Motioner i Första kammaren, Nr 190 (Motion 1927:190 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Nr 190.

Av herr Lindhagen, om avskaffande av ordensväsendet.

Medborgarnas karaktärsdaning och deras
personligheters inre utveckling är en samhällsangelägenhet.

Demokratiska grundlagarna.

På tal om krisen i det parlamentariska systemet kan det vara skäl att
ägna någon uppmärksamhet åt ett av de töcken, som skymma det senares
vägar. Jag menar ordensväsendet. Det var ett decennium sedan det sist
berördes i riksdagen. Särskilda anledningar föreligga, att det ej bör förbigås
med tystnad just nu.

Det bar mer än en gång citerats i riksförsamlingen, vad nordisk
familjebok i den äldsta upplagan berättar om ordensväsendet i världen.
Rättigheten att stifta nya ordnar, säger boken, förbehöllo sig de suveräna
regenterna och de utövade denna rätt huvudsakligen i monarkiskt intresse,
med säker uppfattning av den mänskliga fåfängan. I den nya upplagan
lyder citatet på samma sätt med uteslutande dock av de tillagda orden
om den mänskliga fåfängan. Detta är ju en riktig försiktighetsåtgärd i
en tid, då uppriktighet icke gärna bör förekomma i officiella framställ % ningar.

Det förhåller sig emellertid ostridigt så som boken yttrade sig i
de gamla goda tiderna.

I vårt land var det, ingalunda överraskande, drottning Kristina, som
först kom på den tanken att på detta sätt »benåda sina betjänte». Väl
inne på denna väg kände hon sig uppfordrad att instifta även en finare
orden, som gavs till medlemmar av hovet samt utländska furstar och
statsmän. Sedan var landet inemot ett århundrade befriat från dylik hemsökelse.
Främmande föredömen kunde dock i längden icke motstås, och en
vacker dag den 12 december 1747 höll vårt nuvarande ordensväsende sitt
första intåg i landet.

Det är ganska upplysande, huru detta väsende innästlat sig som en liten
intensiv stat i staten både med stöd av lagarna och i trots av lagarna.

Förenämnda dag genomdrevs förslaget om ordnars införande utan ständernas
vetskap. Men det skedde i alla fall i deras eget sekreta utskott två dagar
före riksdagens avslutande. Det framhölls bland annat nödvändigheten
att beröva de utländska ordnarna deras alltför stora, korrumperande lockelse
för svenska män samt giva den inhemska regeringen ett medel att vinna
anhängare. Det lärer särskilt varit fruktan för ryskt inflytande icke
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 3 samt. 50 höft. (Kr 190.) 1

Ordens väsendet.

En stat i
staten.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Medaljerna.

Ordensväsendet

inför riksdagen.

minst genom dekorering av riksdagsmän, som föranlett utskottets hänvändelse
till regeringen. I motiven framhölls också, att ärendet »angeläget
skattas».

Sekreta utskottets hemställan gick vidare ut på, att ordensutnämningen
skulle bliva en statshandling. Den skulle äga rum genom sluten omröstning
i rådet, varvid Konungen ägde två röster. De första ordensstatuterna
stadgade också en sådan ordning. Redan i 1751 års nya statuter
ändrades formen så, att befogenheten tillädes Konungen i ordenskapitel.
Emellertid fruktade många en förstärkning av konungamakten och faror
för friheten. Avsägelser av de första nådevedermälena, utdelade på
Konungens födelsedag år 1748, ägde rum även inom riksrådet.

Sedan har till formen rättigheten att utnämna riddare alltjämt utövats
av Konungen ensam. Det förhåller sig emellertid så, vilket ej är allmänt
bekant, att det stora årliga ordensregnet granskas och godkännes i statsrådsberedningen.
Varje departementschef föredrar där sina listor. Dessa
ha i sin ordning tillkommit genom förslag från chefer för ämbetsverk
eller andra inflytelserika personer. Vissa myndigheter såsom överståthållarämbetet
utöva en självständig förslagsrätt till vederbörande. Likaså
sker riksdagsmäns benådanden i denna sin egenskap på förslag av talmännen
efter konferens med particheferna, vilket torde vara tämligen
obekant för riksdagens ledamöter.

Vi se således, hurusom man söker grunda ordensväsendet även på statsmakternas
auktoritet vid sidan av grundlagarna. I de senare omnämnes
ordensväsendet endast indirekt i 39 § regeringsformen. Det stadgas nämligen
där, att tillförordnad regent ej äger »adligt stånd och värdighet
förläna eller till grevligt och friherrligt stånd upphöja eller riddarevärdighet
utdela». Den i brådska nedskrivna grundlagen har härigenom råkat
indirekt giva ett erkännande åt ordensväsendet såsom en statsinstitution
utan att, såsom väl vederbort, också konstituera det.

Kännetecknande för denna oklarhet i författningen är även det sätt, på
vilket utdelning av medaljer blivit insprängd i denna svävande ordning.
I samband med svenska riddarordnarna stå seraflmermedaljen, svärdsmedaljen,
vasamedaljen samt de så kallade svärds- och vasatecknen. Dessa
bortskänkas ungefär i enahanda ordning som ordnarna. Vissa medaljer
såsom »Illis quorum», »för medborgerlig förtjänst» och »sui memores»
förlänas av Konungen i statsrådet. Åtskilliga andra medaljer åter utdelas
av Konungen utan medverkan av vare sig statsrådsberedningen eller
konseljen.

Den begreppsförvirring i form och innehåll, som håller ordensväsendet
vid makt, avspeglar sig även, då denna institution någon gång blivit
uppmärksammad i riksdagen. År 1869 föreslogs i andra kammaren av
Jöns Pehrsson i Kråkeryd-Södregård i Kronobergs län ordensväsendets

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

upphävande. Särskilt betonades obehörigheten att med detsamma besudla
»de andliga och lärarestånden, då det icke ur religionens synpunkt
kunde försvaras», att dessa bekläddes med ordnar. Vederbörande utskott
ansåg, att det icke tillkomme riksdagen att fatta beslut i ärendet, »huru
rättmätiga de erinringar för övrigt må vara, som särdeles till följd av
en alltför utsträckt användning emot denna inrättning kunna riktas».
Ett ytterligare bevis således för vår benägenhet att uppleta formella förevändningar,
bakom vilka vi kunna undgå att inlåta oss på ett obehagligt
ämne. Utskottets avstyrkan godtogs av kammaren efter en kort debatt,
trots att så gott som alla talare i huvudsak instämde i motionärens åsikt
om ordensväsendet.

Först lång tid efteråt återupptogs ärendet i riksdagen av Bernhard
Eriksson i Grängesberg. Han föreslog i andra kammaren år 1911 ordensväsendets
avskaffande. Nu ansåg sig både utskott och kammare behöriga
att syssla med saken. Meningarna delade sig på vanliga skäl för och
emot. Utskottets majoritet avstyrkte, men kammaren beslöt med 85 röster
mot 82 bifalla motionärens skrivelseförslag. Den dåtida första kammaren
avslog därefter framställningen utan ett ords debatt på enhällig tillstyrkan
av dess utskott.

Följande år förnyades framställningen i andra kammaren av Rickard
Hagberg. Motionären ursäktade frågans snara återkomst »med den i
demokratisk riktning förändrade sammansättning riksdagen sedan föregående
år erhållit». Utskottet tillstyrkte, och efter en lång debatt biföll
kammaren motionen med 100 röster mot 49. Första kammarens utskott
avstyrkte motionen med reservation allenast av vår nuvarande krigsminister
Rosén. Denna gång blev det debatt i första kammaren med liera
talare. Vid omröstning avslogs motionen med 84 röster mot 45.

Denna utgång föranledde C. Lindhagen att år 1913 till statsminister
Staaff framställa följande interpellation: »Anser regeringen, att ordensväsendet
är ägnat att hos landets ämbetsmän och övriga framskjutna medborgare
främja demokratiskt sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper
eller håller ej regeringen, i likhet med 1912 års andra kammare, snarare
före, att omförmälda vid sidan av grundlagarna uppkomna institution
bör väsentligen avskaffas, och kan något intresse från regeringens sida
påräknas för denna angelägenhet?» I sammanhang härmed interpellerades
också om regeringens ställning till de civila ämbetsmännens paraduniformer
med anledning därav, att 1908 års riksdag påkallat dessa uniformers
avskaffande och att Staaff vid 1910 års remissdebatt riktat skarpt klander
mot den dåvarande Lindmanska regeringen för dess beslut över riksdagens
framställning.

Interpellanten sade sig begära tillstånd till de två spörsmålens framställande
med anslutning till de erinringar, som han vid sagda riksdag
i motioner eller interpellationsvis tillåtit sig göra mot »regeringsmaktens
livsyttringar i vissa avseenden».

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Ordensväsendets
psyke.

Det var enda gången, mig veterligen, som regeringen officiellt uttalat
sig om ordensväsendet och likaså om paraduniformerna, vilka till sitt
andliga innehåll äro nära sammanflätade med det förra. Det har sitt stora
intresse att taga del av statsministerns svar, vilket utmynnade i en kapitulation
(bil. A sid. 13). Jag har tillåtit mig att i bilagan även återgiva
mitt svar. Det var visserligen i vissa delar tämligen yverboret och för
övrigt kanske ej tillräckligt utmejslat på grund av svårigheten att
finna ord omedelbart efter åhörandet av ett uppläst anförande. Det innehåller
emellertid en utveckling av mångas uppfattning och åberopas såsom
ytterligare motivering i ämnet.

Efter detta intermezzo kom frågan ännu en gång på tal i riksdagen.
Detta skedde år 1917 uti en omfattande motion (nr 289) av C. Lindhagen
med många yrkanden om revision av grundlagarna. I ett av dessa yrkanden
begärdes övervägande, »huruvida ej monarkismens biinstitutioner,
såsom Guds-nådeskapet, konungaskapet över Wenden, ordensväsendet,
paraduniformerna, det ''nådiga'' i författningarna, det ''underdåniga’ i inlagorna,
det ''kungliga’ i titulaturerna, defileringscourerna, kanonskotten
på födelsedagarna med flera dylika leksaker för de stora barnen i den
europeiska barnkammaren kunna och böra åtminstone för svenska förhållanden
i en ny tid undvaras.»

Utskottet ansåg det kunna vara av en viss betydelse att närmare skärskåda
en hel del av de berörda företeelserna. En av dem, ordensväsendet,
hade ock varit föremål för behandling. Men då de många olika förslagen
syntes ha sammanförts mera i demonstrationssyfte och ställts i relation
till motionärens allmänna åskådning, hade utskottet icke ansett sig böra
upptaga vart och ett av dem till realbehandling. Härför torde erfordras,
sade utskottet, att de framföras i annan form. En reservant, Bengtsson
i Göteborg, yrkade bifall och prövning av varje fråga för sig. Utskottets
hemställan, som jämväl omfattade ett par andra yrkanden, bifölls av andra
kammaren med 91 röster mot 34, vilka senare tillföllo motionen.

Utskottets berörda önskan om särskild motion i varje fråga tillmötesgås
nu genom förevarande framställning i en av dem, om än det skett efter
tio års väntan.

Ordensväsendet är en stor fråga, därför att det avspeglar samhället
sådant det är. Det är ett praktfullt uttryck för maktens instinkt att i sitt
intresse förhindra den revolution i sinnena, som kan leda till en sinnelagets
demokrati. Med andra ord: Denna institution liksom så mycket
annat är tillkommen för att omtöckna omgivningen och styrelsesättet och
således även makten själv.

Den, som på nära håll upplevat denna process, vet vad han talar om.
Ordnarna äro till för att en människa skall kunna framträda med ett utvärtes
tecken, som uppfordrar åskådaren att anse henne såsom något för
mer än vanliga människor. Detta gör, att inom de kretsar, där ordens -

Motioner i Första kammaren, Nr 190. 5

utmärkelser kunna ifrågakomma, ingen vill känna sig tillbakasatt ock
givetvis gärna önskar att få komma upp på ett högre socialt trappsteg
så fort som möjligt. I all synnerhet blir en sådan stämning förklarlig,
då ordensregnet faller över både onda och goda eller rättare sagt kanske
tilldelas aspiranterna i regel efter tur och ordning oavsett deras begåvning
och kunnighet. I de färre fall åter, då ett urval sker, ha lyckans
gunstlingar den största chansen. Den, som kommit sig fram till inflytelserik
ställning i makt eller penningar, blir främst ihågkommen, även om
slumpen här spelat en större roll än förtjänsten.

Solida själsegenskaper medaljeras däremot i och för sig aldrig. Sanningssökare,
bildstormare och författningshäcklare äro självfallet alldeles ur
räkningen, såvida de ej äro ämbetsmän och ej kunna förbigås i sin tur

och ordning. Allt detta är naturligt, därför att ordensväsendet ju ej är

tillkommet för att förbättra människorna, utan mera i syfte att göra dem
beroende under makten. Och makten fruktar instinktivt ingenting så
mycket som människornas intelligens och rättrådighet.

Likaledes må besinnas, att mångens framfärd kan vara beroende av att
icke på detta område åsidosättas orättvist. Jag har själv ett par gånger
verkat för, att personer, som trött sig hava gagn av en orden, måtte få
den i rättvisans namn. Å andra sidan kunna ordnar, som utdelas i tur
och ordning, i de flesta fall endast med svårighet avböjas. Det väcker

ond blod hos kamraterna och än mer hos överordnade. Då jag såsom revi sionssekreterare

enligt praxis erhöll nordstjärneorden efter ordinarie utnämningen,
tvekade jag att onödigtvis stöta någon för huvudet. Jag bar
den dock aldrig till civil dräkt samt till uniform endast en eller två
gånger i början på slottet, till dess jag efter åtskilliga år i samband med
tillfälle till uniformens avläggande och samtidigt inträde i socialdemokratiska
partiet återsände det obegagnade utmärkelsetecknet till ordenskanslern
med en hövlig skrivelse.

Såsom av nordisk familjebok erinras har ordensväsendet i Europa ursprungligen
uppkommit i monarkiskt intresse. Hela dess väsende karakteriserar
det också såsom en naturlig monarkisk biinstitution. Liberalismen
i dess ursprungliga kamp för friheten hade icke något ordensväsende
på sitt program och de republikanska statsformer, som sedan tillkommit,
ha utmärkt sig för avståndstagande eller måtta i dess tillämpning.

Republiken Schweiz har således aldrig haft något ordensväsende.

Den nordamerikanska konstitutionen, uppbyggd på Montesquieus liberala
grundtankar, ville icke heller veta av något ordensväsende. Den förbjuder
ock statstjänstemän att mottaga ordnar utifrån. Författningen stadgar
nämligen, att ingen, som i Förenta Staternas tjänst bekläder avlönad befattning
eller förtroendeuppdrag, må utan kongressens samtycke av någon
konung, furste eller främmande stat mottaga gåva, löneförmån, befatt -

Ordnar i
monarki och
i republik.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Militära och
civila ordnar.

ning eller värdighet av vad slag det vara må. Ordensutmärkelser äro
således häri inbegripna.

