Motioner i Första kammaren, Nr 207 (Motion 1929:207 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

Är 207.

Av herr Lindhagen, om riktlinjer för svensk utrikespolitik.

Fredsfrågan kallas ibland för frågornas fråga. All ävlan har ju till
mål att komma till ro med världen och oss själva. Ingen förnekar, att det
förhåller sig så, och alla bära vi inom oss i sorglösa ögonblick någon längtan
eiter en fullkomligare världsordning. Intressekampen iördunklar detta
uppsåt, men samtidigt verka de uppbyggande krafterna i det fördolda.

Den nuvarande situationen i denna kamp mellan vildmarken, civilisationen
och kulturen kan belysas från olika sidor. För min del tror jag,
att den riktigt återgives i följande bild av det politiska världsläget.

Hur förhåller det sig nämligen i själva verket?

Inom varje människas barm bor dels en kapitalist, som gärna vill behålla
vad han har, och dels eu kommunist, som gärna vill dela med andra
vad han icke har. Detta inhysesförhållande har människan gemensamt med
djuren. Det är materien, som talar. Att äta och att ätas, det är djungelns
lag.

Men dessutom dväljes en gud inom varje människa. Hon har nämligen
möjligheter att handla »efter bästa förstånd och samvete». Förståndet
spänner en bro av kompromisser mellan stoftets och andens riken. Från
samvetet åter, andens odödlige stridsman, utströmmar den oförstörbara och
segrande enhetsfronten mellan människorna. Denna realitet, den största
som finnes, humaniserar människodjuret och möjliggör samhällsbildningar.
Det är på den, som drömmen om framtiden både materiellt och själsligt är
grundmurad.

Detta ostridiga naturvetenskapliga förhållande uppdelar utvecklingen
i tre epoker, vildmarkens, civilisationens och kulturens tidsåldrar. Civilitionen,
vår tids epok, utmärkes av den primära ekonomiska skumplöjningen
under ledning av makten med hjälp av tämda naturkrafter. Bortom civilisationen
förtonar kulturen, grundad på djupplöjning samt uppburen
av ekonomiskt och andligt fria människor. Hur långt har vår tid hunnit
i detta framåtskridande?

På teknikens område befinna vi oss för närvarande i en guldålder. En
modern oceanångare är ett under, flygskeppet ett förverkligat luftslott och
radiovågornas hemlighet en saga, som »sanning blev en gång». I de andliga
verkligheternas värld går vildmarkernas brytande långsammare. Där
råder ännu stenålder. Våra hjärtans hårdhet är ett svårarbetat material,
och den goda viljans regim dröjer.

Vi dväljas nu således i civilisationens högsommar. Maktställena tävla

Bihanq till riksdaqens protokoll 1929. 3 saml. 53 häft. (Nr 207—215.)

2 Motioner i Första kammaren, Nr 207.

om att till sin fördel tämja våra lidelser, och intressekampen rasar på
djupen.

Parlamentarismens nuvarande vanskligheter komma en gång att betvingas.
På ruinerna av civilisationen uppbygges av de många små krafterna
i tidernas längd kulturen. Samvetsfronten mellan alla människor
är uppenbarligen den stora realitet, på vilken all framfärd grundas. I dess
tecken skall folkväldet lösas ur sitt tvång och den allmänna rösträtten
kunna uträtta något väsentligt.

Denna situation belyser läget i striden för freden. De olika maktställena
äro ej beredda till någon djupplöjning. Varje sådant ställe frågar sig, om
meningen är, att det skall avstå från något av sina politiska program eller
sina möjligheter till maktens erövring. Detta kommer nämligen alltid att
bli för mycket begärt.

Därav följer att inom de politiska partiernas aktioner icke nu kan uppbringas
någon benägenhet att begiva sig till de vidder på lång sikt, som
omspännas av fredsfrågans lösning. Alla dess övriga grundvalar sammansjunka
ohjälpligt inför det allmänna övervägandet, företrädesvis av den
militärpolitiska situationen. Man ser efter i programmet, och står där starkt
försvar, blir svaret, att endast ett sådant försvar kan gagna freden. Vill
programmet ha någon minskning i rustningarna, blir detta det äkta fredsprogrammet
med blundande för andra faktorer. Har man omedelbart intresse
av försvarets totala nedskrivning för det egna landet, vilket sällan
anses vara förhållandet, blir även avrustningen ett fredsprogram.

Såsom enskilda personer åter ge vi mera vittgående medgivanden. Detta
kan varsla möjligen om nya framryckningar i framtiden, men betyder för
tillfället ej så mycket. Det är ju politiska handlingar, som måste komma
till, för att något skall bli uträttat.

Därtill kommer den ärftliga belastningen, att utrikespolitiken ligger på
sidan om folkrepresentationens uppgifter, som enligt hävd avse tillvaratagandet
av landets inre angelägenheter. Regeringarna ha ansetts vara
priviligierade att ensamma sköta utrikespolitiken. Denna föreställning
gör sig gällande ännu. Den har skapat obekantskap med de internationella
frågorna bland allmänheten och sparsamhet inom pressen med informationer.
I ett land som Sverige med dess mer än hundraåriga neutralitetspolitik
och avskildhet från världen ligga världshändelserna särdeles insvepta
i dunkel.

Det är således i första rummet på de många små krafterna i landet, som
ett upplysningsarbete måste byggas. Samtidigt bör väl även parlamentarismen
småningom inrikta sig mot denna försummade del av dess uppgifter.

Fredsfrågan är sålunda icke allenast en militärfråga. Den har på sitt
program många andra grundvalar av produktiv natur. Det kan därför
vara lämpligt att börja påminnelserna med de senare.

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

Världsspråket.

Vad stort sker, sker ofta tyst. Medan världens styrelser under buller och
bång förgäves söka vinna en avslutning på Babels torn med militärväsende,
intressekamp och klena kompromisser, är det nu som alltid folkets självbevarelsedrift,
myrornas arbetsflit, som räddar oss. Betta gäller icke minst
folkens befrielse ur träldomen under språkgränsernas uråldriga ofärd. Sakens
natur och livets erfarenheter tala med tusende tungor om behovet,
om vi blott lyssna något.

Världsspråksfrågan slog som en blixt ned i mitt medvetande vid en
internationell kongress i Köpenhamn år. 1910. Mer än tusen ombud från
de llesta länder voro församlade. Språkförbistringen var oerhörd, och de
skandinaviska delegerade stodo där till största antalet handicapade.

Vilken skillnad företedde icke för mig den internationella esperantokongressen
i Danzig och Warschau år 1927, också med inemot tusen deltagare,
representerande trettiofem olika språk och alla samhällsklasser.
Det var ett makalöst broderskap, som möttes i samförstånd kring ett enda
språk. Det låg något av framtidens vingslag över församlingen.

Under denna kongress reste sig vid horisonten en morgonrodnad. Vid
dess öppnande förkunnade den japanska delegationens talesman, att de
europeiska språken voro en outhärdlig hörda lör Asien. När esperanto
blivit genomfört i hela Japan, då först börjar Japans internationella liv,
sade han. Vid fristaden Danzigs fest för kongressen uti de gamla Hansapatriciernas
samlingsplats med hopade minnesmärken reste sig en annan
son av fjärran östern. Han vinkade åt sin hustru, som satt längre bort,
att följa hans exempel. Hon stod där i sin nationaldräkt med hopknäppta
händer och nedböjt huvud som en orörlig bildstod, medan mannen talade
om världsdelarnas förbrödring genom ett samfällt tungomål. Hon stod
där den unga japanskan såsom en halvt utsprucken blomma, såsom eu
viskning av fredsröster, såsom eu bönhörelse, såsom ett löfte från en främmande
värld. Det blir måhända från morgonlanden, som denna stora frigörelse
skall komma även över aftonlanden.

Språkgränsernas ok har man ännu icke förmått lindra annat än genom
ett nytt övervälde: de tre privilegierade språken franskans, engelskans
och tyskans hegemoni över alla andra språkfamiljer, stora såväl som små.

I vår mellanfolkliga tid bör väl framför allt denna oerhörda spärrfästning
mot folkförbrödringen falla. Att det ej redan skett beror främst
därpå, att detta övervälde fortfarande tillbedjes slaviskt av de undertryckta
folken själva. Det borde ej behöva erinras om det ofantliga,
arbete, de ruinerande omkostnader, de magra resultat, den oförtjänta
oförmåga att göra sig gällande, som en sådan världsordning pålägger
de förtryckta staterna och deras medborgare.

Det är här icke fråga om modersmålens avskaffande utan borttagande
av språkgränserna genom att vid sidan av nationalspråken ställa ett av

4 Motioner i Första kammaren, Nr 207.

alla inlärt världsspråk. Därigenom kunna andarna omsider förbrödras.
Språkgränsernas hets till ekonomiska, militära och andliga fejder försvinner.
De olika nationerna, små likaväl som stora, kunna göra sitt
inflytande behörigen gällande. Individernas möjligheter vidgas ofantligt.
Deras utkomstmöjligheter ökas, deras synkrets vidgas, deras självkänsla
stärkes, och klasskillnaderna hävas på en viktig punkt. De internationella
förhandlingarna bliva icke ett privilegium för tre nationer
eller gynnade individer. Tillträdet står öppet för alla på samma gång
förhandlingarna bliva överkomliga, fruktbarare och tidsbesparande. Demokratierna
i de olika länderna kunna på ett normalt sätt finna varandra.
Vetenskapen, tekniken och handeln behöva av samma orsaker
världsspråket. Alla behöva det.

