Motioner i Första kammaren, Nr 172 (Motion 1940:172 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

Nr 172.

Av herr Lindhagen, örn ett nordiskt eller skandinaviskt fredsförbund
med utåtriktad propaganda för världsfreden
och dess förutsättningar.

Tappert och klokt — Fortiter Att äga makt utan ädelmod

in re, suaviter in modo. och mildhet är något, som vi

Rättens vägar i historien. aldrig böra fördraga alt se.

Mittens gamla rike.

I riksdagsordningen § 55 stadgas, att motion kan väckas även efter laga
motionstid, när den omedelbarligen föranledes av någon under riksdagen inträffad
tilldragelse. Då står motionstid öppen, så länge riksdagen är samlad.
Det under riksdagen träffade fredsslutet mellan Ryssland och Finland med
dess vittgående lärdomar, den därav föranledda diskussionen inom Norden av
ett nordiskt försvarsförbund, den uppflammande förpliktelsen för Sverige att
uttömma sina tillgångar, ruinera sin befolkning på rustningar för eget och
Finlands behov och nu även för Finlands återuppbyggande, äro uppenbarligen
sådana tilldragelser, som nämnda grundlagsbud åsyftar. I konstitutionsutskottets
betänkande nr 6 för år 1938 återgives ett fall, där utfärdandet
under riksdagen av en särskild författning i ett mindre ärende ansågs följdriktigt
även falla under förenämnda grundlagsbestämmelse och berättiga
motions väckande efter laga motionstid.

Orsakerna till och botemedlen mot rustningar och krig.

Under det rysk-finska krigets pågång och fortfarande är svenska nationen
i stort sett delad huvudsakligen i tre läger. Det ena, kallat krigsaktivisterna,
önskade, att Sverige gick i krig mot Sovjet vid Finlands sida såsom
den enda utvägen till räddning även för oss. »Med Finland för Sverige»
hette det. De hade således ytterst på sitt program en segerfred till gagn även
för Sverige, ett lotteri med den ovissaste eller snarare vissaste utgång för båda
länderna.

Den andra riktningen representeras av Sveriges nuvarande samlingsregering
med stöd väsentligen av riksdagen och folkets flertal. Den ville ej utsätta
Skandinavien och Finland för ett så äventyrligt spel. Den kände sig
övertygad, att Skandinavien och Finland räddas mera med, att kriget mellan
Ryssland och Finland lokaliserades samt genom mindre proportioner lättare
kunde bemästras och leda till uppgörelse.

Den tredje strömningen är fredsaktivisternas. De ansluta sig i krigsfrågan
till den svenska regeringslinjen. Men vi vilja tillika samtidigt och framför
allt förbinda den med påminnelser till världen örn fredens idé och krav

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 3 sami. Nr 172—173. t

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

på ett samförstånd genom en fjärde världsfredskongress, exempelvis i Haag
eller Rom. Det gäller att nu bygga förskansningar mot vansinnet samt med
självövervinnelse och tålamod omigen resa upp en internationell rättsordning
med den varaktiga freden i följe. I årets riksdagsmotioner i första kammaren
nr 123—129 ha av mig — såsom skett sedan 1911 mångenstädes —-närmare utvecklats de ofrånkomliga förutsättningarna för en ny internationell
rättsordning.

Sammanfattningsvis må då erinras, att det här som i alla sjukdomar gäller
att gå till roten, det vill säga radikalt, med orsakerna. Enligt historiens vittnesbörd,
samtidens erfarenheter och sakens natur äro i stort sett orsakerna
till rustningar och krig och dessas nuvarande uppblomstring fem till antalet,
nämligen: språkförbistringen, nationalitetsförtrycket, ekonomiskt kaos, överbefolkning
samt föraktet för de andliga värdena och deras utflöde i sanningens
makt.

Således måste i stort sett även botemedlen vara fem. Det första är det
neutrala, logiskt byggda världsspråket, såsom det segrande esperanto, vid
sidan av de oneutrala, röriga och hatfulla nationalspråken. Redan Napoleon»
utrikesminister Talleyrand konstaterade som politiker: »Det är det gemensamma
språket, som enar människorna med det starkaste och varaktigaste av
alla band.» Med världsspråket komma alla folks individer att känna sig
som hemma hos varandra.

Det andra botemedlet är nationalitetsbefridsen, bestämd närmast av språkgränser
efter folkomröstning. Andra intemationalens program påkallar »ett
oavlåtligt ingripande» på denna punkt.

Det tredje är ett fredligare och redligare ekonomiskt handelsutbyte, möjliggjort
vida bättre med tillkomsten och stödet av de två förutnämnda grundvalarna
för en världsfred.

Det fjärde botemedlet måste eftersträva måtta i barnalstringen på vårt lilla
klot utan utsikt till kolonisering inom andra solsystem, och avlysande av
styrelsers uppfordran till kaninism med barnrika familjer för ökning av antalet
soldater och fabriksslavar såsom en tillgång i den militära och ekonomiska
nationalkampen.

