Motioner i Första kammaren, Nr 170 (Motion 1925:170 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

Nr 170.

Av herr Lindhagen, om flen politiska angelägenheten att nationernas
själv bestämd in g srä 11 och särskilt de österländska
folkens frigörelse ej betraktas såsom en »inre angelägenhet»
utan som en internationell rättsfråga.

Fredsfrågan liar alltsedan Japans framträdande överskuggats av en tidsströmning,
kallad Asiens uppvaknande. »Vi blevo ett», utbrister en japansk
författare, »och Asiens natt flydde för alltid för den uppgående solens strålar.»
Uti detta uppvaknande ingår även folkböljan från Asien över Nordafrika.

Betydelsen av denna tidsströmning kan icke nog ofta framhållas. Inför dess
oerhörda realiteter stoppar Europa huvudet i busken för att undgå dem.
Denna sorglösa politik upprepar sig överallt, och någon sinnesförändring kan ej
förmärkas. Nationernas förbund vacklar på denna förblindelse och även dess
ffenéveprotokoll bär detta dödsfrö inom sig. Det är icke minst därför frågan
är så aktuell för oss just nu. Västern ställde till sitt världskrig och nu småsysslar
den utan grundsatser med »Europas återuppbyggande». I detta återuppbyggande
ingår emellertid såsom en omistlig beståndsdel bibehållandet av
dess grepp över Orienten.

De europeiska dotterländerna Amerika, Australien och Sydafrika hava snart
kommit till rätta med de primitiva urinnevånarna. De senare bliva förr eller
senare rätt och slätt utrotade av civilisationen. Samma öde förestår väl
Centralafrikas negerbefolkning, såvida ej klimatet lägger hinder däremot. De
asiatiska och nordafrikanska folkslagen äro av annat virke. De hava gammal
kultur bakom sig, de kunna ej utrotas och de bida sin tid.

Asien är nära fem gånger större än Europa, oberäknat det förras utposter i
Nordafrika. Om det europeiska Ryssland, som mer är att räkna till Österlandet,
undantages från Europa, blir skillnaden ofantlig. Asien upptar en tredjedel
av allt landområde. En miljard människor bo där eller mer än hälften av
jordklotets befolkning. Av denna miljard komma enligt senaste uppgifter 427
miljoner eller något mindre på Kina, 319 miljoner på Indien och 77 miljoner
på Japan. Dessa tre länder upptaga således 82 procent av Asiens hela folkmängd.
Ryska Asien och främre Asien bebos av icke fullt 8 procent av folkmängden
på mer än hälften av världsdelens område. Asien är urhemmet för
de flesta kulturväxter och sannolikt även för människosläktet. Flera raser bo
där än någonstädes. Alla stora världsreligioner och de gamla sanningarnas livsfilosofi
hava där haft sin vagga. Europa betecknades ock av Napoleon som
eu mullvadshög i jämförelse med sin granne.

Den mänskliga kulturen har uti Asien och dess utposter i flydda tider likaledes
nått en höjdpunkt, som knappast kan uppvisas i någon annan världsdel ända in
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 3 sand. ’hl höft. (Nr 170—173.) 1

Tre förbisedda
grundproblem
i fredsfrågan.

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

till våra dagar. Man behöver blott nämna namnen Kina, Indien, Persien.
Mesopotamien, Fenicien och Egypten. Aven Asiens nomadstammar, vilka började
en skräckinjagande framfärd, betecknad med namnen Attik, Tshingiskån och
Tamerlån, hava på sitt sätt spelat en överväldigande roll i världsutvecklingen.
Tidigare hava de förmodligen koloniserat Europa. Deras historiska framträdande
ledde småningom till stora statsbildningar med en spirande kultur, som någon
gång till och med satte frukt i ett regentskap, vilket i vishet och kärleksfullhet
nådde vida över vad Europa någonsin kunnat åstadkomma. Under tre
århundraden nära inpå vår tid behärskade dessa nomader ett välde, som omfattade
hela Asien och därifrån sträckte sig ända till Donau. Detta välde bröts
först genom sjöslaget vid Lepanto är 1571.

Under nyare tider har emellertid Europa, trots sin underlägsenhet i befolkning
och jordområden, blivit'' behärskare av världen. Europas nuvarande maktsfär
omfattar ännu mer än tre femtedelar av jordens landområde och nära tre
femtedelar av dess befolkning. 1 Asien lyder under europeiska makter inemot
hälften av dess befolkning och mer än hälften av dess landområde. Asiens
nuvarande politiska gestaltning är i stort sett eu verkan av europeiskt framträngande.
Detta senare har även fördunklat det gamla Asiens andliga värld
och hotar allt mer att med den överlägsna europeiska industriella kulturen sia
den förras traditioner i spillror.

Anledningen till de europeiska folkens slagkraft och ävlan efter vinningar
kan sannolikt biologiskt förklaras därav, att do äro komna från invandrande
stammar, som hopade av vitt skilda slag inom trånga gränser befunnit sig i
ständig kamp med urinnevånarna och sins emellan om makten och fördelarna.
I dessa strider behövde de naturkrafterna till hjälp och hava därför givit
upphov till nutidens stora uppfinningar. De samhällsordningar, som framgingo
ur dylika situationer, kunde icke undgå att präglas av desamma. Att organisera
makt, eftersträva makt, bruka makt för materiella vinningars skull på
andras bekostnad, det har varit huvudsaken. Det andliga livet har också stått
högt, men mera på grund därav, att det utgjort en tillflykt för de förföljda
och plågade minoriteterna och sanningsvittnena. Europas behärskare hava
sällan eller aldrig sökt göra statskonst av sanningen, vilken företrädesvis varit
föremål för begärelse av all slags europeisk maktpolitik.

Fredsproblemet kulminerar således i ett tillrättaläggande av det stora missförhållandet
mellan Europa och Asien och av den förra världsdelens officiella förakt
för sanningen. Det är föga förhoppningsfullt att kunna konstatera den fullständiga
frånvaron skulle man nästan kunna säga av blick för denna dominerande realitet
särskilt inom de europeiska parlamenten och deras regeringar. Det gäller
dock ingenting mindre än följande tre ting nämligen: politiskt de asiatiska
nationaliteternas frigörelse, ekonomiskt de trångbodda österlänningarnas rätt till
nya boningsplatser (befolkningsfrågan) samt andligt en sammansmältning mellan
den nutida västerns mäktigare materia och det gamla Asiens djupare ande.
Dessa tre problem höja sig som ett Himalaja över det europeiska fredspolitiska
flacklandet,

Motioner i Första liminnaren, Nr 170. ii

Det politiska problemet är sålunda de asiatiska och även de nordafrikanska
nationaliteternas självbestämningsrätt eller med andra ord frigörelse från de
europeiska makternas hegemoni. Må vi lyssna främst till, bur Österns egna
iinUsiiiiiii framställa förhållandet mellan inropa och Asien, Följande tonfall
giva en klar bild av sinnesstämningen.

»De österländska folken hava glatt sig åt fördelarna av en ökad handel och
fallit offer för främmande maktbegär. De hava trott på de kristna missionärernas
filantropiska syften och råkat i händerna på erövringspolitikens hantlangare.
Jorden synes dem ej längre uppfylld med den frid, varåt de i sin
oskuld gladde sig. Om några europeiska folks sjuka samvete frambesvurit
''den gula farans’ spöke, hav då icke Asiens lidande själ rätt att klaga över
''den vita olyckans’ verklighet.

Driven av en hunger, som ej kunnat stillas med alla dess myriader offer i
dess egna vidsträckta länder, går västern ut på rov även i österlanden. Europas
framträngande i Asien betyder icke blott att sociala idéer påtrugas, vilka
östern anser råa om ej barbariska, utan även en omstörtning av gällande lag
och laga myndighet. De västerländska skepp, som bringat civilisation, ha även
bringat landsförvärv, protektorat, exterritoriell domsrätt, inflytelsesfärer och
många andra förödmjukelser, tills namnet orientalisk blivit synonymt med urartad
och ordet inföding en beteckning för slav.

Krigsförklaringar utgå från den europeiska industrialismens fabriker och de
protester, som höjas av dess humanare statsmän, drunkna i bullret från dånande
arbetsmaskiner. Vilka utsikter har val den österländska kräm aren är ingen att
kunna bestå gent emot den organiserade handelns allt bortsopande batterier?
Billighet och konkurrens nedmeja nu konsthantverken likt mitraljösen, under
vars .skydd de tränga sig fram. Orientens liv, grundat på arbete och genom
en hotfull diplomati berövad en skyddande tulltariff, dukar under för maskinens
och kapitalets armé.

