Motioner i Första kammaren, Nr 188 (Motion 1933:188 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 188.

Nr 188.

Av herr Petrén, örn utarbetande av nytt förslag till steriliseringslag.

Ar 1922 beslöt riksdagen enhälligt en skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, under vilka
förutsättningar och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka må kunna företagas, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda. Sedan omsider sakkunniga
blivit tillkallade för verkställande av den sålunda begärda utredningen,
framlade dessa sakkunniga i april 1929 förslag till steriliseringslag (här
bifogat som bilaga).

Detta lagförslag är emellertid uppbyggt på helt andra principer än de,
som legat till grund för riksdagens uttalande i ifrågan. Av ifrågavarande
riksdagsskrivelse framgår nämligen, att riksdagens synpunkt var den, att
personer, för vilka äktenskapsförbud gäller, borde kunna steriliseras till
förhindrade av att de sätta avkomma till världen, och det anfördes i riksdagens
skrivelse som skäl härför icke endast rashygieniska utan även
sociala synpunkter. I anledning av den invändning, som understundom
blivit gjord mot förslag örn sterilisering av sinnesslöa, att det icke är uteslutet,
att en sinnesslö kan få ett psykiskt friskt barn, uttalades nämligen
i riksdagsskrivelsen den uppfattningen, att riksdagen icke kunde finna
annat än »att det under alla förhållanden måste betraktas som icke önskvärt,
att sinnesslöa och sinnessjuka sätta barn till världen, då de ju icke
kunna fylla föräldrakallet.»

Medicinalstyrelsen anslöt sig i sitt yttrande över riksdagsskrivelsen i
fråga till denna ståndpunkt och förordade — under framhållande av att
icke alla former av sinnessjukdom bero på ärftligt anlag, liksom så icke
heller är förhållandet med alla fall av sinnesslöhet eller epilepsi — att
det utarbetades ett lagförslag, enligt vilket sterilisering av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka skulle kunna äga rum icke endast på rashygieniska
grunder utan även då starka humanitära skäl härför föreligga.

Den sålunda av medicinalstyrelsen förordade linjen blev emellertid icke
följd av de sakkunniga, när de utarbetade sitt förslag till steriliseringslag,
utan är detta i huvudsak byggt på rasbiologisk grund. Lagförslaget
inleddes nämligen med den bestämmelsen, att sterilisering må »efter till
stånd enligt denna lag» — vilket innnebär att tillståndet skall lämnas av
medicinalstyrelsen — utföras, då det »föreligger grundad anledning antaga,
att någon på grund av arvsanlag skall komma att till sina barn
överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller fallandesot, som gör dem oförRihang
till riksdagens protokoll 19,‘I3. .1 sami. Nr ISS. T

2 Motioner i Första kammaren. Nr 188.

mogna att taga vård örn sig själva» (1 §, första stycket) — vederbörande
må i övrigt själv vara frisk eller psysiskt sjuk.

Det kan vara själ att särskilt framhålla, att det dittills icke hade ifrågasatts,
att lagstiftning skulle behövas för reglering av läkarens rätt att
företaga sterilisering å en psykiskt frisk person. Det är först i detta betänkande,
som den uppfattningen kommer till synes, att bestämmelser
härom böra införas. Det kan kanske i detta sammanhang vara av intresse
att nämna, att varken i den steriliseringslag, som blev utfärdad i Danmark
förra året, eller i det förslag till lag i ämnet, som föreligger i Finland,
gälla bestämmelserna i fråga om psykiskt friska individer. Den
danska lagen omfattar tvenne olika grupper, dels i sexuellt avseende abnorma
individer dels också i övrigt psykiskt abnorma individer. Och vad
det finska lagförslaget beträffar, omfattar det sinnessjuka, sinnessvaga,
fallandesjuka, dövstumma och i sexuellt avseende abnorma individer. Det
synes mig icke vara ur vägen att framhålla detta till jämförelse med det
i vårt land utarbetade lagförslaget.

Detta lagförslag omfattar, som sagt, inte bara psykiskt sjuka eller defekta
individer utan även psykiskt friska, och i själva verket synes det
som om författaren av lagtexten och motiveringen till densamma närmast
haft de psykiskt friska i tankarna. Flera av lagförslagets bestämmelser
passa nämligen strängt taget blott i fråga örn psykiskt friska individer,
så t. ex. bestämmelsen, att sterilisering endast får äga rum i fall, där
vederbörande kan bibringas insikt om steriliseringens innebörd, och vidare
den bestämmelsen, att »sterilisering må ej äga rum å den, som ej uppnått
den för äktenskaps ingående stadgade lägsta ålder, med mindre särskilda
skäl äro». Vad speciellt de sinnesslöa beträffar, föreligga ju i allmänhet
särskilda skäl att företaga sterilisering före äktenskapsåldern, ty i fråga
örn dem är den rätta tidpunkten för sterilisering pubertetens inträdande,
örn syftet med äktenskapsförbudet skall uppnås, eller när det gäller sinnesslöa,
vilka såsom barn intagits på anstalt, tidpunkten för utskrivningen.
Och vad obotligt sinnessjuka beträffar är det ju också i samband med utskrivningen
som sterilisering bör företagas. Det är, som sagt, helt andra
synpunkter, som göra sig gällande, när fråga är om obotligt sinnessjuka
eller örn sinnesslöa, än i fråga örn psykiskt normala individer, för vilka
fortplantningen är en normal uppgift.

Anledningen till att de sakkunniga framlagt ett steriliseringsförslag,
som icke endast har avseende på psykiskt sjuka och defekta, vartill riksdagen
i sin skrivelse syftade, utan även har avseende på psykiskt friska,
sammanhänger uppenbarligen med det förhållandet, att den jurist, som
var ordförande hos de sakkunniga och vilken torde stå som författare till
lagtexten, är av den uppfattningen, att företagandet av sterilisering å en
person av annan än strängt medicinsk indikation enligt gällande rätt
under alla förhållanden är straffbart enligt 14 kap. 10 § strafflagen, som
handlar örn svår misshandel och enligt vilken paragraf straffminimum är

Motioner i Första kammaren, Nr 18S. 3

6 års straffarbete och straffmaximum 10 års straffarbete. Det framlagda
förslaget till steriliseringslag innebär alltså, i enlighet med denna hans
uppfattning, att då steriliseringsingreppet å en psykiskt normal individ
ägde rum utan tillämpning av bestämmelserna i lagförslaget, skulle detta
betraktas som ett synnerligen grovt brott, försåvitt det ej företagits av
medicinsk indikation i inskränkt bemärkelse.

