Motioner i Första kammaren, Nr 196 (Motion 1927:196 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

Nr 1%.

Av herr Lindhagen, om en allmän revision av folkförbundets akt.

Den parlamentariska kris, som går över vår tid, avspeglar sig på de flesta
områden. Mänskligheten står vid en skiljoväg, där många vandringar åt
skilda håll erbjuda säg. Ingen vet varf man bör gå och ingen vägledning gives,
sedan stjärnorna inom oss dränkts i blod av det stora kriget. Utrikespolitiken
isynnerhet eller, populärt talat, fredsfrågan står stilla i vankelmodets tecken.

Läget avslöjades av förre utrikesminister Undén uti ett föredrag förlidet
år. I detta upplyste han, att »socialdemokratien har icke något utrikespolitiskt
program till arten skilt från andra partier». Detta är alldeles sant. Men
bör den icke hava det eller, rättare sagt, höra icke alla partier eller åtminstone
något parti ha ett vidare utrikespolitiskt program än vårt nuvarande?

Skola folkens regeringsombud i Généve företrädesvis trampa vatten, sövda av
samvaron i lyxhotellens atmosfär? Böra de icke också söka någon påtaglig
landkänning med mänsklighetens i högre mening gemensamma kuster? I stället
kanonisera vi även mången liten billig antydan om rätten som ett stordåd. På
detta sätt undanskymmes ännu mer eftertanken på de stora nödvändigheterna.

I svensk riksdagspolitik, i interparlamentariska. förhandlingar resas från
de övre regionerna tämligen enigt motstånd mot en opinionsbildning för en allmän
revision av folkförbundets grundlag i syfte att den må motsvara sin ideella
uppgift. När skola vi våga oss på att åtminstone börja med att diskutera sanningen? Dylik

obenägenhet från styrelserna att gå till grunden av tingen och utslocknandet
samtidigt av folkets röst äro de två faktorer, som tillsammans skapa
den parlamentariska krisen. Mest nedbrytande framträder denna företeelse i
utrikes frågor, därför att där behövas sanningssökande och vaken folkmening
i eminent grad.

Under detta kalla polarvatten på ytan går dock på djupen, framsprungen
ur människornas hjärtan, en varm golvström av folkens goda vilja. Trots allt
gjorde den sin gärning efter förmåga till och med under själva världskriget.
En återblick på dessa bemödanden är vägledande även för framtiden och för
behovet av en ny utrikespolitik.

Det otroliga inträffade under den svarta veckan i augusti 1914. Fyrarna
släcktes överallt och mänskligheten låg plötsligt i mörker. Det greps på alla

En ny utrikespolitik.

Fredsrörelserna
under
världskriget.
Minimi- och
mctximiprogrammen.

1914.

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

1915.

händer till vapen och sanningen fick förbud att visa sig. Detta gällde främst
de krigförande, men även över de neutrala lägrade sig dimmorna.

Med världskriget bärgadel materiens diktatur sin skörd. Dess målsmän
försökte till och med att se något stort och vackert uti det som inträffat. På
detta sätt uppstodo »1914 års idéer». De höjde sig i allt större flykt och
svävade särskilt under det följande året över allas våra huvuden för att sedan
med åtskilliga vilostunder omsider dala ned mot sin undergång. Under krigets
framfart tystnade de gamla fredsrösterna. Interparlamentariska unionen,
fredsföreningarnas organisation och den socialdemokratiska internationalen
bragtes ur funktion och läto icke höra av sig.

Emellertid tog naturen ut sin rätt. Efter den första häpenheten började det
åter spira litet smått i sinnena. Trotsiga tankar höllo hemliga sammankomster
och en smula förnuft smugglades ut här och var över gränserna. Till och med
skyttegravarnes folk kunde räcka varandra brodershänder, när det officiellas
representanter icke märkte det.

Dessa vaknande krafter måste skapa nya former för närmanden. Under året
1915 började de taga gestalt mångenstädes. Mellan dem uppstod samtidigt en
bestämd skiljaktighet. De så kallade minimi- och maximiprogrammen trädde
nämligen åter fram emot varandra såsom ett uppflammande av gamla motsägelser.
Minimiprogrammen slogo sig till ro med skumplöjning och former
samt uppburos som förut av den övre världen och de befordrade. Deras förespråkare
intresserade sig i främsta rummet för propaganda bland »inflytelserika
personer», en säkerligen fåfäng och hopplös uppgift. Maximiprogrammen
voro ett uttryck för folksjälens längtan efter befrielse, efter en statskonst,
som vill gå till grunden av tingen. Deras talesmän vände sig till alla och företrädesvis
till folken. Skillnaden var också den, att maximiprogrammen voro
med om vilka små steg som helst men önskade samtidigt sikta längre under
vägledning av de gamla sanningarna. Minimiprogrammens målsmän bekämpade
rätt och slätt maximiprogrammen utan att giva dem något erkännande.
Världskriget hade således med sina dagliga blodsoffer icke förmått injaga
någon avgörande sinnesförändring ens inom de mest välmenande bland de samhällslager,
ur vilkas statskonst kriget framgått.

Den första ansatsen till organisation kom från socialdemokraterna. Sexton
ombud från Sverige, Norge, Danmark och Holland sammanträdde den 17—18
januari 1915 till en socialdemokratisk fredskonferens. Parollen blev: uppfordran
till arbetareklassen att erövra den politiska makten, hemställan till
socialisterna i de neutrala länderna att anmoda sina regeringar att verka för
medling mellan de krigförande, obligatorisk skiljedom, rustningarnas inskränkande
med avrustning som mål, avskaffande av den hemliga diplomatien och
full parlamentarisk ansvarighet för utrikespolitiken, erkännandet av folkens
självbestämmelserätt, protest mot folkrättsbrottet i Belgien och mot varje
annektering med våld, samling av de socialistiska partierna till radsslag om

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

fredsslutet. Detta var ett mellanting mellan de båda ovannämnda programmen
med en tendens möjligen till maximiprogram.

I Holland hade bildats, oberoende av partisamhörighet, en fredsförening kallad
Anti-Oorlog Rådd. Främste initiativtagare och ledare var en tjänsteman i
ett holländskt regeringsdepartement B. de Jong van Beek en Donk. Denna förening
sammankallade representanter från såväl krigförande som neutrala länder
till en överläggning i Haag 7-—10 april 1915. Ur denna överläggning framgick
den så kallade Centralorganisationen för en varaktig fred med huvudsäte
i Haag. Programmet blev: ingen annektering utan inbyggarnas medgivande,
och staterna tillförsäkra inom var sitt område de olika nationaliteterna likhet
i de medborgerliga rättigheter, religionsfrihet och fritt bruk av eget språk, full
handelsfrihet i kolonier, skyddsländer och intressesfärer eller åtminstone lika
behandling av alla nationer; det mellanfolkliga rättstillståndet erhåller en fast
organisation och alla tvistefrågor hänskjutas till rättsligt avgörande eller till
utredning och till försök till en förlikning, för vilket ändamål inrättas en permanent
undersökningskommission; staterna vidtaga i samförstånd diplomatiska,
ekonomiska eller militära åtgärder, därest en stat tillgriper vapen i stället för
att underkasta tvistefrågan avgörande vid domstol eller behandling av undersökningskommissionen;
ömsesidiga inskränkningar i rustningarna; kaparrätten
avskaffas och principen om havets frihet genomföres; verksam parlamentarisk
kontroll på utrikespolitiken, så att för parlamenten hemliga avtal ej bliva
för folken förbindande. Detta blev urtypen för minimiprogramniet, såsom det
ock kallade sig.

Kriget skapade hven en särskild kvinnornas fredsorganisation. Deras lidanden
såsom hustrur och mödrar var i krigsländerna oerhört. De fingo ock rycka in
i männens arbete, i den mån de senare utkallades till fronterna. Dessa uppoffringar
gåvo en oemotståndlig kraft åt kravet på kvinnornas medborgarrätt.
Ur denna stämning framgick den internationella kvinnokongresen i Haag
den 28—30 april 1915. Denna fattade många resolutioner. I huvudsak lånade
den förenämnda minimiprograms innehåll men med en viss rättning åt vänster.
Där talades om »organiserandet av nationernas samfund» och »allmän
omröstning», men icke såsom aktuella krav. Endast vissa steg i dess riktningar
förordades. Full politisk medborgarrätt för kvinnorna äskades, ävenså
barnuppfostrans inriktande på fredens ideal.

