Motioner i Första kammaren, Nr 222 (Motion 1938:222 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

Nr 222.

Av herr Lindhagen, örn lagstiftning m. m. för tillrättaläggande
av missförhållandena i följd av samverkan mellan
psykiatri och rättsskipning.

Undertecknad tillåter sig att till riksdagen motionsvis göra följande framställning
om problemet psykiatri och rättsskipning.

Solvarvens naturlag har i sin växelgång under vår epok hunnit fram till
kollektivismens inbrott. Juridiska personer ta alltmer ledningen. Individen,
det enda sant levande i människans värld, nödgas tillsvidare allt mer frånsäga
sig självansvaret, buga sig för majoriteter och även i övrigt för eget
husbehov lita till så kallade experter av skilda slag.

Även domarekallet och rättsskipningen stå inför ett sådant äventyr. De
gamla trovärdiga vittnena berättade vad de sett och hört samt fingo ej ersättning
för annat än sin inställelse. Nu tillströmmar tillika en tvivelaktig
bevisning genom »sakkunniga», vilka dessutom skola ha betalt för sin lärdom
efter rang och värdighet.

Särskilt vansklig är den psykiatriska vetenskapens expertis med anspråk
på avgörande inflytande inom straffjustisen och även i civila mål. Därmed
syftas ej på konstaterande av uppenbar sinnessjukdom, vartill den okonstlade
psykiatrien fortfarande liksom i gamla tider hjälper till utan omvägar
med officiella intyg för de flagranta fallen. Vanskligheten ligger i nämnda
vetenskaps moderna bemödanden att kunna genom forskning konstatera
otillråknelighet hos förmenta eller verkliga sd kallade psykopater, som ej
åro sinnessjuka i klinisk mening och anses väsentligen kloka inför det vanliga
civila omdömet.

Det är begripligt, att varje vetenskap såsom ett kollektivt begrepp söker
pejla obekanta områden. Men det finnes gränser för allt. Den exakta vetenskapen
sammanfaller med naturvetandet och kan möjligen på någon
punkt framlägga exakta resultat även inom dess gränsmarker. Den har möjliggjort
lokomotiv, radio, serum mot sjukdomar, bombflygplan med mera
dylikt inom den materiella verkligheten.

Nalkas emellertid dessa bemödanden de andliga verkligheterna, avtunnas
den vetenskapliga förmågan våldsamt. Inför människans högsta lag, samvetet,
och dettas praktik liksom inför skapelsens materiella gåta sträcker
vetenskapen till sist sina vapen. Psykiatrien liksom juridiken kunna aldrig
bli vetenskaper med pålitliga resultat i stort. Den senare disciplinen gör ej
heller anspråk därpå. Den kan därför utan psykopatisk belastning i överskattning
skapa i kärlek nyttiga och begripliga framkomstlinjer för individernas
frihetssträvanden.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 3 sami. Nr 222—223.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

För övrigt är ju människan ett djur och en samvetsvarelse på samma gång.
Alla äro vi därför hemfallna även till oförnuft eller psykopatisk belastning,
som det kallas. »Att äta och att ätas, det är djungelns lag.» Den enes död
är den andres bröd, säger ordspråket. Den nödtvungna kampen i konkurrensen
att hålla oss uppe på varandras bekostnad är väl icke något utslag av
vår förnuftiga själ. Det är i det väsentliga ett utslag av djurets liv i djungeln.
Likaså all vanvård i vår livsföring i övrigt.

Beträffande då först psykiatrins inflytande på sträffjustisen må erinras
om följande.

Under »Tanden régime» i Frankrike fanns ingen straffprocess, bunden av
lag. Individer, gripna på bar gärning eller misstänkta, insattes i Bastiljen.
Där fingo de sitta, till dess det föll någon vederbörande in att befatta sig
med dem. Dylik inlogering skedde i stor utsträckning på hemliga angivelser,
särskilt kunglig häktningsorder (lettre de cachet). Detta system gav anledning
till Bastiljens stormande av folket. Sedan följde den franska revolutionens
lavin efter denna snöboll.

Napoleon såsom ett barn av revolutionen skapade ny lagstiftning, byggd
på upplysningstidevarvets liberala program om skydd för den personliga friheten.
Så tillkom, utom Code civil, även Napoleons berömda strafflag Code
pénal av 1810. Napoleon satt ordförande i sina lagkommittéer och kom gärna
själv med huvudprinciper.

Därmed genomfördes de kortvariga frihetsstraffen. Denna liberala insats
gick sedan ut över Europa, där den vidhållits ända in i vår tid. Det var
således ett kärleksverk. Det har tagit sig uttryck även uti straff latituder
med utrymme för hänsyn till förmildrande eller försvårande omständigheter.
Likaså och icke minst i medgivanden om förlåtelse för brott, som inom viss
tid icke föranlett åtal. Dödsstraffets avskaffande och villkorlig dom äro
ytterligare insatser till humanisering av straffprocessen.

Nu söker psykiatrin efter en viss återgång till det gamla franska enväldet.
Företeelsen lär dyka upp såsom en farsot i Europa. I Sverige är den vorden
en realitet. Det famlas efter konstateranden av otillräknelighet och således
även straffrihet för de nämnda förmenta eller verkliga psykopaterna, eller
med andra ord efter att göra exakt vetenskap av det för sådant bemödande
mest otillgängliga. Detta leder till en upplösning av den napoleonska straff -processen med dess nutida förbättringar. En efterbildning av det som ägde
rum före den franska revolutionen spökar. De tidsbestämda straffen fördömas.
över psykiatrins fängelser för s. k. straffria av förevarande slag
står snarare: I som här inträden, låten hoppet fara. Ivrigt utnyttjas alla utvägar
med att uppsamla skuggsidor ur den undersöktes föregåenden för att
kunna utmärka sig med ett »vetenskapligt» resultat. Dessa föregåenden
lanamnesen) räknas internaten till last även efter årtionden, ehuru gällande
liberala straffrätt för länge sedan tillgivit dem. Kärlekens vägar förlora sig
i en uppseglande reaktionär tids nattsidor.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

Ansatser till psykiatriska bastiljer komma till med långvarig inspärrning
som program och livstidsinspärrning som logiskt resultat. Med statsmedel
uppmuntras en växande tillverkning av förenämnda straffria. Lokalbehovet
ökas. De även i dunkel tillkomna »anamneser», som utgöra grunden för
dessa inspärrningar på obestämda tider, äro i stort sett likaledes ingenting
annat än ett slags dolda angivelser (lettres de cachet).

Nu röra vi oss sålunda, åtminstone i Sverige, med två rättsordningar inom
straffjustisen.

Den ena är den lagliga rättsordningen för brottslingar, som anses civilt
sett tillräkneliga. Deras levnadsbeskrivning inskränkes till några allmänna
konturer utan sadistiskt rotande i deras förflutna privata liv. De åtnjuta en
normal rättegångsordning. De få fullfölja talan genom instanserna. Vid
häktning tillhandahållas de advokatbiträden genom det allmännas försorg.
Domstolen ger skäl för utslaget. De få i vanliga fall ett måttfullt straff.
Detta kan förkortas genom kunglig nåd. De gå sedan ut i livet med ostridig
rättskapacitet.

Vid sidan härav möter den psykiatriska straffjustisen med måttlösa inspärrningar
byggda på godtycke eller med andra ord »på straff utan strafflag».
Orsakssammanhanget är följande, såvitt Sverige angår.

Varje individs konstitutiva rätt är alt anses som rättskapabel. I svenska
strafflagen 5 kap. § 5 medgives därför, att endast den, som är klart berövad
förståndets bruk, permanent eller av tillfällig sinnesförvirring, skall vara
strafflös. I kap. 5 § 6 åter stadgas, att örn någon vid brottets förövande saknar
förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 5 §, då
må efter omständigheterna straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen
följa bort.

Sedan har genom den psykiatriska expertisens anspråk på inblandning i
straffrättsjustisen statsmakterna vilseletts att i nämnda stadganden och särskilt
i 5:6 giva ett helt annat innehåll med bibehållande ändock av den
grundläggande författningens gamla principer. Det skedde genom lagen av
den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Psykiatrin har privilegierats att med förbigående av strafflagens principer,
lagda uteslutande i domstolens hand, i stället sätta sig till doms och inrätta
fängelser i anslutning till den regim, som gällde i Frankrike före revolutionens
och den napoleonska lagens tillkomst. Med ledning av ytliga differentieringar
är det överlåtet åt psykiatrin att verkställa klyvning av personligheten
i bråkdelar. En diktator i vissa fall kärlekslös, i andra human, i övriga
fall utan någon hållning alls tillägges okontrollerad makt över människors
själar, liv och frihet. Bland annat är diktatorn privilegierad att »med
hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt utredning
angående klientens sinnesbeskaffenhet och föregående vandel» dekretera,
örn han »är att anse såsom vådlig för annans säkerhet, person eller
egendom». Märk väl det oerhörda tillskottet, som ligger i orden- »föregående

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

vandel» samt »eller egendom». Statsmedel ha ock anslagits till en särskild
vetenskaplig inkvisition med förhör, kuggfrågor, ordgåtor med mera dylikt
i samband med rotande i skumrask efter karaktärsfel sedan födseln i hans
privata liv. Hela denna »lagliga» utredning (anamnesen), tillkommen i det
fördolda, kan innehålla även obevisade påståenden, som ej skulle godtagas
av en domstol utan bevisning. Men icke förty skall en domstol rätta sig
efter ett sådant dokument.

Detta system kan icke sättas i scen med klart sinnessjuka. Även beträffande
civilt genomsnittligt kloka »psykopater» och förmenta vederlikar ställes
det inför en omöjlig uppgift. De senare bortdömas från friheten med åberopande
huller om buller av än 5:5 och än 5:6. En sådan inkvisition utmynnar
därför i själva verket med en otillräknelighetsförklaring i det hela.
Endast en domstol kan komma till rätta även med § 6 och dess uttryckliga
hänvisning till skälig straffmätning genom domstolarna och ingenting annat.

Och för övrigt, det är blott personer, som händelsevis ställas under åtal
för något brott, större eller mindre, som bli undersökta. Men det vimlar ju
av icke åtalade vederlikar, som tillåtas få leva sitt eget fria liv. Vid den internationella
kongressen nyligen i Paris om psykisk hälsa lär ha förekommit
inlägg från Nordamerika, att personer med något minskad tillräknelighet
äro mindre farliga för »person och egendom» än civilt helt kloka.

Belysande är, att på de skilda undersökningsområdena ha hitintills undersökningarna
för Svealand, hållna på Långholmens straffängelse i Stockholm,
stannat vid friskskrivning av endast 2 å 3 (,/o av de undersökta, under det
att på övriga områden procenten är omkring 25 %. I sitt nödläge inför uppgiften
brukar undersökaren åtminstone på Långholmen ofta tillfråga sin
klient, om han vill bli hänförd till 5: 5 eller 5:6 strafflagen!

Även domstolarna och parterna demoraliseras av detta nya inslag i rättsordningen.
Åtskilliga domstolar följa statsmakternas föredöme och döma
auktoritativt på psykiatrins nåde. Det är ock ett bekvämt sätt att bli av
med målet och dess bekymmer. Andra tillåta sig att ogilla resultatet. Anarki
således. Karl Schlyter plägar troskyldigt försäkra, att domstolarna börja
»alltmer» följa den senare linjen. Väl en klen tröst i varje fall.

Sedan sålunda civilt kloka psykopater med vederlikar förklarats i totaliteten
otillräkneliga, fordrar konsekvensen, att de »intagas till förvaring å
särskild vårdanstalt». Detta är huvudsaken i 1927 års författnnig. Nog blir
det »förvaring», men »vården» utebliver att döma av vad hitintills inhämtats.
En medgiven rätt att bliva utskriven på prov eller möjligen definitivt
sker undantagsvis.

Ingen annan utväg för de inspärrade att återvinna sitt människovärde förefinnes
än hänvändelse till en sinnessjuknämnd såsom enda instans utan klagorätt.
Nämnden frågar överläkaren. Denne rådgör sig med anamnesen, den
senares nattsidor gottskrivna även med rymningsförsök. En förklarlig rymning
från deras inferno straffas som en länge oförlåtlig dödssynd.

Avstyrkandet blir den vanligaste effekten. Bakom nämndens avgörande
stå direkt eller indirekt sex läkare och två så kallade lekmän. Nämnden har

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

i regel ingen annan utväg än att falla till föga för överläkarens »expertis».
Denna instans’ armod i möjligheter även med hänsyn till läkare-expertisens
överväldigande och solidariska inflytande på nämnden är, synes mig, det nya
systemets enda verkligt vetenskapliga livsgnista.

I Sverige har nu detta problem börjat alltmer aktualiseras. En frigiven
klok straffri, vid namn Kassman, skrev en bok, som väckte uppseende. Förre
justitieminister Schlyter interpellerade år 1937 riksdagens första kammare
örn lämpligare och humanare behandling av ifrågavarande s. k. straffriförklarade
än den, som för närvarande kommer åtskilliga av dessa till del. Undertecknad
gick längre och interpellerade om skydd för deras frihet och människovärde.
Justitieministern Westman svarade med löften örn »utredningar»,
ganska hopplösa befarar mången.

Straffängelsers befattningshavare påtala hela systemet såsom absurt. Advokater
resa sig däremot. Vissa domstolar söka som sagt komma ifrån det.
En ringa procent utgöres av helt sinnessjuka i klinisk bemärkelse. Den stora
mängden av straffriförklarade, som skola förvaras i sinnessjukhus, utgöras
av psykopater och deras vederlikar. Tillverkningen av sådana straffria
växer. Det kan dröja ett år, innan de kunna komma fram till »sinnessjukvård»,
och under tiden ha de fått vänta i straffängelser. Nu i år ha emellertid
alla sålunda väntande förklarats i stället skola, såvida de ej varit häktade,
försättas på fri fot. Man frågar sig, varför de av psykiatriskt rättshaveri
skola tvingas att avbryta sin frihet, när plats omsider blir ledig på något av
de psykiatriska sjukhusen med utsikter till livstids inspärrning av en läkare.

Vad sedan angår psykiatrins inflytande i civila mål, särskilt förmynderskapsmål
och testamentstvister, må tilläggas följande.

Under en femtioårig domareverksamhet inom alla domstolsinstanser har
åtskillig erfarenhet kommit mig till del. På begäran av läkaresällskapets
sektion för neurologi och psykiatri höll professor Kinberg den 13 april 1929
ett föredrag örn »Sinnessjuks rättsskydd inför svensk domstol». Resultatet
blev, att sektionen in pleno en för alla och alla för en, genom sin styrelse hos
justitieombudsmannen anmälde för den åtgärd, ombudsmannen kunde finna
skäligt vidtaga, vissa förfaranden av Stockholms rådhusrätts första avdelning
för förmynderskapsärenden.

Vi hade nämligen ansett det vara domstolens plikt att ställa sig varsam
särskilt inför den partbeställda och partbetalda psykiatriska expertisen. När
den dessutom stod inför domstolen på båda sidor, ofta i fyllig representation,
och bekämpade varandra, utgjorde väl detta även eli vetenskapligt vittnesbörd
örn frånvaron av exakta ostridiga hållpunkter för denna vetenskaps
eftersträvade oantasllighet. Ordföranden måste ibland inlåta sig i diskussion
med experten örn hans slutsatser. Detta skedde konciliant och Kinberg
förklarade en gång officiellt, att lian formellt icke haft något att klaga över.
Domstolens tvivel hade emellertid förmodligen ansetts som ett farligt övergrepp
mot yrkets auktoritet.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

Nu uppstod en animerad skriftväxling mellan psykiatrisk expertis och självständig
domareverksamhet, mellan psykiatrisk praxis och civilt rättsmedvetande,
mellan sinnessjuks rättsskydd inför svensk psykiatri och inför svensk
domstol.

För min del avgåvos tre till trycket befordrade svaromål, som utmynnade
icke i någon åtgärd rekonventionsvis mot sektionen eller dess ledare utan i
femton yrkanden örn revision av författningarna.

Ombudsmannen fann angivelsen ej föranleda någon åtgärd. Det blev ock
för mycket för honom att gå i selen för de femton yrkandena. Dessa senare
framfördes därför petitionsvis till regeringen, där de ännu ligga obeaktade.
Örn denna vädjan erinrades även — med uppräknande av yrkandena — i
förenämnda interpellation. Men statsrådet ingick ej i något yttrande om
dem i svaret på interpellationen. »Utredningen» får kanske ta hand örn dem.

Ingenting är farligare, synes mig, för människovärdet än priviligierade
sektbildningar med okontrollerad makt över människors liv och själar. Problemet
psykiatrin och rättsskipningen avslöjar en kulturkamp av stora mått.

För närmare inblick i detta vidlyftiga ärende erfordras även kännedom om
de båda interpellationerna vid 1937 års riksdag, justitieministerns svar samt
diskussionen efter svaret. Dessa tre dokument äro därför fogade vid denna
motion liksom även två inlägg av motionären i tidningen Socialdemokraten
för juli 1937 till ytterligare orientering (A, B, C, D, E.)

De av justitieministern Westman under interpellationsdebatten utlovade utredningarna
ha icke avhörts. Hela saken synes slockna bort under medicinalstyrelsens
hägn.

Det hemställes,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t begära övervägande av
skyndsamt förslag till lagstiftning och andra åtgärder för tillrättaläggande
av de missförhållanden vid samverkan mellan
psykiatri och rättskipning som påtalats i sammanhang bland
annat med 1937 års interpellationsdebatt i ämnet.

Stockholm den 23 januari 1938.

Carl Lindhagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

Bilaga A.

Interpellation om lämpligare behandling av straffriförklarade.

Herr Schlyter erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag anhåller
om kammarens tillstånd att till justitieministern få framställa en interpellation
angående behandlingen av personer som begått brott men på grund
av sin sinnesbeskaffenhet av domstolarna förklarats strafflösa.

