Motioner i Första kammaren, Nr 194 (Motion 1937:194 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

Nr 194.

Av herr Lindhagen, örn en permanent organisation av »De
svenska lapparnas landsmötem m. m.

År 1920 (motion 1:208) och 1930 (motion 1:210) ifrågasattes av undertecknad
särskild representation för lappbefolkningen i riksdagen. Framställningarna
saknade särskilt första gången icke sympati men vunno ej
riksdagens bifall.

Emellertid kom den 5—9 februari 1918 till stånd ett Svenska lapparnas
landsmöte. Initiativet togs av Wilhelmina—Åsele lappförening och dess styrelse
som ställde sig som inbjudare. I en riksdagsskrivelse 1917 hade förordats
varmt ett anslag ur de tre lappfonderna till anordnande av ett allmänt
svenskt lappmöte.

Detta möte blev »ett nytt blad till det skandinaviska lappfolkets historia,
såtillvida att man då för första gången i historien tydligt märker, att detta
naturfolk insett nödvändigheten av att gemensamt företaga något för sin
andliga och sociala lyftning». Lapparna från norr, söder och väster hade
stämt möte. Man skulle kunna kalla detta landsmöte för en lapparnas riksdag.
Mötet i Östersund, till vilket även jag inbjudits, var särdeles lyckat och
intresseväckande. Ett likartat möte hade 1917 ägt rum pa andra sidan
Kölen.

Då det knappast lönar sig att återkomma med förslag till representation
i riksdagen, har jag kommit på den tanken, att inrättandet av en lapsk
riksdag kallad landsmöte vöre en naturligare och effektivare ordning för att
bereda detta europeiska minoritetsfolk ett visst matt av självstyrelse, vartill
folkförbundet i sin författning även strävar.

Torkel Tomasson och kyrkoherde Park ha även på min förfrågan förklarat
sig för egen del vara fullt eniga om behovet av en sådan organisation
och förvissade av hela lappbefolkningens bifall. De anse att initiativ denna
gång lämpligen bör tagas av Sameföreningen i Arjeplog, som förestås av en
av lapparnas märkesmän, den initiativkraftige Lars Andersson-Spellok (Rensund).
Han gjorde ett starkt intryck på mig, då han vid ett tillfälle reste
ned till Stockholm för rådplägning med mig örn vissa Sames livsfrågor.

Lapparna äro emellertid fattiga och deras landsmöten böra därför bekostas
av svenska staten, såsom även sker med svenskarnas riksdag till ofantliga
belopp. Till mötet i Östersund beviljade staten 4,000 kronor. Detta var
dock knappt tilltaget och för nästa landsmöte bör, synes mig, begäras en
handräckning med åtminstone 6,000 kronor.

För framtiden böra sådana fasta landsmöten äga rum exempelvis vart fjärde
år med rätt att efter Konungens prövning däremellan inkalla extra möten
under förutsättning av statsbidrag vid något viktigt tillfälle. I lapputrednin -

4 Motioner i Första kammaren, Nr 19A.

gens förutnämnda betänkande av 1936 förekommer ock ett uttalande örn
lämpligheten att organisera allmänna möten för lapparna.

Viktigast är emellertid nu, att under varje förhållande ett nytt lappmöte
kommer till stand ar 1937 för att bereda mötet tillfälle att uttala sig över
lapputredningens omfattande betänkande, som nu föreligger och ej hinner
bli föremål för proposition till 1937 års riksdag. Tillfälle blir därvid även
berett detta minoritetsfolk att överlägga om sina övriga angelägenheter.
Torkel Tomasson har ock nu meddelat att bland lapparna äro för närvarande
starka krafter i rörelse i syfte att i anledning av 1930 års lapputredning
åvägabringa ett allmänt lappmöte i likhet med 1918.

Det hemställes,

att riksdagen ville,

1) hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till permanent organisation
av »de svenska lapparnas landsmöten», att hållas
exempelvis vart fjärde år med stöd av statsanslag;

2) anslå 6,000 kronor eller hos Kungl. Majit begära bidrag
ur eljest tillgängliga medel till ett svenska lapparnas landsmöte
år 1937 för behandling av lapputredningens betänkande
och eventuellt andra angelägenheter.

Fem bilagor A—E åtfölja denna motion till belysande av situationen.

Stockholm den 24 januari 1937.

Carl Lindhagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

Bil. A.

Tablå

kr. 2,508:

utvisande hur statsanslaget till realisering av svenska lapparnas landsmöte
i Östersund 5—9 februari 1918 blev använt:

Till 83 av 219 lappar, vilka från Jämtland, Västerbotten
och Norrbotten bevistade mötet utbetaltes i resebidrag ..

Till tre föredragshållare å mötet (däri inbegripet resebidrag
och honorar) tillhopa............................ *

Till den, som upptecknade det vidlyftiga protokollet---- »

Till justeringsmän, vilka nödgades stanna över mötet, utbetalades
tillhopa .................................... *

För möteslokalhyra o. d. i Östersund ................ • • »

För tryckning av kallelseskrift, program och annonsering

om rum åt mötesdeltagarna ..................• • •;..... *

Till maskinskriverska för renskrivning och duplicering av

mötets protokoll, föredrag och bilagor utbetalades ...... »

Till redaktionellt efterarbete med landsmötets handlingar,
dess befordrande till regeringen och domkapitlet i Lulea,

portoutlägg o. d...................................li—i Summa

kronor 4,000: —

450: —
275: —

120: —
220: —

90: 60

148:04

188:36

Bil. B.

Ur Samefolkets Egen Tidning, nr 4, årg. 15, dec. 1933.

Till Konungen.

Konventionen har aktualiserat det samiska kolonisationsspörsmålet.

Konventionen mellan Sverige och Norge av år 1919 angående renbetning
har berövat förutsättningarna för och därför också verkat lamslående pa den
svenska renskötseln i sådan utsträckning, att det i fortsättningen icke tillnärmelsevis
är möjligt att enbart å detta näringsfång grinda lappbefolknmgens
existens. Talande bevis härför äro bl. a. de kända och alltjämt aktuella misshälligheterna
i Arjeplog. Dessa beklagliga förhallanden bero därpå, att den
från urminnes tid av svenska lappar utnyttjade betesrätten på norskt område
genom förutnämnda konvention begränsats och försvårats durhan, att
de för viss tid under året, för ett visst renbelopp upplåtna betesmarkerna
inom Norge praktiskt taget äro till föga gagn för den svenska nomadbetolkningen,
något, som för övrigt är kännetecknande icke enbart för Arjeplog
utan ock för andra trakter, där fjällrenskötsel bedrives. Den trångboddhet,
som konventionen framkallat för renskötseln, har i sin tur i bog grad återverkat
hämmande på landets skogsrenskötsel i lappmarkerna. Inom det

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

!f?''Pa. laadet radei- det till följd härav en påfallande överbelastning av alla

lgangliga betesmarker med både lappar och renar — överproduktion kan
man saga — vilket baft till följd, att fjälltrakterna äro fullständigt nedtrampade
och utbetade För övrigt kringskäras utvecklingsmöjligheterna för renskötsel^
a\ den alltjemt framskridande odlingen, som av förklarliga skäl icke
torde kunona förhindras. Fördragsamhet^! mot renskötseln är icke heller
numera pa långt nar densamma som förut. Man behöver härvidlag erinra sig
de allvarliga sammanstötningar, som — trots en omfattande administrativ
tillsyn över renskotseln, lil. a. genom lappfogdar och lapptillsyningsmän —
agde rum mellan bofasta och renskötare i de nordligare delarna av Norrbottens
Ian under vintrarna 1926 och 1929, vilka motsättningar väckte en
enastående uppmärksamhet icke allenast i dagspressen utan ock hos statsmakterna.
Komma sa härtill andra omständigheter, vilka verka hämman e

pa renskotseln — bl. a. kan man säga, att densamma står i strid med det
starka natur- och djurskyddsmtresset — bör det lätt inses, huru svårigheterna
hopa sig för renägarna.

Konventionen med Norge och det nyvaknade odlingsintresset i Norrland
ha alitsa medfört, att renbetesmarkerna numera — trots att de hos en utomstående
lämna intryck av avsevärda vidder — i själva verket äro strängt begränsade
och därtill som sagt, avbetade. På grund därav tillåta de endast
renskötare68131111 renbe agg’ som kan ge bärgning åt blott ett begränsat antal

Nativiteten hos lappbefolkningen är å andra sidan större än dödligheten
?tch aar jansen för renbetesmarkernas bärighet lokalt eller allmänt är nådd’
återstår för överskottet av lappar ingen annan utväg än att övergiva renskotselyrket,
silvida ej allvarliga rubbningar i renskötseln skola inträda. Det
mäste darior betraktas som något normalt och av omständigheterna direkt
betingat, att en viss kontingent av renskötande lappar regelbundet herodes
tryggade mojligheter att övergå till bofasthet. I detta sammanhang kan
“a™ias> att Sveriges lappar vid utgången av år 1920 beräknades utgöra
-a-! personer, av vilka 2,775 eller 34.2 procent bedriva renskötsel, medan
o,3a4 eller 6o.8 procent agna sig åt annat yrke, till väsentlig del jordbruk

Det ar salunda ett trängande behov, att det snart beredes åt den överskjutande
delen av lappbefolkningen och åt det födelseöverskott, som förefinnes
hos detta folk, en tryggad övergång till annan utkomstmöjlighet än dess ursprungliga
näringsfång, renskötseln. Erfarenheten kan härvidlag giva de
basta direktiven, ty den har redan visat, att den från alla synpunkter lyckligaste
utkomstmöjligheten för lappar, som av en eller annan anledning icke
kunna bedriva renskötsel, är nötkreatursskötsel i förening med jordbruk i de
trakter, dar lapparna äro vana att vistas. Redan 1928 års lapplagstiftning
har i viss man haft blicken öppen härför och därför också skapat vissa regler
och öppnat en del möjligheter för lappar lill bosättning, men detta har
f-* V''ai,r icke skett i den utsträckning, att de sålunda öppnade bosättningsmöjligheterna
utöva önskvärd dragningskraft. Man spårar i de stipulerade villkoren
en viss njugghet, delvis beroende på en tidigare åskådning, som föga
velat uppmuntra lapparnas bosättning. Den officiella lapp-politiken från
omkring ar 1917, understödd av lappadministrationen, har ju i stort sett utsatt
ifrån den förutsättningen, att renskötseln vore för lappbefolkningen den
enda försvarliga näringen. Annat näringsfång för densamma har därför
betraktats som mindre lyckligt. Efter dessa synpunkter har också i stort sett
lapparnas skolundervisning reglerats och anpassats. En dylik åskådning,
som i fråga om lapparnas näringsfång a priori bygger endast på renskötsel,’
mäste emellertid numera anses ohållbar och föråldrad. Etnografiska synpunkter,
huru välmenande och intressanta de än må vara. synas dock böra

Motioner i Första kammaren, Nr 194. 7

vika, när det gäller att bereda utkomstmöjligheter åt en befolkning, som på
grund av omständigheternas makt berövats nödiga villkor för sin ursprungliga
näring, renskötseln. „ , „„ , ... . .

Den lagstiftning, som reglerar lapparnas förhallanden, har alitsa hittills i
huvudsak avsett lapparna enbart som renägare oell renskötare. Med odlingens
framträngande till lappmarkerna samt konventionen med Norge av ar
1919 angående renbetet lia emellertid de naturliga betingelserna, såsom redan
framhållits, för renskötseln successivt minskats. När renskötsel och odling
sammanträffade, blev resultatet, att lagstiftningsåtgärder mäste vidtagas
till odlingens skydd. Men renskötseln kringgärdades med bestämmelser,
vilka medförde stagnation i dess utveckling.

Redan för länge sedan började dock lappbefolkningen inse det ohallbara
uti att uteslutande genom renskötsel skaffa sig sitt uppehälle och pa grund
därav sökte en del av dem att inrätta sig efter bofasta förhallanden, t ransel
några lokalt betonade, mer eller mindre isolerade stödåtgärder, som under
allra senaste tid kommit till uttryck, har emellertid lappbefolkningens av
förhållandena framtvingade övergång från nomadlivet till bofast levnadssätt
tyvärr föga beaktats och vunnit understöd från det allmannas sida. Övergången
från det gamla till det nya lia lapparna själva fatt sörja tor, sa gott
de kunnat. I många fall har det gått lyckligt, men samtidigt Ilar det också
skapats ett lapskt proletariat, vilket nu fordrar att få sin sociala fråga löst.

Av närlagda protokoll (Bil. A), innefattande opinionsyttringar vid ett
flertal sammanträden med såväl fjäll- som skogslappar i skilda trakter, framgår
att enhälliga beslut fattats, att till Eders Kungl. Majit inga med underdånig
hemställan örn att vid tillgodoseendet av utkomstmöjligheter för den del
av lappbefolkningen och dess födelseöverskott, som som pa grund av de beskurna
betingelserna för renskötseln icke längre därav anses kunna rakna pa
en dräglig existens, det lapska kolonisationsspörsmalet, som för övrigt ar av
gammalt datum och numera för lappbefolknmgen av vitalaste betydelse,
snarast möjligt matte upptagas till allsidig prövning och att det salunda tor
lapparnas bosättning äntligen skapas sådana villkor, som at vederbörande
lappar erbjuda betryggande möjligheter till en torftig utkomst.

Genom ett målmedvetet och kraftigt stöd at lapparnas kolomsationsstravanden
vinnes jämväl en naturlig avledare för konflikter, sorn uppsta ti
följd av odlingsintresset och renskötseln. I likhet med lappfolkets språkrör
Samefolkets Egen Tidning har man allestädes s al u n d a hav < 1 a t den m eli -oen att man på denna väg har att söka utgångspunkten till lappfiagans delinativa
lösning och cici enda rätta botemedlet mot de ständigt
allvarliga kriserna i renskötseln, som betingas av alltför tränga och utl etade
renbetesområden. Dock skulle åt renskötsel,! jämväl i fortsättningen agnäs
den noggranna omsorg, som motiveras av renbetesmarkernas omfattning
beskaffenhet samt övriga därmed sammanhängande omständigheter.

Snar stödaktion flir mindre bemedlade renskötare av nöden.

Intill dess att kolonisationsspörsmalet på allvar hinner tagas ripp till allsidig
prövning och eventuellt blir löst på det sätt, solnMapparna sjelva hoppas
synes det emellertid oundgängligt, att en tillfällig hjälp beredes at de mindre
bemedlade lappar, som nu under stora ekonomiska svårighet^ och i l . r
den idka renskötsel. Det finns nämligen för närvarande ett stort anta1 fattiga
renskötare, som icke på ett drägligt sätt , längden kunna halla ut s m
nomader, och det är därför för deras skull, som en stodatgard pa ett eller
annat sätt synes vara av nöden. Förhållandena i detta hänseende aio i s o

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

sett ensartade i alla trakter, där fjäll- och skogsrenskötsel bedrives I flera
avseenden lia de senaste åren varit svåra år för renskötseln. De vedervärdiga
natur- och betesforhallandena åtminstone i de mellersta och nordliga lapptrakterna
i vintras och nästföregående vinter, varom för övrigt lappadministrativa
funktionärer delvis omvittnat i dagspressen, lia medfört, att hjordarna
med eller mot renskötarnas vilja skingrats i fjälltrakterna, där renar
sa snart de kommo ned i skogslandet ömsom fällts i timmerhyggen och ömsom
dott av svalt eller fallit offer för bofastas hundar, varjämte rovdjuren
pa sina hall hariat och decimerat renhjordarna, vilka olyckor och misshälhgheter
renskötarna med bästa vilja icke kunnat förebygga eller avvärja.
Obestridligen bär härigenom de enskilda renägarnas ekonomiska ställning
allvarligt rubbats, vilket förhållande förr eller senare kommer att återverka
pa kommunernas fattigvårdstunga. Härtill kommer den ihållande depressionen,
som ytterligare tillspetsat situationen. Priset på renskötselprodukter
har sjunkit pa ett oroväckande sätt, vilket drabbar särskilt de mindre renägare
som för övrigt utgöra majoriteten av nomaderna. Avskräckande äro
också de summor, som särskilt Arjeplogslapparna måste betala till Norge i
form av betesavgifter m. m, vilket här nedan strax skall uppvisas. Renägarna
sjalva hava därför vid olika tillfällen med skärpa framhållit att
situationen för närvarande är sådan, att även lappfolket är i behov av statsmakternas
stöd, örn inte nöden skall bliva alltför tryckande.

Vid olika sammanträden hava lapparna själva sålunda beslutat att hos
Rders Kungl. Majit i underdånighet hemställa örn en stödaktion till förmån
tor företrädesvis de mindre renägarna. (Bil. A.)

Stödaktion speciellt för renskötarna i Arjeplog oundgängligen påkallad.

Men även om de omnämnda svårigheterna ställt de mindre bemedlade nomaderna
i de flesta lappmarker inför sådana svårigheter, som vädja till statsmakternas
understödjande ingripande, så torde likväl den största tillfälliga
noden för närvarande råda ibland nomaderna i Arjeplog. Visserligen ha
.?,ssa .i åtminstone vad de inflyttade Karesuandolapparna beträffar _ hit tills

räknats såsom välbärgade, ja, efter lapska förhållanden t. o. m. som
rika. Men tdl följd därav, att alltför många nomadfamiljer med relativt stafa
hjordar sammanförts till fjällen härstädes, där betesmarkerna äro ytterst
begränsade och därtill utbetade, hava renarna alltsedan Karesuandolapparnas
inflyttning ar efter år med våld begivit sig över gränsen till närliggande
norska områden, där betesmarkerna för renarna äro synnerligen inbjudande.
Särskilt under de senaste åren, då vintrarna varit så ogvnnsamma från renskotselsynpunkt,
att renhjordarna trots allt arbete skingrats, ha dessa i all
synnerhet överskridit riksgränsen och översvämmat norska betestrakter Under
bade nästföregående och sistlidna vinter var det alldeles hopplöst att försöka
att förhindra dessa olovliga invasioner av renar till Norge. Renägarna
hava alitsa stått maktlösa inför dessa beklagliga missförhållanden. I sin
ioooV an ,me,c! anledning härav gjorde därför Arjeplogslapparna vintern

j 11 underdani8 hemställan hos Eders Kungl. Majit, att underhandlingar
med den norska regeringen måtte upptagas för utverkande av lindring i renbeteskonventionens
bestämmelser, i fråga örn skadersättningar och betesayglfter
till Norge under exceptionellt dåliga natur- och betesförhållanden,
såsom fallet var under den gångna vintern. Framställningen föranledde
emellertid ingen Eders Kungl. Majits åtgärd, tydligen av den anledningen att
den av renägarna då föreslagna utvägen vöre mindre lämplig, men såsom
ett symptom för ett pressande nödläge torde ifrågavarande framställning i
alla lall vara talande nog.