Skolorna kunna äntligen lättas från en börda. Den mångspråkiga undervisningen
kan till gagn för annan förbisedd kultur nedbringas till
rimliga proportioner. Då kanske även kan tagas behörig hänsyn till
andra språk än de tre europeiska, som under skydd av ett obehörigt
privilegium tillvälla sig ensamma den oriktiga benämningen kulturspråk.

Frågan blir då först, om till världsspråk skall väljas ett gammalt nationalspråk
eller ett nybildat världsspråk. De förra språken, även kallade
de levande, bliva konstgjorda språk för alla, som ej ha dem till modersmål.
De äro ytterligt svårlärda och kunna aldrig bliva för menige man
någon levande tillhörighet. Engelska grammatiken är lättast, men språket
har eljest sina stora svårigheter. Det kan även kallas för ett barbariskt
språk, då knappast ett ord uttalas såsom det skrives. Ett nationalspråks
upphöjande till världsspråk är dessutom en politisk omöjlighet. Andra
nationer, särskilt de större, underkasta sig icke ett sådant herravälde, som
detta gynnande av en viss nations språk skulle medföra över de andra
nationerna. Detta börjar alltmer inses även i inflytelserika kretsar.

Doktor Zamenhoff har genom sin ostridigt geniala skapelse esperanto
skänkt världen vad den behöver. Det är ett enkelt, logiskt och lättlärt
språk. Engelska vetenskapssamfundets hjälpspråkskommitté yttrade 1923:
»I bästa fall tager det tjugo gånger så lång tid att lära engelska ofullständigt
som att behärska esperanto grundligt. Varför begära, att för
vår bekvämlighet större delen av människosläktet skulle studera tjugo
gånger längre tid endast för att lyckas komma i förbindelse med sina
medmänniskor mindre fullkomligt?» Folkförbundets generalsekretariat
avslutade en omfattande utredning 1922 med följande påstående: »Det

kan fastslås som en absolut sanning, att esperanto är åtta eller tio gånger
lättare än varje annat främmande språk och att det är möjligt att lära
sig tala detsamma utan att lämna sitt eget land.»

Experiment mångenstädes i skolor ådagalägga, att språket tilltalar
barnen. De finna det överkomligt och intressera sig högeligen för korrespondenser
på språket med skolbarn i andra länder. Genom sin logiska

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

byggnad lärer det ock visat sig ägnat att läggas till grund för språk
undervisning och underlätta studiet av nationalspråk.

Esperanto är också ett levande språk, som talas i alla länder och ut
vecklat sig efter behovet. Folkförbundets generalsekretariat skrev i sin
nämnda utredning: »Esperantos överflödande bruk i skrift och tal sedan
35 år tillbaka har givit det karaktären av ett levande och böjligt språk,
som redan är utvecklat och mäktigt av ytterligare framsteg.»

Genom rundradions utsträckande utöver landgränserna ha folken fått
eu ny längtan efter språkbefrielsen. Man vill förstå vad som talas från
de främmande länderna. Men den stora massan abonnenter kan det icke
och skall aldrig kunna det, förrän världsspråket kommit med sin nya
värld.

Motståndet kommer från samhällenas konservativa överbyggnader.
Särskilt belysande är, att personer, som mer eller mindre lärt sig något
franska, engelska eller tyska, ofta äro de obevekligaste motståndarna och
detta oberoende av partiställning.

Ingenstädes mötes en sådan obekantskap i världsspråksfrågan och
obenägenhet att intränga i den som hos styrelser och de övriga höjderna.
Detta avslöjar, hurusom medkänslan med mänskligheten — den enda förlösande
kraften —• även i detta fall väsentligen saknas. När man erkänner
det nuvarande tillståndets oefterrättlighet, faller man tillbaka på något
av sina i vaggan eller efteråt inlärda nationalspråk men aktar sig instinktivt
från att föreslå den irrationella och omöjliga uppgiften att förorda
internationell överenskommelse om något privilegierat nationalspråks inlärande
i alla världens skolor. Man hänvisar, att »utvecklingen» får sörja
för saken, förmodligen i årtusendenas längd.

Många inflytelserika personer förstå ej ens, att världsspråket måste
vara ett. Till och med Lenin svarade mig 1918, då jag uppfordrade honom
att verka för ett världsspråk: »Varför skall det vara ett världsspråk, vi
ha ju redan tre världsspråk, och ryskan blir det fjärde.» Carl XII ville
åter ha blott ett världsspråk, men ansåg svenskan böra intaga denna ställning.
Vid interparlamentariska unionens kongress 1925 yrkade de amerikanska
spanjorerna, att spanskan skulle bli unionens fjärde kongresspråk.
En japan invände då, att i en sådan händelse även japanskan borde bliva
kongresspråk, o. s. v. Vi kunna tillägga, att med lika rätt böra alla språk
vara kongresspråk.

Intressant är experimentet att vädja till parlamentarikerna. Detta har
ända sedan 1911 av mig försökts i den övertygelsen, att konsten att rätt
styra staterna, och numera även världen, måste åtminstone i någon mån
inläras och utövas även på de platser, där denna styrelse äger rum. Interparlamentariska
ledande kretsar ha befunnits vara oemottagliga för saken.
Svenska riksdagens första kammares majoritet har två gånger begärt
svenska regeringens initiativ, men märkligt nog har andra kammarens

6 Motioner i Första kammaren, Nr 207.

majoritet förkastat detta förslag. Det segrande motståndet därstädes liksom
sedan fjolåret även i första kammaren fördes an av socialdemokratiska
intellektualister och konservativa i strid mot en del socialdemokratiska,
frisinnade och konservativa menige.

Man framförde nyligen i Sverige till och med parollen, att folkets djupa
led och särskilt arbetareklassen bör i folkskolan och under sin fritid
studera ett av de tre privilegierade språken för att kunna tillägna sig
deras litteratur på originalspråket. Därigenom skulle de, säger man,
»kunna följa andra folks liv och tillgodogöra sig deras kulturella skatter.
» Sällan hava väl räckts ett folk väldigare stenar i stället för bröd.
Medelklassen och icke ens överklassen i stort sett kan genom kunskaper
i tyska, franska eller engelska följa något av dessa folks liv och tillgodogöra
sig deras kulturella skatter. Detta är endast ett fåtal privilegierade
människor förbehållet. Allra minst kunna de på denna ensidiga, högst
tresidiga väg intränga i de hundratals övriga folkens liv och andliga
skatter, vilka väl också äro verkligheter. Förhållandet är, att alla klasser
i Sverige bibringas kännedom om andra folks liv och kultur genom svenska
läroböcker, svenska tidningar och svenska översättningar. Enahanda
är säkerligen förhållandet i alla andra länder.

Stora framsteg ha sina rötter i folkens självbevarelsedrift. Världspråksrörelsen
är en folkrörelse, som tar allt vidsträcktare utbredning.

Det är av intresse, att förståelsen för världsspråksrörelsen synes vara
kraftigast i Europa inom just England, Frankrike och Tyskland. Till och
med deras officiella värld uppmuntrar mången gång esperanto -— kanske
därför, att de alla tre sträva efter världsherraväldet. Engelska vetenskapssamfundet
förordar det. Engelska fackföreningarnas kongress 1925
uttalade sig för esperanto som världsspråk. Detta gjorde ock transportarbetarnas
federation, omfattande två miljoner medlemmar, på sin kongress
1924. Folkförbundets generalsekretariat har uttalat sig i samma
riktning liksom ock en myckenhet handelskammare i världen med handelskammaren
i Paris i spetsen. Detta blott exempel bland otaliga andra.

Ett hinder har varit oenigheten mellan anhängare av Zamenhoffs skapelse.
Striderna mellan esperanto och reformesperanto eller ido få ej slå
ner mänsklighetens berättigade krav. Vi neutrala i denna språkstrid
måste konstatera, att esperanto har trängt in på ett överväldigande sätt i
det praktiska livet. Det finnes ingen annan utväg än att gå fram för
esperanto såsom beprövat och mest ägnat att samla en världsopinion. Företrädarna
för båda språkgrupperna äro eniga om att världsspråkstanken
kräver medverkan av staternas officiella målsmän. När den tiden kommer,
kan hänsyn tagas till de förbättringar i språkets detaljer, som må
påkallas.

Även ytterligare ett eller annat språksystem vill göra sig gällande. De
ha icke slagit igenom och mänskligheten kan ej vänta oändliga tider.

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

Man söker ofta trösta obekantskapen i ämnet med att världsspråket
endast avser att vara ett internationellt »hjälpspråk». Esperanto rör sig
dock i tal och skrift på alla områden lika suveränt som varje annat levande
språk, och litteraturens mästerverk översättas till det lika väl och
lätt som till andra språk. Vid esperantokongressen i Danzig och Warschau
1927 fick jag ett levande intryck av att esperanto var allt annat
än bara ett hjälpspråk.

Det antydes ibland, att Asien ej kan vara tillfreds med ett språk sammansatt
av europeiska språkrötter. Det är ej omöjligt, att genom sådan
propaganda nya hinder och oändliga uppskov skola kunna åstadkommas.
Må då såsom en förberedelse Europa och dess dotterländer taga sitt världsspråk
och Asien och Afrika sitt. Vi kunna lära varandras. Efterkommande
må vara förbehållet att skapa den slutliga enheten. Tillsvidare
sluter emellertid Asien alltmer upp kring esperanto, en folklig ättling av
den forna lärda världens världsspråk, latinet.

