Motioner i Första kammaren, Nr 214 (Motion 1932:214 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

Nr 214.

Av herr Lindhagen, örn ytterligare separat avrustning.

Fredsfrågan har fått en oväntad upphöjelse. Den befinner sig nämligen
på allas läppar. I vad mån skall samtiden förmå att också svälja
och smälta den? Det är problemet för dagen.

1 verkligheternas ljus.

Uppvaknandet är ett verk av samhällssystemet, fulländat genom det
stora kriget och dess ekonomiska efterverkningar. Folken börja få en
förnimmelse av att de leva på en vulkan i full verksamhet. Den västerländska
kulturen har fått tillfälle spegla sig i sina egna drag. Spegeln
har avslöjat den fundamentala oordningen i samhällsordningen vid sidan
visserligen av åtskilligt, som varit och ännu är i detaljerna väl ordnat.

För att bedöma uppvaknandets möjlighet och svenskarnas förpliktelser
inför situationen är det, så vitt jag förstår, oeftergivligt att mer än hitintills
ställa fredsfrågan uti verklighetemas ljus.

Den religiösa fredsrörelsen.

Här möta till en början upp de religiösa och de politiska fredsrörelserna
såsom ett antingen — eller. Och dock måste de vara ett och äro det
även till huvudsyftet i stort sett.

Den religiösa fredsrörelsen, grundad av kväkarna, vill väcka samvetena.
En särdeles ideell uppgift således och även praktisk, i den mån
den lyckas. Meningen är att inför krigsutbrott vägra tjänstgöring vid
vilka äventyr som helst. Då bestå adepterna sitt eldprov.

För fredstider däremot kan rörelsen ej undgå att byggas på kompromisser
och den förgrenar sig följaktligen. Vägran till vapenövningar är
det vanliga uttrycket för den samvetsömmes manifestation. En sådan
vägran brukar leda till fängelsestraff. Åtskilliga åter betrakta vapenövningar
i fredstid mera som en tämligen oförarglig leksak. Budet, »du
skall icke dräpa» blir ej överträtt och samhällets lagar, även örn de äro
ofullkomliga, bör en medborgare örn möjligt åtlyda. Ingen går för övrigt
i fängelse utan starka skäl. När krig utbryter, först då känna de sig
ställda inför skiljovägen.

Genom möjlighet såsom i Sverige för samvetsönnna att vinna befrielse
från vapenövningar i fredstid mot fullgörande av civilt arbete har udden
Bihang lill riksdagens protokoll 19112. Il sand. lili hafi. (Nr “lili 2/7.) 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 214.

av samvetsnöden ganska väsentligt brutits. Även från denna utgångspunkt
dela sig dock uppfattningarna. Åtskilliga ha behov av att i sin
opinion inlägga åtminstone något annat personligt offer enligt det gamla
kristna martyrskapets föredöme. De säga sig, att värnpliktens avtjänande
i fredstid med civilt arbete är en undanflykt, en formsak bara.
Jämväl därmed tubbas man att lägga hyende under krigets idé och upprätthålla
dess organisationer.

Några gå än längre. Militarismen förhjälpes icke minst genom pengar.
Skatterna utgå till stor del för dess upprätthållande. Den samvetsömmeär
därför, mena de, förpliktad också till skattevägran. Detta för oöverskådligt
med sig ytterligare konsekvenser. Under sådana förhållanden
iir det förklarligt och förlåtligt, att flertalet samvetsömma för fredstid
kompromissa med sitt samvete och begränsa sin opposition till militärövningar
såsom det mest påtagliga för krigets system.

Liksom kyrkorna, avlägsnade från sitt urkristna sammanhang, undgå
icke heller medlemmar av den religiösa fredsrörelsen omvandlingens lag.
Rörelsen uppbygges understundom mera på lärosatser än på ett vaket,
fritt samvete. Verkligheterna förbises. Den politiska fredsrörelsen betraktas
som mindervärdig företeelse. Värnpliktsvägran blir det enda
universalmedlet.

Örn en myckenhet människor såsom i medeltiden fortfarande kan gripas
av en även till lära avtunnad samvetssak, skulle på sådan väg även
utbrottet av ett krig kunna för tillfället lida avbräck. Vår tid är emellertid
de materiella verkligheternas tidsålder. Vi resa oss mot krigetssyften
icke minst därför att det kostar så mycket pengar. Dessa borde
i stället, menar man, gå till folkets uppehälle. Klasskampen är en verklighet.
På de yttre flyglarna beväpnar man sig redan för inbördeskriget.
Inom mellanpartier tror sig en mängd medborgare kunna bruka
en officiell härordning för att förekomma detsamma, trots att inom densamma
äro inrollerade även de nämnda flyglarnas män. Det ställer sig
således ganska trångt för de samvetsömma. Med löften under fredstid
att vägra inställelse under fanorna inför krigsutbrott bör man ej räkna
alltför mycket, särskilt örn de äro resultat av en organiserad löftesinsamling.
Samvetsnöden i den män den är äkta och håller stånd inför
eldprovet är, emellertid ett salt i fredsrörelsen och man kan ej veta i vilken
utsträckning ett sådant sinnelag kan gripa ett betydelsefullt antal
värnpliktige inför ett krigsutbrott.

Ett helt annat slag av religiös fredsrörelse möter i de ekumeniska bemödandena
att samla olika kyrkosamfund till att verka mot krigsutbrott
och för fredligt samförstånd. Rörelsen lämnar således ett bidrag från
sin miljö. Den innefattar likaledes en utfästelse örn blodiga religionskrigs
avlysande numera åtminstone i den vita rasens länder. Annorstädes,
exempelvis mellan muhammedaner och hinduer, giva skillnaderna i
religiös dogmatik fortfamnde upphov även till blodsutgjutelse.

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

Ekumenerna tro däremot i regel ej på militarismens avskaffande annat
än genom allmän avrustning. De hava ej heller visat benägenhet att
avslöja de djupt liggande krigsorsakerna. Sinsemellan äro de fortfarande
söndrade av skiljaktiga dogmer, som skola fortplantas till menigheterna.
Mera härom nedan under kapitlet om kyrkostriderna.

Den politiska fredsrörelsen.

Den politiska fredsrörelsen åter dominerar fredssträvandena. Regeringar,
parlament, pressen, huvudparten av fredsorganisationerna och
den stora allmänheten äro alla inriktade på att fördjupa sig i dagsfrågorna.
På samma gång söker man riktlinjer för framtiden och giver
för detta ändamål efter förmåga även anden, kausalsammanhanget, vad
den tillhörer. Den politiska fredsrörelsen får ej se ned på något. Den
måste betrakta även det lilla som stort, den vill försöka åtskilligt. Den
hyllar icke minst de förenklade folkprogrammen, som kräva »aldrig mera
krig» och »bort med militärväsendet». Dessa krav äro nämligen den
fruktbara jord, i vilken sås frön till fredsverkets organisatoriska, politiska
växt. Uppgiften blir med andra ord att förekomma krigen genom
samförstånd och undanröjande av deras orsaker.

Även över den politiska fredsrörelsen ruva emellertid äventyr. Regeringarnas
utrikespolitik har knappast ännu skilt sig från den diplomatiska
epoken. Den skattar åt klassynpunkter och måste gå i ledband av
nationella särintressen. Parlamenten äro fortfarande skjutna åt sidan.
Fredsoponionen är oorganiserad, splittrad och betraktas med ett visst
förakt av statsmakterna. Fredsföreningarna äro dessutom ofta uttryck
för olika politiska inställningar särskilt i militärfrågan. Tidningspressen
är nationellt inriktad och lämnar otillräckliga upplysningar om utrikespolitiska
förhållanden. Allmänheten ställer sig på detta sätt ointresserad
och blir lätt vilseledd.

Av allt detta förklaras skyggheten på de ovannämnda ställena för krigens
och militärväsendets djupliggande orsaker. Människan är visserligen
även en samvetsvarelse, men samvetets kvarnar mala långsamt.

Inom varje människas barm bor ock, som jag tillåtit mig mer än en
gång erinra, dels en kapitalist, som gärna vill behålla vad han har, oell
dels en kommunist, som gärna vill dela med andra, vad han inte har. I
civilisationens epok, vari vi nu befinna oss, rasa därför intressestriderna
på djupen. Därmed äro vi inne på fredsfrågans verkliga realiteter, belysta
av historien om striderna: nationalitets-, rasstrider, språkstrider,
kyrkostrider och ekonomiska strider.

Trots allt detta såg det ganska förhoppningsfullt ut på fredsfronterna
vid sekelskiftet och särskilt efter regeringarnas båda fredskonferenser i
Haag 1906 och 1909. Det visade sig dock att dessa sammankomster företrädesvis
gåvo uttryck åt en internationell sällskaplig belevenhet med

4 Motioner i Första kammaren, Nr 214.

älskvärda löften och avsiktlig underlåtenhet att blotta de djupgående
orsakerna till oron i världen, vilken ock givit upphov åt militärväsendet.
De underjordiska vulkaniska krafterna bröto sig fram genom denna förklädnad
av vackert tal. Civilisationen demonstrerade sin mentalitet i
det av statskonst och vetenskap organiserade världskriget. I krigets följe
hotar nu tillika ett ekonomiskt ragnarrök.