Det visade sig emellertid snart, att denna ståndpunkt icke alls är enhällig
bland de juridiska spetsarna. Sålunda publicerade nuvarande statsrådet
Schlyter efter ifrågavarande lagförslags framläggande en artikel,
däri han uttalade den uppfattningen, att vad som av de sakkunniga föreslagits
enligt lagen skola tillåtas enligt svensk rätt redan är tillåtet.
Samma uppfattning uttalade också professorn i straffrätt vid Lunds universitet
Ragnar Bergendahl i sin recension av lagförslaget, vilken är
publicerad i Svensk Juristtidning, sid. 113—128, år 1930. Denne yttrar
där, att han ansluter sig till »den sida, som vill redan enligt gällande
rätt anse sterilisering med samtycke i de nu ifrågavarande fallen rättsenlig».
Han anmärker härtill, att man i här avhandlade kommittébetänkkanae
utgått ifrån, att det, som är straffbart, örn det sker utan samtycke,
skulle vara straffbart, även örn samtycke är givet, oell under framhållande,
att vad som tidigare diskuterats på detta område har varit en steriliseringsåtgärd,
som består i kastration, uttalar han som sin mening, att den uppfattning,
man i det fallet kan hysa örn straffbarheten, icke är tillämplig på
de enklare steriliseringsmetoder, som här föreslås och som i allmänhet numera
tillämpas.

Vid denna frågas behandling i Svenska läkarsällskapet i mars och april
1930 framhölls särskilt det betänkliga uti en lagstiftning sådan som den
föreslagna, vilken hade avseende även på psykiskt friska personer men
tilläte sterilisering endast när fara för sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
fallandesot hos avkomman kunde anses föreligga, fastän det finnes många
andra sjukdomar, som i lika hög grad stå på ärftlig grund, såsom ett flertal
nervsjukdomar, blödaresjuka, sockersjuka, o. s. v. Följden av en sådan lagstiftning
bleve nämligen, att den läkare, som i sjukdomsprofylaktiskt syfte
steriliserade en person i anledning av att risk funnes för någon av sistnämnda
sjukdomars överförande på avkomman, vore förskyla till straff
för att han begått ett svårt brott. Läkarnas handlingsfrihet på detta
område skulle med andra ord bli mera kringskuren än vad den för närvarande
är.

Emellertid uttalade Svenska läkarsällskapet sig ingalunda emot en lagstiftning,
åsyftande att fastställa regler för när och under vilka förhållanden
sterilisering må äga rum å psykiskt defekta individer, vilka icke
ha rättslig handlingsförmåga. Det är dock en väsentlig skillnad på att
företaga sterilisering å en psykiskt frisk person, som själv begär detta i
rashygieniskt syfte, när denna begäran vid prövning av de föreliggande
omständigheterna finnes vara befogad, och att sterilisera psykiskt defekta

Motioner i Första kammaren, Nr 188.

individer, som icke själva äro rättskapabla, på begäran av myndighet
eller anhörig. Då jag vid mina besök i olika trakter av Sverige sammanträffat
med lasarettsläkare, har jag brukat fråga dem, örn de ansåge sig
kunna tillmötesgå en från myndighet eller anhörig framställd begäran att
sterilisera sinnesslöa och andra psykiskt sjuka personer. Därvid har jag
emellertid i allmänhet fått det svaret, att man icke vågar det, så länge
det icke finnes några reglerande bestämmelser på detta område, och därför
torde det, så länge vi icke ha någon steriliseringslag, förbli som hittills,
att sterilisering av sinnesslöa icke företages, utan att det nuvarande förhållandet,
att sinnesslöa i stor utsträckning få föda barn till världen,
alltjämt kommer att fortvara, trots att det för dem gäller äktenskapsförbud,
varmed ju dock åsyftas, att de icke skola föda barn. Under diskussionen
i Svenska läkarsällskapet rörande denna fråga framhölls det också av
nuvarande professorn i nervsjukdomar N. Antoni, att det icke lider något
tvivel att, därest det ej blir någon lagstiftning på detta område, den uppfattningen
kommer att befästa sig att sterilisering av sinnesslöa överhuvudtaget
är förbjuden enligt svensk lag. På dennes förslag gjorde
också Svenska läkarsällskapet det uttalandet »att, örn statsmakterna finna
en lag nödvändig för tryggande av steriliserande operationers rättsenlighet
vid tillämpning å rättsinkapabla personer, önskar sällskapet, med hänsyn
till önskvärdheten av sinnesslöa individers sterilisering, uttala sitt tillstyrkande
av en sålunda begränsad lagstiftningsåtgärd».

Som synes står den sålunda uttalade läkaropinionen i god överensstämmelse
med den uppfattning, som kommit till uttryck i 1922 års riksdags
skrivelse med begäran örn reglerande bestämmelser rörande sterilisering
av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka. De bestämmelser, som det
framlagda lagförslaget innehåller rörande psykiskt sjuka och defekta personer,
äro emellertid långt ifrån tillfredsställande, utan är det nödvändigt,
att detta lagförslag utvidgas i ett pär hänseenden, örn lagen skall kunna
bli till något gagn. Som redan nämnts, är det föreliggande förslaget även
i vad det gäller sinnessjuka och sinnesslöa i huvudsak byggt på rasbiologisk
grund (se ovan första stycket i 1 §). Av motiveringen till andra
stycket i 1 § — vari sägs att sterilisering är tillåten, där någon på grund
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller fallandesot är varaktigt ur stånd att
handhava vårdnaden om sina barn och skäl äro att antaga att sjukdomen
är ärftlig — framgår att med sistnämnda uttryck är avsett ett uttalande,
att det för steriliseringsförfarandet ej fordras, att ärftligheten skall vara
alldeles uppenbar, utan att det är tillräckligt, att det finnes åtminstone
någon grad av sannolikhet för att sjukdomen har ärftlig orsak, och att
den sociala motiveringen för åtgärden i. fråga i dylika fall får utgöra ett
komplement till de ärftlighetsteoretiska skälen, men finnes icke den ringaste
ärftlighetsindikation medgiver förslaget icke sterilisering ens när fråga är
om en psykisk defekt, som är varaktigt ur stånd att handhava vårdnaden
örn sina barn. På enbart social indikation få sålunda enligt detta lag -

Motioner i Första kammaren, Nr 188.

förslag icke ens obotligt sinnessjuka eller från barndomen psykiskt defekta
individer steriliseras.

