Motioner i Första kammaren, Nr 230 (Motion 1924:230 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Nr 230.

Av herr Lindhagen m. fl., om krigsväsendets avrustning.

Detta orättvisa krig! Detta gemena krig! Skall
det således icke komma det drömda ögonblick,
då krig icke längre är möjligt. Då en monark,
som önskar krig, blir avsatt och inspärrad som
en missdådare? Skall det således icke komma
det ögonblick, då det finns ett kosmopolitiskt
förbund, där varje lands vise representera nationen
och där mänsklighetens rättigheter diskuteras och
respekteras? Många män tänka som jag. Många
kvinnor tala som jag. Och ingenting blir gjort.

Sakah Bernhahdt (memoirer).

Ett nyskapat hjärtas fulla förtroende och en ny
beslutsamhet skola enligt min förhoppning sätta
nationerna i stånd att möta framtidens problem.

Lloyd Geokges (sommaren 1923).

Jag hyser den övertygelsen av fullaste hjärta
att vad som i dag framförallt behövs i världen
är en praktisk tillämpning ap en kristen anda.

Presidenten Harding (sommaren 1923).

Vårt gemensamma stora ideal är frid på jorden
och människorna en god vilja.

Statsminister Trygger (sommaren 1923).

De ovanstående rösterna från tre segrande stormakters folk samt från
en german kunna verkligen sägas vara ett ord för dagen, då ett litet folk
som vårt skall enligt uppfordringarna åter samlas om sin militär fråga
. med förglömmande av de högsta värdena. Något av österns vishet susar
över de märkliga uttalandena. Det är samvetenas bekännelser, som ensamma
kunna samla nationer och individer.

Den, som levat med åtskilligt i den senaste mansålderns tilldragelser,
kan ej undgå att överväldigas av det förflutnas perspektiv vid bläddrandet
i den svenska regeringens proposition år 1924 om ännu en ny härordning.

Bakom ligger ett böljande hav av bemödanden, strider och förhoppningar
med skiftande färgspel, brokiga uppmarscher, framgångar och nederlag.
Det har lagts råd och arbetats efter lägenhet dagar och nätter, i
vinklar och vrår, på tusende fronter för mitt och ditt, för medborgarna,
för kvinnorna, för de jordlösa, lör fabriksslavarna, för alla. Kampglada
skaror hava stormat fram och den unga vågen har brutits i skum mot
klipporna och sjunkit tillbaka i tidshavet.

Slutligen kom ödet och lade sin hand över de många små krafternas flit.
Vad de byggt upp strå för strå, tum för tum, spadtagsvis, föll i spillror för

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 3 saml. 61 häjt. (Nr 230—236.)

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

det av statskonst och vetenskap organiserade våldets stoltaste bragd i nyare
tid. Hågen förlamades hos människorna, stjärnorna slocknade och
vägarna vilsnade i skymningen. Nu driva resterna av gammal kultur i
sin ark redlöst omkring bland förstörelsen, och man spejar drunknande
efter ett fredens olivblad för att våga återgå till uppbyggandets id.

Detta uppbyggande måste emellertid komma och man kan gärna medgiva,
att det måste på visst sätt börja igen från begynnelsen. Detta är all
utvecklings lag, grundad i naturens egna anvisningar. Liksom vintern
följes av vår, betyder varje tidsströmning ett begynnande från början.
Något har likväl för varje sådant årsskifte vunnits, nämligen en ny årsring
till mänsklighetens växt. Innan vi sålunda, såsom nu föreslås, hopplöst
skynda oss tillbaka i armarna på det gamla militärväsendet, som var
utgångspunkten för kriget, bör väl något övervägande äga rum, om ej det
som inträffat skänkt oss möjlighet i alla fall till »en ny beslutsamhet».

Nationalkrigen och folkhatet.

Fart ma. Nu bjudes den svenska menigheten såsom sammanfattningen av officiellt
tänkande över det nya tidsläget knappast någonting annat än det
nya härordningsförslaget, och över detsamma står med eldskrift inpräntat
endast en tankeställare: kom ihåg de mänga farorna. Det gäller då att
granska desamma för att bilda sig ett omdöme. Farorna i denna värld
äro otaliga och komma väl alltid att förbliva det. Vid närmare granskning
befinnes emellertid, att den fara, på vilken förslaget bygger, till synes
är företrädesvis en, nämligen fruktan för fortsatta nationalkrig och farhågan
för vår inblandning i desamma. Denna fruktan saknar konturer, är eu
ärftlig belastning, som man i detta fall liksom vid tidigare tillfällen hängiver
sig åt såsom något självfallet, vilket ej behöver närmare undersökas.

Villigt må erkännas, att släktets benägenhet att begagna tillhyggen
kanske ej kan utrotas, så länge solen lyser och håller livet vid makt. Denna
fara minskas väl ej genom att staterna, så länge mänskligheten består, stå
rustade emot varandra och sålunda skynda sig att tillhandahålla människorna
tillhyggen av yppersta slag. Detta är dock i själva verket de svenska
militärvännernas ståndpunkt i flydda tider såväl som för närvarande.
Ingen kali väl önska något hellre, medgiva de, än tillkomsten av ett tusenårigt
rike, då svärden kunna smidas till plogbillar. Denna tid kommer
dock aldrig och därför måste staterna förmodligen i evighet vara beväpnade.

Med en dylik uppfattning »är allt förgäves i staten». Man rör sig i ett
så kallat brottsligt kretslopp. Människorna äro som bekant farligast, när
de äro beväpnade. I fall man alltid vill hava dem beväpnade, upprätthåller
man just den förnämsta grunden till farorna. Den största faran
är sålunda vår beväpning och Arår brist på begåvning, vår bestående oför -

Motioner i Första kammaren, Nr 230. 3

inäga att kunna rätt styra staten genom ett befästande av tilltron till det
goda och visa. Vi höra för närvarande i Sverige till detta beklagansvärda
släkte, som ingenting lärt och ingenting glömt, och därför syssla vi
»främst» såsom nu med att binda ris till vår egen rygg.

Viktigt är att erinra sig, hurusom nationaliteterna äro eu realitet att
räkna med, organismer, sammanflätade av gemensamhet i härstamning,
språk, historia, tillvarelsesätt, lagar och sedvänjor. De äro världssamhällets
naturliga personer. Det är givet, att, när kampen för tillvaron pockar
utan att hejdas av förståndiga överenskommelser, kommer denna kamp
att taga sig uttryck i eu sammanstötning emellan dylika enheter. Olikheten
i regel uti språk avklipper möjligheterna till andlig samverkan och
ökar därigenom utomordentligt det ömsesidiga misstroendet och fiendskapen.
Dessa sammanstötningar hava i sin ordning alltefter vapenlyckans
skiftningar lett till undertryckande av sådana organismers naturliga rätt
att leva sitt eget fria liv. Ofreden i nyare tider har nästan alltid uppkommit
genom dylika sammandrabbningar mellan nationaliteter och deras förtryck
över varandra, vare sig det nu skett för ekonomisk vinning eller av
maktbegär, fruktan, gammalt hat eller andra bevekelsegrunder.

Därför framlade Emanuel Kant år 1795 såsom en grundval för folkrätten
den principen, att folken hava en till tiden obegränsad och oförytterlig
rätt att fritt förfoga över sig själva. Ferdinand Lasalle yttrade eu gång:
»Principen om fria oavhängiga nationaliteter är grundvalen och källan,
modern och roten till demokratiens begrepp över huvud taget. Demokratien
kan icke trampa nationaliteternas princip under fotterna utan att såsom
en självmördare lägga hand på sin egen existens utan att helt och
hållet och i grunden själv förråda sig.» Det internationella socialdemokratiska
programmet påbjuder »ett oavlåtligt ingripande för alla nationers
självbestämningsrätt och deras försvar mot krigiska angrepp och våldsamt
förtryck». Den internationella fredsbyrån i Bern föranstaltade en gång
ett förslag till lagbok för den offentliga internationella rätten. Det upptog
bland allmänna grundsatser, att förhållandena mellan nationerna regleras
av samma allmänna rättsgrundsatser och moraliska principer som
förhållandena mellan individerna samt att nationerna hava eu oförytterlig
och för alla tider gällande rätt att leva sitt eget liv. Detta förslag
framlades först för den allmänna fredskongressen i Stockholm 1910 med
den motiveringen, att allt sedan organiserade fredsvän ner funnits eller pa
visst sätt sedan 1867 har man förstått att för att skapa freden krävdes först
och främst att organisera rättvisan mellan nationerna. Förslaget hänsköts
vid nämnda kongress till en kommission, som sedan veterligen ej avhördes
med sitt arbete. Emellertid gjordes i avvaktan härå ett direkt uttalande
på 1913 års. allmänna fredskongress i Haag till förmån för denna
grundsats befästande i det internationella samlivet, och beslöts, att frågan
borde underställas nästa officiella fredskonferens i Haag.

Nationaliteternas
frigörelse.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Detta är några exempel från upplysningsarbetet om grundvalarna för
världsfreden. År 1814 lades också en politisk grund. Napoleon var den
störste störaren i nyare tiden av nationernas rätt. Såsom med rätta uttalas
i den svenska läroboken i historia, hade hans färd dock ej varit utan
nytta. Genom hans omstörtningar fick mycket som varit murket sin dom,
och de lidanden han drog över folken »gåvo väckelser till en i många hänseenden
sundare utveckling», såsom nämnda lärobok uttrycker saken. Det
uppstod ett världsmedvetande, som brännmärkte erövringarna.

Den politiska utveckling, som nu följde, bestod däri, att nationernas rätt
på ett helt annat sätt än förut blev rättesnöret för den europeiska statsbildningen,
och småningom alltmer även för hela världens statsbildning.
Sedan den napoleonska byggnaden grusats genom slaget vid Leipzig och
freden i Paris år 1814, skedde en begynnelse vid kongressen i Wien samma
år. Den nationella återupprättelsen vid nämnda kongress gällde dock
företrädesvis de nationer, som förut varit självständiga och i all synnerhet
de makter, vilka sammanslutit sig för ändamålet, tillsammans utkämpat
den avgörande striden och undertecknat fredsslutet i Paris. Dessa makter
togo ledningen och sågo främst sig själva till godo. Bland dem befann
sig Sverige, och det är nog mer än en tillfällighet, att vårt land just från
denna tidpunkt fått åtnjuta en oavbruten fred.

Emellertid återstod mycket i Europa, som ännu väntade på de nya uppgifterna.
Visserligen stiftades år 1815 av Rysslands, Österrikes och Preussens
monarker den heliga alliansen, vilken förband sig att styra sina undersåtar
i enlighet med den heliga religionslärans bruk, men i tillämpningen
blev bålverket för den politiska reaktionen. Ehuru den biträddes
av Europas Bestå regenter, sprängdes den snart genom Englands motstånd
samt de revolutionsrörelser, som på 1830- och 1840-talen framkallades av
densamma i olika länder. Ingenting har sedan kunnat hejda händelsernas
lopp i riktning mot nationaliteternas friförklaring enligt det nyväckta
världsmedvetandets fordringar.

Under den efterföljande tiden kan nämligen inom det europeiska statssystemet
konstateras, att ingen tanke ens kunnat uppstå, att det skulle
vara tillåtet att underkuva en fri civiliserad nation. Tvärtom hava tilldragelserna
efter 1814 medfört oavbrutna nya landvinningar för nationaliteternas
frigörelse. Sålunda hava följande nationer i Europa helt eller till
vissa delar av sina områden vunnit självständighet: Grekland (1830 och
1913), Belgien (1814 och 1830), Rumänien (1856 och 1878), Serbien (1856,
1878 och 1913), Montenegro (1878 och 1913), Ungern (1867), Bulgarien (1878,
1908 och 1913), Norge (1814 och 1904) och Albanien (1913).

Enahanda företeelser äro de fredsstiftande tilldragelserna: Italiens enhet
(1861, 1866 och 1871) samt Tysklands enhet (1864, 1866 och 1871). Att
Tyskland därvid i känslan av sin makt utvidgade sig för mycket efter
vissa historiska gränslinjer, var ett beklagligt misstag. Nordsleswigs och
Elsass-Lothringens annektering har efterlämnat slitningar, som världen

Motioner i Första kammaren, Nr 230. 5

kunnat besparas, men att däri se en tillbakagång i utvecklingen är väl ett
ytligt betraktelsesätt.

Så kom världskriget, ett nationalitetskrig i den förskräckligaste grad,
en sammandrabbning emellan de europeiska stormakterna såsom en följd
av deras rivalitet och hopande av krigsmakter för dess utövande. Under
intrycket av krigets barbari och dess ekonomiska efterspel se vi ännu icke
klart, vilka möjligheter till pånyttfödelse, som skapats genom detsamma.
Lenin lär en gång yttrat om sammanstörtandet i Ryssland efter kriget
och de båda revolutionerna, att man befann sig på »den blåsiga bron», som
ledde till det nya riket. Europa befinner sig nu, på en sådan blåsig bro.
men man behöver icke förtvivla, att den ej redan har landfäste till något
nytt och överkomligt.

Vilka väldiga omstörtningar har kiuget icke medfört just till förhindrande
av nya nationalitetskrig. De tre dynastierna Habsburg, Hohenzollern
och Romanow med sina mäktiga krigstraditioner, närda av folkhatet,
hava skattat åt förgängelsen. Ett band av befriade nationaliteter
har lagts från norr till söder genom uppståndelsen av Finland, Estland,
Lettland, Litauen, Polen, Tjecko-Slovakien samt Jugoslavien såsom självständiga
stater. Lägges härtill, att de blödande såren Sönderjylland samt
Elsass-Lothringen genom krigets skickelser bragts till läkning och att Island
godvilligt nått självstyrelse, kan sägas att nationalitetsfrågan i
grova drag blivit för första gången löst inom Europa. Det återstår nu
endast utjämningar av de skrovliga gränserna, samt att genomföra beskydd
genom internationell överenskommelse för nationella minoriteter,
som av olika anledningar ej kunna rimligen lösslitas från den stat de tillhöra.

Bildandet av nationernas förbund, också en frukt av kriget, har säkerligen
en större betydelse än dess vedersakare vilja medgiva. Det omfattar
praktiskt taget alla världens stater utom Nord-Amerika, Tyskland och
Ryssland. Det är endast en tidsfråga, när även dessa stater bliva anslutna,
och i dessa dagar kunna tecken i mångt och mycket skönjas, som
bebåda att denna anslutning är i antågande. Genom denna sammanslutning
trots dess brister, vilka äro naturliga i begynnelsen, har i alla fall
ett samförstånd åvägabragts i syfte att undanröja vidare möjligheter till
nationalkrig. I denna sammanslutning få också för första gången på senare
tiden de små nationerna tillfälle att spela med i utrikespolitiken.
Deras stora antal kommer att göra även dem till en makt, i den mån deras
gemensamma intressen för freden sammansvetsa dem.

Härtill kommer, att bränt barn ju skyr elden, och det skall verkligen
vilja mycket till, innan folken tillåta, att man åter kastar dem ut i dylika
äventyr. Åtminstone bör den nu levande generationen vara tämligen
brandförsäkrad.

Slutligen hava svenskarna en särskild anledning att draga slutsatser.

Världskriget

vinningar.

» Den ryska
faran.-*

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

När kriget slog ut i låga, darrade världen av bävan och även i vårt lilla
hörn trodde mången, att undergången stod för dörren. Och dock inträffade
ingenting av vad man fruktade. Faran att möjligen indragas
i kriget visade sig komma endast från oss själva och icke från
krigsskådeplatserna. När Sverige kunnat genomgå en sådan världskatastrof
utan att indragas i kriget, ligger väl däri ett nytt bevis för att Sveriges
geografiska läge och politiska förhållanden med den största grad av
sannolikhet utesluta dess indragande i nationalitetskrig även under eu
världssituation av den mest vanskliga beskaffenhet.

Dessa omständigheter sammanlagt göra anspråk på ett erkännande, att
situationen nu för vårt land är ännu mer betryggande än före kriget, såvitt
rörer faran för indragning i nationalitetskrig. Ett erkännande därav
ligger i det allmänna medgivandet, att våra rustningar kunna nedbringas
till mindre omfattning än som ansågs nödigt 1914. En stark här vill man
dock fortfarande hava, därför att faror fortfarande skulle hota, som världskriget
icke undanröjt. De specificeras icke, utan man nöjer sig som sagt
med förmodanden. En undersökning bör därför vara på sin plats, vilka
bestående faror fortfarande påkalla Sveriges utrustning med en härordn
ing.

Den mest fruktade i vårt land enligt tradition har varit »arvfienden».
Den ryska farans spöke har frammanats vid alla senaste tiders svenska
härordningsförslag. I den nu framlagda propositionen omnämnes den visserligen
icke uttryckligen, men man kan läsa mellan raderna, att den fiffns
där ändå. Under enskilda samtal med farornas målsmän och förespråkare
får man också veta, att den ryska faran fortfarande måste anses vara
den mest hotande.

Vid beredelserna till 1914 års härordning utgjorde den ryska faran själva
drivkraften till bemödandena. Man åberopade sakens natur, ryska befästningsarbeten
i Finland samt den påbörjade ryska statsbanan till en isfri
hamn vid Ishavet nära norska gränsen samt icke minst de »ryska sågfilarnas»
gästbesök i vårt land. Uti en framställning samma år i riksdagen
om ett framträdande i den svenska utrikespolitiken för fredsfrågans
lösning i stället för ett uppgående i rustningar anfördes av undertecknad
mot dessa föreställningar följande:

»Segrarna vid Leipzig 1813 tänkte i första hand på sig själva. Sådana
nationer, som de segrande stormakterna hade före eller under de napoleonska
fälttågen betvingat, undantogos från befrielseverket. Dessa nationer
voro främst Polen och Finland. De erhöllo emellertid, Finland år 1809
och Polen till den del, som tillföll Ryssland år 1814, en viss självstyrelse
inom ryska rikets ram. Efter det polackerna två gånger (1830 och 1863)
gjort uppror, krossades de emellertid fullständigt av den ryska övermakten.
Med tiden begynte man även tycka, att den finska friheten var oläglig
för det ryska riket. Dessa tankar började särskilt födas, sedan tyska
riket samlat sig och blivit en väldig makt. De bröto ut i handling från

Motioner i Första kammaren. Nr 230.

1890. Under det ryska betrycket i följd av kriget med Japan gjorde finnarna
år 1905 revolution genom storstrejk och återfingo ögonblickligen
sina rättigheter. Men såsom var att vänta, gjorde ryska styrelsen, sedan
den fått händerna fria, en motrevolution, som från 1908 pågår med åtskillig
hänsynslöshet, småningom och envist, som är ryssarnas sed.

En av orsakerna är säkerligen den, att den ryska byråkratin har svårt
att förlika sig med att ett land, som faller inom det ryska rikets ram, kar
en självständig författning och politiskt betraktar sig såsom en från Ryssland
fristående nation. Man kan också lätt tänka sig, att denna byråkrati
fruktar detta exempel av en särdeles demokratisk författning såsom en
förebild för de stridande demokratiska strävandena inom ryska riket
självt.

Den närmaste orsaken till de militära anordningarna i Finland är, att
även ryssarna liksom svenskarna behärskas av en fix idé. Det ryska folket
tror i många lager, att Sverige fortfarande är eu stormakt, som ruvar
på tillfälle att falla över Ryssland, varemot detta land bör vara på sin
vakt, Den ryska styrelsen bar naturligtvis inga farhågor i denna rikt
ning, men den föreställer sig i stället, att om ett krig utbryter med Tyskland,
kommer med sannolikhet Sverige och Tyskland att sluta ett förbund,
vilket man för övrigt misstänker redan nu vara en verklighet — märkligt
nog har man samma konfysa föreställning i politiska kretsar i Danmark
om Sveriges anslutning till trippelalliansen. Tyskland och Sverige skulle
då få en läglig angreppspunkt genom att söka kasta stridsmakter över
till Finland och där kanske få en bundsförvant i ett upproriskt folk, vilket
liksom polackerna skulle begagna varje tillfälle att få slita sig löst. Åven
allvarliga och rättänkande ryska män bruka därför gentemot förebråelsen
över tilldragelserna i Finland svara ungefär så: Ni bör förstå, att icke
kan man utsätta det stora ryska rikets hjärta, dess huvudstad för en sä
stor fara bara för tre miljoner människors skull.

Det är ur dessa synpunkter de militära dispositionerna i Finland få sin
närmaste förklaring. De ryska truppförläggningarna, förnämligast anordnade
efter Finska viken, de strategiska järnvägarna och även den
flotta, som avses för Östersjön, hava en defensiv karaktär. Russifieringsarbetet
torde också till någon del ha sin grund i farhågan för Finlands
lösryckande vid ett eventuellt krig mellan europeiska stormakter, vilket
deras regeringar frukta, men ingen önskar sig och som därför mänskligt
att döma med övervägande sannolikhet aldrig kommer. Befogenheten till
ett sådant lösryckande skulle nämligen vid ett fredsslut lättare kunna
göras gällande, ifall Finland då hade kvar sin nuvarande självständighet.

Den ryska pressen och de ryska statsmännen ha också under senaste
tiderna på många sätt uttalat sin förvåning över de svenska rustnings
männens skräckmålningar. Man förundrar sig likaledes på många håll
inom Ryssland över den gamla, ständigt pånyttföda föreställningen från
svensk-norska sidan om Rysslands oavlåtliga traktande efter en isfri
hamn i norska nordmarken. En bemärkt svensk har däremot nyligen till
en rysk intervjuare uttalat, att han fann denna strävan alldeles riktig
ur rysk synpunkt och om han vore ryss, skulle han göra sitt till för att
söka förverkliga densamma, ett lysande bevis på, hur kär faran är för
de svenska militärvännerna och hur ogärna man vill vara av med densamma
såsom politiskt upplysningsmedel. Förhållandet är väl snarare,
såsom ock ofta plägar från rysk sida framhållas, att den ryska exporten,
som för övrigt väsentligast utgår från trakterna kring Moskwa såsom

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

centrum, icke har något bruk av en sådan hamn, utan har, i den mån den
går åt väster, vida gynnsammare utfartsvägar över östersjöhamnar. Stationerandet
av en krigsilotta däruppe att användas att gå löst på England
eller Tyskland över det stora öppna havet anses av många ryssar
åtminstone vara en omöjlighet, ja, galenskap, och det förefaller, som om
sunda förnuftet vitsordade ett sådant omdöme.»

I det nuvarande tidsläget har, som sagt, situationen förbättrats ytterligare.
Huset Romanow, dess envåldsmakt och militarism är utplånad.
Den nuvarande ryska regeringen åter tog under kriget ett betydelsefullt
steg i nationalitetsfrågan. Centralmakterna ivrade då för frigörelse för ententens
undertryckta folk och de senare makterna för befrielse av centralmakternas
undertryckta nationaliteter. Den första ryska rådskongressen
däremot förkunnade i juni 1917 de ryska folkens rätt till fri självbestämmelse,
och den andra rådskongressen i oktober samma år bestyrkte ännu
mera bestämt denna rätt. För fullgörande av dessa kongressers vilja
beslöt folkkommissariernas råd att till grund för sina åtgöranden i frågan
lägga följande principer:

1. »Frihet och suveränitet för Kysslands alla folk.