Javäl, när ett lör människan i gemen överkomligt och politiskt neutralt
språk blir genom internationell överenskommelse antaget till världsspråk,
som inläres i alla världens skolor, då först börjar det dagas för
ett verkligt internationellt liv. Denna produktiva revolution, fredens
främsta betingelse, kan genomföras under en kort tidrymd. Nu kunna
folken med profeten Esaias utropa: »Trälar råda över oss, ingen finnes,
som rycker oss ur deras hand.» Må därför vår lösen bliva: »Förtryckta
språk i alla länder, förenen Eder!»

Denna lösen har omsider även ett svenskt parti upptagit. Den svenska
socialdemokratiska kongressen år 1928 beslöt uttala sig för, att världsspråket
esperanto borde genom internationell överenskommelse antagas såsom
värdsspråk och inläras i alla världens skolor.

Nationernas självbestämningsrätt i alla världsdelar.

Vid sidan av världsspråket reser sig den likaledes olösta frågan om nationernas
självbestämningsrätt, såsom en i vår tid särdeles betydelsefull
angelägenhet i fredens organisation.

Det är möjligt att under årtusendenas lopp nationerna skola sammansmälta,
sedan möjligheter därtill beretts dem genom ett gemensamt språk.
I vår tid äro de världssamhällets naturliga personer, organismer, sammanflätade
av gemensamhet i härstamning, språk, historia, tillvarelsesätt,
sedvänjor och lagar. De äro med andra ord de härskande realiteterna i det
internationella livet.

Varhelst en sådan personlighet blivit undertryckt av inkräktare har den
begagnat alla tillfällen för att avskudda sig detta ok. Förvecklingar och
krig utan tal hava lett sitt ursprung från åsidosättandet av nationernas
självbestämningsrätt. Världen får ingen rättsordning och ingen varaktig

8 Motioner i Första kammaren, Nr 207.

fred förrän denna grundsats blivit fastställd och genomförd i medvetandet
och lagarna.

Genom världskriget blev nationernas självbestämningsrätt i grova drag
för första gången genomförd i Europa. En rad av nya stater ha uppstått.
I gränstrakter däremot råder fortfarande sammanblandning och missnöje.
De europeiska nationella minoriteternas rätt utgör ett ständigt, ofta hetsigt
diskussionsämne på interparlamentariska unionens kongresser. Hatet
särskilt mellan Balkanstaterna är oroväckande.

Vådligast för världsfreden äro dock de olösta asiatiska och afrikanska
nationalitetsfrågorna. Fredsproblemet kulminerar just nu i detta missförhållande.
Det gäller skulle man känna säga politiskt de asiatiska nationaliteternas
frigörelse, ekonomiskt de trångbodda österlänningaras rätt
till nya boningsplatser samt andligt en sammansmältning mellan den nutida
västerns mäktigare materia och det gamla Asiens djupare ande.

Asiens uppvaknande är väl den förnämligaste politiska företeelsen i vår
tid. Kinas enande är en betydelsefull milstolpe i denna utveckling, den
varslar om åtskilligt. Det ser nästan ut som om lösningen av nationalitetsfrågan
liksom av världsspråket skall måhända komma från Östern.

Erfarenheterna äro ej hoppfulla. Före världskriget ansåg nordiska interparlamentariska
förbundet, att nationernas frihetsförklaring icke föll
inom förbundets verksamhetsområde. Omedelbart efter kriget frångick
förbundets ledning denna uppfattning, men intresserade sig i alla fall icke
för saken. Det fordrades således dock ett världskrig för att bibringa förbundet
insikt om, att nationernas självbestämningsrätt var en internationell
fredsfråga. Svenska riksdagen har sedan länge ställt sig avvisande.
En ljusning inträdde med Ålandsfrågan. Den svenska delegationen fick
till stånd ett uttalande i nordiska interparlamentariska förbundet, att förevarande
friförklaring borde införas i folkförbundets pakt, och svenska
riksdagen skrev i enahanda syfte. När Ålandsfrågan sedan löstes på sätt
som skedde, utslocknade intresset åter på båda hållen.

Interparlamentariska unionen avböjer också. Den behärskas av stater,
som utöva herraväldet över de beroende utomeuropeiska folkslagen. Det
är för mycket begärt att hoppas på omedelbar tillslutning av stater, som
äro så bundna av gamla traditioner och aktuella livsintressen. Vid unionens
kongress år 1925 i Washington avfördes frågan, så vitt jag förstår,
ohjälpligt från dagordningen. Då beslöts på förslag av rådet ingenting
mindre än att hädanefter skulle inom unionen talas i stället om »staternas»
rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra. Erinringar
att nationaliteternas rättigheter ej fingo förbises lämnades av majoriteten
utan beaktande. På detta sätt dragés uppmärksamheten än mer bort
från beroende nationaliteters ställning inom den härskande staten. Denna
sak blir en inre angelägenhet, i vilken någon utomstående ej får
blanda sig. Folkförbundet står väsentligen på samma ståndpunkt. I dess

Motioner i Första kammuren, Nr 207. 9

akt saknas av förenämnda skäl något hävdande av nationalitetsprincipen
i hela dess omfattning.

På allmänna fredskongresser möter däremot ofta anslutning till idén.
På senai-o tider har emellertid fredsbyrån i Geneve härjat orientera sig i
åtskilligt emot de parlamentariska ståndpunkterna.

Det har bildats en »liga mot imperialismen och för nationell oavhängighet».
Ligan, som har anslutning frun hela världens undertryckta
folk, höll år 1927 i Brussel en kongress. Vid denna avgåvos rapporter
och antogos innehållsrika resolutioner till förmån: för kinesiska folkets
frihetskamp; för Indiens, Persiens och Mesopotamiens frigörelse; för folk
hotade av den nordamerikanska imperialismen; för Egyptens och de arabiska
folkens frihetskamp; för Sydafrikas och Nordafrikas kamp om sin
befrielse; för negrernas frihetskamp; för kampen om Indonesiens oavhängighet;
för det indokinesiska folkets frihetskamp; för det koreanska
folkets frihetskamp. Vidare berördes »den italienska fascismens kolonialpolitik»
samt »den nya tyska imperialismens kolonialhunger».

Kongressens förhandlingar äro utgivna i tryck. De ådagalägga i varje
fall, vilka ofantliga verkligheter, som ligga bakom de utomeuropeiska
nationaliteternas frihetskrav och vilka faror som hota från detta brännbara
material.

Jordens befolkningsfråga och rasernas likställighet.

Jordens befolkningsfråga är kanske tidens största ekonomiska problem.
Länders överbefolkning leder till fattigdom, strid för tillvaron och katastrofer.
Så länge befolkningsfrågan överlämnas åt blinda ödens spel,
ligger kriget på lur.

I denna angelägenhet är, liksom i fråga om nationalitetsbefrielsen, den
europeiska sinnesstämningen icke i höjd med tidens krav. Intressena och
maktställningarna förblinda oss. Vid interparlamentariska unionens sammankomster
diskuteras ibland det synnerliga behovet för européer av
emigration. De utomeuropeiska ländernas behov lämnas ur räkningen.

Åven Asiens överbefolkade länder äro i behov av emigration. Japan,
Kina och Indien äro till stora delar överbefolkade. Varthän de rikta
sina blickar äro européerna före dem samt förneka österlänningarna tillträde
till jordens koloniområden. Asiens fastland med dess kolonisationsmöjligheter
i Sibirien är avstängt. Nordamerika har faktiskt länge varit
spärrat, och nyligen har förbudet ytterligare skärpts. Australien och Stilla
havets länder med sina utrymmen äro också förbjudna territorier. I Sydafrikas
förenta stater är det förbjudet för österlänningar att köpa jord.
I staten Transvaal är det förbjudet att ingå äktenskap mellan vita och
färgade. I åtskilliga stater förnekas asiaterna att driva handel och industri,
och i de andra är det faktiskt omöjliggjort för dem. På hotell,
teatrar, kinematografer, spårvagnar, automobiler och annat är det ett

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

vanligt anslag: »Endast för européer» (Europeans only). Endast inom
Sydamerika står tillsvidare emigration öppen även för Asiens folkslag.

Målsmän för Östern pläga framhålla, att när tillträde vägras deras folk
till de sibiriska kolonisationsområdena, när de utestängas från Stilla
havets länder och andra utrymmen, när nya industriers konkurrens på
de europeiska marknaderna icke heller gör till fyllest, då återstår för
dem endast — kriget.

»Endast för européer» är en krigsförklaring. Vid fredsförhandlingarna
i världskriget äskade japanska ombuden, att rasernas likställighet skulle
inskrivas i folkförbundets akt. Kravet avslogs, även detta var väl en
krigsförklaring.

Från utomeuropeiska folkslags undertryckande liksom de europeiska
monopolen på kolonisationsmöjligheter kommer för närvarande den största
krigsfaran. Ett nytt krig mellan världsdelar och raser. Vi måste dock
hoppas, att det ej skall gå så långt. En utväg är inskränkning av barnantalet.
Japanska regeringen lär ha utfärdat en uppmaning därom till
folket. Det är nog ej lätt att skapa sådan omtanke hos raser, bland vilka
stark barnalstring växt i blodet.