Min första upptäckt av amerikanska konstitutionen var vid avtäckningen
år 1901 av John Ericsons monument i Stockholm en sommardag.
Diplomatiska kåren var närvarande, iförd glitter och ordnar. Mitt
ibland dem stod det en ensam man, klädd i svart frackkostym utan
ordnar. Denna syn gjorde ett starkt intryck på mig av en människa.
Vem är denne man, frågade jag min granne. Det är amerikanske ministern,
svarade han.

Sommaren 1926 var jag närvarande vid en tillställning för en här gästande
svensk-amerikansk sångkör. Till två av körens ledare utdelades av
överståthållaren riddartecknet av vasaorden. De hlevo uppenbarligen glada
över denna svenska uppmärksamhet och kamraterna sågo nästan ännu mer
belåtna ut och hurrade för de båda ordensprydda. Jag frågade min bordsgranne,
en bemärkt svensk-amerikan, om han trodde, att de närvarande
sångarna skulle med sin röst biträda ett förslag om ändring i den amerikanska
konstitutionen i syfte att medgiva inrättande av ett ordensväsende.
Nej, svarade han med stor bestämdhet, hundra procent av dem skulle
rösta däremot.

De i nyare tid tillkomna republikerna hava visat sig betänksamma gentemot
ordensväsendet, under det samtliga bestående monarkier bibehållit
det obegränsat, ja ibland än mer utvecklat detsamma. Sovjetrepubliken
har avskaffat de gamla ordnarna men inrättat en ny, kallad röda fanan.
Denna utdelas till militärer och även till civila, men sådant utdelande
lär ifrågakomma endast i undantagsfall såsom belöning för betydande
bragder. I Lithauen stadgar konstitutionen, att civila ordnar ej få inrättas
eller mottagas. Dispens lärer dock meddelas av regeringen, när
lithauska diplomater erbjudas utländska ordnar, för det fall att betänkligheter
anses möta att vägra mottagandet. Det besegrade Tyskland, vars
uppgift blev att gå till rätta med sig själv, införde i sin republikanska
författning följande stadgande: »Titlar få icke givas, så framt de icke beteckna
ämbete eller yrke. De akademiska graderna beröras icke härav.
Ordnar och hederstecken få icke av staten utdelas.» Större delen av de
republiker, som bildades av frigjorda nationaliteter, bibehöllo däremot
ordensbruket. Polen har ett stort antal ordnar. Även i Tjeckoslovakiet
och Jugoslavien förekomma ordnar.

I Portugal avlystes ordensväsendet år 1911 i sammanhang med republikens
införande och samma åtgärd vidtogs i exempelvis Mexico och
Brasilien, när de blevo republiker.

Då militärväsendet enligt sakens natur varit monarkiernas omhuldade
institution, följer därav, att de i monarkistiskt intresse tillkomna ordnarna
också rikligast flöda över officerskårerna. Krigaryrkets uppgift
lärer dock, frånsett monarkiskt inflytande, påkalla dylika utmärkelser så -

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

som något ofrånkomligt för detsamma. I länder såsom Amerika och Lithauen,
där civila ordnar ej få förekomma, finnas däremot militärordnar
Även Sovjetrepublikens hederstecken är företrädesvis en militärorden. I
vissa länder, såsom Sverige, har inrättats en särskild orden för militären
och den sättes i rang före de vanliga civila ordnarna. I England, där
ordnar tilldelas i mycket mindre skala än i andra länder, bäras de endast
undantagsvis till civil dräkt. En liknande obenägenhet att låta ordnarna
arrondera det civila livet, upptäckte jag till min överraskning vid en stor
galamiddag år 1903 i retrograd. De kraschanerade ryssar, som vid tillfället
buro civil dräkt, hade alla kraschanen dold under frackens uppslag.
Blott en liten strimma skymtade fram. Det ansågs tydligen icke
fint att pråla med den.

Denna ordnarnas exklusiva tendens att vara till företrädesvis för uniformer
föranleder osökt ett begrundande av den bekanta satsen: Säg mig
med vem du umgås och jag skall säga dig vem du är.

Det är visserligen sant, att ordensväsendet icke berör och således icke
heller kan demoralisera det stora folket. Dess medlemmar få aldrig sådana
saker, och det är en av de få fördelar de åtnjuta. Ordnarna betyda
således ett skärpande av klasskillnaden även genom yttre åthävor. Möjligheten
av en andlig revolution förutsätter, att dylika skillnader istället
minskas och upphöra. Funktionarismen och dess vederlikar böra ledas
ned från sina konstgjorda höjder och åter införlivas med de vanliga människorna.
Allt, som hindrar detta och till och med vidgar klyftorna mellan
makten och folkets realiteter, är det en kulturell angelägenhet att få bort.

Ordensväsendet militäriserar dessutom denna övre värld och spränger
sönder även den i skilda rangklasser. En högtidlig middagsbjudning ger en
fascinerande bild av det samhälle, man sålunda skapat. Den odekorerade
hälsas av värdfolket tämligen förstrött. Vasariddaren får en liten nedlåtande
nick. Nu kommer nordstjärneriddaren och man trycker hans hand,
visserligen icke varmt men någorlunda ljumt ändå. Den första kraschanen
visar sig. Värden börjar bli högtidlig, och värdinnans anlete strålar som
en sol i maj. Dignitärerna med två eller flera kraschaner välkomnas på
samma sätt i crescendo efter ordnarnas antal. Slutligen inträder, merendels
försenad, serafimerriddaren! Nu susar något av högmässa över gemaken,
änglar omsväva värdfolket, dödstystnad råder och man kan höra
en knappnål falla. Jag vill icke säga, att det alltid går till på detta sätt.
Det är blott en stiliserad skildring av situationen på ställen, där man tar
ordnarna på allvar, och det är ju meningen att man bör göra.

Från Riddarholmskyrkans torn ringer en silverklocka ut i staden kungagravarnas
och mänsklighetens sorg över varje serafimerriddares frånfälle.
Förhållandet är, att även här en vanlig, hygglig människa enligt naturens
ordning gått bort. Ordensstatuterna fordra emellertid denna utmärkelse,
därför att han råkat födas av kunglig börd eller i livets strider för sitt

Ordensväsendet
och
klasskillnaderna.

Motioner i Första kammaren, Nr WO.

Aktuella anledningar
att
nu åter upptaga
ordensproblemet.

och partifolkets vinning händelsevis kastas upp av bränningarna på tinnarna
eller trofast och orubbligt efter sitt sätt att se ägnat sitt liv åt
upprätthållandet av obestridliga missförhållanden i världen.

De medaljer som äga samband med ordnarna markera skarpt skillnaden
mellan över- och underklass.

Slutligen understrykes med ordensväsendet även skillnaden mellan
könen. En kvinna kan i vårt land icke ifrågakomma till erhållande av
någon svensk orden. På sin höjd benådas hon i vissa fall med en medalj.
Feminismen har aldrig skakat några spjut för att avskudda sig även detta
ok. Beror det av glömska eller av stridiga känslor eller av förakt för
den ifrågavarande utmärkelsen?

Det är denna rangordning, som envetet hålles vid liv av de båda statsmakterna.
Riksdagen år 1869 ansåg sig till och med obefogad att ingripa
och i ordensstatuterna heter det, att Konungen ej äger makt att upphäva
eller avskaffa några ordnar. De äro sålunda förmodligen instiftade av
de gudomliga lagarna, vilka som bekant aldrig kunna upphävas.

Man må som redan sagts icke föreställa sig, att ordensväsendet i vårt land
numera har sitt stöd endast hos konungamakten. Det är nu helt införlivat
med nationens officiella liv. Cheferna för verk och inrättningar i landet
taga första initiativ till förslag för årets ordensutnämningar. Till dem
vända sig intresserade med sina erinringar och påminnelser. Sedan gå
dessa förord till statsråden, som utöva enahanda förslagsrätt inom sina
departement. Slutligen överses det hela av statsrådsberedningen. Konungen
vidtager här i stort sett endast samma åtgärd som i vanliga regeringsärenden,
nämligen att förse de inkomna förslagen med sitt godkännande.

När saken kommit därhän, betyda statsformerna föga. Monarki eller
republik, det ena eller andra partiets välde, alla foga sig i händelsernas
gång, i den mänskliga fåfängans omfamningar.

Ordensfrågan lever oavbrutet sitt eget liv på dagordningarna och borde
därför fästa vid sig en oavlåtlig uppmärksamhet. Särskilda anledningar
därtill tillkomma emellertid just nu.

Det har funnits en överenskommelse tidigare mellan pressens redaktörer,
att de icke skulle mottaga någon orden. Denna ljuspunkt har nu i det
närmaste slocknat och man frågar om orsakerna. Uppenbarligen betyder
den en tillbakagång i stället för det förväntade framsteget. Redan detta
är anledning nog att vakna upp ur slummern.

Nyligen har ock det nästan otroliga inträffat, att en stor ledande tidning,
Göteborgs handels- och sjöfartstidning, under rubriken »Tag bort
det» utvecklat, hurusom »ordensväsendet hemfallit åt löjet» (bil. B sid. 22).
»Staten kan icke», säger tidningen, »utan skada för egen auktoritet befatta
sig med det, som är löjligt.» Artikeln efterlyser ett regeringsinitiativ
samt slutar med orden: »Låt bilan falla.» En sådan liten låga bör icke få
slockna.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

En annan uppfordran ligger i det s. k. vänstergenombrottets förpliktelser.
Statsminister Staaff mottog ordnar och klargjorde i den förenämnda
debatten, att genombrottet fallit till föga i den förevarande och den därmed
sammanhängande uniformsfrågan. Man kan icke veta, om anledningen
låg uti sinnelaget eller i svårigheter från ämbetsmannavärlden
eller från den dåvarande konungamakten. Interpellationsvaret blev, synes
mig, ett obeslutsamt och vacklande försvar för ordensväsendet.

Tyngdpunkten lades därvid som alltid på dess användbarhet till att
belöna utlänningar för visade tjänster. Detta är i och för sig ett svagt
bevis för bibehållandet av en omoralisk inrättning samt kontrasterar
mot det patos, varmed Staaff alltid drog i härnad mot inrättandet av
inhemska penninglotterier. I det störa flertalet fall visar man varandra
internationella tjänster utan att ordenstecken behövas som bytesmedel.
Varför skola icke förnäma personer liksom andra människor kunna gå till
mötes utan en dylik falsk ärebetygelse, som i själva verket är en förolämpning.
Hur hava Schweiz, Nordamerika, Portugal, Mexico och Brasilien
kunnat reda sig utan ordnar i sina internationella förbindelser.

I all synnerhet förmenas, att utlänningar ej kunna förmås åtaga sig
svenska konsulat utan ersättning, om de ej få ordnar. Givetvis sätta dessa
utlänningar mest värde på att få bära titeln konsul, att kunna sätta den
över sin dörr och sin affär och att få mot provision förmedla någon affär
mellan undersåtar i de båda länderna. Orden spelar här rimligtvis en
mera underordnad roll. Därnäst säges det vara högeligen viktigt att
med ordnar framlocka donationer till allmänna ändamål. Detta är verkligen
en för liten anledning för att åstadkomma en överväldigande skada.
De flesta betydande donationer ha tillkommit frivilligt för att gagna saken
utan ordensfåfänglighet.

Genombrottets följande ordinarie statsministrar Edén, Branting och Ekman
ha däremot personligen icke mottagit några ordnar. Edénska ministären
bortlade dessutom med Konungens samtycke uniformen i konseljen. Kanske
underlättades detta genombrott från ministären Edén genom Konungens
tolerans och de socialdemokratiska medlemmarnas önskningar. Då statsminister
Edén år 1917 sammanträffade i Oslo med norske statsministern
Knudsen och danske statsministern Zahle överraskades de av att alla tre
voro odekorerade på grund av gemensam obenägenhet för ordensväsendet.

De liberala ideerna hade även vid sitt sista framträdande icke någon
plats för ordensväsendet. Bland dess publikationer, kallade svenska folkets
öreskrifter, som redigerades av doktor David Bergström, förekom år 1897
en skrift med titeln: »Bort med ordenshumbugen». Doktor Sixten von
Friesen mottog som bekant inga ordnar och första kammarens nuvarande
förste vice talman Herman Lamm liksom dess medlemmar Kobb och Pers
stå fortfarande odekorerade såsom monument från dessa tider. Inom statsminister
Ekmans ministär hava utrikesministern Löfgren, försvarsministern
Rosén, handelsministern Hamrin och finansministern Lyberg avböjt ordens -

Ordensväsendet
och
svänstergenombrottet.
*

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

utnämningar. Detta allt endast som exempel. Även den yngre generationen
saknar ej kättare.

Anmärkningsvärt är också, att i regel medlemmar i det mäktiga socialdemokratiska
partiet avböja ordnar. För närvarande äro således ledarna
av både det liberala, frisinnade och socialdemokratiska partiet motståndare
till ordensväsendet.

Man måste fråga sig, om ej sådana företeelser skulle kunna avkasta
något initiativ till inskridandet mot ordensväsendet såsom sådant. Det
är väl icke riktigt, att statsministrar och vissa dess kamrater i konseljen
med ovannämnda sinnelag skola vara nödsakade att i sitt ämbete och i
statsrådsberedningen granska och förorda de årligen återkommande ordensregnen.
Ännu märkligare blir en sådan ställning under en socialdemokratisk
regering, vilkens alla medlemmar äro emot ordensväsendet.

germanerna. Vad som icke minst föranlett mig att ånyo väcka denna fråga, är underrättelsen
om att förberedelser vidtagas för att upphäva den nya tyska
grundlagens ovannämnda förbud mot titlar och ordensväsende. En korrespondens
till Dagens Nyheter, som härvid bifogas (bil. C sid. 24), lämnar
en intressant redogörelse för detta fenomen. Den tyska medelklassen har
av kejsardömet blivit så uppfostrad till jakt efter titlar och hederstecken,
att den säges nu icke längre vilja finna sig i republikens spartanska fostran.
De kasta hellre republiken över bord och återgå till kejsardömet än de försaka
sin forna förnedring.

Det går ganska fort med det gamla Europas »återuppbyggande». Det
hotar en restauration av samma skaplynne som den, vilken följde det napoleonska
världskriget. Vårt ännu stoltare krig synes lika litet leda till
någon sinnesförändring.

Germanerna gå gärna i flock och hava svårt att skilja sig från traditioner,
även då de äro klandervärda. Det vore en uppgift nu för skandinaverna
att i denna punkt bevara rasens heder genom att såsom ett motdrag mot
det hotande tyska förfallet inom sina länder utrensa ifrågavarande utväxt
på samhällskroppen.