2. Rätt för Rysslands folk till fri självbestämmelse ända till skilsmässa
och bildandet av självständiga stater.

3. Upphävande av alla slags nationella och nationellt religiösa privilegier
och inskränkningar.

4. Rätt till fullständigt fri utveckling för alla nationella minoriteter
och etnografiska grupper, som befolka Rysslands område.»

Följden av denna anda i regeringssystemet har till stor del möjliggjort
uppkomsten av de självständiga staterna Finland, Estland, Lettland och
Litauen.

Utom tsarismen var, som bekant, kadetternas korta regim samt den socialistiska
regeringen under Kerenski motståndare mot dessa frigörelser.
Genom dem har i stort rests en mur av buffertstater mellan Sverige och
det ryska riket, vilket senare numera ej heller har någon landgräns till
Sverige.

Allt detta är väl företeelser, som borde ingiva en känsla av ökad trygghet.
För övrigt lika litet som förut kan Ryssland för närvarande längre
gorå vad det vill, utan är liksom andra länder av många band bundet
vid en världspolitik, som i nationalitetsfrågan blivit inriktad mot solidaritet
och fredliga uppgörelser.

Den armé, som ryska riket ännu upprätthåller, är förklarlig ur detta
rikes utsatta läge under världskriget och nödvändigheten att värna den
nya regimens grundvalar emot de arméer, som inom landet med utländsk
hjälp riktades emot detta styrelsesätt för att återinföra ett annat
eller just ett sådant styrelsesätt, som kunnat i olyckligaste fall innebära
en större krigsfara för Europa om än icke för Sverige.

I detta sammanhang bör icke heller saknas en erinran, att Sovjets prin -

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

cipiella uppgift var att söka göra en insats för klasskampens avskaffande
och de ryska medborgarnas likställighet. Detta är ju i och för sig ingenting
annat än ett famlande försök till förverkligande av västerlandets
högsta idé, uttryckt i dess antagna grundlag nya testamentet. Nationernas
och således även svensk självbestämningsrätt är byggd på en ideell uppfattning
av vad verklig rättvisa kräver. Just i sådana frågor bör det
vara lätt att komma i samförstånd med den nuvarande ryska regimen.

Ett annat spörsmål kan vara, huruvida denna ryska styrelse kommer
att efterträdas av någon annan med nationalistiska benägenheter. Den
övervägande majoriteten av Rysslands folk består av bönder, och det är
icke osannolikt, att med tiden makten glider över till dem. En utveckling
i sådan riktning lär i det fördolda redan äga rum, såsom jag erfarit av
representanter för det nu rådande styrelsesättet. Den ryska bonden säges
visserligen till sin natur vara fredligt stämd och motståndare till krig.
Regeringsmakten kommer dock icke att utövas av de menige, utan i detta
fall som eljest av deras byråkrati och inom denna ytterst av några få
personer. Det är från styrelserna ofreden i världen organiseras, det är
därifrån de nationalistiska upphetsningarna spridas genom den av byråkratiens
tänkesätt behärskade pressen. Emellertid kan en regering endast
till en viss grad leda opinionen och i varje fall räknar väl ingen med,
att en svensk härordning är nödvändig för att avvärja ett angreppskrig
från en rysk bonderegering.

Åven de nuvarande regeringskretsarna i Moskwa sägas numera vara
något tillknäppta, när frågan om de baltiska randstaterna väckes på
tal. Man antyder, att möjligheter till utfartsvägar för Rysslands fredliga
samfärdsel enligt avtal kan bliva eu aktuell fråga. Icke heller uti detta
problem gömmer sig någon fara för ett nationalkrig mellan Ryssland och
Sverige.

Det finns sålunda ingen rimlig anledning, att Sverige ruinerar sin ekonomi
och sin andliga utveckling med eu tyngande vapenskrud, som skall
fortfarande bäras åratal utan ända för att alltjämt möta »den ryska
faran». Det måste finnas gränser för allt. Även den man (Sven Hedin),
som under de första krigsåren mest verkade för att hos svenskarna injaga
skräck för den ryska faran, har numera, visserligen till sorg och saknad
för våra militärvänner, förklarat, att den nya tiden enligt hans uppfattning
avskaffat densamma.

När allt kommer omkring är det kanske icke så mycket den ryska faran
i gammal bemärkelse, som numera väcker bekymmer, utan fruktan för
bolsjevismens inrikespolitiska principer. Därmed hava vi förflyttats från
nationalkrigen till inbördeskrigens valplats. Denna krigsfara behandlas
nedan i ett särskilt kapitel.

Uppriktigt sagt kan någon nationell konflikt för Sverige knappast tänkas
kunna uppstå annat än med Finland, som är det enda land, med vilket

Finland.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

vi i avsevärd man hava någon nationell sammanblandning. 1 nordligaste
Sverige bor nämligen en finsktalande befolkning på cirka 30,000 personer
och i Finland en svensktalande befolkning på omkring 400,000 personer.
Fn diplomatisk sammanstötning har redan ägt rum i Ålandsfrågan. Då
denna lösning skedde mot befolkningens vilja och således, såsom det synes,
i strid mot nationalitetsprincipen lär den endast kunna bliva provisorisk.
Den kommer förmodligen upp igen någon gång och de senaste erfarenheterna
om de ekonomiska bördor, som hota ålandsbefolkningen, hava redan
börjat sitt upplösningsarbete på folkförbundets ifrågavarande avgörande.

Frågorna om den svenska befolkningen pa finska fastlandet och den finska
befolkningen inom Sverige hava ännu icke utlöst några avsevärda konflikter
mellan de båda landen. I båda fallen borde det vara ostridigt, att
här föreligga sådana geografiska förhållanden, att några gränsregleringar
icke kunna ifrågakomma, och opinionsyttringar därom från de olika folkslagen
hava icke heller ifrågkommit.

I båda landen måste således fortfarande förekomma nationella minoriteter,
till ojämförligt största utsträckning i Finland. Dessa minoriteter
böra dock enligt nationalitetsprincipen tillförsäkras internationellt skydd,
i den mån sådant påkallas i följd av någon majoritetsbefolkningens underlåtenhet
att frivilligt visa skäligt tillmötesgående. Ett ingripande blir
en folkförbundets angelägenhet. Ett och annat missljud har redan förnummits.
Sålunda har genom enskild finsk agitation och en gång, om man får
tro pressen, även av en finsk utrikesminister gjorts gällande, att ett från
svenskt sida obekant förtryck skulle utövats mot den finska befolkningen
i Noi rbotten, och att eu aktion från finsk sida borde inledas däremot med
klav till och med på denna landsändas eventuella inkorporering med Finland.
Ett dylikt krav är uppenbarligen på grund av förhållandena lika
orimligt som de av svenskar befolkade .finska kustremsornas inkorporering
med Sverige. Förmodligen var detta lilla finska anlopp på sin tid föranlett
av ovilja över det svenska understödet åt ålänningarnas soparationsplaner.

Beträffande den svenska minoritetens ställning i Finland har däremot
inom Finland sedan länge pågått tvedräkt. Minoritetens beskyddande anses
av denna fortfarande icke vara vederbörligt tillgodosedd i finska grundlagen
eller i landets övriga författningar. Det påstås till och med, att den
finska lagen, lex Kallio — benämnd så efter namnet på den finske utrikesminister,
som tog initiativet till den, och dess expropriationsrätt för
jordbruks- och bostadsändamål — varit företrädesvis föranledd av önskningar
att kunna kolonisera svenska bygder med finsk befolkning och därför
också mött enhälligt motstånd från de svenska representanterna inom
finska riksdagen. I fall det skulle ligga någon grund i detta inom Sverige
spridda rykte och lagens tillämpning bekräftade det, är man inne på eu
mycket farlig väg. Varje sådan ansats från den finska nationaliteten för
utrotande av den svenska måste i den senares moderland väcka synner -

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

lig misstämning. Det skulle rent av kunna framkalla en svensk folkstämning
för att med vapenvåld skydda den svenska befolkningen mot en sådan
politik.

Man måste emellertid antaga, att dylika sammanstötningar skola vara
uteslutna av klokhetsskäl och framför allt de vänskapsband, som måste
förena de båda landen. Det finska folkets frigörelse har varit eu lijärtesak
för det .svenska folket. Vid de olika tillfällen, då det hotades av tsarismen,
hava vi på olika sätt uttalat vår sympati för dess frihetskamp och vår
förtrytelse över förtrycket. Sverige var jämte Frankrike det första land,
som erkände Finlands oberoende de jure. De missljud, som förekommit,
hava drunknat i de omfattande försäkringarna från ömse sidor, att de båda
folken måste leva i fred med varandra och alltmer vidga sina ekonomiska
och andliga förbindelser. Fn svensk utrikesminister förordade nyligen till
och med ett försvarsförbund mellan de båda länderna, en förhastad tanke,
som ej kunde slå rot i de fredstankar, som utgöra grundvalen för samförståndet.

De båda länderna äro tillika medlemmar i folkens förbund, vilket äger
att ingripa för utjämnandet av meningsskiljaktigheter och särskilt har till
uppgift att skydda nationella minoriteter. Det föreligger sålunda inget förnuftigt
skäl att upprätta en svensk härordning av hänsyn till sådana konflikter,
vilka därigenom endast skulle frammanas och skärpas. Någon antydning
härom återfinnes icke heller i försvarsrevisionens betänkande eller
i regeringens proposition. I

I dessa tider av letande efter faror är det bäst att uttömma dem, so Andra prannatt
ej en vacker dag den ena nykomlingen efter den andra oförberett pre- länder.
senteras svenska folket till förmån för en militärordning.

Man kan således kanske vänta sig att plötsligt igen bliva ställd inför eu
förment tysk fara. Det omtalas till överflöd, att tyska folket blott väntar
på att få utöva hämnd för sina nederlag och återtaga vad det förlorat i
besittningar. En sådan besittning är även det numera danska Nordsleswig.

Ännu kort före världskriget fördes, förunderligt att säga, inom den svenska
riksdagen talet om, att Danmark var hotat av krigsfara från Tysklands
sida. Man kunde befara tyska planer på ytterligare annexioner av danskt
område. Därför borde vi i vår skandinaviska utrikespolitik lämna Danmark
åt sitt sorgliga öde och samråda endast om ett närmande mellan de
norska och svenska folken. Både eu försvarsallians och ett fredsförbund
med Danmark vore uteslutna av hänsyn till »farorna».

Nu skulle man således, menar kanske mången, kunna befara någon gång
ett tyskt revanschkrig för återtagande av Sönderjylland allraminst. Denna
påfrestning blev kanske för stark denna gång och måste föranleda ett
svenskt ingripande med vapenmakt till skydd för Skandinavien. Uti sitt
bankettal om ett försvarsförbund med Finland varslade nästan den svenske
utrikesministern (Hederstierna) härom genom följande uttalande:

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

»Det svenska folket har icke på sextio år gjort sig skyldigt till en sådan
nesa som under år 1860—1864 års krig. Då hade vi i åratal lovat Danmark,
att om faran kom, så skulle vi hjälpa. Jag är livligt övertygad om, att
från ledande svenskt håll sådana utfästelser gjorts, som kommit de ledande
statsmännen att tro att Sverige skulle hjälpa. Detta hindrade icke, att
Sverige icke lämnade någon hjälp. Följden av att Sverige då svek sin förpliktelse
var att skandinavismen gick i kras. Jag vill icke göra något»
som kan komma den historien att upprepas.»

Att inom Tyskland även i regeringskretsar för närvarande råder en
stark misstämning över att Nordsleswig blivit tyskarna frånhänt synes
framgå därav, att även på tyska språket avfattade tidningar, som förfäktat
den danska befolkningens krav i de till Danmark ej avträdda delarna
av Sleswig, blivit förbjudna att vidare utkomma. Ett återkallande av
detta förbud lärer ej heller kunnat utverkas.

Inom Danmark hava dessa våldshandlingar också framkallat förbittring
på många håll, och blickar riktas även nu till Sverige med en vädjan
om medverkan till en rättelse.

Det förefaller som om förenämnda tyska ingripande innebure en uppenbar
kränkning av den danska minoritetens rätt. Det är folkförbundets sak
att här träda emellan och en ytterligare anledning framstår således för
Sverige att medverka till Tysklands anslutning till förbundet. En separat
svensk diplomatisk vädjan till Tyskland synes också böra av den svenska
regeringen övervägas. Att däremot av hänsyn till befarade framtida
förvecklingar mellan Tyskland och Skandinavien upprätthålla ett
svenskt härväsende skall väl knappast av någon ifrågasättas.

Man kanske får vara beredd på att till och med en norsk-dansk fara
en vacker dag uppenbarar sig. Under världskriget hölls nämligen en omfattande
och dyrbar svensk neutralitetsvakt mångenstädes efter norska
gränsen. Bemödanden att avstyra detta slöseri lämnades åtminstone länge
utan beaktande. Om neutralitetsvakten var riktad mot norrmännen eller
mot engelska landstigningar vid norska kusten såsom förberedelser för
ett inbrott över svenska gränsen eller mot bådadera må lämnas osagt.
Mången fick en förnimmelse, att denna neutralitetsvakt utgjorde ett vederlag
för svensk militarisms grusade förhoppningar om ett fälttåg mot Norge
1905.

Ännu har dock ingen farhåga försports för att Norge skulle vilja återerövra
Jämtland och Bohuslän eller Danmark Skåne, Halland och Blekinge.
Men man kan dock aldrig vara säker, när det gäller vakthållning
om vår armé och dess ärofulla traditioner. Ännu så sent som i början av
1908 firades i Stockholm minnet av Roskildefreden (1658), slutstenen på
den svenska segern över danskarna, såsom en nationalfest. Det gick så
långt, att försök gjordes till tvångsanslutning även av svenska riksdagens
då församlade medlemmar.1

Några polska krig förväntas av oss förmodligen icke heller. I våra

1 Se Drömmar och stridslinjer av C. Lindhagen, band III, sid. 103 o. f.

Motioner i Första kammaren, Nr 2-HO.

återstående grannländer vid Östersjön, Estland, Lettland och Litauen,
har Sverige endast goda grannar och uppriktiga vänner. På denna kant
lurar någon krigsfara endast i en ifrågasatt förpliktelse att med vapenhjälp
försvara dem mot anfall från öster eller söder. Denna fråga hör
hemma till Sveriges ställning i folkförbundet, varom nedan ordas. Genom
en aktion i folkförbundet för dess omvandling och för beskydd särskilt
av nationaliteter i förening med ett föredöme genom initiativ till avrustning
av ofredens verktyg kunna vi bäst gagna de små baltiska staterna.
Den aktuellaste frågan för dagen är svensk diplomatisk aktion för
att skydda Litauen mot de olösta polska anloppen och dess företrädesrätt
i Memel såsom utfartsort och till de kringliggande litauiska områdena.

Då försvarspropositionen fruktar faror, vilka som helst utan att när- »Den gula
mare angiva dem, kan möjligen däri inbegripas faran av Asiens uppvaKnande,
tidens största politiska morgonrodnad, samt särskilt faran av ett uppvaknande
världskrig mellan den gula och vita rasen. Om nationalitetsfrågorna kunna
sägas vara till sina grundvalar lösta i Europa, är detta icke förhållandet i
Asien och Nordafrika.’

Vid fredsuppgörelsen efter världskriget fordrade de japanska ombuden,
att rasernas likställighet skulle erkännas och inskrivas i akten för nationernas
förbund. På detta svarade Europa avvisande. I detta nej ligger
en halv krigsförklaring eller åtminstone ett frö till de svåraste förveck-,
lingar. I Sydafrikas förenta stater är det, för att taga ett annat exempel,
förbjudet för österlänningar, indier, japaner och kineser, att köpa jord. I
staten Transvaal är det ej tillåtet att ingå äktenskap mellan vita och
färgade. I åtskilliga stater få asiaterna ej driva handel och industri och
i andra är det faktiskt omöjliggjort för dem. På hotell, teatrar, restauranger,
spårvagnar, automobiler och annat är det ett vanligt anslag: »endast
för européer (european only)». Detta endast för européer är en
krigsförklaring. Österns länder såsom Japan, Kina och Indien äro till
stora delar överbefolkade. I det egentliga Japan bo 56,000,000 människor
på ett område av 420,000 kvadratkilometer och med en folkökning av
800,000 människor om året. Österns problem är framförallt en jordfråga,
en kolonisationsfråga. Det stora kolonisationslandet Sibirien, som japanerna
kalla för sitt förlorade Elsass-Lothringen, är inpå den gula rasens
egna gränser stängt av européerna. Stilla havets kuster, inberäknat Australien
och öarna, äro också besatta av européerna, som förbjuda asiaterna
tillträde med undantag ännu tillsvidare för Sydamerika. En tredje möjlighet
för dessa överbefolkade länder är en oavlåtlig utvidgning av in- 1

1 Närmare utveckling av ämnet återfinnes i motionerna i första kammaren: år 1919 nr 115
om framhållande vid förestående fredsuppgörelse av vissa önskemål angående Asien och Afrika
såsom förutsättning för en varaktig fred och ett bestående staternas förbund; och år 1922
nr 88 om utrikespolitiska förhandlingar rörande förhållandet mellan den vita och de färgade,
särskilt den gula rasen m. m.

Återblick.

14 Motioner i Första kammaren, Nr 230.

dustri för konkurrens på européernas marknader. Denna utväg är vansklig
och kan ej drivas mer än till en viss gräns. Sedan återstår, såsom de
själva säga, endast en fjärde utväg — kriget. På grund utav de skilda
rasernas olika levnaösbehov blir detta kanske på samma gång en sammandrabbning
mellan två arbetarklasser.

Det kan vara förtjänt att erinra om denna verkliga krigsfara, då man i
Europa av trångsyn icke ser den. Den ligger emellertid vitt ut i framtiden
och innebär i varje fall knappast något hot för Sverige. Det är
återigen en fråga om sammanstötning mellan stormakter och denna gång
på krigsskådeplatser, vitt avlägsna från vårt land. Ett undvikande av
en sådan katastrof förutsätter icke minst båda världsdelarnas avväpning.
Någon anledning för vårt land att hålla en härordning för deltagande i eu
sådan världsstrid på den ena eller andra sidan förefinnes verkligen icke
och det har heller icke ännu blivit ifrågasatt.

I detta sammanhang bör erinras för dem, som ängsla sig över farorna,
att bakom den ryska faran ruvar närmare besett kanske en annan fara.
Det redogjordes nyligen i tidningarna för de intryck en resenär, en ny
Marco Polo, erhållit från fleråriga irrfärder i Centralasien. Han berättade,
att bland nomadfolken därstädes levde kvar en längtan och förhoppning
att en gång kunna återupprätta nomadernas gamla världsrike, som på
sin tid omfattade hela Asien och Europa intill Donau samt efter en trehundraårig
tillvaro bröts först genom sjöslaget vid Lepanto år 1571. Dör
icke även denna upplysning med bävan gripa det lättskrämda svenska
släktet?

Inbördeskrigen och klasshatet.

I den förestående framställningen har avsetts att visa, hurusom nationalkrigen
i Europa måste anses stadda i utdöende och att i varje händelse
inga rimliga skäl föreligga för Sverige att av fruktan för sitt indragande
i sådana krig fortfarande lägga sig till med en härordning. Då oron, om
än med någon spirande tvekan, dock vidhåiles i störa kretsar, kan detta
kanske bland annat bero därpå, att något nytt tillstött.

Det har sagts, att en regering i flydda tider för att avvända ett inre
missnöje ofta behövt ett utrikeskrig och då även tillgripit ett sådant. I
den mån förevändningar därför tryta, såsom nu är fallet, blir det svårare
att samla en hel nation för ett nationalkrig. Det inre missnöjet får därför
nu bland annat av denna anledning lättare att slå rot och skjuta växt.
De »två nationerna» inom varje nation börja rusta sig för en kraftmätning
om sina stridiga intressen. I den mån denna situation tillspetsas uppstår
benägenhet att enligt urminnes förebilder se sig om efter vapen såsom
det yttersta medlet, liksom nationerna gjort i sina mellanhavanden.
Med andra ord inbördeskriget reser huvudet och låter tala om sig.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Detta är dock icke någon ny företeelse. Tronpretendenter, feodalherrar,
rivaliserande släkter, bekännare av olika religiösa läror
hava tävlat om herraväldet genom inbördes vapenstrider. Vid sidan
om dessa inbördeskrig har tidigt även utpräglat sociala
krig förekommit, särskilt i form av bondeuppror emot konungamakt
eller feodalvälde. Genom industrialismens inbrott har karaktärerna
av dessa sammanstötningar förändrats. Herremakten, som inspirerat
nationalkrigen och även äldre tiders inbördeskrig, båda emot likar,
har numera sammansvetsats mer eller mindre till ett emot den av industrialismen
skapade och nedtryckta arbetarklassen. Såsom den enklaste utvägen
för uppgörelse är även här anbefallt ett avgörande genom vapen.
Initiativet till detta program har tagits av åtskilliga arbetarklassen»,
ledare, vilka trott och lätt kunnat övertyga sin klientel, att ingen annan utväg
stod till buds för att bryta det härskande klassväldet.

Av fruktan för förödelserna och även i följd av den med bildningens
utbredning i någon mån stigande civilisationen har emellertid en ny utväg
försökts genom eu för ändamålet genom allmän rösträtt utvecklad
parlamentarism. I den mån arbetarklassen, förstärkt mer eller mindre
av den fattigare bondeklassen, på denna väg tillkämpat sig inflytande och
i senare tider till och med regeringsansvar, hava de bebådade vapenskiftena
sjunkit undan.

Världskriget kom nu oväntat och väckte med sitt barbari liv i inbördeskrigets
instinkter. Ryssland gick i spetsen från ord till handling. På grund
av det stora krigets virvarr, frånvaron av en organiserad överklass, saknaden
av ett parlament, hatet mot tsarismens förtryck och krig samt annan
gynnsam jordmån togs där språnget omedelbart genom inbördeskrig
från monarkisk despotism till sovjetrepubliken. Dennas tillkomst har sedan
inom de flesta länder uppammat partibildningar på grundval av dess
teorier och metoder.

Det är uppenbart och bekant, att inom dessa senare länder den uppkomna
bolsjevikfaran ingjutit den största farhågan hos de ledande
klasserna och väsentligen undanträngt odlandet av de gamla förberedelserna
till nationalkrig av fruktan för inre sammanstötningar. Man har
även på den sidan börjat instinktivt eller medvetet att se sig om efter
vapenhjälp i nödens stund, och helt naturligt söker man då sin tillflykt
till de låt vara ovissa möjligheter, som erbjudas i den bestående härordningen.
En sådan sinnesstämning utmynnar även i en del sociala
medgivanden, som förut varit otänkbara. Alla människor såväl som institutioner
följa i nedgångens tid Ane den gamles exempel och offra det
ena stycket efter det andra av sin egen livsfrukt för att själv få leva.
Ett sådant offer var hos oss till stor del uppgivandet under panikstämning
av grundvalarna för den gamla första kammarens bildande. Å
andra sidan har perspektivet av inbördeskrig och de ledande sovjetmän -

Bolsjevik fruktan.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

nens principer och diktatur såsom oeftergivlig förebild för arbetareklassen
i alla länder inkastat en mängd betänkligheter inom arbetarklassen samt
vållat en växande splittring, som allraminst främjat framförandet av inbördeskriget
såsom ett arbetarklassens gemensamma program.