Vid interparlamentariska unionens konferens år 1928 i Berlin inträffade
något oväntat. Emigrations- och immigrationsproblemen stodo på dagordningen.
Redan vid unionens konferens 1924 i Bern hade jag vid behandlingen
av samma ämne erinrat, att frågan var av betydelse icke blott, såsom
under förhandlingarna framhöllos, endast för de europeiska folken
utan även för de asiatiska. Denna nya synpunkt blev av kongressen överlämnad
till begrundande av unionens kommission för sociala och humanitära
frågor. Då nu kommissionens utlåtande skulle behandlas i Berlin
befanns, att kommissionen icke det ringaste befattat sig med ovannämnda
angelägenhet och i det framlagda förslaget till resolution förbigicks också
saken. I anledning därav hemställde jag om följande tillägg till resolutionen: »En

särskild fråga är kolonisation av väsentligen obrukade bosättningsområden
genom utvandring från överbefolkade delar av världen. Detta
är en livsfråga för stora delar av Asien likaväl som för Europa. Denna
världens befolkningsfråga sammanhänger med det alltid aktuella problemet
om rasernas likställighet. Bakom dessa realiteter döljer sig, tillika
med den olösta nationalitetsfrågan i de olika världsdelarna, den största
faran för världsfreden. Denna fara måste så vitt möjligt avvecklas genom
internationell överenskommelse. Konferensen uppfordrar unionens
landsgrupper och folkförbundet att skänka saken allvarlig uppmärksam
het.»

Det föreslogs, att detta förslag skulle överlämnas till kommissionen
för studium, »emedan det innehåller helt nya frågor». Jag erinrade däremot,
att nationalitets- och rasfrågorna lågo klara inför våra blickar, men
hemställde, att församlingen denna gång ville återsända förslaget igen till

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

kommissionen, åtminstone med uttryckligt sympatiuttalande för förslaget
från församlingens sida. Efter lång replikväxling rörande propositionsordningen
beslöts bland annat att återsända mitt tilläggsförslag till kommissionen.
Därefter voterades på lieras yrkande, om denna återremiss
skulle ske med uttalande på förband av konferensens sympati. Det konstaterades,
att det var majoritet för sympatien. I den tryckta rapporten
säges det, att denna utgång hälsades med munterhet och applåder.

Denna episod tyder på möjligheter till en strömkantring inom parlamentariska
kretsar i Europa eller åtminstone ett kraftigare ståndpunktstagande
från vissa håll för de undertryckta utomeuropeiska folken. Skall
svenska riksdagen eller således ett verkligt parlament någon gång uttala
sin sympati för denna grundval till en varaktig fred eller skola vi fortfarande
söka undgå samvetsfrågan genom förebärande att förslaget är
»oklart» och att regeringen allena tillkommer initiativrätt?

Den ekonomiska fattigdomen och den internationella rättsordningen.

Klasskillnaderna, belysta av den ekonomiska fattigdomen, äro fortfarande
en verklighet. Människorna äro olika och leva under skilda naturförhållanden.
De kunna ej alla få det lika. Men varje människa har dock
rätt till föda, kläder, bostad, trygghet vid invaliditet och ålderdom samt
annan livets nödtorft. Därom råder nog ingen skiljaktighet. Ett folkförbund
utan lösning av den sociala frågan inom varje folk blir ett förbund
av vulkaner med ständiga utbrott utan varaktig inre eller yttre fred.

Denna uppgift för den internationella rättsordningen har ej förbisetts i
förbundsakten. Enligt dess punkt 23 om administration överenskomma
förbundets medlemmar att söka säkerställa och upprätthålla rättvisa och
humana arbetsvillkor för män, kvinnor och barn på sitt eget område såväl
som i varje annat land, med vilket de stå i kommersiella och industriella
förbindelser, och att i detta syfte upprätta och underhålla lämpliga
internationella organisationer.

För ändamålet har inrättats en internationell arbetsbyrå. Enligt vau
insliftarna medgiva kunna byråns principer och medel ej göra anspråk på
att vara fullständiga. De innebära ock ett ensidigt hänsynstagande till
lönearbetare och komma ej som den sociala rättvisan fordrar till alla människor,
som äro i betryck. Framför allt stannar programmet inför den sociala
konfliktens huvudfråga, nämligen uppdelningen i arbetsgivare och
arbetstagare. Att få arbeta för egen räkning betraktar individen som sitt
ideal, och då industrialismen bortskymt detta, är det däremot vår tid upprest
sig. Hur denna konflikt skall kunna utjämnas har ännu icke kunnat
tillfyllest angivas. Man måste emellertid fråga sig, huruvida kampen
på arbetsmarknaden mellan högsta vinst och högsta lön någonsin skall
kunna upphöra, så länge produktionen är uppdelad mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Tankarna måste väl syssla med någon undran, om detta

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

motsatsförhållande är av ondo eller av godo eller ett för alla tider oundvikligt
öde. Arbetstred kan aldrig åstadkommas på en vulkan i ständig
verksamhet. Någon tids stillestånd kan inträda av utmattning eller beräkning.
När krafterna återhämtats eller beräkningen grumlats av nya
ambitioner, slår stridens låga upp igen. Arbetsgivarnas och arbetarnas
fackorganisationer komma säkerligen att sörja för klasskampens permanens.

Denna sak, som är problemets kärna, diskuteras icke vare sig av parterna,
statsmakter eller vetenskapsmän och ej heller av pressen eller allmänheten.
Livet får sålunda gå ostört sin egen gång. Den oavlåtliga striden
löser sig kanske själv genom att till sist göra den nuvarande produktionsordningen
omöjlig. Sedan få människorna under fortsatta försakelser
börja timra sig nya boningar, i förhoppning, att de skola bliva bättre.

Klasskampens eller inbördeskrigens avlysning hör sålunda intimt samman
med den internationella fredsfrågan.

I detta sammanhang bör medgivas, att de ovan berörda imperialistiska
strävandena skulle i vår tid behärska alla stater, om de blott hade tillfälle
därtill. Den imperialism, som nu utmärker vissa europeiska makter, är
nog uttryck icke blott för kapitalets vinstbegär. Bakom ligger oek ett
strävande att skapa vidgade försörjningsmöjligheter för ett helt folk, vars
djupa skikt äro trångbodda och fattiga. Även detta belyser, hur nära
den ekonomiska fattigdomens bekämpande är förbunden med en internationell
rättsordning.

Den andliga fattigdomen och den internationella rättsordningen.

Bakom striderna för civilisationen och dess omvandling i tidernas längd
till kultur reser sig som ett högt berg det viktigaste av allt, nämligen kampen
mot de förtryckande makterna inom oss. Uti civilisationens epok,
byggd på maktutövning, kan det viktigaste av allt icke påräkna någon
framträdande officiell uppmärksamhet. Den omedelbara omvårdnaden av
människans andliga behov är i stort hänvisad till enskild företagsamhet.
Folket självt får, så långt möjligheterna räcka, värna om den verkliga kulturen
utan tillräckligt stöd av sina styresmän.

Enligt sakens natur står folket i sin längtan efter andlig frihet och självansvar
alltid väntande och åkallande inför maktens stängda portar. Här
och var gläntas det då på dörrarna. Små invasioner tränga sig in med
påminnelser även hos oss.

En fläkt av dessa påminnelser omsvävar uppfostringsfrågan. Den nuvarande
pluggskolans omvandling till en karaktärs-, kunskaps- och yrkesskola
med likvärdig fostran och anseende för landets alla barn står permanent
på den politiska dagordningen. Makten och lärdomen kunna ej
undgå att ägna denna sak åtminstone en skygg uppmärksamhet.

Kring karaktärsdaningens problem kretsar också nykterhetsfrågan, som

Motioner i Första kammaren, Nr 207. 13

<iven blivit en politisk angelägenhet. Men även missbruken av tobak och
kalle tära pa folkhälsan och ropa efter individens självtukt. En omläggmrig
av folkets diet i hela dess vidd kräver vetenskaplig undersökning och
upplysning bland folket. Med undantag för alkoholbruket ha kraven på
folkhälsa genom individens självansvar avvisats från de politiska dagordningarna.
Nyligen krävde emellertid den svenska pressen eu ornlägg
ning av norrlänningarnas »hela diet». En liten glänta således i lörskansningarna.
Må vi svara, att omläggning av dieten är behövlig även
lör sydsvenskarna. Det erfordras vetenskapliga undersökningar och folkupplysning
om denna självtukt. Ordensväsendets försvinnande är jämväl
en karaktarsfråga med tillåtna gästroller då och då i riksdagen och statsrådsberedningen.

Maktens förnimmelser av personlighetens kultivering såsom en politisk
angelägenhet framträder starkast i anslagsbeviljandet för själavård genom
religionsförkunnelse. Därmed binder visserligen makten människornas
själar genom dogmatiska trossatser. Men på djupet ligger även här
den andliga frigörelsen såsom en anad officiell angelägenhet.

De svenska socialdemokraterna hava en gång uppfört karaktärsdaningen
på den politiska dagordningen. De norska socialdemokraterna följde
sedan exemplet. Eljest har, mig veterligen, inget politiskt parti givit plats
för denna angelägenhet i sin konstitution.