Motioner i Första kammaren, Nr 19U.

Då enligt konventionen nied Norge endast ett begränsat antal renar från
Arjeplog årligen få beta inom vissa angränsade områden endast under tiden
den 1 juli—31 augusti, hava de olovliga reninvasionerna från Arjeplog till
Norge under annan tid av året medfört, att norrmännen utkrävt stora summor
i form av betesavgifter och takster av renarnas ägare genom länsstyrelsen
i Norrbottens län, som också i första hand förskotterat beloppen, men
som sedan söker inkassera dessa av resp. renägare.

Att det verkligen är fråga örn sådana summor, som överstiga renägarnas
förmåga att betala, torde framgå av följande siffror.

Enligt bilaga B. måste ju renägarna för åren 1928—1932 gemensamt utbetala
kr. 40,872:90 i betesavgifter, kr. 13,122:12 i skadeersättningar, kr.
5,547: 18 för hopsamling och utdrivning och kr. 2,500:— för återhämtning
av renar. Huru mycket av dessa summor, som belöpa sig på enskilda renägare,
framgår av bilaga B. Av denna följer härnedan ett sammandrag.

Ren

g a

Ren antal vid sista renräkningen år 1931	Betesavgifter m. m. till Norge för åren 1928—1932 kr.
2,614	7,330:08
	261: 70
_	237:99
_	384:29
2,044	4,222: 75
1,396	4,091:11
	140: 79
_	154:41
439	1.493: 74
1,307	3,539: 33
409	1,637: 85
329	910: 05
243	734: 06
848	3,837:80

Anders Andersson Blind, Semisjaurs lappby..........

Anders Andersson Blind, d. y., Semisjaurs lappby----

Johannes Andersson, Semisjaurs lappby..............

Anna Blind, Semisjaurs lappby ....................

Olov Olsson Blind, Semisjaurs lappby ..............

Jonas Olsson Blind, Semisjaurs lappby ..............

Olov Johannes Blind, Semisjaurs lappby ............

Anders Jonsson Blinds sterbhus, Semisjaurs lappby ..

Anders Alson Omma, Semisjaurs lappby ............

Per P:son Kuhmunen, Mavasvuoma—Luokta lappby..
Johan Persson Spiegli, Mavasvuoma—Luokta lappby..
Johan Eriksson Steggo, Mavasvuoma—Luokta lappby..
Anders Persson Ruong, Mavasvuoma—Luokta lappby
Per Larsson Fjellman, Semisjaurs lappby............

Det sistnämnda fallet i ovanstående tablå är särskilt ett talande exempel
på, huru hårt inkasseringen av ifrågavarande belopp drabbar den enskilde.
Då nämligen den därstädes nämnde renägaren Per Fjellman icke mäktat betala
den på honom påförda skadestånds- och betesavgiftssumman, har utmätning
av icke mindre än 200 st. av hans renar måst verkställas. Vid den
senaste renräkningen 1931 hade han emellertid icke mer än 848 renar. Sedan
dess hava 278 renar tvångsnedslaktats för honom. Dessutom har under
de senaste årens svåra betesförhållanden hans renhjord decimerats sa mycket,
att han innevarande år ansåg sig hava kvar endast 250 st. renar. Nät
alltså utmätningen verkställts, har han i sin ägo blott ett obetydligt antal
renar, med vilka han ingalunda kan försörja sin familj på 6 personer.

Detta fall är så mycket mer ömmande, som denne renägare — en infödd
Arjeplognomad ■—- kommit i denna olycka allenast till följd av dislokationen
av'' icke mindre än 4 familjer Karesuandolappar till hans gamla renbetesland.

Ifrågavarande fall har på detta ingående sätt relaterats för att klart belysa
lägets allvar med hänsyn till enskilda renägare, som på liknande vis mer eller

mindre ruineras. ...

Det bör också i detta sammanhang framhållas, att en hel del nomader tor
skador under samma år tidigare betalat rätt så stora summor. Dessa hava
i många fall indrivits genom lapptillsyningsmannen, som vanligtvis utfärdat

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

kvitton, a mottagna belopp av följande lydelse; »Av N. N. för räkning Länsstyrelsen
i Norrbottens län för betesavgift till Norge.» Bilaga C. utgör ett
talande exempel härpå, och här nedan följer ett utdrag av dessa:

Per Larsson Fjellman................ sammanlagt kr. 965: 86

And. Jonas Blind.................... » , 104:46

Anders Andersson Blind.............. » » 2,787: 20

Olov Olovsson Blind ................ » » 1 354:35

Anders A. Omma.................... , » 56g. $7

Anna Blind ...................> » 153:13

Jon. Olson Blind.................... » 5, 7 58g. 27

Anders Persson Buong .............. » » 234:23

I berörda höga siffror hava inga betesavgifter och takster för vintern 1932
—1933 medtagits. Enär — såsom redan påpekats — betesförhållandena
denna vinter voro de sämsta i mannaminne inom det egna landet, men däremot
relativt goda inom norskt område, hava renar mot lapparnas vilja
i ganska stor mängd under sagda tid i spridda flockar trängt in i Norge,
där de ock under ständig bevakning av renägarnas manskap — trots renbeteskonventionens
stränga bestämmelser — måst beta en tid av vintern 1932
—1933 för att icke gå under av svält.

Enligt uppgift från lappfogden i Norrbottens södra distrikt föreligga för
närvarande ytterligare krav för ifrågavarande tid på icke mindre än tillhopa
kr. 36,794: 45, vilka krav dock äro under utredning och sålunda ej ännu
definitivt avgjorda.

Av det ovan anförda rörande olika krav från Norge torde det sålunda
med önskvärd tydlighet framgå, att nomaderna i Arjeplog måste ovillkorligen
gå under i ekonomiskt hänseende, därest dessa stora belopp skola betalas
av dem själva. Men därigenom icke blott omöjliggöres renskötselns vidare
bedrivande i dessa trakter, utan den slutliga konsekvensen blir den,
att fattigvården tvingas att taga hand örn de lappar, som genom de höga
utgilterna till Jsorge bliva utfattiga. Lappbefolkningen i alla trakter inser
också till fullo den allvarliga katastrof, som på detta sätt hotar att drabba
en hel sockens fjällbefolkning och renskötsel. Därför ha både fjäll- och
skogslappar enat sig örn att även i denna viktiga livsangelägenhet påkalla
Eders Kungl. Maj:ts nådiga hjälp. (Bil. A.)

En utvidgning och reorganisation av de pågående lapputredningarna

kräves.

Med anledning av ovan berörda och alltjämt aktuella misshälligheter i
Arjeplog, närmast förorsakade av renbeteskonventionen av år 1919, som direkt
föranledde överflyttningar av en hel del renskötare med renhjordar
norrifrån till Arjeplog, mer än vad betesmarkerna där kunde tillåta det,
väcktes i riksdagen ar 1930 av borgmästare Carl Lindhagen en motion, som
resulterade i en mindre kommitté, som fick bemyndigande att vidtaga åtgärder,
som gå utöver den nuvarande lappadministrationens befogenhet i
Norrbottens län. Dessa utredningsarbeten vörö mycket välkomna, men lapparna
hade dock vid deras tillkomst en känsla av, att det hade varit lyckligt,
om nämnda kommitté hade fått en mera fristående karaktär, än vad nu
är fallet, då den är lokalt betonad och står under ledning av länsstyrelsen
i Norrbottens län. Denna åsikt har sedermera ytterligare stärkts, då man
allt mer och mer vunnit bekräftelse på att konventionen och det nyvaknade
odlingsintresset i lappmarkerna i själva verket beskurit villkoren för ren -

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

skötseln i sådan utsträckning och i övrigt medfört sådana olägenheter i alla
lapptrakter, att tillrättaläggandet och lösningen av de lapska problemen
måste ses från en helt annan synpunkt och fotas på helt andra grunder, än
man hittills utgått ifrån och byggt på. Lokalt betonad prövning av uppkomna
misshälligheter kan knappast vara till fyllest, enär symptom, liknande dem
i Arjeplog, spåras i alla lappmarker. Såsom ett viktigt problem, som ropar
på snar lösning, har ju redan framhållits, hurusom enbart det lapska kolonisationsspörsmålet
är en angelägenhet av vitalaste betydelse för lappbefolkningen
i gemen. Därför är det ett allmänt önskemål bland lapparna, att
nämnda kommittés utredningsarbeten utvidgas och att av lapparna utsedda
representanter måtte beredas säte och stämma i densamma. (Bil. A.)

Samernas representationsfråga m. m.

De spörsmål som bär ovan berörts och även andra för lappbefolkningen
betydelsefulla livsfrågor hava aktualiserat ett länge känt behov av en lapparnas
egen representant i riksdagen. All erfarenhet giver nämligen vid handen,
att därest en folkgrupps livsintressen och livsfrågor skola kunna pa ett
effektivt sätt bevakas och befrämjas, så måste denna folkgrupp på något sätt
representeras i riksdagen. Vad lappfolket beträffar, har det visserligen haft
och fortfarande har välvilliga förespråkare i den lagstiftande riksförsamlingen,
men det är i alla fall av endast välvilja dessa taga sig an lapparnas
sak En helt annan inställning till och kontinuitet i de olika lappfragorna
måste det emellertid bli, därest en egen lapprepresentant funnes i riksdagen.
Uppenbart är, att denne både kunde och ville taga viktiga initiativ till lappfolkets
bästa, så snart sådant vore av nöden. Utan tvivel kunde därför
reformförslag till förmån för renskötseln och andra lapska förhållanden ske
på ett mera normalt och organiskt sätt, än vad nu är fallet.

Man kunde ju visserligen kanske ha rätt att vänta, att lapparnas angelägenheter
bäst skulle kunna bevakas och befrämjas genom den s. k. lappadministrationen,
som i viss mening är överorganiserad, men erfarenheten
Ilar tyvärr visat, att denna har till sin huvudsakliga uppgift att endast bevaka
författningarnas strikta efterlevnad. Det ligger därför i sakens natur,
att den då icke gärna är mäktig till uppslag och initiativ i positiv riktning.
Därtill saknas också det personliga intresset och den nödvändiga sakkunskapen.
. ... lif»

Därför anser nu lappbefolkningen, att tiden är inne, da den borde la en
egen representant i riksdagen. För en utomstående torde det visserligen
te sig, som örn frågan rörande lapparnas representation vore överflödig, ty
jämförda med röstsiffror i allmänhet äro ju lapparnas sammanlagda röstsiffror
alltför oproportionellt obetydliga, när det gäller kravet på en egen
riksdagsman. Men det är dock att märka,, att det här i alla fall rör sig
om en hel folkgrupp, som företräder avsevärda sociala och kulturella intressen.
Betraktar man saken från sistnämnda synpunkt, skall man säkerligen
finna, att lapparnas representationsfråga är av synnerligen vital betydelse
och därför också värd att stödjas även av deni, som till äventyrs
kommit litet längre fram på vägen för kulturell utveckling.

Frågan om lapparnas representation i riksdagen har också redan tva
gånger, nämligen åren 1920 och 1930, motionsvis framförts i riksdagen av
borgmästaren Carl Lindhagen, som därigenom och genom många andra betydelse
till la insatser gjort sig förtjänt av lappfolkets djupa och varma tacksamhet.
Den behandling, som denna fråga åtminstone år 1920 fick i riksdagen
ger också rätt åt lappfolket att hoppas, att dess dröm och önskan

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

orri en egen representant i den lagstiftande folkförsamlingen skall slutligen
av statsmakterna behjärtas. Lappbefolkningen har därför beslutat, att jämväl
denna angelägenhet hos Eders Kungl. Majit i underdånighet hemställa
om åtgärder för denna frågas lyckliga lösning.

Till stöd för de hänvändelser vi sålunda i olika avseenden tillåtit oss, få
vi jämväl och icke minst i fråga om representationsrätt i svenska riksdagen
åberopa den särskilda hänsyn, som genom fredsslutet skall under folkförbundets
hagn ägnas de europeiska minoriteterna. Även de svenska delegerade
i folkförbundets förhandlingar hava ju ägnat uppmärksamhet åt denna
sak, och senast har — enligt meddelande i pressen — utrikesminister Sandler
rallt en lans i Genéve för densamma.

än iner. En huvudpunkt i detta folkförbundets europeiska bemödande
för tillvaratagande av de europeiska minoriteternas rätt är överhuvudlaget,
att dessa såvitt möjligt och åtminstone på nära håll styras av självvalda
tjänstemän, utsedda bland deras eget folk. Vi syfta härmed för vår
del närmast på lappfogdarna och lapptillsyningsmännen. Det ligger i sakens
natur och vitsordas av erfarenheten, att dessa, av svenska ämbetsverk —
utan lapparnas hörande —• enbart ur den svenska rasen, åtminstone vad
lappfogdar beträffar, utsedda, tämligen — i synnerhet där ute på de öde
vidderna — sjalvradiga befattningshavare skola på sätt, ovan skildrats, mera
betrakta sig som polistillsyningsman för lagarnas formella efterlevnad, än
målsmän för lapparnas välfärd. Därom framfördes även i en motion
i forsta kammaren vid 1933 års riksdag lappallmogens klagomål, sammanfattade
i en vid motionen fogad framställning i Samefolkets Egen Tid -

Likaledes mäste ifragasättas nyttan och befogenheten av länsstyrelsens rätt
alt upphava lapparnas val av ordningsman och utnämna annan i stället.

Lapparnas självvalda tjänstemän kunna hava fel. De av svenska ämbetsverk
till uppsyningsman över lapparna utsedda svenska befattningshavare
mäste i stort sett — ingen regel utan undantag — hava flera.

Av dessa »nationella» anspråk från det lapska minoritetsfolket följer ock,
a:: k°ommitteer och vid underhandlingar, svenska såväl som mellanfolkliga
uti frågor, som röra lapparnas speciella förhållanden, även lappar böra insaUas
som delegerade. Detta skedde först i följd av en påminnelse därom
lian 1920 ars riksdag. Nu börjar emellertid denna riksdagsskrivelse falla i
glömska. Någon sadan representation förekommer därför ej, såsom redan
nämnts, i den nuvarande speciella Norrbottenskommittén, vars sammansättnmg
vi tillåta oss anse bort vara en annan, och vars uppdrag vi, som sagt
hemställt bora omvandlas till en med vidare befogenhet utrustad och från
allmänt ämbetsverk fristående undersökningskommission.

Vi hålla sålunda före, att en revision även av den svenska lappförfattmngen,
för hävdandet av det i alla tider dock lojala lapska minoritetsfolkets
genföretagesingSratt °C * Utan avvaktan Pa övriga överväganden ofördröjli .

} de.fta sammanhang må det icke anses förmätet av oss, örn vi nu omsider
fasta regeringens uppmärksamhet på en av grundorsakerna till de svenska
lapparnas utarmning och kanske hotande undergång, nämligen konventmnen
mellan Sverige och Norge angående renbetning av år 1919. Det kan

oss ovan*sld 1 drats^ aVSett’ att den skulle fa sådana följder, som skett och av

Underhänderna hava förklarligt nog ej förutsett dem, och lapparna helios
utäntor dem och fingo, säges det, icke ens kännedom örn, vad det var frågan
örn, förrän de ställdes inför ett fullbordat faktum.

Konventionen bör åter granskas i ljuset av sina verkningar, och rättelser

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

vidtagas i vad som blivit försummat. I varje fall är det påkallat, att grunderna
för skadestånden och betesavgifterna rättvisligen prövas samt att
bättre kontroll, även med svensk medverkan, stadgas över de belopp, som
från Norge debiteras och av lapparna hänsynslöst indrivas ur deras enda
eller förnämligaste egendom, renarna.

Vi tillåta oss sålunda yrka, att Eders Kungl. Majit täcktes inleda underhandlingar
med Norge om granskning av förenämnda konventions verkningar
och därav påkallad revision av densamma.

Med stöd av vad sålunda framhållits och med hänvisning till närlagda
protokoll få undertecknade valda ombud å lappbefolkningens vägnar i djupaste
underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kungl. Majit vidtaga åtgärder
i syfte i ...

Ilo) att snarast åstadkomma en revision av författningen om den lapska
kolonisationen, så att den i tillämpningen bereder utkomstmöjligheter för
den lapska befolkning, som till följd av de numera begränsade betingelserna
för både fjäll- och skogsrenskötsel icke enbart därav kan räkna på en torftig
utkomst samt att för lapparnas bosättning äntligen skapas sådana villkor,
som verkligen utövar någon dragningskraft på vederbörande lappar och
erbjuda dem möjligheter till en dräglig existens;

2:o) att intill dess kolonisationsfrågan hinner bli löst skyndsamt ur lappfonderna
elier ur andra tillgängliga medel beviljas erforderliga anslag i syfte
att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län på lämpligt sätt
hjälpa de mindre bemedlade renskötande fjäll- och skogslapparna;

3:o) att ur Norrbottens läns lappfond eller andra tillgängliga medel beviljas
tillräckliga anslag för likvidering av de avsevärda belopp till Norge
i form av betesavgifter och takster, som på grund av vidriga natur- och
betesförhållanden drabbat de nuvarande Arjeplogslapparna och som de
själva icke utan ruinerande ekonomiska rubbningar kunna likvidera;^

4:o) att de pågående lapputredningar som anbefalldes år 1930 måtte utvidgas
med befogenhet att pröva förhållandena i samtliga lappmarker samt
att tre av fjällapparna utsedda representanter, nämligen en från vart och ett
av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt minst en representant,
utsedd av skogslapparna måtte beredas möjlighet att med beslutanderätt
medverka i den kommitté, som nu arbetar med lappfrågor rörande Norrbottens
län samt att slutligen denna kommitté därtill utökas med borgmästare
C. Lindhagen, landshövding G. Rosén och hovrättsrådet Ph. Aastrup;

5:o) att lappbefolkningen må kunna berättigas att i riksdagen erhålla egen
representant;

6:o) att en revision av svenska lapplagstiftningen även för hävdande av
det lapska minoritetsfolkets tillbörliga självstyrelse genom okvald befogenhet
att själva utse ordningsmän och lappfogdar ofördröjligen företages, och
för det

7 :o) att underhandlingar med Norge upptagas om revision i ovan angivna
avseenden av konventionen mellan Sverige och Norge av år 1919 i fråga örn
renbetning.

Stockholm den 7 november 1933.

De sju slutyrkandena.

Torkel Tomasson.
Nils Thomasson.

Underdånigst:

Gust. Park.
J. O. Ollén.

Jonas Ahrén.
Anders Georg Nilsson.

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

Ur Samefolkets Egen Tidning, nr 2, årg. 16, juni 1934.

Borgmästare Lindhagen interpellerar statsministern.

Kan det förväntas, att regeringen söker lösa lappfrågan någorlunda från

grunden?