Den omedelbart mest trängande frågan var vid denna tid givetvis att göra
slut på kriget. Någon annan utväg kunde ej uppfinnas än medling från de
neutralas sida, kvinnorna fordrade därför ständig medling, »perpetual mediation»,
en formulering, som uppfunnits ursprungligen i Amerika. Fn konferens
av neutrala stater borde taga hand om saken. Kongressen själv utsåg för samma
ändamål delegerade, nämligen Rosika Schwimmer, Crystal Macmillan,
Emilia Balch, Coralie Ramondt-Hirschmann, Jane Addams, Alletta Jakobs
och Rosa Genoni.

Dessa besökte därefter en del premiär- och utrikesministrar i både krigfö -

Motioner i Första kammaren. Nr 196.

rande och neutrala länder i Europa och dessutom presidenten i Förenta Staterna.
Även Sverige fiok besök. Man gjorde vad man kunde, men kanonerna
överröstade fredsrösterna.

Det första maximiprogrammet såg, mig veterligen, dagen å den allmänna
svenska fredskongressen i Varberg den 25—27 juni 1915, som tillkom på
inbjudan av svenska freds- och skiljedomsföreningen. Den var besökt av tvåhundratrettiosex
utsedda delegerade från hela landet för freds- och nykterhetsföreningar,
arbetare- och kvinnoorganisationer, religiösa samfund och andra
för fredssaken intresserade sammanslutningar.

Vid detta möte antogs under entusiasm åtskilliga uttalanden, samtliga betonande
de oundgängliga förutsättningarna för en varaktig världsfred.

En uppmaning hade kommit från Haag om anslutning till ovannämnda
minimiprogram. Denna uppmaning besvarades sålunda:

»Kongressen beslöt uttala sin sympati för denna framställnings syfte och
för den fredskänsla, som i densamma kommit till uttryck. Men kongressen
fann för sin del, att den icke kunde stanna vid de sålunda framförda kraven
utan fordrade ett mera klart och oförbehållsamt ingående på de oundgängliga
förutsättningarna för ett varaktigt uppnående av det gemensamma målet: en
varaktig fred.»

För ändamålet förordades såsom nödvändigt i korthet återgivet:

1) Ett förbund mellan de civiliserade staterna; ett världsparlament; genomförandet
av undertryckta nationers självbestämningsrätt.

2) Krigsväsendets avskaffande; obligatorisk skiljedom i alla mellanfolkliga
tvistefrågor; en internationell ordningsmakt.

3) En omläggning av undervisning och uppfostran i syfte att hävda rätten
framför makten med betonande av de olika folkens och individernas solidaritet
och broderskap; ett oavlåtligt förverkligande av demokratiens principer och
folkens självbestämningsrätt inom alla områden.

Med detta hade äntligen klart betonats även den andliga kulturens oumbärlighet.
I en särskild protest mot kriget krävdes, att samverkan mellan
nationerna regleras av andra synpunkter än det ständiga hotets. »Kongressen
vill i stället», heter det bland annat, »hava uttalat, att vi höra känna varmt
med alla folk, med deras lika rätt att leva i solen, samt med de stora egenskaper,
som äro deras särskilda egenart. Vi behöva för kulturutvecklingen
de latinska folkens klarhet och livliga intelligens, vi behöva den germanska
rasens organisatoriska kraft, i tanke och handling, vi behöva den sammansmältning
av dessa egenskaper, som finnas hos den anglosachsiska rasen, vi
behöva de slaviska folken med dess rika anlag, vi behöva de mongoliska folken,
som under årtusenden byggt sin kultur på jord och arbete. Vi behöva
alla utvecklingsmöjliga folks individualiteter.» Det gjordes tillika en hel del
uttalande om aktuella detaljspörsmål samt om skandinaviska folkens uppgift
i fredsarbetet. Den ständiga medlingen fick också sitt erkännande i valda ordalag.
Kongressen hänvände sig särskilt till de nordiska ländernas regeringar

Motioner i Första kammaren, Nr 196. <

och parlament med en erinran om angelägenheten av en skandinavisk fredsmäkling.

Det beslöts vidare, att kongressens resolutioner, som tolkade en utbredd
stämning bland svenska folkets djupa led, skulle i översättning på det diplomatiska
språket tillställas samtliga staters regeringar och parlament, såsom ett
bidrag till den världsopinion, särskilt från de neutrala staterna, som då både
rätt och plikt att föra talan för ett förverkligande av löftet om fred på jorden
och människorna en god vilja. Tre för ändamålet utsedda förtroendemän, Jenny
Welander, Carl Lindhagen och Carl Sundblad med Knut Sandstedt som
suppleant, uppvaktade härefter vederbörande utländska beskickningar i Stockholm.
I övrigt avsändes av dem resolutionerna med skrivelser.

Från påven, engelska regeringen, engelska underhusets talman samt belgiska
ministern i Sverige kommo svarsskrivelser av ett intresseväckande
innehåll.

Det kan synas anspråksfullt, att kongressen framträdde på detta sätt. Regeringar
och parlament gjorde emellertid icke någonting, allra minst för ett
maximiprograms framförande i världen. Den hemska situationen tvang var
och en att vara så att säga sin egen utrikesminister.

Denna upplevelse i den lilla landsortsstaden är ett av mina ljusaste minnen.
Den vackra, vita samlingssalen i det nya skolhuset, där de svenska ombuden
sammanträdde, den idylliska orten med sina trädgårdar kring de fredliga
hemmen, den gamla fästningen, som reste sig däröver såsom en vålnad ur
det framfarna, och slutligen havet med sina horisonter, glittrande i högsommarens
sol, allt detta bildade en värdig ram. Det var den svenska folksjälen,
som hade talat. En nordisk fredskongress i september 1915 i Köpenhamn
anslöt sig i väsentliga delar till Varbergskongressens uttalande. Förslag väcktes
även där, att man i stället skulle inskränka sig till ett instämmande i det
holländska minimiprogrammet. Detta vann dock ej anslutning.

I samma månad utfärdades ett manifest mot kriget av en socialistisk konferens,
samlad i Zimmerwald i Schweiz. Det var undertecknat av delegationer
för tyskar, fransmän, italienare, ryssar och polacker, letter, rumäner, bulgarer,
svenskar, norrmän och schweizare. Bland namnen förekom också N. Lenin.
Manifestet uppfordrade till kamp för friheten, det angrep socialdemokratiens
uppträdande, önskade på nytt återknyta de internationella förbindelsernas sönderslitna
trådar och kallade arbetarklassen till självbesinning och till kamp
för freden. Det innehöll vidare ej några bestämda konturer mer än ett uttalande
mot annektioner och krigsskadestånd samt för folkens självbestämningsrätt
såsom »en orubblig grundsats i de nationella förhållandenas ordnande».

Den ständiga medlingen och dessa famlanden mot en varaktig fred kunna
sägas hava varit 1915 års idéer.

Under 1916 fortsatte den holländska organisationen sin verksamhet och
även kvinnorna. Inom de neutrala länderna ägde rum omfattande folkdemon -

1916.

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

stationer för en fred, byggd på ett maximiprogram. Uti juni hölls en allmän
skandinavisk fredskongress i Stockholm, besökt av 410 svenska ombud och
några danska och norska deltagare. Kongressen var en efterföljare av Varbergskongressen
och anslöt sig enhälligt till maximiprogramtankarna.

Företrädesvis var det dock Fordexpeditionen från Nordamerika och den
därur framgångna neutrala konferensen i Stockholm, vilka sökte hålla fredstankarna
vid liv och på ett verkningsfullare sätt organisera dem. Det var
Amerikas själ och penningar i förening, som genom enskild företagsamhet
gjorde ett vikingatåg mot Europas förvillelser. Denna episod har ett mycket
stort intresse.

I Amerika uppstod ©tt stort behov hos en mängd människor att efter
förmåga söka göra slut på kriget. Även där framstod såsom det första steget
försök till medling. Man insåg likaledes, att medlingen blev utan verkan,
om man ej, så att säga, tog tjuren vid hornen samt varnade de krigförande
ländernas befolkning för att fortsätta sin vanvettiga stråt. För detta fordrades
organisation och helst ett samfällt uppträdande från de neutrala länderna.
Alltså samma tankegång, som på sätt ovan skildrats gjort sig gällande i
Europa.

En ung kanadensiska miss Julia Grace Wales skrev ett besjälat upprop,
vilket väckte uppseende. Hon var spröd som en blomma och mild som en västanfläkt,
blyg och tillbakadragen. Under denna bräckliga yta dolde sig ett
lågande hjärta och en orubblig vilja.

