Motioner i Första kammaren, Nr 238 (Motion 1931:233 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 238.

Nr 233.

Av herr Möller m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt
(vanartslag).

Enligt det av Kungl. Majit nied proposition nr 240 för 1930 års riksdag
framlagda förslaget till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)
m. m. skulle det ankomma på polismyndigheterna, nämligen poliskamrarna
i de största städerna och i övrigt länsstyrelserna, att besluta örn »den
felandes» intagande å allmän arbetsanstalt, motsvarande det nuvarande ådömandet
av tvångsarbete. Med anledning härav yttrades i motion nr 326 i första
kammaren av undertecknad Möller m. fl. och i motion nr 534 i andra
kammaren av undertecknad Hansson m. fl. följande:

»Tyngdpunkten i förslaget till vanartslag ligger i de föreslagna åtgärderna
för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga till sådant samhällsskadligt
levnadssätt som avses i lagförslaget, nämligen lösdriveri i egentlig mening,
betti eri och prostitution. I den mån dessa åtgärder ej leda till avsett resultat,
innehåller förslaget bestämmelser, vilka huvudsakligen avse att skydda samhället
mot ifrågavarande anti-sociala element. Detta skydd måste i främsta
rummet gå ut på ett frihetsberövande, vilket sker genom insättande å allmän
arbetsanstalt. Samhällets reaktion på detta senare stadium mot de ifrågavarande
allmänfarliga elementen, i det följande med ett gemensamt namn kallade
lösdrivare, är alltså fullt analog med reaktionen mot de allmänfarliga element,
som gemenligen betecknas som kriminella, då de falla under allmänna strafflagen.
Den väsentliga skillnaden ligger däri, att man medan samhället i rättssäkerhetens
intresse överlåtit åt särskilda organ, domstolarna, att fastställa påföljden
av de egentliga brotten, därvid polismyndigheten allenast fungerar som
utredningsinstans och medhjälpare åt åtalsmyndigheten, så överlåtes enligt förslaget
liksom enligt gällande lag fastställandet av den yttersta påföljden av
lösdriveriet, frihetsberövande^ icke åt domstolarna utan åt administrationen,
åt polismyndigheterna själva: poliskamrarna i de största städerna och eljest
länsstyrelserna.

Den historiska förklaringen till uppkomsten av denna åtskillnad är ju känd.
Å andra sidan är det upplyst att endast ytterst få av Europas länder förutom
Sverige stå kvar på den föråldrade ståndpunkten att åt administrationen in Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 3 sami. 78 haft. (Nr 233.J 1

Motioner i Första hammaren, Nr 2SS.

rymma ifrågavarande befogenhet över medborgares frihet. Det är i propositionen
omtalat, att i de av professor Thyrén utgivna »Principerna för en strafflagsreform»
med största bestämdhet hävdats, att samhällets ingripande mot »brottslighet
på grund av lättjefullhet» — vartill i främsta rummet lösdriveriet hänföres
— aldrig bör ske i förvaltningsväg utan alltid genom domstol, och att
samtliga hithörande fall därför böra i strafflagen uttryckligen kriminaliseras
(prop. sid. 50). Centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté uttalade
redan i sina 1907 avgivna »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning»,
att ett berövande av en persons frihet och hans insättande i en tvångsarbetsanstalt
måste anses som ett straff av icke ringa skärpa, vilket borde
ådömas av allmän domstol och icke av administrativa myndigheter. Reglementeringskommittén
(1910) fann det betänkligt att låta ådömandet av frihetsförlust.
intill en tidrymd av flera år tillkomma administrativ myndighet och ansåg
det ur rättssäkerhetens synpunkt synnerligen önskvärt, att domsrätten i
dessa ärenden kunde överflyttas på allmän underdomstol, närmast rådhusrätterna
eller vissa sådana, att utövas efter föregående kontradiktorisk förhandling
mellan åklagare och tilltalad. Fångvårdsstyrelsen uttalade sig 1920 för
lösdrivarmålens behandling vid domstol. Vilken hög tro man än hyste örn väja
administrativa myndigheters opartiskhet och goda vilja till ett rätt handhavande
av given makt, yttrade styrelsen, funnes det dock ingen annan samhällelig
institution än en verklig, av processuella regler bunden domstol, åt vilken
det allmänna rättsmedvetandet ville överlämna att till den personliga frihetens
förlust under lång tid döma fullmyndiga, för sina gärningar tillräkneliga
medborgare. Även senare hava ett flertal myndigheter i yttranden över de
olika sakkunnigförslagen påyrkat lösdrivarmålens förläggande till domstol,
men samtliga dessa förslag — av åren 1922, 1926 och 1929 — hava bibehållit
lösdrivarmålen hos polismyndigheterna (poliskamrar och länsstyrelser), och
den kungl, propositionen står på samma linje. Dock är att märka att klagomålen
över polismyndigheternas beslut enligt propositionen liksom enligt gällande
rätt icke behandlas i administrativ ordning utan fullföljas i högsta domstolen.

Varken de tre sakkunnigförslagen eller den kungl, propositionen hava kunnat
förebära några giltiga skäl till lösdrivarmålens kvarhållande hos polismyndigheterna
eller mot deras överlämnande till domstolarna. Stundom synas uttalandena
hava utgått från den föreställning, att en »kriminalisering» av lösdriveriet
med nödvändighet skulle innebära, att vanligt frihetsstraff enligt allmänna
strafflagen skulle ådömas i stället för tvångsarbetet. Emellertid är tydligen
arten av frihetsberövandet en fråga för sig. Naturligtvis kunna domstolarna
även i första hand ådöma tvångsarbete, liksom de kunna bestämma
andra skyddsåtgärder, t. ex. internering, eller döma till intagande i uppfostringsanstalt
etc. Icke heller fordras för »kriminalisering», att lösdriveriet ovillkorligen
skall behandlas i allmänna strafflagen. Thyrén själv uteslöt av praktiska
skäl ur det förberedande utkastet till strafflag, allmänna delen, stadganden
örn särskilda åtgärder mot lättjefulla, vilka lämpligen borde behandlas
i särskild lag (prop. s. 50).

Motioner i Första kammaren, Nr 238.

När departementschefen (s. 55—56) tror, att nödig'' garanti för ökad rättssäkerhet
står att vinna genom viss omläggning av målens behandling i första
instans och av proceduren hos länsstyrelserna, varigenom skulle skapas säkrare
betingelser för målens allsidiga prövning hos dessa myndigheter -— det talas
konsekvent endast örn »länsstyrelserna», icke örn poliskamrarna -— och härav
drar den slutsats, att ur rättssäkerhetens synpunkt ett judiciellt förfarande i
dessa mål icke skulle vara av behovet påkallat, så skulle, om detta vore riktigt,
lika gärna ali kriminell rättsskipning kunna anförtros polismyndigheterna, och
domstolarna över huvud kunna undvaras i brottmål.

