Motioner i Första kammaren, Nr 1 (Motion 1935:1 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

Nr 1.

Av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., om åtgärder
till främjande av en positiv politik i vårt
lands befolkningsfråga.

Knappt ha de av massarbetslösheten vållade försörjningsbekymren lättat
i och med återhämtningen inom näringslivet och som en följd därav en viss
avspänning inträtt i striderna örn arbetslöshetspolitiken, förrän ett krisproblem
av oändligt mycket större räckvidd pockar på svenska folkets uppmärksamhet:
befol/mingsproblemet. I egentlig mening nytt är detta problem
ingalunda. Sedan slutet av 1880-talet har födelsetalet i vårt land befunnit
sig i sjunkande. Sedan resultatet härav under de senaste 25 åren börjat
allt tydligare visa sig, har det i vårt offentliga liv ingalunda saknats röster,
som varnande förutsagt, att denna utveckling, örn den finge ohämmat fortgå,
måste ända med förskräckelse. Det är först på allra senaste tiden, som
faran för folkminskning börjat i allmänna medvetandet framstå såsom en
aktuell realitet. Att så över huvud taget kommit att ske får väsentligen
skrivas på det förhållandet, att nativitetsminskningen numera fortskridit så
långt, att man icke längre kan undgå att räkna med den vid planläggningen
av våra sociala och kulturella välfärdsanordningar.

Antalet levande födda barn i Sverige utgjorde ännu fram på 1880-talet
årligen omkring 30 per tusen. Yid sekelskiftet hade siffran sjunkit till 27.
Åren 1910—1920 falla födelsetalen ännu hastigare än förut. Yid slutet av
världskriget är siffran 20. Med undantag för en kortvarig höjning 1920—1921
sjunker sedan födelsefrekvensen med ännu större hastighet. Yid 1930-talets
början hade födelsetalet sjunkit till 14.8 per tusen, 1933 var siffran 13.7
per tusen.

Yad det årliga befolkningsöverskottet beträffar har detta kunnat delvis
upprätthållas, tack vare den sjunkande dödligheten och minskad eller hindrad
emigration. Mortaliteten har sjunkit från 20 per tusen under 1880-talet till
ungefär 12 per tusen vid 1930-talets början. 1933 registrerades en dödlighet
på 11.2 per tusen. Sverige kunde följaktligen ännu föregående år bokföra
ett överskott på 2.5 per tusen. Att utgå från och slå sig till ro inför detta
överskott är emellertid i hög grad otillrådligt. Siffran är nämligen i allt
väsentligt missvisande. Detta gäller såväl födelsesiffran som dödstalet. Som
följd av medelåldrarnas påfallande övertalighet i förhållande till de yngre
årskullarna är den barnproducerande delen av vår befolkning för närvarande
onormalt stor, varigenom födelseöverskottet skenbart ökas.

Känt är också, att den inomäktenskapliga fruktsamheten nedgått hastigare
än den utomäktenskapliga. Detta faktum visar beklagliga förskjutningar i

Bihang till riksdagens protokoll 193f). 3 sami. Nr 1—3. 128 35 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 1.

befolkningens mentalitet och understryker betydelsen av ett familjevårdande
program.

De statistiska siffrorna och prognoserna ge redan i och för sig anledning
till dystra betraktelser. Än mera skrämmande ter sig perspektivet, när man
söker göra sig en föreställning örn hur nativitetsminskningen kommer att
verka på olika livets områden. Redan årskullarnas nedgång från 135,000
före kriget till 84,000 nu, måste, örn dylika låga kullar under ett par decennier
följa på varandra, återverka menligt i många hänseenden. I sitt betänkande
rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen fäster 1928
års pensionsförsäkringskommitté uppmärksamheten vid den skeende förskjutningen
i förhållandet mellan å ena sidan åldringar (över 67 år) och arbetsoförmögna
i aktiv ålder (17—67 år) samt å andra sidan arbetsföra personer
i aktiv ålder. Från att sedan sekelskiftet lia utgjort 1 på 8, kommer enligt
de senaste beräkningarna under 1940-talet detta förhållande att bli 1 på 7,
under 1950-talet 1 på 6, under 1960-talet 1 på 5, under 1970-talet 1 på 4
och 1990 ungefär 1 på 3. Örn man endast räknar med personer över 17
år, kommer sålunda den konsumerande delen av befolkningen att mer än
fördubblas i förhållande till den producerande. Måhända kommer det att
invändas, att kostnader i form av pensionering och fattigvård m. m. stiga,
men att minskade utgifter för kommande generationer (sjunkande nativitet)
komma att upphäva denna stegring. Så är emellertid icke fallet. Undersöka
vi huru många arbetsföra personer, som komma på en person i den
icke produktiva gruppen (barn under 17 år, arbetsoförmögna i arbetsför
ålder samt åldringar över 67 år), få vi 1935 2 på 1 men 1990 3 på 2.

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden framstår befolkningsfrågan
såsom vår för närvarande ojämförligt viktigaste fråga. Den är icke som
andra en fråga bland frågor; den innesluter i sig ett flertal av de just nu
aktuella samhällsproblemen. Med den sammanhänger i grunden hela folkförsörjningsproblemet;
av den bero våra möjligheter att utnyttja landets
naturliga hjälpkällor, uppehålla vår kultur, hävda vår nationella egenart och
värna vårt oberoende. Befolkningsfrågan är i bokstavlig mening frågan örn
svenska folkets liv.

Särskilt tragiskt ter sig läget i befolkningsfrågan därutinnan, att det avslöjar
de mest djupgående motsättningar mellan vad vi å ena sidan finna
självfallet att göra och å andra sidan lika självfallet anse oss kunna underlåta.
Åt de barn, som tillåtas komma till världen, har samhället i beredskap undervisningsanstalter,
som allmänt erkännas motsvara de högst ställda anspråk.
För gamla, orkeslösa och förkomna sörja vi efter förmåga på ett sätt, som väcker
främmande iakttagares erkännande. Med de statliga och kommunala institutionernas
vetskap och vilja får ingen gå under genom brist och umbäranden.
En flämtande livslåga anstränger sig läkarvetenskapen till det yttersta att
hålla vid liv. Allt detta förefaller naturligt och självfallet i ett samhälle
med gammal kristen kultur som vårt. Än mer: till de materiella förutsättningarna
för folkets bestånd och trivsel sträcker det moderna samhället sin
förtänksamhet och omvårdnad. Yi rådslå örn hur det skall förhindras, att

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

jord råkar i vanhävd eller att andra naturliga hjälpkällor få ligga obrukade.
Det för folkförsörjningen viktiga skogskapitalet söka vi bevara åt våra efterkommande
genom skogsvårdslagar, som förbjuda överavverkning och trygga
återväxten. Men för sin egen förnyelse underlåter detta samma svenska folk
att sörja. I den mån underlåtenheten har sin grund i själviska motiv, röjer
den en livsinställning hos vårt folk, som ingalunda saknar motsvarighet i
historien, men som, där den tidigare uppenbarat sig, städse förebådat varaktig
tillbakagång för folket självt och den kultur det företräder. Här örn
någonsin kan med fog sägas, att historiens vittnesbörd äro skrämmande.