_ På de svenska socialdemokraternas partikongress år 1911 beslöts nämligen
att i slutet av programmets allmänna grundsatser intaga ett komplement
så lydande: »Socialdemokratien vill således avskaffa klassväldet
och skapa ett fast underlag för allas ekonomiska och andliga frihet. Den
vilt avskaffa fattigdomen och införa ett samhällsskick, som öppnar vägarna
för alla fram till bröd, frihet och självansvar.» Det nya var här således
betonandet av den andliga friheten som en politisk faktor vid sidan av
den ekonomiska och politiska samt att frihet borde beredas alla. Formuleringen
»avskaffa fattigdomen» gav också ett praktiskt och för alla begripligt
uttryck för vad frågan gällde.

_ Trilogien ekonomisk, politisk och andlig frihet hade således fått rum omsider
i ett partiprogram. Den betecknades realistiskt med orden »bröd,
frihet och självansvar», som giva en djupare begreppsbestämning än den
gamla lösen »frihet, jämlikhet, broderskap».

Av orsaker, scm icke behöva i detta sammanhang beröras, skedde år 1917
en utbrytning ur det gamla partiet av vänstersocialisterna. Uti den nya
sammanslutningens konstitution insattes en särskild författning, kallad
demokratiska grundlagar. Dessa utkorade den andliga vägledningen såsom
en politisk makt vid sidan av det ekonomiska ödet. Den ifrågavarande
nyorienteringen utvecklades också i ett manifest.

Emellertid avkastade 1911 års inslag föga i praktiken. Det började bliva
uågot trångt för den andliga friheten även inom det vänstersocialistiska

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

partiet trots dess författning. Denna erfarenhet om svårigheterna att
bygga upp någon fristad för det nya politiska inslaget hos nutidens politiska
partier utlöste i januari 1919 ett »Humanistiskt manifest, Riktlinjer
för en humanistisk rörelse — en ny politik, byggd på gamla sanningar».
Manifestet var undertecknat av 143 personer ur skilda politiska läger. Manifestets
»utgångspunkter» började med följande deklaration:

»Världshistorien är en berättelse om strider mellan lärorna med förbiseende
av sanningarna. Lärorna bygga företrädesvis på endera av tingens
två sidor och splittra. Sanningarna söka sammansmälta de andliga och
materiella verkligheterna och samla.

Hittills ha teorierna och deras praktik huvudsakligen rört sig i pendelsvängningar
mellan oförsonade motsatser, såsom idealism och materialism,
rationalism och empirism, allt uttryck för solen och jorden i människans
natur. Den idealistiska läran såsom ensam världsförbättrare tar icke tillräcklig
hänsyn till den materiella verkligheten och slutar i dimmiga chimärer
utan varaktig återverkan på livet, såpbubblor, som glänsa ett ögonblick
i solen och försvinna. Den materialistiska läran såsom ensam världsförbättrare
beaktar icke tillräckligt den andliga verkligheten och resulterar
väsentligen i omflyttningar av maktförhållanden, vilka icke förbättra
mänskligheten. Den goda viljan därtill dränkes i blodpölar och blir
på det sättet till intet.»

Hnder rubriken »program» framlades ekonomiska, andliga och politiska
riktlinjer. Slutligen fanns en avdelning benämnd »taktik», som började
med orden: »Vägen till friheten ligger i det meniga folkets, medborgarnas,
massornas egen personliga frigörelse från träldom under lärorna och partierna.
»

Manifestet avslutades med följande appell: »I enlighet väsentligen med
dessa riktlinjer, rätt förstådda och ej politiskt misstydda, inbjuda vi härmed
liksinnade, oavsett samhörighet med det ena eller andra av de nuvarande
partierna, att deltaga i en rörelse bland alla människor med följande
oåterkalleliga och ständigt vägledande mål: att genom ekonomiska omdaningar
och själarnas kultivering på samma gång — med stöd tillika av en
realdemokratisk samhällsordning — förvandla alla människor till en broderlig
mänsklighet.»

På grundval av detta manifest bildades det humanistiska förbundet med
uppgift bland annat, att dess medlemmar skulle var och en inom sitt parti
verka för manifestets grundsatser. Till stöd för rörelsen utgavs en månadstidning
kallad »Sol och Jord».

Detta framträdande föranledde åtskillig diskussion i pressen. De socialistiska
ledningarna stodo tveksamma, huru de borde ställa sig inför
denna tillämpning av 1911 års nyheter i deras principiella program. Åtskillig
sympati bland de menige förspordes och begripliga angreppspunkter
erbjödo sig icke. Man beslöt därför att varken angripa eller försvara

Motioner i Första kammaren, Nr 207. 15

det humanistiska förbundet utan lämna det i fred — för att do sotdöden
sasom mången föreställde sig måste bliva löl.jden. Förbundets verksam
het utåt har väsentligen avstannat tills vidare, väsentligen på grund av
dess främlingsskap i tidens »praktiska politik».

Däremot lämnades förbundets ankarfästen i de socialistiska författningarna
icke i fred. Om detta i viss mån var en följd av förbundets
framträdande, är obekant. Socialdemokratiska partiets programkommission
förordade hos 1920 års partikongress uteslutande av 1911 års inslag.
Lika enhälligt, som år 1911 gavs en plats för anden, lika enhälligt, med
undantag för en enstaka röst, blev den år 1920 uppsagd till avflyttning
ur grundstadgarna. Förslag vid 1928 års partikongress att återinföra in
slaget från 1911 lyckades ej samla tillräckligt intresse.

Ungefär samtidigt som anden utmönstrades ur socialdemokraternas författning,
erövrades socialdemokratiska vänsterpartiet av kommunisterna.
En bland de senares första insatser var att grusa de demokratiska grundlagarna.
Satsen »människornas karaktärsdaning och deras personligheters
inre utveckling är en samhällsangelägenhet» utplånades alldeles.

Det var således förbi för tillfället med ansatser till en nyorientering
inom det politiska livets grundvalar. Alla partier stodo åter eniga i denna
sak. De materiella frågorna för dagen och intressestriderna omkring dem
voro statskonstens huvudsakliga uppgift. Personlighetens kultivering ansågs
fortfarande ligga utanför statsmakternas befogenhet och förmåga.
Uti de båda socialistiska tidskrifterna Tiden och Zimmerwald kritiserades
av mig de förenämnda officiella programändringarna. Dessa uppsatser
voro avsedda att uppkalla diskussion. Någon sådan lät sig icke avhöra,
måhända därför att ett avståndstagande från det i alla tider väsentligaste
icke är så lätt.

Spridda försök hava tidigare och fortfarande gjorts hos svenska riksdagen
samt partikongresser och fredskongresser, svenska såväl som internationella,
i syfte att direkt eller på omvägar begära lejd för någon samvetspolitik.
Uttrycket humanistisk politik har nämligen utbytts mot samvetspolitik
med samvetsstaten såsom ett hägrande mål. Dessa försök hava
lett till såväl begabberier som aktningsfulla uttalanden, men icke till politiska
bemödanden. I brytningen mellan gammal och ny epok kan det
väsentligaste dock icke undanskjutas. Skillnaden mellan djuret i djungeln
och människan på vandring mot högre tillvarelseformer är den oförstörbara
kraften i utvecklingen. »Att vårdslösa roten och ändå ordna grenarna,
det är omöjligt», förkunnades, såsom nedan sägs, redan för årtusenden
sedan.

Förestående åskådning förkastar slaveriet under den enbart materialistiska
historieuppfattningen. På den gundvalen kunna inga bestående
landvinningar vidare förväntas. Karl Marx uträttade ett storverk för sin
tid. Han medhann dock ej mer än en dunkel aning om »frihetens sanna

16 Motioner i Första kammaren, Nr 207.

rike». Det är en försyndelse mot tidens helige ande, tycker jag, att försöka
binda den dogmatiskt vid milstolpar, som redan äro tillryggalagda.

Det har som sagt icke lyckats uppväcka diskussion om karaktärsdaningen
och dess betydelse för möjliggörande av samhällsbildningar och samförstånd
mellan individerna. Ett svenskt tidens tecken är kanske, att anden
givits plats på Brantings medalj. På den är inristat »mens agitat molem»
eller anden sätter materien i rörelse. Och då nu holländaren Hendrik de
Man i sitt utgivna arbete »Socialismens psykologi» hyllar även »samvetet»,
så föranleder detta äntligen någon uppmärksamhet. Denna synes dock röra
sig om samvetets betydelse såsom allenast ett uttryck för »intuition». Därmed
bredes över problemställningen och verkligheten nytt dunkel. Skillnaden
mellan djuret i djungeln och människan i kulturen är icke en skapelse
av konturlöst känslotänkande. Det är den största och skarpast utformade
realitet som finnes.

Det kan vara av intresse erinra, att påminnelser om det oundvikliga
framkommit under årtusenden. Mer än en gång har jag tillåtit mig i sådant
syfte bland annat citera Konfutses berömda politiska program, framlagt
för tvåtusenfemhundra år sedan. Detta är en mänsklighetsförklaring,
en allas bekännelse, ett politiskt fader vår. Det utgiver sig uttryckligen
vara den viktigaste grundvalen för »fred i riket». Därmed är allting sagt,
och allting kan ej sägas för ofta. Denna mångtusenåriga fredsförklaring
hade följande lydelse:

»De gamle började med att rätt styra staten, för att kunna rätt styra
staten lagade de först att god ordning härskade i deras familjer. För att
åvägabringa denna goda ordning kultiverade de först sina egna personer.
För att kultivera, sina egna personer rättställde de först sina hjärtan.
För att rättställa sina hjärtan lade de sig vinn om sannfärdighet i sina
tankar. För att bliva sannfärdiga i sina tankar gjorde de allt för att fullkomna
sitt vetande.