Det femte botemedlet ligger i en framryckning efter förutnämnda fyra
vägar mot andens återtagande samtidigt av herraväldet över materien, mot
humanismen, mot en ny politik, byggd på de gamla sanningarna.

Det är icke nog med såsom hitintills över allt sker att längta hopplöst efter
en världsfred. Den måste diskuteras och realiseras till sitt rätta innehåll i
stort sett. Något annat innehåll än de förutnämnda fem punkterna finnes
icke. Det är med historiens griffel inskrivit till vår efterrättelse. Det blir
därför också ett Nordens fredsförbunds och dess eventuella sympatisörers
ofrånkomliga program, örn de vilja uträtta något.

Såsom bärare av neutralitet i krigstider kan ett sådant förbund även av
småstater framträda såsom en andlig stormakt över de timligare stormakterna,
vilka sönderslita varandra och nedtrampa neutrala småstater företrädesvis
med sina krig och segerfreder. Deras avsikt är oftast att sörja för sin be -

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

tolkning med »livsrum» på andra nationers bekostnad eller återförena med
sig samspråkiga anförvanter. Men nog vunno de målet lojalare, lättare och
varaktigare genom att hålla sig borta från sina krigs ödeläggelser för alla
icke minst för deras eget folk. Ett nordiskt fredsförbund såsom föregångare
skulle ock bidraga till att väcka de menige i alla länder ur deras slummer
och resignation.

Fredens idé.

Tidens mörkläggningar avslöja sig nu alltmer. Det börjar därigenom
skimra såsom en kontrastverkan svaga ljusningar vid horisonterna. Fredens
idé begär att få blanda sig något i det stora krigsspelet. Detta livskrav kommer
nedifrån, från de menige maktlösa människorna, som överallt betrakta
kriget som en jätteförbrytelse. Ja till och med världens styrelser förenade
sig i Paris-Kellogpakten av 1928 för en gångs skull i helgåagsstämning till
en sådan botgörelse.

Uppenbarligen synes man dock knappast kunna begära, att människorna i
sina trångmål skola sysselsätta sig även med det väsentliga och använda sitt
förnuft. Ännu svagare måste förhoppningen vara under virrvarret, då även
deras senaste stora syndaflod nu börjar stiga dem över huvudet. Bruset av
vattenmassorna och ropen från de drunknande kunna dock ej överrösta en
stämma, vilken talar mitt i förödelsen till var och en, som ger sig tid att
tänka efter något. Denna röst är sanningens och den riktar till oss alla
just nu i vår vettlösa kamp åtskilliga samvetsfrågor.

Bombflygplanens barbari senast över Finland har nu plötsligts avkastat
våldsfreden i öster utan någon som helst hänsyn i tillämpliga delar till de
förenämnda förutsättningarna för en mellanfolklig rättsordning i vår värld.
Tyskland och de båda västmakterna barbarisera sig redan för fullt med
våldsdåd på haven. Och än mer. De ha varit eniga örn att från olika utgångspunkter
vilja förvandla även Norden till en av sina krigsskådeplatser.
De föra ett redan utbrutet krig på haven mot Nordens värnlösa handelsfartyg
och deras besättningar. De tova av skräck för tillfället att till lands utnyttja
mot varandra samma hänsynslöshet, som de göra till sjöss och senast
av Sovjet praktiserats till lands i Finland.

Det börjar därför nu röra sig åtskilligt famlande inom vinklar och vrår i
Norden. Det gäller en uppflammande åkallan av ett på samma gång omtvistat
nordiskt försvarsförbund på vår lilla fläck av världen inom de politiska
partiernas rådslag. Däremot reser sig ett krav från fredsfolket, att vid
sidan av eventuella nödrustningar Norden framförallt bemannar sig med sanningens
makt. Inför stormakternas krigspsykos bör väl det neutrala Nordens
plikt och kallelse nu framförallt vara att gå fram i gestalt av ett nordiskt utåtriktat
fredsförbund med propaganda för världsfreden och den internationella
rättsordningens förenämnda historiska program för en sådan andlig
vikingastråt.

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

Begreppet neutralitet förpliktar.

Ett ordstäv i landet Birma, på sluttningarna av Himalaja, lyder: »Eld,
vatten, stormar, rövare och styrelser — se där de fem onda tingen i världen.»

Det bör vara på tiden, att folken på vårt klot nu resa sig mot stormakters
styrelsesätt, deras krigsmentalitet, deras inre tvång till avståndstagande från
de andliga värdena såsom ledstjärna och vilja att göra det i synnerhet just
nu, när det dock gäller allt.

Neutralitet är en annan och högre tillvarelseform än kriget. Rätten till
neutralitet inför stormakters eviga inställningar för krig är en helig rätt, en
andlig stormakt, en förpliktelse först och sist till revolt med andliga vapen för
världsbef nelsen.