Olika faktorer ha förvisso samverkat i den utvecklingsprocess, som numera
lett till att Sverige bland staterna uppvisar ett av de lägsta födelsetalen.
Att mera ingående diskutera dessa olika faktorer och deras inbördes förhållande
lärer icke vara nödvändigt. Av ingen förnekas, att den sedan
1800-talets senare hälft fortgående industrialiseringsprocessen övat stort inflytande
på familjelivets område. Att skriva förändringarna helt eller så
gott som uteslutande på dylika yttre omständigheter leder å andra sidan
otvivelaktigt vilse. Ännu mindre lärer det vara rimligt att härleda utvecklingen
ur några för vårt svenska samhällsskick speciellt utmärkande förhållanden.
Barnbegränsningen utgör ingalunda någon isolerad svensk företeelse.
Den drabbar, mer eller mindre hårt, alla vår tids högtstående kulturstater
av västeuropeisk typ. Den inträffar under en period av stigande
levnadsstandard och utgör på intet sätt någon isolerad krigs- eller kristidsföreteelse.
Slutligen är att märka, att den icke hänför sig uteslutande till
de socialt och ekonomiskt svagast situerade befolkningsgrupperna utan
snarare begynt högre upp i samhällsskikten och därifrån trängt allt vidare
och djupare. Yad Stockholm beträffar faller numera den lägsta inomäktenskapliga
fruktsamheten inom arbetarklassen. Förhållandena växla emellertid
starkt från trakt till trakt, och det lärer falla sig svårt att med omständigheter
av uteslutande social och ekonomisk art nöjaktigt förklara den stora
skillnaden i födelsefrekvens mellan till strukturen så olikartade landsdelar
som Orebro län å ena sidan med dess rekordartat låga födelsetal och de
nordligaste länen med deras förhållandevis gynnsamma siffror. Andra och
djupare liggande motiv måste öva ett i många fall avgörande inflytande.
Insikten härom påverkar i hög grad bedömandet av var botemedlen mot det
onda äro att söka. Det kan emellertid befaras, att befolkningsfrågan liksom
på sin tid emigrationsfrågan och sedermera även arbetslöslietsfrågan kunna
få tjäna som förevändning för framförandet av krav på förändringar i olika
hänseenden, vilka det av politiska skäl synes vederbörande önskligt att
genomföra. Ett dylikt förryckande av diskussionen kan endast lända saken
till skada och bör i möjligaste mån förhindras.

Inledningsvis har antytts, att diskussionen i befolkningsfrågan i det längsta
färgats av en påfallande negativ inställning till själva huvudproblomet. Den
har företrädesvis rört sig örn vad man skulle kunna kalla problemets frånsida
— de medel, med vilka den avsiktliga barnbegränsningen huvudsakligen
genomföres. Betraktade från de för en positiv befolkningspolitik be -

Familjevårdande

skatte- och
socialpolitik.

Familj ebeskattningen.

Motioner vid
1931 års
riksdag.

4 Motioner i Första kammaren, Nr 1.

stämmande utgångspunkterna framstå dessa spörsmål såsom utomordentligt
betydelsefulla, men i helt motsatt mening. Antalet kända fall av framkallad
fosterfördrivning uppges nu till 10,000 örn året. Det verkliga antalet är med
säkerhet betydligt större, kanske det dubbla.

Vad fosterfördrivningen angår, må icke förbises, att den i stor utsträckning
verkar fysiskt och psykiskt ödeläggande på de kvinnor som utsättas
därför. Den kan göra kvinnan mer eller mindre livsoduglig för framtiden
eller i varje fall inverka nedsättande på hennes fruktsamhet. Det kan därför
sägas, att en framkallad abort ofta kostar ej endast ett liv utan flera.

Det är uppenbart, att dessa spörsmål utgöra integrerande moment i det
stora befolkningsproblemet, som varken kunna eller böra behandlas isolerade,
sedda uteslutande eller väsentligen från medicinska och straffrättsliga synpunkter.
Lika litet böra vissa mer eller mindre trångt fattade humanitära
motiv få verka avgörande. Sett på längre sikt lärer det näppeligen kunna
anses verkligt humanitärt att föra en politik, som lägger oproportionerligt
tunga bördor på numerärt svaga kommande generationer, sänker välståndsnivån
i landet och äventyrar statens och den inhemska kulturens bestånd.
Det lärer fastmera vara motsatsen till humanitet att befria medborgarna
från plikter, vilkas fullgörande är nödvändigt, om folket skall fortleva.
Ytterst måste dessa allvarliga spörsmål alltid bedömas från den kristligt
moraliska livsåskådning, i vilken svensk rättskultur och svenskt samhällsväsen
djupast bottna.

Möjligheterna att genom direkta socialpolitiska åtgärder från samhällets
sida påverka utvecklingen i befolkningsfrågan äro utan tvivel mycket begränsade.
Medvetandet härom bör icke hindra oss att noggrant pröva uppslag
även av denna art. Yi tänka därvid särskilt på en sådan i sig själv
berättigad inriktning av skatte- och socialpolitiken, som stärker de i folklivet
verksamma krafter, av vilka det ytterst beror, om vårt svenska folk
skall övervinna den tvinsot, varav det nu lider. Sin kanske största betydelse
får en i bästa mening familjevårdande skatte- och socialpolitik för
strävandet att åstadkomma en nödvändig omjustering av nu tämligen allmänt
godtagna värdeskalor på hem- och familjelivets område. Högerns
nationella och sociala grundsyn förpliktar oss att medverka i en dylik politik
utan att därmed giva upp principen, att det personliga självansvaret utgör
vår största sociala tillgång.

Örn man från nu angivna utgångspunkter går till en inventering av vår
skatte- och socialpolitik, påträffar man omedelbart ett område, där utsikterna
att samla intresset kring positiva åtgärder torde vara jämförelsevis goda.
Yi syfta på familjebeskattningen. Långt innan den nu pågående diskussionen
om vår befolkningsfråga inleddes, hade uppmärksamheten riktats på att
det nuvarande skattesystemet behöver revideras med hänsyn till sina verkningar
i fråga örn beskattningen av äkta makar och barnrika familjer. Vid
1931 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Lindman m. fl. en motion
(nr 160), i vilken efter en utförlig motivering hemställdes att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit begära, att i samband med pågående utredningar

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

på beskattningsfrågornas område en ingående utredning föranstaltades rörande
frågorna örn äkta makars beskattning och örn hänsynstagande vid beskattningen
till försörjningen av hemmavarande barn. Ur denna motion
återgiva vi följande, som äger direkt samband med det nu avhandlade
spörsmålet.

