Motioner i Första kammaren, Nr 227 (Motion 1928:227 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

Nr 227.

Av herr Lindhagen, om främjandet av världsspråket
och övervägande att såsom världsspråk antaga esperanto
m. in.

Liksom droppen urholkar klippan måste våra hjärtans hårdhet oavlåtligen
upptinas genom påminnelser. Det måste därför upprepas, hurusom politikens
aktuellaste spörsmål just nu äro: människornas avväpning, nationalitetsbefrielsen
i alla världsdelar, jordens befolkningsfråga, rasernas likställighet, världsspråket
och individernas karaktärsdaning.

Må vi betrakta var sak för sig och nu återkomma till världsspråket. Genom
oavlåtliga påminnelser skall den slutligen tränga in i medvetandena. Folkens
sunda instinkt och självbevarelsedrift komma att segra över oförståelserna på
höjderna. De flesta, som gripas av medlidande med folkens ofärd genom språkförbistringen
samt tillika vilja uträtta något för undanröjande av detta fundamentala
missförhållande, förstå mycket snart,
att ett världsspråk är den enda lösningen,
att ett nationalspråk ej kan ifrågakomma,

att man någon gång måste bestämma sig för ett visst världsspråk,
att man då givetvis måste utvälja det, som uppfyller rimliga fordringar och
vunnit den ojämförligt största utbredningen, och

att sistnämnda val bör falla på esperanto, som ostridigt är en genialisk skapelse
och under fyra decennier utvecklat sig till ett bildbart, levande, i alla länder
talat världspråk.

Ido, som också bygger på esperantos grundvalar, har endast fått en ringa
framfärd uti praktiken och synes nu även övergivas av ledande anhängare av
■detsamma. Åtskilliga uppfinnare av andra system givas, men dessa system utgöra
allenast projekt utan någon avsevärd klientel. Man måste som sagt någon
gång bestämma sig; därför har även jag i mina framställningar på sista tiden
ej stannat vid tidigare yrkanden om uttalande för ett världspråk och internationell
överenskommelse om språkvalet. Jag menar numera, att då intet initiativ
i nämnda syften kan väntas ovanifrån, måste i våra förslag även komma
förord för ett visst språk, som är gott och har vind i seglen.

Genom påminnelser från olika håll om världspråket har sedan förra riksdagen
vunnits en del framsteg. Frågan har sålunda bland annat i vårt land ansetts
så pass förnämlig, att den inbjudits till en radiodiskussion av den organisation,
som fått statens privilegium på dylik upplysningsverksamhet. Därmed har
saken också fått betyget att icke vara någon partipolitisk fråga. Var och en är
tillåtet att tänka fritt och förståndigt om denna angelägenhet.

[Bihang till riksdagens protokoll 1928. 3 saml. 64 käft. (Nr 227.) 303 28 1

Påminnelse
om världsspråket.

Radiodiskussionen

den 11 september
1937.

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

Denna radiodiskussion ågde rum den 11 september 1927 från centralen i
Stockholm. Till densamma hade av vederbörande inbjudits: lektor Nils Gösta
Bergman, fil. doktor och lärare i modersmålet och tyska vid Sundsvalls allmänna
läroverk; rektorn vid Beskowska skolan i Stockholm Samuel Janson, fil. licentiat
och lärare i engelska och franska, tidigare även i tyska; borgmästaren Carl
Lindhagen, och professorn i engelska vid Uppsala universitet Robert Eugen
Zachrisson. Denna diskussion tillgick på det sättet, att de fyra talarna fingo
efter en bestämd ordning hålla var sitt huvudanförande. Dessa senare skulle
på förhand insändas skriftligen avfattade, varefter kopior översändes till övriga
talare. Alla talarna ägde sedan att vid diskussionen avgiva var sin replik till
vad i de övrigas huvudanföranden yttrats. Tidsbegränsning var också bestämd.

Diskussionen väckte, efter vad som försports, stort intresse bland radiolyssnarna
i landet samt anses ha givit världsspråkssaken i vårt land ett gott handtag.
Den förtjänar således att i tryck bevaras, och det synes mig lämpligt att
den återgives såsom motivering till årets riksdagsmotion i världsspråksfragan.
Talarna yttrade sig under ledning av en ordförande på nedannämnda sätt i följande
ordning.

Borgmästaren Lindhagen:

»Det finnes en fråga, som är född med segerhuva. Behovet av dess lösning är
lika klar som solens ljus. Verkningarna måste bli lika omskapande som boktryckerikonstens
uppfinning. Denna fråga är världspråksfrågan.

Alltid skall i mitt minne livligt bevaras en episod från den internationella
socialdemokratiska kongressen i Köpenhamn år 1910. Mer än tusen ombud
från de flesta länder voro församlade. De tre privilegierade språkfamiljerna,
tyskan, franskan och engelskan, dominerade fullständigt. De tyska, franska och
engelska deltagarna voro jämte ombud från andra främmande nationaliteter
placerade nere i den stora salen. Varje anförande pa ettdera språket tolkades
till de båda andra, men också endast till dessa. På läktaren sutto de talrika
skandinaverna. De voro till största delen oförmögna att följa med överläggningarna
och än mer att göra sina betydande erfarenheter gällande. Vid själva
avslutningen inträffade emellertid något. Bland tacksägelserna till de danska
värdarna framfördes utom ordningen genom Hjalmar Branting svenskarnas och
norrmännens erkänsla på svenska. Skandinaverna, som för första gången kände
sig hemma, reste sig ofrivilligt och appladerade oavlåtligt, valdsamt. Närmast
som ett uttryck, föreföll det, för ett inre behov att giva tillkänna sin existens.
För första gången blev det alldeles tyst bland de bullrande skarorna nere
i salen, dödstystnad uppstod där nere. Man blickade förundrad och andäktig
på samma gång mot de stormande läktarna. Språkfamiljernas överklass hade
upptäckt underklassen däruppe, ett nytt folk.

Genom denna tilldragelse slog världsspråksfrågan såsom en blixt ned i mitt
medvetande. Det gäller ju ingenting mindre än folkens befrielse ur träldomen
under språkgränsernas uråldriga ofärd.

Detta ok har man ännu icke förstått att lindra annat än genom ett nytt för -

Motioner i Första kammaren, Nr 227. 3

tryck, ett av de olidligaste som linnes. Nämligen de tro privilegierade språkens,
Iranskans, engelskans och tyskans förtryck över alla andra språkfamiljer, stora
såväl som små.

I \år mellanfolkliga tid bör väl framför allt denna oerhörda spiirrfästning
mot folkförbrödringen falla. Att det ej redan skett beror främst därpå, att
detta övervälde fortfarande tillbedjes slaviskt av de undertryckta folken själva.
Det borde ej behöva erinras om det ofantliga arbete, do ruinerande omkostnader,
de magra resultat, den oförtjänta oförmåga att göra sig gällande, som en sådan
världsordning pålägger de förtryckta staterna och deras medborgare.

Det är här icke fråga om modersmålens avskaffande utan borttagande av
språkgränserna genom att vid sidan av nationalspråken ställa ett av alla inlärt
världsspråk. Därigenom kunna andarna omsider förbrödras. Språkgränsernas
hets till ekonomiska, militära och andliga fejder försvinner. De olika nationerna,
små likaväl som stora, kunna göra sitt inflytande behörigen gällande.
Individernas möjligheter vidgas ofantligt. Deras utkomstmöjligheter ökas, deras
synkrets vidgas, deras självkänsla stärkes och klasskillnaderna hävas på en viktig
punkt. De internationella förhandlingarna bliva icke ett privilegium för
tre nationer eller gynnade individer. Tillträdet står öppet för alla på samma
gang förhandlingarna bliva överkomliga, fruktbarare och tidsbesparande. Demokratierna
i de olika länderna kunna på ett normalt sätt finna varandra.
Vetenskapen, tekniken och handeln behöva av samma orsaker världsspråket.
Alla behöva det.

Skolorna kunna äntligen lättas från en börda. Den mångspråkiga undervisningen
kan till gagn för annan förbisedd kultur nedbringas till rimliga proportioner.
Då kanske även kan tagas behörig hänsyn till andra språk än de tre
europeiska, som under skydd av ett obehörigt privilegium tillvälla sig ensamma
den oriktiga benämningen kulturspråk.

Frågan blir då först, om till världsspråk skall väljas ett gammalt nationalspråk
eller ett nybildat världsspråk. De förra språken, även kallade de levande,
bliva konstgjorda språk för alla, som ej ha dem till modersmål. De äro ytterligt
svårlärda och kunna aldrig bliva för menige man någon levande tillhörighet.
Engelska grammatiken är lättast, men språket har eljest sina stora svårigheter.
Det kan även kallas för ett barbariskt språk, då knappast ett ord uttalas såsom
det sknves. Ett nationalspråks upphöjande till världsspråk är dessutom en
politisk omöjlighet. Andra nationer, särskilt de större, underkasta sig icke ett
sådant herravälde, som detta gynnande av en viss nations språk skulle medföra
över de andra nationerna. Detta börjar alltmer begripas även i inflytelserika
kretsar.

Doktor Zamenhoff har genom sin ostridigt geniala skapelse esperanto skänkt
världen vad den behöver. Det är ett enkelt, logiskt och lättlärt språk. Engelska
vetenskapssamfundets hjälpspråkskommitté yttrade 1923: ’I bästa fall tager
det tjugo gånger så lang tid att lära engelska ofullständigt, som att behärska
esperanto grundligt. Varför begära, att för vår bekvämlighet större delen av
människosläktet skulle studera tjugo gånger längre tid endast för att lyckas

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

komma i förbindelse med sina medmänniskor mindre fullkomligt’. Folkförbundets
generalsekretariat avslutade eu omfattande utredning 1922 med följande
påstående: ''Det kan fastslås som en absolut sanning, att esperanto är åtta eller
tio gånger lättare än varje annat främmande språk ock att det är möjligt att
lära sig tala detsamma utan att lämna sitt eget land.’

Experiment mångenstädes i skolor ådagalägga, att språket tilltalar barnen.
De finna det överkomligt och intressera sig högeligen för korrespondenser på
språket med skolbarn i andra länder. Genom sin logiska byggnad lärer det ock
visat sig ägnat att läggas till grund för språkundervisning och underlätta studiet
av nationalspråk.

Esperanto är också ett levande språk, som talas i alla länder och utvecklat sig
efter behovet. Folkförbundets generalsekretariat skrev i sin nämnda utredning:
''Esperantos överflödande bruk i skrift och tal sedan 85 år tillbaka har givit det
karaktären av ett levande och böjligt språk, som redan är utvecklat och mäktigt
av ytterligare framsteg.’

Genom rundradions utsträckande utöver landgränserna ha folken fått en ny
längtan efter språkbefrielsen. Man vill förstå vad som talas från de främmande
länderna. Men den stora massan abonnenter kan det icke och skall aldrig kunna
det, förrän världsspråket kommit med sin nya värld.

Motståndet kommer från samhällenas konservativa överbyggnader. Särskilt
belysande är, att personer, som mer eller mindre lärt sig något franska, engelska
eller tyska, ofta äro de obevekligaste motståndarna och detta oberoende av
partiställning.

Ingenstädes mötes en sådan obekantskap i världsspråksfrågan och obenägenhet
att intränga i den som hos styrelser och de övriga höjderna. Detta avslöjar,
hurusom medkänslan med mänskligheten — den enda förlösande kraften —
även i detta fall väsentligen saknas. När man erkänner det nuvarande tillståndets
oefterrättlighet, faller man tillbaka på något av sina i vaggan eller efteråt
inlärda nationalspråk men aktar sig instinktivt från att föreslå den irrationella
och omöjliga uppgiften att förorda internationell överenskommelse om något
privilegierat nationalspråks inlärande i alla världens skolor. Man hänvisar, att
''utvecklingen’ får sörja för saken, förmodligen i årtusendenas längd.

De flesta inflytelserika personer förstå ej ens, att världsspråket måste vara
ett. Till och med Lenin svarade mig 1918, då jag uppfordrade honom att verka
för ett världsspråk: ''Varför skall det vara ett världsspråk, vi ha ju redan tre
världsspråk, och ryskan blir det fjärde.’ Vid interparlamentariska unionens kongress
1925 yrkade de amerikanska spanjorerna, att spanskan skulle bli unionens
fjärde kongresspråk. En japan invände då, att i en sådan händelse även japanskan
borde bliva kongresspråk, o. s. v. Vi kunna tillägga, att med lika rätt
böra alla språk vara kongresspråk.

Intressant är experimentet att vädja till parlamentarikerna. Detta har ända
sedan 1911 av mig försökts i den övertygelsen, att konsten att rätt styra staterna,
och numera även världen, måste åtminstone i någon mån inläras och utövas även
på de platser, där denna styrelse äger rum. Interparlamentariska ledande kret -

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

sar ha befunnits vara oemottagliga för saken. Svenska riksdagens första kammares
majoritet har två gånger begärt svenska regeringens initiativ, men märkligt
nog har andra kammarens majoritet förkastat detta förslag. Det segrande
motståndet därstädes liksom sedan fjolåret även i första kammaren fördes an av
socialdemokratiska intellektualister och konservativa i strid mot en del socialdemokratiska,
frisinnade och konservativa menige.

