Motioner i Första kammaren, Nr 205 (Motion 1930:205 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Nr 205.

Av herr Lindhagen, örn den sociala jordfrågans återupptagande
till övervägande i hela dess vidd.

»Evad okunnigheten och villfarelsen
må hava att förebära, så måste jordbruket
såväl i lappmarken som annorstädes
anses för basis till all hushållning, som
man vill skall äga bestånd och varaktighet.
»

Akademisk disputation 1760.

Det har förebådats och krävts från när och fjärran, att detta riksmöte Näringarnas
skulle framför allt bli en jordbrukets riksdag. Denna näringarnas näring näring.
förtjänar det verkligen och behöver ihågkommas icke minst i dessa tider.

Vi menige, som förstå att man måste äta för att kunna leva, se med förväntan
och bävan upp emot de politiska höjderna, vilka fördela värme
och köld över tegarna. Skall denna framstöt för jordbruket bli en ottesång,
en kör av partiernas röster, anstiftare av något grundläggande eller
ett berg, som föder en obetydlighet?

Den som länge virvlat med i tidsströmningarna och prövat på åtskilligt
förstår att tålamodet är en särdeles viktig beståndsdel i livsföringen.

Det är tämligen lönlöst att tappa modet inför skenbara omöjligheter och
missräkningar. Till och med urberget urhålkas av droppen, och »det mjukaste
ting i världen krossar det hårdaste», försäkrade Laotse för nära
tretusen år sedan. Än kommer dag och aldrig är något av betydelse belt
förbi.

Lättsamt vore dock, örn åtminstone solklara saker finge vara ostridiga.

Varför kan icke allmänt medgivas, att det årliga skördandet på ett område
av säd, gräs och rotfrukter är en högre och rikare kultur än avverkandet
på detsamma med långa mellantider av ett antal tallar eller granar.
Människan levde ursprungligen i djungeln, bodde i jordhålor, klädde
sig med vad som helst och livnärde sig med vildmarkens frukter och jaktbyten.
Därefter kom en primitiv boskapsskötsel med husdjur, och nästa
steg var fast bosättning för idkande av åkerbruk. I historien betecknas
enstämmigt denna utveckling såsom ett stigande upp emot högre tillvarelseformer.

Detta människans och tingens läge påkallar väl vakthållning kring den
odling av jorden, som skapats under seklerna, och nyodling av mark, som
är odlingsbar. Varför skall en i stort sett så bjudande angelägenhet behöva
förnekas?

Bihang till riksdagens protokoll 11)30. 3 sami. 5.9 haft. (Nr 205.)

Den tekniska
och sociala
jordfrågan.

2 Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Jordbruket behöver även virke för sina omistliga ändamål i synnerhet
i vårt klimat. Även detta tillskott måste jordbrukaren begära av
jorden. Skogen bör således tjäna även försörjningsmöjligheterna genom
jordbruk. En sådan viktig sak förbises, förnekas eller betraktas med ovilja
på många håll.

Ett allmänt intresse bör vara att allt detta jordbruk stödjes genom upplysning,
kredit och andra opolitiska möjligheter. Icke ens detta är alltid
ostridigt.

Även jordbruket måste i rimlig mån skyddas mot våldsamma konjunkturer
och övergrepp. Det har ofta att kämpa icke blott mot utländsk konkurrens
utan minst lika mycket, ofta ännu mera, mot missförhållanden
inom det egna landet. Det har i all synnerhet överflyglats av industrialismen.

Särskilt får ej förglömmas, att jordbrukets sak är en angelägenhet ej
blott för dem, som besitta ett jordbruk. Skogs- och flottningsarbetarna
ha rätt till hembildning och möjligheter i sitt säsongarbete att under arbetslösa
tider dessutom få odla någon jord för sitt husbehov. Det uppväxande
släktet i de små jordbrukarhemmen liksom även lantarbetarna
längta efter försörjning genom ett jordbruk, som någorlunda kan föda
sin man. Den otrygga arrendatorsklassen slavar under godtycket och vill
bli fri. Betryckta småbönder med otillräckliga ägor och hänvisade till
biförtjänster i andras skogar kämpa hårt för livet. Alla stå de väntande
på en stark och redbar hand vid styret i sin jordbruksfråga. Kan någon
förneka, att det ej förhåller sig på detta sätt?

Till sist, den så kallade samhällsordningen är uppenbarligen ytterst till
för att värna örn individernas rättigheter och skyldigheter. Själv är den
blott en juridisk personlighet och hänvisad att av individerna nödtorftigt
låna de stycken av en själ, som den kan behöva.

Tillvarons grundvalar åter äro utåt sol och jord, inåt arbetet och samvetet.
En sådan ordning kan aldrig kullkastas. Det är den verkliga samhällsordningen.
Åsikterna växla, intressekampen går sin böljegång, vetenskapen
och tekniken fulländas, formerna byta gestalt. Bakom detta
rörliga liv vila de ovannämnda grundvalarna för tillvaron oförändrade
till sin natur. Nog böra vi kunna medgiva, att detta verkligen är förhållandet.

Med dylika utgångspunkter är uppenbart, att jordbrukets problem har
en långt större räckvidd än som nu tillämnas det. Ett tillgodoseende av
denna angelägenhet återverkar hälsosamt även på övriga näringar och
befolkningslager. De medborgare, vilkas utkomst bero av jordbruket och
dess utvecklingsmöjligheter inom landet, måste alla tagas med i den tillämnade
omtanken för jordbruket. Trontalet bebådar regeringsinitiativ
allenast för dem, som redan besitta jordbruk. Det begränsar sig vidare till

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

angelägenheten att bereda jordbrukarna högre pris för sina produkter. Om
det senare rör sig i själva verket oron just nu i de olika lägren.

Åkerbrukets problem sammanhänger som sagt med skogsfrågan. I den
gamla tiden voro människorna hänvisade att ur åkrarna söka sin föda
och materialerna till sin beklädnad. Skogarna med sina vatten skänkte
bostad, redskap, värme, villebråd och skönhet. Från fäderna ha vi ärvt
lystringen: bruka jorden, vårda skogen.

Nutidens tekniska uppfinningar ha kommit med nya revolutionerande
uppgifter för skogen, vattenfallen, malmerna och torvmossarna. De lia
givit jordbruket nya metoder och samtidigt gjort livet surt för detsamma.
De ha skänkt världen det stora sorgebarnet, som kallas städernas jordfråga
och bostadsanskaffningen över huvud taget. De ha satt aktiesystemet
och de på detta uppbyggda juridiska personerna utan själ till överman
över individerna och därmed likt gökungen trängt ovägbara värden
ur boet.

Därmed upprullas jordfrågan i hela dess vidd. Spörsmålen äro många
och kunna grupperas på flera sätt. Grundläggande är uppdelningen i en
teknisk jordfråga och en social jordfråga. Den förra rör jordbrukets,
skogsvårdens och bosättningarnas främjande genom upplysning, understöd,
lämplig jordstyckning, sammanslutning med mera. Huvuduppgiften
är här att stärka individernas förmåga att reda sig själva, vilket i
längden är det viktigaste. Den andra angelägenheten avser den rättvisaste
och lämpligaste jordfördelningen. Uppgiften är här att, väsentligen
genom lagstiftning, röja vägarna mot detta mål samt skilja mellan
stridiga intressen. Båda uppgifterna gå formellt upp i varandra mångenstädes
på gränsmarkerna. Sakligen sammansmälta de till en odelbar enhet.
Strävandena på båda områdena betinga varandra.

Den sociala jordfrågan, så vitt den avser åkern, skogen och bostadsmarken,
härleder sig i sitt första genombrott på senare tider från trävarukonjunkturernas
mellankomst i medlet av 1800-talet. Skogsindustrien
hade enligt sakens natur icke någon omtanke örn jordbruket. Skogen var
dess guld. En synnerlig fara uppstod i landets skogsbygder för det självständiga
jordbrukets utrotande, och den svävade särskilt över de nordligaste
provinserna.

Sålunda uppflammade den stora striden vid sekelskiftet mellan skogen
och åkern. På den ena sidan stod skogsindustrien, storkapitalet och den
högre ämbetsmannavärlden med dessa makters klientel. På andra sidan
reste sig som en man den allmänna opinionen i de hotade landsdelarna
för att bygga ett värn örn »de breda bygderna», nybyggenas utposter och
bidande odlingsmöjligheter. Det sunda förståndet i det övriga riket ryckte
också upp på denna front i täta formationer. Till och med den dåvarande
första kammaren vägrade sin medverkan till att sätta åkern ur spelet.

Efter åtskiliga skärmy telin gar, bland vilka särskilt bemärktes Erik

Norrlands•
fråsan.

4 Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Åkerlunds motioner i andra kammaren örn begränsning av bolagens jordförvärv
i riket, ingrep slutligen 1901 års riksdag särdeles kraftigt med
anledning av den s. k. norrlandsmotionen, som undertecknats av samtliga
representanter för Norrland och Dalarna utom representanten för Gävle,
Starbäck. Dessutom stöddes den av ledande personer ur skilda partier
från rikets övriga delar. Lantmannapartiets ledare Ivar Månsson i Trää
hoppades på en fortsättning för stävjande även av de skånska sockerbolagens
jordförvärv. Det betonades i framställningen, att det ej gällde något
angrepp på skogsindustrien i och för sig. Att denna fyllde en allmän
uppgift ville ingen bestrida. Men den skulle då, menade motionärerna,
komma över landet »som ett sakta befruktande regn och ej såsom en
stormflod, vilken sköljer bort gammal kultur och århundradens förutseende».
Med denna kultur åsyftades bondens spadtag genom seklerna.

Opinionsyttringarna voro så starka ute i landet, tillståndet låg så klart
inför samtidens blickar, att andra kammaren med överväldigande majoritet,
utan kommittébetänkande, utan högsta domstolens hörande, utan regeringsproposition
på rak arm bröt igenom den gamla liberalismens »näringsfrihet»
på denna kardinala punkt samt antog en provisorisk lag mot
bolags!örvärv. I övrigt begärdes utredning och förslag. Första kammaren
åter ville begränsa sig till en skrivelse, vilket efter sammanjämkning
blev riksdagens slutliga beslut.

Den sittande konservativa regeringen och särskilt dess jordbruksminister
Odelberg ådagalade synnerligt intresse och tillsatte
omedelbart en allsidigt sammansatt kommitté på 11 medlemmar.
Denna kommitté, kallad norrlandskommittén, fick i uppdrag att utreda
frågan »huruledes den självägande jordbrukande befolkningens ställning
i Norrland och Dalarna må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas». Kommittén genomreste
landskapen i skilda avdelningar. Dess enquéter voro omfattande, dess
meningsbrytningar eldande, dess förslag och reservationer talrika och ingripande.
Det var en stor tid.

Redan efter motionens väckande gick böljegången ut över landet. Kapitalet,
kommunalstämmor, stater och kårer, pressen och även vetenskapen
mobiliserades. Med anledning av kommittébetänkandet började det
också bollas mellan regeringen och riksdagen samt mellan riksdagens
båda kamrar. Motioner, interpellationer och propositioner avlöste varandra
i snabb följd. Under denna strid mellan grundsatser och intressen
gällde det i stort och smått att oavlåtligt ligga på hanen både inför statsmakterna
och ute i landet. Ur denna vånda föddes slutligen den s. k.
norrlandslagstiftningen, utformad i mycket efter sammanjämkning mellan
andra och första kammarens olika beslut.

Uppgiften hade gällt företrädesvis den sociala jordbruksfrågan såsom
mest överhängande. Samtidigt glömdes dock icke bort den tekniska jordbruksvärden
och icke heller skogsvårdens sociala och tekniska problem.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Redan år 1902 hade av mig såsom komplement till norrlandsmotionen
i riksdagen hemställts örn utredning, »på vad sätt kooperation mellan
mindre jordbrukare lämpligast skall kunna irån det allmännas sida befrämjas».
Framställningen föregicks av en ganska utförlig motivering.
I ingressen betonades, att vid sidan av de viktiga rent politiska frågorna
måste även näringslivets förhållanden träda mera fram i förgi unden. Det
förelåg en alldeles särskild angelägenhet att söka höja det nationella arbetets
produktiva kraft. Bland dessa uppgifter framstod, menade motionären,
såsom en av de främsta höjandet av jordbrukets avkastningsföimåga,
vilket av så många anledningar vore en livsfråga såväl för joi dbrukarna
själva som för den övriga befolkningen. Motionens yrkande bifölls
av andra kammaren, men avslogs av den första. Nu först tjugoåtta
år efteråt förebådas en regeringsproposition i samma ämne.

Norrlandskommittén upptog också jordbrukets tekniska problem och
den därmed sammanhängande sociala och tekniska skogsflugan. Dessa insatser
behandlades under rubrikerna: upplåtelser av odlingslägenketer å
kronomark, lättnader i väghållningsbesväret, nya grunder för skogsbeskattningen,
flottningsförfattningarna, förslag i fråga örn skiftesväsendet,
skogsallmänningar och skogsmedelsfonder, anslag och låneunderstöd föi
dikning och nyodling, undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter,
förbättrade kommunikationer, fraktlindringar och kooperation. I
min reservation tillkom dessutom, jämte en omfattande utredning örn statens
jorddonationer, bland annat förslag örn uthållig skogshushållning på
bolagsskogar av större omfattning, lapparnas jordbruksfråga och iöihållandena
ovan odlingsgränsen, inskränkningar i bolagens kommunala rösträtt,
rättshjälp åt landsbefolkningen, lindringar i spannmålstullarna för vissa
trakter.

Det kan vara av betydelse, att vår nuvarande ställning till den sociala
jordfrågan speglar sig i de förhållanden, som med en naturlags makt framtvingade
ett genombrott i traditionella ekonomiska grundsatser och anläggandet
av sociala grundsatser på befolkningens rätt till jorden. De
uppkastade skansarna mot den hotande stormfloden Ilar i åtskilligt lett
utvecklingen in i något lugnare hanor. Industrien har tagit intryck och
mera civiliserat sig. Nya problem i tiden kräva också uppmärksamhet.
Men på djupet ligga fortfarande de gamla frågorna örn folkets rätt till
jorden kvar. Ånyo förnimmas ansatser från skogsindustrien att söka
med stöd av den industrialiserade intellektualismen och även industriarbetareklassen
ånyo få fritt förfoga över skogen och riva de gamla uppdämningarna
till värn för jordbruket. Dessa ansatser uppfordra ånyo
till vakthållning örn folkets rätt till jorden och tryggande av jordbrukets
civilisation.

De verkligheter, som vid sekelskiftet satte folkstämningen i uppror,
skildras realistiskt i följande dikt, som talar mera än avhandlingar och uttömmande
upprullar »norrlandsfrågan» i dess första framträdande. Den

6 Motioner i Första kammaren, Nr 205.

publicerades 1901 av en tidning med följande överskrift: »En av Örn sköldsviks

Allehandas vänner i landsbygden har i en efter timmerarbetet
övergiven timmerkoja i Anundsjö anträffat nedanstående, uppenbarligen
skrivet av en skogsarbetare, och begärt dess införande. Med hänsyn
till författaren torde man icke för strängt få bedöma åtskilliga brister
i formellt hänseende.» Må man lägga märke till slutordens stolta tro
på återuppståndelsen.

»En tid fanns i Norden, då skogen stod kvar
Så tät majestätisk och högväxt den var.

Båd granar i dalen och tallar på mo
Be bade allt hittills fått växa i ro.

Och där ibland träden sågs älgarna gå,

Med kronor så stora, de voro ej få

Och björnen sitt ide bland klipporna har

Och lodjur och mård än sin jaktmark har kvar.

Och bävern han bygger båd dammar och hus
Och laxarna sprattla i forsarnas brus
Och harar i mängd skutta muntert på mo
Sig räven i solskenet slagit i ro.

Och tjäder och orre och hjärpe och and
De hava just här sitt förlovade land
Där uttern i åmynnet dyka du ser,

Finns gädda och aborr och stenbit med mer.

I dalarna korna de beta sitt gräs
Och getter och får uppå höjderna ses
Och »getarens» lur ifrån bergen den klang
Vid ljudet därav varje rovdjur då sprang.

Och bonden från arbetet vänder igen
Dan brukar sin jord och han litar på den
På mjölk och på smör, här ej finns någon brist
Och steken från skogen man hämtar till sist.

Då kommer en »herreman» falsk i sitt sinn
Han stiger till bonden helt saktmodigt in
Han vänligen hälsar och önskar »god dag»

Och bjuder på konjak av finaste slag.

När så han en god stund förplägat har nog
Så bär det med bonden på tal örn hans skog;

Jag köper din skog uppå femtio år
Du pengar i massa kontant av mig får.

Ur fickan en plånbok han upp drager då
Och bläddrar i sedlar båd’ stora och små
Och bonden han tänker: »den tid som har gått
Jag inte ett öre för skogen har fått».

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Och gumman hon sneglar på sedlarna glatt,

Och tänker på dottern, sin endaste skatt
Yad klänningar, kläden och allt hon skall få
Och vinkar till gubben så sakta, »låt gå».

Då här det åstad att skriva kontrakt
På helst lite mera — än bonden har sagt
Man sedan till köptår sig tager en tår
Och »herremannen» lämnar en summa och går.

Så reser han fram ifrån trakt till trakt
Och snart har hans bolag all skog i sin makt
Sen flottleder byggs, och vid kusten en såg
Förvandlar till plankor de skogar du såg.

När vintern se’n kommer, och marken blir vit
Då samlas en mängd av arbetare hit
Och yxhuggen ljuda och tall efter tall
Utstöter ett klagande ljud i sitt fall.

Men älgarna skaka sitt huvud och fly

Och björnen blir väckt vid det larmande gny

Förgäves nu bonden sitt giller har satt

Allt villbråd har flytt ut till vildmarkens natt.

Men där uti kojan, där huggarna ho,

Är livet håd muntert och trevligt mån tro;

Ty ännu betalas för arbetet så,

Att man kan som oftast ett »ankare» få.

Men våren den kommer och isarna gå
Och timmer och bjälkarna medfölja också
Och bonden sitt nät lägger ut uti sjön
Han varit så van få det fullt uti lön.

Men sjön den var öde, precis som hans skog
Ty fisken sin kos under flottningen drog —

Men han har väl åkern åtminstone kvar
Och genast till plogen och spaden han tar.

Han plöjer och sår och snart åkern står grön
Han tänker, »här får jag mitt arbetes lön»

Men vindarna gå sin förtorkande led
Ej skogen mer skyddar den grönskande säd.

De strån som stå kvar, snart till mognad bör gå,
Men frosten den kommer förhärjande då
Från myrarna den över åkern nu går
Nu skogen ej längre beskyddande står.

Nu bonden bedrövad för bröstet sig slog

Det tycks som örn allting blev sålt med min skog,

Men jag kan arbeta åt bolaget ock

Ty duktiga pengar förtjänar man dock.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Men nu var det slut nied de gyllene alldur
bonden arbetar, det icke förslår
När våren den kommer och räkning han får
I stället för fordran, i skuld han nu står.

Så går några år, sist han tänker som så
»Jag säljer åt bolaget skogen också»
Han får då sitt födoråd intill sin grav
Och sonen blir landbonde, likasom slav.

Men långt uti framtiden, skogen min vän,

Står högväxt och reslig och ståtlig igen,

Och villebråd och fisk finns åter igen,

Ty allt vänt åter i tidernas längd».

Norrlandsmotionen av 1901 sökte efter de tidigare förpostfäktningarna,
samla det föreliggande materialet för bedömande av frågans olika sidor,
ställa det mot den historiska bakgrunden samt därefter inlåta sig på det
nödvändigaste. Kommitténs majoritet, bestående enligt partiregistren
av fyra konservativa (Douglas, ordförande, Berlin, Feilitzen, Kinberg)
och fyra liberaler (Bromée i Billsta, Kronlund, Lindhagen, Wiklund) uppbyggde
från dessa utgångspunkter sina utredningar och förslag. De tre
s. k. bolagsreservanterna (Claesson, Frans Kempe, Arvid Lindman) togo
i väsentliga delar avstånd från dessa riktlinjer.

Situationen vid denna tid börjar nu falla i glömska. Nya generationer
framträda, obekanta med de problem, som trots allt fortfarande ligga
bakom det politiska läget. Det börjar gå så långt, att det fantiseras fritt
om kommitténs jordpolitiska avsikter stick i stäv med desamma. Samtidigt
söker aktiesystemet med sin makt bland annat över kronans gamla
skogar åter skjuta undan jordbruket samt den vunna och tilltänkta lagstiftning,
som avsett och avser att giva skydd och människovärde åt åkerns
och skogens arbetare.

Det är då på sin plats att giva samtiden en föreställning örn de verkligheter,
i vilka den nuvarande situationen i jordfrågan har sina rötter. Därför
bifogas häi norrlandsmotionen av 1901 (bil. A) såsom en upplysande
lektyr. Av intresse även för vår tid är icke minst skildringen av det
drama, som kallas avvittringarna och deras ännu skäligen bjudande avsikter,
att de av kronan till jordbruket skänkta skogarna skulle tjäna »landets
uppodling och bebyggande». Ur min reservation till norrlandskommitténs
betänkande bifogas i enahanda syfte ett par bilder nr kronodonationernas
historia, nämligen hemmanet Grubbans nr 1 avvittring samt Mo- och Domsjös
stockfångsprivilegiers öden (bil. B och C). Det må ur nämnda reservation
till belysning av omfattningen av kronans donationer i rekognitionsskogar,
som skulle vara »oskiljaktigt förenade med bruken», antecknas,
att allenast i Gävleborgs län oaktat nämnda villkor intill år 1903 skat -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

tesålts fastigheter då taxerade till 4,013,900 kronor för en skatteköpeskilling
av 5,318 kronor.

Under de följande åren kämpades det oavlåtligt inom och utom riksdagen
för förslagens förverkligande. Samtidigt och redan tidigare vid
sekelskiftet varslades i andra kammaren och i den offentliga diskussionen
örn problemets utvidgning att omfatta den sociala jordfrågans utsträckning
till de övriga delarna av riket samt till ensittarelagens, bostadsanskaifningens
och de speciella naturrikedomarnas områden. Särskilt
skedde detta vid 1907 års riksdag i 28 motioner örn vissa statsåtgärder
i ändamål att dels i erforderliga fall förekomma och undanröja
enskildas jordmonopol, dels i erforderlig mån bevara och
utveckla statens och kommunens jordbesittningar, dels understödja lantbefolkningen
i dess självverksamhet för vinnande av ekonomiskt oberoende
och dels befordra vården av enskilda skogar. Av dessa motioner
biföllos 8 av båda kamrarna, därav två voro expropriationsinotioner, och
7 av andra kammaren, varemot 13 motioner ej ledde till någon kammarens
åtgärd, i åtskilliga fall på den grunden att saken antogs skola komma
linder övervägande i annat sammanhang, vilket gemenligen icke skedde.

Dessa och följande års återkommande påminnelser föranledde den liberala
regeringen att den 30 december 1911 förordna, att den sociala jordutredningen
skulle fortsättas i syfte att undersöka förhållandena även i
södra och mellersta delarna av riket. Ministrarna Sandström och Staaff
hade förut tillkallat mig för konsultation. En kommission, kallad jordundersökningen,
på tre personer (Ingeström, Lindhagen, Gustav Roos, den
senare efter landshövdingeutnämning utbytt med C. Ros) tillsattes med
uppdrag att först taga itu med Värmland. Samtidigt förbereddes enquéter
för hela området.

Åren 1912 och 1914 avgav jordundersökningen betänkanden och i anledning
av dem genomfördes år 1917 på förslag av Hammarskjölaska ministären
utsträckning av delar av norrlandslagstiftningen även till Värmland.
Redan den 28 januari 1916 hade dock nämnda regering »med hänsyn
till nödvändigheten att under dåvarande förhållanden iakttaga den största
möjliga sparsamhet med statsverkets utgifter för olika ändamål» beslutat
att med fullföljande av arbetet skulle tills vidare anstå. Det var omkostnaderna
för härordningen, som på detta sätt gick ut även över den
svenska jorden.

Inom riksdagen yppade sig emellertid vid upprepade tillfällen starkt
intresse för fortsättande av den år 1916 avbrutna utredningen. Är 1918
biträdde andra kammaren en hemställan väsentligen i sådant syfte. Med
åberopande av dessa två omständigheter beslöt den 29 november 1918 den
liberal-socialistiska regeringen, som satt från hösten 1917 till våren 1920,
att de huvudsakliga delarna av »den stora jordfrågan», såsom regeringen

Deri sociala
jordfrågan
åter upptages
1911.

Ny återuppständelse

1918.

Partierna

1922—1929.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

uttryckte sig, skulle upptagas till fortsatt utredning. Undertecknad hade
förut tillkallats för konsultering med statsråden Löfgren och Undén.
Arbetet uppdrogs sedan åt en jordkommission av åtta personer, som under
växlande ordförandeskap (Hagen, Wihlborg, Hansson, Lindhagen)
avgav successiva betänkanden. Kommissionen avlämnade dels den 15
december 1921 förslag till lag örn rätt att förvärva och besitta fast egendom,
innefattande del I, förslaget (422 trycksidor), del II, statistik (496
trycksidor), del III, redogörelse för enquéter (470 trycksidor), dels den 11
november 1922 betänkande örn bildande av nya jordbruk, innefattande
del IV, bland annat förslag till lagstiftning örn en allmän nybyggesverksamhet
för riket och örn en statsorganisation för sociala jordfrågor (358
trycksidor) och del V, redogörelser för enquéter (239 trycksidor) och dels
den 28 februari 1923 betänkande örn social arrendelag, avlösning av arrendejordbruk,
förekommande av vanhävd, upphävande av fideikommiss i
fast egendom, anskaffande av tomtmark till bostäder, rationell skogshushållning
å bolags- och enskildas skogar av större omfattning m. m., del
VI (505 trycksidor). Dessutom har kommissionen avlämnat speciella framställningar
den 21 januari 1920 örn förlängning av vissa arrendeavtal (31
trycksidor), den 28 januari 1920 med förslag till lag örn inskränkning under
viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra
och mellersta Sverige (153 trycksidor), den 9 mars 1920 med förslag till
lag med upphävande av bulvanförhållande i fråga örn fastighet (30
trycksidor). Vidare har kommissionen avgivit ett omfattande utlåtande
med enquéter i anledning av riksdagsmotioner om revision av ensittarlagen,
vilket utlåtande är fogat till andra lagutskottets betänkande nr 36
ar 1921. Slutligen har kommissionen under någon tid av sin verksamhet
avgivit infordrade utlåtanden örn framställningar att få sälja fideikommissfastigheter,
särskilt arrendejordbruk.