Inom utbredda lager av befolkningen är den uppfattningen rådande, att när
en brottsling, efter läkarundersökning av domstol jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
förklarats strafflös, detta kan innebära en med hänsyn till brottets och
brottslingens beskaffenhet alldeles för mild åtgärd, i det att den brottslige
undandrages den samhällsreaktion som den allmänna rättkänslan förmenats
kräva. Till allmänhetens kännedom har också understundom kommit fall,
då för grova brott straffriförklarade personer å de sinnessjukhus där de varit
intagna tillåtits sådana friheter att det varit minst sagt anstötligt. De fall
som sålunda av allmänheten observerats hava gemenligen angått personer tillhörande
högre samhällsklasserna och i sådana ekonomiska omständigheter
att de kunnat bekosta sig den bästa tillgängliga sjukhusvård. Annorlunda
har det ofta varit ställt för mindre bemedlade strafflösa. På grund av platsbristen
å våra sjukvårdsanstalter har det förhållandet kommit att inträda,
att personer som förklarats otillräkneliga och därför fria från straff kunnat
få tillbringa ett flertal år på ett vanligt cellfängelse i fåfäng väntan på att
plats skulle beredas dem å sjukhus, ofta under ogynnsammare förhållanden
och under mycket längre tid än örn de dömts till ett tidsbestämt, efter det
begångna brottets grovhet avpassat frihetsstraff.

Flertalet av dessa straffriförklarade förvaras å straffängelset i Jönköping,
vilket alltså, vid sidan av ett par kronohäkten och de huvudsakligen för undersökningsändamål
använda sinnessjukavdelningarna vid några av de större
centralfängelserna, kan betecknas som ett slags upptagningsanstalt för
sinnessjuka strafflösa. Enligt 47 § 3 mom. sinnessjuklagen ankommer det
nu på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen, som har
att i ämnet förordna, göra framställning örn den straffriförklarades intagande
för vård å något statens sinnessjukhus. Var den tilltalade icke häktad
och var det alltså fråga om en relativt ringa förbrytelse, för vilken han förklaras
straffri på grund av sin sinnesbeskaffenhet, skall medicinalstyrelsen,
om han är i behov av vård å sinnessjukhus, efter anmälan av länsstyrelsen
bestämma å vilket sinnessjukhus intagningen skall ske. »Kan plats å sådant
ej omedelbart erhållas», heter det vidare i samma paragraf, »varde den
straffriförklarade i avbidan på dylik plats genom länsstyrelsens försorg för
vård intagen å sinnessjukavdelning vid fångvården».

Bestämmelser av denna art manifestera naturligtvis icke blott en önskan
från samhällets sida att bereda en sjuk människa vård. Interneringen av
de strafflösa innebär lika mycket en samhällets åtgärd tor att skydda sig
självt mot befarade nya förbrytelser. Denna skyddsåtgärd är fullt jämförlig
med den förminskat tillräkneliges intagande å förvaringsanstalten i Norrköping
eller den gamle rccidivistens internering å fängelset i Karlstad. För
att samhället skall anses lia befogenhet att på detta sätt på obstämd tid beröva
en person friheten till skydd för sina medborgare mot farliga kriminella
element, måste det emellertid vara ett ofrånkomligt villkor, att de internerade

8 Motioner i Första kammaren. Nr 222.

underkastas en behandling som icke direkt är ägnad tillfoga dem ett strafllidande.

Ett bland de mest upprörande fallen, belysande nu rådande ordning på
detta område, stötte jag en gång på vid inspektion av ett mindre fängelse i
södra Sverige, ett fall som under sin domstolsbehandling väckt uppmärksamhet
i hela landet och som då blev närmaste orsak till en lagändring beträffande
de straff som minderåriga förbrytare kunna underkastas.

En moder till en efterbliven 15-års pojke, som var svår att uppfostra i hemmet,
hade hört talas om att det fanns skyddshem där dylika barn kunde
omhändertagas. Hon tog sig då före att anmäla honom för polismyndigheten
och meddelade därvid som skäl för sin önskan om hans omhändertagande,
att han visat närgångenhet mot en minderårig flicka som han haft till
lekkamrat. Åtalsmyndigheten ansåg sig icke ha laglig rätt att låta barnavården
taga hand om pojken utan häktade honom och ställde honom inför
häradsrätten, där man fick bevittna icke blott hans första sammanträffande
efter häktningen med den förtvivlade modern utan även hur han under häktningstiden,
då han icke tålde sitta ensam, fick dela cell med en grov våldsman.
Säkerligen kändes det som en allmän lättnad i landet, när det någon tid senare
spordes att pojken, efter läkarundersökning, förklarats strafflös. Nu antog
man att vägen var banad för hans omhändertagande för uppfostran.
Den allmänna opinionen var lugnad, och man övergick till andra intressen.
— Mer än år och dag härefter gick jag igenom det nämnda fängelset, vilket
användes för förvaring av förminskat tillräkneliga samt straffriförklarade
förbrytare. Bland de här intagna äldre förbrytarna får jag se en 16- och
17-års pojke röra sig, och återfinner i honom den förut riksbekante 15-åringen,
som i stället för att erhålla uppfostran fått slå dank i denna miljö.
Domstolens straffriförklaring hade alltså fört honom raka vägen till fängelset.
Det visade sig sedan vara förenat med hart när oöverkomliga svårigheter för
justitiedepartementet att få honom placerad på lämplig anstalt. Ingen inom
fångvården kunde klandras för pojkens behandling. Direktören för fängelset
hade gjort fåfänga försök att få honom överförd till någon uppfostringsanstalt,
men måst resignera.

I detta fall kunde nu rättelse vinnas på grund av dess extrema karaktär.
Men de till synes arbetsdugliga straffriförklarade jordbruksarbetare och
andra, som i förtvivlan över det stillasittande livet i Jönköpingsanstalten vid
mitt besök där som en nåd utbådo sig att få bli överflyttade till jordbruksfängelset
i Mariestad för att få röna samma behandling som långtidsfångarna
i detta centralfängelse, kunde under nuvarande organisation av anstaltsväsendet
lagligen ej få bifall till sin blygsamma begäran — alla andra fall
att förtiga.

Vad som här uppenbarligen kräves är ett under fångvården sorterande
verkligt sjukhus med goda arbetsmöjligheter, vilket kunde tjäna som upptagningsanstalt
för alla straffriförklarade. För ett dylikt kriminalhospital
skulle stor användning finnas även i sådana fall då någon straffånge drabbas
av sinnessjukdom och annan lämplig vårdplats icke omedelbart står att
få. Inom min egen erfarenhet ligga mycket drastiska exempel på de nuvarande
fångvårdsanstalternas otillräcklighet för vissa fall av denna art. En
dylik centralisering av vården om de straffriförklarade — mot vilken emellertid
från medicinskt håll bestämda invändningar gjorts — skulle bl. a.
hava den fördel med sig, att den nämnd, som har att besluta örn frigivningen,
vare sig denna uppgift behålles hos sinnessjuknämnden eller överflyttas
till interneringsnämnden, lättare kan sammanträda på platsen där den internerade
förvaras för att personligen se och höra honom och sålunda icke behöver
vara hänvisad till att döma blott på papperen.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

När jag nu framlägger dessa förhållanden i en interpellation till justitieministern,
så ligger däri icke skymten av någon misstro till hans eget intresse
för saken. Att missförhållandena redan äro föremål för justitiedepartementets
uppmärksamhet är väl känt. Justitie- och socialdepartementen lia
för flera år sedan, på initiativ av en av de fångvårdssakkunniga, prof. Kinberg,
förhandlat med medicinalstyrelsen örn upprättande av ett kriminalhospital,
som bl. a. skulle helt avfolka Jönköpingsfängelset. Men hittills
har den medicinska myndigheten ställt sig avböjande till denna tanke. Den
18 juli 1935 tillkallades inom justitiedepartementet sakkunniga för att bl. a.
biträda vid utredning beträffande frågan om behandlingen av förbrytare som
lida av rubbad sjelfverksamhet och i samband därmed frågan örn en revision
av förvarings- och interneringslagarna. Vid denna utrednings igångsättande
var uppmärksamheten i främsta rummet riktad på frågan om_ behandlingen
av de straffriförklarade. För en planmässig beredning av fångvårdens
stora byggnadsfrågor visade det sig emellertid snart angeläget att
först få fram de ändringar i förvarings- och interneringslagarna, som utgjorde
förutsättning för bedömande av behovet av nya förvarings- och interneringsanstalter.
Sedan dessa lagändringar genomförts kunde frågan om de
nya anstalterna upptagas till behandling i samband med den därmed intimt
sammanhörande frågan örn ett kriminalhospital för de straffriförklarade.
Om, såsom justitieministern satt i utsikt, förslag till ny lagstiftning om förvaring
och internering förelägges innevarande års riksdag, blir det^ möjligt
att till nästa års riksdag förbereda frågan om erforderliga byggnadsåtgärder
i anledning av de sålunda i år genomförda lagändringarna. Och därmed
skulle vägen också vara banad för en lösning av frågan örn ett kriminalhospital
för de straffriförklarade. Syftet med min interpellation är därför
att redan nu bereda justitieministern stödet av visat intresse från riksdagens
sida för dessa frågors skyndsamma lösning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens
tillåtelse att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa
följande fråga: Har Herr Statsrådet för avsikt att föreslå Kungl. Majit att
i proposition till nästa års riksdag framlägga förslag till åtgärder för en
lämpligare och humanare behandling av straffriförklarade än den som för
närvarande kommer åtskilliga av dessa till del?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Bilaga B.

Interpellation om skydd för själssjukas frihet och människovärde.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag

skall be att få väcka en interpellation.

Den 1 april 1937 interpellerade herr Schlyter justitieministern, örn en lämpligare
och humanare behandling av s. k. psykiatriskt straffria än den, som
för närvarande kommer åtskilliga till del.

Denna angelägenhet står emellertid i omistligt sammanhang med den psykiatriska
vetenskapens och praktikens problem överhuvud taget. Vid sidan
av problemet psykiatrin och de straffria resa sig de alltjämt olösta frågorna
örn psykiatrins och dess auktoritativa framträdande i praktiken såsom ett ve -

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

derbörande ämbetsverk med anspråk på auktoritativa avgöranden. Vidare förhållandet
mellan psykiatrin och rättsskipningen. Bortom dylika specialiseringar
stå som sagt psykiatrins befogenhet att genom sina målsmän avgiva
bindande intyg om beskaffenheten hos människornas själar. Detta trots, att
de alla äro olika likaväl som deras ansikten och samma mångsidighet är för
handen även hos vetenskapliga sanningssökare.

Förenämnda vetenskapens målsmän göra nu som förut anspråk på, om ej
ofelbarhet i diagnosen, så dock auktoritativt avgörande i förekommande individuella
fall. Så är förhållandet även med en annan expertis, som sysslar
mer eller mindre med ovägbara värden.

Behovet av kontroll har dock av den allmänna meningen ansetts vara
ofrånkomlig till värn om individernas frihet. Försöksvis har nu inrättats
två nämnder.

Den ena, den rättspsykiatriska nämnden, består uteslutande av läkare, mest
sinnessjukläkare. Den avger numera på medicinalstyrelsens vägnar begärda
utlåtanden till domstolarna. Detta är således en partbetonad myndighet med
anspråk att liksom tidigare medicinalstyrelsen kunna diktera avgörandet.

Vanskligheten i en sådan institution har föranlett skapandet av en slags
uppsikt även över den genom sinnessjukhusnämnden. Den består av två psykiatrici
och tre lekmän, vilka utses av Konungen i socialdepartementet. Dess
uppgift är att på enskildas ansökan friskriva internerade vare sig interneringen
skett av enskilda läkare med stöd av tillkallad polis eller enligt domstols
utslag med stöd av sinnessjuknämndens utlåtande. Redan vid nämndens
första tillkomst förespåddes den en ganska betydelselös verksamhet. Det
förmenades, att psykiatrikerna liksom andra samhöriga ej gärna utöva kritik
på varandra, annat än då de stå emot varandra inför domstol, såsom från båda
sidor partbeställda och partbetalda experter. Och beträffande lekmännen
menade man, att de i regeln här, som på andra områden och helst i vår tid,
blevo lekbollar åt experterna.

Nämnden gjorde nog i sin första uppsättning med landshövding Hammarskjöld
som ordförande och professor Alfred Petrén som expert sitt bästa. Nu
ha dessa fallit för åldersstrecket, mot vilket de utgjort en levande protest. Men
nämndens profeterade betydelselöshet i stort inför det oöverkomliga uppdraget
har väl nu ytterligare fastslagits genom kassmanska avslöjandena.

En tredje kontroll ligger hos domstolarna, i de fall psykiatriska avgöranden
äro lagligen dem anförtrodda. Först här förelägges ett fullständigt material.
Saken är visserligen klar, då det gäller obotligt vansinniga. Däremot
står striden rörande s. k. psykopatiska, d. v. s. personer, som ej äro i klinisk
mening själsligt förkomna, jämte en del gränsfall mellan båda stadierna. Här
möta också upp de civila vittnesmålens personliga erfarenheter vid sidan av
den vetenskapliga dialektiken.

Gemenligen äro domstolarna snara att avbörda sig detta ansvar genom att
infordra medicinalstyrelsens och numera den ännu mindre opartiska rättspsykiatriska
nämndens utlåtande i syfte att få taga det för gott. Därigenom
blir jämväl domstolarna lekverk för de legitimerade sakkunniga. Men då
dessa såsom partbeställda stå mot varandra vid domstolsbordet eller då vetenskapliga
utsläckanden av en människas själ grundats på papper, hopsamlade
av vederdeloman och utan undersökning av personen, då blir domstolen betänksam
och tar gärna sin tillflykt till de civila vittnenas sakkunnigare uttalanden.
Åtminstone äro de äldre erfarna domarna benägna därför.

Särskilt har på senare tider den ena domstolen efter den andra börjat frigöra
sig från intyg om otillräknelighet för en förseelse. De förklara den tilltalade
vara tillräckligt klok och döma honom till straff. Kanske beror det
på att de haft den förmente sjuke framför sig, under det att nämnden dömt

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

efter gråare teorier och papper. Det börjar möjligen ock sippra ut, att friskrivandet
numera även i ärekränkningsmål för kverulans avkastar årslångt
kanske livstidsvarigt arbetslöst straffarbete i psykiatrins bevakade fängelser.
Det är väl lyckligare för den olycklige att gå ut från processen som en
fri och tillräknelig människa med allenast ett bötesstraff eller vida kortvarigare
frihetsstraff.

Liksom Schlyter bar även jag baft erfarenheter. Under mer än ett kvarts
sekels tjänstgöring som ordförande i Stockholms rådhusrätts förmynderskapsavdelning
— en tid likaledes testamentsrättsavdelning — erbjöd sig riklig befattning
med förevarande mål. Äldre rådmän hade ock redan från början
tillrått att se upp med de psykiatriska utlåtandena. Målen med extremt vansinniga
voro ju klara, men i övriga fall måste enligt min mening expertisen
ofta kompletteras från ordförandeplatsen konciliant med frågor och tvivel.

Detta var en ny företeelse. Svenska läkaresällskapets sektion för neurologi
anmälde — efter ett föredrag av professor Kinberg —- rådhusrätten för
justitieombudsmannen. En lång skriftväxling uppstod. I tre omfattande till
trycket befordrade svaromål sökte rättens ordförande gå till djupet med problemen.
Det utmynnade i en hemställan till ombudsmannen, att överväga åtskillig
revision i rättsordningen, framlagd i 14 punkter. Ombudsmannen fann
sektionens anmälan ej föranleda någon åtgärd, men kände sig ej heller beredd
att sätta sig in i de 14 påkallade reformerna.

Dessa senare fullföljdes i stället genom en petition till Konungen, åt vilken
dåvarande justitieminister Schlyter förklarade sig benägen ägna uppmärksamhet.
Han fick dock ej tillfälle före sin avgång infria löftet. Petitionen
ligger fortfarande oprövad på justitiedepartementets bord. Nu föreligger ett
uppfordrande tillfälle att påminna därom. Vid sidan av bemödanden att såsom
domare skydda de svaga mot otillbörliga äventyr bar en inblick i förhållandena
även bereus mig genom talrika hänvändelser från psykiatrins klientel.

I dagarna meddelas, att justitieombudsmannen ingripit i anledning av de
kassmanska avslöjandena genom uppdrag åt medicinalstyrelsen att verkställa
utredning av förhållandena vid kriminalasylen (specialavdelningen) vid S:t
Sigfrids sjukhus vid Växjö, där Kassman under någon tid också varit internerad.
Det bör erinras, att här gäller det uteslutande den manliga avdelningen,
som ej lär stå under uppsikt av sjukhusets högste chef. Medicinalstyrelsen
har sedan utsett tre av sina medlemmar att verkställa inspektionen. Enligt
mångas mening skall i ett sådant avslöjande, som upprört landet, utredningsmännen
ej belt utses inom läkarkåren. Därtill fordras nog ett fristående
extra utvalt »räfst- och rättarting» för att begagna Karl XI:s formulering.

Det kräves också utpekande av namngivande exempel på otillbörligt internerade
och inhumant behandlade personligheter med vilkas lidandes historia
undersökningen kan begynna. Jag bar bemödat mig att finna sådana
namn, dock säkerligen endast några bland de många. Sådana namn äro muraren
Hallström, smeden Johansson, skomakaren Dahlqvist, de Rude, Schvllerquist,
Blomquist, Backlund och Drott Taube. De böra själva få berätta sin
historia inför undersökning ensamma, innan de konfronteras med läkarna i
olika grader inom S:t Sigfrids nämnda sjukhus. Själv bar jag i min band en
kort översikt över deras (iden och behandling, som kan stå lill justitieministerns
förfogande, örn så önskas. I vissa fall kan förmodligen skrivas en bok
med enahanda bekymmer som Kassmans.

