Motioner i Första kammaren, Nr 230 (Motion 1936:230 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Nr 230.

Av herr Lindhagen med motivering till motionen nr 2, örn språkgemenskap
för nationaliteterna.

Knappast någon vågar väl påstå, att den drömda internationella rättsordningen
vunnit fulländning i segerfredens konstitution för ett folkförbund.
Tidens vånda och ett sextonårigt misslyckande i det väsentligaste mana oss
att även börja spana efter de ännu ej beträdda vägarna till fulländning. I
en tidigare framställning vid denna riksdag erinras örn det som felar.1

Det göres där ock gällande, att vad som ligger närmast för ett pionjerande
är den glömda grundsatsen örn nationaliteternas sjålvbeståmningsrätt i alla
världsdelar och de förras samlande på samma gång genom ett neutralt, logiskt
byggt och för den stora allmänheten överkomligt världsspråk, vid sidan
av nationalspråken, det yppersta av alla kommunikationsmedel.

Nationalitetsfrågan är närmare motiverad i den förenämnda motionen.
Till ytterligare begrundande hänvisas bland annat till tidigare i ämnet väckta
motioner och interpellationer i riksdagen från 1911 lill denna dag. I
vissa av dessa motioner, exempelvis motion nr 175 i andra kammaren år
1915, är nationalitetsproblemet ingående belyst.

Språkförbistringens problem har endast i korthet omnämnts. En närmare
motivering har därför utlovats. Den kommer som följer.

Skapelselegendens språkfråga.

Första Mosebok inlåter sig, i samband med sin skildring av skapelsens tillkomst,
även på språkgemenskapens och språkförbistringens betydelse i en
världsordning för människorna.2 Herren, som skapat jorden och människorna,
behövde, heter det, språkförbistringen för att sprida de senare över
hela jorden. Nu har detta skett till fulländning. I vår tid behöva de skingrade
människorna vid sidan av sina nationalspråk en återgång till deras
äldsta samhällsordning, som sammanhölls av ett »enahanda tungomål».

Latinet som världsspråk.

I samma mån, som folken skingrades men samfärdseln alltmer pockade,
föddes behovet av språkgemenskap. De olika från varandra långt skilda
världsdelarna började här och där inrätta sig efter sina behov. Sålunda
blev exempelvis sanskrit ett gemensamt tungomål för södra Asien.

Den vita rasen genomförde latinet såsom världsspråk, även sedan det dött
bort i hemlandet. De stora folklagren blevo ej delaktiga av det. Såsom

1 Motionen 1: 1 siel 2. 2 Motionen I : 1 sid. 6.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 3 sami. Nr 230. 1

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

nationalspråk var det för svårt att inlära. Möjligheter till undervisning stod
ej heller till buds. Det blev ett gemensamhetsspråk för vetenskapsmän, munkar
(munklatin) och förnämiteter. När Karl IX nådde begränsningen i
sina svenska storhetsdrömmar, testamenterade han på latin fortsättningen åt
sin son, pilten Gustav Adolf. »Ille faciet», denne skall göra det, sade han.

Latinet vann nämnda tillslutning delvis därför att språket var oneutralt
såsom icke vidare talat i sitt hemland. Det var även märgfullt i skrift och
tal. Det hade glänsande traditioner och avglansen av den romerska världsfreden,
pax romana, föll särskilt över det.

Fortfarande håller sig latinet kvar såsom en börda för skolorna. Det utnyttjas
jämte grekiska gagneligt och omfattande i praktiskt bruk för gemensamma
vetenskapliga termer och namn på tekniska inrättningar. Det citeras
på originalspråket i visdomsord, med vilka den romerska kulturen förstod
slå huvudet på spiken för alla tider. Det koketterar understundom i
akademiska adresser och parentationer. På dessa sätt ersätter det ännu
avsaknaden av ett neutralt världsspråk.

Karl XII av Sverige.

Karl XII, konung av Sverige och till karaktären även han en »vidfamne»,
anade såsom det förefaller betydelsen av ett populärt världsspråk
mitt igenom tidens språkförbistringar för att kunna lättare sammanhålla
folken. Han hade dock ej något annat att välja på än ett nationalspråk.
Då tyckte han, att hans svenska tungomål var lika gott som något annat.
Han predestinerade därför svenskan till världsspråk och vägrade såsom föregångsman
att personligen tala med utlänningar på något annat språk. Av
denna dröm blev intet. Detta redan därför, att språket var ett levande nationalspråk.
Det var oneutralt, invecklat och ologiskt.

Liberalismens insats i världsproblemets språkfråga.

Liberalismens epok kom med sina förspel redan i senare medeltid. Den
stormade fram som en världsrörelse inom den vita rasens domäner. Alla
folks och alla individers rätt till frihet, jämlikhet och broderskap knäsattes
i statskonsten. Officiella bemödanden skapade principiellt de många konstitutiva
»friheterna». Kompletteringar och den ofrånkomligt haltande praktiken
övertogos som merendels av den privata företagsamheten.

Ur denna revolution föddes även folkkrav på ett genomförbart världsspråk,
som passade menige man och stod över nationalitetstriderna. I den mån
samfärdseln växte och ofreden gick fram i dess spår, förtätades nämnda krav.
Enskilda filologer (språkmän) och världsförbättrare började redan på 1600-talet filosofera över och konstruera förslag till ett gemensamt folkspråk med
dess ofrånkomliga tre betingelser. Filosofen Leibniz var en av dem. Schleyers
Volapiik hade en kort glanstid på 1880-talet.

Många system giva sig för närvarande till känna. Det säges ibland, att de

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

måste ena sig, innan någon demarsch bör eller kan företagas. Når har nian
sett, att uppfinnare av olika system kunna ena sig? Det är allmänheten som
avgör, vilket system som bör godtagas. Detta har nu skett. Esperanto är
etet enda som slagit igenom i praktiken. All officiell medverkan rör sig bara
med esperanto. De stora världsspråkskongresserna äro esperantokongresser.
Endast esperanto har en världsorganisation samt effektiva underorganisationer
i de flesta länder. Regeringar sända representanter till dessa kongresser.
Affärsvärlden, fackföreningar, turistintressenter, nykterhetsorganisationer
och andra idéella sammanslutningar begagna sig av språket. Telegraf och
merendels radio stå till språkets förfogande. I skolorna mångenstädes experimenteras
med språket. En litteratur på esperanto börjar spira fram. Motionen
nr 222 år 1926 i första kammaren lämnar en utförlig skildring av intresset
för ett världsspråk och esperantos framryckning. Denna förkovran
har sedan vuxit ytterligare.

Världsspråksrörelsens målsmän från skilda system äro ense, att ett nationalspråk
av anförda skäl icke ägnar sig till världsspråk. Häremot göras erinringar
främst av dem, som behärska någorlunda något av de privilegierade
tre språken franska, engelska och tyska eller auktoritativt böja sig för deras
övertag. Vid internationella interparlamentariska kongressen i Washington
1925 begärde de sydamerikanska spanjorerna, att spanskan skulle erhålla ett
dylikt privilegium. En japan påkallade då samma företrädesrätt för sitt
språk. Kongressens nordamerikanska president förordade i anledning av
min motion »det amerikanska språket» såsom världsspråk. Italienarna förordade
vid två sådana sammankomster italienskan. Indien och Kina ha hitintills
hållit sig undan. En gång framträda väl även dessa. Vi skulle således
få många världsspråk. En ytterligare lyckligtvis oöverkomlig skärpning av
omöjligheterna.

Engelska som världsspråk.

Mångenstädes bland Europas smärre länder förordas engelska som världsspråk.
Vad däremot kan invändas, utom att språket är oneutralt, är även
övriga obekvämligheter med ett nationalspråk. I förenämnda riksdags motion
år 1926 och i bilagan till denna motion lämnas närmare upplysningar om
engelsk opinion för esperanto. Här bör dock återgivas det engelska vetenskapssamfundets
åsikt.