Betänkandet örn nya jordbruk den 11 november 1922 hade forcerats efter
föreläggande av den andra socialdemokratiska regeringen, som satt från
hösten 1921 till våren 1923. Den 24 i berörda månad föreskrevs av regeringen,
»att kommissionens utredningsarbete, vilket beräknats kunnat slutföras
till den 28 februari 1923, skulle upphöra nämnda dag, till vilken tid
kommissionen hade att avgiva ett principuttalande i återstående till kommissionen
hänskjutna frågor». Vad som inträffat var Geddesyxans anslag
mot kommittéväsendet, oell det gällde att få jordkommissionen med i det
stora notvarpet. Däremot fick socialiseringskommittén märkligt nog fortfarande
leva, vilket måhända berodde på, att den hade inflytelserikare relationer.
Kommissionen tillfrågades ej örn detta föreläggande. Den erinrade
också, att något slutförande av dess utredningsarbete till förenämnda dag
icke legat inom möjligheternas gräns.

Liksom jordundersökningens utredning i dess begynnelse avbröts sålunda
jordkommissionens arbete i slutspurten av en ovidkommande

Motioner i Första kammaren, Nr 205. 11

anledning. Kommissionen blev dock i tillfälle att genom ett ytterligt
forcerat arbete avlämna ett vidlyftigt slutbetänkande (del VI) delvis med
utarbetning av lagtexter. Betänkandet hade dock behövt överses och
kompletteras i vissa punkter.

Det såg ånyo mörkt ut för den sociala jordfrågan. Jordkommissionens första
stora betänkande örn rätt att äga och besitta fastigheter hade av den socialdemokratiska
regeringen faktiskt avförts från dagordningen så vitt det
rörde det på allmän beställning framlagda förslaget att taga med även enskilda
spekulanter under förbudslagen i anslutning till vad som redan
gällde i arrende- och vanhävdslagarna. Sedan man väl fått förslag örn det
man velat, började från industriella och andra inflytelserika kretsar de
största betänkligheter resas mot detta nya ingrepp i de enskildas handel
och vandel. Överläggningar med dem, som fått uppdrag att utreda frågan,
förekommo icke. Det berättades emellertid, att regeringen blivit tveksam
inför den yppade oppositionen. Måhända ansåg sig regeringen ej
kunna äventyra sin existens genom att gå emot denna opposition. Ingen
visste vad som skulle inträffa.

Då tilldrog sig, att den socialdemokratiska ministären avgick på arbetslöshetsfrågan.
Partiet fick därigenom friare händer. Resultatet blev, att
det i riksdagens båda kamrar målmedvetet och övertygat gick fram år 1924
motionsvis med huvudpunkterna i jordkommissionens två sista under mitt
ordförandeskap utarbetade betänkanden.

Nu visade sig, att de övriga partierna ryggade tillbaka för den sociala
jordfrågans nödvändigheter. De liberalas, i två partier uppdelade flyglar
anträdde nu definitivt sitt återtåg från de gamla positionerna. Denna
betydelsefulla tilldragelse i partiernas historia har tidigare och särskilt
år 19251 något utförligare skildrats. Liberalismen liksom även bondeförbundet
sammansmälte utan skiftningar ens i motiveringen till ett med
de konservativa. De socialdemokratiska motionerna lyckades ej i de mest
grundläggande frågorna vinna majoritet i första kammaren och endast i
ett eller annat fall i den andra.

Den sålunda sammanspunna majoritetens ståndpunkt var följande. Det
gamla programmet örn att egnahemsrörelsen till sist måste Irnit läggas i
samhällets hand avfördes från dagordningen. Den sociala jordbruksfrågan
fick ligga kvar i det tekniska jordbrukets händer, representerade av
de i sociala ting konservativt betonade hushållningssällskapen. Den enskilde
fick taga initiativ och reda sig själv. Staten" åter tillhandahöll senkomna
lån åt jordsökande med egna tillgångar.

Vad som skiljde, var icke så mycket den stora apparat, som man möjligen
fruktade. Andra lagutskottets ordförande Bror Petrén, de sammanslutna
fyra partiernas betrodda expert i den sociala jordfrågan, avgav i
första kammaren den förklaringen, att det var expropriationen, som nu

1 Motion nr 162 i första kammaren.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

var det partiskiljande. Den kunde icke komma i fråga annat än örn den
oundgängligen visade sig behövlig.

När och på vad sätt detta behov kunde väntas bli dokumenterat, därom
lämnades ingen upplysning. Åtskillig redan genomförd svensk lagstiftning
är byggd på ett sådant behov. Principiellt erkännande därav har i
frågans tidigare skeden avgivits av representanter för alla partier. Utlandets
nyare lagstiftningar örn den sociala jordfrågan äro byggda på
detta rättsinstitut såsom ett hjälpmedel. Man har förstått överallt att
behovet inträder i varje fall, ilar man skrider till handling för en reform,
som slår i spann. Ersättning för jorden skall ju ock lämnas i penningar.

Den s. k. »frivilligheten», som därefter svävat över frågan, kan på grund
av denna frivillighets naturliga motvillighet icke förefinnas annat än undantagsvis
och i varje händelse icke i alla fall eller i den tillräckliga omfattningen.
Förklaringen var, att man icke ville giva något på hand allra
minst såsom lystmäte åt det socialdemokratiska programmet. Äganderättens
helgd ansågs hotad, och därför fick den sociala omtanken vika.

Att emellertid framhålla den nakna expropriationen såsom frågans huvudsakliga
program är särdeles missledande. Expropriationsapparaten
kan man icke äta och gör därför ingen människa glad. Saken gäller att
skapa något värdefullt åt individen samt för ändamålet uppbygga en
organisation, ordna kredit och såsom ett bland de övriga hjälpmedlen hava
i bakgrunden även expropriationsrätt, vilken sällan behöver tillitas, nälden
väl en gång är genomförd.

Efter det expeditionsministärerna de Geer och von Sydow suttit en tid,
inträdde den tredje socialdemokratiska regeringen hösten 1924 i utövning
av regeringsmakten och föll våren 1926 på Stripa. Vad skulle nu den
återuppståndna socialdemokratiska ministären göra? Enligt erfarenheten
låg jordfrågan då liksom förut så till, att inget parti vågade gå emot densamma.
Man har på den konservativa sidan alltid varit villig att medgiva
så mycket som fordras för att undgå något mera. Med andra ord Anund
den gamles politik att offra den ena efter den andra av sina egna söner
för att själv få leva. Ju mäktigare kraven framställas från landet
eller ett mäktigt parti, desto mera vinner man genom motpartens medgivanden.
Så gick det till under striden örn norrlandsfrågan. Andra kammaren
representerade då de rationellare lösningarna. Första kammaren
gav anbud, som den sade vara det högsta. Sedan gav den med sig i alla
fall ännu mera genom att antaga sammanjämkningsförslag.

Detta besinnade ej den socialdemokratiska regeringen. Regeringsställningen
gjorde kanske sin vanliga gärning. Min övertygelse är, att det i
vår tid ej kommer att våras för den sociala jordfrågan, förr, än en socialdemokratisk
ministär faller på densamma, lika väl som på den industriella
arbetareklassens livsfrågor i trängre bemärkelse.

Nu fattade man position i motsatt riktning. Något rådslag nied jordkommissionen
ägde icke rum. Frammarschen vid 1924 års riksdag avför -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

des från dagordningen, jordkommissionens betänkande lades ej vidare till
grund för övervägandena, åt departementstjänstemän och kommittéer med
högerbetonad besättning uppdrogs att framlägga förslag. De följande
årens jordpolitik gick väl i bästa avsikt ehuru enligt min mening till största
olycka ut på att i förhand tillmötesgå riksdagsmajoriteternas önskningar
och inrätta utredningarna därefter. Även expropriationsfrågan undansköts
uttryckligt i instruktionerna för att ej förvirra dessa förhandlingar. De
urvattnade förslagen mötte givetvis ej något motstånd och gingo i det
stora hela igenom som en dans till de fyra majoritetspartiernas belåtenhet.

Emellertid var det ej så lätt i första taget för riksdagen att alldeles avskaka
sig de gamla riktlinjerna, så länge Bror Petrén satt kvar som ordförande
i andra lagutskottet. Tack vare hans förord kommo år 1925 till
stånd riksdagsskrivelser örn rikets kolonisation och frilösning av arrendejordbruk
med mjuka antydningar i motiven, att expropriation ej borde få
ifrågakomma. Samma år skärptes i vissa delar med anslutning till och
med från högern den framlagda propositionen örn förbud mot bolagsförvärv
i hela riket. Till min uppfattning, bland annat att norrländska förbudslagens
effektivitet äventyrades av propositionen, anslöto sig i andra
lagutskottet bondeförbundarna Johansson i Kälkebo och Tjällgren. Petrén
förklarade sig ej vilja gå emot en sådan opinion och därmed blev saken
avgjord både i utskottet och riksdagen. Partierna enade sig också
1925 örn att genom en av regeringen framlagd bulvanlag förhindra
förbudslagens kringgående. Under denna period ersattes år 192(1
den norrländska ägostyckningslagen, som nyss förut utsträckts till Mälardalen,
med en, så vitt jag förstod, mindre effektiv lagstiftning örn delning
av jord på landet. Likaså räddade år 1927 den frisinnade regeringen pä
initiativ av justitieminister Thyrén den norrländska arrendelagens 15-åriga upplåtelsetid i anslutning till den frisinnade representantens reservation
i utredningskommittén. Dennas högermedlemmar och socialdemokratiske
representant hade föreslagit upplåtelsetiden för hela landet till
5 år nied en erkänt särdeles overklig optionsrätt på ytterligare 5 år i två
omgångar.

Slutligen år 1928 beseglades kapitulationen genom att det gamla programmet,
att egnahemsrörelsen borde läggas helt i det allmännas hand,
som sagt uppgavs. På enhälligt förslag av de år 1925 tillsatta sakkunnige
framlades proposition därom av den sittande konservativa regeringen.
Riksdagen biföll förslaget. Det kan väl betraktas som en konsekvens av
nämnda enhällighet, att senare samma år uteslöts berörda uttalade grundsats
av socialdemokratiska partikongressen även ur partiets politiska
program. Detta i anslutning till partistyrelsens och dess tre jordsakkunniges
hemställan. I vederbörande riksdagsutskott reserverade sig emelle)-lid samtliga socialdemokrater, låt vara i olika tonarter, mot propositionen
i omförmälda del.

Det är nämligen belysande att under alla dessa år gingo socialdemokratiska
utskottsledamöterna i andra lagutskottet och sedan i karn -

Nytt uppflammande
av
striden mellan
skogen och
åkern.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

rama förmodligen de flesta av partiets riksdagsmän väsentligen på de
gamla linjerna med anledning av väckta motioner. Vi kunde ej förneka
det oundgängliga målet, som väl endast tillfälligtvis var uppgivet. Någon
ingående debatt kunde likväl ej på grund av frånvaron av en s. k.
partimotion uppbringas annat än i viss mån i första kammaren. Men vi
bade dock glädjen konstatera, att en och annan partimotion började försiktigt
orientera sig något fram mot de gamla ståndpunkterna och även
varsla örn expropriation såsom fortfarande tyvärr partiskiljande.

Under intrycket, att någon fara således för närvarande ej föreligger,
börjar nu övertron på industriens supremati över jordbruket att åter
flamma upp. Man frågar sig, låt vara försiktigt, örn tiden ej nu kan
vara inne att taga bort den sociala jordlagstiftningen för norra delarna
av riket och dess utvidgning till de övriga delarna av landet. Vakthållningen
kring våra intressen söka vi gärna omgärda med ideella bevekelsegrunder
och merendels ligger det något, som är beaktansvärt, även i
dessa intressen.

Det är således gamla företeelser, som nu röra på sig. Skogsindustrien
i våra dagar känner åter mäktig vind under vingåkra. Det nya och ideella
i denna uppståndelse är den säkerligen uppriktiga förhoppningen hos
många, att vid sidan av utdelningen till aktieägarna också kunna bereda
arbete för många människor. Ur denna föresats spirar en dröm örn sammansmältningen
mellan industrien och industriarbetarna till en intressegemenskap.
Ur dessa föreställningar framgår emellertid också ett behov
att få slita tryckande band och återgå till den liberala näringsfriheten.

Då står främst den sociala jordlagstiftningen i vägen. Det gäller att
få den utpekad såsom en ovis handling av en upptänd folkopinion. Man
menar till och med öppet, att skogsbolagen böra åter få tillstånd att uppköpa
den svenska bondejorden i skogsbygderna, att jordbruket rätteligen
bör berövas skogstillgångar även i vårt klimat, att småarrendatorerna
icke böra skyddas utan överlämnas åt sitt öde såsom representanter för
en föråldrad näring med mera dylikt.

Under en sådan sinnesstämning kunna våra instinkter icke längre tyglas.
Man söker bundsförvanter för anloppet mot den sociala jordfrågan.
I värsta fall trotsar man lagarna på omvägar eller uppenbart.

Sålunda lick skriftställaren Ludvig Nordström i uppdrag att författa
en lovsång över den nya epoken och han avgav, tror jag, sitt bragelöfte på
v eija gard, ett säte för initiativrika och dugande industriella föresatser. I
sin bok örn Stornorrland bröt han en entusiastisk lans för industriens segertåg.
Man kan lämna ur räkningen obekantskapen örn vad frågan gällt
och fortfarande gäller även på den andra sidan. Då han i sin iver tror,
att jordbrukets försvarare vilja nedriva alla fabriker, så skulle ett sådant
förhastande i vanliga fall betraktas såsom kriminellt, men i skönlitteratur
kallas det visst för fantasirikedom. Boken är även enligt min

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

mening i åtskilliga delar fängslande särskilt i de kapitel, som beröra förhållandet
mellan industrien och industriarbetarna. Det är en dikt örn
deras sammansmältning till en enda makt genom ömsesidig förståelse och
samfällda intressen. Ordet arrendator eller lantbo förekommer däremot
icke en enda gång i boken, så vitt jag kunnat finna, och överhuvud taget
är jordbruket tämligen obefintligt. Det skjutes åt sidan, förmodligen såsom
föråldrat och mindervärdigt.

Att ena det, som är åtskilt, är visserligen alltid en god sak. Mindre Värmländska
sannolikt är däremot, att det i detta fall skall i längden lyckas, när man bola9s aktxonsamtidigt
bibehåller huvudorsaken till splittringen, nämligen att den ena
skall giva och den andra skall taga. Det är då ganska förklarligt, att aktierna
tillgripa hot örn utsväfning eller något liknande för att tvinga
skogsarbetarna att åtminstone för tillfallet samverka med industrien i
syfte att komma den sociala jordlagstiftningen till livs.

Denna framstöt i den industriella företagsamheten har nu tagit mandom
hos de mäktigaste skogsbolagen i Värmland, som sträcka sina domäner
även in i Dalarna och Bergslagerna. Den sociala arrendelagens verkningar
tagas till utgångspunkt. Det lär vara särskilt Hällefors’ och Uddeholms
och även Billeruds aktiebolag, som för befrielse från social jordlagstiftning
upptagit en strid, byggd rätt och slätt på förakt för lagarna.

Visserligen en av de svenskes skötesynder, som uppräknats i den bekanta
medeltida inskriptionen på en av Biddarholmskyrkans pelare.

De nämnda bolagen lära ha något olika tillvägagångssätt. Jag är ej i
tillfälle att specificera desamma. De metoder, som på ena eller andra
stället användas för att tvinga de underlydande att samverka med bolagen
för den sociala lagstiftningens och till en början arrendelagens underminerande,
lära vara följande.

Man kringgår till en början sedan flera år den norrländska arrendelagen
på det sättet, att till arrendatorn upplåtes endast så mycket åkerbruksjord,
att arrendet faller under det minimum av jord, som föreskrivits
för lagens tillämpning. Återstoden av åkerbruket får arrendatorn i
alla fall bruka utan särskilt avtal.

År 1927 utsträcktes den norrländska arrendelagen även till Värmland,
södra Dalarna och Bergslagerna, varjämte en 15-årig arrendetid för bolagsarrenden
stadgades för hela det övriga riket. Enligt lagen är arrendatorn
dock berättigad att efter fem år uppsäga arrendet, och han kan
ock enligt allmänna arrendelagen få sätta annan lämplig person i sitt
ställe. För min del har jag i jordkommissionen och riksdagen påyrkat obegränsad
uppsägningsrätt för arrendatorn.

En annan metod, som just nu i största utsträckning praktiseras, är att
arrendatorn helt enkelt vägras 15-årig kontraktstid, för den händelse han
vill behålla sin företrädesrätt till arbete i skogarna. Eljest bli hans utsikter
hänvisade till det ovissa.

16 Motioner i Första kammaren, Nr 205.

En tredje metod är att 15-årigt kontrakt medgives mot villkor av en betungande
iörhöjning av arrendeavgälden, jordbrukets eventuella försäljning
till utomstående eller minskad trygghet lör erhållande av skogsarbete.

Det har också förekommit, att arrendatorer meddelats, att bolaget
skall alldeles ta sin hand ifrån dem, ifall de med sin opinion understödja
förslagen örn expropriationsrätt.

En femte utväg är att hota med försäljning till utomstående, ifall en
arrendator, som ej önskar eller har tillfälle att själv köpa på erbjudna
villkor, icke logar sig efter bolaget i ett eller annat avseende och åberopar
sig på lagens bestämmelser.

Därtill kommer för det sjätte ett förfarande, som på sin tid icke var
olagligt men vidtogs för att förekomma verkningarna av en befarad social
ägostyckningslag. Innan norrländska ägostyckningslagen år 1917 blev
utsträckt till Värmland, företogs nämligen där en mängd ägostycknings
förrättningar för att avskilja jordbruket utan tillägg av vederbörlig odlings-
och skogsmark. Därigenom kom man jordbruket och arrendatorernas
självständighet till livs. Tidigare sökte man nå samma resultat
genom att låta jordbrukets åbyggnader ruttna ned utan reparationer.
Ender våra omfattande resor för värmlandsundersökningen var detta ett
stående klagomål i talrika skogsbygder. Jordundersökningens betänkande
lämnar därpå besked. Vanhävdslagen, som år 1917 också utsträcktes
till Värmland, visade sig på grund av domstolarnas uttolkning
i strid mot lagens mening ej heller kunna skydda åbyggnaderna. På jordkommissionens
förslag, framburet i motion till riksdagen, tillrättalädes
genom lag detta missförhållande.

Denna aktion från stora värmländska bolags sida härflyter förmodligen
från deras starka ställning i länet, utmynnande i en vrångbild av
den forna patriarkaliska bruksdriften. Detta har å andra sidan givit anledning
till den starkare organisation, som skogsarbetarna inbegripet arrendatorer
åstadkommit i dessa nejder. En huvudvikt har blivit lagd pä
den industriella klasskampen med undanskjutande av jordbrukets och
den rätta jordfördelningens krav.

De hotade arrendatorerna vilja nu givetvis ej avstå från privilegierad
rätt till arbetsförtjänst i skogarna, vilket skulle försämra deras ekonomi.
De riskera dessutom ännu starkare konkurrens med småbönderna och
lösa arbetare i trakten. Av dessa orsaker äro de för tillfället alldeles obenägna
att köpa även örn de eljest ville och kunde. De på lager hopade
ägostyckningarna utan vederbörlig odlings- och skogsmark verka i samma
riktning.

Det har nu i följd av aktiesystemets lorenämnda jordpolitik uppstått
anarki på orten, och bolagen ha hunnit så långt i »samarbete» med sina ar
rendatorer, att dessa vid ett nyligen hållet möte i Karlstad, så vitt en redogörelse
i Värmlands Folkblad utvisar, uttalat, att det nuvarande tillståndet

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

vore ohållbart och åkallat statsmakternas hjälp emot bolagens tvångsåtgärder
(bil. F.).

Slutligen ha bolagen tvångsvis också vunnit, att arrendatorerna gemensamt
med bolaget ingått till länsstyrelsen i Karlstad och begärt dispens
enligt lagens medgivande, och lär länsstyrelsen hava i de allra flesta
fallen bifallit ansökningarna. Motsvarande framställning till länsstyrelsen
i Örebro lär ännu icke ha företagits till prövning.

Man kan förstå, vilket verksamt sätt detta är såsom en praktisk början
till ett ruinerande av den sociala jordlagstiftningen. Ett vid konferensen
i Karlstad väckt förslag hänför sig till det ovannämnda för hela riket avsedda
ändringsförslaget, som den frisinnade regeringen avvisade (sid. 13).
Finner industrien i det övriga landet, att det går så lätt att få statsmakterna
på knä och befria aktierna från skyddslagstiftning för jordbruket
och dess innehavare och från en rätt jordfördelning till gagn för folkets
försörjning under generationer, sprides detta lättsinne lätteligen till det
övriga landet både söder och norr om. det nu ifrågasatta experimentområdet.

Vidare har aktiesystemet vunnit en annan sak. Norrlandskommitténs
uppgift var att tillvarataga försörjningsmöjligheterna genom jordbruk.
Det fastslogs därföre, att de olika hemmanen och hemmansdelarnas gamla
jordbrukskärna eller huvudgård med vederbörliga tillbehör i odlings-,
skogs- och betesmark skulle först och främst bevaras för jordbruket. Från
reservanternas och särskilt Frans Kempes sida ivrades för, att det skulle
stå bolagen fritt att förvandla de gamla bondejordbruken till skogsarbetareboställen.
Detta motsatte sig kommitténs majoritet bestämt. Dessa färdiga
försörjningsmöjligheter för jordbruk skulle bevaras, de borde för
framtiden även förbättras, och till sist måste de helt frigöras från bolagens
besittningsrätt vare sig det nu skedde med statlig åborätt eller enskild
äganderätt. Att med möda bilda nya jordbruk och på samma gång
låta de gamla färdiga jordbruken med åbyggnader gå under, borde väl ej
få ifrågakomma.

Jordkommissionen ville skapa en rättsordning till skydd för arrendehemmen
och deras rätt att ej behöva köpa förr än det passar dem.

Örn bolagen nu genom obetänksamhet eller lagstridiga handlingar
tvinga arrendatorerna att gemensamt med jordägaren laga, att jordbruket
•förfaller och att gårdarna sjunka ned till enbart skogsarbetareboställen,
så strider detta mot de ända tills nu fastställda principerna. Det gagnar
icke heller landet och det äventyrar kommande släktens välfärd. Under
en sådan försyndelse mot en rätt jordfördelning och lagarnas anda bor
väl statsmakten ej lägga något hyende. Den värmländska fackföreningsrörelsen
går väl också över sina gränser och befordrar samma äventyr,
örn den, såsom det uppgives, någon gång i sin begripliga desperation över
aktiernas jordpolitik ibland förklarar sig för tillfället beredd att söka

‘2

.Bihang till riksdagens protokoll 19.10. 3 sami. 59 höft. (Nr 205.)

18 Motioner i Första kammaren, Nr 205.

klarera situationen genom sedvanlig lönestrid och ej behöva någon social
jordlagstiftning.

Uppbygglig är icke heller konkurrensen mellan arrendatorer å den ena
sidan samt småbönder och lösa arbetare å den andra örn arbetsförtjänst
i skogarna, som för alla kategorierna anses lika behövlig. Det finnes
ingen annan väg ur en sådan inbördes strid mellan de mindre bemedlade
än alla jordbrukens frigörelse från industriens äganderätt med vederbörliga
tillbehör för jordbrukets fullkomnande samt ransonering av arbetstillfällena
å kronans och industriens skogar, i den mån, trots rationell
särskillnad mellan skogsarbete och jordbruk, det senare fortfarande behöver
sådana förtjänster.

Emellertid kan detta ej ske genast. Gustaf Vasa och Karl XI skulle
lia kunnat det men icke vårt nuvarande parlament. Den ofrånkomliga
principen, att arbetstillfällena äro till icke blott för institutionerna utan
lika mycket för folkets försörjning, kan icke för ögonblicket genomföras.
Det måste därför annorledes tagas provisorisk hänsyn till de trångmål, i
vilka arrendatorerna nu kommit.

En utväg är att meddela dispens. Rätt därtill under vissa villkor tillkom
enligt den ursprungliga norrländska arrendelagen länsstyrelsen och
detta gäller ännu. Länsstyrelsen i Värmland har som sagt meddelat
dispens från den 15-åriga arrendetiden. Det är naturligtvis icke lagens
mening, att dispens skall få givas generellt, så snart betungade
arrendatorer och jordägarna komma överens därom, och lika litet därför
att jordägaren kränker lagen. Därmed förfaller allt skydd för den svagare
och tillika lagens nationalekonomiska betydelse. Till yttermera vissa
strider det också mot § 29 i lagen.

En utväg vore därföre att med lagens bibehållande i oförkränkt skick
medgiva dispens för nu förevarande fall såsom en nödfallsutväg i anledning
av aktiernas våldspolitik. En sådan bestämmelse borde antagas såsom
lag redan vid denna riksdag efter regeringsproposition eller motionsvis
med samarbete mellan lagutskottet och justitiedepartementets lagbyråDen
borde lia ungefär följande innehåll: »Har ägare av sådan jordbruks fastighet,

som bör falla under den sociala arrendelagen, vägrat arrendatorn
åtnjutande av någon lagens fördel, vid äventyr att eljest ej bibehållas
vid företrädesrätt till skogsarbete eller vid skälig arrendeavgift eller
hotat med jordbrukets tvångsförsäljning, må Konungen, i avvaktan på
vederbörliga åtgärder, för dylikt missförhållandes undanröjande provisoriskt
medgiva dispens från stadgad arrendetid, dock ej under 5 år.» Avgörandet
och expedierandet av sådana framställningar böra ske gratis,

Bakom dessa bekymmer ligga två strömningar i tiden.

De juridisk• En allt starkare skugga faller över den svenska jorden från de juridiska
personerna, personernas växande makt. De äro en konstlad skapelse av lagstiftning
och rättspraxis. De sakna själ och få därför straffritt smädas. De tillå -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

tas ändock att alltmer bemästra individerna och deras boplatser. De trotsa
som sagt ofta lagarna, stiftade till skydd för de svaga. De representera
tillika den ensidiga maskinkulturen.

De nutida uppfinningarna lade grunden till de stora ekonomiska företagen.
För att giva form åt dem uppfunnos aktiebolagslagarna. Därigenom
kunde små insatser förenas i ett gemensamt anlopp. Intresset i företaget
spriddes på många händer och leddes som rännilar ut över orterna,
i samma mån som aktierna ställdes på låga belopp. Penningens
makt demokratiserades med andra ord.