»Denna fråga får särskild betydelse, örn den betraktas i samband med det
befolkningspolitiska spörsmål, som i vårt land under de senaste årtiondena
fått allt större aktualitet. De starkt sjunkande nativitetssiffrorna giva detta
problem en allvarlig tyngd. Ett helt komplex av etiska, sociala och ekonomiska
frågor måste beaktas vid behandlingen av detta problem, och vi bortse
ingalunda ifrån, att sannolikt tyngdpunkten i detta ligger på ett område,
som icke kan direkt nås av statliga åtgärder och reformer. Men det synes
oss å andra sidan vara uppenbart, att uraktlåtenhet från samhällets sida att
vidtaga åtgärder i syfte att lätta de barnrika familjernas ofta stora svårigheter0
kan vara en bidragande orsak till minskningen av nativiteten. Det är
hög tid, att vi övergiva den negativa eller indifferenta hållning, som på detta
område varit utmärkande för svensk befolkningspolitik, och i stället söka att
genom positiva åtgärder främja familjebildning och lätta de barnrika familjernas
börda i beskattningshänseende. Att skattepolitiken icke saknar betydelse
i detta hänseende, torde vara uppenbart, och i vår skattelagstiftning
har också viss hänsyn tagits till dessa synpunkter, ehuru icke i den utsträckning
som synes oss vara önskvärd. Det är tänkbart, att för de minsta inkomsttagarna
i de billigaste ortsgrupperna de nuvarande avdragen, åtminstone
örn barnen äro många, verkligen åstadkomma en skattedifferentiering,
som svarar mot skillnaden i skatteförmåga. Men för de dyraste ortsgrupperna
torde den nuvarande differentieringen icke vara tillräcklig ens för de
små inkomsttagarna, och under alla förhållanden är den uppenbarligen otillräcklig
för familjeförsörjare med något större inkomster, vilka kunna hänföras
till den egentliga medelklassen, vars kulturbärande betydelse gör den
i lika hög grad förtjänt av samhällets intresse och omvårdnad som någon
annan samhällsklass. Eativitetsspörsmålet torde för denna klass vara särskilt
brännande. Det synes oss vara uppenbart, att en effektiv skattelindring
för barnrika familjer skulle få en stor reell betydelse särskilt för
denna klass, samtidigt som en dylik åtgärd skulle för alla, vare sig stora
eller små, inkomsttagare framstå såsom en rättvis åtgärd från samhällets
sida och därigenom få en icke oväsentlig psykologisk effekt.»

Med anledning av denna motion beslöt riksdagen på grund av ett enhälligt
tillstyrkande betänkande av bevillningsutskottet att begära utredning
rörande frågan om ändrade grunder för familjeavdrag vid taxering för kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. På grund
av omständigheter, för vilka finansminister Wigforss redogjorde i sitt svar på
en vid 1934 års riksdag framställd interpellation, har denna utredning ännu
icke kommit över förberedelsernas stadium.

Då vi ånyo föra denna fråga inför riksdagen, sker det i medvetande örn
behovet av snara och långt gående åtgärder på detta område. Den av riksdagen
1931 begärda utredningen inriktades uteslutande på frågan om ändrade
grunder för familjeavdragen — i motiveringen till bevillningsutskottets utlåtande
(nr 39) uttalades dock att vid den blivande utredningen uppmärksamhet
borde ägnas jämväl åt spörsmålet örn äkta makars beskattning. Med

Sambcskattningen
ay äkta
makars inkomst.

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

Barnrika
familjers beskattning.

hänsyn till det kritiska läge, i vilket vår befolkningsfråga nu befinner sig,
och det från olika håll vitsordade behovet av en effektiv skattelindring för
barnrika familjer anse vi det önskvärt, att den 1931 beslutade utredningen
får en mera vidsträckt omfattning och mindre snäva direktiv. Beträffande
äkta makars beskattning synes det oss vara angeläget, icke minst ur psykologisk
synpunkt, att undanröja anledningarna till det missnöje, som mycket
ofta gör sig gällande med det nuvarande beskattningssystemets verkningar i
sådant fall att man och hustru båda hava inkomst och genom sammanläggning
av inkomsterna bliva hårdare beskattade än de skulle blivit örn de icke
varit gifta. Sambeskattningen av äkta makars inkomst medför dels, att det
gemensamma skattefria avdraget kommer att understiga de avdrag, som
skulle tillkommit makarna, örn de taxerats var för sig, dels ock att den
progressiva beskattningen gör sig hårdare gällande. Detta uppfattas i vida
kretsar som en straffbeskattning av familjen, en uppfattning som, även örn
den icke torde lia någon direkt inverkan på äktenskapsbildningen, uppenbarligen
är ägnad att ingiva den föreställningen, att samhället icke har intresse
av att gynna och stödja familjebildningen.

I fråga örn de barnrika familjernas beskattning torde numera den åsikten
vara allmän, att nuvarande barnavdrag icke äro tillräckliga för att åstadkomma
en rättvis differentiering i beskattningen mellan barnlösa och barnrika
familjer. De betydande konsekvenser för statens och kommunernas
finanser,; som redan en obetydlig ändring i systemet med skattefria avdrag
medför, måste givetvis mana till betänksamhet inför längre gående åtgärder
på detta område. Denna synpunkt får dock, enligt vår uppfattning,
icke avskräcka från problemets upptagande till förnyad prövning med sikte
på att åstadkomma en effektiv skattelindring för de barnrika familjerna. Här
erbjuder sig nämligen en möjlighet att utan risk för sådana sociala skadeverkningar,
som en direkt subventionspolitik kan medföra, bringa de barnrika
familjerna en påtaglig lättnad, som redan från den sociala rättvisans
synpunkt måste anses vara väl motiverad, men som också säkerligen kommer
att uppfattas som ett uttryck för samhällets erkänsla åt de medborgare,
vilka påtaga sig bördan och ansvaret att sätta flera barn till världen. För
en positiv befolkningspolitik måste, det må ännu en gång understrykas, en
lösning av detta skatteproblem vara en utomordentligt viktig och angelägen
uppgift.

I den ovannämnda motionen vid 1931 års riksdag av herr Lindman m. fl.
framfördes tanken på de skattefria avdragens bestämmande i viss proportion
till inkomsten åtminstone vid den progressiva beskattningen. En utredning
av hela detta skatteproblem från de ovan angivna synpunkterna kommer helt
visst att kunna anvisa åtskilliga andra möjligheter till syftets förverkligande.
Ett uppslag, som synes oss värt närmare undersökning, är att
samma avdrag bestämmes för man, hustru och varje barn, varigenom en
väsentlig lättnad skulle vinnas för familjer och särskilt för familjer med flera
barn på bekostnad av icke-familjeförsörjare. En justering nedåt av grundavdragen
för flertalet skattskyldiga blir nödvändig för att icke skatteunder -

Motioner i Första kammaren, Nr 1. «

laget skall alltför starkt reduceras. En förskjutning av skattebördan i sådan
riktning, att en något större del av denna kommer att vila pa inkomsttagare
utan försörjningsplikt, är ofrånkomlig, örn man vill möjliggöra en effektiv
lindring av familjeförsörjares beskattning. En höjning av åldersgränsen i
fråga örn barnavdragen för hemmavarande barn från 16 till 18 år torde även
kunna ifrågasättas.