Det bör sålunda vara Nordens rätt, plikt och kallelse att nu omsider säga
rent ut till de europeiska och för övrigt även till de asiatiska stormakterna,
att »nu kan det vara nog». Ett resolut ståndpunktstagande för fredens idé
från ett samlat Nordens folk, riksdagar och regeringar, det kan icke nedtystas.
Sanningen är en andlig stormakt, som allena äger bestånd och varaktighet.
Den kan, som blivit sagt, ensam göra oss fria. Där blott två eller
tre äro församlade i dess namn, där är den helt mitt ibland dem. Dess utflöde
i goda gärningar kan ju allena övervinna allt.

För att giva än mera uppseende och gehör åt ett sådant framträdande för
fredens idé böra de nordiska riksdagarna och regeringarna sammankomma
gemensamt in pleno någonstädes och utfärda ett manifest till världens alla
folk, länder och regeringar med en konstruktiv plan för hela världens fred.
Denna plan kan, om Norden vill någonting, icke bliva någon annan än de
ovan nämnda fem punkterna om rustningarnas och krigens orsaker och botemedel,
nedtecknade efter seklernas berättelser och samtidens upplevelser.
Manifestet bör ock erinra, att det innefattar blott förord för ett fullföljande
och ytterligare utbyggande av världsbesluten vid Haagkonferenserna 1899
och 1907 samt i Paris-Kellog-pakten 1928.

Mot bakgrunden av ett sådant Nordens framträdande som en andlig stormakt
följer självklart tillika en medling, en medling för vapenstillestånd och
ett fredsslut på de tre aktuella krigsfronterna i öster och väster inom Europa
och i öster inom Asien. Örn detta blir för sent och det »totala kriget bryter
ut för fullt», är det en livssak för mänskligheten att verka för en utmattningsfred
i samförstånd i stället för en segerfred. »Oavbruten medling» var
även uppgiften för den neutrala konferensen i Stockholm 1916 under dåvarande
världskrig.

Härom har jag tidigare med första kammarens begivande framställt åtskilliga
sammanhängande interpellationer till utrikesministern, som lovat svara
på dem. Nu kan ej avgivas något yttrande över pacificeringen av den ryskfinska
fronten, sedan kriget slutat på sätt som skett efter Finlands och
Sveriges utrikesledningars vägran att gå med på utarrendering i 30 år av ett
område vid Hangö, örn vilket ståndpunktstagande svenska riksdagen ej blivit
hörd. De tidigare ryska anspråkens karaktär av bytesavtal med erbjudande

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

till Finland av full äganderätt till åtskilliga socknar i det ryska finsktalande
Karelen har nu även gått förlorad för Finland. I stället kommo ännu större
markförluster för Suomi av områden med finsktalande befolkning i strid
mot principen om nationaliteternas självbestämningsrätt. Sovjet har förklarat
sina anspråk på temporära försvarsbaser i Estland, Lettland, Litauen
och Finland därmed att Ryssland varit ägare av dessa randstater invid Sovjets
östra gräns ända till början av 1920-talet och i Finland ville skydda denna
gräns på detta sätt genom byte med några områden och de förenämnda arrenderätterna.
Estland, Lettland och Litauen ansågo det klokt att antaga de
krävda tioåriga arrendena med ett bytesavtal även där på det sättet, att
Sovjet erbjöd sig att i förbund med Estland, Lettland och Litauen skydda
dem mot inkräktare på deras områden, varjämte Litauen återfick sin gamla
huvudstad Vilna, som av polackerna genom en kupp berövats Litauen. Det
har antytts, att detta försiktighetsmått varit riktat närmast mot stormakterna
Tyskland och engelska imperiet. Avståendet från slik maktpolitik hade väl
varit ärorikare.

Om således någon medling i rysk-finska fronten nu ej längre kan komma
i fråga böra dock de beviljade interpellationerna om även denna fronts pacificering
giva utrikesministern anledning att offentligt uttala sig för och kräva
från Sveriges sida, att i den ej framdeles från Sovjet påkallas några ytterligare
intrång i strid mot den förväntade internationella rättsordningens klara
grundsatser, om denna gräns, som nu från Rysslands sida förklarats vara
definitiv, vilket i viss mån bestyrkes av deras tillkännagivna föresats att befästa
den nya linjen, varigenom Sovjet enligt egen uppgift ansett sig ha vunnit
trygghet på denna punkt österifrån.

Det vådligaste hotet för världsfreden ruvar för ögonblicket i krigsfronten
mellan Tyskland å ena samt England och Frankrike å den andra. Det ligger
då i sakens natur, att Norden med ett krav på aktualisering av en plan
för hela världens fred i eget och mänsklighetens intresse söker medla —
»perpetual mediation» — i och för nedläggande av det tillägnade kriget på
Västfronten eller dess förnuftiga avslutning.

England och Frankrike ha ju förklarat, att de måste gripa till krig främst
på grund av sina utfästelser till Tjeckien och Polen. Det har därvid beträffande
sättet för dessa staters återuppståndelse knappast förnummits annat än
att dessa länder borde återkomma i sin gestalt enligt Versailles!reden med
rättsstridiga tilldelningar av främmande folk, som talade ett annat språk. Det
borde dock vara tillfredsställande nog för västmakterna, att Tjeckien och
Polen återställas efter folkomröstning såsom i Sönderjylland och Saar till de
områden, där det talas tjeckiska, respektive polska helt eller till övervägande
del med en utfart tillika för Polen även till sitt gamla hav. Yrkanden i sådana
syften återfinnas i mina motioner detta år nr 126 och 127 i första kammaren.