Förlänandet Någon utdelning av titlar förekommer icke i någon avsevärd mån i vårt
av utlar. iarKi s4s0m fallet däremot varit och ännu är i vissa andra länder. Titlar av professor
utan motsvarande anställning på stat är en ganska förlåtlig företeelse.
Större tvivelsmål kunna däremot riktas mot de av universitetens fakulteter
beslutade utdelningar av titlar såsom hedersdoktorer, vilka beslut jämväl
underställas Konungens prövning. Dessa äresbetygelser komma att beträffande
personvalet vara beroende av fakultetens gynnande av någon viss
vetenskaplig skola eller dess partipolitiska miljö. Mången gång blir utnämningen
en kotterifråga. Emellertid äro dylika förfoganden ej synnerligen
äventyrliga och behöva icke sammanblandas med den större fråga,
som ovan behandlats. Adelskap förlänas ej numera.

Motioner i Första kammaren, Nr 190. 11

När interpellationen framställdes år 1913 till statsminister Staaff, upptogs
den gynnsamt från socialdemokratiska ledningen. Jag har sedan någon
gång känt mig förpliktad att rikta ett liknande spörsmål till statsminister
Branting. En förnimmelse av att detta företag ej skulle väcka samma tillfredsställelse
har dock hållit mig tillbaka. Någon fägnad för själva saken
genom en hänvändelse till statsminister Ekman är förmodligen ej heller
att förvänta. Rätta utvägen, som hitintills ej frestats, bör vara att vända
sig direkt till folkrepresentationen med hemställan, att den för sin del fattar
beslut om ett tillägg i vår grundlag efter flera andra länders föredöme. Lämpligaste
platsen synes vara 37 § regeringsformen. Även 16 § eller 114 §
eller en ny 115 § kan diskuteras.

Det synes vara tillfyllest att endast föreslå förbud mot ordnars utdelande
helst grundlagen redan nu på ovan angivet ställe ordar endast
om begreppet riddarordnar. Förbud för svenskar att även mottaga utländska
ordnar synes ej behöva ifrågakomma, då faran därav icke nu föreligger
på samma sätt som 1747. Ordenstadgarnes förbud för svensk, som mottagit
en svensk orden, att få bära en erbjuden utländsk orden utan Konungens
tillstånd kan ju i alla fall gärna få tillsvidare äga rum.

Icke heller bör ifrågakomma att förbjuda dem, som redan fått ordnar att
behålla och begagna dem. Det skulle bara väcka motstånd från den levande
generationen och här gäller det en sådd för framtiden. Upphör all vidare
ordensutdelning komma nog också de gamla innehavarna av ordnar i växande
antal frivilligt avlägga bruket.

Genom ordnarnas avskaffande bortfaller väl också utdelandet av de medaljer,
som äga samband med dem. Någon uttrycklig föreskrift därom i
grundlagen synes således icke erforderlig. Vad angår åter de medaljer som
utdelas i konseljen kunna också dessas etiska värde och grundlagsenliga
berättigande ifrågasättas. De utdelas dock endast för vissa särskilt utvalda
fall och framträda aldrig såsom en massföreteelse. Det komplicerar saken
onödigt att nu inlåta sig i samband med ordensväsendets avskaffande på
denna mindre angelägna och mer omtvistade fråga.

Skulle riksdagen ej vara sinnad att besluta grundlagsförbud mot ordensväsendet,
böra väl cheferna för ämbetsverken, departementscheferna och statsrådsberedningen
tillhållas att ej i sin ämbetsutövning utan stöd av grundlag
sysselsätta sig med beredningen av ordensutnämningar.

Om riksdagen skall taga ställning till denna allvarsamma fråga, bör riksdagen
även äga kännedom om ordensstadgarna. De återfinnas ej i svensk
författningssamling och ej heller veterligen i riksdagens annaler. Därför
bifogas stadgarna vid denna motion (bil. D sid. 27). Ordenskapitlet, som
består av serafimerriddarna och kommendörer av första klass, sysslar endast
med ekonomiska uppgifter. Konungen ensam utdelar ordnarna.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

Yrkanden.

12 Motioner i Första kammaren, Nr 190.

att riksdagen ville

1) för sin del besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag
om ett tillägg till regeringsformen på lämplig plats av
följande innehåll: »Ordnar få icke av Konungen utdelas»,
i följd varav ock förbudet för regent enligt 39 § regeringsformen
att utdela riddarvärdighet bortfaller;

2) — därest detta icke bifalles — för sin del förklara,
att den av chefer för statens ämbetsverk, departementschefer
och statsrådsberedningen nu företagna beredning
av ordensutnämningar bör såsom stridande mot grundlagen
upphöra, samt hos Kungl. Maj:t begära ett förständigande
till vederbörande i sådant syfte.

Stockholm den 11 februari 1927.

Carl Lindhagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Bil. A.

Interpellationssvar i andra kammaren den 20 maj 1913.

§ 4.

Hans excellens lierr statsministern S t a a f f, som härefter på begäran
ånyo erhöll ordet, anförde: Herr talman! Till mig har ledamoten av denna
kammare herr Lindhagen framställt följande spörsmål:

1) Anser regeringen, att ordensväsendet är ägnat att hos landets, ämbetsmän
och övriga framskjutna medborgare främja demokratiskt sinnelag
och verkliga karaktärsegenskaper eller håller ej regeringen, i likhet
med 1912 års andra kammare, snarare före, att omförmälda vid sidan av
grundlagarna uppkomna institution bör väsentligen avskaffas, och kan
något intresse från regeringens sida påräknas för denna angelägenhet?

2) Anser regeringen, att de civila ämbetsmännens paraduniformer, vilka
varken behövas eller brukas i och för tjänsten, äro av några förnuftiga
förhållanden påkallade eller håller icke regeringen, i likhet med 1908
års riksdag, snarare före, att det vid sidan av grundlagarna och löneregleringarna
uppvuxna bruket av dylika uniformer må kunna avskaffas, och
kan det emotses, att det skarpa klander herr statsministern vid 1910 års
remissdebatt riktade mot den dåvarande regeringen för dess beslut över
förenämnda riksdags framställning i ämnet skall taga gestalt i ett verkningsfullt
intresse för saken hos den nuvarande regeringen?

Beträffande det förra av dessa spörsmål, tillåter jag mig anföra följande.

De nuvarande s. k. svenska riddareordnarna leda som bekant — med
undantag av Karl XIII:s orden — sitt ursprung från 1700-talet,^ serafimer-,
svärds- och nordstjärneordnarna från 1748 och vasaorden från 1 t72.
På framställning av rikets ständers sekreta utskott (vilket såsom skäl
bland annat framhöll de utländska ordnarnas för stora lockelse för svenska
män) utfärdades den 23 februari 1748 ordensstatuter, enligt vilka riddare
skulle utnämnas genom sluten omröstning i rådet, varvid Konungen
ägde 2 röster. Redan i 1751 års nya statuter ändrades emellertid formen
för utnämnandet, så att denna befogenhet tillädes i stället för rådet
Konungen i ordenskapitel, så sammansatt som statuterna närmare angiva.
Sedermera har alltjämt rättigheten att utnämna riddare utövats
av Konungen ensam och ej Konungen i statsrådet; något uttalande härutinnan
finnes emellertid ej i någon av våra grundlagar I svensk grundlag
omnämnes riddare- eller ordensväsendet endast i 39 § regeringsformen
på tal om, vilka befogenheter, som ej få utövas av regent under Konungens
utrikes resa (eller sjukdom 41 §). Det heter nämligen där, att regent ej
äger »adligt stånd och värdighet förläna eller till grevligt och friherrlig!
stånd upphöja eller riddarevärdighet utdela».

Med vad jag nu anfört har jag velat visa, att, när mterpellanten förmenat,
att ordensinstitutionen i Sverige uppkommit vid sidan av grundlagarna,
detta knappast är riktigt, då den ju genom, uttryckligt uttalande
i 1809 års regeringsform förutsättes såsom befintlig, i det att nämligen som
sagt för ett visst fall en föreskrift gives, att ordensvärdighet icke far utdelas.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Anmärkas må emellertid, att enligt gammal hävd Konungen i stats ,

U,tdela^ en del medaWer> som eJ hava något med riddareväsendet
att skalla. Dessa hava otta karaktären av ett samhällets och offfentlighetens
erkännande av en viss behjärtad handling.

Ordensväsendet existerar som bekant i alla europeiska länder med undantag
av Schweiz och Portugal; i det sistnämnda landet avskaffades
det i samband med införandet av det republikanska statsskicket. Av
utomeuropeiska länder förekommer det även i flera republiker, dock ej
i Nordamerikas förenta stater. I de främmande länder, där ordensväsendet
förekommer, utdelas också oftast ordnar i samma utsträckning’ som
hos oss och understundom i större. I England tilldelas ordnar i mycket
mindre skala än i andra länder, men däremot i så mycket större utsträckning
vissa medaljer; ordnar bäras dock där endast rent undantagsvis till
civil dräkt. Franska republikens regering har i sin hand att utdela förutom
hederslegionens fem grader icke mindre än ett fyrtiotal ordnar och
medaljer.

Efter dessa erinringar skall jag nu övergå till att redogöra för de grunder,
efter vilka svenska ordnar pläga utdelas.

Beträffande ordensutmärkelser till landets egna medborgare kan jag
fatta mig kort. Det är ju allmänt bekant, att ämbetsmän, civila och
militära, hos oss i allmänhet erhålla ordnar enligt vissa regler allt efter
ämbetsställning och ämbetsålder.

Vad övriga medborgare angår, finnas icke några sådana regler. Skall
man bilda sig ett omdöme om ordensväsendets olika sidor, bör man
emellertid bland de mångskiftande anledningarna till ordensutmärkelser
icke förbise den, som ligger i uti handling ådagalagt intresse för ett eller
annat allmänt ändamål — exempelvis vetenskapliga företag av kostsam
natur, kongresser o. s. v., liksom även fromma stiftelser.

_ Något vidlyftigare skall jag redogöra för utdelningen av svenska ordnar
till utlänningar —- detta särskilt därför att jag trott mig finna, att denna
sida av ämnet, vilken likväl, såsom jag senare skall få tillfälle understryka,
nog är den utan jämförelse mera viktiga, av dem, vilka ivra för
ordensväsendets avskaffande, icke rönt mycken uppmärksamhet. På sätt
var och en kan av statskalendern inhämta, tilldelas ordnar åt främmande
länders medborgare i ganska rikt mått — vissa ordcnskategorier upptaga
till och med flera utlänningar än svenskar. Det kan då vara av intresse
att gorå sig reda för vilka grunder, som tillämpas vid dessa omfattande
föreningar. I sådant syfte har jag förskaffat mig kännedom om de anteckningar,
som förts vid två tillfällen under innevarande år, då ordnar
i stort antal tilldelats utlänningar, nämligen den 2 januari och den 10
mars. Dessa anteckningar upptaga för varje utlänning orsaken till densamma,
och med ledning härav får man således en god bild av vilka synpunkter,
som göra sig gällande vid dessa utnämningar.

Begynner jag då med den 2 januari, finner jag, att av då verkställda
ordensutnämningar några utgjorde tacksamhetsbevis för ceremoniella tjänster.
Sa hade vår envoyé i Berlin officiellt bevistat en begravning vid
ett av de tyska hoven och vid detta tillfälle uppvaktats av en tysk officer,
som därför erhöll en orden. Representationen vid kejsarens av Japan
begravning föranledde ett par ordensutmärkelser. En liknande anledning
i Belgien föranledde även en utnämning.

Vidare förekomma två ordensutmärkelser till olönade konsuler. Våra
olönade konsuler och generalkonsuler i främmande land, uppgående till

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

ett antal av över 500, plåga efter en tids tjänstgöring eller vid avgång
erhålla ordensutmärkelse som ett tacksamhetsbevis.

En annan kategori är den, som utgöres av utlänningar, vilka vid flera
tillfällen tillhandagå^ våra beskickningar i utlandet — och därigenom
även svenska staten eller åtskilliga av dess medborgare — med värdefulla
tjänster. Av sådan anledning dekorerades vid det nu ifrågavarande tillfället
sekreteraren hos den japanske utrikesministern ävensom en argentinsk
ämbetsman.

Bom bekant, förekommer det ofta, att våra officerare för studier av
främmande länders försvarsväsenden vistas utomlands. Det tillmötesgående,
som därvid visas dem, plägar föranleda tacksamhetsbevis i form
av ordnar. Den 2 januari erhöll sålunda en dansk överste, som gått en
utkommenderad svensk överste till hända, eu orden. Vår militärattachés
bevistande av de danska fälttjänstövningarna var orsak till en dansk kaptens
dekorerande. Två belgiska militärer dekorerades med anledning av
en svensk kaptens studier i Belgien, en annan svensk kaptens studieresa
till Tyskland medförde dekorerande av en tysk militär, svenska militärers
närvaro vid de franska höstmanövrerna föranledde ordensutdelning till
tre franska militärer. Den vänlighet, varmed skeppsgosseavdelningeu
mottogs vid sitt besök i Riga, föranledde en ordensutmärkelse till en rysk
officer och utdelning av medaljer till fem ryska maskinister. En svensk
marinofficers studier å olika ställen i Tyskland föranledde ordensutmärkelser
till några tyska marinofficerare, visad gästfrihet vid Oscar II:s
besök i Stettin ordensutmärkelser till denna stads överborgmästare och
borgmästare.

Men utom de nu nämnda ordensförläningarna ägde ifrågavarande dag
den 2 januari en stor mängd andra av de mest olikartade anledningar rum.

Så finner man en tysk bokförläggare dekorerad på grund av ådagalagt
intresse för svensk litteratur, eu dansk apotekare för tjänster, bevisade
svenska apotekare, en österrikisk-ungersk konsul för gåvor till kungl.
biblioteket, generaldirektören för norska statsbanorna för samarbete med
svenska statsbanorna, en norsk kapten för tillmötesgående mot svenskar i
Narvik, en tysk ämbetsman för förtjänster om färjleden Trälleborg—Sassnitz,
en annan tysk ämbetsman för förtjänster om en annan trafikfråga, två
handlande i Brasilien för förtjänster om hemskaffandet av nödlidande
emigranter från Brasilien, eu argentinare för förtjänster om svenska sektionen
vid en konstutställning i Buenos Ayres och en fransman för liknande
förtjänster, en argentinsk ingenjör för tjänster mot den svenska
hjälpföreningen i Buenos Ayres, eu österrikisk-ungersk ämbetsman och en
direktör för handelsmuseet i Wien för tjänster vid generaldirektörens i
kommerskollegium resa för studium av handelsärendens administrativa
handläggning, en dansk professor, som anlitats såsom sakkunnig i fråga
om en svensk ämbetstillsättning, en tysk ämbetsman för hjälp åt departementalkommittén,
en tysk professor för välvillig hjälp åt en svensk docent
vid dennes studieresa, en annan tysk professor, rektor vid veterinärhögskolan
i Berlin, för tjänster mot svenska studerande vid samma högskola,
tyske residenten i en afrikansk besittning för tjänster åt en svensk
vetenskaplig expedition, en fransk diplomat i Teheran för vård om svenska
intressen i Persien och särskild välvilja mot de svenska gendarmeriofficerarna
därstädes.