Samefolkets deputation till regeringen den 7 november i fjol och de därvid
framställda önskemålen lia i hög grad fäst uppmärksamheten på lappfragans
nuvarande läge. Och det vill nästan synas, som örn länsstyrelsernas
remissutlatande ej bleve avgörande för regeringens ställningstagande. Åtminstone
fortsätter, énligt vad statsministern meddelat, ärendets beredning
inom vederbörande departement.

Borgmästare Carl Lindhagens inställning till samespörsmålen är sedan
tidigare val kand. Aven denna gång har han fullföljt sin väktaregärning
och dragd en lans for säternäs spörsmål. Detta skedde i en interpellation
till statsministern den 11 sistlidne maj. Då denna interpellation är ur samisk
synpunkt utomordentligt förtjänstfull och desslikes ur historisk synpunkt
märklig, atergiva vi den ur riksdagens protokoll i första kammaren för den
11 maj i det följande in extenso:

»Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: I en petition till

Konungen den 7 november 1933 framfördes av en lappdeputation en hemställan
örn en revision från grunden av det lapska minoritetsfolkets livs,
ni?8 mec* behörig hänsyn givetvis även till andra angelägenheter. Man
skulle kunna saga, att petitionen utmynnade i ett bestämt krav att det nu
ej hangre vöre försvarligt att allenast lappa på lappfrågan och förvandla den
till ett lappverk. En svar uppgift visserligen, men så mycket mer angelägen
1 sammanhang darmed upprepades en gammal erinran emot den svenska
lappadministrationens avigsidor. Lapparna önskade hellre målsmän för
lappfolkets välfärd an en tillsyn över renskötseln, vilken Same ansåg mera
lia karaktar av polisväsende.

Kraven utmynnade i sju yrkanden, som i korthet kunna sammanfattas sålunda:
den lapska kolonisationen i förgrunden, ekonomiskt understöd även
at de arbetslösa obemedlade lapparna, statsbidrag till likvid av ruinerande
skadestandsbelopp till Norge, en neutral allsidig kommitté utanför lappadmimstrationen
aven med representanter för fjäll- och skogslapparna, en
egen representant i riksdagen, hävdande av det lapska minoritetsfolkets tillbörliga
självstyrelse, revision av konventionen år 1919 mellan Sverige och
Norge. Framställningen överlämnades vid sittande audiens med flera statsråd
under statsministerns ordförandeskap.

Denna petition har enligt grundlagens föreskrift remitterats till ''vederbörande
ämbetsverk’, som ansetts vara länsstyrelserna i de tre nordligaste
lanen. I anledning härav har sammanträde hållits i Umeå den 28 och 29
november 1933. I samrådet deltogo landshövdingarna i de tre länen f. d.
landshövding Ringstrand, landssekreterarna Sundberg och Hultman’ samt
lappfogdarna Malmström, Cederberg och Gardham. Sålunda lappadministrationens
spetsar. Länsstyrelserna avgåvo härefter ett gemensamt utlåtande
dagtecknat den 14 februari 1934.

redogöies till en början för de verkställda undersökningarna av olika
forrättningsmän och vid företagna resor och sammanträden. Sedan övergår
betänkandet till Sames petition. I stort sett avvisas samtliga kraven med
den icke ovanliga underströmmen av ett nedblickande på detta folk, ett
kategoriskt framhävande av dess försyndelser och en förtegenhet av lappadmimstrationens
ofullkomligheter. I anledning härav har från deputatio -

Motioner i Första kammaren, Nr 19A.

nens sida den 30 april självmant avgivits påminnelser. Det var ju ock särdeles
erforderligt, att Vederbörande ämbetsverk’, icke, såsom ofta sker, få
sista ordet.

Det är av djupt intresse att lägga dessa båda senare först i gar mig tillhandakomna
framställningar, den ena från Same och den andra från den
svenska funktionarismen, vid varandras sida. k ena sidan ett folks kamp
för livet, å andra sidan maktens överlägsna självtillräcklighet. Det är påfallande,
synes mig, vilken högre kultur både till innehåll och form även
på papperet här presteras av livet självt i motsats till dess förklädnader i
författningarna.

På grund av vad sålunda anförts och då brådska är för handen nödgas
jag anhålla om kammarens tillstånd att få till statsministern framställa följande
frågor:

1) Kan det förväntas, att regeringen i den outsläckliga lappfragan vdl nu
söka lägga särskild vikt vid ett bemödande åtminstone att lösa denna angelägenhet
någorlunda från grunden och ej såsom förut låta den rinna ut
alltför mycket i negationer, nya äventyrligheter eller lappverk?

2) Bör ej för dagen mera än som skett uppmärksammas behovet av understöd
även åt arbetslösa, fattiga lappar likaväl som åt den övriga nödlidande
befolkningen i riket?

3) Kan det kallas en rättsordning, att Sames boplatser, alltmer tillbakaträngda
av den vita civilisationen och dess administration, betraktas nästan
som ett koncentrationsläger, ställt under polisbevakning?

4) Bör ej i stället detta minoritetsfolk tilläggas ett rimligt mått av självstyrelse
och helst, på svensk framställning, ställas liksom en stor del andra
europeiska nationella minoriteter under skydd jämväl av folkförbundet?

5) Kan det emotses, att Same — i brist på representation i riksdagen, vilken
nu av lappadministrationen kargt avvisats —- genom författning eller
ekonomiskt understöd eller helst bådadera beredas, liksom skedde 1918^ i
Östersund, tillfälle till regelbundna lappriksdagar exempelvis vart fjärde år
med möjlighet att kunna inkallas jämväl till urtima möten?

6) Anser regeringen liksom dess administration det vara orimligt, att försöksförhandlingar
med Norge upptagas för någon rimlig revision av mellanriksdagen
1919 i det av petitionärerna framhållna syftet?

7) Betingar ej även enligt regeringens mening det nu föreliggande problemet,
att dess prövning bör anförtros åt ett fristående neutralare rådslag oberoende
av den officiella lappadministrationen, vilken väl däremot må få komma
med råd och hjälp och framlägga egna undersökningar?

8) Förmodligen är jämväl regeringen besjälad därav, liksom skedde 1920

på riksdagens begäran, att representanter även för fjäll- och skogslappar,
utsedda av dem, insättas med beslutanderätt i det rådslag, som i den ena
eller andra ordningen skall förelägga statsmakterna förslag till värnande av
lapparnas livsfrågor? o „

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.»

Statsministerns svar: Beredningen av ärendet pågår.

Den 24 maj besvarade statsministern i första kammaren hr Lindhagens
interpellation. Statsministern omnämnde, att petitionen varit föremål för
yttranden av länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Västerbottens län.
Därefter lia petitionärerna i april inkommit med påminnelser. Fortsatt beredning
av ärendet pågår inom vederbörande departement. Innan denna
beredning slutförts, ansåg statsministern icke lämpligt att inför kammaren
taga ståndpunkt till de av interpellanten framställda Iragorna.

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

Bil. D.

Ur Samefolkets Egen Tidning, nr 3, år 1936.

Lapputredningens betänkande — ett digert aktstycke.

1930 års lapputredning klar efter fem år.

Ovanlig förståelse för samernas kolonisationsspörsmål, men betänkandet ger

dock anledning till kritik.

Resultatet av 1930 års norrbottniska lapputredning, som på samiskt
hall avvaktats med intresse, har i dagarna utkommit från trycket.
Det är en omfångsrik studie på 318 trycksidor och ingår i »Statens
officiella utredningar 1936: 23, Socialdepartementet» samt distribueras
genom Nordiska bokhandeln mot ett pris av kr. 3:—. Betänkandet,
som är avgivet den 29 december 1935, är undertecknat av landshövding
B. A. Gärde, landssekreterare R. Sundelius och jordbrukskonsulenten
W. L. Wanhainen.

o En uttömmande redogörelse för de i betänkandet föreslagna åtgärderna
låter sig näppeligen göras på det utrymme, som står till förfogande i dessa
spalter. Det bör emellertid, såsom också i rubriken här ovan framhålles,
noteras, att utredningen visat en anmärkningsvärd förståelse för det samiska
kolonisationsspörsmålet. De kritiskt lagda reflexionerna kunna emellertid
ej läggas åsido. Samtidigt som utredningen i kolonisationsspörsmålet ovedersägligen
uppbäres av en stor fond praktiskt förstånd, saknar betänkande i
flera andra delar psykologisk inlevelse. Till dessa reflexioner återkomma
vi emellertid i nästa nummer.

Men innan vi nu närmare ingå på en objektiv redogörelse för de i betänkandet
föreslagna åtgärderna är det för åskådlighetens skull nödvändigt att
först i korthet redogöra för de trångmål och förmenta misshälligheter i renskötseln
i Norrbottens län, vilka närmast föranledde tillkomsten av 1930 års
lapputredning, vars resultat krävt en tid av över fem år.

Man har med hänsyn till odlingen, som givetvis har företräde framför renskötseln,
icke ograverat för den senare förmått hävda den s. k. sedvanerätten,
innefattande att åt samerna på sin tid högtidligt för all framtid förbehölls
rätten att »betjäna sig av land och strand» till uppehåll för sig och sina renar.
1919 års konvention mellan Sverige och Norge angående renbetning medförde,
som känt, en kraftig beskärning av svensk renbetning sommartid i Norge.
Särskilt drabbade detta renskötseln inom Karesuando och delvis Jukkasjärvi
socknar, därifrån man efter år 1919 nödgades förflytta en mängd renskötarfamiljer
med renar söderut till Gellivare, Jockmokks och Arjeplogs socknar.
Sålunda en slags folk- och renvandring. Till Arjeplog, som kom att ådraga
sig det största intresset, inflyttade under åren 1920—1924 icke mindre än 20
Karesuando-renskötarfamiljer, av vilka många hade ansenliga renstockar.
Socknens ursprungliga renskötare utgjorde vid denna tid omkring sexton hushåll.

Det ligger i sakens natur, att en så pass kraftig folk- och renvandring, som
här var fallet, skulle medföra vissa förvecklingar och motsättningar. I Arjeplog
blev det överproduktion av såväl renskötare som renar, något som alltjämt
är kännetecknande särskilt för nämnda landsända. Härtill kom, att de
nyinflyttade under sommartid, vana som de vörö vid öar och naturliga hinder
i Norge, praktiserade en alltför fri och bolagsmässig renskötsel, som mindre
lämpade sig vid de öppna terrängförhållandena i den nya landsändan. Deras

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

renskötselmetoder avveko påfallande från dem, som socknens ursprungliga
renskötare voro vana vid, nämligen en intensivare renvård (tjånkes påtsoisuito).
Den till Arjeplog införda alltför bolagsmässiga renskötseln medförde
även, att man vid första snöföret då renbetet på våra numera lavfattiga fjäll
i regel plägar försämras, ofta i en utsträckning att renbetet blir helt förstört,
icke hann verkställa nödiga skiljningar och uppdelning av hjordarna, med
resultat, att vinterflyttningarna till mitt- och kustlandet ägde rum med lika
bolagsmässiga hjordar som fallet var sommartid, något som hade till följd
att i förbifarten skogssamernas renar mer eller mindre sammanblandades
och uppslukades av de från fjällen nedströmmande i regel mäktiga renhoparna.
Därmed hade inflyttningen till Arjeplog icke allenast medfört olägenheter
inom nämnda socken utan också åsamkat motsättningar nied avseende
på skogsrenskötseln i Arvidsjaur.

Under liknande förhållanden är det förståeligt, att de infödda renskötarna
i Arjeplog och skogssamerna i Arvidsjaur på sin tid anförde kraftigt missnöje
och anropade myndigheternas ingripande till en bättre tingens ordning. Det
har också sagts, att man på lappadministrativt håll framhållit, att man med
Karesuandosamernas inflyttning skulle lära de gamla Arjeplogssamerna att
sköta renar, något som av dessa givetvis uppfattades som för dem nedsatt betyg.
I varje fall var det icke ägnat att utjämna utan fastmer skärpa det hastigt
uppspirande Arjeplogsspörsmålet, som efter några år uttryckligt fördes
fram på dagordningen genom följande opinionsyttring.

Under ordförandeskap av den kände Lars Andersson-Spellok (Rensund)
sammanträdde infödda Arjeplogssamer och skogssamer från Arvidsjaur tdl
rådslag i Arjeplogs kyrkby i februari 1929. Vid detta sammanträde dryftades
en hel del spörsmål, företrädesvis motsättningar, som uppstått genom Karesuandosamernas
inflyttning till Arjeplog. Kritiken riktade sig ej mot de inflyttade
personligen, ej heller emot inflyttningen, som nian lojalt förstod var
förestavad av tvingande skäl, utan uteslutande mot de inflyttades, som
nämnts, alltför fria och bolagsmässiga renskötselmetoder. Till bibringande
av insikt hos de inflyttade om nödvändigheten av att böja deras renskötselmetoder
i mera överensstämmelse med i orten från gammalt gängse intensivare
metoder yrkades å mötet en hel del kraftåtgärder mot de nyinflyttade,
bl. a. att deras reninnehav skulle reduceras och att det skulle tillses att byordningens
föreskrifter efterlevdes.

Försedd med protokoll från detta möte företog Spellok samma år en resa
till Stockholm, där han uppsökte samernas sedan gammalt beprövade företrädare
i riksdagen borgmästare Lindhagen, för vilken Spellok, utöver vad
protokollet från sammanträdet upplyste, personligen utvecklade Arjeplogsspörsmålet.

Med sin ingående kännedom och omfattande erfarenhet i spörsmål, som
röra samerna, tog sig borgmästare Lindhagen en liten funderare. Den iramförda
angelägenheten var på sätt och vis ömtålig. Den rörde sig ju delvis om
ett motsatsförhållande renskötarna inbördes. Men innan Spellok återvände
till fjälls, lät borgmästare Lindhagen Spellok förstå, att dennes framförda
angelägenhet och mission betydde något och bomme att föranleda borgmästarens
åtgärd i ena eller andra riktningen. Och så liley det.

Vid 1930 års riksdag väckte borgmästare Lindhagen en motion i ärendet
(motion i lörsta kammaren nr 211 ). Insiktsfull och förstående som alltid utvecklade
och ventilerade borgmästare Lindhagen Arjeplogsspörsmålet til!
båtnad för alla parterna. Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte skyndsamt överväga och
söka tillrattnjugga de missförhållanden, som föranletts av Karesuandosamernas
medgivna invandring jin Ar jeplogssamernas gamla renbetesomraden även ftihemg

lill riksdagens protokoll 1IKI7. i sami. Nr VJ9 191.

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

som överväga någon lämplig ordning i allmänhet för att »enhetligt och praktiskt
anknyta lappförfattningarna till det levande livet» samt att, i den män
för dessa önskemål krävdes riksdagens medverkan, Kungl. Maj:! måtte därom
framlägga »de sociala lagförslag eller andra åtgärder»,''vartill förhållandena
kunde föranleda.

Första lagutskottet, dit motionen remitterades, ägnade densamma ett utomordentligt
intresse och efter att hava inhämtat upplysningar från personer,
vilka ansågos sitta inne nied kännedom om förhållandena, bland dem nomadskolinspektören
Erik Bergström, föreslog utskottet, att riksdagen måtte hos
Kungl. Majit hemställa om en utredning i motionens syfte, vilket btev riksdagens
beslut.

Men det var icke enbart Arjeplogsspörsmålet, som föranledde detta beslut.
Djupare anledningar förelågo, nämligen renskötselns förhållande till jordbruket.
I friskt minne lever, hurusom under förjulsvintrarna 1926 och 1929
kraftiga sammanstötningar ägde rum mellan renskötare och bofasta inom
Gellivare och Jukkasjärvi socknar i anledning därav, att renskötarna, på
grund av vedervärdiga betesförhållanden och måhända delvis på grund av
bristfällig tillsyn, förlorade herraväldet över renhoparna, med resultat att
dessa under vandringen från fjällen til! skogslandet i osedvanlig utsträckning
raserade bofastas utestående höhässjor, något som på sin tid i hög grad upp”
sammades i pressen. Ekot från dessa sammandrabbningar genljöd vid
19d0 ars riksdag vida kraftigare och allvarligare än Arjeplogsspörmålet

Bland annat kommo nyssnämnda missförhållanden till uttryck i en i andra
kammaren av pastor Jöran Grapensson väckt motion nr 379, vari yrkades
att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa örn utredning för vidtagande
av åtgärder till jordbruksnäringens skydd i sådana trakter inom Norrbottens
lan, dar renskötsel bedrives. Motionen föranledde ei namn riksrlnoonc o+

6“‘~’. itIlsa«s uugouoseu i riksdagens tidigare fattad.- beslut

och skrivelse till Kungl. Majit i anledning av borgmästare Lindhagens motion
Av den forebragta utredningen fann Kungl. Majit i likhet med riksdagen
att vissa nnsshaihgheter voro rådande i lappmarken inom Norrbottens län
Motsättningar ansags det, förefunnos såväl inom lappbyarna (Arjeplogsspörsnm
ei) sorn beträffande renskötsel™ förhållande till bofasta. Särskilt syntes
detta vara fallet mom Gellivare och Jukkasjärvi socknar, varmed åsyftades
förutnämnda sammandrabbningar. Otvivelaktigt, ansågs även. att vissa bristtalligheter
i fråga örn renvården hade en ej obetydlig skuld härtill. I likhet
med riksdagen fann Kungl. Majit en undersökning av behovet påkallad
Pa giulia harny anbefallde Kungl. Majit den 30 maj 1930 länsstyrelsen i
Norrbottens Ian att jämte särskilt tillkallade personer, dem chefen för socialdepartementet
bemyndigandes att utse, verkställa utredning angående de åtgärder,
som borde vidtagas for avhjälpande av de inom vissa delar av lappmarken
i Norrbottens lan yppade missförhållanden samt rörande de kostnoder,
som därav föranleddes. Vidare anbefalldes länsstyrelserna i Väster ÄlÄSÄÄJ!.

" ''ÄÄ,I,‘ Jom. *?** .erforderlig.

gen lie ter. »Kommissioner och annan välvillig hjälp utifrån
i Lulea »skulle endast verka förvirrande.»

igår i lappangelä»
— menade man

Motioner i Första kammaren, Nr IDA.