Ur min egen privata erfarenhet må bär tillsvidare utpekas tre upprörande
lall. fallet Jolm Högström, skildrat i en riksdagsmotion i år av Fredrikström,
fallet Robert Gustavsson, vilken ännu är internerad i Umcådalens sinnessjuk -

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

hus efter ett synnerligen märkligt förspel och upprepade påbjudna långväga
fria resor för undersökning å Frösöns sinnessjukhus i Jämtland; fallet Gotthard
Larsson, som lärer av domstol omsider frikänts från strafflöshet i ett
ärekränkningsmål med rekonventionsyrkande tillika1 med ty åtföljande befrielse
från insprärrning under okänd tid i psykiatrins fängelser samt förklarats
ha haft skäl för sitt käromål. Dessa tre lia flera gånger skriftligen
och personligen skildrat för mig sina öden, och jag har jämväl konfererat
med Alfred Petrén, som känner dessa tre fall. I vanliga samtal ha de förefallit
mig lika kloka som vanliga människor.

Man kan även i lyckliga fall få en obehörig internering upphävd genom process
vid en domstol. En fru var insatt av psykiatriker på en privatklinik på
tillskyndan av utomstående. Hon hade fått en inflytelserik förmyndare, som
troskyldigt trodde på psykiatrikernas försäkran om hennes behov av klinikvård.
En nära släkting till den internerade uppsökte mig och utbad sig min
medverkan att återskänka den internerade till livet. Kvinnan hade efter sorger
och två förlossningar blivit »exalterad» ibland. I internatet föreföll hon
besökaren normal och enligt hennes släktings uppfattning, kunde hon endast
som fri helt återvinna hälsan. Släktingen tog ett sparbankslån för bestridande
av rättegångskostnaderna och jag bidrog med gratishjälp i juridik och
skrivelser. Vi begärde två nya förmyndare och förmynderskapets överflyttande
till annan rätt, där damen internerats. Underrätten avslog, men hovrätten
biföll enhälligt. Talan fullföljdes ej av förmyndaren. De tillsatta två
förmyndarna, släktingen och en affärsman, togo genast ut damen från anstalten,
och efter den tiden lever hon glad och lycklig sitt fria liv som en
vanlig människa och utan pinan av någon övervakare.

Det anförda är ett bevis för riktigheten av vad Alfred Petrén skrivit, att
ett fullt tillfrisknande i slika fall, ej kan ifrågakomma annat än genom återkomst
till den normala omgivningen.

Naturligtvis förekomma abnormiteter hos vissa människor. Psvkiatrikema
förklara ofta i yrkesiver människor för farliga för den allmänna säkerheten
ehuru de ej äro det. Inträffar detta någon gång, så synes härav dragas den
följdsatsen, att en myckenhet människor för säkerhets skull böra oförskyllt
hållas internerade.

Den vädjan till Konungen i justitiedepartementet, varom ovan sägs, innehöll
följande förut till justitieombudsmannen framställda petita, nämligen att
Kungl. Majrt måtte:

1) genom att lämna angivelsen utan bifall slå vakt om domstolarnas självständighet
samt deras rätt och plikt att fritt utan hänsyn till person med de
medel, processordningen hitintills anvisat, söka civilrättsligt utreda sanningen
och skydda de svaga;

2) verka för att det gamla kravet på en ny bevisningslag eller åtminstone
en omläggning av bevisning genom sakkunniga måtte, utan avvaktan på den
fortfarande^vittutseende rättegångsreformen, med det snaraste genomföras;

3) föreslå, att läkares uttalande om tillvaron av psykisk sjukdom i regel ej
må tillerkännas bevisvärde såsom expertutlåtande, örn läkaren ej kommit i
personlig beröring med patienten eller under tillräcklig tid undersökt denne;

4) förorda, att läkares fortfarande bestående rätt att mot patientens bestridande
omedelbart förordna om internering å sinnessjukhus samt påkalla

1 Enligt hovrättens utslag lär han numera förklarats straffri men ofarlig och däremot lär av
Larsson fullföljts talan till Kungl. Majrt.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

handräckning därtill av polismyndighet, måtte avskaffas eller ytterligare
beskäras;

5) behjärta, att omyndig sinnessjuks ansökan att åter vara myndig ej må
omöjliggöras genom dennes och domstolens faktiska beroende merendels enligt
den nya lagen av den expert, som utfärdat det första läkarbetyget;

6) ifrågasätta medicinalstyrelsens befrielse från uppdraget enligt praxis
att vägleda domstolarna i civilrättsliga avgöranden eller ock upprättandet
för ändamålet av en rationellare ordning att anlitas av domstolarna, i den
mån de anse sig vara i behov därav;

7) påkalla en internationell rättsordning, som föreskriver samverkan mellan
det officiella medicinalväsendet i olika länder och således bland annat
berättigar utländsk legitimerad läkare att avgiva betyg örn sinnesbeskaffenheten
hos svensk undersåte, som vistas utomlands;

8) göra gällande, att angivelse till rättsligt åtal från juridisk person icke
må upptagas till prövning, med mindre angivelsen åtföljes av dokumentering,
om vilka medlemmar såsom anstiftare deltagit i angivelsen;

9) förorda, att liksom psykiatrisk undervisning meddelas juris studerande,
även medicine studenter måtte bibringas erforderlig inblick i civil rättsuppfattning
samt vägledning i jämförande prejudikatforskning;

10) föreslå, att enskilda sjukhem, arbetande i förvärvssyfte, icke berättigas
mottaga sinnessjuka samt att, intill dess detta förbjudits, skärpt kontroll
må utövas på interneringar i sådana anstalter;

11) fästa lagstiftarens uppmärksamhet på de i förekommande rättsfall ådagalagda
olika grundsatser, som i partbeställda expertutlåtanden av samma sakkunniga
kunna göras gällande, allt eftersom beställningen avser upphävande
eller godkännande av ett testamente;

12) framhålla, att i förmynderskaps- och testamentstvister det partbeställda
neurologisk-psykiatriska förvärvsarbetet icke bör tillerkännas auktoritativ
värdighet av vetenskaplig expertis;

13) uttala sig för att i neurologisk-psykiatrisk expertis i övrigt, avgiven
till domtol, sker under ämbetsmannaansvar;

14) tillstyrka, att all neurologisk-psykiatrisk expertis vid blivande lagstiftning
uttryckligen förklaras vara endast rådgivare åt domstolarna.

Härtill må nu ytterligare ifrågasättas:

15) ett klokt nedblickande på armodet i den psykiatriska nämndens och
sinnessjukbusnämndens möjligheter, att ställa något avsevärt till rätta.

❖

På grund av vad sålunda anförts hemställes om kammarens tillstånd att
få till justitieministern framställa följande frågor:

1) Kan det emotses livligt intresse och skyndsamma förslag från regeringen
för en revision av författningar och praxis inom de neurologisk-psykiatriska
problemens skuggsidor i syfte att själssjuka, som ej äro i klinisk
mening vansinniga, och även ordinära människor effektivt skyddas mot otillbörlig,
ja, medeltida kränkning av sin frihet och sitt människovärde i vetenskapens
under epokerna ofta missbrukade namn?

2) Anser ej statsrådet att svaret på nämnda spörsmål lämpligen bör sammanknytas
med svaret på Schlyten interpellation örn förvillelserna på en
punkt i det omfattande ämnet?

3) Kan det ifrågasättas, att de i statsmaktens namn på Långholmen medgivna
och stödda s. k. intelligensproven, som väckt allmänhetens uppmärksamhet,
omedelbart avbrytas?

På gjord proposition medgav kammaren, ali ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

Bilaga C.

Angående lämpligare behandling av straffriförklarade.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Westman, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Schlyters interpellation om lämpligare behandling av straffriförklarade, erhöll
ordet och yttrade: Herr Schlyter har med kammarens tillstånd frågat
mig, örn jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att till nästa års riksdag
framlägga förslag till åtgärder för en lämpligare och humanare behandling
av straffriförklarade än den som för närvarande kommer åtskilliga av dessa
till del.

Frågan örn de straffriförklarades behandling har på senaste tiden fått stort
utrymme i den offentliga diskussionen, vilket även så till vida synes berättigat,
sorn påtagliga brister förefinnas med avseende å de nuvarande anordningarna
på området. Att dessa brister icke blivit i tillräcklig omfattning avhjälpta
utan på senaste tiden snarast förvärrats beror emellertid ingalunda
på någon likgiltighet hos de ansvariga myndigheterna och Kungl. Majit, där
tvärtom frågan ägnats den största uppmärksamhet. Det nuvarande tillståndet
har sin grund i den utomordentligt starka ökningen av antalet icke kriminella
vårdsökande vid den allmänna sinnessjukvården i förening med en likaledes
stark ökning av antalet straffriförklarade vårdbehövande. Ökningen
i båda dessa hänseenden har under de senaste åren varit av sådan omfattning,
att den näppeligen kunnat förutses. På grund härav har den överföring av
straffriförklarade från fångvårdens sinnessjukavdelningar till statens sinnessjukhus,
som enligt sinnessjuklagen skall äga rum, icke skett i erforderlig utsträckning,
utan i strid med lagens syfte ha straffriförklarade, ofta under
lång tid, kommit att kvarstanna å fångvårdens anstalter, som blivit starkt
överbelagda. Då det senaste året medfört en särskilt kraftig ökning av antalet
straffriförklarade å fångvårdens sinnessjukavdelningar och en starkare
överbeläggning å dessa än någonsing förut, synes det nödvändigt, att ej blott
utredningen om en mera genomgripande nydaning av vårdanordningarna för
de strafflösa i görligaste mån påskyndas utan att även vissa omedelbara åtgärder
till lättande av de nuvarande förhållandena vidtagas; och i den mån på
mig ankommer har jag redan föranstaltat om sådana åtgärders vidtagande.

Innan jag går in på vad som åtgjorts och bör åtgöras i frågan, vill jag
emellertid närmare redogöra för gällande bestämmelser i ämnet, utvecklingen
de senaste åren och de nuvarande förhållandena.

Ämnet regleras i 1929 års sinnessjuklag och den därtill anslutna sinnessjukvardsstadgan.
Enligt dessa författningar skola häktade personer, rörande
vilkas sinnesbeskaffenhet domstolen beslutat inhämta utlåtande, för undersökning
intagas å sinnessjukavdelning vid fångvården. Finnes den häktade
vara i behov av vård å sinnessjukhus, och blir han av domstol på grund av
sin sinnesbeskaffenhet förklarad fri från ansvar, skall han kvarstanna å avdelningen
för vård intill dess plats å något statens sinnessjukhus kan beredas
honom. I sådant fall åligger det vedei’börande fångvårdsmyndighet att hos
medicinalstyrelsen göra framställning örn den straffriförklarades intagande å
något sådant sjukhus.

Beträffande tilltalad som ej är häktad skall han, då domstol beslutar inhämta
utlåtande örn hans sinnesbeskaffenhet, undersökas av läkare, som medicinalstyrelsen
förordnar. Finnes han vara i behov av vård å sinnessjukhus

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

och förklaras han av domstolen strafflös, skall länsstyrelsen, då utslaget vinner
laga kraft, genast förordna om hans intagande å sinnessjukhus. Kan
plats å sådant ej omedelbart erhållas, skall han genom länsstyrelsens försorg
i avbidan på dylik plats för vård intagas å sinnessjukavdelning vid
fångvården.

Medicinalstyrelsens förordnande beträffande straflriförklarades intagning å
sinnessjukhus avser i nu berörda fall endast att bestämma å vilket sinnessjukhus
intagningen skall ske. I vilken turordning de straffriförklarade skola
intagas i händelse av platsbrist bestämmes nämligen av vederbörande sjukvårdsläkare
enligt de allmänna grunder för intagningsordningen som angivas
i stadgan angående sinnessjukvården i riket.

Beträffande fångvårdens sinnessjukavdelningar ina framhållas, att där
även skola intagas sinnessjuka fångar, d. v. s. till straff dömda personer vilka
i fängelset befunnits lida av sinnessjukdom. Klientelet å dessa avdelningar
består alltså av tre kategorier, nämligen dels för undersökning intagna
häktade, dels sinnessjuka fångar och dels straffriförklarade. De båda förstnämnda
kategorierna skola enligt lagen under hela förvaringstiden behållas
å dessa anstalter, den sistnämnda kategorien åter består av personer, som så
snart plats kan beredas å vanliga sinnessjukhus skola dit överföras.

Jag skall nu först något erinra om utvecklingen under de senaste åren med
avseende å denna överföring av straffriförklarade från fångvårdens sinnessjukavdelningar
till de vanliga sinnessjukhusen.

Vid sinnessjuklagens tillkomst år 1929 vårdades å fångvårdens sinnessjukavdelningar
omkring 130 straffriförklarade. Då denna lag framlades för
riksdagen gjorde föredragande departementschefen ett uttalande av innebörd,
att då det i den nya lagen föreskrivna undersökningsförfarandet beträffande
häktade komme att taga i anspi-åk ett betydande antal platser å fångvårdens
sinnessjukavdelningar, borde straffriförklarade under de närmaste åren efter
1929 överflyttas från dessa avdelningar till de vanliga sinnessjukhusen i den
omfattning, som erfordrades för att undvika utvidgningar av fångvårdens
sinnesjukavdelningar.

I överensstämmelse med detta departementschefsuttalande påbörjades en
överflyttning av klientelet å fångvårdens sinnessjukavdelningar till statens
sinnessjukhus. I statsverkspropositionen till 1931 års riksdag omnämnde dåvarande
chefen för justitiedepartementet den sålunda pågående överflyttningen
och ställde sig med hänsyn härtill avvisande till en hemställan av fångvårdsstyrelsen
örn ökning av bevakningspersonalen vid fångvården, enär man
borde avvakta verkningarna av överflyttningen. Gentemot detta departementschefens
uttalande framhöll emellertid riksdagen på statsutskottets hemställan
i skrivelse till Kungl. Majit, att sinnessjuka av ifrågavarande kategori
icke borde vid uppkommande platsledigheter å sinnessjukhusen äga företräde
framför andra dit anmälda, vilka vore i behov av anstaltsvård.

Efter nämnda riksdagsuttalande, som genom ämbetsskrivelse från socialdepartementet
delgavs medicinalstyrelsen och publicerades i styrelsens samling
av författningar och cirkulär angående medicinalväsendet, har såsom naturligt
är en större återhållsamhet i fråga örn intagningen av kriminalpatienter
å sinnessjukhusen gjort sig gällande.

Då trängseln å fångvårdens sinnessjukavdelningar hotat att bliva allt för
svar, lia emellertid från langelsemyndigheternas och medicinalstyrelsens sida
framställningar brukat göras hos läkarna vid statens sinnessjukhus, att strafflriförklarade
i hastigare takt måtte mottagas där. Senast utsände medicinalstyrelsen
i juni hirra året en cirkulärskrivelse lill sjukvårdsläkarna vid sinnessjukhusen,
däri påpekades önskvärdheten av att lättnad snarast bereddes
fångvårdens i hög grad överbelagda sinnessjukavdelningar genom intagning å

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

respektive sjukhus av en eller annan av ifrågavarande exspektanter. Trots
detta cirkulär har överbeläggningen å fångvårdens sinnessjukavdelningar efter
cirkulärets utsändande blivit större än någonsin. Sålunda voro den 1 mars
i år å dessa avdelningar, där platsernas antal beräknats till 231, intagna icke
mindre än 337 personer, därav 207 straffriförklarade. Beträffande de sistnämnda
innebär detta en ökning från den 1 juli 1936 med 53 personer.

Denna ökning av antalet straffriförklarade å fångvårdens sinnessjukavdelningar
har uppkommit i trots av att de statliga sinnessjukhusen mottagit de
straffriförklarade till ungefär samma procent som andra exspektanter. Det
bör framhållas, att å statens sinnessjukhus voro den 1 april i år intagna icke
mindre än 1,170 straffriförklarade.

När jag nu närmare ingår på de allmänna sinnessjukhusens möjligheter att
mottaga ytterligare straffriförklarade under de närmaste åren, vill jag erinra,
att ehuru det vid tiden för sinnessjuklagens tillkomst uppgjorda byggnadsprogrammet
för den statliga sinnessjukvården i huvudsak följts, man ingalunda
uppnått det då beräknade målet att vid .slutet av år 1937 hava fyllt platsbehovet.
Samtidigt med antalet platser har antalet vårdsökande ökats. Vilka
orsakerna till sistnämnda ökning kunna vara är ej nu anledning att ingå på.
Jag nöjer mig med att nämna några siffror som visa det nuvarande läget.
Antalet platser å de statliga sinnessjukhusen bär från 1929 till nu ökat från
omkring 12,000 tili omkring 16,500 eller med omkring 4,500, och samtidigt
ha tillkommit omkring 3,000 platser å de kommunala sinnessjukhusen i rikets
tre största städer, som själva övertagit sin sinnessjukvård, vilket innebär en
sammanlagd ökning av omkring 7,500 platser. A statens sjukhus förekommer
dessutom en överbeläggning med omkring 2,000 sjuka, så att antalet vårdade
där nu är över 18,500. Likväl har antalet exspektanter från 1929 minskat
med endast omkring 3,000 eller från ungefär 6,000 till ungefär 3,000, det
nuvarande antalet.

Jag erinrar emellertid att under innevarande år å statens allmänna sinnessjukhus
omkring 300 nya platser kunna beräknas bli färdigställda samt att
till årets riksdag avlåtits proposition örn byggande av nytt sinnessjukhus i
Sundsvall med 900 platser i samband med nedläggande såsom statligt sinnessjukhus
av Gådeå sjukhus vid Härnösand med bortemot 300 platser. Jag vill
särskilt framhålla, att av platserna vid det nya sjukhuset föreslås omkring
100 för svårskötta och opålitliga manliga patienter av sådan typ, för vilken
nu finnes en avdelning av samma storlek vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö.
Genom inrättande av dessa platser skulle det bliva väsentligt lättare för den
allmänna sinnessjukvården att mottaga den del av de straffriförklarade som
kan räknas till nämnda kategori. Behovet av dylika specialavdelningar torde
dock icke därmed vara fyllt.