Att fullkomna sitt vetande består i att gå till grunden av tingen, genom
att gå till grunden av tingen blir ens vetande fulländat, är vetandet fulländat
bliva tankarna sannfärdiga, äro tankarna sannfärdiga, då följer
hjärtats rättställande, med hjärtats rättställande följer personens kultivering,
med kultiveringen av personen följer god ordning inom familjen,
med god ordning inom familjen ett rätt styrande av staten, med ett rätt
styrande av staten följer ostörd fred för riket.

Från himlens son till folket betraktade alla personens kultivering som
roten (till allt annat). Vårdslösa roten och ändå ordna grenarna, det är
omöjligt.»

En rörelse, som vill samla mänskligheten, måste i sin idévärld komma
med fulla händer. Den bör tillika alltid sta längst till vänster för att
använda detta utnötta och missvisande uttryck. Ingen kan göra det
omöjliga för tillfället. Vi vilja dock alla, att frukterna på marken skola
få mognadens rodnad över sig och att våra barn skola blomstra med röda

1-7

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

kinder. Därför plantera vi ut dem i solen, som ju betecknar det avlägsnaste
vi med någorlunda visshet känna till.

I denna bemärkelse måste all sann statskonst vara röd . Den skall
slösa med livets fullhet, dess värme och färger över dagsfrågorna. Endast
pa dessa vägai kan vildmarken övergå i civilisation och den senare försjunka
i kulturen.

Eolken och freden.

Degei inga 111a härleda sina mandat genom parlamenten och ytterst från
folken i val. I själva verket för även eu parlamentarisk regering sitt eget
fria liv. Så länge en regering ej har bakom sig ett folkprogram för freden
eller med andra ord en självständig folkmening, som vill något och ej
allenast slaviskt bejakar varje vägledning ovanifrån, då är folket icke
representerat i regeringen och således icke heller i de delegationer, som utses
av densamma.

De menige äro icke insatta i statskonstens vanskligheter och irrgångar.
De känna icke mer än vad deras dagliga partitidning på ett ofullständigt
och missvisande sätt låter dem få veta. Den allmänna meningen är därför
ofta vankelmodig, opålitlig och föga upplyst i de dagsfrågor, som översvämma
ytan av samhällslivet. Regeringarnas medlemmar, behärskade som vi
alla av den mänskliga naturen, finna häri en förevändning att lita på sig
själva, taga tyglarna i sin hand och ovanifrån bemästra folkmeningen. Det
tjänar ingenting till att invagga oss i allt för fagra illusioner om demokratien,
och det är fåfängt att sörja över formaldemokratiens svårigheter.
Monarkien, krönt eller okrönt, och oligarkien, laglig eller faktisk,
förbliva under civilisationens epok att vara de oföränderliga regeringsformerna
för dagen inom de största stater intill de minsta sammanslutningar
trots alla pappersförfattningar.

Näi åter denna grunda böljegång på tidshavets yta ådagalägger sin oförmåga,
då är folkets tid inne och dess röst vida mer guds röst än deras förtroendemäns.
Världen har då ett behov av de vaknande samvetena. Det
är på detta fjärrskådaren från soluppgångens länder Laotse syftade, då
han för tvatusenfemhundra år sedan siade: »de som äga den sanna insikten,
höra ej till de högt lärde; de som äro högt lärde, sakna den sanna insikten».
Eller såsom Nasaréen sexhundra år efteråt uttryckte det: »detta
har blivit dolt för de visa och kloka samt uppenbarat för de fåkunniga».

Vad det vill till är således tillkomsten av ett folkprogram för freden. En
självständig folkmening med bestående ideal är en oundgänglig grundval
för ett framgångsrikt fredssträvande. Detta förutsätter ett tålmodigt arbete
oftast utan allvarligt stöd av maktställena.

De folkliga fredsrörelserna äro religiösa eller politiska. De religiösa
söka i bibelns lära eller samvetets bud stöd för den uppfattningen, att
allt deltagande i krig eller krigsförberedelser är en försyndelse mot heliga
Bihana till riksdagens protokoll 1929. 3 samt. 53 höft. (Nr 207—215.)

18 Motioner i Första kammaren, Nr 207.

lagar. De vägra därför att deltaga i krig eller värnplikt. Några anse
även oriktigt att befatta sig med civil värnplikt eller betala skatt, varav
någon del går till krigsväsendet. De hoppas kunna förekomma krig genom
en omfattande vägran från värnpliktiga att gå ut i kriget, då det utbryter.

De politiska fredsrörelserna sätta föga tillit till den förenämnda utvägen
och allra minst i vår materialistiska tid. De arbeta för att avhjälpa
krigens orsaker, åstadkomma laga avrustning samt därigenom
med stöd av en allmän opinion förekomma krigsutbrott och skapa en
varaktig fred.

Ett krav från fredsföreningarne på det allmänna är någon statssubvention.
Vid allmänna fredskongressen i Warschau år 1928 biträddes ett
tyskt förslag att ett belopp motsvarande viss procent av militärbudgeten
alltid borde beviljas fredsrörelsen. I Sverige har anslag givits, dock
till obetydliga belopp och till auktoritativa, halvofficiella sammanslutningar.
Den folkliga fredsrörelsen har däremot blivit ställd utanför
märkligt nog, i all synnerhet efter införandet av den allmänna rösträtten
och tillkomsten av vänsterregeringar. Oavlåtliga påminnelser och diskussioner
särskilt i första kammaren ha dock omsider väckt betänksamhet,
och tecken tyda på, att den svenska riksdagen står inför en vändpunkt.
Hitintills har anslag till skytteföreningar till stora belopp årligen beviljats.
Hädanefter skulle möjligen en mera varaktig subvention till i någon
mån höjt belopp tilldelas fredsföreningarna. Man vet dock ännu ingenting
med visshet och gör klokt i att fortfarande bereda sig på grusade
illusioner.

Anslagen till folkets fredsrörelser böra icke bestämmas till någon bråkdel
av militärbudgeterna. Detta synes mig vara att göra denna budget
allt för stor ära. Att tydligen uttala, att fredsanslagen böra inskränka
sig till en liten försvinnande del av budgeten, är väl ett underskattande
och en förolämpning mot fredssaken.

Mången tror måhända, att folksjälens talan föres av folkförbundet. I
verkligheten är detta allenast ett regeringsförbund. Förbundsförsamlingens
utseende av de särskilda medlemmarna genom allmänna val i samband
med de nationella parlamentsvalen har därför understundom föreslagits
såsom ägnat att demokratisera förbundet. Detta är ju en form, som
kan verka åtskilligt till allmän upplysning, men den går icke ensam till
grunden av problemet.

Även folkförbundets akt saknar karaktären av ett folkprogram för freden.
Ehuru akten är ett idéprogram befinner den sig, låt vara av naturliga
skäl, ännu i grundläggande delar fjärran från de gamla sanningarna.
Den känner icke till idéerna om ett världsspråk, nationernas självbestämningsrätt
i alla världsdelar, jordens befolkningsfråga och rasernas likställighet,
den fullständiga avrustningen, den sociala frågans grundprincip
och den stora frigörelsen genom personlighetens kultivering, med mera

Motioner i Första kammaren, Nr 207. . 19

dylikt. En allmän revision av folkförbundets akt i syfte att förbundet mä
bättre motsvara sin ideella uppgift är därför en oundgänglig uppgift.

Till sist är folkförbundet icke ens till namnet ännu vordet en representation
för världsdemokratien. Förbundet är företrädesvis en europeisk
sammanslutning. Do andra världsdelarna ställa sig alltmera reserverade
till förbundet på grund av dess ensidiga målsmanskap, dess maktorganisation,
och dess hegemoni för tre europeiska språk. Starkast har anslutningen
varit från Sydamerika, ursprungligen delvis förklarad därav, alt
de sydamerikanska staterna sökte genom anslutningen till folkförbundet
vinna en motvikt mot den nordamerikanska monroedoktrinen, som understundom
tog sig uttryck i en besvärande inblandning i de sydamerikanska
staternas självbestämningsrätt.

lian emellertid folkförbundet icke själv frigöra sig från sin nuvarande
begränsning att företräda först och sist europeiska angelägenheter, kommer
kanske förr eller senare såsom ett brev på posten världsdelarnas sammanslutning
var för sig eller med andra ord Pan-Europa, Pan-Amerika,
Pan-Asien, Pan-Afrika och Pan-Australien. Propagandan för de två första
sammanslutningarna är redan i full gång och i Asien saknas icke heller
tecken och förberedelser.

Folkens omedelbara intresserande i världspolitiken sammanhänger också
med botemedlen mot krisen i det parlamentariska systemet. Vad som felades
den gamla statskonsten var, att den sökte skapa demokrati genom formei.
Den har varit en formaldemokrati. Den ville bereda människor frihet
från förtryck och sökte då först utfinna former, som satte gränser
för förtrycket. Även former äro nödvändiga och de nuvarande kunna
förmodligen förbättras. Förenämnda trägna och svåra sysslande har tagit
civilisationen helt i anspråk. En förträfflig stat kan emellertid omöjligen
resas på grundvalen av individer, som alla söka sin egen frihet utan
att tillika fostras till pliktuppfyllelse och hänsyn till andra.