Detta samfund tillsatte en kommité för undersökning av frågan örn ett
internationellt hjälpspråk. Den omfattade elva personer och bestod av filosofie
doktorer, professorer med flera. I ett utlåtande 1921 kommo kommitterade
till följande slutresultat:

»Latin var för svårt och kunde därför icke komma i fråga. Antagandet
av ett modernt nationellt språk skulle medföra oförtjänta fördelar och uppväcka
avundsjuka. Därför vore ett uppfunnet språk det bästa. Esperanto
och ido voro båda lämpliga, men kommittén var icke förberedd alt avgöra
mellan dem.»

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

I ett nytt utlåtande år 1923 uttalade sig kommittén emellertid för esperanto
särskilt därför, att det var mera utbrett.

Kommittén yttrade sig berömmande om engelskan i flera avseenden. Den
anförde emellertid:

»Ett nationalspråks svårigheter i uttal, ordförråd, oregelbundenhet, idiomer
etc. förhindra dess behärskande i andra länder av andra än en liten minoritet.
Ett nationellt internationellt språk är en motsägelse i uttryckssättet. Det
allmänna antagandet av en nations språk skalle giva denna nation ett världsinflgtande,
till vilket de andra ej skulle beredvilligt samtycka. Franska, spanska,
engelska, tyska och andra språk hava alla ivriga förespråkare. Denna
lösning innebär således ett obegränsat antal lösningar, ömsesidigt förstörande
varandra.

Engelskan lider icke endast av ovannämnda olägenhet, utan den är vidare
nedtyngd (handicapped) av kaotisk (oregelbunden) stavning. Dess förespråkare,
som erkänna detta, kräva reformerande stavning som nödvändighet,
men äro oense om vilka reformer, som böra antagas, och hur de skola framtvingas.
Dessutom om engelsk stavning skulle göras ljudenlig (fonetisk),
skulle det medföra ännu mera svårigheter för genomsnittseuropéen, emedan
språket då bleve mindre internationellt. I bästa fall tager det tjugo gånger
så lång tid att lära engelska ofullständigt som att behärska esperanto grundligt.
Varför begära att för vår bekvämlighet större delen av människosläktet
skulle studera tjugo gånger längre tid endast för att lyckas komma i förbindelse
med sina medmänniskor mindre fullkomligt.»

Vidare yttrade kommittén:

»De förnämsta skälen till förmån för engelskans antagande äro:

1) Det är redan vitt utbrett och utvecklas naturligt. 2) Dess grammatik är relativt
enkel och dess ordförråd rikt.

Däremot tala: a) Dess antagande skulle förläna stora politiska och vissa
andra fördelar för de engelsktalande folken och skulle väcka andra nationers
avundsjuka, b) Både stavning och uttal äro svåra, c) Frånvaron av böjningar,
bindestreck etc. giver upphov till tvetydighet.»

Folkförbundet och världsspråkets språkfråga.

I dessa tider ha blickarna riktats mot folkförbundet som fredens borne
skyddsvakt. Genom sin propaganda för Abessinien har förbundet markerat
sin uppgift att främst värna om nationaliteternas självständighet. Skuggor
falla i dagarna över detta hopp. Förpliktelser att öva våld äro nog ej så synnerligen
förpliktande. Allt beror på omständigheterna.1

Utfästelsen omfattar vidare endast fria nationer, som inträtt i förbundet.
Därav följer att steget, vare sig förbundet nu vill eller icke, en gång måste
utsträckas även till nationaliteter, som före förbundets bildande förlorat sin
frihet och önska återvinna den.2

Då förbundet var ungt, sökte det som vanligt är se även stort på sin kallelse.
Det diskuterade till och med allvarligt språkförbistringen som en hänsynslös
tillskyndare av ofärd. Detta är mindre bekant. Folkförbundet är
dock en auktoritet. Även tvivlare böra ta intryck av en sådan insats.

1 Motion 1: 1 sid. 9. 2 Motion I : 1 samt sid. 1 i denna motion.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Efter sitt grundande mottog folkförbundet mångå petitioner till förmån för
ett internationellt språk och i synnerhet av esperanto. Under loppet av delegeradeförsamlingens
två första möten 1920 och 1921 inlämnade de delegerade
för Syd-Af rika, Brasilien, Belgien, Chile, Kina, Columbia, Haiti, Italien, Japan,
Indien, Persien, Polen, Rumänien och Tjeckoslovakien framställningar
om, att folkförbundet skulle förorda allmän undervisning i esperanto uti
skolorna såsom ett internationellt språk. Det önskades således i detta fall
icke någon förutsättningslös undersökning. Man begärde ett omedelbart
accepterande av esparanto såsom världsspråk.

Den första församlingens andra kommission kom till följande resultat:

»Nationernas förbund, konstaterande de språkliga svårigheter, som resa sig
emot direkta förbindelser mellan folken, och den trängande nödvändigheten
att skapa ett medel däremot till hjälp för ett gott samförstånd mellan nationerna,
följer med intresse försöken till offentlig undervisning i det internationella
språket esperanto uti de offentliga skolorna hos många medlemmar i
förbundet, samt

uttalar en önskan, att generalsekretariatet till nästa församling förbereder
en rapport över de resultat, som vunnits på detta område.»

Ur motiveringen må omnämnas, att kommissionen bland annat erfarit av
förbundets representanter från Persien och Kina, att en omfattande folklig
rörelse utbreder sig i Asien för åstadkommande av ett internationellt språk.

Den första församlingen diskuterade frågan, men det blev andra församlingen,
som behandlade kommissionens förslag och uppdrog åt generalsekretariatet
att företaga den föreslagna utredningen. Församlingens resolution,
som antogs den 15 september 1921, innehåller, att problemet, för vilket intresserar
sig ett alltjämt växande antal stater, förtjänar en noggrannare undersökning,
innan det kan företagas till avgörande av församlingen, och det föreslogs,
att frågan skulle ställas på dagordningen för nästa församling och
att sekretariatets rapport då skulle föreligga färdig.

Den från generalsekretariatet infordrade rapporten om »esperanto såsom
internationellt hjälpspråk», dagtecknad den 28 juni 1922, avlämnades till
den tredje församlingen. Den innehöll en ganska omfattande utredning samt
slutade med följande konklusioner:

»Av den enquéte, som företagits av generalsekretariatet enligt beslut av
folkförbundets andra församling, framgår:

1. Lämnande åsido frågan om det diplomatiska språket synes behovet av
ett hjälpspråk göra sig överallt ivrigt gällande för ett underlättande av de
direkta internationella förbindelserna.

2. Flertalet av de vetenskapliga och kommersiella höga korporationer, som
studerat detta problem, giva företräde åt ett neutralt förenklat språk, som icke
skulle föranleda något intrång i de nationella kulturspråkens sekelgamla
prestige, och de rekommendera i regel esperanto.

3. Esperanto synes i själva verket vara ett av de mest fulländade, sannolikt
det enklaste och i alla händelser det mest spridda av föreslagna konventionella
språk.

4. Esperanto är väl ägnat att fylla rollen av ett internationellt hjälpspråk
och dess överflödande bruk i skrift och tal sedan trettiofem år tillbaka bar

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

givit det karaktären av ett levande och böjligt språk, som redan är utvecklat
och mäktigt av ytterligare framsteg.

5. Uti esperanto undervisas obligatoriskt eller fakultativt i allmänna folkskolor
eller läroverk uti sjutton stater på grund av legislativa föreskrifter, ministeriella
dekret eller beslut av kommunala myndigheter.

6. Utförda experiment hava ådagalagt, att esperanto är mycket lätt att lära,
enär europeiska och amerikanska barn inhämta det på ett år med två timmar
i veckan, och barn i yttersta orienten på två år med samma antal timmar,
under det att de behöva sex års studier med 4 å 5 timmar i veckan för att lära
ett annat europeiskt språk. För vuxna är den erforderliga tiden mycket kortare:
25 å 40 lektioner äro i allmänhet tillräckliga.