Man framför nu i Sverige till och med den parollen, att folkets djupa led
och särskilt arbetareklassen bör i folkskolan och under sin fritid studera ett av
de tre privilegierade språken för att kunna tillägna sig deras litteratur på originalspråket.
Därigenom skulle de, Säger man, ''kunna följa andra folks liv och
tillgodogöra sig deras kulturella skatter’. Sällan har väl räckts ett folk väldigare
stenar istället för bröd. Medelklassen och icke ens överklassen i stort sett
kan genom kunskaper i tyska, franska eller engelska följa något av dessa folks
liv och tillgodogöra sig deras kulturella skatter. Detta är endast ett fåtal privilegierade
människor förbehållet. Allra minst kunna de på denna ensidiga,
högst tresidiga väg intränga i de hundratals övriga folkens liv och andliga skatter,
vilka väl också äro verkligheter. Förhållandet är, att alla klasser i Sverige
bibringas kännedom om andra folks liv och kultur genom svenska läroböcker,
svenska tidningar och svenska översättningar. Enahanda är säkerligen förhållandet
i alla andra länder.

Stora framsteg ha sina rötter i folkens självbevarelsedrift. Världsspråksrörelsen
är en folkrörelse, som tar allt vidsträcktare utbredning.

Det är av intresse, att förståelsen för världsspråksrörelsen synes vara kraftigast
i Europa inom just England, Frankrike och Tyskland. Till och med
deras officiella värld uppmuntrar mången gång esperanto — kanske därför, att
de alla tre sträva efter världsherraväldet. Engelska vetenskapssamfundet förordar
det. Engelska fackföreningarnas kongress 1925 uttalade sig för esperanto
som världsspråk. Detta gjorde ock transportarbetamas federation, omfattande
två miljoner medlemmar, på sin kongress 1924. Folkförbundets generalsekretariat
har uttalat sig i samma riktning liksom ock en myckenhet handelskammare
i världen med handelskammaren i Paris i spetsen. Detta blott exempel bland
otaliga andra.

Ett hinder har varit oenigheten mellan anhängarna av Zamenhoffs skapelse.
Striderna mellan esperanto och reformesperanto eller ido få ej slå ned mänsklighetens
berättigade krav. Yi neutrala i denna språkstrid måste konstatera,
att esperanto har trängt in på ett överväldigande sätt i det praktiska livet. Det
finnes ingen annan utväg än att gå fram för esperanto såsom beprövat och mest
ägnat att samla en världsopinion. Företrädarna för båda språkgrupperna äro
eniga om att världsspråkstanken kräver medverkan av staternas officiella målsmän.
När den tiden kommer, kan hänsyn tagas till de förbättringar i språkets
detaljer, som må påkallas.

Man söker ofta trösta obekantskapen i ämnet med att världsspråket endast
avser att vara ett internationellt ''hjälpspråk''. Esperanto rör sig dock i tal och
skrift på alla områden lika suveränt som varje annat levande språk, och littera -

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

turens mästerverk översättas till det lika väl ock lätt som till andra språk. Vid
esperantokongressen i Danzig ock Warsckau 1927 fick jag ett levande intryck
av att esperanto var allt annat än bara ett hjälpspråk.

Det antydes ibland, att Asien ej kan vara tillfreds med ett språk sammansatt
av europeiska språkrötter. Det är ej omöjligt, att genom sådan propaganda
nya kinder ock oändliga uppskov skola kunna åstadkommas. Må då såsom en
förberedelse Europa och dess dotterländer taga sitt världsspråk och Asien ock
Afrika sitt. Vi kunna lära varandras. Efterkommande må vara förbehållet att
skapa den slutliga enheten. Tillsvidare sluter emellertid Asien alltmer upp kring
esperanto, en folklig ättling av den forna lärda världens världsspråk, latinet.

Befrielsen kommer till sist kanske från Asien. Denna världsdel börjar alltmer
protestera även mot den europeiska språkkegemonien. Till ock med de
japanska universiteten ha utbytt sina rapporter på franska, engelska och tyska
mot rapporter på esperanto. Vid 1927 års esperantokongress i Danzig framförde
den japanska delegationens talesman, en universitetsprofessor, den hälsningen,
att europeiska språken voro en outhärdlig börda för Asien. När esperanto blir
fullt infört i Japan, då först börjar, sade han, Japans internationella liv.

Javäl! När ett för människan i gemen överkomligt och politiskt neutralt
språk blir genom internationell överenskommelse antaget till världsspråk, som
inläres i alla världens skolor, då först börjar det dagas för ett verkligt internationellt
liv. Denna produktiva revolution, fredens främsta betingelse, kan
genomföras under högst en generation. Nu kunna folken med profeten Esaias
utropa: ''Trälar råda över oss, ingen finnes, som rycker oss ur deras hand.’ Må
därför vår lösen bliva: ''Förtryckta språk i alla länder, förenen Eder!’»

Professor Zachrisson:

»Behovet av ett världsspråk eller, som det riktigare borde heta, ett internationellt
hjälpspråk, eller ett världshjälpspråk, avsett att användas vid sidan
av de olika nationella språken, är starkare än någonsin i våra dagar, då resor
i utlandet ej längre äro ett besvär utan ett kärt och omtyckt nöje, då internationella
sammanträden nästan höra till ordningen för dagen och då man
alltmer kommit till insikt om att de olika folken ej minst i handelshänseende,
d. v.’ s. när det gäller livets uppehälle och nödtorft, äro i ständigt ömsesidigt
beroende av varandra. Vad som i hög grad bidrager att skilja nationerna åt
är bristen på förståelse, en brist som lätt nog kan ge upphov till misstankar,
fruktan, hat och krigiska förväxlingar. Denna farliga okunnighet skulle i ej
ringa grad kunna skingras, om medborgare av olika nationer vore i stånd att
fritt utbyta tankar med varandra. Den mer än hundraåriga freden mellan
England och Förenta staterna och mellan de skandinaviska länderna är ett
tydligt vittnesbörd härom. Att känna varandra är liktydigt med att förstå
varandra. Ett världsspråk har även en viktig social mission att fylla. Den
bärande tanken i hela det sociala reformarbetet är att i största möjliga utsträckning
bereda lika utvecklingsmöjligheter för alla. För tusenden och åter tusenden
av svenska medborgare skulle kännedom om ett världsspråk betyda möj -

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

ligliet att träda i kulturell eller kommersiell förbindelse med främmande folk,
giva utsikter till nya förvärvskällor oeb bättre anställningar samt även bidraga
att utplåna klasskillnaden mellan de olika samhällslagren.

Hur skall man finna vägen till detta Eldorado? Av de olika förslag, som
framställts, torde endast ett vara livsdugligt och praktiskt genomförbart. Det
bästa internationella språket är det som erbjuder den största lätthet för det
största antalet människor. Med utgångspunkt från denna av esperantisterna
själva med förkärlek citerade lärosats borde uppgiften för världsspråksivrarna
närmast bli att söka stärka och befästa den ställning engelskan redan intager
som ett i så gott som hela världen känt och gängse språk. Vi stå här inför ett
fullbordat historiskt faktum, som ej står till att ändra. I närvarande stund är
engelskan moderspråk för mer än 150 miljoner människor och administrativt
språk för 500 miljoner, d. v. s. en tredjedel av hela världens befolkning. Redan
nu är engelskan i stort sett det internationella språket bland sjömän samt på
handelns och turistväsendets område. Med engelska reder man sig snart sagt
i alla delar av världen, kanske med undantag av Östeuropa och Mindre Asien.
Dock som professor Carnoy har framhållit i den nedan omtalade enquéten,
bliva de insteg England vunnit i den nära östern en avgörande faktor i språkfrågan,
och i den muhammedanska världen torde italienska och franska komma
efter hand att ersättas med engelska. I randstaterna i Östeuropa vinner engelskan
allt mera terräng.

På grund av sin enkla formbyggnad och sitt ordförråd, som populärt sett
är en blandning av tyska och franska, uppfyller engelskan också ett av de
viktigaste kraven på ett internationellt språk.

Vad som hindrar världsspråksivrarna från att upptaga engelskan på sitt
program är den förutfattade meningen, att endast ett konstspråk, d. v. s.
esperanto eller ido, duger till världshjälpspråk. Att giva engelskan en sådan
ställning vore enligt esperantisterna att orättvist gynna England och Eörenta
staterna på andra länders bekostnad. Utan att som professor Ripman direkt
vilja påstå, att esperantisterna uppfunnit detta argument för att utestänga en
farlig konkurrent, måste jag dock som min mening uttala, att dessa farhågor
äro betydligt överdrivna. En allmän kännedom om engelskan skulle rent kommersiellt
sett innebära ökade handelsmöjligheter ej endast för England och
Amerika utan även för övriga länder, ej minst de smärre. Under vistelser i
Tyskland och Frankrike har jag ofta talat franska med ryssar, men jag hade
ingen aning om att jag på så sätt stärkte Frankrikes grepp över världen och
försvagade de övriga ländernas. År det i själva verket sannolikt, att Englands
makt rent materiellt skulle ökas och t. ex. Tysklands och Frankrikes försvagas
därigenom, att en svensk och en holländare, en tysk och en italienare eller lat
oss säga två kinesiska diplomater konversera varandra på engelska språket?

Den andra huvudinvändningen är att alla levande språk, även engelskan,
äro mycket svårare att lära än ett konstspråk. Mången framstående språkman,
t. ex. professor Leskien, delar ej denna åsikt. Min egen erfarenhet är att flitiga
lärjungar på 15 å 17 år med föregående kunskaper i tyska och franska kunna

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

reda sig något så när med engelska efter två års rationellt bedriven skolundervisning
med tre veckotimmar. För den som endast har folkskoleunderbyggnad,
blir inlärandet av vare sig engelska eller esperanto avsevärt försvårat. Dock
är kännedomen om engelska, särskilt via Amerika, bland vårt folks breda
lager ej obetydlig. Det finnes hela socknar i Sverige, där lantbefolkningen
talar engelska.

Det svåraste hindret för engelskan att bli universalspråk är den föråldrade
och oregelbundna stavningen. Man har emellertid uppfunnit och i engelska
folkskolor avprovat ett förenklat och fullt fonetiskt stavsätt, s. k. Sinystified
spelling, vars inlärande endast tar några få dagar i anspråk. Det har föreslagits,
att denna nystavning skulle komma till användning för engelskan som
världshjälpspråk, och till denna tanke ha anslutit sig sådana engelska kulturpersonligheter
som Sir William Ramsay, professor Gilbert Murray och författaren
H. G. Wells m. fl.

Jag kommer nu till pudelns kärna. Kan den engelska världsspråkstanken
förverkligas? Så vitt jag kan döma, är detta ej omöjligt. I de flesta civiliserade
länder är engelskan redan nu ett av alla läst ämne i de högre läroverken.
Bleve detta förhållandet även i folkskolorna, vore hela frågan löst. Yad vårt
eget land beträffar, borde engelskan läsas som frivilligt ämne i folkskolans
femte och sjätte klass. En dylik läsordning tillämpas redan i Holland och i
viss utsträckning i Danmark, Norge och Belgien. Nästa steg vore att göra
engelskan till obligatoriskt ämne i våra folkskolors fortsättningsklasser. Studiecirklar
i engelska med vuxna elever äro enligt min erfarenhet ej effektiva. Om
flertalet mindre nationer ena sig om engelskan, som gemensamt meddelsemedel,
torde Frankrike och Tyskland med all sannolikhet komma att följa
deras exempel för att ej komma i sämre läge på världsmarknaden, och så skulle
världsspråkstanken på några få decennier kunna vara på väg mot sitt förverkligande.

Å andra sidan visar erfarenheten, att konstspråken ej ha någon utsikt att
slå igenom.

För omkring 40 år sedan räknade volapyk omkring 2*/2 miljoner kännare,
vänner och gynnare (Brugman), år 1922 beräknades det, att omkring 800,000
personer erhållit undervisning i esperanto (denna siffra är ej exakt, den skall
egentligen vara mycket mindre), vars existens nu hotas av ido. Volapyk,
esperanto och ido äro alla ofullkomliga konstprodukter. Man har avvikit från
naturens egen väg i fråga om språklig meddelelse, och den nödvändiga följden
har blivit ett misslyckande.

Berömda språkforskare, som Brugman, Leskien, Meyer och Thomsen, ha i
detalj uppvisat, att esperanto är otillfredsställande ej minst i fråga om ljudbeståndet.
Ordförrådet är något så när lätt att lära endast för den som kan
latin eller romanska språk.