Jag övergår nu att närmare redogöra för de nuvarande förhållandena vid
fångvårdens sinnessjukvård. Vid denna finnas som redan nämnts sammanlagt
231 vårdplatser. Vid centralfängelset på Långholmen finnes en åren
1930—1932 inredd avdelning örn 60 platser, vilken användes övervägande för
undersökningsfall. Vidare äro vid centralfängelserna å Härlanda, i Malmö
och i Härnösand avdelningar örn 10 platser vardera för undersökningsfall och
vid centralfängelset i Växjö en kvinnoavdelning örn 16 platser. Övriga 125
platser fördela sig på straffängelset i Jönköping samt kronohäktena i Västervik
och Ystad. Dessa tre anstalter användas nästan helt sorn smessjukavdelningar
och upptagas i huvudsak av straffriförklarade, i någon mån av sinnessjuka
fångar; kronohäktet i Västervik användes dock även för undersökningsfall.
För att utan dröjsmål i någon mån råda bot på de svåra förhållandena
vid fångvårdens sinnessjukavdelningar har riksdagen tidigare i år vidtagit
en provisorisk åtgärd. Enligt en efter fångvårdsstyrelsens hemställan avlåten

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

proposition har nämligen riksdagen medgivit inredande av en ny sinnessjukavdelning
vid centralfängelset i Malmö i stället för den gamla, varigenom
vårdkapaciteten skulle höjas med 26 platser.

Överhuvud kunna av de 257 platser, som efter sistnämnda utökning skulle
finnas vid fångvården, endast de 60 vid avdelningen på Långholmen anses
motsvara de krav som böra ställas på sinnessjukvård även för kriminalpatienter.
De övriga avdelningarna äro inrymda i gamla fängelsebyggnader,
vilka endast nödtorftigt ändrats för sitt nuvarande ändamål.

Frågan om nybyggnader för fångvårdens sinnessjukavdelningar har också
de senaste åren varit föremål för många förslag och överväganden. Fångvårdsstyrelsen
har således vid ett par tillfällen, åren 1930 och 1934, hemställt
om inrättande av en ny sinnessjukavdelning vid fångvården. I såväl ett av
särskild sakkunnig år 1931 avgivet betänkande om koncentration av fångvårdsväsendet
som i betänkande av organisationsnämnden år 1933 föreslogs
emellertid, att de nuvarande sinnessjukavdelningarna vid fångvården skulle
som ett provisorium bibehållas; det förutsattes nämligen att de vanliga sinnessjukhusen
inom kort skulle bli i stånd att mottaga alla straffriförklarade.
Denna förutsättning visade sig icke bli uppfylld, och den 25 oktober 1935
uppdrog dåvarande chefen för justitiedepartementet åt fångvårdsstyrelsen att
i samråd med de sakkunniga för utredning av bland annat frågorna om behandling
av förbrytare som lida av rubbad själsverksamhet och om revision
av förvarings- och interneringslagarna utreda möjligheten att i anslutning
till en planerad ny förvarings- och interneringsanstalt inrätta en ny sinnessjukavdelning
vid fångvården. Till det betänkande, som de sakkunniga i början
av detta år avgivit rörande revision av förvarings- och interneringslagarna,
har såsom bilaga fogats en promemoria med förslag om en ny anstalt
för förvarade och internerade.

I sin berättelse till den nu pågående riksdagen lia även statsrevisorerna uppmärksammat
bristen på platser vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, vilken
brist, såsom revisorerna uttala, kunde botas antingen genom inredande av
nya eller utbyggande av redan befintliga sinnessjukavdelningar i fängelserna
eller ock genom en centralisering av fångvårdens sinnessjukvård till en särskild
anstalt och dess avskiljande från den allmänna sinnessjukvården.

För min del är jag icke nu beredd att taga ställning till frågan om lämpligaste
sättet för de straffriförklarades omhändertagande. Vid denna frågas
lösning måste tydligen många olika synpunkter beaktas. Detta kan ske,
bland annat, vid den fortsatta utredningen angående behandlingen av förbrytare
som lida av rubbad själsverksamhet.

Såsom redan framhållits mäste det emellertid inom justitiedepartementet
anses angeläget att utan varje dröjsmål genomföra vissa förbättringar i fråga
örn vården av kriminalpatienter, i den mån den nu är förlagd till fångvården.
Inrättandet av den nya avdelningen i Malmö kan icke härutinnan
anses tillräckligt, och av fångvårdsstyrelsen ifrågasatta ytterligare sinnessjukavdelningar
i gamla fängelser kunna, som styrelsen själv framhållit, endast
bereda tillfälliga lättnader.

Sedan jag i skrivelse till medicinalstyrelsen framhållit, att den rådande
starka överbeläggningen å fångvårdens sinnessjukavdelningar utan dröjsmål
måste nedbringas och att i sådant syfte i första hand borde undersökas, huruvida
möjlighet lunnes att å sinnessjukhusen bereda plats för ett antal av
de å fångvårdens anstalter intagna straffriförklarade, har medicinalstyrelsen
den 12 sistlidne april inkommit med vissa förslag i frågan. Styrelsen Ilar sålunda
föreslagit inrättande av ett antal provisoriska vårdplatser inom statens
allmänna sinnessjukvård, och i överensstämmelse härmed har i propositionen
nr 314 på chefens för socialdepartementet föredragning begärts riksdagens

Bihang lill riksdagens protokoll 1IKI8. 3 sand. Nr 222—223.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

medgivande alt inrätta sekundärsjukhus i vissa tillgängliga byggnader, dit
stillsamma sinnessjuka skola kunna överflyttas från de vanliga sinnessjukhusen,
varigenom plats å dessa skulle beredas för ett antal straffriförklarade
från fångvårdens sinnessjukavadelningar. De anordningar som därvid närmast
äro avsedda att vidtagas äro dels att inrätta de förutvarande epidemisjukhusen
i Mjölby och Enköping såsom sekundärsjukhus, anslutna till respektive
Birgittas och Ulleråkers sjukhus, dels ock att sedan det nya S:t Olofs
sjukhus i Visby den 1 juli i år tagits i bruk inrätta det gamla sjukhuset till
ett sekundärsjukhus. Genom dessa åtgärder skulle 159 platser vid de vanliga
sinnessjukhusen kunna stå till förfogande redan inom några månader.

Vidare har medicinalstyrelsen föreslagit vissa författningsändringar till
befrämjande av att straffriförklarade i större utsträckning än hittills komma
att omhändertagas å statens sinnessjukhus i stället för å fångvårdens
sinnessjukavdelningar. 1 proposition nr 310 har framlagts förslag, förutom
angående reformen av förvarings- och interneringsinstituten, jämväl angående
ändringar i sinnessjuklagen i huvudsaklig överensstämmelse med syftet
i medicinalstyrelsens förslag.

I första hand innebär propositionen, såvitt angår förevarande fråga, att
straffriförklarade, som icke varit häktade, icke såsom nu skola kunna intagas
å fångvårdsanstalt i avbidan på plats å sinnessjukhus, utan att de i stället
obligatoriskt skola utan dröjsmål intagas å sinnessjukhus. Det synes mig
vara ett missförhållande, att dessa sinnessjuka, som icke varit häktade och i
många fall aldrig förut i beröring med någon fångvårdsanstalt, skola, då
de förklaras strafflösa och i behov av vård å sinnessjukhus, kunna intagas å en
anstalt under fångvården, som åtminstone för närvarande mera har karaktär
av fängelse än av sjukhus. Å andra sidan kan det icke anses lämpligt,
att dessa straffriförklarade såsom andra exspektanter skola under en måhända
lång väntetid i frihet avbida plats å sinnessjukhus. Med hänsyn till
deras i förhållande till antalet av samtliga å statens sinnessjukhus vårdade
synnerligen ringa antal kan en bestämmelse örn att de skola utan dröjsmål
intagas å något statens sjukhus ej medföra någon väsentlig inskränkning i
de icke kriminella sinnessjukas möjligheter att erhålla vård. Det är nu närmast
fråga om ett 40-tal personer. Myndigheterna ha på grund av överbeläggningen
å fångvårdens sinnessjukavdelningar nödgats tillgripa den nödfallsutvägen
att låta ett 10-tal av dessa personer i frihet avbida plats på sinnessjukhus.

Beträffande straffriförklarade som varit häktade innebär propositionen,
att medicinalstyrelsen skall äga bestämma icke blott såsom nu å vilket sinnessjukhus
sådan sinnessjuk skall intagas utan även i vilken ordning i förhållande
till övriga exspektanter det skall ske. Det synes mig mindre tillfredsställande,
att varje sjukvårdsläkare för sitt sjukhus kan bestämma tidpunkten
för intagningen av straffriförklarad efter de grunder för intagningsordningen
som i sinnessjukvårdsstadgan givas beträffande exspektanter i allmänhet.
Det synes lämpligast att överlämna åt en central myndighet att
helt reglera de straffriförklarades intagning med hänsyn till samtliga förekommande
omständigheter, bland annat den vårdnadsskyldighet som måste
anses föreligga för det allmänna med avseende å personer som berövats friheten.
Utan en sådan lagändring skulle för övrigt de föreslagna nya platserna
i den allmänna sinnessjukvården icke med säkerhet kunna utnyttjas
för de straffriförklarade på det sätt som avsetts; och för framtiden skulle
icke finnas garantier mot att en sådan överbeläggning som den vilken för
närvarande råder ånyo uppstode vid fångvårdens sinnessjukanstalter.

Det är sålunda min förhoppning att riksdagen nu kommer att bifalla
Kungl. Maj.ts förslag såväl i fråga om de provisoriska vårdplatsernas inrät -

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

tande som i fråga om författningsändringarna. Sker så, torde redan inom
några få månader de förbättringar lia vunnits, att straffriförklarade, som
icke varit häktade, icke längre skola finnas å fångvårdsanstalterna och att
överbeläggningen å dessa skall vara helt eller i det allra närmaste försvunnen.

Även efter vidtagande av nu ifrågavarande åtgärder finnes emellertid, såsom
av det föregående torde framgå, behov av förbättringar vid fångvårdens
sinnessjukvård, då de nuvarande avdelningarna, även frånsett överbeläggningen,
icke kunna anses fullt tillfredsställande, med undantag för Långholmsavdelningen.
Om riksdagen i år antager förslaget om ny förvaringsoch
interneringslag, skapas, såsom interpellanten antytt, en fast grundval för
uppgörande av plan till ny anstalt för förvarade och internerade. I samband
därmed synes utredningen örn sinnessjukvårdens ordnande inom fångvården
böra fullföljas. Jag är livligt intresserad härav, och i vad på mig ankommer
skall jag söka främja ett sådant anordnande av fångvårdens sinnessjukvård,
att den kan på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att till herr justitieministern få
framföra ett tack för att han velat besvara min interpellation och för att tillfälle
beretts mig att på förhand taga del av svaret, men framför allt för dettas
innehåll och för vad han redan åtgjort i interpellationens syfte. Att intet
försummats från justitiedepartementets sida i den berörda frågan hade jag
mig nogsamt bekant. Det har emellertid varit önskvärt att få detta framlagt
för offentligheten.

Justitieministerns förslag till provisoriska åtgärder för undanröjande av
de svåraste olägenheterna av den nuvarande platsbristen är, i den mån det
avser lagändringar, föremål för första lagutskottets prövning. I denna del
torde därför med frågans diskuterande i kammaren böra anstå tills första
lagutskottets utlåtande över prop. nr 310 örn några få dagar föreligger. Samtidigt
lärer väl det genom prop. nr 314 från socialdepartementets sida framlagda
förslaget till likaledes provisoriska åtgärder för undanröjande av överbeläggningen
å fångvårdens sinnessjukavdelningar komma under debatt.
Men härefter återstår, såsom även justitieministern framhållit, den största
och viktigaste frågan, nämligen sinnessjukvårdens slutliga ordnande inom
fångvården. Att den redan 1935 igångsatta utredningen angående behandlingen
av förbrytare som lida av rubbad själsverksamhet skulle få fullföljas
i fråga örn de straffriförklarade, sedan riksdagen behandlat det ur denna utredning
framgångna förslaget till ny förvarings- och interneringslagstiftning,
var ju endast att vänta. Justitieministerns bekräftelse härav måste emottagas
med tillfredsställelse.

Det är endast mot ett enda ord i justitieministerns framställning jag vill
göra en vördsam erinran; och det är när han säger att de nuvarande sinnessjukavdelningarna,
även frånsett överbeläggningen, icke kunna anses fullt
tillfredsställande. Det är ordet fullt, som kanske kunde varit borta. Jag
vet inte örn justitieministern sett Jönköpingsfängelset, som inrymmer fångvårdens
största sinnessjukavdelning; det utgör den egentliga upptagningsanstalten
för straffriförklarade. Första lagutskottet besåg anstalten vid ett
besök därstädes i går. Vi hava ännu icke kollationerat våra intryck, men
min personliga mening har ända sedan jag första gången såg detta fängelse
varit, att även örn det som fängelse icke är sämre än andra, det är otillfredsställande
som upptagningsanstalt för sinnessjuka fångar och straffriförklarade
och icke genom några reparationer eller förändringar kan göras lämpligt
härför. Det bör därför snarast ersättas med en ny tidsenlig och tillräckligt
rymlig upptagnings- och vårdanstalt av sjukhuskaraktär.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

Jag tror icke heller att justitieministern efter fullbordandet av den utlovade
utredningen kommer att vara av annan mening, och emotser därför
med tillförsikt resultatet av det intresse, han redan genom sin proposition i
handling visat fångvårdens sinnessjukfråga och ytterligare betygat i sitt interpellationssvar.

Äng. skydd för s.jälssjukas frihet och människovärde.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Westman, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara även herr Lindhagens interpellation örn skydd för själssjukas
frihet och människovärde, och nu anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Lindhagen lill mig ställt följande frågor:

1) Kan det emotses livligt intresse och skyndsamma förslag från regeringen
för en revision av författningar och praxis inom de neurologisk-psykiatriska
problemens skuggsidor i syfte att själssjuka, som ej äro i klinisk
mening vansinniga, och även ordinära människor effektivt skyddas mot
otillbörlig, ja medeltida kränkning av sin frihet och sitt människovärde i vetenskapens
under epokerna ofta missbrukade namn?

2) Anser ej statsrådet att svaret på nämnda spörsmål lämpligen bör sammanknytas
med svaret på herr Schlyters interpellation om förvillelserna på
en punkt i det omfattande ämnet?

3) Kan det ifrågasättas, att de i statsmaktens namn på Långholmen medgivna
och stödda s. k. intelligensproven, som väckt allmänhetens uppmärksamhet,
omedelbart avbrytas?

Sedan jag förut besvarat herr Schlyters interpellation om de straffriförklarades
behandling ber jag att få beröra de frågor herr Lindhagen ställt
under debatt.

Frågan örn formerna för sinnessjukförklarings meddelande och för utskrivning
från sinnessjukhus äro och måste alltid vara av ömtålig natur.
Den ordning som på detta område införts i vårt land genom 1929 års sinnessjuklag
synes emellertid i det stora hela väl lia bestått provet. Att domstolarna
emellanåt då fråga är om straffriförklaring eller omyndigförklaring
gå emot den medicinska sakkunskapen visar blott att den garanti för en riktig
bedömning, som ligger i prövning av både läkare och domstol, fungerar.
Den ständiga ökningen dels av antalet ansökningar till sinnessjukhusen för
sinnessjuka av ej kriminell karaktär, dels ock av domstolarnas remisser för
sinnessjukutlåtande angående tilltalade personer vittnar i sin mån om förtroende
för psykiaterna. Härmed vill jag icke lia sagt, att icke enstaka missförhållanden
kunna förekomma, ej heller bestritt, att utvecklingen på ifrågavarande
område bör följas med oavlåtlig uppmärksamhet. Det är angeläget
att klagomål undersökas och att eventuella missförhållanden bättras för
att sinnessjukläkarna och sinnessjukvården skola kunna mötas med förtroende.

En punkt, på vilken interpellanten särskilt fäst uppmärksamheten, är möjligheterna
för sinnessjuknämnden att utöva verklig kontroll och bilda sig
egna omdömen. Denna fråga har också i förbigående berörts av herr Schlyter
i hans interpellation. Nämnden, som består av både läkare och lekmän,
har som bekant till uppgift att övervaka utskrivningen av sinnessjuka från
anstalter. Straffriförklarade och vissa andra sinnessjuka kunna ej utskrivas
utan nämndens medgivande, och övriga å sinnessjukhus intagna kunna klaga
hos nämnden, om vederbörande sjukhusläkare vägrar utskriva dem. Herr
Schlyter framhåller önskvärdheten av att nämnden herodes tillfälle att per -

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

sonligen se och höra internerade som önska bli utskrivna. Det torde vara
klart, att varken nämnden eller vilken annan som helst central klagoinstans,
som kunde inrättas, skulle lia möjlighet att personligen höra alla dem, vilkas
fall komma under prövning. Emellertid förutsätter instruktionen för nämnden,
att nämnden skall kunna sammanträda även å sinnessjukhuset, varjämte
nämnden skall kunna verkställa undersökning av patienten genom en
av sina ledamöter eller genom överinspektören för sinnessjukvården. Dessa
möjligheter tagas också i bruk. Måhända skulle det vara önskvärt, att nämnden
i större utsträckning komme att genom sammanträde å sinnessjukhuset
bilda sig en omedelbar uppfattning örn vederbörande patient.

En annan fråga, som särskilt framhållits av herr Lindhagen, är den om de
psykiska prov vid sinnesundersökningarna som utföras, närmast sådana
dessa bedrivas på Långholmen. Jag vill då först framhålla, att dylika prov
icke kunna i och för sig förkastas. De äro hjälpmedel som vunnit allmänt
erkännande inom den psykiatriska vetenskapen, och de användas allmänt på
rättspsykiatriska kliniker runt örn i världen. Men naturligtvis kunna de
bedrivas i olämpliga och stötande former och på ett sådant sätt, att deras
värde kan ifrågasättas.