Även bakom den svenska regeringens härordning ligger säkerligen i viss
mån ett inslag av denna tidsströmning. Officiellt uttalas det icke. Statsministern
utpekar i sitt principbetänkande icke någon särskild stat såsom
vårt lands tänkta ovän. Åtskilligt kan dock utläsas ur följande allmänt
hållna uttalande i hans principanförande:

»Allt är flytande och i det utrikespolitiska kaos, som kriget och freden
skapat, är det omöjligt att skönja, huruvida den stabilisering, som
förr eller senare måste nås, skall komma på fredlig väg eller först efter
ytterligare, mer eller mindre omfattande förvecklingar. Omöjligt är även
att förutse, vilka makter, som under en dylik stabiliseringsperiod kunna
komma att trängas i bakgrunden, och vilka andra, som i följd härav
skola framträda såsom huvudmakter med en tilläventyrs föga begränsad
handlingsfrihet. Skulle bland dessa senare befinna sig en stat, som
är väsentligt starkare än vårt land och vars själviska intressen i en viss
situation kunna tänkas äventyra vår fred, vore det för oss ödesdigert att
hava slagit oss till ro vid att en dylik stat i närvarande ögonblick möjligen
ägde varken vilja eller förmåga att hota vårt oberoende.»

Man måste tro, att någon konkret bakgrund har väl i ett så viktigt ögonblick
en ledande statsman åtminstone i sitt inre medvetande. Det förefaller
därför mången, som om nämnda uttalande icke kan avse någon
annan tänkt fiende än den gamla arvfienden, det stora landet på andrasidan
Östersjön eller med andra ord Ryssland. Det gäller rimligtvis icke
längre någon fruktan för att en rysk regering med stöd av sin armé skall
i ett nationalkrig krossa och underlägga sig den svenska jorden för att
utvidga Ryssland. Närmast ligger till hands och är ganska mänskligt,
att man fruktar ett väpnat ingrepp för att hjälpa anhängare inom
vårt eget land att påtvinga det sovjetrepublikens grundsatser och styrelsesätt,
som man icke gillar. Därmed är emellertid det gamla nationalförsvaret
övergivet och målet för en armé lika mycket deltagandet i ett inbördeskrig
med eller utan direkt inblandning utifrån.

Det är visst, att funnes ej denna förevändning, skulle i alla fall krävet
på en härordning vara lika starkt och oböjligt. Men nu har man i fruktan
för den ryska »rödgardisten» funnit en aktualitet att hålla sig till för tillfället.
Den som lever med bland de bekymrade, hör ofta denna uppfattning
oförbehållsamt uttalas.

Klassernas Stridiga känslor och mycken oklarhet vilar sålunda nu över grunderna

betning, de fortsätta rustningssträvandena i världen. Gamla föreställningar

sammansmälta med nya farhågor. Dn våg av samstämmighet synes dock
bölja genom de särskilda staternas inre liv. Denna samstämmighet består
i en vaknande klarhet, att de olika klasserna och de partier, som för de -

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

ras räkning skola erövra makten, måste, när denna väl uppnåtts, befästa
densamma; och något annat värn för en vunnen maktställning än militärväsendet
har man ännu icke upptäckt. Att gripa till ett tillhygge är den
gamle Adams enkla statskonst i alla tider. Rättens manlighet är en karaktärsfråga
samt följaktligen en sen och dröjande företeelse i historien.

De s. k. horgarpartierna och särskilt den strömning inom dem, som
kallas fascismen — den senare dock av mycket olika kynne — organisera
här och var privata härordningar för att vara till hands. Kommunisterna
kräva arbetarnas beväpning och även böndernas, i den mån de ansluta sig.
Inom andra läger hoppas man å ömse sidor kunna begagna den officiella
härordningen för sina syften. Med detta sammanhänger, att reaktionärer
och revolutionärer, under krisåren förvånat sig över den andra sidans
revolutioner eller kontrarevolutioner, ehuru man å ömse sidor gjort sitt
bästa i att framkalla dem. Vi äro med andra ord på olika håll beredda
att med vilket våld som helst störta en härskande författning, vilken icke
tilltalar oss. Väl vid makten stämpla vi åter anloppen mot vår författning
såsom »landsförräderi», vilket belägges med högsta straff, helst
döden, då man vågar det.

En avspegling av denna farsot i tiden skönjes även i vårt land. Den
antimilitarism, som odlades av gamla lantmannapartiet och sedan av
socialdemokratin i sund känsla säkerligen av militärväsendets obehövlighet
för vårt land, är icke på modet längre. Allraminst sedan inbördeskrigets
skugga börjat avlösa nationalkrigets spöke. Konservativa, som i
militärväsendet se ett ideal nästan framför andra, behöva nu armén icke
minst för att upprätthålla ordning i landet, i synnerhet mot proletära rörelser.
En överste i armén uttalade detta nyligen med erkännansvärd uppriktighet.
Tusendel! tänka som han. De nuvarande bondeorganisationerna,
liksom tidigare nya lantmannapartiet, hava följt med sin tid med
betonande dock, att härväsendet fortfarande är av största betydelse som
värn mot nationalkrig. Liberalerna hava alltid haft en viss klockarkärlek
dill det militära, och denna benägenhet har ingalunda avtagit.

Socialdemokratin har på senare tider ansett isig nödgad att också bidraga
till hållandet av en svensk härsmakt. Detta var huvudsakliga orsaken
till den vänstersocialistiska utbrytningen år 1917 ur partiet. Vid den kongress,
som föregick tilldragelsen, framhölls, att en här behövdes bland annat
för att försvara en socialdemokratisk stat. Enahanda uppfattning betonades
vid socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress hösten 1922.
Till denna hade i en motion från Borlängekretsen yrkats, att förbundet
skulle verka för fullständig avrustning och för detta hade såsom motiv
anförts, att militarismen vore till arbetarklassens fördärv — varför icke
till alla människors fördärv? Vid avgörandet segrade emellertid eu motion
från Gävleborgs distrikt, som räknade med militären såsom en naturlig
sak och ansåg förbundets uppgift vara allenast att agitera inom densamma.
I debatten betonades av förbundets ordförande, att det gällde,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. il sand. til höft. (Sr 230 230.) 2

Yapnens kullurgärning.

18 Motioner i Första kammaren, Nr 230.

att ungdomen tog med sig i kasernen de socialistiska idealen. 1 den mån
detta kunde ske »blir försvaret icke en fara utan ett värn för demokratin
och den framträngande socialismen». Talaren framhöll upprepade gånger,
att i denna fråga »må icke känslostämningar eller blöt och formlös pacifism
bestämma vår uppfattning». Borlängemotionen var allenast »ett
återupplivande av den gamla ytliga antimilitarismen, som med så avskräckande
verkningar odlades inom det gamla socialdemokratiska ungdomsförbundet».

Även det senare har emellertid nu bättrat sig. Den vänstersocialistiska
organisationen med ungdomsförbund uppgick nämligen snart nog i kommunismen,
vilken icke heller hade någonting emot ett militärväsende såsom
sådant. Huvudsaken var även där att agitera inom detsamma.
Denna ståndpunkt har numera så tillvida modifierats, att man i stället
för agitation inom det nuvarande militärväsendet önskar detsammas avskaffande
och ersättande med en arbetare- och bondebeväpning. Och dock
varnade Lenin åtminstone i början av sovjets tillkomst sina anhängare i
västern att blint följa de ryska förebilderna, även där de icke passade.

Socialdemokratien och högern, som båda anse sig kunna lita på det
nuvarande härväsendet, skilja sig dock i två väsentliga avseenden. För
de konservativa är det en livssalt att behålla den gamla officerskåren, rekryterad
ur deras egna led, såsom ledare av militären. Socialdemokraterna
åter önska en obehindrad rätt till befordran för menige man att uppstiga
till officersplatserna eller med andra ord dessas rekrytering ur sina
led. De förorda också en väsentlig minskning av militärväsendet, betona
starkt avrustningen såsom målet samt medgiva, att den fullständiga
avrustningen kan redan nu göras till föremål för praktisk politik.

Vi se således, hurusom klasserna äro tämligen eniga därom, att vapenväsendet
är en samhällsinrättning, som måste även i vårt land finnas tillsvidare.
Alla anse sig behöva militären icke minst för att skydda sin makt
och få tillfälle att för sin räkning kommendera densamma. Militarismen
är en nödvändighet, den respresenterar ordningen och framför allt —- tillfället
att begagna den.

Detta system kan uppenbarligen icke bära goda frukter. Tvångsföreställningen
om nödvändigheten av ett militärväsende för nationalförsvaret
ljöt olja på elden och tände världskrigets brand. Självbevarelsedriften
borde uppfordra folken att begagna det psykologiska ögonblicket efter
kriget och avskudda sig arméernas förförelser till ofred. Annars befinna
vi oss kanske en vacker dag återigen i samma läge som före kriget
blott med den skillnaden, att nu gäller det en förtvivlad fejd både utåt
och inåt.

Man måste verkligen fråga sig, huru länge ett sådant styrelsesätt skall
tillåtas av folkmeningen. Det är förklarligt, att Ryssland omedelbart efter
kriget icke hade annan utväg för sina inbördes uppgörelser än vapen -

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

lyckan, ehuru det varit önskligast att även där blodsutgjutelserna kunnat
undvikas. I västerlandet åter föreligger icke samma situation och
allra minst i de små länderna, som icke varit med i kriget. De olika
klasserna där äro tämligen jämnstarkt organiserade. Några skarpa klassgränser
finnas icke heller, utan klasserna uppgå i varandra genom förmedling
av stora obeslutsamma mellangrupper. Befolkningen är mera
individualistiskt lagd på grund av högre formell bildning och således
icke så lättledd och resignerad. Den utgöres till hälften och ännu mera
av samhällslager, som icke leva på jordbruk. Ett inbördeskrig, som utsinar
för en lång tid all produktion, skulle antagligen i västern leda till ett
armod och katastrofer av en vida större omfattning än i det stora jordbrukslandet
i öster. På de ställen, där man i västern efter ryskt föredöme
försökt lösa den sociala frågan genom inbördeskrig, har detta icke
blott misslyckats, utan lett till en reaktion, som förhärjat i befolkningens
sinnen den sådd av demokratiens bästa tankar, som under ett århundrade
med åtskillig framgång ägt rum. En andlig ruin har gått hand i hand
med den ekonomiska.

Folken gjorde väl i om de, luttrade av lidanden, brännmärkte vapnen
såsom kulturbärare i stället för att hylla dem såsom uttryck för den
största statskonsten. I alla tider har vamats för dem och redan för 2,600
år sedan gav den store tänkaren Laotse eftervärlden följande testamente:

»Skulle någon önska komma i besittning av riket och tror sig kunna
åstadkomma det genom eget görande, kommer han enligt min mening att
misslyckas. Piket hör under den översinnliga världen och kan ej vinnas
genom eget görande. Skulle någon genom eget görande vinna riket, kommer
han att fördärva det. Om någon söker fasthålla det såsom rov, kommer
han att förlora det.

De, som vilja bistå en regent, må ej söka vinna välde gemm vapenmakt.
Sådant får sin vedergällning. Törnen, tistlar växa ymnigt på arméers
lägerplatser. Uti stora härars fotspår följa hungersår beständigt.

Vapnen må vara aldrig så vackra, de äro dock olycksbådande ting,
hatade, jag vågar säga det, av alla. Därför vägra de, som äga känning
med det oförgängliga, att bruka dem.

Vapnen äro olycksbådande, de äro ej den vises verktyg. Endast i

yttersta nödfall använder han dem.---Den som har sin glädje i att

döda människor bör ej få ha något inflytande på riksstyrelsen.»

En blick ut över historiens vidder ådagalägger väl i alla fall, såsom eu Bortom vap.
annan sagogestalt från östern, Mong Dsi, förmenade, att »om man ej har nen
tilltro till det goda och visa, så är allt förgäves i staten». Så länge
människorna äro beväpnade, förblir denna angelägenhet, såsom nu hos
oss, deras största fråga och utplånar omtanken om det väsentliga. När
människornas avväpning blivit en verklighet, kan äntligen förväntas tidsströmningar,
som kunna göra oss fria. Sanningens makt kan omsider avlösa
vapnens, folkstyrelsen uppstå i föryngrad gestalt, enhetsfronten bliva
en möjlighet, och ett rätt styrande av staten skänka individen både bröd,
frihet och självansvar i rikare mått än nu.

Motioner i Första kammaren, Nr 2''SO.

Tvångsföreställningar

och verkligheten.

Neutralitetsförsvaret.

När vapnen såsom kulturbärare avslöjas och den svindel, som rustningarna
innebära, blir avklädd såsom nu skett av en blodig erfarenhet,
gäller det för militärintressena att söka ny boplats för sina tvångsföreställningar.
Det måste utfinnas någon annan chimär, som förbryllar folket och
kväver vår eftertanke. En sådan uppfinning är »neutralitetsförsvaret».

Återigen således en cirkelgång, som bestickande leder sinnena tillbaka
till den eviga faran och dess befintlighet även för vårt land. Låt vara, att
inget krig hotar oss, en neutralitetskränkning ligger dock inom möjligheternas
område, viskar den förföriska rösten. Alltså landet måste fortfarande
undergräva sin välfärd av de svagaste anledningar och det måste
hålla eu här för att möta en fientlig invasion. Den ståndaktige tennsoldaten
har kommit tillbaka till sin stöpslev, ur vilken en ny armé skall skapas
fram till fröjd för den stora barnkammaren.

Landets neutralitet har sitt förnämsta och enda verkliga värn uti vårt
geografiska läge och uti det omsider vunna världsmedvetandet om nationernas
självbestämningsrätt. Man må icke försöka inbilla oss, att det var
på grund av våra arméer, som exempelvis de skandinaviska länderna,
Schweiz och Holland, förskonades från att indragas i kriget. Det berodde
därpå att de sedan gammalt voro självständiga stater, som bestämde över
sig själva och vilkas vilja i detta avseende respekterades. Dhn svenska
härordningen utgjorde tvärtom, såsom nedan skall visas, den största faran
för vårt indragande i kriget. Kränkningen av det utsatta Belgiens
neutralitet av ett förment nödtvång har väl för alla tider slutgiltigt
brännmärkt ett sådant förfarande.

En neutralitet har således icke något värde annat än därigenom att
den är garanterad av tidsförhållandena och rättsuppfattningen. En förstärkning
av densamma, i fall den anses behövlig, måste också vara en fredlig
utväg, bestående i en uppriktig utfästelse från alla andra makter, att de
vilja respektera neutraliteten. En dylik försäkran ansåg man tidigare böra
lämnas av stormakterna, från vilka ofreden plägade utgå. Numer har.
denna garanti fått ett dugligare verktyg i folkens förbund, som i det närmaste
och snart nog helt och hållet utgör en sammanslutning mellan
världens alla stater för fredens bevarande och således även för neutralitetens
bevarande. Att dessutom underhålla en härsmakt för att upprätthålla den
innebär ju ett upphävande av neutraliteten, ett ovist underkännande
av dess väsentliga grundval, ett nytt äventyr, som man aldrig vet var det
skall stanna.

Mer följdriktig synes då den framförda meningen, att endast genom
all neutralitets upphävande kan man komma fram till freden.1 En sådan

1 Exempelvis: Avhandlingen »Endast genom neutralitetens avskaffande kunna krig snabbt
och för alltid förekommas» av Luigi Carnovale, Chicago 1922. Jämför motionen nr 146
i första kammaren 1924 om vissa ändringar i akten om nationernas förbund sid. 13—15.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

tanke ligger nog bakom det i folkförbundet framkomna förslaget om en
garantitraktat, vars bestämmelse om frivillig anslutning dock upphäver
förslagets utgångspunkt. Man menar, att alla stater måste för fredens
åstadkommande vara solidariska icke blott i ljuvt utan även i lett. Uppstår
trots allt krig, måste var och en vara beredd att gå med i detsamma
på den rätta sidan mot dem, som med orätt kränka freden. Drager sig
någon tillbaka av bekvämlighet för att rädda eget skinn, har han av småaktig
hänsyn brutit solidariteten och därmed äventyrat grundvalen för en
allmän fredsorganisation.

Perma, uppfattning förutsätter fortfarande ett ohjälpligt orostillstånd,
upprätthållandet av arméer i alla länder och folkförbundets framträdande
såsom en krigsorganisation, stödd på de enskilda medlemmarnas
rustningar. Därmed äro vi tillbaka i det gamla tillståndet med dess hotande
upplösning i katastrofer. Människornas avväpning och icke minst
folkförbundets avrustning är väl den enda möjliga grundvalen för en
världsorganisation av freden. Därmed överflyttas det tvåtungade begreppet
beväpnaid neutralitet till historiens konto över olyckorna i världen.

Av det sagda framgår således, att ett förmenande, att endast genom en
härordning hindras under ett stormaktskrig eu neutralitetskränkning genom
invasion av fientliga arméer, är ett fortsatt kretsande i tvångsföreningarnas
cirkelgång. Det innebär ett förnekande av tidsförhållandena,
av rättsutvecklingen, av förhoppningarna, av varje grundval för ett rättstillstånd.

För övrigt om mot rimlighet ett stormaktskrig skulle uppstå igen i
vår närhet och då i strid mot senaste erfarenheter hota oss av uppgivet
nödtvång med eu invasion för genomtåg mot orimliga strategiska färdvägar,
skulle det då vara till gagn för landet att hava en armé och digna
under bördan under oöverskådliga tider i avvaktan på en sådan eventualitet?
Detta är ett lika viktigt som förbisett spörsmål. Låtom oss betrakta
ett par förebilder:

Fn sådan kränkning av neutraliteten som invasion på grund av uppgivet
nödtvång skedde under världskriget i Belgien, som på grund av
sitt geografiska läge ofta fått vara krigsskådeplats för stormakter.
Tyska regeringen och generalstaben sade till Belgien: släpp oss igenom,
det gäller livet, vi måste om en månad vara i Paris, vi garantera edert
oberoende och skola rikligen ersätta materiell skada. Nu var emellertid
Belgien beväpnat och då måste det försvara sig med vapen. Följden blev,
att landet krossades, dess städer och byar grusades, dess konstskatter
gingo upp i lågor, dess unga män förblödde, den övriga befolkningen härjades
av farsoter och hungersnöd. När vapnen sålunda få tala, falla alla
föresatser till föga. Den tyska statskonsten sysslade därefter endast med
det lämpligaste sättet för Belgiens annexion, ekonomiskt och helst även

År en härordning

oneklig mot
veutt alitetskränkning

genom i* va8io
för
genomtåg?

22 Motioner i Första kammaren, Nr 230.

politiskt. Om Tyskland segrat i det stora kriget, hade Belgiens öde säkerligen
blivit beseglat. Hade Belgien åter varit obeväpnat, skulle dess
regering väl protesterat mot inkräkta ingen, men landet blivit räddat
från förenämnda olyckor.

Nu invänder någon kanske, att Belgiens härväsende dock var till omistlig
nytta, därför att genom det belgiska motståndet uppehölls den tyska
invasionen i Frankrike och möjliggjordes, till båtnad för den övriga världen,
dess nederlag. Detta är vanskligt att förutsäga och ingen kan bedöma
räckvidden av det belgiska motståndet. Även om Paris utan detsamma
hade kunnat besättas, är det väl knappast sannolikt, att Frankrike,
England och Nordamerika i förening skulle i denna förtvivlade kamp
för tillvaron tappat taget av denna tillfällighet. Den slutliga segern hade
kanske något fördröjts, men ingalunda uteblivit. Denna speciella fråga
har emellertid föga att skaffa med det nu behandlade problemet och allra
minst för våra förhållanden. Spörsmålet är ju, vilket gagn ett litet land
har av en härordning för den händelse dess neutralitet kränkes under ett
stormaktskrig genom att någon av de krigförande anser sig med rätt
eller orätt hava behov att begagna någon del av landet för genomtåg eller
replipunkt mot fienden. Detta spörsmål besvaras genom förenämnda
belgiska erfarenhet. Vänder man däremot saken så, att det lilla landet
behöver en härordning för att stå till hands och hjälpa någon eller några
av stormakterna i deras krigföring, då är man ju borta från neutralitetsförsvaret
samt i armarna på nationalitetskrigen med deras växlande
fronter för anfall eller försvar.

En annan förebild erbjuder sig i Finlands kamp för sin självständighet.
Det tsaristiska Ryssland krävde icke upprättandet av några finska regementen,
ty det fruktade dem. Detta lilla land låg vapenlöst, och just därför
säkerligen bär Finland kunnat hålla sig uppe och segt kämpa för sin
självstyrelse. Det stöddes härvid mäktigt av hela världens rättsmedvetande,
som är liksom bortblåst, när krig- utbryter. Även vi svenskar bidrogo
från skilda kretsar vid olika tillfällen till denna sanningens aktion
mot förtrycket. År 1905 gjorde landet emellertid uppror mot den ryska
kolossen i likhet med andra hotade nationaliteter vid Östersjön. Det
skedde genom storstrejk och annat civilt motstånd. Vad vapnen ej skulle,
förmått, lyckades nu genom ett vapenlöst anlopp.

När den ryska regeringen sedan befriades från kriget med Japan, tog
den tillbaka sina nya löften att helt respektera den finska författningen.
Hade Finland haft regementen, är det väl ställt utom allt tvivel, att
upproret 1905 också blivit ett vapenuppror. Där vapnen finnas, anmäla
de sig själva, och ingen kan hindra det oundvikliga. Men då hade den
ryska regeringen fått en befogenhet att möta militärt uppror med militärt
vapen. De ryska härarna skulle förr eller senare strömmat in över
Finland, landet skulle blivit krossat, dess författning definitivt utplånad,
och finska folket hade icke vidare haft någon lantdag, som fört

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

dess talan. Emedan Finland varit vapenlöst, har det haft större förutsättningar
att kunna hålla sig över isen under de hrydsammaste förhållanden.
Det har varit det sega civila motståndet, som kunnat uträtta
detta, det har varit stödet av sanningens makt, som gjort, att det kunnat
leva kvar och hoppas genom tiderna. Endast mot en sådan makt
tveka vapnen, blygas de på något sätt. Men kommer sanningen klädd i
pansar och brynja, då är det slut med betänksamheten, och den större
pansrade näven faller tungt, obönhörligt över den svagare.

Uti Fänrik Ståls sägner finnes en dikt »Landshövdingen», en gripande
skildring från 1809 års krig mellan Ryssland och Sverige. Den segrande
ryske övergeneralen infann sig hos landshövding Wibelius och begärde
av honom en proklamation till folket, att det skulle höja sig för övermakten
vid äventyr, att den finska släkten skulle jagas utan nåd och
frid från gård och mark. Det heter i dikten att »då stod Wibelius vid
sitt domarbord och där låg Sveriges lag».