Den allmänna opinionen avspeglar sig tydligt i den enquéte i världsspråksfrågan,
som hösten 1919 från svenskt håll riktades till språkmän, fredsföreningar,
handelsorganisationer o. s. v. i andra länder, där intet av de tre stora

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

kulturspråken talas. Av 50 svar, som inkommit från 20 olika länder, förordas
i ej mindre än 32 engelskan som världshjälpspråk. Bland de svenska anhängarna
av engelskan märktes ärkebiskop Söderblom samt professorerna Flensburg
och Benedicks. För esperanto uttalade sig en (säger 1) av de röstande.

Det allra svåraste hindret för esperanto att bli världshjälpspråk är kanske ej
av teoretisk utan av praktisk art. Handen på hjärtat herrar esperantister! Jag
vet att det ej mångenstädes i Israel finnes en sådan tro som hos Eder. Men
tron I verkligen, att England och Förenta staterna för att ej tala om Canada,
Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Indien och Egypten, tron I verkligen,
att regeringarna i alla dessa länder skola påbjuda allmän skolundervisning i
ett konstspråk, så länge engelskan talas och förstås över så gott som hela
världen? Och så länge England och Amerika ej tagit ett dylikt steg, vore det
klokt och ändamålsenligt för någon annan nation, stor eller liten, att göra det?
Hur Ni än se saken, blir engelskan till synes den enda möjligheten att förverkliga
tanken på ett för alla gemensamt världshjälpspråk.»

Rektor Jansson:

»Språkproblemet är redan löst med hjälp av telefonen, om man skall tro
Albert Thomas från Internationella arbetsbyrån i Geneve. Kongressdeltagarna
stå i förbindelse med tolkar, som omedelbart och samtidigt översätta talarnas
ord till de tungomål, som behövas, 30—40 stycken. Alla förstå då lika bra och
kunna göra sina inlägg i kongressarbetet lika bra. Ingen tillbakasatt, alla lika
medverkande, så framt tolkarna översätta lika rätt. Ingen behöver lära sig
något främmande språk. Det enda, som behövs, är tillräckligt många och stora
kongresslokaler med dylik telefoninstallation.

Egendomligt nog har detta arrangemang inte överallt väckt den beundran,
man skulle kunna vänta. Någon föreslår, att kongresserna upphöra, delegationerna
upphöra med sina lustresor och få inläggen tryckta, ta ställning till
problemen i lugn och ro, fatta beslut genom skriftlig omröstning. Det går långsammare
men säkrare och ofantligt mycket lugnare. En annan referent, som
funnit, att tolkarna störa både varandra ock den förstående allmänheten, föreslår,
att delegationerna stängas in i olika rum, där en tolk med telefonförbindelse
till talaren (denne skulle ju kunna visas på film samtidigt) utlägger
texten på modersmålet. Men ändå inte nöjd föreslår han att slopa alltsammans
och gå hem och lära esperanto. Denna lösning förordas av allt flera, av många
ännu på skämt, av flertalet på djupaste allvar.

Det internationella samarbetet är med nuvarande anordning oerhört klumpigt
och ger bara papperskontakt eller på sin höjd Telefonkontakt’ i stället för
personliga förbindelser, som äro långt viktigare. För att nå sådant måste vi
ha ett hjälpmedel, som kan sätta alla i direkt förbindelse med alla, Ett språk
som alla kunna lära sig så grundligt, att det blir som ett andra modersmål. Målet
bör enligt min mening och kan enligt min erfarenhet sättas mycket högre än
som vanligen göres. För närvarande är det ett fåtal ur de missgynnade nationerna,
som få tjänstgöra som dessas representanter. Det klagas ideligen, att

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

dessa inte äro hemma i sina stycken, men de måste sändas ändå, ty de verkligt
sakkunniga kunna ju inte några språk. Yi kunna ordna det så, att just dessa
kunniga inom alla branscher också få bli våra representanter, men då måste vi
ha bort från detta orättfärdiga system, att vissa stora länder kunna sända vem
som helst, för att de ha språket till skänks, medan vi andra äro inte blott små,
utan även handikappade av språkeländet. Och ändå vad ha inte vi små att
komma med, när det gäller insatser i världskulturen. Systemet måste bort.

Det är inte utan att jag ser en ljusning i vissa ansträngningar att ge engelskan
monopol. Många av oss ha så lätt att finna oss i den rollen, som de stora
tilldela oss. Men låt Frankrike, Tyskland, Spanien, Italien m. fl. samlas i de
missgynnades led, så dröjer det inte länge förrän bubblan spricker. Jag har
visst ingenting emot engelskan. Dess studium har berett mig mycken glädje
under många år. Jag vill visst inte förmena någon att studera engelskt språk
och kultur. Men här är det fråga om helt andra saker. Här är det fråga om
att finna ett medel för internationellt umgänge, som är tillgängligt för vem
som helst och som inte otillbörligen utestänger eller gynnar någon vare sig
nation eller enskild. Här duger inte engelskan. Kommer aldrig att kunna
duga. Här duger endast det enkla, klara, i denna mening neutrala språket
esperanto. Jag vet vilka resultat man kan få i engelska. Jag har studerat
språket i 36 år och undervisat i det i 30 år privat och i klass, på alla stadier,
från första klassen till studentexamen. Undervisningen har berett mig mycket
nöje och många missräkningar. Den har lämnat aktningsvärda resultat men
ändå---—-

Ja, fullt förstod jag inte, hur misslyckat det hela var — ur nyss nämnda
synpunkter — förrän jag gjorde bekantskap med esperanto för en fem, sex år
sedan. Först teoretiskt. Jag läste en liten konversationsbok. Det såg lite
underligt ut: klara enkla ändelser, men orden något mystiska, tagna än
från tyskan, än från engelskan, än från franskan, än alldeles okända. Blandningen
stötte litet, och jag tyckte nog att det behövde förbättras. Jag betraktade
ännu det hela som ett lustigt experiment. Men då kom praktiken. En
främling som förirrat sig till Stockholm och med esperantos hjälp skaffat sig
anställning och allt som behövdes för att stanna här. Det var ett påtagligt bevis
för att språket användes och kunde användas. Nu blev intresset större. Jag
skaffade mig litteratur och stridsskrifter för och emot. Jag fann, att språket
fungerade utmärkt och att mina förbättringsförslag voro rätt enfaldiga, att
det var obegripligt lätt att få ett grepp om hela språket på kort tid. Efter en
vecka fanns det icke längre några hemligheter. Ett besök i esperantoklubben,
där för tillfället 6 nationer voro representerade, lärde mig, att språket var lätt
att förstå, när det talades, både i föredrag och samtal. Det lockade till fortsättning
både i teori och praktik. Jag lärde beundra den genialitet, varmed
språket undvikit svårigheterna i de nationella språken utan att pruta av på
redan och klarheten, och jag fick det praktiska beviset på språkets livsduglighet
i världskongressen i Helsingfors 1922.

Det var den fjortonde världskongressen, som esperantisterna samlades till.

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

Många deltagare liade sålunda varit med om sådana förut men för många
andra, särskilt bland finnarna, var det som för mig den första upplevelsen av
denna art. .Tåg vill säga att den var enastående och absolut övertygande. Det
var ett fullt levande språk, som flöt från de talandes läppar vid det högtidliga
första sammanträdet, där professor Setäläs vetenskapliga föredrag om världsspråksfrågans
utveckling, doktor Privats glänsande tal över ämnet esperanto
och kulturen och den ungerska skalden Kaloczays hänförda poetiska hyllning
till den finska nationen visade olika sidor av språket. De många hälsningar
från representanter för 30 länder visade, hur enhetligt uttalet kunnat hålla sig
trots den primitiva undervisningen under språkets barndom. Det var svårt att
gissa sig till nation av uttalet, endast bulgarer, danskar, engelsmän och letter
hade vissa talvanor, som röjde dem, om de inte voro särskilt språkbegåvade.
Redan detta intryck var överväldigande och obegripligt stämningsfullt. Men
här talade väl spetsarna inom rörelsen, tänkte jag. Det blir intressant att se
fortsättningen.

På arbetssammanträdena skulle behandlas för rörelsen ytterst viktiga
frågor. Det gällde dess konstitution, och meningarna hade varit ytterst delade
i många år. Så mycket bättre: här kom nu ytterligare överraskningar. För
det första den otroliga lätthet, varmed talarna framförde sina synpunkter. Här
talade både äldre och yngre, både veteraner i rörelsen och årsgamla eller knappt
det. För det andra satt man ej i grupper efter länder och resonerade klump vis
och en talade för gruppen, utan det var som ett enda folk med ett gemensamt
språk och gemensamt intresse. Och så en överraskning för alla: konstitutionen
blev antagen under allmänt jubel. Instängda på båten under färden över
Östersjön — en stormig färd — hade representanter för stridiga åsikter enats
om en lösning så genial, att den endast behövde framställas för att i princip
vinna fullt och helt gillande. Diskussionen kom därför att röra sig om olika
detaljer. Ett par av talarna hade särskilt intresserat mig, därför att deras ord
haft så stort inflytande i ett par viktiga frågor. Den ene var en ljushårig estlänning
knappast 20-årig, den andre en livlig mörk polack knappast äldre, med
en flödande talegåva. Jag hörde sedan, att den förre studerat esperanto i 2 år,
den senare i 3 månader. Det är inte möjligt: det måste vara överdrift. Jo, det
befanns vara sant. Men han kunde förut tyska och franska och var polack,
vilket bara det förklarar mycket.

Det var inte möjligt, att förbli blott lyssnare i denna samling — mellan
sammanträdena blev jag ideligen attackerad av folk från östan och västan, som
ville ha reda på än det ena än det andra. Det hakade litet i början, men det
ideliga surret av esperanto gjorde, att språket med våld trängde sig på en, och
snart blev det jag, som gick till anfall. Mitt stora intresse var att få veta, när,
hur och var de olika människorna lärt sig esperanto. Ja, det var mycket olika;
men det intressantaste var, att så många lärt sig språket under sista året eller
halvåret och ändå kunde så väl uttrycka vad de ville och förstå allt. Vidare
att många lärt sig språket på egen hand, per korrespondens eller ur läroböcker,
och slutligen att till så övervägande antal särskilt bland finnarna det var

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

mycket olärda människor, som i esperanto lyckats skaffa sig ett kommunikationsmedel
med yttervärlden. Man kan förstå deras oförställda glädje, när de
kunde konstatera, hur bra detta medel fungerade.

Ingen må väl undra över, att jag efter sådana erfarenheter började deltaga
i arbetet för esperantos spridning. Jag hyser inte den minsta tvekan om, att
vi här funnit en fullgod lösning av språkproblemet. Det återstår endast att
visa de tvivlande och okunniga, hur lätt och ledigt esperanto fungerar. Ingen
tror det efter de bittra erfarenheterna under studiet av de nationella språken,
som man aldrig kan tillfredsställande lära sig, om man inte är tillfredsställd
med rätt litet. Och det anföres så många underliga principskäl mot språket:
att det inte är levande, att det inte har någon litteratur, att det inte går att
uttrycka känslor på det. Till allt detta säger jag endast: kom och se, hur
språket fungerar på en kongress, kom till Antwerpen i augusti nästa år, hör
och lär. En massa av edra fördomar skall förflyktigas, som dimman för solen.
Vad som faktiskt finnes skall man icke förneka möjligheten av, endast glädja
sig över och hjälpa till att sprida kännedom om. Sedan kan det dröja längre
eller kortare tid, innan den stora allmänheten låter sig övertygas. Ännu står
den i Sverige ganska undrande. Det anses inte, som man sade i Finland, skamligt
att vara okunnig i denna viktiga fråga. Men rörelsen vinner terräng, särskilt
efter kriget ha just de kretsar, som bäst behöva ett enkelt hjälpspråk, mer
och mer förstått, att de i esperanto funnit vad de sökt.

Esperantos stora betydelse ur social synpunkt har redan varit föremål för
vetenskaplig behandling vid Institut J. J. Rousseau i Genéve och skall ytterligare
behandlas i en doktorsavhandling vid ett franskt universitet. Denna betydelse
kan kort uttryckas så: att esperanto bryter ned sociala skrankor såväl
som språkgränser. Medan de nationella språkens grundliga studium måste bli
ett privilegium för den bemedlade eller i varje fall för ett fåtal, ligger esperanto
öppet för en var. Det behövs inga resor, inga dyrbara böcker, inga utländska
lärare. Det tar ingen orimlig tid. Den fattige kan nå samma skicklighet
som den rike, lantbon som stadsbon. Energien och anlagen äro de enda
utslagsgivande faktorerna.

I esperantolitteraturen finner man en rik källa för sin bildningstörst. Här
är samlat något av det bästa, som finnes på alla språk. Icke 25-öres romaner
utan världslitteraturens främsta verk, icke bara de gamla klassiska utan böcker
av igår från Japan, Kina, Bulgarien och Turkiet. En arbetareesperantist, som
följer med sin tid, kan gott ta upp tävlan med vilken bildad person som helst,
när det gäller allmän beläsenhet. Ett par exempel. De båda nobelpristagarna
Benavente och Reymont, den spanske dramatikern och den polske prosaisten,
voro kända för esperantisterna, långt innan de överfördes till svenska, likaså
den möderne tjeckiske författaren Capek, och det märkliga dramat Dibbuk,
skrivet ursprungligen på jiddisch, som nu översättes för Oscarsteatern, ha vi
haft åtminstone ett år på esperanto. Det höjer självkänslan att ha dessa möjligheter,
det vidgar horisonten att begagna dem.

