Motioner i Första kammaren, Nr 197 (Motion 1927:197 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

Nr 197.

Av herr Lindhagen, om världsspråket.

Förtryckta språk i alla länder, förenen eder!

I motionen nr 196 har behandlats frågan om en allmän revision av folkförbundets
idéförfattning. I sammanhang därmed må erinras om ett par av
de frågor, som ha synnerlig betydelse just i dag och alla dagar. En sådan
fråga är världsspråket.

Verkliga framsteg i världen ha gemenligen inletts med en anstormning
emot ett stort förtryck för att vinna frihet till utveckling. På detta sätt ha
många ok sammanstörtat. Ett av de olidligaste står dock kvar och vidgas
till och med för varje år, nämligen de tre privilegierade europeiska språkens,
franskans, engelskans och tyskans, förtryck över alla andra språkfamiljer,
stora så väl som små.

I vår mellanfolkliga tid bör väl framförallt denna oerhörda spärrfästning
mot folkförbrödringen falla. Att detta ej redan skett beror främst därpå, att
detta privilegierade övervälde fortfarande tillbedes slaviskt av de undertryckta
folken själva. Det borde ej behöva erinras om det ofantliga arbete, de ruinerande
omkostnader, den oförtjänta oförmåga att göra sig gällande, som en
sådan världsordning pålägger de förtryckta staterna och deras medborgare.
Vilket verksamt medel innefattar icke detta ock för den lilla språkintellektualismen
att hålla de missgynnade språkfamiljernas stora folklager inom
alla samhällsklasser nere i maktlöshet och beroende.

Även detta mörker över tillvaron har självbevarelsedriften tvingat de förbisedda
att söka skingra. Världsspråksrörelsen nerifrån tar allt vidsträcktare
utbredning. Asien börjar också alltmera giva sin ovilja till känna. De japanska
universiteten ha till och med utbytt sina rapporter på franska, engelska
eller tyska mot rapporter på esperanto. Förståelsen för denna olycka över
folken börjar nu stiga uppåt, ehuru framfärden på grund av okunnighet
och bristen på medkänsla bland de bestämmande ännu ligger i vida fältet.

Särskilt anmärkningsvärt är att inom de privilegierade språkfamiljernas
intellektualister och styrelser yppas dock en större förståelse än inom de små
länderna. Framförallt i de skandinaviska länderna eller åtminstone i Sverige
synes man vara fast besluten att hålla sina folk nere i beroende och slavisk tillbedjan
av de tre privilegierna. I riksdagen gå i båda kamrarna socialdemokratiska
intellektualister i spetsen för en högersamling och nedslå världsspråket,
vårt folks enda räddning från betydelselöshet, och detta under strid
mot socialdemokratiska och frisinnade menige.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 3 saml. 54 höft. (Nr 197—198.)

Resning mot
språk förtrycket.

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

Svenska
statsmakten
och befrielseverket.

Förklaringen till det oförklarliga ligger väl i den parlamentariska krisen.
Den gamla liberalismen strävade till ekonomisk och andlig frihet för alla
och socialismen i sin vårbrytning omfattade med hänförelse samma mål.
Sedan har livet för den enskilde obönhörligt gestaltat sig som ett sökande
efter inkomster, makt och ära utan andlig vägledning samtidigt. Det gamla
programmet om människorätt för alla har sjunkit undan.

Det är därför karakteristiskt, att bland personer, som i någon mån behärska
ett av de tre språken, återfinnas oftast de ivrigaste motståndarna till
världsspråksrörelsen. Att interparlamentariska rådsmedlemmar och vederlikar
ej vilja höra talas om den är också förklarligt. De grunda ju sin maktbefogenhet
främst på någon större eller mindre kunskap i de privilegierade
språken och vilja ej räkna med nödvändigheten att behöva lära sig något
annat.

Alla de små krafter, som ägna sin flit åt denna omskapande kulturfråga,
äro emellertid eniga om, att en varaktig grundläggning av världsspråket kräver
medverkan och beslut även av staternas officiella målsmän. Detta naturliga
krav behöver ej närmare motiveras, ty det talar för sig självt.

Av världsspråket ha alla gagn, och man borde således här anträffa en
angelägenhet, om vilka intressestrider ej behövde förekomma. I synnerhet
ha dock de människor, som föra en rotlös tillvaro, största behovet att kunna
se sig omkring i världen. Deras politiska program om samling av proletärer
i alla länder ropar efter världsspråket såsom oumbärligt.

Det föreföll mig därför självklart, att saken skulle vinna stöd särskilt hos
arbetarklassen. Detta har åtminstone i Sverige visat sig vara en oriktig
föreställning. Den splittring, som i detta ämne yppat sig till och med inom
socialdemokratiska partiet, har ett stort vetenskapligt intresse och är bland
mycket annat att sprida ljus över paxdamentarismens vanskligheter.