övergår jag så till ordensutdelningen den 10 mars — det andra av de
utav mig exempelvis valda tillfällena — finna vi, att även då ett avsevärt

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

antal utlänningar erhöllo ordensutmärkelser. Den gången förekommo
blott tre ordensförläningar av mera ceremoniella skäl. Några utmärkelser
på grund av militära studieresor förekommo alls icke. Däremot blevo
en tysk och en österrikisk ämbetsman dekorerade för upprepat tillmötesgående
mot våra beskickningar i Berlin, respektive Wien.

I övrigt förekom följande. Den bekanta, med anledning av Malmslättsolyckan
tillsatta järnvägskommissionen hade gjort eu studieresa i Preussen
och därunder rönt mycket tillmötesgående, vilket föranledde ordensutmärkelser
till fem preussiska järnvägsämbetsmän. En preussisk ämbetsman
erhöll en utmärkelse för förtjänster om svenska lantmäteriväsendet,
en dansk medborgare för förtjänster om svensk industri, en dansk amtsveiinspektor
för tillmötesgående vid vägkommissionens studiebesök i Danmark,
två danska köpmän och en dansk premiärlöjtnant på grund av
visad välvilja vid jubileumsskyttetävlingen i Köpenhamn, en rysk medborgare
för förtjänster om den svenska hydrografisk-biologiska kommissionen,
en fransk medborgare för förtjänster om svensk järnexport, eu
framstående svensk-amerikan, en borgmästare i en amerikansk stad för
främjande av svensk export — denna anledning till ordensutmärkelse åt
utlänning lär för övrigt allt oftare förekomma — en professor i Jerusalem,
tillika svensk generalkonsul därstädes, för förtjänster om svenska Jerusalemsföreningen,
en egendomsägare och en kikare i Bolivia för förtjänster
om Nordenskiölds vetenskapliga expedition till Bolivia 1908—1909.

Efter att sålunda hava redogjort summariskt för ordensutdelningarna
inom landet och mera utförligt för ordensförläningarna till utlänningar,
skall jag nu upptaga till besvarande det av interpellanten framställda
spörsmålet i denna del., vilket i själva verket innesluter två olika frågor.
Först begär nämligen interpellanten att få veta, huruvida regeringen anser,
»att ordensväsendet är ägnat att hos landets ämbetsmän och övriga
framskjutna medborgare främja demokratiskt sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper».
Det förefaller självklart, att, såsom denna fråga blivit
formulerad, den givetvis av var och en, till vilken den riktades, måste
besvaras med nej. Ingen, har väl någonsin ens ifrågasatt, att ordensväsendet
skulle vara särskilt ägnat att främja demokratiskt sinnelag och
verkliga karaktärsegenskaper. Då interpellanten i det andra ledet av
spörsmålet önskar veta, huruvida regeringen håller före, att ordensinstitutionen
bör väsentligen avskaffas och huruvida något intresse kan från
regeringens sida påräknas för denna angelägenhet, skulle det således vara
lätt att svara härpå, ifall man, såsom interpellanten också synes ha gjort,
utgår från att allt, som icke särskilt främjar demokratiskt sinnelag och
verkliga karaktärsegenskaper, bör avskaffas. Men saken är nog ej fullt
så enkel. För att besvara detta andra led av frågan, bär man väga mot
varande de nackdelar, som ordensväsendet innebär, och de fördelar det
möjligen erbjuder.

I förra avseendet skulle man måhända kunna säga, att ordensväsendet
i viss mån giver ett synligt uttryck åt den klasskillnad, som kan förefinnas
i samhällena. Man kan vidare vara ense därom, att, där ordensväsendet
bidrager att framkalla eller utveckla vissa personliga egenskaper
hos bärare av eller strävare efter ordnar, dessa egenskaper närmast
torde vara fåfänga och benägenhet för flärd. Däremot skulle det säkerligen
vara en stor överdrift att påstå, att ordnar ha någon ovillkorlig
verkan till det dåliga på dem, som erhålla sådana. Erfarenheten visar

Motioner i Första kammaren, År 190. 17

fastmera, att även medborgare, som mottagit ordnar, kunna bevara både
demokratisk sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper.

Beträflande ordensväsendets kreditsida får man icke underlåta taga
hänsyn till vad jag nyss antydde rörande de reella tjänster i form av
understöd och bidrag till behjärtansvärda ändamål, vilka understundom
finna sin belöning i form av en ordensutillärkeLse. Men kreditsidans huvudpost
är dock alldeles givet att finna i de utrikes ordensförläningarna.
De anlörda exemplen torde visa, i vilken betydande utsträckning och för
vilken mångskiftande mängd av åt vårt land eller dess invånare bevisade
tjänster ordnar utdelas till främmande länders medborgare. Man inser
lätt, huru svårt det kunde vara för oss att icke hava sådana tecken till
erkänsla att utdela. Säkert är, att de av våra landsmän, som vid utförande
av offentliga uppdrag eller på studieresor o. s. v. blivit välvilligt
bemötta och rönt särskilda tjänster av utlänningar, pläga visa synnerligt
intresse för att deras utländska hjälpare skola erhålla en orden. Och
jag kan tillägga, att sådant intresse understundom tager sig enträgna uttryck
även hos personer, vilka själva icke mottaga ordnar.

Det behöver knappt påpekas, att man naturligtvis icke kan bibehålla
ordensväsendet allenast för utlänningar. En sådan anordning skulle uppfattas
såsom innebärande en ringaktning för utlandet och högst betydligt
sänka ordnarnas värde såsom tacksamhetsbevis för gjorda tjänster.

På den ärade interpellantens spörsmål, huruvida regeringen anser, att
ordensinstitutionen bör väsentligen avskaffas får jag efter det anförda
svara, att, därest fråga vore om att över hela världen avskaffa ordensväsendet,
en sådan åtgärd helt visst kunde vara mycket tilltalande. Men
frågar man däremot, huruvida det för ett litet folk som vårt med synnerligen
stora, alltjämt sig ökande internationella intressen och förbindelser
skulle vara lämpligt att avskaffa ordensväsendet, medan det överväldigande
flertalet andra länder bibehåller detsamma, är regeringen icke
beredd att besvara en sådan fråga jakande.

Vad angår herr Lindhagens andra spörsmål, kan jag fatta mig kortare.
Jag skall inskränka mig till att säga, att lika litet nu som 1910
finner jag civila paraduniformer vara av några förnuftiga förhållanden
påkallade. Jag anser tvärtom, att det riktigaste vore, om alla civila
uniformer avskaffades med undantag av sådana, som äro erforderliga för
vissa tjänstemän — exempelvis järnvägs-, post- och telegraftjänstemän i
och för själva tjänsteutövningen.

Mina kolleger dela mitt intresse för en reform, men i vad mån och
huru snart detta regeringens intresse kan leda till något resultat, beror
på omständigheter och hänsyn, på vilka jag icke nu kan närmare inlåta
mig.

Härpå yttrade

Herr Lindhagen: Jag skall be att få tacka statsministern för svaret.
Det blev ungefär, som jag väntat det, och det var också nog svårt
att svara på annat sätt.

Nu vill jag emellertid litet ingå på själva saken, oavsett den hänsyn,
som en regering säger sig nödgas taga till dolda makter, och då skall jag
be först att få säga några ord med anledning av svaret, i vad det avsåg
ordensväsendet.

Nu har jag hört någon säga, att dessa frågor voro visserligen ganska
intressanta, men att det i alla fall vore en liten sak. Jag har verkligen
väckt den på tal därför, att jag ansett den vara en i sitt slag mycket stor

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 3 samt. 90 höft. (Nr 190.)

18 Motioner i Första kammaren, Nr 190.

sak. Det är nämligen en symbol för någonting, som icke är riktigt, och
det verkar genom efterföljandets makt, och det leder till, såsom herr
statsministern mycket riktigt erkände, att ingalunda främja ett demokratiskt
sinnelag och verkliga karaktärsegenskaper. Har man således
den utgångspunkten, bör man också, tycker jag lör min del, draga konsekvensen
litet modigare, särskilt eu frisinnad regering, än som gjordes
av den siste talaren. Det är en stor sak, att även på de högsta posterna
det ådagalägges, att man vill taga bort vad som här är i fråga. Det
visar sinnelaget icke blott i denna fråga, utan ett sinnelag, som hos folket
i allmänhet väcker förtroende. Vill man verkligen börja att göra något
på detta område, där regeringen verkligen har i sin hand att göra något,
och på samma gång taga bort någonting, som är eu symbol för vrångheten
i det nuvarande samhällslivet, då kan man också vänta av ett sådant
.sinnelag ett fortsatt modigt framåtgående även på andra områden. Det
väckte exempelvis stor tillfredsställelse, när i Danmark dess första frisinnade
regering började sin regering med att helt enkelt avlägga statsrådsuniformen
och säga: »Den där bry vi oss icke om att bära». Därmed
var den saken avgjord.

Nu har emellertid herr statsministern till förmån för att ordensväsendet
fortfarande skall äga bestånd, anfört för det första, att hela världen
i det närmaste har ordnar och att man bör väga ordensväsendets fördelar
och nackdelar mot varandra. Det kommer således till ett vägande. Jag
tycker, att här icke borde, åtminstone ej för en väns ter neger ing, förekomma
ett dylikt tvivlande. Jag kan icke finna annat, än att detta väsende
är ett utslag av ockret på den allmänna fåfängan och således bidrar
att skapa ett svalg mellan högsta regeringsfullkomligheten och folket.
Nej, det bör icke få finnas här något vägande å ena eller å andra sidan,
utan vi böra säga ifrån, att detta skall bort.

I eu serie små skrifter, kallade svenska folkets öresskrifter, utgiven
på Folkupplysningsföretagets förlag 1897 och redigerad av eu medlem
av den nuvarande ministären, nämligen dess krigsminister, bär en publikation
titeln: »Bort med ordenshumbugen!» I denna finnas många och
kraftiga utsagor, såsom jag tycker det bör låta. Men jag vill icke återgiva
några av desamma, fastän det vore nog så intressant, då det skulle
föra alltför långt, men jag vill säga, att den skriften såsom eu sammanfattning
av det hela även slutar med orden: »Bort med ordenshumbugen!»

Nu är det emellertid ganska underligt i alla fall med dessa skiftningar
i livet. När man börjar så sunt och sant, varför kan man då icke fullfölja
sin en gång intagna ståndpunkt i en för hela folket så lättfattlig
sak? Varför skall makten så demoralisera oss? Det gör den i alla fall, det
måste väl ändå herrarna medgiva. Kan det dock icke tänkas någon gång,
att det måste komma därhän, att utövandet av makt och mottagandet av
maktbefogenheter kunna ske med bibehållande av vakthållningen kring
ungdomens ideal? Så länge det icke går, är det icke värt att tala om
genombrott. Det blir något perfektum, något förflutet, över dem alla.

När nu herr statsministern här vägde nackdelar och fördelar mot varandra,
uppräknade han följande skäl, varför ordensväsendet, såsom jag
uppfattade det enligt hans uppfattning, tills vidare, borde bibehållas.

För det första, säger han, är det icke alltid sagt, att den, som får ordnar,
därigenom förlorar sitt demokratiska sinnelag. Det är ett av skälen.
Ja, att rannsaka hjärtan och njurar är icke så lätt att göra, men jag undrar
i alla fall, om icke den där granne mannen med ordnarna skulle komma

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

litet närmare det demokratiska idealet, ifall lian vid de stora festligheterna
tdler tilldragelserna linge uppträda i sin enkla svarta frack, utan att man
på hans person hänger allt detta Inll-lull, så att man ofta icke ser, vart
själva människan tar vägen.

Men det ar en annan sak, som man härvid måste tänka på, nämligen
att det allmänna tänkesättet på höjderna i gemen demoraliseras, och det
i ganska hög grad, av detta ordensväsende. Som bevis kan jag anföra
en liten av mig känd episod från ett ämbetsverk. Där utnämndes det
eu! gång en chef, och när han kommit dit och hållit sitt tal och hade
varit där ett par tre (lagar, var den första kommunikation han fick med
kollegiets främste eller vad man skall kalla dem, som sutto där och jämte
honom avgjorde ärendena, att en av de allra förnämsta där, en klok och
rättrådig, skicklig och hygglig person, vände sig till honom och sade
följande: hör du, kära bror, du skulle kunna göra dig ofantligt populär i
detta verk, ifall du lagade så, att vi finge vår orden något tidigare än nu.
Jag frågar: vittnar icke detta i alla fall om vilket gränslöst förstörelsemédcl
i själva verket detta ordensväsende är — denna uppfinning av den
ärftliga regeringsmakten — vars syfte, såsom Nordisk familjebok säger,
varit att skapa en vakthållning omkring konungamakten. Däri har Nordisk
familjebok alldeles rätt, ty detta är den egentliga, historiska grunden
till detta ordensväsendets uppkomst och avsikten med detsamma.

Vidare fann herr statsministern det vara så utomordentligt bra att ha
déssa ordnar för att diirmed kunna belöna utlänningar. Det tycks alltså,
som om man icke behövde ta hänsyn till att vi demoralisera oss själva,
bara vi kunna belöna utlänningarna; att de taga skada, gör naturligtvis
ingenting i denna protektionistiska tid, då den satsen gäller, att man
endast skall taga hänsyn till det egna landets invånare och icke till andra
lands. Nu vill jag emellertid säga, att detta kan icke vara annat än en
ofantligt obetydlig synpunkt. Det är väl någonting, som får falla till marken
inför allt det andra. Och för övrigt vill jag fram halla, att Amerika
t. gx. icke har något ordensväsende. Hur bär man sig åt där! Jo, man
reder sig ändå, och jag tror icke, att det skall lyckas att införa något
ordensväsende i Amerika bara av hänsyn till utlandet.

Det var kanske på den saken, herr statsminstern tänkte, då han kom
ined det tredje och sista skälet, att det särskilt för ett litet land icke
duger att nu avskaffa ordensväsendet. Ja, men varför skall icke ett litet
land kunna avskaffa det, när ett stort land icke anser sig behöva det!
Varför skola vi mer än andra behöva förstöra oss med en sådan sak!
Är det icke tvärtom så, att det just för ett litet land är av vikt att avskaffa
ordnarna, då det väl särskilt för det lilla landet är viktigt att samla sina
moraliska egenskaper okränkta på bästa sätt. Därför är det för ett litet
folk kanske ännu viktigare, åtminstone lika viktigt som för stora, att avskaffa
ordensväsendet.