En annan sak, som har mer än social betydelse, är den möjlighet till ome -

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

delbar kontakt med den stora vida världen, som esperantostudierna ge. Hur
många är det, som någonsin få annan användning för sina kunskaper i engelska
än att läsa någon bok, som man lika bra eller med bättre förståelse kan läsa i
svensk översättning. Men för esperantolärjungen är det en naturlig sak, att
efter ett par månaders studier börja en vidlyftig brevväxling med folk från
jordens fyra hörn. En liten annons i en internationell esperantotidning ger 100-tals svar, om den är förståndigt avfattad. Bland dessa korrespondenter får
säkert var och en några vänner för livet. Tänk vad en sådan korrespondens
ger vidgad livssyn, vilka möjligheter till självständig uppfattning av saker
och förhållanden världen runt: vilka utbyten av fack- och livserfarenheter ha
icke på denna väg redan skett och vilka vänskapsband knutits, band, som icke
ens krigshatet kunde slita.

Förr eller senare drar en sådan korrespondens med sig en utrikesresa. Då
har man en vän, som väntar vid målet, man får allt ordnat för sig, får se mer
än hotell och restauranter, får se landets liv på nära håll, hem och vardagsmänniskor.
En sådan resa skulle nog inte ha blivit av utan esperanto som förmedlare.

Slutligen få vi icke glömma det inflytande, som esperantostudierna ha för
ungdomens allmänna utveckling. De väcka intressen som slumrat, intresse för
det egna språket — detta är betygat i de officiella rapporterna från engelska,
tyska och andra skolor. Esperantolärjungarna läsa och skriva engelska bättre,
heter det, de forma sina satser och välja sina ord med större urskiljning, de
grammatiska begreppen bli påtagliga fakta. Det blir reda i tanken och i
språket. Det blir också intresse för geografiska studier genom den nyss omtalade
brevväxlingen, intresse för andra folks liv och vanor, för deras språk,
för deras historia och deras insatser i kulturen. Ungdomens hjärtan öppnas
för de vackra tankarna om folkens samarbete och förbrödring, som allena kan
föra oss ut ur närvarande dystra förhållanden.

Jag har icke anlagt teoretiska synpunkter på denna fråga, som är till övervägande
del praktisk. Jag har sökt meddela mina erfarenheter och skall fortfara
att så göra i fast förvissning, att den enda rationella lösningen av problemet
snart skall bli allmänt antagen, modersmålet inom landet, esperanto vid
internationellt umgänge.

Därmed vill jag icke förneka nyttan och nöjet av nationalspråkens studium,
men jag går så långt, att jag bestämt påstår — även här stöder jag mig på
erfarenheten, min egen och många andras — att var och en behöver studera
esperanto för att få den rätta synen på de nationella språken. Som ett ypperligt
hjälpmedel vill jag rekommendera ’La homa linqvo’ av professor Collingson
vid universitetet i Liverpool.»

Lektor Gösta Bergman:

»Världsspråket! — Vem har inte någon gång i sitt liv varit inne på det
ämnet? Det har ju ständigt varit ett livligt uppskattat stridsäpple vid diskussio -

14 Motioner i Första kammaren, Nr 227.

ner i tidningarnas spalter, i gymnasistföreningarna, efter middagarna, i riksdagen.

Vilken ofantlig vinst för mänskligheten det skulle vara, om alla människor
talade ett enda språk såsom före babyloniska förbistringen, är man alltid ense
om. Men bur nå det målet?

Under diskussionens lopp visar det sig alltid nödvändigt att på något vis
begränsa uppgiften. En ringa eftertanke säger oss, att världsspråket, taget i
den vidsträcktaste bemärkelsen, är en utopi. Ty vem skulle väl kunna få negrerna
i Sudan, malajerna och kamtscbadalerna att lära sig ett språk, som de inte
behövde?

Nej, man får lov att nedstämma sina anspråk och begränsa sig till den civiliserade
världen.

Men termen världsspråk är fortfarande oklar. Är det att uppfatta som det
enda språket i den civiliserade världen eller såsom ett stöd- eller bjälpspråk vid
sidan av nationalspråken?

Man kan väl gott säga, att det är uteslutande i denna senare bemärkelse, som
världsspråkstanken för närvarande över huvud kan påkalla en allvarligare uppmärksamhet.

Striden står mellan två alternativ, å ena sidan ett konstgjort språk, å andra
sidan ett organiskt framvuxet levande nationalspråk.

När d:r Zamenhof under pseudonymen d:r Esperanto år 1887 offentliggjorde
sitt geniala konstspråk, så ville han därmed realisera sin dröm att närma folken
till varandra genom att skapa dem ett medel att förstå varandra. Esperanto
räknar nu en tradition på 40 år, det äger en litteratur på c:a 4,000 tryckta arbeten
och har läroböcker och lexika på nästan alla språk. Men hur stor är esperantopubliken?
Enligt en rapport rörande esperanto, som Nationernas förbund framlade
1922, ha över hela världen sålts omkring 4 milj. esperantoläroböcker och
nära 700,000 vuxna ha genomgått esperantokurser. Medräknas de barn, som fått
undervisning i språket, så måste antalet ökas med 100,000. Siffrorna äro
approximativa, men utgöra en hållpunkt för beräkning av den nuvarande esperantopubliken.

Siffran 800,000 är synnerligen imponerande och aktningsvärd. Den vittnar
om ett över hela jordklotet bland intelligent och energiskt folk starkt känt behov
att kunna ett främmande språk, och dock ligger det nära till hands att invända,
att siffran icke ens täcker befolkningstalet i den lilla estniska staten.

Trots den starkt framträdande idealistiska karaktären av esperantorörelsen
synes det ovisst, om esperanto eller över huvud taget ett konstgjort språk kommer
att i någon avsevärd grad få betydelse. Ty förutsättningen för språkets
framgång är dock framförallt, att det blir infört som obligatoriskt ämne i skolorna.
Ett sådant beslut kan uppenbarligen icke genomdrivas i en handvändning.
Man måste i de olika staterna vara övertygad om, att esperanto är sista
ordet i frågan om konstgjorda språk. Den kommitté av språkvetenskapsmän,
som 1907 föreslog ido, var icke av den meningen. Visserligen har ido rönt kritik
och betecknats som ''snarare ett steg tillbaka än framåt i förhållande till

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

esperanto’, men kritikerna ha själva framlagt nya språkförslag, nämligen esperantido
och Occidental, och även om dessa senare icke i väsentligare stycken
skilja sig från esperanto, så äro de tecken på, att hjälpspråket ännu icke är utexperimenterat.
När det gäller ett språk, vilket likt esperanto skulle spridas
över hela den civiliserade världen, så måste man kunna lita på, att det skall stå
sig och icke en vacker dag måste se sig överbjudet av ett nytt projekt, det måste
med andra ord ha en orubblig auktoritet.

Men vi ha ju de stora nationalspråken, engelskan, tyskan, franskan och spanskan.
Ja, då kan man diskutera å ena sidan rent teoretiskt, vilket av dessa
språk, som vore tjänligast som hjälpspråk, å andra sidan möjligheten för detsamma
att bli antaget och slå igenom.

Alla större nationalspråk ha ju den uppenbara fördelen framför konstgjorda,
att de redan behärskas av en stor mängd människor. Av de nu nämnda kommer
som bekant engelskan i detta hänseende i främsta rummet, men även spanskan
intar en framskjuten ställning, då det är det officiella språket i ej mindre
än 17 stater i Europa och Amerika. Engelska, inklusive amerikanska, talas som
modersmål av minst 155 miljoner människor. Tar man med i beräkningen även
de i andra hand engelsk-språkiga, närmar sig siffran 200 miljoner enligt förra
året verkställda beräkningar. Detta språk är alltså redan nu i icke ringa mån
ett världsspråk. Med engelskan kommer man fram över hela det brittiska imperiet
och i Nordamerika samt dessutom bland språkkunnigt folk i många andrå
länder, icke minst fjärran östern, Japan och Kina, Engelskan är också i vissa
hänseenden ett lätt språk. Det tävlar av alla nationalspråk mest med esperanto
om en enkel och lätthanterlig formlära. Däremot erbjuder ju ordförrådet svårigheter,
men så måste alltid vara förhållandet med ett språk, som skall vara
ett smidigt och adekvat uttryck för en mångskiftande kultur och mänskligt
själslivs alla sidor. Även vid esperanto är ordförrådet det kinkigaste kapitlet
att tillägna sig.

Om man således stannar för att ge engelskan företrädet i lämplighetsfrågan,
så inställer sig spörsmålet: hur göra engelskan till världshjälpspråk?

Man kan väl utan vidare komma överens om, att detta icke kan ske genom
diktat i någon form t. ex. genom beslut eller rekommendation av Nationernas
förbund. Engelskans väg till det universella hjälpspråkets ställning måste, i
den mån engelskan kan nå dit, gå genom den fria konkurrensen. Den engelska
tanken, the british spirit, den engelska kulturen är det som skall göra’t. Englands
väg bleve densamma som det gamla Roms, som genom överlägsenheten av
sin kultur tvingade folken att tänka och därmed även tala på romarevis.

Jag skulle vilja uttrycka mig så, att vi för närvarande ha flera världshjälpspråk
i de stora nationalspråken. De artificiella språken äro fruktansvärt
handicappade därigenom, att de sakna nödig auktoritet och därmed också utbredning.
Bland de stora kulturspråken går engelskan åtminstone från svensk
horisont framåt med stora steg och har på sistone efter världskriget ökat avståndet
mellan sig och de närmaste konkurrenterna. Det är därför praktiskt
för den enskilde att lära sig engelska. Esperanto kan do, men engelskan dör

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

inte i första taget. Kan man esperanto blir man förstådd av kanske en miljon,
kan man engelska, blir man förstådd av bortåt 200 miljoner och längre kan man
för det närvarande och säkert en lång tid framåt icke komma med lösningen av
världsspråksf rågan.

Innan jag slutar, skulle jag vilja tillåta mig uttala några tankar om de europeiska
nationalspråkens framtida öden och hur dessa synas mig ha ett visst
sammanhang med frågan om ett världsspråk i vidare bemärkelse.

D:r Zamenhof tänkte som så: skaffa oss ett gemensamt språk, så vinna vi en
folkens förbrödring. Låt oss nu i stället vända på satsen och säga: närma folken
till varandra, så vinna vi ett gemensamt språk. Därmed är världsspråksproblemet
inställt på lång sikt, och världsspråket finge tänkas som en organisk
sammansmältning av de nu talade nationalspråken. Är ett världsspråk i denna
mening en ren utopi?

Jag vill inte svara direkt nej på den frågan och tvingas därför att bli en
smula utförlig i motiveringen.

Varför tala folken olika språk? I grund och botten därför att de tänka på
olika sätt. Varje folk har under århundradena utvecklat sin speciella kultur,
och denna speglas i dess språk. Den babylonska förbistringen är en följd av
folkens spridning över jorden och den därav orsakade isoleringen mellan dem.
Språken äro ju stadda i en ständig utveckling, orden förändras med hänsyn till
form och betydelse, och en livlig omsättning äger rum inom ordförrådet, i det
nya ord bildas eller inlånas och gamla undanskjutas. Ju mera isolerade kulturerna
äro från varandra, desto självständigare utveckla de sig. Nedbrytas
däremot skrankorna mellan nationerna, så inträder genast ett samspel mellan
de språket påverkande krafterna. Se på den svenska importen av ord under
tidernas lopp: Vi fingo en stark ström latinska lånord in med kristendomen.
Ett i nationens liv så djupt ingripande faktum måste ge en kraftig återspegling
även i dess språk. Under hansans storhetstid och kalmarunionen i slutet av
medeltiden snart sagt översvämmades svenskan av plattyska och även danska
ord, som varaktigt införlivades med det gamla ordförrådet och nu kännas som
renaste svenska. Hur mången tänker på, att i Tegnérs berömda karaktäristik
av modersmålet den första versen med de stolta orden:

Ärans och hjältarnas språk, hur ädelt och manligt du rör dig, innehåller åtskilliga
plattyska lånord, nämligen ärans, hjältarnas, språk, ädelt och möjligen
också manligt? Under 1600- och 1700-talen kom en fransk lånordsström i släptåg
med den franska upplysningen och sederna vid Ludvig XIV:s hov, visserligen
lämnande folkets breda lager mera oberört, och slutligen stå vi just för
närvarande mitt uppe i en engelsk-amerikansk kulturpåverkan, som kanske
ännu inte nått sin kulmen. De lånord, som den medför, nå däremot till de bredaste
folklager, ty de hänföra sig i det hela till det praktiska vardagslivets
område, ej minst kroppskulturens.