Vid sidan av dessa impulser verkade ungerskan Itosi ka Schwimmer med
sina flammande egenskaper. Hon hade tidigt utmärkt sig i hemlandet och
sedan alltmer i kvinnornas mellanfolkliga strävanden såsom en utomordentlig
kraft. Under de besök hon gjorde i Stockholm i propagandasyfte, lärde jag
känna henne, och vi upptäckte då en inbördes samstämmighet i åskådningssätt.
Vid den allmänna fredskongressen och interparlamentariska unionens konferens,
båda i Haag 1913, råkades vi samt voro ense om, att framryckningen
måste föras på vidare fronter och med vidare mål än som bestodos vid
dylika möten. Ifosika Schwimmer var den ledande själen och den tändande
gnistan vid kvinnornas möte i Haag år 1915. När någon gång förhandlingarna
hotade att rinna ut i sanden, ingrep hon inspirerat och lyfte frågan till dess
rätta plan. Hon gick i spetsen för den kvinnliga delegationens färder till de
krigförande och neutrala ländernas regeringar.

Emellertid mot de lössläppta lidelserna förmådde den göda viljan föga.
Rosika Schwimmer begav sig då till Amerika såsom den sista utvägen. Där
lyckades hon vinna besjälade kvinnors och mäns intresse. Däremot misslyckades
hennes huvudaktion, nämligen att förmå presidenten Wilson att sammankalla
en medlingskonferens av neutrala stater. Slutligen lovade i stället
bilkonungen Ford sin medverkan till en pilgrimsfärd till Europa. Många
inbjödos att deltaga i färden med den förhyrda ångaren Oscar II. Så kallade
inflytelserika personer avböjde merendels och till sist även sådana, som

Motioner i Första hammaren, Nr 196.

lovat följa med. Storstadspressen hånade företaget. Ford stod emellertid
fast. Kort före avresan hölls ett massmöte i Washington för företaget. Ford
besteg under stormande bifall tribunen och då han måste giva efter för ropen
för att säga något, yttrade han endast de bekanta orden: »Till jul ur skyttegravarna
och aldrig mer tillbaka». Den 3 december 1915 löpte vikingaskeppet
ut ur Newyorks hamn, besatt med idealister under ledning av Ford, Rosika
Schwimmer, Julia Grace Wales och generalsekreteraren för expeditionen
Louis Lochner samt följt av den övre världens ovilja och folkets jubel. Ombord
voro 83 delegater, 54 tidningsmän, 50 byråanställda, 18 studenter och 3 filmfotografer.

Från oceanen erhöll jag ett långt radiotelegram från Rosika Schwimmer
med uppfordran att organisera mottagandet i Sverige. Meddelandet kom mig
till hända samma dag, som jag på kvällen skulle avresa till Wien och Budapest
för att på inbjudning av kvinnoföreningar hålla föredrag om den kvinnliga
rösträtten, ett uppdrag, som jag utförde i form av ett fredsföredrag. I
största hast anmodade jag per telefon ett par personer att påbörja anordningarna
under min frånvaro. Vid återkomsten kort före jul befanns ingenting
vara åtgjort, ehuru expeditionen redan landat i Norge. Jag fick omedelbart
siitta mig i telefon för att sammansätta en mottagningskommitté. För
formens skull vädjades ock till en del representativa personer. De avböjde
givetvis, ty det vilade ju någonting av maximiprogram över företaget. Det
officiella samhället dyrkar gemenligen främst framgången och i detta fall
från. stod expeditionen från början såsom hopplös. Däremot lyckades det att
få till stånd en förträfflig kommitté av obefordrade personer, som förstedo
den goda viljans betydelse för fred på jorden, och insågo, att av den skapas
realiteter mer än av något annat.

I Norge fick expeditionen ett mindre gynnsamt mottagande. En brydsam
situation uppstod också därav, att Ford själv av ej fullt klara anledningar i
hemlighet återvände från Kristiania. Han hade emellertid givit order om, att
expeditionen skulle fullfölja sitt mål. Med denna fullmakt och i en trist sinnesstämning
inträffade expeditionen i Stockholm på själva julaftonen. I mottagningskommittén,
som utsett mig till ordförande, hade vi nedlagt ett avsevärt
arbete. Kommitterade fingo ägna hela julaftonen och följande dagar åt expeditionen.

Efter det Ford lämnat expeditionen, representerades den utåt av ett direktorium
på åtta personer, utsedda av deltagarna. Ford hade ock en personlig
representant Gaston Plantiff, som skötte finanserna. Bakom det hela stod ännu
Rosika Schwimmer som den verklige ledaren.

På den svenska mottagningskommittén vilade att popularisera den idé, för
vilken amerikanarna dragit i härnad, och därigenom giva den ett fast underlag.
Detta lyckades fullständigt. Allmänna opinionen och dess sunda förstånd bli
till sist den enda tillgången i brydsamma tider. Den utsträckta handen över
oceanen mötte tusenden svenska händer. Mötena voro fullsatta av en entusia -

Motioner i Första hammaren, Nr 196.

stisk publik, till och med det avlägsna Cirkus på Djurgården fylldes efter en
kort förberedelse från golv till tak. Något av framgång började sväva över
företaget och då kommo så småningom även officiella representanter, jämväl de,
som förut vägrat sitt stöd, med på expeditionens alkoholfria banketter och
andra samkväm. Generalsekreteraren skrev i sin åtta år efteråt utgivna bok om
expeditionen: »Alla deltagare äro fullständigt eniga däri, att Sverige utgjorde
glanspunkten uti vår pilgrimsfärd. Ingenstädes voro anordningarna så grundliga
och fulländade som i Stockholm. Ingenstädes kommo vi i närmare beröring
med alla samhällslager än i denna nordiska huvudstad. Ingenstädes
funno vi en mera hänförd förståelse av våra mål och avsikter än hos dessa
moderna avkomlingar av vikingarna.»

Sedan isen sålunda brutits, rönte företaget framgång även i Danmark och
Holland, vilket sistnämnda land utsetts till slutstation. På denna senare del av
färden åtföljdes amerikanarna av en del delegerade från Norge, Sverige och
Danmark, till vilka vid ankomsten i Haag slöto sig åtskilliga utsedda holländare.

Resan mellan Danmark och Holland skedde genom Tyskland i plomberade
vagnar, som strängt bevakades. Bland de underordnade soldaterna, som medföljde
eller kommo till vid stationerna, förmärktes ett stort intresse. Vi mottogo
ofta deras hälsningar med uppfordringar att göra slut på kriget. Man
hörde antydningar om, att det icke var tyska folkets utan dess överordnades
krig, och en uttryckte för mig oförbehållsamt sitt förakt och sitt hat till den
högre ledningen. Detta trots att vapenlyckan just då gynnade de tyska härarna.

I Haag skulle det slutliga beslutet fattas om expeditionens mål och medel.
Inför denna uppgift visade sig de första tecknen till splittring, ja, kotteriväsende
och hemlig diplomati. Därtill kommo utifrån påfrestningar från minimiprogrammen.
Det var tydligt, att man från föraktet för expeditionen började
umgås med planer att erövra den med dess ekonomiska maktresurser. De
amerikanska avsikterna började på allvar komma i kontakt med det officiella
Europa. Skulle de förra bestå provet eller duka under?

De amerikanska färdmännen hade icke medfört något utarbetat program,
mer än de allmänna önskningarna, som vid den tiden sysselsatte alla fredsälskande
människor. Det gällde således närmast medlingen. Diskussionen undgick
emellertid ej att sysselsätta sig även med framtiden eller med »grunderna
lör en varaktig fred». Härmed råkade man in mitt i de värsta politiska bränningarna.

Det holländska Anti-Oorlograad låg flitigt i för att vinna församlingen för
sitt minimiprogram. I detta ingick ock, såsom ofta betonades, att medlingen
framför allt borde bestå uti att intressera »inflytelserika personer». Ur expeditionens
ursprungliga anda talade däremot maximiprogrammet sitt tydliga språk
och en vädjan till folken såsom det väsentliga. Rosika Schwimmer erhöll från
minimiprogrammets ledning i Sverige ett par brev, som uttryckte ringaktning

Motioner i Första kammaren, Nr 196. 11

för svenska deltagarna såsom mer eller mindre anhängare av maximiprogrammet.