Att ändamålet med undersökningen koni att avse allenast renskötselns ändamålsenliga
bedrivande och hårklyverier om renskötselmetoder torde delvis
få tillskrivas bristfälligheten i den opinionsyttring, som närmast föranledde
den anbefallda undersökningen. Detta insågs också snart. Under motivering
att betingelserna för renskötseln dels genom 1919 års konvention med Norge
och dels genom den framskridande odlingen inom landets egna gränser beskurits
därhän, att av renskötseln numera kunde påräknas bärgning allenast
för ett begränsat antal renskötare, hemställde den stora samiska depntationen
hos regeringen den 7 november 1933 alt den 1930 anbefallda lapputredningen
måtte utvidgas med befogenhet att pröva samernas existensfråga i hela dess
vidd, varvid det samiska kolonisationsspörsmålet sattes främst på programmet.
Det mötte emellertid motstånd från de tre norrländska länsstyrelserna.
Men därmed är ej frågan skrinlagd. Och det är märkligt att erfara, hurusom
den norrbottniska lapputredningen sedan dess ändrat sin ståndpunkt och
utan direktiv på ett förtjänstfullt sätt upptagit till prövning även det samiska
kolonisationsspörsmålet.

I föreliggande betänkande föreslagna åtgärder, vare sig de röra sig om
byordning, renstängsel, lador till skydd för bofastas utestående hö mot renarnas
åverkan eller åtgärder till underlättande av den samiska kolonisationen.
avse uteslutande förhållandena i Norrbottens län. De villkorligt anbefallda
undersökningarna i Västerbottens och Jämtlands län ha icke lett till
annat resultat än att man lär lia, säges det, delvis befarit fjälltrakterna i dessa
län för att utröna, huruvida man dit möjligen skulle kunna överföra några
Karesuandosamer, men det har mött hinder, enär betesmarkerna där redan
varit upptagna av infödda renskötare.

Utredningens föreslagna åtgärder

föregås i betänkandet av en vidlyftig historisk framställning örn lappfrågans
utveckling och en redogörelse för hittills av utredningen utförda arbeten. Vidare
önska förslagsställarna avge en förhandsreservation. Det heter nämligen,
att »om det beträffande varje utredning av en samhällsfråga gäller, att
den har endast tidsbegränsat värde och giltighet, så är detta i alldeles särskild
grad fallet med en utredning i den s. k. lappfrågan». Reservationen
har nog sitt berättigande, likaså utredningens erinran om att herdekulturen i
alla länders utveckling fått vika inför åkerbrukets framåtskridande. Och
så torde väl också utvecklingen i vårt land förlöpa. Därför är det alldeles
riktigt när det påpekas, att bebyggelsens och odlingens ökade omfattning
medfört minskad förutsättning för renskötseln, så att denna icke kan lämna
livsuppehälle åt den nuvarande nomadstammen.

I det kapitel, som behandlar de administrativa förhållandena, lämnas först
en uppgift örn den nuvarande indelningen av lappbyarna och de beslut på
vilka denna indelning grundar sig. Därefter kommer förslag till byordningar
för såväl fjällappbyar som skogslappbyar.

Vi återkomma, som sagt, till dessa spörsmål. Det föreliggande förslaget,
eller utkast till förslag, indelar betesområdena och ger bestämmelser örn bevakning
under olika årstider. Renarna skola under vårflyttningstiden —
heter det bl. a. i förslaget till byordning för fjällappbyarna — vallas dygnet
runt. Efter framkomsten till vårbeteslandet skola renarna så bevakas, att
de hållas inom den för vårbetning anvisade trakten och teir möjliggörande av
detta skola »fasta vaktposter eller bevakningslinjer» utsättas på de platser,
som lappfogden eller lapptillsyningsmannen, efter förslag av ordningsmannen
i samråd med lapparna, bestämmer. Det bestämmes lid för flyttningen

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

tran vårbeteslanden. Under vistelsen pa sommarbetesområdet skall renskötande
husbonde jämte sitt husfolk taga boplats inom dettas gränser. För
möjliggörande av att renarna hållas inom områdets gränser — s. k. betesdistrikt
— skall bevakningen verkställas genom vallning och ofta upprepad
sammandrivning av hjorden och genom vaktposter. Inflyttning å höstbeteslanden
må ej ske före den 1 sept. För förberedelse till vinterflyttning skall
sopsamling av gemensamma hjordar på höstlanden påbörjas senast den 1
okt. och skiljning till grupper om det högsta antal renar, som för varje höstbetesområde
är tillåtet, skall vara genomförd före den 15 okt. Skiljning till
vintergrupper om högst 1,500 djur skal! vara genomförd före den 15 nov.
Renvaktare får icke under vistelsen på vinterbeteslanden lia sin bostad på
längre avstånd än 10 km. från hjorden.

Bestämmelserna skola naturligtvis efterlevas vid äventyr av böter. Bland
övriga stipulationer märkes den, att därest en renskötare icke håller det antal
renvaktare, som föreskrivits, äger lappfogden anskaffa det bristande antalet
vaktare på den försumliges bekostnad.

Angående samling och skiljning av renar sågs det bl. a., att då skiljning
skall äga rum i viss renhjord, åligger det hjordens ägare att örn plats och tid
för skilj ningen underrätta ordningsmannen såväl i sin egen lappby som i
angränsande lappbyar, och skola ordningsmannen sedan i sin tur vidarebefordra
meddelandet till lapparna inom lappbyn. Då sådant bud erhålles äro
. lJl)^rna PUkUga att till skiljningen sända manskap med uppdrag att urskilja
till sm lappby eller sitt betesområde hörande renar. Kommer ej manskap
tor att skilja, må hjordens ägare på de frånvarandes bekostnad verkställa renarnas
utskiljande och förande till närmaste hjord inom renarnas betesomrade.
Innan skiljning får äga rum skola samtliga i hjorden befintliga omärkta
urskalvar markas, sa framt det med hänsyn till väderleksförhållandena
lämpligen kan ske.

Läser man vidare i förslaget återfinnes en passus, så lydande:

»Lapp äger icke utan tillstånd vidtaga några åtgärder rörande renskötseln
mom annat betesområde än det, han fått åt sig anvisat eller eljest lagligen
intagit. Salunda vare det envar förbjudet att begiva sig till annans betesområde
lör letning elier eller för sammandrivning och märkning av renar,
utan att lian erhållit tillstånd härtill av ordningsmannen eller förmannen för
de lappar, som utnyttja området, eller vintertid av vederbörande hjordägare »
biar vi nyss nämnde att utredningen även ger anledning till kritik avsågo
vi icke minst dylika paragrafer, om vilka det med ett milt omdöme kan sägas,
att de förefalla ovanligt verklighetsfrämmande,
o ordningen a märknings-, skiljnings- och slaktningsplatserna finnas ocksa
manga bestämmelser. Inom skiljningshage må ej ren avlivas och uppslaktas,
ingen får störa pågående arbete. Försäljning av kaffe samt varor
tran sahlslund ina likaledes ske allenast på särskilt anvisade platser. I övan
„es, att lapp, som genom två ojäviga vittnen kan styrka, att han verkställt
märkning av annans renkalv i sin hjord, härför av ägaren skall ha en
ersättning av 1 kr. for varje kalv. Därefter följa föreskrifter ang. allmän
ordning, bykassa, sammanträden, böter, besvär etc.

Byordningsförslaget för skogslapparna inom Norrbottens län föreskriver att
lapparna skola halla sina renar inom lappbyområdet och ger anvisningar rörande
bevakningen under olika årstider. Från och med april månad skola
såsom förberedande åtgärder till vårflyttningen renarna omsorgsfullt hållas
samlade a minsta möjliga område. Renarna skola under vårflvttningstiden
valles dygnet runt och skola efter framkomsten till vårbeteslanden. såvitt bete.
s|,^rhal*andena det medgiva, hållas i grupper intill dess kalvningstiden intratfai.
Senast den 25 juni skall hopsamlingen av renar för märkning påbör -

Motioner i Första kammaren, Nr 19A.

•21

jas. Med hänsyn till den i lag stadgade vidsträckt skadeersättningsskyldigheten
under maj, juni, juli, aug. och sept. månader erinras örn vikten av att söka
hålla renarna från trakter, som äro särskilt hotade av skadegörelse. Under
hösten skola skogsrenskötarna senast den 10 sept. hopsamla renarna för sarvslakten
och hålla dem under vård till brunsttidens början. Hopsamling av
gemensamma hjordar och skiljning till vintergrupper om högst 1,500 renar
skall vara påbörjad senast den 10 okt. och genomlörd till den 1 dec.

Någon särskild motivering lämnas ej för de föreslagna bestämmelserna i
byordningarna, av vilka icke alla äro nya. Det papekas blott, beträffande
punkten om att för varje betesområde skall utses en förman, att detta är en
konsekvens av bestämmelserna örn avgränsade betesområden på sommarbeteslanden
(betesdislrikt).

»Rationellt renantal.»

Betänkandet innehåller ett kapitel om rationellt renantal och lappbyarnas
indelning i betesdistrikl. Det anses, med stöd av uttalanden från högre ort,
att, därest renantalet bättre avvägdes och en effektivare bevakning anordnades,
detta komme alt medverka till ett gott förhållande emellan lappar och
bofasta. Utredningen har därför funnit angeläget vara att så noggrant som
möjligt undersöka huru stort renantal betesmarkerna i de olika lappbyarna
kunde rationellt föda. För att bringa reda i renskötseln, säges det vidare,
har det även varit nödvändigt undersöka huru byarnas betesmarker borde
fördelas mellan skilda grupper av byns lappar. Det framlägges en tabellariskt
uppställd redogörelse för resultatet av undersökningarna härutinnan.
Av sammanställningen framgår — heter det i betänkandet — att någon väsentlig
överbeläggning av betesmarkerna f. n. ej föreligger. Det övertal av
renar, som på vårvintern 1934 funnits inom de fyra fjällappbyarna norr örn
Torneträsk, har blivit nedbringat genom slakt och försäljning under den därpå
följande vintern 1934—1935 i enlighet med av länsstyrelsen fastställd
plan och under kontroll av lappväsendets myndigheter. Skillnaderna mellan
de rationella renantalen och de nuvarande äro sålunda ej större än att ett
tillrättaläggande kan ske utan att allt för ingripande åtgärder, såsom förflyttning
av lappar lill annan lappby, kunna behöva vidtagas. Emellan de
fyra nordligaste lappbyarna inbördes äro dock förflyttningar av nöden, eme:
dan fördelningen av renstammen nu icke står i överensstämmelse med den
flyttningsordning, som gäller beträffande betesdistrikten i Norge på grund
av renbeteskonventionen med detta land. Därvidlag märkes, att de tre nordligaste
lappbyarna äro i viss mån överbelagda, medan Talma lappby, närmast
Torneträsk, ej till fullo kunnat utnyttja sina betesdistrikt på norsk
sida. En detaljerad plan för de placeringar, som äro påfordrade genom dessa
förhållanden, är utarbetad efter lapparnas hörande och i samråd med vederbörande
norska myndigheter. Den är avsedd att komma lill verkställighet
under vintern 1935—1936.

Enligt 1934 års renräkning var renantalet samma år i samtliga fjällappbyar
i Norrbottens län (fjällrenar) sammanlagt 137,028. Utredningen anser
132,500 vara det rationellt riktiga. Samma år var antalet renar inom samtliga
skogslappbyar ovan lappmarksgränsen inom Norrbottens län (skogsrenar)
38,172. Utredningen anser 31,600 vara det rationellt riktiga. I betänkandei
meddelas även några siffror å renantalet i Västerbotlens och Jämtlands
län. Sålunda var renantalet i Västerbottens län år 1934 54,698 och i
Jämtlands län samma år 29,465. Renarna lära då lia räknats efter kalvningstiden
enligt uppgift. De rationella renantalen lära lia antagits till: för

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

Västerbottens län 45,000 å 46,000 och för Jämtlands län 24,500. Inom panämnas,
att renräkningarna inom Jämtlands och Västerbottens
län år 1934 stannade vid halvt om halvt räknat och oräknat, på grund varav
resultatet icke bör tillmätas betydelsen av fullgott statistiskt material.

Ben ifrågavarande tabellariskt uppställda redogörelsen för föreslagen indelning
av fjällappbyarna i betesdistrikt avser endast vår-, sommar- och
höstbeteslanden.

Det kan vidare vara av intresse omnämna, att inom de tolv fjällappbyarna
söder om Torneträsk skulle med deras föreslagna indelning i betesområden
erfordras tjugoen förmän. Instruktioner för lappordningsmännen och lapptillsyningsmännen
äro omständigt utarbetade, likaså lappfogdeinstruktionen.

Lapputredningen föreslår att Norrbottens län indelas i tre lappfogdedistrikt,
två fjälldistrikt och ett skogsdistrikt.

Mekaniska hjälpmedel för renskötseln.

För att underlätta arbetet med renskötseln och undvika konfliktanledningar
har det befunnits lämpligt att anordna renstängsel, uppföra vaktstugor
och vaktkåtor uppe i fjällen samt genom att på olika sätt underlätta förbindelserna
i ödemarkerna. Det uppförda förslaget till anläggningar är mycket
omfångsrikt. Ett sammandrag över kostnaderna för de byggnadsåtgärder,
vilka böra komma till utförande under de närmaste åren slutar på en
a%L eJ mindre än kr. 722,578, härav för stängselanordningar kr.
493,5bo. Det övriga gäller skiljningshagar, broar, stigar, båtar och båthus
samt stugor och kåtor. Sedan dessa arbeten blivit fullbordade böra ytterligare
åtgärder i samma riktning vidtagas för en sammanlagd kostnad av kr.
17,408. Den totala kostnaden skulle alltså komma att belöpa sig till kr.
739,986. För fullbordande av den första och största etappen av detta arbete
beräknas en tid av sex är.

Finansieringsplanen räknar med medel från Norrbottens lappfond samt
Suorvafonden. Underhållskostnaderna beräknas till sammanlagt kr. 19,537.

Alla inom gränserna för en förnuftig ekonomisk hushållning liggande åtgärder,
som kunna tänkas ägnade att verka stimulerande på renskötarnas
ansträngningar att höja renskötselns standard, böra tillgripas, heter det i betänkandet.
I enlighet härmed föreslås premier för god renskötsel. Belöningen
får icke vara för njuggt tillmätt och bör till huvudsaklig del utgöras av
P^^mmSPremiei pa omkr. 200 kr., kompletterade av exempelvis silverföremål
till nytta eller prydnad. Föreningsväsendet bör stärkas och utvecklas.

Kolonisationen

agnäs, som förut framhållits, ingående uppmärksamhet i betänkandet och
det sages rent ut att erfarenheten givit värdefull hjälp till lösande av denna
fråga. Det förekommer också fall att lappfamiljer hänga kvar i renskötseln,
oaktat deras reninnehav är så litet att det blott är en tidsfråga när de
mäste sluta som nomader. De allra flesta av dessa fall tillhöra områden, där
en utökning av renantalet knappast kan komma i fråga och sålunda deras
bispringande till bättre bärgning i renar icke är att räkna med. Senare tiders
fluktuationer beträffande priserna på renprodukter och lapparnas svårighet
att inom rimlig tid anpassa sin levnadsstandard därefter är jämväl en
sak att i detta sammanhang uppmärksamma. Därjämte föreligger en stor
mangd fall av lapsk bosättning, där vederbörande ännu har lapprivilegiet i
behåll, vilken bosättning är direkt hinder för renskötseln eller av annan an -

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

ledning icke bör få vara kvar. Det icke minst viktiga skälet till att hela
frågekomplexet rörande lappars bosättning och omhändertagande i annan
näring måste här tagas upp och något utvecklas, heter det, är emellertid att
söka i den folkökning, som kunnat konstateras bland de renskotande lap ^

Efter ett kapitel örn de renskotande lapparnas befolkningsförhållanden
lämnas en del uppgifter rörande antalet renskötselberättigade lappar och renköttspriser
i Norrbotten. lin förskjutning har inträtt i prisrelationen mellan
renprodukter och övriga förnödenheter till de förstnämndas nackdel.
Detta drabbar samebefolkningen i våra dagar desto hårdare, därför att denna
under inflytande av beröringen med den bofasta kulturen och icke^ mindre
under inflytande av den högkonjunktur, som följde i krigets spar, lagt
sig till med en hel del vanor och behov, vilka, utan att i och for sig innebära
något överflöd, dock voro okända för denna under den primitiva naturahushållningens
dagar. På många håll vill man icke numera nöja sig med den
kost och beklädnad, som lapparna ännu för ett par decennier sedan vörö
tillfreds med. Och även i avseende på bostaden ha krav pa större bekvämlighet
på sina håll gjort sig gällande. Arbetslöner och övriga arbetskostnader
för renskötseln ha jämväl stegrats. Till allt detta komma avsevärda utlägg
för de genom lagstiftningen örn lapparnas beskattning för inkomst av
renskötsel införda utskylder till stat och kommun. Även fisket ger sämre
utbyte än tidigare.

Utredningen hänvisar till riksdagsmotionen ar 1908, varl begaides en fullständig
utredning i lappfrågan. Och i 1917 års proposition skildes mellan
renskotande lappar och sådana, som övergivit eller ämnade övergiva renskötseln.
Inom den senare gruppen ägnades särskild uppmärksamhet at
dem, som av ålder eller sjuklighet hindrades att fortsätta nomadlivet. I fråga
örn renskotande lappar uttalades i propositionen, att staten saknade an
Fedning hjälpa dessa till bosättning. Den lösning av frågan om lapparnas
rätt till bosättning på kronomark, som föreslagits i 1917 års kungl, proposition,
vann dock icke riksdagens bifall. Kommitterade hänvisa ävenledes
till sakkunnigeutlåtandet av den 7 nov. 1927, vari fastslås att renskötselns utvecklingsmöjligheter
— redan förut begränsade av betestillgangen ytterligare
beskurits genom den år 1919 med Norge avslutade konventionen, som
avsevärt inskränker det tillåtna renantalet för vissa byar. Samma sakkunnigeutlåtande
hävdade också, att det allmänna fått vidkännas avsevarda utgifter
för understöd åt nödlidande samer.

Vad kan göras i kolonisationsfrågan?

Härpå svaras först med en förklaring, att de utvägar, som f.n. stå öppna
för lapparna att få understöd av det allmänna vid övergång till bofast levnadssätt
äro sådana allmänna stödåtgärder som egnahemslån jämte premielån,
arbetarsmåbrukslån och upptagande av kronotorp pa kronomark, upptagande
av kolonat, arrendelägenhet på kronomark, s. k. fjallagenhet, vidare
elt par för lapparna avsedda upplåtelseformer av jordbruks- och bostadslägenheter.
„ , , . „ . ., . ,

Av dessa stödåtgärder äro egnahemslånen och arbetarsmabrukslanen icke
mycket att räkna med för lappkolonisationens del; förbundna som de äro
med låneformen och avsedda mera för den egentliga jordbruksbygden torde
lapparna i allmänhet icke kunna konkurrera örn dessa lägenheter. Arrendelägenheterna
på kronomark erbjuda ingen tillfredsställande lösning av Dagan
och torde utan vidare kunna lämnas därhän.

Motioner i Första kammaren. Nr 194.