De främmande orden bidraga till att internationalisera svenskan. Vid alla
tider av livligt kulturbyte ha lånorden ökat. I våra dagar, då kommunikatio -

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

nerna mellan folken blivit ojämförligt mycket livligare än förr tack vare tekniska
uppfinningar, lia folken ryckt varandra närmare, kulturarbetet har blivit
i högre grad internationellt. Detta har medfört ett vidgande av den andliga synkretsen,
hela åskådningen av tingen har förskjutits, nya föreställningar och begrepp
kräva nya namn, och är föreställningen allmäneuropeisk, så blir namnet
det gärna också. Vill man folkens närmande och förbrödring, ett verkligt nationernas
förbund, så får man ta med på köpet ett mer eller mindre internationellt
språk.

Men Rom byggdes inte på en dag. Innan någon mera betydande utjämning
kan äga rum mellan nationalspråken, måste en utveckling ha försiggått inom
dessa själv. Problemet riksspråk kontra dialekt måste först lösas. Problemets
lösning är för övrigt redan i alla länder på väg. Det är ett faktum, som man
icke kan sluta ögonen för, att våra svenska dialekter sedan en tid tillbaka äro
stadda i utjämning. Liksom den gamla allmogekulturen med dess nedärvda
byggnadsstilar, brokiga folkdräkter, uråldriga bruk och sedvänjor, sägner och
folktro inför våra ögon försvinner, för att i museerna i bleknade rester en gångpåminna
oss om en tillryggalagd kulturepok, på samma sätt kommer det sannolikt
att gå oss också med folkmålen. De gamla sakerna och föreställningarna
ersättas med nya, och med dem komma orden i följe. De gamla bockskinnsbyxorna
och jackorna ha ersatts av kostymer av europeiskt snitt. Cheviotkostymen
kunde ju ett slag nästan betraktas som svensk nationaldräkt. Ulster, kravatt,
slips och manschetter äro nyförvärv både till sak och namn. Sådan är
tidens gång och något motstånd har man icke anledning att bjuda, så länge
nyheterna äro praktiska och ändamålsenliga. Riksspråket, företrätt av litteraturen,
pressen inbegripen, skollärarna, radion, föreläsarna m. m., sträcker ut
sina tentaklar och konkurrerar ut det gamla ordförrådet i dialekterna. Aksenten
och uttalet över huvud taget är däremot envisare. När äro dialekterna utjämnade?
Så raskt lär det inte gå. Fröding skrev i förordet till sina värmländska
räggler och paschaser år 1895: ''Om trätti år ä dä ingen i hel Varmlann, som
begriper ett ol tå vårat mål.’ Det är nu mer än trettio år sedan detta yttrande
fälldes, men värmländskan lever ännu, om också delvis utjämnad. Den viktigaste
förutsättningen för riksspråkets seger är upphävande av den geografiska
och kulturella isoleringen. Hela nationen måste bli delaktig i kulturarbetet och
känna sig i första rummet som svenskar, i andra rummet som dalmasar eller
skåningar o. s. v.

Förhållandet mellan dialekterna och svenska riksspråket är tydligen i vissa
avseenden jämförligt med förhållandet mellan svenskan och de andra nationalspråken.
Huvudförutsättning för utjämning mellan dessa senare är sålunda, att
kulturarbetet blir internationellt. Yi ha redan slagit in på den vägen, och det
internationella ordförrådet i de europeiska nationalspråken är en barometer, som
visar intensiteten i detta samarbete. Det är måhända icke för djärvt att tänka
sig ett så småningom helt organiskt framväxande europeiskt språk, frukten av
många kommande generationers samarbete.»

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 3 sand. 64 käft. (Nr 227.)

303 28 2

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

Rektor •Jansson (replik):

»Professor Zachrissons inlägg har helt övertygat mig — att vi mena helt
olika saker med världsspråk eller hjälpspråk. Han menar ett språk, som man
kan reda sig med efter att ha studerat det i två år med tre veckotimmar, sedan
man förut lärt sig tyska och franska. Och med reda sig menar han tydligen
inte så mycket, då han som exempel på engelskans utbredning nämner, att hela
socknar i Sverige tala engelska. Låt oss få namnen på dessa! Jag menar däremot
ett språk, som man med vanlig folkskolebildning lär sig på 1 å 2 år så
flytande, att man kan det lika bra som sitt modersmål. Jag vet många arbetarynglingar,
som kan det bättre. De ha isolerade på landsbygden studerat
Svenska Esperantoförbundets gratiskurs 6—9—12 månader mitt under sitt
vanliga förvärvsarbete, och så kommer de och överraskar med en förmåga att
förstå och tala språket, som är underbar.

Engelsmännen le lite överlägset, när vi talar om att vi undervisa engelska
2 år i fortsättningsskolan. Ni måtte vara ena duktiga språkmän, Ni svenskar.
Vi använder 8 å 12 år på engelskan och kan den ändå inte.

Det är nog inte stavningen, som vållar den största svårigheten i engelskan.
Tvärtom är denna en hjälp att känna igen ord. som man har i sitt eget språk
men vilka förvrängts i engelsmannens mun till oigenkännlighet. Vore uttalet
så pass redigt som skriften, så kunde man kanske tänka sig engelskan som
världsspråk. En ljudenlig stavning vore ingen hjälp även om den kunde tänkas
möjlig.

Ordförrådet, framhålles det, är det svåraste i alla språk — och så påstår
man att detsamma gäller esperanto. Det är en sanning med ringa räckvidd.
Den som påstår det har inte ens börjat studiet av språket. Ty det är just här,
som Zamenhofs språk väsentligen skiljer sig från naturspråken och alla de
andra konstspråken. Hans snille visade vägen inte endast ur grammatikens
ändlösa irrgångar, där den ena regeln svär mot den andra, utan också bort från
nationalspråkens snåriga buskskog av godtyckligt hopkomna ordbildningar till
den genialt planerade park, där hans geni lever i ordskattens växt. Hur mycket
hans uppfinning lättat språklärandet förstår man inte utan att ha prövat på
det. En mångspråkig. som lärt sig de europeiska stammarna, har samma känsla
inför ett ord i ett nytt språk, vars delar han känner från de andra språken,
som esperantisten inför de nya orden i sitt språk. Han kan delarna förut. Begreppet
växer fram av sig självt. I de andra språken är ordet en död massa
av bokstäver och ljud, som sällan väcka begreppet, som de skola uttrycka.

Det talas om ofullkomliga konstspråk i motsats till fullkomliga (?) naturspråk.
Alltså å ena sidan eu erkänt genial uppfinning med klar logisk byggnad,
å den andra en godtycklig hopkommen röra av ord och fraser från alla håll.
Detta kan ju inte vara särskilt prisvärt som tankeöverföringsmedel. Oreda och
oregelbundenhet kan ju vara intressant, men inte är det en fördel.

Engelskans utbredning. Lektor Bergmans siffra 200 miljoner för engelsktalande
är vederhäftigare än den överdrivna 500 miljoner. Meningen vore
alltså: Eftersom 200 miljoner tala engelska dialekter, ska 200 miljoner

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

romanska folk, 190 miljoner slaver, 400 miljoner kineser för att icke tala om
japaner och tyskar och oss andra tvingas att lära sig detta ''synnerligen svåra’
språk. Jag citerar bara professorn i engelska i Lund Eilert Ekvall, som varit
censor i ett 10-tal år och vet, hur det är. Rättvisare och bättre på allt sätt är,
att alla lära ett annat språk än sitt eget, ett lätt språk. Esperanto är 20 gånger
lättare än engelskan, säga engelsmännen i den rapport, som avgavs år 1923
till Engelska föreningen för vetenskapernas främjande. Samtliga kommittémedlemmar
förkastade latinet och engelskan jämte övriga nationalspråk och
uttalade sig till sist för esperanto (eu reservant: professor AV. Rippman), 6—8
gånger lättare säga japanerna i sin rapport till N. F.

Den som talar för engelska, förbiser den faktiska rivaliteten mellan språken.
Regeringarna kunna finna sig i det närvarande trasslet, men inte i övervälde för
ett annat språk. Man får också betänka, att nationalkänslan, stoltheten över
det egna språket är större hos andra folk än hos oss. Där mönstras främmande
ord ut: danska ord ur norskan, svenska ur finskan, här glädjer man sig åt varje
utländsk glosa eller fras, som man snappar upp och stoppar in i ärans och
hjältarnas språk.

Allmänhetens opinion svänger allt mer och mer till förmån för esperanto.
Vi hörde, att år 1919 50 personer uttalat sig i världsspråksfrågan: 29 för
engelska, 20 för andra språk, 1 för esperanto. Redan 4 år senare samlas i
Venedig 250 delegater för 209 handelskammare, varumassor, turistföreningar
etc. Efter att ha sett hur esperanto fungerade, uttalade sig alla med entusiasm
för detta språk. (Jag törs inte ens citera de vackra orden.) Och av flera
hundratals inkomna svar var det summa 4, som föredrogo andra språk — ej
enbart engelska — och ett tveksamt. Och 2 år senare, 1925 i Paris, uttalade
sig 400 delegater efter enahanda erfarenheter enhälligt för esperanto som
handelns och industriens internationella språk. Där voro bl. a. 10 regeringar
representerade, Frankrike, Tyskland, Spanien, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien,
Lettland, Persien, Japan och Kina. Otaliga andra kongresser och internationella
förbund ha uttalat sig i samma riktning. Viktigast äro måhända
N. F:s rekommendation av språket, varigenom detta blivit jämnställt med nationalspråken
vid telegrafering, samt Lausannekonferensens beslut — en konferens
mellan radiostationerna — att per esperanto sända vissa meddelanden ut
över världen.

Särskilt som radiospråk för radioändamål är esperanto mycket användbart.
I ljudklarhet och lätthet att uppfatta kommer italienskan först men esperanto
är god andre. Även här stämmer praktiken rätt illa med teorien: professorerna
Brug-Leskien, Meyer och Thomson ha utdömt ett ljudsystem, som visar sig
vara utmärkt i radio. Mot dessa fyra, som förkasta språket, kunna ställas tjugu
som prisa det som ett mästerverk, och det sådana som kunna språket. Här bredvid
mig stå just två japanska professorer, som med esperanto fara runt jorden.
Den ene sa i går: Först med esperantos hjälp kunna vi japaner nå det inre av
västerlandets kultur; förut ha vi endast sett utanverken.

Motioner i Första hammaren, Nr 227.

Hur man kan fördöma esperantos ljudsystem och samtidigt tala för engelskans
är mig obegripligt. Engelskan innehåller ju precis samma ljud men har
dessutom några rätt besvärliga konsonanter och en massa svårbestämda och
otydliga vokaler. Därför kommer engelskan nära slutet på skalan, när det
gäller lämplighet som radiospråk. Esperanto har redan fått stor användning
inom radion. Man sänder börsnyheter och andra nyheter, esperantokurser
o. s. v. över 140 stationer ha använt språket, över 70 ha sänt kurser. Här ha
vi också funnit ett medel att snabbt göra språket känt och samtidigt använt i
de vidaste kretsar. Eu radiokurs under en vinter ger lärjungarna förmåga att
förstå, läsa och skriva språket. En fortsättningskurs på två halvtimmar per
vecka skulle ge talfärdighet.

Samfärdselns allt snabbare ökning fordrar en snar lösning av problemet; vi
kan inte vänta hundratals år på ett blandspråk, som i bästa fall blir ofantligt
mycket sämre än esperanto. Yägen ur svårigheterna är enkel och kort.

Låt folkskolan ge underbyggnaden, två å tre timmars esperanto femte och
sjätte skolåret. Låt radion hjälpa till: hjälpa studiecirklarna, hjälpa de vuxna:
syskon och föräldrar. Inom ett par år ha vi i alla fack språkkunniga fackmän.
Esperanto blir — det är redan på vissa kongresser — jämnställt tolkspråk med
de övriga, det blir snart det enda och målet är nått. Skulle Sverige gå i spetsen
vore det ingen skam, tvärtom. Alltså utan längre tvekan. In med esperanto i
folkskolan. — Ut över allt landet med radions hjälp.»

Lektor Gösta Bergman (replik):

»Man överdriver lättheten att lära sig esperanto. Grammatiken lär man sig
på en timme, heter det. Javäl. Men ordförrådet! Den ärade första inledaren
av denna diskussion gör en jämförelse mellan den tid som åtgår för inlärandet
av engelska och esperanto. Man måste dock vid en dylik jämförelse betänka,
att det engelska ordförrådet är ojämförligt mycket rikare och mera mångskiftande
än det esperantistiska. Att ordförrådet i ett språk är stort utgör så långt
ifrån ett tecken på att språket är opraktiskt, att det i stället är en garanti för
att detta språk är ett smidigt uttryck för den mänskliga tanken. När esperantolitteraturen,
som f. n. endast utgör en obetydlig bråkdel av den engelska, vuxit
till större mått, så kommer även dess ordförråd att öka och därmed svårigheten
att lära esperanto ökas. Det är icke gärna möjligt att jämföra två språk, av
vilka det ena är produkten av ett enda polskt språkgeni och det andra resultatet
av miljoner hjärnors arbeten i vetenskap, teknik och handel.