Som medicinalstyrelsen i sitt här ovan åberopade yttrande framhållit,
finnes det former av sinnessjukdom, som icke stå på ärftlig grund. Så
är t. ex. fallet med sinnessjukdom, som är förorsakad av omättligt alkoholmissbruk,
liksom ock med sinnessjukdom, som beror på levande smittämne,
såsom syfilissmittan. Det framlagda förslaget innebär alltså förbud att
sterilisera sinnessjuka, som lida av kronisk alkoholpsykos eller av syfilitisk
psykos. Bland sinnessjukdomar, som förorsakas av det syfilitiska
giftet, är Dementia paralytica eller paralysie générale, som den också
kallas, den vanligaste. Denna sjukdom var tidigare obotlig och gick i
allmänhet inom några få år till döden. Sedan malariabehandling kommit
till användning vid denna sjukdom, vinnes emellertid ofta betydande förbättringar
i sjukdomstillståndet, ja understundom kan fullständigt tillfrisknande
inträda. I de flesta fall blir — örn ock med malariabehandlingen
vinnes, att sjukdomsprocessens fortskridande avstannar — dock en
så stor psykisk defekt kvarstående, att den sjuke blir ur stånd att handhava
vårdnaden örn sina barn. I många av dessa fall blir emellertid
fortsatt vård å sinnessjukhus icke behövlig. Från Ulleråkers sjukhus
(f. d. Upsala hospital), där malariabehandlingen började införas redan för
cirka 10 år sedan, hava därför under årens lopp åtskilliga dylika defektläkta
paralytici utskrivits. Är en sådan sjuk gift och han (eller hon)
kommer hem till sin familj, är det givetvis ofta stor risk för att det födes
nya barn i äktenskapet. Kan det emellertid finnas något skäl för att
barnskaran i ett dylikt hem med en obotligt sinnessjuk fader eller moder
ytterligare ökas? Bör icke ett barn såvitt möjligt förskonas från att komma
till världen och växa upp under sådana förhållanden? Här synas mig de
humanitära skälen varom medicinalstyrelsen i sitt ovan berörda yttrande
talade, i sällsynt hög grad tala för ett steriliseringsförfarande, och gäller
detta i ännu högre grad örn kvinnliga paralytici än örn manliga paralytici,
då det väl måste anses ännu viktigare, att kvinnorna, på vilka hemmets
skötsel vilar, förhindras föda barn, när de på grund av psykisk
defekt icke kunna hava vårdnaden örn dessa.

Icke mindre otillfredsställande är lagförslaget i vad det avser sinnesslöa.
Liksom det finnes sinnessjukdomar, till vilkas uppkomst ärftligheten
knappast spelar någon roll, så förekommer det även sinnesslöhet,
vartill orsaken varit en annan än ärftligt påbrå. Sinnesslöhet kan sålunda
bero på att barnet under fosterlivet drabbats av sjukdom eller att det vid
förlossningen utsatts för huvudskada eller att det under något av de första
levnadsåren fått genomgå en akut infektionssjukdom, som afficierat det
centrala nervsystemet. Enligt lagförslaget får en sådan sinnesslö icke
steriliseras. Finnes det emellertid överhuvud taget något skäl, för att en
sinnesslö skall sätta barn till världen, även örn sinnesslöheten icke beror
på ärftligt anlag? Ser man frågan från barnets synpunkt, måste det till

<> Motioner i Första kammaren, Nr 188.

och med betecknas som den större olyckan, om barnet blir friskt och sunt.
Ty för ett sådant barn måste det vara ett grymt öde att hava en sinnesslö
far och än mer en sinnesslö mor. För barnets egen skull hade det
då i själva verket varit bättre, örn det även självt blivit psykiskt defekt,
så att det aldrig kommit att förstå sin tragiska situation. Och ser man
frågan från rent social synpunkt, kan man icke heller komma till annat
resultat än att det är olämpligt att en sinnesslö fortplantar sig. Ty då
sinnesslöa icke lämpa sig för att uppfostra barn och alls icke kunna försörja
dem, böra de icke heller bliva föräldrar. Och för övrigt åsyftas
givetvis, som redan framhållits, med det gällande äktenskapsförbudet för
sinnesslöa, att de icke böra få barn. De sakkunniga hava själva anfört,
att det icke torde kunna bestridas, att jämväl sociala och etiska skäl tala
mot äktenskap mellan personer, av vilka endera eller båda äro behäftade
med fallandesot, sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Med minst lika mycket
fog kan det då göras gällande, att det från etisk synpunkt är förkastligt,
att en sinnesslö individ får barn. En steriliseringslag bör därför enligt
min mening icke godkännas i annan form än att den medgiver sterilisering
av obotligt sinnessjuka och från barndomen psykiskt undermåliga
även av enbart social indikation. En sådan lagstiftning står i vida
bättre överensstämmelse med giftermålsbalkens äktenskapsförbud än vad
det av de sakkunniga framlagda lagförslaget gör. Det kan också nämnas,
att man i Schweiz, där det sedan många år tillbaka med myndigheternas
medgivande företagits sterilisering å psykiskt defekta personer, därvid ansett
de rent sociala skälen vara tillfyllest.

Frånsett att det nu i vårt land framlagda lagförslaget i fråga icke
medgiver att ens sinnesslöa få steriliseras på enbart social indikation, så
innehåller detsamma — som jag redan antytt — även andra bestämmelser,
som medföra ytterligare inskränkning uti befogenheten att sterilisera psykiskt
defekta individer. I lagförslagets 2 § är nämligen intaget ett stadgande
av innehåll, att ingen må steriliseras, som ej med insikt om åtgärdens
innebörd samtyckt därtill. Detta betyder alltså att, även om
det från rashygienisk synpunkt skulle vara fullt indicerat att verkställa
sterilisering å en obotligt sinnessjuk eller å en från barndomen psykiskt
defekt, så får detta ingrepp likväl icke företagas, därest den sinnessjukes
eller sinnesslöes psykiska defekt är så stor, att han icke förmår att fatta
åtgärdens innebörd. Visserligen behöver den psykiskt defekte enligt bestämmelserna
i lagförslagets 4 § icke själv göra den skriftliga framställning
till medicinalstyrelsen örn dess medgivande till steriliseringen, som
först måste ingivas, utan äger — därest han själv är oförmögen att sig
vårda — även hans förmyndare eller i fråga örn underårig (= under 21
år) den, som har vårdnaden örn honom, att göra framställning örn hans
sterilisering, men även i sådana fall måste den psykiskt defekte dock själv
giva sitt samtycke till steriliseringen. Den följande paragrafen innehåller
nämligen det stadgandet, att ansökningen till medicinalstyrelsen skall

Motioner i Första kammaren, Nr 188.

vara åtföljd av ett läkarutlåtande, däri bland annat skall intygas, dels
att läkaren upplyst den, vilken ansökningen avser, om åtgärdens innebörd
och följder, dels ock att denne med insikt därom samtyckt till åtgärden.
Detta stadgande innebär alltså ett direkt förbud för sterilisering av en
var psykiskt defekt, som ej kan bibringas någon klar insikt om ingreppets
innebörd och följder.

Stadgandet inbjuder till kritik från liera synpunkter. Först och främst
är det i hög grad osmakligt, att med sinnesslöa diskutera syftet med en
sterilisering, ty det är ju här dock fråga om individer, för vilka äktenskapsförbnd
gäller, varmed givetvis asyftas att de icke böra hava några
sexuella förbindelser. Bli de emellertid upplysta örn, att sådana efter
företagen sterilisering icke kunna få några följder och stå de så pass
högt i intellektuellt hänseende, att de förstå detta, så kan en sådan upplysning
lätteligen få till följd, att de sinnesslöa kvinnorna än mer låta
driftlivet vara allenarådande och, medvetna örn att risken för havandeskap
är utesluten, helt och hållet förfalla till ett sedeslöst liv. Ett sådant
resultat av steriliseringen kan ju dock icke vara önskvärt.