Då frågan år 1911 första gången bragtes på tal i riksdagen, hade den sammankopplats
med angelägenheten »att sammanföra hit till norden internationella
institutioner och möten för främjande av mänsklighetens samfällda
livsintressen». Det tillfälliga utskottet avstyrkte naturligtvis med blank reservation
endast av herr Svensson i Nyköping (socialdemokrat), som sedan inskränkte
sig till att yrka ogillande av den mot själva saken alltför kritiska
motiveringen.

En intresserad debatt uppstod i kammaren. Utom motionären talade friherre
Bonde (liberal) och Wawrinsky (socialdemokrat) för motionen. Den
förre stannade dock för ogillande allenast av utskottets motivering, därför
att han »icke trodde, att kammaren kände sig mogen» för saken. Branting
förordade livligt den första delen av motionen. Ifråga åter om världsspråket
eller hjälpspråket, sade han sig nödgas intaga en annan ståndpunkt än motionären
och Wawrinsky. Han trodde icke på, att detta språk skulle kunna
bli ett internationellt talspråk, som i stor utsträckning skulle användas. Att
man på internationella kongresser skulle avstå från bruket av »de tre stora

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

internationella språken» och i stället tala esperanto eller ido, det trodde han
ligga i en så avlägsen framtid, att därav icke vore mycket att förvänta.
Emellertid förordade han dock ett av mig under överläggningen framställt
yrkande om övervägande, »huruvida och i vad mån bemödande lämpligen
borde och kunde från svensk sida vidtagas för att hit förlägga åtskilligt internationellt
samarbete för främjande av mänsklighetens samfällda livsintres-''
sen och däribland jämväl tanken på skapandet av ett världsspråk eller internationellt
hjälpspråk». Utskottets talan fördes av dess ordförande Leander
(liberal). Dubbla voteringar måste anställas. I den första antogs utskottets
hemställan till kontraproposition med 114 röster mot 79, vilka tillföllo motionärens
yrkande. I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 105 röster
mot 91, vilka senare avgåvos för Bondes yrkande om ogillande av motiveringen.

Detta var ju ett ganska gott varsel för en ny fråga, för vilken kammarens
stora flertal var främmande. Talmannen Svartling, som för första gången
blev uppmärksammad på saken, anförtrodde oss enskilt, att han blivit övertygad,
att här förelåg ett mycket stort praktiskt problem. Han bekände sin
fulla anslutning till tanken på ett språk, gemensamt för alla nationaliteter
vid sidan av varje nationalitets modersmål.

Nu trodde mången därför, att frågan fallit framåt i riksdagen. Detta visade
sig snart ha varit en villfarelse. Redan året därpå, 1912, återkom jag med
världsspråket utan sammankoppling med något annat. I socialdemokratiska
förtroenderådet, där jag hade säte, förordade jag motionens framförande som
gruppmotion. Det blev diskussion och Branting intog nu, föreföll det mig,
en ännu mer avvisande hållning än förra året. Han ansåg, att frågan borde
lösas på sådant sätt, att nationerna — förmodligen de europeiska nationerna
—, sammanslöto sig i vissa intressegrupper kring ett av de tre så kallade
stora kulturspråken efter det geografiska läget. Sverige skulle på detta sätt
komma inom en intressesfär, där tyska blev det gemensamma språket. I
denna framkastade tanke instämde Nils Persson i Malmö. Professor Steffen
var icke heller benägen att lämna något förord. Branting frågade till sist
med en sidoblick på Steffen, om de skulle bifalla min hemställan. Steffen
skakade på huvudet och därmed var saken avgjord. Förtroenderådet avböjde
min berörda framställning.

Det gällde nu att samla några fribytare. På den tiden var man ännu
angelägen om att få medmotionärer, och en massmotion var det mest önskvärda.
Riksdagens ledamöter voro då vida mera än nu intresserade av att
vara med på frågor, som rörde alla och framtiden och ej blott egna intressen
för dagen. Nu äro vi trötta och olustiga. Endast ovilligt skriva vi på
andras motioner, och någon hjälp vid debatten bestås mindre än tillförne.
Det lönar sig därför icke att gå omkring och tigga namnunderskrifter. Jag
har åtminstone för min del av nämnda skäl numera i regel avstått från
ett så hopplöst företag.

En motion av fjorton frivilliga kom till stånd. Den var undertecknad av

Motioner i Första kammaren, A> 197.

Carl Lindhagen, V. Rydén, C. Winberg, Rickard Sandler, Bernh. Eriksson,
C. A. Svenson, G. W. Källman, J. A. Wallin, K. A. Borg, Ernst Hage, Thure
Widlund, Per Norin, Karl Starbäck och Allan Cederborg. Vid motionen
hade dessutom fogats förord av tre naturvetenskapsmän Nils Ekholm, Svante
Arrhenius och Gerhard de Geer. Utskottet gjorde sig åtskillig möda att anskaffa
utredning. Bland annat infordrades utlåtanden från en hel del svenska
professorer. Naturvetenskapama voro i allmänhet för världsspråket,
humanisterna emot och språkforskarna delade i två stridiga hälfter.