I detta sammanhang önska vi även understryka behovet av lättnader i Skatter, sorn
fråga örn erläggandet av sådana skatter, som förfalla till betalning efter tetaln;ng efter
familjeförsörjarens död, om han efterlämnar flera oförsörjda barn. Denna famiijeförsörfråga
synes oss förtjänt av närmare undersökning. Jaren

Till sist vilja vi framhålla, att frågan örn lättnader i familjebeskattningen,
som självfallet är aktuell icke endast i vart land, föranlett långt gående
förslag och även effektiva åtgärder flerstädes utomlands. Till de upplysningar
örn andra länders skattepolitik i detta hänseende, som lämnades i
bevillningsutskottets utlåtande nr 39 vid 1931 års riksdag, må här endast
fogas en erinran örn de mycket vittgående åtgärder, som under sistlidna
höst beslutats i Tyskland. Den nya skattelagstiftning, som trädde i kraft
den 1 januari 1935, innebär bland annat att vid inkomstbeskattningen tilllämpas
väsentligt höjda barnavdrag. Vidare har förmögenhetsskatten lindrats
för familjeförsörjare och beskattningsgränsen för arvsbeskattningen betydligt
höjts.

I den allmänna inledningen till denna vår framställning hava vi utgått ifrån
att den avsiktliga barnbegränsningen ofta har sin grund i en med ändrade ^utik^
levnadsvanor ändrad livsinställning, men att detta ingalunda alltid behöver De unga
vara förhållandet. Ett problem av stort intresse erbjuda i detta avseende äktenskapen,
de unga äktenskapen. Särskilt under de senaste årens oerhörda trängsel
kring arbetstillfällena, även och icke minst inom områden, som förutsätta
intellektuell utbildning, lärer det icke sällan hava inträffat, att unga människor
i valet emellan att avstå från att gifta sig eller gifta sig, men tillsvidare
avstå från att påtaga sig föräldraansvar, föredragit det senare alternativet.

Faran är, att äktenskapet, även där avstående från föräldraskapet från början
kan hava inneburit en verklig försakelse för makarna, lika fullt kan förbli
barnlöst även sedan förutsättningarna för familjens ekonomi förändrats. Ett
på detta sätt uppskjutet fullbordande av äktenskapets djupaste mening leder
även i bästa fall till en stark begränsning av barnantalet. Denna av ekonomiska
och sociala skäl påverkade nativitetsminskning är desto mera att beklaga
som den ofta går ut över bärare av mycket värdefulla arvsanlag.

Enligt nya sjukkasselagen är kvinna, som omedelbart före barnsbörden Hoderskapstillhört
erkänd sjukkassa under minst 270 dagar, tillförsäkrad moder släpshjälp,
omfattande dels ersättning för biträde av barnmorska vid förlossning understöd.
eller vård å förlossningsanstalt, dels s. k. moderskapspenning, utgående med
lägst 2 kronor örn dagen under minst 30 dagar i omedelbart sammanhang
med barnsbörden, dock att, därest ersättning för vard a förlossningsanstalt
lämnats, kassan äger göra visst avdrag å moderskapspenningen. Till kvinna,
som icke är berättigad till moderskapshjälp från sjukkassan, utgår, därest

Moderskapshjälp
genom
sjukförsäkringen.

Det statliga
moderskapsunderstödet.

Vidgad social
omvårdnad om
mödrarna.

® Motioner i Första hammaren, Nr 1.

hon prövas vara i behov därav, moderskapsunderstöd med 1 krona om dagen
under i allmänhet 30 dagar; för arbeterskor inom industrien, som enligt vad
ovan sagts äro förhindrade att återvända i arbete under viss tid efter barnsbörden,
är understödstiden högst 56 dagar. Moderskapsunderstödet utgår
helt av statsmedel. Avgörande vid fixerandet av moderskapsunderstödet till
30 (undantagsvis 56) kronor synes hava varit, att det icke borde överstiga
statens bidrag till moderskapshjälpen åt de sjukförsäkrade.

Antalet kvinnliga sjukkassemedlemmar i åldern 15—50 år vid årsskiftet
1933/1934 har på Sakkunnigt håll uppskattats till i runt tal 162,000. Exakta
siffror lia icke stått att erhålla, då några av sjukkassorna först under 1934
registrerats såsom erkända. Uppskattningsvis kommer man till att ifrågavarande
medlemstal vid slutet av 1934 ligger omkring 20 % högre än vid
årets början. Av angivna 162,000 medlemmar voro vid pass 86,000 gifta,
övriga ogifta, änkor eller frånskilda. Det framgår av dessa siffror att av
samtliga kvinnor i åldern 15—50 år endast ett mindre antal försäkrat sig
örn sjukhjälp, respektive moderskapshjälp genom de statsunderstödda sjukkassorna.

Rörande det statliga moderskapsunderstödet inhämtas av till socialstyrelsen
inkomna redovisningar att under år 1933 genom de erkända sjukkassorna
utanordnats sammanlagt 294,242 kronor och under år 1934 intill
den 1 oktober 488,272, tillhopa alltså 782,514 kronor. Räknar man med att
understödet som regel utgår med 30 kronor, betyder detta att intill den 1
oktober 1934 i runt tal 26,000 barnaföderskor kommit i åtnjutande av moderskapsunderstöd.
Allmänt vitsordas, att anordningen, allt eftersom kännedom
därom hunnit spridas, omfattats med stort intresse och att understödet,
ehuru i och för sig ringa, varit ytterligt välkommet och säkerligen blivit till
gagn för mottagarna.

Vi hava uppehållit oss sa pass utförligt vid dessa av sociala skäl betingade
anordningar, då de synas erbjuda naturliga anknytningspunkter för en
vidgad social omvårdnad örn dem som framför andra bära ansvar för svenska
folkets framtid, mödrarna.

Såsom nyss angivits är antalet kvinnliga medlemmar i sjukkassorna förhållandevis
litet. Under de 3*/2 år som förflutit efter sjukkassereformens
antagande ha respektive sjukkasseledningar i första hand måst ägna sitt intresse
at själva omorganisationen av sjukkasseväsendet. Sedan denna numera
kan anses i huvudsak slutförd, kan verksamheten inriktas på rörelsens
vidare utbredning. I ledande sjukkassekretsar anser man sig ha kunnat
iakttaga en bestämd förskjutning av medlemsklientelet åt medelklassen till,
en tendens som är värd att uppmärksamma och stödja, icke minst från de
för denna motion bestämmande utgångspunkterna. Det synes böra undersökas,
örn staten genom ändring i bidragsgrunderna för moderskapshjälpen
kan befordra en allmännare anslutning från kvinnornas sida till sjukkassorna
och huruledes dessa — eventuellt genom särskilt anslag av statsmedel —
kunna sättas i stånd att bedriva en härtill syftande effektiv upplysnings -

Motioner i Första kammaren, Nr 1. “

och propagandaverksamhet. Vad slutligen moderskapsunderstödet angår kan,
såsom bland andra medicinalstyrelsen på sin tid anförde, på goda grunder
ifrågasättas lämpligheten av att göra dess storlek beroende av örn modern
har på visst sätt beskaffat förvärvsarbete utanför hemmet eller icke. Betingad
av hänsyn till det stora flertalet svenska mödrar, hustrurna i hemmen, är
denna differentiering i alla händelser icke. En höjning av moderskapsunderstödet
för dessa senare bör alltså ifrågakomma, varjämte förtjänar tagas
under omprövning, örn icke den nuvarande skäligen godtyckligt dragna gränsen
för rätt till understöd — 500 kronor beskattningsbar inkomst — kan
göras mindre bindande så att vid behovsprövningen större hänsyn kan tagas
till förhållandena i de individuella fallen, exempelvis föräldrarna förut åvilande
försörjningsplikt.