Dét är verkligen eu ganska trist historia detta. Jag bär emellertid ingenting
vidare att tillägga, än att jag skulle be att få ytterligare åberopa de
av mig nyss omnämnda maningsord, som i upplysningssyfte spredos av
den tidsålder och de kretsar, där den nuvarande liberala ministärens
vagga stod. De maningsord man då riktade till folket, lydde som sagt:
■bort med orden shumbugen».

Jag övergår nu till frågan om paraduniformerna. Som herrarna kanske
erinra sig och vi fingo meddelat nu av herr statsministern, förhåller det
sig på det viset, att riksdagen år 1908 hos Kungl. Maj:t begärde, att parad -

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

uniformer, som endast användes vid lyxtillfällen och utom tjänsten, skulle
avskatias. Det var en princip och det stod ock i ett visst slags sammanhang
med löneregleringarna; meningen var, att de unga tjänstemännen icke
skulle vara tvungna att skalla sig uniiormer. Dessa ha också i viss mån
enahanda nedbrytande betydelse som ordnarna, om än kanske icke lika
stor. När denna skrivelse kom till den lörra ministären, undrade man
ganska mycket, hur den skulle göra. Den iann sig emellertid och utfärdade
blott en iörordning, som lörklarade, att det fanns icke något tvång
att bära uniformer. Nu är det emellertid så, att tvånget naturligtvis ligger
i bruket, i fålängan och i kraven hos de äldre, att de yngre icke skola
protestera och visa sitt demokratiska sinnelag. Denna iörordning var
sålunda helt naturligt utan verkan.

För att belysa detta, skall jag be att få taga en bild från mitt eget ämbetsverk.
När denna iörordning kom ut, ansåg jag mig, då jag varit med
om att få fram denna skrivelse, böra föreslå kamraterna, att vi då skulle
taga Konungen på orden och låta bli att bära dessa tråkiga och meningslösa
uniformer, som vi draga på oss för synsi skull den 2 januari varje år,
det enda tillfälle, då vi ha dem i tjänsten; därjämte bruka de ju användas
endast vid bröllop, kungliga festligheter och dylikt. Men det visade sig
då, att denna reiorm ännu icke mognat i detta verk, det var icke någon,
som ville gå med på det. Men jag sade, att jag för min del ville utnyttja
statsmakternas besked. Jag hade förut icke velat bråka, men då nu regeringen
sagt, att man kunde låta bli uniformen, och riksdagen önskat det,
var det min bestämda föresats att icke uppträda i uniform vidare. Nå,
följden blir, att den 2 januari sitter borgmästaren där i civil frack, och
alla de andra äro uppsträckta i paraduniform. Nu har det emellertid
kommit in en upprorsanda i detta verk. Sista gängen var det en av rådmännen,
som förklarade: nu bär jag inte uniformshatt längre. Den 2
januari detta år såg det därför ut på följande sätt: vi sutto där i ofantlig
prakt med överståthållaren såsom hedersgäst. Den senare har sin hatt i
borgmästarens tambur, själv sitter borgmästaren i civil frack, under det
att alla de andra äro klädda i uniform och ha sina trekantiga hattar placerade
som två långa slaglinjer av F-båtar framför sig på bordet, alla
utom en rådman, som har sin hatt hemma. På det sättet ser man i alla
fall, att det går framåt.1

Nu vill jag övergå till ämnet och citera slutorden i det anförande, vår
nuvarande statsminister höll vid remissdebatten 1910, och som utgöra en
ytterligare bekräftelse på vad jag tillät mig påpeka vid den uteblivna

dechargedebatten i år, nämligen den---jag vill inte använda ordet

humbug, ty det är inte parlamentariskt, men i alla fall någonting sådant
där, som ligger bakom hela denna politiska turnering mellan olika politiska
partier. Då gällde det naturligtvis att klämma åt herr Lindman
grundligt. Och det tog sig följande uttryck. Efter att ha vidlyftigt refererat
saken och framhållit, att riksdagens mening varit ett verkligt upphävande
av rätten till att bära paraduniform, heter det: »Det kan således
vara av betydelse, för dem, som hava något intresse för politisk psykologi,
att konstatera, att civilministerns reformiver stannar långt bakom Första
kammarens, åtminstone då det gäller avskaffande av onödig lyx och
flärd».

Jag måste säga mig, att det förefaller påtagligt, att man med detta

1 Nu äro de flesta hattar bortlagda och inemot halva antalet rådmän begagna civil dräkt.
De yngre rådmännen lägga sig ej till med uniform, icke minst av sparsamhetsskäl.

Motioner i Första kammaren, Nr ]90. 21

cirkulär icke vunnit någonting. Étt bevis därpå var, att, trots Lindmanska
ministärens iörklaring, vid fester föreskrevs, att civil paraduniiorm skulle
användas. Genom påpekande av Dagens Nyheter blev detta sedan ändrat,
så att när man nu inbjudes till dylika tillställningar, kan man bära antingen
uniform eller civil frack. »Vad som blivit gjort har, såvitt jag
kan förstå, endast blivit gjort för att man skall synas ha gjort något, men
med bibehållande av det gamla», slutar herr Staaff sitt yttrande i ämnet
vid remissdebatten.

Ja, det var nu ministären Lindman. Den gjorde då i alla fall någonting;
om det också var för att »synas» ha gjort någonting, har den i alla
fall verkat, att borgmästaren i Stockholm nu icke bär paraduniiorm. Men
statsminister Staaff uti den liberala ministären, som fällde dessa skarpa
ord, han vill inte ens synas ha gjort någonting, han gör ingenting alls.

Jo, det är verkligen sant, ministären har gjort något, enligt vad som
berättats mig, förra året vid en stor bankett, riksdagsbanketten, tror jag
det var. Den uppträdde nämligen då i lilla uniformen — det var väl eu
kompromiss. Nu får jag säga, att jag tycker verkligen, att skall man vid
ett sådant tillfälle ha uniform, skall man väl ha full galauniform, men
ministären uppträdde i den lilla uniformen. Detta var väl en kompromiss
för tillfället. Då kunde man möjligen dragit den slutsatsen, att på detta
skulle sedan följa ett fullkomligt avskaffande även av den lilla, så att
man kom till ingen uniform alls. Men vad inträffade? Jo, i år har
ministären uppträtt i stor uniform. Detta är väl ändå icke i överensstämmelse
med statsministerns slutord i 1910 års remissdebatt? Det måste herrarna
erkänna, vilket parti ni än tillhöra.

Ja, så komma vi till vad statsministern nu slutade med: »i vad män
regeringen kan göra någonting i denna sak, beror på omständigheter och
hänsyn, som man nu icke närmare kan inlåta sig på». Ja, där ha vi den
ärftliga regeringsmakten igen.

Nu är emellertid på det viset, att ordnarna äro icke föreskrivna någonstans
och uniformerna icke heller föreskrivna någonstans. Herr statsministern
sade, att det var oriktigt, då jag nämnde i min interpellation,
att ordnarna uppkommit vid sidan av grundlagarna. Men man kan väl
ändå icke påstå, att det behövs en grundlagsändring för att få dem avskaffade?
Tvärtom, det exempel han anförde, visar, hur denna sak uppkommit
och fått en ofantlig betydelse vid sidan av grundlagen. Det var
nämligen så, att då 1809 års grundlagar helt slarvigt skrevos, råkade pennan
att i en paragraf få in de ord, där det talas om, att regenten icke får
utdela riddarevärdighet. Men att med ledning därav försöka få fram
någon grundlagskaraktär åt ordensväsendet kan väl icke betraktas annat
än såsom ett slaveri under de gamla formerna, ty det, som verkligen är ämnat
att ha grundlagskaraktär, får vill dock en helt annan form än de ord,
som herr statsministern citerade. Med andra ord, detta är någonting,
som knn avskaffas när som helst, och som regeringen kan avskaffa när
som helst, om den förklarar: »vi vilja icke vara med om det längre». Åtminstone
borde regeringsmedlemmarna själva kunna hålla sina händer
rena från allt detta. Vad är det nämligen för det första för historia, att
regeringen sitter i enskild statsrådsberedning och bestämmer, huru ordnarna
skola fördelas? Vad ha herrarna för befogenhet att göra det? Det
står inte någonstädes i grundlagen. Det är att demoralisera regeringsmakten
på det allra högsta. Regeringsmakten skulle icke alls ta befattning
med denna sak. Vidare låta regeringsmedlemmarna behänga sig

22 Motioner i Första kammaren, Nr 190.

själva med ordnar. Detta borde de icke heller göra, om de vore sina principer
trögna, framför allt icke sedan de ju såsom politici kunnat se saken
riktigt i sömmarna.

På samma sätt är det vidare med uniformerna. Statsrådet borde gorå
precis som den danska ministären, förklara: vi vilja icke använda dessa
uniformer. Det är väl bra egendomligt, att särskilt inför andra kammaren,
där man gett ett dylikt bragelöfte 1910, sedan komma och återtaga detta
sitt löfte, samt att ena året uppträda i lilla uniformen och året därpå i den
störa.

Detta allt visar just, hur demoraliserande denna sak är även på de mest
förståndiga, förtjänta och rättrådiga män.

Bilaga B.

Ledare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 29 nov. 1926.

Tag bort det.

Den överenskommelsen lärer fordom lia funnits mellan de svenska tidningarnas
ansvarige utgivare, att de icke skulle mottaga några ordehptecken.
I vilken form detta avtal träffats kan vara ganska likgiltigt^ huvudsaken
är att det länge hölls i helgd. På senare tid har det påtagligen
fallit i glömska. Den ene efter den andre av de stora tidningarnas huvudredaktörer
har mottagit nådevedermälen.

Syftet med den överenskommelse som eu gång ingicks var givetvis att se
till, att det fria ordets män icke råkade komma i obligation till någon viss
regering. Det förefaller kanske litet barnsligt att lägga vikt vid sådant.
Den tiden voro emellertid tidningarna allmännare än som nu är fallet,
den enskilde utgivarens språkrör. Att ett parti ägde tidningar och tog
redaktörer i sin sold, som nu är förhållandet inom socialdemokratien, vay
då okänt. Det fordrades på den tiden icke heller så stora kapital för att
driva en tidningsaffär, att företagen lockade till kapitalplacering och blevo
föremål för spekulation. Därför kunde det löna sig på ett helt annat satt
då än nu att ställa sig väl med en tidningsutgivare. En vacker orden att
pryda fracken med var nog ingen dålig förespråkare för den välvilliga
uppfattning av en regerings göranden och låtanden, som kommer till synes i
benägenheten att i spalterna tänka och tala väl därom och tyda allt till
det bästa.

Förhållandena äro mera invecklade nu än do voro då. Dock kan det
svårligen förnekas, att det hade varit mera stil på att hålla fast vid den
gamla överenskommelsen än att låta den falla. De tidningsmän som mottagit
ordnar, ha avhänt sig kritikrätten icke blott mot ordensskicket utan
jämväl mot oskicket. Det är skada. Ty uppenbarligen har den fara för
att slå över i det löjliga som alltid lurar i ordensväsendet på senare tider
förverkligats. Det drivs mycket ofog på området. Det är fråga om det
längre lönar sig att försöka dämma upp för missbruket. Man måste nog
taga steget fullt ut och avskaffa ordensväsendet helt och hållet.

Den nytta, som kan utdragas därur, är tvåfaldig. Dels honoreras enligt
vedertaget bruk med ordnar de tjänster, som utlänningar bevisat landet.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Det är eu lättvindig och bekväm utväg. Det kan vara lika kinkigt att
finna någon ersättning härför, som att hitta något att sätta i stället för de
drickspengar, vilka i livets andra förhållanden hålla tjänstaktigheten i
form. Dels skapar man med ordnamas hjälp mecenater av folk som annars
icke känna några obetvingliga anlag för kallet. Även på den obekvämaste
materia kan ibland med fåfängans hjälp sättas mecenatfason. Våra museimän
skulle säkert bli förtvivlade, om det förmenades dem att dressera
våra rikmän till konstälskare med ordnar som vovvar med sockerbitar.

De få bli förtvivlade. Det finns nog ingen annan utväg. Det blir ju
för löjligt, då snart sagt varje ordenstecken kan förvärvas efter en viss
taxa. Utmärkelsen kan i så hänseende fullständigt ersättas av taxeringskalendern.
Det är staten ovärdigt att ockra så grovt på den mänskliga
fåfängan. Även då förtjänsten skall belönas råkar man in i rena orimligheter.
Varje ämbetsman, som icke skämmer ut sig alltför offentligt,
hugnas i tur och ordning med nådevedermäle. En professor får tjäna så
och så många år, eu lektor, en landsfiskal så och så många för att få dekorationen.
Det blir sällan mer än eu blygsam trissa. Pojkarna i utrikesdepartementet
däremot se samtliga ut som vandrande julgranar, när de få
fracken på sig.

Alla som ha något inflytande på för läningen av ordnar äro överlupna
av narrar som gnöla efter dem, fler ordnar, större ordnar, finare ordnar.
Ministrarna belägras av ordenshungriga. Deras tid och tankar tagas i beslag
av dessa ärenden, medan de väl kunde behöva samla dem om andra
uppgifter.

Den mänskliga fåfängan avskaffas förvisso icke med ordensväsendets
bortsopande. Men den kan tvingas att manifestera sig på ett något mindre
löjeväckande sätt. Den bör få arbeta i ett något värdefullare material än
ordensväsendet erbjuder. Den fåfänga som sysslar med detta bjäfs är
ovanligt renodlad. Den saknar t. o. m. samband med det fastare stoff, i vilket
dock ärelystnaden älskar att arbeta. Missbruket har urholkat de som
‘hederstecken tänkta prydnaderna till rena grannlåten. Det är endast vedertagen
sed och slö eftergivenhet för den, som förleder riktiga karlar att
låta kluta ut sig med sådant.

Som drickspengar åt utlänningar ha ordnar en uppgift — det skall medgivas.
Men skulle man gå den medelvägen att upphäva ordnar för landets
egna barn, men ha dem kvar för utländsk konsumtion, så kan det befaras,
att do med dessa prydnader belönade utlänningarna finna det förbryllande,
att de hugnas med utmärkelser, som landets egna ha betackat sig för eller
åtminstone äro förvägrade att ståta med. Ordnarna förlorade därmed sin
karaktär av belöning. Amerikas exempel visar dessutom på ett fullt övertygande
sätt, att ett land kan påräkna det tillmötesgående som det åstundar,
utan att låta någon stjärna hägra som belöning. Det enda raka är att
låta bilan falla och klippa av alltsammans.

När ordnar delas ut massvis, som nu sker, förlora de sitt yärde som utmärkelser.

När ordnar äro till salu efter fastställd taxa, förlora de varje skymt
av att tjäna som det synliga tecknet på den medborgerliga dygdens uppskattning.