Tyskland å sin sida har av Frankrike och England krävt att återfå sina
kolonier i Afrika för att tillgodose sin råvarutillförsel. Det hålles nu före
mångenstädes, att England och Frankrike med ofantliga kolonial- och in -

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

tressesfärer i Asien och Afrika kunde bestått sig i världsfredens intresse att
medgiva de nämnda koloniernas återbördande till Tyskland för åsyftat ändamål.

Ett till idéer och organisation nytt folkförbund, som en gång måste komma
och därför också kommer, bör dock tillse, att detta, liksom andra europeiska
makters mandat i nämnda världsdelar, övervakas till skydd för invånarnas
människovärde och rätt att efter en mandatuppfostran i den vita rasens skolbildning
och maskinella kultur till sist vinna självbestämningsrätt utan krig,
som eljest blir fallet.

Det nordiska försvarsförbundet.

Vi minnas, hurusom svenske utrikesministern Hederstierna på sin tid höll
ett tal i Helsingfors med förord för ett svenskt-finskt försvarsförbund. Detta
väckte så gott som enhällig motvilja bland Sveriges partier och press. Man
ville inte förbinda sig till ett sådant äventyr i ojämn strid mot det stora jätteriket
i öster. Inför denna svenska opinionsstorm nödgades Hederstierna
avgå som utrikesminister.

Nu har genom Rysslands angrepp mot Finland i anledning av oförenliga
motsatser i de föregående förhandlingarna, såvitt det rörde arrendet till ett
område vid Hangö, Sovjet överfallit Finland med krig. Nu resas från Finland
och vissa kretsar i Sverige krav på att trots de förra farhågorna Sverige
skulle vedervåga försöket att inlåta sig på ett inträdande i kriget på Finlands
sida trots de svenska farhågorna på Hederstiernas tid. Utrikesminister
Sandler, som lutade åt denna stämning, måste också avgå. Det bildades till
och med en svensk samlingsregering stödd av flertalet bland folket, som
fortfarande insåg faran för Sverige och även för Finland och Norge att indragas
i ett sådant inferno.

Efter rysk-finska fredsslutet har nu som sagt i stället denna gång inom
Norden utlöst sig ett krav i vida kretsar på ett nordiskt försvarsförbund.
Man undantar visserligen Danmark. Dess regering har tidigare förklarat,
att det går utöver landets förmåga att medverka till militärt försvar av Finlands,
Sveriges och Norges gränser i händelse de indragas i ett stormaktskrig.

Liknande skäl anförde Sverige 1864, då Karl den femtonde ville gå i krig
med Danmark mot Preussen och Österrike men ministären och folket vägrade.
På samma skäl har som sagt Sveriges regering med bifall nu av Konungen
och folkets stora majoritet avböjt en slik överilning om deltagande
med Finlad i dess krig mot Sovjet.

Att nu plötsligt i hastigt mod lämna dessa föredömen blir väl en kullerbytta,
så det förslår. Det är varken tappert eller klokt att giva bindande utfästelser
åt alla håll för krigssituationer, som vi ej nu kunna överskåda, därför
att det för ögonblicket ej kostar oss något. Det må väl i stället kallas våghalsigt
och obetänksamt. Även om det visserligen ibland kan inträffa att
»lyckan står dem djärvom bi».

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

Ett försvarsförbund med Norge ligger i viss mån på ett neutralare plan.
Den skandinaviska halvön är en värld för sig med samfällda intressen och
faror. Karl den fjortonde Johan insåg detta och skapade utrikesunionen
mellan Norge och Sverige men tyvärr med överhöghet för Sverige. Nu höras
röster till och med i Norge, om icke unionsupplösningen varit ett misstag,
vilket den icke alls var vid det tillfället. Att de båda av naturen så sammansvetsade
länderna träffa överenskommelser om att varje angrepp på det ena
landet från någon stormakt är ett angrepp även mot det andra, så bör på
den insikten principiellt kunna bättre ifrågasättas ett avtal örn broderskap
i utrikespolitik och försvar på jämlikhetens grund.

I detta sammanhang må erinras att till Norden såsom en kulturell gemenskap
åro att räkna även småstaterna Estland, Lettland och Litauen, till vilket
ämne jag nedan återkommer. Sverige har alltid känt sig överskuggat av
»den ryska faran» under meningsbrytningar om vår krigsberedskap. Denna
skugga breder sig trots internationalitetsbefrielsen även över nämnda randstaters
befolkning. De ha under århundraden stått i samfärdsel, krig och
delvis gemensam styrelse med Sverige och i viss mån även Danmark. De äro
i rasegenskaper likpräglade med skandinaverna. Efter befrielsen genom
det förra världskriget lia de längtat efter samförstånd kulturellt med skandinaverna
och särskilt Sverige. Bakom dessa närmanden har till och med
här kunnat smyga sig in ett drömmeri särskilt från militärkretsar örn ett
försvarsförbund.