7. Esperanto överlastar icke skolornas program och konkurrerar icke med
de nationella kulturspråken, enär gjorda rön visat, att det tvärtom underlättar
studiet och inbesparar tid såsom en logisk introducering i latinet och de moderna
språken.

8. De lärare, som undervisa i esperanto, önska att se dess stabilitet garanterad
genom ett internationellt officiellt erkännande, som tillåter esperantoakademien
att kontrollera språkets normala utveckling på samma gång som
den fortsätter att bevara dess enhet.

9. Esperantos utbredning betraktas av många regeringar såsom ett viktigt
framsteg i civilisation, men dess obligatoriska införande i skolorna beror
framför allt på en internationell överenskommelse, som lämnar garanti för
att ett tillräckligt stort antal stater äro beredda att taga samma mått och steg.

10. Österrike, Bolivia, Brasilien, Kina, Danmark, Egypten, Ungern, Japan
och Nya Zeeland hava redan officiellt meddelat telegrafunionens internationella
byrå sitt samtycke till att giva esperanto vid sidan av de nationella språken
tillträde till de internationella kommunikationerna.

11. Användandet av esperanto synes föra med sig en anda av internationell
solidaritet, helt och hållet i samklang med folkförbundets uppgift.

På grund av dessa konstateranden, som icke inverka på förbundets nuvarande
språkliga organisation, skulle förbundets församling kunna tillmötesgå
åtskilliga önskningar och krav, som så ofta blivit framförda till förbundet
från så många håll. Den skulle kunna fästa sina medlemmars uppmärksamhet
på resultatet, som gjorts i skolorna genom de stater, varest det undervisats
i esperanto, och uppmana dem att taga under övervägande rekommendationerna
från den internationella konferensen för undervisning i esperanto, vid
vilken sexton regeringar voro företrädda. Den kunde dessutom fästa deras
uppmärksamhet på det faktum, att esperanto är erkänt i olika stater såsom
internationellt hjälpspråk för handeln och vetenskapen, att det redan är använt
av tusentals människor i alla länder för deras förbindelser i utlandet,
och följaktligen skulle man kunna rekommendera dess tillträde till postoch
telegrafförvaltningarna vid sidan av de internationella språken. Slutligen
skulle församlingen kunna uppdraga åt sekretariatet att fortfarande följa
esperantos framsteg och avgiva rapport därom.»

Denna rapport remitterades av tredje församlingen till kommittén för
intellektuellt samarbete (Commission de Coopération Intellectuelle) med uppdrag
att framlägga sin uppfattning om de olika synpunkterna på ett internationellt
hjälpspråksproblem.

Kommittén behandlade ärendet den 26 juli och den 2 augusti 1923 och
kom till det resultat, att den icke ansåg sig böra förorda ett konstgjort
språk. Detta beslut fattades med sex röster mot en, varjämte tre ledamöter

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

avhöllo sig från att rösta. Under debatten hade av en ledamot betonats, att
kommittén och förbundet icke borde syssla med vilket språk, som borde förordas
till världsspråk, utan endast överhuvud taget med behovet av ett världsspråk
och sättet för dess åstadkommande eller sålunda samma ståndpunkt,
som i de tidigare motionerna rekommenderats svenska riksdagen i de inom
den väckta framställningarna i ämnet. Kommittén bestod så när som på
en ledamot av vetenskapsmän, de flesta professorer. Ordförande var författaren
och hedersprofessorn H. Berghson, fransman. Samtliga medlemmar
voro européer utom en nordamerikan. Kommittén uppdrog åt ett redaktionsutskott
på fyra personer att utarbeta den definitiva redaktionen av kommitténs
resolution i överensstämmelse med dess nyssnämnda principuttalande.
Resolutionen fick följande lydelse:

»Kommittén har ägnat mer än två sammanträden åt detta problem. Den
bestrider icke de fördelar, som skulle uppkomma genom allmänt antagande
av ett konstgjort hjälpspråk, men håller före, att alla dess bemödanden böra
nedläggas på utbredningen av de levande språken och den moderna litteraturen,
vilka företräda efter dess mening ett av de mäktigaste medel att närma
andarna, att underlätta samförståndet mellan folken, med ett ord, att förverkliga
folkförbundets ideal. Man återfinner alla de nödvändiga beaktandena
i detta ämne uti protokollet över de sammanträden, som kommittén
ägnat åt en ingående diskussion över frågan om ett konstgjort språk.»

Detta uttalande ingick i den rapport, som kommittén underställde rådet
och församlingen. För bedömande av uttalandet kan det ha sitt speciella
intresse erinra om den del av nämnda rapport, som följer omedelbart efter
behandlingen av det konstgjorda språket.

Dr Tchéou-Wei, delegerad för Kina, hade nämligen i delegeradeförsamlingens
andra kommission föreslagit samarbete mellan kommittén för intellektuellt
samarbete och den internationella kongressen för moralisk uppfostran
(l’éducation morale), som höll sina sammanträden i Généve sommaren
1923 samtidigt med kommittén. Om detta förslag, som hänsköts till
kommittén, heter det i dess rapport följande:

»Kommittén har varit enhällig i sitt beslut, att den icke kunde inlåta sig
på denna väg. Kommittén giver sin hyllning åt kongressens uppgifter, åt det
ideella uppsåt, som besjälar den, men moralisk uppfostran är ett område,
som faller utom kommitténs räckvidd (Téducation morale est un domaine,
qui lui échappe’). Den har för övrigt för ögonblicket ingen förbindelse med
någon kongress; och det är främst med vetenskapliga kongresser, som dylika
förbindelser böra inledas.»

Emellertid avgavs till rådet en rapport av den franske delegeraden
M. Hanotaux rörande kommitténs arbete och däribland även ett enkelt återgivande
av kommitténs yttrande i språkfrågan. Rapporten »antogs» av rådet
den 10 september 1923 utan någon diskussion i språkfrågan.

Även till församlingen avlämnades av dess femte kommission en rapport
över kommitténs verksamhet. Denna rapport omnämnde ej ens resultatet
i språkfrågan och föranledde ej heller någon diskussion eller något uttalande
av församlingen.

Därmed blev världsspråksfrågan för den gången utagerad inom förbundet.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Det är möjligt, att för kommittén för intellektuellt samarbete ej erbjöd sig
skäl för samverkan med den förenämnda kongressen örn moralisk fostran.
Kongressens dagordning föranledde kanske icke därtill. Kommitténs allmänna
uttalande däremot örn moralisk fostran såsom ett för kommittén främmande
ämne och vetenskapen såsom dess enda anförvant avslöjar på ett
utomordentligt intresseväckande sätt den intellektuella kommitténs psyke
och dess därav betingade syn på världsspråksfrågan. Man kommer nästan
att tänka på det berömda uttalandet örn 1848 års Frankfurterparlament:
hundertfunfzig Professoren, Vaterland, Du hist verloren — hundrafemtio
professorer, fädernesland, du är förlorat.

En av österns lärde, som ur sitt lands tusenåriga traditioner insupit, att
personlighetens kultivering är förutsättningen för att kunna rätt styra staten
och således även världen, föreslår en samling europeiska lärde en samverkan
med en kongress, som bygger på samma uppfattning. De europeiska
vetenskapsmännen, barn av Västerns materialistiska läggning, sätta upp ett
förvånat ansikte och åkalla vetenskapen för att få en förevändning att undfly
denna främmande åskådning. Det är redan av denna anledning icke
underligt, att kommitténs majoritet i världsspråksfrågan kommit till ovannämnda
resultat, och att lie av dess ledamöter av tveksamhet eller obekantskap
med ämnet avhållit sig från att uttala någon mening.