Den vidare åberopade omständigheten att samhällets ingripande mot lösdriveri
icke riktar sig mot vissa enstaka handlingar av en individ utan mot
hans hela levnadssätt, i den mån detta visat sig asocialt och samhällsskadligt,
utgör givetvis något för lösdriveriet karakteristiskt, men något skäl varför domstolarna
skulle lämpa sig mindre väl än polismyndigheterna att pröva denna
fråga anföres ej och kan ej angivas. Tvärtom, ju svårare det är att bedöma förhan
denvaron av de avgörande förutsättningarna för individens allmänfarlighet
och ju större möjligheten till godtycke på grund härav är, desto angelägnare är
det naturligtvis att lägga prövningen i en så kvalificerad myndighets hand som
möjligt. De myndigheter, som bära ansvaret för polisutredningen i dessa fall,
måste uppenbarligen erbjuda mindra garantier för objektivitet än vad de allmänna
domstolarna skulle göra. Domstolarnas undersökning av förutsättningarna
för villkorlig dom, deras samarbete med Skyddsvärnet för dessa undersökningars
verkställande och den kontroll de hava att utöva över de utsedda övervakarna,
liksom deras funktioner enligt de nya förvarings- och interneringslagarna
erbjuda för övrigt analogier med den uppgift de skulle få såsom den
myndighet, som hade att ådöma tvångsarbete för lösdriveri. Örn det för ett
kvarts sekel sedan eller tidigare skulle funnits något fog för departementschefens
yttrande, att handhavandet av »praktiska vårdnadsuppgifter» skulle »ligga
ganska fjärran från domstolarnas hävdvunna uppgifter», så kan denna sats
numera icke längre upprätthållas. Tvärtom går den moderna tendensen i riktning
att pålägga domstolarna vidsträckta vårdnadsuppgifter, varpå bland annat 1924
års lagstiftning örn förmynderskapsvården är ett exempel. Och lyckligt är
detta. Den gamla uppfattningen av domstolarna som uteslutande juridiska
formskärare har dess bättre, efter alla de sociala inslag såväl den repressiva
som annan lagstiftning så småningom erhållit, alltmera börjat giva vika.

När departementschefen fortsätter, att huvudvikten i lagstiftningen mot lösdriveriet
biri läggas på uppfostrande och hjälpande verksamhet, varför samhällets
ingripande mot lösdriveriet icke bör taga formen av straffrättsligt åtal,
så är detta naturligtvis i huvudsak riktigt. Ingen motsäger honom i att ingripandet
i första hand skall ankomma på andra samhällsorgan än domstolarna.
Men när det så att säga i andra instans kräves en myndighet för att träffa avgörandet,
huruvida tvångsarbete skall ådömas eller icke, räcker den angivna
utgångspunkten icke till för att i valet mellan å ena sidan domstolarna, å andra
sidan polismyndigheterna (länsstyrelser och poliskamrar) giva utslag till förmån
för de senare. Att polismyndigheten skulle vara mera ägnad än domstolen

Motioner i Första hammaren, Nr %3S.

att överväga hjälpåtgärd vid sidan om intemeringspåföljden är ett löst påstående,
till vilket allmänheten icke lärer sätta tro. Och örn målets anhängiggörande
inför den avgörande myndigheten benämnes »straffrättsligt åtal» eller
ej är en övervägande terminologisk fråga. Emellertid ligger just i själva åtalsprincipen
en betydande garanti till skydd för den åtalade mot administrativt
godtycke, vunnen genom seklers utveckling på rättskulturens område. I åtalsprincipen
ligger, att den åtalade icke är prisgiven åt polismyndighetens förgottfinnande
och att han icke behöver finna sig i att avgörandet rörande hans personliga
frihet skall träffas av samma myndighet, som haft utredningen örn hand.
Fastmera innebär åtalsprincipen, att han av denna myndighet ställes inför ett
annat, med alldeles särskilda garantier för objektivitet utrustat samhällsorgan,
inför vilket den utredande och åklagande myndigheten får såsom part i saken
framlägga sina skäl till att ett frihetsberövande synes vara erforderligt och
inför vilket den »tilltalade», understödd av en av samhället tillhandahållen försvarare,
får upptaga kampen för sin frihet med den administrativa myndigheten.
Att det skulle på något sätt kunna betraktas som en fördel för den, mot
vilken en interneringsåtgärd för lösdriveri planeras, att undgå ett dylikt
»straffrättsligt åtal» med ty åtföljande muntligt, offentligt, kontradiktoriskt
förfarande, för att i stället med den »smidighet som vid administrativ handläggning
vore lättare att vinna» (prop. sid. 55 överst) expedieras till sitt
tvångsarbete, bestrides.

När departementschefen ytterligare betonar önskvärdheten av att hithörande
frågor få en snabb handläggning och finner det uppenbart att detta krav häst
tillgodoses, därest förfarandet bibehålies administrativt, torde blott behöva
erinras om den utomordentliga snabbhet, med vilken mål angående häktade i vårt
land handläggas av domstolarna. Och givetvis skulle de för lösdriveri anhållna
inför domstolarna komma i åtnjutande av samma förmåner som häktade. Vill
nian åter vinna ett snabbt, summariskt expedierande av individen på rättssäkerhetens
bekostnad, så kan åtminstone icke den enskildes intresse åberopas som
stöd härför. Och samhället kan i längden aldrig hava intresse av att eftersätta
rättssäkerheten, när det gäller individernas personliga frihet. Att polismyndigheterna
klaga över att domstolarna ställa oöverstigliga krav på bevisning (prop.
sid. 53) är ingenting för lösdrivarmålen utmärkande. Den klagan höres ständigt,
när domstolarna ej vilja låta sig nöja med allt för osäkra indicier för att sätta
fast tilltalade för smuggling, lönnbränning, automobilförseelser, och för resten
vilka brott som helst. Men häri ligger just en av domstolarnas viktigaste funktioner,
en av rättskulturens förnämsta vinster, den att en person ej får överlämnas
till samhällets repressiva åtgärder blott därför att han har ett starkt
sken emot sig. Med förvåning läser man därför i en av utredningarna, och just
den som icke letts av en länsstyrelsechef: »Man torde icke kunna alldeles bortse
från sannolikheten av att domstolarna vid handläggningen av lösdrivarmål
skulle komma att i högre grad än önskligt vore känna sig bundna av eljest i
processen tillämpade bevisregler.» Sannolikt ligger nyckeln till hela motståndet
mot lösdrivarmålens överflyttande från administrativ myndighet till domstol
i detta uppriktiga uttalande (prop. sid. 54 mitten).

Motioner i Första kammaren, Nr 283.

Att domstolarna äro i vida högre grad än de administrativa myndigheterna
skickade att åvägabringa en tillförlitlig utredning rörande förhandenvaron av
de förutsättningar lagen uppställer för frihetsberövandet, är för var och en med
judiciellt och administrativt förfarande i minsta mån förtrogen uppenbart och
självklart. Ett belägg härför lämnas i förslaget 21 § andra stycket, där länsstyrelse
respektive poliskammare berättigas att hos domstol begära vittnesförhör
för utredning i lösdrivarmål. Tydligtvis är det icke avsett att detta
skulle ingå som ett normalt moment i förfarandet. Ty vart toge då snabbheten
och smidigheten vägen? Och skulle vittnesförhör vid domstol ingå som normalt
element i utredningen, så borde det väl även för lagförslagets upphovsmän stått
klart, att domstolarna själva varit lämpligare att även draga konklusionerna
av utredningen än en länsstyrelse, som är hänvisad till att stödja sig på protokollen.
Det får alltså antagas, att vittnesförhör vid domstol normaliter ej skall
ingå i utredningen, vilken i stället i huvudsak kommer att bestå i ett polisförhörsprotokoll.
På detta skola poliskammare och länsstyrelser döma; och när
saken går till högsta domstolen, skall fortfarande i regel utredningsmaterialet
föreligga i form huvudsakligen av ett polisprotokoll. Yar och en som har den
ringaste inblick i rättsskipningens teknik vet att hur omsorgsfullt utarbetat ett
polisprotokoll än är och vilka garantier man än skaffar för en fullständig polisutredning,
det skulle vara rena rättsbarbariet att i den allmänna rättsskipningen
låta sig nöja med ett polisförhörsprotokoll såsom grundval för ett definitivt
beslut örn ett frihetsberövande. Man frågar sig: hur är det möjligt, att ett stort
anlagt förslag till en genomgripande reform av samhällets åtgärder mot lösdriveriet
kan bibehålla ett så föråldrat och utdömt system som tvångsarbetes ådömande
av administrativ myndighet, ja, i de största städerna till och med av poliskamrarna?
Då varje anledning saknas att betvivla utredningsinstansernas
ärliga uppsåt att framlägga ett fullgott förslag, finnes endast en förklaring:
det beståendes otroliga makt över sinnena. Och dock borde ju misstänksamheten
hava väckts därav att båda våra nära besläktade nordiska grannfolk,
Norge och Danmark, finna det självklart, att domstol och icke administrativ
myndighet skall döma över medborgares frihet. Det är föga smickrande för
oss, att gränsen mellan västeuropeisk och osteuropeisk uppfattning -i denna
fråga skall gå längs Kölen och Öresund i stället för vid Systerbäck.