Genom en slump har kriget å andra sidan tjänat de politiska fredssträvandena.
Det har sopat bort de stora militärmonarkierna Hohenzollern,
Habsburg och Eomanow, vilket förut synts alldeles omöjligt. Det
Ilar för första gången genomfört de europeiska nationaliteternas självbestämningsrätt
i stora drag, vilket tillförne framstått som otänkbart.
Det har i Europas oroliga hjärta avrustat fyra länder, Tyskland, Österrike,
Ungern och Bulgarien, vilket före kriget skulle betraktats såsom ett
mirakel. Det har i folkförbundet skapat ett frö till fredlig samverkan
mellan alla folk. Det har slutligen, vilket ej få förbises, omsider inom
alla kretsar väckt uppmärksamhet på national- och världsekonomiernas
oordningar.

Allt detta och åtskilligt annat betydelsefullt har världskriget skapat.
Det måste rättvisligen medgivas. Örn hundra år och mera kommer man
att säga det och varför kan man då icke säga det redan nu. Ty så förhåller
det sig. De döda soldaterna ha icke dött förgäves. De ha med sitt
blod uträttat, vad intet annat kunnat göra.

Världskriget har ock i segerberusningens ögonblick avlockat segrarne
ett löfte örn att komma efter med en avrustning, som de påtvingade andra.
Det är nu, såsom vi förstå, lång väg i alla fall till den andliga och
ekonomiska fattigdomens betvingande ens i deras brutalaste yttringar.

Folkförbundet och avrustningen.

Under kriget förde kanonerna samspråket mellan centralmakterna och
ententemakterna. Emellertid förstodo de krigförande på båda sidor att de
i sina diplomatiska proklamationer måste falla tillbaka på rättsgrundsatser
såsom bevekelse!- till deras förehavanden. Ententemakterna hade
lättare att framkomma med ideella synpunkter, då krigsförklaringen, närmast
föranledd av skottet i Sarajevo, ej utgått från dem. De representerade
också i sina konstitutioner och folklynnen en i viss mån mera utvecklad
demokrati än som vid den tiden gjorde sig gällande inom centralmakternas
statssystem. Häri inbegripes icke Ryssland som väl var
förbundet med ententemakterna men intog en särställning.

I denna ömsesidiga rättfärdiggörelse, ackompagnerad av kanonernas
dån, råkade båda sidorna helt naturligt in på avvägar. Sålunda förklarade
centralmakterna att de ville befria alla ententemakternas undertryckta
folk. Därpå svarade de senare, att de ville befria alla centralmakternas
undertryckta folk. Ingen ville börja med sig själv. Dylika
rättfärdighetsförklaringar betyda som bekant mindre än intet.

Motioner i Första kammaren, Nr 214. 5

Emellertid virkade nornorna till sist in segern åt västmakterna, stödda
av Nordamerikas förenta stater. Krigets böljor slogo plötsligt samman
i en vapenseger med bränningar och skum på vågorna. Bland denna
böljegång brottades fredshoppet, De neutrala förväntningarna örn en utmattningsfred
gingo örn intet. I motgången hade de allierade, såsom
människorna i allmänhet göra, fallit tillbaka på rätten såsom en andra
försvarslinje. Nu skymdes denna åter i mycket bort av segern. Vid
denna påfrestande situation ställdes de allierades förra rättstankar trots
sin försiktighet inför ett svårt prov.

Det var emellertid nödvändigt och säkerligen även ett inre behov hos
segerns organisatörer att i segerfreden giva ett uttryck för löftena örn
att lägga »grunderna för en varaktig fred». På detta sätt tillkom fredsslutets
organisation av ett folkförbund. Det har icke kunnat undvikas,
att folkförbundets idéprogram eller dess pakt såsom det också kallas i
mångt och mycket färgats av segerfreden. Programmet vill i god avsikt
leda världen mot stjärnorna. Men på det står icke ens såsom mål den
fullständiga avrustningen, utan endast en sådan jordisk företeelse som
minskning av rustningarna. Det innehåller icke heller något om nationernas
självbestämningsrätt i alla världsdelar. Man kan förstå att segerfreden
ej gärna kunde vara med därpå i första taget, trots att kravet
är för ett idéprogram fundamentalt. De så kallade militära och ekonomiska
sanktionerna betyda, att även folkförbundet kan få föra krig mot
en stat med vapen och utsväfning av dess till större delen oskyldiga folk.
Detta är väl ett vanskligt för att icke säga farligt inslag i författningen.
Det står fortfarande kvar trots att det i princip utdömts av de två nedan
omförmälda samvetstraktaterna. Världsproblemets språkfråga saknas alldeles
i programmet, ehuru världsspråket betyder en revolution i folkens
förbrödring. Förbundet är vidare endast ett regeringsförbund. Ett omedelbart
folkligt inflytande saknas. Det är väl ej för mycket sagt att den
gamla diplomatien och segerfreden överskugga förbundet. Slutligen
måste konstateras, att förbundet ännu är mera en europeisk intresserepresentation
än en världsorganisation.

Oavsett dessa ofullkomligheter är förbundet även i sin linda av synnerlig
betydelse. Det är en planta, som bör vårdas, så att den kan växa
ut till det stora träd, som slutligen skall överskugga världen. Det har
gripit sig an med sina svåra politiska uppgifter och samtidigt ägnat sig
berömligt åt filantropiska bemödanden.

Politiskt har förbundet inaugurerat tre program: minskning i rustningarna,
dock utan att våga ingå på krigens och militärväsendets djupgående
orsaker; skiljedom i alla tvister, dock utan stöd hitintills av någon
lag att döma efter i vitala tvistefrågor; samt säkerhet särskilt för
Frankrike, Belgien och de nybildade staterna, dock med resignerat bibehållande
av osäkerhetens grundorsaker. Det är emellertid en förtjänst
att framföra konkreta angelägenheter till diskussion. Först därigenom

6 Motioner i Första kammaren, Nr 214.

bliva svårigheterna avslöjade och nya bemödanden framlockade för att
förstå och betvinga de senare.

Av de tre programmen står som sagt minskning i rustningarna påbjuden
i förbundets akt. Man har därför varit angelägen att lägga sig i
selen för denna sak. Enligt pakten skall förbundets råd utarbeta planer
för rustningarnas begränsning och underställa dem regeringarnas avgörande.
Sedan regeringarna godkänt planerna får den fastställda gränsen
icke överskridas. När fredsslutet fastslog de besegrade fyra folkens nedrustning
fastslogs också i texten, att detta skedde »som en början till
nedrustningen av alla nationer». »Under mer än 10 år», för att begagna
den politiska och fackliga internationalens förklaring, »har nationernas
förbund, den blandade kommissionen, ja, otaliga kommittéer studerat och
skrivit rapporter och hållit världen i väntan.» Något förverkligande av
aktens förpliktelse till rustningsminskning har hitintills ej lyckats. Början
gjordes ju ock genom att överlämna saken till en av uteslutande militärer
tillsatt beredning, liksom förbundet senare överlämnade beredningen
av Pariserpaktens samvetsklausulers konsekvenser åt uteslutande en
kommitté av jurister. Det kan väl ej vara fruktbart att lägga prövningen
av samvetsfrågors konsekvenser uteslutande i den formella sakkunskapens
händer.

Sällan kan dock ett nyttigt genombrott i gammal ordning börja annat
än genom misslyckanden. Genom dem faller saken oftast såsom man
brukar säga framåt. Förbiseenden och misstag uppdagas, erfarenheter
vinnas och beslutsamheten skarpes.

Emellertid, när människorna misslyckats praktiskt, tälla vi gärna principiellt
tillbaka på samvetsfronten. Under folkförbundets medverkan ha
regeringarna år 1924 i det så kallade Genéveprotokollet förklarat »angreppskrig»
vara ett internationellt brott och år 1928 i Briand-Kellogeller
Pariserpakten gått in för »krigets bannlysning» och »fördömt tillgripande
av krig för lösande av internationella tvister». Samtidigt behålla
staterna sina rustningar och förbereda sig därigenom att begå just det
brott, som vi i vår själanöd brännmärkt i de två nämnda samvetstraktaterna.
Vädjan till samvetena förpliktar och anklagar dock. Traktaterna
äro därför ingalunda betydelselösa.

Något praktiskt måste emellertid äntligen göras, och för ändamålet bär
utlysts konferensen i Genéve 1932. Den är en regeringskonferens, liksom
folkförbundet är ett regeringsförbund. Ombuden å konferensen få endast
handla efter regeringarnas instruktioner. Den gamla diplomatin
håller i tömmarna. Den övre världens platoniska fredsvilja och obenägenhet
mot avrustningen komma sannolikt att ligga som en börda över
förhandlingarna.

Programmet upptar därför endast en allmän minskning i rustningarna
eller, som det i Genéveprotokollet kallades, »en mönsterbudget för rustningskostnader».
Intet är bestämt örn nedrustningens storlek. Regerings -

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

sakkunniga och folkförbundsexperter ha varnat för illusioner. Det har
till och med ifrågasatts att stanna vid förhud mot ökning av de nuvarande
militärkostnaderna, ehuru de avsevärt överstiga kostnaderna vid
världskrigets utbrott.

Folkopinionen.

Folken ha under gångna epoker hållits borta från utrikespolitiken. Nu
stå de inför ett tillfälle. Lösningen av världsproblemet, i den män det kan
ske med ett ofullkomligt människomaterial, kommer dock till sist från
folket. En förnimmelse i vida kretsar gör sig gällande, att nu måste det
handlas. Regeringskonferensen är själv ett barn av den allmänna opinionens
hotfulla inställning.