Om Asien var gammalmodigt, var väl Europa i sin rätt? Om Kina försökte
lyfta sin hand, om masken vände sig i sin vånda, upphävde Europa icke genast
skriet om den gula faran? I sanning västerns ära är Asiens förnedring.»

Det är mycket upplysande och tankeväckande att giva akt på den europeiska
politikens uppsyn inför dylika påminnelser. Dessa rikta sig naturligtvis främst till
de europeiska stormakterna och en och annan mindre stat, som också har kolonialvälde.
Dessa makter undgå icke dagliga känningar med sin falska ställning.

Det kan dock icke förväntas någon självövervinnelse från stater eller individer,
som levat sig in i en maktställning såsom eu livsbetingelse. Man söker
i stället göra en dygd av sina fördelar och föreställer sig, att den priviligierade
maktställningen innefattar en civilisationsuppgift. De undertryckta
folken, säger man, kunna icke styra sig själva och behöva förmyndare. Om
det ligger något i detta, kan däremot erinras, att den förmenta bristande förmågan
väl beror på, att lydländerna under långliga tider ej fått tillfälle att
öva sig i någon självstyrelse. Den undertryckta rasen kommer i alla fall att
anse sig bättre skickad att tillgodose sitt bästa än en utländsk inkräktare och
en sådan uppfattning kommer aldrig att kunna underkuvas. För den är ingenting
så stort som väntans tider, väntan på frigörelsen.

Det händer visserligen någon gång, att en europeisk stormakt intresserar sig
för en undertryckt nations befrielse, nämligen då denna senare lider under

Det politiska
problemet:
nationernas
och även de
österländska
nationaliteternas
självbestämningsrätt

ej en »inre
angelägenhet»
utan en internationell

rättsfråga.

4 Motioner i Första kammaren, Nr 170.

någon rivaliserande stormakt. Under världskriget kastade ententen kärliga
blickar åt centralmakternas undertryckta folk. Tyskland lovade guld och gröna
skogar åt den infödda befolkningen i Englands och Frankrikes utomeuropeiska
lydländer. Sådana löften, präglade av total frånvaro av självövervinnelse, äro
icke kulturbildande. Då nu ententen segrade, frigjorde den emellertid enligt sina
utfästelser centralmakternas beroende nationaliteter. Detta skedde som sagt
mera av eget intresse än av rättskänsla. Därför skars också till i växten, så
att germanisk nationalitet i vissa trakter lades obehörigen till en främmande
nationalitet. Nu först höjas rop från germanerna om kränkningar av rätten.
Man kan dock vara övertygad, att om Tyskland återvinner sin maktställning,
kommer dess politik att med största sinneslugn återtaga sina förra övergrepp
vid första lägliga tillfälle. Hotelserna från officiella tyska kretsar att återtaga
Sönderjylland från Danmark vitsorda, att någon sinnesförändring icke ägt
rum.

De smärre europeiska staterna utan utrikes besittningar äro i denna punkt
icke bländade av några egna intressen. De skulle således kunna för billigt
pris föra rättens talan, även när det gäller andra världsdelar än Europa. Så
långt ser och känner dock icke heller den europeiska småstatspolitiken. Man
är van på, den sidan att vara obetydlig och önskar ingenting högre än att
fortfarande få vara det. Eu ganska naturlig fruktan för de stora brödernas
ekonomiska inflytande och förmåga av repressalier i samfärdseln är säkerligen
också ett återhållande moment. För övrigt känner sig denna småstatspolitik
solidarisk med den västerländska kulturen, vars barn den är i både ont och
gott. Från småstaternas statskonstnärer har världen således ingenting att
vänta mer än någon grundplöjning här och var på betryggande avstånd från
de mest brännande angelägenheterna.

Man skulle då kunna förmoda, att åtminstone de internationella fredsorganisationerna
i Europa funno en pejling av djupen ligga för deras röst. Detta
upptäcker man mycket snart vara en illusion. Interparlamentariska unionen
med underavdelningar, de gamla fredsföreningarnas organisation med dess
centralbyrå i Geneve, den unga unionen av föreningarna för föreningarnas förbund
och även den andra internationalen äro uppenbarligen alla barn företrädesvis
av sin världsdels utveckling och tänkesätt. Den. som varit med vid
åtskilliga av dessa sammanslutningars kongresser och där framfört till beaktande
något av de här behandlade tre problemen, kan med förvåning
vitsorda, att även sådana sammanslutningars förtroendemän stå liksom i
månget annat kardinalt spörsmål främmande inför ämnet och kunna icke bibringas
något intresse. Enstaka individer erkänna väl enskilt, att saken är
förtjänt av uppmärksamhet och inse särskilt den oerhörda faran av de europeiska
rättskränkningarna mot Asien. Men de bryta icke någon lans under de
offentliga förhandlingarna, kanske därför, att de finna saken hopplös eller ej
äro tillräckligt gripna av rättens åsidosättande och situationens allvar.

Vid allmänna fredskongressen i London sommaren 1922 fann väl en talrik
kommission frågan om rasernas likställighet vara så betydelsefull, att den till -

Motioner i Första kammaren, Nr 170. 5

styrkte kongressen att besluta dess upptagande på dagordningen vid nästa
kongress. Endast eu medlem, den tyske pacifisten von Gerlach, framförde betänkligheter.
Kongressen biföll auktoritativt kommissionens förslag. Ärendet kom
ändock aldrig upp på dagordningen till någon av de följande kongresserna.
Fredsbyråns råd ignorerade beslutet och min vädjan till rådet att upptaga
saken lämnades obeaktad, trots att jag själv är medlem i detsamma och således
ej kan frånkännas motionsrätt. Detta är ett av de många utslagen av funktionarismens
inbrott även över fredsrörelsen.

Det enda hörn i världen, där jag fått uppleva en sympatiyttring i detta
ämne, är vårt eget lilla land. Riksdagens ledare och medlemmarna i regeringen
äro visserligen ståndaktiga européer. Framställningar till riksdagen åtskilliga
gånger (1913, 1915, 1917, 1919 och 1924) understöddes allenast av en handfull
medlemmar under skydd av den hemliga omröstningen. De allmänna
svenska fredskongresserna i Yarberg 1915 och i Stockholm 1916 och möten
anordnade av 1916 års fredskommitté uttalade sig däremot klart till förmån för
rättvisa åt Asiens och Nordafrikas ofria folk.

En episod från allmänna fredskongressen i Berlin sommaren 1924 kan möjligen
också sägas beteckna en upplevad ljusning. Uti en kommission diskuterades
ett förslag om bildandet av ett Pan-Europa. Ämnet gav osökt anledning att
komma in på den österländska nationalitetsfrågan. Härunder tillät jag mig
det öppenhjärtliga påståendet, att »Europa är en bandit». Protestrop hördes
från åtskilliga håll och särskilt från stormaktsrepresentanter. Jag insåg, att
en förklaring var på sin plats samt erinrade, hurusom Cicero en gång yttrat,
att senatorerna voro goda människor, men att senaten var ett odjur. En världsdel,
som ställt till världskriget och fortfarande ävlas att hålla sina klor i Asiens
kött, är en bandit. De europeiska folken däremot, menade jag, bestå av olyckliga
människor, därför att de alltid varit så illa styrda. Nu hördes icke längre
protester. Ett välvilligt leende spred sig över församlingen och till och med
ett par stormaktsmänniskor nickade bifall.

Särdeles belysande är den ställning till Asiens och Nordafrikas rätt, som
intogs av de fredsmäklande sammanslutningarna under världskriget och efter
detsamma.

Under hela året 1916 fördes fredens talan i världen av den s. k. neutrala konferensen
i Stockholm, utgången ur Fordexpeditionen, i samarbete delvis med
den i Holland grundade centralorganisationen för en varaktig fred. Konferensen
bestod av delegerade från sex neutrala stater, de tre skandinaviska länderna,
Holland, Schweiz och Nordamerikas förenta stater, vilka senare då ej inträtt
i kriget. Majoriteten i konferensen liksom förenämnda holländska organisation
begränsade sig härvid till det europeiska problemet. Bådas program innefattade
väl i nationalitetsfrågan ett så allmänt uttalande, att det kunde även inbegripa
de asiatiska och afrikanska folkslagen. Exemplifieringen lånades däremot från
Europa eller, såsom skedde i konferensens appell till de krigförande, sträckte sig
högst till asiatiska Turkiets främmande folkstammar. Diskussionen i konferensen
blev ganska forcerad. Jag minnes, huru särskilt från vissa amerikanska dele -

6 Motioner i Första kammaren, Nr 170.

gerades sida uttalades ovilja över det framställda yrkandet, att Asiens folk med
utgreningar skulle uttryckligen ihågkommas av konferensen.