Plenaröverläggningar ägde ruin i Haag, föregångna av samråd mellan de särskilda
nationaliteternas delegerade, därvid skandinaverna i regel sammanträdde
gemensamt. Resultatet blev, att det närmare övervägandet av medlingen och
grunderna för den varaktiga freden skulle överlämnas till en neutral konferens,
sammansatt av 5 medlemmar från vart och ett av följande länder, nämligen
Nordamerikas Förenta Stater, Danmark, Holland, Norge, Schweiz och Sverige.
Anbudet om kapitulation för minimiprogrammet avböjdes alldeles. Man var
dock ej beredd eller villig att inlåta sig i detaljer. Därför erhöll neutrala konferensen
följande allmänna instruktion:

»Vi deltagare i Henry Fords expedition, tillhörande 5 neutrala nationer,
vilja, innan vi skiljas för att återvända till vart hemland, uttala vår enstämmiga
anslutning till den plan för expeditionen, som går ut på att arbeta för
varaktig fred, byggd icke på militära hänsyn, utan pa rättfärdighet och humanitet.

Vi anse, att förutsättningarna nu böra vara inne för avskaffande av rustningarna
enligt allmän överenskommelse, i samband med införande av en
internationell rättsordning, som vill trygga individernas och folkens lika utvecklingsrätt
under hägnet av politisk, ekonomisk och andlig finhet.

Övervägandet av de närmare grunderna för en sådan rättsordning överlämnas
till den neutrala konferensen.»

Det svåraste avgörandet gällde platsen för konferensen. Holländarna föreslogo
Haag och svenskarna Stockholm, för vilket senare förslag av mig framfördes
närmare motivering. Några ansågo sig veta, att Ford föredrog Haag.
Rosika Schwimmer och Louis Lochner förordade för sin del Stockholm. Med
stor majoritet beslöts det senare.

Nu vidtogo åtskilliga bekymmer. Återfärd genom Tyskland vägrades och
först efter ingående diplomatiska förhandlingar, inledda direkt från hemländernas
regeringar, kunde vi resa tillbaka. Schweiz, som på grund av sitt läge
mitt ibland de krigförande ej kunnat nås av expeditionen, måste vinnas för
saken, vilket också lyckades. Utseendet av delegerade var en ganska delikat
fråga. Särskilt mötte svårigheter för amerikanarna, vilka först räknat med
Henry Ford och Bryan såsom sin delegations främste, men nu måste avstå
därifrån.

Konferensen kom sålunda till stånd med säte i Grand Hotel i Stockholm.
Det blev många och mödosamma förhandlingar, ett slags världsparlament, sammansatt
av idel intellektualister, utan instruktioner och var och en med sin kynnesart.
Det var intresseväckande att följa de olika nyanserna och de nationella
strömningarna. Att samla dessa skilda huvuden till ett gemensamt beslut var
mången gång en fullständigt utmattande uppgift för medlemmarna. Jag började
ibland få en nästan försonande syn på nutida parlamentariska förhandlingar,
där det stora flertalet alltmer lyder order helt enkelt, Därigenom möj -

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

liggöres tämligen snabbt åtminstone något slags beslut, vilket sedermera visserligen
falskeligen utgives vara flertalets hjärtemening.

Såsom en honnör åt Amerika antogs att för konferensen skulle gälla amerikanska
förhandlingsmetoder. Det verkade sympatiskt, vilket jag sedan försökt
införa på ett par ställen ehuru förgäves i svenska riksdagen, nämligen, att ordet
ej alltid lämnades talarna efter den ordning, i vilken de begärt det. När någon
icke begärt ordet förut eller endast en gång, erhöll denne alltid ordet före den,
som förut talat i ärendet en eller två gånger, o. s. v. Störande föreföll däremot
rätten att kunna när som helst avbryta en sakdiskussion genom att få upptaga
en ordningsfråga. Detta privilegium använde amerikanarna flitigt. Någon
gång föreföll det, som om en av dem tillitade metoden för att få avbryta en
sakdiskussion, som började gå honom emot.

Sedan nu »folket» i expeditionen lämnat sin plats för några få utvalda, började
helt naturligt även i denna församling minimiprogrammet med dess exklusivitet
att verka bestickande. Här gjorde ej, såsom jag hoppats, det amerikanska
inslaget undantag. En och annan av de amerikanska delegerade indignerades
över mitt förslag om uttalande för de asiatiska och nordafrikanska folkens
självbestämningsrätt. Emellertid enade sig kongressen med en eller annan
reservation i någon enstaka punkt att utfärda två upprop till världens samvete.

Det ena uppropet var riktat till de neutrala ländernas regeringar och parlament
med en uppfordran till samarbete för medling mellan de krigförande och
utveckling av en internationell rättsordning. Det andra uppropet var ställt till
de krigförandes regeringar, parlament och folk. Det innehöll en uppfordran till
inställande av fientligheterna samt ett tämligen detaljerat program för ett rimligt
fredsslut och grundvalar för en varaktig fred.

Förhandlingarna hade pågått i en och en halv månad nästan dagligen. Det
var onekligen ett kraftprov i alla fall att hava kunnat samla sig om dessa två
upprop, av vilka det senare kan sägas vara en kompromiss mellan maximi- och
minimiprogrammen. De fingo stor spridning i världen, kommenterades flitigt
i pressen och gåvo anledning till en allmän pressdiskussion. Det må tilläggas,
att till konferensen flitigt inströmmade skrivelser från hela Europa med sympati
och böner. Konferensen var under 1916 den enda fasta punkten, dit mänskligheten
kunde vända sig med sina bekymmer. Men mer kunde ej begäras av
konferensen.

Konferensens nästa uppgift var att organisera den allmänna meningen
och därigenom giva kraft åt sina tankar. I Amerika började emellertid
hos Ford eller, såsom det sades, snarare hos hans närmaste omgivning,
som från början varit ogynnsamt stämd för företaget, planer
uppstå, att konferensen nu kunde avvecklas eller åtminstone förenklas.
Det kom telegram, att antalet delegerade borde minskas från 5 till 2 från varje
nation. Efter åtskilliga bryderier inställdes tillsvidare konferensens arbete i
plenum. Istället tillsattes en ständig arbetskommitté av 12 medlemmar, som
skulle i Stockholm arbeta på medling, propaganda och vad man kallade veten -

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

skapliga undersökningar. Detta arbete tog kommitténs tid fullt i anspråk. Samarbete
ägde ock rum med »1916 års fredskommitté», vartill den svenska mottagningskommittén
ombilda! sig, och vilken under de följande åren löranstaltade
möten och petitioner, särskilt i frågorna om vissa undertryckta folks självbestämningsrätt.
Ju trängre kretsen blev, ju mer förlorade maximiprogrammet
luft under vingarna. Minimiprogrammets ledare Beek en Donk inträdde till
och med en vacker dag såsom medlem av den holländska delegationen. En del
dispyter uppkomma med anledning härav, men allvarligare meningsbrytningar
uppstodo icke. Arbetet hade nämligen på grund av förhållandena nu inriktat
sig på organiserandet av en kongress i medlingssyfte. För min del ansåg jag
nödvändigt, att den lades såsom en sammankomst mellan människorna i alla
länder och icke inskränktes till en kongress av något visst parti, av vissa stater,
eller av vissa fredsorganisationer. Interparlamentariska unionen, fredsföreningarnas
organisation och internationalen borde uppfordras att uppstå igen och
samarbeta. På dessa grunder beslöts ett intimt samarbete mellan neutrala konferensen
och anti-Oorlagraad. En plan för organisationen började uppgöras.
En förutsättning var emellertid, att Ford understödde ekonomiskt även denna
kongress. En dag i juni 1916 anmälde emellertid Plantiv en order från Amerika,
att hela fredsverket skulle förläggas till Haag. Med undantag av den
ena amerikanska delegeraden var centralkommittén enstämmigt emot denna
förflyttning. En särkommitté med mig som ordförande fick i uppdrag att underhandla
med Plantiv. Våra planer utvecklades, Plantiv blev tveksam samt
uppsköt en tid avgörandet. Slutligen träffades en kompromiss på det sättet
att centralkommittén delades i tre grupper med minskat antal ledamöter, en
för de tre skandinaviska staterna med säte i Stockholm, en för Holland med
säte i Haag, en för Schweiz med säte i Bern; varje grupp förseddes med sekretariat,
men generalsekreteraren flyttade till Haag. En samverkan skulle ske
mellan de olika grupperna utan gemensamma sammanträden.