Den förenämnda krisen är en begynnande avblomstring av liberalismens
betydelsefulla insats att resa skansar till skydd för friheten. Den
är ock eu följd av arbetareklassens framryckning med krav på ett människovärdigt
livsuppehälle. Kännetecken för krisen är bland annat folkrepresentanternas
växande osjälvständighet gent emot maktställena, utslocknande
utav folkets röst samt de parlamentariska dagordningarnas
avvisande ställning till stora kulturområden såsom fredsfrågan, jordflagan,
författnings!rågan, folkhälsan genom personlig hygien och karaktärsdaningen.
I fredsfrågan tar sig denna avhållsamhet uttryck som sagt
genom ett ensidigt sysslande med militärfrågan under bestämt avvisande
från parlamentarisk politik av de övriga grundvalar för freden, om vilka
i denna avhandling erinrats.

Uppgiften att skapa upplysning och intresse i utrikespolitiska frågor
påkallar slutligen granskning av gällande ordning för samarbete mellan
regeringar och parlament. Det stannar också här vid former. En väl

20'' Motioner i Första kammaren, Nr 207.

lagd väg är även ett gott verktyg, men dess nytta beror av den anda, i vilken
den begagnas.

En gammal förespegling, som plägat förbindas med parlamentarismens
genomförande, bar varit parlamentarisk kontroll på utrikespolitiken.
Denna förväntan har icke gått i uppfyllelse. Intresset därför inom parlamenten
själva är icke stort, Regeringarnas maktbefogenhet och sekretess
i dessa angelägenheter härska fortfarande. För närvarande är det ertdast
fredskongresser av olika slag, som då och då dragä fram det gamla
formuläret för att påminna om detsamma.

I Sverige är ämnet för närvarande lagt till handlingarna. En kommitté
tillsattes eu gång för att omsider framlägga förslag till den mycket omtalade
reformens genomförande. Resultatet blev, att svenska riksdagen
erhöll rätt att pröva vissa redan preliminärt avslutade konventioner och
att utse en utrikesnämnd för samråd med regeringen.

Utrikesnämnden, vilken utses formellt av partierna och reellt av deras
spetsar, är vorden ett kastrat av en parlamentarisk delegation. Den omtöcknas
med sekretess som i gamla dagar, ehuru tidigare alltid hetat, att
denna måste bort. Varken riksdagen eller folket få någon kännedom om,
vad deras regering eller förtroendemän i nämnden syssla med. Riksdagen
och svenska folket hållas lika mycket utanför som förut. Nämnden,
i vilken Konungen personligen för ordet, har mera karaktär av ett
utvidgat statsråd än av en riksdagsdelegation.

Man må icke längre beklaga dylika företeelser utan förstå dem. Den
parlamentariska kontrollen på utrikespolitiken är eu gammal formaldemokratisk
idé. Att kontrollera det ofullkomliga med något annat ofullkomligt
är föga givande. Åtskilligt skulle däremot vinnas i upplysningssyfte
och intresse, om utrikesnämnden omvandlades till ett ständigt riksdagsutskott,
kallat utrikesutskottet eller fredsutskottet.

l)en allmänna, omedelbara och fullständiga avrustningen.

Människornas avväpning har allt id hägrat i historien såsom den stoi a
befrielsen. I vår tid har den allmänna, omedelbara och fullständiga avrustningens
stund kommit. Religionerna påbjuda den, pacifismen fordrar
den, de fjorton miljonerna mördade soldaternas blod ropar efter den,
fredsslutet i världskriget har utlovat den och ingen mindre än den fruktade
Sovjetunionen har nyligen i Geneve förordat den. Nationalkrig och
inbördeskrig böra icke vidare vara tillåtna.

Det kommer att framstå allt klarare för eftervärlden, att världskriget
även haft vinningar. Det har realpolitiskt sopat bort de tre stora tmlitärmonarkierna
Hohenzollern, Habsburg och Romanorv. Redan detta är
en mäktig fredsgaranti.

Kriget har i stora drag genomfört nationernas självbestämningsfätt
inom Europa genom att skapa en kedja av nya frigjorda folkstater, gruh -

Motioner i Förslå kammaren, Nr 207. 21

dade på nationalitetsprincipen. Det otroliga har således inträffat i följd
av kriget.

Ur kriget liar oek framgått grundläggandet av ett folkförbund. Detta
är visserligen ännu ett kristidsbarn. Det bär råkat in nu i tre återvändsgränder.
Det vill minska rustningarna med bibehållande av rustningarnas
ofärd, lösa säkerhetsfrågan med bevarande av osäkerhetens grundvalar
samt skapa skiljedom i vitala frågor utan lagar eller erkänt rättstillstånd
att döma efter. Med god vilja kan detta frö växa ut till ett träd, som
överskuggar världen.

Vad som i avrustningsfrågan emellertid framstår som viktigast, det är
att genom fredsslutet i kriget skapats i hjärtat av Europa fyra avrustade
stater: Tyskland, Österrike, Ungern och Bulgarien. Mången invänder, att
dessa länder icke äro avrustade. Tyskland är dock förbjudet att hava
någon luftflotta eller krigsindustri. Det får behålla allenast en liten maktlös
sjöflotta, och dess beväpnade styrka är begränsad till högst hundra
tusen man, avsedd att utgöra en ordningsmakt. Det vore en stor lyftning
för fredens flykt över världen, om andra länder inskränkte sig åtminstone
till vad sålunda är tillåtet. De tyska reprsentantema i Geneve hava
energiskt protesterat emot talet, att Tyskland icke skulle vara avrustat.

För övrigt, icke har detta inverkat nedsättande på Tysklands anseende
i världen. Folkförbundets medlemmar stodo med hatten i hand och
tiggde, att Tyskland skulle förena sig med dem, trots att det var avväpnat.
Det spelar samma inflytelserika roll som förut vid internationella förhandlingar.
Det är icke vapnen utan det tyska arbetet och landets traditioner
i fredliga värv, som fortfarande skapa landets prestige. Denna kan
ingen makt fråntaga tyskarna, lika litet som dylika landvinningar kunna
berövas andra nationaliteter.

Det är väl nu en livsfråga för mänskligheten, att ny uppslutning sker
till de ovannämnda staternas avrustning. Denna vinst av världskriget
hotar annars att gå förlorad. Då äventyra vi att falla hopplöst tillbaka i
militärväsendets armar. Det är beklagligt, att denna nydaning och dess
konsekvenser icke uppmärksammas i den parlamentariska politiken. Man
må bemöda sig aldrig så mycket att väcka åtminstone diskussion. Svaret
utebliver, och de tillfrågade blicka förstrött ikring sig liksom för att
undgå det obehagliga spörsmålet.

Gärna skall medgivas, att en allmän avrustning icke kan i detta ögonblick
komma till stånd. Det finnes som sagt stater, vilka ha besittningar
och intressesfärer uti främmande världsdelar. Deras ekonomi och maktställning
äro sedan länge sammanvävda med dessa fördelar. De anse sig
därför nödsakade att behålla sitt inflytande genom vapenmakt, utan vilket
det eljest skulle gå förlorat. De genom världskriget nybildade europeiska
staterna sitta ännu så osäkra i sadeln, att de ej våga avrusta, och hatet
mellan Balkanfolken är ej heller någon fredspredikan.

Yi finna således, att krigen och följaktligen ej heller militärväsendet

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

kan avskaffas utan med undanröjande av deras orsaker. Den kanske
viktigaste förutsättningen för borttagande av krigsfaran är således de
asiatiska och afrikanska folkens frigörelse. Kan det ej ske på fredlig
väg, såsom man vill hoppas, kommer lösningen genom ett nytt världskrig
mellan världsdelar och raser.

I ett sådant tidsläge hör det väl vara uppenbart, att sådana länder som
de skandinaviska skulle gagna sig själva och mänskligheten i högsta
grad genom en uppslutning just nu till den avrustning, som skett i Europas
medelpunkt. Mången tror, att vi äro uppfordrade därtill och att det
således borde vara ingenting mindre än vår plikt. Denna uppslutning
bör helst ännu fullständigare anknyta sig till programmet om människornas
avväpning. Någon »isolerad» svensk avrustning är det således ej
fråga om, ehuru den i och för sig även vore berättigad och banbrytande.

Folkförbundet har på sitt program allenast »minskning av rustningarna».
Denna begränsning har sin förklaring i militärväsendets supremati fortfarande
och förbundets uppgift att föra s. k. sanktionskrig mot olydiga
medlemmar. Detta program upprätthåller krigets idé i hjärnorna. Det
kan ej heller genomföras över hela linjen, varför ock förbundets försök
hitintills oavlåtligt strandat.

Nu föreligger den från Nordamerika framförda Kello g g pakt en, som rönt
stor anslutning och även skall föreläggas årets riksdag för godtagande
från Sveriges sida. Pakten avser en överenskommelse mellan staterna att
ej tillgripa krig för lösande av inbördestvister. Detta är ej första gången
man sökt avvärja krigen med bibehållande av krigens orsaker.

Vid ett möte under medeltiden mellan världsliga och andliga furstar uti
staden Basel i Schweiz, förmodligen det stora kyrkomötet på 1400-talet,
lärer beslut fattats, att krig ej vidare skulle få äga rum. Denna upplysning
lämnades mig av en sakkunnig vid ett besök en gång i nämnda stad.