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm
hans blick på boken fästad lyste klar:

»Herr general, här ser ni ett beskärm
för dem ni hotat har.

och lag skall överleva mig, som jag
långt efter den blev till.»

Följden blev enligt berättelsen:

»Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
var borta, varmt han mötte gubbens blick
han tog hans hand och tryckte den med kraft
och böjde sig och gick.»

Om nu i stället landshövdingen hade tagit upp en revolver och pa det
sättet sökt svara på maktens tilltal, då hade utgången blivit en annan.
Lagen, sanningens makt, hade förlorat all kraft att uträtta något.

Om Sverige sålunda icke bör för vårt osannolika indragande i en ny
världskonflikt hålla en härordning, bör man lika litet eller ännu mindre
hålla ett så kallat neutralitetsförsvar. Mot beslutat intrång på vårt territorium
i något av ovan angivna syften är det tryggare att icke
hava någon armé, vilken icke skulle få annan uppgift än att kasta in
landet i större olyckor.

För mindre neutralitetskränkningar, som någon gång kunna förekomma,
om kriget utspelas i vår närhet, är det tillräckligt att hava en
mindre ordningsmakt, som kan posteras vid gränspunkter, där sådana
neutralitetsbrott av överilning kunna äga rum genom något detachements
eller något fartygs överskridande av gränslinjen. Den kan tilläventyrs
behövas jämväl för att avväpna flyende trupper eller fartygs
besättningar, som i brist på annan utväg undan förföljelserna tvingats in

Neutralitetsförsvaret
en
förklädnod.

Erfarenheter
på t 1855,
1864och 1905.

24 Motioner i Första kammaren, Nr 230.

på våra områden. Någon gång kan inträffa, att landgränsen ute i havet,
överskrides av förföljaren av ett fientligt fartyg, som tagit sin tillflykt
inom densamma. För detta ändamål ävensom för att konvojera främmande
fartyg innanför landgränsen äro några svenska båtar erforderliga
men icke alls någon slagflotta på eller under vattnet.

En omfattande härordning, avsedd för vad man kallar neutralitetsförsvar,
innefattar framför allt en fara för det egna landet, icke blott genom
dess förkvävande av landets andliga och materiella utveckling, utan även
därför, att den lockar det land, som lyckliggjorts med denna tillställning,
till att använda den för att kunna gå med i kriget eller helt enkelt till
anfallskrig. Härordningen utgör även en förevändning för de krigande att
söka inlocka det neutrala landet i kriget.

Isynnerhet ligga sådana faror nära till hands för ett sådant land
som Sverige med ärorika krigsminnen och ett sinnelag, som i åtskilliga
kretsar av växlande skäl vilja öka dessa minnens antal.

En härordning kan icke bliva något annat än en härordning, den kan
användas till krig, anfallskrig såväl som försvarskrig och kommer därför
att brukas därtill, om tillfälle yppas och stämningarna för dagen lyckas
driva det därhän. Den kan också användas som neutralitetsvakt för
att markera gränserna, men därtill är apparaten i och för sig alldeles
för stor. Att försvara eu fullfärdig härordning med att den endast skall
tjäna som neutralitetsvakt är endast en skyddande förklädnad, som för
en lättrogen allmänhet till någon tid döljer det verkliga innehållet. Våra
erfarenheter under landets långa fredsperiod bestyrka denna uppfattning,
och de hava icke heller kunnat göra annat.

Det första tillfället efter 1814, dä neutralitetsvakten möjligen skulle
sättas på prov, var under Krimkriget, särskilt 1855, då den engelska flottan
inlöpte i Östersjön.

Några neutralitetskränkningar, mot vilka vi måste försvara oss, förekommo
icke. Om engelska fartyg någon gång på otillåten tid överskredo
landgränsen uti havet, efterlämnade denna tillfälliga och oskadliga tilldragelse
inga spår efter sig i vår historia. Eu aktualitet blev däremot
frågan, om landet ej skulle utnyttja sin neutralitetsarmé för ett angrepp
på Ryssland i förbund med västmakterna. Starka strömningar därför
gjorde sig gällande och särskilt förordades anfallskriget av den liberala
pressen, vilket föranledde en palatsrevolution i Aftonbladet. Vad
som vinkade var Finlands återförening med Sverige, och det kannstöptes
i Paris till och med om, att Danmark skulle få igen Norge. Alla dessa
krigsplaner stödde sig naturligtvis på tillvaron av en svensk härordning,
trots att den vid denna tid förmodligen var i ett så kallat otillfredsställande
skick, vilket är utmärkande för alla härordningar.

Inför nästa prov ställdes Sverige 1864 under dansk-tyska kriget. Krigsskådeplatsen
uteslöt då föi-modligen även för de mest räddliågade någon

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

sannolikhet för neutralitetskränkningar från de stridandes sida. Den
brännande frågan var däremot, huruvida icke Sverige skulle gå med i
kriget och använda sitt neutralitetsförsvar till ett angreppskrig mot
Tyskland. Vågorna gingo höga, och till och med Konungen och ministären
stodo emot varandra. Slutligen segrade ministären och landet indrogs
icke i kriget, trots en stark folkstämning därför. Nu långt efteråt
ser man klarare, att skandinavismen icke får innesluta gemensam krigspolitik.
Om Sverige vid det angivna tillfället dragit i krig mot övermakten,
hade sannolikt eller åtminstone möjligen utgången blivit ett
längre krig, större förödelser och hårdare villkor för båda de skandinaviska
makterna.

Frestelsen att använda vår neutralitetshär för ett anfallskrig och således
någon gång få nytta av densamma underströks genom en svensk utrikesministers
nyligen gjorda uttalande om det otillbörliga och vanärande
i att Sverige år 1864 icke skyndade sig att med sin här stödja danskarna.1
I samma andedrag förordades ett försvarsförbund med Finland, också ett
vittnesbörd om, att skillnaden mellan en vanlig krigsära^ och ett neutralitetsförsvar,
grundat på en härordning, endast är fingerad.

Den sista påfrestningen före världskriget var 1905. Någon neutralitetsvakt
stod då icke på dagordningen, utan rätt och slätt angreppskriget
mot Norge. Till detta skulle vårt neutralitetsförsvar användas. Situationen
var mycket allvarsam och det hängde kanske på ett hår. Emellertid
avvecklades konflikten, och detta skedde till Sveriges ovanskliga ära
såsom det brukar uttolkas. Om äran ligger uti att ej av oförstånd gå löst
på varandra med tillhyggen, vilket i krigshistorien anses vara det manligaste,
så har den svenska statskonsten verkligen utmärkt sig genom att
avstå från sådana äventyrligheter. Avgörandet berodde väl emellertid
mest därpå, att det befanns vara en övervägande fördel för Sverige att
ej inlåta sig i krig för en ohjälplig sak. En lång tids hat mellan broderfolken
hade aldrig kunnat bringa Sverige någon nytta och det hade i
längden varit både lönlöst och föga ärofullt för Sverige att försöka, när
det gällde oss själva, motsätta oss tillämpningen av nationernas självbestämning,
srätt, för vilken vi gått i krig 1814. För övrigt hade norrmännen,
påstås det, vid detta tillfälle ett modernare artilleri än svenskarna.

Nu invändes kanske, att det var tillvaron av en svensk härordning, som
framtvang de norska medgivandena, bestående uti nedläggandet av några
norska gränsbefästningar och uppdragandet av en neutral zon. Denna
prestigevinning utan någon praktisk betydelse blir verkligen för dyrköpt,
om vi, för en sådan småsak skola hålla en dyrbar härordning under århundraden.
Det förhåller sig nog rättare så, att vår härordning var det
farligaste hindret för vår egen självövervinnelse. Hade den ej funnits,
skulle uppgörelsen med Norge förmodligen kommit långt tidigare samt
en mängd rabalder och missförstånd undvikits samt norrmännen numera

1 Se sid. 12.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

växt mera in i sin unga frihet och därigenom blivit mera tillböjliga för
samverkan. Alldeles säkert hade de norska fästningarna då ej tillkommit,
vilkas uppförande uteslutande är ett verk av den svenska härordningen.
För övrigt om de stått kvar efter uppgörelsen eller icke är som sagt betydelselöst,
då Norge efter vunnen självbestämningsrätt aldrig fått något
bruk för desamma och icke heller såsom 1905 behövt känna skrämsel för
något svenskt anfallskrig.

Erfarenheter
från världskrig
it.

Den första
skräcken.

Den fingerade
fruktan för
neutralitetskränkning

(slöseriet).

När världskriget utbröt, grepos sinnena även i vårt avlägsna land av
fasa över vad som nu skulle hända. I skrämseln började man här och var
ringa i kyrkklockorna, förmodligen för att efter gamla förebilder samla
folket. Sommargästerna i Stockholms skärgård rusade besinningslöst in
till staden med barn och bohag under tillitande av alla tillgängliga fortskaffningsmedel.
På aftontågen släcktes belysningen i järnvägskupéerna,
sannolikt av besparingshänsyn eller kanske av fruktan för flygare. All
handel och vandel avstannade under dessa »krigshelgdagar», såsom de i
anledning av detta stillastående kallades. Landstormsmännen uppbådades
utan förberedelser och kastades ut i terrängen utan beklädnadsutrustning,
för vilken sedan på utsända listor tiggdes ihop bidrag på den enskilta
välgörenhetens väg. Regeringen syntes ej hava medel till sitt förfogande. I
riksdagen nöjde man sig med att teckna bidrag på listorna och endast
undertecknad väckte motion om att utan uppskov anslå erforderliga medel,
då läkare förklarat, att många äventyrade obotlig skada för sin hälsa.

Man kan förstå, att allmänheten förlorade besinningen i den första
överraskningen. Militärväsendet däremot kände sig snart hemmastatt och
nu började det.

Inom kort begärde regeringen »för upprätthållande av rikets neutralitet»
femtio miljoner kronor. Någon utredning om behovet och användningssättet
förekom icke. Den militära sakkunskapen fick redan från
början fullmakt att fastställa kraven och använda anslagen efter sitt gottfinnande.
Propositionen påskyndades i riksdagen utan iakttagande av
vanliga formaliteter och igenomklubbades genom avtalad överrumpling.
En ensam motion med anledning av propositionen, väckt av undertecknad,
hann icke fram förr än efter sakens avgörande. Den gick ibland annat ut
på, att riksdagen måtte meddelas någon underrättelse, i vad mån och på
vad sätt de påbjudna landstormsmobiliseringarna betingades av situationen
ävensom tillses, att de ej genom alltför stort militärt nit vidgades
utöver behovet.

Sedan kom år efter år nya krav från regeringen på anslag till neutralitetsvakten.
Den militära ledningen hade väckt förslagen, varken regeringen
eller partierna ansågo en närmare granskning behövlig. Man
sade med statsutskottet, att det »låg i sakens natur», att landet skulle ha
en neutralitetsvakt, och man böjde sig utan vidare för den militära sakkunskapen.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Pengarna användes nu för neutralitetsposter längs norska gränsen för
att skydda oss emot kränkning av vår neutralitet från norsk sida. Överallt
uti landet, mitt uti detsamma likaväl som invid gränserna, ordnades
vakter vid bryggor och broar, beväpnade med gevär och påskruvad bajonett.
På samma sätt hölls neutralitetsvakt på de uti hamnarna overksamt
liggande fartygen, både sådana, som voro krigsdugliga, och sådana, som
det aldrig kunde ifrågakomma att sända mot någon fiende. Vilket snillrikt,
nödvändigt och nyttigt användande av svenska folkets arbetskrafter
och penningar!

Allt detta måste hållas hemligt, och om någon yppade offentligt, valen
sådan neutralitetsvakt var förlagd till ingen nytta, hotade militären
med åtal. Det ansågs kunna vara ytterst farligt, om man i utlandet fick
reda på, huru vår militärberedskap var disponerad. Om norrmännen
finge veta, att någon vakt vid gränsen blivit indragen kunde de ju komma
på den idén att kränka vår neutralitet. Och om en krigförande makt finge
veta, huruvida en viss landsvägsbro i Nerike vore bevakad eller icke, kunde
för vårt land uppstå de allvarligaste faror. Norrmännen ställde icke till med
ett sådant spektakel, och jag har ofta undrat över, varför ett obegåvat
bruk av neutralitetsförsvaret just skulle bli vår arvedel. Måhända påkallades
det av de ärofulla traditionerna.

Nu var emellertid landet och dess båda statsmakter ohjälpligt förvandlade
till en barnkammare, pengarna gingo åt som smör, och det högre militärbefälet
lekte krig av hjärtans lust. Under hela denna tid sökte en
liten del riksdagsmän resa motstånd mot denna civila efterlåtenhet. De
kunde icke upptäcka någon fara någonstädes för vårt landområde. För
övrigt sades, att vårt militärväsen då vore så väl organiserat, att man
bara behövde trycka på en knapp, så komme mobiliseringen i gång. Skulle
mot förmodan någon fara upptäckas, så kunde man ju, tyckte vi, då trycka
på knappen. Alla partier i Norge hade resonerat på samma sätt.

Däremot var ute på öppna havet vår neutralitet icke blott hotad utan
på det högsta kränkt av båda tyska och engelska regeringarna genom
deras mer eller mindre våldsamma uppsikt över svenska handelsfartyg.
För skyddande av vår neutralitet hade vi väl då bort förklara krig mot
både Tyskland och England. Men detta skedde icke, måhända därför, att vi
hade en så liten flotta. Därav ser man, hur nyttigt det är att ha eu för
liten flotta. Hade vi icke haft någon flotta alls, hade vår trygghet kanske
varit ändå större, ty i samma mån man är rustad, komma som sagt
röster utifrån och inifrån och egga oss att begagna vår härordning på något
för oss ödesdigert sätt.

Då nu landets styrelse ansåg, att man fick finna sig i nationalitetskränkningarna
till havs, tyckte den lilla oppositionen, att man hade föga
anledning att hålla förenämnda neutralitetsvakt på de fartyg, dugliga
såväl som odugliga, vilka till större delen lågo overksamma i hamnarna.
Däremot var det, såsom redan erinrats, fördelaktigt, att några svenska

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Skräck lör
socialdemokra -

båtar i egenskap av konvoj fartyg eller eljest markerade den svenska sjögränsen
ute i havet. Krigförande fartyg plägade under förföljande av
varandra icke alltid få rådrum att undersöka, var gränsen låg, men eu
sådan bevakning, som nyss sagts, hade visat sig då vara tillfylles. Oppositionen
ansåg emellertid, att den ordinarie budgeten för sjöförsvaret
borde räcka till att sjösätta det fåtal båtar, varom nu vore fråga. Det
hade räckt därtill i fredstid, då kanske ännu flera vore under ånga.

En viss osäkerhet gjorde sig dock till sist gällande hos vänsterpartierna
i riksdagen, visserligen icke om behovet av neutralitetsvakten, men beträffande
omfattningen. Denna tvekan fick sitt uttryck däri, att dessa
partiers representanter i statsutskottet fordrade och högern medgav att i
motiven till utskottets betänkande framhölls, att man hoppades, att mobiliseringen
för neutralitetsvakten begränsades till det oundgängligaste.
Också inträffade den ena gången efter den andra, att riksdagen nöjde sig
med, att i statsutskottets motivering stod en förhoppning om det minsta
möjliga, och sedan gav den militära sakkunskapen det svenska folket
inemot det mesta möjliga, då ur dess synpunkt en mobilisering i stor utsträckning
var det oundgängligaste. Vi hörde också talas om, att ledande
riksdagsmän plägade privat uppvakta försvarsministrarna och lägga dem
på hjärtat folkets bekymmer, naturligtvis med enahanda resultat.

Vid 1916 års riksdag hade emellertid de mera enskilta påtryckningarna
varit så starka och dessutom även anordningarnas oförnuft så påfallande,
att under trycket, särskilt av den hotande lmngerfaran, en begränsning av
neutralitetsvakten verkligen därefter ägt rum. Vari denna bestått, kunde ingen
få reda på, det var en stor hemlighet, vars röjande kunde äventyra vår
säkerhet. Endast några få invigda erhöllo diskreta meddelanden. Jag
tillfrågade en sålunda betrodd riksdagsman, en specialist på militärfrågor,
hur stor indragningen av neutralitetsvakten verkligen var och vari den
bestod. Han var icke synnerligen villig att besvara frågan, men sade
sedan, att det var omkring fyratusen man. .lag anade, att han förde mig
bakom ljuset, ty han fick ju icke tala om det.

Den ökade betänksamhet, som sålunda yppade sig riksdagen 1916, tog''
då även i viss mån ett positivt uttryck. Det vid riksdagens början begärda
anslaget på 30,000,000 kronor nedsattes av vänsterpartierna, som voro i
majoritet, till 10,000,000 kronor, därför att utredningen icke ansågs fullständig
och övertygande. Sedan kom en sådan utredning, och då beviljades
ett avsevärt belopp. Endast vänstersocialisterna stodo fortfarande
på avslagsståndpunkten.

Neutralitetsvakten under världskriget var ett spegelfäkteri. Spordes
militärer enskilt om nyttan av densamma, fick man ofta till svar, att folket
behövde öva sig. Det gällde alltså en utsträckt värnplikt under neutralitetsvaktens
täckmantel eller med andra ord en flagrant olaglighet.

Emellertid fick neutralitetsvakten åtminstone en gång tillfälle att göra
nytta och ingripa mot en fiende.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Riksdagens andra kammare hade våren 1914 blivit upplöst för att bereda
valmännen tillfälle att göra gällande sin uppfattning om den tillämnade
nya härordningen. På hösten samma år försiggingo ordinarie val till
kammaren och för ändamålet både till söndagen den 9 augusti 1914
anordnats socialdemokratiska valmöten på fyra ställen inom Södertörn.
Ett valmöte måste inställas därför, att valaffischerna spårlöst försvunno
under postbefordran. Till de övriga mötena begåvo sig de annonserade talarna,
ortens riksdagsman G. V. Källman och borgmästaren C. Lindhagen.
Vid ankomsten till första mötesplatsen i Vendelsö i Österhanninge socken
stodo några mobiliserade på post mitt över vägen och hindrade tillträde
till platsen. De sade sig fått order från befälhavaren att föra talarna
inför honom, vilket dessa avbö.ide, och efter enskild överläggning läto
vaktposterna därvid bero. Emellertid samlade sig en del folk på den sidan
om vaktkedjan, därifrån talarna kommo, och upplåts där med ägarens
tillstånd plats i stället för mötet. Källman började där att tala om situationen.
Just då han i hovsamma ord yttrade sig om betydelsen av enighet
och vikten av att stödja regeringen, tillstädeskom plötsligt länsmannen i
orten, prydd med högerpartiets försvarsmärke i knapphålet. Uti nervös ton
uppläste han ett telegrafiskt samma dag meddelat vitesförbud från länsstyrelsen
mot valmötets hållande. Det var då ej annat att göra än att inställa
mötet. Allmänheten förstod, till skillnad från höga vederbörande, förbudets
olaglighet och barnslighet samt började höja leverop för talarna. Undertecknad
måste hjälpa länsmannen att återställa ordningen.

Färden ställdes nu till nästa mötesplats i Skogs-Ekeby i Västerhanninge,
där länsmannen, nu utan försvarsknapp, mötte och meddelade, att förbudet
gällde även denna plats. Under samspråket härom anlände i sporrsträck
en kavalleriavdelning, säkerligen det enda kavallerianfall mot eu
fiende, som hitintills förunnats det svenska värnpliktiga uppbådet. Befälhavande
officeren, en ung löjtnant, frågade genast efter Lindhagen samt
meddelade denne, att det ej var tillåtet hålla folkförsamlingar enligt majorens
order. Ryttartruppen satte sedan av och tog posto i närheten av talarna
under uppmärksamt bevakande av situationen. Efter ett samtal med
löjtnanten, vilket överbefälhavaren inrapporterade hava varit »gemytligt»,
måste även här mötet inställas.

En interpellation om episoden framställdes härefter i andra kammaren
av de båda talarna till statsminister Hammarskjöld. Kammaren biföll
interpellationen, men statsministern besvarade den aldrig. Ministären var
ju också genom sitt nedannämnda cirkulär till landshövdingarna på visst
sätt meddelaktig i det inträffade. Den hade vidare genom den okontrollerade
neutralitetsvakten överlämnat åt officerskåren att sköta ordningen
i landet efter dess förstånd. Medborgarnas enklaste rättigheter betydde
föga inför den krigsmoral, som fick fritt utbreda sig i landet.

En angivelse från talarna till justitieombudsmannen ledde däremot till
ett ingripande. Åtal anställdes av denne mot landshövding Sahlin och

tiska valmöten
(upphävande
av valfriheten).

30 Motioner i Första kammaren, Nr 230.

landssekreterare Fröman. Hovrätten ogillade i utslag den 20 juni 1915
enhälligt den förda talan i följande ordalag: »Enär med avseende å de
vid ifrågavarande tidpunkt i följd av utbrutet krig mellan främmande
makter rådande förhållanden och den hos Konungens befallningshavande
av vederbörande militärbefäl gjorda framställning Sahlin och Fröberg
icke genom utfärdande av omförmälda resolution gjort sig skyldiga till
ämbetsfel, prövade hovrätten lagligt ogilla den av advokatfiskalen i
målet förda talan.» Den justieombudsman, som sedan tillträtt ämbetet,
fullföljde talan till högsta domstolen, vilken dock i utslag den 17 november
1915 enhälligt ej fann skäl att göra ändring i hovrättens utslag. De domare,
som dömt i målet, voro: i Svea hovrätt, presidenten Afzelius, hovrättsråden
Wästfelt, von Oelreich och Grönvall samt extra ordinarie assessorn
Kellberg, och i högsta domstolen justitieråden Lindbäck, Quensel
Silverstolpe, Thomasson, Svedelius, Leijonhuvud och Almén.

Härefter blev ärendet avfört ur justitieombudsmannens diarium.

Vid lagutskottets granskning år 1916 av ombudsmannens förvaltning
för nästföregående år erinrades av mig uti en skiljaktig mening, att domstolarnas
utslag utgjorde en kapitulation för den civila och militära makten
och innefattade ett farligt prejudikat, ägnat att stödja militarismens
utsvävningar och uppmuntra benägenhet till övergrepp. De voro dessutom
upplösande, därför att de icke voro grundade på lag utan på godtycke
samt utgjorde ett bevis på, att i politiska mål kunde de medborgerliga
rättigheterna icke påräkna något skydd av landets domstolsväsende.
Under sådana förhållanden hade jag den anmärkningen att framställa
mot ombudsmannens ämbetsförvaltning, att han icke sin plikt likmätigt
beivrat en sådan vådlig försummelse genom anställande av åtal mot de
domare, som dömt i målet. Någon annan utväg för en riksdagens opinionsyttring
fanns icke vidare, ehuru man kan förstå ombudsmannens vanskliga
ställning, vilket bäst belyses av domstolarnes utslag.