I anledning av de angrepp, som gjorts mot sinnessjukavdelningen å Långholmen,
har medicinalstyrelsen på fångvårdsstyrelsens hemställan företagit
inspektion därstädes. På min anmodan har inom medicinalstyrelsen upprättats
en promemoria angående denna inspektion och jag vill nu för kammaren
redogöra för det väsentliga i denna promemoria.

Styrelsen framhåller, att en »social utredning» rörande intagnas levnadsförhållanden
och tidigare hälsotillstånd är nödvändig och att därvid uppgifter
måste infordras från patienten närstående personer, arbetsgivare o. s. v.
Styrelsen har ej funnit anledning till anmärkning mot de för ändamålet använda
frågeformulären. Styrelsen betonar emellertid att diskretion bör iakttagas
vid undersökningarna och anmärker mot att nämnda formulär med
förfrågningar avsändas i tjänstebrev.

Vidare betonar styrelsen att den kliniska undersökningen skall vara både
själslig och kroppslig. Vad angår de anmärkningar som framställts mot den
fotografering utan kläder som ingår i den kroppsliga undersökningen finner
styrelsen anmärkningarna oberättigade. Med hänsyn till en följande objektiv
kontroll av givna omdömen, säger styrelsen, är en riktigt anordnad fotografering
vida överlägsen andra metoder. Lika självfallet är icke, fortsätter
emellertid styrelsen, att i undersökningen ingår en konstnärlig fixering av
patientens drag och former, genom vilken vissa måhända karakteristiska drag
framhävas på andras bekostnad. Härmed åsyftar medicinalstyrelsen uppenbarligen
de teckningar av patienter som i vissa fall utförts på anstalten. En
sådan bild — jag citerar nu styrelsen — kan lätt synas den undersökte mera
likna en karikatyr än en neutral typteckning. Med den betydelse typologien
spelar för själsforskningen synes det dock styrelsen, som örn anmärkning
icke hör riktas mot gjorda försök att på anförda väg möjligen vinna värdefulla
resultat.

Vidare bemöter styrelsen de angrepp, som riktats mot att kvinnliga socialassistenter
medverka vid upptagande av vissa psykiska prov. Dessa assistenter
utgöras av en ledare, som är filosofie kandidat, samt fem andra, därav
ytterligare en filosofie kandidat, en studentska och tre med avgångsexamen
från 8-klassigt läroverk; av de sistnämnda är en utbildad sjuksköterska med
praktik vid sinnessjukhus. Styrelsen framhåller, att dessa personers medverkan
delvis är en fråga örn tillgång på lämpligare läkare. Med de krav
som ställas på avdelningen synes, framhåller styrelsen, medverkan av tekniska
assistenter oundgänglig. Styrelsen säger sig icke kunnat finna belägg

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

för att denna medverkan överskridit gränsen för det lämpliga. Särskilt betonar
styrelsen, att sedan några år tillbaka socialassistenterna icke medverka
vid upptagande av uppgifter örn de undersöktas sexuella förhållanden.

De styrelsens ledamöter, som verkställde inspektionen, hade tillfälle att
närvara vid en undersökningsserie nied de s. k. psykotekniska proven. Härom
anför styrelsen: »Mot tekniken som sådan kan ingen saklig anmärkning
göras. Proven i fråga kunna under vissa förhållanden lämna värdefulla anvisningar.
Det ligger i sakens natur, när det gäller så komplicerade och
subtila ting som psykiska funktioner och reaktioner, att resultaten av olika
psykotekniska prov måste sättas i relation till förhistorien och övriga iakttagelser,
liksom proven i fråga måste vara standardiserade på ett tillräckligt
stort material av både sjuka och friska. Huru härmed förhåller sig beträffande
sist omtalade prov undandrager sig styrelsens bedömande. Så mycket
synes styrelsen tydligt, att de nu avhandlade psykotekniska proven måste
bedömas med stor försiktighet snarare än med konstnärlig fantasi, örn slutsatserna
icke skola dragas alltför vittgående. Ett avgörande säkerhetsmoment,
som borde vara tillräckligt, är att de slutsatser, som dragits av dessa
liksom av övriga tekniska prov, kontrolleras och formuleras av läkare och i
sista hand av chefsläkaren, som då vid sin personliga undersökning är i besittning
av hela det hopbragta undersökningsmaterialet. Förutsättningarna
för ett riktigt objektivt bedömande synas härigenom vara givna.»

Sedan medicinalstyrelsen sålunda berört dessa psykotekniska prov framhåller
styrelsen, i anledning av en framställd anmärkning att den personliga
kontakten mellan chefsläkaren och patienterna icke skulle vara tillräcklig,
att styrelsen härom icke kan lämna annat omdöme än det, att organisationen
på avdelningen med hänsyn till den stora arbetsbelastningen synes ändamålsenlig
och att chefsläkarens stora erfarenhet synes böra utgöra tillräcklig
garanti. Styrelsen vitsordar även i övrigt de personliga kvalifikationerna
hos chefsläkaren. Så långt medicinalstyrelsen.

För min egen del kan jag icke uttala mig om de olika å Långholmen använda
metoderna vid undersökningarna och kan ej heller i övrigt nu gå djupare
in på interpellantens frågor. Fångvårdsstyrelsen fortsätter för närvarande
sina undersökningar rörande vissa av de i interpellationen berörda
förhållandena. Jag slutar med att betyga mitt stora intresse för saken, och
vill försäkra, att jag skall ägna min uppmärksamhet åt de spörsmål som här
varit på tal och hålla mig underrättad om förhållandena vid sinnessjukundersökningarna.

Herr Lindhagen: Jag får tacka justitieministern för att han givit ett svar
på interpellationen. En sådan erkänsla borde knappast behövas, därför att
en interpellation, som är beviljad av kammaren, bör enligt sakens natur och
gammal regel alltid besvaras. Åtminstone skulle jag som statsråd aldrig
kunnat tillåta mig någonting annat. Men på senaste tider har yppats, att
statsråd då och då underlåta att svara på beviljade interpellationer och särskilt,
såsom det förefaller, när dessa äro besvärliga. Som statsråd skulle jag
varit glad att just i sådana fall få tillfälle inlåta mig ingående på huvudsaken.

I själva verket har statsrådet Westman just i detta fall underlåtit att svara
på en huvudsak i min interpellation, nämligen de femton i interpellationen
framförda punkterna till värn mot det psykiatriska samförståndets äventyrliga
instormande och pulvriserande av rättskipningen i sträffsaker.

Justitieministern har också bebådat, att han är tveksam, örn han skall besvara
min av kammaren bifallna interpellation till honom om ett av riksdagen
två gånger hos regeringen påkallat brådskande skydd för fotgängare.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

Även den s. k. trafikkulturens kvacksalveri är i synnerligt behov av granskning.
Nu är jag tacksam för att justitieministern skakar på huvudet i dag
— det gjorde han inte sist — och jag återtar då min förtvivlade hopplöshet
åtminstone i trafikinterpellationen.

Med innehållet i det nyss lämnade svaret kan jag med de utgångspunkter,
som framförts i interpellationen, naturligtvis inte på något sätt vara nöjd.
Det vill säga, jag får ju som enkel riksdagsman nöja mig med vad som bestås.
Men de, som det gäller, kunna icke vara annat än upprörda över svaret.
Och det är för dessa av statsmakterna övergivna offerväsen jag nu för
talan och i sammanhang därmed även mot det hotande kaos i straffprocessen.

Jag tycker emellertid, att det även är synd om justitieministern. Han har
börjat med ett nödrop inför hela ämnet. »Det måste alltid vara av ömtålig
natur» säger han ■— ja, det är så riktigt —- och sedan slutar statsrådet tragiskt
med en hopplös föresats att med det livligaste intresse fortfarande följa
den psykiatriska böljegången. Detta är tacknämligt, men justitieministern
har ju i svaret avskurit sig allt utrymme för att någonsin kunna bli i tillfälle
till en sådan verksamhet. Svaret innefattar justitiedepartementets totala
kapitulation inför medicinalstyrelsens diktatoriska expertis. Och medicinalstyrelsen
har i ärendet som vanligt omhägnat psykiatrikernas och överläkarnas
diktatur, ja utan all reservation till och med kapitulerat för det
Kinbergska systemet som något man ej får röra vid.

På denna undergång har nu justitieministern nödgats sätta sitt insegel utan
ens någon Brask-lapp. Med en sådan utgång får statsrådet, som sagt, inget
utrymme för sin goda vilja. Låtom oss emellertid inför denna begravning,
som nu pågår, bedja något och särskilt åkalla den stora sakens ateruppståndelse
på domens dag, för den kommer!

Kassmam bok har väckt uppseende. Jag har på grund av konvalescens
efter en sjukdom och samtidiga göromål i riksdagen och annorstädes inte
ännu hunnit läsa boken mer än efter referat i tidningarna, och det är tillräckligt.
Men min hustru har läst den in extenso och hon säger, att den är
strålande och nedgörande, och hon har ett mycket gott omdöme i slika fall.

Kinberg har insinuerat offentligt, att han inte tror, att denna bok har skrivits
av Kassman. Men Kassman själv och hans förläggare ha vitsordat, att
Kassman skrivit den. De två första delarna äro skrivna i Jönköping,
Växjö och Långholmen och den sista delen i Stockholm elter Kassmans försöksutskrivning.
Dan har fört dagboksanteckningar, säger han, över alla
sina upplevelser och smusslat undan dem, så att de inte skulle bli beslagtagna,
ifall något sådant tilläventyrs ifrågasatts. Därför är boken sji detaljerad,
och någon annan människa lär inte ha kunnat uppteckna Kassmans
upplevelser. Det där är väl ett fåfängt försök att också genom gissningar
söka undertrycka en sak, som i alla fall påkallat uppmärksamhet på
en oerhört försummad angelägenhet.

Min interpellation är emellertid som sagt grundad främst på efterlysning
av en petition för längesedan till Konungen i justitiedepartementet, där den
ännu ligger oavverkad och förmodligen obeaktad. Jag har därför tillåtit mig
att nu föra även den i förgrunden, då den sammanhänger med denna sak alldeles
särskilt intimt. Interpellanten är nämligen också expert i psykiatri.
Jag har varit i domareverksamhet i femtio år inom alla instanser, samt över
ett kvarts sekel tjänstgjort som ordförande i Stockholms magistrat och på
den avdelning av rådhusrätten, där de flesta psykiatriska mål förekomma.
Där bestods erfarenhet både av förmynderskapsmål och även av testamentstvister
under dan tid, som vår avdelning behandlade dem.

Redan vid inträdet i rådhusrätten hade jag av äldre er larna rådmän var -

Motioner i Första kammaren. Nr 222.

skotts alt ha ögonen på psykiatriska utlåtanden. De hade ibland en bedrövlig
erfarenhet, sade de. En partanlitad och partbetald expert kunde komma
fram med vidlyftiga utredningar, grundade på skriftliga bilagor, tillhandahållna
ensidigt av personer, som önskade få en person förklarad sinnessjuk,
och med det önskade resultatet utan att ens ha sett personen i fråga. Vi förstodo
genast, att detta inte var vetenskap utan någonting annat — vad det
har för namn, det kan vara en smaksak.

Varnad av detta och med tillitande av eget förstånd tog jag mig för såsom
ordförande i dessa mål av mångskiftande beskaffenhet att även tänka själv
utan att svärja på magisterns ord.

Bedömandet örn eller i vad mån en person är sinnessjuk är i regel mera en
fråga örn civil vardaglig uppskattning och iakttagelse än örn en vetenskaplig
mätsticka på själens outgrundlighet. Varje fullväxt individs primära rätt
att anses som rättskapabel är en konstitutiv rättighet. Därför syntes mig i
all synnerhet en domares plikt vara att ej blint godtaga ett utlåtande av någon
yrkesexpert på det kvasivetenskapliga område, som psykiatrien i mycket
representerar och alltid kommer att representera. Om ett dylikt förmenande
tas på ed inför domstol eller icke är ganska betydelselöst. I all synnerhet var
det en domstols plikt att ställa sig varsam inför den partbeställda och partbetalda
psykiatriska expertisen. Följaktligen nödgades jag att vid behov inlåta
mig i diskussion med experten, hur framstående han än ansågs vara,
huruvida ej vissa av hans slutsatser kunde göras till föremål för erinringar.
Det skedde alltid i ett konciliant konverserande, och professor Kinberg förklarade
längre fram offentligt, att han för sin personliga del icke haft något
att klaga över.

Emellertid måtte förhörsdomarens tvivel ansetts pricipiellt som ett farligt
övergrepp mot yrkets auktoritet. På begäran av läkaresällskapets sektion
för neurologi och psykiatri höll Kinberg den 13 april 1929 ett föredrag om
»Sinnessjuks rättsskydd inför svensk domstol». Resultatet blev, att sektionen
in pleno genom sin styrelse solidariskt hänvände sig till justitieombudsmannen.
Sektionen anmälde, för den åtgärd ombudsmannen kunde finna
skälig vidtaga, vissa förfaranden av Stockholms rådhusrätts första avdelning
för förmynderskapsärenden och särskilt dess ordförande.

Nu uppstod en animerad skriftväxling mellan psykiatrisk expertis och
självständig domarexpertis eller med andra ord mellan psykiatrisk praxis
och civilt rättsmedvetande.

Sektionen utdelade lombergs föredrag i tryck till samtliga medlemmar i
svenska riksdagen, samtliga domare i riket, samtliga medlemmar i medicinska
och juridiska fakulteterna vid landets universitet och högskolor samt till
justitiekanslern och justitieombudsmannen. En särskild uppsats av Kinberg
publicerades i svenska läkaretidningen samt svenska läkaresällskapets förhandlingar.
Detta var den första upptakten i sektionens uppmarsch för att
efter sin övertygelse omforma straffprocessen och fängelseväsendet.

Ordföranden i rådhusrätten avgav tre omfattande genmälen, vilka likaledes
i tryck utdelades till flertalet av dem, som mottagit exemplar av Kinbergs
föredrag. Pressen vitsordade i allmänhet, att dessa svaromål voro sakligt
hållna och hovsamma i formen till skillnad från sektionens mer upprörda
språkbehandling.

Det hela slutade med att justitieombudsmannen förklarade angivelsen ej
föranleda någon åtgärd. Det blev också för mycket för ombudsmannen att
sätta sig in i och gå i härnad för femton yrkanden i svaren örn författningsrevision,
vilka därför icke heller föranledde någon ombudsmannens åtgärd.

Någon tid efteråt ingick då rådhusrättens ordförande petitionsvis med dessa
yrkanden till Konungen i justitiedepartementet. Statsrådet Schlyter lova -

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

de att taga upp dem till övervägande, då han lick tid därtill. Statsrådet
Westman har utlovat ett livligt intresse för dessa problem framdeles och då
bör man väl kunna hoppas ett infriande kanske av Schlyters löiten i fråga
örn de femton punkterna. En av dem var emellertid dubblerad och därför
har interpellationen lagt till en ny femtonde punkt om ett klokt nedblickande,
herr justitieminister, på armodet i sinnessjuknämndens möjligheter att
kunna skapa någon rätsida i det föreliggande problemet.

Det blir för vidlyftigt att här upprepa dessa punkter. De återfinnas i interpellationen,
intagen i kammarens protokoll för den 13 april 1937.

De förenämnda svaromålen till justitieombudsmannen inleddes med följande
erinran örn de naturliga gränserna för den psykiatriska vetenskapens
befogenhet:

»Vetenskapen är liksom alla människoverk en relativ företeelse. Den
exakta vetenskapen sammanfaller med naturvetandet och dess gränsmarker.

I samma mån en vetenskaplig bearbetning inlåter sig på människornas personer
eller deras verk upplöser sig forskningen i samlandet av företeelser och
tillfälligheter. På detta material grundas sedan hypoteser, som ofta, kanske
merendels, utlösa sig i stridiga läror. Nalkas man i dessa bemödanden de
andliga verkligheterna, avtunnas den vetenskapliga förmågan ytterligare.
Inför människans högsta lag eller samvetet och dettas praktik, karaktärsdaningen,
liksom inför skapelsens gåta sträcker vetenskapen till sist sina
vapen.»

För psykiatriens så kallade psykopatiska klienter fälles i första svaromålet
följande lans:

»Bland personer, som av någon behörig sökande begäras bliva ställda under
förmynderskap på grund av sinnessjukdom, finnas emellertid åtskilliga,
vilka ej lida av vansinne enligt den kliniska meningen med detta ord. Bland
denna kategori människor är det många, vilkas medvetna samband med det
levande livet tager sig uttryck bland annat i en förtvivlad vilja att få behålla
sin frihet och en jagande fruktan för att inspärras på ett hospital för sinnessjuka.
En sådan behandling försämrar lätt deras tillstånd under inflytandet
av upphetsningen över deras förnedring. Detsamma gäller om personer, som
blivit förbättrade och under inflytande av denna förbättring börja upptaga
en strid för sin frihet. Det bör vara en plikt för samhället och icke minst
för dess domstolar att vaksamt skydda dessa olyckliga mot ett så stort lidande.
Här står samhället inför en kamp mot mekaniseringen eller med andra
ord, med hänsyn till sakens andliga räckvidd, inför en kulturkamp av stora
mått.»

Detta gäller än mer dea klientel, örn vilken nu närmast är fråga. Nu röra
vi oss med två rättsordningar.