Samhällets naturliga vårdnadsplikt örn mödrar och barn får med nuva- Bambördsvård
rande läge i befolkningsfrågan en starkare accentuering. Iva uppgifter an- eftervård vid
mäla sig här omedelbart. Den ena är utbyggandet av själva barnbördsvården. barnsbörd.

I det avseendet har statens sjukvårdskommitté i sitt under 1934 utgivna
betänkande uppdragit vissa riktlinjer. Kommittén har därvid med hänsyn
till den starka nedgången i nativiteten — »en av var tids allvarligaste sociala
företeelser» — betecknat öppnandet av goda vårdmöjligheter vid barnsbörd
''såsom »en av vårt lands viktigaste socialhygieuiska åtgärder», ett omdöme,
i vilket vi på det livligaste instämma.

Den andra uppgiften avser för- och eftervård vid barnsbörd. Sedan den
försöksverksamhet på området, vartill riksdagen under några år beviljat anslag,
numera är avslutad och resultatet därav bearbetat, lärer det kunna
förväntas, att riksdagen snarast sättes i tillfälle att slutligt pröva detta
ärende. Utan att föregripa denna prövning vilja vi som allmänt önskemål
uttala att moderskapshjälp respektive moderskapsunderstöd utbyggas till
att omfatta ersättning för arvode (enligt fastställd taxa) för läkarundersökning
vid havandeskap. Vid ordnandet av den mera anstaltsmässiga för- och
eftervården synes anknytning till redan befintliga institutioner på området
självfallet böra eftersträvas, varvid bör tillses, att förefintliga vårdmöjligheter
bliva i mån av behov i lika grad tillgängliga för gifta kvinnor som för ogifta
och icke, såsom för närvarande i stor utsträckning är fallet, förbehållas
»ensamstående mödrar med späda barn».

Med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga pågår för närvarande inom ^or^med
socialdepartementet utredning av frågan örn beredande av effektivare hjälp barn3
åt personer, som äro urståndsätta att pa ett tillfredsställande sätt sölja för
sina barns uppfostran samt örn samhälleliga lijälpåtgärder åt föräldralösa
barn. Vi förutsätta, att frågan örn verksamt stöd åt änkor med oförsörjda
barn därvid tages under särskilt övervägande, samt ansluta oss till tanken
att i vissa fall utbryta barnförsörjningen ur den allmänna fattigvården. Nära
till hands ligger att för sociala ändamål av detta slag reservera till allmänna
arvsfonden inflytande medel. Genom anlitande av hittills endast
obetydligt utnyttjade skattekällor — vi tänka bland annat på den fakultativa
kommunala nöjesskatten — torde betydande skatteintäkter kunna tillföras

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

staten att av denna brukas för ändamål, som just nu påkalla det allmännas
uppmärksamhet i högre grad än de flesta andra.

Lä“ 1 ^ föräldrar, som anse sig böra giva sina barn en grundligare boklig ut koetnaderna.

bildning, skulle en i många fall välbehövlig och välkommen lättnad beredas,
om vid fastställandet av läroverkens terminsavgifter större hänsyn kunde
tagas till föräldrarnas sammanlagda försörjningsplikt. Större enhetlighet i
avseende å påbjudna läroböcker och förbilligande över huvud taget av undervisningsmaterielen
äro från samma synpunkt livligt att förorda. Därmed
följer ingalunda att man bör eller behöver biträda sådana ytterlighetskrav
som att låta det allmänna i föräldrarnas ställe övertaga ansvaret för barnens
uppfostran.

Bostads- I diskussionen örn befolkningsproblemet har bostadsfrågan helt naturligt
fT gan'' kommit att få en mycket framträdande plats. Att goda bostadsförhållanden
utgöra en viktig förutsättning för familjebildande, hem- och familjeliv faller
av sig själv. Ur högerpartiet framgick på sin tid initiativet till den socialt
betydelsefulla egnahemsrörelsen, och högern har även i fortsättningen sökt
fullfölja en »framsynt bostadspolitik till främjande av folkhälsa, sedlighet
och hemmens ekonomi». Från de synpunkter, som i denna motion anläggas,
framstar, vad städer och samhällen beträffar, det s. k. trädgårdsstadssystemet
såsom en särskilt önskvärt form av bebyggelse, vilken bör verksamt stödjas
bland annat genom framsynt och klok markpolitik. Detta kan dock icke
tänkas lösa de stora industrisamhällenas bostadsproblem.

Bostads- Bostadsproduktionen i städerna och alldeles särskilt i storstäderna tenpr°sdtädernaen
* ^erar e^.les utveckla sig i en från befolkningssynpunkt sett icke önskvärd
riktning. Denna tendens kan kortast uttryckas så, att man synes
acceptera fåbarnssystemet eller det helt barnlösa äktenskapet såsom ett bestående
faktum och inrätta sig därefter. Detta gäller, såsom av verkställda
undersökningar framgår, även och icke minst den av det allmänna subventionerade
byggnadsverksamheten. De ständigt stegrade anspråken på bekvämlighet
tillgodoses på utrymmets bekostnad — en anpassning helt enkelt
efter den pågående omvandlingen på hem- och familjelivets område. De
barnrika familjerna, i den mån de alltjämt förekomma, få härigenom allt
svavare att nöjaktigt tillgodose sitt bostadsbehov. På detta område möter
ett problem, som det enskilda initiativet med stöd av det allmänna snarast
måste söka lösa, nämligen att åstadkomma rymliga bostäder till rimliga kostnader.
Att det icke kan ske utan att den med konstlade medel uppammade
byggnads- och bostadslyxen eftersättes, är uppenbart. Lika tydligt är, att
väsentliga brister ej sällan vidlåda byggnadsindustriens produktionsförhållanden
och arbetsmarknad. Under alla förhållanden måste tillses, att det
allmännas uppoffringar för bostadsproduktionen i fortsättningen kommer i
första hand de barnrika familjerna till godo.