Vidare medför det undantagslösa kravet på insikt och samtycke av den,
å vilken steriliseringen skall utföras, att antalet sinnesslöa, å vilka detta
operativa ingrepp kan få företagas, blir högst betydligt reducerat. Av
motiveringen till lagförslaget framgår, att man utgått ifrån att individer
med så stor själslig defekt, att de äro helt oförmögna att förstå steriliseringsförfarandets
natur och följder, så gott som alltid äro i behov av
stadigvarande anstaltsvård. En sådan uppfattning vittnar emellertid örn
bristande kännedom om sinnesslöa och om sinnesslövård. I själva verket
förhåller det sig nämligen så, att många av de relativt högre stående
kvinnliga sinnesslöa, vilka böra vara omhändertagna å sluten anstalt,
enär deras sexualdrift är så otyglad, att de eljest föra ett sedeslöst levnadssätt
och därvid även själva taga initiativet till otukt. Däremot kan det
bland lägre stående sinnesslöa, som knappast kunna bibringas någon klar
insikt örn steriliseringsförfarandets natur och följder, Annas många, vilka
utan olägenhet kunna vårdas utanför sluten anstalt, enär de på grund av
sitt mera förslöade tillstånd även sakna all aktivitet i sexuellt hänseende.
Dock bör sterilisering å dylika sinnesslöa företagas såsom en säkerhetsåtgärd.
Sinnesslöa äro nämligen i allmänhet mycket lättledda och kunna
därför av mindre nogräknade personer lätteligen förledas till otukt, även
örn de själva icke visa några tendenser i sådan riktning.

Jag har med det nu anförda endast velat framhålla det för dem, som
syssla med sinnesslövård, välkända förhållandet, att i fråga örn sinnesslöa
icke någon viss intellektuell nivå utgör gränslinjen mellan dem, som behöva
anstaltsvård, och dem, som kunna vårdas eller under tillsyn vistas
utanför anstalt, utan att defekter i känslo- och viljelivet ofta kunna göra
anstaltsvård i hög grad av behovet påkallad, även där den rent intellektuella
defekten är mindre framträdande. Detta är emellertid synpunkter,

8 Motioner i Första kammaren, Nr 188.

som alls icke blivit beaktade i det framlagda betänkandet, vilket, därför
på denna punkt gör ett ganska verklighetsfrämmande intryck.

Förklaringen till det absurda förslaget, att sterilisering aldrig skulle få
företagas å en sinnesslö, vars förstånd icke räcker till för att fatta meningen
med detta ingrepp, torde vara att söka i det förhållandet, att de sakkunniga
stämplat varje sterilisering av psykiskt defekt, vartill denne icke givit
formellt samtycke, som tvångssterilisering. Att en lagstiftning örn tvångssterilisering
efter mönster av vissa amerikanska staters lagar, däri föreskrives
att vissa grupper av psykiskt defekta skola steriliseras, är förkastlig,
därom torde i vårt land endast en mening råda. Mot den grundläggande
konstruktionen i lagförslaget, enligt vilken sterilisering (av icke medicinsk
indikation) får äga rum först efter särskild framställning är sålunda intet
att erinra, när fråga är om psykiskt defekta individer. Därav behöver
emellertid icke med nödvändighet följa, att i de fall, där den psykiskt defekte
icke själv kan göra framställningen i fråga, hans samtycke skall behöva
av läkaren högtidligen inhämtas. Något sådant ifrågasatte riksdagen
icke heller i sin skrivelse i ämnet. Däri uttalades tvärtom, att steriliseringav
sinnesslö borde få äga rum, då vederbörande förmyndare, närmaste anhöriga
eller kommunal myndighet funne förhållandena därtill föranleda.
Och medicinalstyrelsens yttrande över riksdagsskrivelsen i fråga gick i samma
riktning. Där förordades nämligen som villkor för sterilisering på humanitära
grunder, att individen själv eller — i fall, då denne saknar förmåga
att taga ståndpunkt i saken — de, som närmast företräda honom,
fullt och fritt uttrycka sin anslutning till åtgärden.

Samma ståndpunkt intages ävenledes i de förslag till steriliseringslag,
som blivit framlagda i Danmark och Finland. I den danska lagen, som
emellertid endast omfattar å anstalt intagna psykiskt abnorma, linnes sålunda
den bestämmelsen, att samtycket, örn den psykiskt abnorme är omyndigförklarad
eller minderårig, skall lämnas av förmyndaren eller, örn den
sjuke, utan att vara omyndigförklarad, till följd av sin sinnesbeskaffenhet
är ur stånd att förstå innebörden av ingreppet, av en för ändamålet tillsatt
god man. Och vad det finska lagförslaget beträffar, förutsättes däri, att i
de fall, den psykiskt abnorme icke förmår inse steriliseringens betydelse,
bör i stället för hans eget medgivande förmyndarens samtycke inhämtas.
Som synes är det svenska lagförslaget med sitt oeftergivliga krav på att
den psykiskt defekte, för att kunna bli steriliserad, icke får vara så höggradigt
defekt, att han ej förstår ingreppets innebörd, fullständigt unikt i
sitt slag.

Den relaterade bestämmelsen, att ingen må steriliseras, som ej med insikt.
örn åtgärdens innebörd samtyckt därtill, har i lagförslaget ställts i samband
med ett stadgande örn att ingen får steriliseras mot sitt nekande eller under
motstånd. Mot sistnämnda stadgande är visserligen intet att erinra, ty det
bör naturligtvis icke få ifrågakomma, att sterilisering utföres å den, som
protesterar däremot eller gör fysiskt motstånd. Därav behöver emellertid

., Motioner i Första kammaren, Nr 188.

_ när fråga är om mera psykiskt defekta individer — icke med nödvändighet
följa, att den, å vilken sterilisering företages, behöver förstå innebörden
härav och hava lämnat ett mera formellt samtycke till ingreppet,
ty det förhåller sig otvivelaktigt så, som Uppsala medicinska fakultet i sitt
yttrande över lagförslaget på denna punkt anfört, nämligen att en psykiskt
defekt av den, som kar vård örn honom, ofta torde förmås att underkasta
sig en operation, även örn han icke klart kan fatta dess innebörd.