Utskottet var »välvilligt» men fann förhinder på många sätt och kunde
därför icke vara med om någonting. Man hade också upptäckt, att något
initiativ kunde vara att förvänta i Schweiz, och därför borde svenska riksdagen
hålla sig stilla. Detta är i vår tid ett vanligt officiellt program för att
undvika en livsfråga, som vi ej kunna omsätta i fördelar åt oss själva. Vi
bekymra oss ogärna för idéer och framtida släkten samt vilja endast sparsamt
kosta på dem några ^sädeskorn. Utskottets talan fördes av dess ordförande
Ernst Liljedahl (liberal) och Ingvarsson (socialdemokrat). Med 156 röster
mot 51 fick utskottet rätt.

Frågan kom sedan tillbaka år 1915. Klientelen minskades i samma mån
som de frisinnade idéerna utslocknade. Framställningen var denna gång
undertecknad allenast av mig, Hage, Kloo och Höglund. Anledningen till
frågans upptagande var dess oförbränneliga betydelse, men denna gång också
världskrigets utbrott. Detta hade ytterligare understrukit behovet att närma
nationerna till varandra. Under själva kriget kunde visserligen ingenting
göras, men motionen påyrkade att det svenska initiativet skulle tagas »i
sammanhang med den kommande uppgörelsen eller eljest». Märkligt nog,
måhända tack vare ulskottsledamoten Höglunds initiativ, vann förslaget
majoritet inom utskottet. Fem medlemmar med Liljedahl i spetsen hade
dock avgivit reservation, i vilken ej ens det förra årets platoniska välvilja
återfanns. Diskussionen blev denna gång kort och med 86 röster mot 37
bifölls i denna kristid reservationen.

Kriget tog omsider slut och fredshoppet sände ut sina vårsvalor för att
speja i terrängen efter möjligheter. Det syntes då naturligt att även folken
genom sina representanter i parlamenten skulle höja sin röst för en ny ordning.
Av denna bevekelsegrund framfördes av mig 1919 i första kammaren
bland andra viktiga ämnen världsspråksfrågan »till övervägande särskilt vid
underhandlingarna om det blivande fredsslutet». I andra kammaren framfördes
enahanda krav av Ericson i Funäsdalen. Första kammarens utskott
avstyrkte enhälligt någon åtgärd. Frågan var ännu icke mogen ansåg utskottet.
Denna uppfattning grundades på ett infordrat utlåtande av professor
Norén i Uppsala. Denne ansåg behovet av ett världsspråk vara trängande,
men ansåg att man borde avvakta ett gemensamt uttalande till förmån för
världsspråkstanken av ett flertal statsmakter och särskilt ett franskt initiativ.
Utskottet, vars ordförande var Th. Bore!! (konservativ), tilläde dock, att det

Motioner i Första kammaren, År 197. o

varmt behjärtade syftemålet, ett erkännande som förut icke förekommit och
ju kunde betecknas såsom också en vårsvala. Andra kammarens utskott förklarade
likaledes enhälligt, att saken var viktig. Även detta utskott var
således förmodligen påverkat av händelserna och särskilt av den sakkunnige.
Utskottet fann emellertid flera förhinder för att tillstyrka en opinionsyttring
från riksdagens sida och hoppades att världsspråkstanken skulle
komma att göra sig gällande »genom sin egen inneboende kraft». Båda utskottens
yrkanden biföllos i första kammaren med 54 röster mot 7 och i
den andra utan votering.

Äret 1921 var ett märkesår. Saken återkom även då till riksdagen, såsom
bör ske med alla livsintressen. Jag hade denna gång kunnat åberopa icke
blott såsom förut sakens natur, utan även auktoritativa tilldragelser. Den
svenska världsspråkskommittén, sammansatt av. representanter för olika riktningar,
hade avgivit ett betänkande och liänvänt sig med detsamma till
nationernas förbund. Samtidigt hade flera medlemmar inom detsamma
genom sina ombud väckt förslag, att undervisning i esperanto måtte meddelas
i alla världens skolor. Utskottet tillstyrkte nu enhälligt (Boren fortfarande
ordförande) en hemställan till regeringen, att på sätt som kunde
befinnas lämpligt stödja den svenska världsspråkskommitténs framställning
om en förutsättningslös utredning angående möjligheterna för införandet av
ett världsspråk. I kammaren talade herrar Lundberg (socialdemokrat), Bruhn
(liberal), och Bäckström (socialdemokrat) för bifall samt endast Aaby Ericson
(höger) för avslag. Vid omröstning bifölls utskottets tillstyrkan med
74 röster mot 48. Nu togo vi litet var för givet, att saken skulle slå igenom
även i andra kammaren och de många bemödandena bära lrukt. Ödet hade
emellertid bestämt annorlunda.