Världsspråksfrågan är i grunden en moralisk angelägenhet. Det gäller att
sammanföra andarna och giva dem en utväg att kunna utan hinder av en
anspråkslös ställning eller saknad av privilegier få någon flykt under vingarna
för att möjliggöra ett sådant sammanförande. Detta är således en
fråga, som »undflyr» kommittén. Naturvetenskapen och dess utgreningar
■— någon annan vetenskap gives väl knappast — befattar sig enligt sin natur
icke heller med moralen eller medkänslan. Vetenskapen, denna stolta och
oumbärliga insats i utvecklingen, står där inför en av sina begränsningar
åtminstone hitintills, örn dessa sinnrika uppfinningar ställas i krigets och
förödelsernas eller i det godas tjänst, det beror på samhällsordningen, människorna
och även på vetenskapsmännen, vilka senare äro vanliga människor
eller sålunda något annat än vetenskapen.

Kommitterade lia härvid, ställda inför de stora massornas hjälplöshet,
räckt dem stenar i stället för andligt bröd. Vad menar egentligen kommittén
med de »levande» språkens utbredning för främjande av folkförbundets ända
mål? Ingå däri, såsom ordalagen synas utvisa, alla de nu talade språken,
exempelvis även det svenska, och är det i tecknet av en sådan fortsatt babylonisk
förbistring som folkens umgänge skall kunna grundas.

Eller lurar kanske, såsom är begripligare, ett famlande mot vidgat stormaktsvälde
över jordens övriga folk genom att påtvinga dessa såsom världsspråk
icke mindre än både franska, engelska och tyska, dessa tre krigsspråk
skulle man nästan kunna kalla dem, som gått i spetsen för så mycken
ävlan, konkurrens och olycka i världen? De skola således fortfarande tävla
med varandra inom varje av de främmande nationerna och där uppdela,
icke mänskligheten, som ställes fortfarande utanför, utan en liten privile -

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

gielad del av densamma uti trånga intresseområden. Kommissionen säger
sig vilja med nit inrikta sig på detta arbete men tager intet initiativ därtill
och kommer säkerligen icke heller att kunna lägga två strån i kors för
en så ofruktbar uppgift. Och hur länge tror man sig kunna hålla exempelvis
de ryska, spanska och italienska samt de stora asiatiska språken utanför?
Lenin sade en gång till mig: Vi hava redan tre världsspråk och ryskan
blir det fjärde. Liknande anspråk från andra språk hava vid många tillfällen
framträtt.

För övrigt är det icke osannolikt, att denna utlovade propaganda för »de
levande språken» dock i själva verket avser propagerandet av hegemoni
för det franska språket, detta det svåraste språk av alla, som i den övriga
världen aldrig kan höja sig annat än till ett privilegium för ett fåtal inom
de burgnaste samhällsklasserna. När den väckta framställningen först diskuterades
i den första eller möjligen andra församlingen av folkförbundet, höll
den franske delegeraden Hanotaux ett tal riktat emot det gjorda initiativet
under hänfört framhållande av det franska språkets ärorika traditioner, som
borde bevaras och gåvo världen vad den behövde. Detta anförande hälsades
inom församlingen med livliga applåder. Det har sagts mig, att kommittén
för intellektuellt samarbete ansågs då särskilt stå under franskt inflytande.
Förbundets beroende skymtar således även här. Del skulle således utnyttjas
till att slå ett slag för det franska språkets privilegierade ställning såsom
diplomaternas, de internationella sammankomsternas och de utvaldas världsspråk
mot en befarad konkurrens och med totalt åsidosättande av folkens
frigörelse även på detta område. Vilken dålig tjänst gör icke den franska
överklassen härmed den stora franska nationen och den trygghet för framtiden,
som denna nation med så stort fog äskar och vilken dock hotas mest
genom ävlan efter ohållbara privilegier.

Det personliga undgår slutligen icke att spela in. Medlemmarna i kommittén
voro väl någorlunda insatta i ett eller flera av de tre härskande språken
och erforo därför personligen intet behov av någon ny ordning. För
min del har jag alltid funnit, hurusom det är företrädesvis personer med
större eller mindre kunskap i något eller några av förenämnda tre språk,
som genast äro färdiga att utan närmare övervägande taga avstånd från
ett förenklat lättlärt språks upphöjande till världsspråk eller internationellt
hjälpspråk, hur man vill kalla det. De behöva det icke själva, och
därmed är förmodligen saken för dem avgjord, ty så litet känna vi för
andra. Det egna intresset förnekar sig icke ens i en sådan angelägenhet, där
det ju knappast kan sägas vara hotat.

Det finns emellertid ett enda sätt, på vilket, såsom kommittén önskar,
en utbredning av alla levande språk och i synnerhet de största språken kan
komma till stånd, nämligen just genom antagandet av ett logiskt och lättlärt
världsspråk, som inläres i alla skolor. De menige i alla länder beredas först
därigenom tillfälle att taga arbetsanställningar i olika länder, de bliva i tillfälle
bilda sig genom utrikesresor och inhämtande av de besökta ländernas
språk. Och den, som genom inhämtandet av eli lättlärt världsspråk vunnit

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

trygghet att kunna taga sig fram var som helst, kan med större tillförsikt
fördjupa sig efter eget val även i ett annat nationellt språk än modersmålet.

Förestående redogörelse ådagalägger, vilket övermäktigt inflytande folkförbundet
genom sina organ inrymmer för de intellektualistiska och nationalistiska
stämningarna och huru väl en varm golfström av en folkmening
behöver beblanda sig med detta kalla polarvatten, för att någonting skall
börja växa för folken. En påminnelse i förbundsakten av den 28 juni
1919 behöver komma till stånd, av innehåll, att förbundet vill verka för
antagande genom mellanfolklig överenskommelse av världsspråket esperanto,
avsett att inläras i alla världens skolor, ävensom till åtgärder för inrättande
av en internationell världsspråksakademi för övervakande av det antagna
språkets utveckling och enhetlighet.

Världsspråket är bryggan mellan formerna och innehållet i en världsordning.
Det har därför blivit kallat »kronan pä våra internationella inrättningar».
Det skulle medföra en omvälvning, betydelsefullare än boktryckarekonstens
uppfinning.

Svenskarna.

Vad vöre havet utan dropparna. Till och med klippan urholkas av dem.
Regnet, livets källsprång, faller droppvis. Ju mindre varje droppe är, ju mer
befruktar detta strilregn de förtorkade markerna. Grundvalen för freden
lägges av de små krafterna i det tysta. För dessa är tålamodet den största
statskonsten. De äro bärare av de gamla sanningarna, som skola skapa en
gång även en ny utrikespolitik. »Es war immer so.» Det har alltid varit så.

Dropparnas folk, i detta fall representerade av de många svenska esperantoklubbarna
i bygderna och deras samorganisationer, få knacka träget
på de stängda dörrarna till maktens boningar. Riksdagen, som sitter i förrummet,
har närmast till uppdrag att vara lyhörd. Påminnelser gjordes
droppvis 1911, 1912, 1915, 1917, 1919, 1921, 1924, 1925 om språkfrågans
ordnande vid internationella sammankomster, 1927 (interpellation), 1928,
1929, 1930 (Kelloggpakten), 1932, 1933. De flesta gångerna lyssnade icke
riksdagen. Det inträffade dock, att första kammaren 1921 ville översända
en petition i världsspråksfrågan för beaktande av landets regering. Anloppet
tillbakavisades av andra kammaren. Det skedde samma dag som
en petition i nationalitetsproblemet fick båda kamrarnas förord. År 1924
stodo kamrarnas majoriteter på samma sätt emot varandra i språkfrågan.
Åren närmast efter 1924 diskuterades frågan dock allvarligt i första kammaren,
en gång vill jag minnas i fyra timmar.