De flesta fredsslut i europeiska krig intill franska revolutionen innehöllo
försäkringar om, att »en evig fred» därefter skulle råda mellan de
krigförande parterna. Efter nämnda revolution började man däremot vid
olika uppgörelser se något mera realistiskt på saken.

Den heliga alliansens furstar överenskommo i början av 1800-talet efter
Napoleons störtande att styra sina stater på ett kristligt sätt, som uteslöt
allt tal om krig.

De liögstämda inledningsorden till den andra Haagkonferensens år 190.9
fattade beslut, undertecknat av de flesta stater i världen, innebära i själva
verket enahanda utfästelser.

Folkförbundets bekanta Genéveprotokoll förklarar krig vara brottsligt
och ej få förekomma, åtminstone endast undantagsvis.

Nu kommer Kelloggpakten med ungefär samma innebörd som Genéveprotokollet.
Det har betraktats såsom ett stort framsteg i det eftersträvade
närmandet från Nordamerikas sida till folkförbundet likaså även

Motioner i Första kammaren, Nr 207. 23

genom sitt innehåll och den allmänna anslutning det väntades få och även
fått från staternas sida.

Det säger sig självt, att om man förklarar sig avstå från bruk av
vapen, så följer därav konsekvent, att man samtidigt hör nedlägga dem.
Alla stater, som undertecknat pakten, hava emellertid bibehållit sina rustningar
och ej tillkännagivit någon avsikt till avrustning. Detta betyder
uppenbarligen, att man ej känner sig säker på sin sak. Man behöver
kanske en vacker dag använda sitt militärväsende i alla fall för oförutsedda
ändamål trots anslutningen till pakten. Vissa stater hava till och
med vid underskrivandet avgivit uttryckliga reservationer, som mer eller
mindre avslöja ett dylikt förbehåll.

Det överraskande har nu inträffat, att två olika åskådningar inom den
amerikanska senaten godtagit pakten, dock med en märklig kompromiss.
Från paktens tillämpning har undantagits hela den amerikanska kontinenten
eller såsom det uttryckts, den nordamerikanska monroedoktrinens
intressesfär. Likaså lär ha undantagits »försvarskrig», ett som bekant obestämt
och omtvistat begrepp.

Nordamerikanska regeringen bär vidare tidigare tillkännagivit, att pakten
ej förutsätter någon Förenta staternas avrustning. Samtidigt med
paktens antagande stod senaten i begrepp att bevilja anslag till femton
nya kryssare.

Man må icke förundra sig över, att sådana stater som England och
Frankrike ej äro beredda till avrustning och obetingad anslutning till
traktaten. De hava stora besittningar och intressesfärer uti främmande
världsdelar. Deras ekonomi och maktställning äro sedan länge sammanvävda
med dessa fördelar. De anse sig därför nödsakade att behålla sitt
inflytande genom vapenmakt utan vilken det eljest skulle gå förlorat.
Liknande är förhållandet med andra stater såsom Holland, Spanien och
Italien.

De genom världskriget nybildade europeiska staterna sitta också ännu
så osäkra i sadeln, att de av den anledningen ej våga avrusta. Hatet mellan
Balkanfolken är ej heller någon fredspredikan.

Vi finna således, att krigen och militärväsendet ej kunna avskaffas utan
undanröjande av deras orsaker. Kelloggpaktens ovannämnda föregångare
hava därför icke heller betytt någonting. Den kanske viktigaste förutsättningen
för undanröjande av krigsfaran är sålunda de asiatiska och
afrikanska folkens frigörelse. Kan det ej ske på fredlig väg, såsom man
vill hoppas, kommer lösningen genom ett nytt världskrig mellan världsdelar
och raser.

Det har uttalats förhoppning om, att när Sverige besluter tillträda
traktaten, skall vårt land till sin ära taga avstånd från imperialistiska
reservationer. .lag tror, att landet ej bör sätta sig på några höga hästar. Vi
hava genom neutralitetsförklaringar alltsedan 1815 tillkännagivit en slags
Kelloggutfästelse för vår del. Endast försvarskrig skulle kunna ifråga -

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

komma. Icke förty grepos stora delar av nationen av lusta till angreppskrig
1853 mot Ryssland, 1864 mot Preussen och Österrike, 1905 mot Norge
samt åren 1915 och 1916 mot ententemakterna genom »den modiga uppslutningen
vid Tysklands sida».

Om de finska nationalisterna på allvar gå till storms för att lamslå och
utrota svenskheten i Finland, så undras om icke bruket av vårt militärväsende
skulle intressera svenskarna mera än vår underskrift under Kellpggtraktaten.

Det är nog rådligast att Sverige undertecknar pakten flärdfritt utan
åthävor. Vår anslutning sker för billigt pris. Vi behöva ej tillägna oss
några grundsatser eller avstå från några maktintressen. Vad som däremot
borde erinras är, att paktens konsekvens är den allmänna omedelbara
och fullständiga avrustningen samt att början därtill bör göras av
de länder, som äro mogna därtill, och således även av Sverige.

Vid den allmänna fredskonferensen i Warschau sistlidne sommar förelädes
kongressen en resolution från dess ledning om anslutning till Kelloggpakten
såsom »en epokgörande historisk tilldragelse». Kongressen reducerade
anslutningen till dess riktigare proportioner. För min del föreslog
jag två resolutioner, en om pakten och en för omedelbar avrustning
för dem, som i likhet med skandinaverna voro i tillfälle att redan nu
kunna ansluta sig till den avrustning av Tyskland, Österrike, "Ungern och
Bulgarien, vilken skett genom fredsslutet i världskriget. I dessa resolutioner,
som vunno åtskilliga röster, betonades, att Sovjets i Geneve framförda
avrustningsförslag var en konsekventare utformning av den amerikanska
pakten och således även förtjänade erkännande såsom en historisk
tilldragelse.

Kelloggpakten saknar naturligtvis trots sina vanskligheter dock ej betydelse.
Den har tillkommit såsom ett uttryck av samvetets röst. Ett
sådant uttalande från alla stater binder dem i alla fall i någon mån även
i deras handlingar. Pakten kan ur den synpunkten vara ett ytterligare
bidrag till hjärnornas revolution.

Fri annan aktualitet i avrustningsfragau är utläggningarna om gaskrigets
verkningar. Mången anser, att nu föreligger större skäl till avrustning
än förut. Diskussionen synes arta sig till, att utan hotet om gaskriget
så kunde ej någon svensk separat avrustning komma i fråga.
J)etta är ett ogynnsamt inslag i frågans bedömande. Även om gaskriget
ej uppfunnits, äro skälen för en svensk avrustning lika starka
som förut. Dessutom var väl världskriget tillräckligt fasansfullt för att
kunna göra varaktigt intryck av, att det ej får upprepas. De europeiska
stater, som behärska, nationaliteter i främmande världsdelar, komma för
övrigt icke att nedlägga vapnen på grund av det nya förstörelsemedlet.
De behöva sin beväpning för att hålla de nämnda folken i tygeln. Och
de behöva ej frukta något gaskrig från de senares sida. Anhängarna av

Motioner i Första kammaren, Nr 207. 25

ett militärväsende imponeras tydligen icke alls av den uppenbara faran
och komma säkerligen icke heller att fästa avseende vid framkomna förslag
att bygga om våra städer. Det nyligen framlagda utkastet till stadsplan
för viss del av Ladugårdsgärde i Stockholm säges enligt beskrivningen
skydda stadsplanen mot faror från tyngre gasers nedkastande vid
luftanfall. Men hur går det med de andra stadsdelarna!

I Nordamerika lära militära etahlissement fortfarande vara förlagda
ute på landsbygden. Hos oss ha kaserner med lantlig belägenhet flyttats
till städerna, och i anslutning till denna militärpolitik har flottans huvudstation
nyligen förlagts till hjärtat av huvudstaden. Icke heller i detta
spektakel lär någon benägenhet till förändring vara att förvänta. Möjligen
beror detta därpå, att man i sitt tysta medvetande icke tror så
mycket på, att landet blir utsatt för något anfallskrig. Den som fruktar
ett flyganfall måste dock nu medverka till de militära etablissementens
utflyttning samt för övrigt påfordra en internationell lagstiftning, som
reglerar rätten att nedkasta bomber från flygflottor.

Den febrila diskussionen på senare tider i Sverige om gaskriget är
ganska farlig. Den hotar att insvepa oss i en krigshypnos med förglömmande
av fredens landvinningar och den ringa sannolikheten för vårt
lands indragande i ett krig. Nu uppmarschera på dagordningen ombyggnad
av våra städer och kolossala rustningar mot gaskriget. Vi befinna
oss med andra ord i en barnkammare. Vilja vi förjaga från våra kuster
denna skräckstämning, står oss dock tillbuds ett radikalt och ärofullt
botemedel: den omedelbara och fullständiga avrustningen.

Med åberopande av vad sålunda anförts och under hänvisning jämväl
till mina tidigare detaljerade framställningar i riksdagen rörande olika
delar av fredsfrågan hemställes,

att riksdagen ville begära Kungl. Maj:ts initiativ
till att, i anslutning till ovan angivna riktlinjer, en
ledande tanke och en ordnande hand läggas på svensk
utrikespolitik och dess arbete för fredsfrågans lösning.

Stockholm den 31 januari 1929.

Carl Lindhagen.