I andra kammaren fullföljdes anmärkningen med det yrkandet, att
kammaren måtte lägga lagutskottets utlåtande till handlingarna med gillande
av de erinringar, som innefattades i reservationen. Det blev en
lång debatt i kammaren, därvid även justitieministern Hasselroth drog
häftigt i härnad till försvar för domstolarne. Vid den slutliga voteringen
avslogs yrkandet med allenast 78 ja mot 67 nej.

Förhållandet var, att länsstyrelsen på militärbefälets nattliga telefonbegäran
utfärdat förbud samma dag mötena skulle hållas att inom förläggningsort
för trupper i förenämnda två socknar och i närheten av sådan ort
hålla föredrag eller möte. Befälet anförde i målet, att utomstående icke
borde få inblick i truppernas ställning. I målet åberopades ock en »hemlig»
handling, som huvudsakligen utgjorde ett regeringens cirkulär om
vad länsstyrelserna och underlydande myndigheter hade att i krig eller
krigsfara i vissa avseenden iakttaga. Cirkuläret inbjöd myndigheterna
att förfara med den största stränghet.

Motioner i Första kammaren, Nr 230. 31

Neutralitetsvakten hade emellertid gjort en insats, visserligen icke
till försvar mot neutralitetskränlmingar och icke heller till vakthållning
om landets lagar, men väl för att kränka de senare utan rimlig anledning
på det mest obegripliga sätt.

Snart nog blev neutralitetsförsvaret satt i tillfälle att göra ännu större
insatser till avslöjande av dess verkliga väsen. Med året 1915 vinkade
segern mäktigt över de tyska vapnen. Särskilt på ostfronten föll
under sommaren den ena fästningen efter den andra. Jag var vid den tiden
i Berlin. Segerrapporterna blevo en så vanlig företeelse, att de icke
vidare väckte någon synnerlig uppmärksamhet bland den tyska allmänheten.
Däremot svävade vissheten om att nu snart kunna rikta det sista,
förintande slaget mot Frankrike såsom en dov åska i luften.

Framgången dyrkas av människorna. Sannolikheten av Tysklands seger
började berusa en del svenska kretsar, för vilka ett militärväsende av tradition
varit ideal och förlänaren av makt och fördelar genom sitt begagnande.
Man började andas morgonluft och sökte med tillförsikt resa det
gamla Sverige ur dess ärorika minnens grav. Neutralitetsförsvaret, som
hitintills varit en leksak eller en retsticka för de egna medborgarna, skulle
nu verkligen komma till allvarligt bruk. Den svenska krigsaktivismen böljade
mobilisera sig. Den fick ett ofantligt inflytande bland de övre tiotusenden.
Hänförelsen började gå i stora vågor, och mäktiga krafter gjorde
vad de kunde för att underblåsa den annalkande stormen.

Det var kanske icke så farligt, som det såg ut, ehuru man en tid trodde,
att vad som helst kunde väntas. De djupa leden inom arbetareklassen
och lantbefolkningen förblevo nämligen oberörda. De stodo neutrala till
båda de krigförande och hade ingen annan önskan än ett slut på kriget.
Allra mist önskade de Sveriges indragande däri.

Emellertid hade man i de ansvarsfulla ställningarna på den konservativa
sidan börjat få klart för sig, att aktiviströrelsen icke fick utveckla sig alldeles
obeaktad, vilket var så mycket farligare, som en del av den inflytelserika
pressen började stödja den direkt eller indirekt i växande omfattning.
Ehuru man tidigare på månget båll i gjorda uttalanden svävat ganska
mycket på målet, ansågo de främsta ledarna av den konservativa politiken
det nödvändigt att fatta ställning. Man beslöt sig då välbetänkt
för en obrottslig neutralitetspolitik. Det skedde ej utan reservationer.
Sålunda förklarade ledaren för första kammarens höger, den nuvarande
statsministern offentligt, att han hyste stor högaktning för krigsaktivisterna,
men lian tog till sist bestämt avstånd från deras politik. Detta
uttryck av aktning föranledde en mängd angrepp från vänsterpressen. I
själva verket var uttrycket nog endast en avspegling av vad de flesta
tyckte inom de politiska kretsar, inom vilka ledaren rörde sig, och det
var detta, som han med sin sympatiska öppenhet oförskräckt uttalade.
Krigsaktivismen var ju icke heller grundad på slug beräkning utan på
verklig hänförelse av övertygelse.

“Den modiga
uppslutningen
vid Tysklands
sidau (Krigsaktivismen).

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Skräcken för
fredaaktivismen
(förräderimålet.
)

Det upptäcktes nu, att de nationalistiska strömningarna liade övertygade
och ivriga anhängare även inom socialdemokratin. Denna anslutning
förekom praktiskt taget endast hos studentexamensfolket inom partiet,
den socialdemokratiska herremakten med andra ord, som med sitt inträde
i partiet ej kunnat undgå att taga med sig åtskilligt av uppfattningarna
hos den samhällsklass, från vilken de utgått och vilken de fortfarande
tillhörde. Några ansågos överbevisade såsom meddelaktiga i boken
»Sveriges utrikespolitik, i världskrigets belysning», vilken väckte stort
uppseende och redan i förordet betonat, att faran av det dåvarande läget
för Sveriges framtid kunde avvärjas endast på en väg: »genom modig
uppslutning vid Tysklands sida.» De blevo utan vidare omständigheter
uteslutna ur partiet. Andra åter undsluppo med blotta förskräckelsen.1

Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen ville på ungdomens vis gå
mera grundligt till väga och organisera ett folkvärn mot Sveriges indragande
i kriget. För ändamålet inbjöds till en extra arbetarefredskongress
den 18 och 19 mars 1916 med ombud från intresserade sammanslutningar.
Denna kongress skulle enligt inbjudning ha till uppgift att »behandla frågan
om de åtgärder arbetareklassen borde vidtaga mot kriget» eller närmare
utfört att »behandla och för sin del taga ställning till frågan om
arbetareklassens ställning vid ett eventuellt krigsutbrott och därmed sammanhängande
spörsmål».

Till kongressen hade inbjudits några personer, däribland undertecknad,
såsom gäster.

För min del hade jag ej tillfälle att delta i kongressen mer än genom ett
föredrag om den »parlamentariska fredsaktionen». Detta föredrag gick i
enahanda anda som mina vid denna riksdag väckta motioner i samma syfte
och åtföljdes av diskussion. För övrigt överlädes vid kongressen om de
kampmedel i övrigt, som arbetareklassen vid eventuellt krigsutbrott kunde
använda. Storstrejk stod särskilt på dagordningen, och det beslöts ett omfattande
organisationsarbete.

Denna kongress föranledde utomordentliga angrepp från den krigsaktivistiska
pressen. Det blev ett stort rabalder i landet, och under inflytande
av denna hets började både enskilda personer och myndigheter att sätta
sig i rörelse mot kongressen. Den fruktades av någon anledning, och denna
anledning kunde väl ej vara något annat än farhågan för ett verksamt
hinder på ett eller annat sätt mot Sveriges deltagande i kriget, om detta
skulle ifrågakomma. Någon högaktning bestods givetvis icke ovanifrån
för ett sådant uppsåt. Hade landet emellertid kommit med på ett hörn,

1 »Sveriges utrikespolitik» utgavs i juni 1915 och hösten samma år skedde förenämnda
uteslutning. D:r E. Hedén och redaktör Z. Höglund särskilt verkade energiskt i socialdemokratiska
pressen och föreningsväsendet mot krigsaktivismen inom och utom partiet. En
ofullbordad dokumentsamling och historik över kampen mellan krigsaktivismen och fredsaktivismen
har under rubriken »Den svenska dreyfusprocessen» utgivits i sexton häften på
Frants förlag. Motionären har i denna motion nedan berört även några personliga erfarenheter.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

a:-!

första nu alla, att det för närvarande skulle varit ruinerat och krossat som
de övriga besegrade. Den stora vördnaden för dem, som skulle bringat det
därhän, om de fått råda, hade säkerligen icke nu varit så livlig som förut.

Under all denna oro steg den nationella lidelsen bland militärkretsarna,
den ledande ämbetsmannakåren och deras vederlikar alltmer. Frukten av
dessa stämningar var häktningen av doktor Erik Hedén, samt redaktörerna
Zeth Höglund och Ivan Oljelund ävensom de båda sistnämndas slutliga
domfällande. Var högsta ledningen av den bekanta, energiskt drivna
förräderiprocessen låg, visste ingen. Det viskades endast därom.

Vid ett besök, som jag avlade hos Hedén och Höglund på fängelset omedelbart
efter deras häktande, inställde sig under samtalet två konstaplar,
som sade sig vara tillsagda att, utom fängelsets direktör, övervara samtalet.
Efter detsamma sade de sig hava order att föra mig till förhör, och
mellan de två fångknektarna fördes jag på underjordiska vägar till stadsfiskal
Lidbergs rum, där jag undergick förhör såsom en brottsling. Två
konstaplar sutto i bakgrunden som vittnen och en maskinskriverska nedskrev
allt. Min hustru, som var med på besöket, kom efteråt in i väntrummet
utanför tlen lokal, där förhöret ägde rum. En tjänsteman, som ej
märkt hennes närvaro, yttrade där till en annan, att nu skulle man väl lyckas
skaka av sig denna »ohyra». Den andre gjorde då en varnande åtbörd
med en sidoblick på min hustru, varpå samtalet upphörde. Ett nytt förhör
ägde rum på aftonen samma eller påföljande dag, varunder en paus uppstod
i följd av ett anmält telefonbud till stadsfiskalen från civilministern
Hugo von Sydon''.

Vid första förhöret inför domstolen med de häktade gav domhavanden
till en eller ett par av dem snärjande frågor om min delaktighet i kongressen.
Detta var ju obehörigt, då jag ej ännu var tilltalad, men avsikterna
och förhoppningarna röjde sig även i detta tillvägagångssätt. Det
inberättades vidare, att vid ett möte bland Stockholms högskolas studenter
eu stor hänförelse rått bland åtskilliga av dem, förmodligen företrädesvis
jurister, att jag nu äntligen skulle komma fast och oskadliggöras. För
min del hade jag tagit initiativ till inrättandet vid högskolan av en juridisk
fakultet i förhoppning, att i huvudstaden mer än vid statsuniversiteten
skulle kunna bibringas de unga juristerna behövlig social förståelse.
Situationen ansågs kritisk ilven för min person och B rån t ing nödgades
varnande ingripa i Socialdemokraten. Något åtal blev till sist dock ej
anställt på grund av den totala saknaden, trots den goda viljan, av några
förevändningar. Däremot gingo Höglunds och Oljelunds domar i verkställighet.
Hedén frikändes i högsta instans på grund av brist på före
vändningar, vilket icke hindrat hans fällande i underätterna.

Efter detta kommo de tyska nederlagen samt de mellan-europeiska mo- Eu ny
narkiernas sammanstörtande. Det dristiga mod, som de tyska fram- förskräckt
gångarna väckt i vårt land för neutralitetsförsvarets utnyttjande till
anfallskrig, utbyttes hastigt i den största förskräckelse. Nu fick det på möten

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 3 sand. Cl höft. (Nr 230—230.)

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Samman fattning.

(.oförkränkt av myndigheterna talas vad som helst, även i upproriskt syfte,
som endast med den största ansträngning kunnat uttolkats ur Höglunds
och Oljelunds uppträdande. Oron blev så stor, att till och med den graderade
röstskalan för vali-ätt i kommunen och till första kammaren offrades
utan vidare, säkerligen alldeles i onödan. Och så var den sagan all.

En härordning är således ingenting annat än en härordning, brukbar till
vanligt krig, stat emot stat eller klass emot klass. Därtill kommer den också
att användas, om det anses lägligt, oavsett de fromma löften, som må hava
avgivits vid dess tillkomst till folkets lugnande. Dessa sakförhållanden
förändras icke det minsta, om vi för att ytterligare invagga oss i förespeglingar
giva denna härordning namnet neutralitetsförsvar. Om neutralitetsförsvar
är något annat än en beredskap till anfalls- eller försvarskrig,
behövs icke härordningen utan blott en ringa ordningsmakt.

Svenska folket har, alltsedan det år 1814 för sista gången var med i ett
krig, merendels lugnats med, att vi behövde endast ett neutralitetsförsvar.
Under denna täckmantel har man sedan alltid givit oss en härordning,
sämre eller bättre visserligen, men i alla fall något, som gjorde anspråk
på att vara det. Det har också visat sig, att vid de tillfällen, då eu neutralitetsvakt
kunna t ifrågakomma, har härordningen aldrig behövts på allvar
tagas i anspråk därför. Istället gav den enligt sin natur förevändningför
farliga rörelser inom landet, stödda av lockelser utifrån, till förmån
för ett anfallskrig. År 1855 arbetades det för ett anfallskrig emot Ryssland,
år 1864 för ett anfallskrig mot Tyskland och Österrike, år 1905 för
ett anfallskrig mot Norge, och åren 1915 och 1916 för ett anfallskrig emot
västmakterna. Man kan med skäl säga, att vårt neutralitetsförsvar åtminstone
varit mångsidigt i sina innersta benägenheter.

Under världskriget omvandlades dessutom vårt land till en barnkammare,
i vilken lektes neutralitetsvakt i alla delar av landet utan begripliganledning
med slösande av miljonerna. Förlängning av värnpliktsövningarna
utöver lagstadgad tid, och upphävande till och med av medborgares
valfrihet var också frukten av neutralitetsförsvaret. Vid sidan av
dessa tillställningar arbetades allvarligt och övertygat för ett anfallskrig.
Denna strävan, vilken, såsom vi nu tydligt se, skulle, om den lyckats,
ödelagt gamla Sverige, åtnjöt de flesta officiella instansernas och ledande
personligheternas stora högaktning. Däremot utnyttjades varje utväg,
till och med fängelserna, för att nedtysta fredsfolket, som ville förekomma
en katastrof för vårt land.

Så ser ett svenskt neutralitetsvärn ut i tillämpningen. Det utgör den
största faran för oss själva, ett hyende som det är för vårt stillastående,
vår utarmning, våra våldsamheter inåt och utåt och framför allt för vår
egen dumhet. Det inbjuder till begagnande, för utrikespolitiska äventyr
och utmanar främmande. Det nedstörtar idealen och uttorkar källflödena
till andlig och materiell kultur. Det trollar höft den naturliga instinkten,

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

att ju mindre vapen och ju större förtroende ett folk hädanefter bär i skölden,
ju mer blir det aktat och ju tryggare står det bi genom tiderna.

I etthundratio år hava arbetskrafter och statsinkomster slösats på vårt
krigsväsende till ingen nytta och omätlig skada. Nu bjudes oss ingenting
mindre än en ändlös fortsättning på denna förvillelse under den lockande
förklädnaden av ett nytt neutralitetsförsvar. Nej tack, vi känna dig
vackra mask!

Förpliktelserna till nationernas förbund.

Såsom sista utväg för att finna skäl för eu svensk härordning åberopas
våra förbindelser till nationernas förbund enligt artiklarna 10 och 16 i förbundsakten
eller en eventuell garantitraktat. Det är emellertid nu inom
förbundet, låt vara genom eu förtolkning av aktens uppenbara anda och
mening, fastslaget, att en stat icke bör få öka sina rustningar men väl är
oförhindrad att minska dem så mycket som helst ända ner till avrustning.
Deltagande i exekutiva åtgärder med vapenhjälp har också likaledes enligt
förtolkning, så vitt jag förstår, av paktens anda blivit överlämnat åt
varje medlems eget beprövande och gottfinnande. I förslaget till garantitraktat
har också med uppgivande av dess begripliga syfte medgivits, att
anslutningen endast är frivillig. Kvar stå, såvitt rör vapenhjälp, endast
moraliska förpliktelser, vilka man, underligt att säga, anser lättare att riskfritt
förbise än ett lagbud. Kvar står å andra sidan uttrycklig skyldighet
att underlätta fri passage för varje medlem, som deltager i beslutade krigsåtgärder,
samt att efter förbundets tillsägelse omedelbart avbryta alla ekonomiska
förbindelser med medlem, som griper till krig i strid mot förbundsakten.
Dylika åtgäranden innebära ju en halv krigsförklaring, men
tillhaildähållandet av krigsfolk följer icke därav åtminstone icke i första
anloppet.

Trots de försäkringar, som understundom givits svenskarna från deras
ombud i Geneve, att någon skyldighet till folkförbundet att deltaga i militära
sanktioner icke förefinnes, har ändock under remissdebatten med anledning
av regeringens försvarsproposition av en bland dem, nuvarande utrikesministern,
betonats, såsom ett skäl för densamma särskilt våra förpliktelser
till förbundet. Denna uppfattning synes bygga på en annan syn än
den söm hitintills delgiyits oss. Därmed må förhålla sig huru som helst,
visst är väl i varje fall, att den kontingent krigsfolk, som skulle kunna
i något för övrigt ganska osannolikt fall böra av oss tillhandahållas, icke
på något sätt giver skäl för en sådan härordning som den nu föreslagna.
Det kan ju icke bliva fråga om annat än en obetydlighet och längre böra i
varje fall icke de svenska medgivandena gå. Vårt medlemskap i förbundet
skulle eljest kosta oss, utom den årliga kontingenten, en ofantlig summa
årligen i militärutgifter.

Sveriges anslutning till nationernas förbund utgör sålunda varken prim

36 Motioner i Första kammaren, Nr 230.

cipiellt eller praktiskt något hinder för vårt land att företaga eu avrustning.
Tvärtom borde förbundet bekjärta befogenheten och värdet av enskilda
medlemmars avrustning såsom en förebild och förberedelse till den
allmänna avrustningen.

Emellertid måste beaktas, att nationernas förbund bygger själv på eu
härordning, som för att verkställa förbundets beslut skall sammansättas
av kontingenter från vissa eller alla medlemmarna. Man kan förstå, att
redan av denna anledning förbundsakten talar endast om minskning av
rustningarna och att förbundet icke ens därutinnan kommit ur fläcken.
Någon avrustning i världen kan icke bli allas angelägenhet, förrän
förbundet avrustat sig självt och därmed förfaller också varje oro för medlemmarnas
skyldighet att bidraga med krigsfolk. Förbundsaktens bestämmelser
om exekutiva maktmedel enligt 10 och 16 punkterna är, såvitt jag
förstår, det stora misstaget i förbundets författning. I detta avseende tilllåter
jag mig åberopa den utförliga framställning, som återfinnes i mina
vid denna riksdag väckta motioner om vissa ändringar i akten om nationernas
förbund.1

Den allmänna värnplikten.

Skuggsidor. Till den ovan gjorda undersökningen om behovet av ett svenskt härväsende
ansluter sig även frågan om den bestående härordningens organisation
och följaktligen främst dess grundval, den allmänna värnplikten.

Denna tidsföreteelse är visserligen ett barn av sin tid, ett utslag av den
industriella massproduktionen, eu nödvändighet i tävlan mellan stormak
terna om överväldet genom största möjliga krigsberedskap. Då denna tävlan
genom sista kriget nått sin fulländning och satt frukt, har en ny tid
begynt med nya uppgifter. Stormakternas kapprustningar äro ställda på
avskrivning av förhållandena och då måste det yppersta utslaget av detsamma
eller den allmänna värnplikten följa med.

Det iir lätt att utmåla denna inrättnings skuggsidor, ty de ligga i sakens
natur och äro beprövade. Den har givit krigen oanade proportioner och
möjlighet till deras förlängning genom inkallandet av nya årsklasser. Den
innebär det orimligaste och minst tålda intrång i personlighetens frihet
som förekommer. Den inpräntar lios ungdomen föreställningen om militärväsendets
ofrånkomlighet och undergräver härmed känslan för internationellt
broderskap. Den bygger enligt sin natur på personlighetens utplånande
och verkar därför i sin mån att skapa ett folk av nummerkarlar. Den
sär i unga mottagliga sinnen våldets sådd och omöjliggör växten för andliga
värden. Även om befälet av naturen eller enligt order ålägger sig de
välvilligaste uppsåt, kan det ändå icke göra det omöjliga. Befäl och manskap
äro lekbollar i ett system, som icke kan förändra natur annat än genom
systemets avskaffande.

1 Motionerna år 1924 i första kammaren nr 146 155 och 2(10.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

.57

Den allmänna värnplikten sträcker sina verkningar åt många kall. Den
uppfordra!* och möjliggör oerhörda utgifter för det allmänna, samt ställer
därigenom de produktiva krafterna på indragning. Den fortlever efter sitt
fullgörande i skytteföreningar och liknande sammanslutningar, som upprätthålla
dess anda i äldre åldersklasser samt såsom gökungen i boet tränger
ut sammanslutningar för freden, vilka utlämnas åt föraktet och armodet.
Den allmänna rösträtten lovade bättring, men löftet har icke kunnat
uppfyllas.

Till detta kommer, att i de offentliga beräkningarna ingår såsom de värn- Förbisedda
pliktigas börda allenast det antal dagar, som tjänsteplikten omfattar mot ftörrforerhållande
av fritt vivre och nödiga beklädnadspersedlar. Däremot uppmärksammas
och värdesättas icke eller föga andra offer, som drabba visserligen
icke alla värnpliktiga, men ett stort antal av dem.

Sålunda utsättas de, isynnerhet de till hälsan klenare, genom det osunda -.jukd.imar.
kasemlivet samt genom fältmarscher och fältmanövrar för tuberkulos, ledgångsreumatism,
hjärtfel m. fl. sjukdomar. Många läggas härigenom i
graven och ett stort antal göres till invalider för livet eller sjuklingar med
nedsatt arbetsförmåga. En mycket vanlig anledning till död och sjukdom
är den omständigheten, att de värnpliktiga under och efter fältmarscher
ej få tillfälle att göra ombyte med torra kläder och skodon, när de blivit
våta. Någon omtanke med hänsyn till olika kroppskonstitutioner iakttages
föga och är naturligtvis även svår att utöva. Uppfattningen är ju
också, att hela kontingenten skall härdas för ett krigs strapatser och med
denna teoretiska utgångspunkt betyder individens liv och hälsa icke så
synnerligen mycket. Denna härdning har nu alldeles utan ändamål fortgått
i etthundratio år, ty så lång tid har förflutit sedan sista gången någon
svensk krigskontingent varit ute i krig. Fortfarande skall denna enfald
få årtionde efter årtionde trampa i det gamla hjulspåret. Mödrarna hava
icke med smärta fött sina söner och ägnat dem ett liv av kärlek och omvårdnad,
för att de sålunda skola offras på militarismens altare.

En egen liten upplevelse under min korta beväringstid gav mig eu inblick
i systemet. Jag exercerade på Polacksbacken i Uppsala och så eu
vacker dag skulle vi ut och härdas på en längre fältmarsch. Till ett nattkvarter
anvisades en skogsbacke, där under nattens fukt och kyla all sömn
flydde åtminstone mitt läger. Jag frös och förkylde mig ganska grundligt.
Tidigt följande morgon fortsattes marschen och väl en halv mil släpade
jag mig fram jämte gevär och tung packning under upprepade kräkningar.
Ingen tog notis om min person och slutligen förlorade jag tålamodet,
slängde geväret över gärdesgården invid vägen och hoppade själv
efter och lade mig på marken. Nu genljöd luften av åtskillig förtrytelse,
men min självbevarelsedrift inbragte mig dock, att jag befriades från
packningen kanske också geväret, som lades på en trossvagn uppfylld för
övrigt av stupade krigare.