Sedan länge har det kämpats i svenska riksdagen och annorstädes, jämväl
såvitt på mig ankommer, för nämnda randstaters frigörelse och även
deras samgående i världens kulturkamp med det övriga Norden. Något försvarsförbund
har dock stått oss främmande av samma skäl, som svenskarna
såsom ovan erinrats undanbett sig försvarsförbund med Finland, ja även
med Danmark, i förvissning att sammansmältning på den andliga kulturens
vägar varit ett starkare och det enda tillåtliga bandet under skyddet av fredens
idé.

Den varaktiga freden är ett världsproblem.

Ett nordiskt fredsförbunds propoganda för fredens idé kan ingenting uträtta,
om den ej räknar med världsdelarnas samverkan. Fredens väg går
från Europa över Asien, Afrika och Amerika i en cirkelgång. Vi måste därför,
örn vi vilja uträtta något, gå till grunden med tingen även i medlingsverksamhet
och ej glömma bort kausalsammanhanget jämväl med det nu
pågående kriget mellan Japan och Kina.

Av förströdda sinnen talas dock oavlåtligt örn Europas förenta stater. En
omöjlighet först däruti, att de lia så olika språk. Det är en grundorsak till
deras eviga skiljaktigheter, vilka vållat att, liksom det i prins Hamlets tid
var något ruttet i Danmark, så är det i dag ännu ruttnare i Europa. Ur en
sådan sumpmark med sitt orsakssammanhang även i andra världsdelar kan
ingen ensam europeisk sanering uppbyggas. Dylika hinderliga palliativa

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

försök måste någon gång uppgivas. Det är nu världsfredens idé, som klappar
igen på de tillbommade och bevakade europeiska portarna.

Även en annan illusion måste vi då uppgiva, nämligen det väsentligen
europeiska folkförbundet, med sina ådagalagda ofullkomligheter till idéer
och organisation. Världsfreden kräver uppenbarligen ett nytt folkförbund
med omgestaltning av det gamlas idéer och författning.

Vägen till freden i Europa går över Asien, Afrika och Amerika. Någon
annan väg finnes icke. Först på den komma vi i kontakt och samförstånd
med världsfredens förenämnda fem betingelser: världsspråket, nationalitetsbefrielsen,
bättre handlag över ekonomiskt kaos, skälig omtanke i jordens
befolkningsfråga samt andens återställande väsentligen i sitt herravälde över
de timliga angelägenheterna. Följande lilla episod belyser det stora sammanhanget.

År 1934 ägde ett föredrag rum i Säffle i Värmland över det totala politiska
programmet, kallet »Individen, hemmet, landet och mänskligheten». Sedan
de tre första kategorierna genomgåtts, övergick talaren till mänskligheten
med den bemärkningen, att åhörarna kanske tyckte, att denna angelägenhet
låg så långt bort från Säffle, att den ej kunde intressera dem. Han sökte
då övertyga sin publik, att mänskligheten tvärtom stod alldeles invid Säffles
portar. Här i närheten, sade han, exerceras edra ynglingar för vämpliktsutbildning,
och invånarna i Säffle betala årligen skatt för upprätthållande
av ett svenskt försvarsväsende. Varför sker detta? Jo, därför att
Sverige fruktar stormakterna, deras oavlåtliga rustningar och krig. Varför
rusta då stormakterna utan uppehåll? Jo, icke minst därför att de tävla om
herravälden i Asien och Afrika över undertryckta nationaliteter. Alltså, de
asiatiska och afrikanska folkslagens självbestämningsrätt är en livsfråga även
för Säffle. Förr blir detta samhälle sannolikt icke befriat från sina militärbördor.

Det spred sig en överraskad glad susning över åhörarna. Talaren förstod,
att de förstått honom. Efter mötet kom arbetarorganisationernas främste
på platsen fram till mig och yttrade: »Vad Ni berättade oss, ha vi aldrig
fått höra talas örn förut. Nu förstå vi de stora sammanhangen.»

Den sovjetryska utrikesministern Litvinovs förslag i Nationernas Förbund
örn en allmän total avrustning i hela världen inom loppet av fyra år kan åter
få verkligheter att bygga på. Det kommer i varje fall icke att med förakt
avslås, såsom skedde i det av en segerfred överskuggade Folkförbundet.
Europas stora och små stater komma att finna sig tillrätta och uppblomstra
i hägnet av fredens idé, ett gemensamt världsspråk och fri samfärdsel utan
militärbördomas fredlösa barbari.

De andliga värdena.

Vad som hindrar européerna att nå fram till världsfreden, är särskilt deras
nedblickande på Asien och Afrika. Må vi aldrig glömma att endast anden
kan befrukta materien. Men än mer. Den vita rasens styrelsesätt bör

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

betänka, liksom tysken Goethe och fransk upplysningsfilosofi, att detta förhärligande
av de andliga värdena såsom ledstjärnor tronade på höjderna
mångenstädes i det gamla Asien och Afrika, medan ännu européerna levde
som grottfolk i djup efterblivenhet.