I samband med detta uttalande har Uppsala medicinska fakultet även
gjort erinran mot en i slutet av lagförslaget intagen bestämmelse, att innan
steriliseringen sker, skall läkaren än en gång erinra den, vilken åtgärden
avser, örn ingreppets innebörd och verkan. Härom yttrar fakulteten i fråga,
att det, sedan medicinalstyrelsen efter vederbörlig prövning medgivit utförandet
av sterilisering å en person, kan synas överflödigt, att frågan ytterligare
avhandlas med denne. Som jag förut framhållit, är det för övrigt
mycket osmakligt och även opsykologiskt att med en psykisk defekt närmare
avhandla steriliseringens innebörd och följder. Kommer den sinnesslöa
flickan till full klarhet, att steriliseringen åstadkommit, att hon kan öva
sexuellt umgänge utan att behöva befara några följder, så föreligger enligt
mitt förmenande snarast en kontraindikation för att låta en sådan sinnesslö
vistas ute i samhället. Och vad det beträffar, att samtycke skall fordras
jämväl av den psykiskt defekte, är det att ihågkomma, att det ofta torde
kunna inträffa, att en dylik individ med mera begränsade förståndsgåvor
svarar omväxlande ja eller nej på en fråga, alltefter som frågan lägges.
I oell för sig förefaller det också ganska egendomligt, att en åtgärds laglighet
med avseende å en person, som saknar rättslig handlingsförmåga,
skall vara beroende av dennes själsyttringar. Betecknande nog göres också
i motiveringen till lagförslaget (sid. 42) följande uttalande:

»Vill man, att lagstiftningen skall inrymma möjlighet tili sterilisering
även i dylika fall (varmed syftas på sinnessjuka och sinnesslöa), måste man
följaktligen åtminstone på det sättet övergiva kravet på frivillighet, att
samtycke i juridisk-teknisk mening icke kan uppställas såsom villkor för
tillstånd till steriliseringen.»

Uti sitt den 21 mars 1931 avgivna, i Svenska Läkartidningen, nr 45 — 4f>
år 1931, publicerade yttrande över här avhandlade lagförslag uttalar medicinalstyrelsen
också den uppfattningen, att ett upprätthållande av kravet
på insikt örn steriliseringens innebörd skulle leda till sådana konsekvenser,
att lagens tillämpning å den grupp, inom vilket det största gagnet vore
att förvänta, nämligen de sinnesslöa, skulle i väsentlig grad inskränkas,
för så vitt nämligen lagens föreskrift i detta avseende icke bleve en död
bokstav. Beträffande tillåten indikation för sterilisering av psykiskt sjuka
och defekta personer gav medicinalstyrelsen i detta sitt senaste yttrande i
frågan ånyo uttryck åt sin tidigare uttalade, i det föregående refererade
uppfattning, under framhållande, att det linnes så mycket mindre anledning
att låta de rashygieniska synpunkterna vara förhärskande som de

.Motioner i Första kammaren, Nr 188.

missförhållande!!, vilka närmast föranlett den föreliggande utredningen,
vore ur humanitär och social synpunkt så påfallande och ofta. så motbjudande,
att de syntes styrelsen utgöra i och för sig fullgoda skäl för steriliseringsåtgärd.

Under de två år sinnessjuknämnden — vilken är högsta klagoinstans
beträffande framställningar örn utskrivning från sinnessjukhus och vilken
i denna sin egenskap även har beslutanderätten beträffande utskrivning
från sinnessjukhus av straffriförklarade — nu varit i verksamhet, har man
fått en livlig känsla av behovet av en lag, som gör det klart, att sterilisering
av sinnesslöa är tillåten — och detta såväl av rashygieniska skäl som
på rent sociala indikationer. Som bekant finnes det numera i vårt land
statsanstalter för asociala imbecilla, därav en som är avsedd för dylika av
kvinnokön, Västra Marks sjukhus i Örebro. Då enligt det betänkande, vari
dessa anstalter föreslogos, och den proposition, däri anslag till dem begärdes,
uttalades att som vanart hos imbecilla även vore att räkna ett sedeslöst
leverne, hava å denna anstalt intagits en mängd imbecilla kvinnor, som
förut begåvat kommunerna med det ena barnet efter det andra eller, även
utan detta ännu blivit resultatet, visad en obehärskad sexualdrift. Alltsomoftast
inkommer till sinnessjuknämnden från dylika imbecilla, vilka ju
icke sällan hava en viss arbetsförmåga, framställning örn utskrivning från
Västra Marks sjukhus. Hade sinnessjuknämnden i dylika fall kunnat som
villkor för utskrivningen föreskriva sterilisering — vilket ju icke är möjligt,
så länge vi icke hava en steriliseringslag, varpå ett sådant villkor kan
stödjas — så skulle dylika framställningar enligt mitt förmenande oftare
kunna bifallas än vad som nu är möjligt. Givetvis bör det icke ifrågakomma
att imbecilla flickor med stegrad sexualdrift efter eventuell sterilisering
utskrivas till en storstad med full frihet att sköta sig själva, enär
följden därav givetvis skulle bliva den att de bomme att helt och hållet
förfalla till prostitution. I fall, där lämplig familj å landet lovat att taga
en imbecill flicka i sin tjänst och öva tillsyn över henne, skulle utskrivning
från anstalten för asociala imbecilla av kvinnokön emellertid lättare
kunna medgivas, därest man först vidtagit den säkerhetsåtgärd som steriliseringen
innebär mot följderna av en sexuell förbindelse, därest sådan någon
gång dock skulle komma att äga rum. För närvarande ligger under prövning
hos sinnessjuknämnden framställning örn utskrivning från Västra Marks
sjukhus av en där intagen imbecill flicka, som fött två barn med två likaledes
sinnesslöa bröder — en framställning, som är ingiven av hennes tidigare
husbondefolk, som lovat att på hennes begäran omhändertaga henne.
Vad som gör att man i detta fall möjligen kan tänka på bifall till framställningen
är, att av hennes två nämnda bröder den ene numera är död
och den andre intagen å anstalt, och att det synes vara mindre sannolikt,
att hon själv varit den som tagit initiativet till förbindelsen med bröderna.
Med hänsyn till den lättbeddhet, som dock plägar karakterisera imbecilla
flickor, som själva höra till de mera passiva i sexuellt hänseende, är det

Motioner i Första kammaren, Nr 188.

likväl synnerligen olustigt att vara med örn utskrivning av denna imbecilla
flicka, som redan satt två barn till världen, innan förnyat havandeskap
genom sterilisering med säkerhet kan förhindras. För att beröra ännu ett
för här avhandlade fråga belysande fall må vidare nämnas, att sinnessjuknämnden
i fjor beslöt att från ett av statens sinnessjukhus efter cirka ett
års vård därstädes på begäran av föräldrarna utskriva en imbecill flicka,
som efter begånget mord å sitt barn (barnamord) blivit på grund av sin
psykiska undermålighet förklarad straffri. Framställningen bifölls, enär
föräldrahemmet var gott, så att lion ansågs kunna få nödig tillsyn där,
men nog kändes det beklämmande att i detta fall vara med örn beslut örn
utskrivning utan att kunna som villkor härför föreskriva sterilisering.