Nu invänder kanske någon: jag delar den i större delen av Europa härskande
uppfattningen, att det rationella vore att tvångsarbete ådömdes av domstol,
men det är en mera vittutseende reform, som lämpligen bör genomföras i samband
med de förestående stora strafflags- och processreformerna, medan vi nu
få nöja oss med en partiell reform, som undanröjer de värsta olägenheterna i
bestående ordning. Att lagrådet icke reagerat mot lösdrivarmålens bevarande
under de administrativa myndigheterna synes svårt att förklara på annat sätt
än att lagrådet just betraktat det föreliggande reformförslaget såsom i nyss
angivna mening partiellt. (Jfr uttalande av justitierådet Tiselius, prop. sid.
299.) Det kan ju också tänkas att mången varmhjärtad, för en reform av vår
föråldrade lösdrivarlagstiftning intresserad person befarat att ett sammankopplande
av den nu föreslagna reformen med frågan om lösdrivarmålens förläg -

Motioner i Första hammaren, Nr 283.

gande till domstol skulle tilltrassla det hela och verka fördröjande på de nyttiga
förbättringarnas genomförande.

Hade den kungl, propositionen intagit denna ståndpunkt, skulle man naturligtvis
kunnat taga under övervägande, örn icke just nu ett litet steg i rätt riktning
vore att föredraga framför intet steg alls. Men med det sätt, varpå den
kungl, propositionen förfäktat de administrativa myndigheternas företräde
framför de judiciella, skulle vid ett bifall till propositionen i själva verket den
nuvarande ordningen definitivt fastlåsas. Reformförslaget framträder icke som
partiellt utan som definitivt.

Även örn regeringsförslaget hävdat den nu föreliggande reformen såsom
partiell, torde man emellertid icke hava bort acceptera den administrativa rättsskipningen.
Redan några år efter den nu gällande lösdrivarlagens antagande
väckte S. A. Hedin vid 1892 års riksdag i andra kammaren en motion, i vilken
det påyrkades, att »allmän underdomstol skulle äga att döma till den frihetsförlust,
som kallas tvångsarbete». Sedan dess har en mansålder gått, varunder
llerfaldiga gånger samma yrkande framställts från de mest vederhäftiga håll.
Bleve nu frågan härom ännu en gång undanskjuten, finge vi säkerligen ännu
en mansålder dragas med den irrationella anordningen. Och härtill finnes så
mycket mindre anledning, som den föreslagna överflyttningen av lösdrivarmålen
till domstolarna faktiskt är lättare att genomföra än mången annan punkt
på reformprogrammet.

En allmän sträf fia g sr ef orm, kan icke behöva avvaktas för att reglera ett
speciellt institut som lösdriveriet. Mångfaldiga lika eller ännu mera genomgripande
reformer hava under de senare decennierna genomförts på straffrättens
område utan att man ansett en allmän strafflagsreform behöva avvaktas. Den
s. k. lilla strafflagskommissionens verksamhet för partiella strafflagsreformer
har sålunda varit synnerligen förtjänstfull. För övrigt kräver icke lösdrivarmålens
Överflyttande till allmän domstol någon mera genomgripande omläggning
av lösdriveriets rent straffrättsliga behandling. De straffrättsliga bestämmelserna
kunna lika väl upptagas i en speciallag som i allmänna strafflagen.
Redan själva överflyttandet av lösdrivarmålen från de administrativa myndigheterna
till de judiciella innebär en »kriminalisering» av lösdriveriet. En dylik
överflyttning nödvändiggör icke i sig själv på någon enda punkt en ändringvare
sig i förutsättningarna för tvångsarbetes ådömande eller i de rättsliga påföljderna
av det »kriminaliserade» lösdriveriet. Alltså kan icke hänsyn till en
allmän strafflagsreform i något avseende stå hindrande i vägen för den påyrkade
åtgärden, att lösdrivarmålen skola överflyttas till domstolarna.

Återstår att undersöka örn hänsyn till en eventuell processreform behöver
hindra samma åtgärd. Skälet skulle väl vara, antingen att de nuvarande domstolarna
genom sin sammansättning eller organisation skulle vara otjänliga att
övertaga lösdrivarmålen, eller att gällande procedur ej skulle vara lämpad för
dessa mål. Ovan har redan tillräckligt utvecklats varför en domstol är mera
ägnad att handlägga mål av ifrågavarande beskaffenhet än en poliskammare
eller länsstyrelse. Det är också omöjligt att inse, huru en tjänsteman t. ex. i
en länsstyrelse skulle kunna anses mera ägnad än en av våra nuvarande do -

Motioner i Första kammaren, Nr 288.

mare att pröva ärenden av detta slag. Såväl häradsrätterna som rådhusrätterna
äro tvärtom redan nu uppenbarligen bättre ägnade för denna uppgift än
poliskammare och länsstyrelser. Den omständigheten att nian är i färd med
att ytterligare förbättra domstolsorganisationen kan tydligen icke vara något
skäl emot att redan nu till domstolarna överflytta vad som rätteligen tillhör
deni. Och vad proceduren angår synes det vara uppenbart, att, då redan nuvarande
domstolsprocedur är vida överlägsen den procedur, som enligt förslaget
skulle tillämpas inför de administrativa myndigheterna, den omständigheten
att arbete pågår för en ytterligare förbättring av domstolsproceduren ej kan
utgöra någon anledning till att uppskjuta en lagändring, varigenom lösdrivar -målen få komma i åtnjutande av den redan nu bättre domstolsbehandlingen.
Skulle av någon anledning rådhusrätten anses tjänligare för lösdrivarmålens
handläggning än häradsrätterna — bl. a. kan proceduren där göras snabbare
—- möter intet hinder att bestämma, att lösdrivarmålen skola upptagas av rådhusrätt.
De särskilda processuella bestämmelser, som kunna visa sig erforderliga
i samband med lösdrivarmålens överflyttning till domstol, behöva i själva
verket ej bliva mera ingripande eller omfattande än de bestämmelser angående
ärendenas behandling hos länsstyrelse och poliskammare, som finnas upptagna i
lagförslagets 4 kap. Och den omständighet, att vissa domstolars arbetsbörda
kommer att ökas samtidigt med att länsstyrelsernas och poliskamrarnas lättas,
kan ju icke utgöra något skäl till att skjuta på saken. Över huvud förefaller
det, som örn de invändningar som gjorts med hänvisning till en förestående
processreform (se t. ex. prop. sid. 51 upptill) icke föregåtts av frågans allvarliga
genomtänkande. I varje fall har ingenstädes anförts något gripbart skäl,
varför en processreform skulle behöva avvaktas för lösdrivarmålens överflyttande
till domstolarna.

På grund av vad sålunda anförts lärer en omarbetning av förslaget på nu
ifrågavarande punkt var ofrånkomlig. En sådan omarbetning kan icke utföras
av riksdagen, då vederbörande myndigheter tydligen först måste höras över ett
förslag i denna riktning. Ett dylikt förslag torde emellertid av Kungl. Majit
med lätthet kunna åstadkommas till nästa års riksdag, då det formellt sett
allenast gäller en ganska enkelt genomförd omredigering av lagtexten.»