Det europeiska grinet nu mot de två världsdelarna är blott en avspegling
av det gamla grottarvet, som ännu ligger på lur. Inför Europas lystnad att
obesvärat döda människor och förinta deras ägodelar med krigsmaskiner,
som av vetenskapen ändlöst »förbättras» för detta snygga ändamål, må inför
denna fördummade världsdel resas bilden av afrikanen Farao Achnaton,
kallad »Den förste individen i historien». Han var envåldshärskare i Egypten
1375—1358 f. Kr. med ett folk i mörker och soldater bland de grymmaste,
som funnits. Denne diktator bröt sig ut totalt ur sin egen tid, gick
först till rätta med sig själv, skapade ur mångguderiet en ny religion, symboliserad
av en enda gud, Aton, med samma visioner som Kristus. Ja, han lät
till och med sina provinser den ena efter den andra gå förlorade, därför att
han ej ville föra krig, vilket stred mot hans religion och statskonst.

När de av europeiska makter behärskade mer eller mindre färgade nationaliteterna
i Asien och Afrika omsider blivit frigjorda, då breder sig fredens
heliga ande över världen. En japansk författare skrev vid sekelskiftet:
»Den vita rasens samvetsförebråelser utmålar för sig den gula farans
spöke, vad skall då Asiens lidande själ säga om den vita olyckans verklighet?»
I den mån denna verklighet dock uppammat Asiens och Afrikas befolkningar
i skolkunskaper, maskinkultur och militärväsende födes hos dem
vilja och möjligheter till friheten.

Egypten är efter oavlåtliga bemödanden i det närmaste självständigt. Samma
väg till återvinnandet av sin självbestämmelserätt komma abessinierna
att gå. Araberna äro också på väg. I det sydafrikanska imperiet darra de
vita över redan »civiliserade» intelligenta negerstammars inflytande. Negerfrågan
i Nordamerika vilja negerpatrioter — enligt vad jag där erfor vid
mitt besök år 1925 —- lösa enligt detta formulär: »Rättvisa och jämlikhet
kunna negrer aldrig förvänta sig bland en härskande vit ras. För Nordamerikas
negrer hägrar såsom enda lösningen ett stort negerrike i Centralafrika,
dit de kunna återinvandra.» Så sker nog också en gång i tidernas fullbordan.

Samma utveckling fortgår i Asien. Indien är redan på väg mot självstyrelse.
Filippinernas folk äro tillförsäkrade självständighet av Förenta
Staterna från år 1946. Det besegrade turkiska rikets främmande nationer
övertogos av segrande europeiska stormakter såsom mandat, till dess de förra
mognat för självstyrelse. Denna tillfaller dem nu undan för undan. När
kineser och japaneser åter liksom förr danskar och svenskar förbrödrat sig
efter sina medeltida krig, kommer deras gamla, gemensamma utrikesprogram:
»Asien åt asiaterna», att åter mäktigt göra sig gällande.

Under intrycket av en sådan utveckling kan det återstående nationalitetsförlrycket
i Europa icke längre upprätthållas.

Stormakterna få då äntligen också fred och bli liksom småstaterna hänvi -

10 Motioner i Första kammaren. Nr 172.

sade främst till sina herravälden med egna språkområden. De befrias dessutom
från ändlösa militärbördor för behärskande av andra raser och folk.
Alla stater bli begåvade därutöver med nödigt livsrum genom fredlig samfärdsel
utan hotelser och privilegiekrav, stödda på vapenmakt. Ett broderskap
fast uppbyggt på ett gemensamt världsspråk betryggar pånyttfödelsen.

Det gamla Asiens tankevärld var icke blott materiellt revolutionär genom
fordran på ekonomisk rättvisa. Den var framförallt andligt revolutionär genom
sitt krav på själslig odling, taktiskt revolutionär genom sin resning mot
våldet såsom kulturmedel. De flesta av det gamla österns tänkare och politiska
stormän förkunnade enigt, att »örn man ej har tilltro till det goda och
visa, så är allt förgäves i staten». Variationer förekommo i uttrycken, men
man menade detsamma. Laotse (Kina) ansåg självövervinnelsen, Konfutse
(Kina) karaktärsdaningen, Buddha (Indien) välviljan, Zarathustra (Persien)
renhjärtenheten, Sokrates (i Grekland, Asiens gränsmark) dygden och Kristus
(Palestina) kärleken vara de enda möjliga grundvalarna för en god samhällsbildning.

Denna åskådning är storvulet utformad i Konfutses berömda politiska
program, som enligt en uppgift de tre tusen åren lärts utantill av varje kines.
»Denna regeringskonst», örn vilken blivit sagt, att »därmed är allting sagt»,
utmynnar i hyllning till freden såsom all sannskyldig statskonsts huvudsak.