Med denna tidsströmning gingo alltmer omistliga ideella värden förlorade.
Aktien representerar egennyttan utan personliga förbindelser.
Var helst en aktie ligger i ett kassafack eller i en byrålåda samlas intresset
örn att erhålla den största möjliga utdelning eller att kanna sälja aktierna
med vinst. De opersonliga bolagsstämmorna syssla främst med
detta ändamål, och funktionärerna nödgas gå upp i bemödanden att tillgodose
utdelningarna. Gammal patriarkalisk hänsyn viker undan, medkänslan
för andra uttunnas och de frisinnade idéerna avföras från dagordningarna.

Aktiesystemet har på detta sätt varit en förnämlig orsak till liberalismens
sammanstörtande. Det har industrialiserat de högre ämbetsmannakårerna.
Med utträngande av de ovägbara värdena ur sinnelagen har
även statskonsten råkat illa ut, och den parlamentariska krisen är i väsentlig
del ett utflöde av detta tidens väsende. Ett system, som så renodlat
inriktats på att förtjäna på människorna i stället för att hjälpa dem,
kunde icke undgå sådana följder.

Även övriga juridiska personer med samhället som toppunkt lida naturligt
av dylika begränsningar. Men toppunkten är ju alltid det högsta. Därföre
har stadgats såsom ett kuriöst undantag, att regeringen och riksdagen
icke får smädas, vilket emellertid sker tämligen fritt i alla fall såsom
den enda naturliga ordningen.

En uppgift av väldiga mått är således att beskära det själlösa i de juridiska
personernas inflytande samt giva den verkliga människan åter
vad henne tillhörer. Denna erinran riktar sig icke mot de individer, som
av slumpen satts som kuggar i det stora maskineriet, och icke heller mot
de tekniska uppfinningarnas segertåg. Man kan som måtto över de juridiska
personerna ofta sätta Ciceros klargörande ord: »senatorerna äro
förträffliga människor men senaten är ett odjur (senatores boni viri, senatus
mala hostia)».

Den andra antydda strömningen i tiden är som sagt den nya industriella
offensiven, ett uttryck tillika för maskinkulturens expansionsanda utöver
tillbörliga råmärken. Den framträder med samma skaplynne som mot
svarande företeelse vid sekelskiftet, men givetvis under vår tids förkläd -

Regerings*
problemet och
jordfrågan.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

nåder. Denna maktfront suggererar nu som då det övriga samhällets
överbyggnader och numera också den unga intellektualismen.

Vid sekelskiftet reste sig ett starkt värn mot maskinkulturens dåtida
liunnertåg i de radikala norrländska småböndernas, lantmannapartiets
och de radikala stadsrepresentanternas samlade vakthållning i andra
kammaren örn den sociala jordfrågan och i synnerhet örn jordbrukets
landfästen.

Nu äro partibildningarna omlagda. Landsbygdens sociala inställning
i jordfrågan är undanskjuten i riksdagen. Bondeförbundet är vordet företrädesvis
en konservativ klassrepresentation för det besuttna större
jordbruket. Liberalismen har i den sociala jordfrågan sammansmultit
med de konservativa. Stadskulturen förbäver sig igen. Det industriella
arbetarepartiot är av ödet ensamt pålagt bördan att värna örn den rätta
fördelningen av landets jord och medborgarnas beroende av densamma.

Men man får icke begära för mycket. Arbetarepartiet är dock ännu
främst industriellt. Dess klientels livsfrågor för dagen förbli att vara
dess huvuduppgift. Man talar visserligen icke som förr vid partikongresser
örn att »jordfrågan är en sak som icke vidkommer oss». Men mången
av partiets ledande män, barn oftast av stadskulturen, såsom fallet
är med de flesta övriga partiers märkesmän, bekänner fortfarande med
berömdvärd uppriktighet: »vi förstå icke jordfrågan.»

Detta begripliga förhållande var väl en av orsakerna till regeringens
ovannämnda jordpolitik vid mediet av 1920-talet. Därtill bidrog nog nutidens
regeringssätt i allmänhet samt skuggan av storindustriens nya framstöt
med stöd av den högre ämbetsmannakåren och även av nationalekonomer.

Det saknas, såsom ovan skildrats, icke heller utvägar att intvinga partiets
menige i industriens frammarsch med uppgivande av omistliga grundsatser
och den även programenliga kampen för en bättre jordfördelning.
En mager arbetsförtjänst i skogarna är bättre än ingen förtjänst, och grå
är varje teori i förhållande till livets tarv för dagen. De värmländska
bolagens arrendatorer måste rädda sitt livsuppehälle, då ingen annan förlijälper
dem därtill. De handlade naturligt och riktigt. Men bakom deras
tvungna underkastelse kommer en återuppståndelse såsom skogsarbetaren
i Anundsjö siade. En klen tröst visserligen för den levande generationen.

Den nya epoken i skogens kamp mot sin tvillingbroder åkern, den
gamle vännen i nöd och lust, kan icke heller undgå att väcka förnimmelser
hos ett industriellt betonat arbetareparti. Det kommer fram
då och då icke blott i enskilda diskussioner utan även i föredrag och
skrift. Sålunda undrar en och annan, örn icke norrl andslagstiftningen
var rent av ett misstag. Skogen i landet borde väl i varje fall läggas under
några kapitalstarka sammanslutningar. Örn man ansåg sig ha plikt
och råd att genom den sociala jordbrukslagstiftningen uppehålla ett självständigt
bondestånd, även örn landets försörjningsmöjligheter därigenom

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

förminskades, så måste man skapa sådana på annat sätt. Även Ludvig
Nordströms framtidsstat i Stornorrland undgår ej att väcka viss anklang.

Hjalmar Branting sysslade ej med åkerns och skogens sociala fråga,
och jag tror, att han ej heller var särdeles insatt i densamma. Men han
hade intuition för dess tillvaro. Han slog sig därför, när det kom till
stycket, ej till ro med att tillkasta den några nödmynt för att få vara i
fred. När något tydligen måste uträttas, stödde han till sist uppfattningarna,
att man måste gå någorlunda till grunden med tingen. Denna syn
tog sig vid ett minnesvärt tillfälle uttryck i en förmenan, att jordfolket
och industriarbetarna hade så pass skilda intressen, att de nog måste gå
fram på olika linjer men samverka i alla fall. Även Fabian Månsson har,
örn jag ej missuppfattat honom, skattat åt ett sådant realpolitiskt uppslag.

Jag förstår denna ståndpunkt, men har aldrig kunnat dela den. Splittring
är en fotapall till andras herravälde. Socialdemokratien måste
vidga sina linjer och sitt klientel, örn landet någonsin skall få en reformvänlig
majoritet vid styret. Även partiets nuvarande medlemmar i orterna
stå säkerligen i stort sett beredda att taga upp den sociala jordfrågan,
örn den blott får paroll från den härskande stadskulturen. Det märker
man granneligen vid besök ute i landet.

Landet har i nutiden icke haft någon regering, för vilken den sociala
jordfrågan varit dess egen sak. När någon gång en regering vilken som
helst faller på den sociala jordfrågan, då först kommer det att våras över
densamma.

Måhända skall en sådan tilldragelse även skapa utsikter till den efterlysta
majoritet i landet, på vilken en regering med egna grundsatser kan
uppbyggas.

Efter denna inblick i skuggornas värld må framställningen avslutas
med något, som väcker förhoppningar. Låt mig taga tre exempel på,
vad som kan vinnas ur jordens odlande av ett i tidernas längd vaket och
idogt folk.

Sommaren 1901 besökte jag, vägledd av ryktet, en man i Södermanland,
som på en klippsluttning, arrenderad på 50 år, framtrollat mellan skrevorna
en utomordentlig trädgårdsodling, varav familjen hade sin ordentliga
utkomst.

»Örn jorden i allmänhet brukades så», utbrast jag, »skulle det se annorlunda
ut i vårt land.»

»Ja, då skulle Sverige bli en lustgård», svarade odlaren enkelt.

I detta yttrande ligger ett program.

Ett annat föredöme hämtar jag från Högheden i Norrbottens lappmark
ovan odlingsgränsen vid Ilornavan. Jag kom till stället en sommar såsom
medlem i norrlandskommittén. Gården företedde trevnad och större
burgenhet än sorn kom till synes på andra besökta hemman i dessa trakter.
Innehavaren övertog gården för trettio år sedan, och då fanns där

Jordbrukets

möjligheter.

22 Motioner i Första kammaren, Nr 205.

blott en liten stuga, som stod kvar som ett minne, och gården födde endast
en ko och några småkreatur. Nu föddes där 8 kor, 2 hästar, 30 får,
höns och kaniner, och ägaren hade så mycket odlingslägenheter, att han
hyrde ut till grannar självväxande slåtterlägenheter. Detta allt hade
åstadkommits genom eget arbete. Föräldrar och syster hade underhållits
och fem döttrar och tre söner fostrats. Resultatet hade åstadkommits genom
att ägaren av omtanke upphört att arbeta i skogarna åt bolagen samt
uteslutande ägnat sig åt jordbruk. Han sammanfattade sina rön sålunda:
»25 öre ur jorden är en drygare inkomst än 1 krona ur skogen.»

Andra småbrukare i socknen, som besöktes, arbetade alla åt bolagen i
skogarna.

Den tredje erfarenheten är vunnen under en resa i Värmland, troligen
1912, som jag gjorde såsom medlem i jordundersökningen. Under en åktur
i Östmark visade häradsdomaren, som körde vagnen, på en gård vid
ett skogsbryn och yttrade: »Där bor en trollkarl.» ögonblickligen stan nades

hästen, och trollkarlens gård Långbacken fick ett besök. Han hade
lyckats vad ingen annan i orten trott sig gå i land med, att genom omtänksamt
jordbruk å en småbondegård utan biförtjänster från skog eller
skogsbruk skapa sig en för orten burgen ställning. Platsen var tjugonio
år förut ett litet torpställe, där det föddes 2 kor och 1 kalv. Odlaren hade
första tiden arbetat åt bolagen i skogarna. Genom erfarenhet och eftertanke
kom han emellertid underfund med, att han förlorade mer än han
vann genom arbete i skogen. Arbete, omtanke och sparsamhet hade varit
hans grundsatser. Sparsamheten hade dock ej behövt gå över skäliga
behov utan hade familjen, man, hustru och fyra barn, kunnat leva ordentligt
och bra. Omtanken hade särskilt gått ut på att taga vara på allt
som växer, att aldrig vara lat utan hushålla med tiden samt att ägna
omsorgsfull skötsel åt kreaturen. Vad man kostat på ladugården, det
fick man enligt denne rödjares erfarenhet igen med ränta till på långa
vägar. A ett litet inköpt avverkat skogsskifte hade nu skog vuxit upp.
Gården, som var helt nybyggd, födde vid tiden för mitt besök 6 kor och
1 häst. Ingenting hade ärvts, och endast en gång på en affär förtjänats
1,100 kronor. Till övers hade han ett kapital på 17,000 kronor, i vilket dock
ingick 6,000 kronor, för vilket billiga pris gården för någon tid sedan sålts
till en må g.

Men så hade han också haft en duktig hustru, sade denne trollkarl, ty
utan en sådan hjälpare går det ej att vara jordbrukare.

Andra bönder i socknen, som besöktes, arbetade alla åt bolagen i skogarna.

AtTJZnån'' Den sociala jord frågan har sålunda upptagits till utredning i stora drag
1901, 1911 och 1918. Det är på tiden, att en återuppståndelse även nu kommer
till stånd. Denna bör då byggas på den redan verkställda utredningen
såsom grund och ej, med tillspillogivande ute i landet av individernas

Motioner i Första kammaren, Nr 205. 2a

möjligheter, rinna ut i sanden genom s. k. nya utredningar i kompromisssyfte.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla:

1) att övervägandet av den sociala jordfrågan, som
av regeringsmakten väsentligen nedlagts från år 1923,
måtte återupptagas i hela dess vidd;

2) att de av regeringsmakten i instruktionerna för
norrlandskommittén, jordundersökningen och senast
jordkommissionen antydda problemställningarna därvid
måtte åter beaktas med stöd av erfarenheterna;

3) att jordkommissionens synpunkter och förslag i
syfte att bereda de jordlösa en flik av ett fädernesland
måtte diskuteras och övervägas, vilket hitintills
gemenligen icke skett;

4) att särskilt de gamla frågorna örn rikets kolonisation,
frilösning av arrendatorshemmen, skyddande
av dessa jordbrukarhem under övergångstiden,
förbättring av ofullständiga jordbruk och anskaffandet
av tomtmark för bostäder m. m. dylikt, allt
genom lagstiftning, upplysning, kredit och organisation,
måtte omsider någorlunda, lösas från grunden;

5) att sålunda även det gamla programmet, att sistnämnda
sociala jordfrågor böra läggas i samhällets
hand och icke, såsom fortfarande skett, väsentligen
anförtros åt den tekniska jordbruksvärdens målsmän,
hushållningssällskapen, måtte någon gång vinna tillbörligt
erkännande;

6) att vid övervägandet icke må förglömmas, att
skogen i vårt land skall tjäna icke blott industrien
utan även försörjningsmöjligheterna genom jordbruk;

7) att den tid, som, till ofärd för många människor,
på senare tider förspillts, icke må i ytterligare åratal
uttänjas genom s. k. utredningar i dessa klara och
redan tillräckligt upplagda frågor;

8) att de beredningar, som tilläventyrs anförtros att
fullfölja resultaten av regeringsmaktens tidigare initiativ
i den sociala jordfrågan, erhålla såsom förut en
allsidig sammansättning och ej såsom på senare tider
ägt rum en ensidigt konservativt betonad besättning.

Stockholm den 21 januari 1930.

Yrkanden.

Carl Lindhagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Jordbruksnäringens

rättshistoria i
Norrland och
Dalarne.

Bil. A.

Motion i andra kammaren år 1901 nr 142 av herr C. A. Lindhagen, angående
lagstiftningsåtgärder för vidmakthållande av jordbruksnäringen
inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

»Land skall med lag byggas.»

I en avhandling från medlet av sjuttonhundratalet om uppodlingsmöjlighet
i lappmarkerna yttras, att »evad okunnigheten och villfarelsen
må hava att förebära, så måste jordbruket såväl i lappmarken som
annorstädes anses för basis till all hushållning, som man vill skall äga
bestånd och varaktighet». En dylik uppfattning har även i fråga örn det
nordliga Sveriges kolonisation varit oavvisligt vägledande för de svenska
styrelserna, så långt historiska urkunder gå tillbaka eller från början
av 1300-talet. I medlet på 1800-talet började emellertid den enskilda företagsamheten
på sidan örn lagarna undergräva den gamla odalbyggnaden
till förmån för trävarunäringen. Detta arbete har sedan bedrivits med
mycken kraft och synnerlig framgång. Och genom 1896 års ägostyckningslags
tillämpning även på de norra skogsbygderna kom det slutligen
därhän, att jämväl statsmakterna, visserligen utan att i själva verket
vilja det, men ändock överlagt, både godkände och uppmuntrade den nya
utvecklingen.

För att kunna bedöma betydelsen av denna plötsliga omvälvning och
finna botemedlen mot dess olyckor, är det av största betydelse att erinra
sig huvuddragen av den sålunda hotade jordbruksnäringens rättshistoria.

Man anser, helt visst med rätta, att de första odlingarna i de norra delarna
av riket skedde under »nävrättens tid, då var och en tog för sig
efter förmågan». Obygderna där uppe ansågos såsom ingens eller allas
tillhörighet. Men i den mån dessa trakter genom odlingens framsteg
började komma inom det övriga rikets intresseområde, företogo sig regenterna
att i kronans namn förfoga över dem för att befrämja landets bebyggande.
Redan från början av 1300-talet finnas urkunder, som ådagalägga
detta. Mest avgörande framträdde detta kronans anspråk i Gustaf
I:s bekanta brev till norrlänningarna av den 20 april 1542, däri förklaras,
att »alla sådana ägor, som obyggda ligga, höra Gud, Konungen och
Sveriges krona till och ingen annan». Socknar, bygdelag, ensliga gårdar
och annan bygd, som förmenade sig vara ägande uti skogarna, förbjödos
därför av konungen att hindra andra bygga å dessa, där det ej skedde
på de förras egna bostäder, ängar och fäbete.

Sålunda utbildade sig det s. k. skogsregalet eller kronans äganderätt
till skogarna i rikets norra delar. Under återstoden av 1500-talet samt
de båda följande århundradena gjorde regeringsmakten genom talrika
förordnanden gällande kronans rätt i detta avseende. Oftast skedde detta
i odlingens intresse. Man tillhöll därför bönderna att ej lägga under sig
skogarna samt sökte i stället på olika sätt uppmuntra andra att där
bygga och göra sig hemman. Under 1600-talet och början av 1700-talet
ingrep kronan i framträdande grad även i skogsvårdens intresse till förmån
för det då mycket gynnade bergsbruket.

Emellertid visade det sig, att denna osäkerhet i byarnas rätt till den
omgivande skogen var menlig i många avseenden och icke minst för

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

odlingens framåtskridande. Enligt förordningen den 19 december 1683,
varigenom 1542 års författning uttryckligen förnyades, befalldes därför
landshövdingarna att, sedan de efter var bys och gårds egenskap och
beskaffenhet prövat var och ens rågång eller, där den felades, tillagt
var och en så stort utrymme och så mycken skog, som funnes skäligt
och till fullsatt hemman nödigt, skulle de därifrån avskilja och avvittra
den övriga delen såsom kronan och ingen annan tillhörig. Denna författning
har givit upphov till de s. k. avvittringarna. Mycket blev i anledning
av densamma emellertid icke då åtgjort. Under 1700-talet påbörjades
åter avvittringar, men de avbrötos snart.

Först under 1800-talet hava avvittringarna med kraft upptagits och
fullföljts enligt särskilda författningar, utfärdade för Jämtland den 8
december 1820, för Härjedalen den 9 mars 1825, för Västernorrlands, Väster-
och Norrbottens län den 10 februari 1824, för Gävleborgs län den 12
maj 1832, för Västerbottens och Norrbottens lappmarker den 30 maj 1873
samt för hemman och lägenheter ovanför odlingsgränsen i lappmarkerna
den 18 november 1892. I Dalarne har i sammanhang med de år 1804
började storskiftena även verkställts avvittring, för vilken utgivits en
mängd särskilda författningar. Kostnaden för förrättningen bestrides
av statsverket och har under 1800-talet uppgått till över nio miljoner
kronor.1 Denna avvittring är nu över allt avslutad utom i lappmarkerna,
där den särskilt ovan odlingsgränsen ännu pågår och i åtminstone
ett par socknar ej ens blivit påbörjad. Värmland har ej varit underkastat
avvittring, utan hemmansägarna hava fått utsträcka sina skogsskiften
ända till landets yttersta gräns, vilken förmån uppgives grunda
sig på Gustaf I:s brev den 12 augusti 1535, vari han av synnerlig gunst
och nåd »tillåter menige man i Värmland att bruka de allmänningar,
som de från långlig tid och hedenhös innehavt».

Den grundsats, som i början gav sin prägel åt avvittringsmetoden,
återfinnes i cirkulärbrevet den 14 april 1824, utgivet med anledning av
ett beslut av föregående års riksdag. I detta brev säges nämligen örn kronomarkerna
i de norra länen, att de »i anseende till folkbrist och felande
kommunikationer i sitt nuvarande skick voro av föga värde och icke
kunde med större nytta för det allmänna användas än till nya hemmans
anläggning för att befordra landets uppodling och befolkning». Kättast
hade naturligtvis varit, att man sparat på kronans egendom och riktat
sin uppmärksamhet på att skaffa de kommunikationer, som man insåg
skulle höja skogarnas värde. Men bristen på framsynthet i detta avseende
hade till stor del också sin rot i en oförståndig tillämpning av Adam
Smiths ekonomiska teorier, som vid den tiden gjorde sig gällande. Liksom
man därför på grund av förenämnda riksdags beslut företog sig att
genom försäljningar för billigt pris slumpa bort kronoskogarna i södra
och mellersta delarna av landet, blev målet för avvittringarna att lägga
all kronans skog till bygdelagen eller nybyggen. Under sådana förhållanden
kunde även nybyggarna lätt vinna obegränsat erkännande för

Dessa statsverkets utgifter för avvittringsverket uppgå för:

Kopparbergs län ......... från år 1803 t. o. in. 1894 till

Gävleborgs län............ » :> 1832 » 1865 »

Västernorrlands län...... » » 1824 ;> 1869 »

Jämtlands län ......... » » 1821 » 1869 »

Västerbottens län ........ » » 1824 > 1899

Norrbottens län ......... » » 1824 » 1899 »

kr. 2,699,528
» 57,8<i5

» 338,562

» 484,501
» 2,528,762
» 2,970,697

Summa kronor 9,079,915

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

sina vanor att ligga milsvitt borta i skogarna och skörda dåligt starrgräs
i stället för att ordenligt bruka jorden i närheten av gårdarna.
Man lystrade nied ett ord ej vidare till den gamla lösen om kronans rätt
till de ägor, som obyggda ligga, utan slösade bort statens egendom på det
oförsvarligaste sätt. Först på 1860-talet började det så till vida brytas
med dessa grundsatser, att man beslöt att ej upplåta överloppsmarkerna
blott till nybyggen, utan att även avsätta kronoparker, och härigenom
räddades dock åtskilligt av kronans arvedel.

Vad man vid avvittringarna däremot fortfarande framför allt ville
befrämja var jordbruksnäringens utveckling. Angelägenheten av »landets
uppodlande och bebyggande» är det tema, som genomgår alla avvittringsförfattningarna.
Den äldre nybyggaren ansågs »genom stadga och
säkerhet i dess område» skola uppmuntras till sina ägors »vidare upparbetande
och förbättrande», och på de överblivna kronomarkerna ville
man bereda »idoge arbetare tillfälle till nya hemmans anläggning». Detta
var sålunda enda ändamålet med skogstilldelningarna. Det var också en
gammal, av erfarenhet beprövad trossats, att jordbruket där uppe behövde
skogen till ryggstöd. Och man förstod, att de ouppodlade vidder,
som skogarna inneslöto, endast i en jordbrukande befolknings besittning
kunde småningom komma under plogen.

Någon särskild föresyn utövades icke för att de oerhörda skogsmarker,
som på detta sätt ofta tillädes ett hemman, verkligen skulle få det åsyftade
gagnet. Man hade ej heller då någon omedelbar känning av de
faror, som hotade. Bonden fick därför obehindrad förfoganderätt till
hemmanets skog. Men när de bittra erfarenheterna kommo, började man
från år 1866 långsamt famla efter otillräckliga utvägar att genom bestämmelser
örn skogsvård varaktigt trygga skogen åt hemmanet och dess
uppodling. Sålunda bestämdes på vissa orter, att bonden eller nybyggaren
endast skulle äga att efter utsyning verkställa årlig avverkning till
avsalu. Denna inskränkning i dispositionsrätten till skogen vilar på
hemmanen i lappmarkerna och i Särna socken med Idre kapellag samt
dessutom på 299 hemman, belägna uti andra orter, företrädesvis i Västeroch
Norrbottens kustland. Åtgärden motiverades av 1870 års skogskommitté
i avseende ä lappmarkerna därmed, att alla skogarna »ännu voro
statens tillhörighet» samt att man därför ej borde lämna obegagnat tillfället
att »utan ringaste kränkning av eller ingrepp i enskild äganderätt
förbinda rättigheten till skogens begagnande med sådana föreskrifter, att
skogarnas förstörelse i möjligaste måtto förebyggdes utan att utvägarna
till nödtorftig bärgning betogos invånarna». Någon uttrycklig föreskrift
har däremot aldrig givits örn skogsanslags avsättning till skogsallmänningar,
varigenom dock avvittringens ändamål skulle på bästa sätt tryggats.
Genom frivilliga överenskommelser mellan delägarna äro emellertid
någon mindre del av skogsanslagen avsatta till sockenallmänningar
eller besparingsskogar inom åtta socknar i Kopparbergs län, två socknar
i Gävleborgs län, fem socknar i Norrbottens lappmarker, en socken jämte
två kapellag i Norrbottens kustland. Beslut härom lärer också fattas för
två socknar i Västerbottens lappmarker.

Den historiska rättsutvecklingen visar sålunda, att i stort sett full
äganderätt till jorden inom rikets norra delar vanns endast genom dess
uppodling. Det kan väl synas, som odlaren även borde fått ett billigt
anspråk på liusbehovsskog i gårdens närmaste omgivning eller med andra
ord ett hemskogsskifte. Och kronan skyddade nog ibland dylika anspråk

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

gent emot tredje man. Själv däremot avhände sig kronan i allmänhet
icke den juridiska rätten till någon skog. Men denna sin rätt har kronan
aldrig missbrukat, utan tvärtom genom avvittringarna gagnat hemmanen
långt utöver billighetens gränser.

Det framgår vidare härav såsom ett klart och talande sakförhållande,
att de skogsmarker, vilka i Norrland och Dalarna genom avvittringarna
tillagts hemmanen, äro förläningar av kronan till hemmanen för jordbruksnäringens
varaktiga befrämjande. Dessa förläningar skedde ej på
grund av någon privaträttslig kontraktsförbindelse till hemmansinnehavaren,
utan allenast genom en i den allmänna hushållningens intresse
vidtagen lagstiftningsåtgärd. Avvittringen var den handling, varigenom
kronan på egen bekostnad brante gåvan till verkställighet, och först med
avvittringens avslutande eller nybyggenas slutliga skattelösen övergick
den juridiska rätten till skogen från kronan över på hemmansägaren.

Häri ligger också den stora sakliga skillnaden i äganderätten till de
avvittrade hemmanen och till hemmanen i södra och mellersta Sverige.

De senare äro i allmänhet sedan urminnes tid till sina gränser bestämda
genom förfoganden, som oftast fallit i glömska. Och deras huvudsakliga
värde ligger icke i skogen utan i den öppna jorden, vars odling är en
skapelse av hemmansinnehavarens under generationer därå nedlagda
arbete.

På grund av flera samverkande orsaker och icke minst i följd av av- Trävamkonvittringarna
inträffade på 1850-talet plötsligt ett bestående uppsving i junkturemas
trävarukonjunkturerna. Skogarna erhöllo härigenom redan då ett mark- mellankomst.
nadsvärde, som man trettio år förut frånkänt dem för all framtid. Kapitalet
fick sålunda här ett lönande arbetsfält och det begagnade sig också
genast smidigt av förhållandena.