Efter hemställan av andra lagutskottet avslog 1930 års riksdag den kungl,
propositionen utan att ingå i saklig behandling av densamma. Vid den fortsatta
behandlingen av lagärendet inom socialdepartementet efter regeringsskiftet
i juni 1930 hava de i de refererade motionerna anförda synpunkterna vunnit
åtskilligt beaktande. Sålunda medgav den nye departementschefen redan i
remissen till lagrådet av det omarbetade lagförslaget (k. prop. 1931 nr 100 s.
64) det ovedersägliga i att, när det gäller frihetsberövande, det ur rättssäkerhetens
synpunkt måste te sig tilltalande att frågor därom avgjordes i ett judiciellt
och icke i ett administrativt förfarande. Å andra sidan fann departementschefen
(s. 63) det vara av synnerlig vikt, därest lagstiftningens sociala
syfte i önskvärd utsträckning skulle kunna förverkligas, att i görligaste mån
undvika bestämmelser vilka stämplade den felande såsom en brottsling och dt

Motioner i Första hammaren, Nr 233.

mot honom vidtagna åtgärderna såsom straff. Dessa och andra överväganden
— däribland det att vidtagandet av de i lagförslaget föreskrivna förebyggande
och hjälpande åtgärderna onekligen innebure en för de vanliga domstolarna
ganska främmande uppgift — ledde departementschefen till framläggande av
ett förslag örn inrättande av ett nytt organ, kallat vårdnadskollegium, bestående
av en domareperson såsom ordförande och en läkare, dessa båda förordnade
av Kungl. Maj :t, jämte två av landsting eller stadsfullmäktige valda lekmän.
Ett dylikt kollegium skulle finnas i varje län och ett i Stockholm, detta
senare eventuellt arbetande på flera avdelningar. Den nya myndigheten avsågs
icke skola bliva en domstol (s. 68), men departementschefen betonade
dess egenskap av en domstolarna närstående institution (s. 73). Kollegiet
skulle utöver ärenden enligt vanartslagen hava att upptaga icke blott ärenden
angående intagande å allmän arbetsanstalt enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna
utan även ärenden angående intagande å alkoholistanstalt enligt alkoholistlagstiftningen
(s. 70). Särskilt denna sista omständighet gjorde det enligt
departementschefen föga lämpligt att kalla myndigheten för domstol (s.
75). Då kollegiet ej utgjorde domstol, kunde befogenhet att hålla vittnesförhör
under edsansvar ej tillerkännas detsamma (s. 78).

Först vid lagärendets behandling i lagrådet vunno de i ovan citerade motioner
anförda synpunkter fullt beaktande. Lagrådet uttalade nämligen enhälligt
den mening, att örn en ny myndighet skulle inrättas, den borde erhålla
karaktär av domstol. Justitierådet Stenbeck förklarade det från principiell
synpunkt icke vara tillfredsställande att frågor om frihetsberövande enligt
förevarande lagstiftning avgjordes i administrativ ordning. Emellertid fann
justitierådet en länsmyndighet med den sammansättning som föreslagits för
vårdnadskollegiet vara att föredraga framför de allmänna domstolarna, vilka
med hänsyn till den karaktär av hjälp- och skyddslagstiftning lagförslaget
ägde icke vore lämpade att handlägga dessa ärenden. Men för att länsmyndigheten
skulle kunna vid behov själv hålla vittnesförhör — avhörandet inför
annan myndighet är icke alls av samma värde som hörandet inför den prövande
myndigheten och förorsakar dessutom dröjsmål och onödig kostnad m. fl.
olägenheter — borde myndigheten erhålla karaktär av specialdomstol, övriga
ledamöter av lagrådet uttalade vissa betänkligheter mot det vittutgrenade nya
systemet men slutade med att instämma i Stenbecks krav på att den nya myndigheten
skulle erhålla domstols karaktär. Alternativt uttalade sig justitieraden
Christiansson och Stenbeck för undersökning av en annan anordning,
varom mera nedan.

Inför det enhälliga lagrådet föll departementschefen till föga. Den kungl,
propositionen accepterade det av de inom lagrådet framförda alternativen som
närmast anslöt sig till remissförslaget: under namn av skyddskollegium erhåller
det föreslagna nya länsorganet karaktär av specialdomstol. Proceduren inför
domstolen blir i huvudsak den allmänna rättegångsordningen vid underrätt.

Det kunde synas som örn härmed önskemålen i 1930 års motioner skulle vara
i huvudsak tillgodosedda. Emellertid möter vid närmare undersökning så allvarliga
betänkligheter mot den föreslagna anordningen, att den enligt vår mening
icke kan godtagas.

Motioner i Första hammaren, Nr 283.

En domares oavsättlighet och oförflyttbarhet anses med rätta utgöra en viktig
garanti för hans självständighet. Här i landet är denna garanti till sin yttersta
konsekvens endast genomförd i högsta domstolen, där en tillförordnad
domare ej kan förekomma. Eljest florerar i icke ringa utsträckning ett ofta
överklagat vikariatsystem. Men endast undantagsvis är själva domaretjänsten
så anordnad, att den icke skall vara besatt med ordinarie innehavare. Exempel
härpå erbjuda vattendomstolarna, men vattenrättsdomartjänsternas upprätthållande
på förordnande utgör allenast ett provisorium under den nya organisationens
utexperimenterande. I skyddskollegiet skulle den rättsbildade ordföranden,
liksom de övriga ledamöterna, blott utses på fyra år. Visserligen
skulle han vara ordinarie innehavare av domarämbete. Men handhar han icke
interneringen av de »vanartiga» på sådant sätt att han tillfredsställer de administrativa
myndigheterna, löper han lisk att icke få det med särskild inkomst
förenade förordnandet förnyat.

En annan olägenhet av det föreslagna systemet påpekades i lagrådet av justitierådet
Christiansson. Han fann det betänkligt att en ordinarie domare
skulle dragas från utövningen av sitt ämbete, helt visst icke sällan med påföljd
att i stället detta måste skötas av vikarie. Sannolikt komme i de flesta fall
underdomare på landet att tagas i anspråk för befattningen, men dessa kunde
redan nu i regel ej medhinna sitt arbete utan viss ledighet från ämbetet.

Samma justitieråd uttalade även sina betänkligheter mot tillskapandet av ett
helt nytt samhällsorgan, liksom även justitierådet Stenbeck räknade med möjligheten
att kostnaderna för den föreslagna nya myndigheten kunde bliva alltför
höga. De båda lagrådsledamötema berörde härvid en fråga, som under
lagärendets remiss utgjort föremål för erinringar från många håll (prop. s.
53—56), i det att farhågor uttalats för att det nya organet komme att svälla
ut till ett nytt ämbetsverk. Även enligt vår mening böra nya statliga organ
icke tillskapas annat än när absolut trängande behov härav föreligger. Att på
föreslaget sätt giva upphov till 25 nya kollegiala myndigheter i landet samtidigt
med att en statens organisationsnämnd arbetar för att nedbringa den
statliga förvaltningsapparaten synes föga rimligt.

Dess bättre kunna de med förslaget förenade icke oväsentliga fördelarna vinnas
genom en anordning, som icke blott ställer sig betydligt fördelaktigare ur
statsfinansiell synpunkt utan jämväl undgår de först nämnda olägenheterna av
ordförandeskapets upprätthållande på förordnande. Justitieråden Christiansson
och Stenbeck hava givit anvisning på denna anordning genom framhållande
av att alternativt bör övervägas, huruvida ej ett väsentligt likvärdigt organ
för dessa ärendens prövning skulle kunna vinnas på det sätt, att rådstuvurätten
i vederbörande länsresidensstad för handläggning av dessa ärenden erhölle
såsom särskilda bisittare dels två av Kungl. Majit förordnade ledamöter, den
ene läkare och den andre en på det sociala området verksam och erfaren person,
och dels två ledamöter valda i den ordning som föreslagits.