Bättre gick det, när droppolitikens folk sammankom till sin egen riksdag,
»den svenska folkriksdagen i avrustnings frågan den 20—21 februari
1932». Den sammanträdde i Musikaliska akademiens sal. Vid upprop vörö
396 ombud närvarande. Dessa representerade över femhundra organisationer
med ett medlemstal av över en halv miljon. Folkriksdagen antog

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

enhälligt uttalanden för fredsfrågans lösning från grunden. Däribland berördes
även nationalitets- och språkfrågorna. Samma dag inkom på första
kammarens bord det tillfälliga utskottets enhälliga avstyrkande av samma
sak. Första kammaren följde sitt utskott praktiskt taget enhälligt frånsett
motionären. Nämnda två enhälliga motsättningar avslöja väl åtskilligt för
oss.

Den 20 november 1919 tillsattes av ett trettiotal för världsspråksfrågan intresserade
svenskar yden svenska världsspråkskommittén». Den bestod av
neutrala personer samt representanter för esperanto, ido, engelska och
mondalunionen. Ett betänkande utarbetades. Hösten 1920 överlämnades
det till Nationernas förbund i oviss förhoppning, att det skulle tagas under
övervägande i sammanhang med de framställningar i ämnet, som inkommit
från medlemmar i förbundet.

I augusti 1934 ägde rum i Stockholm en stor internationell esperantokongress
med cirka 2,200 medlemmar från skilda, även avlägsna länder.
Vid kongressen voro närvarande regeringsrepresentanter, som framförde
hälsningar från Österrike, Finland, Frankrike, Spanien, Kina, Holland,
Norge, Rumänien och Liechtenstein. Dessutom närvoro regeringsrepresentanter
från Polen, Litauen, Danmark, Ungern, Tjeckoslovakien, Brasilien,
Albanien samt folkförbundets institut för intellektuell samverkan.

Vid mötets öppnande i konserthusets stora sal inleddes högtidligheterna
med ett tal av Stockholms överståthållare Nothin. Han yttrade bland
annat: »Vi, som ej tillhöra esperantokretsen, uttrycka vår högaktning för
Edert altruistiska arbete.»

Första och andra kammarens plenisalar med sällskapsrum upplätos till
kongressen. Ett av föredragen hölls i första kammaren om vårldsproblemets
språkfråga av undertecknad. Det föredrogs i översättning till esperanto.
Föredraget bilägges denna motion såsom en sammanfattning av ett världsspråks
andliga uppgifter. (Bil. A.)

Salen och läktarna voro överfyllda med en färgrik, eldig och sorlande
publik. De förstodo ej varandra på sina nationalspråk, men de voro nu
landsmän på esperanto. Det var en egendomlig känsla att från min talarstol
i senaten möta en sådan scenförändring. När därifrån tidigare talats örn
vårldsproblemets språkfråga, skedde det på senare tider inför en gles och
förströdd församling. Där mötte nu en världspublik, en representation för
nationerna, som alla på ett enstämmigt tungomål hänfördes för en mänsklighetens
livsfråga. Ämnet hyllades i denna senat av stormande bifallsyttringar
med dramatiskt förspel och efterspel.

Men än mer. Stockholms stad inbjöd kongressen till ett Garden Party i
stadshuset. Det ägde rum under den antifunktionalistiska östbcrgska pelargången
mot Mälaren och ide på terrassen bortom den. Solen strålade i det
partipolitiskt föraktade »blå» över oss. Riddargården log sitt fagraste leende.
Bortom den stodo söders klippor i giv akt. I öster förtonade siluetterna
av den gamla historiska stadens spiror.

Stadsfullmäktiges ordförande Knut Tengdahl talade på sitt okonstlade och

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

rättframma sätt. Så slutade han å den svenska huvudstadens vägnar med en
förhoppning, att »kongressens önskemål måtte snart gå i uppfyllelse». Det
var enligt allas mening en strålande fest som ingen annan!

Sveriges rike och dess huvudstad hade sålunda hyllat kongressen. Därbakom
skymtade väl ett halvkvävt löfte om medverkan en gång även från
Sverige till förverkligande av Knut Tengdahls förhoppning.

Utgångsläget just nu.

Även världsproblemets språkfråga får finna sig i att taga ett steg i sänder.
Viktigast är att samtidigt alltid lia en kompass i handen, som visar
mot målet. Annars upplöser sig praktiken i villovägar och ofred. Världsspråket
latin myntade den rätta vägledningen. »Mens agitat niolena», anden
ger liv åt materien, menade den gamla romerska kulturen. »Per aspera
ad astra», genom hårda öden mot stjärnorna, var dess vardagsprogram. Läget
är nu följande.

Tänkande människor medgiva, att ett gemensamt språk för nationaliteterna
är en nödvändighet, ett mäktigt inslag i varje fall för freden. Den
springande punkten just nu är sålunda, om valet bör falla på ett nationalspråk
eller på ett neutralt språk. Den allmänna intuitionen är tydligen
inriktad på, att det måste bli ett stormaktsspråk, ifall den nationalspråkiga
vägen väljes. Språkets makt över tanken är stor. En stormakt är sålunda
redan privilegierad till den största av alla maktställningar i världshistorien.
Vid valet bland stormaktsspråk är man bland de mindre staterna övervägande
böjd för engelskan. Goda skäl kunna anföras därför. Det sämsta
men ofta mest anförda skälet är, att språket säges vara administrativt språk
för Indiens många miljoner, ehuru endast en försvinnande bråkdel förstå och
tala det samt hela detta folk strävar mot sitt oberoende under administrativ
ledning av ett eget språk.

Låtom oss nu första utbedja oss ett utlåtande från stormakterna i denna
sak. De måste svara någon gång, örn de biträda en del förhoppningar, att
Englands nationalspråk skall bli världsspråk även för de andra stormakterna.
Exempelvis bör spörjas, örn de anse sig betjänta med, att endast
engelska blir förhandlingsspråket vid alla internationella förhandlingar och
överenskommelser. Man kan vara övertygad, att en sådan besvarad hänvändelse
blir nog krokbenet med ett nationalspråk såsom världsspråk avfört
från dagordningen. Vi kunna då äntligen koncentrera oss på själva saken.

För övrigt, vissa stormakter kunna sägas redan hava avböjt det nämnda
perspektivet.

För Sovjet har väl genom Lenins ovannämnda yttrande1 betonats ett avslag
även å Englands språkvälde över ryska språket. Lenins uttalande, ledande
till lika många världsspåk som antalet stormakter, var ett begripligt
förhastande. Hans uppgift var att störta tsarismen med en väpnad revolution.
Det var ej då tid eller plats för de andliga verkligheterna. De komma
först efteråt att genom evolution i sin ordning omgestalta det nya riket.

* Sid. 9.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Den store statsmannens efterföljare lia gottholf misstaget genom att låta ett
av det nya rikets fyra porträttfrimärken återgiva bilden av Zamenhoff,
esperantos skapare.

Flera stormakter såsom Frankrike, Tyskland före sista revolutionen, det
gamla Österrike och Polen plägade skicka regeringsombud till esperantokongresserna.
Detta är också ett varsel.

Frankrikes förut skildrade kamp i folkförbundet för franskans suveränitet
innebär ock ett avvisande av dess avträdande från diplomatiens tiljor till
förmån för det engelska språket. Dess regerings gynnande i övrigt av esperanto,
varom 1926 års motion också förmäler, är även ett tecken.

I Japan har världsspråksrörelsen med esperanto i skölden ett starkt fäste.
Dess representation vid kongressen i Danzig år 1927 förklarade, att de tre
privilegierade europeiska språken voro en börda för Asien. I Japan lia
redan år 1920 universitetens rapporter på franska, engelska och tyska utbytts
av rapporter på esperanto. Även Kina ställer sig sympatiskt och framförde
sina lyckönskningar i Stockholm genom sin minister.

Nordamerikas förenta stater avlägsnar- sin engelska i åtskilligt
från moderlandets språk. Det förra blir så att säga ett landsmål för sig. Därför
betonade också presidenten för den interparlamentariska kongressen i
Washington, att ett världsspråk vore eftersträvansvärt, men att detta måste
bli »det amerikanska språket».