Sedan neutrala konferensen, i följd av att stödet från Ford upphörde,
nödgades med 1916 års utgång avsluta sin verksamhet, upptogs under år 1917
fredsarbetets internationella organisation väsentligen av holländsk-skandinaviska
kommittén med säte också i Stockholm. Dess syfte var att åter uppväcka
internationalen och i en kongress av den samlade socialdemokratin vinna en
stödjepunkt för krigets avslutande och en reorganisation av världen. Till
skillnad från 1916 års idéer, som sökte samla alla människor, trodde 1917 års
fredsmäkling, att socialdemokratin var den, som ensam kunde göra det.

Icke heller dessa bemödanden, ehuru eu stor makt stod bakom desamma,
mäktade uträtta något mot krigsyran och nationalhatet. Efter växlande utsikter
måste kommittén till sist upplösas. Dessförinnan avgav den ett betänkande. 1
detta berördes väl nationalitetsfrågan men den exemplifierades endast från Europa,
och detta även ganska försiktigt och ej fullständigt. Asien och Afrika, från
vars undertryckta folk en del framställningar inkommit till kommittén, berördes
icke i kommitténs eget uttalande, förmodligen på grund av opportunism eller
under intrycket av de allmänna föreställningarna, att Europa var liktydigt
med världen. Från Egypten protesterades häremot i den svenska pressen. Det
må dock anmärkas, att en rapport från det engelska arbetarparti, som da
stod ytterst till vänster, uttalade sig oförbehållsamt för en nationalitetsbefrielse
även utanför Europas gränser.

I å senhösten 1917 kommo tio museimän till Stockholm såsom representanter
för undertryckta muhamedanska folkstammar i Indien, Turkestan, Georgien,
Egypten, T i ipolis, Tunis, Algeriet och Marocco. De hade lämnat sina värma
länder och heta öknar, lockado av ryktet i världen om ett ljus, som skulle
brinna här uppe i den kalla Norden och stannat över vår huvudstad såsom
ett Bethlehem. De möttes emellertid här som annorstädes av en vanlig politik,
en enveten dyrkan av världen och dess kvantiteter och ej av hela densanning,
som skulle göra dem fria. Den störa fredskongressen fanns endast i deras
fantasi. Innan de återvände med sina brustna illusioner, ville do dock sä
gärna klargöra inför en svensk publik sina bekymmer. De togos om hand av
1916 års fredskommitté, som ordnade ett möte åt dem. Polisen förbjöd dem
att tala offentligt och kommittén utfärdade då i stället personliga inbjudningar
till en mängd människor, så att Yictoriasalen blev fylld av folk. De framlade
där ett gemensamt uttalande samt yttrade sedan var och en i korthet, vad
han hade på hjärtat, och en indier, som avslutad.'' talarnas rad, yttrade såsom
avslutmngsord: »fred åt de krigande nationerna, frihet åt de undertryckta folken,
kärlek åt alla, Indien åt indierna.» Anförandena översattes för publiken genom
tolk. Detta var allt, som det förlovade landet i den begynnande vinterkylan,
som lågt en av pilgrimerna på sjuksängen, kunde skänka dem. Do voro docktacksamma
och belåtna för den lilla medkänsla, som förunnats dem.

Med 1918 övertogs medlarens roll av presidenten Wilson. som hade en ändå
större styrka bakom sig och dessutom i sin person representerade mänskliga

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

egenskaper. Det blev åter en fråga om samling av alla för att slå ned kriget
och bygga upp framtiden. Ehuru Amerika då var med i kriget, framställdes
ändamålet med dess deltagande fortfarande vara att medla och giva rätt åt
alla. sedan militarismen väl blivit krossad. Under året 1918 tillkommo sålunda
de bekanta fjorton programpunkterna. Punkterna hade emellertid två gapande
luckor. De gå vo sig icke in på den sociala frågan, tidens stora ekonomiska
problem, och äventyrade således att vilja bygga upp ett förbund av vulkaner
utan varaktig inre eller yttre fred. Den andra luckan var det mycket försiktiga
vidrörandet av nationalitetsfrågan, i vilken det var påfallande, att någon
anspelning på Asiens och Afrikas beroende kulturfolk alldeles saknades. Det
är förklarligt, att Englands, Frankrikes och Italiens allierade icke kunde vid
det tillfället röra i en så ömtålig sak, som säkerligen icke heller var populär
i hemlandet. Denna mycket förmildrande omständighet kan dock ej ändra det
faktum, att de fjorton punkterna i sin avfattning icke heller uppdrogo några
bärande grundlinjer för ett fredsrike.

Med ingången av år 1919 började trollmakten över det Wilsonska framträdandet
att vika för maktfullkomligheternas påfrestningar, och i stället kom
Versaillesfreden och folkförbundet med det sista ordet i världskrigets fredslöften.

Akten om nationernas förbund, som utgjorde fredsslutets insats för en framtidsbyggnad,
undvek att göra något som helst allmänt uttalande om nationernas
självbestämningsrätt. Akten var ju också örankrad i en segerfred och man
kunde icke begära av de europeiska segrarna något avståndstagande från deras
privilegier utanför Europa. Denna obenägenhet röjde sig ännu tydligare uti
aktens varma vädjan till förmån för så kallade ociviliserade folk, som bebo
kolonier och territorier under högre utvecklade staters överhöghet. För dessa
folk behövde segrarna ej hysa någon räddhåga och det var en billig storvulenhet
att avgiva en försäkran, att man ville undvika att misshandla eller slå ihjäl dem.

1 den aktuella nationalitetsfrågan bekymrade sig förbundsakten enbart om
vissa samhällen, som tidigare tillhört turkiska riket och nått en sådan utvecklingsgrad,
att deras ställning såsom oberoende nationer provisoriskt kunde
erkännas. Denna inblandning förklaras väl därav, att Turkiet var en av de
besegrade. Därtill kom en gammal tradition, att den sjuke mannen borde
hållas under särskild uppsikt på grund därav, att han stod med den ena foten
i Europa och i den andra världsdelen besudlade sig med blodbad bland Armenierna,
vilka utgjorde Asiens enda kristnade och således så gott som europeiska
befolkning.

Om nationalitetsbefrielsen i Europa talade förbundsakten icke någonting.
Fredstraktaten genomförde ju för första gången i stora drag en slutlig lösning
av denna fråga i världsdelen. De övergrepp, som därvid begingos på vissa
gränsområden och skapade nya nationalitetsfrågor om än i mindre omfattning.
kan man förstå, att fredsslutet ej ville beklaga sig över. Beträffande
de genom fredsslutet bildade nya staterna, hade dessutom separata fördrag i
sammanhang med fredsslutet ingåtts i syfte att i viss mån betrygga nationella
minoriteters rätt. För reglerande av förhållandet mellan olika nationaliteter,

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

som icke nybildats genom fredsslutet, saknas alldeles föreskrifter utom i fråga
om Aland, för vilket ett försök gjorts att ordna saken i strid mot befolkningens
uttryckliga önskan.

Den aktuella frågan för närvarande är som bekant folkförbundets Geneveprotokoll.
Detta måste betecknas såsom ett framsteg därigenom, att det omsider
velat göra någonting även i stort och därmed upprullat en myckenhet
brännande frågor. Avsikten är också prisvärd, även om förlåtliga biavsikter
spelat med. Man kan icke begära, att protokollet ännu skall kunna betyda
någonting annat än ett steg omsider in uti det hitintills portförbjudna okända.
Dess svaghet är uppenbar. Det vill i begriplig brist på annan utväg förbjuda
krig, innan åtskilliga av dess reellaste orsaker undanröjts. Vanskligt måste
särskilt vara att förplikta förbundets medlemmar till sanktionskrig, medan
ännu tre av världens mäktigaste och krigsfarligaste stater stå utanför förbundet.
Protokollet måste därför förbjuda förbundets egen avrustning samt
bygga på sanktioner och eventuella sanktionskrig. Bekymmersamt är även.
att förbundet synes ej hava fördjupat sig i dessa och andra svårigheter utan
mer eller mindre blundat för dem i förhoppning, att det nog skall gå bra.

På vårt folk lägger protokollet en svår anfäktelse. Det uppfordrar oss att
övergiva vår neutralitetspolitik under alla förhållanden och att i stället gå
med i alla kiig, vilken senare risk protokollet emellertid vill förebygga genom
att söka göra varje krig omöjligt. Avgörandet blir sannerligen ganska vanskligt
och ansvarsfullt.