Den ena är den lagliga rättsordningen för tillräkneliga verkliga brottslingar,
som med sunt förstånd lia begått sitt brott — och lyckliga äro verkligen
de! Ty vad vederfares dem? Jo, de åtnjuta en normal, kontrollerande rättegångsordning,
de få fullfölja talan igenom instanserna. Så snart de häktats,
skola de lia ett advokatbiträde, som betalas i första hand av det allmänna.
Det ges skäl för utslaget. De få ett straff, som inte är alltför långt i de vanliga
fallen. Det kan förkortas genom kunglig nåd. Sedan gå de ut i livet
utan att berövas sin rättskapacitet och av allmänheten lili betraktade såsom
obefintliga personligheter.

Vid sidan av denna ordinarie straffprocess möter den psykiatriska i det
stora hela laglösa rättsordningen.

Den har tillkommit med anledning av strafflagens stadgande i 5 kap. 5
paragrafen, att den brottsling, som är helt sinnessjuk, skall friskrivas från
straff samt dess 5 kap. 6 paragraf, som i fall av minskad tillräknelighet med -

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

ger jämkning av straffet därefter. Ett intyg av en läkare, att personen är
uppenbart sinnessjuk vid brottets begående, är då erforderligt med angivande
av arten av sjukdomen. Ett sådant intyg blir så mycket förtroendefullare,
om det tillkommit utan genomgångna förhör i anslutning till den nu tillkomna
sa att säga grosshandeln i straffrilietsförklaring. Denna konstgjorda strafffrihet
går, synes mig, som en andlig farsot över straffrätten och hotar att
under sin epok demoralisera även domstolarna. Särskilt lära utsedda advokater
tro sig göra sin klient en tjänst genom att få honom undersökt och
straffrihetsförklarad. Då lära vissa domstolar alltmer obetänksamt hoppa
på en sådan krok. V arken advokater eller domare veta, vilka långvariga,
för att icke säga livslånga frihetsstraff och ändlig tortyr tillfogas på detta
sätt, den som tanklöst överlämnas till undersökning utan rimlig kontroll av
samhället mot de psykiatriska diktaturerna även med anledning av den
ringaste förseelse. Det är i synnerhet pä detta sätt, som de konstgjorda
straffrihetsförklaringarna tillkomma. Den påkallade straffriheten för Turneman
mot hans bestridande är förmodligen ett mäktigt exempel på systemets
urspårning och en förolämpning även mot Turneman för att kasta
bort honom som ett vrak såsom sker med alla dessa offer för grosshandeln
i straffrilietsförklaring.

Dessa straffria äro berövade en normal kontrollerad rättegångsordning.
De kunna fullfölja talan emot sträf frihetsförklaringen, mot vilken de i de
konstgjorda fallen borde lia rätt till veto. Men det blir sällan av, helst de
i regel icke få läsa utlåtandena över deni. Såsom icke vidare häktade erhålla
de icke längre advokatbiträde genom samhällets medverkan. Örn de efter
erfarenhet om vad som väntar dem klaga hos sin enda instans, sinnessjuknämnden,
är det merendels för sent att bli fria.

Överläkaren håller sig till papperen. Nämnden skriver merendels »ej åtgärd»
och utan motivering och nämndens ordförande har sagt mig att detta
varit praxis sedan nämndens instiftande.

Det gäller ju också bara en människospillra, som av vetenskapen förklarats
sakna själ. Anledning att återställa en sådan spillra till livet, han må
praktiskt förefalla hur klok som helst, möter vetenskapliga hinder eller ett
obevekligt rättshaveri. Utskrivning på försök är sparsam.

Psykiatrien räknar icke med kortvariga straff utan med långvariga interneringar.
En stöld på ett ringa belopp av en ungdom, som sedan konstgjort
straffrihetsförklaras, kan få umgällas med inspärrning på tjugo år,
kanske livstid. Så kallad försöksutskrivning under uppsikt av övervakare
beviljas sparsamt med åsidosättande av den myckenhet fall, där det av hänsyn
till människovärdet borde äga rum. Att även för konstgjort straffriförklarade
erhålla nämndens friskförklaring är tack vare överläkarens envälde
mycket svårt. Även försöksutskrivningen är icke organiserad med
människokärlek eller praktisk blick.

En utskriven måste ju dock kunna leva på arbetsförtjänst. Men hur
skall detta kunna ske, då han anses otillräknelig för att han begått ett brott,
vilket som helst, under det att det vimlar av fria människor, som äro lika
eller mer skuldbelastade och mindre kloka men få behålla sitt människovärde,
därför att de formellt icke överträtt något strafflagens råmärke! Otillräknelighetens
vanära och svårigheten för att ej säga omöjligheten att kunna
ingå ett arbetsavtal borde vara det så kallade samhället uppenbart. Likaså
får en sålunda friförsatt klok människa inte utan nämndens tillstånd röra
sig från sin mantalsskrivningsort och begagna yppade tillfällen till uppehälle
på avlägsnare ställen.

Ingenting är farligare för människovärdet än privilegierade sektbildningar
med okontrollerad makt över människors liv och själar. Jesuiterorden upp -

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

byggdes på de mest ideella grunder. Denna sekt skulle vara Jesu efterföljare
och bröderna avlade ed på det svåraste av allt nämligen kyskhet och fattigdom.
Det hela urartade. Jesuiterordens fängelser och tortyr äro fastnaglade
i historien. Den framstormande psykiatersekten med sina fängelser och tortyr
skapar sig ett liknande eftermäle. Ungraren Strohl, en av systemet Kinbergs
medarbetare, som med möda behärskar svenska, förklarade en gang
för en explorand: »Psykiatrien är stort sett samma sak som den katolska
kyrkan. Vi arbeta enligt samma uppfattning av människorna och enligt
samma metod för att hela människosläktets revor.» Strohl tilläde, »att han
vore själv katolik».

Från explorander vid S:t Sigfrids specialavdelning har av »sträffria» patienter
berättats åtskilligt örn varandras upplevelser och öden. Deras klagomål
få icke undertryckas. Ett exempel, ej mer upprörande än andra.

En tjugoårig yngling med avsevärd ärvd förmögenhet var som ung begiven
på sprit och hegärde en gång pengar därtill av sin far. Då denne vägrade,
stal han ett mindre belopp för syftet. Målsägaren angav och det blev rättegång.
Den bekymrade fadern vände sig till en akademisk psykiatriker för
att rädda äran genom en straffrihetsförklaring. Den tillfrågade ansåg, att
ynglingen borde betraktas som psykopat, ett gränsfall således. På det betyget
blev han straffriförklarad. Vetenskapen ansåg då, att han behövde »någon
vård» och han kom så först till Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Hans farbror
och förmyndare har vitsordat för mig — ej jävat av brev från honom av i år,
som jag läst — att han är en mycket klok människa, vilket ock vitsordats av
kamrater i S:t Sigfrid, där han ännu hålles internerad. I Ulleråker fick han
tillfälle aft på egen bekostnad studera till studentexamen samt avlade godkända
prov i skrivningarna. Ett eller annat i övrigt från ungdomstiden lär
ock kunnat läggas honom till last.

Efter två års vistelse förflyttades internaten »för vård» till S:t Sigfrid i
Växjö, där han har suttit i ytterligare fjorton år, och han kvarhålles ännu.
För att komma från detta inferno »lånade» han en gång en vaktares cykel
men skickade omedelbart till honom etthundrafemtio kronor. Han infångades
sedan och flyttades till stormavdelningen, där han kvarhölls i fem år, säger
fem år, i instängd cell med rätt till en timmes promenad dagligen i en liten
trång gård med höga murar. Både på avdelningen och å gården blev
han sammanblandad med höggradigt sinnessjuka patienter. Det var givetvis
en ryslig tid, och för denna kärleksfulla omvårdnad tog svenska staten
betalt av den internerades förmögenhet. Efter dessa fem år har han rymt
en gång till, därför att han sade sig ej på annat sätt någonsin kunna återvinna
friheten. För denna förseelse återfördes han åter några månader till
stormavdelningen. Patienten är kunnig i stenografi, bokföring och språk.

Förmyndaren och andra söka få honom fri »på försök». Man tycker, att
samhället nu kan lia gjort nog för honom för ett återbetalt tillgrepp av omkring
tjugo kronor.

Det är på tiden, synes mången, alt även de psykiatriska fängelsernas klientel
få komma till tals och att deras avslöjanden prövas. Det senare sker icke
genom att denna prövning anförtros psykiaterna och deras instanser med sitt
hända samförstånd en för alla, alla för en. Det vill till något av de gamla
folkliga svenska envåldskonungarnas räfst- och j-siHarting med höga herrars
försyndelscr mot folket. Och det vill då till, ej någon »kollektiv osäkerhet»
såsom i folkförbundet, utan varje individs öde utanför och inom de psykiatriska
fängelserna på offentlighetens bord.

Jag tillåter mig fråga justitieministern: är icke rättsordningen allvarligt bohu!
i förevarande fall? Varför denna vidunderliga skillnad mellan humaniteten
i ordinarie strafflagar och i psykiatriens tolererade inkvisitioner?

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

Den rättspsykiatriska undersökningen i sina nuvarande anslag kan val ej
lämnas oantastad, såsom nästan förordats av interpellationssvaret. För egen
del har jag haft tillgång till en dossier med alla formulär som tjäna till ledning
för undersökningarna på Långholmen. Där finnas invecklade räkneexempel
i reguladetri, ordgåtor, snärjande frågor av skilda slag. Det har
tillsänts mig ordagranna återgivanden av sådana förhör, och det är förvånande,
att en sådan svartkonst, ty något annat är det icke, kan vara tillåten.
Kunskapsproven lia ock sina sidor. En namngiven student kiev tillfrågad
vad Italiens huvudstad hette. Studenten, som tyckte frågan var dum, svarade
Haparanda. Detta svar uttolkades sedan i utlåtandet såsom tydande på
asociala tendenser.

Särdeles vanligt är att exploranderna tillfrågas örn de önska tillämpning
av strafflagens 5: 5 eller 5: 6. Eller som det ofta även uttryckes, hur vill Ni
ha’t? Därpå svarar en tillfrågad, att det skall väl professorn avgöra och icke
jag. Vem var klokast, den som frågade eller den som svarade? Där ser man
hur dessa offerväsen konsekvent lockas att själva åtaga sin en konstgjord
straffriförklaring, utan vetskap örn de fruktansvärda följderna. Det kan
ifrågasättas, om det är lagligt att med statsunderstöd locka in människor
till andlig död och ett gränslöst förtryck.

Är detta människokärlek? Det är det icke, herr justitieminister!

Dessa förundersökningar på Långholmen gälla mellersta Sverige. För
övriga delar av landet äro undersökningarna organiserade på andra ställen.
Från Långholmens fängelsekansli har meddelats mig, att av sålunda undersökta
endast två å tre procent förklarats friska och alla de andra hänvisats
till strafflagens kapitel 5: 5 eller 5:6. I det övriga Sverige är det i medeltal
tjugofem procent av de undersökta, som friskförklarats. Denna skillnad ger
någonting att tänka på. Eller skulle mellersta Sveriges befolkning vara så
nedsölad i intellektuell eller kroppslig förkommenhet i jämförelse med folket
i södra och norra delarna av landet?

Jag känner till sinnessjuka. De ha stått vid mitt domarbord — alla slags
lindrigare sinnessjuka — och de ha suttit på mitt ämbetsrum och varit hemma
hos mig under samtal. Jag känner därför ganska väl till deras psyke.
Jag känner till timbren i deras stämma, när det är någonting övernervöst,
någon misstänksamhet eller någon förföljelsemani, men jag vill därför inte
stänga in dem i en sinnessjukläkares inferno och diktatur och ännu mindre
dem, som det icke är fallet med utan som äro vanliga kloka som vi andra.

Det var en gång, som under min tid i Stockholms förmyndarkammare
tjänstgjorde en stärbhusnotarie, vid namn Harald Lammartin Malmberg,
farbror till skalden Bertil Malmberg förresten. Det var en originell och välvillig
person, med benägenhet till filosofiska betraktelser. En av hans förnämsta
tankar var följande: »Alla människor äro litet tokiga, skillnaden är
bara den, att det märks mer på somliga än på andra». Det förefaller mången,
att på vissa psykiatriker och deras biträden i utövning av sin passion
att få förklara människor straffria också märkes, att de äro litet förkonstlade.
De, som syssla främst med sådana här konstiga undersökningar för att få
död på människornas själar, det heligaste de äga, kunna knappast undgå att
bli ganska belastade av en sådan fix idé.

Alla böra vi dömas efter Guds och Sveriges lag, vilket våldsamt åsidosättes
på detta område, herr justitieminister!

Bland de ordinarie legala sträf fängelsernas personal säges opinionen vara
upprörd över det psykiatriska systemets illegala straffprocess och jesuitiska
fängelseväsende. Ett par meningsyttringar må här återgivas.

Från en fängelsedirektör i en stor stad i Skåne har advokaten E. van de
Veide i Stockholm mottagit ett den 29 april 1937 daterat brev så lydande:

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

»Med stor tillfredsställelse och glädje har jag i tidningarna^ tagit del av
advokatens utmärkta inlaga i häktade Samuelssons besvärsmål, därvid ni,
herr advokat, lika sakligt som skarpt gått till rätta med det numera alldeles
urartade undersökningsförfarandet med för brott häktade personer. Detta
har för längesedan så att säga expanderat in absurdum, såsom det praktiseras
vid den s. k. Kriminalpsykiatriska kliniken å Långholmen och även
vid centralfängelsets i Malmö sinnessjukavdelning.

Så sändas härifrån nästan utan undantag alla häktade efter domstolens
förordnande till centralfängelsets i Malmö undersökningsavdelning för undersökning
av sinnesbeskaffenheten. På grund av det stora antalet explorandcr,
som samlas dit, få dessa i fängelset sitta och vänta långa tider oftast
inemot ett halvt år, innan undersökningen blir färdig, och i de flesta fall synas
de bliva straffriförklarade. Direktörerna och övriga tjänstemän vid fängelserna,
vilka på grund av sin dagliga beröring med de häktade i regeln sitta
inne med den bästa kännedom om personerna och därmed också om deras
själsliv bliva sällan tillfrågade av undersökningsläkaren vid Malmöfängelset.

Dessa undersökningar av nästan alla för brott häktades sinnesbeskaffenhet
innebär stundom stor orättvisa mot delinkventen och överensstämmer illa med
den numera rådande synnerligen humana behandlingen vid fängelserna av
häktade och dömda personer. Örn herr advokatens utmärkta och varmt
mänskliga inlägg i denna fråga kunde bidraga till ändring i nu påtalade
oefterrättliga system, skulle ingen bliva mer tillfredsställd än undertecknad.»

Är detta rättsordning, vill jag fråga justitieministern!

Fängelseassistenten A. Larsson vid Långholmen har en uppsats i tidskriften
Tiden för april 1937 såsom ett genmäle mot en framställning^ i tidskriften
av professor Kinberg örn hans principer. Det synes ligga något av ett
svalg även vid Långholmen mellan fängelsepersonalen och den psykiatriska
praktiken. Assistenten Larsson skriver:

»Tyvärr har det blivit en dogm för professor Kinberg, att kriminalpsykologien
är det enda absolut säkra, ofelbara och dessutom mest praktiska medlet
för brottslighetens nedkämpande. Hans fanatiska fördömande av de tidsbestämda
straffen hindrar honom från att se dessas goda sidor. Straffen
röra sig i allmänhet örn tider, som enligt professor Kinberg äro fördömligt
korta.

»Professor Kinberg talar om rättspsykiatriens betydelse för den enskildes
rättsskydd och föreslår upprepade gånger pä fullt allvar behovet av
dylik undersökning i varje fall av brottslighet, även för (ten stora skara,
som årligen bevisligen låter sig rätta av straff. Häremot vågar jag uttrycka
den meningen, att det vore ohyggligt örn dessa personer skulle fa rannsakningen
förlängd med tre månader eller mer för undersökning av sinnesbeskaffenheten.
För mig framstår detta som en långt .större skada än örn ett
avsevärt mindre antal psykiskt defekta personer av aterfallstyp i stället
för att vid kriminalitetens början intagas på hospital skulle la avtjäna ett
eller två års straff i vår tids humana fängelser med tillgång till såväl kroppssom
sinnessjukvård. En förstagångsbrottsling av vad stånd och yrke det
vara må, örn vilken förhoppning finnes att straffet är tillräckligt för hans
tillrättaförande, synes mig också av vårt rättsväsende kunna fordra att hans
och hans närmastes privatliv skonas från den offentlighet och de irritationsmoment,
som en rättspsykiatrisk undersökning medför.

»I detta sammanhang kan jag nämna, att jag träffat åtskilliga undersökta,
som med bitterhet tala örn utlåtandet» — de flesta få aldrig se
det —. »I allmänhet gäller det någon detalj, som väl närmast på grund
av den allmänna detaljrikedomen råkar bli felaktig, eller också är det
skrivsättet, som sårar. Det skulle säkerligen vara till båtnad för den av -

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

sedda efterföljande vården, om dylika irritationsmoment undvekos. Något
inflytande på undersökningsresultatet kunna de näppeligen hava.

»Exempel finnas också på lindrigt sagt ledsamma omdömen örn personer,
som stå helt utanför undersökningen. I ett utlåtande omnämnas två allmänt
aktade personer i ett visst sammanhang som ''ökända’. En för initierade
lätt igenkännlig person beskrives som larvig’. Ett annat uttalande förtjänar
citeras i sin helhet: ’Exploranden har en smula bildningssnobberi,

vill göra sig mycket fin, då hon talar, vill visa hur förnämligt hon lever
o. s. v. Överhuvud taget finns det över henne något av en slaktarfru, som
vill komma sig upp. Ilon är ansträngt fin ända tills hon kommer i affekt
och då visar hon sin verkligt råa och inf enora natur.’»

Så talar vetenskapen. Det är fortfarande fängelseassistenten Larsson,
som berättar, herr justitieminister. Sådant tal i statens tjänst bör väl bemärkas
och ej stoppas i buskarna, herr statsråd!