När en inrättning helt tagits om hand av den mänskliga fåfängan, är
det staten ovärdigt att befatta sig därmed. Fåfängan måste finnas, men
det anstår icke statsmakten att ockra på den.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Ordensväsendet har hemfallit åt löjet. Staten kan icke utan skada för
egen auktoritet befatta sig med det som är löjligt.

Skulle icke regeringen kunna taga initiativet till ordensväsendets avskaffande1?
Det vore förvisso ingen omstörtande reform, som därmed skulle
åstadkommas. Den vore dock icke alldeles betydelselös. Att avskaffa
em förargelseväckande humbug är alltid tacknämligt.

Låt bilan falla.

Bilaga C.

Ur Dagens Nyheter den 24 jarl. 1921.

Tyska ordnarna införas åter av republiken.

Presidenten ntdelar ordnar och titlar för hela riket.

Ett medel att rinna terräng för republiken.

BERLIN, januari.

Man bär ofta ironiskt förebrått tyska revolutionen att den i grund och
botten icke varit någon revolution, utan på sin höjd en generalstrejk som
omfattat även militären. När man erinrar sig att denna »revolution»
glömt bort den första viktiga revolutionära punkten, förra maktinnehavarnas
landsförvisning och beslagtagandet av deras egendom, kan detta omdöme
icke helt och hållet jävas. Men man skulle icke vara rättvis, om man
gjorde detta omdöme generellt. Man förstår först huru verkligt radikala
skaparna av Weimarförfattningen voro, huru ivrigt de strävade efter att
på spillrorna av den sammanstörtade kejserliga tomma ståten söka
bygga upp något nytt, enkelt och borgerligt, då man granskar de krav som
motståndarna till republiken och anhängarna av den gamla regimen
framfört rörande reformering av riksförfattningen. Bakom kulisserna föres
en häftig strid rörande en revision av Weimarförfattningen, vilken av
högerkretsar betraktas med oblida ögon. Det är omöjligt att förutsäga
utgången av denna strid.

Då och då blir det tal om vissa artiklar i författningen, vilka anses särskilt
i behov av revidering. Sålunda har det just i dagarna blivit bekant
att i det lagförslag rörande reform av riksförfattningen som inrikesministeriet
sedan lång tid tillbaka håller på med även artikel 109 skall omändras
— ja, så radikalt att den helt enkelt bortfaller. Vilken är då denna
artikel i tyska republikens Magna charta av 1918 som tyska republiken
år 1927 helt enkelt låter falla bort? Den lyder: »titlar få icke givas, såframt
de icke beteckna ämbete eller yrke. De akademiska graderna beröras
icke härav. Ordnar och hederstecken få icke av staten utdelas.»

Det är intressant att iaktta huru ett av rikets viktigaste departement
sysselsätter sig med en sådan sak medan landet i själva verket står utan
någon regering.

Skaparna av Weimarförfattningen hade mycket god anledning att infoga
denna artikel i det verk genom vilket det nya och radikala Tyskland
skulle uppbyggas. Den som kände Wilhelm II:s Tyskland vet att det
det var titel- och ordensväsendets fasta borg. Den odekorerade betydde i
Tyskland ingenting alls. Lyckades någon gång en personlighet av egen
kraft och utan hjälp av de politiska kotterierna eller studentkårskotteriema

Motioner i Första kammaren, Nr 190. 25

gorå sig ett namn, skyndade man att förse honom med den titel som i de
makthavandes ögon var det enda kännemärket på eu god medborgare. På
detta titelväsen byggde icke minst den militära supremati som ledde till
ett så ödesdigert uppdelande av nationen i militärt och »bara civilt». Yngste
och grönaste löjtnanten var som bärare av eu sådan titel »lioffähig»,
en stor man var det inte såvida icke hans andliga habitus gjorde det möjligt
för honom att mottaga någon av dessa ordnar som medförde hoffähigheten.
Och vilken överväldigande massa titlar fanns det inte inom förvaltningskarriären!
De började hos notarien, fortsatte med assessorn, regeringsrådet,
överregeringsrådet, geheime överregeringsrådet till verkliga
geheimeråd med tilläggstiteln excellens — vilket var det mest underbara
någon tysk kunde tänka sig. Samma var förhållandet inom skolan,
åtminstone vid de högre läroanstalterna, där varje lektor efter ett visst antal
tjänsteår erhöll samma professorstitel som de akademiska lärarna. De
lägre tjänstemännen hade sin titelhierarki. Man kunde där stöta på sådana
saker som geheimebokföringsråd, vars innehavare pöste som geheimeråd —
precis som ett geheimeregeringsråd.

(. irknsdirebtören blev Geheimer Kommissionsrat.

Men titelsjukan och titelslöseriet inskränkte sig icke endast till tjänstemännen.
Wilhelm II var ytterst frikostig med att ge titlar åt privatpersoner
under förutsättning att de i gengäld kastade ut betydande summor
på någon av hans majestäts käpphästar. Hovleverantörernas antal blev så
stort att man därav skulle kunna sluta sig till ett oerhört slöseri vid kejserliga
hovet. Kommerseråd kunde vilken affärsman som helst bli, bara
han ville kosta på sig något. Och om kommerserådet om några år kom
med en ny donation eller stiftelse befordrades han genast till Geheimer Kornmerzienrat.
Kommissionsrat eller geheimer Kommissionsrat var en titel
som med förkärlek gavs åt cirkusdirektörer. »Hemlig» var egentligen endast
orsaken till att vederbörande erhöll en sådan titel. Man berättar
en anekdot om en stor judisk bankir i Berlin, vilken kejsaren lät fråga om
han ville mottaga en Rats-titel man tänkt ge honom. Bankiren svarade
att den enda titel han satte något värde på kunde hans majestät likväl icke
ge honom. Han skulle nämligen gärna vilja bli konsistorieråd — eu titel
som endast är förbehållen evangeliska prästmän.

Det skulle fylla en hel tidningsspalt att uppräkna alla de ordnar som
kungen av Preussen kunde ge. De flesta funnos i första, andra, tredje och
fjärde klassen, med krona, utan krona, med eklöv, med svärd, att bära vid
ringen o. s. v. Man behövde endast vara kapten — aktiv eller i reserven

— för att komma med i det mekaniskt arbetande ordensmaskineriet. Den
stora ordensfesten inträffade årligen den 18 januari, då floder av ordnar
vällde ut över landet. Utom de ordnar vilka kungen av Preussen utdelade

— kejsaren kunde som sådan icke ge några, då riket icke hade någon
självständig orden — funnos de som mod rund hand östes ut av furstarna
i riket. Då dessa ordnar gällde i hela riket, kan man lätt föreställa sig att
det knappast fanns en tysk som icke hade ett ordensmärke i knapphålet.
Den som icke hade något att uppvisa tillhörde pöbeln. Kände kejsaren —
fast det är svårt att tro det — till Schopenhauers skämtsamma anmärkning
att staten betalar sina tjänstemän till hälften med kontanter och till
hälften med titlar och ordnar? Röda Adlerorden fanns i fyra klasser, och
högsta preussiska orden var den av Preussens första kung instiftade svarta
Adlerorden. Det berättas att en person som hade beräknat få denna högsta

f> Motioner i Första kammaren, Nr 190.

dekoration vid ordensregnet, men endast fick röda örnorden av första
klass förargad kastade korset på bordet med den vitsiga anmärkningen:
där får du ligga tills du svartnar.

Orilensgycklet ett republikanskt vapen.

Detta ordensgyckel bar Weimarförfattningen gjort ett slut på. De ordnar
och titlar som redan givits kunde författningen icke ta tillbaka, men
den stoppade utdelandet och förhindrade att några nya kommo till. Titeln
blev — om man undantar de akademiska graderna — en tjänstebeteckning
som man endast kunde inneha så länge man hade tjänsten. Det var ett
radikalt försök att göra det kejserliga Tyskland borgerligare. Men betraktar
man problemet noggrannare finner man att tyska republiken genom att
godkänna denna artikel i författningen gjort sig själv en björntjänst. Man
hade visserligen hoppats att revolutionen år 1918 skulle bli en sinnenas revolution,
eller åtminstone inleda denna. Men just i den punkten har den
revolutionära rörelsen visat sig vanmäktig. Det borgerliga Tyskland har
väl fått lägga band på sina maktpolitiska aspirationer från tiden före
kriget, men i övrigt har det icke omskapats. Men hur skulle inte den tyska
republiken ha vunnit borgardömets — och särskilt den väldiga tjänstemannahärens
— hjärtan, om den icke hade försummat att mata borgare
och tjänstemän med det de älska högst av allt: ordnar och titlar.

Jag erinrar mig ett samtal som jag för flera år sedan förde med Gerhart
Hauptmann, som man förvisso icke kan misstänka för ordenshunger eller
titelsjuka. Författaren påpekade då att republiken genom avskaffandet avordnarna
och titlarna berövade sig ett av sina bästa stridsmedel. Så kan
också, enligt den jesuitiska grundsatsen att ändamålet helgar medlen, den
frihetsälskande republikanen nu konstatera att republiken äntligen vill
göra något, att den vill strö ut det gamla lockbetet för aft vinna de borgerligas
kärlek Omständigheterna ha sörjt för att ett återfall till ordensfarsen
under Wilhelm II är otänkbart -— kejsaren, som var behängd med ordnär
f rån magen till halsen, har ju spelat ut sin roll. Det gäller nu för riket
att åt sig trygga rätten att förläna ordnar och titlar så att icke hela den
gamla apparaten ute i delstaterna åter sättes i gång. Man måste se till
att det åtminstone endast blir tyska ordnar och icke därjämte preussiska,
bayerska, sachsiska, oldenburgska, vvaldeckska o. s. v-,

Bayern föregår med gott exempel.

Den strid som utspelas bakom kulisserna gäller just detta. Bayern har
redan genom att bryta mot riksförfattningen, vilket icke är något ovanligt
för denna reaktionära och republikfientliga stat, återinfört titlarna. Vid
nyåTsskiftet slösades där lika frikostigt med titlarna som någonsin under
de bortjagade furstarnas regeringstid. Titlar som Gewerberat, Arbeiterrat
och Gelieimor Arbeiterrat ha dykt upp. Naturligtvis liar det också hänt
att republikanskt sinnade arbetare avvisat dessa löjliga titlar. Inrikesministeriet
i Berlin söker hindra dessa söndringstendenser genom att utarbeta
ett lagförslag, som skapar riksordnar och drar upp fasta bestämmelser
för deras utdelande. Det synes vara meningen att avvika från den Bismarckska
riksförfattningens bestämmelser genom att ge statsöverhuvudet,
d. v. s. rikets president, riitten att utdela ordnar och titlar för hela riket.

Tyskland har redan sett huru de tyska diplomaterna, för vilka efter revolutionen
den odekorerade fracken varit det föreskrivna plagget, numera
skruda sig i den s. k. skeppar fracken med båthattar. Inom kort får Tysk -

Motioner i Första kammaren, Nr 190. 27

land också uppleva huru åter ordens- och titelfloden väller ut över landet.
Och som saken ligger till torde denna flod också bli till välsignelse föT
republiken.

Hans von Hvisen.

Bilaga D.

Vi Oscar, Med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterligt, att VI funnit för gott fastställa följande stadgar för
Våra SerafimcT, Svärds, Nordst jämo och Vasa Ordnar:

Allmänna bestämmelser.

1 §. Sveriges Konung är dessa ordnars herre och mästare.

2 §. Ej må Konungen hava makt att upphäva eller avskaffa dessa ordnar.

3 §. Till tronföljden berättigade prinsar av svenska konungahuset innehava
genom födseln serafimerorden samt svärds- och nordstjärneordnarnas
högsta grad.

4 §. Svenska män, som äro innehavare av någon av dessa ordnar, må ej

utan Konungens tillstånd mottaga eller anlägga och bära någon utländsk
orden. '' .

i. 5 §. Begär någon eu orden för sig, vare ovärdig att den någonsin undfå.

6 §. Förutom ordenskapitlet äger ingen domstol eller rätt makt att
döma riddare, kommendör, ledamot eller ordensämbetsman sina ordnar
eller ridderliga förmåner förlustig.

7 §. Svenska riddare, kommendörer och ledamöter av dessa ordnar inbetala
till skattmästarämbetet efter utnämningen den fastställda ordensavgiften.

Samma föreskrift gäller norska riddare av serafimerorden, såvida de
önska erhålla pensionsrätt inom denna orden.

8 §. Ordenstecknen, med undantag av dem för riddare med svärdsordens
stora kors, få anläggas utan föregående dubbning, såvida ej Konungen
annorlunda för tillfället förordnar, och beror på envar av de utnämnda,
huruvida han åstundar erhålla särskilt ordensbrev, i vilket fall
detta belägges med fastställd stämpel.

9 §. Därest Konungen finner för gott tilldela någon en ordensvärdighet
med insignierna i briljanter, äger innehavare av sådan utmärkelse att
bära sina briljanterade ordenstecken även efter utnämning till högre ordensvärdighet.

Samma förhållande äger rum med ordenstecken vunna på slagfältet.

10 §. Ordenskedja tilldelas utlänningar endast såsom särskild utmärkelse.

Utlänningar, vilka utnämnas till kommendör av första klass utan att
innehava andra klass inom samma orden, tilldelas endast kraschan men
ej kommendörsstjärna.

11 §. Avlidna svenska och norska riddares, kommendörers, och ledamöters
ordenstecken återfordras genom skattmästarämbetet; avlidna utlänningars
genom utrikesdepartementet.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Ordenskapitlet.

12 §. Ordensdagarna, på vilka ordinarie ordenskapitlet sammanträder,
äro. måndagen näst före adventet samt den 28 april. Infaller den senare
dagen på en helgdag, äger sammanträdet rum dagen därefter.

13 §. Vid ordenskapitels sammanträden är klädsel för dem, som därtill
äro berättigade, stor uniform, hatt med svart plumet (på paraddagar med
vit plumet) samt för militärer stor parad. I ordenskapitlet bäras de av
Konungen tilldelade ordensutmärkelser; herrar serafimerriddare samt
kommendörer med stora korset bära ordensbanden utanpå rocken.

14 §. Kallelse till ordinarie ordenskapitel sker genom tryckta meddelanden.

I Konungens, Kronprinsens eller övriga kungl. prinsars frånvaro föres
ordet av kansleren samt, om han är förhindrad, av vice kansleren.

Prinsarna av konungahuset sitta i ordenskapitlet främst, sedan kansleren,
vice kansleren, riddarna av serafimerorden samt därefter kommendörerna
med stora korset och kommendörerna av första klassen av svärds-,
nordstjärne- och vasaordnarna, inom varje orden i den ordning de blivit
utnämnda.

Kommendörerna av andra klassen äga ej säte och stämma i ordenskapitlet.