En anordning i denna riktning skulle medföra mycket betydande fördelar.
Rådstuvurättema äro i motsats till häradsrätterna rikligt försedda med ordinarie
arbetskrafter. Endast i rena undantagsfall skulle de ifrågavarande

Motioner i Första hammaren, Nr 233.

rådstuvurätternas övertagande av mål angående intagande å allmän arbetsanstalt
(resp. alkoholistaristalt) behöva medföra ökat behov av domstolspersonal. Antagligen
skulle detta endast i de allra största städerna behöva bli fallet. I de
mindre rådstuvurätterna torde rent av ökningen av arbetsbördan bliva välkommen.
I Stockholm bleve det förmodligen lämpligt att förlägga lösdr!varmålen
till en avdelning av rådstuvurätten och alkoholistmålen till en annan. Den
rättsbildade ordföranden i domstolen skulle städse vara given genom sin tjänsteställning.
Domstolslokaler, kanslibetjäning, expedition — allting faller av sig
självt genom anknytning till ett redan bestående samhällsorgan. Den obetydliga
merkostnad som kan träffa ifrågavarande kommuner, vilka väsentligen
själva bekosta sina rådhusrätter, lärer ej ingiva någon betänklighet. Kostnadsökningen
för staten skulle i huvudsak begränsas till dagarvodena för de
valda bisittarna. Såsom sekreterare fungerar lämpligen enligt bestämmelse i
vederbörande arbetsordning någon rådman, assessor eller stadsnotarie.

Såsom alternativ till den av justitieråden Christiansson och Stenbeck föreslagna
sammansättningen av rådstuvurätten vid behandling av dessa ärenden
vilja vi framkasta, örn det icke skulle räcka med tre extra bisittare såsom enligt
regeringsförslaget, vilka emellertid samtliga lämpligen kunde väljas av landsting
eller stadsfullmäktige. Kostnaden för dagarvoden bleve härigenom minskad
med 25 procent. För att uppnå udda antal å domstolens ledamöter — vilket
är lämpligt för att undgå stadgande örn att ordföranden skall hava utslagsrösten,
när två röster stå mot två — kunde lämpligen den rådman, assessor eller
stadsnotarie som tjänstgör såsom sekreterare jämväl upptagas som ledamot i
rätten, varigenom rättens sammansättning mera skulle komma att närma sig den
för en rådstuvurätt normala. Möjligen vore det lämpligast att bestämmelserna
örn rådstuvurätternas sammansättning vid handläggning av de ifrågavarande
målen icke infördes i en av de ifrågakommande lagarna utan i en särskild lag,
i analogi med lagen örn särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid
behandlingen av handelsmål. Till denna lag kunde även de bestämmelser rörande
proceduren överflyttas, vilka skulle gälla alla de olika slagen av ärenden.

Beträffande klagan över av skyddsliollegium meddelat beslut innehåller förslaget
att densamma skulle gå till högsta domstolen. Denna kvarleva från den
nu gällande ordningen att klagan över länsstyrelses och annan polismyndighets
beslut angående ådömande av tvångsarbete föres direkt i högsta domstolen
bör icke upprätthållas. Angelägenheten att minska på tillströmningen av mål
till högsta domstolen torde mera än uppväga de skäl, som skulle kunna åberopas
för en förkortad instansordning. Besvär över rådstuvurättens beslut torde
alltså i dessa som i andra ärenden böra föras i hovrätt.

Sedan den kungl, propositionen accepterat tanken att förlägga ifrågavarande
ärenden till en specialdomstol, lära anhängarna av denna anordning ej kunna
göra några principiella invändningar mot att i stället förlägga ärendena till
en allmän domstol med en speciell sammansättning alldeles likartad med den
föreslagna specialdomstolens. Det kan ej med fog göras gällande, att det juridiska
elementet skulle bliva för svagt representerat därigenom, att Kungl.
Maj :ts valrätt uteslötes, särskilt icke om ordföranden, på sätt ovan ifrågasatts,

Motioner i Första kammaren, Nr 288.

förstärktes med ytterligare en rättsbildad ledamot i rådstuvurätten. lie domare,
vilka äro kompetenta att döma i de svåraste tvistemål oell brottmål, som falla
under den allmänna underrätten, skola val vara i stånd att representera den
juridiska sakkunskapen i ett kollegium, som i övrigt består av särskilda, för
den speciella uppgiften utsedda bisittare.

Mot departementschefens uttalande angående angelägenheten av att de åtgärder,
som vidtagas mot den felande, ej stämplas som straff hava vi ej någon
principiell erinran; vi se med tillfredsställelse, att samhällets reaktion mot de
antisociala elementen, de »felande» samhällsmedlemmarna, erhåller både humanare
innehåll och form än de gamla »straffen». Uppenbarligen behöva dessa
strävanden icke i någon mån äventyras därför att samhället för bestämmandet
av en så ingripande åtgärd som ett frihetsberövande begagnar sig av det organ,
som genom sin verksamhet i övrigt erbjuder de största garantietna för ett
objektivt bedömande. Med vad som sålunda anförts hava vi givetvis icke tagit
ställning till frågan, huruvida vissa handlingar, t. ex. Ungdoms förledande till
otukt, förargelseväckande inbjudan till otukt å allmän plats m. m., böra i den
mening »kriminaliseras», att straff för dem införas i allmänna strafflagen eller
annorstädes. Härom mera nedan.

Då vi enligt vad ovan anförts ej kunna godtaga den kungl, propositionens
förslag beträffande de 25 nya länsmyndigheterna, skyddskollegierna, samt en
omarbetning av förslaget enligt de av oss förordade riktlinjerna icke lämpligen
kan genomföras utan vederbörandes hörande, vilket ej lärer medhinnas
under ärendets riksdagsbehandling, måste vi redan på detta skäl jämväl i år
yrka avslag på lagförslaget i dess helhet.

Till samma resultat komma vi även på den grund, att den kungl, propositionen
icke beaktat den kritik i övrigt, som i 1930 års motion ägnades det då
framlagda lagförslaget.

I motionen framhöllo vi, att lagen icke borde upptaga några bestämmelser
rörande till myndig ålder komna människors sedliga vandel och att alltså
stadgandena härom borde utgå, Som stöd för denna vår åsikt anfördes i motionen,
att vi funno lagen vara ensidig, i det att den riktade sig allenast mot
medellpsa personer och praktiskt taget enbart mot kvinnorna, att då lösdriveri
och prostitution äro till sin väsenart två skilda företeelser, frågan örn prostitutionen
icke hörde hemma i samma lag som lösdriveriet, att endast ett ytterst
ringa, av polismyndigheterna godtyckligt utvalt fåtal av dessa, som föra ett
sedeslöst liv, kunde nås av lagen, medan det stora flertalet även med de strängaste
bestämmelser komme att gå fria, varför det huvudsakliga syftemålet
med de föreslagna lagbestämmelserna, nämligen samhällets skyddande, icke
kunde vinnas, samt att vi icke funno tvångsinternering vara det rätta medlet
för ett återupprättande av till myndig ålder komna- personer, vadan det andra
syftet med lagstiftningen, de felandes tillrättaförande, ej heller uppnåddes. Såsom
ett medel för återupprättande av sedeslösa förordades i stället ett kraftigare
ekonomiskt stöd åt den enskilda hjälpverksamheten från statsmakternas sida
i förening med vederbörlig kontroll över denna verksamhet, vilket enligt vårt

Motioner i Första kammaren, Nr 233.

förmenande tomine att ge bättre resultat än tvångsåtgärder. Vidare framhöllo
vi, att bestämmelser till ungdomens skyddande mot förledande till otukt hade
sin rätta plats i strafflagen och i fråga örn uppfordran till otukt, som väcker
anstöt å allmän plats eller stör närboende, borde bestämmelser införas antingen
i strafflagen eller i allmänna ordningsföreskrifter. Slutligen förordade vi att
äldre, oförbätterliga prostituerade, som icke kunna taga hand örn sig själva
och därtill utgöra en fara för sin omgivning, borde genom utvidgade bestämmelser,
eventuellt i interneringslagen, beredas nödig asylvård.