Till sist får ej förbises att även i England sympatier förefinnas för frågans
lösning genom ett neutralt språk. Engelska vetenskapssamfundets uttalande
för esperanto är ovan återgivet. Andra tecken skildras i 1926 års
motion.

Sedan sålunda lösningen med ett nationalspråk blivit av stormakterna avböjt,
kan rörelsen ostört ägna sig åt propagandan för det neutrala språket.
Det föreligger såsom ovan framhållits nu icke något annat val än esperanto,
som ensamt och ofantligt slagit igenom i praktiken och förordats t. o. m.
av folkförbundets generalsekretariat. En internationell språkakademi kommer
att leda språkets utveckling och praktik.

Det är uppenbart, att även denna framstöt ej kan förväntas ske på en gång,
ehuru det vore mest önskvärt. Därför får man bereda sig på att gå fram i
etapper. Norden, inbegripet Ostbaltikum, synes särskilt kallad att taga initiativ.
Där talas i fyra stater fem riksspråk som icke förstå varandra. Lettlands
president sade mig också vid mitt besök i landet år 1934: »Vi behöva
också ett gemensamt språk.»

Ett osökt samarbete erbjuder sig också med de fjorton stater, som år 1920
motionerade i folkförbundet för esperanto, på sätt ovan sågs.1 Det behöver
knappast betvivlas, att anslutningen sedan skulle snart nog kunna bli universell.

1 Sid 5.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Det hemställes,

att riksdagen ville beakta denna motivering till motionen
nr 2 om språkförbistringen och världsproblemets språkfråga
eller språkgemenskap för nationaliteterna.

Stockholm den 23 januari 1936.

Carl Lindhagen.

Bilaga A.

Svensk text till föredrag den 7 aug. 1934 på esperanto i internationella
esperantokongressen i Stockholm

örn

Världsproblemets språkfråga.

Världsproblemet tvingar sig alltmer på människorna. Vi kunna ej undgå
den politiska nattsida, som ligger i likgiltigheten för världsproblemets språkfråga.

Världens språksystem är det sämsta möjliga. Det vilar över detsamma
ända till fulländning något av medeltidens mörker. I sak ha de olika nationalspråken
varit de verksamma anledningarna för att skilja nationer åt och
sprida fiendesinne. Varje nationalspråk är dessutom till sin byggnad ett sammelsurium.
De äro för övrigt visst icke, såsom det påstås, »levande», utan
så gott som stendöda språk för de flesta, som ej hava dem till modersmål.

Vilket elände erbjuda icke de internationella förhandlingarna av alla slag
med det nuvarande språksystemet. Vilka himmelshöga portförbud uppreser
det icke för människornas utkomstmöjligheter, fjärrsyner och förbrödring.

Tillståndet blir sannerligen icke mildrat genom att därtill kommer ett traditionellt
privilegium för franskan, engelskan och tyskan att alla tre vara
världens officella språk. Vilken underkastelse betyder ej en sådan ordning
för alla andra språkfamiljer. De senare kunna ej på samma sätt göra sig
gällande, deras inflytande blir handikapat. Vilka uppoffringar i tid, arbete
och omkostnader måste de icke underkasta sig, utan någon motsvarande valuta,
för nyttan och äran att få slava under de tre »stora kulturspråken». De
svenska skolbarnens hat till skolan och jubel i avskedets ögonblick ha till
stor del sin rot i avskyn och hopplösheten inför de tre privilegierade språkens
monstruösa grammatikor, nyckfulla ordförråd, regellösa satsbildningar och
barbariska motsättningar mellan skrift och uttal.

Man skulle kunna tro, att det vanliga förståndet revolterade mot en sådan
ordning. Men så är icke alls förhållandet bland dem, som behärska makt -

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

ställena. Det är från de djupa leden som bär, liksom i de flesta världsproblem,
insikten och initiativen komma till det oundvikliga: ett världsspråk vid
sidan av nationalspråken.

Där erfarenheterna om det nuvarande tillståndet borde vara störst, sätta vi
sålunda upp ett förvånat ansikte inför folksjälens intuition även på detta
område. De högsta ledningarna av staternas, folkförbundets och interparlamentariska
unionens utrikespolitik intressera sig icke för denna fredsfråga.
Den är luft för dem. Ingen förpliktelse, märkligt nog, att ens studera saken
gör sig gällande. Vederbörande röra sig i ämnet med de naivaste begrepp
ur egen fantasi och sin totala obekantskap med frågan.

Det enda man på den europeiska kulturens höjder kommer sig för med
är att från missgynnade språkfamiljer söka komma sig upp i de privilegierade
nationalspråkens societet och därigenom öka oredan. Man begär således
till en början att det egna språket också skall bli »kongresspråk». Det är
särskilt spanjorer och italienare, vilka här och var framträda med dylika
anspråk. Ett djupt intryck har på mig efterlämnat Lenins svar år 1918 på
min uppfordran till honom att verka för ett världsspråk. »Varför skall det
vara ett språk», sade han, »vi hava redan tre världsspråk och ryskan blir
det fjärde.»

Således mänskligheten måste hava ett världsspråk vid sidan av nationalspråken.
Den kommer också att få det en gång, trots systemet Europas motstånd,
trots allt.

Det gäller då till en början en uppslutning kring den »rena världsspråksidén».
Man kan icke begära, att människor, som ej intresserat sig för problemet,
skola vara klara med det ena eller andra språksystemets företräde. Men
de borde åtminstone kunna lägga märke till de obefordrade befolkningslagrens
bemödanden att bryta sig ut ur världens nuvarande språksystem och
finna någon utväg för sin andes och sin utkomsts flykt över landgränserna.
Det är föga uppbyggligt att världens styrelser låta dessa små krafter famla
sig fram och delvis motverka varandra under ledning av olika projekt till
världsspråksystem, som bjuda ut sig. De borde verkligen kunna göra anspråk
på, att medeltiden i världens styrelse på denna punkt jagas bort till
skuggornas värld.

Ett internationellt övervägande av denna fundamentala fredsfråga måste
väl någon gång komma till stånd. Folkförbundets avrustningskongress borde
ha upptagit bland annat delta huvudkapitel i världsproblemet till beaktande.
Kongressen sammanstörtade därför att dess program höll sig borta från allt
väsentligt, de djupliggande orsakerna till ofreden. Den inriktade sig på det
omöjliga: att skapa fred med bibehållande av krigens och rustningarnas orsaker.

II.

Världsspråksfolket har klart för sig följande självklara förutsättningar:
världsspråket måste vara neutralt, logiskt byggt och överkomligt för de stora
folklagren. Därmed äro alla nationalspråk uteslutna från att upphöjas till
världsspråk. Inget av dem uppfyller något av dessa tre grundbetingelser.

Världsspråket måste vara neutralt. Ilen språkfamilj, som fick sitt nationalspråk
upphöjt till världsspråk, skulle få ett överväldigande inflytande i
alla avseenden över alla andra folk, ja, det .skulle i tidernas längd kanske införliva
dem med sig. Detta kunna de andra nationaliteterna icke nu finna
sig uti.

På grund av den slaviska vördnaden för de tre privilegierade nationalspråken
har knappast någon av dessa språks tillskyndare kommit sig för
afl föreslå till världsspråk något annat än eif av dessa tre nationalspråk,

Motioner i Första kammaren, Nr "2H0.

ehuru säkerligen andra, såsom exempelvis spanskan, äga på grund av sin
byggnad och uttal större förutsättningar.

Tyskan är nu definitivt utslagen genom kriget. Återstå således såsom rivaler
franskan och engelskan. De franska anspråken dominera ännu folkförbundet.
Från detta kan således ej väntas något initiativ under de närmaste
tiderna. Motion väcktes en gång inom förbundet till förmån för det neutrala,
logiska och överkomliga världsspråket esperanto. Detta förordades ock av förbundets
sekretariat. Men förslaget föll i kommissionen för intellektuellt samarbete,
till vilken avgörandet hänvisades.