Detta arrangemang var en diplomatisk förberedelse till slutet. Särskilt intressant
var, att i detta dödvatten ryckte plötsligt minimiprogrammet in och
övertog makten inom den svenska avdelningen. Den tilltänkta medlingskongressen
kröp ihop till planer på en internationell tidskrift, i vilken de krigförande
skulle få diskutera frågorna och på detta sätt sammanföras. Kanonerna
togo emellertid ännu mera hänsyn till denna lilla slocknande låga på
fredens altare. Lochner kallades till Amerika, och efter några för honom upprivande
förhandlingar erhöll han den 7 februari 1917 besked, att Ford beslutat
draga sig fullt tillbaka från sitt verk i Europa. Den 1 mars skulle alla förbindelser
vara avvecklade.

Bakom denna episod lågo märkliga omkastningar i den nordamerikanska
politiken. Ford och Wilson konfererade mycket under dessa tider. Enligt
Lochner skulle därför Ford vid ett tillfälle utbrutit:

»Jag tror icke, att tiden nu är inne för att gorå halt i kriget. Folken därborta
hava ännu icke lidit nog. Så länge de icke själva vägra fortsätta kriget, skola

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

vi amerikaner icke göra något till deras hjälp.» Han meddelade en gång, att
ifall Amerika kom med i kriget, skulle han omvandla sina fabriker för ammunition
stillverkning.

Det var tydligt, -att amerikanska politikerna samt med dem Wilson och Ford
tröttnat på Europa och på samma gång upprördes av det tyska hotet mot de
amerikanska förbindelserna genom undervattensbåtskriget. Fordexpeditionens
misslyckande framstod som ett av de många bevisen, att Europa ej kunde betvingas
genom förnuft utan endast med hårda händer. Även Amerika var
hotat av denna oordning, vars förnämsta målsman enligt amerikansk uppfattning
var den tyska militarismen och enligt Fords senare privata mening
judarna. Den andra april 1917 begärde Wilson i kongressen under stormande
bifall, att den måtte förklara krigstillstånd råda mellan Förenta Staterna och
Tyskland. »Rätten är värdefullare än freden» sade han. Därefter inrättade
sig Ford för tillverkning av krigsartiklar. De båda männen började ett krig
för att göra ett slut på kriget och alla andra krig.

Fordexpeditionen hade gjort vad den kunnat. Dess avsomnande skedde naturligt
och i rättan tid. Ford hade säkerligen ej någon klar insikt om, att expeditionen
i alla fall under det mörkaste året kom med ett ljus ifrån den nya
världen, som lyste, värmde och gav förhoppningar för oräkneliga människor.
Den bidrog i sin mån till att så fredens sådd i sinnena. Den har till sist givit
ett vittnesbörd bland många om, att det ej är dansen kring dollarn, som är
den nya världens enda symbol. Där som överallt dväljas hos människorna
tysta krafter till det goda, som beteckna det oförstörbara inom dem.

Detta var sagan om vad man skulle kunna kalla 1916 års idéer.

1917. Emellertid längtan efter förnuft kunde aldrig bringas till ro. När det ena
uppslaget ej lyckats tämja lidelserna togos nya tåg. Med året 1917 återupptogs
försöket att uppväcka internationalen från de döda. Man trodde, att socialdemokratien
vore ensamt mäktig att bringa reda i förhållandena. Denna plan vann
ytterligare uppmärksamhet, när Kerenskys ryska revolutionsregering understödde
tanken och vidgade programmet från 1915. I Stockholm konstituerades
en holländsk-skandinavisk socialdemokratisk kommitté med uppgift att sammankalla
dit en allmän internationell socialist-konferens, som skulle göra slut
på kriget. Detta var således åter ett europeiskt uppslag. Även detta var från
början ett minimiprogram så till vida, att neutrala konferensen riktade sitt
hopp till mänskligheten, under det att nu hoppet begränsades till en förväntan
på ett visst parti.

All fredsvilja i världen riktade nu sina blickar mot den tillämnade socialistkongressen.
Inte heller detta bemödande mäktade uträtta något. De allierades
vilja att hålla ut stod fast. Den andra ryska revolutionen kom och gick sina
egna vägar. Kongressen kunde ej komma till stånd och efter växlande utsikter
måste kommittén till sist upplösas. Dessförinnan avgav den ett betänkande
som väsentligen dalade ned igen mot minimiprogrammet. Belysande var, att

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

i betänkandet berördes väl nationalitetsfrågan, men den exemplifierade endast
från Europa, och detta även försiktigt och ej fullständigt. Asien och Afrika,
från vars undertryckta folk en del framställningar inkommit till kommittén,
berördes icke i kommitténs eget uttalande, förmodligen på grund av opportunism
eller under intrycket av de allmänna föreställningarna, att Europa var
liktydigt med världen. Från Egypten protesterades häremot i den svenska
pressen. En rapport från det engelska arbetareparti, som då stod ytterst till
vänster, uttalade sig dock oförbehållsamt för en nationalitetsbefrielse även
utanför Europas gränser.

Ett exempel på huru dylika minimiprogram äro ägnade att gäcka realiteterna
må anföras från denna episod. På senhösten 1917 kommo tio muselman
till Stockholm såsom representanter för undertryckta muhammedanska folkstammar
i Indien, Turkestan, Georgien, Egypten, Tripolis, Tunis, Algeriet
och Marocco. De hade lämnat sina varma länder och heta öknar, lockade av
ryktet i världen om ett ljus, som skulle brinna uppe i den kalla Norden och
stannat över vår huvudstad såsom ett Betlehem. De möttes emellertid här som
annorstädes av en vanlig politik, en enveten dyrkan av världen och dess kvantiteter
och ej av hela den sanning, som skulle göra dem fria. Den stora fredskongressen
fanns endast i deras fantasi. Innan de återvände med sina brustna
illusioner, rulle de klargöra inför en svensk publik sina bekymmer. De togos
om hand av 1916 års fredskommitté, som ordnade ett möte åt dem. Polisen
förbjöd dem att tala offentligt och vi utfärdade då personliga inbjudningar till
en mängd människor, så att Victoriasalen blev fylld av folk. De framlade ett
gemensamt uttalande samt yttrade sedan var och en i korthet, vad han hade
på hjärtat. En indier, som avslutade talarnas råd, yttrade såsom avslutningsord:
»Fred åt de krigande nationerna, frihet åt de undertryckta folken, kärlek åt
alla, Indien åt indierna.» Anförandena översattes för publiken genom tolk.
Detta var allt som det förlovade landet kunde skänka dem.

Samtidigt med dessa nya socialdemokratiska strävanden hopade sig nya moln
i både väster och öster. Nordamerika kastade sig som sagt in i kriget. I öster
stormade en ny makt fram med ett maximiprogram i vapenskölden och en ny
värld i kikaren. Det var en konkurrent även i vapenmakt med entent- och
centralmakterna. Leninismen ville bygga upp freden med våld på andra vagar.
Den hamnade till sist liksom de andra våldsmakterna i ett minimiprogram.
På dess dagordning stod nämligen icke målmedvetet betvingandet av den andliga
kapitalismen och den andliga fattigdomen. Detta är ett stort världshistoriskt
kapitel, som måste i denna framställning lämnas åsido i- vidare mån än nu sagts.

Allt detta virrvarr var sammanfattningen av 1917 års idéer.

I detta skick mötte världen krigsåret 1918. Nordamerika både motiverat sitt
deltagande i kriget med ideella bevekelsegrunder. Det var upprört över det
tyska undervattensbåtskriget och man såg ingen annan utväg att bringa Europa
till besinning och göra slut på det kaos, som hotade hela världens trevnad och

1918.

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

intresse. Av många naturliga skäl förklarades dock icke krig mot båda de kämpande
grupperna, utan en uppryckning skedde på ententens sida. Blodsbandet
drog samman. Kejsar Wilhelm och det preussiska militärväsendet voro också i
amerikanarnas ögon de verkliga upphovsmännen till ofreden. Samtidigt förklarades,
att vid fredsslutet skulle Förenta Staterna intaga en opartisk ställning
och uteslutande ägna sig åt att bigga grund till en varaktig fred.

Till fullföljd av dessa grundsatser framlade presidenten Wilson i sitt budskap
till den nya amerikanska kongressen den 8 januari 1918 ett »program till
världens fred». Detta program, vartill ett utkast förut gjorts av Wilsons rådgivare
och hjälpare, den bekante överste House, sammanfattades i de berömda
14 punkterna. Denna glimt av Amerikas själ må här återgivas. Punkterna voro
i sammandrag följande:

1) Öppna fredsfördrag och inga hemliga överenskommelser av något slag.