Landsbygdens På landsbygden har under de två senaste åren med hjälp av arbetslösbostadsfråga.
hetsmedel bedrivits en omfattande upprustning av bostadsbeståndet; på
nästa års stat äskas fortsatt anslag för ändamålet med betydande belopp.
Det med verksamheten avsedda stödet torde företrädesvis hava kommit

Motioner i Första kammaren, Nr 1. 11

mindre jordbrukare oell lägenhetsägare till godo. Däremot synes det endast
i mindre utsträckning hava tagits i anspråk för förbättring av de egentliga
lantarbetarbostäderna. Detta förhållande, som vid första påseendet verkar
överraskande, förklaras sannolikt av det inom jordbruksnäringen radande
ekonomiska betrycket, som vållat, att med mera betydande ombyggnadsoch
reparationsarbeten tills vidare måst anstå, även örn bidrag därtill kunnat
erhållas på relativt gynnsamma villkor.

Att lantarbetarnas bostadsförhållanden behöva förbättras och att statens
ekonomiska medverkan härtill i många fall påkallas har långt tidigare fran
vår sida påvisats. Sålunda hemställdes i motioner vid 1931 års riksdag, att
en särskild fond, benämnd statens lånefond för lantarbetarbostäder, skulle
inrättas, från vilken lån på förmånliga villkor kunde beviljas jordbrukare,
som därav vore i behov, för förbättring av lantarbetarnas lönebostäder.
Motionerna kommo aldrig under sakbehandling i vederbörande utskott, enär
Kungl. Majit, innan så hunnit ske, bemyndigade socialministern att tillkalla
sakkunniga för utredning av hithörande frågor, den s. k. »Bostadsutredningen
för landsbygden».

Från nämnda utredning föreligga sedan någon tid till tillbaka förslag, avseende
dels vissa ändringar i hälsovårdsstadgan, dels ock upprättande av
en statlig lånefond för lantarbetarbostäder enligt i huvudsak de riktlinjer
som angåvos i den nyss omnämnda motionen vid 1931 ars riksdag. För
bildande av denna fond skola enligt de sakkunnigas förslag inflytande amorteringar
å beviljade nybyggnadslån tagas i anspråk. Tillika föreslås, att för
fortsatt subventionering av bostadsförbättringsverksamliet pa landsbygden
må användas dels ränteavkastningen å redan utgående nybyggnadslån, dels
räntan å de lån, som framdeles må komma att utlämnas från statens fond
för lantarbetarbostäder.

Lantarbetarna uppvisa liksom jordbruksbefolkningen i stort relativt gynnsamma
födelsetal, vilket visar, att den avsiktliga barnbegränsningen ännu
icke vunnit insteg i dessa kretsar på samma sätt som i de flesta andra befolkningsgrupper.
Jordbrukets lönebostäder, såsom statbyggnader och torpstugor,
hysa i allmänhet barnrika familjer. Saväl fran allmänna sociala utgångspunkter
som från befolkningsfrågans synpunkt framstår det som ett
viktigt önskemål att dessa bostäder befinna sig i gott skick. Goda bostadsförhållanden
motverka i sin män landsbygdens avfolkning och få därigenom
positiv betydelse för strävandena i befolkningsfrågan. Vi finna därför angeläget,
att riksdagen snarast får pröva de nu föreliggande förslagen från bostadsutredningen,
vilka, såsom nyss är visat, anknyta till tidigare kögeiinitiativ.

I kolonisations- och jordpolitik förfogar staten över verkningsfulla medel att
stödja barnrika familjer och hejda flykten från landsbygden. Under senare
år hava av statsmedel årligen i genomsnitt förmedlats 3,500 egnahemslån
till ett sammanlagt belopp av mellan 15 och 17 miljoner kronor. Härtill härpå
sistone kommit dels arbetarsmåbruksrörelsen, dels inrättandet av s. k.
arrendejordbruk. Likaledes av statsmedel utgå årligen mycket ansenliga be -

Lånefond för
lantarbetarbostäder.

Kolonisationsoch
jordpolitik.

Personliga förutsättningar

för egnahemsbildandet.

Åtgärder mot
landsbygdens
avfolkning.

Undervisning
och folkuppfostran.

12 Motioner i Första kammaren, Nr 1.

lopp till olika slag av jordförbättring, nyodling, beteskultur o. s. v. Likartat
är förhållandet inom skogsvården. Genom vissa ändringar i egnahemslånebestämmelserna
och genom att vid jordupplåtelser av olika slag, låne- och
anslagsbeviljande m. m. giva företräde åt unga livskraftiga familjer eller åt
familjeförsörjare med stor försörjningsplikt — naturligtvis utan åsidosättande
av nödig hänsyn till personlig duglighet och lämplighet i övrigt — kan
denna mångsidiga och vittutgrenade verksamhet på ett medvetet och planmässigt
sätt ställas i en positiv befolkningspolitiks tjänst.

I fråga örn egnaliemsbildningen — i stad och på land — synes man ofta
benägen att överskatta betydelsen av förhållandevis stora egna kapitalinsatser
liksom ock förmånen för egnahemsbyggaren av särskilt låga räntesatser.

Långt viktigare hos egnahemsbyggaren än hans förmåga att prestera stora
''— kanske ärvda eller lånade — kapitalinsatser äro hans personliga egenskaper
i kynne och karaktär. Arbetshåg, seg och målmedveten uthållighet
samt ihärdig sparvilja äro förvisso de avgörande egenskaperna. Åt män —
och åt kvinnor, här ej att förglömma — med sådana egenskaper bör staten
räcka en kraftigt stödjande hand i syfte att hjälpa dem att, främst genom
egna ansträngningar, bereda sig själva och sina barn en tryggare, socialt
bättre tillvaro.

Yad här sagts närmast med hänsyftning på egnahemsbildningen torde för
övrigt gälla även många andra livets områden, där duglighet och driftighet
utgöra huvudbetingelserna för framgång. Alla åtgärder, som åsyfta att
uppamma och stärka sådana egenskaper, böra påräkna statens kraftiga stöd.
Dessa egenskaper är det, som i regel göra män och kvinnor väl skickade att
fylla föräldraskapets ställning och förpliktelser.

Sett på längre sikt gives endast ett fullt tillförlitligt medel att hindra
landsbygdens avfolkning, och det är trygga arbets- oell existensvillkor för jordbruksnäringens
utövare. Högern har i sina bemödanden att föra en positiv
jordbrukspolitik städse haft även detta för ögonen. En medveten nationell
befolkningspolitik måste i långt högre grad än hittills varit brukligt beakta,
vilken kraftkälla jordbruket i det avseendet utgör och vad bevarandet av en
fri och självständig jordbruksbefolkning betyder för folkstammens sundhet
och förnyelse.

Särskild uppmärksamhet torde i detta sammanhang böra ägnas åt förhållandena
i de glest bebyggda delarna av vårt land, där, enligt vad erfarenheten
ger vid handen, utflyttningen av människor i de produktiva åldrarna
hotar mera avsides belägna gårdar och lägenheter med avfolkning. Bristen
på framkomliga vägar övar här ett mycket menligt inflytande, och det vore
enligt vår uppfattning även och icke minst med hänsyn till läget i befolkningsfrågan
påkallat att verksammare främja tillkomsten av sådana enklare
väganläggningar som bygdevägar och enskilda utfartsvägar, vilka kunna göra
det lättare för dessa hem att äga bestånd i framtiden.