Enligt lagstiftningen hade bönderna fått rätt begagna skogen å redan
avvittrade hemman till avsalu; och jämlikt författningen örn nyttjanderättsavtal
kunde sådana ingås på femtio år. Följaktligen uppgjordes kontrakt,
varigenom hemmansinnehavarna på nämnda tid uppläto avverkningsrätt
till sin skog. Då dennas värde i början var dem okänt, blevo
köpeskillingarna rena obetydligheter. Sålunda förlorade hemmanen det
avsedda stödet av skogen i ett halvt århundrade, och vid kontraktens
utgång mottaga de en skövlad skog, som behöver en lika lång tid för att
komma i återväxt. Dessa avverkningsupplåtelser efterträddes längre fram
allt mer av hemmansköp. Grunden till denna böndernas benägenhet att
avhända sig äganderätten till jorden ligger dels i deras ringa motståndskraft,
sedan de en längre tid genom avverkningskontrakten varit i avsaknad
av inkomst från skogen, dels i lockelsen att genom den lätt fångna
skogens avyttring på en gång komma i besittning av ett större penningbelopp
och dels i det växande nit sågverksbolagen av flera skäl allt mera
inlägga för inköpen. Numera hava bolagen till grundsats att endast
köpa hemman.

Men dessa bolag inläto sig även på det äventyrsavtalet att förvärva
äganderätt eller nyttjanderätt till oavvittrade hemman i förhoppning, att
staten ej skulle begagna sig av sin befogenhet att när som helst ändra
villkoren för donationen eller alldeles inställa den. Avvittringen får bär
den egendomliga uppgiften att med av riksdagen anslagna medel från
kronans mark för jordbrukets befrämjande skänka skog till hemman,
som redan inköpts av sågverksbolag i avsikt att för aktieägares räkning
under all framtid använda gåvan till belt andra ändamål än jordbrukets

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Intressenas

harmoni.

utveckling. En dylik komedi har i stor utsträckning pågått i lappmarkerna
och pågår dar ännu.

Särskilt betänkliga hava yttringarna av kapitalets anlopp visat sig i
avseende å de nybyggen, som upplätos vid själva avvittringen. Ofta lät
en sågverksägare själv eller genom ombud insyna en nybyggesrätt. Därefter
utfördes i största hast en ytlig odling för att vinna högsta möjliga
skatterätt, och sedan denna efter en ofta lättvindig syn erhållits, försummades
odlingen eller övergavs helt och hållet. På sådant sätt hava stora
kronomärke!- frångått kronan utan någon förnuftig anledning. Och det
vore ej förunderligt, örn staten någon gång lät verkställa en grundlig
undersökning av dessa förhållanden.

Händelserna gå nu, såsom var och en vet, med stormsteg mot trävarurörelsens
mål, förvärvet av all kronans donationsskog inom Norrland
och Dalarna. Det behöver knappast påpekas vad detta betyder för framtiden.
De ouppodlade vidderna undandragas kulturen. Den redan befintliga
befolkningen förlorar det stöd, man velat giva den, samt sjunker
ned i beroende. Den behållna avkastningen och det ökade värdet av
kronans skogar, vilka senare hon för skogsbruksändamål lika väl kunnat
själv behålla, gå det allmänna väsentligen förbi. Osynliga aktieägare
skola mångenstädes behärska bygderna genom sina tjänstemän, för vilka
det enligt sakens natur blir en omöjlig uppgift att vara de bästa väktarna
för rätt och sanning. Själva samhällsförfattningen bliver i dessa och
många andra avseenden i grunden byggd på osunda förutsättningar.

Det är nu alldeles oriktigt att lägga dessa förhållanden skogsspekulanterna
till last. Felet ligger helt och hållet i en lam och oförståndig
lagstiftning, vilken frestar den enskilda företagsamheten att beträda sådana
vägar. Affär är nu en gång affär. Och det är för mycket begärt,
att det enskilda intresset skall förstå att offra sig för samhällets idé, när
dess egna organ ej göra något för att upprätthålla densamma.

Likaledes ser man saken oriktigt, när man framställer det ekonomiska
uppsvinget såsom uteslutande sågverksbolagens förtjänst samt därav
drager slutsatser örn, att allt är väl beställt eller att skogarnas ökade värde
skulle vara en produkt av sågverksbolagens arbete och sålunda böra
tillfalla dem såsom välfången egendom. För den ekonomiska uppblomstringen
har man i första hand att tacka skogarna själva och de konjunkturer,
som vid viss tid gåvo utsikter att bereda dem marknadsvärde.
Härav kan och bör det allmänna och det enskilda intresset draga nytta.
Och denna nytta skall ingalunda utebliva utan tvärtom bliva fruktbarare
och varaktigare, örn äganderätten till jorden ligger hos staten, kommunerna
och bönderna i stället för hos sågverksbolagen.

Frågan gäller sålunda icke här ett antingen för eller emot kapitalet.
Att denna genom tillgodoseendet av sin egen nytta även kan fylla och
fyller en allmän uppgift, vill ingen bestrida. Men det skall då komma
över landet som ett sakta befruktande regn och ej såsom en stormflod,
vilken sköljer bort gammal kultur och århundradens förutseende.

För att nu vinna klarhet, huru lagstiftningen i dessa frågor bör förhålla
sig, erfordras, liksom i alla ämnen, där man vill komma till fruktbringande
praktiska resultat, att först framställa för sig det ideal, som
bör vara vägledande för alla åtgöranden. Vad man då här uppenbarligen
alltid måste sträva till är förverkligandet av de olika intressenas
harmoni. Och det är upprörande veta, att man inom mannaminne haft
i sin hand ordna förhållandena på ett sätt, som ganska nära närmar sig
detta mål.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Det finnes nämligen nu icke mer än en mening örn, huru vid ayvittringarna
rätteligen bort förfaras. Kronoallmänningar skulle bildats
över allt och. där sådant verkligen skett, givits större omfång. Av skogsmarken
skulle hemmanen omedelbart tilldelats endast husbehovsskog, vid
vars utbrytning även bort tillses, att den inneslöt den bästa odlingsbara
jorden. Återstoden av skogsanslaget skulle avsatts till skogsallmänningar
för att medelbart stödja landets framåtskridande och bebyggande.

Genom dessa kronoparker oell skogsallmänningar hade det allmänna fått
sin behöriga andel i vinsten å skogarnas stigande värde samt den allmänna
odlingen oell de berättigade enskilda intressena haft ett verkligt
framtidsstöd. Jordbruket hade fått den verkliga hjälp man åsyftat genom
att med avkastningen från skogsallmänningarna kunnat bestridas
utgifter för kommunala ändamål och för kommunikationernas utveckling.
Själva arbetet på jordens odling hade även befrämjats, då hemmansinnehavaren
ej varit frestad att företrädesvis ägna sig åt avverkning
i egna skogar eller att alldeles förspilla hemmanets framtid genom
att, såsom 1870 års skogskommitté yttrar, utrymme lämnats för »befolkningens
strävanden i allmänhet att, där så erbjuder sig, för tillfällig
vinning utan tanke på framtiden hastigt realisera sin skogstillgång».

Och sågverksindustrien hade blivit begränsad till den verksamhet, _ som
med rätta tillkommer den, nämligen att inköpa de årliga avverkningsrätterna
å kronoparkerna och skogsallmännigarna samt därefter förädla
virket.

På sådant sätt skulle det allmänna fått sitt. Skogsvård och jordbruk
hade gått hand i hand, vilket endast är möjligt, när den förra ställes
i den senares och de allmänna intressenas tjänst, och för jordbruksnäringen
liksom för sågverksindustrien hade lagts »basis för en hushållning,
som man vill skall äga bestånd och varaktighet». I stället äter nu den
senare näringen ut den förra och förtär lätt även sin egen framtid genom
det fria spelrummet för den enskilde affärsmannen att av naturens för
honom åtkomliga tillgångar göra så mycket pengar som möjligt under
sin livstid. Avverkningen och därav följande omsättning hade kanske
ej gått så fort som nir och den yttre ögonfägnaden av en industriell uppblomstring
därför i början antagit måttligare proportioner. Men i stället ''

för faran av en snabb avveckling av jordbruk och skogsbruk hade lagts
grunden till en jämn utveckling av dessa näringar för framtiden.

Nu måste det visserligen medgivas, att ur den stora apparaten med Lagstiftninalla
vederbörande ej i tid skulle kunna framgå ett enhetligt och kraftigt gens närmaste
uppträdande å det allmännas vägnar för att leda den nya utvecklingen in uppgifterpå
lojala banor. Men även sedan erfarenheten börjat tala sitt tydliga
språk, har man tövat att göra något eller sökt sin räddning i palliativ,
varigenom det onda endast beretts tillfälle att ytterligare gripa ikring
sig. Vad ställningen kräver är däremot att gå frågan in på livet och
ej famla efter förevändningar att komma bort ifrån densamma. Det är
ett drygt ansvar, en generation ådrager sig, när den handlar på det senare
sättet och sedan går omanligt bort ur tiden, överlämnande åt kommande
släkten att under kiv oell strid söka lösa de härvor, man rett åt
dem.

Vill man däremot på allvar söka ordna saken, måste man först vinnlägga
sig örn att genom lagstiftningen beröva de missförhållanden, som
föra utvecklingen i orätt riktning, laglig rättighet att fortfara därmed.

Jordbruket
oeh »industrien».

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Såsom nedan skall närmare utvecklas, äro de åtgärder, som i detta avseende
bläste utan uppskov vidtagas, dels inskränkning i skogsspekulanternas
förvärv av avvittrade hemman, dels upphävande tills vidare av
den nuvarande ägostyckningslagens tillämpning på dessa fastigheter, dels
uttrycklig föreskrift örn avsättning av skogsallmänningar i de orter, där
avvittringen ännu ej avslutats.

Sedan sålunda vunnits andrum, gäller det att hovsamt, men bestämt
sträva att småningom återföra utvecklingen till det mål, som man nu inser
varit det enda rätta. Nedan skall antydningsvis angivas några av de
mångå åtgärder, som i detta avseende kunna ifrågakomma. Att därvid
tilläventyrs skall krävas flera släktleds arbete för att försona, vad en
generation förbrutit, är blott ett ytterligare skäl för angelägenheten av
att i detta arbeta aldrig tappa tagen.

Utom av sakens egen natur skall lagstiftningen i dessa strävanden
kunna hämta ett synnerligt stöd i de avvittrade hemmanens rättshistoria.
Un dylik tankegång uttrycktes även år 1892 av landshövdingen i Luleå
under en debatt i första kammaren. »Staten har», sade talaren, »även
fortfarande en ganska stor rätt mot dessa hemman. Att så är, bliver
klart, när man tänker, huru dessa hemman hava uppstått. De hava nämligen
genom afvittring tilldelats enskilda. Med rik och öppen hand har
staten utdelat stora och numera dyrbara skogsområden, med villkor allenast,
att odlingen bedreves och underhålles. Visserligen har, sedan dessa
hemman blivit skatteförda, den juridiska rätten förfallit, men i alla fall
kvarstår, att staten genom denna sin frikostighet att vilja understödja
odlingen gjort lägenheterna för eftersträvansvärda för spekulationen,
vilken satt sig i besittning av dem, men lämnat odlingarna på många
håll vind för våg. Och i stället för ett burget hemman av det upplåtna
nybygget skulle uppkomma, som framdeles skulle delas och bilda stora
byar, varpå glädjande exempel flerstädes finnas, så förfelas ändamålet
med jordupplåtelsen fullkomligt genom skogshemmansköpen, och staten
går förlustig både jorden, skogen och hela odlingen samt slutligen den
självständiga befolkningen. Mot sådant synes det mig, att man har någon
rätt att ingripa».

Vad nu först angår angelägenheten av att inskränka skogsspekulanternas
fastighetsförvärv, böra, innan möjligheterna därtill närmare utvecklas,
något beröras de skäl, som huvudsakligen anföras till förmån
för dylika förvärv.

Man får då till en början ganska ofta, särskilt i första kammaren, höra
det talet, att Norrland pa grund av sina naturliga tillgångar och sina
vattenfall är hänvisat till att bliva ett industriland och att det därför
ej är någon olycka, örn industrien »ersätter jordbruket».

Ingen kan emellertid väl påstå annat, än att det är en livsbetingelse
för industrien att på närmaste håll och till billigaste pris erhålla livsmedel
för den industriella befolkningen. En uppblomstrande industri
bör vara angelägen att befrämja jordbruksnäringen just i fabriksdistriktet.
I utvecklade industriländer tycker man därför, att det är bra, när
åkrarna taga vid, där fabrikstomterna sluta.

Det återstår sålunda endast, att det skulle vara utrymmet på marken,
som vore särskilt i Norrland så knappt tillmätt, att även den odlingsbara
marken behövdes för industriens ändamål. Detta kan icke gälla
själva fabrikernas tomtområden. Icke heller är bergsbruket så skrym -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

mande, att jordbruket behöver vika för detsamma. Örn bergsbruket kart
tvärt örn sägas en annan sak, nämligen att då detta i Norrland huvudsakligen
avser att i största möjliga omfattning exportera malm, så kan det
vara gott att i framtiden, när malmen tagit slut, hava jordbruket att
falla tillbaka på.

Vid närmare påseende visar det sig sålunda, att man med industri här
menar skogsbruk, men då ingår däri likaväl jordbruket, som också avser
tillgodogörandet av vad som växer på marken. Anställer man nu en
jämförelse mellan dessa båda »industrier», så framstår det såsom påtagligt,
att det årliga skördandet av säd, gräs eller rotfrukter på ett
tunnland odlingsbar mark är en till arten högre och till avkastningen
rikare kultur än utsikten att i allra lyckligaste fall vart femtionde år få
avverka det antal träd, som kunna uppväxa å samma område. De klimatiska
förhållandena ställa i allmänhet ej heller jordbruket i sämre
ställning än skogsbruket. Är klimatet kargt, blir bådas avkastning förminskad
därefter. Ibland förhåller det sig till och med så, att storartad
gräsväxt kail uppvisas å trakter, där det går oändligt långsamt för skogen
att taga sig fram.

Det vore därför mycket lyckligt, örn jordbruket kunde i Norrland helt
och hållet »ersätta» skogsbruket. Men detta stöter bland annat på det
naturliga hindret, att i anseende till markens beskaffenhet de ojämförligt
största vidderna alltid måst stå öppna ensamt för skogsodlingen. Och
med denna förvissning borde skogsvännerna slå sig till ro och avstå
från den hopplösa uppgiften att göra gällande, att det är bättre, örn det
växer skog än jordbruksprodukter på odlingsbar mark.

Detta framhållande av industriens rätt beror i själva verket på en
missriktad tankegång, framkallad just av skogsbolagens fastighetsförvärv
och intresset att värna dem. Man kommer nämligen inför denna
företeelse lätt till den uppfattningen, att skogarna äro till för sågverkens
räkning. När sålunda en sågverksägare planlägger en utvidgning av sitt
verk, så kallas detta genast en utvidgning av industrien, som ovillkorligen
berättigar till förvärv av den för planens genomförande erforderliga
skogsmarken. Härvid är då jordbruket ofta i vägen och därför
måste det undanröjas genom missaktning för dess uppgift. Riktiga förhållandet
är naturligtvis, att sågverksindustrien har att i sina anläggningar
helt och hållet rätta sig efter den skogstillgång, som med behörigt
iakttagande av naturens och samhällets lagar finnes tillgänglig för denna
industris verkliga uppgifter. Frågan örn vem, som bör äga själva skogsmarken,
skall därför avgöras efter sociala hänsyn och ej efter avverkningsintressets
önskningar.

Vad som kanske oftast åberopas till förmån för skogsbolagens jord- jordbruket
förvärv, är skogsvårdens intresse. »Nästan alla sakkunniga», heter det, och skogsvår»äro
ense om att skogens sammanförande till stora komplexer, som be- densittas
med full äganderätt av kapitalstarka händer, är förmånligt för
skogens rätta vård och skötsel.»

Sanningen i detta uttalande ligger däri, att det är lättare och mera
lönande att genomföra rationell skogsvård å ett stort skogsområde än å
ett litet. Därför är det emellertid ej sagt, att ägaren av en stor skog
frivilligt vinnlägger sig örn dess skötsel. Personer, som sett förhållandena
på nära håll, vitsorda också allmänt, att talet örn de norrländska
bolagens vårdnad om sina skogar i stort sett vilar blott på en gammal
föreställning, som man tror på, därför att den ständigt upprepas. Rätta

32 Motioner i Första kammaren, Nr 205.

förhållandet lär vara, att åtskilliga bolagsskogar och många enskildas
skogar skötas ganska bra, men att i regel de privata skogarna, bolagens
däri inbegripna, endast avverkas, vilket ju i stort sett ej utgör någon
skogsvård.

Men även örn man med lagstiftningens hjälp kan för framtiden hoppas
en god skötsel av bolagsskogarna, så är frågan därmed på intet sätt
avgjord.

Skogsvård kan jämförelsevis lätt framtvingas genom lagstiftning och
örn den även i avbidan på lagstadgad kontroll här och var alldeles försummas,
så kan detta i de flesta fall botas inom en överkomlig tid och
med enkla medel. Men örn äganderätten till jorden, på vars rätta fördelning
så mycket beror, övergår i några få bolags händer, så kan detta
med sina vittgående konsekvenser ej ändras så lätt. Vad i detta avseende
sker till samhällets skada, binder för oöverskådlig framtid.

Den gamla lagkommittén framhöll även såsom »nödvändiga villkor för
människosläktets framsteg i sann bildning», att de borgerliga lagarna i
fråga örn fasta egendomars fördelning mellan enskilda byggdes på rättvisa
och säkra grunder. Säkerligen ingick i kommitténs tal örn sann
bildning den meningen, att det även finnes annat, som bör få växa i landet,
än tallar och granar, och att det gives andra samhälleliga värden att
taga vara på än hastig vinst på handel med trävaror.

Intresset för skogsvården får väl därför lugna sig något tills vidare,
örn det ej har andra utvägar att erbjuda än skogsvård genom bolagskomplexer.
Rom byggdes för övrigt icke på en dag. För att i Norrland
skapa bygdelag och giva hemort åt en jordbruksnäring, har åtgått flera
hundra år. Att nu gynna den nutida skogsvårdens uppgifter, som ännu
blott hava femtioåriga anor, genom att kasta bort jordbruksnäringens fram
tid, är ett i alla avseenden oförsvarligt förfarande. Målet måste i stället
vara att i Norrland småningom främja såväl kronans och kommunernas
som böndernas självständiga skogsvård samt ytterst visserligen sträva till
bildandet av stora skogskomplexer, men allenast i form av kronoparker och
sockenallmänningar, i den mån detta försummats vid avvittringen. Ty
skogsskötsel i Norrland företrädesvis genom bolagsskogar betyder endast
möjlighet av skogsvård med social tillbakagång såsom förutsättning.
Skogsskötsel genom kronans och kommunernas allmänningar betyder däremot
visshet örn skogsvård samt tillika goda sociala utvecklingsmöjligheter
för framtiden.

Det är också odelat angenämt finna, hurusom senaste skogskommitté
ej har ett ord till förmån för framtidshägringen av skogsvård genom de
avvittrade donationsskogarnas omsättning till bolagskomplexer. Tvärt
örn framlyser mellan raderna i dess betänkande och framgår av dess
låt vara ibland väl platoniska lagförslag en omisskänlig sympati för det
norrländska jordbruket i dess ojämna kamp utan några vänner bland de
mäktiga. Kommittén fäller om den enskilda skogsvården i gemen endast
det omdömet, att »man, då fråga är örn skogshushållningen, ej kan såsom
resultat av det enskilda förvärvsbegärets ansträngningar för egen
förkovran påräkna den för nationalvälståndet fördelaktigaste användningen
av ett lands naturliga tillgångar».

Det är då ganska märkligt, att kommitténs ordförande vid riksdagen
år 1900 under debatten i första kammaren om skogsbolagens fastighetsförvärv
ej fann någon plats för jordbruket bredvid »industrien», utan i
skogsvårdens namn framhöll »önskvärdheten av att bolagen komme i

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

besittning av skogarna». Detta senare går nu av sig självt i följd av det
sätt, varpå avvittringarna skett. Det är då en inkonsekvens av talaren,
när han samtidigt yttrade såsom sin mening, att man vid avvittringarna
inslagit den sämsta väg, som kunde väljas, i stället för att bilda allmänningar,
»som är det enda rätta». Till detta senare påstående behöver
endast erinras, att man bör aldrig övergiva att sträva mot det mål, som
är det enda rätta.

Det lättaste sättet att komma ifrån en obehaglig sakfråga har alltid
varit att ställa sig på en uteslutande formell ståndpunkt.

Det är klart, att man här skall i första ledet möta frihandelsvännerna
av den gamla skolan. Frågan örn inskränkning i skogsholagens fastighetsförvärv
ställer sig för dem mycket lätt. Ty de komma alltid att
oföränderligen filina en sådan tanke »strida mot alla nationalekonomiska
regler». En anhängare av dessa regler yttrade till och med en gång i
andra kammaren, att det ej ens var kammaren »värdigt» att inlåta sig
på dess ämnen.

Man kail väl dock tycka, att svenska staten bötat tillräckligt för oförståndig
tillämpning av Adam Smiths teorier på hushållningen med kronans
skogar i Norrland oell Dalarna. Under intrycket av dem skänkte
man onödigtvis bort oerhörda skogsmarker för att nu kort efteråt fä
börja bland dessa för dryga penningar återköpa skog eller rättare sagt
mark, där skogen Ilar stått. Nu fordrar man likaledes i frihandelns
namn, att kronan ej ens skall vårda sig örn det ändamål, vartill skogen
slösades bort, utan förspilla kronans nedärvda traditioner även i detta
avseende. Det är dock, synes det, under alla förhållanden riksdagen
värdigast, att den gör sin plikt samt bedömer varje fråga efter dess
egen beskaffenhet och ej enligt gamla formulär.

Egendomligt är för övrigt, att utpräglade protektionister i denna fråga,
liksom i den inre politiken i allmänhet, oftast äro hänsynslösa frihandlare
och ej vilja röra ett finger för att värna den norrländska jordbruksnäringen
mot en överlägsen konkurrent. Det är då visserligen inga nationalekonomiska
regler, som spela in, utan »gamla grundsatser i vår
lagstiftning», som åberopas. En begränsning av bolagens fastighetsförvärv
kränker ej blott bolagens rätt i detta avseende, utan utgör, menar
man, ett obehörigt förmynderskap över hemmansägaren och ett åsidosättande
av hans rätt att bereda sig den högsta köpeskilling, han kan få
för sitt hemman.

I detta sistnämnda avseende må först framhållas, att genom förbud för
skogsbolag att vidare inköpa avvittrade hemman likställas de senares innehavare
med fastighetsägarna i det övriga Sverige, vilka staten ej tillhandhaliåller
dylika särskilda köpare, som av sällsynta konjunkturskäl
erbjuda högre betalning, än vad fastigheten kan såsom jordbruksfastighet
betinga. Men vidare och framför allt bör ihågkommas, att kronan
nyligen skänkt skogen till hemmanet för jordbrukets varaktiga förkovran,
men ej för att en hemmanets innehavare, lockad av det lätta förvärvet,
skall utan vidare realisera gåvan för att göra sig bekväma dagar
och lämna själva hemmanet och statens avsikter åt sitt öde. Detta bör
kronan hava rätt att förekomma. Och den begår därigenom så mycket
mindre någon obillighet, som hemmansinnehavare!! får fortfarande en
sam draga gagn av skogens alltjämt växande värde, varigenom varken
han eller kronan hade något begrepp, när avvittringen beslöts. Ty då
hade det nog gått på ett helt annat sätt. När man sedan vet, att de hem Biliang

till riksdagens protokoll Utdö. .‘I sami. ö!) hafi. iNr 20C>.) 3

Jordbruket
och frihandeln.

Skogsspefculanternas

fastighetsförvärv
inför
gällande lag.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

mansägare, som bevarat skogen för hemmanet, stå sig gott och i ali synnerhet
de, som avsatt en del till skogsallmänning, men att det däremot
småningom gått utför för de familjer, som gjort sig av med skogen, så
bör det ligga klart, att det här så långt ifrån är på sin plats att tala
örn hemmansiniiehavarens frihandelsrätt, att det tvärt örn framstår såsom
en oavvislig plikt för staten att i detta fall förekomma dess fördärvbringande
utövning. Man har ej heller hört några anspråk i detta
avseende från de hemmansägare, som frågan gäller, utan tvärtom är
det företrädesvis deras representanter i andra kammaren, som alltid påyrkat
inskridande mot bolagsförvärven. Omtanken för de norrländska
hemmansägarna framföres alltid av sågverksägarna elier ock av sydlänningar,
vilka ännu ej satt sig in i dessa förhållanden och därför bedöma
saken endast efter egna erfarenheter.

En invändning, som står frihandelsvännernas betänkligheter nära, är
påståendet, att varje inskränkning i rätten att köpa fast egendom strider
mot andan i vår lagstiftning. Detta betyder nu i och för sig ej så
mycket. Ty lagstiftningens uppgift är just att göra gällande nya grundsatser,
när dessa betingas av förändrade, i lagen ej förutsedda förhållanden.
Men granskar man saken närmare, skall man emellertid finna, att
den ifrågasatta åtgärden just står i livlig överensstämmelse med gällande
rättsprinciper.

Förra året åberopades i första kammaren såsom en förträfflig grundsats,
som borde fortfarande efterlevas, det i kungörelsen den 6 april 1810
förekommande stadgandet, att »varje svensk man, till vilken klass av
medborgare han räknas må», är berättigad förvärva och besitta fast
egendom av vad natur som helst. Denna revolutionens författning avsåg
emellertid, som bekant, just att upphäva åtskilliga privilegier, som
tillkommit vissa medborgare, bland annat i avseende a besittningen av
viss fast egendom. Och det är ganska visst, att 1810 års lagstiftare därför
också skulle alldeles ogillat det i Norrland och Dalarne under inflytande
av vissa missförhållanden uppkommande fastighetsmonopol för
sågverksbolag, vilka dessutom icke alls äro »svenske män» i den mening,
nämnda författning tager detta uttryck. Icke heller bör förglömmas, att
kungörelsen även tillägger orden: »emot uppfyllande av därmed förknippade
eller framdeles åtagande skyldigheter». Det kan hava sitt intresse
därvid erinra örn, att icke långt förut i ett brev av år 1781 örn uppodlingar
Kungl. Majit förklarat, att »besittningen av en jord innefattade den
första skyldigheten av alla att den uppodla, i samma mån ovillkorlig
som allmän och enskild nytta därmed voro förenade». Och huruledes
en alldeles särskild skyldighet i detta avseende vilar på de avvittrade
hemmanen i följd av kronans avsikter med skogsupplåtelserna till dem,
har ovan utförligt framställts.