Andra kammarens tillfälliga utskott tillstyrkte enhälligt, att kammaren
måtte biträda första kammarens beslut. Då ärendet förelåg till avgörande,
begärde emellertid Arthur Engberg (socialdemokrat) ordet och yrkade avslag.
Man kan ju, även om man representerar arbetareklassen, ställa sig
tveksam, särskilt då man såsom Engberg ägnat sig åt studier vid universitetet
i de tre privilegierade språken, vilka sålunda måste vara honom kära. Men
därifrån synes mig steget vara långt att gorå det till en hjärtesak att motsätta
sig officiell undersökning i en obestridligen så viktig angelägenhet.
Utskottet försvarades av dess vice ordförande Sjöström (socialdemokrat) samt
herr Block (höger), varemot herr Hederstierna (höger) också gick på avslag.
Med 91 röster mot 56 segrade avslagsyrkandet. Majoritetens huvudsakliga
sammansättning avspeglas säkerligen därav, att med den socialdemokratiske
talaren förenade sig genom instämmanden elva riksdagsmän, tillhörande, sju
högern, en bondeförbundet, två liberalerna och en vildarna. Mycket verkade
förmodligen att de många, som ej närmare kände till frågan, av den uppkomna
splittringen ansågo sig förhindrade till något uttalande.

Det var således förbi med illusionerna, och den myckna mödan hade run -

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

nit ut i sanden. Den parlamentariska krisen hade manifesterat sig och
Sisyfusstenen rullade ned i djupet igen. Det gällde således att börja om
ifrån början och detta skedde således också.

Tre år efteråt eller 1924 återkom även i svenska riksdagen denna mänsklighetens
odödliga angelägenhet. Första kammarens utskott under Borell
(höger) såsom ordförande tillstyrkte enhälligt en anhållan till regeringen, att
genom hänvändelse till nationernas förbund eller annorledes taga initiativ till
en förutsättningslös utredning och överläggning för antagande genom mellanfolklig
överenskommelse av ett internationellt hjälpspråk. Professor Noreen,
som enskilt konsulterades, tillstyrkte denna gång obetingat bifall. I kammaren
uppstod nu en livlig debatt med många talare. Den inleddes av Karl Andreas
Andersson (liberal), som i starka ordalag bröt staven över hela saken och yrkade
avslag. Detta gjorde också hecr Wrang (höger) och Hederstierna (höger). Fröken
Hesselgren (liberal) yrkade bifall, likaså herr Pauli (socialdemokrat).
Pauli är en av de få socialdemokratiska intellektualister i riksdagen, som i
likhet med tidigare professor Bäckström livligt intressera sig för världsspråksfrågan.
Slutligen yrkades bifall av Borell (höger) och Winberg (kommunist),
Med 39 röster mot 38 bifölls utskottets tillstyrkan. Att majoriteten gick ned
denna gång till en röst, berodde sannolikt på den sjunkande mentaliteten för
de andliga värdena, andra kammarens avvisande hållning, mobilisering av
talare från motståndet och den omständigheten, att de, som utom motionären
yttrade sig 1921 för saken, icke vidare voro medlemmar av kammaren.

Andra kammarens utskott tillstyrkte ett biträdande av första kammarens
beslut med tio röster, däribland utskottets ordförande Laurén. Fyra ledamöter
yrkade avslag. I andra kammaren uppträdde nu liksom senaste
gången Engberg (socialdemokrat) såsom första talare för att förgöra första
kammarens ståndpunkt. Världsspråksfrågan borde enligt hans uppfattning
hos oss utbytas mot ett strävande »att göra det möjligt för svenska medborgare
att lära sig något av de större kulturspråken». Vi böra fortsätta, sade
han, det arbete, som vi redan äro inne på, att göra något av de slöra språken
mera tillgängligt än förr för de breda lagren av folket. Även Rydén (socialdemokrat),
som år 1912 undertecknat motionen, yrkade nu avslag. Bifall
förordades av Laurén (höger) samt av socialdemokratiska arbetarrepresentanterna
Hagman, Sjöström och Ericson i Stockholm. Högerrepresentanterna
Lindmark, Uddenberg och Lindskog yrkade avslag. Voteringen
utföll med 49 röster för avslag mot 38 röster, som tillföllo utskottets tillstyrkan.
Röstskillnaden hade således i alla fall gått något tillbaka sedan
år 1921.