På fjällägenheter slutligen lia onekligen många lappar bosatt sig. Dessa
upplåtelser regleras av en kungl, förordning av den 11 juni 1926. Enligt
denna ställes årligen till förfogande för Norrobttens län ett anslag av 5 000
kf-’ ^aJ''ur fjällägenhetsåbon kan tilldelas tre fjärdedelar av arbetskostnaden
tor stallets bebyggande.

Hela systemet med fjällägenheter synes emellertid utredningen icke odelat
lyckligt och i alla händelser för lappkolonisationens del icke något att räkna
med. Fjällägenheterna ha givetvis fyllt en viss uppgift, men det får ej släppas
ur minne, att de utgöra ett avsteg från satsen att landet ovan odlingsgransen
är till lapparnas uteslutande begagnande anvisat. Utrymmet för vtterhgare
dylika upplåtelser torde för övrigt vara tämligen begränsat.

Därjämte antecknas att tre skilda områden upplåtits för jordbrukson**ii
° lappar, samtliga områden belägna ovan odlingsgränsen. Angående
tillgängen pa jord för den samiska bosättningen lämnas specificerade uppgifter.

Behovet av åtgärder från det allmännas sida för beredande av bosättning
at lappar ar erkänt, konstaterar utredningen och tillägger, att det ej heller
torde kunna förnekas, att lapparna kunna gent emot statsmakterna uppställa
en berättigad fordran på att bliva på ett effektivt sätt tillgodosedda i detta
t-StesH, (Kurs- ,av oss-) Det kan nämligen icke sägas vara på grund av

förhållanden, vartill lapparna själva äro vållande, som de råkat i den belägenheten
att icke längre finna utrymme och bärgning inom sin gamla nationalnarmg.
Snarare kan detta sägas bero på åtgöranden och medgivanden
tran statsmakternas sida, vilka ansetts betingade av viktigare och större intressen
an dem som härvidlag fått ge vika.

För det lapska kolonisationsväsendet i dess helhet i länet föreslås dessutom''
en lappallmannmg. Jorden måste nämligen lia stöd från skogen. Av sko^saUmannmgens
inkomster gives understöd för skatter, inköp av konstgödsel
utsade etc. Upplåtelseformen anses böra vara besittningsrätten.

Den hittills skedda bosättningen vid och ovan odlingsgränsen är i stort
sett icke agnad att uppmuntra till fortsättning, heter det i fråga örn iordbrukslagenheternas
förläggning och beskaffenhet. Den odlingsbara och odhngsvärda
marken här torde för övrigt vara praktiskt taget tagen i anspråk
och liskesjoarna behovas väl för den nuvarande bebyggelsen och de nomadiserande
lapparna. Kolonisationsverksamlieten för lappar lär därför vara
hanvisad till det egentliga skogslandet inom lappmarkerna. Kustlandet torde
av olika skål icke böra anlitas.

Det finnes åtskilligt mer i betänkandet rörande kolonisationen, som vore
vart större uppmärksamhet. Men även till denna fråga återkomma vi i ett

Jaa<?e nummer. Men det bör kanske nämnas redan nu, att kostnaden
tor sjelva jordanskaffningen föreslås att icke upptagas vid beräkning av anläggningskostnaderna.
Del är nämligen svårt att på förhand beräkna kostnaden
tor den jord i enskild ägo, som blir för ändamålet behövlig. Även i
övrigt anses (let att lappkolonisationen i kostnadsfrågor kan göra särskilda
anspråk på tillmötesgående från statens sida. Så ock när det gäder inventarieanskaffning.

Betänkandet, som föreslår en prövande form för kolonisationsverksamhetens
igångsättande och finansiering, avslutas med särskilda kapitel örn
jordbruksundervisning för lappar, åtgärder för lindrande av motsättningar
mellan botasta och samer genom bidrag till ladubvggen och fortsatt ströängsindragning.

Betänkandet är, som ovan sagts, ett digert betänkande, som nu går ut i den
allmänna diskussionen. Man har rätt hoppas, att det under alla förhållanden
kommer att väcka nytt intresse för samebefolkningens livsfrågor.

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

Ur Samefolkets Egen Tidning, nr 4, 1936.

Lapputredningens svaghet — oetterlevbara renskötselbestämmelser.

I bosättning lägger nyckeln lill lappfrågans positiva lösning.

I föregående nummer av S. E. T. lämnade vi en redogörelse över 1930 års
lapputredningsbetänkande, varvid framgick, att utredningen avgivit tvenne
förslag, det ena avseende reglering av renskötselförhållandena, det andra
avseende åtgärder till underlättande av samernas bosättning. De bägge förslagen
avse uteslutande förhållandena i Norrbottens län, men de äro dock
av principiell betydelse även för övriga län, där renskötsel bedrives. Vi ha
nu tillfälle att ägna betänkandet närmare uppmärksamhet.

Vad först förslaget om tillrättaläggande av förmenta misshälligheter i renskötseln
beträffar, så var det ju väntat, att man i detta avseende hade att
emotse allenast skärpta åtgärder. Eörslaget går nämligen ut på en nedskärning
av renstammen över huvud, vartill föreslås skärpta åtgärder för renvården.
Och det måste genast sägas, att förslaget inger starka betänkligheter,
ägnade att ytterligare skärpa kravet på ett effektivt underlättande av samernas
bosättning. __

Men man måste också förstå det bekymmersamma läget. Av omständigheternas
makt ha vårt lands renbetesmarker successivt beskurits, så° att av
renskötseln nu endast ett begränsat antal renskötare kunnat räkna på nödig
bärgning. Konventionen har särskilt för Norrbottens vidkommande, i förhållande
till de redan förut beskurna betesmarkerna, till bristningsgränsen medfört
trångboddhet och överproduktion av såväl samer som renskötare. En
förflyttning av renskötare till sydligare trakter låter sig inte göras. De gamla
riskerna för renskötselns kollision med den ömtaliga odlingen lia nödgat
utredningen att med konstlade och tvångsbetonade medel kringgärda och
hålla utvecklingen av renskötseln nere, i varje fall inom av utredningen före -

slagna bestämda gränser.

För detta ändamål föreslår utredningen införande av distriktsindelnmg,
innebärande att lappbyarna skola indelas i vissa betesdistrikt med bestämda
gränser och med av utredningen fixerade renbelägg, eller vad utredningen
kallar rationellt renantal, vilket betyder, att renskötsel!! över huvud icke
tillätes uppåt utveckla sig till mer än en viss gräns, sålunda en beskärning,
som givetvis även drabbar antalet renskötare. Och till efterrättelse av de
föreslagna anordningarna, vilka i brist pa annat uppslag äro mer eller mindre
lånade från konventionen mellan Sverige och Norge angående renbetning,
föreslås utvidgade och skärpta bestämmelser i den s. k. byordningen, vartill
kräves förstärkt lappmarksadminstration. Kyrkoherde Park har i en kritisk
artikelserie i dagspressen betecknat de föreslagna byordningsbestämmelserna
som oefterlevliara. Och nog mäste det sägas, att de inge betänkligheter.
Eller vad sägs örn en liknande bestämmelse, som förbjuder en renskötare
att utan tillstånd av ordningsmannen begiva sig ut och leta efter sina
renar på en annans betesområde. I praktiken betyder detta, att örn en i enskötare
observerar sin egen renhop, sorn förirrat sig på en annans betesområde,
så äger lian inte rätt att taga vara på den, utan mäste forst uppsöka
vederbörande ordningsman någonstans och utverka dennes lov. Under tiden
bär renhopen farit all världens väg. Sådana föreskrifter äro rigorösa, verka
hämmande oell synas nästan vara lill för all överträdas. Och det ar agnat

^ Motioner i Första kammaren, Nr 194.

att väcka förvåning, att utredningen över huvud kunnat föreslå något liknande.
°

Förslaget åsyftar vidare en intensifiering av renskötseln, men har funnit
att detta icke later sig göras enbart nied skärpning av renvården, utan erfordras
därtill vissa mekaniska hjälpmedel, renstängsel, broar, vaktkåtor
m. m., tor vilkas iordningställande äskas icke mindre än 739,986 kronor,
därav nara en halv miljon kronor till renstängsel. Kyrkoherde Park har i
sm kritiska artikelserie betecknat detta anslagskrav skrämmande. Och nog
mäste det sagås, att siffrorna äro ägnade att inge betänkligheter. Det kan
med skal ifragasättas, huruvida ändamålet motsvaras av kostnaderna. Det
ar.. tvivelaktigt, i värjo fall äro meningarna därom delade, huruvida renstangslen,
som ju äro dyrbara anordningar, äro berättigade annat än i enstaka
fall. Utredningen vittnar också själv, att lavmarkerna bakom renstangslet
nedtrampats och spolierats för flera år framåt. I verkligheten förhaller
det sig också så, att renstängslen ofta verka som ett tveeggat svärd, på
den ena sidan hålla de emot, på den andra sidan köra de bort, med andra
ord cie beröva betesmarkerna.

Vi bestrida ej, att det måhända är nödvändigt att, som förslaget går ut på
genom tvångsvis nedskärning och andra maktåtgärder hålla renskötselns utveckhng
mom vissa gränser, men det kan med skäl ifrågasättas, huruvida de
bartor föreslagna åtgärderna äro så lyckliga. Tvångsåtgärder kunna nog i
vissa tall lia sitt berättigande, men när det blir för mycket ha de något osympatiskt
över sig. De verka också psykologiskt deprimerande. I Troms fylke
i Norge med dess naturliga hinder för renarna, halvöar och djupa dalsänkningar,
gar det väl för sig med distriktsindelning, men i vårt land med i regel
öppna ten ängförhållanden aro på papperet minutiöst föreskrivna gränser
for renen omöjliga att tillämpa i det praktiska livet. Och vad de rationella
renantalen beträffar, sa förutsätta dessa med korta mellanrum återkommande
allmänna renräkningar för kontroll, att det föreskrivna renantalet icke
överskrides. De allmänna renräkningarna äro emellertid kostbara anordningar.
Enbart för 1931 och 1934 års allmänna renräkningar i Norrbottens
län lär det av statsverket lia utanordnats icke mindre än i runt tal 60 000
kronor.

Vi ha en känsla av och lia alltid hävdat, att därest man nied varm hand
och nödig förståelse målmedvetet inriktar sig på att underlätta samernas bosättning,
sa ager man däri ett vida säkrare och naturligare medel till avhjälpande
av misshälligheter i renskötseln än genom tvångsåtgärder. I det
föreliggande betänkandet återfinnes utan kommentarer en liten tablå som
utvisar, att för närvarande antalet samer i Norrbottens län uppgår till 4,262
personer, därav 2,067 äro renskötande, under det att återstoden 2,195 äro
icke renskötande. Frågar nian sig nu, vad dessa till mer än hälften uppgående
icke renskötande samer livnära sig av, så ger utredningen därpå icke
något svar, men går nian till 1919 års lappkommittébetänkande, som innehåller
ett nog så intressant kapitel örn yrkesfördelning bland lapparna, så
finnér man, att de äro jordbrukare, åkerbrukare och boskapsskötare.
Mångå av dem har det nog inte så fett, men så har det också varit överlämnat
ät deni själva att under umbäranden sörja för en bosättning, som numera.
anses värd att stödjas av det allmänna. Det ger också en nog så handgriplig
föreställning om och belyser, huru livet självt på ett naturligt, milt
och friktionsfritt sätt hittills till gagn för det allmänna reglerat och utjämnat
en övertalig renskötande befolkning — en övergångsform, som i mildhet
överträffar andra övergångsformer. I detta sakförhållande ligger nyckeln
till lappfrågans positiva lösning.

Bland annat tvinaad av det. cana nedskärande renskötselförslaget har ut -

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

redningen, ehuru det ej ingick i dess uppdrag, utan direktiv upptagit till
prövning det gamla spöi’smalet örn underlättande av samernas bosättning.
Med önskvärd och förtjänstfull skärpa, som till fullo skab uppskattas, har
utredningen motiverat behovet härav. Delvis får väl också detta betraktas
sorn ett svar på den samiska deputationens hos regeringen den 7 december
1933 framförda krav på en allsidig prövning av samernas existensfråga,
varvid som känt det lapska kolonisationsspörsmålet upptog första rummet

på programmet. .. ..

Men om också utredningens motivering andas önskvärd förståelse hart or,
så måste det dock beträffande det konkreta förslaget i ämnet sägas, att det
lider av en viss njugghet. Man vill försiktigt experimentera och pröva sig
fram. Vi kunna inte riktigt förstå en sådan inställning. Det rör sig ju inte
örn något nett och oprövat, utan tvärtom örn en anordning, grundad
på stark tradition, av livet självt tillräckligt prövad och befunnen
gagnelig och effektiv. Det förefaller nästan som skulle man annu
inte tillräckligt ha övervunnit den gamla skeptisismen och föreställningen
nämligen att örn man bereder för rundhänta villkor för underlättande
av samernas bosättning så vilja alla samer bli bofasta och ingen vili
vara nomad. Liknande farhågor böra ej få inverka. Renskötare kornma l
oöverskådlig tid alltid att finnas i förhållande till betesmarkernas bärighet,
änskönt villkoren för deras underlättande till bosättning framträder onsKvärt
frikostiga, så att de utöva nödig dragningskraft till utjämnande av en
övertalig renskötarbefolkning, som man ju nu söker komma till rätta med.

Vi säde nyss, att förslaget lider av en viss njugghet. Därmed asyftar vi omfånget
Utredningen anser, att det för närvarande är tillfyllest med en torsökskolonisering
örn 17 st. jordbrukslägenheter åt lappar, lör vilka lagenheters
iordningställande äskas 135,000 kronor. Utredningen betonar emellertid
att på grund av den nedskärning i renstammen utredningens renskotselförslag
innebär en del lapska hushåll icke längre fa rum inom rennäringen.
liksom det redan nu förekommer åtskilliga fall, där lappfamiljer halla
sig kvar i renskötseln, oaktat deras reninneliav är så litet att det blott ar
en tidsfråga när de måste sluta som nomader, vartill kommer att födelseöverskottet
— enligt utredningen — talar för, att varje år tor omkring 10 av
den renskötande lappbefolkningen behöver beredas utkomst i annan näring.
Allt tvder sålunda på, och i verkligheten är det nog också så, att behovet och
omfånget är vida större än utredningen räknat med, något som också förtjänstfullt
observerats och uppmärksammats av Statens egnahemsstyrelse,
som funnit den föreslagna bosättningen till sitt omfång alltför begränsad.
Det vill också synas, som örn utredningen i fråga örn behörighet till lappkolonat
allenast tagit sikte på aktiva renskötare. Utredningen hemställer,
att åt den myndighet, i vars händer ledningen av lappkolonisationen antortros
vid antagande av kolonister måtte lämnas »fri prövningsrätt», så att
icke något ovillkorligt formellt berättigande skall kunna åberopas. Detta
kan nog kanske äga berättigande, men det bär också något godtyckligt över
sig. Någon rättsgrund mäste del nog vara. Gällande 1928 års bestämmelse,
nämligen att behörighet till lappkolonat tillkommer dom, som lia renskötselprivilegiet
i behåll, mäste nog även i fortsättningen beaktas, värnas och bibehållas.
Uppenbart är väl också, att ändamålet med underlättande av
samernas bosättning till sitt väsen har ett ojämförligt mera beståndande
värde än de föreslagna konstlade, mekaniska åtgärderna för renskötseln, örn
vilkas värde, som sagt, meningarna sirö starkt delade. Och disproportionen
mellan de bägge förutnämnda anslagskraven är så påfallande, att det nog är
riktigare och ändamålsenligare, att de för ändamålen byta plats, varigenom
en utvidgning av lappkolonisationen skulle möjliggöras.

Motioner i Första kammaren. Nr 194.

Beträffande förläggningen av lappkolonisationen, så har utredningen hänvisat
densamma till trakter i det egentliga skogslandet, alltså nedanför den
s. k. odlingsgräns^!. För skogslapparnas del är detta givetvis det naturligaste
?.. „??mmanfall^r med trakter för deras traditionella bosättning hittills. Men
tor f(ällapparnä innebär det, frånsett enstaka fall, över huvud ett alltför starkt
avlägsnande av dem från den miljö, de vant sig vid. Deras traditionella bosättning
har också hittills övervägande ägt rum i fjälltrakterna ovan odlingsgränsen.
Detta måste nog beaktas och tagas hänsyn till också i fortsättningen.
Visserligen lia de allra bästa bitarna där liksom för övrigt mångenstädes
i det egentliga skogslandet redan tagits i anspråk för bosättning, men
knappast i en utsträckning, att icke fjällapparnas kolonisering med litet god
vilja övervägande kan förläggas dit upp. Vi ha också en känsla av att det
nog också i fjälltrakterna förekommer mark i enskild ägo, som skulle kunna
torvarvas för lapsk bosättning. Vi ha en rätt så stor erfarenhet av, hurusom
mera situerade renskötare förvärvat hemman av svenska nybyggare vilka
av en eller annan anledning sålt för att bryta bygd på annat håll. Det är
i huvudsak mer eller mindre åkerbruk, men övervägande nötkreaturs skötsel,
som praktiseras vid bofasthet i fjälltrakterna, ett slags mellanting, kan man
saga, mellan renskötsel och egentligt jordbruk. Det har också visat sig, att
1 jallapparna med god anpassningsförmåga begärligast upptagit denna mellanform
av bosättning^ beroende på att den legat dem närmast. Som sagt för
tjaliapparnas del mäste man nog såväl inom Norrbottens län som i de bägge
planen, dar renskötsel bedrives, övervägande förlägga deras bosättning
tdl fjälltrakterna, for Västerbottens och Norrbottens vidkommande sålunda
ovanfor odhngsgransen. Farhågor för renskötsc-Ins kollision där med fjälllapsk
bosättning far icke lägga hinder i vägen. Och med hänsyn till att den
föreslagna bosättningen grundar sig på allenast nyttjanderätt, äro de bägge
intressena förenliga och allenast stödja varandra.

Med ovanstående reflexioner kring det alltjämt aktuella laupputredningsbetankandet
ha vi ingalunda velat underkänna utredningens goda vilja att
komma till rätta med ett svårt och av stora motsättningar uppfvllt problem.

I manga punkter ha vi givit betänkandet vårt erkännande, men det vore far!lg.
att„t).!"VJa f.°r de allvarliga konsekvenserna av ett system, som genom
tvangsatgarder soker få fram positiva och gagnerika resultat, när andra vägar
borde linnas.

Norra Västerbotten, september 1936.

Bil. E.

En granskning av 1930 års lapputredning.

Av kyrkoherde Gust. Park.

Efter en arbetstid av mer an 5 år har 1930 års lapputredning äntligen fullbordat
sitt verk. Dess betänkande, en avhandling på mer än 300 trycksidor
Ilar nämligen under sommarens lopp kommit ut i tryck. Det består dels av
en historiskt orienterande del, som upptager ungefär halva volvmen, samt

Motioner i Första kammaren, Nr 194. ~y

dels förslag lill olika åtgärder för både renskötselns upphjälpande och lappars
bosättning.