Den fråga vi här diskutera, är av ofantlig betydelse, och det är därför angeläget,
att var och en tar ställning till densamma efter moget övervägande. Yi
som ställa oss skeptiska eller avvisande mot esperanto behöva ju icke därför
frånkännas medkänslan med mänskligheten. För att lösa denna fråga behöves
ej mindre medkänsla med mänskligheten än även förnuft.

Egentligen äro vi ju alla ense om att vi behöva ett världsspråk. Yad vi ha
olika meningar om är, vilket som är mest praktiskt, att låta tiden arbeta engelskan
i händer, eventuellt påskynda denna utveckling, eller att forcera fram

Motioner i Forsta kammaren, Nr 227.

ett nytt språk, esperanto. Tiden blir vår domare. Om vi leva om 10 år, ha linjerna
säkert klarnat mera och tendensen kommer att vara tydligare. Tillsvidare
må vi förbli troende. Huvudsaken är att vi tro på något.»

Borgmästaren Lindhagen (replik):

»Professor Zachrisson och lektor Bergman erkänna oförbehållsamt behovet
av ett världsspråk. Detta är första etappen på vägen. Endast en ringa kontingent
av mänskligheten har hunnit ens så långt.

Däremot kunna de knappast sägas vara anhängare av ett världsspråk. Därtill
lordras vilja att skapa det. Där en vilja finnes, finnes ock eu väg. Båda talarna
skjuta problemet it rån sig och hänvisa till den så kallade utvecklingen, om
vilken lämnas allenast en del spådomar. I en punkt äro de dock beslutsamma.
De avvisa till och med tanken på ett nybildat världsspråk för att i sina tankar
odelat falla i armarna på de gamla nationalspråken, krångelspråken, vilka de
ock representera i sin lärargärning.

Lektor Bergman, som söker gå till grunden av tingen, råkar här in i en motsägelse.
För ett nybildat världsspråks framgång fordras framför allt, säger
han med rätta, att det blir infört som obligatoriskt ämne i skolorna. Engelskans
upphöjande till världsspråk skulle däremot icke kunna ske genom diktat i någon
form utan måste gå genom den fria konkurrensen. Vilken utsikt! Man
måste fråga sig, om vi på den vägen hinna någon vart, innan solen slocknar.

De båda talarna begränsa sig vidare företrädesvis till omsorger om Europa
De äro europeer, såsom de flesta av oss. Endast en dunkel, tvehågsen flik av
Asien och Afrika skymtar vid deras horisonter. Vi tappa emellertid taget på
världsspråket, så länge vi försjunka i föreställningen, att Europa är världen
samt att Paris, London och Berlin representera Europa.

De båda talarna röra sig med en liten del av världen även på det sättet, att
de, så vitt jag förstår, föra talan huvudsakligen för intellektualisternas värld.
De bekymra sig ej alls eller för litet om vad som kan vara överkomligt för de
stora massorna. Det kan dock icke bli tal om någon demokrati, förrän världsspråket
blivit tillgängligt för alla. Denna sak måste ägnas en mycket allvarlig
uppmärksamhet. Bergman snuddar vid ämnet genom att förklara världsspråket
obehövligt för negrerna i Sudan, malajerna och kamschatdalema. Jag talar här
för arbetare, bönder, tjänstemän och folken i sin helhet. Här går gränsen mellan
de officiellt inflytelserika samt folket. Behöva exempelvis svenska folkets djupa
led icke något världsspråk, såsom en tysk pacifist en gång sade mig? Det är
en huvudfråga. Kommer världsspråket väl till de så kallade civiliserade folkens
djupa led, kommer det kanske en gång även till de ociviliserade.

Båda talarna voro emellertid ganska onådiga även mot nationalspråken, då
de finna, att endast det som är fulast i uttalet och orimligast i stavningen, nämligen
engelskan, kan komma ifråga. De avstå sålunda från Karl den tolftes
krav, att svenskan måste bli världsspråket. De förbigå spanskan, som är tekniskt
ett vida redigare och representativare språk, o. s. v. Bergman sätter dock
ett frågetecken för sin mening. Han siar intresseväckande om en självverkande

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

sammansmältning av alla språk till ett. Denna dröm saknar betydelse för den
levande mänskligheten. Här föreligger väl nppenbar konkurrens med solens utslocknande.

Av system för nybildade världsspråk är som sagt esperanto praktiskt taget
det enda, som nu kan komma ifråga. Bergman anser, att esperanto tekniskt ännu
ej är utexperimenterat; man måste vänta på ett konstspråk, som står sig. Varför
då ej vänta på att engelskan, som tekniskt är esperanto så underlägset, också
blir bättre utexperimenterat.

Ett nationalspråks från skilda håll erkända politiska omöjligheter söka
Bergman och Zachrisson bagatellisera. Bergman deklarerar dock konsekvent,
att det är den brittiska tanken, den engelska kulturen, som skall göra det. Vi
måste resa oss mot, att den brittiska tanken är något större än andra nationers
tankar. Alla ha vi lika mänsklighetens tankar till ledstjärna. Det förefaller
snarare, som om de smärre folken voro för tillfället mer kallade att lyfta något
av slöjan för desamma.

Bergman upprepar det gamla antagandet, att Zamenhofs språk är konstgjort’,
men nationalspråken ''organiskt framvuxna levande språk’. Nationalspråken
äro som sagt nästan stendöda för de flesta, som ej ha dem till modersmål.
Såsom riksmål äro de ofta fabricerade av någon enskild eller kommitté
från olika munarter. Miljarder skolbarns lidanden och resultatlösa arbeten vitsorda
nationalspråkens oorganiserade växt, under det att esperantos lärjungar
uppmuntras av dess enkla organiska byggnad.

Den ofantliga tids- och kostnadsbesparingen genom inlärandet av esperanto,
— ett fundamentalt krav på ett för alla överkomligt världsspråk — förbigår
Bergman. Zachrisson söker försiktigt och svävande ifrågasätta detta ostridiga
förhållande.

Engelskans barbariska stavning bagatelliserar Bergman. Zachrisson tar missförhållandet
på allvar. Han hänvisar till försök med en viss fonetisk stavning.
Lektorerna Kock och Kärre betona i eu nyss på Natur och Kulturs förlag utkommen
bok om engelska språket, att detta försök lett till fiasko och måste
göra det. För övrigt, bibehålies ej i stavningen engelska språkets historiska
rötter, förvandlas det till en lumphög.

Båda talarna framhålla, att engelskan talas av mer än 150 miljoner. Varför
då ej välja kinesiska, som talas av minst dubbelt så många. Zachrisson åberopar,
att engelskan är ''administrativt språk’ för 500 miljoner. Ett billigt sätt att
fastslå för alltid Indiens egenskap av tydstat och låta Indiens otaliga massor
statistiskt tala engelska, vilket de ej kunna och som i varje fall ej är deras språk.

I motsats härtill framhålles, att esperanto talas troligen av blott 7- å 800,000
människor.

Nationalspråken må ha hur många talare som helst. De äro historiskt bundna
vid ett visst land. Esperanto är utbrett över större delen av jorden. Med det
kan en vanlig människa komma mycket längre än med ett nationalspråk. Världsspråket
är en ny sak och en framtidssak. Det väntar på den mellanfolkliga över -

Motioner i Första kammaren, Nr 227. 23

enskommelsen. Det överflyglar då snart alla andra språk i antal kännare av
detsamma.

För övrigt äventyrar engelskan på grund av sina krångligheter att uppdelas
i två språk, gammal-engelska och amerikanska. De amerikanska och engelska
soldaterna på västfronten förstodo ej varandra. Främmande, som lärt sig engelska
någorlunda, förstå, när främlingar tala engelska, men i allmänhet ej engelsmän.
Kochs och Kärres bok lämnar intressanta upplysningar härom.

Bergman betonar, att de nyskapade världsspråken sakna auktoritet, och Zachrisson
säger, att inga regeringar skulle vilja stöda dem. Zachrisson åberopar härvid
den av roteman Sandstedt, ivrig anhängare av engelska som världsspråk, år
1919 företagna enquéten bland icke krigförande länder i Europa. Av omkring
250 tillfrågade avgåvos endast fattiga 54 svar. Frågorna voro ställda väsentligen
just till de samhällslager, som ännu stå främmande för världsspråksfrågan.
Hela 29! uttalade sig för engelskan, de övriga voro starkt splittrade. Av dessa
uttalade sig sex för ett nybildat världsspråk. Några privata skandinaver befinna
sig bland de tjugo nio. Varför ej tillfråga likaväl rektor Janson och mig.
I denna enquéte, anser Zachrisson, att den allmänna opinionen avspeglar sig
tydligt. Det synes mig föga vetenskapligt att stödja sig på en så totalt betydelselös
utredning.

Alla stora tankar ha vid sitt första framträde saknat auktoritet. Allra minst
ha de stötts av några regeringar. Inga stekta sparvar ha flugit i munnen på
dem. Över Zachrissons och Bergmans inlägg svävar, såvitt jag förstår, något
av röken från de gamla kättarbålen.

Jag säger därför än en gång: Förtryckta språk i alla länder, förenen eder!»

Professor Zachrisson (replik):

»Jag har med stort intresse lyssnat till de olika inläggen i frågan ej minst
till borgmästare Lindhagens av levande inre övertygelse burna anförande till
förmån för esperanto. Hur högt jag än sätter det i formellt hänseende, inställer
sig likvisst vid närmare skärskådande den eftertankens kranka blekhet, som
ibland följer på beslutsamhetens friska färg. Tron på en idés livsduglighet är
ej liktydig med seger för denna idé, och det kan inträffa, att den som bevisar
allt för mycket, i själva verket har ingenting bevisat.

I mitt inledningsföredrag har jag redan uppvisat det ohållbara i påståendet,
att gynnandet av en viss nations språk skulle medföra herravälde över andra
nationer. Före världskriget drevo många tyskar den satsen, att de måste lära
sig engelska för att kunna bättre besegra England.

Jag har svårt att förstå vad borgmästare Lindhagen menar med det olidliga
förtryck, som utövas mot de mindre nationernas språk. Även om tyskar, fransmän
och engelsmän ej ha anledning att tala t. ex. holländska eller skandinaviska
språk, hysa de säkert den största aktning och respekt för dessa språk i kraft
av de andliga värden de representera och tveka ej att tillerkänna även dem den
riktiga benämningen kulturspråk. I N. F. hållas nu alla anföranden på
engelska och franska och oavsett om esperanto äger den nyansrikedom, som är

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

erforderlig för ett diplomatspråk, vad vore vunnet om alla medlemmarna tvingades
att uttrycka sig på ett konstgjort språk, som ej är någons modersmål?

Påståendet att esperanto är 8 å 20 gånger lättare att lära än engelska är en
överdrift. Låt oss taga ett belysande exempel. Vänligen bifoga räkningen och
mottag min förbindliga hälsning heter på esperanto: Bonvolu addoni la
faktnron kaj akcepti miaij sincerajn salutojn, på engelska Kindly enclose the
invoice and accept my sincere salutations. Det är ju nästan detsamma säger en
vanlig människa. Ja, men det tar 8 gånger längre tid att lära på engelska än
på esperanto, säger esperantisten. Om vår skolundervisning i engelska ej alltid
leder till någon större talfärdighet, beror detta därpå, att enligt examensbestämmelserna
undervisningen å lågstadiet måste inriktas på grammatik och
skrivning, å högstadiet på litteraturläsning på bekostnad av den muntliga meddelelsen.
En radikal omläggning av undervisningen i praktisk riktning, särskilt
på högstadiet, skulle ge vida bättre resultat.

Borgmästare L. och rektor Janson förbigå med tystnad den nedgörande
kritik, som vederhäftiga språkmän riktat mot esperanto, vilket innehåller talrika
ljud, t. ex. kn, tx, dz o. s. v., som ej förefinnas i alla de tre stora kulturspråken.
Esperanto ståtar också med onödiga kasus och böjningsformer, t. ex.
ackusativen, tyskarnas plågoris (och den endast i engelska förekommande progressiva
formen I am working). För en engelsman utsuddas lätt skillnaden
mellan mi vendos, mi vendas, mi vendus, jag säljer, jag skall sälja, jag skulle
sälja, och hur går det då med handel och köpenskap?

Det är medvetandet om dylika brister, som vållar den stora oenigheten inom
konstspråkens egna leder. En vill ha esperanto, en annan ido, en tredje mondialspråket
o. s. v. Det enda man är enig om är tvångsföreställningen, att inget
levande språk duger till världsspråk, ja man t. o. m. låta påskina, att världslitteraturens
mästerverk inpressade i den Zamenhofska tvångströjan, d. v. s. i
översättning till esperanto, göra sig lika bra eller bättre än i originalets omedelbara
friskhet, d. v. s. att kristidsprodukter äro bättre än den fullgoda varan,
att kaffe på rostade ärter är mera välsmakande än den härligaste mocka, lingonblad
ljuvligare än théblad. Vilket mästerstycke i illusionens konst!