Opinionsyttringar lia inströmmat i form av mötesuttalanden och insamling
av namn under petitioner. Tendensen synes i allmänhet vara att begära
en avsevärd nedrustning med uppgivande av »det ständiga förhalandet,
som nu slutligen uttömt folkens tålamod», såsom de två internationalerna
uttrycka sig. Redan nu önskas totalförbud mot gaskrig. Även
under vattenbåt skr ig får sitta emellan ehuru mången anser, med ringa
fog synes mig, detta böra bibehållas såsom de mindre staternas bästa
värn mot de stora staternas krigsflottor. Där tillägges ett och annat av
»mönsterbudgetens» hopplösa matematik i denna samvetsfråga. En sådan
matematik är bland annat slagskeppens begränsning till 10,000 ton
med rätt dock att i stället göra dessa allt mer effektiva i utrustningen.

Alla dessa opinioner avhålla sig så långt mig är bekant från att beröra
•krigens och militärväsendets djupliggande orsaker. Däremot förordas
av opinionen likställighet i rustningar. Denna får dock ej sökas, säges
det, genom upprustning av de nedrustade staterna utan genom en väsentlig
omedelbar och allmän minskning i de övriga staternas rustningar.
Detta är en särdeles viktig punkt i opinionsbildningen. Därmed kan nämligen
sägas att fredsopinionen tagit avstånd från kraven inom de fyra
genom nämnda fredsslut nedrustade stater.

En inkonsekvens och svag punkt på samma gång i opinionens framträdande
är att den även i detta sammanhang talar endast örn allmän minskning
av de övriga staternas rustningar. Därmed blundar den oöverlagt
för det viktiga aktuella problemet örn ytterligare separat även kallad
nationell avrustning. Indirekt har dock genom nämnda framträdande
givits ett starkt stöd åt den separata avrustningen.

Man får nu ej heller glömma att dessa meningsyttringar äro framburna
från en myckenhet olika nyanser i den politiska uppfattningen i
allmänhet och inställningen särskilt till militärväsendet. Genom att de
olika inställningarna ej föra fram sina skiljaktiga konsekvenser av deras
allmänna uttalanden så blir opinionstormen konturlös och vilseledande.

Understundom kräver opinionen efter konferensen ett fortsatt nedrust -

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

ningsarbete, »till dess varje krigsförberedelse försvunnit ur vallden»»
Icke ens i sådant fall räcker eftertanken till att ens antyda något om de
realiteter som måste först revolutioneras innan nämnda radikala slutresultat
kan vinnas.

Krigens djupliggande orsaker.

Det ligger sålunda makt uppå att de verkliga realiteterna i avrustningsfrågan
icke glömmas bort. I utkastet till konventionen att föreläggas
regeringskonferensen i Genéve saknas de likaledes. Reservationer
till utkastet finnas, men endast Woo Kai Selig från Kina berör denna
sak. »Vi måste även ta itu med de djupliggande orsakerna, de moraliska
faktorerna», säger han. Hemma och ute, hos svenska statsmakterna och
vid mångahanda internationella sammankomster har jag överallt mött
obenägenhet, ofta desperat, från de ledande personerna och instanserna
att vid behandlingen av nedrustningen inlåta sig på krigens verkliga
orsaker.

Européer gömma och glömma således gärna fredsfrågans realiteter.
Man synes frukta dem som döden, kanske därför att de äro döden för
privilegierna, orättvisorna och okunnigheten. Historien örn striderna tala
dock högt örn verkligheterna. Å ena sidan de nedbrytande striderna med
vapenmakt som yttersta utväg: nationalitets- och rasstrider, språkstrider,
kyrkostrider och ekonomiska strider. Å andra sidan den uppbyggande
striden, som tar avstånd från vapenvåldet, nämligen självövervinnelsen.

För att ställa frågan mot väggen har vid 1931 års riksdag med första
kammarens tillstånd utrikesministern interpellerats av mig örn bland annat
följande spörsmål: anser regeringen utsikt föreligga att genom skiljedom
befria utomeuropeiska folkslag från europeiska makters välde?
Ministern svarade, att vägen var uppenbarligen lång till att även »de
djupliggande orsakerna» kunde lösas på fredlig väg. Äntligen således
ett klart besked varför regeringarnas nedrustningssträvanden hittills
strandat, ett grundskott mot en laglös skiljedom såsom universalmedel, en
sannolikhet för att ej heller året 1932 kan komma till något större djup
med saken.

Åro, såsom Genéveprotokollet och Kelloggpakten deklarerat, krig brottsliga,
beror det väl därpå, att deras orsaker äro de verkliga förbrytelserna»

Nationalitets- och rasproblemet.

Nationalitets- och rasstrider äro sedan gammalt en av de huvudsakliga
krigsanledningarna. Nu resa sig mer än någonsin intressemotsatserna,
mellan vita rasen såsom herre över Europa och dess dotterkontinenter
samt gula rasen med Asien till hemvist och svarta rasen med Afrika till

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

urhem. Den röda rasen, indianerna, Amerikas urinvånare, utrotas eller
sammansmälta med de vita invandrarna.

Asiens uppvaknande är nutidens största politiska bekymmer vid sidan
av de ekonomiska problemen. Kinesiska utrikesministern svarade ej länge
sedan på en svensk tidningsintervju i korthet sagt: Asiens frigörelse från
Europa är nu kommen och därför behöver Kina en stark härordning.
Så enkelt är problemet. Indien är i ständig rörelse för sitt oberoende.
De infödda befolkningarna i den vita rasens övriga besittningar i Asien
gå i väntans tider. Sedan stunda åtskilliga uppgörelser mellan Asiens
egna nationaliteter.

Även över Afrika ruva väldiga konflikter.

Sydafrikas förenta stater styras av vita, men den stora majoriteten utgöres
av en intelligent negerstam. De vita slå vakt örn sitt övervälde och
skydda sig mot invandring av andra färgade genom drakoniska författningar.
Samhället har till motto: »endast för européer». En krigsförklaring
således. De svarta börja organisera sig politiskt och kräva jämlikhet.
De vita gå i bävan för framtiden.

Centralafrika, de svartas urhem, betraktas av de vita som god pris.
Från Centralafrika härstamma dock Nordamerikas negrer, som civiliserats.
De senare anse rättvisa och jämlikhet aldrig kunna nås i samboende
med vita. De lia börjat organisera sig politiskt och uppställt
som mål en återvandring till urhemmet för att där i samverkan med
central- och sydafrikas negrer bilda ett stort negerrike. Det är långt dit,
men vad kan ej inträffa?1

I Nordafrika, en utsträckt arm av Asien, är ställningen ej heller något
lekverk för det europeiska framträngandet trots dettas förtjänster örn
landets uppodling och bebyggande. De inföddas anspråk på självbestämningsrätt
ligger på lur. Egyptens emancipationssträvanden och kriget
med Kiffelkabylema tala ett tydligt språk. Likaså våra personliga erfarenheter
från ett besök i Stockholm 1917. Det året konstituerades i
Stockholm en holländsk-skandinavisk socialdemokratisk kommitté med
uppgift att sammankalla dit en allmän internationell socialistkonferens,
som skulle göra slut på kriget. Lockade av ryktet i världen örn detta
ljus i mörkret kommo på senhösten 10 museimän till Stockholm såsom
representanter för undertryckta muhammedanska stammar uti Egypten,
Tripolis, Tunis, Algeriet och Marocco ävensom i Georgien, Turkestan och
Indien. De möttes dock här som annorstädes av en vanlig företrädesvis
europeisk politik. Innan de återvände med oförrättat ärende togos de
örn hand av 1916 års fredskommitté, som ordnade ett möte åt dem genom
privata inbjudningar. Victoriasalen blev fylld av folk. De framlade ett
gemensamt uttalande samt yttrade sedan var och en i korthet vad hail
hade på hjärtat. En indier yttrade såsom avslutningsord: fred åt de
krigande nationerna, frihet åt de undertryckta folken, kärlek åt alla,

1 Sc På vikingastråt i Västerled av C. Lindhagen.

10 Motioner i Första kammaren, Nr 214.

Indien åt indierna. Anförandena översattes. Detta var allt, som det förlovade
landet kunde skänka dem. Denna episod talar för sig själv.

De europeiska nationella minoriteternas rätt äro också en brännande
nationalitetsfråga. Nationalitetsfrågan i Europa har som sagts lösts genom
kriget i grova drag. Fortfarande kvarstår dock minoritetsfrågor
och fredsslutet Ilar ökat misstämningen genom hårdhänt behandling av
besegrade folk, särskilt Ungern och Bulgarien beklaga sig. Hatet är
obeskrivligt. Vid interparlamentariska unionens konferenser äro dessa
■angelägenheter de enda, som framkalla hetsiga diskussioner. Örn de undertryckta
majoriteterna i Asien och Afrika talas aldrig något, med undantag
för Egypten, vars emancipation då och då föres på tal av egyptiska
konferensdeltagare. Så mycket har dock vunnits, att revision av
uppenbarligen förhastade beslut i fredstraktaterna beträffande Europa
börjat skylta på dagordningarna.

»Brottsligheten» i nationalitets- och rasförtrycket fastslogs redan på
1700-talet av Montesquieu, den liberala statens organisatör, i följande
ordalag: »Örn jag visste något, som var gagneligt för mig själv, men skadligt
för min familj, ville jag riva tanken därpå ut ur mitt sinne. Örn jag
visste något som var gagneligt för min familj men icke för mitt land,
ville jag försöka att glömma det. Om jag visste något, som är gagneligt
för mitt land, men skadligt för Europa eller gagneligt för Europa, och
■skadligt för mänskligheten, ville jag betrakta det som en förbrytelse.»

Jordens befolkningsfråga.