Förlust av
utkomst.

38 Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Nu gick det betydligt lättare att marschera trots allt. Vid återkomsten
till lägret inträffade emellertid något oförutsett. Inför fronten erhöll jag
androm till varnagel och mig till näpst en allvarlig uppsträckning för att
jag så vårdslöst handskats med »kronan» persedlar». Detta avsåg gevärets
vandring från den värnpliktige över gärdesgården. Jag tyckte i min enfald,
att det var betydligt värre, att kronan handskats så i 11a med min person, men.
det kunde naturligtvis icke militärväsendet ta någon hänsyn till. Förmoda
ligen slutade det hela med det sedvanliga gud bevare konungen och fäderneslandet.
Men man kunde ju fråga sig varför inte gud i främsta rummet
borde också bevara manskapet, isynnerhet då det är sjukt och vilket för
övrigt i farans stund åligger att med liv och blod försvara de förra.

För att gottgöra dessa äventyr för individerna har visserligen stiftats
eu förordning den 18 juni 1909 som även med de tillägg, som sedan skett,
giver dem, som sålunda drabbats av sin tvångstjänstgöring, en obetydlighet
i gottgörelse, på intet sätt motsvarande den förödelse, som staten utövat
mot individen. Dessutom kräves ofta full bevisning, att sjukdomen
härletts från tjänstgöringen och ej möjligen har sin grund i tidigare eller
efteråt ådragna sjukdomar. Eu mängd värnpliktiga, som dock härleda
sin sjukdom från övningarna eller fått sin sjuklighet förökad genom dem,
gå sålunda miste om allt medlidande.

Därest den allmänna värnplikten skall bestå fordras således fullgott
skadestånd och sålunda vida större ersättning än nu är medgivet. Vidare
bör vederbörande befäl och militärläkare vid äventyr av ämbetsansvar
och skadeståndsskyldighet, som utkräves av staten, åläggas tillse, att de
värnpliktige ej genom fältmarscher och dylikt äventyra att taga skada
ävensom i övrigt ägna synnerlig omsorg åt de värnpliktigas hälsa med
hänsynstagande till deras olika kroppskonstitutioner. Slutligen bör beträffande
anmäld sjuklighet, stränga krav pa full juridisk bevisning därom
ej få uppställas utan möjligheten och sannolikheten av sjukdomsanlag
eller tillräcklig motståndskraft mot strapatser få fälla utslaget. Yrkanden
härom har framställts i motionerna 175 och 231.

Vidare ställer det sig så hänsynslöst, att en myckenhet värnpliktiga genom
tvångstjänstgöringen förlorar sin utkomst. Genom inkallelse till
militärtjänstgöring ryckas dessa värnpliktiga ur sin miljö och det lilla
rotfäste de lyckats förskaffa sig. Det blir deras ensak, att, sedan man från
militärtjänsten blint släppt ut dem igen i världen såsom frigivna fångar,
söka reda sig bäst de kunna.

I känslan av det oerhörda i ett sådant behandlingssätt har räckts de förorättade
ett litet halmstrå genom lagen den 16 oktober 1914 om förbud i
vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Denna gäller
dock blott frånvaro från anställning för värnpliktsövning om högst sextio
dagar eller mobiliseringsövning. Denna författnings hjälplöshet är ägnad
att väcka nästan medlidande. Den överlämnar till och med åt de värnpliktiga,
att uttaga ett skadestånd genom rättegång, om frivillig överens -

Motioner i Första kammaren, AV 230. 3!»

kommelse ej träffas. En sådan rättegång kommer sällan eller aldrig till
stånd på grund av de omkostnader ocli ovissa öden, som vila över ett sådant
företag.

Erfarenheter om denna lags otillräcklighet föranledde 1916 års riksdag
i anledning av väckta motioner att ifrågasätta lagens utsträckning även
till det fall, att vapenövnings längd översteg sextio dagar, ävensom förtydligande
att med »annans tjänst» jämväl förstods statens eller kommunens
tjänst. Någon skyldighet för staten att taga hand om de värnpliktiges ersättningstalan,
istället för att tanklöst lägga även den bördan på de rättslösa
unga männen, blev icke föremål för någon uppmärksamhet.

Denna framställning, som inkom den 8 maj 1916 till justitiedepartementet,
remitterades först den 23 påföljande november till socialstyrelsen. Den senare
bär därefter den 20 januari 1923 inkommit med utlåtande, vadan
framställningen i över sex år legat hos styrelsen.

I sitt yttrande kommer socialstyrelsen till det resultat, att den av riksdagen
begärda lagstiftningsåtgärden icke kan förordas. Det framhållas
särskilt, att även i kollektivavtalen uppsägningstiden för arbetsanställda
i regel vore synnerligen kort eller ingen alls. Arbetsgivaren knnde lätt undandraga
sig de tillämnade skyldigheterna. Han hade för regel att endast
någon kort tid före skyldighetens inträdande uppsäga den anställde eller
•ock efter den anställdes påbjudna återtagande nästan omedelbart uppsäga
och avskeda honom. Om detta på något sätt kunde genom tvångsföreskrifter
förebyggas, kunde befaras, att arbetsgivare allmänt skulle undvika att
överhuvudtaget anställa personer, som både att fullgöra sådan tjänstgöring.

Svårigheterna att på den gällande och till utvidgning ifrågasatta lagstiftningens
grund komma tillrätta med dessa missförhållanden äro säkerligen
oövervinnerliga. Visst är att kronan icke utan grov kränkning av
rättvisan kan tillåta sig denna hänsynslöshet vid sidan av nttagningen till
militärtjänst. Det finns ingen rimlighet i att lägga denna extra börda på
de värnpliktiga och icke heller i dess väsentliga utsträckning på arbetsgivarna,
som måste tillse, att deras näringar upprätthållas och ej alltid
kunna påräkna skickliga vikarier, vilkas avskedande för övrigt efter eu
kort tjänstgöring för att lämna rum åt den återinträdande värnpliktigen
icke heller är någon skälig ordning. Visst är vidare, att icke heller genom
eu teoretisk förpliktelse för arbetsgivaren att giva ett fullt tillräckligt
skadestånd, skall i tillämpningen ernås något, som ens i någon män kan
betecknas såsom försvarligt.

Det är sorgligt vad de värnpliktiga kunna utsättas för genom statens tiliskyndelser.
Man tänker icke på konsekvenserna eller är icke betjänt med
att på allvar beskåda dem. Ingenstädes någon hjälpande hand. Statsmakten
slumrar. Den förorättade får resignera inför ödet. Någon annan utväg
finnes icke.

Något brådskande ärende har detta tydligen icke heller ansetts vara.

Samvetstvång:

40 Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Militärväsendet är uppbyggt på brutaliteten i världen och det bar icke utrymme
för någon filantropi.

Därest fortfarande den manliga ungdomen pålägges bördan av den allmänna
värnplikten, bör värnplikts skiljande från tjänst eller arbete, på sätt
riksdagen år 1916 ifrågasatte, rätteligen icke alls ifrågakomma. Skälig
hänsyn bör härvid dock tagas jämväl till husbonden eller arbetsgivaren
ävensom till den, som under värnpliktigs tjänstgöring upprätthåller hans
tjänst eller arbete. Gottgörelse för skada genom mistning av anställning
bör rättvisligen utgå efter skadans fulla värde, med hänsyn jämväl till
bristande framtidsutsikter samt betalas opåmint av staten, vilken sedan
i mån av fog och billighet må hålla sig till husbonden eller arbetsgivaren.
Yrkanden härom ha framställts i motionerna nr 176 och 231.

Slutligen är det eu del värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktens utövande. Det råder olika uppfattningar, om hänsyn
skall tagas till sådana betänkligheter, och åtskilliga meningar uppstå
i fråga om utsträckningen av en befrielse på sådan grund.

Även här har en lagstiftning skyndat till, nämligen lagen den 21 maj
1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktigs
tjänstgöring.

Lagen gäller endast religiösa betänkligheter. Den har många hakar och
tillämpningen ännu flera. Nu anmäla sig även samvetsömma, som vägra
tjänstgöring av egen reflektion utan någon särskild trosvisshet. Hänsyn
är här minst lika mycket på sin plats, som i det andra fallet, men svårigheten
att skilja agnarna från vetet säkerligen åtskilligt större. Härtill
kommer, att genom värnplikten de inkallade taga skada även till sin själ.
Krigskulturen och dess hemsökelser sätta spår efter sig och fredsrösterna
tystna. Detta fästa sig kanske de inkallade icke så mycket vid. Men det
allmänna har så mycket större förpliktelser att göra det, eu förpliktelse,
som icke heller kommer till något behjärtat uttryck.

En särskild aktualitet har denna fråga erhållit genom studeranden Stig
Holms värnpliktsvägran, icke av religiösa utan av allmänna ideella skäl. 1
anledning av denna vägran blev han genom oförstånd föremål för eu fångtransport
med bojor om händer och fötter. Att något sådant kan gå för
sig är i alla fall symptomatisk för den kultur, militärväsendets suverän^
tet skänker även underordnade befattningshavare. De skäl, som av denna
händelse skulle påkalla ändring i lagen, tolkas bäst av den anklagade själv.
Inför krigsrätten motiverade han den 1 augusti 1923 sin vädjan sålunda:

»Till en början beder jag, yttrade Stig Holm, få göra några förtydliganden
i ett par frågor, som givit anledning till missförstånd. Man har funnit
det underligt, att jag med den ståndpunkt jag intar i värnpliktsfrågan
dock i vanlig ordning i fem månaders tid fullgjort min värnplikt. Såsom
motiv härför kan jag anföra följande: För det första har den, som vägrar
av allmänt kulturella skäl (till skillnad från de religiösa samvetsömma,
som ju ha sin civila värnplikt), intet annat sätt att avvisa beskyllningar
för s. k. skoskavsantimilitarism än att någon tid deltaga i de militära öv -

Motioner i Första kammaren, AV 230.

ningarna för att därigenom få ett tillfälle att visa att det inte är de ansträngningar,
som äro förenade med exercisen, som avskräcka honom. Jag
kan inte kinka mig, att någon av mina kamrater anser det vara av bekvämlighetsskäl
som jag nu efter fem månaders tjänstgöring värnpliktsvägrar
och tar de konsekvenser som därmed följa i stället för att fullfölja
den återstående tämligen smärtfria utbildningen här och i Stockholm. —
Vidare var det för att vinna sakkunskap i ämnet. Det är ju givet, att den
som själv tagit del i den militära utbildningen med större vederhäftighet
torde kunna yttra sig i militära frågor än den som står alldeles utanför.
— Slutligen har jag gått hvar för att få tillfälle att påverka mina kamrater.

Ännu en fråga anser jag till en början måste utredas. Vem har rättighet
att kalla sig samvetsöm eller göra anspråk på att ha ett särskilt känsligt
samvete? Enligt den populära uppfattningen kallas nog endast den
människa samvetsöm, som är sä utpräglat religiöst-altruistisk till sin läggning,
att hon måste hysa eu rent fysisk motvilja mot att ta i ett skjutvapen.
För åt få använda ordet samvete i detta sammanhang tyckes fordras,
att man skall reagera uteslutande instinktivt och känslomässigt mot ett
krig. Men då måste jag också erkänna, att jag icke för egen del kan använda
mig av ordet. Jag tror mig ha kommit till min uppfattning av
värnplikten på rent intellektuell väg. Jag vågar räkna mig till godo att
det i mitt fall icke är fråga om någon halvt patologisk överkänslighet eller
iiver huvud om några känsloyttringar (dessa uttryck få under inga omständigheter
fattas såsom angrepp mot de religiösa samvetsömma), möjligen
med undantag av att jag som varje normal människa erfar en viss
vämjelse vid att tvingas företaga mig något, som förefaller mig direkt förnuftsvidrigt.
Jag söker inga förmildrande omständigheter i min sinnesbeskaffenhet.
En människa med självaktning bjuder inte ut sin själ att
dissekeras av eu krigsrätt.

Efter allvarlig självrannsakan har jag funnit, att det är mig omöjligt
att deltaga i någon art av krig av den anledningen, att ett modernt krig
visat sig innebära såväl den andliga som den materiella kulturens undergång
för så gott som varje stat som tar del däri. I)et är vidare min övertygelse,
att något land måste taga första steget och risken av eu avrustning
och i händelse av ett anfall från eu annan stats sida upprätta ett passivt
motstånd liknande det, som nu etablerats i Ruhr. Så allvarligt maste
nog ett försök att rädda den europeiska kulturen tagas. För ett billigare
pris står det målet säkerligen icke att vinna. — Med vem kan samarbete
sökas för uppnåendet av detta mål? Av de maktägande i ett kapitalistiskt
samhälle är intet att hoppas, enär de hylla den fria konkurrensen och därför
anse kriget vara ett nödvändigt ont. Den socialistiska interna t ionalen
har misslyckats i sina försök att förebygga krig, och i vårt land åtminstone
utgöra ju socialdemokraterna ett nästan borgerligt parti; de fordra
dock likställighet inför lagen för den icke religiöse som för den religiöse
beträffande värnpliktsvägran. Det kommunistiska partiet är kanske på
sitt vis det mest militaristiska som för närvarande existerar. Vill man bekämpa
kriget återstår tydligen endast att vädja till don enskilde. Men
vägen är stängd genom de lagbestämmelser vi nu äga.

I detta sammanhang bör påpekas, att vederbörande vid underrättelsen
om min tilltänkta värnpliktsvägran framkastade ett antagande att undertecknad
eventuellt vore sinnesrubbad. Man var nog människovänlig, vilket
härmed tacksamt erkännes, att icke från första ögonblicket betrakta

Allmänna

erinringar.

Motioner i Första kammaren. Nr 230.

mig'' som brottslig. För den som satt sig in i nu gällande lag kom emellertid
ett dylikt antagande alls ieke oväntat. Lagen förutsätter nämligen att
det endast existerar fyra kategorier människor: militarister, religiösa, sinnesrubbade
och samhällsvådliga brottslingar. Varje värnpliktsvägrare,
som bygger sin vägran på allmänt kulturella och humanistiska motiv, betraktas
av staten antingen som sinnesrubbad eller som straffvärd. Staten
är så till vida direkt utvecklingsfientlig, den stämplar som brottslingar
dem, som kunna anses stå moraliskt högre än andra i kraft av den etiska
styrka, som är förutsättningen för en på uppriktiga motiv grundad värnpliktsvägran.
(Härmed vill jag inte ha uttalat mig om huruvida min egen
vägran har något moraliskt värde.) Genom att förbjuda dessa att genom
överensstämmelse mellan lära och liv verka för sina idéer tyckes staten
vilja förhindra eu etisk utveckling. Det är detta motstånd, som i varje
stat måste brytas om en människa med rent samvete skall kunna anse sig
som statsmedborgare och om det över huvud skall finnas något hopp om
att kriget någonsin skall kunna skaffas ur världen.

Då förslagen om allmän avrustning, omfattande alla Europas nationer,
alltid visat sig hopplösa, tyckes enda räddningen ligga däri att någon stat
tar första steget. Det är åtminstone min tro, men därmed följer med logisk
nödvändighet att jag också i mitt privata liv måste följa de principer, som
jag anser borde gälla för staten. Utan mod till offer kan ingen stor sak
vinnas. Det gäller för staten som för den enskilde. För min samvetsfrid
— ty om något sådant vågar jag verkligen tala — kan jag icke annat än
värnpliktsvägra.

Den som närmare önskar lära känna de idéer jag här förfäktat, torde
taga del av dr Nathanael Beskows ståndpunkt i frågan. För egen del räknar
jag mig som den obetydligaste bland dem, som hylla honom som sin
lärare. — Och till sist kanske ännu ett ord. Det är ju att hoppas att nu
gällande bestämmelser med det snaraste skola bli ändrade. Jag inser att
det är föga troligt att min vägran kommer att få någon betydelse i detta
hänseende. Kvar står dock för var och en den oavvisliga plikten att icke
bidraga till något, som han anser vara ett ont.»

Bibehålies värnplikten synes mig värnpliktig böra befrias från tjänstgöring
på grund av uppriktiga betänkligheter vare sig de härledas från
religionsbekännelse, samvete eller förnuft. Värnpliktig, som sålunda befrias
från vapenövningar, må icke påläggas en längre civil tjänstgöringstid
och därigenom tillika utsättas för större risk att förlora innehavande
tjänst eller arbete. Slutligen bör väl eu gång undergången bestraffning
för vägran att fullgöra värnplikt få anses såsom fullt bevis, för att sådana
betänkligheter, som ovan sägs, förefinnas. Yrkanden härom framställas i
motionerna nr 177 och 231.

Det är nu bekant, att värnplikten också stärker många värnpliktiga och
att den sätter pli, som man uttrycker sig, på en del klumpiga pojkar. För
detta ändamål är emellertid den allmänna värnplikten icke inrättad.
Kroppskulturen måste en gång tillgodoses på civil väg efter vidare synpunkter.
Erforderliga medel därtill och nödigt intresse komma att stå till
buds först genom värnpliktens och det övriga härväsendets avskaffande.

De ovan ifrågasatta ändringarna i förenämnda tre specialförfattningar

Motioner i Första kammaren, Nr 230

är o, så vitt jag- förstår, ur rättens synpunkt ofrånkomliga. A andra sidan
är det ganska uppenbart, att allt plåstrande på denna lagstiftning fortfarande
icke kan bliva annat än ett palliativ.

Det kommer ock att invändas, att simulation i hög grad befrämjas genom
vad ovan ifrågasatts. Denna invändning saknar kanske icke fog, men
det måste bestämt förnekas, att staten har rätt att förekomma den genom
att kasta många i olycka. Eegeringsformens 16 §, liksom för övrigt gudomlig
lag, förbjuder en var och således förmodligen även statsmakten att
någon fördärva eller fördärva låta.

Bibehålies den allmänna värnplikten fortfarande, bör staten hålla de värnpliktiga
skadeslösa i vida högre grad än nu är fallet och likaledes meddela
befrielser i mycket större utsträckning. Men som sagt, även dessa
efterverkningar av den allmänna värnplikten kunna icke tillfredsställande
hävas annat än genom värnpliktens avskaffande.

Avrustningen.

Genom den framställning, som ovan lämnats, framgår tillräckligt, att dess
resultat måste bliva ett förord för en svensk avrustning just nu och icke
eu ny härordning.1

En allmän avrustning samtidigt från alla staters sida måste enligt
samma åskådningssätt visserligen vara det rätta ordet, det praktiska greppet
på problemet. Detta steg skulle kanske de besegrade stormakterna vara
beredda att taga. De segrande äro uppenbarligen icke beredda, ty krigsfreden
ligger dem för nära. Kriget är icke ens avslutat, så länge skadeståndsfrågorna
äro svävande. Intressepolitiken har för djupa rötter på dessa ställen
med utgreningar i olika världsdelar. Någon annan måste därför börja
utan avvaktan på de andra och därigenom sätta liv i den nya tidens omvärdering
av utrikespolitikens mål och medel.

Det har så ofta blivit sagt, att de små länderna böra gå i spetsen, att
man börjar nästan tröttna på det talet och misströsta om, att detta någonsin
skall ske. Det har lika ofta framhållits, att de skandinaviska länderna
på grund av sitt läge och övriga förhållanden äro särskilt i tillfälle att
för egen del gå till handling, ehuru även det talet till sist tystnat, därför
att »ingenting sker».

Emellertid gives det eu omständighet, som även ute i landet kommer art
resa stort motstånd mot icke blott en avrustning, utan även mot avse 1

Motioner om avrustning ha väckts: av herr Lindhagen inom andra kammaren år 1914
senare riksdagen nr 202 (nordisk eller svensk), 1915 nr 174 (nordisk eller svensk), 1916 nr 219
(allmän m. in.), 1917 nr 315 (allmän m. m.). och inom första kammaren 1919 nr 87 (svensk),
nr 114 (allmän m. m.), 1920 nr 189 (exneutrala staternas och svensk) och 1922 nr 89 (allmän):
av herr Vennerström i andra kammaren 1919 nr 204 (svensk); av herr Winberg i första kammaren
1920 nr 190 (svensk); av herr Vennerström m. fl. i andra kammaren 1920 nr 217 (svensk).

Slutsatser.

Härordningen
en stor
försörjningsanstalt.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

värda minskningar i rustningarna och de-t är svårt att bedöma, i vilken
omfattning detta motstånd kan uppenbara sig. Härordningen är nämligen
eu stor försörjningsanstalt. Den myckenhet människor, som är beroende
av densamma, måste i dess minskning se ett hot mot sin självförsörjning
eller en avsevärd försämring i sitt ekonomiska och sociala läge.

Här möta först motsättningarna mellan rustningsfolket och avrustningsfolket,
mellan militärväsendets anhängare och dess motståndare.

Rustningsfolket befinner sig nu som tillförne företrädesvis på samhällets
höjder. Försvarsrörelserna komma från »de övre tiotusende». De äro
alltid besjälade av den övertygelsen, att den så kallade försvarsfrågan oföränderligen
förblir att vara landets största fråga. »Försvaret främst »
i-ingaktar fredsfrågan nu som förut och förbiser helst den sociala frågan
i nutiden. Deu dväljes i de ärorika krigsminnena, älskar nästan farorna
och diktar upp dem till proportioner. Framförallt ligger en försörjningsfråga
bakom denna försvarsvilja, som besjälar de bättre situerade och
växer med den sociala rangskalan. Försvarsbördorna skänka dessa samhällsklasser
befordringsutsikter, befälsposten, glans och makt. Fördelarna
av militärväsendet överväga för dem dess bördor. Härordningen har, näst
Gud förstås, varit de ledande samhällsklassernas fosterländska ideal och
kriget den stora besökelsen.

Stolta uttryck för detta åskådningssätt äro inhuggna i stenstil i slutorden
till den svenska krigsaktivismens flammande manifest »Sveriges utrikespolitik»
och dess påminnelse att »det enda nödvändiga är, att Sverige
lever, icke att vi leva», Vilken sublim förvillelse ligger icke i denna ordkonst.
Sverige är dock ingenting annat än Sveriges folk och detta folk
är en oupplöslig de] av mänskligheten.

Avrustningsfolket består också av människor, som påverkas av sina intressen
och lätt jämka åsikter efter intressenas omvandling. De mindre bemedlade
befolkningslagren säga sig, att försvaret icke får ställa landets
bärkraft i skuggan. De föreställa sig, att det stora flertalets fattigdom
icke medger offret av stora .summor på militärutgifter, de bliva benägna
att spara för de sociala omsorgerna. Dessa intressen, stödda av deras
maktlöshet, verka, att deras bärare i frågor som denna se klarare.
De äro redo att bedöma farornas sannolikhet och omfattning. De tänka
efter, huruvida ej världen gått framåt i alla fall. Den försvarsolust, som
tillvitas dem, är rättare sagt en folkets reflexionslust. De fatta och förstå,
att mänskligheten är deras fädernesland och att Sverige är deras hem i
detta stora broderskap.