Skogsbolagens omfattande fastighetsförvärv stå även i uppenbar strid
mot grunderna för de i regeringsformen stadgade förbud att fastställa
monopolier eller att någon del av riket därifrån söndra genom försäljning
eller på annat sätt.

Vidare bör i detta ämne särskilt uppmärksammas lagförklaringen av
den 3 oktober 1829, enligt vilken utländsk undersåte icke utan Konungens
tillstånd får förvärva och besitta fast egendom i riket, ävensom enahanda
förbud i förordningen örn främmande trosbekännare för dessas församlingar,
inrättningar och stiftelser. Stadgandet örn förbud för utlänning
att besitta fast egendom vilar utan tvivel på den uppfattningen, att

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

besittningen av landets territorium ej bör få ligga i händerna på personer,
vilka ej äro bundna vid landet genom andra intressen än att av dess
naturtillgångar göra sig största möjliga ekonomiska vinst. Ifrågavarande
föreskrift överträdes nu så gott som omedelbart genom bolagens
fastighetsförvärv. Det är nämligen en känd sak, att utländskt kapital
i stor utsträckning är intresserat i dessa företag. Och ännu mer måste
detta inträffa genom den osunda riktning, sågverksnäringen inslagit att
lägga under sig all jord i Norrland. Det kostar nämligen penningar att
inom en kort tidsperiod inköpa hela socknar och landskap. Och dessa
medel måste till stor del anskaffas utifrån i form av lån eller aktieteckning.
Det utländska kapitalet kan sedan skapa till och med ett politiskt
intresse av att ingen rubbning göres i dessa förhållanden, hur skadliga
de än må visa sig. Och då köpeskillingen för hemmanen ej lärer
anläggas vidare produktivt och en mängd tillfällen till odling av jordbruksprodukter
genom köpen gå förlorade, kommer vinsten av själva
trävaruexporten avsevärt att motvägas av livsmedelsimport samt utbetalningar
av ränta och vinstmedel till utlandet. Men även inhemskt kapitals
nedläggande i dessa affärer fritager dem ej synnerligen mycket
från att hemfalla under ifrågavarande förbud enligt dettas andemening.
Storkapitalet är nu en gång kosmopolit, i all synnerhet när det iklätt sig
den opersonliga formen av aktier. Affärens intressen måste enligt sakens
natur väsentligen skymma andra hänsyn. Vid ett av senaste skogskommittés
sammanträden med allmänheten yttrade också en av sågverksnäringens
mest framstående representanter, att det för affären och den
befolkning, som är fästad vid den, vore nödvändigt för sågverksägaren
att hava egna skogar, ty »bonden hade i annat fall vid timmerköpen alla
trumf på sin hand och kunde oskäligt driva upp prisen». Detta är ett
ärligt återgivande av rätta sakförhållandet och vida mer tilltalande än
det osakliga talet örn industriens rätt och skogsvårdens intresse. Det
vilar med ett ord under alla förhållanden något utländskt över sågverksspekulanternas
oerhörda hemmansköp.

Slutligen bör ej förglömmas, att i kungörelsen den 12 juni 1874 angående
enskilda banker med rätt att utgiva egna sedlar, lagen den 19
november 1886 angående bankaktiebolag och lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker stadgas, att inrättning, som i dessa författningar avses,
ej må äga annan fastighet, än som för dess inrymmande är avsedd.
Dock får inrättningen till skyddande av egen rätt inropa fastighet å auktion
med skyldighet att åter avyttra den, när så prövas lämpligt, och i
varje fall, när det kan ske utan förlust. Grunden till dessa stadganden
måste vara, att dessa inrättningar i följd av sin utlåningsrörelse lätt
kunde komma i besittning av fastighet i egendom i större omfattning
samt att detta ej vore gagneligt från samhällelig synpunkt. Vad sålunda
ansetts böra gälla örn dessa inrättningar, är lika tillämpligt på
sågverksbolagen i Norrland, vilkas rörelse i ännu högre grad föranleder
fastighetsförvärv.

Redan långt tidigare hava vi också ett märkligt exempel på, huru
enahanda uppfattning vid lagstiftningsarbetet gjort sig gällande. Lagberedningens
år 1847 avgivna civillagslörslag upptog nämligen i jordabalkens
1 kap. 8 § följande stadgande:

»Ej må äganderätt till fast egendom överlåtas till from stiftelse eller
annan allmän eller enskild inrättning, eller till aktiebolag, utan att Konungen
därtill lov givit. Vid sådan överlåtelse må ej heller det förbe -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

håll göras, att egendomen ej skall kunna från stiftelsen, inrättningen
eller bolaget överlåtas: sker det, vare sådant förbehåll ogillt.»

Detta stadgande motiverades av lagberedningen på följande sätt:

»Det är en grundsats, som i senare tiders lagstifningar mer och mer
gjort sig gällande, att äganderätt till fast egendom skall, så litet som
möjligt är, lösryckas från personligbetsförbållanden och godtyckligt införlivas
med korporationsintressen eller andra därmed jämförliga syftemål,
d. v. s. falla i vad man kallar död hand (in manum mortuam). Denna
grundsats genomgår också lagförslaget i det bela; men beredningen
bar ansett den böra i förevarande kapitel bestämt uttalas.»

Förslag till Det bör sålunda vara uppenbart, hurusom tanken att förhindra såglag
orri för- verksbolagen inköpa ytterligare hemman är betingad av samhälleliga
fall Jt Itfare hänsyn och även står i full överensstämmelse med gällande rättsuppfattföroarva
av- ning. Det visar sig också och skall framgent visa sig, att alla åtgärder
vittrade hem- för att främja jordbruket samt böndernas skogsvård blir alldeles bortman-
kastat arbete, så länge över hemmanen hänger faran av bolagens förvärv,
vilka genom dylika åtgöranden tvärt om allenast ytterligare påskyndas.

Det bar ibland ifrågasatts att vinna målet på beskattningens väg.
Direkt skogsskatt eller exportavgift på trävaror kan nog också vara goda
hjälpmedel för att ordna förhållandena exempelvis för anskaffande av
medel till bildande av skogsallmänningar. Men en lag, som direkt förbjuder
vidare inköp, är både ett enklare medel samt dessutom den enda
åtgärd, som förer frågan i hela dess vidd in pä riktiga banor oell sxapar
den nödiga utgångspunkten för ett framgångsrikt ingripande i alla erforderliga
riktningar.

Av intresse är också att finna, hurusom denna åtgärd alltid framstått
såsom det stora oundvikliga, som skymtat i fjärran. Ett skyggt medvetande
härom går som en röd tråd genom myndigheternas utlåtanden,
kommittéernas motiver och riksdagsledamöternas anföranden i kamrarna.
Allmänt uttalas vådorna av den nuvarande utvecklingen, men man
ryggar tillbaka för botemedlen, därför att dessa förmenas vara av »så
våldsam och i den enskilda äganderätten så djupt ingripande natur, att
de icke utan högsta nödfall böra tillgripas». Frånsett nu att högsta nödfall
sedan länge förelegat, så är väl denna uppfattning även i övrigt vilseledande.
Det våldsamma är ju det pågående förvärvet av stora landsträckor
genom bolagsköp. Den lagstiftning, som ifrågasättes, är däremot
endast ett medel för att bryta våldet och återinföra lagliga förhållanden.

_ Är J.894 enade sig också riksdagens kamrar örn en försiktig skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning över skogsbolagens fastighetsförvärv
samt förslag till åtgärder, som kunde anses erforderliga för
bibehållande av en självägande jordbrukarebefolkning i de trakter av
landet, där skogsavverkning i mer betydande omfattning förekommer.
År 1898 bröt lagutskottet isen, i det att utskottet i ett betänkande om
ifrågasatt skyldighet för sågverksbolagen i Norrland och Dalarne att
hävda sina ägor uttalade sig för inskränkning av dessa bolags rätt att
förvärva jordbruksfastighet. Andra kammaren beslöt samma år liksom
även på lagutskottets förslag de följande två åren att hos Kungl. Maj:t
begära framläggande örn ett förslag till inskränkning uti aktiebolags rätt
till förvärv av fast egendom i riket. Saken arbetar sig således fram,
men det går för långsamt. Om någon fråga ej tål att vänta på utredning,

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

så är det väl denna. Det synes vara skäl att någon gång börja närmare
överlägga om den lag, som måste komma.

De, som egentligen böra förbjudas förvärva skogshemman i Norrland
och Dalarne, äro naturligtvis bolag och enskilda, vilka driva träförädlings-
och annan trävarurörelse såsom självständig näring och sålunda
hava skyldighet föra handelsböcker. Dessa näringsidkare skola rätteligen
återfinnas i handelsregistret. Emellertid måste därutöver tillses, att dylika
näringsidkare ej erhålla tillfälle att i stället genom mellanhänder
åtkomma fastigheter med varaktig förfoganderätt över dem för framtiden.
Detta kunde nämligen ske genom bildandet av särskilda bolag
eller föreningar, vilka såsom förlagsgivare inköpte fastigheter för att
sedan allenast avyttra skogsavkastningen till sågverken. Dylika sammanslutningar
måste således inbegripas under förbudet. Under sådana
förhållanden blir det enklast att låta lagen gälla bolag och föreningar i
allmänhet samt därutöver enskilda personer, som idka sådan näring, som
ovan sägs. Att utsträcka förbudet till alla bolag och föreningar kan
hava betydelse även därför, att det möjligen framdeles framträder även
andra än sågverksbolagen, vilka finna det förmånligt att köpa skogsfastigheter
i stor utsträckning, t. ex. bolag för förädling av bergsbrukets
alster. Med iakttagande av lämpliga undantagsbestämmelser skall denna
föreskrift ej heller lända den övriga industrien och handeln till någon
skada.

Genom att åter anlita enskild person som mellanhand kan inköpet
för sågverksägare bliva en framtidsaffär endast, örn mellanhanden får
tillfälle överlåta köpet på sågverksägaren. Då detta ej kan ske genom
försäljning eller gåva återstår dock testamente. Det är därför skäl att
såsom regel förhindra även fång genom testamente, varemot naturligtvis
utan fara kan bibehållas enskild näringsidkares rätt att behålla fastighet,
som tillfallit honom genom arv eller i giftorätt. Att i övrigt anlita
enskild person som mellanhand måste alltid möta mångahanda olägenheter.
Inköp av skogsmark med äganderätt sker nämligen endast för
att bygga affären för all framtid på säkra grunder. Men i detta avseende
blir det svårt att i längden kunna lita till fastigheter, som av en annan
innehavare eller dennes arvingar kan fritt disponeras efter godtycke.
Icke heller blir det gärna uträkning att genom annan förvärva fastighet
med äganderätt i avsikt att blott för en gång avverka skogen och
sedan åter låta avyttra fastigheten, vilken utväg förra året föreslogs i
första kammaren av en representant för sågverksnäringen. Insikten örn
hemmanets värde är dock numera så allmän, att den köpeskilling, som
betingas för en överlåtelse för all framtid, ej kan göra en dylik avverkning
till en affär. En total avverkning av ett hemman är i varje fall
en mindre olycka, än att hela hemmanet för all framtid faller i »död
hand», och möjligheten av dylik åverkan blir det dessutom skogslagstiftningens
uppgift att förekomma.

Det är därför sannolikt obehövligt och i varje fall för tidigt att redan
nu söka förutse, huruvida överträdelser komma att äga rum och vilka
omvägar man därvid skall välja. Och givet är, att redan ett förbud
blott för alla bolag och föreningar skulle väsentligen förekomma en vidare
utbredning av fastighetsförvärvet. Genom hotelser om att på alla
sätt söka kringgå rikets lagar bör väl sågverksnäringen ej bereda sig rättighet
att fortsätta på en väg, som numera till och med mången sågverksägare
är nog klarsynt erkänna vara från samhällets synpunkt synner -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

ligen fördärvlig. Det skulle nog också endast undantagsvis falla representanter
för sågverksnäringen in att planlägga invecklade metoder för
fortsatta inköp av hemman för deras affärers räkning. Komma missbruk
att i avsevärd omfattning yppas, blir det i varje fall tid att då tillgripa
strängare åtgärder.

Ett sätt gives visserligen, som möjligen redan nu kan tillitas och vilket
bör vara ägnat att på det fullständigaste sätt befrämja lagens syfte. I
förordningen örn handelsböcker stadgas nämligen, att de »näringar, vilka
med jordbruket sammanhänga», äro befriade från bokföringsskyldighet.
I följd härav är skogsbruk, som bedrives fristående från sågverks- eller
brädgårdsrörelse, fritagen från sådan skyldighet. Nu har ju emellertid
ostridigt i de norra delarna av riket utbildat sig en affärsverksamhet
med ändamål att idka skogsbruk och trähantering, som icke alls är binäring
till jordbruk, samt till och med ofta själv kallar sig för en industri,
som har till uppgift att ersätta jordbruket. Det kunde därför vara på
sin plats att i 2 § av förordningen örn handelsböcker göra ett tillägg örn
att bokföring skall fullgöras även av dem, vilka idka skogsbruk eller annan
skogshantering för någon förut i samma paragraf nämnd rörelses
räkning eiler eljest under sådana förhållanden, att hanteringen uppenbarligen
ej är att anse såsom binäring till jordbruket. Den nu ifrågasatta
lagen kunde därefter lätt formuleras sä, att även alla dessa drabbades
av förbudet att förvärva skogshemman. Ehuru det i praktiken
nog ej ställer sig svårt att skilja skogsspekulanten frén den verklige
jordägaren, kunde visserligen, liksom redan nu är händelsen, förekomma
tillfällen, där ovisshet rådde örn bokföringsskyldighet förelåg eller icke.
Men här vore denna ovisshet just ett verksamt medel att från fastighetsförvärv
avhålla aila, som ej borde få inlåta sig därpå. Och stadgandet
skulle ej förlora sitt värde genom att dessutom med påföljderna för uraktlåten
bokföringsskyldighet drabba alla dessa äventyrliga skogsaffärer,
vilka man är enig örn att utdöma. Att nu upptaga en dylik bestämmelse
torde dock bliva för mycket på en gång, då det från formell synpunkt
kan förefalla oegentligt att ålägga ifrågavarande affärer bokföringsskyldighet
samt man även måste räkna med det stora inflytande,
som är tillmätt den formella juridiska granskningen.

Från lagens stadganden bör naturligtvis göras undantag för de anstalter,
till vilka hemmansägarna pläga vända sig för erhållande av lån, såsom
för hypoteksförening, sedelutgivande bank, bankaktiebolag, sparbank
ävensom s. k. folkbank och med folkbank jämförlig penningeinrättning.
Förut är redan anfört, hurusom för sedelutgivande bank, bankaktiebolag
och sparbank finnas särskilda bestämmelser örn deras rätt att äga
fastighet, vilka förträffligt stödja den nu ifrågavarande lagens ändamål.
Något tillstånd däremot för andra bolag och föreningar eller för näringsidkare,
som faller under lagen, att på exekutiv auktion inropa en fastighet
bör ej få ifrågakomma. Lagen skulle då på lättaste sätt kringgås
genom att kontrahenterna efter överenskommelse läte inteckna och sedan
på ansökan av den tillämnade köparen exekutivt försälja fastigheten. En
sådan bestämmelse bleve ock utan tvivel en ytterligare uppmuntran för
det på så många håll överklagade strävandet från flere bolagstjänsteman
att söka undergräva hemmansägarnas ekonomi.

Vad därefter angår frågan, vilka fastigheter lagen bör avse, så kunde
det synas lämpligt, att lagen uttryckligen hänför sig tili de avvittrade
hemmanen. Den alldeles särskilda rättsgrund, som staten här äger till

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

ingripande, skulle då giva en särskild auktoritet åt stadgandet, på sani
ina gång författningen träffar just de fastigheter, som behöva skyddas.
Då det emellertid även i Norrland lärer givas ett och annat hemman med
så gammal rätt att tvekan kan uppstå, örn det ingått i avvittring, samt
dessutom förbudet jämväl bör avse lägenheter, som härefter genom kolonisation
eller annorledes avsöndras från kronomarker, torde detsamma
lämpligast böra omfatta jord pä landet i allmänhet.

Såväl för sågverksindustrien som för handeln och industrien i övrigt
bör det stå obehindrat att förvärva de tomt- och upplagsplatser de behöva
för sin rörelse. Tillstånd härtill kunde visserligen erhållas efter
Konungens prövning i varje särskilt fall. Men då dessa fall kunna bliva
talrika oell de dessutom äro lätta att urskilja, bör det ej möta betänklighet
göra förbehåll härom i själva lagen.

I avvittringsförfattningarna har kronan förbehållit sig på kronomarker
och inom kronohemman och boställens områden befintliga större
strömfall, som till farleders öppnande, sjöars aftappning, ovanför belägna
ägors befrielse från översvämningar med mera dylikt kunde användas;
och skulle därtill avsättas nödigt utmål av kringliggande mark.
Härigenom hava visserligen de största fallen bevarats åt kronan. Men
då vid avvittringeu ej förutsetts vattenkraftens stora framtida betydelse,
är det klart, att kronans rätt även i detta avseende ej tillbörligt tillgodosetts.
Mycken värdefull vattenkraft har sålunda frångått kronan och
tillfallit vissa avvittrade hemman utan tanke på att härigenom heretts
dem någon särskild förmån. Örn man ej vill gå så långt som att av denna
anledning reducera dessa vattenkrafter till kronan, så kan dock vara av
vikt att redan nu fastslå, att även dessa naturtillgångar äro föreningar
till hemmanen såsom sådana och därför väl må av hemmansinnehavaren
disponeras till husbehov eller utarrenderas för att därigenom bereda
hemmanet en inkomst, men att däremot frågan örn vattenkraftens avsöndring
från hemmanet för all framtid bör underställas Konungen för
prövning, i vad mån detta må anses vara för hemmanet och det allmänna
gagneligt. En sådan prövning borde ej utövas i syfte att förhindra fabriksindustrien
att komma i besittning av erforderlig vattenkraft, utan
allenast för att bereda Konungen tillfälle att dels tillse, att vattenkraften
till skada för industrien och det allmänna ej uppköptes av mellanhänder
i spekulationssyfte, dels i händelse av behov fastställa koncessionsvillkor
i det allmännas intresse. Föreskrift örn Konungens tillstånd,
när vattenkraft av större betydelse första gången avsöndras, hör
rätteligen hemma i lagen örn jordavsöndring. Oavsett örn en sådan bestämmelse
kommer till stånd, bör den nu ifrågasatta lagen innehålla
undantag, utom för tomt och upplagsplatser, även för vattenfall, fiske
eller annan dylik lägenhet.

Åt Konungen bör slutligen förbehållas att få medgiva undantag från
lagens bestämmelser. Häri kommer att ligga ett synnerligen verksamt
korrektiv i lagens tillämpning. Härigenom vinnes både utväg till dispens
för alla skäliga fall samt medel att vinna trygghet i händelse av
tvekan örn lagens tillämplighet.

Avhandling, som strider mot lagen, skall naturligtvis vara utan verkan.
Det kunde ifrågasättas, örn ej för att förekomma direkt överträdelse
ytterligare borde bestämmas någon strängare påföljd, såsom att
hemmanet vore förverkat till kronan eller ock att köparen till säljaren
förverkat den betingade köpeskillingen eller värdet av annan valuta.

Tiden för avverkning
skontrakts
bestånd.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Den förnå påföljden kunde motiveras därav, att överlåtelsen innebär en
överträdelse från båda kontrahenternas sida av kronans villkor för avvitti
ingen. Den senare åter skulle grundas därpå, att köparen, om vars
behörighet det vore fråga, måste presumeras vara den av kontrahenterna,
som handlat i ond tro. Dylika föreskrifter torde dock onödigtvis inveckla
saken. Det är utan tvivel tillräckligt äventyr, att avhandlingen är ogiltig
och att lagfart ej erhålles.

Vad särskilt angar frågan örn prövningen av lagfartsansökning, sä är
rätten alltid i stånd att avvisa obehöriga ansökningar av bolag och föreningar.
I fråga om enskild persons kompetens skulle man ju däremot
kunna uppkonstruera möjlighet att rätten någon gång blev missledd. I
verkligheten finnes dock föga anledning, att enskild näringsidkare skulle
inlåta sig på ett otillåtet fastighetsköp och skaffa sig lagfart, då han i
aila händelser kan få själva köpet underkänt på talan av säljaren eller
dennes rättsinnehavare. Och skulle detta någon gång inträffa, så torde
olägenheterna därav gälla föga mot den stora uppgift, som i övrigt vinnes
genom lagen. Då denna punkt likväl lämpar sig för formella anmärkningar,
böra dessa förekommas. Saken kan i detta avseende väl
ordnas genom att man i rättssäkerhetens intresse föreskriver, att klanderud
avtalet skall av sakägare anställas inom ett år efter det lagfarten
beviljats vid äventyr, att det eljest skall anses såsom örn förvärvet skett
med Konungens tillstånd. Å andra sidan bör då, till förekommande av
missbruk, inrymmas en rätt för allmänna åklagaren att jämväl kunna
upptaga en dylik klandertalan. Till lians skyldighet tillse, att lagfart
sökes, anknytes sålunda ett åliggande för honom att övervaka, att i förevarande
fall lagfart icke obehörigen beviljas. I den utländska lagstiftningen
förekomma ofta bestämmelser örn ett dylikt ingripande från den
allmänna åklagaremakten (»ministere public») uti enskildes civilrättsliga
förhållanden, när detta påkallas av ett allmänt intresse. Av flera skäl
bör ett obehörigt avtal ej kunna vinna giltighet genom att Konungens
tillstånd först efteråt och måhända under pågående tvist utverkas, vilket
emellertid ej hindrar, att vid avtal göres förbehåll örn att det gäller endast
under förutsättning att Konungens tillstånd erhålles.

Till sist bör ytterligare framhållas vikten av att tills vidare antaga
en lag, som åtminstone hejdar utvecklingen, innan det blir alldeles för
sent. Sedermera kan man ju, därest detta av vunnen erfarenhet eller för
tillgodoseende av invecklade juridiska önskemål befinnes erforderligt, i
vanlig ordning utarbeta ett fullständigare lagförslag, som da även möjligen
kail beiöia såväl deli ofta återkommande frågan örn aktiebolags
fastighetsförvärv inom övriga delar av riket som ock de inom riksdagen
på 1850-talet uttalade önskningarna örn en särskild civillag rörande utländsk
undersåtes förvärv av fast egendom.

Först sedan nian sålunda för framtiden åt den jordbrukande befolkningen
bevarat de hemman, som ännu ej inköpts av sågverksbolagen,
kan det bliva tal örn att med framgång nedlägga arbete och omtanke
för att befrämja jordbruket och skogsvården å dessa hemman.

En viktig fråga är här tiden för avverkningskontraktens bestånd. Såsom
nämnts skedde i början dylika upplåtelse!* på den i lagen medgivna
tiden av femtio ar och mot mycket obetydliga ersättningar. Man har
sagt, att endast härigenom bereddes sågverksbolagen tillfälle att verkställa
de strömrensningar oell flottningsbyggnader, som voro oundgängliga
för att göra skogarna åtkomliga. Det ligger möjligen någon san -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

ning häri, ehuru å andra sidan saknas uppgift på huru stor del av de
inånga årens vinst verkligen åtgått till ändamålet. Men visst är, att
dylika byggnader åstadkommits lika bra med avkastningen från skogsallmänningar
eller genom offentligt understöd, såsom skett i Norge.

Den skada, som dessa långa upplåtelser tillskyndade hemmanen, gav
anledning till lagen den 25 april 1889, enligt vilken upplåtelse av rätt till
avverkning av skog annorledes än till husbehov ej fick gälla i mer än
tjugu år. Men som alltid, när man ej tar en sak allsidigt, kom man även
här ur askan i elden. Det vitsordas nämligen allmänt, att denna författning
givit ny fart å bolagens fastighetsförvärv. När bolagen ej lingö
avverka skogen under orimligt lång tid, köpte de i stället hemmanen.
Då man ville hindra, att jordbrukaren blev utan skogstillgång allt för
länge, berövade man honom den för all framtid.

Nu föreslår skogskommittén, att längsta medgivna tiden för upplåtelse
av avverkningsrätt skall i skogsvårdens intresse ytterligare nedsättas till
fem år. Detta är i de norra länen av vikt även för jordbruket, vars
intressen kommittén synes ansett ligga utom dess befogenhet att vidröra.
Skogsvården och jordbruksfrågan äro dock i dessa län oskiljaktigt förbundna
och måste lösas tillsammans. Ses förslaget ur denna synpunkt,
finner man, att det väl i och för sig är till stort gagn för jordbruket,
men dock i tillämpningen skall lända till vida mera skada, så länge sågverksbolagens
fastighetsköp få fortgå obehindrade.

Särskilt belysande huru dessa förvärv verka, lämna förhållandena i
lappmarkerna. I avvittringsstadgan föreskrevs, att skogen skulle där
få av bonden disponeras endast efter årlig utsyning. Härigenom ville
man bland annat bevara skogen åt bonden och föreställde sig utan tvivel,
att man skulle bereda honom en säker årlig inkomst. Men det gick
ej så. Antingen sålde bönderna omedelbart hemmanen till bolagen, lockade
av tillfället att i en större kontant penningesumma omsätta den
gåva, som plötsligt genom avvittringen tillföll dem. Det i utsyningstvånget
liggande hindret för att upplåta hela skogen till avverkning
påstås av sågverksägarna även hava bidraget härtill. »Ingen lag är
stiftad, som varit så gynnsam för sågverksägarnas skogsförvärv som
lapplandslagen», sade en sågverksägare vid ett av skogskommitténs sammanträden
med allmänheten. Eller också uppläts den årliga utsyningsrätten
på arrende under så många år som lagen medgav. Och då en
stor mängd av dessa avtal utlöpa inom den närmaste framtiden, är det
fara värt, att jordbrukarna i följd av långvarig saknad av understöd
från skogen lätt falla offer för frestande köpeanbud. Vad man än sår
i jordbrukets intresse, lägger sig alltid den »döda handen» över skördarna.

Utom förkortning i tiden för avverkningskontrakts bestånd äro alla
andra åtgärder i syfte att bevara skogen åt hemmanet samt befordra
dess bestånd och återväxt av betydelse även för jordbruket. En utsträckning
av utsyningstvånget till vissa orter vore kanske också gagneligt.
I trakter, där detta gäller, lära de hemmansägare, vilka förstått bevara sin
självständighet, börja allt mer sätta värde därpå. Yttersta målet för
strävandena att av skogen bereda både jordbruket och det allmänna
största möjliga gagn synes dock, såsom redan framhållits, vara bildandet
av skogsallmänningar. Utlåtandena till skogskommittén från de norra länen
äro ock enstämmiga i framhållandet av denna angelägenhets stora
betydelse.