Den ömmaste aktuella punkten i protokollet ät, att den tillämnade skiljedomen
icke får omfatta eu stats »inre förhållanden». I dessa ingå, och just
därför talas det icke uttryckligt därom, även Asiens och Nordafrikas nationalitetsfrågor.
Engelska regeringens ultimatum till Egypten avslöjade på ett
obehagligt sätt denna så att säga kriminella eller åtminstone rättslösa sida i
protokollet.

Japans ombud riktade ett angrepp mot det första förslaget. Det ville ej
tillåta, att rådet och domstolen skulle få definitivt avgöra, om en konfliktfråga
berörde en inre angelägenhet eller icke. Därför nödgades de även i
denna fråga eniga européerna till sist medgiva, att efter nämnda avgörande
kunde påkallas ny utredning och nytt övervägande, och uppnåddes icke heller
därvid enighet, skulle saken utageras efter de vagare bestämmelserna i den
nuvarande förbundsakten och icke efter protokollets strängare förfarande. Det
är uppenbart, att Japan härvid fört Asiens talan och velat giva det friare
händer för framtiden. Denna avsikt har förmodligen ej direkt uttalats under
de diplomatiska förhandlingarna, men var och en förstår, att den fanns där
ändå. Österns övriga representanters tystnad får säkerligen uttolkas såsom
ett samtycke.

Nu på sistone har Asiens nationaliteter fått en utpost och talesman i Sorjetrepubliken.
Denna har länge sökt bundsförvanter för världsrevolutionen. Då
arbetareklassen inom västerlandet ej uppfyllt förhoppningarna, har republikens
ledare, med så mycket större nit inriktat sig på att uppvigla Orienten mot

Motioner i Första kammaren, Nr 170. 9

västerlandet,. I ett föredrag sommaren 1924 vid en fredskongress i Berlin om
Pan-Europa, fällde talaren den österrikiske greven Candenhove-Kalergi, vars
moder är japanska, det träffande ordet, att »Geneve vill giva Asien fred och
Moskwa vill giva det frihet». Därmed har måhända en ny framryckning skett
i Orientens uppvaknande. Detta tidstecken har åtminstone äntligen framkallat
inom Europa en viss uppmärksamhet, blandad med påtaglig oro.

En stor fråga är om Sovjetrepubliken, som bygger sin statsstyrelse såsom det
synes uteslutande på materialistiska läror, skall lyckas kunna inplanta dem
även på Asiens folk och utrota det gamla karaktäristiska i vad man kallat
Asiens själ. Vare sig detta lyckas eller icke kommer även en sådan framryckning
enligt naturens visa ordning att endast betyda början till sin egen undergång.

Det må nu förhålla sig med sovjets ingripande huru som helst, Asiens
framtid kastar sin skugga framför sig alltmer förnimbar. Avgörandet måste,
mänskligt att döma, sluta med en katastrof för Europa, om det icke i god tid
omvänder och bättrar sig.

Med andra ord, det är en politisk angelägenhet av synnerlig betydelse att
i folkförbundets grundsatser och praktik nationernas självbestämningsrätt och
särskilt de av europeiska makter behärskade österländska folkens strävan efter
frigörelse icke får, såsom skett senast i Genéveprotokollet, betraktas såsom en
inre angelägenhet för den härskande staten. Den måste i högsta grad vara
en internationell rättsfråga, vid äventyr att lösningen eljest kommer genom ett
nytt världskrig.

Det andra problemet i fredsfrågan är den ekonomiska nödvändigheten av en
rätt och tillfällen för Östern lika väl som för Västern till nya boplatser för
en växande trångbodd befolkning, vid äventyr att lösningen jämväl av detta
problem eljest kommer genom ett nytt världskrig.

Även inför denna fråga stå europeiska politikerna lika förblindade som i
den förenämnda neutralitetsfrågan. Vid interparlamentariska unionens konferens
i Bern sommaren 1923 diskuterades en på dagordningen upptagen fråga
om emigration och immigration. Överläggningen bestod egentligen häruti,
att en del europeiska talare med fog framhöllo behovet av europeisk emigration
särskilt från de besegrade länderna. Undertecknad fick stå ensam i ett
förmenande, att även Asiens överbefolkade länder äro i behov av emigration.
Trots en viss ovilja mot dessa erinringar från en och annan ointresserad eller
kanske för mycket intresserad parlamentsmedlem »medgav» i nåder referenten
i ämnet på presidentens fråga, att även mina synpunkter fingo remitteras till
den kommission, som skulle behandla frågan. Någon utsikt, att ett begt lindande
inom kommissionen av denna sida av saken också kommer att ske, föreligger
knappast.

Asiens emigrationsfråga är nämligen en jordfråga. Österns länder, såsom
Japan, Kina, Indien, äro till stora delar överbefolkade, som de ovan anförda
siffrorna utvisa. I det egentliga Japan utgör folkökningen omkring 800,000
människor om året. Vart skall all denna befolkning vända sig för att kunna

Bet ekonomiska
problemet:
rätt för
Östern lika
val som för
Väslern till
nya boplatser
för en trångbodd
befolkning.
(Befolkningsfrågan,

rasernas likställighet.
)

10 Motioner i Första kammaren, Nr 170.

leva? Varthän de sända sina blickar äro européerna före dem samt förneka österlänningarna
tillträde till jordens koloniområden, som förbehållas den vita rasen.
Asiens fastland med dess kolonisationsmöjligheter i Sibirien är avstängt för
dem. Nordamerika har faktiskt länge varit spärrat, och nyligen har portförbudet
ytterligare skärpts, vilket väckt utomordentlig förbittring i Japan.
Australien och Stilla havets länder med sina utrymmen äro ock förbjudna
territorier. Endast inom Sydamerika står ännu tillsvidare immigrationen
tämligen öppen även för Asiens folkslag. I Sydafrikas förenta stater är
det, för att taga ett exempel, förbjudet för österlänningen att köpa jord.
I staten Transwaal är det förbjudet att ingå äktenskap mellan vita och färgade.
I åtskilliga stater är det förbjudet för asiaterna att driva handel och industri,
och i de andra är det faktiskt omöjliggjort för dem. På hotell, teatrar, kinematografer,
spårvagnar, automobiler ocli annat är det ett vanligt anslag:
»Endast för européer» (European only).

Målsmännen för Östern pläga framhålla, att när tillträde vägras deras folk
till de sibiriska kolonisationsområdena, när de utestängas från Stilla havets
länder och andra utrymmen, när nya industriers konkurrens på de europeiska
marknaderna icke heller gör till fyllest, då återstår för dem endast - kriget.

Vid uppgörelsen efter senaste världskrig och grundläggandet av nationernas
förbund väckte de japanska ombuden rasfrågan på tal samt fordrade rasernas
likställighet såsom en rättsgrundsats, vilken borde intagas i förbundets författning.
Detta krav avslogs av européerna. Med andra ord, Västern ville
gärna vinna stöd av Österns folk för sitt förbund men stod fast vid programmet:
jordens exploateringsmöjligheter åt européerna samt beroendet och fattigdomen
åt asiaterna.

»Endast för européer!» Detta är en krigsförklaring. Man kan knappast
tänka sig ett verksammare uppslag till ett världskrig mellan Östern och
Västern, den förra stödd av Ryssland kanske Tyskland, och den senare i förbund
med Nordamerika och engelska imperiet, allt under det ingalunda orimliga
antagandet, att även då arbetarklassen och världens pacifister icke förmå
något.

Över dessa konflikter reser sig jordens befolkningsfråga såsom det yttersta
problemet, av vilket framtiden beror. Den, som icke får någon boplats eller
något att äta, kastar genast alla fredsidyller över bord samt giver sig in i
örlog på liv och död vid första bästa tillfälle.

Den vita rasen är illa styrd. Fortfar Europa och dess dotterländer med
sitt trots i förenämnda angelägenhet, är en ny ödestimma lätt i annalkande,
ett nytt världskrig, som kanske i all synnerhet blir en kamp mellan två arbetareklasser
på grund av deras så vitt skilda levnadsbehov. Den tid nalkas i
varje fall, då jordens folk tvingas att överväga en inskränkning av produktionen
utav efterkommande såsom den yttersta betryggelsen för en världsfred''.

1 Närmare utveckling av ämnet se bland annat motionerna nr 175 för 1915 i andra kammaren
samt nr 115 för 1919, nr 88 för 1922 och nr 182 för 1925 i första kammaren.