Den vidlyftiga avhandlingen, som innehåller mycket för själva saken onödig
spaltfyllnad, är emellertid för en initierad läsare i många hänseenden en
verklig besvikelse. Till följd av det digra omfånget torde det dock bli svårt
för renägarna själva att bilda sig en något så när klar uppfattning av betänkandets
innebörd och kärna. I en serie av artiklar vill därför undertecknad
ställa detta för samefolket betydelsefulla aktstycke i kritisk belysning,
för att vederbörande intressenter skola kunna få närmare kännedom, vad
saken i själva verket gäller.

I. Hur har utredningen fattat sin maktpåliggande uppgift?

Vid 1930 års riksdag väckte borgmästare Carl Lindhagen en motion i anledning
därav, att renägare i Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar genom sin
till Slockholm sände delegerade framlade sin svåra nöd för denne varmhjärtade
samevän. Efter en ingående relation av det miserabla läget, särskilt i
Arjeplogs socken, utmynnade motionen i hemställan, att riksdagen ville anhålla
bl. a. att »Kungl. Maj:t måtte skyndsamt överväga och söka tillrättalägga
de ovannämnda missförhållanden, som föranletts av Karesuandolappars
medgivna invandring på Arjeploglapparnas gamla renbetesområden samt
att Kungl. Maj:t ville skyndsamt överväga någon lämplig ordning i allmänhet
för att enhetligt och praktiskt anknyta lappförfattningarna till det levande
livet.

I sin skrivelse nr 75 den 18 mars 1930 anhöll också riksdagen, att Kungl.
Maj:t »ville skyndsamt låta verkställa utredning rörande beskaffenheten av
missförhållanden med avseende å renskötselns bedrivande och lappförlattningarnas
tillämpning i övrigt, som yppats inom vissa delar av lappmarken».
(Kurs. av undert.) Riksdagens hemställan var sålunda i fullständig överensstämmelse
med yrkandena i borgmästare Lindhagens motion.

Vid konselj den 30 maj 1930 uppdrog Kungl. Majit åt länsstyrelsen i Norrbottens
län att verkställa den av riksdagen äskade utredningen. Vid sin föredragning
av ärendet åberopade departementschefen därvid just »de inom
vissa delar av lappmarken yppade missförhållanden», som omdebatterats i
riksdagen.

Hur har nu utredningen fattat den sålunda givna uppgiften?

Svaret på denna fråga kan läsas å sid. 13 av betänkandet, där det bl. a.
heter:

»För att vinna full klarhet rörande den verkliga grunden till de vid 1930
års riksdag påpekade missförhållandena med avseende å renskötselns bedrivande
och lappförfattningarnas tillämpning i övrigt var det uppenbarligen
nödvändigt att först och främst erhålla en så vilt möjligt objektiv bild av
renbetesmarkernas omfattning och beskaffenhet samt det med hänsyn härtill
för varje trakt rationella renantalet.»

Därefter omnämnes, huru »undersökningen med nu nämnt syfte företagits
inom Norrbottens läns samtliga lappområden».

»Det kunde tänkas» säges däri vidare, »att dessa undersökningar skulle
lämna som resultat, att renantalet inom länet, såsom helhet betraktat, vore
alltför stort, men utrymme funnes inom något annat av de andra län, inom
vilka renskötsel bedrives.»

»Då missförhållandena, efter de i riksdagsmotionerna gjorda uttalandena
att döma, ej förr haft samma omfattning eller åtminstone ej varit av samma
utpräglade beskaffenhet som under samma år, borde det vidare undersökas,

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

huruvida orsaken härtill måhända vore att finna i förändrade metoder för
renskötselns bedrivande.» Till sist borde ock undersökas, vilka mekaniska
åtgärder för underlättande av renskötselns bedrivande, som kunde tänkas
vara av behovet påkallade.

Här uttalas alltså arbetsprogrammet för 1930 års lapputredning.

Av denna programförklaring att döma är det alldeles påtagligt, att utredningen
redan vid själva starten drabbats av en svårartad och til! sina följder
ödesdiger tankeurspåring.

De av riksdagen och Kungl. Majit givna direktiven lia ju redan vid arbetets
planläggning i det stora hela övergivits eller fått en i viss mening annan innebord.

billigt de givna direktiven hade utredningens första uppgift utan tvivel bort
vara att allvarligen stanna inför frågan:

Vad är anledningen till de påtalade missförhållandena — främst i Arjeplogs
socken och sedan även i de övriga socknarna söder örn Torneträsk?

Visserligen har utredningen snuddat vid frågan och i förbigående också
svarat att orsaken vore: 1) lapparnas försumlighet i fråga örn vården av sina
renar, 2) för stort antal renar, och 3) för få renvaktare (sid. 96), men utredningens
verkställare borde i sannning själva ha insett, att en sådan förkla™j?.
V1”,, un, nar Heim till problemets kärna. Jämförelserna av renskötseitornailandena
dels i lappbyarna norr örn Torneträsk och dels i Västerbottens
och Jämtlands län borde i själva verket ha givit dem en tankeställare
som tvingat dem till ett mera grundligt övervägande av problemet. Här i
dessa tre lapptrakter ha nämligen inga sådana svårigheter gjort sig gällande
fom 1 lappbyarna söder örn Torneträsk. Men det är att märka, att i dessa
lugna zoner har den gamla normala ordningen i renskötseln icke rubbats
dier störts genom renbeteskonventionen med Norge. Vad lappbyarna norr
om fornetrask betraffar, har tvärtom en lättnad i renbetesmarkernas utnyttjande
inom hemlandet vunnits till följd av tvångsförvaltning av tusentals renar
till sydligare trakter.

De övriga lappbyarna inom Norrbottens län oell främst de inom Gällivare
Jockmocks och Arjeplogs socknar, lia däremot fått över sig en mäktig »folkoch
renvandring» fran Karesuando såsom en oundviklig följd av renbeteskonventionens
stränga bestämmelser.

De djupaste orsakerna till de missförhållanden, som sålunda skulle undersökas
av 1930 ars utredning, ligga följaktligen i de revolutionerande förändlnTtf?r.
1 renshotselns bedrivande, som konventionen med Norge framkallat

. langenmn ha ju ,en massa nomader förlorat stora och goda sommarbetesmaxkei,
framför allt ! Troms fylke. Dessa kännbara förluster lia måst kompenseras
med områden morn huvudsakligen Gällivare, Jockmocks och Arjepiogs
fjälltrakter, som till följd av den alltjämt framträngande odlingen och
bebyggelsen bil mer och mer begränsade.

1930 års utredning har — anmärkningsvärt nog — icke ansett mödan värt
att ens gora en »historisk» orientering beträffande den revolution i rensköt f-,

'',1’ s<?m Vll"u,a lntra tfa t genom den i samefolkets historia sorgligt enokbildande
renbetesKonventionen av år 1919.

Den »folk- och renvandring», som till följd härav genom lappväsendets försorg
dirigerats till ovannämnda socknar, har blivit ödesdiger icke blott däri rpnh™’uatt

1Cdan f0rUt begränsade betesmarker överbelades nied främmande
renhjordar, som vörö vana att om somrarna beta i Norge och som där fått

!:n!.T0rVUlan ramfor a|d Senora den nya metod, den extensiva, som de
fnr'';.a( '' infoide. Trots det att de infödda samerna gång på gång riktade
oinmga nödrop till vederbörande myndigheter att i lid ordna upp de inflyttades
renskötsel till likhet nied de inföddas, så i stället för att bli hjälpta i

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

sina vällovliga och lättförklarliga strävanden — åthutades dessa för sin av
myndigheterna förmenade kitslighet och obillighet mot de inflyttade. Härigenom
fick den extensiva renskötselmetoden övertaget, ty i renskötseln är det
alltid så att en sämre, lösare metod att sköta renar snart nog segrar över en
rationellare och bättre sådan. De infödda måste därför till sist resignera inför
den nya renskötselordning som nu existerar, och som myndigheterna
höllö under armarna. De måste sålunda helt enkelt anpassa sig^ efter de nya
förhållandena, huru upprörande och galet detta av dem än ansågs vara.

Då alltsedan hösten 1929 dåliga väderleks- och betesförhållanden år efter
år gjorde sig gällande — kulmen uppnådddes härvidlag vintern 1935—36 —
spriddes renhjordarna, som under åren 1920—30 ökats oerhört, över allt
land, tack vare den extensiva renskötselmetoden. Renägarna — både de
infödda och inflyttade — förlorade nu fullständigt kontrollen över sina renar.
Till följd av betesmarkernas trånghet och dåliga beskaffenhet, som än
mer försämrades av »flen» m. m., stannade icke renarna inom svenska betesmarker
utan strövade i tusental över till Norge å tider, under vilka betning i
Norge enligt renbeteskonventionen är förbjuden. Följden härav blev oerhörda
skadeersättningar och betesavgifter till Norge, vilka enbart i Nordlands
fylke uppgått till närmare 150,000 kr.

Visserligen har utredningen i sitt betänkande berört dessa förhållanden,
men icke såsom något problem, som ropar på en lösning. De spörsmål, som
sammanhänga med renbeteskonventionen och därav föranledda dislokation
av lappar och renar, hade dock i själva verket bort vara den springande
punkten i 1930 års lapputredning.

Då lapputredningen alltså icke ens relaterat de epokgörande förändringar,
som följt av konventionens bestämmelser i sin historiska utredning av lappfrågans
utveckling, så är det klart, att betänkandet först och främst saknar
det rätta perspektivet för bedömandet av det sedan 10 år tillbaka aktuella
renskötselproblemct i Norrbottens län.

Vidare har utredningen helt och hållet förbisett och därför icke heller räknat
med de vidriga väderleks- och betesförhållanden, som alltsedan hösten
1929 rått i Norrbottens läns fjälltrakter och som väsentligt bidragit att åstadkomma
den stora villervallan i renskötseln.

Utredningens historieskrivning är alltså under all kritik. Då dess ofullständiga
och oriktiga relation av »de vid 1930 års riksdag påtalade missförhållandena
med avseende å renskötselns bedrivande», utgör allmän motivering
för de åtgärder, som föreslås, så är det uppenbart, att även dessa därigenom
fått en skev inriktning och innebörd, vilket kommande artiklar skola i
någon mån belysa.

Gust. Park.

II, Utredningens arbetssätt.

För ett rätt bedömande av lapputredningens slutresultat är det av vikt att
ge akt på dess arbetssätt. Ä sid. 15 heter det härom, att »vid alla de undersökningar,
som enligt förestående program 1''öretogos, en eller två i renskötsel
förfarna lappar från varje lappby tillkallats som rådgivare, varjämte länsstyrelsen
vid sammanträden ute i orterna och med delgivande av de vid företagna
undersökningar vunna resultat Inar samrått med lappar och bofasta
angående spörsmål, som berört deras intressen».

Sedan redogöres för på ort och ställe företagna undersökningar av de olika
lappbyarnas betesland rörande deras beskaffenhet och bärighet, om lämplig
indelning i skilda betesområden, örn behovet av stängsel, broar, vaktkåtor

Motioner i Första kammaren. Nr 194.

m. m. samt till sist rörande rationell avvägning av renantalet för varje by
eller distrikt. I och för sig är ingenting annat än gott att säga angående omfattningen
av dessa undersökningar, men själva arbetssättet och de slutsatser,
som dragits härav, torde i många hänseenden vara diskutabla. Man
märker också huru dessa — till synes alltför mycket överskattade — okulera
markundersökningar absorberat vederbörandes intresse ända därhän,
att utredningen koncentrerats just härpå.

\ ad nu lapparnas medverkan beträffar så kan det nu i ljuset av betänkandet
konstateras, huru välbetänkt samedeputationens hemställan i skrivelse
lill Kungl. Majit den 7 november 1933 i själva verket var. Som bekant yrkades
där bl. a.: »Att den pågående lapputredningen, som anbefalldes år
1930, måtte utvidgas med befogenhet att pröva förhållandena i samtliga lappmarker
samt att tre av fjällapparna utsedda representanter, nämligen en från
vart och ett av Norrlands, Västerbottens och Jämtlands län samt minst en
representant utsedd av skogslapparna, måtte beredas möjlighet att med beslutanderätt
medverka i den kommitté, sorn arbetar med lappfrågor i Norrbottens
län».

Aven örn i utredningens betänkande lapparnas medverkan åberopas, så är
denna i alla fall icke av den betydelse, att den kunnat i någon mån bestämma
eller inverka på utredningsarbetets art eller slutresultat. De renägare,
som exempelvis inkallats för att medfölja vid de olika befaringar som skett,
var och en inom sitt område, och under ledning av vederbörande lappfogde,
ha ju varken vågat eller förmått göra sin mening gällande.

Sak samma gäller de många sammanträden som hållits med lapparna, och
där dessa på rak arm under några timmars överläggning haft att yttra sig
över mycket vidlyftiga förslag, som i själva verket fordra ett långvarigt och
moget övervägande. Av betänkandet framgår för övrigt icke vad lapparna
vid varje särskilt tillfälle haft för mening i de frågor som varit före. Dock
lyser det fram på några ställen i betänkandet, att utredningsmännen ej godtagit
lapparnas från sin egen mening avvikande synpunkter om betesmarkernas
indelning och bärighet.

Ett typiskt exempel härpå må anföras: Vid Älvsby-sammanträdet den 3
april 1934 utspann sig ett livligt meningsutbyte mellan å ena sidan renägarna
från Rasjverta och Tjidtjak—Njasja i Arjeplogs socken och å andra sidan
utredningens män rörande det rationella renantalet, som kunde finna bete
inom dessa områden. Utredningen hade fastslagit 5,000 renar för det förstnämnda
och 5,500 renar för det senare nämnda fjällområdet. Renägarna
förordade emellertid resp. 2,500 och 3,500 djur med — som det tycks —
stark motivering.

Utredningen var emellertid ej nöjd härmed utan tillkallade i augusti månad
samma ar en Jockmocks- och en Gällivarelapp att under ledning av
vederbörande lappfogde undersöka och avgöra den saken.

Vad undertecknad skrev härom år 1934 i nr 3 av Samefolkets Egen Tidning,
under rubriken: »Söker lapputredningen kringgå samernas uttalade
mening», har ännu sin aktualitet, och därför anföres därur följande:

»Denna särundersökning, som gar ut pa all gendriva vederbörande renägaies
egen mening i saken, är i ett par hänseenden mycket anmärkningsvärd.
Först är att märka, att när undertecknad vid sammanträdet i Älvsbyn framhöll
nödvändigheten av samerepresentanter i utredningen, valda av renägarna
själva, försäkrade en av utredningens mera framstående ledamöter, att
de problem, som ropade på en allsidig lösning, inte gärna kunde vinna
någon bättre belysning genom medverkan från samerepresentanter, enär
samernas sakkunskap vore begränsad endast till de områden, som de själva
plägade genomströva med sina renar.» En Jockmocksame vore sålunda _

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

enligt denna mening — oförmögen att bilda sig en riktig uppfattning av
förhållandena exempelvis i Arjeplog och tvärtom. Ja, så resonerade man på
fullaste allvar vid det tillfället för att tydligen på ett dräpande sätt tillbakavisa
tanken på en kontinuerlig medverkan i utredningen tran samernas sida.

Trots detta har man nu likväl kallat två nied Arjeplogs förhållanden obekanta
samer, som på lapputredningens anmodan lia att fälla utslaget i ovannämnda
tvistefråga.

Med det refererade uttalandet sorn bakgrund är detta tillvägagångssätt i
sanning anmärkningsvärt. Då same — enligt utredningens mening — överhuvud
anses oförmögna att medverka i ett sammanhängande kommittéarbete
rörande sina egna livsfrågor, så är det ju utan vidare klart, att de nu tillkallade
inte gärna kunna bilda sig ett självständigt och sakligt motiverat omdöme
om de främmande betesmarker som nu skola undersökas. Ar det alltså
någon mening i det å Älvsby-sammanträdet gjorda uttalandet angående
nomadernas oförmåga att medverka i en undersökning av för dem främmande
renskötselförhållanden, så måste alltså den nu igångsatta undersökningen
i Arjeplog gå ut på, utt dessa »sakkunniga» skola endast utgöra sprakrör
för den mening som man ovillkorligen önskar göra gällande i denna
fråga. Exempel från andra håll bestyrka tyvärr detta tillvägagångssätt.

Men även örn lapputredningens mening örn samernas oförmåga att framgångsrikt
medverka i en utredning hör till den överkultiverade människans
många misstag, så torde det ändå vara troligt, att dessa same, som pa nämnda
sätt engagerats för den ifrågavarande undersökningen, inte gärna skola
kunna äga det moraliska mod, som behövs för hävdandet av en mening, som
står i strid med lapputredningens redan fixerade ståndpunkt i frågan. Den
igångsatta utredningen blir sålunda från rent saklig synpunkt fullkomligt
värdelös men i alla fall mycket dyrbar för statsverket.

Saken har emellertid en annan betänklig sida. Såsom mången same torde
minnas, förklarade vid sammanträde i Älvsbyn utredningens ordförande
lansdhövding Gärde gång på gång i sina anföranden, alf utredningen ville i
alla sameangelägenheter inhämta renägarnas egen mening samt att de olika
frågorna skulle lösas i största samförstånd med dem.

Av allt att döma gäller denna försäkring endast, för så vitt nomaderna
säga ja till allt, vad utredningen föreslår. Men så snart samerna — såsom i
omskrivna fall — anmäla en avvikande mening, huru riktig den än för övrigt
må vara, så synes det också vara ute med viljan till samförstånd.

Det är emellertid troligt att nomaderna i Tjidtjak — Njasja och Rasjvertafjällen
icke komma att frångå sin på erfarenhet grundade mening i denna
fråga, vars rätta lösning för övrigt har en avgörande betydelse för deras
framtid.

Utredningens arbetssätt lyser kanske bäst fram genom de s. k. rationella
rental, som fastställts för bestämda betesområden. Jag måste tyvärr begränsa
min undersökning härutinnan till de trakter, där jag har ingående lokalkännedom.

För Svaipa sommarbetesområde såsom exempel har det rationella renantalet
fixerats till 4,000 renar. Vid renräkningen år 1931 var antalet renar här
4,874 stycken. Men då ansågs renantalet av samma män så stort härstädes,
att länsstyrelsen utdömde inte mindre än 1,648 renar till tvångsnedslaktning,
varefter resten, 3,226 renar, då ansågs vara det rationella antalet
för betesmarkerna härstädes.