En annan erinring, och därtill en av de allra viktigaste, var den som gällde
bestämmelserna rörande ungdom under 21 år. Härvidlag hävdade vi med skärpa,
att det ur alla synpunkter vore lyckligast att ålderskategorierna mellan
18—21 år avfördes ur lagförslaget och i stället infördes under barnavårdslagen,
vilken borde utvidgas att omfatta jämväl ungdomsvård. Denna vår mening
stödde vi bland annat på uttalanden i en sådan riktning från ett flertal
myndigheter, däribland Socialstyrelsen, Stockholms stadsfullmäktige, Styrelsen
för Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, Styrelsen för Fredrika Bremerförbundet,
Styrelsen för diakonissanstalten, Samariterhemmet, Stockholms
stads barnavårdsnämnd, barnavårdsdirektör B. Löfving samt ett flertal länsstyrelser,
vilka haft att yttra sig över lagförslaget. Såsom starka och bärande
skäl för en dylik anordning anförde vi dels att barnavårdsnämndernas arbete
för ungdomen härigenom skulle vinna i enhetlighet och effektivitet, då nämnderna
sålunda finge kontinuitet i utgångspunkterna för sitt arbete och exempelvis
vården för en och samma skyddsling kunde ske efter enhetliga grunder,
oberoende av dennes passerande av en viss åldersgräns, och dels att det
obestridligen vore avsevärt lättare för ungdom att återgå till ett ordnat och samhällsnyttigt
liv, örn den varit föremål för en ungdomsvårdande verksamhet
enligt barnavårdslagen, än örn den hemfallit under lagen om vanartigt levnadssätt.
I synnerhet gällde detta de unga flickorna. Genom att barnavårdsnämndernas
verksamhet utvidgades till att omfatta jämväl ungdomsvården, vilken
torde vara en minst lika viktig samhällsangelägenhet som barnavården, skulle
säkerligen mycket kunna vinnas, när det gäller bekämpandet av den kräftskada,
prostitutionen utgör för samhället. Av socialstyrelsen verkställda utredningar
framgår nämligen, att prostitutionen till allra största delen rekryteras av
flickor i omyndig ålder.

Vidare framhölls i motionen att i 1929 års sakkunnigbetänkande hade såsom
ett viktigt led i uppfostringsverksamheten, särskilt beträffande prostitutionens
bekämpande, upptagits kravet på ökad upplysning i sexuella frågor.
Framför allt i fråga örn ungdomen ansågo sakkunniga det vara av synnerlig
vikt, att densamma bibringades vederhäftig upplysning örn vådorna av otuktig!
leverne i lösa och tillfälliga förbindelser, samt att man på denna väg
sökte åstadkomma en stegrad ansvarskänsla i förhållandet mellan könen. Såsom
medel härför anvisades: undervisning i ämnet för den mognare skolungdomen,
upplysande föredrag på vetenskaplig grund i ungdomsföreningar och
andra sammanslutningar samt, där det lämpligen kunde ske, genom spridandet

Motioner i Första kammaren, Nr £88.

av goda ströskrifter i dessa spörsmål o. s. v. Bestämmelser härom hade också
införts i sakkunnigas förslag till lag i 2 kap. 14 § 2 mom. (Altein. B.)

I motionen efterlystes bestämmelser om en sådan upplysningsverksamhet i
1930 års lagförslag samt förordades en dylik verksamhets bedrivande jämväl
genom hama- och ungdomsvårdsnämndema i samverkan med hemmen och uppfostrarna.
Detta så mycket mera som barnavårdsnämnderna redan nu i allt
större utsträckning ansett sig böra gå in för en dylik upplysningsverksamhet,
vilken de funnit vara nödvändig i deras uppfostrargäming.

Även på en annan punkt, nämligen i fråga om organet i första instans, när
det gäller vuxna personers behandling, eller de s. k. skyddsnämnderna, gjordes
det i vår motion vissa erinringar. Sålunda framhölls det olämpliga i att, på
sätt som i propositionen föreslagits, inrätta hundratals nya nämnder, av vilka
en mängd skulle komma att »mala tomt», då lösdriveri och prostitution närmast
äro storstadsföreteelser, som på en del håll i landsorten icke förekomma i
någon nämnvärd utsträckning. Yi erinrade om de krav på centralisation å
den sociala hjälpverksamhetens område, som från skilda håll rests under de
senaste åren. I stället förordade vi det förslag till anordning av organ i första
instans för behandling av ärenden av ifrågavarande art, som innefattades i
1929 års betänkande, enligt vilket förslag en särskild nämnd blott skulle inrättas
i större städer, medan tillsättandet av dylikt organ i annan kommun var
fakultativt. I de kommuner, där särskilt organ ej fanns, skulle ifrågavarande
ärenden handläggas av kommunens fattigvårdsstyrelse, såvitt ej kommunen
uppdroge befattningen därmed åt annan kommunal myndighet. Den ifrågasatta
särskilda nämnden skulle uteslutande bestå av folkvalda ledamöter, och
någon polisman skulle sålunda icke äga säte och stämma i nämnden. Framför
allt framhölls det vara av vikt att, för den händelse såsom i förslaget avsågs,
de i sedligt hänseende »vanartade» komme att inrymmas under lagen, polisman
icke komme att handlägga ärenden rörande prostituerade kvinnor, utan
att dessa bleve föremål för behandling av ett rent kommunalt organ, vars
sammansättning vore sådan, att den sociala sakkunskapen i första hand finge
göra sig gällande, en anordning, som med bestämdhet hävdats i såväl 1926 som

1929 års sakkunnigbetänkanden.

Det nu föreliggande lagförslaget har i allt väsentligt samma karaktär som

1930 års lagförslag och de av oss motionsledes framförda anmärkningarna mot
detta ha i stort sett lämnats utan beaktande. De skäl, som departementschefen
anfört gentemot desamma, synas oss emellertid icke vara av den art, att de
kunna godtagas. Anmärkningen att lagen ensidigt riktar sig mot den medellöse
lösdrivaren men icke mot den arbetsovillige, samhällsonyttige och för allmän
säkerhet och ordning vådlige individen som sådan, avfärdas med den förklaringen,
att »därest bemedlade personer skulle undandraga sig ärlig försörjning
och skaffa sig inkomster genom samhällsvådligt leverne eller genom bettleri,
drabbas de av förslagets bestämmelser». Som örn inte en bemedlad person
genom sitt leverne skulle kunna vara samhällsvådlig utan att skaffa sig
inkomster genom detta leverne eller genom bettleri. Om han lever på sin för -

Motioner i Första kammaren, Nr 233.

mogenhet eller på underhåll från släktingar utan att ha något yrke eller sysselsättning,
lär väl knappast lagens bestämmelser kunna tillämpas på honom,
även örn han för en lösdrivares liv i övrigt och »undandrager sig ärlig försörjning»,
medan den obemedlade i en liknande situation, just på grund av sin
medellöshet skaffar sig inkomster genom bettleri eller sitt samhällsvådliga
leverne, vilket den bemedlade inte behöver göra. Båda äro dock ur samhällets
synpunkt lika farliga. Någon likställighet härvidlag innebär lagförslaget alltså
icke.