SkogsaUmän ningar.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Vad nian nu efteråt här måste beklaga är, att i avvittringsförfattningarna
ej gavs uttrycklig föreskrift härom. Där skogsallmänningar
kommit till stånd, har det skett efter delägarnas enhälliga beslut och
omfattat endast en mindre del, vanligen en fjärdedel av området.

År 1875 väcktes dock förslag att för avvittringen i lappmarken utfärda
en allmän föreskrift örn avsättande av viss del av varje sockens skogsanslag
till allmänning. Genom brevet den 9 november 1877 förklarade
Kungl. Maj :t emellertid sig anse en dylik föreskrift icke böra omedelbarligen
av Kungl. Majit meddelas, varemot Kungl. Majit uttalade sitt
nådiga välbehag över de av vissa socknar härom fattade beslut samt
anmodade vederbörande att göra sitt bästa i saken. På grund härav
kommo de i Norrbottens lappmarker förefintliga allmänningar till
stånd. I Västerbotten lyckades man däremot, såsom det uppgives genom
inflytelser särskilt från ett mäktigt sågverksintresse, spränga delägarnas
enighet och förekomma att det allmänna bästa tillgodosågs.

Avvittringarna, ehuru i övrigt avslutade, pågå dock ännu ovan odlingsgräns^
i lappmarkerna. Det kan då med skäl ifrågasättas, huruvida
det ej vore den största vinningen för framtiden att oavsett den
därmed förenade kostnaden göra örn de påbörjade men ännu ej fullt avslutade
avvittringar, vid vilka angelägenheten av allmänningars bildande
ej behörigen tillgodosetts. På många håll torde det med god vilja kanske
ej heller vara alldeles för sent ingripa mot ett ensidigt, ofta av skogsbolag
understött intresse att bereda hemmanen oskälig skogsmark på
kronans bekostnad. Detta sker genom att man söker dels få skatten,
varefter skogsanslaget utgår, ökad till det högsta möjliga belopp medelst
en uppdriven beräkning av den odlingsbara markens framtida höavkastning,
dels göra gällande behov för hemmanet att sedermera ytterligare
erhålla högsta skogsanslag inom den för Irnit mantal stadgade
latitud, och dels slutligen att erhålla så stora områden som möjligt upptagna
såsom impediment, vilka till skillnad från den s. k. »dugliga»
skogsmarken tillfalla hemmanet utan beräkning. På Kungl. Majlis prövning
vila för närvarande besvär, som anförts av kronans ombud över
att fyra byar inom Jukkasjärvi socken skulle på detta sätt oskäligen
gynnats vid pågående avvittring.

I varje fall bör det, med den erfarenhet man nu har, ej finnas melån
en mening örn, att uttrycklig föreskift måste givas, att den del av
skogsanslaget, som ej erfordras för husbehovet, skall avsättas till allmänningar
i de trakter, där avvittringen ännu ej ens börjats. Detta lär
vara fallet med de ovan odlingsgränsen belägna delarna av Vilhelmina
och Dorotea socknar. Skogskommittén yttrar endast, att det är att
vänta att inom dessa två socknar minst en tredjedel av skogsanslaget
vardei avsatt till samfält gagn. Jägmästaren i Åsele revir anför åter
i sitt till kommittén avgivna utlåtande såsom sin mening, att hela skogsanslaget
utom vad som vore oundgängligt för husbehovet bör avsättas
till allmänningar samt att bestämd föreskrift härom bör meddelas genom
tillägg till 1873 års avvittringsstadga, enär anledning vore att befara,
att några allmänningar ej bomme till stånd, därest beslutanderätten
läge i delägarnas hand.1

Sedan jägmästaren anfort, hurusom man sökte ingiva befoikningen misstroende mot
det i 1877 års brev förordade bildandet av allmänningar, samt alla kommuner inom re
viret i följd därav vägrade sitt bifall därtill, anförde jägmästaren vidare:

»Visserligen bar man sedermera bittert ångrat sig, men avvittringen är avslutad inom
hela Åsele samt större delen av Vilhelmina och Dorotea socknar, laga skiften hava redan

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Fragan om bildandet av allmänningar på alla de trakter, där sådant
vid avvittringen försummats, ligger mera avlägset i framtiden. Skogskommittén
har nu föreslagit en för liela riket gällande lag om bildandet
av skogsallmänningar, när alla delägarna äro ense därom. Detta förslag
kan ju till en början hava betydelse som ett principuttalande, men något
egentligt resultat därav är väl icke att vänta. För de norra länen, där
behovet av så många skäl gör sig särskilt gällande, borde man väl redan
nu kunna fordra några kraftigare åtgärder. Det är alltid Norrlands
olycka att inpassas under den för det övriga landet lämpade ekonomiska
lagstiftningen, oavsett att förhållandena mellan dessa delar av landet äro
så olika.

Man hänvisar nu bland annat till den utvägen, att staten och kommunerna
skola, eventuellt expropriationsvis, köpa upp mark. Medel härtill
kunde fås genom direkta anslag eller medelst upptagande av skogsskatt
eller exportavgift på trävaror. Dessa senare utvägar komma nog ej att
lämnas oförsökta.

Men det tyckes som örn staten särskilt i Norrland och Dalarna dock
bade rätt och plikt att mera omedelbart främja saken genom sin lagstiftning
utan att behöva betala därför. I avvittringsförfattningarna har
staten underlåtit att i detta avseende utöva en befogenhet, som ingen
kunnat frånkänna henne. Genom en ny lag bör staten kunna åtminstone
i någon mån gottgöra sitt misstag, och detta så mycket hellre, som det
ej är fråga att fråntaga hemmanen något utan bereda dem gagn för
framtiden. Liksom delägare i samhällighet nu äga skiftesvitsord, synes
det för lämpliga fall kunna meddelas den bestämmelsen, att delägare
i skiftad skog skall hava rätt påyrka dess sammanslagning. Ja, varför
skall det ej under vissa förutsättningar kunna rent av föreskrivas, att
så skall ske. Å andra sidan bör möjligen förbud mot skifte av samfälld
mark eller dess klyvning också under vissa omständigheter kunna vara
på sin plats. Förslag örn sådant förbud i fråga örn lappmarkerna har en
gång väckts, men genom ovannämnda brev av år 1877 fann Kungl.

övergått de flesta byar, en väsentlig del av dessas vid avvittringen tilldelade skogsområden
har övergått i trävarubolags hand, och utsikten att numera här utan oerhört stora
kostnader kunna bilda gemensamhetsskogar av avsevärd omfattning torde vara så gott
som ingen. — Emellertid är ännu övre delen av Vilhelmina och Dorotea socknar oavvittrad,
och här är således tillfälle ali vid nu förestående avvittring bilda allmänningar.
Behovet av dylika skogar är här synnerligen stort. Befolkningen i dessa bygder är nämligen
mycket fattig, och för dess räkning vädjas alltid till den allmänna barmhärtigheten,
så snart en mindre god skörd erhålles. Kommer så härtill den omständigheten, att större
delen av de skogar, varom här är fråga, är att betrakta som skyddsskogar, synes ännu
ett viktigt skäl för avsättande av gemensamhetsskogar hava tillkommit, enär på dessa
ingen som helst avverkning, — vare sig för ortens eget behov eller för export — får
rum utan föregående utsyning. För egen del är jag livligt övertygad därom, att såväl
för det allmänna som för befolkningen i dessa bygder vöre lyckligast, örn endast så stor
del av skogsanslaget, som för husbehovets fyllande ansåges oundgängligt, tilldelades byar
och hemman, under det resten avsattes lill allmänningar.

Men då trävarubolagen nu börjat rikta sin uppmärksamhet även på skogstillgångarna
här uppe och inköpt ett stort antal hemman — inom Dorotea socken alla oavvittrade hemman
_ befarar jag, att några allmänningar ej komma till stånd, därest beslutanderätten

fortfarande skall ligga i delägarnas hand. Därför håller jag före, att bestämd löreskritt
örn avsättande av gemensamhetsskogar för ännu oavvittrade byar, hemman och nybyggen
borde utfärdas, och således del tillägg göras till 1873 års avvittringsstadga, att minst hälften
av sammanräknade beloppet utav det skogsanslag, som enligt 8 18 i nämnda stadga
skulle tillkomma alla jordägarna inom de oavvittrade delarna av varje lappmarkssocken,
skall avsättas till en eller flera för den oavvittrade delen av socknen samfällda allmänningar,
stående under skogsslatens omedelbara vard och töivältning.»

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Maj :t förslaget ej böra vinna bifall. Särskilt förtjänt av uppmärksamhet
är måhända den av trävarubolagen så ofta begagnade utvägen förstkommande
av en skogsmark att elter inköp av en mindre hemmansdel
begära skifte å skogen, varigenom så många framtidsmöjligheter
förspillas.

Ofta möter man i dessa ämnen den missuppfattningen, att när ett hemJgverksboiag
™an övergått ^ till ett bolag är all statens rätt mot detsamma borta.
att hämta sina Så undseende får väl staten ej vara, att ett bolag genom att korsa krohemman.
nans avsikter skulle komma i en särskilt förmånlig ställning. Det är av
vikt orubbligt fasthålla, att även ett bolag, som inköpt ett hemman, gent
emot det allmänna dock endast är en hemmansägare, som besitter en fastighet,
till vilken kronan skänkt jord för jordbruksändamål.

Vad angår frågan örn själva odlingens utbredning, är det klart, att,
såsom även gamla urkunder förmäla, denna gått framåt i Norrland, utom
genom nybyggen, särskilt medelst hemmansklyvning. Nödvändigheten
av att skaffa uppehälle åt flera familjer, som ärvde föräldrarnas gård.
var det mäktiga intresse, som visserligen icke alltid, men mycket ofta
drev till brytande av ny bygd. Även med den planläggning av avvittringarna,
som ovan framställts såsom den riktiga, hade dessa möjligheter
kunnat väl tillgodoses genom att vid tilldelandet av husbeliovsskogen
även taga hänsyn till odlingsmöjligheterna. Och då skogsallmänningarna
skulle stått under allmän vård, hade man haft fria händer att
i mån av behov på deni upplåta mark även till odling.

Helt olika ställer sig saken i avseende å de hemman, som inköpts av
sågverksbolag. Först ligger det i sakens natur, att bolagen icke kunna
ägna så stor uppmärksamhet åt jordens skötsel, då de hava förvärvat den
för att tillgodose sågverksnäringen. De allmänna klagomål, som i detta
avseende framkomma från olika håll, visa också, att ofta, sannolikt
oftast, själva jordbruket går tillbaka eller helt och hållet förfaller. Detta
är ju en stor nationalförlust, att mycken jord, som uppodlats genom långliga
tiders arbete, sålunda faller i vanhävd. Örn en enskild jordbrukare
missbrukar sin jord, ingriper man nu visserligen icke. Men när en
sådan misshushållning bliver regel i vissa lätt urskiljbara fall och dessutom,
såsom här är fallet, strider mot själva förutsättningarna för hemmanets
bildande, då synes staten hava ganska stort fog att ingripa. Att
häremot åberopa grundsatsen örn lika lagstiftning för alla, är just att
förorda olikhet, ty det blir olikhet, då nian vill tillämpa samma lag på
vitt skilda sakförhållanden.

För undanröjandet av detta missförhållande förordades år 1892 i första
kammaren av landshövdingen i Luleå samt år 1898 i en av sexton norrlandsrepresentanter
undertecknad motion i andra kammaren, att bolagen
skulle genom lag åläggas att hävda sina hemman och i detta avseende
underkastas den kontroll, som enligt 1734 års lag vilade å all skattejord.
Samma skyldighet åligger ännu kronohemman och har vilat på en mängd
bolagshemman, medan å dem nedlades en nödtorftig odling för vinnandet
av skatterätt. De utgifter, som föranledas härav, betyda allenast,
att åtminstone någon del av skogens avkastning går till sitt avsedda
ändamål.

Med tämligen stor visshet kan vidare örn alla bolagshemman sägas,
att utsikterna till ytterligare odling å dessa äro inga. Förhoppningen
örn, att ett nybyggeshemman med tiden skulle »bilda stora byar» är,
så snart hemmanet övergått i bolagsägo, för en oöverskådlig framtid av -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

bruten. Man Ilar visserligen nu uppfunnit det påståendet, att de ouppodlade
markerna å bolagshemman nog komma under bruk, när detta
»med fördel» kan ske. Fördelen är dock, såsom var och en förstår, beroende
av, i vilkens liand hemmanet befinner sig. För den, som är hänvisad
att leva av jordbruket, är det ofta fördel att verkställa en odling,
på vilken det aldrig skulle falla ett sågverksbolag in att offra ens en
tanke. Liksom därför ett bolag vid lagfart ä ett inköpt hemman måste
erlägga dubbel stämpelavgift på grund av den obegränsade tid hemmanet
får antagas komma att vara i samma ägares hand, av enahanda
grunder är det även riktigt, att bolaget i vederlag för den förutsatta
men uteblivna hemmansklyvningen ålägges viss nyodlingsskyldighet.

Att den principiella förpliktelsen för sågA^erksbolagen att hävda och
nyodla sina hemman även är en praktisk fråga, bevisas redan därav,
att det uppgives finnas bolag, som på ett verkligen berömvärt sätt vårda
sig örn jordbruket på sina fastigheter. Men dessutom kan en lagstift
ning härom få många fruktbara följder därigenom, att den åt hemmanet
bevarar dess karaktär av jordbruksfastighet. Med denna fråga sammanhänger
även lösningen av det mycket överklagade förhållandet, att
bolagen på många orter upplåta arrenderätt endast genom muntliga
avtal, vilket sätter arrendatorn i en synnerligen beroende ställning, gör
honom ointresserad för jordbruket samt berövar honom politiska rättigheter.
Vid behandlingen i riksdagen åren 1896 och 1897 av motioner örn
en arrendelag för riket framhölls också av flera detta förhållande, men
frågan föll i första kammaren bland annat på det skälet, att något särskilt
behov av en arrendelag ej yppat sig i det övriga Sverige.

Det kan mi synas av flera skäl vara av intresse för sågverksägaren, att
det för skogsbruksändamål inköpta hemmanet ej bevarar karaktären
av jordbruksfastighet. Därför hördes tidigt talet örn angelägenheten av
att »skogsägaren finge ägna sig uteslutande åt skogsvården utan att besväras
av jord, som han för drivande av sin industri icke behöver». När
sedan opinionen allt mer växte mot bolagens hemmansköp, så voro sågverksnäringens
representanter så mycket villigare att såsom botemedel
häremot anvisa den utvägen att »i rättsligt hänseende skilja jordbruksfastigheten
från skogsområdet». Ordandet örn önskvärdheten för sågverksägaren
att göra sig av med inägojorden uthyttes då också snart
mot framhållandet av den stora ömsesidiga fördelen av en sådan anordning.
Förut hade man trott, att båda näringarna borde förenade gä
hand i hand och konflikter förebyggas genom att underordna skogsbruket
under den högre kulturen, jordbruket. Nu trodde man sig i fordran
pä skilsmässa hava funnit den trollformel, som borde lösa alla gåtor.
Och samtliga myndigheter grepo genast med begärlighet efter det sålunda
uträckta halmstrået.

Under intrycket av denna stämning började också höras nya meningar,
som voro oumbärliga för det plötsliga omslaget från gamla traditioner.
Redan är framhållet, huru som det någon gång anföres, att bolagshemmanens
ouppodlade mark nog skall också läggas under bruk, så snart
detta »med fördel» kan ske. Vidare säges ibland, att enligt vunnen
erfarenhet jordbruket verkligen ej behöver skogen, ja till och med tager
skada av att vara förenad därmed. Ett sådant förhållande vore ju
högst glädjande och borde endast föranleda till att göra så mycket mera
för jordbrukets utveckling i Norrland. Men att från en dylik uppfattning
sluta till att all kronans donationsskog med däri inneslutna upp -

Ägo styckning
slagen,
Dess historia.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

odlingsmöjligheter böra övergå till bolagsegendom är ju ett språng i
bevisningen och en inkonsekvens i tillämpningen av principen. Det kan
nog hända att i gammal bygd, särdeles i närheten av kusten, jordbruket
i vissa fall kan ensamt löda sin man. Detta beror då på, att själva
kulturen i sådana trakter är mera uppdriven, att klimatet är gynnsammare
samt att en tätare befolkning och goda kommunikationer underlätta
avsättningen och öka utkomstmöjligheterna. I själva skogsbygderna,
där man ännu ej kommit oell kanske aldrig kan komma så långt
i vare sig det ena eller andra avseendet, gäller nog fortfarande, att jordbruket
behöver ett stöd i skogen. Även bär kan det visserligen inträffa,
att den, som av tvång är mera hänvisad till själva jordbruket, står sig
bättre än den, som i följd av allt för lätt åtkomliga skogstillgångar försummar
sin jord. Men denna senare erfarenhet bör väl endast föranleda
till sådan ändring i skogslagstiftningen, att skogen, bibehållen i befolkningens
ägo, blir ett verkligt stöd för densamma och ej en lockelse i fördärvet.
Att med en sådan anordning skogen alltid är nyttig och på de
flesta båll även oumbärlig för jordbruket, blir nog svårt att kullkasta.

Det är nu emellertid av största intresse följa de egendomliga vägar,
på vilka den nya lösen även vann insteg i lagstiftningen.

Man minnes att 1891 års riksdag bos Kungl. Majit gjorde framställning
örn en utredning, huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfälle
kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga villkor
bilda egna jordbruk huvudsakligen på de inom landet befintliga stora
odlingsbara utmarker. I anledning härav uppdrog Kungl. Majit åt en
kommitté att taga i övervägande ej mindre, i vilken män oell under vilka
villkor upplåtelse av jord från kronans egendomar för befordrande av
det utav riksdagen angivna syftemål kunde äga rum, än även huruvida
berörda syftemål kunde genom ändring i gällande lagstiftning eller på
annat sätt befrämjas.

Kommittén föreslog då i sistnämnda syfte ändringar i gällande författning
örn hemmansklyvning oell jordavsöndring särskilt genom införandet
av ett väsentligen nytt institut, kallat ägostyckning. Genom detta skulle
ett hemman få styckas i två eller flera delar med på förhand bestämda
områden, under det vid hemmansklyvning, som fortfarande måste tilllämpas
vid utbrytning av kvotdelar av ett hemman, varje lott skall
erhålla del i alla ägoslag.

För kommitténs uppgift var nämnda ägostyckningsförfarande av betydelse
därigenom, att ouppodlade områden sålunda kunde i och för
odlingsföretag lättare och billigare utbrytas såsom särskilda fastigheter
med övertagande av viss andel i den ursprungliga fastighetens mantal.
Det har anmärkts, att förfarandet kan även gagna jordbruket i allmänhet
genom att bereda tillfälle att med en egendom utan skog sammanslå
någon angränsande skogsmark. I de delar av Dalarna, där hemmansklyvningen
gått allt för långt, anses ägostyckningen även kunna få den
uppgiften att befordra sammanslagning av angränsande små ägolotter
för bedrivande av ett rationellare jordbruk.

Men enligt kommitténs betänkande skulle ägostyckningen även erhålla
en annan uppgift, som av kommittén återgives sålunda i

»En särskild betydelse torde ägostyckningen därjämte kunna erhålla
för de norrländska skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma
erbjuder, att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk
lämpliga arealen jämte ett mindre skogsområde å ena sidan och den hu -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

vudsakliga skogsmarken å den andra. Härigenom skulle hemmansägaren
efter skogens försäljning kunna kvarsitta med äganderätt å gården,
medan han däremot nu alltlör ofta förvandlas till arrendator eller
torpare under skogsägaren, och den självägande jordbrukande befolkningen
i många skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskas.»

Man förstår nu och vet, varifrån kommittén fått denna tanke. Men
det är betecknande för det bräckliga underlag, varpå den nya opinionen
örn skogens och inägojordens skiljande från varandra byggde, att en
sak av så väldig och skickelsediger innebörd ej tålde någon närmare
undersökning, utan avfärdades endast i förbigående med några
få rader, i stället för att frågan redan vid dess första framträdande bort
giva anledning till de allvarsammaste överväganden.

Ty det är ju uppseendeväckande från lagstiftningens synpunkt, att
medan kronan ännu är i färd med att på egen bekostnad genom avvittring
skänka bort sina skogar till hemmanen för jordbrukets varaktiga
befrämjande, så stiftas det samtidigt en annan lag, varigenom man uttryckligen
förutsätter och vill befordra, att samma skogsmark må kumm
av hemmanets innehavare för ali framtid avhändas jordbruket genom
försäljning till sågverksbolagen. Det är vidare egendomligt från nationalekonomisk
synpunkt, att just i de norrländska skogsbygderna, där
ännu endast en mycket obetydlig del av den odlingsbara marken kommit
under kultur, införa ett ägostyckningsförfarande med uttryckligt ändamål
att, i olikhet med dess uppgift i det övriga riket, avskilja denna
ouppodlade jord från den jordbrukande befolkningens besittning och
sålunda begränsa jordbrukets framtidsmöjligheter i lyckligaste fall till
de redan odlade tegarna. Det är också märkligt från privatekonomisk
synpunkt, att medan det sedan gammalt varit en erkänd och tillämpad
trossats, att jordbruket i de norra skogsbygderna behövde skogen till
stöd, så övergiver man plötsligt utan undersökning och utan motivering
denna uppfattning och förutsätter, att jordbruket reder sig utan skog.
Och det är slutligen bra hänsynslöst mot Norrlands framtid att sålunda
utan vidare godkänna och praktiskt underlätta en obegränsad fortsättning
på bolagens hemmansköp.

Emellertid gick nu det av kommittén upptagna ryktet örn ägostyckningsförfaranuets
stora betydelse för Norrland från ämbetsverk till ämbetsverk
och behandlades därvid såsom en bifråga till det bela. Och till
slut blev saken så både underordnad och självklar, att Kungl. Majit i
sin proposition till 1896 år riksdag till utvecklingen av förfarandets allmänna
verkningar för jordbruksändamål allenast vidfogade, att det
»helt visst ur många andra synpunkter kommer att fylla ett verkligt
behov». Sedan blevo lagförslagets föreskrifter örn ägostyckning utan vidare
antagna av riksdagen och promulgerades den 27 juni 1896 såsom lag.
Men trots denna behandling var det ändock — man vet det med visshet
— företrädesvis ue intressen eller förhoppningar, man hade örn dess
verkningar i de norra skogsbygderna, som drev hela förslaget igenom.

Det måste nu dock medgivas, att redan kommittén synes haft en förnimmelse
av, att det dock ej gick an att taga frågan i hela dess nakenhet.
Den framställde därför saken så, att från den »huvudsakliga skogsmarken»
skulle avskiljas »den för jordbruk lämpliga arealen jämte ett
mindre skogsområde». Men av detta löfte tappade ryktet under sin gång
bort det ena stycket efter det andra. Snart talades blott om »nödig husbehovsskog»,
och när slutligen själva lagen kom — så innehöll den icke ens

Ägostyckningslagens

verkningar i
de norra
länen.

48 Motioner i Första kammaren. Nr 205.

detta. Av kronans gåva till jordbruket lämnades sålunda ingenting
kvar. Och det låg nog också en viss logik i detta. Man önskade naturligtvis
att snart kunna framvisa några resultat av lagen. Men då det
sågverksintresse, varpå detta närmast berodde, ej kunde antagas vara
benäget avstå från någon skogsmark, fick lagen ej heller byggas på
en sådan förutsättning. Huruledes man emellertid missräknat sig även
pä sågverksbolagens intresse att avyttra blotta inägor, skall längre fram
omnämnas.

Följderna av en sådan lagstiftning för de nordliga länen kunde vid
eftertanke på förhand förutses och hava även redan bjärt framträtt.

Det har sålunda visat sig, att lagen får sin huvudsakliga betydelse
i främjandet av ett fortsatt inköp av hemman. Utvecklingen går nu i
den riktningen enligt allas utsago »med svindlande fart». Den bofaste,
som hitintills ej velat gä från sin gård, förespeglas nu att, mot en avsevärd
köpeskilling samt befrielse från en del av utlagorna, endast behöva
sälja skogen. Denna uppgörelse leder dock naturligtvis till att förr eller
senare sitter på gården en hemmansägare, som är utan både skogen och
köpeskillingen för densamma. De flesta begärda ägostyckningar lära
avse sådana nya förvärv. Samtidigt fortgå emellertid lika fullt i stor
omfattning förvärv av hela hemman utan att inägorna fråntagas. Detta
lärer t. ex. fortfarande vara regel i Jämtland.

Men däremot går det ännu ej så synnerligen framåt med det ändamål,
som ju skulle vara lagens huvudsakliga, för att ej säga det enda,
nämligen att skapa självständiga jordbrukare av lantbönderna på hemman,
som bolagen förvärvat före lagens tillkomst. Bolagen börja nämligen
på vissa håll, sedan de väl fått lagen, bliva betänksamma, huruvida
det är för dem fördelaktigt att göra sig av med sina lantbönder, som pä
många sätt äro dem till nytta. I Västernorrlands län t. ex. hava av
denna anledning de gamla stora trävarubolagen ännu ej börjat ägostycka
sina hemman. Emellertid förekomma dock åtskilliga utstyckningar,
av vilka många anses föranledda av önskan att på de utstyckade
inägorna lägga tungan av födoråd, som vilar på hemmanet.

Vid ägostyckningarna tilldelas inägojorden i regeln ej alls någon skog.
Detta sker ej ens vid nyförvärv, enär de två intressen, som där köpslå,
är bolagets önskan att få så mycket skog som möjligt och hemmansägarens
att få så mycket penningar som möjligt. Att »den för
jordbruk lämpliga arealen» i sin helhet utstyckas, förekommer naturligtvis
icke någonsin. Det förebäres nu, att man vid lagens tillkomst
tänkt sig, att både det ena och andra skulle ske. Men vill man ett visst
resultat av en lagstiftning, mäste man tillse, att det framtvingas antingen
av lagen själv eller av det enskilda intresset. Det invändes även,
att upplåtelse av skogsmark ej tjänade något till, då hemmanets innehavare
antagligen skulle förr eller senare åter försälja det till någon
skogsköpare. Av allt detta framgår emellertid, att örn dessa utstyckningars
ursprungliga ändamål skall vinnas, så måste dels trävarubolagens
vidare fastighetsförvärv förbjudas, dels ägostyckningslagen innehålla
att med ägorna skall utstyckas även skog och obruten odlingsbar
mark, dels ock bolagens intresse för sådana utbrytningar på något sätt
framtvingas, vilket möjligen kan ske genom den förut ifrågasatta föreskriften
örn skyldighet att hävda och verkställa nyodling å bolagshem
man. Men när allt kommer omkring, är det kanske bäst, att inägojorden
tills vidare stannar kvar hos bolagen. Jordbruket kan då kanske bibe -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

hålla sina utvecklingsmöjligheter genom att de anspråk det har på understöd
tran skogen sålunda kunna genom lagstiftningen lättare göras
gällande.