2) Absolut navigationsfrihet på haven utanför territorialvattnen såväl i
fred som i krig med visst undantag.

3) Avlägsnandet så vitt möjligt av alla ekonomiska skrankor och upprättandet
av lika handelsvillkor bland alla nationer.

4) De nationella rustningarna reduceras till minsta utsträckning, som är
förenlig med det egna landets säkerhet.

5) Opartisk reglering av alla koloniala krav med iakttagande av principen,
att de intresserade befolkningarnas intressen måste hava samma vikt, som kraven
hos den regering, vars rättsanspråk skall avgöras.

6) Utrymmandet av ryska territoriet och full frihet för Kyss! and att bestämma
sin politik.

7) Belgiens utrymmande och restaurering utan något som helst försök att
begränsa dess suveränitet.

8) Franska territoriet befrias och den rättskränkning, som 1871 förövades
i fråga om Elsass-Lothringen, gottgöres.

9) Justering av Italiens gränser efter nationalitetslinjer.

10) Folken i Österrike-Ungam erhålla det första tillfället till autonom utveckling.

11) Rumänien, Serbien och Montenegro utrymmas. Serbien erhåller tillträde
till havet. Balkanstaternas ömsesidiga relationer regleras och garantier för
dessas integritet skapas.

12) Turkiska delarna av Osmanska riket erhålla suveränitet. Andra nationaliteter
inom detsamma tillförsäkras trygghet till liv och tillfälle till autonomisk
utveckling. Dardanellerna öppnas för fri passage under internationell
garanti.

13) En oavhängig polsk stat upprättas av områden, som bebos av odisputabelt
polsk befolkning, vilken tillförsäkras tillträde till havet.

14) »Ett allmänt förbund av nationer måste bildas i enlighet med särskilda
överenskommelser i syfte att förläna ömsesidiga garantier för politiskt oberoende
och territoriell integritet för stora och små nationer i lika grad.»

Motioner i Första kammaren, Nr 196. 17

I ett tal till kongressen fastslog Wilson dessutom fyra »principer, som skola
tillämpas». I huvudsak avsågo de, att uppgörelsen måste grundas på den väsentliga
rättvisan och jämkningar, som ha största utsikter att åstadkomma en varaktig
fred, att folk och provinser icke skola bytas som lösören och att spelet
om maktbalansen måste nu hava »för alltid blivit misskrediterat», att varje
territoriell uppgörelse sker i befolkningens intresse och icke såsom en kompromiss
mellan rivaliserande staters anspråk, och att alla tydligt bestämda
nationella strävanden skola tillfredsställas så långt som möjligt.

Nu blev det åter en fråga om samling av alla för att slå ned kriget. Tallösa
böner uppsändes att det måtte lyckas de fjorton punkterna att komma i hamn.
Amerika framträdde åter såsom en representant för idealismen. Denna gångdock
med det officiellas makt och myndighet. För Europa var det en ganska
främmande företeelse att en statsmakt i en allvarlig situation sökte göra gällande
besjälade grundsatser. Det kom därföre i den fredsälskande allmänna
opinionen något profetiskt över Förenta Staterna och dess presidents goda vilja.

Närmare besett innehöll dock programmet ingenting annat än en del satser,
som i den pacifistiska världen sedan gammalt och under kriget från alla fredsälskande
ansetts såsom självklara. Även tanken på ett nationernas förbund var
icke på något sätt ny och den var vid fredsslutet ofrånkomlig. Punkterna och
än mer Wilsons personliga motivering för desamma röjde i anslaget ansatser
till maximiprogram. De handgripliga resultaten åter buro närmast prägeln av
ett minimiprogram. Programmet var avsett att bringa reda i Europa, men icke
i världen. Det var därför påfallande, att någon anspelning på Asiens och Afrikas
beroende kulturfolk alldeles saknades. Det skänktes ingen honnör åt den
fullständiga avrustningen såsom ett eftersträvansvärt mål. Programmet ordade
endast om nedsättning i rustningarna och gav därigenom upphov till detta
numera överallt kanoniserade begrepp. Punkterna gåvo sig icke in på den
sociala frågan, tidens störa ekonomiska problem. De äventyrade sålunda, att
vilja bygga upp ett förbund av vulkaner utan varaktigt yttre eller inre fred.
En gapande lucka var den totala frånvaron om anspelning ens på den ännu
viktigare grundvalen för permanent fred, nämligen upphöjande! av människornas
ka rak tä inlåning till en samhällsangelägenhet. Utan andlig frihet för individerna
är deras ekonomiska frihet ett självbedrägeri, en utopi. Naturligtvis
saknades varje erinran om världsspråket, den främsta internationella inrättningen
för andarnas förbrödring.

Det är givet att i världens nuvarande skick och allra minst vid en segerfred
kan begäras mycket. Det är ock förklarligt, att Englands, Frankrikes och
Italiens allierade icke kunde vid det tillfället röra för mycket vid de förras
privilegier och särskilt icke vid den utomeuropeiska nationalitetsfrågan, vilken
säkerligen icke heller var populär i hemlandet. När skola statsmännen förstå,
att vad som kan ske för tillfället icke får utesluta förkunnelse om vad i stort
skett bör ske? Om det senare ej underlåtes, kan mer avvinnas dagspolitiken
under intryck av en ren atmosfär, som tillåter allt att växa bättre.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 3 samt. 53 höft. (Nr 195—196.) 2

Motioner i Första hammaren, Nr 196.

1919.

Det nuvarande
tillståndet.

Nu slogo fram emot årsskiftet krigets böljor plötsligt samman i en vapenseger
med bränningar och skum på vågorna. Bland denna böljegång brottades
fredshoppet. De neutralas förhoppningar om en utmattningsfred gingo om
intet. I motgången folio de allierade såsom människorna i allmänhet tillbaka
på rätten såsom en andra försvarslinje. Nu skymdes den åter mycket bort av
segern. I denna påfrestande situation ställdes det amerikanska programmet,
trots sin försiktighet, inför ett svårt prov.

Man har sagt, att Wilson under fredsförhandlingarna i Versailles svek sitt
program. Överste Houses memoarer giva ibland uttryck för ett visst vankelmod
hos Wilson. Ett sådant oförklarligt medgivande, som exempelvis det
tyska Tyrolens utlämnande till Italien, måste väl sägas vara en bedrövligepisod,
låt vara att Wilson därtill skulle lurats av italienarna, som fått sig
tillförsäkrad landsändan vid sitt inträde i kriget. Om man emellertid jämför
de fjorton punkterna med Versaillesfredens resultat, så framgår ju uppenbart,
att de förra i sina väsentliga delar avspeglats i det senare. Då nu efteråt
bristerna i fredsslutet och icke minst i dess skapelse, Nationernas förbund,
blivit uppenbara, ligger förklaringen väl mera däruti, att svårigheterna voro
ofantliga och punkterna otillräckliga, än i att Wilson och därmed även Amerika
svikit desamma. Vid ett tillfälle måste Wilson hota att återvända till Amerika
och ej vidare deltaga i fredsslutet.

De fjorton punkterna voro emellertid representativa för 1918 års idéer.
Ingen kan göra det omöjliga och över förmågan må ingen tvingas.

Efter detta uppvaknande ur drömmen om uppbyggandet av den goda
viljans rike övertogs verkets fortsättande av parlamentarismen. Denna uppgift
har överstigit dess redan förut underminerade krafter. En civil kristid
har avlöst den militära. Tillståndet är nu följande.

Förmodligen är det ingen som ej håller före, att vår värld kunde vara
bättre.

Bakom oss ligger ett böljande hav av bemödanden, strider och förhoppningar
för att uppbygga den goda viljans rike. Den senaste mansåldern upprullar
för oss ett överväldigande perspektiv av skiftande färgspel, brokiga
uppmarscher, framgångar och nederlag. Det har lagts råd och arbetats efter
lägenhet dagar och nätter, i vinklar och vrår och på tusende fronter, för mitt
och ditt, för medborgarna, för kvinnorna, för de betungade, för oss alla i den
vida världen. Kampglada skaror ha stormat fram och den unga vågen har
brutits i skum mot klipporna och sjunkit tillbaka i tidshavet.

Slutligen kom ödet och lade sin hand över de många små krafternas flit.
Vad de byggt upp strå för strå, tum för tum, spadtagsvis, föll i spillror för
det av statskonst och vetenskap organiserade våldets stoltaste bragd i nyare
Hd — världskriget. Efter denna syndaflod förlamades hågen hos människorna,
stjärnorna slocknade och vägarna vilsnade i skymningen.