Sedan lia de regeringsombud som intressera sig för esperanto icke vidare
återkommit. Till dem hörde särskilt målsmännen för lilla ententen. Man säger
att en huvudsaklig anledning därtill varit, att dessa länders statsmän »icke
vilja äventyra sitt inflytande» i förbundet genom att komma i minoritet för
något av sina förslag. Det är icke uteslutet att så kan vara förhållandet. Tyen
sådan mentalitet vilar för närvarande över parlamentarismens idé i praktiken.

Den andra rivalen, engelskan, har på de europeiska tinnarna flera förespråkare
än franskan. Merendels otillgängliga för världsspråksidén, kunna
de ej tänka sig något annat språk få ifrågakomma än ett av dessa tre språk,
vilka anses utgöra förutsättning för »bildning». Med denna bildning förhåller
sig det emellertid på det sättet, att fransmän och engelsmän ofta äro mest
obildade i andra språk än deras eget. Trots detta hava de en företrädesrätt
att alltid få tala på sitt modersmål och samtidigt, ehuru detta ju icke är
någon förtjänst, bli betraktade av auditoriet såsom utposter för den högsta
»bildningen» inom detsamma.

Själva taga de engelsktalande inga initiativ att göra sitt språk till världsspråk.
De äro mera passiva än fransmännen i detta avseende. Det är från
anhängarna i mindre länder av engelskans, franskans och tyskans supremati,
som man kastar sig över engelskan som världsspråk, örn det nu nödvändigtvis
skulle behövas något sådant. Särskilt stå här svenskarna i första ledet,
ehuru även de nationalistiska i andra frågor hava de ingenting emot att
bliva angliserade på förenämnda omväg. Emellertid tar icke heller svensken
något initiativ. Han begagnar blott förord för engelskan för att få bibehålla
de förtryckta språkens förnedring.

Ett undantag utgör dock professorn i engelska soråket Zachrisson i Uppsala.
Han har länge ivrat för engelskan såsom världsspråk. Kravet på att
ett sådant språk skall vara neutralt upptar han dock aldrig till bedömande.
Anspråken att det bör vara logiskt och överkomligt för de stora folklagren
anser han tillräckligt uppfyllda i engelskan. Dock har han måst medgiva,
att logiken brister fullständigare än i något annat språk mellan skrift och
uttal. Knappast ett ord uttalas så, som det skrives, och ett sådant tungomål
kan väl redan av denna anledning icke ifrågakomma såsom ett mänsklighetens
gemensamma språk till samförstånd. Denna brist har nu professor
Zachrisson sökt avhjälpa genom att utarbeta ett språk kallat Anglie. Det är,
såsom redan namnet angiver, fortfarande engelska eller med andra ord ett
nationalspråk. Men han har sökt att i möjligaste mån rätta skriftspråket
efter uttalet. Därigenom kommer emellertid de latinska rötterna i det
engelska skriftspråket att fördunklas eller utplånas och förvandlas därigenom
mer eller mindre till en lumphög. Anglie innefattar således ett försök
att med ett oneutralt språk, byggt på en lumphög, söka lösa världsspråksfrågan.
Jag förmodar att även de engelsktalande i det stora bela skola komma
att ställa sig minst sagt tveksamma.

Det återstår således, vilket också är det intresserade världsspråksfolkets

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

samlade mening, såsom enda utväg, att skapa ett särskilt språk, som är både
neutralt, logiskt och överkomligt för de stora folklagren.

Specialister på en sådan uppfinning framträda här och var sedan länge och
söka överbjuda varandra för att finna det »bästa möjliga språket». Det bästa
uppnås dock aldrig i vår värld. Allra minst har det inträffat, att det
sämsta möjliga kan, såsom nu här och var ifrågasättes, i ett slag hoppa över
till det bästa. Man må också besinna, att dessa uppfinnare intressera sig
ganska litet för mänskligheten. Den som i världsspråkfrågan bara väntar
på det bästa, kommer att ruinera världsspråket. De »moderna» Ido, Occidental,
Novial och Anglie äro säkerligen icke heller det bästa. Ido har ju
redan övergivits av sina gamla ledare. Medan de syssla med att slå ihjäl
varandra går tiden. Nya moderna system komma att beteckna de nämnda
konkurrenterna såsom »alldeles föråldrade och hjälpligt distanserade». På
detta sätt får mänskligheten aldrig något världsspråk.

Folken böra därför nu taga saken i egen hand. Man har i detta världsproblem
hunnit fram till en milstolpe, som icke bör föraktas. Det har kommit
ett språk som uppfyller de primära betingelserna att vara neutralt, logiskt
och överkomligt för alla. De ändlösa uppfinningarna böra någon gång
göra halt. Man måste till sist bestämma sig för ett visst språk, annars rinna
som sagt alla bemödanden bort i sanden.

Verkligheten säger oss nu, att esperanto är det enda världsspråk, som för
närvarande blivit en realitet både på djupen och alltmer även upp emot höjderna.

Det studeras och inläres i vinklar och vrår i alla länder som i intet annat
världsspråksystem. Jag har bevistat en kongress, representerande 37 nationalspråk,
med esperanto som enda kongresspråk. Det har även slagit nationalspråken
ur brädet så till vida, att endast en esperantist kan resa så gott
som genom hela världen och röra sig även bland folken med ledning av sitt
språk med stöd av dess internationella organisation.

Esperanto användes redan som internationellt korrespondentspråk av handelskamrar,
nykterhetsorganisationer och andra sammanslutningar. Det har
som sagt förordats av folkförbundets sekretariat i en omfattande utredning
och av engelska vetenskapssocietetens språkkommitté. En mängd arbetsorganisationer
och ideella sammanslutningar ha anslutit sig till esperanto.
Icke på grund av insikt om att det skulle vara det bästa som kan uppfinnas,
utan därför att de förstått, att det måste bli ett slut på de ändlösa uppskoven
och att här förelåg något, som visat sig mäktigt att omvandla drömmen
till verklighet.

Det experimenteras alltmer med esperanto i skolorna i många länder,
många regeringar sända ombud till esperantokongresserna, det har vunnit
tillträde till telegrafverken och radioutsändningarna o. s. v.

Asien gynnar esperanto såsom ett för dess folk överkomligt språk. Japaner
och kineser lära erinra, att esperantos nybildning av ord påminner i
viss mån örn de japanska och kinesiska språksystemen. Universiteten i Japan
lia utbytt sina rapporter på franska, engelska eller tyska mot rapporter på
esperanto. I Asiens uppvaknande ingår överhuvud taget en föresats att frigöra
sig från det europeiska språkförtrycket.

En stor litteratur föreligger på esperanto. Översättningar från nationalspråk
på alla områden låta sig väl genomföras och få stor omsättning.

Nationalspråken ha smärtfritt men kaotiskt bytt gestalt under tidernas
lopp. I vissa fall lia de från början till och med tillverkats genom påbjuden
sammansmältning av munarter. Det unga världsspråket kan organiskt med
insiktsfull ledning oavlåtligt förbättras under evolutionen. Folkförbundets
sekretariat har förklarat att esperanto redan är vordet ett levande språk, som

tuhling till riksdagens protokoll 1936. 3 sami. Nr 230.'' 2

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

talas i alla världsdelar och är mäktigt av utveckling. Det skulle, antaget
som världsspråk, i varje fall omedelbart revolutionera de mellanfolkliga förhållandena
genom att möjliggöra andarnas förbrödning och jämbördigt inflytande.
Detta är i sanning vinning nog.

Jag är inkompetent att bedöma esperantos språksystem i jämförelse med
andra. Måhända kan här som på andra områden i vår ofullkomliga värld
uppfinnas något bättre.