Av frukten känner man trädet, heter det, Om esperanto är så utomordentligt
ägnat att bli världshjälpspråk, hur kommer det sig då, att det trots den
oerhörda propaganda, som bedrivits, gjorts så relativt små framsteg under sin
fyrtioåriga tillvaro? Orsaken är, att ett konstspråk ej har den stora allmänhetens
förtroende. Man vet alltför väl, att hela världen står öppen för den som
lärt engelska, varemot esperanto är gångbart endast bland den egna sektens
till något miljontal uppgående medlemmar. Detta motsatsförhållande kan ej
ändras, så vitt ej de många engelsktalande länderna påbjuda allmän skolundervisning
i esperanto. Att en dylik åtgärd (att införa esperanto i alla engelska
skolor) rekommenderats av några idealistiska eller socialistiska sammanslutningar
i England, har ingen som helst praktisk betydelse. I den feberheta konkurrensen
mellan pundets och dollarns land gäller ordspråket: Tid är pengar,
och ingen engelsman i ansvarskännande ställning skulle våga ge sitt understöd
åt ett lagförslag, som skulle ytterligare betunga den ända till bristgränseD

Motioner i Första kammaren, Nr 227. 25

belastade engelska budgeten. Redan nu betalar eu engelsman. 20 % av sina inkomster
i skatt till staten, och det är tyvärr ett allbekant faktum, att de oerhörda
utgifterna i anledning av den nyligen genomförda stora engelska skolreformen
äro den mest impopulära posten i hela den engelska budgeten.

Erfarenheten och sakkunskapen äro de tvenne klippor, den Seyl la och den
Charybdis, på vilka konstspråkstanken strandar. Detta är anledningen till att
som borgmästare Lindhagen själv påpekat saken ej haft någon framgång i den
svenska riksdagen eller i ledande interparlamentariska kretsar. Detta var anledningen
till att i den förut omtalade enquéten, där sakkunskapen hade tillfälle
att säga sitt tungt vägande ord, engelskan som världsspråk samlade 32
röster, under det esperanto fick nöja sig med eu enda. Det duger ej att stifta
lagar, som ej ha något fäste i det allmänna folkmedvetandet.

Ett envist fasthållande vid ett konstspråk är stillaståendets och nederlagets
väg. Att kläda det engelska språket i en ny och tidsenlig ortografisk dräkt,
att förflytta det från öarna kring Europa till Europa självt, att göra det till
hela världens gemensamma egendom för att tjäna fredens och folkvälfärdens
syften, det är framgångens och segerns väg.»

Vad stort sker sker tyst. Medan världens styrelser under buller och bång,
från höger till vänster förgäves söka vinna en avslutning på Babels torn genom
militarism, intressekamp, blodsutgjutelse och i lyckligaste fall magra kompromisser
är det nu som alltid folkens självbevarelsedrift, myrornas arbetsflit som
rädda oss.

Ett sådant räddningsarbete sysselsatte den nyss avslutade internationella
esperantokongressen i Danzig och Warschau. Dylika sammanträffanden av
människor med olika modersmål äga rum årligen sedan 1905. De förläggas i
skilda trakter och samla då givetvis den största kontingenten från angränsande
länder. Till dessa sluta sig smärre delegationer från fjärran belägna delar av
världen. Det största deltagandet var år 1923 vid kongressen i Niirnberg, vilken
räknade över 4,000 deltagare. I år var mötet förlagt till Danzig och pågick
där en vecka samt avslutades under ett par dagars vistelse i Warschau. Detta
möte räknade över 900 deltagare, representerande 35 olika språk. Alla samhällsklasser
voro representerade, men såsom alltid i rörelser som kämpa för det
oundgängliga voro de missgynnade befolkningslagren nog i majoritet.

Som vanligt hade regeringarna inbjudits. Vid detta tillfälle sände Tyskland,
Spanien, Holland, Polen, Österrike, Norge, Finland och Folkförbundet representanter.
Röda korset, som alltid varit företrätt, uteblev denna gång, därför
att dess vanliga ombud nyss avlidit.

Svenska regeringen hade avböjt deltagandet. Sedan har den emellertid av
förekommen anledning velat ådagalägga sitt intresse för saken genom att bevilja
mig ett bidrag till kostnaderna för övervarandet av kongressen, till vilken
jag blivit av Esperantoförbundets styrelse i Genéve inbjuden såsom kongressens
gäst. Detta betecknar således ett framsteg i svenska statsmaktens bevågenhet
för saken. Vid innevarande års kongress i Amsterdam, som väntas an -

Internatio nella espcrantokongrcssen

i Danzig—
Warschau
sommaren
1927.

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

taga stora proportioner, kan det således kanske motses, att även svenska regeringen
låter representera sig. Det uppgavs av finska regeringens representant
vid kongressen, att finska utrikesministern i anledning av inbjudning till den
nästföregående kongressen begärt råd från svenska regeringen, huruvida man
borde avböja inbjudningen. Rådet blev, att man ej borde mottaga den och i
följd därav svarade även finska regeringen nekande. Beträffande kongressen i
Danzig—Warschau hade man icke velat upprepa detta förfaringssättt, utan
med hänsyn till sakens vikt utan omgång beslutat deltaga i kongressen.

Öppningsceremonien i Danzig ägde rum i en stor sal. Det glansfullt upplysta
rummet jämte läktare fylldes helt av en strålande glad, förväntansfull publik.
Det var ju också ett makalöst broderskap som möttes i samförstånd kring ett
enda språk. Det låg något av framtidens vingslag över församlingen, som jag
aldrig förnummit vid någon annan kongress. En utsökt musikkår spelade. Tonerna
svävade över oss i dur såsom fanfarer, bebådande en ny värld. En rad
av talare från de olika språkfamiljerna framförde i korta, applåderade anföranden
sina hälsningar och tankar.

Världsspråkskongressernas dagordningar äro något för sig. De äro omväxlande
och praktiska. Huvudsyftet är givetvis att sammanföra de skilda språkfamiljerna
till en enda språkfamilj i växlande situationer. Vetenskapliga föreläsningar
och plenarsammanträden ägde rum i Danzigs storslagna tekniska högskola.
De skilda yrkesklasserna bland kongressdeltagarna höllo separatsammanträden
för att dryfta sina fackfrågor och överväga esperantos spridande
inom organisationerna. Flera svenska järnvägsmän deltogo sålunda i de sammankomster,
som kongressens järnvägsmän från olika länder höllo. Samlivet
uppmuntrades även genom gemensamma måltider, utflykter m. m.

Kongressens medlemmar uppträdde i vardagsdräkt även vid högtidligare tillfällen.
Interparlamentariska unionens obligatoriska frackar voro på ett välgörande
sätt bannlysta. Esperantokongressernas manliga dräktfråga vid högtider
är en gång för alla löst genom ett råd allenast att bära »mörk dräkt».

En presentation av några personligheter kan vara på sin plats. Främst märktes
kongressens ordförande, doktor Edmond Privat, schweizare, bosatt i Geneve.
Han är tillika president för esperantorörelsens internationella centralkommitté
med säte i nämnda stad. Såsom femtonårig skolyngling vandrade han till fots
över alperna för att få deltaga i den första esperantokongressen. Där väckte
han uppmärksamhet genom sina inlägg. Han förmådde kongressen att förlägga
sitt nästa möte till Genéve, där organisationen av detta möte leddes av den unge
entusiasten. Han är en av esperantos främsta vältalare och behärskar språket
på ett utomordentligt sätt. Det var sannerligen icke något »internationellt
hjälpspråk» som han och andra esperantister talade, utan ett levande språk,
mäktigt att uttrycka alla mänskliga tankar under olika situationer. Vid hans
sida sitter generalsekreteraren Robert Kreuz, likaledes bosatt i Genéve. Han
var som fisk i vattnet, ombestyrde allt och förde ofta kongressens talan.

En förgrundsfigur på ett särskilt sätt var den katolske prästen Andreo Che
från Rumänien. Man tillskrev honom största förtjänsten av kongressens orga -

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

nisation. Han talade aldrig offentligt, var anspråkslös och tillbakadragen, men.
verkade ändå såsom den tysta kraften. Det var en sympatisk, av alla avhållen
person. Hau är eu apostel för världsspråkstanken och pionierar i olika länder
för densamma.

I ryska sovjetrepubliken finnes en stark esperantoorganisation. Dess generalsekreterare,
Ernest Drezen från Moskva, en yngre, kraftig man, var närvarande
vid kongressen. Han betonade vid öppnandet att han deltog endast såsom
privatperson. De »borgerliga», menade han, komma aldrig att genomföra något
världsspråk, utan detta var endast arbetarna förbehållet. Såsom bevis härför
åberopade han, att i Sverige hade arbetarnas esperantoorganisation dubbelt så
många medlemmar som den allmänna esperantoföreningen.

Jag omtalade, att Lenin år 1918 på min uppfordran till honom att verka
för ett världsspråk frågat, varför det skulle vara allenast ett sådant; vi ha ju
redan tre världsspråk, och ryskan blir det fjärde, sade han. Drezen ryckte blott
på axlarna och försäkrade att numera gynnades saken även officiellt Det bästa
vittnesbördet därom var, att sovjetrepubliken på sina frimärken hitintills återgivit
endast fyra porträtt, nämligen av Lenin, två vetenskapsmän samt Zamenhof,
esperantos skapare. Vi äro lyckligtvis icke bundna av föråldrade traditioner,
sade han.

Även det officiella Danzig gynnade kongressen på olika sätt. Alla som buro
kongressmärket, den femuddiga esperantostjärnan, symboliserande de fem
världsdelarna, hade fria resor på spårvagnarna. Polska ministern utfärdade
generella, polska pass gratis åt deltagarna.

Republiken Danzigs president, Sahm, hade inbjudit ett antal kongressdeltagare
en morgonstund till sitt ämbetsrum för att hälsa kongressen. Svenskarna
företräddes där av redaktör Paul Xylén. den svenska esperantorörelsens nestor
och självskriven talesman för svenskarna, uppgående till inemot ett trettiotal.
Även jag var inbjuden och kunde således konstatera presidentens välvilja och
uttalade förhoppningar att vi skulle vinna vårt mål.

Danzigs senat inbjöd ett avsevärt antal kongressmedlemmar till en »Begriissungsabend»
i det berömda Artushof, de gamla hansapatriciernas samlingsplats
och även fortfarande stadens börs. Där serverades vid sittande bord en
förnuftig måltid, bestående av öl, selters, lemonad och påbredda smörgåsar. Tal
höllos, och republikens president upprepade sin förhoppning, att världsspråkstanken
måtte slå igenom. Folkförbundets »Höga Kommissarie», holländaren
d:r Y. van Hamel, höll en trädgårdsfest för en del inbjudna. Även denna överhet
uttalade samma förväntan som stadens president. Folkförbundets kommissarie
är skiljedomare mellan Danzig och Polen.

Kongressen hade utom sin allmänna tillika en speciell uppgift. Den skulle
fira esperantos 40-årsjubileum och hylla ögonläkaren Lazaro Ludoviko Zamenhof,
som tillbragt sitt liv i dessa trakter av världen. Förhandlingarna upptogo
därför många hyllningar. Staden Zoppot på republikens område, tillika en mondän
internationell badort, skänkte en plats och en gata namnet Esperanto. En
minnesek planterades på platsen, och kongressens medlemmar bidrogo med jord

28 Motioner i Första kammaren, Nr 227.

från sina hemland. Jag avbördade mitt bidrag med orden: Sueda tero el mia
gardeno.

D:r Zamenhof hade sin verksammaste tid i Warschau. Han bodde i judarnas
stadsdel, Getto. Där fick han ständigt bevittna de stridigheter, som utspunno
sig mellan polacker, ryssar, tyskar och hebreer på grund av att de talade olika
språk. Han hade genomlidit språkförbistringens inferno och ägnade sig därför
åt sitt livsverk. Han ligger begraven på judiska kyrkogården i Warschau. Omkring
trehundra kongressdeltagare följde med till den polska huvudstaden och
ärade honom vid graven.

Även det officiella Warschau hyllade kongressen. Dess högsta myndigheter
hälsade oss vid tre tillfällen, spårvagnar ställdes till förfogande, och kongressen
avslutades i det ståtliga rådhuset.

De som tala esperanto utgöra ännu blott en droppe i det stora folkhavet. Men
denna droppe är mäktigare än alla de andra. Den innesluter nämligen en oemotståndlig
idé, som kommer att urholka klippan. Esperantisterna ha redan nu
organiserat ett broderskap över hela världen. Den som talar esperanto kan resa
överallt, därför att han blir omhändertagen och förstådd av esperantister. På
denna väg kan mänskligheten befrias från språkgränsernas ofärd på en kort tid.
om blott styrelserna ville det. Målet måste vara världsspråkets officiella erkännande
och dess inlärande i alla världens skolor. Kongressen beslutade på mitt
förslag vädja till alla regeringar och parlament att verka för esperantos upphöjande
till världsspråk genom internationell överenskommelse.