Enligt renbeteskonventionen skola sammanlagt 3,000 renar beta i Näsa och
Bolna renbelesdistrikt. Dessa utgöra emellertid av ålder sommarbetesland
för de s. k. Svaipa-lapparna. För ett begränsat område omkring Svaipa Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 3 sami. Nr 193 -194. 3

34 Motioner i Första kammaren, Nr IVA.

massivet har dock utredningen dessutom föreslagit ett rationellt renantal på
1,000 renar. Men detta är långt ifrån rationellt utan i hög grad irrationellt.

För Rasjverta lappby har såsom ett rationellt antal renar föreslagits 4,000
och för Tjidtjak—Njas.ja 5,000 djur. Renägarnas egna förslag voro resp.
2,500 och 3,500 renar.

Jag har skäl att antaga, att samma princip varit vägledande vid bestämmandet
av det rationella renantalet även för övriga lappbyar.

Dessa utredningens s. k. rationella renantal vinna sålunda icke om något
säkert eller upplyst omdöme om renskötseln och dess livsbetingelser. Utredningen
har tydligen varit mån örn att till bristningsgränsen belägga betesmarkerna
med renar, vilket kanske går för sig under idel goda renår, då
varje fläck inom betesområdet kan utnyttjas, men icke eljest.

Vid fastställandet av det rationella renantalet måste man emellertid ovillkorligen
lämna en försvarlig marginal med tanke på inträffade dåliga betesår,
då markerna reduceras väsentligt med hänsyn till åtkomsten av bete för
renarna.

Men åt sådana viktiga omständigheter har lapputredningen tydligen icke
ens ägnat en tanke.

Dock har det med hänsyn till jordbruksbosättningens allmänna utveckling
i Lappmarken samt Ofotenbanans (men egendomligt nog icke Inlandsbanans)
anläggande samt uppkomsten av malmfältsamhällena Malmberget och
Gällivare samt Kiruna och Tuollavaara och regleringsdammen Suorva å sidan
47 såsom sammanfattning skrivit följande tänkvärda ord:

»Resultatet av den utveckling, som under årens lopp ägt rum i lappmarkerna
har sålunda för renskötselns vidkommande blivit en betydande beskärning
av dess betesmarker, varav med nödvändighet följer begränsning i näringens
omfattning.»

Utredningen har dock icke dragit den rätta slutsatsen av detta riktiga konstaterande.
Vid fastställandet av det rationella renantalet för varje betesområde
har den fastmer strävat efter — t. o. m. mot renägarnas egen uppfattning
härom — att bevara status quo, d. v. s. sökt att så långt möjligt stanna
vid de förhallanden med hänsyn till renantalet, som nu är för handen.

Säga vad gott man vill örn ett sådant utredningsarbete, så kan man dock
i alla fall icke påstå, att det är ägnat att komma till rätta med de problem,
som under åratal pockat på sin lösning.

Utredningens renskötselbegrepp.

Det är förvisso ett frapperande studium att undersöka lapputredningens
uppfattning örn renskötseln, dess utövning och betingelser. På detta område
uppdagas i själva verket mer än eljest, huru förbluffande små insikter
utredningen, inklusive nuvarande lappfogdar, i verkligheten äger beträffande
renskötseln, som de dock helst vilja dirigera enbart efter sitt huvud.

Man måste i sanning förvånas, när utredningen, exempelvis i kap. »Örn
renens föda och vandringar» och om »Olika renskötselmetoder», från tryckta
källor huvudsakligen refererat allmänna beskrivningar om hithörande ting.
När lapputredningen — enligt egen utsago — befarit alla lapptrakter och
gjort detaljundersökningar, så hade det utan tvivel varit på sin plats att i
dessa eller andra kapitel redogöra för de olika markernas växtgeografi och
beteskvalitet och huru renskötseln förr i tiden bedrivits och nu bedrives i
varje socken eller å varje annat enhetligt område. Då hade man fått fram en
klar bild av renskötselns både förgångna och nuvarande ståndpunkt och livsbetingelser
i varje särskild trakt. De i stort sett allmänna och vaga betraktel -

Motioner i Första kammaren, Nr J9A.

ser, som utredningen i tryck nu presterat, kunde lika gärna gälla förhållandena
i Sibirien eller något annat exotiskt land, där renskötsel bedrives.

Huru renarna vårdats i de olika trakterna före renbeteskonventionens
ikraftträdande och tillämpning och vilka försämrade verkningar inflyttningar
från norr faktiskt medfört, borde alldeles särskilt lia framhävts. Härigenom
hade man ju fått fram missförhållandena sådana de i verkligheten
learit och äro. En dylik redogörelse skulle också lia belyst det beklagliga
faktum, att de infödda lapparna genom olika dislokationer fått sin urgamla
och välbeprövade renskötsel, den intensiva, genom trän norr importerade
ovanor helt och hållet spolierad, utan att de — trots ihärdigt arbete och trots
upprepade hänvändelser till myndigheterna örn hjälp — kunnat förhindra

<U Därigenom lia de infödda samerna faktiskt lidit enorma förluster. Först
och främst har ju deras av ålder upparbetade och välordnade renskötsel därigenom
gått till spillo, vilket representerar ett värde, som knappast kan återfås
för pengar. Vidare lia de också därigenom oförskyllt dragits in i Norge
med sina renar, och detta till följd av de främmande hjordarnas översvämning
av allt land och deras inrotade benägenhet och vana att söka sig väg
över till Norge. Sedan de inflyttade av omständigheternas makt tagit ledningen
å sina nya betesmarker, lia de infödda därför också — åtminstone vad
Arjeplog beträffar — måst betala dryga betesavgifter och skadeersättningar
till Norge, vilket de med sin förut goda renskötsel sällan förr i tiden behövt
göra. Genom dislokationen av främmande renar till de sydligare socknarna
i länet ha alltså de infödda renägarna — utan egen förskyllan — förlorat icke
blott avsevärda kulturvärden utan de lia därtill även bragts darmin, att ue
måst betala stora summor till Norge, vilket bidragit till deras ekonomiska
utarmning. Rättvisa och billighet borde i själva verket ha kraft att staten
holle dem skadelösa för dessa svåra förluster, men i stället ha de latt uppleva
den förödmjukelsen att bli lagsökta för höga betesavgifter och skadeer -

sättningar till Norge. ...... .... ... , .,

Lapputredningen har tydligen inte någon annan förklaring till allt detta
än följande: »Orsaken till den försämrade omvårdnaden av renarna, som
man måste vidgå, angives bl. a. vara att söka i den lapska ungdomens lättja
och liknöjdhet, bevakningen mot Norge är bristfällig, varigenom renmvasioner
ofta förekomma under tider, då betning där ej är medgiven.»

Av vanliga kulturhistoriska kunskaper, som måste förutsattas hora till
vederbörandes allmänbildning, borde emellertid det faktum vara klart tor
utredningen, att när två så olika kulturer sammanstöta med varandra som
de ifrågavarande, så måste detta medföra katastrof för den ena av deni. Men
sorgligt att säga finnes i betänkandet intet uttalande, som antyder en sadan
förståelse. Problemet existerar i själva verket icke för utredningen, ehuru
den haft det — så att säga — i silia händer. , lx .. .. ,

Ja, en utredning, som enligt de givna direktiven hade att »o ver väga oc
söka’ tillrättalägga missförhållandena, som föranletts av Karesuandolappars
medgivna invandring på Arjeplogslapparnas gamla renbetesland» borde
verkligen av många skäl lia ägnat mycken uppmärksamhet just at dessa »erhållande».
. ......

Utredningen har som ett efterföljansvärt mönster upptagit * distrikts!enskötseln
i Troms fylke», sorn kännetecknats av att renarna efter inflyttningen
på sommarlandet givas tämligen stor frihet inom de angivna gränser,
som bevakas på grund av beteslandens uppdelning. »Den egentliga Karesuandorenskötseln
utmärker sig alitsa för extensiv sommarbevakning men
en intensiv hjordbevakning under alla övriga delar av året » lrots olika
svårigheter »lia icke skadorna» — säger utredningen — »genom densamma i

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

förhållande till fastboende i någotdera landet behövt bli betungande». Men
ändå redovisas å sid. 96 — motsägande nog — betesavgifter och skadeersättningar
i Troms fylke till sammanlagt kr. 31,362: 22, som enligt samernas
små ekonomiska förhållanden sannerligen icke är någon obetydlig summa.

Å sid. 92 ff. preciserar utredningen sitt renskötselbegrepp och ideal på
följande sätt:

»Det har under föreliggande omständigheter synts utredningen nödvändigt
att söka ernå en syntes mellan sydlapparnas gamla intensiva renskötselmetod
och nordlapparnas metod med en friare sommarbetning. Renarna
måste hallas under oavbruten bevakning och inom bestämda betesmarker
på sommarlandet, men nian bör å andra sidan icke dela upp betesmarkerna
i en mängd smådistrikt och där tränga samman renar så att man råkar
ut för de ovedersägliga nackdelar, som äro förbundna med de mest intensiva
metoderna. Dessa kunde för övrigt ej åter börja tillämpas utan en föregående
med sannolikhet rätt omfattande reduktion av renstammen, en åtgärd
som man dock på intet sätt kan anse vara värd sitt pris. Enligt utredningens
förslag komine lappbyarna att uppdelas i skilda betesområden,
så att grupper av byns lappar inom ett vart av dessa sammanföra sina renar
under gemensam bevakning.»

»Karesuandometoden» blir sålunda med små modifikationer tillämpad på
alla renskötselområden i Norrbottens län.

En närmare analys av utredningens i ovananförda citat fixerade renskötselbegrepp
visar emellertid, huru vanskligt det är att från en trakt nied alldeles
säregna förhållanden överflytta där — med stöd av naturbeskaffenhet
utbildad metod till en annan med helt andra betingelser och förhållanden.

»I de olika betesdistrikten skulle nu bildas hjordar på kanske 2,000 till
3,000 renar och i vissa fall ännu högre antal», heter det vidare å sid. 93. »Bevakningen
skulle sommartid ske i främsta rummet inåt från distriktens gränser
men också genom upprepad sammantagning av hjordarna inom dessa
och vallning i och för kalvmärkning på därför brukade platser, för flyttningar
mellan distriktets olika betestrakter, för skiljningar till främmande
lappby och andra grupper.»

I förslaget till byordningar 4 p. 5 å sid. 167 heter det om samma sak så:
»För möjliggörande av att renarna hållas inom områdets gränser skall bevakningen
verkställas genom vallning och ofta upprepad sammandrivning avhjorden,
ävensom genom utsättande av fasta vaktposter på erforderlig
platser.»

Av dessa citat framgår det ovedersägligen tydligt, att både intensiv och
extensiv metod skall användas på en och samma gång och på ett och samma
betesområde, vilket är lika orimligt som ett eventuellt försök att förena eld
och vatten. Utredningens renskötselbegrepp är alltså något utomordentligt
befängt och verklighetsfrämmande.

I sina utredningar örn förslag till förbättring av renskötseln kretsa utledningens
tankar ofta tydligen omkring den intensiva renskötselmetoden.
under det man i själva verket menar den extensiva. Jag skulle kunna ur
betänkandet framdraga mångfaldiga belägg på denna sannskyldiga tankerora
och begreppsförvirring, men i en tidningsartikel är icke detta rådligt av
utrymmesskäl.

Märkligt är likväl det faktum, att den extensiva renskötsehnetoden för
första gången, så vitt mig är bekant, i renskötselns historia nu officiellt
bhy,t erkänd såsom lämplig och försvarlig. Eljest har denna metod i alla
föregående utredningar varit exponent för »dålig» renskötsel, under det
att »god» renskötsel haft den intensiva metoden som sin givna förutsättning.

Motioner i Första kammaren, Nr 19A. 61

Den nu gällande lapplagen av år 1928 bygger ju på denna senare metod,
så även lapplagarna av år 1886 och 1898 med tillhörande kungl, torord Avgift

renskötselbegrepp — med fullt erkännande av den extensiva renvården
under angivna tider — borde utredningen emellertid ha tvingats —
åtminstone av logiska skäl — till en överarbetning av vissa paragrafer 1
den nu gällande lapplagen, ty enligt givna direktiv skulle ju »lappförfattningarnas
tillämpning» på det praktiska renskotselarbetet hora till utredningens
undersökningsobjekt. w . . , , „ ,

I varje fall har man rätt att fordra av en av Kungl. Majit anbefalld utredning,
att den icke blandar samman mot varandra stridande begrepp och
i övrigt’ hemfaller åt uppenbara motsägelser och tankefel, varpå det digra
betänkandet lämnar många märkliga belägg.

Utredningens förslag till åtgärder för renskötselns upphjälpande.

Syftet med lapputredningen skulle ju vara att skapa verkliga betingelser
för rennäringens fortbestående. För detta ändamål har därför utredningen
i sitt betänkande föreslagit dels administrativa åtgärder, dels mekaniska
hjälpmedel, dels maximering av reninnehav för envar renägare och premier
för god renvård och dels åtgärder för hindrande av störande friktioner mellan

nomader och bofasta. .

Till de mekaniska hjälpmedlen höra olika renstangsel, skiljmngshagar,
broar, båtar, båthus, vaktkåtor, telefonanläggningar m. m. I det stora hela
är härom intet annat än gott att säga. Dock må påpekas, att renstängsel
kunna icke blott gagna utan också skada, ty under ogvnnsamma är kunna
de lätt bli orsak till rendöd på grund därav, att renar, som trå till betesmarker
på motsatta sidan, kunna tjura bakom stängslet^ sa länge, att de ga
under av svält. Exempel härpå finnas redan fran de fa stängsel som f. n.
äro i bruk. Vidare äro byggnadskostnaderna för de av utredningen föreslagna
och ifrågasatta stängslen så skrämmande höga, att utsikterna för deras
förverkligande i den omfattning, som föreslagits, torde i själva verket

vara ganska små. 0 . , .. . . , ,

Vad åter maximering av renarna beträffar, ma papekas, att den 1 det
syftet föreslagna åtgärden borde ha skett redan för 20 år sedan, ty anledning
att taga lipp detta problem till lösning förefanns redan då. I samråd
med prof. K. B. Wiklund gjorde för övrigt undertecknad redan år 1912
en ganska vidlyftig framställning härom och även i andra frågor, till länsstyrelsen
i Norrbottens län, men min hänvändelse tami icke nåd hos vederbörande,
utan begravdes i det tysta. Hade denna fråga tagits upp då och
fått en lycklig lösning hade säkerligen mycket nu varit annorlunda i de olika

fjälltrakterna. J

Att denna tanke nu befunnits riktig och t. o. m. framlagts såsom ett positivt
förslag, måste sålunda hälsas med tillfredsställelse, åtminstone av undertecknad.
De beräkningar, som göras i samband härmed med hänsyn till
renarnas kapitalvärde och salupris i genomsnitt, torde däremot vara synnerligen
sangvinisk! beräknade.

Även örn man sålunda i stort sett måste ge ett positivt erkännande at de
föreslagna mekaniska åtgärderna, sa mäste man sa mycket mer reageia mot
de förslag, som sammanhänga med renskötselns föreslagna administration.
Det är att märka, att de olika åtgärder, som föreslås under denna rubrik,
taga sikte huvudsakligen på administrationens olika funktionärer. Det förefaller
rentav, som örn nomaderna vore till endast för deras räkning och

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

icke tjänstemännen för renägarnas, ty utredningen tycks lia fattat som en av
sina viktigaste uppgifter att skapa en stor och välavlönad ämbetsmannakår
tor renskotselns bedrivande. Denna näring synes, att döma av förslagen,
hädanefter komma att utövas endast i kraft av tjänstemännens ideliga befallningar,
deras omedelbara ledning och personliga uppsikt. Och det gissel,
de därvid skola flitigt använda för alt skaffa sig respekt och auktoritet, heter
böter och ater böter. Örn exempelvis en hund, som icke behövs för arbetet
icke hålles bunden, då en renhjord är samlad för skiljning eller för annat
ändamål, om eldar under renskiljning tändas utan vederbörligt tillstånd eller
pa av vederbörande tjänsteman anvisad plats, så kan en sådan »förseelse»
bestraffas med böter ända upp till 300 kr.! Men detta är något orimligt.

Bland nomaderna är för övrigt den meningen gängse, att i samma mån
som lappfogdar och lapptillsyningsmän tillväxt i antal, i samma mån lia
svårigheter av olika slag i fråga örn planläggning och utförande av arbetet i
»renskogen» blivit större.

Under den tid t. ex. då en enda lappfogde fanns i hela Norrbottens län
och inga tillysmngsmän, och då nomaderna alltså själva ostört lingö överi.
agga och besluta i renskötselfrågor och även praktiskt fullfölja sina beslut
ju den tiden försiggick allting i renskötseln på ett i stort sett lugnt och fredligt
satt.

Förhållandena sedan dess ha dock naturligtvis ändrat sig mycket både i
det ena och det andra hänseendet, men det faktum står emellertid fast, att
i det praktiska arbetet med renarna göra okunniga tjänstemän mer skada
an gagn, nar de nämligen, såsom under den sista tiden varit fallet, vilja leda
ett arbete, som de inte ha någon personlig erfarenhet av och som de icke
ens teoretiskt beharska. Därigenom skapas i själva verket en skadlig dualsm
1 renskötseln, som dock framför allt kräver en enig och samlad vilja och
ett malmedvetet arbete.

Genom dylika strävanden hos lappadministrationen förbrukas i själva verket
en för renskötsel alldeles oumbärlig tillgång, nämligen det ömsesidiga
fortroendet mellan de styrande och de styrda.

När man läser utredningens motiveringar och olika förslag, får man därMd
tor övrigt det bestamda intrycket, att utredningen glömt en så viktig
och avgörande sak som den, att man framför allt har med människor att
gora och icke med döda inventarier, som kunna flyttas och placeras huru
som helst. ^Betänkande! saknar därför också psykologisk inlevelse och personlig
förståelse, lill följd av denna brist göres sålunda icke heller det
minsta lilla försök att genom de föreslagna åtgärdernas anpassning, smidighet
och hansynsfullhet åvägabringa samförstånd och samarbete mellan
administration och renägare.

Man får i st det beklagliga intrycket, att syftet är att få till stånd ett slags
koncentrationsläger i lappmarken för nomaderna där minutiösa förbud och
lagforesknfter och straffåtgärder i form av orimligt höga böter fullkomligt
skola bannlysa all personlig frihet, allt eget initiativ och all rörelsefrihet från
renagarnas sida.

Bil dessa utredningens förslag förverkligade, ja, då blir det också förvisso
ute med renskötsel som en fritt utövad näring, idkad under personligt ansvar
och med ett levande intresse.

Orimliga förslag till byordningar.