Med nationalstriderna sammanhänger jordens befolkningsfråga. Den
vita rasen förfogar över jordens kolonisationsmöjligketer. Även Asiens
folk behöva emigrationstillfällen. Överbefolkningen är oerhörd i Japan,
Kina och Indien. Endast Syd-Amerika står ännu öppet för de färgade
rasernas immigration. Det är väl dock allenast en tidsfråga när
invandringen även dit förbjudes.

Japaner har brukat ibland kalla östra Sibirien för sitt förlorade Eksås-Lothringen.
Japans befolkning ökas årligen med inemot en miljon
innevånare. Asiaterna bruka säga, att de väl få försöka att skaffa uppehälle
åt sina folk genom industriell konkurrens med européerna på dessas
egna marknader. När detta hopp slutligen brister återstår för dem,
såsom de ibland framhålla, allenast — kriget. De nu pågående vapenskiftena
mellan Japan och Kina äro utslag av en sådan kamp för tillvaron
även mellan asiaterna.

Det återstår visserligen en fredlig utväg, nämligen minskning i barnantalet.
Den japanska regeringen lär för åtskillig tid sedan utfärdat ett
manifest med uppfordran till folket att börja begränsa sitt barnantal.
Sannolikt måste det möta svårigheter att lära en nation återhållsamhet,
för vilken den under århundraden stått främmande.

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

Det är dock lika synd om en betryckt människa i Asiens hungerdistrikt,
som i Europas grottekvarnar. Programmet »endast för européer» är även
bär en krigsförklaring.

Paneuropa.

Att stater, som geografiskt och ekonomiskt stå varandra nära i id och
strid, sysselsätta sig särskilt med varandra är en naturlig sak. Betänkligt
däremot är Europas mentalitet att betrakta Europa som världen samt
Paris, London och Berlin såsom Europa.

Det är emellertid en lycklig efterverkan av kriget och dess ekonomiska
desorganisation, att européerna numera allmänt börja intressera sig för
att reda ut sitt virrvarr. Förr var det endast enstaka gestalter, som
sysslade med denna angelägenhet.

Uppbyggandet av ett enigt Europa bör väl förutsätta, att den europeiska
frågan samtidigt inordnas under världsproblemet, oell att hänsyn
tages till de asiatiska och afrikanska befolkningarnas rätt. Det bör allra
minst få ifrågakomma att den Paneuropeiska idén utnyttjas till att sammansvetsa
alla europeiska stater till en vakthållning kring de imperialistiska
staternas intressen i främmande världsdelar och utmynna kanske
rent av i ett vapenförbund för att slå ned Asiens uppvaknande. Vidare
kräver Europas enande liksom dess samförstånd i världen, att regeringarna
och deras folkförbund gripa sig an någon gång med världsprobleinets
språkfråga.

Av denna senare överväldigande fredstraktor är man icke heller intresserad
i Europas ledande kretsar. Då jag en gång av Kudenhove Calergi
blev uppfordrad att skriva något i den av honom startade Paneuropeiska
rörelsens tidskrift »Paneuropa», sände jag en uppsats örn världsspråket.
dag tog för givet att en sådan sak skulle särskilt ligga för en Paneuropeisk
rörelses röst. Därpå svarades från förbundets expedition i chefens
frånvaro, att förbundet ännu ej tagit någon bestämd ställning till världsspråksfrågan,
och därför ej var berett att börja någon diskussion örn den
saken.

Ganska belysande var en episod vid den allmänna fredskongressen i
Bryssel sommaren 1931. Den europeiska unionen stod på dagordningen.
En särskild kommission med förre grekiske statsministern M. A. Papanastassiou
skulle förbereda ämnet. Jag hade motionerat, att kongressen ville
uttala sig för samt hos folkförbundet och nedrustningskonferensen framhålla
ovannämnda två synpunkter. Kommissionens ordförande och två
andra medlemmar sade mig vid enskilt samtal, att de funno det första
betonandet särdeles viktigt för undvikandet av missförstånd örn den tillämnade
unionens avsikter. Däremot ansågo de, att kongressen ej borde
inlåta sig på världsproblemets språkfråga. När resolutionsförslaget
framlades fanns intet uttalande ens i det förra avseendet. Kongressen
följde naturligtvis sin kommission.

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

V ärldsproblemets språkfråga.

Nära förbundna med nationalitetsstriderna äro språkstriderna. Det är
efter språket man bedömer tillvaron av en nationalitet i de politiska
uppgörelserna oell icke efter blodprov, från vilket folkslag en individ
stammar. Språkförbistringen Ilar sedan gammalt varit den verksammaste
anledningen till att skilja nationer, sprida fiendesinne och förhindra
samförstånd.

När världsproblemet nu alltmer tvingar sig på de genstörtiga människorna,
skola vi ej föreställa oss, att vi kunna undgå den politiska nattsida,
som ligger i frånvaron av ett världsspråk.

Världens språksystem är det sämsta möjliga. Det vilar över detsamma
ända till fulländning något av vad vi pläga kalla medeltidens mörker.
I sak lia de olika nationalspråken varit de verksammaste anledningarna
för att skilja, nationer åt och sprida fiendesinne. Varje nationalspråk är
dessutom till sin byggnad ett samelsurium. De äro för övrigt visst icke,
såsom det påstås, »levande», utan så gott som stendöda språk för de flesta,
som ej hava dem till modersmål.

Vilket elände erbjuda icke de internationella förhandlingarna av alla
slag med det nuvarande språksystemet. Vilka himmelshöga portförbud
uppreser det icke för människornas utkomstmöjligheter, fjärrsyner och
förbrödring.

Tillståndet blir sannerligen icke mildrat genom att därtill kommer ett
traditionellt privilegium för franskan, engelskan och tyskan att alla tre
vara världens officiella språk. Vilken underkastelse betyder ej en sådan
ordning för alla andra språkfamiljer. De senare kunna ej på samma sätt
göra sig gällande, deras inflytande blir handikapat. Vilka uppoffringar
i tid, arbete och omkostnader måste de icke underkasta sig, utan någon
motsvarande valuta, för nyttan och äran ätt få slava under de tre »stora
kulturspråken». De svenska skolbarnens hat till skolan och jubel i avskedets
ögonblick lia till stor del sin rot i avskyn och hopplösheten inför
de tre privilegierade språkens monstruösa grammatikor, nyckfulla ordförråd,
regellösa satsbildningar och barbariska motsättningar mellan
skrift och uttal.

Man skulle kunna tro, att det vanliga förståndet revolterade mot en
sådan ordning. Men så är icke alls förhållandet bland den överklass, som
fortfarande behärskar maktställena. Det är från de djupa leden som här,
liksom i de flesta världsproblem, insikten och initiativen komma till det
oundvikliga: ett världsspråk vid sidan av modersmålen.

Där erfarenheterna örn det nuvarande tillståndet borde vara störst,
sätta vi sålunda upp ett förvånat ansikte inför folksjälens intuition även
på detta område. De högsta ledningarna av staternas, folkförbundets och
interparlamentariska unionens utrikespolitik intressera sig icke för denna
fredsfråga. Den är luft för dem. Ingen förpliktelse, märkligt nog, att

Motioner i Första kammaren, Nr 214. 13

ens studera saken gör sig gällande. Vederbörande röra sig i ämnet med
de naivaste begrepp ur egen fantasi.

Det enda man på den europeiska kulturens höjder kommer sig för med
är att från missgynnade språkfamiljer söka komma sig upp i de privilegierade
nationalspråkens societet och därigenom öka oredan. Man begär
således till en början att det egna språket också skall bli »kongresspråk».
Det är särskilt spanjorer oell italienare, vilka här och var framträda med
dylika anspråk. Ett djupt intryck har på mig efterlämnat Lenins svar
år 1918 på min uppfordran till honom att verka för ett världsspråk. »Varför
skall det vara ett språk», sade han, »vi hava redan tre världsspråk
och ryskan blir idet fjärde.»

Således mänskligheten måste hava ett världsspråk vid sidan av modersmålen,
och den kommer också att få det en gång, trots traditioner och
systemet Europas motstånd.

Det gäller då till en början en uppslutning kring den »rena världsspråksidén».
Man kan icke begära, att människor, som ej intresserat sig
för problemet och än mindre inträngt i detsamma, skola vara klara med
det ena eller andra språksystemets företräde. Men vederbörande borde
åtminstone kunna lägga märke till de obefordrade befolkningslagrens bemödanden
att bryta sig ut ur världens nuvarande språksystem och finna
någon utväg för sin andes och sin utkomsts flykt utöver landgränserna.

Det är föga uppbyggligt att världens styrelser låta dessa små krafter
famla sig fram och delvis motverka varandra under ledning av olika
projekt till världssprakssystem, som bjuda ut sig. De borde verkligen
kunna göra anspråk på, att medeltiden i världens styrelse på denna punkt
jagas bort till skuggornas värld. Ett internationellt övervägande av denna
fundamentala fredsfråga måste väl någon gång komma till stånd.
Folkförbundets avrustningskongress 1932 borde för att tillägna sig åtminstone
en begynnande förnimmelse, upptaga bland annat även detta huvudkapitel
i världsproblemet till beaktande.

Till folkkravet på ett världsspråk må anknytas några erinringar örn
det system, som bör väljas.

Världsspråksfolket, som under senare tider hängivit sig åt denna angelägenhet,
har ganska klart för sig följande självklara förutsättningar:
världsspråket måste vara neutralt, logiskt byggt och överkomligt för de
stora folklagren. Därmed äro alla nationalspråli uteslutna från att upphöjas
till världsspråk. Inget av dem uppfyller nämligen något av dessa
tre grundbetingelser.