Erfarenheter från interparlamentariska unionens kongress i Washington och
dess villervalla på detta område kunde icke annat än befästa uppfattningen att
här föreligger fara i dröjsmål. Vid 1926 års riksdag sökte jag därför i en utförlig
framställning (motion nr 222) belysa världsspråkets frammarsch bland
folken samt dess officiella landvinningar, icke minst hos stormakter såsom

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

England och Frankrike. Även i andra kammaren framställdes ett yrkande
av Hage m. fl. Första kammarens utskott slog nu under en ny ordförande
Karl Sandegård (socialdemokrat) alldeles om och gick helt och hållet på
avslag efter Engbergs linje i andra kammaren. Det hela var utopi och förtjänat
föga avseende. I stället hänvisade utskottet Sveriges befolkning till
studiet av levande språk och av främmande länders litteratur såsom ett av
de verksammaste medlen för att uppnå det intellektuella och moraliska närmande
mellan människor av skilda nationer, som utgör nationernas förbunds
syfte. Reservationer avgåvos av fröken Hesselgren (liberal) samt herrar Johansson
i Homsberg (liberal) och Magnusson (socialdemokrat). Andra kammarens
utskott, fortfarande med Laurén som ordförande, tillstyrkte den i
kammaren väckta motionen med en majoritet av tio röster; två reservanter
hemställde om avslag.

Det visade sig nu, trots allt, att frågan genom påminnelserna vunnit i
aktualitet. I båda kamrarna, och i synnerhet i den första, blevo överläggningarna
långvarigare än någonsin förut. Den senare kammarens nya utskott
lyckades dock samla 66 röster mot 34, som tillstyrkte. I andra kammaren
företogs omröstning allenast med tillämpning av uppresningsförfarandet
och befanns därvid flertalet ha röstat för avslag. Även vid detta tillfälle
karakteriserades i kammaren diskussionen därav, att socialdemokraten Engberg
förde motståndets talan emot högermannen Laurén samt de socialdemokratiska
arbetarrepresentanterna Ericson i Stockholm och Hagman.

Med den förestående återblicken har jag velat giva en samlad föreställning,
om vilken långvarig kamp måste föras mot vårt vasallskap under utländska
makter i språkfrågan. Vi stå inför en bestämd föresats att hålla vårt folk
nere i oförmåga att gorå sig gällande i världen på det verksammaste sätt,
som står till buds. Även i någon folkförbundets kommission lär av Eliel
Löfgren efter bemyndigande riktats erinringar emot den motion om främjande
av världsspråket esperanto, som inom förbundet år 1920 väckts av
ombud från flera stater och sedan efter utförlig undersökning förordats av
förbundets generalsekretariat.

En annan episod, som såvitt jag förstår belyser den parlamentariska krisen, svenska

får här icke förbigås. Vid landsorganisationens kongress 1926 hade av gruv- landsorgani D

. ..... sationens

industriarbetarförbundets avdelning nr 4 Malmberget och jarnvagsmanna- kongress

förbundets avdelning nr 24 i Stockholm motionerats om esperanto såsom 1926-

världsspråk. Den behandling denna fråga fick i det tysta på denna kongress

bör enligt min mening komma till offentligare kännedom och begrundande.

Kongressens protokoll i denna punkt lyder ordagrant sålunda:

»Dagordningens punkt XXXXIV: Esperanto.

Följande motioner förelågo (nr 185—186):

Motion nr 185. Av gruvindustriarbetarförbundets avdelning nr 4, Malmberget.
Frågan om skapandet av ett världsspråk, genom vilket arbetarklassen
över hela världen skulle ha möjligheter att lättare än hitintills komma i

° Motioner i Första kammaren, År 197.

kontakt med varandra har som bekant sedan länge stått på dagordningen.
Jämsides med arbetarklassens övriga frammarsch, fackligt, politiskt och kulturellt,
har dock icke denna fråga om ett internationellt världsspråk följt med,
utan är frågan i stort sett lika olöst som den varit. Orsakerna härtill äro
kanske flera. En bland de främsta är enligt vår mening, att en hel del av
arbetarklassens ledare icke har det intresse för denna viktiga frågas lösning
som den kräver. I arbetet för skapandet av en enad arbetarklass över hela
världen anse vi skapandet av ett världsspråk som en viktig del, varför vi
föreslå att kongressen beslutar:

att framföra frågan om skapandet av och arbetandet för ett internationellt
världsspråk till förstkommande internationella fackliga världskongress. Dessutom
bör landsorganisationen föra fram frågan om införande av detta världsspråk
i alla skolor och att den internationella fackliga rörelsen i alla länder
arbetar för detta syftemål.