Frammarschen av esperanto är icke något, som lätt och lustigt får lekas
med som om det vore luft. Ingen har rätt att ansvarslöst förkunna för alla
dessa arbetare i vingården, att deras tysta bemödanden äro fåfäng möda. Den
nuvarande situationen förtjänar att med ansvar övervägas. Och det brukar
ej anses tillrådligt att kasta ut barnet med badvattnet.

Mot världsspråkets målsmän måste jag erinra att de förnedra sitt språk
genom att anspråkslöst kalla det för »ett hjälpspråk». Motståndarna bli
sannerligen ej imponerade därav. Alla nationalspråk äro än mer bara hjälpspråk.
När det neutrala, logiskt byggda och för alla överkomliga världsspråket
kommer med sin nya värld, stå vi inför det suveränaste av alla språk,
kronan på våra internationella inrättningar.

lil.

Tiden rör sig med vetenskapliga utredningar, statistik och annat konstaterande
av erfarenheter. Då samtiden emellertid ej förstått att ägna någon
officiell förståelse åt världsproblemets språkfråga finnas ej i arkiven några
förberedelser för bedömandet. Egentligen behöves ej sådant material, saken
är klar. Men till bruk för de obotfärdiga behövde åtminstone i grova drag
sättas på papperet allt det praktiska lidande, alla de arbetstimmar, alla de
omkostnader, alla de grusade förhoppningar, som skolbarn och vuxna få
vederfaras för att, som det så vackert heter, »lära sig främmande språk».

Varje individ, som varit utsatt för denna inkvisition ofta under hela sitt
liv och i varje händelse under de produktivaste åldrarna, är i tillfälle att
deklarera vad denna samhälleliga utsugning av livskraft till föga nytta kostat
honom. I min skola fingo vi slita med latin, grekiska, tyska, franska och
engelska. Därifrån förde jag med mig en levande ovilja mot alla dessa språks
grammatikor. Däremot skonades vi från att läsa svensk grammatika. Det
brukades icke på den tiden. Men jag tror, att vår äldre årgång kan skriva sitt
modersmål lika grammatikaliskt som den yngre skolgenerationen.

Man säger att barnet bör skolas i ett språks väsende. Vad vill nu detta
säga, när varje nationalspråks väsende ligger i dess saknad av logisk byggnad? Det

kan konstateras, att det är ytterst få medlemmar av förtryckta språkfamiljer,
som kunna i tal flytande behärska något av de tre privilegierade språken.
Det är därför så gott som regel, att vid interationella förhandlingar medlemmar
från de åsidosatta språkfamiljerna läsa sina anföranden, förut med
omkostnad nedskrivna till något av de tre härskande språken. I replikväxlingarna
iakttages vanligen tystnad.

Det ifrågasättes nu att i grova drag bedöma kvantiteten av de uppoffringar
i möda, tid och penningar, som den svenska nationen årligen påtvingas
för att lära sig främmande språk. Det blir ju svårare att överskåda individernas
bördor efter skolans avslutande liksom privatlektionernas konton under
skoltiden. Men för de offer, som bringas i skolor av olika slag, bör ett
resultat kunna vinnas, som ger en någorlunda klar föreställning om det oerhörda
i missförhållandet. Mot detta skall då vägas, vilka verkliga fördelar
all denna plågade skolungdom kan antagas hava åtnjutit av så mycket offerväsende
på det improduktiva språkområdet.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

En sådan inblick eller eftertanke hnr man vill kalla det bör ock kunna
väcka initiativ till reformer. Man säger ofta att skolbarnen måste betungas
med en myckenhet matematik — deras andra stora plåga vid sidan av de
främmande språken — därför att exempelvis några kanske ämna bli ingenjörer.
På samma sätt säger man, att alla böra lära sig minst ett helst alla tre
s. k. »kulturspråken» blott därför, att några kanske behöva kunna dem för
ett i framtiden valt yrke. Är det icke riktigare att sortera pålagorna på ett
rimligt sätt och låta specialisering i viss språkkunskap bli deras ensak, som
sedan ägna sig åt yrken, där denna språkkunskap erfordras.

Ingenting kommer att bättre möjliggöra en sådan förnuftig åtskillnad än införandet
efter internationell överenskommelse av ett neutralt, logiskt och lättlärt
världsspråk, som inläres i alla världens skolor. Då behöver det stora antalet
människor icke mer än sitt modersmål och världsspråket. De som önska
insikter i ett eller annat nationalspråk än sitt eget står det fritt, att av lust
eller tvång ägna sig åt sådana studier, utan att behöva betunga hela mänskligheten
för sin skull med olidliga språkbördor.

IV.

När jag år 1911 väckte den första världsspråkmotion i riksdagen blev andra
kammarens dåvarande talman Svartling särdeles uppmärksam. Efter avgörandet
tillkallade han mig och Edvard Wawrinsky, vilken senare understödde
motionen. Talmannen utvecklade då själv de fördelar av den nya ordningen,
som här sist ovan betonats. Han tilläde: »jag bär aldrig hört talas örn
denna sak förr, men jag förstår, att det måste vara en särdeles förståndig och
omskapande reform».

Efter detta första erkännande från höjderna har intet försports därifrån.
Så mycket mer har det obefordrade svenska folket börjat tala, tala högt och
befallande örn denna livsbetingelse för freden och jämbördigt inflytande för
individer och folk.

Till och med i denna sal har svenska riksdagens första kammare, senaten,
även två gånger uttalat sig för en hänvändelse till regeringen i ämnet. Frågan
föll dock i riksdagens andra kammare. Sedan har den ej lyckats ernå majoritet
i någondera kammaren.

Sommaren 1934 gjorde jag en studieresa i de fem ostbaltiska mindre staterna
Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Det gällde även propaganda
för ett närmande — utrikespolitiskt, kulturellt och ekonomiskt — mellan
dessa fem stater med sex olika officiella språk, samt västbalterna eller
skandinaverna. Intresset från ostbalterna är stort. Vid ett sammanträffande
med republiken Lettlands president yttrade denne spontant: »vi behöva också
ett gemensamt språk». Sedan år 1911 var det först andra gången, jag hört
en uppsatt person yttra sig så vidsynt. (.lag talade överallt även om det neutrala
världsspråket, örn esperantos oblodiga uppgift i en sådan entente.)

Inom 15 år skulle den yngre generationen i dessa länder, sade jag, kunna
tala med varandra. Ost- och västbaltikum blev då för dem ett gemensamt
fädernesland. Sanningen var på marsch. Fredens världsrevolution skulle
äntligen stå för dörren.

Människorna måste dock vilja något. Förr sker icke något.

Alltså förtryckta språk i alla länder förenen Eder! Förenen Eder om ett
gemensamt språk leir mänskligheten, örn esperanto såsom världsspåk vid sidan
av nationalspråken.

.lag föreslår att kongressen genom sitt presidium hos staternas regeringar
och deras folkförbund kräver:

1) att efter internationell överenskommelse officiellt antages ett neutralt,

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

logiskt byggt och lättlärt världsspråk, som inläres i alla världens skolor och
övervakas av en internationell språkakademi;

2) att till detta språk koras esperanto, som ensamt i praktiken slagit igenom
såsom världsspråk;

3) att åtminstone vissa stater till en början sammansluta sig om ett initiativ
till en dylik allt omskapande fredlig världsrevolution.

INNEHÅLL.

Sid.

Företal ................................................................................ t

Skapelselegendens språkfråga ............................................................ 1

Latinet som världsspråk ................................................................ 1

Karl XII av Sverige...................................................................... 2

Yärldsproblemets språkfråga.............................................................. 2

Engelska som världsspråk................................................................ 3

Folkförbundet och världsspråkets språkfråga.............................................. 4

Svenskarna ............... 10

Utgångsläget ......................................................................... 12

Bilaga ................................................................................ 14

8662 10. Stockholm, Isaac Marcus B oktryckeri-Aktiebolag, 1936.