Det lärer nu verkligen givas en eller annan sågverksägare, som är
generad över lagen och därför av idealism låter utstyckningar åtföljas
av något litet skogsområde, även örn detta ej påyrkas av medkontrahenten.
Förrättningsmanens nit och övertalningsförmåga påstås också hava
någon liten betydelse.

Ibland tillgodoses även behovet av husbehovsvirke genom upplåtelse
av rätt att taga detta på bolagets skog. En bevekelsegrund till detta
medgivande lärer till en del vara en vunnen insikt örn att det nya slag
av självägande jordbruksbefolkning, som genom ägostyckningslagen skall
tillskapas, lätt blir hänvisat att fylla sitt virkesbehov genom olovligt tillgrepp
å elen skog, vilken kronan kort förut skänkt till hemmanet, för
att dess innehavare skulle bära huvudet högt. På sina ställen förenas
dessa servituter därför också med villkor att de förverkas, därest rättsinnehavaren
gör sig skyldig tili åverkan, eller till och med tili olaga
jakt. Dylika servituters värde belyses för övrigt därav, att de numera
allmänt utdömas från skogsvårdens synpunkt samt att stor ovisshet råder
hos vederbörande, örn de ens enligt ägostyckningslagen kunna lagligen
fastställas eller vad rättskraft de i övrigt må äga.

Ägostyckningslagen har således i norra skogsbygderna ej alls gagnat
jordbruket och den befolkning, som livnär sig därav; och örn man vill
vara uppriktig, så var nog detta ej heller dess verkliga uppgift, utan någonting
helt annat. Den lilla ljusning, som man tror sig kunna utleta i
utsikten att bolagens lantbönder till någon del förvandlas till bolagstorpare
på egen grund, är ej ägnat att i någon mån skingra det mörker,
vari framtiden höljer dessa torpares från all utveckling och allt stöd
av skogen avskurna åkerlappar. Erfarenheten har också på sina ställen
redan visat, att just på sådant sätt frånskilda inägor snart komma i vanhävd.
Vid de nya bolagsköp åter, som det blivit ägostyckningslagens
egentliga uppgift att framkalla, kan nog förste innehavaren reda sig
med hjälp av det förvärvade kapitalet. Men hur går det sedan och vad
blir det av hemmansklyvningen? Man förstår så väl sanningen i förste
lantmätarens i Västerbottens län yttrande vid 1900 års allmänna lantmäterimöte
örn ägostyckningslagens verkningar: »Styckningsändamålet»,
sade han, »är här överhuvud att frånskilja inägorna från skogsmarken
utan att fråga efter, örn någon befolkning på dem skall kunna existera.
Ja, meningen är väl sällan eller aldrig, att så skall ske.»

Det saknades dock ej alldeles röster, som förutsade, vad som skulle
inträffa. Befallningshavandena i Norrbottens och i Västerbottens län
inskränkte sig visserligen i sina yttranden över kommitténs förslag att
med några få ord instämma i de allmänna förhoppningarna. Men i de
utlåtanden, som av samma myndigheter i slutet av år 1895 avgåvos över
1894 års riksdagsskrivelse örn bolagslörvärven, låter det redan på helt
annat sätt. Båda myndigheterna utvecklade ganska fullständigt, huru
otillfredsställande den ordning måste bliva, som genom förslaget örn ägostyckning
skulle ernås. Medan den förstnämnda myndigheten emellertid
avhåller sig från att härav draga några slutsatser, koni däremot den
senare i alla fall till det oväntade resultatet, att förslagets fördelar dock
»syntes» väsentligen överväga olägenheterna.

Klarast såg det på senhösten 1895 sammanträdande allmänna lantmäte Bihang

lill riksdagens protokoll 1930. 3 sami. 39 hafi. (Sr 205.)

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Odalbygden
och kolonisations/rågan.

rimötet. På väckt fråga beslöt mötet göra det uttalande, att de praktiska
betingelserna för och verkningarna av det nya förslaget om ägostyckning
voro väsentligen olika för Norrland och det övriga Sverige.
Under debatten framhölls skarpt förslagets falska utgångspunkter och
sannolika ödeläggande verkningar. Man betonade även, att jordbruk och
skogsbruk i dessa trakter kunde gå hand i hand, men blott under förutsättningen,
att det vore i jordbrukarens händer, som båda befunne sig.
Det uttalades, att undantag borde göras för Norrland och i all synnerhet
för lappmarkerna. Med anknytning till dessa uttalanden beslöt sedermera
1900 års lantmäterimöte »på det kraftigaste uttala sitt gillande» av
de i andra kammaren väckta motionerna örn inskränkning i bolags fastighetsförvärv
och ändring i ägostyckningslagen för tillgodoseende av skogsbehovet.

Under lagförslagets behandling i riksdagen år 1896 inträffade också,
att en talare i första kammaren, till genmäle å ett yttrande örn förslagets
stora betydelse för Norrland, uttalade sina allvarliga farhågor för
lagens verkningar därstädes, men då förslaget var välgörande för det
»övriga» Sverige, yrkade han bifall till detsamma. Det fanns också
ännu en eller annan riksdagsledamot, som klart insåg, att »det skulle gå
alldeles på tok». Men de yttrade sig av någon anledning icke.

Slutomdömet örn ägostyckningslagen i dess tillämpning på de norra
delarna av landet kan endast bliva ett. Lagen var ingenting annat, än
den judaskyss, varmed jordbruket definitivt och officiellt förråddes åt
sågverksintresset. Och man var nog hänsynslös att ej ens utbetala de
trettio silverpenningarna, den i sistone utlovade husbehovsskogen. När
sedan under sistlidne riksdag väcktes en anspråkslös motion örn, att åtminstone
någon liten del av denna skuld måtte utbetalas till jordbruket,
förklarade i första kammaren en representant för sågverksnäringen, att
han »fann ej någon rättsgrund i detta anspråk»; och motionen föll utan
att ett ord av förståelse bröt den övriga kammarens obevekliga tystnad.
Så lätt väger nu den norrländska jordbruksnäringen, när lagstiftningen
endast gör sitt bästa att i den andra vågskålen lägga ett övermäktigt intresse,
som den förleder att vara ovän till henne.

Det bör vara uppenbart, att en dylik lagstiftning, som tillkommit utan
saklig prövning, måste tills vidare upphävas, så att den ej får fortfara
med sina skadliga verkningar. Sedan blir man äntligen i tillfälle överväga,
under vilka förutsättningar ägostyckningsförfarandet kan få tilllämpning
även i de norra skogsbygderna. I större delen av Dalarne har
emellertid ägostyckningslagen ej tillämplighet. På Kungl. Maj:ts prövning
vilar visserligen 1899 års riksdagsskrivelse örn dess införande därstädes
för ett verkligt jordbruksändamål. Detta torde dock ej behöva
föranleda, att lagen genomföres i Dalarne i de avseenden, varigenom den
med sin nuvarande avfattning även kan lända till skada för jordbruket.
Lagens upphävande tills vidare påstås därför nu ej vara behövlig annat
än för Norrland.

Vi hava nu ovan funnit, hurusom 1891 års riksdagsskrivelse örn åtgärder
för att bereda obemedlade och mindre bemedlade tillfälle att bilda
egna jordbruk hitintills i de nordliga skogsbygderna föranlett den lösningen,
att man planlagt och verksamt genomfört en lagstiftning, vars
verkliga innebörd är en strävan att förvandla hela den jordbrukande befolkningen
därstädes från besuttna hemmansägare till obemedlade eller
mindre bemedlade jordtorpare.

Motioner i Första kammaren, Nr 205. 51

Med de direkta åtgärder, som skrivelsen väl huvudsakligen åsyftat, har
man däremot och detta av ganska naturliga skäl ännu ej kommit så
långt.

I anledning av jordbrukslägenhetskommitténs förslag och Kungl.
Maj:ts därav föranledda framställning, beslöt emellertid 1894 års riksdag
bland annat att för upprättande av planer och kostnadsförslag till avdikning
och odling av sådana myrtrakter inom de två nordligaste länen,
som lämpa sig till odlingslägenheter, förskjuta ett belopp av högst tjugutusen
kronor.

I anledning härav har lantbruksingenjören i Norrbottens län uppgjort
förslag till kolonisation av ett kronan tillhörigt område omkring
Koskivare järnvägsstation i Gällivare socken. Efter åtskillig granskning
har förslaget återförvisats till förrättningsmannen för vidtagande
av vissa rättelser. I fråga örn grunderna för planen synas vederbörande
ämbetsmyndigheter hitintills vara eniga örn, att lägenheterna, som enligt
senaste bestämmelse skola uppgå till antalet sjuttio, böra, avdikade och
försedda med utfartsvägar, överlämnas till kolonisterna med äganderätt.
Kolonisterna skulle vidare erhålla virke från kronans skogar till första
uppförande av byggnader samt få sitt framtida virkesbehov tillgodosett
genom tilldelandet av ett skogsområde eller medelst utsyning.

Man må nu visserligen önska dessa försök all möjlig framgång. Men
de böra icke få undanskymma den ännu viktigare angelägenheten att
den redan verkställda odlingen i bygdelagen vidmakthålles och befrämjas.
Trakterna för denna odling lia av gammalt utvalts, där jordbruket
av klimatiska skäl eller ådalarnas kommunikationsmöjligheter kunde
vinna bästa trevnad. Detta århundradenas tysta arbete för bygdernas
brytande kan ej någonsin ersättas genom statsanslag för utdikning av
nya odlingslägenheter å kronans parker uppe emot lappmarksgränserna.

Dessa synpunkter framhöllos även skarpt dels av en f. d. landshövding
i Umeå uti en av honom härom framlagd motion vid hushållningssällskapens
ombuds möte år 1893 och dels i den motion i andra kammaren,
vilken väckt 1892 och upprepad 1894 föranledde en riksdagsskrivelse
örn bolagens skogsförvärv. Det bleve ju också ett underligt förhållande,
örn kronan, medan hon från sina återstående sämst belägna skogsdomäner
skänker bort uppdikad inägojord jämte skog, skulle vara alldeles likgiltig
för att de stora skogsdonationerna för det gamla jordbrukets upprätthållande
ej komma detta till godo ens för att tillgodose behovet av
husbehovsvirke.

Strävandena till förmån för upprätthållandet av en självständig jordbruksbefolkning
i Norrland och Dalarne få emellertid ej låta saken bero
vid lagstiftningsåtgärder. Det fordras sedan även först och sist upplysning
och undervisning örn jordbruket och villkoren för dess rätta
skötsel däruppe.

Särskild uppmärksamhet kräver här det förhållandet, att i avlägsna
skogsbygder befolkningen av gammalt vant sig att ligga långt borta i
skogarna och skörda starrhö i stället för att idka ordentligt jordbruk i
närheten av gårdarna. Vid avvittringen har denna vana, som övergått
till behov, också i stor utsträckning vunnit lagfästelse genom särskilda
stadganden, varigenom nybyggarna bibehållits vid rätt att förfoga över
ängslägenheter och myrar å kronomarkerna. Detta sätt att idka jordbruk
har emellertid ingen framtid och leder endast till fattigdom, vilken i sin
ordning är den bästa jordmånen för bolagsförvärv. Men för att kunna

Direkta åtgärder
för
jordbruks befrämjande.

Vad har jordbruksnäringen

i Norrland
och Dalarne
att vänta av
det nya jordbruksdepartementet
?

52 Motioner i Första kammaren, Nr 205.

bryta sådan vana, är upplysning utan tvivel ej tillfyllest. I synnerhet
för fattigare trakter blir det nog nödvändigt att lämna direkt understöd
för de första kostnader, som föranledas av övergången till ett rationellt
jordbruk. Inom jordbruksdepartementet vila också för närvarande
till behandling framställningar i dylikt syfte från innebyggare i Tärna
socken. Villkoren för lån ur odlingslånefonden eller anslag från frostförminskningsfonden
äro för betungande och anses jämväl i övrigt ej
lämpade för ifrågavarande fall.

Men även här är allt arbete fåfängt och alla utgifter lätt bortkastade,
så länge sågverksbolagens hemmansförvärv få obehindrat fortgå. Vill
man ej göra något mot denna sociala fara, blir det i stället en förpliktelse
noga undersöka, huruvida ej förhållandena kräva, att staten alldeles
upphör med att till skogsbygderna i landets nordliga delar lämna
anslag ur odlingslåne- och frostförminslcningsfonderna eller annat understöd
för jordbrukets förkovran på hemman, som kanske kort efteråt
bliva bolagsegendom.

Det är nu en tröstlös kulturbild det nittonde århundradet från början
till slutet lämnar oss i avseende å kronans vårdnad örn det arv, hon i
Norrland och Dalarne mottagit från föregående styrelser.

Klart är att här brister något i själva ledningen. Det går icke i längden
att i dylika frågor såsom sista ordet expediera medelinnehållet i
vederbörande myndigheters infordrade utlåtanden, helst dessa ofta med
förkärlek framhålla allenast sakens formella sidor. Från verkliga norrlandsvänner,
som sett sakerna på nära håll, möter man oek städse det
talet, att alla strävanden äro hopplösa, därför att man ej kan påräkna
något intresse för dessa livsfrågor hos landets regering, på vilken ansvaret
dock ytterst vilar. Och det synes ej heller kunna bestridas, att det är
dennas självständiga och enhetliga initiativ, som här alltid har fattats.
Det borde dock ligga i regeringens upplysta intresse att upptaga arbetet
för lösningen av dessa frågor samt lägga en stark och redbar hand vid
detsammas utförande.

Det saknas ej heller omedelbar vädjan i detta avseende. Sålunda beslöt
Västerbottens läns landsting år 1893 göra en underdånig framställning,
däri landstinget förklarade faran att inom kort länets lappmarker
skulle sakna en självständig jordbrukande befolkning så stor, att landstinget
ansett det såsom en oeftergivlig plikt, »innan all utsikt till räddning
vore slut» utbedja sig Kungl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma
ingripande. Samma år ingingo hushållningssällskapens ombud
med en ansökan, att Kungl. Majit täcktes efter företagen statistisk utredning
vidtaga erforderliga åtgärder för ett självständigt jordbruks betryggande
i de delar av landet, där skogsavverkning i mer betydande utsträckning
förekommer. Slutligen avlät år 1894 års riksdag en skrivelse
med enahanda framställning, som gjorts av hushållningssällskapens ombud.

Sedan över dessa framställningar infordrats yttranden från vederbörande
befallningshavande, avgav slutligen även skogsstyrelsen i november
1896 utlåtande i ämnet. Detta var, såsom ärendets traditionella behandling
även fordrade, uteslutande avgivet under den olyckliga ägostyckningslagens
tecken. Styrelsen yttrade nämligen att, intill dess det
visat sig, i vad mån ägostyckningsförfarandet kommer att inom de norra
delarna av vårt land anlitas för att skilja jordbruksfastigheten från
skogsområdena, ansåg styrelsen några vidare åtgärder icke för närvä -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

rande böra å lagstiftningens väg vidtagas »till förekommande av de svårigheter,
som onekligen följa av ett allt för stort utvidgande av bolagsegendomen
på lantbrukets bekostnad». Att nu tillämpningarna av ägostyckningslagen
ej äro något lyckosamt att gå och vänta på utan tvärt
örn böra på allt sätt förekommas, har förut närmare framhållits.

På våren 1898 utkom slutligen en på Kungl. Maj:ts befallning av_ statistiska
centralbyrån utarbetad redogörelse för bolags förvärv av jordegendom
inom Norrland och Dalarne under åren 1885 och 1895. Men sedan
dess har något vidare ej alls avhörts från Kungl. Majit.

Detta brådskande ärendes långsamma behandling och slutliga avtynande
visar, att man icke, såsom Västerbottens landsting år 1893 föreställde
sig, har att påräkna Kungl. Majits »nådiga, kraftiga och skyndsamma
ingripande» i dessa frågor. Emellertid kan man ju säga, att det
möjligen tillkommit en förhoppning i upprättande av ett nytt departement,
som har till uppgift att särskilt ägna omsorger åt landets moder
näring. Åtminstone framställer sig osökt den frågan, örn ej detta depar
tement skall finna sig särskilt uppfordrat att ägna de norrländska jordbruksförhållandena
den allvarliga och i snar handling verksamma uppmärksamhet,
som de i så hög grad förtjäna.

Ty örn den nuvarande utvecklingen lämnas fria händer att fullfölja
och avsluta sin uppgift, blir frågan därmed icke avförd, utan den kommer
ständigt tillbaka i allt svårare former. Man skall nämligen aldrig
glömma, huru det nittonde århundradet och dess efterföljare misshushållat
med frukterna av föregående tiders förutseende och arbete. Och
frågan skall ständigt själv göra sig påmint genom de olika yttringarna
av en undertryckt befolknings stigande missnöje över orättvisor och övergrepp.

Frågan örn vidmakthållandet av jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarne är med ett ord en inre försvarsfråga av
högsta angelägenhet och betydelse. Och det förtjänar i dessa tider även
erinras därom, att det icke heller är alldeles oviktigt för det yttre försvaret,
huru samfundslivet rör sig inom den landsdel, där riket har sin
enda landgräns.

Vad nu bör ske är emellertid att omedelbart vidtaga de åtgärder, som
ej tåla uppskov, samt därutöver göra en framställning örn, att Kungl.
Majit täcktes ägna sin uppmärksamhet åt, vad som därefter måste komma.
Det senare är för närvarande av särskild vikt därför, att inom de
norra skogsbygderna jordbruksfrågan i många avseenden står i oskiljaktigt
sammanhang med skogsvårdsfrågan, vilken senare nu, efter det
skogskommittén avgivit sitt betänkande, föreligger till Kungl. Majits
omedelbara prövning.

Jag hemställer alltså vördsamt, att riksdagen ville i
l:o för sin del antaga:

dels följande Lag angående begränsning i vissa fall
av rätten att förvärva fast egendom.

1 §.

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärva
fast egendom å landet inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs eller Kopparbergs län,
där ej Konungen för visst fall därtill lämnat tillstånd.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Vad sålunda är stadgat, galle dock ej, när fråga är allenast
om tomt eller upplagsplats, vilken erfordras för bolagets eller
föreningens verksamhet, eller örn vattenfall, fiske eller annan
dylik lägenhet.

2 $.

För enskild person, vilken idkar träförädlings- eller trävarurörelse
med vars utövande följer skyldighet att föra handelshöcker,
skall vad i 1 § är stadgat örn bolag och förening för
ekonomisk verksamhet jämväl äga tillämpning, dock ej i det
fall, att fastighet genom arv eller giftorätt tillfallit sådan näringsidkare.

3 §.

Har avtal tillkommit utan Konungens samtycke, där sådant
enligt denna lag erfordras, vare avtalet ogillt.

Kommer lagfart på grund av avtalet ändock till stånd, och
varder ej inom ett år därefter klander å avtalet anhängiggjort,
vare så ansett, som hade förvärvet skett med Konungens samtycke.

Fråga, huruvida avtal må på grund av denna lag anses
ogillt, åge, förutom sakägare, jämväl allmän åklagare anhängiggöra.

§ 4.

Har genom testamente hortgivits fast egendom till någon,
som enligt denna lag ej må förvärva densamma, och varder ej
före givarens död Konungens samtycke lämnat, vare testamentet
i denna del utan verkan, där det i laga ordning klandras.

Lämnas testamentet oklandrat och kommer förty lagfart till
stånd, må ändock fråga örn testamentets ogiltighet enligt denna
lag kunna av allmän åklagare anhängiggöras inom ett år från
det lagfart beviljats.

5 *.

Bank eller annan penninginrättning, så ock försäkringsanstalt
vare ej underkastad denna lags bestämmelser.

dels — under förutsättning att ovanstående lag antages
— följande Lag örn ändrad lydelse av 23 § i lagen
den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring.

Härigenom förordnas att 23 § i lagen den 27 juni 1896 örn
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring skall erhålla
följande ändrade lydelse:

»Från hemman, varifrån jordavsöndring får ske, må ock avsöndras
vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet; och gälle
örn sådan avsöndring i tillämpliga delar vad här ovan i fråga
örn jordavsöndring är föreskrivet. I Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs och Kopparbergs
län må vattenfall av större betydelse ej avsöndras med mindre
Konungen därtill givit lov; och skall förty väckt fråga örn avsöndring
av något inom nämnda län beläget vattenfall av Ko -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

nungens befallningshavande underställas Konungens prövning,
därest Konungens befallningshavande efter verkställd utredning
finner vattenfallet vara av sagda beskaffenhet.

Vad sålunda är stadgat kommer dock icke att göra någon
ändring uti det, som rörande strömfall å kronohemmans område
är särskilt förordnat.» 1

2:o för sin del antaga följande Lag angående inskränkning
av ägostyckningsförfarandets tillämpning.

Härigenom förordnas, att vad lagen örn hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896 stadgar i avseende
å ägostyckning, tills vidare ej skall äga tillämpning
inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands
och Gävleborgs län; dock skola redan påbörjade ägostyckningsförrättningar
i enlighet med lagen fullföljas.

3:o för sin del besluta: att vid awittringarna ovan odlingsgränsen
inom Dorotea och Vilhelmina socknar skall den andel
av vardera socknens skogsanslag, som överstiger nödigt husbehov,
avsättas till en eller flera allmänningar i enlighet med de
bestämmelser Kungl. Majit kan närmare meddela.

4:o i skrivelse till Kungl. Majit anhålla: att Kungl. Majit
täcktes, till fullföljande av avvittringarnas syfte, ägna särskild
uppmärksamhet åt angelägenheten att vidmakthålla jordbruket
på de avvittrade hemmanen och i synnerhet dem, som
ägas av sågverksbolag, samt i övrigt taga initiativ till befrämjande
av jordbruket inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

På grund av stadgandet i 55 § 3 mom. i riksdagsordningen kommer det
sista yrkandet att upprepas såsom särskild motion. Och torde i övriga
tre punkter, som denna motion sålunda avser, lagutskottet vidtaga de
ändringar i formuleringen av förslagen, som vid ett ytterligare övervägande
må finnas erforderliga.

Stockholm den 27 januari 1901.

Carl Lindhagen.

I förestående motions syfte instämma undertecknade:

J. Nordin.

P. Norberg.

S. H. Kvarnzelius.
W. Styrlander.

Johan Olofsson.
S. J. Kardell.

E. G. Åkerlind.

O. Emthén.

J. Bromée.
Joh. Er. Nordin.
Joh. Nydal.
And. Olsson

i Mårdäng.

1 Denna lag står ej i något omedelbart sammanhang med den under punkt Ilo föreslagna
lagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

A. Göransson.

Nils Hanson,
E. Norman.

Sam. Söderberg.
J. Persson.

Hjalmar Branting.

P. Olsson

i Fläsbro.

D. Persson.
Johan Wahlgren.

S. M. Olsson.

W. Johansson,

Öija.

J. G. H. Fredholm.
L. Gust. Broomé.

Johan Ericsson.

Ollas A. Ericsson.

A. Hansson
i Solberga.

A. F. Broström.

E. Åkerlund.

Ivar Månsson.

Jämväl undertecknade instämma i motionens syfte, men vilja dock redan
nu hava uttalat, att de påpekade stora bristerna i ägostyckningslagen
synas oss möjligen hava större utsikter att bliva avhjälpta, därest
yrkandet under 2:o här ovan allenast på det sätt bifalles, att riksdagen
antingen nu själv antager de för detta ändamål erforderliga ändringar i
lagen eller ock i skrivelse till Kungl. Majit anhåller örn skyndsamt förslag
till sådana ändringar. I detta avseende hänvisa vi till särskild motion.

Ad. Wiklund.
J. A. Lundström.
G. Kronlund.

Joh. Nilsson.
N. Boström.
C. Bergström.

L. Dahlstedt.
Nils Wallmark.
C. J. Öberg.

Bilaga B.

Hemmanet Grubban nr 1 i Ytterhogdals socken i Jämtland.

(Ur C. Lindhagens reservation i Norrlandskommittén.)

Såsom exempel på vad trävaruindustrien förtjänat genom hemmansköpen
må anföras följande:

Hemmanet Grubban nr 1 örn 2 öres-land i Ytter Hogdals socken i Jämtlands
län såldes den 16 december 1781 av Olov Jonson till sonen Jon Olsson
för 66 r:dr 32 sk. banko, den 22 december 1811 av Jon Olsson till sonen
Per Jonson för 400 r. g. d. och den 29 maj 1840 av Per Jonson till sonen
Jon Persson för 1,100 r. g. d.

Under 1840- och 1850-talen ägde avvittringen rum i socknen. Grubban
nr 1 fick därvid en ökeskatt av 3 öresland med därå belöpande skog.
Men då intill hemmanet gränsade en skogstrakt örn 2,500 tunnland, som
ej lämpade sig till nybygge, övertalade avvittringsmannen (då särskilt
tillförordnade kaptenen Sven Petter Bergman) ägaren av hemmanet att
emot en ökeskatt av 3 öresland låta även denna trakt skrivas på hemmanet.
Detta blev härigenom inalles 8 öresland med en skogsareal av
5,500 tunnland.

Den 10 februari 1864 lyckades det en för förfalskningsbrott straffad
person och två andra personer att köpa hemmanet av Jon Persson för
40,000 kronor. Två år därefter sålde dessa hemmanet för 70,000 kronor
till A. Forsell i Sundsvall. Den 25 april 1872 sålde denne hemmanet för

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

105,000 kronor till C. P. Sundvallson i Ljusdal, vilken samma år överlät
det till Voxna-Ljusne bolag lör 300,000 kronor.

År 1874 blevo alla träd å Grubban, som voro 11 tum i genomskärning
21 fot från marken, uppräknade av en Woxna skogsförvaltare von Greijertz,
vilken först fick antalet till 377,394, men då bolagets styresman ej
trodde detta, verkställdes omräkning med det resultat, att det fanns
407,954 sådana träd. Då dylika timmerträd betalas med 6 å 8 — ja, å
skogauktioner med ända till 9 kronor — per träd å rot, så representera
ensamt dessa träd ett värde i skogen av minst 2,500,000 kronor.