Motion nr 186. Av järnvägsmannaförbundets avdelning nr 24, Stockholm.
Utan gensägelse skulle för det nu rådande intensiva internationella samarbetet
vara till stor fördel, om vi ägde ett gemensamt neutralt språk. Särskilt skulle
denna fördel göra sig gällande vid internationella överläggningar och kongresser,
vars förhandlingar nu så oerhört tyngas av långrandiga och ofta missvisande
översättningar. 1 synnerhet skulle arbetarklassen hava mycket att
vinna på införandet av ett internationellt bjälpspråk. Delta har också av
den internationella arbetarrörelsen tidigt uppmärksammats. Redan vid
»Internationalens» kongress i Lausanne år 1867 antogs en resolution till förmån
för ett universellt språk. Många efterföljande kongresser hava gjort liknande
uttalanden. Detta är särskilt förhållandet sedan under de senaste
decennierna fullständiga världsspråkssystem utarbetats och det uppstått en
världssspråkrörelse av ganska stort omfång, och vari arbetarklassen livligt
deltager. Vi vilja här blott erinra om, att internationella transportarbetarlörbundets
kongress i Hamburg år 1924 uttalade sig för användandet av
»esperanto» såsom språk inom organisationen, ävensom att engelska landsorganisationens
senaste kongress år 1925 beslöt giva generalrådet i uppdrag
att erkänna esperanto såsom språk och arbeta för att detsamma undervisas
i alla under landsorganisationen stående bildningsorganisationer. Bland vårt
lands arbetare har hitintills världsspråksfrågan icke tillräckligt uppmärksammats.
Men även i vårt land finnas givetvis en hel del arbetare, som nedlägga
ett intresserat och intensivt arbete för världsspråksfrågans lösning. Av
vårt lands tvenne esperatoorganisationer är också arbetar-esperanto-förbundet
det största. Vi anse oss nu böra påyrka, att den fackliga centralorganisationen
må giva esperantorörelsen sitt stöd. Härmed åsyfta vi icke,
att landsorganisationen skulle taga några initiativ i frågan, eller att dess
representanter skola ställa sig i spetsen för världsspråksrörelsen. Men vi
anse, att världsspråksfrågan är för arbetarklassen och för arbetarrörelsen
så viktig, att den vid varje tillfälle bör av arbetarnas organisationer och representanter
för dessa stödjas. Vi hemställa därför, att kongressen måttedels
uttala sig för att esperanto antages såsom internationellt språk för
arbetarrörelsen,

dels ock besluta uppdraga åt landsorganisationens representanter att vid
varje tillfälle stödja framkomna förslag, som kunna verksamt befrämja
esperantos utbredning bland arbetarklassen, i avsikt att det ovan uttalade
önskemålet snarast möjligt må bliva verklighet.

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

Landssekretariatet föreläde i anledning av förestående motioner följande

Utlåtande nr 56.

I motionerna 185—186 framföres yrkande om att kongressen måtte uttala
sig för esperanto såsom världsspråk och att landsorganisationen skall arbeta
för att esperanto blir antaget som hjälpspråk även i andra länder.

Vid föregående kongress föreläde sekretariatet följande utlåtande, som av
kongressen godkändes: »Utan att underskatta behovet av ett internationellt
hjälpspråk vill sekretariatet likväl framhålla, att man torde ha all anledning
att antaga, att ett sådant språk ej kan komma att få någon som helst
betydelse inom närliggande tid. Huruvida esperanto eller något annat artificiellt
språk någon gång kan komma att slå sig igenom är en sak, som sekretariatet
ej anser sig kunna uttala sig om. De olika språken lägga dock så
stora hinder i vägen för folken att följa varandras impulser och erfarenheter
samt åstadkomma en så oerhörd klyfta i folkens samliv, att det måste ligga
varje framåtsträvande kulturrörelse om hjärtat att bidraga till en förbättring
av nuvarande förhållanden. Därvid måste arbetet inriktas med hänsyn till
att det skall trygga nya möjligheter för kommande släkten att närma sig
varandra och att kunna tillgodogöra sig kulturens skatter utan hänsyn till
språket.

I anslutning till denna tankegång vill sekretariatet hemställa: att kongressen
måtte besluta att besvara motion nrl81 med att göra nedanstående uttalande: Kongressen

anser, att folkskolan måste utvecklas, så att den kan giva en
bättre språkunderbyggnad än vad fallet nu är. Språkundervisningen bör även
omfatta främmande språk. Ungdomen uppmanas att begagna den fritid,
som numera beredes den till främmande språks studier för att därigenom
kunna följa andra folks liv och tillgodogöra sig deras kulturella skatter, och
bör arbetarnas bildningsförbund därvid söka giva nödvändig handledning.»

Genomförandet av ett av alla folk erkänt och praktiskt och genomfört hjälpspråk
vore givetvis en vinst, som sekretariatet gärna såg uppnådd, men då
enighet ännu ej synes föreligga om vilket hjälpspråk, som skall komma till
användning, eller om sättet att få ett sådant språk antaget av olika nationer,
anser landssekretariatet, att det beslut föregående kongress fattade nu bör
fullföljas, varför sekretariatet hemställer, att kongressen måtte återupprepa
sitt då fattade beslut genom att göra nedanstående uttalande:

Kongressen anser, att folkskolan måste utvecklas, så att den kan giva en
bättre språkunderbyggnad än vad fallet nu är. Språkundervisningen bör
även omfatta främmande språk. Ungdomen uppmanas att begagna den fritid,
som numera beredes den, till studier av främmande språk för att därigenom
kunna följa andra folks liv och tillgodogöra sig deras kulturella skatter,
och bör arbetarnas bildningsförbund därvid söka giva nödvändig handledning.