Som redan i det föregående är nämnt, innebär det framlagda lagförslaget,
att tillstånd till sterilisering skall lämnas av medicinalstyrelsen.
För sin del har medicinalstyrelsen i sitt yttrande över lagförslaget också
uttalat den uppfattningen, att det är nödvändigt att i lag fastställa ett
särskilt prövningsförfarande, när det gäller steriliseringsåtgärd å någon,
som gå grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten är ur stånd att själv taga erforderlig ställning till det
ifrågasatta ingreppet, och har tillstyrkt att denna prövning förlägges till
medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, förstärkt — örn så skulle
synas erforderligt — med medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd för
juridisk teori och praxis eller med styrelsens lagfarne byråchef, som enligt
gällande bestämmelser skall äga behörighet till domarämbete.

Efter att lia framhållit behovet av en steriliseringslag, som har avseende
å sinnesslöa och sinnessjuka, gör medicinalstyrelsen därpå uti sitt ifrågavarande
yttrande, följande uttalande:

»Vad åter angår steriliseringsåtgärder, utförda enligt rasbiologiska eller
sociala indikationer på personer, som frivilligt och med full insikt örn
ingreppets innebörd lämnat bifall därtill, har styrelsen för sin del icke
kunnat finna annat än att sådan åtgärd måste anses tillåten enligt gällande
rätt. Styrelsen har förut framhållit, att steriliseringsåtgärder under senaste
årtiondet fått en större omfattning än tidigare och att vid indikationsställningen
tagits allt större hänsyn till de sociala skälen. Det har ock erinrats
om att fall publicerats, i vilka det kan ifrågasättas örn huvudindikationen
vilat på medicinska eller sociala grunder. Det har vidare i diskussionen i
detta ämne framhållits, att inga som helst rättsliga åtgärder mot ett sådant
förfarande ifrågasatts, och det har jämväl påpekats, att en person, som ingått
till Kungl. Maj:t, med anhållan örn tillstånd att ingå äktenskap, till sin
ansökan bifogat ett intyg örn år 1929 undergången steriliseringsoperation
på rashygieniska indikationer och att icke från något håll åtgärder mot
ifrågavarande operatör påkallats.1

J Sedermera hava liknande Fall förekommit. Nyligen Ilar medicinalstyrelsen salunda haft
att avgiva yttrande rörande framställning örn tillstånd att fä inga äktenskap frän en epileptikcr,
vilkens ifrågavarande ansökan var bifogat ett intyg att han för ändamålet undergått
sterilisering.

Motioner i Föräta kammaren, Nr 188.

Medicinalstyrelsen linner för övrigt, att det torde möta stora svårigheter
att för den brokiga blandning av fall, varpa exempel givits, i lag angiva
vad som är tillåtet och vad som är förbjudet på ett sådant sätt, att härigenom
klara riktlinjer uppdragas för steriliseringens tillämpning i praxis.

Ett reglerande av förfarandet på så sätt, att en central myndighet skulle
giva sitt tillstånd till steriliseringens utförande, vill styrelsen efter mycket
ingående prövning avråda ifrån. Ty även örn diskretionen genom särskilda
bestämmelser kunde bevaras, bleve prövningen av samtliga de på beslutet
inverkande omständigheterna särskilt i gränsfallen så vansklig, att den i
övervägande antalet fall endast komme att bliva av formell natur. Bedömandet
av tveksamma fall kräver oavvisligen icke blott en läkarundersökning,
vilken väl i flertalet fall kunde nöjaktigt registreras, utan ock en
personlig kännedom om sökandens omgivning och en inblick i hans levnadsförhållanden,
som svårligen kunde på ett tillfredsställande sätt återgivas i
ansökningshandlingarna.

På grund av det nu anförda vill styrelsen frånråda, att en lag stiftas för
steriliseringsförfarandet i allmänhet. Huvudskälet förblir naturligen, tutt
lagstiftning ej är nödig för att fastställa, att sterilisering får äga rum, da
det föreligger tillräckliga skäl av förut angiven karaktär. Men styrelsen
vill ytterligare framhålla, såsom sin åsikt att lagbestämmelser, som detaljerat
reglera förutsättningarna för ett sådant ingrepp, kunna tänkas bliva
till större skada än nytta på ett område, där praxis under tillbörlig kontroll
anvisar den bästa lösningen. Såsom förut anförts, äro emellertid lagstadganden
enligt styrelsens mening påkallade rörande behandlingen av steriliseringsåtgärd
med avseende å personer hos vilka man ej kan förutsätta
samtycke och insikt örn åtgärdens innebörd. Genom en sålunda begränsad
lagstiftning bleve indirekt fastslaget, att steriliseringsförfarandet i det liela
icke behöver lagens stöd, och härmed har man i själva verket vunnit en
acceptabel lösning av principfrågan örn förfarandets rättsenlighet.

I det föregående har antytts, att steriliseringsförfarandet i alla fall icke
bör lämnas utan kontroll, såvitt angår andra personer än den särskilda
grupp, för vilken lagregler av styrelsen föreslagits. Svenska läkaresällskapet
har visserligen förklarat, att restriktiva och kontrollerande föreskrifter icke
syntes vara påkallade. Obehövligheten härav kan dock icke betraktas som
helt fastslagen, enär omfattningen av de indikationer, på vilka sterilisering
i vårt land kan utföras, icke låter sig en gång för alla fastställas utan är
föremål för en av utvecklingen betingad förändring. Emellertid håller
styrelsen, som icke har vetskap örn några missbruk, före, att restriktionsföreskrifter
icke äro påkallade för närvarande. I enlighet härmed vill styrelsen
icke heller framlägga förslag härtill.

Det synes dock såväl ur allmänna synpunkter som i läkarnas intresse
önskligt, om omfattningen av och skälen för steriliseringsförfarandet kunde
noggrant följas under den förutsättning, att vederbörande objekts identitet
icke röjdes. I detta syfte kunde — ungefär på samma sätt som sjukhistorier
återgivas i vetenskapliga publikationer — en berättelse över indikationer
för .sterilisering, dess art och förlopp omedelbart efter vederbörande persons
utskrivning från sjukvårdsinrättningen insändas till medicinalstyrelsen, som
hade att årligen sammanställa de sålunda styrelsen tillhandakomna rapporterna.

Härigenom bereddes statsmyndigheterna tillfälle att följa denna frågas
utveckling i olika detaljer samt att få en uppfattning örn indikationernas
tillämpning. Läkarna å sin sida finge den stora fördelen, att de blevo

Motioner i Första kammaren, Nr 188.

insätta i spörsmålet om indikationsställningens rätta bedömande pä ett sätt,
som under andra förhållanden praktiskt taget icke vore dem möjligt.