Det är för denna regeringskonst, som Kina, även benämnt »Mittens rike»,
kallar Konfutse än i dag sin störste son. Såsom en påminnelse, att detta
regeringssätt är det bästa skyddet för landet mot de vita villovägarna, nedlades
för första gången den 27 augusti 1934 på hans 2484:de födelsedag en
krans på hans grav och hyllades hans minne på regeringens tillskyndan officiellt
och enskilt över hela landet.

Från de inåtvända hinduernas, birmanernas och kinesernas traditionella
själsliv utlöser sig kanske i det långa loppet till sist en världsfred, regerad
väsentligen av sanningens makt med det goda som ledande styrelseform.

Ett nordiskt eller skandinaviskt fredsförbund med utåtriktad propaganda
för världsfreden och dess förutsättningar.

Det är en olöst gåta, örn icke en neutral stat även i vår tid skulle försvara
sig bäst samt giva världen ett lysande och smittande exempel genom att svara
på stormakternas upprustningar med en fullständig avrustning. Det kom
att stå helgd kring ett sådant land. Det blev förskonat från bombanfall och
slik militär förintelse.

Finland, som under den senaste ryska tiden hade en egen konstitution
men ingen krigsmakt, blev under Bobrikoffs regemente berövat sin författning.
Landet gjorde 1905 uppror genom proklamerande av generalstrejk och
detta föranledde trots all krigspraxis, att landet återfick sin författning.
Hade folket haft möjlighet att gripa till vapen, skulle utgången nog blivit
en annan. Luxemburg, ett avrustat land, har mitt i krigszonen bevarat sin
självständighet.

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

Såsom läget och stämningen är i Skandinavien har fredens idé för dagen
icke något annat utgångsläge att räkna med än att vid sidan av upprustningar
dock samtidigt slå vakt örn freden, att med stöd av ett nordiskt eller skandinaviskt
fredsförbund pionjera i världen på sätt ovan sagts för en internationell
rättsordning omsider och dess angivna förutsättningar.

Bildandet av ett fredsförbund i dag mellan alla neutrala stater eller de
mindre neutrala staterna skulle inveckla och förhala frågan. Holland och
Belgien såsom kolonialstater kunna kanske icke heller mäkta något intresse
för närvarande för en världsfred med nationernas självbestämmelse som en
av grundvalarna. Av enahanda skäl är kanske icke heller Finland moget, belastat
som landet är med Ålandsfrågan och det övriga svenska språkproblemet.

Norden är något särskilt för sig såväl i historien som i vår tid. Dess besökelsetid
bör vara kommen. Allt uppfordrar Norden att resa oss i ett andligt
vikingatåg mot krigen och segerfredernas stormakters styrelsesätt. Ett
folk, som nu tappert och klokt mobiliserar sig för fredens idé och förutsättningar,
kan höja sig till en andlig stormakt, oavsett antalet soldater och
kanoner.

Språkstriderna i Finland och Ålandsfrågan.

När den svenska interparlamentariska gruppen överläde om finska gruppens
anslutning till Norden på detta område, reserverade sig Värner Rydén.
Finnarna tala ju två olika språk, sade han, och det kommer aldrig att gå
väl. Vi andra vågade emellertid försöket. Ett samgående i Norden för
fredens idé förutsätter emellertid uppgörelse mellan Sverige och Finland örn
pacifiering av de gamla språkstriderna mellan den stora finsktalande majoriteten
och den svenska minoriteten. Ett fredsförbund här med en världsfred
i sikte får ej glömma i sitt inre liv nationernas självbestämningsrätt såsom
en av grundvalarna för en världsfred.

Det gäller sålunda halvrepubliken Ålands alltid längtade och av de svenska
statsmakterna åren 1908, 1918 och 1921 kraftigt stödda rätt att »få komma
hem». Staaff, Branting och Lindhagen voro också besjälade samman på denna
punkt. Och för det andra ett laga skydd för fastlandssvenskarnas minoritets
rätt, om vilket ock förhandlats i riksdagen.

När Versaillesfreden skulle avslutas voro fransmännen med Clemenceau i
spetsen på det klara med, att liksom Sönderjylland skulle efter folkomröstning
återställas till Danmark, så borde Äland på enahanda väg återförenas
med Sverige. Men då satte England sig däremot av något skäl. Det unga
folkförbundet inledde sina första förhandlingar med bland annat detta spörsmål.
Tre så kallade experter tillkallades, och de funno ingen anledning till
att Finland skulle, mot ålänningarnas vilja, bibehålla suveränitetsrätten till
Åland.

På Englands förslag tillkallades då tre andra så kallade sakkunniga. Efter
en ingående motivering tillstyrkte de, att suveränitetsrätten bibehölls av Finland
trots ålänningarnas och den svenska statsmaktens protester. Huvud -

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

skälen för de sakkunniga, vörö, att Finland önskade behålla Äland, och
för det andra — förmodligen huvudsakliga skälet — att det vore en obillighet
mot Finland att taga ifrån dem suveräniteten över Åland, som de borde få behålla
som en erkänsla för den modiga kamp, som finnarna fört mot bolsjevismen
och dess framträngande mot väster (se de tre svenska blåa böckerna
örn Ålands-frågan, band 2 sid. lil). Och därvid stannade det. Ett
»pactum turpe», ett skamligt fördrag således, som enligt romersk rätt, tilllämpad
även vid Sveriges domstolar, ej har någon giltighet. Svenska regeringen
kämpade i det unga Folkförbundet fåfängt för någon respekt för nationernas
självbestämningsrätt såsom en grundlag för en internationell rättsordning.
De svenska deputerade Marks von Wurtemberg och Branting protesterade
i en av Branting uppläst flammande förklaring från svenska högerregeringen
med tillagda förväntningar på bättre tider.