Herr Arvid Thorberg, landssekretariatet, föredrog sekretariatets utlåtande
och yrkade bifall till detsamma.

Sekreterare Sigfrid Hansson:----

Herr Ernst Ericson, järnvägsmannaförbundet: Jag tillhör den avdelning
av mitt förbund, som motionerat i detta ärende, och jag ber därför få säga
några ord. När denna fråga behandlats i Sveriges riksdag, bär alltid gjorts
gällande, att den rörelse, som kommer att lösa världsspråksfrågan, är arbetarrörelsen,
ty den kan frigöra sig från de fördomar, som nu ligga hindrande
i vägen. Sekretariatet har i stort sett inskränkt sig till att upprepa det som

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

yttrades i frågan vid 1922 års kongress. Då det torde vara önskvärt, att en
mera bestämd ståndpunkt intages av kongressen, hemställer jag om bifall till
motion nr 186.

" Härmed var debatten avslutad.

Följande förslag förelågo: Motion nr 185, motion nr 186. Av landssekretariatet:
uttalande nr 56.

Kongressen beslöt att bifalla landssekretariatets utlåtande nr 56.»

Gruvindustriarbetarförbundet synes mig ha träffat huvudet på spiken,
då det framhåller, att en av de främsta orsakerna till världsspråksfrågans
svårigheter i Sverige är, att en del av arbetarklassens ledare icke ha intresse
för frågans lösning. Landssekretariatets utlåtande är identiskt med Arthur
Engbergs och hans meningsfränders i riksdagen uppfattningar i ämnet. Detta
utlåtande har nu kongressen, sammankallad för andra ändamål, bifallit uppenbarligen
i god tro och utan att inse vad som bjöds.

Internationella transportförbundets kongress 1924 och engelska landsorganisationens
kongress år 1925 gjorde uttalande för esperanto. Båda dessa
organisationer skulle kunnat dock förmodas mer än de flesta vara benägna
att åtnöjas med engelska språket. Men de ha sett stort på saken såsom den
förtjänar. Vad är det då för mening, att i ett litet land som Sverige, vars folk
mer än de flesta behöver ett världsspråk för att göra sig gällande, låter man
arbetarklassens landsorganisation stå upp för att uppmana arbetarna inskränka
sig till att söka i folkskolan få lära sig något av de tre privilegierade
språken och att använda sin fritid till studier på dessa språk. Effekten blir,
säges det, att de därigenom »kunna följa andra folks liv och tillgodogöra sig
deras kulturella skatter». Sällan har väl räckts ett folk väldigare stenören i
stället för bröd. Medelklassen och icke ens överklassen i stort sett kan genom
kunskaper i tyska, franska eller engelska följa något av dessa folks liv
och tillgodogöra sig deras kulturella skatter. Detta är endast ett fåtal privilegierade
människor förbehållet. Allraminst kunna de på denna ensidiga,
högst tresidiga väg intränga i de hundratals övriga folkens liv och andliga
skatter, vilka väl också äro verkligheter.

Detta trolleri skall däremot arbetarklassen kunna utföra, arbetare, småbrukare,
tjänstemän och hela det övriga folket med de två tomma händerna.
År det verkligen på detta sätt »proletärerna i alla länder» skola finna varandra?
Landssekretariatet förespeglar sina massor, att de böra sättas i tillfälle
att på originalspråket taga del av exempelvis den sista prisbelönta
franska romanen. Varför inte uppfordra dem också att på fritider lära sig
forngrekiska för att kunna på originalspråket läsa Platos skrifter, vilka innefatta
en mycket stor skatt och äro grundläggande för kulturen.

Förhållandet är, att alla klasser i vårt land både högre och lägre bibringas
kännedom om andra folks liv och kultur genom svenska läroböcker, svenska
tidningar och svenska översättningar. Detta är under nuvarande förhållanden
enda möjliga sättet och kommer alltid att vara det. Därigenom

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

få vi också kunskap om alla folks liv och kultur och icke bara om ett,
högst tre folk. Först genom ett överkomligt och enkelt världsspråk, som
kan tillägnas av folkens djupa led och inläras i alla skolor, kan för framtida
släkten öppna sig nya möjligheter. De kunna i alla länder få läsa översättningar
på ett språk, som de förstå, och läsa originalarbeten i den mån de
utkomma på världsspråket. De kunna då också på den enda väg, som är
möjlig, omsider även personligen diskutera, samråda och tala med varandra
samt skriva till varandra i alla länder. Landsorganisationens kapitulation,
såvitt jag förstår, för studentexamensfolket leder verkligen tankarna till
Karl Marx’ ord om, att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.