Motioner i Första hammaren, Nr 196.

Nu stå vi här åter, en hjälplös, irrande, söndersplittrad mänsklighet utan
klara mål och behjärtade medel.

Fjorton miljoner unga soldater ha oskyldigt mördats av vår dagspolitik, av
våra statsmän med begivande av deras folk. Detta blod befruktar jorden och
ropar högt från densamma. Världskrigets tal kräver ett svar. Detta svar har
ännu icke kommit. Det är tvärtom fara värt, att de än vädjande, än befallande
rösterna do bort och förstummas under det vardagliga livets dövande
inflytelser.

Emellertid, efter vinter följer enligt naturens visa lagar alltid en ny vår.
Det kvinnliga fredsförbundet manade år 1926 på sin fredsdag till strid för
»fred och frihet». Utan frihet skapas ingen fred. Men vad är frihet?

För det första frigörelse från allt slags yttre förtryck, från vald och våld.
Kampen för rättigheterna uppfyller världshistorien med sina härskrin.

Kravet exempelvis på nationaliteternas självbestämningsrätt kommer aldrig
att tystna. Sönderjydernas skald tillropade år 1864 erövraren:

»Du kan vel kro dig av Dögnets Kår
og av Sejren de har Dig skabt;

Men Du förer en Kamp imod tusind År
og i den har Du visserlig tabt.»

De lidelsefulla förhandlingarna efter 1814 om Norges rätt och Sveriges
ära tystnade omsider år 1905 genom unionsupplösningen. Först genom denna
rättshandling erövrade de båda folken varandras hjärtan. De tre skandinaviska
korsflaggorna stodo omsider jämnställda och fria men på samma gång förenade.

Under alla dessa strider i världen för livet och makten försummas dock
den andra sidan av saken eller plikterna. Rättigheter kunna på ett varaktigt
sätt uppbyggas allenast på förpliktelser.

Viljan till pliktuppfyllelse är grunden för all verklig frihet. Den bjuder
oss att lyssna till sanningens röst och icke till auktoriteternas, att lyda samvetets
bud och icke människors. Den förpliktar oss icke minst att i statskonsten
gå till grunden av tingen. Gärna må medgivas, att dagens små omsorger
måste sysselsätta den levande generationen mest. Men det kräves också någon
ryggrad i de dagliga bestyren och någon utsikt bortom dem.

Inom parlamentariska församlingar, inom Nationernas förbund, ja, ofta
nog inom de allmänna fredsorganisationerna finnes enligt min genomlevade
erfarenhet ingen plats för mänsklighetens livsfrågor, för de gamla sanningarna.
Över portalerna står obevekligt inristat: I som här inträden, låten hoppet
fara.

Tidens största ekonomiska problem, jordens befolkningsfråga, reser sig
som ett Himalaja över det politiska flackandet, men vi se det icke.

Rasernas likställighet är en mycket obehaglig sak, som vi därför vända

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

ryggen. Samvetenas påminnelser om den vita olyckans verklighet besvär,jes
genom frammanandet av den gula farans spöke.

Nationernas självbestämningsrätt saknas till och med i folkförbundets idéprogram.
För Asiens uppvaknande, tidens största politiska tilldragelse, sticka
vi huvudet i busken. Beroende asiatiska och nordafrikanska folkslags frigörelse
anses vara en inre angelägenhet för härskande stater och icke någon internationell
rättsfråga.

Världsspråket, kronan på våra internationella inrättningar, undanskjutes
av makten och intellektualismen. För andarnas förbrödring genom ett sådant
språk vid sidan om modersmålen, byggt såsom det nu måste bli på esperanto,
klappar ej något hjärta på höjderna. Språkgränsernas hets fortsätter sina ödeläggelser.
De tre privilegierade språkens obeskrivliga förtryck över alla andra
språkgrupper, stora och små, tillbedjas slaviskt av de underkuvade själva.

Den fullständiga avrustndngen eller människornas avväpning, ett solklar!
primärt krav, mötes i den övre världen med ringaktning, och folkförbundets
krigsartiklar, de ekonomiska och militära sanktionerna, äro nästan helgedomar
i den auktoriserade fredsaktionen.

Fn allmän revision av folkförbundets akt i syfte att förbundet må bättre
motsvara sin ideella uppgift, väcker icke ens något intresse.

Ingenting äro vi dock så skygga för som det viktigaste av allt: den andliga
pånyttfödelsen. Medborgarnas karaktärsdaning och deras personligheters
inre utveckling anses icke vara någon offentlig samhällsangelägenhet. Den intellektualistiska
skolans omvandling till en karaktärsskola på samma gång
behandlas också såsom luft.

Det betonas häi-emot ofta, att man ej bör belasta folkförbundet med problem,
utan överlämna dess utveckling åt en lång självverkande evolution. Gärna
må medgivas, att varje barn av sin tid behöver en långsam uppväxt, innan
det får mandom. En sådan utveckling förutsätter dock hygien och frisk luft.
I en förskämd atmosfär blir plantan sjuklig Och avklippes lätt själva livstråden.
Det unga folkförbundet behöver på samma sätt omgivas av ren luft
för att kunna sunt Utveckla sig. Det måste med andra ord omsvävas och vägledas
av riktiga grundsatser eller, såsom vi ock kalla det, av sanningen.

På alla dylika hänvändelser svaras, att de höra hemma till predikstolarna
och föreläsningskatedrarna men icke till regeringars och folkrepresentationers
tummelplatser. Man måste dock fråga sig, om icke konsten att rätt styra
staten och i vår tid även världsstaten, måste i någon mån inläras och utövas
även på de ställen, där denna styrelse äger rum.

Ingenting förakta vi så mycket för närvarande, som »tankar i det blå».
Men vad är det för bevänt med att i möda uppodla ett stycke mark, om icke
solen skiner på detsamma och vårregnet faller däröver. Och solen hänger ju
ohjälpligt i det blå och regnet kommér också från samma försmådda livskälla.

Detta är nu några exempel på realiteter, som vi tämligen enigt förråda för
trettio silverpenningar. De enkla störa frågor, i vilka ofta gäller att folkets

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

röst är Guds röst, komma allt mindre till synes, i olkprogrammen för freden
undertryckas. Det dagas icke. Det är fortfarande vinter i konsten att rätt
styra staten.

Det program, som behöves för en vårbrytning i statskonsten, är redan sk rrv et
för nära tre tusen år sedan. Det läres sedan årtusenden utantill av varje medborgare
i Mittens rike. Lydelsen är följande:

»De gamle började med att rätt styra staten, för att rätt kunna styra staten
lagade de först, att god ordning härskade i deras familjer. För att åvägabringa
denna goda ordning, kultivefrade de först sina egna personer. För att
kultivera sina egna personer, rättställde de först sina hjärtan, för att i ättställa
sina hjärtan lade de sig vinn om sannfärdighet i sina tankar, för att
bliva sannfärdiga i sina tankar gjorde de allt för att fullkomna sitt vetande.

Att fullkomna sitt vetande består i att gå till grunden av tingen, genom
att gå till grunden av tingen blir ens vetande fulländat, är vetandet fulländat
bliva tankarna sannfärdiga, äro tankarna sannfärdiga då följer hjärtats rättställande,
med hjärtats rättställande följer personens kultivering. Med kultivering
av personen följer god ordning inom familjen, med god ordning inom
familjen ett rätt styrande av staten, med ett rätt styrande av staten följer
ostörd fred för riket.

Från himlens son till folket betraktade alla personers kultivering som roten
(till allt annat). Vårdslösa roten och ändå ordna granarna, det är omöjligt.»

Därmed är allt sagt. De andliga höjder, pa vilka ett fredsrike ensamt kan
byggas, upptornas solbelysta inför våra blickar. Detta Österns fredsprogram
kan betraktas såsom ett politiskt Fader vår. Det borde uppläsas vid riksdagarnas
öppnande och avslutande och ingå åtminstone i varje ministers och
parlamentsledamots aftonbön.

Samma tankegång avspeglas i Platons dialog Staten. »Om icke», sägei
Sokrates, »antingen filosoferna bli konungar i staten eller de, som kallas
konungar och makthavande, i sanning och grundligt ägna sig åt filosofin och
dessa båda, makten i staten och filosofin, sammanfalla till ett, då finns det,
min käre Glaukon, icke någon befrielse från det onda för staterna och icke
heller såsom jag tror för människosläktet.»

Systemet Europa och dess ättlingar äro dock fortfarande ivrigt sysselsatta
med att vårdslösa roten och ändå försöka ordna grenarna.