Världsspråket måste vara neutralt. Den språkfamilj, som fick sitt nationalspråk
upphöjt lill världsspråk, skulle få ett överväldigande inflytande
i alla avseenden över alla andra folk, ja, det skulle i tidernas längd kan
ske införliva dem med sig. Detta kunna de andra nationaliteterna icke
nu finna sig uti.

På grund av den slaviska vördnaden för de tre privilegierade national -

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

språken Ilar knappast någon av dessa språks tillskyndan kommit sig för
att föreslå till världsspråk något annat än ett av dessa tre nation alspråk,
ehuru säkerligen andra, såsom exempelvis spanskan, äga på grund av sin
byggnad och uttal större förutsättningar.

Tyskan är nu definitivt utslagen genom kriget. Återstå således såsom
rivaler franskan och engelskan. De franska anspråken dominera ännu folkförbundet.
Från detta kan således ej väntas något initiativ under de närmaste
tiderna. Motion väcktes en gång inom förbundet till förmån för det
neutrala, logiska och överkomliga världsspråket esperanto. Detta förordades
ock av förbundets sekretariat. Men förslaget föll i förbundets av det
franska inflytandet behärskade kommissionen för intellektuellt samarbete,
till vilken avgörandet hänvisades. Sedan lia de regeringsombud som intressera
sig för esperanto icke vidare återkommit. Till dem holde särskilt
målsmännen för lilla ententen. Man säger att en huvudsaklig anledning;
därtill varit, att dessa länders statsmän »icke vilja äventyra sitt inflytande»
i förbundet, genom att komma i minoritet för något av sina förslag.
Det är icke uteslutet att så kan vara förhållandet. Ty en sådan mentalitet
vilar för närvarande över parlamentarismens idé i praktiken.

Den andra rivalen, engelskan, har på de europeiska tinnarne flera förespråkare
än franskan. Merendels otillgängliga för världsspråksidén, kunna
de ej tänka sig något annat språk få ifrågakomma än ett av dessa tre språk,
vilka anses utgöra förutsättning för »bildning». Med denna bildning förhåller
sig det emellertid på det sättet, att fransmän och engelsmän i regel
äro obildade i alla andra språk än deras eget. Vid internationella förhandlingar
kunna de sämre än de flesta följa med desamma. Trots detta hava
de en företrädesrätt att alltid få tala på sitt modersmål och samtidigt, ehuru
detta ju icke är någon förtjänst, bli betraktade av auditoriet såsom
utposter för den högsta »bildningen» inom detsamma.

Själva taga de engelsktalande inga initiativ att göra sitt språk till
världsspråk. De äro mera passiva än fransmännen i detta avseende. Det
är från anhängarna i mindre länder av engelskans, franskans och tyskans
supremati, som man kastar sig över engelskan som världsspråk, örn det nu
nödvändigtvis skulle behövas något sådant. Särskilt stå bär svenskarna i
första ledet, ehuru även de nationalistiska i andra frågor, hava de ingenting
emot att bliva angliserade på förenämnda omväg. Emellertid tar icke
heller svensken något initiativ. Han begagnar blott förord för engelskan
för att få bibehålla de förtryckta språkens förnedring.

Ett undantag utgör dock professorn i engelska språket Zachrisson i Uppsala.
Han har länge ivrat för engelskan såsom världsspråk. Kravet på
att ett sådant språk skall vara neutralt, upptar han dock aldrig till bedömande.
Anspråken att det bör vara logiskt och överkomligt för de stora
folklagren anser han tillräckligt uppfyllda i engelskan. Dock har han måst
medgiva, att logiken brister fullständigare än i något annat språk mellan
skrift och uttal. Knappast ett ord uttalas så, som det skrives, och ett så

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

barbariskt tungomål kan väl redan av denna anledning icke ifrågakomma
såsom ett mänsklighetens gemensamma språk till samförstånd. Denna brist
har nu professor Zachrisson sökt avhjälpa genom att utarbeta ett språk
kallat Anglie. Det är, såsom redan namnet angiver, fortfarande engelska
eller med andra ord ett nationalspråk. Men han har sökt att i möjligaste
mån rätta skriftspråket efter uttalet. Därigenom kommer emellertid de
latinska rötterna i det engelska skriftspråket att fördunklas eller utplånas:
och förvandlas därigenom mer eller mindre till en lumphög. Anglie innefattar
således ett försök att med ett oneutralt språk, byggt på en lumphög,,
söka lösa världsspråkfrågan. Jag förmodar att även de engelsktalande i.
det stora hela skola komma att ställa sig minst sagt tveksamma.

Det återstår således, vilket också är det intresserade världsspråksfolkets.
samlade mening, såsom enda utväg, att skapa ett särskilt språk, som är
både neutralt, logiskt och överkomligt för de stora folklagren.

Specialister på en sådan uppfinning framträda här och var sedan länge
och söka överbjuda varandra för att finna det »bästa möjliga språket». Det
bästa uppnås dock aldrig i vår värld. Allra minst har det inträffat, att
det sämsta möjliga kan, såsom nu här och var ifrågasättes, i ett slag hoppa
över till det bästa. Man må också besinna, att dessa uppfinnare intressera
sig ganska litet för mänskligheten. Den som i världsspråksfrågan bara
väntar på det bästa kommer att ruinera världsspråket. De »moderna» Ido.
Occidental, Novial och Anglie äro säkerligen icke heller det bästa. Ido har
ju redan övergivits av sina gamla ledare. Medan de syssla med att slå
ihjäl varandra går tiden och nya moderna system komma att beteckna de
nämnda konkurrenterna såsom »alldeles föråldrade och ohjälpligt distanserade».
På detta sätt får mänskligheten aldrig något världsspråk.

Folken böra därför nu taga saken i egen liand. Man Ilar i detta världsproblem
hunnit fram till en milstolpe, som icke bör föraktas. Det Ilar
kommit ett språk som uppfyller de primära betingelserna att vara neutralt,
logiskt och överkomligt för alla. De ändlösa uppfinningarna böra någon
gång göra halt. Man måste till sist bestämma sig för ett visst språk,,
annars rinna som sagt alla bemödanden bort i sanden.

Verkligheten säger oss nu, att esperanto är det enda världsspråk, som för
närvarande blivit en realitet både på djupen och alltmer även upp emot
höjderna.

Det studeras och inläres i vinklar och vrår i alla länder som i intet
annat världsspråkssystem. Jag har hört det talas flytande i alla frågor.
Jag har bevistat en kongress, representerande 37 nationalspråk, med esperanto
som enda kongresspråk. Det har även slagit nationalspråken ur
brädet så tillvida, att endast en esperantist kan resa så gott som genom
hela världen och röra sig även bland folken med ledning av sitt språk med
stöd av dess internationella organisation.

Esperanto användes redan som internationellt korrespondentspråk av
handel,skamrar, nykterhetsorganisationer och andra sammanslutningar.

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

Det har som sagt förordats av folkförbundets sekretariat i en omfattande
utredning och av engelska vetenskapssocietetens språkkommitté. En mängd
arbetsorganisationer och ideella sammanslutningar lia anslutit sig till
esperanto. Icke på grund av insikt örn att det skulle vara det bästa som
kan uppfinnas, utan därför att de förstått, att det måste bli ett slut på de
ändlösa uppskoven och att här förelåg något, som visat sig mäktigt att omvandla
drömmen till verklighet.

Det experimenteras alltmer med esperanto i skolorna i många länder,
många regeringar sända ombud till esperantokongresserna, det har
vunnit tillträde till telegrafverken och radioutsändningarna o. s. v.

Asien gynnar esperanto såsom ett för dess folk överkomligt språk. Japaner
och kineser lära erinra, att esperantos nybildning av ord påminner i
viss mån örn de japanska och kinesiska språksystemen. Universitet i Japan
lia utbytt sina rapporter på franska, engelska eller tyska mot rapporter
på esperanto. I Asiens uppvaknande ingår över huvud taget en
föresats att frigöra sig från det europeiska språkförtrycket.

En stor litteratur föreligger på esperanto. Översättningar från nationalspråk
på alla områden låta sig väl genomföras.

Nationalspråken lia smärtfritt men kaotiskt bytt gestalt under tidernas
lopp. I vissa fall lia de från början till och med tillverkats genom påbjuden
sammansmältning av munarter. Det unga världsspråket kan organiskt
med insiktsfull ledning oavlåtligt förbättras under evolutionen. Folkförbundets
sekretariat har förklarat att esperanto redan är vordet ett levande
språk, som talas i alla världsdelar och är mäktigt av utveckling''.
Det skulle, antaget som världsspråk, i varje fall omedelbart revolutionera
de mellanfolkliga förhållandena genom att möjliggöra andarnas förbrödring
och jämbördigt inflytande. Detta är i sanning vinning nog.

Frånvaron av ett neutralt logiskt och lättlärt världsspråk vid sidan av
modersmålen, vilket inläres i alla världens skolor, äro ett mäktigt hyende
under militarismen. Alltså förtryckta språk i alla länder förenen Eder!

Regeringarnas och deras klientels försummelse av världsproblemets
språkfråga, deras förakt för menige mans bemödanden för en lösning, deras
envetenhet att hålla sina egna folk nere under trycket av franska, engelska
och tyska språkprivilegier, är icke detta också en förbrytelse.

Ofta angives frågan gälla ett »internationellt hjälpspråk». Detta är särdeles
vilseledande och förringar sakens betydelse. Världens gemensamma
tungomål blir ett självständigt suveränt språk och i än högre grad än ett
nationalspråk. Det betyder en revolution i förhållandet mellan folken och
möjligheterna för individen, när världsspråket kommer med sin nya värld.