Meddelaren av dessa uppgifter tillägger, att detta blott är ett exempel
bland tusenden, och detta kan den som reser omkring i orterna, lätt övertyga
sig örn.

Bilaga C.

Mo och Domsjö aktiebolags stock fång stprivilegier.

(Ur C. Lindhagens reservation i Norrlandskommittén.)

Mo sågverk, som numera äges av Mo och Domsjö aktiebolag, erhöll genom
privilegier av åren 1759 och 1799 rätt till en årlig stockfångst å kronomark
inom Anundsjö och Själevads socknar i Ångermanland av tillhopa
1,516 träd mot viss stubböreavgift. Genom särskilda av Konungens
befallningshavande i sammanhang med avvittringen inom Anundsjö socken
meddelade utslag av 25 november 1856 och 4 mars 1859 tilldelades
sågverket på tillstyrkan av styresmannen för avvittringen och länsmannen
i orten i egenskap av kronoombud inom sistnämnda socken för hela
denna stockfångst dels 21 överloppsmarker med en areal av 60,307 tunnland
18 kappland, därav 42,452 tunnland 3 kappland duglig mark, vilket
område uppskattats att årligen lämna 879 träd och dels för den övriga
stockfångsten besittningsrätt till 4 nybyggen örn tillsammans 4 mantal
och innehållande en ytvidd av 16,834 tunnland, varav 10,000 tunnland ansetts
vara duglig mark. De 4 nybyggena blevo sedan omförda till skatte
med oinskränkt rätt och lagfarna för privilegieliavaren, varemot förstnämnda
stockfångsområden, som befallningshavanden underlåtit belägga
med skogsränta, sedermera, efter det befallningshavande anbefallts härutinnan
vidtaga erforderlig åtgärd, belädes med en skogsränta av 240
kronor 72 öre. Frånsett att vid avvittringarna under denna tidsperiod
den dugliga markens areal i allmänhet mycket underskattades, kvarstår
i alla fall, att sågverket erhöll vida större områden än som utgjorde skälig
ersättning för dess stockfångst. Därtill skulle enligt vanlig uppskattning
beräknas högst 4 tunnland för varje träd.

Sedan områdena blivit sålunda bestämda, blevo åtskilliga anspråk av
privilegiehavaren framställda på överskottsvirket å den skogsmark, som
upplåtits allenast mot skogsränta, och dessa anspråk hava ock föranlett
ganska väsentliga medgivanden. Sålunda medgavs genom kungl, brev
den 20 december 1862 sågverkets ägare att avgiftsfritt tillgodogöra sig
torr, övermogen eller med stubbröta behäftad skog, vindfällen, stubbar
och rötter med villkor, att han bekostade husliållningsplans upprättande.
Efter det sådan plan blivit upprättad och fastställd till efterrättelse lin -

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

der 20 år, räknat från 1868, erhöll sågverkets ägare enligt kungl, brev
14 juli 1868 rätt att få, utöver de jämlikt privilegierna honom tillkommande
879 träd, tillgodogöra sig den enligt planen beräknade överskottsavkastningen
av 1,250 friska träd av 12 decimaltum vid brösthöjd mot en
avgift av 40 öre trädet.

I överensstämmelse med anvisningen i förutnämnda kungl, brev den
17 december 1880 förhandlades vidare med ägaren till Mo sågverk, vilket
ledde till att enligt kungl, brev den 13 oktober 1882 sågverket berättigades
att utöver den årliga stockfångsten och övrig utsyning, som redan
beviljats, under 10 år avverka befintliga träd, som 5 fot från roten holle
11 decimaltum och däröver i genomskärning, mot 1 krona 15 öre för varje
träd och på villkor att allt virke som avverkades å stockfångstskogarna
skulle försågas vid Mo sågverk. Under ärendets beredning erinrade
skogsstyrelsen, att det icke lede tvivel, att ej högre pris erhölles örn träden
såldes på auktion. Denna rätt utsträcktes sedan ytterligare på ett
år, varemot fyra andra framställningar av sågverkets ägare örn ytterligare
förmåner ej beviljades.

Enligt kungl, brev av år 1903 bär efter avtal med sågverkets ägare bestämts,
att denne mot avstående till kronan av sågverkets mot skogsränta
tilldelade stockfångstområden berättigas att under tolv år å dem avverka
alla träd, som 1.5 meter från roten i genomskärning hålla 28 centimeter
eller därutöver, dock att på vissa såsom försumpade betecknade områden
avverkning även fick ske av träd, som vid ovannämnda höjd höllö i genomskärning
minst 26 centimeter. (Jämför domänstyrelsens underdåniga
skrivelse 22 september 1903.)

I följd av omförmälda medgivanden hade, utöver de årliga privilegierna
av 879 träd, av bolaget åren 1856—1896 avverkats enligt 1868 års
brev 35,000 friska träd av minst 12 decimaltum 5 fot från roten mot 40 öre
stycket, enligt 1882 års brev 660,657 friska träd av minst 11 decimaltum 5
fot från roten mot ett pris av 1 krona 15 öre stycket, och enligt 1862 års
brev utan avgift dels under tiden 1882—1893 300,448 övermogna eller med
stubbröta behäftade träd och dels före 1882, före vilken tid saknades
exakta uppgifter, enligt beräkning omkring 20,000 träd. Således under
40 år 1,016,105 timmerträd eller i medeltal 25,400 träd årligen, vilket —
efter reducering i trädens antal i anledning därav att ej alla lämnat 2
stockar vardera såsom örn privilegieträden stadgats —- är omkring 22
gånger mer än de stockfångstprivilegier, för vilka dessa skogsområden
skolat utgöra vederlag.

Då förenämnda 660,657 och 300,448 träd lära kunna uppskattas till ett
värde på rot, de förra av 4 kronor och de senare av 3 kronor per träd,
utgör privilegiehavarens present utöver den årliga stockfångsten endast
efter 1882 mer än 2,500,000 kronor. Det virke, som han enligt 1903 års brev
tillåtits avverka, lärer vara värt omkring 1,000,000 kronor. Vinsten efter
1882 utgör således enligt denna beräkning 3,500,000 kronor. — Härtill kommer,
utom vinsten före 1882 på denna stockfångstskog, den betydande
vinst, som erhållits på de mycket värdefulla skogar, vilka privilegiehavaren
erhöll med äganderätt för annan stockfångst.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Bilaga D.

Resolutioner, antagna vid en av Jämtlands socialdemokratiska valdistrikt
påskhelgen 1929 utlyst jordkonferens i Östersund.

Resolution beträffande den sociala jordfrågan.

Konferensen vill på det allvarligaste kräva, att den sociala jordfrågan
omsider återupptages till effektiv behandling. De gamla förhoppningarna
örn en folklig lösning avkastade vid sekelskiftet åtskilliga genomgripande
åtgärder. Den allvarliga fullföljd, som sedan utlovats och förberetts, har
på sista tiden väsentligen övergivits. _

Konferensen vill begränsa sitt uttalande till de aktuella fragorna örn
bildande av nya jordbruk, irilösning av arrendejordbruk, fulländning av
ofullständiga jordbruk och tillhandahållande av tomtmark för bostäder
jämte byggnader ävensom de därmed sammanhängande angelägenheterna
örn tryggande av arrendatorernas samt skogs- och flottningsarbetarnas

ställning. „

Den lösning i dessa delar i jordfrågan som ar 1928 slutligen kom tili
stånd, har lämnat utan avseende det gamla programmet, att egnahemsrörelsen
bör läggas helt i samhällets hand. Omtanken är fortfarande anförtrodd
»hushållningssällskapens egnahemsnämnder» med deras merendels
konservativa sammansättning och traditionella obenägenhet lör effektiva
sociala ingripanden. ... „

Organisationen är vidare som förut väsentligen koncentrerad pa laneförmedling
med stöd av statskredit. Det gamla programmet örn statens
övertagande av lånerisken är gravlagt. Något avsevärt anslag för ovan
nämnda uppgifter har icke heller beviljats.

Patriarkalisk omtanke örn den enskilde står alltjämt icke till buds. Han
får reda sig så gott han kan. Först när det gäller låneunderstöd kommer
statshjälpen fördröjd och otillräcklig till ett mindertal bland dem, som
behöva handräckning.

De obemedlade, som ej kunna tillskjuta egna bidrag, lämnas fortfarande
utanför ifrågavarande slumpvis utövade välgörenhet.

Jordanskaffning skall i viss mån bliva en allmän angelägenhet, men
endast på »frivillighetens väg». Någon expropriationsrätt, som möjliggör
rimliga överenskommelser får ej genomföras. Det är ju icke meningen
att vara obillig mot den store jordägaren, ersättning skall givas och annan
skälig hänsyn tagas. Men äganderättens helgd måste framför allt
upprätthållas, sedan må det gå hur som helst.

Hur skall emellertid något genomgripande kunna uträttas av en maktlös
jordsökare och en maktlös stat gentemot en enväldig jordägare, som
väl icke är mera än en människa? Huru skola de behövande i alla erforderliga
fall kunna tillhandahållas den nödiga jorden och erhålla den
i hemorten, vilket är det viktigaste? Hur skall det kunna ske på den
lämpliga tidpunkten, i den vederbörliga trakten, i den behövliga omfattningen,
till den erforderliga beskaffenheten och för skäligt pris med mera
dylikt?

Konferensen påkallar som sagt ett omedelbart och effektivt upptagande
av jordfrågans problem genom fullkomnande och förverkligande av de

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

av norrlandskommittén inledda, av jordkommissionen utvecklade ock av
socialdemokratiska riksdagsgruppen år 1924 framlagda riktlinjerna, örn
vilka sedermera och senast år 1929 påminnelse skett genom enskilda av de
socialdemokratiska utskottsledamöterna väsentligen stödda riksdagsmotioner.

I detta sammanhang kräver konferensen tillika undersökning och avslöjande
av arrendatorernas otillräckliga skydd samt skogs- och flottningsarbetarnas
verkliga ställning och framtidsutsikter i det s. k. Stor-Norrland
med dess glesnande skogar, minskade arbetstillfällen och nedtryckta
arbetspris.

Resolution beträffande den ekonomiska och tekniska jordbruksfrågan,

Det bestående svenska jordbrukets ekonomiska svårigheter måste på
sätt redan skett i bland annat Finland och Danmark, rationellt avhjälpas
genom en omfattande och mångsidig kooperation, som hör i mån av be
hov stödjas även av statsmakten.

I sammanhang härmed betonas nödvändigheten i många fall av omedelbara
lindringar i landsbygdskommunernas betungande med väg- och
fattigvårdspålagor.

Bilaga E.

Resolutioner, antagna vid en av Ljusne—Voxnans distrikt av Skogs- och
Flottningsarbetareförbundet den 28—29 september 1929 anordnad skogs och

jordkonferens i Bollnäs.1

Ljusnans-Voxnans distrikt hade den 28—29 september anordnat en kon
ferens i Bollnäs för behandling av jord- och skogsfrågor. I densamma deltogo
ett stort antal ombud för olika arbetareorganisationer inom provinsen,
varjämte förbundsstyrelsen var representerad ävenså Daladistriktet och
socialdemokratiska partidistriktet.

Resolution.

Konferensen kräver, att den sociala jordfrågan upptages till effektiv
behandling. De gamla förhoppningarna örn en folklig lösning avkastade
vid sekelskiftet åtskilliga genomgripande åtgärder. Den allvarliga fullföljd,
som sedan utlovats och förberetts har på sista tiden väsentligen
övergivits.

Konferensen vill särskilt betona en särdeles förbisedd angelägenhet,
nämligen skogs- och flottningsarbetarnas ställning och framtidsutsikter i
det så kallade Stornorrland med dess glesnande skogar, minskade arbetstillfällen,
nedtryckta arbetspriser och hemlösa tillvaro. För skogs- och
flottningsarbetarna är det en livsfråga, att jordfrågan uppryckes i hela * i

1 Jordkonferensen beslöt överlämna resolutionerna till regeringen och partiernas ledare
genom en deputation vartill utsågs hemmansägaren Jon N. Jonsson i Söräng, skogsarbetarn
E. A. Jonsson i Ovanåker, redaktören Henning Steen i Gävle, hemmansägaren Evald Ericsson

i Sörsjön och borgmästaren C. Lindhagen i Stockholm. Deputationen. som utsåg Jonsson i
Söräng till ordförande, mottogs av regeringen i närvaro av statsminister Lindman samt statsråden
Bissmark, Lubeck och Johansson.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

dess videl ur sitt nuvarande försumpade läge. Konferensen riktar till
statsmakterna särskilt följande oavvisliga krav: .

1) Intensivt skogsbruk, gagneligt i alla avseenden för land och folk,
måste främjas, även som ett väsentligt medel mot arbetslösheten i skogsbygderna.
För såväl skogsarbetarna som de kapitalsvaga mindre skogsägarna
i "Norrland och Dalarna är det därvid av största vikt att de i
riksdagen föreslagna, under förberedande behandling varande, effektiva
statsåtgärderna för skogsmarkens rationella användning komma att taga
sikte på deras förhållanden. Därvid bör så kraftigt statsingripande ske,
att icke bondens ekonomi, utan markens beskaffenhet bär avgörande lor

åtgärdernas vidtagande. ,

Med detta sammanhänger, att, liksom pa de allmänna skogarna, ave
på de stora industriella skogarna införes s. k. uthållighetsbruk i syfte att
skydda skogen mot rovbrytning, bevara och öka skogskapitafet samt bereda
landet och befolkningen en varaktig årlig avverkning oen avkastning

jämväl av dessa skogar. r

2) I samband med skogsbrukets utveckling bora de hemlösa skogs- och
flottningsarbetarna, som nu äro hänvisade till säsongarbete i skogar och
flottleder, samt övriga tider på året bli arbetslösa, genom samhällets m
gripande beredas möjligheter till att kunna skapa sig ett eget hem, he st

i förening med något jordbruk. „ „ . . , , ,

3) Utsikter måste också beredas den gerdlösa befolkningen på landet

överhuvud taget att på rimliga villkor kunna erhålla en fri och självständig
tillvaro genom jordbruksnybildning. Denna bör särskilt inriktas
på att skaffa tillräckligt stora jordbruk i hemorten med tillgodogörande
av odlingsmöjligheterna på såväl de stora enskilda outnyttjade
domänerna som på kronoparkerna. Till dessa jordbruk måste ock höra
den för jordbruk i vårt klimat nödiga skogsavkastningen. Rätt till nya
jordbruk beredes i all synnerhet mindre bemedlade med erforderligt bidrag
av allmänna medel. . „ ,

4) Arrendatorer av permanent utarrenderade jordbruk mäste beredas
tillfällen att, när de så önska, erhålla frilösning av sitt jordbruk på för
dem överkomliga villkor, jämför punkt 3, med ovillkorlig företrädesrätt
att förvärva jordbruken framför andra spekulanter.

5) Den sociala arrendelagstiftningens brister måste avhjälpas. Framför
allt kräves att arrendelagen erhåller vidsträcktare tillämpning, att arrendatorerna
tillförsäkras rätt till ny upplåtelse (optionsrätt) och rätt till
uppsägning före arrendetidens utgång. Kontroll på arrendelagstiftningens
effektiva tillämpning, som nu alldeles saknas, införes. Arrendatorernas
rätt till bostad och vedbrand m. m. på gamla dagar samt rätt till
reglering av arrendesumman bör allvarligt prövas.

6) Små jordbruk med ofullständiga ägor måste på överkomliga villkor
för innehavaren utvidgas till sådan omfattning, att de åtminstone någorlunda
kunna föda en familj. Detta är en särdeles viktig angelägenhet

i vidsträckta trakter.

7) Det mindre jordbrukets svårigheter i dessa för jordbruket brydsamma
tider måste bland annat, på sätt redan skett i Finland och Danmark
rationellt avhjälpas genom en omfattande och mångsidig ekonomisk och
teknisk kooperation. Här inbegripes för skogsbygdernas vidkommande
en kraftig kooperativ sammanslutning av de små skogsägarna. .Tordbrukskooperationen
bitr genom upplysning och även i övrigt Irämjas av stats
makterna.

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

8) För befolkningens frihet och framtidsmöjligheter i ovannämnda och
andra avseenden är det nödvändigt att förhuds- och bulvanlagarna med
kraft upprätthållas. De få ej åsidosättas genom myndigheternas eftergivenhet
för storkapitalistiska krafter. Utvägar till lagarnas kringgående
under sken av medgivande till s. k. arrondering av redan skedda bolags
förvärv bör förekommas. Förbudslagen bör ock såsom skött i Norge och
hos oss ofta varit föreslaget, utsträckas att gälla även s. k. enskilda spekulanter.

9) Förenämnda krav i jordfrågan måste uppbyggas på en effektiv
rättsordning, som bereder menige man tillbörlig rätt till en flik av deras
fädernesland. En slumpvis tillkommen välgörenhet är icke någon rättsordning.

En verklig rättsordning i jordfrågan måste, enligt konferensens mening,
tryggas genom lag. Den bör ledas av samhället, som framträder även i
de speciella fallen såsom målsman för den begärda hembildningen.

Rättsordningen måste också i mån av behov stödjas av officiell administrativ
och ekonomisk organisation samt av en expropriationslagstiftning,
som möjliggör erforderliga överenskommelser. Något genomgripande
kan ej uträttas av en maktlös jordsökare och en maktlös stat. Hjälpen
kan ej annorledes åstadkommas på den lämpliga tidpunkten, i den
vederbörliga trakten, i den behövliga omfattningen, till den erforderliga
beskaffenheten och för skäligt pris med mera dylikt.

10) Ett gammalt program är, att »egnahemsrörelsen bör läggas helt i
samhällets hand». Konferensen fordrar en uppståndelse ur jordfrågans
sammanstörtande 1928, då problemen örn rikets kolonisation, frigörelse av
sociala arrendebruk, fulländning av ofullständiga jordbruk och bostadsanskaffningen
för de stora jordlösa och obemedlade folklagren, ani örtroddes
åt de sedan gammalt antisocialt betonade hushållningssällskapens
egnahemsnämnder, utan andra utvägar än litande till konjunkturernas
och de stora jordägarnas »frivillighet» samt senkomna statslån åt personer
med egna tillgångar.

11) Konferensen kräver, att samma hänsyn till jordfolket, som ovan
ifrågasatts på de större enskilda domänerna, tillämpas i full utsträckning
jämväl å statens jordegendomar. På dessa senare bör befolkningen skyddas
mot nuvarande bristfälliga författning och administrativt godtycke.

7 övriga av konferensen behandlade frågor antogos följande uttalanden:

Beträffande härbärgeslagen understryker konferensen de i motion vid
1929 års riksdag hävdade synpunkterna i fråga örn dess och inspektionsmyndigheternas
stärkande. Konferensen förväntar att riksdagens beslut
i frågan skyndsamt leder till åtgärder i detta syfte.

I fråga örn demokratisering av tumnings- och flottningsföreningarna
konstaterar konferensen att de åtgärder i form av motioner, inlagor och
utredningar, som hittills föreligga, icke lett till något resultat. Fortfarande
som hittills står det emellertid klart att dessa institutioner snarast
böra omläggas. I sin nuvarande gestaltning verka de ekonomiskt godtyckligt
och orättvist samt omfattas på grund härav icke med det förtroende
varav de äro i så stort behov. Konferensen ger på nytt uttryck åt
den bestämda uppfattningen att i tumningsföreningarna såväl som flott
ningsföreningarna, skogs- och flottningsarbetarna och de små skogsägarna
lia samma rätt till inflytande som bolagen på dessa föreningars för

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

vältning. Förverkligandet av detta krav förutsätter emellertid såväl att
skogsarbetarna överallt äro sammanslutna i representativa organisationer
som att de mindre skogsägarna ägna större och mera uthållig omsorg åt
sin organisationsfråga.

Beträffande arbetslöshets- och skogsarbetarproblemet vill konferensen
som sin mening uttala att hela frågan örn utkomstförhållandena i skogsbygderna
bör bli föremål för en grundlig undersökning, i syfte att få
erforderligt underlag för snabba och effektiva ingripanden.

Slutligen är konferensen angelägen betona att skogsbygdens folk bör
stärka sin egen organisation, i medvetande örn att denna är dess främsta
verktyg i strävandet att förbättra ekonomien och med erforderlig makthävda
sina intressen.

Bilaga F.

Resolution, antagen vid en av Värmlands socialdemokratiska partidistrikt
anordnad jord- och arrendekonferens trettondag shelgen 1930 i Karlstad.

I anledning av de värmländska bolagens ställningstagande mot den sociala
arrendelagen framlade vid ovannämnda konferens enligt referat i
Värmlands Folkblad riksdagsman Edvin Sköld, vilken inlett diskussionen,
såsom sin åsikt, att man borde ena sig örn följande kompromiss, som säkerligen
innebure en reträtt men som vore det bästa möjliga:

»1. Upphävande av Norrlandslagen i Värmland, Bergslagen och Södra
Dalarne och återgång till vad som före 1927 gällde örn utsträckningen.
Ovanstående områden skulle falla under arrendelagens bolagskapitel.

2. Detta kapitels förbättrande genom införande av rätten till husbehovsved
och införande av arrendetiden 5 år plus rätt till förnyelse i två
femårsperioder.

3. En skärpning av dispensrätten.»

Efter en dagslång diskussion enade man sig slutligen örn följande

»Resolution

Efter ikraftträdande av 1927 års arrendelagar har större delen av de
inom Värmland och Bergslagen gällande arrendeavtalen utlöpt. Vid upprättandet
av de nya avtalen ha bolagen i allmänhet vägrat att låta den
norrländska arrendelagens bestämmelser örn arrendetiden träda i kraft.
Arrendatorerna ha i allmänhet fått välja emellan antingen att tillsammans
med jordägaren hos Konungens befallningshavande ansöka örn dispens
från den femtonåriga arrendetiden eller att med äganderätt inlösa
arrendestället. Då arrendatorerna av åtskilliga anledningar äro obenägna
att köpa, ha de i stor utsträckning tvingats att medverka till att söka
dispens. På grund härutav synes den norrländska arrendelagens bestämmelser
örn arrendetiden komma att inom ovannämnda landsdelar bli allenast
bestämmelser på papperet. Ett dylikt tillstånd måste anses såsom
ohållbart. Det är därför en tvingande nödvändighet att åtgärder snarast

64 Motioner i Första kammaren, Nr 205.

vidtagas från statsmakternas sida för att få lagstiftningen respekterad.
Vad som i detta avseende bör ske kan givetvis icke utan vidare angivas,
då förhållandena äro så olika på olika orter. Konferensen hemställer därför
örn en grundlig undersökning från statsmakternas sida av den norrländska
arrendelagens tillämpning inom framför allt Värmland och
Bergslagen samt örn utarbetande av förslag till de åtgärder, som må befinnas
lämpade för att möjliggöra ett genomförande i praktiken av arrendelagstiftningen.

Under den tid dessa utredningsarbeten pågå, bör tvångsförsäljning
från bolagens sida av arrendegårdar i görligaste mån förhindras. Någon
större möjlighet att försälja dylika ställen torde icke föreligga, såvida
ej egnahemslån beviljas köparen. Örn från statens sida en stark
återhållsamhet iakttages vid beviljandet av dylika lån vid försäljningar
av bolagshemman, torde dylika försäljningar endast kunna komma i
fråga i en mycket begränsad omfattning.

Fördenskull hemställer konferensen, att statsmakterna vidtaga åtgärder
för att, under den tid ovan av oss begärda utredning pågår, begränsa
utlämningen av egnahemslån vid försäljning inom Värmland och Bergslagen
av arrendeställen, för vilka norrländska arrendelagen gäller.»

Motioner i Första kammaren, Nr 205.

Innehållsförteckning

Den sociala jordfrågans återupptagande till övervägande i hela dess vidd

Näringarnas näring....................................................................................

Den tekniska och sociala jordfrågan ...........................................................

Norrlandsfrågan .......................................................................................

Rikslagstiftningen ...................................................................................

Den sociala jordfrågan återupptages 1911......................................................

Ny återuppståndelse 1918...........................................................................

Partierna 1922—1929 .................................................................................

Uppflammandet av striden mellan skogen och åkern ....................................

Värmländska bolags aktion ........................................................................

De juridiska personerna ...........................................................................

Regeringsproblemet och jordfrågan ............................................................

Jordbrukets möjligheter............................................................................

Återuppståndelsen ...................................................................................

Yrkanden ...............................................................................................

Sid.

15
18
19
21
22
23

Bilagor:

Norrlandsmotionen 1901 ............................................................................

Jordbruksnäringens rättshistoria i Norrland och Dalarne ............................

Trävarukonjunkturernas mellankomst .......................................................

Intressenas harmoni ...............................................................................

Lagstiftningens närmaste uppgifter.............................................................

Jordbruket och industrien .....................................................................

Jordbruket och skogsvården ..................................................................

Jordbruket och frihandeln .....................................................................

Skogsspekulanternas fastighetsförvärv inför gällande lag ..............................

Förslag till lag örn förbud i vissa fall att vidare förvärva avvittrade hemman

Tiden för avverkningskontrakts bestånd ...................................................

Skogsallmänningar .................................................................................

Frågan örn skyldighet för sågverksbolag att hävda sina hemman..................

Ägostyckningslagen. Dess historia...........................................................

Ägostyckningslagens verkningar i de norra länen .......................................

Odalbygden och kolonisationsfrågan .........................................................

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 3 sami■ 59 haft. (Nr 205.)

34
36

45
48
50

Motioner i Första kammaren, Nr 205,

Direkta åtgärder tor jordbrukets befrämjande ...................................................

Vad har jordbruksnäringen i Norrland och Dalarna att vänta av det nya jordbruksdepartementet?
..................................................................

Yrkanden ....................................................................

Hemmanet Grubban nr 1 i Ytterhogdals socken i jamtland ...........................

Mo & Domsjö bolags stockf&ngsprivilegler ....................................................

Resolutioner antagna vid en av Jämtlands socialdemokratiska partidistrikt
p&skhelgen 1929 utlyst jordkonferens i Östersund..........................................

Resolutioner, antagna vid en av Ljusne-Voxnans distrikt av Skogs- pcb Fi«ttningsarbetareförbundet
den 28—29 september 1929 anordnad skogs- oell
jordkonferens i Bollnäs ......................................................

Resolution antagen vid en av Värmlands socialdemokratiska partidistrikt anordnad
jord- och arrendekonferens trettondagshelgen 1930 i Karlstad .........

300407. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 19:S0.