Anmälningsförfarandet skulle således icke från medicinalstyrelsens sida
medföra en granskning i det enskilda fallet, huruvida indikationerna till
äventyrs gått över gränsen för det tillåtna eller icke. Det skulle endast
bilda underlaget för en ständig aktuell bild av steriliseringsförfarandet i
dess tillämpning och giva styrelsen möjligheter att med stöd av ett större
material taga initiativ till lagstiftning, örn missbruk skulle visa sig uppstå
och göra en lag erforderlig.»

Beträffande steriliseringsmetod innehåller det framlagda lagförslaget deli
bestämmelsen, att sterilisering må endast ske genom ingrepp av sådant slag.
att i allmänhet skada till hälsan ej är därmed förenad. Därav följer, att
kastration, d. v. s. borttagandet av könskörtlarna, icke tillätes, enär organismen
därav lider skada. Könskörtlarna hava nämligen icke endast till
uppgift att producera de könsceller, sädeskroppar respektive ägg, som äro
nödvändiga för uppkomsten av en ny individ, utan hava även en inresekretorisk
uppgift. De tillhöra nämligen den s. k. endokrina körtelapparaten.
Borttagandet av könskörtlarna medför därför icke endast sterilitet utan
förorsakar därjämte svåra kroppsliga symtom, ja, ofta även psykiska rubbningar.
Icke heller röntgenbestrålning förordas som steriliseringsmetod, och
detta av två skäl. Först och främst är det icke utrett, huruvida en på
detta sätt åstadkommen sterilisering också är definitiv, eller om körtlarna
så småningom kunna efter bestrålningen hämta sig på ett sådant sätt, att
alstringsförmåga återkommer, och icke heller vet man, örn i sådant fall
en senare avkomma lidit men av bestrålningen eller ej. Vidare är det att
märka, att bestrålningen, örn den iir tillräckligt grundlig, medför icke endast
ett upphävande av alstringsförmågan utan även en rubbning uti organens
inresekretoriska verksamhet med därav följande skadliga effekt på det
allmänna välbefinnandet. Det finnes emellertid en steriliseringsmetod, som
upphäver den ena funktionen av könskörtlarna, nämligen produktionen av
sädeskroppar respektive ägg, utan att åstadkomma någon rubbning i könsorganens
inresekretoriska verksamhet. Denna metod består helt enkelt däri,
att man avlägsnar ett stycke av sädesledarna hos mannen (angiektomi) och
ett stycke av äggledarna hos kvinnan (salpingektomi). Efter en sådan operation
märker vederbörande individ, sedan operationsärret blivit läkt, icke
någon förändring vare sig i det sexuella eller allmänna välbefinnandet. Nu
nämnda steriliseringsmetod, vilken alltså enligt lagförslaget är den enda
tillåtliga, har sålunda — till skillnad från kastrationen icke någon inverkan
på sexualdriften och medför därför icke något hinder för äktenskaplig
samlevnad för vare sig kvinnan eller mannen.

Av det nu sagda framgår, att steriliseringsmetoden i fråga icke kan användas
å sedlighctsfÖrbr))ture för att hindra sexalia attentat ä minderåriga,
utan att härför erfordras ett operativt ingrepp, vilket som kastrationen
tar bort själva sexualdriften. 1 Danmark uppstod för några år sedan,
på grund av begångna bestialiska sedlighetsbrott mot småflickor, inom

Motioner i Första kammaren, Nr 188.

kvinnovärlden eu våldsam agitation för rätt att företaga kastrering av sedlighetsförbrytare.
Den danska lagen har har också upptagit en bestämmelse
av innehåll att personer, hos vilka könsdriftens abnorma styrka eller
riktning utsatte dem för att begå förbrytelser och därmed åstadkomma fara
för sig själva och samhället, skulle kunna på begäran av dem själva efter
vederbörande myndighets medgivande bliva steriliserade. Då det emellertid
härvid, örn syftet skall kunna nås, måste företagas kassation, bar den
danska lagen icke fastslagit någon viss steriliseringsmetod, utan innehåller
den på denna punkt den bestämmelsen, att den myndighet, som Ilar att
lämna tillstånd till steriliseringen, bar att jämväl besluta örn metoden för
sterilisering i det enskilda fallet.

Frågan om sedlighetsförbrytärnäs oskadliggörande genom kirurgisk! ingrepp
bar även berörts i motiveringen till det hos oss framlagda förslaget.
Därvid uttalade de sakkunniga, att det samhällshot, som dessa individer utgöra,
och den samhällstragik, som ofta vilar över deras levnadsöden, utgöra
starka motiv för att den hjälp, som en steriliseringsoperation (här en kassation)
innebär, bjudes dem, även om syftemålet icke städse helt ernås och
för individen i vissa avseenden menliga biverkningar understundom förekomma.
De sakkunniga hava emellertid ansett, att i dessa fall rent medicinska
indikationer för kassation kunna föreligga och, då steriliseringsoperationer
på medicinsk indikation allmänt anses tillåtna utan någon lagbestämmelse
härom, lia de sakkunniga funnit befogat att i nu nämnda fall
utan särskild lagstiftning lägga avgörandet i det enskilda fallet i den undersökande
och den opererande läkarens hand. Till deritia uppfattning har
även medicinalstyrelsen i sitt yttrande över lagförslaget anslutit sig.

Som bekant har vårt land sedan några år en särskild lagstiftning örn
psykiskt abnorma förbrytare, vilka i kraft av denna kunna under vissa
förutsättningar i samband med domens avkunnande insättas å en s. k. förvaringsanstalt
pä obestämd tid, med strafftiden dock som minimum. Ä den
för psykiskt abnorma förbrytare av mankön avsedda förvaringsanstalten
ha under de år, denna nu varit i verksamhet, åtskilliga med sexuell perversitet
behäftade personer blivit intagna på grund av begångna sedlighetsbrott.
Bland dessa finnas även personer, som — frånsett deras av den perversa
sexualdriften förorsakade handlingar — icke visat någon som helst
moralisk defekt. Dylika personer borde efter minimitidens utgång hava
valrätt mellan fortsatt förvaring eller frihet efter undergången kastration.
Huruvida Interneringsnämnden, vilkens uppgift bl. a. är att besluta örn
utskrivning från förvaringsanstalt, kan låta sådan valrätt komma de a
denna anstalt intagna sedlighetsförbrytarna till godo, beror emellertid pa
örn vederbörande läkare är av den uppfattningen, att kastration av en dylik
person i syfte att beröva honom könsdriften kan anses hava utförts på medicinsk
indikation. Utan att detta tydligt blir utsagt i lagen tvivlar jag
på att läkarna allmänt våga att å eu sedlighetsförbrytare eller sexuellt pervers
person på dennes begäran företaga kastration. Uppenbart är, att den

Motioner i Första kammaren, Nr 1S8. 15

danska lagen utgått ifrån att kassation under nämnda förhållande icke
kan anses vara grundad på medicinsk indikation.