Beträffande bestämmelserna rörande till myndig ålder komna personers sedliga
vandel ha dessa bestämmelser icke allenast fått kvarstå i det nu föreliggande
lagförslaget, utan en avsevärd utvidgning av dessa bestämmelsers tilllämpningsområde
har företagits, i det att desamma avse att omfatta jämväl de
s. k. halvyrkesprostituerade, d. v. s. personer som ha ett yrke eller anställning.
Denna utvidgning har skett genom att den i fjolårets lagförslag införda förutsättningen
för ett ingripande, nämligen att »vederbörande undandrager sig hederlig
försörjning», utmönstrats ur lagen. Härigenom skulle enligt departementschefens
mening den anmärkningen bortfalla, att lagens bestämmelser beträffande
sedeslöst leverne ensidigt riktade sig mot kvinnorna och de medellösa.
Ytligt sett kan ju en dylik motivering synas bärande. I praktiken kommer
det säkerligen allt fortfarande att bli kvinnorna och särskilt de mindre bemedlade
kvinnorna ett ingripande kommer att äga rum emot, medan de övriga
gå fria. Faran i en dylik utvidgning av lagen ligger dock främst däri, att
det här är på ett så ömtåligt område man rör sig, att ett ovarsamt handhavande
av de uppgifter som äro förenade med lagens övervakande och tillämpning kan
åstadkomma stor skada, ja rent av verka i motsatt riktning till vad som åsyftats.
Vi vilja erinra örn den starka opposition, som från alla håll, inte minst
från socialt erfarna personer, professorer och läkare m. fl., riktades mot 1926
års sakkunnigeförslag på den punkten, en opposition, som ansågs vara så sakligt
stark och bärande, att förslaget blev föremål för omarbetningar innan det
framlades som lagförslag. Nu har omtvistade punkt ånyo upptagits, men departementschefen
har tydligen själv en stark känsla av att man här rör sig på
farlig mark, ty han anför på sid. 32 i prop. följande: »Tydligt är, att stor

varsamhet måste iakttagas, så att den felande icke går miste örn anställningen
och därigenom möjligheterna till upprättelse försämras. Vid de hjälpåtgärder,
som i första hand skola vidtagas, lärer emellertid förlust av anställningen eller
annan olägenhet med nödig försiktighet kunna undvikas.» Då emellertid, enligt
16 § 4 morn., person som beträdes med vanart enligt § 3 skall inkallas till
förhör inför skyddsnämnden och vid uraktlåtenhet att inställa sig hämtas genom
polismyndighets försorg, torde ett sådant ingripande oftast bli liktydigt
nied förlust av anställningen för vederbörande, och därmed torde också utsikterna
för ett tillrättaförande vara skäligen små. Snarare är då att förmoda
ett fullständigt förfall till prostitutionen beträffande det kvinnliga klientelet
och att lagen alltså kan leda till en utöfning av prostitutionen i stället för ett
bekämpande av densamma.

Något allvarligt försök att bemöta de i vår motion anförda skälen mot ett

Motioner i Första hammaren, Nr 288.

införande i lagen av bestämmelser rörande vuxna personers sedliga vandel har
från departementschefens sida icke gjorts. Gentemot vår framförda mening
att till samhällets skydd mot sådana skadliga handlingar av sedeslös art, som
i lagförslaget åsyftas, bestämmelser böra införas i strafflagen, anför socialministern
endast, att han är av annan mening och att han anser de lämpligaste
medlen att komma tillrätta med detta samhällsonda bestå i »omhändertagande
i förebyggande och uppfostrande syfte, icke i straff». Vi dela statsrådets mening
härvidlag, när det gäller ungdom i omyndig ålder. Men saken ligger väl
något annorlunda till, när det gäller äldre personer. Därvid lär det väl knappast
kunna bli tal örn »uppfostran» eller »förebyggande», framför allt icke
när de, såsom ett av villkoren för omhändertagande föreskriver, ha kommit så
långt, att de begått direkt brottslig handling, sådan som ungdoms förledande
till otukt etc.

Vårt påpekande av att tvångsinternering och anstaltsvistelse icke äro rätta
medlen för ett återupprättande av vuxna människor, som sedligt urartat, har
statsrådet ej heller kunnat bemöta med sakliga skäl, utan nöjt sig med att anföra,
att strävanden pågå att modernisera anstaltsvården i riktning mot en
mera individualiserad behandling av de omhändertagna. Detta är nog gott
och väl, men vi betvivla allt fortfarande, dessa förbättringar till trots, ändamålsenligheten
i en dylik behandling. Alla erfarenheter hittills i den vägen ge
klart och tydligt vid handen, att åtgärderna äro olämpliga och att resultaten
icke på långt när motsvara de oerhörda kostnader, som äro förknippade med
desamma. Att vi däremot tillmätt den enskilda hjälpverksamheten en viss betydelse
för sedeslöshetens bekämpande, vilket statsrådet anför som stöd för
sin uppfattning angående sedeslöshetens hemmahörande under denna lag, beror
därpå, att det härvidlag blir fråga örn ett frivilligt hjälpsökande från vederbörandes
sida, och att på grund härav utsikterna för ett återupprättande äro
betydligt större än när det gäller statliga tvångsåtgärder.

Vår anmärkning att lösdriveri och prostitution till sin väsenart äro två skilda
företeelser och att bestämmelser örn dylikt leverne därför ej hörde hemma
i samma lag som föreskrifter mot lösdriveri, medgiver statsrådet äga sin riktighet
i viss mån. Emellertid anser statsrådet, i likhet med sin företrädare i
ämbetet, att båda dessa företeelser väsentligen ha sin näring i samma förhållanden,
nämligen arbetsskygghet, benägenhet för lättja, sysslolöshet samt olust
till ordnat arbete och ordnad verksamhet över huvud. Naturligtvis kan detta
sägas. Men, örn detta beträffande prostitutionen i viss mån kan vara förhållandet,
så är det även andra orsaker som spela in, och man har att taga detta
i beaktande vid denna frågas bedömande. Människornas känslo- och driftliv
tyglas icke med tvångslagar, utan härför krävas andra medel, nämligen upplysning
samt väckandet av ansvarskänslan hos de enskilda individerna.

Erinringen mot att endast ett ringa fåtal av polismyndigheterna godtyckligt
utvalda sedeslösa personer skulle drabbas av en lagstiftning, varigenom det
syfte med densamma, som bestode i samhällets skyddande mot sedeslöshetens
skadegörande verkningar, icke kunde vinnas, avvisar statsrådet med en hänvisning
till det förhållandet, att ingripande allenast skall ske i begränsad örn -

Motioner i Första kammaren, Nr 288.

fattning, i det att endast svårare former av sedeslöshet bliva föremål för åtgärder,
varför farhågorna för en godtycklig tillämpning av lagen böra vara
mindre än med en vidsträcktare omfattning. Detta statsrådets skäl synes oss
vara föga bärande, då tvärtemot 1930 års förslag en utvidgning av lagens tilllämpningsområde
ägt rum, utan att övriga förutsättningar för ett ingripande
ändrats, varigenom mycket större risker för ett godtyckligt förfarande faktiskt
nu föreligga. Å sidan 35 i prop. betonas uttryckligen, att såsom förutsättning
för utskrivning från tvångsarbetsanstalt före maximitidens utgång bör gälla,
att det förväntas att vederbörande inte allenast skall »efter förmåga ärligen
försörja sig» utan jämväl »föra ett ordentligt liv». Förstnämnda bestämmelse
ensamt, vilken fanns i 1930 års lagförslag, anses nu icke tillfyllest, därför att
»denna regel passar icke tillfullo i fråga örn den, som intagits utan att arbetsovillighet
förelegat». Alltså är det icke arbetsovilligheten det här gäller att
bedöma utan jämväl huruvida vederbörande för »ett ordentligt liv» och just
detta begrepp kan tolkas på olika sätt och ge anledning till godtycklighet i
större utsträckning än med 1930 års lagförslag.