I det föregående hava vi genomgått några områden för socialförvaltning
och socialvård i avsikt att visa, att det på dessa områden icke saknas uppgifter
för en positiv befolkningspolitik. Såsom vi tidigare framhållit och nu

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

finna anledning ytterligare understryka må man emellertid vakta sig för att
spänna förväntningarna på dylika yttre ingripanden för högt. Det är den
personliga inställningen till dessa problem, som mäste ändras. Vägen härtill
går genom en till grunden syftande fönyelse av vårt folks sedligt-religiösa
livssyn. Undervisning och folkuppfostran heta de hjälpmedel, som härvid
måste tillitas.

Det är icke vår avsikt att i detta sammanhang upptaga det stora spörsmålet
örn kvinnas — och i synnerhet gift kvinnas förvärvsaibete. Det är
ett utomordentligt invecklat och svårlöst spörsmål, som tarvar särskilt övervägande.
Att kvinnans allt allmännare deltagande i förvärvsarbete utanför
hemmet och hennes kvarstannande däri efter äktenskaps ingående återverkar
på förutsättningarna för hem- och familjelivet från de synpunkter, som här
anläggas, lärer vara obestridligt. Lika uppenbart torde vara, att frågan icke
löses genom mer eller mindre restriktiva bestämmelser i avseende å gift
kvinnas rätt till förvärvsarbete utanför hemmet. Snarare lärer kunna ifrågasättas,
örn icke huvudsyftet bättre främjas genom att bereda självförsörjande
kvinnor tryggare anställningsförhållanden. Det utesluter icke att med
tanke på framtiden — ungdomens, alltså icke bara den kvinnliga ungdomens,
fostran starkare inriktas på de blivande uppgifterna i hem och familj.

Inom undervisningsväsendet bör det sålunda uppställda uppfostringsidealet
leda till att alla flickor i skolåldern erhålla en grundläggande undervisning
i husligt arbete. Åt det stora flertalet flickor mäste denna meddelas
i fortsättningsskolan eller annan påbyggnad på den egentliga folkskolan.
När fortsättningsskolan år 1918 gjordes obligatorisk och fördelades på två
årsklasser, motiverades detta bland annat med önskvärdheten av att skolköksundervisning
allmänt genomfördes för flickorna. Tyvärr hava dessa förutsättningar
icke helt förverkligats. Av hela antalet i fortsättningsskola
undervisade flickor erhöll under läsåret 1931/1932 endast något mer än
hälften undervisning i fortsättningsskolor med husligt arbete. Visserligen
meddelas i åtskilliga fall skolköksundervisning redan i folkskolan, men detta
förskjuter icke nämnvärt proportionerna.

Anledningen till att skoldistrikten icke mera allmänt infört denna undervisningsform
torde oftast ha varit svårigheter av organisatorisk och ekonomisk
art. För ett litet skoldistrikt på landet kan det givetvis vara förenat
med icke oansenliga ekonomiska uppoffringar att upprätta skolkök. Hedan
1929 års fortsättningsskolesakkunniga sysslade ingående med dessa spörsmål
och framlade förslag örn vissa lättnader och förenklingar, vilka dock icke
nämnvärt påverkat utvecklingen. I nyligen avgivet betänkande föreslå nu de
sakkunniga, som tillkallats för att inom ecklesiastikdepartementet biträda
med utredning angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet
m. m., att utgifterna för bland annat skolköksinredning och den
första uppsättningen av inventarier vid skolkök ma inräknas i den byggnadskostnad,
som lägges till grund för utmätande av statsbidrag till blivande
skolhusbyggnader. Genomföres detta förslag och kunde därutöver statsbidrag
i viss utsträckning beviljas ekonomiskt svagt ställda skoldistrikt för

Eostran för
liera och
familj.

Obligatorisk
undervisning
i husligt
arbete.

Undervisning
om släktlivet.

Husmodersoch
barnavårdskurser.

Sparverksamhet
med tanke
på det egna
hemmet.

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

anskaffande av den första uppsättningen undervisningsattiralj, utan att detta
sker i samband med nybyggnad av skolhus, så böra efter detta avgörande
hinder icke möta att med lämplig övergångstid — göra undervisningen i
husligt arbete obligatorisk i fortsättningsskolan. Att detta från de synpunkter
som här anlagts skulle innebära ett betydligt framsteg ligger i öppen dag.

I en tid, då släktlivet berörande frågor blivit föremål för en allt allmännare
behandling genom press, litteratur, teater, film o. s. v., ter det sig som
en tvingande plikt att genom en sakligt vederhäftig, etiskt och moraliskt
positiv undervisning örn dessa ting giva de unga en fast grund att stå på,
när de ställas inför frågor av denna art. Hem och skola böra i det avseendet
samarbeta med och komplettera varandra.

I kursplanen för klass 6 av den 7-åriga kommunala flickskolan ingår bland
annat »personlig hygien, även innefattande sexualhygien» samt »samhällshygien».
Undersökas bör, huruvida ej motsvarande bestämmelser borde införas
för realskolornas del och för folkskolans lärjungar i fortsättningsskolan
eller på häremot svarande åldersstadium.

Den grundläggande undervisningen torde böra meddelas i samband med
biologien och de etiska och sociala sidorna vid undervisningen i kristendom
respektive medborgarkunskap. För att göra folkskolans och fortsättningsskolans
lärare mera allmänt skickade att meddela denna undervisning bör utbildningen
vid seminarierna inriktas härpå.

Den grundläggande undervisning i husligt arbete, varom nyss talats,
bör litet senare fullständigas genom att de unga kvinnorna mera allmänt
sättas i tillfälle genomgå särskilda husmodersskolor, vilka tillika böra
meddela undervisning i barnavård. Då man likväl aldrig lär kunna påräkna,
att alla flickor komma att genomgå dylika skolor, böra särskilda husmodersoch
barnavårdskurser anordnas länsvis eller distriktsvis inom länen. Genom
stipendier åt obemedlade och mindre bemedlade bör det sörjas för att ingen
av ekonomiska skäl behöver gå miste örn denna undervisning.

Det förutsättes som självklart, att at allmänna läroverkens kvinnliga
elever vid lämplig tidpunkt beredes motsvarande undervisning i huslig
ekonomi, som nu meddelas eleverna i kommunala flickskolor och enskilda
läroanstalter.

I avseende pa innehållet i själva undervisningen, både den som meddelas
i skolköken och pa ett senare stadium, må såsom ett viktigt önskemål
framhållas, att den bestämt inriktas på att förbereda de unga kvinnorna
för deras blivande livskall i hemmet. Undervisningen bör följaktligen
hänföra sig till de förhållanden, under vilka de skola utföra sin dagliga
gärning. Särskild omsorg bör nedläggas på att bibringa dem insikt örn
huru under givna ekonomiska förutsättningar hushållningen i hemmet skall
skötas.