I handläggningen av detta ärende inom medicinalstyrelsen deltog bland
annat representanten för obstetrik och gynekologi i styrelsens vetenskapliga
råd, professor Bovin. Denne avgav därvid ett särskilt yttrande
(publicerat i nr 48 av Svenska läkartidningen år 1931), däri han uttalade
sig mot en särskild steriliseringslag och i stället förordade, att det i enlighet
med vissa av honom angivna riktlinjer av Kungl. Maj:t utfärdades
en kungörelse om huru läkare skall förfara vid utförande av åtgärd avsedd
att upphäva en persons fortplantningsförmåga (sterilisering). Härvid
framhöll professor Bovin även, att det i samband med en sådan på administrativ
väg tillkommen instruktion även borde komma till stånd en instruktion
örn huru läkare skall förfara vid framkallning av missfall pä
medicinska eller andra indikationer, anförande som skäl härför, dels att
ett naturligt samband ofta förefinnes mellan abortframkallning och sterilisering
dels att principerna för instruktionen för den förra måste bli
ganska överensstämmande med den för sterilisering.

Detta av professor Bovin gjorda påpekande synes mig synnerligen beaktansvärt.
I själva verket är det den av herr statsrådet och chefen för
kungl, justitiedepartementet nu igångsatta utredningen i abortfrågan, som
är den närmaste anledningen till denna motion, då enligt mitt förmenande
steriliseringsfrågan har ett intimt samband med nämnda fråga. I de fall,
där jag tillstyrkt abort på rashygieniska grunder, har jag samtidigt förordat,
att sterilisering också företages, innan kvinnan utskrives från sjukhuset,
enär det eljest i dylikt fall skulle kunna inträffa, att nytt havandeskap
snart förelåge och därmed förnyad begäran om abort av rashygieniska
skäl gjordes.

Under hänvisning till vad här ovan blivit anfört får jag sålunda hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn utarbetandet av ett nytt förslag till steriliseringslag
i samband med den pågående utredningen
i abortfrågan.

Stockholm den 20 januari 1933.

Alfred Petrén.

Motioner i Första kammaren, Nr I6t>.

Bilaga.

Förslag

till

Steriliseringslag.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

Föreligger grundad anledning antaga, att någon på grund av arvsanlag
skall komma att till sina barn överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
fallandesot, som gör dem oförmögna att taga vård örn sig själva, må lian
efter tillstånd enligt denna lag underkastas medicinskt ingrepp, Amrigenom
han berövas fortplantningsförmågan (sterilisering).

Lag samma vare, där någon på grund av sjukdom, som ovan sagts, är
varaktigt ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn och skäl äro att
antaga, att sjukdomen är ärftlig.

Sterilisering må endast ske genom ingrepp av sådant slag, att i allmänhet
skada till hälsan ej är därmed förenad.

2 §.

Sterilisering må ej äga rum å den, som ej uppnått den för äktenskaps
ingående stadgade lägsta ålder, med mindre särskilda skäl därtill äro; ej
heller å sinnessjuk, där skälig förhoppning örn hans tillfrisknande finnes.

Ej må någon steriliseras, som ej med insikt örn åtgärdens innebörd
samtyckt därtill, eller någon steriliseras mot sitt nekande eller motstånd.

Underårig, som står under annans vårdnad, må ej steriliseras utan
dennes samtycke; ej heller må den, som på grund av rubbning i själsverksamheten
eller stadigvarande missbruk av rusgivande medel är ur
stånd att vårda sig själv, steriliseras utan förmyndarens samtycke.

3 §.

Tillstånd till sterilisering meddelas av medicinalstyrelsen.

4 %.

Vill någon, att sterilisering skall å honom företagas, gore ansökan därom
hos medicinalstyrelsen.

För underårig må ansökan ock göras av den, som har vårdnaden örn
honom, och för den, som är å allmän anstalt intagen, av anstaltens föreståndare.

Förmyndare, som i 2 § tredje stycket avses, må ock göra ansökan i fråga
om myndlingen.

Motioner i Första kammaren, Nr 188.

5 §.

Ansökan om sterilisering skall ske skriftligen och vara av sökanden
egenhändigt undertecknad.

Ansökningen skall vara åtföljd av prästbevis rörande den, vilken åtgärden
avser, innefattande enahanda uppgifter som flyttningsbetyg, intyg
av anförvanter, make eller andra rörande de omständigheter, som äro av
betydelse för bedömandet, örn sådant fall är för handen, att sterilisering
må äga rum, intyg av legitimerad läkare angående verkställd undersökning
av den, vilken ansökningen avser, samt, därest till åtgärden erfordras
samtycke av annan än sökanden, egenhändigt undertecknad handling,
vari samtycket givits.

Läkarintyget skall innefatta bevis därom, att den, vilken ansökningen
avser, så ock en var annan, vilkens samtycke jämlikt 2 § utgör villkor
för steriliseringen, av läkaren upplysts örn åtgärdens innebörd och följder
samt med insikt örn dem samtyckt till åtgärden.

Ansökningen och de handlingar, som skola åtfölja den, skola, med undantag
av prästbeviset, vara avfattade å formulär, som fastställts av medicinalstyrelsen.

6 §.

Har ansökan örn sterilisering rätteligen skett, pröve medicinalstyrelsen,
så fort ske kan, örn steriliseringen må äga rum.

Är den, som ansökningen avser, gift och framgår ej av handlingarna
att den andre maken samtyckt till åtgärden, skall styrelsen, där så ske
kan, bereda denne tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Erfordras eljest för prövningen ytterligare upplysningar, förelägge styrelsen
sökanden viss tid att därmed inkomma.

7 §.

Beslut örn tillstånd skall skriftligen utfärdas. I beslutet skall tillika
angivas den tid, för vilken tillståndet gäller,
över beslutet må klagan ej förås.

Meddelat tillstånd vare förfallet, där steriliseringen ej verkställts inom
den i beslutet angivna tid.

9 §.

Sterilisering skall verkställas å lasarett eller sjukstuga av där anställd
läkare. Innan steriliseringen sker, skall läkaren erinra den, vilken åtgärden
avser, örn dess innebörd och verkan.

Om verkställd sterilisering och vad därvid förekommit skall läkaren
ofördröjligen insända meddelande till medicinalstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 193.1. 3 sami. Nr 183.

Motioner i Första kammaren, Nr 188.

10 $.

Läkare eller annan, som närvarit vid eller deltagit i handläggning av
ärende angående sterilisering eller i sådant ärende avgivit intyg eller
yttrande, må ej i oträngt mål yppa något av vad han därvid erfarit. Den
häremot bryter bote från och med femtio till och med ett tusen kronor,
där ej förseelsen enligt allmän lag är med svårare straff belagd. Böterna
tillfalla kronan. ,

Förseelse, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av allmän åklagare,
där den ej av målsägaren till åtal angives.

Denna lag träder i kraft den

820208. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

• i;-.,,,