Ej heller de i motionen framförda synpunkterna rörande avförandet av ungdom
mellan 18 och 21 år ur vanartslagen och ett hänförande av denna under en
utvidgad barnavårdslag ha vunnit beaktande. Som skäl emot en sådan anordning
anföres, dels att bamavårdslagstiftningen i vissa delar är strängare än
vanartslagförslaget och dels att »någon avsevärdare skillnad med avseende å
förfarandet eller åtgärder icke förefinnes mellan bamavårdslagen och förslaget
till vanartslag». I anledning av sistnämnda skäl anser statsrådet det vara av
mindre betydelse, huruvida den ena eller andra lagstiftningen göres tillämplig.
Vad som i motionen anfördes mot vanartslagens tillämpning på ungdomen, nämligen
att en behandling enligt denna lag lätt skulle kunna åsätta särskilt de
unga flickorna en mindervärdighetsstämpel, som skulle motverka deras återgång
till ett ordnat liv, finner statsrådet otvivelaktigt förtjäna särskilt beaktande,
men avfärdar likväl detta viktiga skäl med den förklaringen, att det
torde förhålla sig så, att »i den allmänna meningen avseende mindre fästes vid
vilken lag som tillämpas, än vid vilken myndighet som omhänderhar tillämpningen».
Att så icke är förhållandet, torde personer med erfarenhet i social
verksamhet kunna bekräfta. De många uttalandena till förmån för ifrågavarande
ungdomskategoriers förläggande under en utvidgad bamavårdslag härröra
nog också ur den åsikten, att det vore olyckligt att inrangera ungdomen
under samma lag som lösdrivare och äldre prostituerade.

I övrigt hänvisar statsrådet till vad som i 1930 års prop. är anfört som skäl
emot en sådan anordning. Här har kostnadsfrågan anförts såsom ett av skälen.
Med nuvarande bestämmelser påvila kostnaderna för ungdom under 18
år, som för skyddsuppfostran är intagen å skyddshem eller anstalt, kommunerna
och landstingen med visst bidrag av staten. Skulle barnavårdslagen tilllämpas
för 18—21-åringarna, ansåg den föregående socialministern, att kostnaderna
för dessas vård och uppehälle å skyddshemmen borde bekostas på samma
sätt, medan desamma, enligt vanartslagen, uteslutande vore avsedda att påvila
staten. Detta är intet som helst bärande skäl för ungdomens inordnande

Motioner i Första kammaren, Nr 238.

tinder vanartslagen. Den saken bör kunna ordnas så att kostnaderna, även vid
ungdomens inrangerande under barnavårdslagen, helt komma på statsverket.

I motionen erinrades också om betydelsen av en sådan upplysningsverksamhet,
som upptogs i 1929 års förslag till åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig
art i förslagets 3 § 3 mom. Som skäl mot en bestämmelse i detta
avseende anför statsrådet, dels att riksdagen år 1929 avvisat motioner med förslag
till anordnandet av en dylik upplysningsverksamhet och dels att det på
detta område gäller att icke handla utan stöd av en mera allmän opinion, vilken
emellertid det synes statsrådet tydligt nu icke är för handen. Då han emellertid
ett stycke längre upp å samma sida i prop. (sid. 88) förklarar, att den
nu berörda frågan är förtjänt av synnerligt beaktande, varom vittnar »det på
senare år alltjämt stegrade intresse, som från föräldrar, målsmän för barn- och
ungdomsvård samt andra kommit frågan till del», synes oss statsrådet härvidlag
göra sig skyldig till en motsägelse. Faktum torde vara, att kravet på anordnandet
av en dylik upplysningsverksamhet från statsmakternas sida alltmer
reses från ansvarigt håll, där man anser att något bör göras för att vägleda
ungdomen på detta ömtåliga men så betydelsefulla livsområde.

Bestämmelserna om upprättande av s. k. skyddsnämnder, varigenom en
mängd nya sociala organ tillkomma, kvarstå också i det nuvarande förslaget,
likaså polisens deltagande i handläggningen av ärenden rörande sedeslöshet,
ehuru motionens önskan tillmötesgåtts i så måtto, att polisman icke obligatoriskt
skall vara nämndens ordförande utan i stället skall vara självskriven ledamot
av nämnden. Visserligen förklarar statsrådet det vara beaktansvärt, att
icke antalet sociala organ ökas, men anser det särskilt för landsbygdens vidkommande
vara av vikt att äga tillgång till ett effektivt ingripande mot de
samhällsfarliga element, som bettlare, landsstrykare och vissa samhällsvådliga
anses utgöra. Denna socialministerns motivering synes oss vara ägnad att understryka
det berättigade i vår anmärkning mot att sedeslösheten och lösdriveriet
upptages i en gemensam lag. Vidare strider det mot grundsatserna i lagförslaget,
vilka gå ut på att ett ingripande i första hand avser att hjälpa och
tillrättaföra, örn redan organet i första instans skall ha poliskaraktär. Icke
ens den ifrågasatta mildringen, att bestämmelsen örn inställande genom polisman
som en förstahandsåtgärd skulle utbytas mot ett inkallande av den felande
och inställelse ske först vid uraktlåtenhet härav, har departementschefen
ansett sig kunna ga med pa, med hänsyn till att det bland nu ifrågavarande
kategorier »ej sällan finnes verkligt farliga typer, beträffande vilka särskilt
skonsam behandling icke är på sin plats». Under sådana förhållanden torde
det kunna ifrågasättas, huruvida det överhuvud taget icke vore lämpligast att
bestämmelser infördes i strafflagen, varigenom sådana individer oskadliggjordes,
medan de som voro mottagliga för ett tillrättaförande, nämligen ungdomen,
omhändertoges på sätt vi föreslagit, och den nu gällande lösdrivarlagen
upphävdes utan att ersättas med någon ny sådan.

Till sist vilja vi framhålla, att de av oss i fjolårets motion framförda synpunkterna
vunnit stort beaktande ute i landet, och att till desamma anslutit sig
såväl en stor mängd enskilda medborgare som ock en del organisationer. Så Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 3 sami. 73 käft. (Nr 283.) 2

Motioner i Första kammaren, Nr 283.

lunda har en opinionsyttring i denna riktning igångsatts av fem kvinnoorganisationer,
nämligen Frisinnade kvinnors Riksförbund, Vita Bandet, Sveriges
Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Fackliga Kvinnliga Samorganisationen och
Svenska Kvinnors Medborgarförbund, samt föreståndarinnan för Unga kvinnors
värn, syster Dagmar Ekström, och till denna opinionsyttring ha anslutit sig omkring
7,000 personer i skilda delar av landet. Bland undertecknarna av opinionsyttringen
märkas 58 läkare, 52 sjuksköterskor, 288 lärarinnor, 60 bamavårdsmän
och ett stort antal inom fattigvården och hälsovården arbetande personer.

Detta synes oss vittna om att de av oss framförda anmärkningarna äro befogade
och ha ett starkt stöd hos den allmänna folkmeningen i landet.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte avslå ifrågavarande lagförslag samt hos
Kungl. Majit anhålla, att vid utarbetandet av nytt lagförslag
i ämnet ovan angivna erinringar måtte bliva beaktade.

Stockholm den 14 mars 1931.

Gustav Möller. Olof Olsson. A. J. Bärg.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

31087H