Under sådana förhållanden är det en historisk nödvändighet att främst
vrida vapnen ur händerna på de rustningsivrare, som äro lägrade på höjderna,
men icke blott detta utan att skrida till avväpning av alla människor,
såsom ovan blivit betonat.

Bekymmersammare ställer det sig i fråga om dem, som hava sitt uppehälle
av de militära inrättningarna samt genom deras begränsning eller

Motioner i Första kammaren, Nr 230. 45

indragning hotas av minskade befordringsutsikter, ekonomiska förluster
eller kanske ruin. Detta gäller såväl hög som låg. Det må vara förlåtligt,
om dessa människor ej känna härordningens minskning eller avrustningen
såsom något ideal och av sitt intresse komma att motsätta sig
desamma, såvida ej vederlag gives.

Hit hör företrädesvis den befolkning i samhällen, särskilt stadskommuner,
som kanske efter trägna egna bemödanden fått åtnjuta förmånen, såsom
det kallas, av ett eller flera regementens förläggning i deras samhällen.
Indragningen av ett sådant regemente betyder ekonomisk förlust för stora
och små, för fastighetsägare, handlande, hantverkare, arbetare, och därtill
stegras kanske utskylderna.

Denna omständighet utspelas ibland såsom en anledning till bibehållande
av alla regementen med betonande någon gång tillika, att de böra
skonas såsom ärorika minnen. Äran bibehålies dock bättre såsom en honnör
i historien än genom en omplantning i ett tidsläge, där den icke har
hemort. Vidare kan påminnas därom, att förenämnda ekonomiska hänsyn
icke avhörts, då regementen flyttats från ort till annan till gagn för officerskåren
och möjligen av någon militärteknisk teori. Från Malmköping
exempelvis har till mig framförts klagomål, huruledes de små boningshusens
värde nedsjunkit synnerligen genom det sedan gammalt där förlagda
regementets förflyttning till Strängnäs.

Härtill kommer det öde, som drabbar den störa personal med familjer,
som är anställd i militärväsendet direkt eller indirekt. Den direkt anställda
personalen måste naturligtvis erhålla lön jämte övriga förmåner
som pension, men detta gottgör icke förlusten av befordringsutsikter, med
vilka man räknat och vilkas förlust rätteligen också borde på något sätt
ersättas. Den extra personal, som ännu icke vunnit fast anställning, får
förmodligen såsom hitintills skett på andra områden, under Geddesyxans
bekväma, men omänskliga framfart, lämna sina sysselsättningar och sitt
framtidshopp utan någon misskund.

I allmänhet bekymrar sig statsmakten föga för de människoöden, som
i det tysta offras även för nya nyttiga omgestaltningar. Man kan visserligen
säga, att i historien alla framsteg gå fram över ruiner och att i
det enskilda livet var och en får stå sitt ödes kast. Ifall man icke heller
i detta fall kan i stort sett komma längre, bör dock åtskilligt lidande
kunna förekommas, om man beflitar sig därom. Utvägar kunna nog träffas
för att mildra övergången och skaffa nya utkomstmöjligheter i stället
för dem, som borttagas. Vad särskilt borttagande av regementena angår
böra de samhällen, som drabbas svårt därav, tillförsäkras företrädesrätt
till nya statsanläggningar för tidsenliga syften, som kunna nu eller
i den närmaste framtiden ifrågakomma. Ett yrkande om eu sådan hänsyn,
som nu sagts, återfinnes i motionen nr 235.

Den samverkan mellan Sverige, Norge och Danmark, som ligger i sakens XordOk

([''''rastning

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

natur samt hitintills ägt rum på skilda områden och icke minst under
kriget, hör av begripliga skäl helst omfatta även avrustningsfrågan. En
av mig år 1914 i anledning av härordningsfrågan väckt riksdagsmotion
syftade till en sådan samverkan. Denna framställnings yttrande i denna
del lydde såluda:

»För att åstadkomma något i våra dagar kräves emellertid sammanslutning
mellan flera för fullföljandet av gemensamma intressen och övertygelser.
Det är alldeles visst, att vi kunna uträtta mycket mera i fredsfrågan
såsom en motsättning emot försvarsfrågan, ifall vi gå samman med
de båda andra nordiska länderna efter frivillig överenskommelse, så långt
ländernas intressen äro gemensamma. Det är så mycket naturligare att
denna angelägenhet vinner beaktande just detta år, som 1914 är ett sekelminne
icke blott i den europeiska utan även i den skandinaviska fredsfrågans
hävder.

Nationalitetstanken gjorde nämligen år 1914 en landvinning genom att
det gamla Norge återuppstod och blev igen sig självt. Men gärningen
blev icke fullkomnad. Den svensk-norska unionen brast därför, att den
i sitt första framträdande och sina konstitutionella former uppbyggts på
eu osanning. Det var nämligen icke så som det stod inskrivet uti riksakten,
att den tillkommit ’ej av vapen men av den fria övertygelsen’. Det
var i själva verket svenska trupper, som avtvungit norrmännen ett ovilligt
medgivande och det var nog samma maktfaktor, som framskymtar
bakom de företrädesrättigheter, vilka i avtalet inrymdes åt det svenska
väldet. Dylika grundvalar kunna icke uppbära annat än en tillfällig byggnad
och de skapa aldrig en fridens boning. Det var detta som gjorde,
att unionen gick sönder, när situationen möjliggjorde det för den, som
kände sig undertryckt. En dylik upplösning av det, som varit vrångt i
ett samliv, kan icke annat än lända till båda kontrahenternas fördel.

Emellertid har den nära hundraåriga föreningen därför icke varit förgäves.
Den har hållit vid makt och utvecklat känslan av samhörighet i
realiteterna och ett behov av gemensamt framträdande, i den mån detta
sker frivilligt och på grund av eu förvärvad ömsesidig uppfattning, att
därigenom vinnas ömsesidiga verkliga fördelar. Detta är utgångspunkten
för de nya vägarna, vägar som måste bliva nya även därutinnan, att demål,
till vilka de leda, inbjuda alla tre skandinaviska folken att tillsammans
beträda desamma. Vad vore riktigare än att sekelminnet 1914 invigdes
med någon samfälld officiell erinran om dessa nya riktlinjer i våra
gemensamma interskandinaviska strävanden.

Här möter emellertid detta vanliga fortlevande i ett åskådningssätt,
som har sitt upphov i gamla tiders förhållanden utan att man känner eller
tager någon hänsyn till de djupgående förändringarna sedan dess i livsvärdena.
Även här dyker upp en ny fruktan, nämligen den förmenta
stora krigsfaran för Danmark från Tysklands sida. Därför skola vi i vår
skandinaviska utrikespolitik lämna Danmark åt sitt sorgliga öde och samråda
endast om ett närmande mellan de norska och svenska folken. Denna
sista tanke är ganska vanlig i Sverige, i Norge förspörjes den också ofta
och Danmark tiger.

Vilken blek och blodlös lära är icke detta. Den erinrar mig med grämelse
om en ung finsk skalds dikt efter ett förhoppningsfullt första besök
i Sverige, som lämnade efter sig brustna illusioner. Han fann, säger -

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

han, ’ett folk i små bestyr med spridda sinnen’. Det är visserligen sant,
att utvecklingens gång är en ständig förnyelse, ett begynnande oavlåtligt
om igen från början. Men utvecklingens vinst bör dock vara, att dessa
nya tåg varje gång kunna ske från bredare utgångspunkter. Dessa tankar
om ett politiskt närmande igen endast mellan Norge och Sverige, dessa
skuggor utan nytt liv, från en förgången till, må de återvända till den
eviga vilan i en oåterkallelig grav.

Den åttonde skandinaviska arbetarekongressen i Stockholm 1912 antog
också utan debatt ett av vederbörande utskott enhälligt förordat uttalande
om att kongressen fann ’att tanken på ett folkligt samarbete mellan de
skandinaviska folken fram mot enhetlighet, där sådan med fördel kali tilllämpas,
är synnerligen beaktansvärd’ och utvecklade några ytterligare
synpunkter i detta ämne.

Den stora frågan är således vad de tre länderna skola sträva efter gemensamt
i sin utrikespolitik.

Till en början böra de då följa föredömena från den övriga världen.
För att konsolidera ställningarna, upprätthålla jämvikten och förenkla
förbindelserna uppdela sig stormakterna i allianser eller ententer. De tre
skandinaviska länderna böra också sammansluta sig under den ena eller
andra formen och göra det officiellt. Därigenom lämna de en viktig insats
i jämviktens upprätthållande, avklippa en del förlegade föreställningar
om nödvändigheten att de gå var för sig, göra slut framför allt på det
oroande talet om det ena eller andra skandinaviska landet såsom blivande
bundsförvant åt olika stormaktsgrupperingar samt höja sin egen tillförsikt
inåt och sitt anseende och inflytande utåt.

Nästa fråga är då vad ett sådant närmande skall ha för officiellt syfte.
Av den förda diskussionen i dessa ämnen synes nästan framgå, som om
det icke skulle finnas något annat att samla sig kring än ett försvarsförbund.
Denna tanke möter förklarliga svårigheter redan därför att man på
många håll fruktar, att ett försvarsförbund skulle medföra förpliktelser
till nya rustningar, som man icke vill vara med om, då strävandet i stället
bör vara att minska eller avskaffa bördorna. Ett samråd kan dock tilläventyrs
liga rum rörande användningen av den krigsberedskap, som i
alla tre länderna under eu tid framåt säkerligen i alla fall kommer att
finnas kvar, detta dock utan förbindelser och under förutsättning att det
kan leda till nedsättningar, som på någondera sidan annars ej skulle kunnat
vinnas. Men ententens utgångspunkt och tyngdpunkt måste vara
fredsfrågan i dess motsättning mot försvarsfrågan.

När ett sär läkes, kommer läkningen inifrån och den röjer sina framsteg
genom att den skyddande naturliga hudbetäckningen växer till från
sidorna och småningom begränsar sårytan, till dess denna alldeles försvinner.
På samma sätt förhåller det sig med det stora, sår i nationernas
liv, som kallas kränkning av nationernas rätt genom krig och andra våldshandlingar.
Detta sår helas icke på eu gång. Organiskt läkes även det
småningom och det gäller då att befrämja och icke hindra den fulla läkningen
på de delar av sårytan, där den kan försiggå. Av förut angivna
skäl synes tiden kunna vara inne för de skandinaviska länderna att taga
i övervägande, om de ej äro kallade och följaktligen skyldiga att taga ett
nytt initiativ, som läker såret såvitt deras landamäre!! angår och därigenom
även påskyndar den övriga helbrägdagörelsen i världen. Den skandinaviska
ententen eller alliansen skulle med andra ord till skillnad från
andra dylika kombinationer ha till syfte ett gemensamt framträdande i
fredsfrågan med ett program, som i huvudsak borde innehålla följande:

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

l:o) avrustning i allt väsentligt samtidigt i de tre länderna och efter
gemensam plan, som även kan taga hänsyn till övergångsformer och upprätthållandet
av en kår tillsvidare för gränsbevakning;

2:o) en samfälld deklaration från de tre skandinaviska länderna till
övriga stater, eventuellt efter förhandlingar med de senare däri, med avvisande
av varje befogenhet att träda oss för nära, meddelas, att det stora
steget skett på grundvalen av rätten och samtliga staters fredsutfästelser
i vår tid samt för att giva ett föredöme och ett nytt fruktbart initiativ i
uppnåendet av det fredst bistånd i världen och den inre förkovran inom
varje land, varpå mänskligheten väntar;

3:o) samråd mellan de tre skandinaviska, folken om ett överensstämmande
program för ländernas gemensamma framträdande utåt i fredsarbetet
och den internationella rättsbildningen i övrigt;

4: o) samråd mellan de tre folken om överensstämmande riktlinjer för
varje lands inre reformarbete med anlitande av de frigjorda arbetskrafterna
och penningemedlen och särskilt ett övervägande, i vad mån en helt
annan värnplikt må upprättas för att stärka det unga släktets hälsa samt
utföra odlingsarbete och dylikt för att bereda rum för de fattiga i länderna.

Detta program kan också betecknas såsom eu rationell neutralisering.
Hitintills känner man ej annat än neutralisering med bibehållande av militärbördoma,
väsentligen oförminskade, vilket ju i själva verket är något
vänskapligt och inkonsekvent. Det steg, som. nu borde tagas, är en neutralisering
med ett förnuftigt innehåll särskilt i det avseende, att den åtföljes
av befrielse i det väsentliga även från rustningsbördorna. Den förenämnda
deklarationen kan som sagt lämpligen förbindas med föregående förhandlingar
med alla övriga makter och framföras såsom ett nytt internationellt
problem.

Nu förstår jag mycket väl, att detta för mången framstår i dag allenast
som drömmar. Men de innefatta i alla fall förhoppningar, som en gång
skola bliva förverkligade. Dagens utopi är morgondagens verklighet halhet
blivit sagt. Ett till synes djärvt steg i sådan riktning måste en gång
tagas och det bör finnas goda utsikter till att ett dylikt initiativ skall föra
både initiativtagarna och världen i övrigt framåt.

På grund av vad sålunda anförts hemställes: att riksdagen, med anledningen
av det kungliga förslaget till försvarsfrågans lösning, ville anhålla
att Kungl. Maj:t måtte jämväl taga initiativ till ett målmedvetet framträdande
uti den svenska utrikespolitiken för fredsfrågans lösning i dennas
hela vidd och särskilt i syfte att undersöka möjligheten av en entent eller
allians mellan de nordiska länderna för en gemensamt företagen avrustning
efter det program, som ovan huvudsakligen uppdragits, eller med
andra ord för nordens neutralisering med befrielse väsentligen från rustningsbördor.

Möjligheten av eu nordisk avrustningsallians bör vara mer aktuell nu
efter krigets avslutande än för tio år sedan vid dess början. En sammanslutning
mellan ännu flera smärre nationer för initiativ till en världsorganisation
för freden är visserligen också en ofta framhållen praktisk
angelägenhet i nutiden. För att emellertid komma igång med avrustningen
är det icke lägligt att för mycket inveckla själva starten. De nordiska
länderna äro ostridigt de, som lättast kunna taga initiativ. Huvud -

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

saken är, att eu början blir gjord från dem, som av förhållandena äro
mest uppfordrade därtill.

I brist på nordisk samverkan innebär emellertid även svensk avrustning
»en ny beslutsamhet», som måste högeligen gagna vårt land och giva en
lösen för en ny världsordning.

Nybildningar.

Genom militärväsendets avrustning upphör dess användning såsom ordningsmakt,
vartill den enligt författningar och praxis kan användas inom
landet även i fredstider. Fråga uppstår således om behovet att i stället
upprätta en oundgänglig ordningsmakt och om sättet för dess organiserande.

I landets kommuner finnas för ordningens upprätthållande inrättade polisorganisationer.
Det lider väl intet tvivel, att även statsmakten behöver
en motsvarande ordningsmakt att tillitas vid erforderliga tillfällen. Denna
ordningsmakt behöver ej hava stora proportioner. Militären har för ändamålet
sällan anlitats och i ringa utsträckning.

Ordningsmakten kan dessutom användas för det föga sannolika behovet
av en neutralitetsvakt. Den bör då ock kunna i händelse av behov förstärkas,
men bör ej gagnlöst hållas beredd till neutralitetsvakt under långa
tider, då behov därav icke föreligger. Uppgiften blir att markera gränsen
vid enstaka punkter, där på dennas andra sida förekommer truppsamling.
Enahanda ordning bör oek gälla neutralitetsvakten till sjöss.

Det är således här icke fråga att utbyta en värnpliktsarmé mot en legohär.
I detta sammanhang må på sidan om föreliggande fråga dock bemärkas,
att erinran ofta göres, att en legohär, såsom brukbar för diktatoriska
planer, ej bör få ersätta en värnpliktsarmé. Dessa spekulationer röra
sig igen på den eviga ofredens område och äro även i och för sig ganska
omtvistliga. Tvångstjänstgöringens avskaffande är så befogat, att dennas
bibehållande under en sådan förevändning icke synes försvarligt. När
diktatoriska planer uppbäras av tidsförhållanden, pläga alla slags former
visa sig tjänliga till dessa planers förverkligande. Även den allmänna
värnplikten är en gåtfylld faktor, av vilken kan väntas vad som helst.

Att den nu ifrågasatta ordningsmakten skall stå till den sittande regeringens
förfogande och kunna av denna med tillförsikt anlitas är ett naturligt
krav, som ingen tidsålder kan åsidosätta och alla regevinger måste
göra gällande. Uppgives detta, är man inne på den farliga och oefterrättliga
vägen, som ovan blivit belyst, nämligen tävlan mellan olika samhällsklasser
eller maktkonstellationer, att en var skaffar sig en väpnad
makt, med vilken de kunna bekriga varandra. Garantien mot missbruk
är, att landet med stöd av en förnuftig författning bereder sig den regering
den behöver och önskar sig, och att den folkliga kontrollen, genom
upplysning och självständighet för individen, kommer att betyda något

Bihang till riksdagens protokoll 192A. 11 samt. tit höft. (Xr 230- -VUi.j

Un folkligt
organiserad
ordningsmakt

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Militärmusikens bibehållande

•ch omvändting.

mera än nu. Även här gäller, att om man ej har tilltro till det göda och
visa, så är allt förgäves i staten.

En särskild omsorg bör dock ägnas denna ordningsmakt i syfte, att den
blir folkligt organiserad. Därtill fordras tydliga bestämmelser om de
ändamål, för vilka den får användas och andra föreskrifter till förekommande
av missbruk.

En annan utväg är omsorgen om rekryteringen. Denna kan ske på frivillighetens
väg, vilket sannolikt kommer att föredragas. Bland dessa frivilliga
skulle sedan utväljas dem, som hava största vitsord för pliktuppfyllelse,
nykterhet och erfarenhet. Urvalet borde ske genom en eller flera kommissioner,
som kunna tillsättas exempelvis av de i riksdagen representerade
olika partiernas styrelse, efter dessas styrkeförhållande i riksdagen.
Den uttagna kontingenten bör avlägga en högtidlig försäkran om
pliktuppfyllelse, oväld och humanitet i uppdraget samt erhålla en mångsidig
utbildning, däribland även i social etik. Den bör användas till nyttiga
sysselsättningar under de långa tider, då den säkerligen ej behöver
tillitas för sitt egentliga ändamål. Organisationen bör även kompletteras
med bestämmelser om dess förstärkning vid utomordentliga behov.

Vad angår ordningsmaktens storlek ställa sig anspråken säkerligen olika
efter skilda uppfattningar om militärväsendet. För min del föreställer jag
mig, att efter människornas avväpning i detta land tre styrkor av tre- till
fyrahundra man, förlagda till vartdera av rikets tre delar skulle vara fullt
tillräcklig.

Vid alla organisationer för eu härordning har militärmusiken blivit
styvmoderligt och lättvindigt behandlad. Den har framstått som en liten
detalj av mindre vikt, som ingen satt sig in i. Detta beror nog på, att, inför
anspråk på begränsningar, officerarna satt större värde på ett gevär än
ett musikinstrument. Militärmusiken är ju också det enda i militärväsendet,
som gör manskapet och ortsbefolkningarna glädje. Det som skjuter
och bringar förödelse framstår däremot enligt sakens natur såsom det viktigaste.
Från avrustningshåll har å andra sidan till och med framhållits,
att efter som musiken är det enda, som gör militären populär, är det en
angelägenhet av vikt att musiken främst blir avskaffad. Man kan
ju också säga, att under fredstider, som vi haft i över hundra år och förmodligen
få behålla under de nästföljande hundra åren, behöver manskapet
inga särskilda förnöjelser. Det är endast när det gäller allvar, liv
eller död med andra ord, som det är ett tekniskt militärt krav, att soldaterna
stimuleras genom musiken. Under kriget lär ock musikens betydelse
i nämnda avseende ådagalagts och mångenstädes föranlett upprättandet
av nya eller förstärkta musikkårer.

I föreliggande förslag har också musiken ansetts kunna göras till styvbarnet.
Man har till och med inskränkt orkestern till en lärare och sex
ynglingar. Med en sådan sammansättning kan någon god musik icke ut -

Motioner i Första kammuren, Nr 230.

föras. De anställda som sakna utsikter till befordran komma säkerligen
icke heller att låta binda sig mer äil för någon kortare tid. Både militären
och allmänheten komma att förlora den vederkvickelse och kulturella
insats, som militärmusiken hitintills åstadkommit. Enligt motiven
synes den hädanefter endast skola användas för signalgivning, men detta
lärer kunna anordnas mycket billigare än med den av regeringen föreslagna
anordningen. Förslaget är därför ur denna synpunkt ett slöseri med
statsmedel, på samma gång den verkliga musikens avskaffande i förslaget
är, såvitt jag förstår, ett kulturfientligt inslag i detsamma.

Härtill kommer att enligt förslaget en stor del av de reducerade musikkårernas
medlemmar bliva satta på bar backe utan någon hänsyn. Det är
sannerligen ingen lätt sak för dem att få annat arbete och genom tillfälligt
grovarbete skulle för övrigt deras handlag för musikprestationerna förstöras.
Det minsta man kunde begära vore väl, att indragningarna åtminstone
ej skedde för hastigt och att hänsyn särskilt togs till familjeförsörjare
med lång tjänstetid.

I detta sammanhang må erinras om ett gammalt krav, som synes billigt
och rättvist, nämligen att musikfanjunkare erhålla likställighet med
fanjunkare vid truppen, icke blott såsom nu i rang, utan även i ekonomiska
förmåner. De åtnjuta nämligen den avlöning och pension, som tilldelas
sergeanter vid truppen.

Genom indragning av vissa regementen och flottavdelningar eller avrustning
av militärväsendet skulle även musikkårerna bortfalla. Dessa
musikkårer hava emellertid som sagt i allmänhetens ögon varit ljuspunkten
i militärväsendet. De hava glatt och uppfriskat militären samt kanske
upptänt vekare känslor, vilket är väl behövligt. Dessutom och icke
minst ha de genom konserter på olika ställen i landet under fritiderna bidragit
att hålla musiklivet vid makt. Detta är en kulturgärning som icke
förtjänar att avföras från dagordningen med militärväsendet, utan bör hållas
vid liv. I samma mån som militärutgifterna kunna förminskas eller
väsentligen upphöra, bör den andliga kulturen äntligen kunna få någon
luft under vingarna. Vad som i detta avseende redan dväljes inom militärorganisationen
bör således utbrytas ur frågan om militärväsendets
nedskrivning.

Med denna uppfattning bör militärmusiken på de särskilda orterna väsentligen
bibehållas såsom en statsinstitution, men omvandlas till en statens
civila musikorganisation för att främja musiklivet i landet, särskilt
i den vanlottade landsorten. Musikkårerna skulle hava skyldighet hålla
vissa konserter kostnadsfritt eller med entré, vilken senare skulle i detta
fall inflyta till statsverket. I den mån militärmusiken övergår till en civil
organisation bör anslaget för dess upprätthållande överflyttas från försvarets
huvudtitel till åttonde huvudtiteln.