Nu på sistone har 1938 tillkommit den förre svenske utrikesministerns
uppgörelse med den finska majoritetsregeringen örn att »Finland hädanefter
skulle vara Ålänningarnas fädernesland» och att den internationella traktaten
örn Ålands avrustning skulle återkallas, varom svenska riksdagen ej blivit
hörd. En omfattande framställning av Ålandsfrågan återfinnes i min
motion 1:48, jämte motionerna 1:341 och 343 år 1939 i svenska riksdagen.

Ett rådslag in pleno mellan Nordens eller Skandinaviens parlament och

regeringar.

Under världskriget väcktes av mig vid 1915 års riksdag en serie motioner
till förmån för fredens idé, vilken befordrades till trycket även i broschyrform
under rubriken »Systemet Europa». Det gällde även då för Norden att
göra sig gällande genom ett uppbåd av dess representativa krafter. Det föreslogs
sammanträden icke blott mellan Skandinaviens utrikesministrar utan
också genom ett sammanträffande in pleno med deras samlade parlament
(se motionen II: 178 år 1915). Nu, då ödestimmen för världen är ännu mer
överhängande, borde en sådan överkomlig mobilisering av Nordens andliga
krafter, dess folkrepresentationer och regeringar, göras om skandinaverna
nu kunna förmås till några verkliga kraftyttringar att vilja uträtta någonting
med andliga vapen, de enda segersäll i tiderna.

Norden eller åtminstone skandinavernas parlament och regeringar böra för
en gångs skull i det viktigaste av alla ögonblick samlas i demokratiens tecken
för att konstituera sig som ett fredsförbund med propaganda i världen
för världsfreden och framläggandet tillika av en konstruktiv plan för en såidan
freds förverkligande och en internationell rättsordnings införande.

Yrkanden.

Till stöd för denna framställning med vakthållning kring fredens idé åberopas
jämväl riksdagsmotionerna I: 123—129 vid 1940 års riksdag samt
Ålands-motionen I: 48 vid 1939 års riksdag, vidare beviljade interpellationer
i första kammaren örn fredsfrågorna den 27 oktober, 8 november (enkel frå -

Motioner i Första kammaren, Nr 172.

ga) och 11 november 1939, den 30 januari (tre sammanhängande), 24 februari
och 18 mars 1940. Slutligen ålderspresidenttal i första kammaren den 10
januari och 8 september 1939 samt den 9 och 10 januari 1940 jämte petitioner
1940 till svenska regeringen och skandinaviska utrikesministermötet i
Köpenhamn.

Det hemställes,

att riksdagen — med anledning av de under riksdagen timade
skickelsedigra händelserna — ville hos Kungl. Majit
begära:

1) vid sidan av landets militära försvarsanstalter framförallt
regeringsövervägande och riksdagsförhandlingar om ett
nordiskt eller skandinaviskt fredsförbund med utåtriktad
propaganda för världsfreden och dess förutsättningar för
tillkomsten av en internationell rättsordning, som kan skapa
varaktig fred,

2) en erinran i detta sammanhang till världssamvetet, hurusom
ett sådant framträdande betyder en vakthållning örn
och en utbyggnad av världssamlingen för fred vid de två
Haagkonferensema 1899 och 1907 samt i Paris-Kelloggpakten
av 1928,

3) en beredskap för ett sammanträffande i denna ödestimma
med Nordens, eventuellt Skandinaviens parlament och
regeringar in pleno för uppdragandet av grundlinjer och aktion
för det fredsförbund, varom i första punkten sägs,

4) en vädjan till övriga neutrala folk och stater i skilda
världsdelar örn anslutning till Nordens, eventuellt Skandinaviens
förenämnda världsappell för fredens idé och oavlåtlig
medling (»perpetual mediation») i det stora kriget.

Stockholm den 1 april 1940.

Carl Lindhagen.

‘ - i

".I- < ''>,0 ’■ \l.

»I ''■ ''!! i l.J ‘I! ti <j!

i.'' r..''i

, i :i j•

i > ( :•.«

■ ■ ■. r ..

!■•»>,: [U i i -

«•:; i ,,

> ’{ . i

■>»1 .V!

i ?• . i

i . • • r ‘

/t ''

i ''I .Hf'' k ! ;»i ''a

;3>0 •• j \* »*• :•''

n ?• •;

( ■ • \'' 2 i ii- 1

• :V’i ? • («

. U ’ ■ ■ r.

i i ? «

<;»: > >!

*?•/, . i ?r»