»Professor Kinberg», fortsätter assistenten Larsson, »försöker med hjälp
av en tablå hävda, att de tidsbestämda straffen redan nu spela en mycket
underordnad roll. Utrymmesskäl hindra mig från att närmare ingå på
denna professorns logiska kullerbytta eller på felen i tablåuppställningen.
Bland dem, som för tredje gången äro intagna i fängelse, finnas säkerligen
åtskilliga, som lämpligast räddas genom förbättrade sociala förhållanden.
Ett effektivt bekämpande av ungdomsarbetslösheten torde säkerligen vara
ett bättre kriminalpolitiskt medel än det bästa ungdomsfängelse. Undersökning
av varje särskilt fall av brottslighet i enlighet med professor Kinbergs
plan, är däremot ett oerhört slöseri med tid och pengar. Detta kallar
professorn praktiskt.»

Jag Ilar i interpellationen även namngivit några av dem, som sökt hjälp
av mig, innan de till sist berövats sin frihet och sitt människovärde. Exempelvis
en man vid namn Gustavsson, som efter märkliga öden ryckts bort
från sitt hem till sinnessjukanstalten i Umeå. Den historien, herr justitieminister,
bör ni studera i detalj. Då kommer ni att förstå åtskilligt. Även
till professor Alfred Petrén vände han sig. Petrén har sagt mig, att han ej
skulle kunnat internera Gustavsson. Hustrun har skrivit förtvivlade brev.
Maktens våld släpper icke gärna sitt offer och icke ovanligt är, att det sker
först au fruktan.

Dessa människor äro dogmatiskt och kärlekstöst inspärrade. En rättsinnig
oväldig undersökning av varje individs öden skulle befria en ing c kalhet
av dem, kanske de flesta, herr justitieminister! I varje fall får vården
läggas på andra ställen.

I sinnnessjuknämnden lia dessa människor sin enda fattiga instans utan
besvärsrätt. Till den kunna de visserligen ga för att bli »utskrivna», som
det heter. Först — och jag skulle nästan vilja säga även — sist »på försök».
Deras bekymmer blir genast att få något arbete, vilket möter svårigheter
i brist på bevis örn rättskapacitet. I regel avstyrker anstaltens läkare
och nämnden förklarar: »ej någon åtgärd». Ingen regel utan undantag,
men det måste bli regel. Och vad skall nämnden göra? Den är tämligen
hjälplös. Och så godtages överläkarens ultimatum.

Nämnden bestar av en jurist som ordförande, två andra »lekmän» och
två psvkiatrici, vilka senare enligt sakens natur och samhörighet inom
yiket merendels spela första fiolen. Sa länge Hjalmar Hammarskjöld och
Alfred Petrén tillätos vara med i den först organiserade nämnden, gjorde
de nog sitt bästa, så gott de kunde. Och det försöka väl även efterföljarna.

I regel sätter sig nämnden ej i kontakt med den internerade, som söker
utskrivning. Någon gang lär det ske, enligt vad justitieministern upplyser
med erinran, att ett sammanträffande oftare synes böra ske. Upplysande

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

är ju att lyssna till den internerades tal. Men det kommer att ske i överläkarens
närvaro, vilket förlamar fångens tunga. Läkareexpertisen i fängelset
och även i nämnden kommer gemenligen att väga mest. Det tjänar nog
i regel icke mycket till att betunga kronan med utgifter för dylika tämligen
fruktlösa lustresor. Endast en revolution i systemet båtar något. Dit
hör icke minst en tvångsfri, besjälad inspektion utifrån, som vill de internerade
väl och kan samspråka med dem utan uppsikt av läkarexpertisen.
Den senare bör därför ej lämnas ur räkningen utan höras vid annat tillfälle.

Det infordrade utlåtandet från anstaltens överläkare, för vilken nämnden
brukar föreskriva viss tid, fördröjes utan att nämnden anses kunna ingripa.
Den anser sig, som det svaras ibland, icke lia någon åtalsbefogenhet.
Den internerade återstår hänvändelse i detta som i andra fall endast till
justitieombudsmannen. Innefattar anmälan en erinran mot ordningen i
fängelset kan det inträffa, såsom nyligen skett i Växjö, att han förflyttats
till stormavdelningen såsom »orolig». Ett annat missförhållande i organisationen
för skapandet av slraffria är underlåtenheten att iakttaga författningens
föreskrift, att förundersökning skall vara gjord inom två månader.
Vad Långholmen beträffar komma dessa förundersökningar enligt vad vederbörande
sagt mig, i regel först efter 3 V2 å 4 månader. Lagens bokstav
är stum och inget finger med inflytande rör sig annat än möjligen undantagsvis.

En huvudinstans är medicinalstyrelsen. I skrivelse den 6 april 1937 anhöll
justitieombudsmannen på förekommen anledning, att styrelsen ville
efter verkställd utredning till ombudsmannen inkomma med yttrande rörande
förhållandena å specialavdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus vid Växjö.
Styrelsen förrättade den 14 april 1937 inspektion å nämnda specialavdelning
genom generaldirektör Höjer, medicinalrådet Björck samt överinspektören
för sinnessjukvården Brundin jämte sekreteraren.

»Inspektionen», börjar protokollet, »företogs utan att tidpunkten därför
på förhand bekantgjorts.» Förrättningen var i förväg förebådad av pressen.

Efter uppgift om beläggningen och dess möjligheter antecknades till protokollet,
att avdelningen var avsedd att i första hand omhändertaga mera
svårskötta och opålitliga straffriförklarade men emottager även icke kriminella
patienter av samma typ. Det förefaller, som om inspektionen utgick
från såsom självfallet, att endast sådana typer förvarades i avdelningen. Så
är emellertid icke förhållandet. I avdelningen äro inspärrade många konstgjort
straffriförklarade med uppbådande vid provet av alla tillgängliga
utvägar för deras nedsvärtande i straffrihetsurkunden. Avdelningens överläkare
har ock till patienter uttalat, att Kinbergs diagnoser av dem lämnar
en oriktig bild av deras befunna psyke.

Protokollet ger sedan uppgifter örn tjänstepersonalen, de sex avdelningarnas
olika bestämmelser och hur avdelningarna voro belagda vid tillfället.
Protokollet erinrar, att det behövs mera arbete åt patienterna, och det omnämner,
att i förslag till nytt sinnessjukhus i nedre Norrland upntagits ökade
utrymmen för arbetsterapi. Detta borde ske även på andra ställen. Tillika
erinras, att torrklosetter finnas med utsikt dock till utbyte mot vattcnklosetter.

Så övergår inspektionen till erinringarna i Kassmam bok. Dieten undersöktes.
Den befanns enformig, samma förhållanden rådde på andra ställen,
men förbättringar ställdes i utsikt. »Övriga anmärkningar, .sorn kunde vid
inspektionen prövas, befunnos icke med sanningen överensstämmande.» Vad
som icke kunde prövas och vari osanningen bestod, omtalas icke.

Under inspektionsronden begärde 35 patienter samtal. Det heter härom i

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

protokollet: »Dessa beviljades, och behandlades härvid ingående det fall,
som avsåg patienten i fråga. Under samtalen framfördes icke några klagomål
över kosthåll, lokaliteter eller vård i och för sig. Den framställning
vederbörande patient ansåg sig böra göra. gällde uteslutande hans egen person.
Sålunda framfördes frågor örn utskrivning, förflyttning till annan
vårdavdelning inom sjukhuset eller till annat sinnessjukhus, frigång m. m.
Framställningarna föranledde icke i något fall åtgärd vare sig från medicinalstyrelsen
eller överinspektörens för sinnessjukvården sida.»

I brev till mig har berättats, att ytterligare två natienter, som önskade
samtal, blevo vägrade. En patient ville framställa erinringar mot överläkaren,
men detta lär i flera vittnens närvaro nedtystats av inspektionen genom
dess ordförande. Detta stämmer också med den nu i statsrådets svar omnämnda
promemorian till justitieministern, vari av medicinalstyrelsen »vitsordades
de personliga kvalifikationerna hos chefsläkaren». 1 regel gå sådana
samtal till så, att inspektionen och ställets överläkare bänka sig samman
och spänna ögonen i den internerade nied frågan: har ni något att anmärka?
I regel vågar ingen i överläkarens närvaro anmärka mot systemet
och dess envälde, vilket väl varit inspektionens huvudändamål men underlåtits
alldeles av inspektionen. Justitieombudsmannen, landets enda officiella
folktribun, hör lika litet som justitieministern omhägna en sådan inspektion
som den förenämnda.

Protokollet avslutas med följande: »Inspektionen har endast givit medicinalstyrelsen
anledning lämna närmare anvisningar att lända till efterrättelse
vid journalers förande över de å specialavdelningen intagna, på sätt framgår
av styrelsens här i avskrift bilagda skrivelse denna dag till vederbörande
sjukvårdsläkare. En tablå över omsättningen vid avdelningen under de senaste
sex åren bifogas.» En särskild skrivelse avläts senare på medicinalstyrelsens
vägnar lill överläkaren om journalerna.

Av interpellationssvaret framgår, att även justitieministern, liksom justitieombudsmannen,
lagt hela utredningen i medicinalstyrelsens hand. Efter
redogörelsen för styrelsens promemoria i ämnet tillägger emellertid justitieministern
en ansats till en Brask-lapp i alla fall. För sin del säger statsrådet
sig icke kunna uttala sig om de olika å Långholmen använda metoderna vid
undersökningarna och ej heller i övrigt nu gå djupare in på interpellantens
frågor.

För denna bekännelse får jag å de »straffrias» vägnar tacka statsrådet.
An finnes sålunda hopp, än är ej allt förbi.

Straffria erinra såsom sin erfarenhet, att patienter, som ej förklarats strafffria,
bemötas nied en viss hänsyn och ömhet. Så sker däremot icke med de
straffriförklarade. Det ligger ju ock i sakens natur. De låt vara praktiskt
genomsnittligt kloka, som dock teoretiskt av vetenskapen förklarats sakna
själ, kunna icke räkna med att bli föremål för några ingående samtal. Statsrådet
berättade även att medicinalstyrelsen för honom framhållit i anledning
av anmärkning, att den personliga kontakten mellan chefsläkaren och
patienterna icke skulle vara tillräcklig, att styrelsen härom icke kunde lämna
annat omdöme än det »att organisationen på avdelningen med hänsyn
till den stora arbetsbelastningen synes ändamålsenlig och att chefsläkarens
stora erfarenhet synes böra utgöra tillräcklig garanti».

Häremot måste för utredning ställas de förenämnda kloka straffrias påståenden,
att det kan gå åratal, innan överläkaren inlåter sig i något samtal
med dem. Det har till exempel, säga de, funnits en patient Dalin, med
vilken överläkaren ej talat på 10 år. Dalin, som klagade över svåra sjukdomssymtom,
fick först på dödsbädden det efterlängtade samtalet med överläkaren.
Replikskiftet blev då: överläkaren: »Goddag, Dalin»; — Dalin:

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

»Har doktorn ej talat med mig på 10 år, så behövs det ej heller på dödsbädden.
» Dagen därpå hade Dalin upphört att tillhöra de levandes antal.

Snöbollen, herr justitieminister, har börjat att rulla! Lavinen kommer förmodligen
att i tidens fullbordan begrava denna nya medeltid i den svenska
rättsordningen.

Bilaga D.

Under »1’ancien régime» i Frankrike fanns ingen straffprocess, bunden av
lag. Individer, gripna på bar gärning eller misstänkta, insattes i Bastiljen.
Där lingö de sitta, till dess det föll någon vederbörande in att befatta sig med
dem. Dylik inlogering skedde i stor utsträckning på hemliga angivelser,
särskilt kunglig häktningsorder (lettre de cachet). Detta system gav anledning
till Bastiljens stormande av folket. Sedan följde den franska revolutionens
lavin efter denna snöboll.

Napoleon såsom ett barn av revolutionen skapade en ny lagstiftning, byggd
på det liberala programmet örn skydd för den personliga friheten. Så tillkom
»Code Napoleon», omfattande rättsordningens olika huvuddelar. Napoleon
satt ordförande i sin lagkommitté. Han kom gemenligen själv med huvudprinciperna
för det nya lagverket.

Vid straffprocessen gällde det tillämpning av den romerska rättens bud.
»Inget straff utan strafflag.» På detta sätt genomfördes de kortvariga frihetsstraffen.
Denna liberala insats gick sedan ut över Europa, där den vidhållits
ända in i vår tid. Det var således ett kärleksverk. Det har tagit sig
uttryck även uti strafflatituder med utrymme för hänsyn till förmildrande
eller försvårande omständigheter. Likaså och icke minst lagens medgivande
örn förlåtelse för brott, som inom viss tid icke föranlett åtal. Dödsstraffets
avskaffande och villkorlig dom äro ytterligare insatser till liumanisering av
straffprocessen.

Nu söker psykiatrin genomdriva en viss återgång till det gamla franska
enväldet. Den lär dyka upp såsom en begynnande farsot i Europa. I Sverige
är den i varje fall vorden en realitet.

Vetenskapen såsom ett kollektivt begrepp söker även på straffjustisens
område följa med sin tid, att söka pejla obekanta områden. Men det finnes
gränser även för allt. Den exakta vetenskapen sammanfaller med naturvetandet
och kan möjligen på en eller annan punkt framlägga exakta resultat
även inom dessa gränsmarker. Den har möjliggjort lokomotiv, radio, verksamt
serum mot sjukdomar, bombllygplan m. m. dylikt inom den materiella
verklighetens värld.

Nalkas dessa bemödanden de andliga verkligheterna avtunnas den vetenskapliga
förmågan våldsamt. Inför människans högsta lag, samvetet, och
dettas praktik, liksom inför skapelsens materiella gåta, sträcker vetenskapen
till sist sina vapen. Psykiatrin och juridiken kunna aldrig bli vetenskaper
med exakta, d. v. s. pålitliga resultat i stort. Den senare disciplinen gör ej
heller anspråk därpå. Den kan därför utan psykopatisk belastning i överskattning
skapa i kärlek nyttiga och begripliga framkomstlinjer för individernas
frihetssträvanden.

Bihang lill riksdagens protokoll IDUS. 3 sami. Nr 222—223.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

För övrigt är ju människan ett djur och en samvetsvarelse på samma gång.
Alla äro vi därför hemfallna även till oförnuft eller psykopatiskt belastade
som det kallas. »Att äta och att ätas, det är djungelns lag.» Den enes död
är den andres bröd, säger ordspråket. Den nödtvungna kampen i konkurrensen
att hålla oss uppe på varandras bekostnad är väl icke något utslag av vår
förnuftiga själ. Det är i det väsentliga ett utslag av djurets liv i djungeln.
Likaså all vanvård i vår livsföring i övrigt.

Begreppet »vansinniga» är inför straffjustisen ett relativt begrepp. Gränslinjen
dräs av det civila omdömet vartill den okonstlade psykiatrin hjälper
till med officiella intyg för de påtagliga flagranta fallen. Såsom skildrats i
debatten den 25 maj 1937 om min den 16 april 1937 väckta interpellation
örn s. k. straffria, har nu psykiatrins famlanden att skapa exakt vetenskap
av det för ett sådant bemödande mest otillgängliga börjat leda till en upplösning
av den napoleonska straffprocessen med dess nutida förbättringar.
En efterbildning av det som ägde rum före den franska revolutionens initiativ
spökar. De tidsbestämda straffen fördömas, över psykiatrins fängelser,
särskilt för s. k. straffria, står snarare: I som här inträden, låten hoppet fara.
Ivrigt utnyttjas alla utvägar även för att uppsamla skuggsidor ur den undersöktes
föregåenden för att kunna utmärka sig med ett »vetenskapligt»
resultat. Dessa föregåenden (anamnesen) räknas internaten till last även
efter årtionden, ehuru gällande liberala straffrätt för länge sedan tillgivit
dem. Kärlekens vägar förlora sig i en uppseglande reaktionär tids nattsidor.

Ansatser till psykiatriska bastiljer komma till med långvarig inspärrning
som program. Med statsmedel uppmuntras en växande tillverkning av de
s. k. straffria. Lokalbehovet ökas. De även i dunkel tillkomna »anamneser»,
som utgöra grunden för dessa inspärrningar på obestämda tider, äro i
stort sett likaledes ingenting annat än ett slags dolda angivelser (lettres de
cachet).

Må man ej förundra sig över, att en resning mot en dylik tidsströmning
med underminerande av vår liberala straffprocess måste komma. Såsom
domarepraktikant i hithörande frågor har av psykitrici beretts mig tillfälle
att lämna ett bidrag till diskussionen. På begäran av läkaresällskapets sektion
för neurologi och psykiatri höll professor Kinberg den 13 april 1929 ett
föredrag om »Sinnessjuks rättsskydd inför svensk domstol». Resultatet blev,
att sektionen in pleno en för alla och alla för en, genom sin styrelse hos
justitieombudsmannen anmälde för den åtgärd, ombudsmannen kunde finna
skäligt vidtaga, vissa förfaranden av Stockholms rådhusrätts första avdelning
för förmynderskapsärenden och särskilt dess ordförande.

Vi hade nämligen ansett det vara domstolens plikt att ställa sig varsam
särskilt inför den partbeställda och partbetalda psykiatriska expertisen. Nälden
dessutom stod inför domstolen på båda sidor, ofta i fyllig representation,
och bekämpade varandra, utgjorde väl detta även ett vetenskapligt vittnesbörd
om frånvaron av exakta ostridiga hållpunkter för dess eftersträvade
oantastlighet. Ordföranden måste ibland inlåta sig i diskussion med experten
om hans slutsatser. Detta skedde konciliant och Kinberg förklarade en
gång officiellt, att han formellt icke haft något att klaga över. Domstolens
tvivel hade emellertid förmodligen ansetts som ett farligt övergrepp mot
yrkets auktoritet.