Den lilla förhöjning i anslag, som av utrikesministern till statsrådsprotokollet
förordats eller 25,000 kronor, har ringa eller ingen betydelse

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

för de ovan upptagna önskemålen och sålunda ej heller för minskande av
olägenheterna med regeringens förslag.

Denna framställning av militärmusiken, vilken av mig tidigare före-bådats, förordas enligt vad jag erfarit på det livligaste av svenska mu-sikerförbundet, till vilken de militära musikkårerna också äro anslutna.
Yrkanden i denna framställnings syfte återfinnas i motionerna nr 232
och 233.

Civil värn-plikt.

Det har understundom ifrågasatts, att den allmänna värnplikten för mi-litärändamål vid sitt upphörande borde ersättas i någon mån med civil
värnplikt för ett nyttigt produktivt ändamål. I ett och annat fall har
även militär värnplikt i andra länder utnyttjats för skogsodling och dylikt.
Det kan säkerligen med fog sägas, att en sådan värnplikt skulle stärka
hos de inkallade känslan av solidaritet mellan alla och skänka dem till-fredsställelse att hava uträttat något nyttigt för det allmänna.

Detta civilarbete hör bestå företrädesvis i sysselsättningar utomhus
uti lantliga omgivningar och därigenom också kunna bidraga till att
stärka det unga släktets hälsa. Den civila värnplikten bör sålunda hu-vudsakligen avse jord- och skogsarbete, möjligen också väg- och byggnads-arbeten, samt därigenom bereda rum för de fattiga i landet. Denna värn-plikt skulle endast omfatta en kortare tid och kan organiseras på olika
sätt och kanske till en början byggas väsentligen på frivilligt deltagande.

Det är dock uppenbart, att detta är en framtidssak, som måste först
mogna i medvetandet. Tillräckligt maktpåliggande är att nu avskriva den
militära värnplikten. Intill dess så skett, är det säkerligen för tidigt att
begära något övervägande av en civil värnplikt att i någon mån träda i
den förras ställe.

Kn ny be-slutsamhet
n tidig.

Världsorganisation av freden.

Regeringsförslaget innehåller om denna sak ingenting annat än uppre-pad erinran, som nästan förefaller som en förhoppning, att någon pålitlig
garanti knappast kan förväntas från nationernas förbund. Någon längtan
att göra det bättre och därmed ställa något i utsikt för det egna landet
kan icke heller spåras. Även försvarskommissionens betänkande av-håller sig från tankar i detta ämne. Eljest förefaller det naturligt, att i
vår tid någon benägenhet för internationell rätfsorganisation framträder
såsom en huvudsak vid överläggningar om ett härväsende. Denna brist
i förslaget är ett bevis, så vitt jag förstår, att det icke är framsprunget
ur en vid syn på .läget och våra uppgifter utan allt för mycket ett ut-flöde av vardagspolitikens småbestyr. Om denna erinran är riktig, bevi-sar detta vidare, att den miljö, uti Ad 1 k en vi dväljes, är fri från möjlig-heter till utveckling.

Det är ver*kligen behövligt att någonting sker, som banar Ådig ur detta
stillastående.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

För den, som förkastar en omväxling i metoderna för blodbad såsom invig- Revision övning
av en ny tid, måste uppmärksamheten riktas på skapandet av en folk- „ati^ernas
mening och ett folkprogram för en omvärdering av den gamla utrikespoliti- förbund och
ken. Några tankar därom, vilka icke äro någonting annat än vad sunda a” r,^
förståndet i vardagslag säger oss alla, hava såsom en utbruten del av denna dag och
framställning redan framförts genom motioner om vissa ändringar i akten ^m*™9
om nationernas förbund och om vissa grundlagsändringar för ett verkligt
samarbete mellan folkrepresentationen och regeringen i utrikespolitiska
angelägenheter. Till dessa hänvändelser hänvisas som vore de
här gjorda.1

I fråga om folkförbundet måste oavlåtligt betonas, att det icke kan
åstadkomma någon awäpning av människorna, förrän det börjar med sin
egen avrustning. Både i sina statuter och i arbetet sysslar förbundet valhänt
och verkningslöst med en minskning av rustningarna. Det är förlåtligt,
att det icke vill komma längre och icke heller kan komma långt,
så länge det bygger på, att dess medlemmar skola hålla någon härsmakt
för att gå förbundet tillhanda med verkställandet av dess sanktioner.

Belysande för förbundets möjligheter är, att dessa angelägenheter genom
stormakternas inflytande överlämnats till eu permanent kommission
av militära sakkunniga, bestående av en mängd högre officerare från
skilda länder. Man kan förstå, att under en sådan ledning, vilken förbundet
allenast sökt blygt komplettera med en samtidigt arbetande »tillfällig»
civil kommission, ingenting sker. Så länge denna sak ej frigjorts
från militärt inflytande och uteslutande lagts i kompetenta civila händer,
har man ej ens rätt att vänta något. Det lärer dock ligga i vida fältet,
när en sådan förändring skall tillåtas av stormakterna. Så mycket
större anledning då, att småstaterna söka tillägna sig den erforderliga
lieslutsamheten samt finna angeläget att deras ombud hava sina folk bakom
sig och ej blott ett hemligt och torftigt regeringsuppdrag.

Utom de två förenämnda huvudpunkterna för närvarande i aktionen
för en framryckning mot alla staters pacificering, beror mycket på andan
i de mellanfolkliga förhandlingarna även på andra områden. Även
här gäller det, att skåda framåt och på samma gång göra det bästa möjliga
av situationerna.

Hur än beslutet i försvarsfrågan gestaltar sig vid denna riksdag bör
det vara riksdagen värdigt, att införa i debatten även fredsfrågan, problemets
solsida, och erinra sig själv och sin regering om dess tillvaro.

1 Se motionerna 14f>—155 och 200 angående vissa ändringar i akten om nationernas förbund
samt motionerna nr 208—220 om grundlagsändringar i fråga om samverkan mellan
regering och riksdag i utrikesfrågor. De förstnämnda framställningarna hava även riktats
till fredsbyrån i Bern, interparlamentariska unionen, nordiska interparlamentariska förbundet,
unionen av föreningame för folkens förbund in. fl.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Ned »k är ning
äv övningstid
och organisation.

Provisorium.

Innan eu plan för avrustning kan framläggas ock antagas måste under
väntetiden något provisorium bliva gällande. För den, som helst ser avrustningen
genomförd redan i dag, kunde saken möjligen ställa sig så, att
det önskligaste vore ett nedläggande av rörelsen och vederbörandes pensionering.
Så enkelt ställer sig emellertid icke frågan. Här vill det till omtanke
och det gäller att icke förhasta sig.

Till eu början är det omöjligt att på stående fot vid eu riksdag träffa
så vittgående avgöranden och därför böra de icke heller ifrågasättas.
Apparaten måste således fortfarande verka till dess en plan för avrustningen
föreligger. Vad däremot är viktigt och genomförbart omedelbart
med den åskådning, som ligger till grund för denna motion, är en beskärning
av övningstiden och själva organisationen. Därtill föreligga åtskilliga
uppslag förberedda genom försvarskommitténs betänkande och
regeringens proposition, vartill sluta sig de Överväganden, som ovan i
denna framställning ifrågasatts.

I fråga om nedsättning av övningstiden brukar vanligen framhållas, att
därigenom ej vinnes någon stor besparing. Åtskilliga utgifter bortgå emellertid.
Man besinnar för övrigt icke den besparing som de värnpliktiga
själva vinna genom en kortare övningstid, vilket visserligen är en båtnad
närmast för individen, men medelbart också för staten.

Det är begripligt, att den militära sakkunskapen, som nästan har till uppgift
att betrakta ett härväsende som en av naturen instiftad inrättning,
ej kan nöja sig med något, som den anser otillräckligt. Över huvud taget
kan ingenting bli tillräckligt, om våra öden skola avgöras genom krig
och bero på, vem som är starkast i vapenmakt. Det konstanta i det svenska
militärväsendets historia under den ganska långa tid jag upplevat densamma,
har varit att för varje gång ha militärerna fordrat något mera
under försäkran av opportunitetsskäl, att det var tillräckligt. Så
snart de på grund av denna försäkran fått sin vilja fram, har det nästa
gång hetat, att vad som vunnits vore alldeles otillräckligt. Ett sådant spel
har varit vårt lands olycka. Det behöves självständiga civila betraktelsesätt,
som tar hänsyn till verkligheterna och en högre bestämmelse för
folken.

Många bud på övningstid förekomma nu, och alla göra de anspråk på att
hava träffat det lämpliga utan att någon kan bli klok, på vem som kan
anses hava rätt. För en framställning som denna gäller det däremot, att
finna eu övergångsform, som i oundgänglig mån håller organisationen
vid makt i avaktan på planen för avrustningen och
på samma gång omedelbart minskar bördorna i möjligaste mån.
Det ligger då nära till hands att falla tillbaka på de nittio
dagarna, vilka för icke så länge sedan förklarades vara en tillfredsställande
ordning och som verkat någon tid utan att landet därigenom råkade

Motioner i Första kammaren, Nr 230. 55

i nagra som helst olyckor. På denna tid kunna säkerligen de värnpliktiga
fortfarande hinna få någon pli över sig och även någon grund att bygga
på för den händelse mot förmodan orosmoln skulle börja skocka sig
kring oss trots den hundratioåriga freden. Såsom ett provisorium föreslås
således samanlagt högst nittio dagar, llepetitionsövningar böra redan nu
kunna borttagas, helst som de betraktas såsom eu stor tunga och göra
ofta synnerligt avbräck i de värnpliktigas lovliga näring.

Beträffande organisationen i övrigt, på vilken de största vinsterna i
minskade statsutgifter lära vara att inhösta, är det svårt för en utomstående
att kunna bedöma vad som med motionens utgångspunkt här kan nu
omedelbart fastslås. Då emellertid reservanter inom försvar sk ommissionen,
som satt sig in i frågans labyrinter, ansett sig kunna förorda arméfördelningarnas
reducering redan nu till tre och upplagt en plan därför, kan
man i denna framställning vara berättigad uppställa kravet, att arméfördelningarna
böra begränsas till högst trenne.

Sä kallade kategoriklyvningar, som pålägga olika värnpliktiga skilda
övningstider, böra utan tvivel helst undvikas. Om emellertid en nedsättning
av värnpliktsstyrkan medgiver en mycket kort övningstid för en stor
del av uppbådet, måste man ställa sig ännu mer betänksam emot att
denna korta övningstid höjes avsevärt blott för jämnlikhetens skull och
därmed också utan gagn ökar kostnaderna. Man kan under vissa förhållanden
icke undvika olikheter och avundsjuka kan väl icke vara någon
lämplig grundval för försvarsfrågans ordnande på ett olämpligt sätt.

En annan sak är den olikhet i övningstid, som påläggas studenter och
jämnställda, därför att de avlagt en viss, för militära uppgifter främmande
examen. Denna olikhet, som bibehftlles om än med någon lättnad i proportionen,
har som bekant sin ursprungliga grund däri, att en del militärvänliga
studenter under hänförelse för bondetåget och den försvarsrörelse
som låg bakom detsamma rent av petitionerade om en längre övningstid
för dem för att därigenom bereda tillgång på befälsämnen. Detta erbjudande
tog man fasta på och utsträckte det även till de studenter, som icke
deltagit i hänförelsen. Nu fullföljes samma utgångspunkt, ehuru den nu
levande studentgenerationen ej alls skrivit under papperet och således
som bekant icke heller är juridiskt bundet vid utfästelsen.

I insikt härom har en annan förevändning uppsökts, nämligen att staten
kostar så mycket på studenterna för deras undervisning och examina
att de böra på detta sätt giva någon valuta. Med en sådan uppfattning
hotas litet var av Sveriges medborgare att en vacker dag bliva avfordrad
extra tjänstgöring för statens räkning även för det mest oförnuftiga
ändamål. Förhållandet är emellertid att staten kostat på studenterna undervisningen
icke för dessas skull utan för sin egen och sålunda framträder
i detta fall såsom en hycklare.

Kategoriklyvningar.

Studen temas
övningstid.

Fästningen
Bodens nedläggande.

56 Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Man föreställer sig för övrigt, att befälsämnena böra utsökas bland de
lämpligaste. De studerande besitta i och för sig icke en sådan lämplighet
utan snarare kan sägas, att skrivbordsmänniskor i allmänhet måste
sakna den erforderliga fysiska styrkan och kanske även organisationsförmågan,
som väl krigstjänsten framför allt behöver.

De stora flertalet studenter äro för övrigt tyngda av skulder och näringsbekymmer.
Det är en hänsynslöshet utan gränser att pålägga dem
denna extra börda. I sådan händelse bör staten åtminstone hålla dem
extra skadelösa, betala deras skuldräntor under tiden och giva dem gratislån
helst utan återbetalningsskyldighet för fortsättningen av deras avbrutna
bemödanden att slå sig fram.

Härtill kommer en förbisedd men enligt min mening viktig synpunkt.
Meningen med studenternas arbete är utbildning i andlig kultur, visserligen
blott den intellektualistiska och icke den själsliga, men i alla fall
i en viktig del av den andliga kulturen. Att just utse dessa ämnessvenner
såsom särskilt skickade att offra en lång tid av sitt korta liv till fostran
i krigskultur och ägna intresse däråt, är verkligen en uppfinning,
värdig vår dumma tid. Det har i riksdagen en och annan gång ifrågasatts,
att vid högskolorna införa social etik såsom läroämne. Särskilt
har erinrats om behovet, att de unga juristerna fostras i någon tillämpning
av domarreglerna och bibringas någon uppfattning om skillnaden
mellan skriven rätt och rättvisa. Dylika förmenanden hava totalt avvisats
inom riksförsamlingen, men när det gäller studenternas fostran i
militärväsendets skola anses en sådan tanke vara särdeles riktig och tilltalande.

Studentfolkets predestination till krigaryrket måste upphöra att vara
en framstående statsangelägenhet. Ett speciellt yrkande därom framställes
i motionen nr 236.

Bland de nedskrivningar av militärväsendet, som kunna emedelbart
ifrågasättas, må här framhållas en detalj, nämligen nedläggandet icke
blott av Karlsborgs fästning, såsom regeringen föreslår, utan även av fästningen
Boden. Om det icke kan ske genast så bör det dock ske snart enligt
även militära sakkunnigas mening. Även jag har hört militärer, till
och med en generalstabsofficer, uttala sig i den riktningen. Man kan icke
annat än bestyrkas i en sådan uppfattning, när man erfar, att ett så utsatt
land som Belgien nyligen beslutat nedlägga tva starka fästningar.

Fästningen Boden är ett verk av den militära sakkunskapen och den
gamla första kammaren. Ett förslag om Bodens anläggning förkastades
1897 men återkom .år 1900. Kamrarna stannade i olika beslut och vid gemensam
votering segrade propositionen med 212 röster mot 159, som voro
för avslag. I första kammaren avgå vos 125 ja och 14 nej samt i andra
kammaren 87 ja och 135 nej. Sedan har årligen för fästningens utvidgan
de beviljats olika belopp intill år 1916, då fästningen med de sålunda be -

Motioner i Första kammaren, Nr 230. 57

viljade beloppen ansågs någorlunda färdig. Om sålunda anläggning av
fästningen från början varit synnerligen omtvistad och mera en generalstabernas
hjärtesak, har väl erfarenheten hestyrkt förnimmelsen, att
fästningen är ett av dessa omhuldade föremål, på vilken statsinkomsterna
ödslats och fortfarande ödslas utan begriplig nytta. I den nuvarande
världssituationen, som inträtt efter kriget, befinner sig den tanke, som
skapat fästningen, ännu mer utom synhåll.

Ett yrkande om nedläggandet av Bodens fästning f ramställes i motionen
nr 234. Åtminstone hör av riksdagen begäras en tidsenlig utredning därom.
Den hänsyn, som vid beslut om fästningens nedläggande bör ägnas
samhället Boden, har kommit till uttryck i en efterföl jande motion nr 235.

På åtskilliga håll förordas nu, att vi skola väl behålla en härordning,
men lägga tyngdpunkten på flottan och flygvapnet samt skarpt beskära
lantarmén, vilken en och annan anser under nyssnämnda förutsättning
kunna i det närmaste till och med avskaffas. Detta tal inverkar på mången
genom sina löften om besparingar och sina lockelser med något nytt, som
med det okändas makt hägrar och förtrollar sinnena.

Svenska folket bör, så vitt jag förstår, med vaksam misstro lyssna till
dessa förespeglingar. Det är även här icke frågan om något annat än den
gamla härordningen i ny kapprock. Pengarna äro även här totalt bortkastade.
Maskiner äro dessutom bra för produktiva ändamål, men i svenska
krig äro de såsom beredskapens huvudsak ett oting, en död massa, som
i en handvändning kan förvandlas till skrot av en stormakt och det är väl
endast från en sådan makt, som man fruktar att faror hota.

Folkmeningens hörande.

Eu uppmärksam iakttagare förnimmer en skillnad mellan 1914 och 1924.
Över hela linjen äro partierna nu stadda i återtåg. Disciplinen under den militära
sakkunskapen är i upplösning och spridda flockar bryta upp här och
var från de gamla tvångsföreställningarna och bereda sig till frammarsch
efter nya linjer.

Ute i landet särskilt på landsbygden råder mångenstädes en livlig önskan
att få följa samma vägledning. Om det ändock ej sker, beror det kanske
på riksdagspolitikens svårigheter att förnya sig. Denna förmodade stämning
uti stora delar av landet kastar emellertid sin skugga framför sig
ända in i riksdagen. Vad som var omöjligt 1914, är möjligt nu nämligen
framkomsten av skilda framställningar, anslutning från flera folkrepresentanter
för svensk avrustning eller något, som varslar om densamma.
Det synliga antalet är ännu icke så stort, men vi veta, att många andra
vilja vara med, om ej parollerna höllo dem tillbaka.

Motioner i Första kammaren, Nr 230.

Meningen med parlamentarismen var åtminstone i forna tider, då den
uppfanns och började sin första lärospån, att viktiga frågor, som djupt ingrepo
i folkets liv och om vilka vitt skilda meningar rådde, borde underställas
folkets val för att valmännen skulle bliva i tillfälle att uttala sig.
Ännu år 1914 ansågs detta så angeläget, att andra kammaren npplöstes
för att en nyvald andra kammare skulle få tillfälle besluta i den då aktuella
försvarsfrågan. Visserligen gällde det då en avsevärd ökning av militärbördorna
och nu åter en minskning av desamma. Denna minskning
erbjuder emellertid nyanser från något litet till allt. Frågan är sålunda
fortfarande mycket stor, helst som det nu tillika gäller, om svenskarnas
tankar skola riktas tillbaka mot den gamla ordningen eller tillåtas någon
blick framåt.

Det synes mig- således vara ganska på sin plats, att valen få äga rum
före avgörandet och att valmännen därvid få uttala sig om de olika meningar,
som komma att bryta sig vid denna riksdag. En omedelbar provisorisk
nedskärning av den nuvarande organisationen är däremot en nödvändig
sak redan vid denna riksdag.

Emellertid bör, såsom allbekant, icke alltför stora förhoppningar,
ställas på valen. De komma väl att behärskas i detta fall av majoriteterna
inom riksdagspartierna och deras ledare. Man kan heller icke
ifrågasätta, att en riksdagsman koras allenast på denna fråga utan även
på hans ställning i andra spörsmål. Därtill kommer gammalt förtroende
att vara riksdagsman, som av valmännen ofta, särskilt på landsbygden, icke
svikes, oavsett vilka meningar riksdagsmannen hyser. Någon verklig inblick
i folksjälen om dess stämning i den nu förevarande angelägenheten
lär därför ingen valförrättning kunna giva oss utan endast en vrångbild
av densamma. Alldeles utan inflytande på valstämningen kan en sådan
fråga som denna dock knappast frånkännas. Vissa strömningar, som komma
att kallas symptomatiska, kunna förväntas här och var giva sig till känna
även vid korandet av kandidater. Även ett symptom är en vägledning,
som till och med brukar kunna fälla ministärer.

Eu fruktbar inblick i folkmeningen nås endast genom eu folkomröstning.
Det skulle vara av största intresse samt innefatta en ingalunda
föraktligt vägledning och en rättvis hänsyn, om de menige i landet genom
eu konsultativ folkomröstning bereddes tillfälle att någorlunda fritt
och utan sammanblandning med andra frågor uttala sin mening, huruvida
våra militär- och fredsfrågor bäst gagnas genom krigsväsendets avrustning
eller genom ett fortsatt upprätthållande av en genomförd härordning.

Ett förslag till en folkomröstning i sådant syfte bör av regeringen föreläggas
riksdagen, oberoende av försvarspropositionerna och det beslut,
vartill de kunna för tillfället föranleda.

Motioner i Första kammaren, Nr 230. 59

Då nu sålunda Sverige i etthundratio år gagnlöst förspillt sina söners
arbetskraft och sina statsinkomster på militärrustningar till omätlig
skada för folkets andliga och ekonomiska utvecklingsmöjligheter;

då i fridens, förnuftets och rimlighetens namn, Sverige väl ej ytterligare
bör i åratal fortgå på denna väg till och med efter den vedergällning,
som stormakterna dragit över sig genom sin ävlan och sina kapprustningar; då

med andra ord det gamla lantmannapartiets och den gamla socialdemokratiens
obenägenhet för ett svenskt militärväsende var, såsom ock
visat sig grundat på en sund känsla för vårt lands ställning och uppgift
i världen;

så yrkas på grund av vad sålunda och i övrigt ovan anförts:

att riksdagen måtte:

l:o) avslå de kungliga propositionerna nr 20 och 21
angående försvarsväsendets ordnande samt i stället anhålla
hos Kungl. Maj:t om skyndsam plan för en avrustning
av den allmänna värnplikten och det övriga
krigsväsendet — eventuellt eu nordisk avrustning efter
avtal med Norge och Danmark — allt med bibehållande
allenast av en folkligt organiserad, oundgänglig ordningsmakt; 2:

o) med anledning av propositionerna vidare anhålla
hos Kungl. Maj:t om ett aktivt framträdande i nationernas
förbund och de internationella förhandlingarna
i övrigt för ett folkprogram till en verklig världsorganisation
av freden;

3:o) i avvaktan på det i punkt l:o) begärda förslaget
om avrustning, antaga under väntetiden ett provisorum
med nedskärning i möjligaste mån av militärorganisationen
till såväl övningstid intill sammanlagt högst
nittio dagar som ock organisation och omkostnader i
övrigt bland annat genom antalet arméfördelningars
reducering till högst tvenne.

Stockholm den 26 februari 1924.

I förestående yrkanden instämma:

Carl Lindhagen.

A. Björkman.
Nils Lindstrand.

Ernst Åström.
Carl Eriksson.

C. I. Asplund.
Torsten Ström.

\rkcnide.

August Ljunggren.

Karl Sandegård.