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

Det tredje
revolution i
den nutida

från öster inträngande problemet kallar till en ofrånkomlig andlig
den europeiska statskonsten genom en sammansmältning mellan
Tf''''stans mäktigare materia och det gamla Österns djupare ande. vid
äventyr, att eljest all fredssådd väsentligen faller på hälleberget.

Man kan säga, att det gamla Asiens tankevärld var icke blott materiellt
revolutionär genom sin fordran på ekonomisk rättvisa. Den var framför allt
andligt revolutionär genom sitt krav på själisk odling och taktiskt revolutionär
genom sin resning mot våldet såsom kulturmedel. Inför dessa senare betingelser
för kultur står Västern och Sovjetryssland oförstående. I denna punkt
möta vi således ett enigt Europa, som bär långa och plågsamma vandringar
mot de nya horisonterna. Det andligas ledning betecknas inom Morgonlandet
med gestalter som Laotse, Kongfutse, Buddha, Zarathustra och Kristus samt i
själva verket även Sokrates och Blato såsom utposter på de västra gränsmarkerna.
I Aftonlandets annaler betecknas karaktäristiskt topparna i det
övertygade samhällsarbetet med namn som Alexander, Caesar, Tsar Peter,
Kobespierre, Napoleon, Marx, Bismarck och Lenin.

Det gäller den gamla motsättningen mellan kärleken, som övervinner allt,
och väldet, om vilket blivit sagt, att vad det må skapa är vanskligt och kort
och dör som en stormvind i öknen bort. De flesta av det gamla Österns
tänkare och politiska stormän förkunna enigt att »om man ej har tilltro till
det goda och visa, så är »allt förgäves i staten». Att äga makt utan ädelmod
och mildhet, såsom orden ock folio, var något, som man aldrig kunde för -

Det andliga
problemet: ej
blott materiellaintressen

och imellektualism
utan
även moraliska
grundsatser
(samvetet)
vägledande
för
statskonsten.

draga att se. Variationer förekommo i uttrycken, men man menade detsamma.
Laotse ansåg självövervinnelsen, Kongfutse karaktärsdaningen, Buddha välviljan,
Zarathustra renhjärtenlieten, Sokrates dygden och Kristus kärleken vara de
enda möjliga grundvalarna även för en god samhällsbildning.

Denna åskådning är storvulet utformad i Kongfutses berömda politiska
program, som under de nära tretusen åren lärts utantill av varje kines. Det
kan ej nog ofta upprepas isynnerhet för européer, vilka framför allt behöva
förnimma vingslagen av de eviga sanningarna. Det ma inflyta ånyo och

lyder:

De gamle härjade med att rätt st g ra staten; för att rätt kunna styra staten
lagade de först, att god ordning härskade i deras familjer. För att åvägabringa
denna goda ordning kultiverade de först sina egna personer. För att
kultivera sina egna personer rättställde de först sina hjärtan, för att rättställa
sina hjärtan lade de sig vinn om sannfärdighet i sina tankar, för att bliva
sannfärdiga i sina tankar gjorde de allt för att fullkomna sitt vetande.

Att fullkomna sitt vetande består i att gå till grunden av tingen, genom
att gå till grunden av tingen blir ens vetande fulländat, är vetandet fulländat,
bliva tankarna sannfärdiga, äro tankarna sannfärdiga, då följer hjärtats rättställande,
med hjärtats rättställande följer personens kultivering. Med kultiveringen
av personen följer god ordning inom familjen, med god ordning inom
familjen ett rätt styrande av staten, med ett rätt styrande av staten följer
ostörd fred för riket.

Från himlens son till folket betraktade alla personens kultivering soni_ roten
(till allt annat). Vårdslösa roten och ändå ordna grenarna, det är omöjligt.

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

Det är ungefär samma tankegång, om än icke lika klart uttryckt, som
Plato låter i dialogen Staten Sokrates uttala i följande ord:

Nu tror jag att vi kunna uppvisa, att staten skulle få en annan gestalt genom
en enda förändring, visserligen icke obetydlig och lätt, men likväl utförbar.

Det måste således fram, om vi också skola bliva överspolade med åtlöje
och hån alldeles som av en storskrattande våg.

Om icke, sade jag, antingen filosoferna bliva konungar i staten eller de, som
nu kallas konungar och makthavande, i sanning och grundligt ägna sig åt
filosofien, och båda dessa, makten i staten och filosofien, sammanfalla till ett,
och om icke av de olika naturer, som nu uteslutande vända sig till det ena
med åsidosättande av det andra, de flesta nödvändigt bliva uteslutna, då finnes
det, min käre Glaukon, icke någon befrielse från det onda för staterna och
såsom jag tror, icke heller för människosläktet, och förr skall icke heller denna
statsförfattning, som vi nu hava beskrivit, så vitt det möjligt är, bliva förverkligad
och skåda solens ljus.

Under de ursprungliga förhållanden, som sedan gammalt rått i Orientens
länder, fick det inre begrundandet en fristad. Morgonlandets forna kultur var
byggd, ekonomiskt på jord och arbete och andligt på själens odling. De
stora personligheterna hava nu försvunnit i samma mån Europas ävlan trängt
in, men det gamla tänkesättet lever ännu kvar på djupet. Det förekommer
till och med, att ett helt folk, det birmanska folke t, löst den sociala frågan
på grund av de gamla traditionernas införlivande med folkets dagliga liv.
Denna underbara företeelse har levande skildrats i en bok, kallad »ett folks
själ» av en engelsman, som länge vistats i landet. Berättelsen är en hymn
till möjligheterna, blott de rätta vägarna beträdas.

I Indien resa sig ock ännu förkunnare, som påminna nutiden om det andligas
obeskrivliga nytta. Dit höra den indiska nationalhjälten Gandhi, som reser sig
mot våldet såsom medel för befrielse. Den indiska diktningen besjunger
ännu i dag Indien såsom ett land, vilket skall taga i besittning hela världen,
hela mänskligheten »icke genom fysisk makt utan genom makten av sin själ.»
Denna landvinning tolkade Gandhi i ett tal till Madras'' studenter sålunda:
»det skall bliva Edert privilegium att övervinna erövraren icke genom blodsutgjutelser
utan blott genom den kraft, soja ligger i andlig överlägsenhet.»
Vilka sällsamma tankar och vilket omstörtande tal är icke detta för oss
européer, som fortfarande tro, att även andliga vinningar endast kunna nås
med hjälp av bajonetterna.

Då indiern Tagore för någon tid sedan besökte den svenska huvudstaden,
utdelade han till besökande ett upprop, som dock aldrig fann någon väg till
den svenska pressen, kanske just därför att det erinrade om Asiens uppvaknande
och om Österns uppgift i framtidens värld.

Det gäller, säde det lilla flygbladet, att sätta var tillit mera till en moralisk
ledning än till. någon slags organisation av materiella krafter. Det är till
denna ledning Östern kan giva ett betydelsefullt bidrag. Nu gäller det ett möte
mellan rasei, och då vill det till insikt, att enhetligt fullkomnande består icke
i enformighet utan i harmoni. Om Asien söker oklokt omdana sm dyrbara
arvedel till en dålig efterlikning av Västern, skulle denna arvedel falla i stoft
samt Asien bliva onyttigt, föraktligt och löjligt. Om hela världen åter slutar

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

l:t

med att bliva ett generaliserat Västern, måste även denna parodi gå under,
krossad av sin egen orimlighet.

Mellan dessa blida tonfall mullrade emellertid också något av en annalkande
åska. Västern varnades för en förblindad tilltro till sin egen skenbara oövervinnerlighet,
och det erinrades gåtfullt om historiens fruktansvärda överraskningar.

En son av den uppgående solens land gisslar Occidenten i följande upplysande
ordalag:

Kina betraktar hövligt men ironiskt maskinen som eu leksak, icke som ett
ideal. Den vördnadsvärda Östern skiljer alltjämt mellan medel och mål.
Västern vill framsteg men framsteg mot vad? När den materiella fullkomligheten
är uppnådd, frågar Asien: vilket mål har man vunnit? När förbrödringspassionen
kulminerat i allmän kooperation, vilket intresse skall då denna tillgodose?
Om det blott är det egna intresset, vari ligger då det omskrutna
framsteget.