Nu uppstod en animerad skriftväxling mellan psykiatrisk expertis och
självständig domareverksamhet, mellan psykiatrisk praxis och civilt rättsmedvetande,
mellan sinnessjuks rättsskydd inför svensk psykiatri och inför
svensk domstol.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

Ombudsmannen fann angivelsen ej föranleda någon åtgärd. Det blev ock
för mycket för honom att gå i selen för de femton yrkandena. Dessa senare
framfördes därför petitionsvis till regeringen, där de ännu ligga obeaktade.
Örn denna vädjan erinrades även — med uppräknande av yrkandena — i
förenämnda interpellation men statsrådet ingick ej i något yttrande örn dem
i svaret på interpellationen.

Så kom den straffriförklarade Kassmam avslöjanden örn de s. k. straffrias
interneringar, av vilka han hade erfarenhet senast från S:t Sigfrids sjukhus i
Växjö. I sammanhang därmed kommo också på tal de kritiserade psykiatriska
prepareringarna av straffrihetsförklaringar.

Förre justitieministern Schlyter interpellerade i anledning därav den 1 april

1937 justitieministern med en fråga om regeringen hade för avsikt att år

1938 föreslå riksdagen åtgärder för en lämpligare och humanare behandling
av straffriförklarade än den, som för närvarande kommer åtskilliga till del.

Den 16 april 1937 interpellerades av mig justitieminister Westman örn en
revision av författningar och praxis i syfte att själssjuka, som ej voro i klinisk
mening vansinniga, och även ordinära människor effektivt skyddades
mot otillbörlig kränkning av sin frihet och sitt människovärde i vetenskapens
ofta missbrukade namn. Vidare ifrågasattes, att de i statsmakternas
namn på Långholmen stödda s. k. intelligensproven, som väckt allmänhetens
uppmärksamhet, omedelbart avbrötes.

Samtidigt anmodade justitieombudsmannen medicinalstyrelsen att med anledning
av Kassmans bok inspektera S:t Sigfrids sjukhus i Växjö. Det visade
sig sedan, att nämnda inspektion under generaldirektörens ledning ej
befattat sig nied det uppseendeväckande i boken. Yrkanden från internerade
örn friskrivning och därmed sammanhängande förhållanden hade förklarats
vara överläkarens och ej inspektionens sak. Men till sist medgåvos
dock en del internerade att på begäran få yttra sig.

Den 25 maj besvarade justitieminister Westman de båda interpellationerna.
Det visade sig nu att frågan om den humanare behandlingen väsentligen
fallit bort, och såsom aktuell angelägenhet framträdde i stället behovet av nya
utrymmen icke minst för de till antalet växande straffriförklarade.

Beträffande interpellationen om straffriförklarades frihet och människovärde
föredrog statsrådet för tillfället tystlåtenhet. Statsrådet hade dock
liksom justitieombudsmannen vänt sig till medicinalstyrelsen. Även fångvårdsstyrelsen,
som nu sysslar med undersökningar rörande vissa av de i interpellationen
berörda förhållandena, har hemställt örn medicinalstyrelsens
inspektion över sinnessjukavdelningen å Långholmen. Vår grundlag föreskriver
ju ock att »vederbörande embetsverk» av regeringen skall höra?. Ett
konservativt inslag i vår författning, som ej lär finnas i andra länders konstitutioner.

Medicinalstyrelsen har nu rapporterat till statsrådet, att den har inga erinringar
mot nämnda avdelning på Långholmen. Beträffande de s. k. psykotekniska
proven funno styrelsens ledamöter, som verkställde inspektionen,
ingen saklig anmärkning att göra. Visserligen gällde det här »komplicerade
och subtila ting som psykiska funktioner oell reaktioner». Proven mäste
därför bedömas med stor försiktighet snarare än med konstnärlig fantasi,
örn slutsatserna icke skulle dragas alltför vittgående. Styrelsen hade ej heller
funnit anledning lill anmärkning mot frågeformulären. Diskretion borde

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

dock iakttagas. Ett avgörande säkerhetsmoment, som borde vara tillräckligt,
är att de slutsatser, som dragits av dessa liksom övriga tekniska prov, kontrolleras
och formuleras av läkare och i sista hand av chefsläkaren, som då
är i besittning av hela undersökningsmaterialet. Förutsättningarna för ett
riktigt objektivt bedömande synas härigenom vara givna.

Beträffande anmärkningar att den personliga kontakten icke skulle vara
tillräcklig kunde styrelsen icke lämna annat omdöme än det, att organisationen
på avdelningen med hänsyn till den stora arbetsbelastningen synes
ändamålsenlig och att chefsläkarens stora erfarenhet synes böra utgöra tilli
äcklig garanti. Styrelsen vitsordar även de personliga kvalifikationerna
bos chefsläkaren.

5Så långt medicinalstyrelsen», slutar statsrådet sitt referat. Härav är sålunda
ådagalagt, att högre myndigheter lita till medicinalstyrelsen, och denna
till över- och chefsläkarna.

Hur det rätteligen förhåller sig i denna sak med klagomålen och allmänhetens
tvivel, därom gives icke ens försök till en utredning. Vi stå inför
något av en circulus vitiosus och en verifikation på den sedan gammalt utbredda
erfarenheten, att samhörigheten inom läkarkåren är ett utmärkande,
på sitt sätt vackert och kanske ofrånkomligt, drag hos densamma.

Justitieministern har tydligen också bibragts en sådan förnimmelse. »För
min egen del», slutar lian, »iean jag icke uttala mig örn de olika d Långholmen
använda metoderna vid undersökningarna och kan ej heller i övrigt gå djupare
in på interpellantens frågor». Det sista är ett sällsynt erkännande. Till
denna uppriktighet är det nu vi måste närmast hålla oss. Statsrådet bör
vara övertygad, att vederbörande ämbetsverks utredningar, stödda på stadgad
vördnad för varandras auktoritet, knappast kan bereda honom tillfälle
att nalkas djupen av problemen. Därtill fordras att lösgöra sig särskilt
i dessa ting från administrationens ytterligare inställningar.

Allmänheten förstår i vida kretsar, hur det förhåller sig nied dessa moderna
undersökningar å Långholmen, i Malmö och annorstädes. Fängelsedirektörer
kalla dem för absurda och fanatism. Advokater resa sig emot
deni. Domstolar fästa ofta intet avseende vid deni. Till och nied överläkaren
vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö har förklarat för friskrivna personer »att
Långholmens slutliga diagnoser örn deni visat sig vara helt missvisande».
På grund av lång livserfarenhet från fronterna förstår jag och vet, att de
i stort sett äro utflöde av något som brukat kallas för svartkonst.

Och för övrigt, det är blott personer som händelsevis ställas under åtal för
något^ brott, större eller mindre, som bli undersökta. Men det vimlar ju av
icke åtalade vederlikar, som tillåtas få leva sitt eget fria liv.

Bilaga E.

II.

Det väsentliga upphovet till detta underminerande av vår från franska
revolutionen nedärvda straff justis nied liberala tendenser i princip och prak
tik härleder sig val ytterst från 5 kap. 6 par. strafflagen. Det är omöjligt
alt väga på guldvikt, vad som där stadgas om utmätning av varje tilltalads
partiella sinnessjukdom och straffets minskning till vad som bör bestås den
förnuftiga delen av personen. Här ligger närmast förevändningen för att

f» O Motioner

i Första kammaren, Nr 222. oi

anförtro psykiatrin att under vetenskapens sken företaga en sådan klyvning
av personligheten, vartill även den under inga förhållanden är mäktig.

Det förefaller som om den främsta reformen på detta område bör vara
upphävandet av denna paragraf. Till straffmätningen inom brottsartens latituder
bör överlämnas att taga hänsyn till den bevisning, som för varje fall
kan presteras örn luckor eller svagheter i den tilltalades begåvning.

Emellertid kan även med en sådan reform vådliga missbruk äga rum i
konstaterandet av fullständig eller övervägande sinnessjukdom enligt 5 kap.
5 par. strafflagen. För dessa fall har dock den moderna komplicerade lin
dersökningsmetoden varit alldeles obehörig. Psykopater, som ej behöva
hemfalla åt någon av dessa paragrafer, hänföras dock ofta obesvärat tili
5: 5, i all synnerhet, när de vid undersökningen tillfrågas under »vilket av
de bägge lagrummen de önska bli hänförda», som av internerade uppgivits
för mig och från Långholmens fångvård sagts mig ofta äga rum.

Därmed äro vi inne främst på sinnessjuk nämnde lis befogenheter
och kompetens. Den är byggd på den statsmakten bibragta fö
reställningen, att den bör bestå av både psykiatrici och lekmän såsom företrädare
för två skilda inställningar till problemen. I processväsendet gäller
det visserligen att slå vakt örn den civila rättsordningen. I detta fall betyda
mest bekantskapskretsens omdömen örn personen anses rubbad på något
sätt, utöver vad som anses tillåtlig! utan att betraktas som sinnessjuk. Man
bör i allmänhet ej åt lekmän utan erfarenheter örn personen eller det föreliggande
ämnet överlåta befogenheter, för vilka de ej äro kompetenta. Dc
bli då lätt lekbollar för experter, särskilt för experter med officiell legitimation.

I detta fall lia nu vederbörande vilselett riksdagen med att lekmannarcpresentationen
skulle få majoritet i nämnden med tre ledamöter och psykiatrin
stanna i minoritet med två ledamöter.

I verkligheten förhåller det sig icke alls så. Som lekman har betraktats
medicinalstyrelsens chef, vilken som läkare och kamrat måste och även
visat sig i stort stå mest solidarisk med psykiatrikerna. Vidare är ett diktatoriskt
avgörande i nämnden i de flesta fall lagt på interneringsanstaltens
överläkare. Föredragningen i nämnden sker också — åtminstone för närvarande
—- av en psykiatriker. En referents inflytande på avgörandet är
ju eu bekant företelse. Vidare är den psykiatriske inspektören berättigad tili
säte i nämnden med yttranderätt, men ej beslutanderätt.

Inför detta överväldigande läkarinflytande på sex personer stå endast
två lekmän, av vilka en måste vara domare, som plägar utses till ordförande.
Till den andra platsen kan utses vilken lekman som helst. Så ser det »övervägande
lekmannainflytandet» i själva verket ut.

Under detta upplysta förhållande bör väl nämnden utses på annat sätt.
Vid domstolarna avgöras hithörande frågor örn frihet eller fångenskap a*
yrkesdomare, med biträde på landet av nämndemän. Sinnessjuknämnden,
som äger att till och med i sista instans utöva enahanda domarbefattning,
bör således ej få bestå av annat än yrkesdomare och ett nämndemansele -mont med en civil sekreterare.

Nämnden är vidare överhopad av ansökningar. Den får även därför ej
tillfälle att träda i förbindelse även med vederbörande internerade, vilket
både förre och nuvarande justitieministern ifrågasatt möjligen böra i någon
mån ske.

Det kan ej nog betonas, att ett sådant sammanträffande cj får ske under
överläkarens och annan läkarpersonals uppsikt.

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

Det behövs sålunda åtminstone tre sådana nämnder, exempelvis en för
Götaland, en för Svealand och en för Norrland. Det kan ock medföra en
befruktande omväxling i sinnelagen. Även de psykiatriska Undersöknin
garna äro ju förlagda till olika ställen.

Det rationellaste vore väl emellertid, att även detta dömande över indi
vidéns frihet och människovärde förlägges till de allmänna domstolarna i
de orter, där de internerade äro skrivna och vittnesmål från bekantskapskretsen
lättast kunna äga rum. Någon besvärsrätt bör jämväl stadgas.

Skulle ej detta anses kunna redan nu organiseras, bör fastslås, att sinnessjuknämnden
är en domstol oell att sålunda offentlighet i förhandlingarna
och rätt för internerade till rättegångsbiträde liksom häktad med
vissa begränsningar eventuellt till uppenbart psykopatiska eller vanligt kloka
fall. En besvärsrätt bör i sådana fall också ifrågasättas.

Varje domare med uppdrag att pröva begärda utskrivningar bör städse
påminna sig Schlyters till trycket befordrade föredrag på Auditorium med
titel: Avfolka fängelserna, eller såsom assessor Salomon tydligar?
uttrycker det: Människovärd i stället för fångvård.

Såsom ett initiativ i sådan riktning begärde jag nyligen bos nämnden att
få uppträda som rättegångsbiträde för en i vanlig mening klok person, som
en gång förklarats för straffri. Fullmakt från hans förmyndare företeddes
och framställningen vidfors. Det var första gången något sådant inträffat.

Personen i fråga var en av de å S:t Sigfrids sjukhus i Växjö internerade,
som nämnts vid namn i min interpellation och vars levnadsförlopp där enligt
uppgift från en kamrat i korthet skisserats, vari jag blev i tillfälle att
inför nämnden göra den rättelse, att uppgivna fem år skulle utbytas mot
nio månader. Det gällde en intellektuist född 1900 med en ganska komplicerad
livshistoria, ett fall där problemet örn utskrivning var satt på sin
spets. Han hade någon förmögenhet. Under internatet godkändes han i
prov till skrivningar för studentexamen, sysslade där ofta med att läsa,
studera spanska och spela fiol. Hans brev till sin farbror och förmyndare
äro litterärt och klokt skrivna. Vid förmyndarens ansökan var fogat ett
brev från myndlingen med en elegant och klargörande skildring av nämndens
förutnämnda inspektion på myndlingens avdelning å S:t Sigfrids sjukhus.
Den vitsordade uppgiften att inspektionen ej självmant intresserat sig
för vad ombudsmannen förmodligen främst velat lia bedömt. Tillika hade
vidfogats en förbindelse av en känd stockholmare att taga den internerade
till sig i sitt hem på Lidingö. Till en början kunde lian ge den friskrivne
någon sysselsättning nied korrekturläsning jämte arbete i trädgården som
martid.

Efter en redogörelse för problemet i allmänhet och nied betonande bl. a.
av att det tillfälle till lämplig placering, som nu erbjöds, ej fick försummas,
yrkade ombudet friskrivning eller om det ej bifölls en förklaring av
nämnden att en sådan ej heller i framtiden syntes kunna ifrågakomma.

Det står i nämndens protokoll, att efter mina yrkanden och avträde avslogs
enhälligt »för närvarande» yrkandet om utskrivning. I vanligt fall
antecknas i diariet merendels »avslaget». Nu skulle det ske med en särskild
motivering, i vilken betonades, att med anledning av förmyndarens andra
yrkande avslaget gällde endast »för närvarande». Sålunda dock en icke oviktig
vinning av juridiskt biträde.

I ett avseende var nämndens protokoll dock ej fullt riktigt. Då jag efter
yrkandena reste mig för att gå ropades på mitt kvarstannande för att svara
på några frågor. Det började med att medicinalstyrelsens chef satte mig
på de anklagades bänk och att jag i detta nya ärende omvandlade mig till
min egen försvarsadvokat och till representant tillika för allmänheten i

Motioner i Första kammaren, Nr 222.

denna nya offentliga angelägenhet. Generaldirektören anklagade mig skarpt
för »osanna» beskyllningar mot psykiatrikerna i gemen i interpellationsdebatten
och ett medicinalråd sufflerade då och då honom med att peka för
honom vissa rader i den tryckta texten. Det svarades att jag yttrat mig
enbart mot författningarna och örn S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och vissa
sträffriförklarade. Schlyter hade för övrigt interpellerat örn en humanitärare
behandling av alla s. k. straffria vid dylika fängelser.

Sedan frågade generaldirektören även i skarp ton om icke min hustru
varit anställd som sjuksköterska vid S:ta Gertruds sjukhus i Växjö. En
egendomlig och otillbörlig inblandning. Det genmäldes, att så icke varit
förhållandet. Även annat av intresse förekom vid denna efterklang i me
dicinalstyrelsens sessionssal från debatterna tidigare i inlagorna till justitieombudsmannen
om psykiatrin och rättsskipningen.

När rättegångsbiträdet företrädde och som tilltalad avträdde, reste sig
nämnden båda gångerna under samtidiga vördsamma bugningar från den
som kom och gick. Vi kände nog alla, att förhandlingarna dock rört sig
örn allvarliga angelägenheter. Och när slutet är gott är allting gott.

Justitieministern bekände som sagt i svaret på interpellationen, att han
icke gått på djupet med frågorna. Däri ligger väl en antydan att detta nog
en gång blir nödvändigt. Justitieombudsmannen har nu också fått besked
att något ingående på de djupliggande kausalsammanhangen, för vars utredning
han begärde en inspektion av medicinalstyrelsen, icke blivit effektuerad
och icke heller kan av naturliga skäl rimligen förväntas.

I anledning av den psykiatriska sektionens anmälan mot rådhusrättens
personer svarades av mig som sagt med femton grkanden örn förändringar
i författningarna.

Nästa steg som nu måste tagas är sålunda en hänvändelse till justitieombudsmannen
om övervägande icke av åtal mot någon utan örn revision
av författningarna, som sträcker sig till de av statsrådet antydda djupliggande
bristerna i författningarnas bristande inriktning på »människovärd
i stället för fångvård».

Närmast ligger då att jämväl påkalla åtanke i sådant syfte för de i interpellationen
namngivna och deras vederlikar bland de straffriförklarade,1
men i vanlig mening kloka, som för närvarande äro internerade å S:t Sigfrids
sjukhus i Växjö. Till spörsmål, som sålunda böra bäras fram till justitieombudsmannen,
måste redan här framhållas något enligt min mening
oerhört.

Sedan en person friskrivits på försök eller definitivt möta honom svårigheter
utan tal för att slå sig fram. Samhället har raserat möjligheterna för
honom, han går ut vanärad såsom straffriförklarad, oklarhet vilar över
hans rättskapacitet, han är i många fall »för gammal», arbetstillfällena äro
otillräckliga även för dem, som leva utanför fängelserna, sådana arbeten
som endast passa honom äro kanske alldeles stängda. Livet blir i lyckligaste
fall en slump. Därför vägras utskrivning, kanske oftast därför att
man tror att sökanden icke kan erhålla någon utkomst.

Denna gapande lucka i det svenska samhällets beprisade omtanke örn alla
måste väl i första rummet fyllas.