Kyrkornas strider örn dogmerna.

För liten uppmärksamhet ägnas åt kyrkostriderna.

Religionerna äro en makt i samhället med djupa rötter. De äro det först
därföi*. att de uppbäras av ett strävande att sammanslå den kända och

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

den okända världen till ett. Religionerna söka även fylla en hel del osynliga
behov inom den gripbara verkligheten. Tomrum finnas där, som behöva
fyllas, betryck och sorger, för vilka varje samhällsordning står främmande.
Religionerna äro slutligen mäktiga därför att de vanligen ägna
omsorg även åt samhällslivet genom att till vägledning för sammanlevnaden
uppställa en social etik, byggd på sanning och rättvisa.

Den sociala etik som förkunnades av Kristus och före honom av andra
religionsstiftare och filosofer, är sublim och kan icke av någon tid överbjudas.

Nazareens farliga läror begabbades och fördömdes. När de härskande
ej längre kunde stå emot denna mäktiga rörelse övergingo de själva till
densamma. Den kristna religionen blev officiell och därmed började dess
förfall.

Hierarkierna kommo. I strid mot mästarens hud lia kyrkorna i regel
ställt sig som maktens och penningens tjänare i upprätthållandet av de
samhälleliga orättvisorna. Särskilt har man beflitat sig att utlova frälsningen
på andra sidan graven såsom en gottgörelse för de upprätthållna
vedermödorna härnere. På detta sätt skapades en andlig träldom vid sidan
av den ekonomiska. Rättvisligen måste dock medgivas, att kyrkans
tjänare ibland organiserat en omfattande välgörenhet.

För främjande av upplysning, samförstånd och fred mellan folken är det
på tiden, att folket befrias från den rena evangeliska läran, den katolska
läran, den mohammedanska läran och andra konstruerade medeltidsdogmer
såsom folkens själasörjare samt att i stället i staternas styrelser
införa kristendom eller något, som åtminstone påminner örn densamma.
En sådan framställning i opinionssyfte väcktes år 1922 i svenska riksdagens
första kammare och tillvann sig privata sympatier även på höjderna.

Kristendomen blev sålunda icke befriaren från fattigdomen på jorden
vare sig den ekonomiska eller andliga. Kyrkorna vilja vara själasörjare
men hierarkierna avspisa själarna med dogmer, utan betydelse för livet.
Vidskepelsen odlas, människorna söndras och den levande religiositeten
utplånas. Därigenom bidraga även kyrkorna att bereda jordmån för militarismen.
Är icke allt detta jämväl en försyndelse.

Vid nordiska fredskongressen i Köpenhamn sommaren 1931 yrkades, att
kongressen skulle göra ett enahanda uttalande. Vid omröstning fick detta
förslag 6 röster, medan 14 röstade emot. I konferensen hade mött upp 200
deltagare, som samvetsgrant bevistade förhandlingarna. De flesta närvarande
deltogo ej i omröstningen. De tvekade således, vilket visar att saken
väckte intresse och tydligen tålde att tänka på.

Ekonomiskt ragnarök.

Vi befinna oss nu öga mot öga med ett ekonomiskt ragnarök. Trots tidens
underbara maskinteknik är ingen mekanisk metod till hands för att

Bihang lill riksdagens protokoll 19112. ,‘i sami. 54 hafi. (Nr 2/4—217.)

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

möta äventyret. Detta är icke ett verk av individerna utan av systemet
och dess blinda öde.

Liberalismen sökte skapa politisk frihet och bär väl, så vitt möjligt, ärofullt
fyllt detta värv, örn det ock i dessa tider tillfälligtvis hotas av diktatursträvandena.
Därtill kunde liberalismen ej undgå det ekonomiska
problemet. Detta löstes genom proklamerande av »näringsfrihet». Denna
grundsats är ej principiellt betydelsefull och då den genomfördes lände
den även praktiskt till övervägande gagn.

Idén var emellertid också farlig därför att den lämnade det starka fritt
spelrum att nedtrampa det svaga. Liberalismen kunde än mindre förutse
de tekniska uppfinningarna och det ekonomiska världskriget, som därigenom
möjliggjordes.

Nu stå vi lamslagna inför nationalekonomernas framfart, byggt
som det är på konkurrens utan barmhärtighet, maskinteknik utan måtta,
och ett själlöst finanssystem, som är till främst för att förtjäna på människorna
och mindre för att hjälpa dem. Avståndet är ej längre något
skydd för konkurrensen. Krig råder överallt på liv och död mellan kontinenter,
stater, truster och individer, mellan miljonarméer av varor, skapade
av miljonarméer av underbara maskiner och en finansiering, ledd
genom miljonarméer av aktier. För upprätthållande av denna oordning
även kallad samhällsordningen stå miljonarméer av soldater rustade.

Varje land söker nu rädda sig så gott det kan. Varje stat söker exportera
egna varor och människor samt förbjuda import av andra staters
varor och människor. En ren katastroforganisation således och lika olöslig
som cirkelns kvadratur.

Liberalismen ville ta hand örn individen men dess system har genom
oförutsedda tilldragelser förvandlat individerna väsentligen till brickor i
ett spel, viljelösa kuggar i ett maskineri. De juridiska personerna ha trätt
fram i deras ställe såsom representanter för ett oblidkeligt öde. Aktiesystemet,
som saknar själ.

Varje fabrik, som gungar på världsekonomiens hav är ett krigsskepp.
När som helst äventyrar det, att konkurrenter sända ut mot detsamma
sina torpeder i form av nya patent, förbättringar i fabrikationen eller
stora sammanslagningar av fabriker som kunna tillverka varorna för ändå
billigare pris. Och så sjunker det torpederade krigsskeppet i djupet med
hela sin besättning. På samma sätt med andra storfinansiella företag.
Sådant är det nuvarande systemet i hägnet av näringsfriheten.

De s. k. Geddesyxorna härja likaledes i ämbetsverk och enskilda företag
utan medkänsla för människorna. Även på detta sätt kastas individerna
redlöst ut på landsvägarna och gatorna i arbetslöshet och nöd. Och
detta kallas i statsmaskineriet för en förtjänstfull statskonst. De juridiska
personerna äro skapelser av lagstiftningen. Samhället kan väl börja
överväga modifikationer i denna lagstiftning för att förekomma den mest
överhängande oredan. Varför skall det exempelvis vara tillåtet att under

Motioner i Första kammaren, Nr 214

aktiebolagsstiftningens hägn anlägga, nedlägga, förflytta och sammanslå
fabriker utan prövning av behovet och folkets existensmöjligheter.

Arbetstillfällena i landet måste väl anses vara till för folkets uppehälle
och icke bara för företagarna, de må nu kallas stat, kommun, bolag eller
enskilda företagare. Detta borde vara ett huvudsakligt problem för dagen.
Den enes död, bör icke få vara den andres bröd. Är icke en sådan
världsordning i grunden likaledes en förbrytelse.

Ett sådant tillstånd är icke synnerligen tillgängligt för uppgivande av
det yttersta medlet i ali förtvivlad strid, nämligen vapenvåldet.

Sjalvövervinnelsen.

Först och sist beror världsgåtans lösning av den andliga fattigdomens
betvingande. Striden mot de förtryckande makterna inom oss eller »den
sista striden», som blott den kan kallas. Det gäller samvetets seger över
djuret inom människan. Här måste även statskonsten komma till hjälp.
Likvärdig fostran — för alla — är grundbetingelsen.

Det andliga problemet har trots famlanden ännu en underordnad plats
i statskonsten. Är detta icke en »synd mot den helige ande», vilken ju
plägar kallas den största synden.

Ytterlig separat avrustning.

Den ytterligare separata avrustningen, det kardinalaste dagsproblemet,
är jämväl en oförlåtligt förbisedd angelägenhet. Den kan även benämnas
nationell avrustning till skillnad från den allmänna. »Isolerad» är ett
oriktigt uttryck redan därför, att det gäller anslutning till den avrustning,
som redan ägt rum i Tyskland, Österrike, Ungern och Bulgarien. Ett
ideellt och praktiskt problem just nu, som ej heller ingår i konferensens
program och likaledes är bortskymt i de folkliga opinionsyttringarna hitintills! De

olika staterna ha vitt skilda intressen i militärväsendet. Örn alla skola
vänta på alla, blir det intet av. De, som kunna avrusta fortare eller helt,
höra väl göra det för eget gagn, för att stödja de fyra staternas avrustning
och för att påskynda den allmänna avrustningen.

En fara är, att de fyra staterna hörja begära »likställighet» genom rätt
till upprustning. En sådan lösning av likställigheten synes folkopinionen
vilja motsätta sig. Den förordar i stället de beväpnade staternas nedrustning.
En ytterligare separat avrustning påkallas just av ett sådant program.
Segermakterna ha i fredstraktaterna lovat att komma efter de fyra
avrustade staterna. Varför skulle det då ej kunna förordas och tillåtas
att andra stater, som hava bättre tillfälle därtill, komma efter tidigare än
segermakterna?

Tyskland kallas av segermakterna fortfarande för stormakt. De senare
stodo med mössan i hand och tiggde det avrustade Tyskland att ingå i
folkförbundet. Tysklands storhet bestod således ej av dess militarism.