Att studier — till stor del bortkastade — i något av de tre levande språken
tills vidare uppmuntras och idkas är visserligen betingat av de nuvarande
nödvändigheterna. Vad som med min uppfattning är anmärkningsvärt i
det kongressen förelagda uttalandet, är att det stannar vid nämnda förord
såsom framtidens hopplösa lösen och ej inlåter sig på den av motionärerna
begärda opinionsyttringen för ett världsspråk.

Något intresse för världsspråket såsom ett hjälpmedel åtminstone för »proletärer
i alla länder förenen eder», har jag för min del icke heller erfarit från
kommunisterna. På min fråga 1918 till Lenin, om han ej ville verka för ett
enhetligt världsspråk, sporde han, varför det behövde vara ett allenast. Vi
hava redan tre världsspråk, sade han, och ryskan blir det fjärde. I Sverige
har på min förfrågan sagts, att meningarna bland de svenska kommunisterna
äro delade. I riksdagen har ingen mer än C. Winberg uppträtt för saken.
Då jag hösten 1925 besökte Amerika för deltagande i interparlamentariska
unionens kongress, angreps jag upprepade gånger av en svensk kommunistisk
tidning i Chikago kallad »Ny Tid», som sökte göra troligt, att jag, såsom
tillhörande socialdemokratiska partiet och tillika pacifist, rest till Amerika
endast för att »kyssa Morgans kjortelfåll». När bladet sedan läst i pressen,
att jag verkat på kongressen för ett världsspråk, utlades detta i tidningen så,
att jag hade »advocerat» för ett världsspråk. Intresset synes även där vara
minimalt. De andliga värdena hava ringa marknad i partilivet.

Detta förfäktande av vårt folks fortsatta vasallskap i språkfrågan uppfordrar
dem, som eftersträva vårt folks och alla andra folks och särskilt de
djupa ledens frigörelse, att fortfarande obevekligt resa sig mot detta främmande
ok.

Vårt folk har, förmäles det från orterna, fått en ny längtan efter denna
befrielse genom rundradions utsträckande utöver landets gränser. Man vill
förstå vad som talas även från de främmande länderna, men den stora massan
abonnenter kan det icke, och skola aldrig kunna det, förrän världsspråket
kommit med sin nya värld.

Det behöves nu handling. Det gäller att icke längre sticka huvudet i busken
utan erkänna, att befriaren heter »esperanto», som ju obestridligen är en genial
skapelse och ett levande, lättlärt och logiskt språk, som talas sedan årtionden

Det kräoes
handling.

Motioner i Första kammaren, Nr 197.

Yrkande.

i de flesta länder. Ido bygger på samma grund, dess förbättringar äro dock
omtvistade, och vi få ej längre uppehålla det officiella erkännandet av den
språkform, som redan fått stor aktualitet ute i världen. När världsspråket
blir en officiell angelägenhet och föremål för internationell överenskommelse,
då må överläggningar äga rum, om några uppenbara förbättringar
höra i det sammanhanget vidtagas.

Folkförbundets uppgift är ju att binda samman folken till fredlig samverkan
och förståelse. Ett av de yppersta medel därtill bör vara världsspråket,
som förenar andarna inom de olika nationerna. Det bör således minst av
allt felas i förbundets idéprogram.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville:

1) uttala såsom sin uppfattning, att de tre europeiska
språkens — franskans, engelskans och tyskans — privilegierade
ställning utgör ett oöverstigligt hinder för folkförbrödringen
;

2) erinra om att detta vasallskap håller icke minst det
svenska folket nere i oförtjänt betydelselöshet samt vållar
dess ungdom och vuxna otroliga mödor, tidsförluster och
omkostnader utan motsvarande valuta;

3) betona att en resning mot förenämnda tre språkfamiljers
förtryck över alla andra språkfamiljer, stora och små,
utgör en av tidens viktigaste angelägenheter;

4) giva ett uttryck för denna sin uppfattning genom att
hos Kungl. Maj:t begära svenskt initiativ till att i folkförbundets
akt genomförandet av ett världsspråk upptages såsom
en av förbundets uppgifter, samt att därvid främst överväges
detta språks uppbyggande på grundvalen av esperanto, som
sedan årtionden utgör ett levande inom de flesta länder talat,
lättlärt och logiskt världsspråk.

Stockholm den 20 februari 1927.

Cctrl Lindhagen.

INNEHÅLL.

_ . Sid.

Resning mot språkförtrycket ............................................ 1

Svenska statsmakten och befrielseverket, 1911—1926 ........................ 2

Svenska landsorganisationens kongress 1926 .............................. 7

Det kräves handling .................................................... 11

Yrkande .............................................................. 12