Ur denna gamla och på samma gång evigt unga tankevärld framgingo jämväl
föresatser att praktiskt uppbygga en stat på moraliska grundvalar. I Kina
lever kvar en tradition om den visa regering, som fördes av två regenter
långt borta i tiden och den rättskaffenhet eu sådan ledning uppammade bland
folket. På den tiden, förmäler legenden, användes icke lås för några dörrar,
och om någon tappade ett smycke på en väg, låg det kvar även fjorton dagar
därefter, om ägaren först då sökte det. Efterföljande tiders världsförbättrare
i mittens stora rike brukade därför ibland erinra, att de ej voro nyskapare
utan endast traditionsbevarare.

I Persien lades i forntiden grunden till en styrelse, som hade rättskaffenhet
mot allt levande till sin ledande princip och just därför ännu strålar som en
ledstjärna i historien.

Härskaren Asoka i Indien (261- 227 f. Kr.) är en annan historisk vorden
förebild. Om honom gives även från Europa det erkännandet att bland de tiotusen
namn på monarker, som fylla historiens spalter, lyser Asokas namn och
nästan ensamt detta som en stjärna. Om en annan indisk regent från senare
tider Akbar (1556—1605 e. Kr.) säges, att han var en av de få kungliga
gestalter, som närmar sig måttet på en stor man. Båda dessa legentei
hatade kriget, älskade freden och ville rätt och välvilja åt alla.

I Europa saknas i stort sett en sådan praktisk statsfilosofi, som ovan skildrats,
och även i ännu högre grad bemödanden att tillämpa den i statskonsten.
De uppslag, som hitintills skänkts oss, hava trott för mycket på formerna
och lagt grunden till den formaldemokrati, som sedan blivit genomförd och i
våra dagar allt mer ådagalägger sin andliga fattigdom och sin oförmåga. Med
anknytning till ett yttrande av Kipling »bortom Suez låt mig draga, dit där
mänskan något är», tillägger en världsförfaren germansk författare, att där betyder
individen något mera, i synnerhet i våra dagar, då individen i västern
allt mer och mer utvecklar sig till att bliva »ett av byråkratien inregistrerat
nummer, ett föremål för statistik och beskattning».

Det nyaste uppslaget, som utgör världsdelens spirande förhoppning åtmin -

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

stone inom de övre regionerna, är grundläggandet av nationernas förband.
Det är orättvist och i varje fall lönlöst att beskärma sig över, att det ej blev
bättre än det blev i födelsestunden. Det lilla barnet övertog en myckenhet
ärftlig belastning. Det var ett undernärt krigsbarn med föräldrar ur den
gamla europeiska maktpolitikens traditioner. Insikten härom bör däremot väl
vara en maning att söka giva det ny näring och en god uppfostran, om det
verkligen skall bliva den ättling, som »skall göra det». Och man måste ha
överseende med dess brister, så länge till uppfostrare och förmyndare ära
safta de nutida regeringarna, vilka alla mer eller mindre jämväl företräda
europeiska metoder och föreställningar.

Den största faran för nationernas förbund är därför, så vitt jag förstår, eu
omisskännlig obenägenhet hos dess målsmän att vilja göra något för att''utveckla
barnets andliga liv. Initiativ därtill utebliva, och varje appell utifrån
förklinga!- ohörd eller avvisas. Betydelsen av eu upplyst och inspirerad folkmening,
såsom stöd för förbundet genom påminnelser om större mål, väcker
knappast någon förståelse åtminstone ej i handling. Det vill således till ett
arbete på lång sikt att inom den europeiska atmosfären uppdraga detta barn
av densamma.

Frånvaron av tillräckligt andligt inslag i förbundets författning manifesterar
sig, synes det mig, uti de ovan framhållna politiska och ekonomiska orättrådigheterna
och icke minst i författningens uppbyggande på de militära och ekonomiska
sanktionerna. Detta inslag kan säkerligen betecknas såsom en försyndelse
mot den andliga vägledningen, utan vilken ingenting kan lyckas. Man skulle med
andra ord kunna säga, att sanktionerna utgöra det stora misstaget i förbundets
författning. Den oövervinneliga förkärleken från européerna frånsett
partiställning för just detta moment ådagalägger, hur långsamt förbundets tillväxt
i mandom kan framskrida. Otaliga erfarenheter, exempelvis från senaste
riksdagen \ bestyrka detta sakförhållande.

För att emellertid fortfarande söka hålla målet inom synhåll kan det mahända
vara lämpligt, att för omväxlings skull denna gång skärskåda något
ett par av förbundets utanverk till den ännu ointagliga huvudfästningen i försvaret
för den gamla europeiska maktfullkomlighetens herravälde över förbundet.
Därmed åsyftas förbundets ständiga militärkommission och dess kommission
för intellektuellt samarbete såsom utposter för sanktionerna och den
europeiska statskonsten över huvud taget.

Folkförbundets ständiga rådgivande kommission för militära angelägenheter är
väl ett slående uttryck för de barnsligt gammaleuropeiska anordningar, med
vilka förbundets arbete inletts. Åtminstone bör man kunna vara övertygad
om, att i framtiden en sådan uppfattning kommer att göra sig gällande.
Denna kommission, som tillsattes den 21 maj 1920, består av tre officerare,
representerande de tre olika vapnen, från varje land, som är företrätt i rådet.
Kommissionens viktigaste uppdrag är att avgiva förslag till rådet rörande

de* ''h°h°nHIi"a nr 146 °'' f'' ‘ ,ÖrSta kammarcn !‘r ,!>-4 OI" folkförbundets fulländning och

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

dun Inturnationella nistningsininskningen, som enligt förbundsfördraget skall liera
till förbundets angelägnaste uppgifter. Den bar också åtskilliga andra militära
bestyr. Bland annat skall, när en stat söker inträda förbundet, en undersökning
företagas av denna stats militära ställning. Det skall avgöras, huruvida man
icke då skall kräva en viss minskning i rustningarna eller eljest vissa bestämmelser
angående militära förhållanden. Detta är ock en av uppgifterna för den
militära kommissionen.

Ända från tiden för den första församlingen 1920 hava de nordiska länderna
sökt verka för en ändrad sammansättning av kommissionen. Detta lyckades
icke i vidare mån än att man tick till stånd eu ny tillfällig, så kallad temporär
kommission, bestående av både civila och militärer, vilken skulle i
viss mån kontrollera den andra kommissionen. Denna anordning med två
kommissioner har sedan inom förbundet ansetts bliva för dyrbar, och därför
har uppkommit fråga att omorganisera dem- Från svensk sida har därvid
framställts åtskilliga förslag, som ännu icke synas lett till något. Genom
Genéveprotokollet lärer frågan i viss mån kommit i ett annat läge, i det att
förbundet i sammanhang därmed tillsatt en särskild arbetskommission för att förbereda
den konferens för minskning i rustningarna, som förutsättes i protokollet.

Fn norsk delegerad, Lange, har yrkat upphävande av den permanenta
militärkommissionen, men lärer enligt egen utsago inom delegerade församlingen
blivit så gott som ensam om sitt förslag. Ett yrkande av mig vid interparlamentariska
unionens konferens sommaren 1924 om ett uttalande för
nämnda militärkommissions upphävande och ersättande med en civil kommission,
undansköts genom yrkandets hänvisning till närmare utredning.

Avrustningen i världen förhindras även såsom princip, så länge förbundet ej
uns i sin konstitution förordar en sådan ordning utan endast har minskning
av rustningarna på sitt program. Ett ytterligare hinder måste ligga däri, att det
överlämnas åt en uteslutande av militärer sammansatt kommission att leda arbetet
för nistningsininskningen. Det ligger i sakens natur, att med dylika militära rådgivare
kommer man icke ur stället. De kunna icke med kärlek omfatta
det mål, som det härvid gäller. Att anförtro en så viktig sak åt yrkesmilitärer
är väl att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Under debatten år 1924 i riksdagen om tredje huvudtiteln medgav dåvarande
utrikesministern, att här förelåg ett missförhållande. För avrustningsfrågan och
eu vägledning av detta kravs andliga innehåll måste uppenbarligen en sådan
spärrfästning häremot som den ifrågavarande kommissionen och liknande anordningar,
vilka kunna vara ägnade att allenast till skenet avlösa densamma,
icke vidare stillatigande få tolereras av en upplyst opinion. Att även svenska
folkets representation här stödjer sin regerings ansatser och, såsom det tillkommer
en folkopinion, uttalar sig för ett ännu klarare besked, synes vara av
omständigheterna påkallat.