20 Motioner i Första kammaren, Nr 214.

Det är landets arbetare och andliga värden, som gör det respekterat under
alla förhållanden. Än mindre behöva väl smärre stater i gynnsammare
ställning än Tyskland bygga sin säkerhet och sitt inflytande på en härsmakt.
Genom ytterligare frivilliga anslutningar till de fyra avrustade
staterna med bibehållande allenast av en ordningsmakt bildas en ny kulturmakt
i världen, som snabbare än eljest skulle hos världsmedvetandet
och de segrande folken fästa uppmärksamhet på de rätta vägarna och
krigens djupliggande orsaker.

Sverige — liksom Danmark och Norge — höra väl ostridigt till de länder,
som främst äro kallade. Sveriges geografiska läge, dess förskoning
från nationalitetsförvecklingar av betydelse, dess gamla frihet som alla
respektera, dess oavbrutna fred sedan 1815 äro talande fakta. Därtill komma
världskrigets ovannämnda vinningar för freden. Gamla lantmannapartiets
och det gamla socialdemokratiska partiets »antimilitarism» var
väl ej alldeles i saknad av en framsynt uppskattning av Sveriges ställning
i världen.

För vilka krigsbehov skulle då Sverige fortfarande, till skillnad från de
fyra avrustade staterna, behöva en fulländad härordning?

Anfallskrig är uteslutet, säga alla. Men nog utgör en härordning en
frestelse därtill såsom förhållandet var med Sverige 1855, 1864, 1905 och
1915—1916. Försvarskrig mot en makt, som skulle vilja lägga under sig
landet som en provins, såsom skedde i gamla tider, är också nu uteslutet.
Ingen stat vill det och ingen stat skulle tillåtas göra det.

Återstår således »neutralitetsförsvar». Behövs för detta också en fulländad
härordning? Under världskriget kränktes vår neutralitet på haven
genom tyska och engelska ingrepp mot vår handelsflotta. Sverige inskränkte
sig till en protest och lät vår flotta ej löpa ut på haven för att
leverera batalj med tyska och engelska flottorna. Varför gjorde vi ej
detta? Jo, därför att vi hade en för liten flotta. Den gamla, allt hitintills
obekräftade farhågan för besittningstagande av en gottländsk hamn såsom
replipunkt för krigiska operationer i Östersjön föresvävar fortfarande
mången. Skulle det ske, protestera vi såsom under världskriget och efter
krigets slut återfå vi vår hamn. Det vore väl en »förbrytelse» att av sådan
anledning kasta landet ut i ett krig med dess brutala äventyrligheter.

En härsmakt är för övrigt ofta en lockelse både inifrån och utifrån till
deltagande i krig. Hade Belgien varit avrustat och således endast kunnat
protestera mot tyskarnas begäran att få tåga genom landet, hade det ej blivit
utsatt för krigets fasor och de tyska hotelserna särskilt år 1916 och
följande tider örn landets anektering. Det obeväpnade finska folket reste
sig år 1905 genom storstrejk mot den ryska envåldsmaktens tilltag att väsentligen
beröva landet dess författning. Den ryska styrelsen, som då var
invecklad i krig mot japanerna, upphävde i följd av denna påtryckning
sitt författningsbrott. Skulle det under några förhållanden lyckats finnarna
genom ett väpnat uppror?

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

Nu tillkommer också de nya uppfinningarna på gaskrigets område. Därmed
har kommit ytterligare ett tillskott i krigets orimligheter. Emellertid
är det oriktigt att lägga dessa upptäckter till huvudmotiv för vår avrustning.
Jag menai-, att även örn de nya förstörelsemedlen icke uppfunnits,
äro skälen för en separat avrustning lika starka i alla fall. Världskriget
var väl tillräckligt fasansfullt för att kunna göra ett bestående intryck
utan att vi behöva söka våra väsentliga argument i framtida ännu
större olyckor.

Den separata avrustningens förespråkare beskyllas för att vara lindrigast
sagt obetänksamma. Örn man nu, på sätt ovan försökts, ser fredsfrågan
i verklighetens ljus och summerar ihop de förenämnda realiteterna,
kan verkligen frågas: Vem är obetänksam? Är det avrustningsfolket,
som kommer med den långa raden av ovan skildrade realiteter samt
begär sakligt övervägande och synvidder utöver våra gränser. Vi behöva
ej motivera någon militärvänlighet med att fäderneslandet är det
käraste. Lika kär är nämligen för oss mänskligheten. Man kan väl ej få
någon levande tillgivenhet för ett fädernesland, som ej ville vara en del,
en målmedveten länk i mänsklighetens stora samfund. Och det vill vårt
folk i själva verket. Motståndarna inlåta sig aldrig på någon undersökning.
De leva i den gamla krigstraditionen. Däri ligger väl den tämligen
fullständiga obetänksamheten. Det kan ju icke heller kallas moderat att
ivra för ett radikalt upprätthållande av radikala missförhållanden. De
militära, ekumeniska och civila kretsar, som till och med avvisa diskussion
örn den separata avrustningen, komma understundom dock med ett
enda argument: den är en fara för freden. Till undertecknande av ett
upprop örn separat avrustning, som samlade trettiotvå underskrifter från
kända personer inom skilda samhällsgrupper hornum även avböjande svar.
Den framlidne ärkebiskopen formulerade sitt avböjande sålunda: »Vad
frågan örn en isolerad avrustning av ett land angår, så anser jag, att en
sådan skulle innebära en fara för freden, lika viss, som det skulle vara en
fara för samhället, örn en stad som Stockholm eller låt oss säga Chikago,
skulle avskaffa sin polismakt. Ondskan är sådan.»

Därmed är sagt, att även Tysklands avrustning innebär en fara för freden
oell då givetvis en ännu större än Sveriges. Bör då ej Sverige för
ett undvikande av en så stor fara, som Tysklands separata avrustning
medför, gå i selen för Tysklands upprustning? Därigenom skulle ju faran
för freden bli på en väsentlig punkt avlägsnad.

Den allmänna fredsopinionen i skilda länder har som bekant tillsänt
Geneve en alldeles motsatt mening.

Det finns emellertid ett krig, som sällan omtalas, men ivrigt sysselsätter
tankarna nämligen inbördeskriget, såsom en utväg i den sociala frågan.
På de båda yttersta flyglarna bereder man sig som sagt till detta krig genom
enskilda beväpningar. Benägenheten för ett officiellt militärväsende
grundar sig till stor del på förhoppningarna att kunna genom detsamma

22 Motioner i Första kammaren, Nr 214.

förhindra inbördeskriget och i nödfall kasta in denna härsmakt på den
högra flygeln för att bekämpa den vänstra. Må man emellertid besinna,
såsom redan erinrats, att denna härsmakt är sammansatt även av de håda
flyglarnas män.

Hotet örn nationalkrig är upphovet till de nuvarande nationella härordningarna.
Upplösningen av klassmotsättningen inom varje land får
gå sina egna vägar. En alltmer utbredd övertygelse inom folken förmenar,
att dessa vägar höra inledas med människornas totala avrustning
både enskilt och officiellt. Den allmänna rösträtten tillkom för att utbyta
de sociala avgörandena genom vapenvåld mot det fredligare medlet, majoritetsbeslut.
Först genom avskaffande av beväpningarna av alla slag
kan den allmänna rösträtten äntligen börja fylla sill uppgift.

Folket tvingas då att samla sig efter vapenlösa linjer för lösningen av
de stora problemen. Det allmänna bästa, rätt åt alla och orätt åt ingen,
träda klarare fram såsom enande uppgifter. Ovannämnda djupare krigsorsaker
bliva uppmärksammade och upphöjda omsider till politiska programpunkter.
Kas och nationalitetsproblemen, världsproblemets språkfråga,
själavårdens problem, och ekonomisk välfärd bliva äntligen föremål
för aktiv statskonst. Den svenska separata avrustningen officiell och
privat, vid sidan eventuellt av andra nationella avrustningar utöver dem
som redan finnas, blir det första uttrycket av frivillig god vilja för att
länka in utvecklingen mot dessa hägrande horisonter.

En ytterligare separat avrustning till befästande av fredsslutets avrustning
och en ytterligare vägröjning därigenom för den allmänna avrustningen
är således enligt mångas uppfattning det aktuellaste fredsproblemet
för närvarande. Det gäller att vid sidan av landvinningarna i opinionen
för avrustning nu åstadkomma något väsentligt. Sammanläggas
de ovan antydda faktorerna, som ställa fredsfrågan i verklighetens ljus,
bör det vara klart, att, ibland andra, skandinaverna och således även svenskarna
äro kallade. Sverige står trots sin till antalet ringa befolkning nu
i tillfälle att göra en insats i utvecklingen. Detta tillfälle bör icke försummas.
Skall det icke ens kunna medgivas, att saken är förtjänt att begrundas? Det

lär visserligen vara svaga utsikter, att rustningsminskningskonferensen
kommer till avsevärt resultat, Den har dock gjort den bestående
insatsen att väcka problemet i det allmänna medvetandet.

Vill man ett resultat redan nu. som betyder något, bör väl av konferensen
övervägas även skilda slag av etapper på vägen, vilka sedan i sin ordning
bana väg för fortsättningen. En ofrånkomlig förutsättning är att
krigets och militärväsendets djupliggande orsaker också beaktas. Förhandlingarna
i Genéve mäste leda till spegelfäkteri örn det, såsom även
från vårt land ifrågasättes, skulle vara obehörigt att ens påminna därom.
Diskussionen örn den separata avrustningen framtvingar i varje fall

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

ett dylikt beaktande, som klargör olika staters inställning och beredskap
i avrustningsfrågan.