Vi tala visserligen om andlig kultur. Anden har emellertid två sådor: förståndet
eller intellektet och samvetet. Västerlandet uppskattar endast den
förra sidan av själen. Den hyllar vetenskapen såsom intellektets högsta instans.

Såsom enskilda personer säga vi däremot i ljusa ögonblick, att vi böra
handla »efter bästa förstånd och samvete». Här träder samvetet fram ur vår
undermedvetna värld. Den undandrar sig intellektet och vetenskapen. Men
den är den högsta andliga makten, den enda enhetsfronten ibland människorna,
den största hjälparen i mänsklighetens nöd, den ende, som ger förmåga i mot -

t ram tiden.

22 Motioner i Första kammaren, Nr 196.

sats till makt, den egenskap, som i ännu högre grad än förståndet höjer människan
över djuret.

På formaldemokrati kan således ingen verklig framfärd byggas. Tillblivelsen
av fred på jorden och människorna en god vilja bottnar i en uppfostringsfråga.
Den verkliga befrielsen kommer väl aldrig förrän möjlighet till
upplysning och självansvar föhmnas individerna, dessa odelbara världar för
sig, vilka, likt Vintergatans stjärnor ovanom, äro utströdda över markerna
för att strida för sitt liv mot de förtryckande makterna inom och utom dem.

Ni unga särskilt, som tillhöra framtiden. Handen på hjärtat. Samlen eder
till eftertanke. Det är någon, som väntar på eder. Den nya tiden förväntar ett
korståg från det unga släktet mot morgonrodnaden av en ny och bättre värld.

Riktlinjerna för framtiden förutsätta ingen upp finnarkonst. Var och en,
som vill något, kali plocka fram dem ur mänsklighetens visthusbod.

Det båtar föga och kan rättvisligen icke ifrågakomma att bryta staven
över det förflutna. I alla tidsåldrar har människan först format kärlet, innan
hon fyllt det med innehåll. Parlamentarismens röjning med yxan för att bana
väg för alla människor genom vildmarkerna är en pioniärgärning. Nu komma
de nya uppgifterna över oss. Det gäller ingenting mindre än att tillika skapa
själskultur och självansvar hos de människomassor, som nu av formaldemokratien
släppts in på storrå landsvägen och trängas om varandra i brokig mångfald
av klasser och intressen. Inför denna väldiga folkvandring mot samvetsstaten
sjunka de nationella staternas inre angelägenheter hädanefter ned till
kommunalpolitik, under det att internationalismens ande svävar över folkens
gemensamma bemödanden. Utrikespolitiken och dess hägrande mål, ekonomisk
och andlig frihet för alla, eller med andra ord fredsfrågan rycker upp i ledningen
såsom den i stort sett yppersta angelägenheten. Detta innebär icke
något underskattande av dagens små omsorger och de särskilda staternas inre
politik, som i sitt slag också äro grundläggande samt måste intressera
människorna mest. Dessa omsorger lättas tvärtom genom den större vägledningen.

Vid denna ingång till maximiprogrammens tillblivelse bör det vara praktiskt
att taga fasta på ett ideal, som åtminstone till namnet för närvarande
hyllas av alla. Detta ideal är en samverkan mellan alla folk för en gemensam
förnuftig framtid. Även de, som ovilligt vika ifrån sina negationer och
rygga tillbaka för grunden av tingen, hava dock omsider fått för sig, att
folkförbundets tanke är förträfflig. Ingen vill heller bestrida, att det nuvarande
folkförbundet av naturliga skäl i begynnelsen blivit särdeles ofullkomligt.

Det gäller väl således att bättra på verket. Detta kan ske genom att upphäva
folkförbundet och bilda ett nytt eller genom att göra det nuvarande folkförbundet
nytt. Bägge vägarna leda till samma resultat, men den senare är uppenbart
den enda framkomliga. Då förbundsakten är även Sveriges högsta utrikes -

Motioner i Första hammaren, Nr 196.

politiska lag, har vårt land befogenhet och plikt att påkalla de förbättringar
i akten, som äro ofrånkomliga. Det bör ej vara tillåtet att offra en generation
i sänder för granskning av blott en av detaljerna. De civila lagarna underkastas
vid behov en allmän revision. Akten om Nationernas förbund har icke
ens vid sin tillkomst uppfyllt då berättigade anspråk och tarvar således an
mera nu en generell revidering.

Vid Sveriges inträde år 1920 i folkförbundet betonades av svenska statsmakterna,
att förbundet utgjorde om än ofullkomligt ett första försök att samla
stater och folk till samfällt arbete för fredens bevarande och rattens hävdande
i världen. Riksdagens flertal uttalade därvid den förvissningen, att
landets regering skulle oavlåtligt hava sin uppmärksamhet inriktad pa att begagna
de möjligheter, som erbjödo sig, att verka för förbundets utveckling.
Denna ansats beskars dock till överensstämmelse med tidens kynne. Majoriteten
framhöll några riktlinjer för denna utveckling, vilka borde anses såsom de
viktigaste. Det sålunda framförda programmet var, så vitt jag forsta!, icke
blott särdeles ofullständigt. Det undvek ett inträngande i det väsentliga och
avsade sig därmed anspråk på att kunna tjäna såsom en ledstjärna.

En allmän revision av folkförbundets akt betyder icke blott en ändring i
form utan förutsätter en omläggning av sinnelaget. Förgäves har hitintills
de senare åren väckts förslag om en allmän revision hos riksdagen samt vid
interparlamentariska möten. Uti motionen nr 146 inom första kammaren vid
1924 års riksdag utvecklades ämnet vidlyftigt och berördes därvid såsom exempel
tolv olika punkter, som borde uppmärksammas. I förevarande framställning
har ock redan omnämnts vissa önskemal.

År 1924 anmärkte interparlamentariska unionens råd i anledning av min
motion, att saken måhända kunde lämpligare upptagas, då unionen 1925 sammanträdde
utanför Europa. Man kan fråga varför icke lika väl inom Europa.
Unionens kongress förstnämnda år förkastade förslaget, men några i öAnde
dock för detsamma. I följd av rådets nyssnämnda förespegling återkom framställningen
1925 till kongressen i Washington. Nu ställde sig rådet avvisande
utan vidare med erinran allenast, att plats ej fanns på dagordningen. Följaktligen
föll förslaget även denna gång i kongressen. En del medlemmar röstade
emellertid för detsamma. Vid allmänna fredskongressen 1926 i Geneve, där
jag ej kunde infinna mig men inlämnat förslag bland annat i förevarande ämne,
lärer majoriteten uttalat sig för en allmän revision av förbundsakten.

Det behöver ej erinras, att ett svenskt inaktiv i denna angelägenhet bör
inledas med ett försök till skandinavisk samling.

Vid nordiska interparlamentariska förbundets konferens i Köpenhamn 1926
framfördes även ämnet i ett tilläggsförslag till ett uttalande om folkförbundets
råds sammansättning. Under diskussionen uttalades för första gången, såsom
det föreföll, allmän sympati för saken. Men tillägget förkastades i alla
fall med 35 röster mot 10 (i prat. står orätt 8). Minoriteten bestod av en dansk

1 Se sid. 11 och 17 samt sid. 20.

Motioner i Första hammaren, Nr 196.

konservativ och två danska radikaler, en finsk konservativ och fem finska socialdemokrater
samt från svensk och norsk sida endast undertecknad förslagsställare.
Åtskilliga underläto att rösta.

Yrkande. På grund av denna motivering hemställes,

att riksdagen ville:

1) uttala såsom sin uppfattning, att enda utvägen ur den
parlamentariska krisen i utrikespolitiken är att de officiella
instanserna vinnlägga sig om att vid sidan av dagens omsorger
även söka gå till grunden av tingen;

2) giva uttryck åt denna sin uppfattning genom att hos
Ivungl. Maj: t begära svenskt initiativ till en allmän revision
av folkförbundets akt i syfte att dess idéinnehåll må bättre
motsvara förbundets ideella uppgift.

Stockholm den 17 februari 1927.

Carl Lindhagen.

Innehåll:

En ny utrikespolitik...............

Fredsrörelserna under världskriget. Minimi- och maximiprogrammen

1914 ......................

1915 ................... ’ ’

1916 (Fordexpeditionen m. m.)...........

1917 .....................

1918 .....................’

1919 ......................’ ’

Bet nuvarande tillståndet .............

Framtiden .................

yrkande ........

4
4
4
8

Stockholm 1927. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri-A.-B.
275888