Ett annat ännu farligare utanverk i motståndet mot en andlig djupplöjning''
av den europeiska statskonsten är utan allt tvivel folkförbundets kommission för
intellektuellt samarbete. Denna är nämligen satt såsom högsta vårdare av

16 Motioner i Första kammaren, Nr 170.

den andliga ledningen av förbundet. Den består företrädesvis av europeiska
vetenskapsmän, mest professorer. Åtminstone var så förhållandet ännu år
1923. Dess uppgift är, såsom namnet uppgiver, att i förbundets samlingssyfte
verka för ett samarbete mellan olika folkens intellektuella krafter. Människornas
inre röster säga oss dock, att detta icke är tillräckligt. I vanligt vardagslag
mena vi alla, att världen bör, såsom det gamla Asien och senast kristendomen
fordrade, styras »efter bästa förstånd och samvete».

Såsom vid senaste riksdag 1 skildrades, har kommissionen på ett utomordentligt
sätt uppenbarat sin inkompetens såsom andlig ledare mot ett fredsrike
genom att avvisa andarnas förbrödring medelst ett överkomligt världsspråk och
förklara moralisk uppfostran vara ett område som undflydde förbundet. Skildringarna
härom voro i korthet följande:

Förslag om världsspråket hade väckts inom förbundet av delegerade från
åtskilliga länder. En utredning hade därom gjorts av förbundets generalsekretariat,
vilken utredning utmynnade i ett förord. Frågan överlämnades därefter
till kommissionen för intellektuellt .samarbete, som yttrade följande:

»Kommissionen har ägnat mer än två sammanträden åt detta problem. Den
bestrider icke de fördelar, som skulle uppkomma genom allmänt antagande av
ett konstgjort hjälpspråk, men håller före, att alla dess bemödanden höra nedläggas
på utbredningen av de levande språken och den moderna litteraturen,
vilka företräda efter dess mening ett av de viktigaste medel att närma andarna,
att underlätta samförståndet mellan folken, med ett ord, att förverkliga folkförbundets
ideal. Man återfinner alla de nödvändiga beaktandena i detta ämne
uti protokollet över de sammanträden, som kommissionen ägnat åt en ingående
diskussion över frågan om ett konstgjort hjälpspråk.»

Detta beslut fattades med sex röster mot en, varjämte tre ledamöter avhöllo
sig från att rösta. Därmed har saken förfallit, och det anses nu, att den
ej kan komma upp annat än genom initiativ från en regering. Detta är ett
tröstlöst perspektiv, då regeringar merendels finna sig förhindrade att gå i
spetsen för något som är verkligen uppbyggande för folken.

Världspr åksfrågan är i grunden en moralisk angelägenhet. Det gäller att
sammanföra andarna inom folken och giva dem en utväg att kunna oavsett
samhällsställning få någon luft under vingarna till flykt utöver landgränserna.
Det är denna fråga, som »undflyr» kommissionen. Naturvetenskapen och dess
utgreningar — någon annan vetenskap gives väl knappast — befattar sig enligt
sin natur icke heller med moralen eller medkänslan. Vetenskapen, denna
stolta och oumbärliga insats i utvecklingen, står där inför en av sina begränsningar
åtminstone hitintills. Om dess sinnrika uppfinningar ställas i krigets eller
förödelsernas eller i det godas tjänst, det beror på samhällsordningen, människorna
cch även på vetenskapsmännen, vilka senare äro vanliga människor
eller sålunda något annat än vetenskapen.

Motion nr 146 i törsta kammaren 1921.

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

Kommissionen lull* härvid, ställd inför do stom mossornas hjälplöshet, räck!
dem ctf osmälthart livsuppehälle i stället för andligt bröd. Vad menar egentligen
kommittén med de »levande» språkens utbredning för främjande av folkförbundets
ändamål? Ingå däri, såsom ordalagen synas utvisa, alla de nu
talade språken, exempelvis även det svenska, och är det i tecknet av en sådan
babylonisk förbistring, som folkens umgänge skall kunna grundas? Eller kanske
lurar, såsom är begripligare, ett famlande mot vidgat europeiskt stormaktsvälde
över jordens övriga folk genom att påtvinga dessa såsom världsspråk icke
mindre än både franska, engelska och tyska, dessa tre krigsspråk skulle man
nästan kunna kalla dem. som gått i spetsen för så mycken ävlan, konkurrens
och olycka i världen?

Dessa tre »kulturspråk» skola således fortfarande tävla med varandra inom
varje främmande nation och där uppdela, icke mänskligheten, som ställes fortfarande
utanför, utan en liten privilegierad del av densamma uti trånga intresseområden.
Kommissionen säger sig vilja med nit inrikta sig pa detta
arbete, men tager intet initiativ därtill och kommer säkerligen icke heller att
kunna'' lägga två strån i kors för en så ofruktbar uppgift. Kommissionen framträder
här såsom en oreflekterad överklassinstitution utan känsla för de meniges
behov och möjligheter. Vad vill kommissionen skänka bönder, arbetare, tjänstemän
och oss alla i den stora vida världen? Och huru länge tror man sig
kunna hålla exempelvis de ryska, spanska och italienska språken utanför?
Lenin sade en gång till mig: vi hava redan tre världsspråk, och ryskan blir
det fjärde. Liknande anspråk från andra språk hava vid många tillfällen
framträtt.

För övrigt är det icke osannolikt, att denna utlovade propaganda för »de
levande språken» dock i själva verket avser propagerandet av hegemoni för
det franska språket, detta svåraste språk av alla, som i den övriga världen
aldrig kan höja sig annat än till ett privilegium för ett fåtal inom den burgnaste
samhällsklassen. När den väckta framställningen först diskuterades av folkförbundet.
höll den franske delegeraden Hanotaux ett tal riktat mot det gjorda
initiativet under hänfört framhållande av det franska språkets ärofulla traditioner,
som borde bevaras och gåvo världen vad den behövde. Detta anförande
hälsades inom församlingen med livliga applåder. Det har sagts mig, att kommissionen
för intellektuellt samarbete anses särskilt stå under franskt inflytande.
Förbundets beroende skymtar fram även här. Det skulle således utnyttjas till
att slå ett slag för det franska språkets privilegierade ställning såsom diplomaternas,
de internationella sammankomsternas och de utvaldas världsspråk mot
en befarad konkurrens och med totalt åsidosättande av folkens frigörelse pa
detta område. Vilken dålig tjänst gör icke den franska överklassen härmed
den franska nationen och den trygghet för framtiden, som denna nation med
så stort fog äskar, och vilken dock hotas mest genom ävlan efter ohållbara
privilegier.

Det personliga undgår slutligen icke att spela in. Medlemmarna i kommissionen
äro väl någorlunda insatta i ett eller flera av de tre härskande språken
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 3 sand. b3 höft. (Nr 170 173.)

18 Motioner i Första kammaren, Nr 170.

och erfara därför personligen intet behov av någon ny ordning. För min del
har jag alltid funnit, hurusom det är företrädesvis personer med större eller
mindre kunskap i något eller några av förenämnda tre språk, som genast
äro färdiga att utan närmare övervägande taga avstånd från ett förenklat
lättlärt språks upphöjande till världsspråk eller internationellt hjälpspråk, hur
man vill kalla det. De behöva det icke själva, och därmed är förmodligen
saken för dem avgjord, ty så litet känna vi för andra. Det egna intresset
förnekar sig icke ens i en sådan angelägenhet, där det ju knappast kan sägas
vara hotat.

Det finns emellertid ett enda sätt, på vilket, såsom kommissionen önskar,
en utbredning av alla levande språk och i synnerhet de största språken kan
komma till stånd, nämligen just genom antagandet av ett logiskt och lättlärt
världsspråk, som inläres i alla skolor. De menige i alla länder beredas först
därigenom tillfälle att taga arbetsanställningar i olika länder, de bliva med
andra ord i tillfälle att bilda sig genom utrikes resor och inhämtande tillika
av de besökta ländernas språk. Och den, som genom inhämtandet av ett lättlärt
världsspråk vunnit trygghet att kunna taga sig fram var som helst, kan
med större tillförsikt fördjupa sig efter eget val även i ett annat nationellt
språk än modersmål.

En annan upplysande episod ur åskådningssättet inom folkförbundets förenämnda
högsta instans för världens andliga vägledning, är följande ställningstagande
till moralisk vägledning (samvetspolitik).