England finner sig just nu tvunget att ingripa med sin vapenmakt mot
Indiens frihetsrörelser. Japan och Kina kämpa i förtvivlan örn kolonisationsmöjligheter
för sin överbefolkning. Trots detta skola samtidigt
engelsmän, kineser och japaner i blindo anmodas i Genéve att desorganisera
sitt militärväsende utan att skapande av internationell rättvisa på
de omstridda punkterna ens ifrågasättes. Världsproblemets språkfråga,
den effektivaste och överkomligaste fredsgarantin, skall i Genéve betraktas
såsom en för världsproblemet ovidkommande angelägenhet. Likaså
det underminerade odlandet av vidskepelse och fanatiska motsättningar
genom de kyrkliga hierarkiernas dogmbildningar. Den ekonomiska intressekampen
rasar på djupen med oavlåtlig vädjan till vapnens makt
och ändå skall täckelset höljas i Genéve över dessa verkligheter just då
man går att diskutera avrustningsproblemet.

Under sådana förhållanden får man väl, såsom svenska diplomatiska
experter tillrått, icke invagga sig i illusioner örn resultatet av konferensen.
I dagarna har enligt meddelande i pressen nordamerikanska utrikesministern
förklarat, att några minskningar i Förenta staternas militärväsende
icke kan nu ifrågakomma. Den svenska utrikesministern meddelade
under årets remissdebatt i första kammaren, att de flesta regeringar
ej sända något parlamentariskt och än mindre således något fredsaktivistiskt
representantskap till fredskonferensen.

Måhända mörknar det således över regeringarnas konferens. Men det
ljusnar från folkens uppvaknande. Det skulle göra det ännu mera, örn
varje land, som ej är bundet, börjar operera på egen hand efter sina förhållanden.

Av allt sammanlagt bör det således enligt min mening vara klarlagt,
att den fullständiga och omedelbara svenska avrustningen med bibehållande
allenast av en ordningsmakt är icke blott ett ideal utan framförallt
just nu ett praktiskt problem.

Det är icke fråga örn någon »isolerad» företeelse. Det är en framryckning
mot de fyra ländernas avrustning i hjärtat av Europa. Det är en framryckning
mot ententemakternas löfte att komma efter. Det är en framryckning
mot Englands och Nordamerikas avskaffande av den allmänna
värnplikten. Det är en hörsamhet mot Genéveprotokollets och Pariserpaktens
samvetsklausuler. Det är en naturlig historisk framryckning från
den speciellt svenska situationen. Det är en lystring till folkens växande
rop »aldrig mera krig». Det är en hyllning åt religionsstiftare, filosofers
och statsmäns övertygelse under årtusenden. Det är en efterföljelse av
landets högsta morallags förkunnelse örn fred på jorden genom människornas
goda vilja. Det är en hörsamhet mot alla samvetens oförstörda
språk.

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

Den svenska separata avrustningen är således en framryckning i första
ledet och det är väl ingen skam för svenskarna.

Här befinna vi oss i en lysande gemenskap.

Till stöd för denna framställning åberopas de speciella framställningarna
i ovannämnda ämnen, som tidigare under årens lopp av motionären
framlagts i riksdagen. En utförligare sammanfattning kommer att längre
fram publiceras i en särskild bok.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville, med anledning av regeringarnas
rustningsminskningskonferens i Genéve anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte:

1) upptaga ett allvarligt övervägande av den ytterligare
separata avrustningens problem, med bibehållande
allenast av en ordningsmakt,

2) giva försvarskommissionen bestämda föreskrifter
att sätta en svensk separat avrustning i förgrunden
för sina överväganden,

3) instruera sina ombud vid regeringarnas rustningsminskningskonferens
i Genéve att påkalla konferensens
förord för ytterligare separata avrustningar från
stater som på grund av sina speciella förhållanden
kunna anse sig beredda till en sådan framryckning.

Stockholm den 22 januari 1932.

Carl Lindhagen.

Innehåll.

Sid.

I verklighetens ljus ................................................................................................ 4

Den religiösa fredsrörelsen ................................................................................... 4

Den politiska fredsrörelsen .................................................................................... 3

Folkförbundet och avrustningen ............................................................................ 4

Folkopinionen ...................................................................................................... 7

Krigens djupliggande orsaker ................................................................................ g

Nationalitets- och rasproblemet.............................................................................. g

Jordens befolkningsfråga .................................................................................. jq

Paneuropa ...................................................................................................... 4 j

Världsproklemets språkfråga................................................................................... 42

Kyrkornas strider om dogmerna ............................................................................ 4 g

Ekonomiskt ragnarök............................................................................................... 47

Själ vö vervi lindsén ........................................................................................ 49

Ytterlig separat avrustning..................................................................................... 49

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

I motionen 214 i Första kammaren, som — för tillmötesgående av konstitutionsutskottets
behov att påföljande dag (lördag) få annan motion i häftet
inbunden bland sin motionssamling — dagen förut gått till tryckning utan
varskoende och utan avvaktan av mina i mig tillställt korrekturavdrag
gjorda och omedelbart efter tryckningen avlämnade rättelser, får jag härmed
anmäla berörda, nedan förtecknade, rättelser:

Å sid.	1,	rad 13 ovanifrån står	möjlighet, skall	vara: möjligheter.
»	»	1,	»	16 nerifrån	»	densamma		» : härordningen.
»	»	1,	»	11	»	ej,	»	» : ej heller.
»	»	3,	»	16 »	»	på detta sätt,	»	» : av dessa skäl.
»	»	3,	»	14	»	ovannämnda,	»	» : härskande.
»	»	3,	»	6	»	nationalitets-,	»	» : nationalitets- och.
»	»	3,	»	2	»	1906 och 1909,	»	» : 1899 och 1907.
»	»	4,	»	6 ovanifrån	»	ragnarrök,	»	» : ragnarök.
»	»	4,	»	19	»	och,	»	» : eller.
»	»	6,	»	4 »	»	angelägen,	»	» : förpliktad.
»	»	6,	»	11	»	den,	»	» : de.
»	»	6,	»	11	»■	internationalens,	»	» : internationalernas.
»	»	7,	»	16 »	»	gaskrig,	»	» : luft- och gaskrig.
»		7,	»	17	»	Där tillägges	»	» : Därtill lägges.
»	»	9,	»	3 nerifrån	»	yttrade	»	» : yppade.
	»	9,	noten skall efter	»västerled» tilläggas	(sid. 176 — 186).
»	»	10,	rad	7 uppifrån	står:	folk, särskilt, skall vara: folk. Särskilt.
»	»	10,	»	10	»	talas,	»	» : talas där.
»	»	10,	»	14 »	»	skylta på dag-	»	» : skymta i diskussio-
						ordningarna.		nen.
»	»	10,	»	13 nerifrån	»	: har,	»	» : lia.
»	»	11,	»	20	»	Kudenhove Ca-	»	» : Coudenhove Ka-
						lergi,		lergi.
»	»	11,	»	21	»	fredstraktor,	»	» : fredsfaktorn.
»	»	11,	»	sista raden	»	naturligtvis,	»	» : som vanligt.
»	»	12,	»	2 ovanifrån	»	förbundet,	»	» : förbunden.
»	»	12,	»	2 »	»	språkstriderna	»	» : även språkförbist-
								ringen.
»		13,	»	14	»	systemet,	»	» : det nuvarande sy-
								stemet.
»	»	13,		17 nerifrån	»	: »för att», vilka	ord böra utgå.
»	»	13,15 o. 16 »	»	: upptaga bland	annat även detta huvud-

kapitel i världsproblemet till beaktande,
skall stå: av denna fundamentala vägröjare
för människornas avväpning.

Å sid.

Motioner i Första kammaren, Nr 214.

13, rad 13 nerifrån

» »

13,

15,

16,
17,

18,

19,

20,
20,

21,

22,

23,

24,

står: system, skall vara: språk.

11 » » : ganska, » » : alldeles.

4 » » : »i alla avseenden», vilka ord skola utgå.

17 » » : föraktas, skall vara: försmås.

9 » » : i intet, » » : intet.

10 » » : förbrytelse; detta ord skall tryckas kursivt.

9 » skall efter ordet yrkades tilläggas: i sammanhang

med på dagordningen uppförda ämnet
»Kyrkan och militarismen».

7 ovanifrån står: ej principiellt, skall vara: principiellt.

14
17

19 »

15 nerifrån

19 (rubriken)
1 ovanifrån
16 nerifrån

national ekonomernas,

det,

för,

världs- och nationalekonomiernas,

den.
mot.

15 »

13 ovanifrån
15 nerifrån
7—8 ovanifrån

13 nerifrån

5 »

2 »

4 ovanifrån

: av underbara, vilket skall vara: underbara.
: en, skall vara: av en.

: själ, » » : skäl, behärskar

situationen.

: börja, » » : åtminstone.

: Ytterlig, » » : Ytterligare.

: arbetare, '' * » : arbete,

skall efter ordet flotta, tilläggas: Därav ser man,
hur lyckligt det är för ett land som vårt att ha
en för liten flotta.
står: viss, skall vara

24, sista raden

folket,

ibland,

på de omstridda
punkterna,

underminerade

över,

problem,

religionsstiftare,

oförstörda

de,

Ytterlig separat

visst.

» : folken.

» : bland.

» : i ras-, nationali tets-

och existensproblemen.

» : underminerande.

» : jämväl över

tilläggas: av banbrytande
betydelse.

vara: religionsstiftares.

» : oförstörbara.

» : även de.

» : Ytterligare sepa rat

(nationell).

Carl Lindhagen.

320448. Stockholm, Isaac Marcus Boklryckeri-Aktiebolag, 1932.