Det vilade över kongressen en särskild förnimmelse, att den japanska delegationen
var den fasta punkten kring vilken förhoppningarna spelade. Delegationen
bestod av tre professorer, en ingenjör, en journalist och hustrun till en
av professorerna. De stilla, anspråkslösa japanerna med den fasta viljan spelade
omedvetet en ledande roll. Vid öppnandet förkunnade deras talesman att de
europeiska språken voro en outhärdlig börda för Asien. Han tilläde att när
esperanto blivit genomfört i hela Japan, då först började Japans internationella
liv. Det blir kanske från Östern, som denna stora frigörelse skall komma även
över Västern.

Det låg också en annan trollmakt över denna kongress. Den fick en särskild
betydelse mot bakgrunden av språkstriden mellan tyskar och polacker, av den
väldiga kampen på djupet om Danzig. Kongressen var en levande uppvisning
av klasskillnaders upphävande och andarnas förbrödring genom ett för alla överkomligt
världsspråk.

Situationen i Danzig förtätades i mitt medvetande under den aftonbjudning
som fristatens senat, såsom redan omnämnts, höll i Artushof. Den framfarna
tiden med sitt färgspel av samfärdsel och örlog blickade ned på oss från de
hopade minnesmärkena från den gamla hansastadens öden och äventyr. Fristatens
tyska president imponerade med sitt stränga ansikte och de bekymrade
vecken i pannan. Några polacker föreföllo något betänksamma. En och annan
rikstysk visade ett allvarligt ansikte.

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

‘29

Till sist reste sig en son av fjärran östern, professorn i rättsmedicin vid medicinska
fakulteten i Nagasaki, d:r Hazima Asada. Han vinkade åt sin hustru,
som satt längre hort, att följa lians exempel. Hon stod där i sin nationaldräkt
med hopknäppta händer och nedböjt huvud som en orörlig bildstod, medan
mannen talade om världsdelarnas förbrödring genom ett samfällt tungomål. Hon
stod där, den unga, vackra japanskan, såsom en halvt utsprucken blomma, såsom
en viskning av fredsröster, såsom en bönhörelse, såsom ett löfte från eu
främmande värld. Jag slöt ögonen och såg i en hägring på andra sidan havet
ett annat gammalt land. Stockholms trolska skärgård avtecknade sig för mig
såsom en karta, och i dess öppnade famn mot havet stod fortfarande, liksom i
gamla tider, det stolta namnet Danziger-Gatt. Den famnen skall icke såsom nu
för tiden öppna sig tämligen förgäves, när en gång folken kunna förstå varandra
och samfärdseln ej spärras av språkgränserna.

Den ovan redan presenterade pastor Andreo Che från Siebenburgen i
Rumänien utövar för närvarande en omfattande upplysningsverksamhet i
Sverige för världsspråkstanken och esperanto såsom dess bärare. Han kom hit
den 23 oktober förra året och ämnar uppehålla sig här omkring ett halvt år.
Hans biskop, greve Carl Gustav Majlath, själv eu stor fredsvän, har givit honom
tjänstledighet för ändamålet. Che talar språket glänsande.

På min begäran har Che lämnat följande översikt över sina erfarenheter i
Sverige. Han hade hitintills besökt 36 platser och skulle efter ett längre uppehåll
i huvudstaden sedermera på inbjudan resa till Ådalen i Ångermanland
och sannolikt Boden med flera platser. På varje plats, som hitintills besökts,
hade han sammanträffat med en grupp esperantister, så att han under de förflutna
tre månaderna icke alls behövt beklaga sig över bristen på kunskap i
svenskan. De esperantister han träffat tillhörde alla samhällsklasser men i
synnerhet voro de lärare, järnvägstjänstemän och arbetare, överallt höll han
offentliga föredrag, vilka utan förberedelse översattes ofta av arbetare. Med
alla kunde han tala om allt möjligt mellan himmel och jord utan minsta svårighet.
Han blev till och med god vän med dem och lärde sig grundligt känna
svenskarnas liv och tänkesätt, då han som gäst hade tillfälle att intimt umgås
med många olika slags människor. Han iakttog med glädje, att arbetare hade
i sitt esperantobibliotek pärlor ur europeiska litteraturen, som ännu ej övermatts
till svenska, t. ex. ur den bulgariska, kroatiska och ungerska litteraturen.
Han såg, att esperantisterna hade vidsträckta brevförbindelser med meningsfränder
i andra länder, och av denna brevväxling hade de utvecklat sin världskännedom,
spridde kännedom om sitt eget land ute i världen och bidrogo sålunda
till den andliga avrustningen. De hade också fått värdefulla upplysningar,
som berörde deras eget yrke. Hans resa hade möjliggjorts genom storartad
offervillighet från esperantisternas sida till största delen arbetare. Han
hade bott gratis i deras hem, tillsammans omkring hundra hem. För att det
icke skulle bliva för tungt för en, hade de omväxlat sins emellan, så att han
intagit sina måltider hos en och bott hos en annan. För Ches resor och lokal -

Andreo Ches
svenska
upplysningsturné
för
världsspråket
esjjeranto.

Läget
i Sverige.

30 Motioner i Första kammaren, Nr 227.

hyra hade de sammanskjutit medel, varemot han ej fordrat något arvode för
sitt besvär.

Tillika meddelade Che några data om världsspråket esperantos landvinningar,
varav några lösryckta exempel må här citeras. Inom Balkanstaterna
hade nu börjats ett uppbyggnadsarbete efter kriget. Även språkfrågan var särskilt
för dessa länder en stor aktualitet. Allmänna opinionen vore mycket gynnsamt
stämd mot esperanto, och ofta innehöllo tidningarna ledare om dess stora
betydelse. Överallt träffade man esperantister. Balkanfolken behövde högeligen
ett världsspråk, och de voro uttröttade på de stora nationalitetsspråkens
försök att tränga sig in. De föredrogo det neutrala esperanto.

Che hade berest i sin mission Rumänien, Ungern, Bulgarien, Jugoslavien,
Italien, Tjeckoslovakiet, Österrike, Polen, Tyskland, Frankrike, Schweiz,
Belgien, England. Skottland och nu Sverige, varifrån han ock gjort en utflykt,
till Oslo. Hans syfte hade därmed varit, utom att väcka intresse för saken och
meddela undervisning, likaledes att sammanföra esperantoorganisationerna till
samarbete.

Ytterligare några data ur Ches erfarenheter må anföras. I Sachsen finnas
omkring 600 organiserade lärare i esperanto. I flera städer såsom Wien, Leipzig,
Gratz och Linz hållas kurser i esperanto för polismän, vilka ock bära band om
armen, utvisande att de äro kunniga i språket. Jugoslaviska järnvägsstyrelsen
har beslutat att i vagnar till snälltågen anslå tillkännagivandena på esperanto.
Vid universitetet i Geneve finnes en nyinrättad extra ordinarie professur i
esperanto. Förra året hölls i Prag en esperantokongress under presidum av
landets utrikesminister Benes och protektorat av dess president Masaryk. Innevarande
år hållas tre internationella kongresser med esperanto som enda talspråk.
I Magdeburg inrättades av staden för tre år sedan frivillig undervisning
i esperanto, och därtill anmälde sig omkring 4,000 deltagare under ledning
av 63 lärare. I Japan och även Kina har uppstått en reaktion mot undervisning
i engelska. Under ledning av professor Sasasaki anställdes år 1927 en enquéte
bland 4,000 professorer och lärare, och av dessa önskade en procent bibehållandet
av samma undervisning som nu. 75 procent förordade en minskning av
undervisningen, och 24 procent ville borttaga all undervisning i engelska. I
Tyskland. Österrike och Tjeckoslovakiet finnas statliga examenskommissioner
för lärare i esperanto.

Pastor Che slutade med att åberopa en intervju den 21 januari i år, som en
ungersk tidningsman haft med Frankrikes president Gaston Doumergue. »Den
bästa metoden», sade presidenten, »för att undanröja oenighet och ovänskap
mellan nationerna är att skapa ett nät av sympati, sammanbinda människorna
med tusen trådar av intellektuell- och känslogemenskap. Nu är en gynnsam
tid». Che höll före, att världsspråksrörelsen var särskilt lagd för en sådan
uppgift. Den skulle mer än något annat kunna åstadkomma en andlig revolution.

Vi finna av den ovannämnda skildringen, att Che företagit i Sverige eu
upptäcktsresa på ett av svenskarna själva eller åtminstone svenskarnas lärda,

Motioner i Första kammaren, Nr 227.

förnäma och styrande obekant område lika okänt för dem som Asiens öknar.
Hur skall man nu bära sig åt att hjälpa och vinna erkännanden för detta gripande
svenska arbete i det lilla, som i undanskymda vinklar och vrår söker
skaffa den upplysning och den möjlighet till utflykter i den vida världen, som de
svenska styrelserna och några privilegierade kännare av engelska, franska och
tyska förvägra sitt folk. Jag har träffat på höjderna en mnägd personer, som
uttalat den största förvåning över att det finnes en enda svensk arbetare, som
förstår och talar esperanto, och att på språket kan uttryckas annat än några
stammande ljud för något primitivt tal om väder och vind med mera dylikt.

I Sverige är det de enskilda esperantoföreningarna och världsspråksfrämjarna,
som hålla idén vid makt och utveckla den. Det är hängivenheten för
en sak, som skapar möjligheterna, och Ches ovannämnda erfarenheter ha
ådagalagt, att denna hängivenhet är utbredd över Sveriges bygder och verkar i
det tysta. De senare åren har esperantorörelsen i Sverige utvecklat sig starkt.
Exempelvis ha i svenska esperantoförbundets korrespondenskurser under de
senaste tre åren deltagit över 5,000 personer. Arbetarnas bildningsförbunds
studiecirklar ha beträffande kurser i esperanto och engelska utvecklat sig på
följande sätt:

Dessa kursers tillväxt i jämförelse med kurser i engelska språket belyses
av följande tabell:

0 Esperanto- Engelska

År kurser kurser

(Antal) (Antal)

1924 ....................................... 22 104

1925 ....................................... 34 119

1926 ...................................... 37 137

1927 ....................................... 65 128

1928 ...................................... 120 (cirka) 120 (cirka)

Undervisning i skolorna, som förekommer i så stor utsträckning utomlands,
äger i Sverige mig veterligen rum endast i den privata Beskowska elementarskolan
för gossar. Skolans rektor Janson har där med omtanke och energi infört
undervisning i esperanto såsom ett led i skolschemat. Deltagandet är visserligen
frivilligt, men ungefär hälften av eleverna anmäla sig därtill. Slutexamina
med betygsättning verkställas av esperantoförbundets examenskommission.
Vid Mälarhöjdens folkskola undervisas med inspektörs tillåtelse
esperanto inom timplanen en timme i veckan för att utröna, om icke med dess
hjälp kan vinnas en fastare grammatisk kunskap i svenska språket. Läraren
är msmket nöjd med resultatet.

Det kan emellertid nu vara på tiden att börja ställa anspråk på något officiellt
stöd för denna folkrörelse, såsom äger rum mångenstädes i främmandeländer.
Närmast ligger då till hands att införa undervisning åtminstone i en
del skolor för att vinna erfarenhet och på samma gång liva intresset. I sammanhang
därmed bör ock ordnas lärarutbildning, vilken anses kunna mest övertagas
genom enskilt initiativ, blott en auktoriserad examen anordnas. Under -

32 Motioner i Första kammaren, Nr 227.

visningskurser och upplysning böra ock annorledes moraliskt stödjas av det allmänna.

På grund av vad sålunda anförts och under åberopande av den ytterligare
utredning, som senast framförts i motionerna i första kammaren nr 222 år 1926
och nr 197 år 1927 hemställes,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ
till

1) en internationell överläggning om genomförandet vid
sidan av modersmålen av ett världsspråk, som inläres i alla världens
skolor;

2) ett övervägande av frågan att såsom detta språk antaga
esperanto, som är ett levande, inom de flesta länder talat, lättlärt
och logiskt världsspråk;

3) undersökning av officiella åtgärder för att stödja den
svenska världsspråksrörelsen genom esperantos införande på försök
i vissa skolor åtminstone som frivilligt läroämne, medverkan
till utbildning av lärare i språket med mera dylikt.

Stockholm den 31 januari 1928.

Carl Lindhagen.

INNEHÅLL.

Sid.

Påminnelser ......................................................................................................... 1

Radiodiskussionen den 11 september 1927 ...................................................... 1

Gösta Bergman....................................................................................... 13, 20

Janson .................................................................................................. 9, 18

Lindhagen ........................................................................................... 2, 21

Zachrisson ............................................................................................. 6, 23

Internationella esperantokongressen i Danzig—Warschau sommaren 1927 ...... 25

Pastor Andreo Che’s svenska upplysningsturné ................................................ 29

Läget i Sverige .................................................................................................. 30

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1928.