Mycket skulle vinnas, örn ungdomens — lika mycket den manliga som
den kvinnliga ungdomens — intresse tidigt inställdes på det egna hemmet
som målet för ungdomsårens arbete, omtänksamhet och sparsamhet. Erfarenheten
visar, att sparandet för att hava framgång måste inriktas på ett

Motioner i Första kammaren, Nr 1.

bestämt mål. Av motionärer, tillhörande vår meningsriktning, hemställdes
för några år sedan att staten borde stödja en ordnad sparverksamhet bland
jordbrukets arbetare för främjande av dessas egnahemssträvanden eller
tryggande av deras ålderdomsförsörjning. Motionen ledde icke till omedelbart
resultat, men till vår tillfredsställelse hava vi erfarit, att bostadsproduktionssakkunniga
under sina utredningar kommit in på frågan örn
organiserad sparverksamhet bland ungdomen för bostadsändamål, en sak, som
ju ligger fullt i linje med vad motionärerna avsågo. Givetvis kan programmet
för sparverksamheten utan svårighet vidgas till att avse det egna hemmet
och icke bara bostaden. Det är att hoppas att denna utredning skall hava
fortskridit så långt, att förslag i ämnet snart må kunna föreläggas riksdagen.

En särskild betydelse får denna sparverksamhet såsom medel att motverka
ungdomens indragande i ett ytligt och förflackande nöjesliv.

Genom en omfattande, sakligt vederhäftig, folkligt lagd upplysningsverk- Upplysningssamhet
måste uppmärksamheten allmänt riktas på den allvarliga innebörden
i befolkningsfrågan. Denna bör upptagas som ämne i den statsunderstödda frågan. Folkföreläsningsverksamheten.
Åt lämplig officiell myndighet gives i uppdrag väckelse.
att — eventuellt genom utlysande av pristävling — låta utarbeta för massspridning
avsedda folkskrifter i ämnet. Detta kan också med fördel upptagas
till behandling i en serie popirlärvetenskapliga föredrag i radio. Stor
omsorg bör ägnas åt att förse folkbibliotek och studiecirklar med ideellt
och positivt inställd litteratur i livsåskådningsfrågor.

Håller man fast vid att målet för upplysningsverksamheten skall vara Anknytning till
en till grunden gående idépåverkan, faller det sig naturligt att härutinnan
söka kontakt med ungdomens egna organisationer. Utom kyrkliga och tioner,
religiösa ungdomssammanslutningar, de kristliga student- och gymnasistföreningarna,
K. F. U. M., K. E. U. K., D. U. E. och andra, böra på ideell
grund arbetande sammanslutningar såsom Jordbrukareungdomens Förbund,

A. B. F. och andra, kunna vinnas för saken. Den enighet, beslutsamhet och
kraft, varmed unga människor, företrädande eljes skilda meningsgrupper,
nyss reagerade mot smakförgiftande nöjeslitteratur och en i sedligt hänseende
nedbrytande propaganda, ger oss rätt att räkna på ungdomens medverkan
i kampen för sedliga ideal och strängare livsföring.

Många äro de, som i denna tid av famlande och sökande på dessa örn- Fostran till
råden hoppas på samlande och vägledande signaler från kyrkan och de o^sedu”
religiösa samfunden, ett frimodigt förkunnande av föräldraskapets ansvar kraft,
men också av föräldraskapets lycka och välsignelse. En på samma gång
djupare och ljusare, mera ansvarsbetonad syn på dessa problem måste genom
den offentliga barndomsundervisningen och andra organ för ungdomens fostran
bibringas det uppväxande släktet. Individen måste ställas i det rätta förhållandet
till släktet, såsom en länk i den långa kedja av generationer, som
tillsammans bilda det svenska folket. Vi tro, att vårt svenska folk, alla motsatta
tecken till trots, alltjämt besitter den livskraft, som kan trygga dess
framtid. Därför misströsta vi icke heller örn framgång för en örn mål och
medel klart medveten, i bästa mening uppbyggande befolkningspolitik.

Samman fattning.

16 Motioner i Första kammaren, Nr 1.

Av det ovan anförda framgår, att befolkningsfrågan innesluter ett helt
komplex av samhällsproblem. En fullständig utredning av dessa enligt i
vårt land vedertagna utredningsmetoder skulle sannolikt kräva en mycket
lång tid. Yi föreställa oss att den snabbaste vägen skulle vara att med
användning av redan tillgängliga befolkningsstatistiska data låta en fåtalig
kommission efter ett av densamma uppgjort program hålla överläggningar
med representanter för praktisk och teoretisk sakkunskap på olika områden,
såsom läkare, präster, uppfostrare av ungdomen, företrädare för olika grupper
av ungdomsrörelser och kvinnosammanslutningar, personer som syssla med
egnahems- och bostadspolitik på land och i stad, representanter för landsdelar
och yrkesgrupper med olika nativitet, socialekonomer m. fl. Lika tydligt
som det är, att befolkningsfrågan berör alla, oberoende av politiska
partibildningar, lika självfallet är det, att utredningen skall ledas fullständigt
objektivt med tillfälle för olika åsikter att inom den givna ramen göra sig
hörda. Överläggningarna böra, efter det de tillkallade fått på förhand kännedom
örn programmet, hållas muntligen och i fria former samt upptagas i
fylliga referat. En sådan utredningsform som här skisserats har vid flera
tillfällen, särskilt i England, kommit till användning med gott resultat och
är ej heller hos oss okänd.

Kommissionen, som bör sammansättas av personer företrädande den
yppersta sakkunskapen på här berörda område, men vars medlemsantal icke
bör överstiga 6 å 7 personer, skall därefter, eventuellt på grundval av ytterligare
utredningar, hos Kungl. Majit föreslå erforderliga åtgärder. Det ligger
i sakens natur, att kommissionen bör bliva det centrala organet för denna
frågas behandling. Den bör stå i nära samarbete med bland andra statistiska
centralbyrån och med rasbiologiska institutet. Den senare institutionens
verksamhet torde i detta sammanhang böra ägnas uppmärksamhet.

För ändamålet föreslå vi att å riksstaten för budgetåret 1935/1936 uppföres
ett reservationsanslag av 25,000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts få vi härmed hemställa,

1) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att för undersökning av vårt lands befolkningsfråga i avsikt att
utröna förutsättningarna för en positiv befolkningspolitik en
särskild kommission med den sammansättning och de uppgifter,
som i motionen angivits, omedelbart tillsättes, samt

2) att å riksstaten för budgetåret 1935/1936 för ändamålet
uppföres ett reservationsanslag å 25,000 kronor.

Stockholm den 12 januari 1935.

J. B. Johansson,
Fredrikslund.

Joli. Nilsson Gösta Bagge. Th. Borell,

i Kristianstad.

M. Svensson. Fritiof Gustafson. Gustaf Velander.