I de konkreta förslag till byordningar, som utredningen utarbetat, röjer
sig iner an eljest den uppenbara bristen på sakkunskap på renskötselns gebit
pa ett synnerligen framträdande sätt. Som tidigare påpekats, är utredningens

Motioner i Första kammaren, Nr 194.

renskötselbegrepp mycket flytande och sammansatt av t. o. m. stridiga tankeelement.
Detta kommer också till uttryck i de olika praktiska förslagen till
byordningar. Skulle utredningen verkligen mena allvar med dessa löst hopkomna
och ofta motsägelsefulla förslag till föreskrifter, så innefaure i själva
verket den strikta efterlevnaden av dessa inte annat än en mycket intensivt
bedriven renskötsel hela året örn, men utredningen har i sin motivering tydligen
sagt ifrån, att det är fråga om en syntes av Karesuandometoden, d. v. s.
dels extensiv och dels intensiv renskötselmetod. I syfte att kunna genomföra
sitt program för renskötseln har utredningen föreslagit en vidlyftig indelning
av varje lappby i skilda vår-, höst- och sommarbetesland och därtill
satt i fråga bestämt avgränsade vinterbetesland för varje lappby eller grupp.
Under den gamla goda tiden, då en mycket intensiv renskötsel bedrevs allestädes
i lappmarken, voro höst- och vårbeteslanden uppdelade i s. k. lappskatteland.
Varje renägare hade då både rätt och skyldighet att hålla sina
renar inom sitt eget skatteland, därest inte två eller flera grannar överenskommo
att under en viss tid sammanslå sina hjordar för att gemensamt
bruka betet inom vars och ens renbetesland.

Nu vill utredningen tydligen utsträcka denna gamla indelning, som under
tidernas lopp visat sig vara mindre ändamålsenlig, att omfatta jämväl sommar-
och vinterbeteslanden. Men det märkliga är, att trots denna indelning,
som i själva verket förutsätter intensiv renskötsel, föreslås likväl extensiv
renskötsel å vår-, sommar- och höstbeteslanden. Men huru detta i verkligheten
skall kunna förverkligas, är emellertid lör mig en verklig gåta.

Utredningen kan visserligen till sitt försvar invända, att renägarna själva
å olika sammanträden gått med på denna minutiösa indelning, men jag har
all anledning att befara att dessa inte fått tillfälle att riktigt grundligt sätta
sig in i de vanskliga konsekvenserna därav.

Först och främst är att märka att underlåtenhet att ställa sig bestämmelserna
härom till efterrättelse straffas med böter från 25 till 500 kr. Detta
är förvisso något synnerligen betänkligt, ty ingenting i förslaget antyder, att
inträffande ogynnsamma väderleks- och betesförhållanden kunna utgöra förmildrande
omständigheter, därest renarna till följd därav sammanblandas
och icke ha den ringaste respekt för de å papperet uppdragna gränserna
för olika betesområden. Enligt förslaget äro ju renägarna skyldiga att under
alla förhållanden hålla sina renar å de för dem envar särskilt anvisade områdena.
Utredningen har uppenbarligen utfört sin »utredning» med förbundna
ögon, ty eljest borde åren 1930—1936 lia givit en god åskådningsundervisning
örn dåliga väderleks- och betesförhållandens avgörande betydelse
för renskötseln.

Vad nu särskilt vinterbeteslanden beträffar, synes det mig rentav riskabelt
att medelst skrämmande höga böter binda en renägare eller en lappby vid
ett bestämt vinterbetesland. För att konkret belysa risken därav må erinras,
att under vintern 1932—33 var betet skapligt i Piteälvdalen men mycket
dåligt annorstädes. Enligt utredningens förslag skulle det då lia varit
omöjligt för andra än de, som fått laglig rätt till dessa betesmarker, att då
beta sina renar därstädes. Det är säkerligen inte fråga örn försummelse eller
ett förbiseende av gångna tiders lappkommittéer, då dessa föreslagit li i betningsrätt
för alla renägare var som helst nere i skogslandet. Detta har
naturligtvis likväl inte hindrat, att renägarna följt bestämda flyttningsvägar
och utnyttjat var för sig särskilda vinterbetesland. Naturligt och ändamålsenligt
Ilai'' i själva verket lia detta sätt flyttningsvägar valts av varje renägare,
och i kraft av sedvanerätten har var och en år efter år, ja, varje
lappby generation efter generation begagnat bestämda områden lill vinterbeten
för sina renar. Men nu vill 1930 års lapputredning bryta sönder all

Motioner i Första kammaren, Nr 19''i.

gammal sedvänja och kasta om nomadernas flyttningsvägar och vinterbetesland
alldeles som löst gods.

Vad som emellertid varit ett verkligt problem under de senaste 10 åren det
är spörsmålet huru de inflyttade Karesuandolapparna skulle kunna få lämpliga
flyttningsvägar och vinterbetesmarker. Men den sidan av saken har utredningen
helt och hållet lämnat å sido, ehuru den frågan gång på gång lagts
fram för myndigheterna.

Vidare är det spörsmålet av betydelse, huru beteslanden utefter flyttningsvägarna
ner till stambanan skola kunna uppdelas så, att inte de sist flyttande
efter samma stråk bli alldeles strandsatta vid rastställena. Men det
problemet har utredningen icke ens vidrört.

För varje betesområde föreslås »förmän». Denna utbyggnad av administrationen
är emellertid alldeles överflödig. Utredningens genomgående fel
är tydligen dess strävan att få till stånd en likriktad överorganisering av renskötseln,
ehuru förhallandena i de olika socknarna, ja, t. o. m. i lappbyarna,
äro ganska olikartade.

Paragrafen örn »bevakning under olika årstider» är en sannskyldig provkarta
på utredningens verkliga »sakkunskap». I punkt 1 däri heter det
bl. a., att lapp skall — för att renarna under vinterbetningen ej må sprida
sig över större område än nödigt — »dagligen företaga kringränning av sin
hjord och till densamma återföra de strövrenar, som till äventyrs kunna ha
avlägsnat sig från hjorden».

Och i p. 2: »Från och med april månad skola såsom förberedande åtgärder
tili vårflyttningen renarna omsorgsfullt hållas samlade å minsta möjliga
område». Mellan bestämmelserna i dessa två punkter är det i sak ingen
större skillnad än mellan orden: »mor» och »mamma».

I punkt 3 läses: »Renarna skola under vårflyttningen vallas dygnet runt.»
Men ingen förnuftig renskötare behöver eller gör detta, ty under normala
förhahanden plägar Ju dagsmejan den tiden göra snön så lös under dagarna,
att renarna måste hålla sig på ett mycket begränsat område.

Renhopsamlingar och skiljningar föreskrivas skola ske både vår, sommar
och host. De fjälltrakter i Arjeplog, som jag känner till, tillåta emellertid
pa inga villkor detta, därest nämligen den extensiv^ renskötseln enligt utredningens
förslag skall tillämpas å vår-, sommar- och höstbeteslanden
Dessa aro nämligen så beskaffade, att föreslagna renhopsamlingar och skilj•ungar
— under förutsättning av extensiv renskötsel — vore fullkomligt meningslösa.
I renskötseln är förvisso elementär logik inte att förakta. Har
lapputredningen alltså godkänt och t. o. m. förordat den extensiv^ renskötselmetoden
a var-, sommar- och höstbeteslanden, så följer därav med logisk
nödvändighet, att man då omöjligen — såsom lapputredningen gjort — kan
krava sådana renskötselåtgärder, som äro genomförbara, endast om renarna
vårdas intensivt.

I Punkt 5 föreskrives, att renskötande husbonde jämte sitt husfolk skall
taga boplats mom sommarbeteslandet. Även denna föreskrift fordrar intensiv
renskötsel.

Jag bär redan förut i ett annat sammanhang påpekat, att utredningen
i punkt b a sid. 168 föreslagit saväl intensiv som extensiv renvård å ett och
samma renbetesområde och under en och samma tid. Men den. som kan
utföra det konststycket, är förvisso långt kommen i akrobatik.

, LaPPutredningen älskar tydligen fasta punkter och bestämda data. Den
har darfor föreslagit, att fjällrenarna skall man begynna samla såsom förberedelse
för vinterflyttning senast den 1 oktober och skiljningar till olika
grupper skola vara genomförda före den 15 oktober. Skiljningar till vintergrupper
böra vara färdiga före den 15 november. Man kan emellertid

Motioner i Första kammaren, Nr 194. 41

knappast tro sina ögon, när nian läser sådana orimliga förslag i en officiell
utredning.

Att sammanföra och skilja renar under tiden 1—15 oktober är nämligen
intet annat än rena djurplågeriet, ty det är att märka, att brunsttiden är
just då avslutad, och »brunnrenarna» behöva då framför allt betning i
lugn och ro för att kunna hämta krafter för vinterns olika strapatser.

Under normala förhållanden saknas ju också spårsnö under förra hälften
av oktober månad. Före snöns ankomst är det för övrigt omöjligt att samla
renarna på hösten.

Att för resten föreskriva, att alla skiljningar skola vara undanstökade före
den 15 november, är en åtgärd, som endast ovederhäftigheten kan tillåta sig
att göra.

Vad skogsrenarna beträffar, har utredningen föreslagit, att deras hopsamling
på våren skall begynna senast den 25 juni för kalvmärkning, som
enligt utredningen bör vara undangjord inom en månad.

Men skogsrenar låta denna tid samla sig, endast sedan mygg, broms och
kormflugor börjat uppträda i större mängd. I vårt nordliga klimat inträffar
i regel detta först i början av juli månad.

Föreskriften å sidan 173 så lydande: »Under hösten skola lapparna» —

alias skogslapparna — »senast den 10 september hopsamla renarna för sarvslaktningen
och hålla dem under vård till brunsttidens början», är fullkomligt
omotiverad i en byordning, ty denna hopsamling har ju ingenting med
renvården i och för sig att skaffa, utan är helt och hållet en privatekonomisk
transaktion. Men ändå kan uraktlåtenhet att följa denna oberättigade föreskrift
medföra böter från 10 till och med 300 kronor! -

Enligt utredningen skall hopsamling av skogsrenarna vara påbörjad senast
den 10 oktober, men detta torde utan tvivel i regel vara olämpligt.

Vidare föreslår utredningen under rubriken: »Samling och skiljning avrenar»
å sid. 170 och 175 förbud för lapp att »begiva sig till annans betesområde
för letning efter eller för sammandrivning och märkning av renar;
utan att lia erhållit tillstånd härtill av ordningsmannen eller förmannen».
Men det bleve i sanning renskötselns död, om en sådan byråkratism
bleve lagfäst och gällande på detta redan i oell för sig mycket känsliga område.
Man frågar sig med tanke härpå och på mycket annat i utredningen,
huru det egentligen är fatt med utredningens sunda omdöme och reflexionsförmåga,
ty en sådan föreskrift i byordningen är ju rent av orimlig och
skadlig.

I par. 7 å sid. 170 och par. 6 å sid. 176 är endast en punkt, 4, försvarlig
i en byordning. De övriga punkterna äro rena löjligheten. Jag vill av
skonsamhet ej göra en kritisk analys av dessa infantila förslag till föreskrifter,
vilkas överträdelser — enligt utredningen — likväl skola bestraffas
med böter från 10 till 300 kronor.

Utredningen har vidare föreslagit fullt antal renvaktare under alla tider
av året, ehuru den extensiva renskötselmetoden enligt utredningens egna ord
(sid. 84) kräver ett mindre antal vaktare än den intensiva.

Det är därför på sin plats att i detta sammanhang erinra vad 1919 års
lappkommitté hade att säga härom i sitt betänkande. Där står å sid. 119
följande tänkvärda referat:

»Under vintern, då renarna voro mera samlade på ett ställe, kunde lapparna
sålunda reda sig med mindre folk och även under sommaren under
liknande förhållanden. Då flyttningarna pågingo behövdes däremot
mera folk. Särskilt för sådana lappar, som i saknad av eget folk, måste
leja tjänare, voro de nuvarande föreskrifterna för stränga, i det de ålade
lapparna att året örn hålla fullt antal vaktare och således nödgade att un rnhanrj

till riksdapens protokoll 19,17. 3 saini. Nr 193—191 4

42 Motioner i Första kammaren, Nr 194.

der tider, då det ej behövdes, vidkännas kostnader för i och för sig onödig
arbetskraft.»

Att alltså tvinga en renägare att behålla och betala lejda renvaktare för
de långa tider, dessa icke behövas, är orättfärdigt ur flera synpunkter.

Utredningen bibehåller den ur psykologisk synpunkt olämpliga föreskriften,
att »en av husets fullvuxna kvinnor skall betraktas som föreståndare
för hushållet och får icke räknas som renvaktare», men ändå beskärmar
man sig över att kvinnor mångenstädes slutat upp att aktivt deltaga i vården
av renarna. Byordningen uppammar ju olust t. ex. hos varje husmor att
deltaga i renskötselarbetet, ty den citerade föreskriften uppfattas ju som
ett direkt förbud för henne att vara med i renskötseln.

Under rubriken »Allmän ordningsföreskrift» å sid. 171 och 175 föreslås,
att lapp är skyldig att lyda de föreskrifter, som meddelas av lappfogden,
lapptillsyningsmannen, ordningsmannen eller förmannen, men det måste
befaras att denna inblancofullmakt frestar utan tvivel vederbörande till
maktmissbruk utöver den suveräna makt de redan äga enligt de detaljerade
föreskrifterna i bvordningen.

Dessutom är sådan föreskrift ägnad att döda allt personligt intresse och
initiativ hos renägarna själva.

Jag skulle kunna fortsätta med min kritiska analys av dessa beklämmande
aktstycken i betänkandet, men jag måste tyvärr av utrymmesskäl inskränka
mig till det redan sagda.

Enligt givna direktiv skulle ju lapputredningen försöka att »enhetligt
och praktiskt anknyta lappförfattningarna till det levande livet». Men utredningen
har knappast ens gjort ett försök i den vägen. För att kunna fullfölja
intentionen i nyss citerade direktiv måste byordningen utan tvivel
skrivas örn möjligt — för varje lappby, ty förhållandena äro i själva verket
icke alls likartade utan växla i stället allt efter betesmarkernas olika beskaffenhet.

Om förslagen till åtgärder för lapparnas bosättning och några slutord.

Utredningen har även behandlat frågan om lappkolonisationen och därvid
givit en starkt bindande motivering för densamma. Det konstateras med
rätta, att födelseöverskottet hos nomaderna omöjligen kan finna sin utkomst
i rennäringen, enär betestillgången av olika orsaker numera är mycket begränsad,
och torde med odlingens blivande utveckling och framträngande
bli än mera beskuren. Den genom renbeteskonventionen begränsade och
synnerligen riskfyllda betesrätten å vissa trakter i Norge har särskilt aktualiserat
frågan, huruvida renskötsel där kan idkas i samma omfattning som
hittills.

Nog av, frågan örn lapparnas bosättning är alldeles ofrånkomlig. I den
digra inlaga, som samernas deputation den 7 november 1933 ingav till Kungl.
Majit, betonades också detta sakförhållande synnerligen starkt. Underligt är
emellertid, att utredningen icke ens nämnt i sitt betänkande denna aktion
från samernas sida, ehuru den i övrigt berört andra initiativ i frågan.

Utredningen har i sitt betänkande föreslagit en försökskolonisering, till en
början med 5 lägenheter på Kurravaarahemmanen i Jukkasjärvi, 4 lägenheter
på området vid Harrträsks station i Gällivare, 4 vid Korsträsket och
Båtsträsket i Arjeplogs och 4 på Näverlidens kronopark i Arvidsjaurs socken.

Att ett företag av den art här är fråga om, måste till en början ske med
stor försiktighet och i stort sett få karaktären av ett försök betonas särskilt
starkt.

Motioner i Första kammaren, Nr 19A.

2 På den rekrytering till lappkolonisation, sona kommer att ske^ genom avgång
från renskötseln» — säger utredningen — »inverka bl. a.^ så oberäkneliga
faktorer som mer eller mindre ogynnsamma renskötselar, motgangar
med betesavgifter, takster o. dyl., bebyggelsens utbredning» m. na.

Upplåtelsevillkoren för de föreslagna kolonaten böra vda — betonas det
— huvudsakligen på 1928 års kungörelse om lappars bosättning. Overlatelseformen
skulle sålunda bli arrende på 50 år med optionsrätt, »dock uttryckligt
angivande, att arrendet från början åtminstone skall sättas blygsamt
och att de första 20 åren skola vara fria såväl från arrende som tran

andra utlagor och skatter för fastigheten».

För att hjälpa en kolonist genom de första svårigheterna som nybyggare
föreslås, att staten lämnar till uppodling av nödig mark 1,500 kronor, till
uppförande av byggnader 5,000 kronor samt till grävande av brunn 500
kronor i form av bidrag, samt dessutom mindre lan for anskaffning av
inventarier. Till framtida ekonomiskt stöd för lappkolonaten föreslås till
sist, att särskilda skogsallmänningar utläggas å kronomark i lappmarken.

En synnerligen välbetänkt åtgärd är utredningens förslag om särskild
jordbruksundervisning för lappar, som skola ägna sig at jordbruk

Såsom totalomdöme om utredningens förslag till lappkolomsation kan saeas
att de utan tvivel är o väl funna och utformade. Därest de genom! 01-des* skulle de säkerligen skapa goda förutsättningar för en framgangsn ''
start och fortsättning av den art kolonisation, som här ar fråga örn. De
är glädjande att konstatera, att förslagen i denna del av utredningen uppbäras
av ett praktiskt förstånd och en tydligt framträdande sakkunskap örn
betingelserna för en lappkolonisation. Att agronomen W. L. Wanhainen tiar
förtjänsten härav, är alldeles uppenbart. . .. , ,

Skulle sålunda dessa av honom såsom särskild sakkunnig forordade förslag
vinna statsmakternas beaktande, hade frågan om lapparnas bosättning
fått en mycket lycklig start och kunde sedan efter samma linjer foras
vidare framåt till en fullständig lösning.

Dock må påpekas att frågan om upplåtelse at lapparna av s. k. tjalllägenheter
å därför lämpliga platser och på rimliga villköl’ torde också

Vadsäter förslagen till åtgärder för renskötselns upphjälpande beträffar,
äro alla — utom de om mekaniska hjälpmedel i renskötseln och om undvikande
av renskador och andra friktioner mellan jordbruk och fendrik —
såsom redan förut framhållits alldeles oantagliga för renägare, därest dessa
nämligen ämna fortsätta med sin fäderneärvda näring.

Orsaken till utredningens misslyckande härutinnan ar tydligen den, att
den i sitt kontinuerliga utredningsarbete saknat verklig sakkunskap, alltsedan
nomadskolinspektör d:r E. Bergström och lappfogden R Pappila avgingo
med döden. Utredningens goda vilja att åstadkomma det allra basta
för nomaderna, kan naturligtvis icke sättas i fråga, men den goda viljan
måste alltid vara förenad med verklig sakkunskap for att kunna uppnå ett i

allo tillfredsställande resultat.