15 §. I ordenskapitlet företagas till behandling de framställningar Konungen
kapitlet förelägger, ävensom de förslag, som genom kansleren eller
annan tillstädesvarande medlem väckas. Där redovisas för och rådgöree
om ordenskassomas förvaltning samt fastställes det antal pensioner, som
skall utdelas.

Vid ordinarie ordenskapitlet i november utses inom varje orden en revisor
för att granska räkenskaperna och förvaltningen.

Revisionen skall vara verkställd till ordinarie ordenskapitlet i april, då
anmälan därom göres.

16 §. Förutom de ordinarie sammanträdena hållas extra ordenskapitel
för utnämningar inom de kungl. ordnarna, när Konungen så bestämmer.

17 §. För överläggning angående ärenden, som uteslutande röra endera
av de kungl. ordnarna, låter Konungen kalla denna orden3 medlemmar
till särskilt ordenskapitel, där ordförandeplatsen intages i överensstämmelse
med vad ovan stadgas.

Pensioner.

18 §. Till. åtnjutande av serafimerpension äro berättigade de svenska
och norska riddare samt ledamöter av serafimerorden, som erlagt den stadgade
ordensavgiften, i den ordning de uti matrikeln finnas upptagna. Pensionsberättigade
riddare eller ledamot, som åtnjuter pension inom någon
av de övriga ordnarna, frånträder denna pension, när han börjar uppbära
serafimerpension.

Kommendörer av svärds-, nordstjärne- och vasaordnarna, som erlagt
stadgade ordensavgifter, erhålla pensionsrätt i den ordning de i matrikeln
finnas upptagna såsom kommendörer, dock må pension icke åtnjutas
av andra än kommendörer med stora korset eller kommendörer av första
klassen. Pension kan åtnjutas samtidigt från tvenne eller alla tre ordnarna.

Varder kommendör utnämnd till riddare eller ledamot av serafimeror -

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

•29

den, behåller han sin pensionsrätt eller pension, om han sådan redan tillträtt,
intill dess han i sin ordning erhåller pension inom sistnämnda orden.

Då pensionsinnehavare med döden avgår, upphör pensionen med den
kalendermånads slut, inom vilket dödsfallet ägt ruin.

Ämbets- och tjänstemän samt förvaltning.

19 §. Ordnarnas högste ämbetsmän äro: kansleren och vice kansleren;

överofficianter äro: skattmästaren, sekreteraren, ceremonimästaren.

banérföraren, underkansleren samt ordensbiskopen:

officiant är rikshärolden;

underofficianter äro: kamreraren, arkivarien, undereeremonimästaren
och registratorn.

Vid varje orden kunna tvenne härolder anställas.

20 §. Ordnarnas ekonomiska angelägenheter handhavas av »Curatores
Aerarii», enligt den för dem av Konungen i kapitlet utfärdade instruktion.
»Curatores Aerarii» äro: kansleren, vice kansleren, skattmästaren
-samt en i ordenskapitlet inom varje av svärds-, nordstjärne- och vasaordnarna
vald ledamot. Som sekreterare hos »Curatores Aerarii» tjänstgör
kamreraren, vilken äger att föra räkenskaperna.

21 §. Kansleren och vice kansleren äro serafimerriddare samt bära som
tecken av sina ämbeten kommendörsstjäma jämväl av svärds- och nordstjärneordnarna
i kedja eller band om halsen samt vasaordens riddarstjärna
av första klassen på vänstra sidan av bröstet, såframt de ej innehava
högre värdighet inom denna senare orden, i vilket fall därtill hörande
ordenstecken bäras.

22 §. Skattmästaren, sekreteraren, ceremonimästaren, underkansleren
och banérföraren skola vara kommendörer av första klassen eller kommendörer
med stora korset av nordstjämeorden och bära såsom tjänstetecken
den större serafimerstjärnan om halsen i blått vattrat band av samma
bredd som det, vilket bäres av kommendörer.

23 §. Ordensbiskopen har lika värdighet med andra biskopar samt skall
vara kommendör av första klassen eller kommendör med stora korset i
andliga ståndet av nordstjämeorden och bär, såsom tjänstetecken, den
större serafimerstjärnan i ett liknande blått vattrat band om halsen.

24 §. Skattmästaren skall hava nödig vård om medlen, i enlighet med
vad den för »Curatores Aerarii» utfärdade instruktion föreskriver.

25 §. Sekreteraren skall uppsätta riddarbrev och allt annat, som efter
kapitlets beslut bör utfärdas, hålla handlingarna i ordning, tillse, att de
nyutnämnda riddarnas och kommendörernas namn samt deras utnämnings-
och dödsdag införas i matrikeln.

26 §. Ceremonimästaren övervakar, att alla inom kapitlet fastställa ceremonier
iakttagas.

27 §. Underkansleren kallar i huvudstaden varande serafimerriddare
och kommendörer av de övriga kungl. ordnarna till ordenskapitlets sammanträden.

28 §. Banérföraren har att iakttaga, vad den för honom utfärdade instruktion
föreskriver.

29 §. Rikshärolden officiera!’ vid alla ordens- och riksceremonier, håller
matrikel över riddare och ledamöter av serafimerorden samt besörjer,
att deras sköldar bliva målade. Då riddare eller ledamot med döden avgår,
skall rikshärolden låta ringa i Riddarholmskyrkan på begravnings -

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

(lagen samt tillse, att den avlidnes utnämnings- och dödsdag målas å vapenskölden,
som därefter uppsattes i Ri dd a r holmsk y rkan.

30 §. Rikshärolden skall vara riddare av nordstjärrieorden samt bär,
som tjänstetecken i ett blått vattrat band om halsen, serafimerstjäman
på en medaljong. Då rikshärold erhåller nådigt avsked, tillåtes honom att,
i stället för tjänstetecknet, bära den större serafimerstjäman i samma band
om halsen.

Vid högtidliga tillfällen bäres av rikshärolden över axeln, från höger
till vänster, ett brett skärp av purpursammet försett med guldfransar sand.
kantat mod en guldgalon. På skärpets framsida är fäst en med kungl.
krona krönt, blå vapensköld, vari synes Sveriges tre kronor; på ryggsidan
är broderad större kungl. krona. På skärpets rosett äro under ett kors
anbragta serafimerordens härskris initialbokstäver I. H. S. omgivna av
tre kronor, därunder trenne Kristi kors spikar. Skärpet är strött med
konor. I handen håller rikshärolden en stav överdragen med purpursammet,
strödd med kronor, tre och tre, samt krönt med en kungl. krona.

31 §. Underofficianterna skola vara riddare av nordstjämeorden och
hava att ställa sig till efterrättelse de för dem utfärdade instruktioner.
De bära, såsom tjänstetecken, till höger om riddarstjäman en mindre
serafimerstjärna i blått vattrat band av samma bredd som riddarstjämans.

32 §. De kungl. ordnarnas samtliga ämbets- och tjänstemän med undantag
av rikshärolden äro berättigade att, efter erhållet nådigt avsked från
där innehavda befattningar, fortfarande bära de för dessa bestämda ämbets-
eller tjänstetecken.

33 §. Samtliga tjänstetecken tillhandahållas av ska t tm äst ar ämbete t
utan avgift och skola efter innehavarens död återställas.

34 §. Ordenssigillen, såväl det större som det mindre, bestå av en vapensköld
med Sveriges tre kronor, täckt med en kungl. krona och omgiven
av serafiinerordenskedjan. Däromkring läses: »Sigillum Ordinis Eciuestris
Seraphinorum.» Det större sigillet å sii t tes endast ordensbrev.

Kungl. serafimerorden.

35 §. Denna orden, som består av endast en klass, är avsedd till belöning
för dem, vilka genom sina tjänster till Konung och fädernesland
gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta
ämbeten. Den må och tilldelas främmande statsöverhuvuden, furstar eller
andra utlänningar av synerligen framstående förtjänst.

36 §. Svensk man, som ej förut är kommendör av första klassen eller
kommendör med störa korset av svärds-, nordst järne- eller vasaorden, må.
ej utnämnas till riddare eller ledamot av denna orden.

37 §. Antalet svenska riddare och ledamöter i andliga ståndet av denna
orden må ej överstiga trettiotvå.

De, som med denna ordens riddarvärdighet kunna hedras, skola äga
minst lika värdighet med generallöjtnant.

38 §. Konungen kallar serafimerriddare herre i alla ordenssamkväm,
och ävenså kallas de herre samt riddare och kommendörer av kungl.
Maj:ts orden i skrivelser från ämbetsverk och kollegier; och äga de rang
näst efter statsrådets i tjänst varande ledamöter.

39 §. Nyutnämnd riddare eller ledamot bör till rikshärolden lämna en
teckning av sitt vapen eller namnchiffer jämte valspråk. Efter riddares
eller ledamots frånfälle uppsättes hans sköld i Riddarholmskyrkan.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

40 §. När riddare eller ledamot avlidit, skall för honom ringas i Riddarholmskyrkan
på begravningsdagen.

41 §. Serafimerordens insignier utgöras av kedja, stjärna och kraschan.

Kedjan, som bäres endast när befallning därom utfärdas, är sammansatt
av elva gyllene serafhuvuden skiftesvis genom guldlänkar sammanhäftade
mod elva blå, emaljerade patriarkalkors.

Stjärna består av ett vitt, i guld infattat, emaljerat kors med åtta uddar,
försedda med gyllene knoppar. Mitt i korset, på en blå emaljerad
glob, synas Sveriges tre kronor, samt mellan dem, i vit emalj, omgivna
av en smal guldkant, ordens härskris initialbokstäver I. H. S. (Iesns Hominum
Salvator) under ett vitt emaljerat kors. Nederst på globen stå
trenne gyllene Kristi kors spikar. Globen är omgiven av fyra gyllene
serafhuvuden samt mellan dem fyra gyllene patriarkalkors. På baksidan
av globen synas i guld bokstäverna P. R. S. (Fredericus Rex Sueciae)
till åminnelese av konung Fredrik I, som återupprättat denna orden.
Stjärnan är krönt med en emaljerad, gyllene kungl. krona, medelst vilken
den häftas vid kedjan eller bandet.

Kraschanen består av ett silverkors med åtta uddar försedda med knoppar.
I korsets mitt är, inom eu sirad guldring, en blå emaljerad glob lika
med den å stjärnans framsida. Den är omgiven av fyra serafhuvuden
mellan korsarmarna och fyra patriarkalkors, ett på varje korsarm.

42 §. Stjärnan bäres vid kedjan såsom ovan stadgas eller i ett brett,
blått vattrat band över axeln från höger till vänster. Kraschanen oäres på
vänstra sidan av bröstet.

Ledamot av andliga ståndet bär stjärnan vid kedjan eller i ett liknande
band om halsen och på vänstra sidan av bröstet den fastställda
kraschanen samt på prästkappan en något större silverbroderad kraschan.

Jämte serafimerorden bäres av dem, som tillika innehava kommendörsvärdighet
inom svärds- eller nordstjärneordnarna, av dessa ordnars insignier
endast kommendörsstjärnan i kedja eller band om halsen. Kommendör
av vasaorden bär fortfarande de honom i sådan egenskap tillkommande
såväl kraschan som stjärna.

Innehavare av endast riddarvärdighet, vare sig inom svärds-, nordstjäme-
eller vasaorden, må fortfarande bära små riddartecken.

43 §. Vid serafimerorden äro anställda tvenne härolder, eu historiograf,
tvenne kaplaner samt kanslister.

44 §. Härolderna bära den mindre serafimerstjäman i ett smalt blått vattrat
band på vänstra sidan av bröstet.

45 §. Historiografen, som har att iakttaga, vad den för honom utfärdade
instruktion föreskriver, bär den mindre serafimerstjäman i ett liknande
band på vänstra sidan av bröstet.

46 §. Kaplanerna, vilkas åligganden bestämmas av ordensbiskopen,
bära den mindre serafimerstjäman i guldkedja. Kanslisterna bära samma
stjärna i ett smalt, blått vattrat band på vänstra sidan av bröstet.

47 §. Därest härold, historiograf, kaplan eller kanslist förklaras vara
riddare eller ledamot av svärds-, nordstjärne- eler vasaorden, äger han
att fortfarande bära den mindre serafimerstjäman till höger om sådan
orden.

48 §. Deesutom är instiftad en serafimermedalj, avsedd att tilldelas personer,
som gjort sig förtjänta genom verksam vård om fattiga och sjuka.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Kuligl. svärdsorden.

49 §. Denna orden tilldelas officerare vid armén och flottan för tapperliet
och framstående tjänster i krigstid samt för gagnande och långvarig
verksamhet.

50 §. Inom denna orden äro följande värdigheter: kommendörer med
stora korset; kommendörer, första och andra klass; riddare, första och
andra klass samt riddare med stora korset, första och andra klass.

Dessutom är instiftat ett svärdstecken för underofficerare och civilmilitära
personer av underofficers rang inom armén och flottan samt eu
svärdsmedalj för manskap.

51 §. Ej må någon utnämnas till kommendör med stora korset eller
kommendör av första klassen, som ej äger minst överstes rang.

52 §. Till riddare utnämnas krigsmän av officers grad, som i fredstid
väl tjänat i minst tjugu år. Ett års tjänst i krig uppväger flera års tjänst
i fredstid. Den, som i krig blivit sårad eller synnerligen utmärkt sig, må
utnämnas till riddare, utan avseende å den längre eller kortare tid han
tjänat.

53 §. Svärdsordens insignier utgöras av: kedja, stjärna, kraschan samt
svärd.

Kedjan, som häres endast när befallning därom utfärdas, är sammansatt
av elva i sikter varande, gyllene svärd, omvirade av gyllene bälten
skiftesvis genom guldlänkar sammanhäftade med elva blå emaljerade
hjälmar liggande på gyllene sköldar.

Kommendör,sstjärnan hestår av ett vitt, i guld infattat, emaljera! S:t
Andreaskors med åtta uddar försedda med gyllene knoppar. Mitt i korset,
på en blå emaljerade glob, synas Sveriges tre kronor och mellan dem
ett uppstående gyllene svärd. På globens baksida synes ett uppstående
gyllene svärd, vars spets prydes av en gyllene lagerkrans.
Längs globens överkant stå i gyllene skrift orden »Pro Patria».
Omkring globen, mellan korsarmama, stå fyra gyllene kronor.
Vid korsets högra och vänstra sidospetsar hänga blottade svärd
omvirade av gyllene bälten. Under den emaljerade, gyllene kung!, kronan,
medelst vilken stjärnan häftas vid kedjan eller bandet, ses tvenne
dylika i kors lagda svärd omvirade av gyllene bälten och likaledes tvenne
å de nedersta uddarna.

Den kraschan, som bäres av kommendörer med stora korset, består av
ett kors av silver med i tfa facetterade uddar försedda med knoppar. I
korsets mitt är, inom en sirad guldring, en glob, lika med den å stjärnans
framsida. Mellan korsets armar äro, på från globen utskjutande
strålar, anbragta fyra gyllene kronor. Den kraschan, som häres av kommendörer
av första klassen, är lika med den för kommendörer med störa
korset men utan strålar mellan korsarmama.