Doktor Tchéou-Wei, delegerad för Kina, hade nämligen i delegeradeförsamlingens
andra kommission föreslagit samarbete mellan kommittén för intellektuellt
samarbete och den internationella kongressen för moralisk uppfostran
(1’éducation morale), som samtidigt höll sina sammanträden i Geneve sommaren
1923. Även detta förslag hänsköts till kommissionen för intellektuellt samarbete,
vilken därom yttrade:

»Kommissionen har varit enhällig i sitt beslut, att den icke kunde inlåta sig
på denna väg. Kommissionen giver sin hyllning åt kongressens uppgifter, åt det
ideella uppsåt, som besjälar den, men moralisk uppfostran är ett område, som
faller utom kommissionens räckvidd (»1’éducation morale est un domaine. qui lui
éckappe»). Den har för övrigt för ögonblicket ingen förbindelse med någon
kongress, och det är främst med vetenskapliga kongresser, som dylika förbindelser
böra inledas.»

Det är möjligt, att för förbundets kommitté för intellektuellt samarbete ej
erbjöd sig något skäl för samverkan med just den förenämnda kongressen om
moralisk fostran. Kongressens dagordning föranledde kanske icke därtill.
Kommitténs allmänna uttalande däremot om moralisk fostran såsom ett för
förbundet främmande ämne och vetenskapen såsom dess enda anförvant belyser
utomordentligt intresseväckande den intellektulla kommitténs psyke och dess
därav betingade syn även på världsspråksfrågan. En av Österns lärde, som ur
sitt lands tusenåriga traditioner insupit, att personlighetens kultivering är förutsättningen
för att kunna rätt styra staten och således även världen, föreslår

Motioner i Första kammaren, AV 170. 19

on samling europeiska lärde en samverkan med en kongress, som bygger på
samma uppfattning. De europeiska vetenskapsmännen, barn av Västerns materialistiska
läggning, sätta upp ett förvånat ansikte och åkalla vetenskapen
för att få en förevändning att undfly denna främmande åskådning.

Förbundets generalsekretariat meddelade i sin rapport bland annat att förbundets
representanter från Persien och Kina meddelat, att en omfattande
folklig rörelse utbreder sig i Asien för ett åstadkommande av ett internationellt
språk. På denna vädjan om en sammanknytning av de andliga förbindelserna
mellan folken svarar den av europeisk maktfullkomlighet bländade
kommissionen såsom sista ordet från förbundets sida, att det står var och en
fritt att lära sig ett levande språk, varmed rimligen menades franska, engelska
eller tyska. När en Österns representant för förbundet hemställer om något
intresse för världens moraliska uppfostran, så svarar samma kommission såsom
representant för den europeiska vetenskapen och utslagsgivande å förbundets
vägnar, att denna sak faller utom kommissionens räckvidd eller, för att begagna
en ordagrann översättning, den »schappar» från kommissionen (lui échappe).
En sådan tilldragelse ådagalägger, vilket övermäktigt inflytande folkförbundet
genom sina organ inrymmer även för de nationalistiska och intellektualistiska
europeiska föreställningar och hur väl en varm golvström av det gamla Österns
visdom och en levande folkmening i nutiden behöver beblanda sig med detta
kalla polarvatten för att någonting skall börja växa för folken.

Det måste rättvisligen erkännas, att detta icke är något fel begånget av
folkförbundet. Den är som sagt ett barn av de europiska regeringarna och
dessa i sin ordning redskap för den anda, som präglar det europeiska styrelsesättet.
Med den allmänna rösträtten har, märkligt att säga, folkets upplysning,
självständighet och inspiration för höga mål ställts snarare på avskrivning
i stället för att gå framåt. Vetenskapen saknar känning med behovet av
en upplyst folkmening och står främmande för samvetets ovetenskapliga värden.
Den siktar därför icke längre i sociala frågor än den europeiska politiken,
snarare ännu kortare. Den bör väl då icke sättas i ledningen för de ovägbara
värdena eller med andra ord för något, som ligger utanför dess möjligheter.

Belysande för denna intellektualismens otillräcklighet är en episod från interparlamentariska
unionens sammanträde i Bern sommaren 1924. På dagordningen
förelåg det gamla formuläret om parlamentarisk kontroll på utrikespolitiken.
En tämligen omöjlig sak numera tycker jag. Emellertid hade lösningen
av detta problem lagts i vetenskapens hand, och mer än en talare bugade
sig på förhand i vördnad för rapportörens, en sympatisk tysk professors i
statsrätt avgivna rapport i ämnet. Han föreslog åtskilliga uttalanden, av vilka
tyngdpunkten låg på, att inom varje parlament skulle finnas ett utrikesutskott
för kontrollens utövande. Resolutionsförslaget inleddes med ett av rapportören
föreslaget uttalande, att konferensen »ser i principen om en så långt som möjligt
utsträckt publicitet den bästa garantien för en internationell fredspolitik
och en samverkan mellan staterna».

Motioner i Första kammaren, Nr 170.

Häremot erinrades av mig om det sanningsenliga förhållandet, att i Sverige
hade man ett dylikt utskott och så omtöcknat av sekretess, att endast dess
sexton ledamöter fingo veta något. Samtliga övriga riksdagsmän och hela
folket höllos i fullständig okunnighet. Detta kunde väl icke vara den »största
möjliga offentlighet». Det föreslogs av mig ett tillägg till resolutionen i syfte
att utrikesutskottet borde avgiva rapport till sina uppdragsgivare, föra protokoll
över sina förhandlingar samt ej annat än i trängande fall vara bundet av
tysthetsplikt.

Vetenskapen, företrädd av rapportören, rynkade ögonbrynen och förklarade
att tillägget gick alldeles för långt. Den »största möjliga publicitet» för
svenska folket utmynnade således i att högst sexton personer fingo veta någonting.
Känslan för det orimliga i en sådan slutsats ligger emellertid på det moraliska
området och undflyr därför vetenskapen. Med-rapportörens förklaring var som
vanligt saken avgjord. Tilläggsförslaget förkastades av konferensen. En tysk
riksdagsman sade mig enskilt, att hans erfarenhet från tyska riksdagen också
verificerade mitt förslag.

Någon tid efteråt skildrade jag vid några möten med lantfolk i Jämtlands
och Ångermanlands avlägsna bygder objektivt bland annat denna saks behandling
och utgång i konferensen. Det var sällsamt att höra, huru denna publik
ibland spontant log över motsägelserna mellan dikt och verklighet. Även i
det nu skildrade ämnet skrattades det i bygderna upp emot de svenska lappmarkerna
över »den största möjliga offentlighetens» innebörd inför en europeisk
aeropag, över det vetenskapliga och interparlamentariska berget, som födde en
råtta. Ty, såsom Laotse konstaterade för nära tretusen år sedan: »De som
äga den sanna insikten höra ej till de högt lärde; de som äro högt lärde sakna
den sanna insikten». Eller som det berömda uttalandet om 1848 års
trankfurterparlament klagar: hundrafemtio professorer, fädernesland, du är
förlorat!

Emellertid även västerlandets barn hava en själ, som i hävderna manifesterat
sig på ett strålande sätt i sanningsvittnenas och martyrernas lidanden under
förtrycket. Den bidar blott sin tid. Den förväntar den stora upptäckten av
källsprånget under det myckna gruset.

\ i kunna då, på ett helt annat sätt än nu, gorå bruk av vår aktivitet, vår
slagkraft, vår organisationsförmåga, vårt vikingalynne, vår trängtan att omfamna
hela världen. När kraften av en själ, utrustad med dessa egenskaper,
kommer tillbaka till Östern såsom erövrare, skall även där denne senare mottagas
såsom jämlike och den verklige befriaren.

Utan en självständig och inspirerad folkmening äventyrar dock Europa, att dess
funktionarism kommer med företrädesvis dödfödda fredsfoster. Tiden eller liemannen,
såsom man ock kan kalla den, är emellertid en stor reformator. När
en generation gått bort med sina vanskligheter och förvillelser och gjort vad
den kunnat, tar en ny tidsålder vid för att göra sitt bästa. Vägen går »per
aspera ad astra > genom vidriga öden mot stjärnorna.

Motioner i Första kammaren, Nr 170. 21

Under väntetiden vilar det emellertid på var man att göra vad han kan, och
därför hemställes med stöd av förenämnda motivering nu till en början,

att riksdagen ville, såsom en grundval för freden och
Sveriges deltagande i en nyorganisering av nationernas
förbund, hos regeringen framhålla och förorda den politiska
angelägenheten, att i förbundets grundsatser och
praktik nationernas självbestämningsrätt och särskilt de
österländska folkens berättigade strävan efter frigörelse från
Europas hegemoni icke får, såsom senast skett i Genéveprotokollet,
betraktas såsom en »inre angelägenhet» för
den härskande staten utan i högsta grad måste vara en
internationell rättsfråga vid äventyr, att lösningen eljest
kommer genom ett nytt världskrig.

Stockholm den 22 januari 1925.

Carl Lindhagen.