54 §. Kommendörer med stora stora korset bära stjärnan vid kedjan såsom
ovan är stadgat eller i ett orett, gult vattra! band med bla kanter över
axeln från höger till vänster samt den för dem fastställda kraschanen på
vänstra sidan av bröstet.

Kommendörer bära stjärnan i ett liknande mindre brett band om
halsen.

Kommendörer av första klassen bära dessutom på vänstra sidan av
bröstet den för dem fastställda kraschanen.

Riddare av första klassen bära på vänstra sidan av bröstet i ett smalt

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

gult, vattra! band med blå kanter en mindre stjärna infattad i guld, skiljande
sig från kommendörstjärnan endast därigenom, att de vid dennas
sidor och under densamma anbragta svärden med gyllene bälten saknas.

Riddare av andra klassen bära på samma sätt eu liknande stjärna infattad
i silver.

Svärdstecknet, som bäres på enahanda sätt, utgöres även av en liknande
stjärna av silver, å vilken dock endast framsidan av globen är emaljerad.
Å det tecken, som tilldelas civilmilitära personer, äro icke korslagda
svärd anbragta under den kungl. kronan.

Härolderna bära på vänstra sidan av bröstet i silkessnören av samma
färger som ordensbandet det för dem fastställda tecknet.

Riddare med svärdsordens stora kors.

55 §. Riddarvärdighet med svärdsordens störa kors må till svensk man
utdelas, endast då riket är i krig eller med anledning av under kriget
utförda bedrifter. Den skall utgöra ett hedrande bevis av det mannamod,
som svenska stridsmän ådagalagt för deras fädernesland.

Svensk konung må aldrig antaga och bära denna värdighets första klass,
förrän svensk krigshär eller flotta under dess regering eller befäl segrat
antingen i drabbning eller genom erövringar.

56 §. Skall riddare med svärdsordens stora kors dubbas, sker detta av
Konungen själv, eller i dess frånvaro av någon prins av det kungl. huset,
eller av den tillstå desvar an de högste befälhavaren, då han därtill av
Konungen undfår nådigt förordnande, helst under bar himmel och framför
fronten.

57 §. Ej må svensk man utnämnas till denna värdighet, som icke förut
är riddare av svärdsorden; ej heller erhålla första klassen utan att förut
innehaft den andra. Konungen dock obetaget att för lysande bedrifter
giva bägge klasserna på en gång.

58 §. Till första klassen må ingen utnämnas, som icke har minst generalmajors
värdighet, och ingen skall kunna erhålla denna klass, som ej med
heder kommenderat mot fienden antingen i drabbning eller belägring m. m.
i befattning minst av fördelningsgeneral eller blivit nyttjad mot fienden
i en egenskap, som kan jämföras med fördelningsgenerals eller konteramirals
befäl.

Till andra klassen må ingen utnämnas, som ej äger regementsofficers värdighet
och har kommenderat mot fienden i egenskap minst av bataljonschef
eller varit nyttjad mot fienden i därmed jämförlig befattning.

59 §. Denna värdighets andra klass må även tilldelas såväl svenska furstar,
som bevista kriget utan att föra befäl, som ock högre officerare vid
staberna, då de särdeles utmärka sig mot fienden.

60 §. Riddarvärdighet med svärdsordens stora kors kan jämväl tilldelas
utländska fältherrar och befälhavare, som på synnerligen framstående
sätt utmärkt sig under krig.

61 §. Riddare med svärdsordens stora kors, första klass, bära på vänstra
sidan av bröstet ett större upprätt stående svärd av silver; riddare med
svärdsordens stora kors, andra klass, bära på vänstra sidan av bröstet
tvenne mindre i kors lagda svärd av silver. Av båda klasserna bäres i
ovannämnda kommendörsband om halsen en stjärna lik den ovan omförmälda
riddarstjärnan av första klassen, dock större än den.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 3 samt. 50 h&ft. (Nr 190.)

Motioner i Första kammaren, Nr litU.

Knng-l. nordstjärneorden.

62 §. Denna orden utdelas till vedermäle av medborgerliga och ämbetsmannaför
tjänster, för vetenskaper, vittra, lärda och nyttiga arbeten samt
för nya och gagneliga inrättningar.

63 §. Inom denna orden äro följande värdigheter: kommendörer med
störa korset, kommendörer, första och andra klass, samt riddare; för andliga
ståndet likaledes kommendörer av alla klasser och ledamöter.

64 §. Kommendörer med stora korset äga lika värdighet med generalmajorer.
Kommendörer av första klassen äga lika värdighet med överstar,
dock efter dem. Kommendörer av andra klassen äga lika värdighet med
överstelöjtnanter.

65 §. Nordstjärneordens insignier utgöras av kedja, stjärna samt kraschan.
Kedjan, som bäres endast när befallning därom utfärdas, är sammansatt
av elva, från varandra vända, dubbla, blå, emaljerade, i en smal
guldkant infattade FF, krönta med en gyllene kungl. krona, skiftevis
genom guldlänkar sammanhäftade med tolv femuddiga vita emaljerade
stjärnor.

Stjärnan består av ett vitt, i guld infattat, emaljerat kors med åtta
uddar, försedda med gyllene knoppar. Mitt i korset, på en blå, emaljerad
glob, synes en femuddig stjärna av vit emalj, varomkring läses: »Nescit
occasum». Omkring globen, mellan korsarmarna, stå fyra gyllene kronor.
Denna stjärna är krönt med en emaljerad, gyllene kungl. krona, medelst
vilken den häftas vid kedjan eller bandet.

Den kraschan, som bäres av kommendörer med stora korset, består av
ett kors av silver med åtta facetterade uddar, försedda med knoppar. I
kraschanens mitt, varifrån strålar av silver utgå mellan korsarmarna,
är en femuddig stjärna av blankt silver. Den kraschan, som bäres av kommendörer
av första klassen, är lika med den, som bäres av kommendörer
med stora korset, men utan strålar mellan korsarmarna.

66 §. Kommendörer med stora korset bära stjärnan vid kedjan, såsom
ovan är stadgat, eller i ett brett, svart, vattrat band över axeln från höger
till vänster samt dessutom den för dem fastställda kraschanen på vänstra
sidan av bröstet. De av det andliga ståndet bära stjärnan i ett lika brett
band om halsen jämte kraschanen på vänstra sidan av bröstet samt därjämte
på prästkappan en något större broderad kraschan.

Kommendörer härå stjärnan i ett liknande, mindre brett band om halsen.

Kommendörer av första klassen bära dessutom på vänstra sidan av
bröstet den för dem fastställda kraschanen. De av det andliga ståndet
därjämte på prästkappan en något större broderad kraschan.

Riddare och ledamöter bära en mindre stjärna i ett smalt vattrat, svart
oand på vänstra sidan av bröstet.

Härolderna bära på vänstra sidan av bröstet i svarta silkessnören det
för dem fastställda tecken.

Kungl. vasaorden.

67 §. Denna orden utdelas till vedermäle av förtjänster om jordbruk,
bergshantering, konst, handel och industri, för nyttiga skrifter i dessa
ämnen samt för väl förrättade allmänna värv och uppdrag.

68 §. Inom denna orden äro följande värdigheter: kommendör med stora
korset; kommendörer, första och andra klass, samt riddare, första och
andra klass; för andliga ståndet likaledes kommendörer av alla klasser
samt ledamöter.

Motioner i Första kammaren, Nr 190-

Dessutom äro instiftade ett vasatecken samt en vasamedalj.

69 §. Kommendörer med stora korset äga lika värdighet med generalmajorer.
Kommendörer av första klassen äga lika värdighet med överstar,
dock efter dem. Kommendörer av andra klassen äga lika värdighet med
överstelöjtnanter.

70 §. Vasaordens insignier utgöras av kedja, stjärna samt kraschan.

Kedjan, som bäres endast när befallning därom utfärdas, är sammansatt

av fyra gyllene, heraldiska vasar samt fyra i guld infattade holsteinska
nässelblad, av vit och röd emalj med tre gyllene spikar, skiftevis genom
guldlänkar sammanhäftade med åtta sköldar, varå synas Sveriges tre
kronor, krönta med en kungl. krona samt omgivna av sinnebilder, som beteckna
jordbruk och handel.

Stjärnan består av ett vitt, i guld infattat, emaljerat kors med åtta uddar
försedda med gyllene knoppar. Mitt på korset är en gyllene, heraldisk
vase omgiven av ett rött emaljerat guldband, på vilket läses: »Gustaf den
Tredje Inst(icktare) MDCCLXXII». Denna stjärna är krönt med en
emaljerad, gyllene kungl. krona, medelst vilken den häftas vid kedjan eller
bandet.

Den kraschan, som bäres av kommendörer med stora korset, består av ett
kors av silver med åtta facetterade uddar försedda med knoppar. I kraschanens
mitt är en heraldisk ATase av silver krönt av en kungl. krona.
Mellan de fyra korsarmarna synas de holsteinska nässelbladen av silver.
Den kraschan, som bäres av kommendörer av första klassen, är lika med
den, som bäres av kommendörer med stora korset, men utan nässelbladen
mellan korsarmarna.

71 §. Kommendörer med stora korset bära stjärnan vid kedjan, såsom
ovan är stadgat, eller i ett brett, grönt, vattrat band över axeln från höger
till vänster samt den för dem fastställda kraschanen på vänstra sidan av
bröstet. Kommendörer med stora korset av det andliga ståndet bära
stjärnan i ett lika brett band om halsen jämte kraschanen på vänstra sidan
av bröstet samt därjämte på prästkappan en liknande, något större broderad
kraschan.

Kommendörer bära stjärnan i ett liknande, mindre brett, grönt, vattrat
band om halsen.

Kommendörer av första klassen bära dessutom på vänstra sidan av bröstet
den för dem fastställda kraschanen. De av det andliga ståndet därjämte
på prästkappan en liknande, något större broderad kraschan.

Riddare av första klassen och ledamöter bära eu mindre stjärna i ett
smalt, grönt, vattrat band på vänstra sidan av bröstet. Riddare av andra
klassen bära på samma sätt en liknande stjärna, infattad i silver.

Yasatecknet, som bäres på enahanda sätt, utgöres av en liknande stjärna
av silver, varå endast vasaordens emblem och inskrift äro emaljerade.

Härolderna bära på vänstra sidan av bröstet i gröna silkessnören det
för dem fastställda tecken.

Vasamedaljen, som är försedd med kungl. krona, utdelas av guld eller
silver såväl i 5:e som i 8:e storleken och bäres i vasaordens band å vänstra
sidan av bröstet.

Till yttermera visso hava Vi dessa stadgar med egen hand underskrivit
och med Vårt kungl. serafimerordens sigill bekräfta låtit.

Stockholm i ordenskapitlet den 24 november nittonhundratvå.

OSCAR,

L. S.

Gustaf Celsing.

Motioner i Första kammaren, Nr 190.

Tillägg och ändringar i

de i ordenskapitlet den 24 november 1902 givna stadgar för de kungl.
svenska riddarordnarna.

3 §. Denna § lyder: »Serafimerorden bäres av Sveriges Drottning- Till
tronföljden----grad.»

(Enligt beslut vid ordenskapitlet den 28 april 1908.)

7 §. Sista stycket »Samma föreskrift----denna orden.» utgår.

(Enligt beslut vid ordenskapitlet den 27 november 1905.)

11 §. Orden »och norska» utgå.

(Enligt beslut vid ordenskapitlet den 27 november 1905.)

13 §. Orden »hatt med svart---plumet)» utgå.

(Genom hovprotokoll den 11 november 1910 är föreskrivet, att till stor
hovuniform bäres hatt med vit plymet av därtill berättigade.)

18 §. Orden »och norska» utgå.

(Enligt beslut vid ordenskapitlet den 27 november 1905.)

37 §. Sista stycket skall lyda: »De, som med denna ordens riddarvärdighet
kunna hedras, skola äga eller hava innehaft minst lika värdighet med
generallö j tnant.»

(Enligt beslut vid ordenskapitlet den 29 april 1907.)

71 §. Sista stycket skall lyda: »--- — utdelas av guld, förgyllt silver

eller silver---.»

(Enligt beslut vid ordenskapitlet den 23 november 1908.)

Tillägg och ändringar i

de i ordenskapitlet den 24 november 1902 givna stadgar för de kungl.
svenska riddarordnarna.

§ 12. Denna § lyder »Ordinarie ordenskapitel sammanträder varje år
den 28 april, eller om den dagen är helgdag, dagen därefter.»

§ 15. Första stycket skall lyda: »I ordenskapitlet---utdelas, var jämte

anmälan göres om de efter senaste ordinarie ordenskapitlet tilldelade
pensioner.»

Sista stycket skall lyda: »I ordenskapitlet utses inom varje orden en revisor
för att granska räkenskaperna och förvaltningen. Revisionen skall
vara verkställd före nästa ordinarie ordenskapitel, då anmälan därom bör
göras.»

§ 16. Denna § lyder: »Förutom det ordinarie ordenskapitlet hålles extra
ordenskapitel för utnämningar, när Konungen så bestämmer.»

§ 20. Denna § lyder: »Ordnarnas---räkenskaperna. Det tillkom mer

Curatores Aerarii att, när ordenspension genom innehavarens avgång
varder ledig, tilldela densamma i enlighet med bestämmelserna i 18 §, förutsatt
att det av ordenskapitlet fastställda antal pensioner icke därigenom
överskrides.»

(Enligt beslut vid ordenskapitlet den 28 april 1919.)

Motioner i Första kammaren, Nr 190. 37

Innehållsförteckning.

Sid.

Ordensväsendet ................................................................................................... 1

En stat i staten.................................................................................................... 1

Medaljerna ............................................................................................................ 2

Ordensväsendet inför riksdagen ........................................................................ 2

Ordensväsendets psyke ........................................................................................ 4

Ordnar i monarki och i republik .................................................................... 5

Militära och civila ordnar ................................................................................ 6

Ordensväsendet och klasskillnaderna................................................................ 7

Aktuella anledningar att nu åter upptaga ordensproblemet .................... 8

Ordensväsendet och »vänstergenombrottet» ........................................... 9

Germanerna.................................................................................................... 10

Förlänandet av titlar .....................................................................................10

Yrkanden................................................................................................................ 11

Bilagor:

Bil. A. Interpellationssvar i andra kammaren den 20 maj 1913 13

Bil. B. “Tag bort det“, ledare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning

d. 29 november 1926 ................................................................................ 22

Bil. C. Ur Dagens Nyheter den 24 januari 1927 om tyska ordnarnas

återinförande av republiken........................................................................ 24

Bil D. Stadgar för Serafimer-, Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna ... 27

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 3 samt. 50 höft- (Nr 190)