Motioner i Första kammaren, Nr 157
Motion 1928:157 Första kammaren
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
1
Nr 157.
Av herr Möller m. fl., om arvsskattens utbyggande och omformande
för åvägabringande av en begränsning av de stora förmögenheterna
m. m.
Ett folks välstånd är oupplösligt knutet samman med dess förmåga att
på ett effektivt sätt göra bruk av sina naturliga rikedomskällor, av
människornas duglighet och landets naturtillgångar. Att ökad produktion
bildar grundvalen för ökat välstånd, är en sanning, som vi numera inte
löpa någon fara att förbise. Den får emellertid inte göra oss blinda för en
annan sanning, som har anspråk på lika stor uppmärksamhet, att nämligen
ökad produktion betyder högre välstånd för hela folket, endast om det
gemensamma arbetets avkastning blir på ett rimligt sätt fördelad. Eu
ökning av den samlade »nationalinkomsten» eller den samlade »nationalförmögenheten»,
behöver alltså inte med nödvändighet betyda en ökning
av välståndet. Rikedomsökningen kan vara begränsad till ett mindretal
inom folket och de stora, breda folklagren leva kanske i värre fattigdom än
förut. Men även om flertalets ekonomiska villkor hållit sig oförändrade,
medan ett litet fåtal njuta frukterna av en ökad produktion, är det mer än
tvivelaktigt, om man med rätta kan tala om en ökning av välståndet i
landet. Välstånd är alltid relativt. Fattigdom och rikedom, umbäranden
och överflöd äro inga fasta och oföränderliga kvantiteter. Allt beror här
på en jämförelse. En jämförelse med hur andra ha det, vilka möjligheter
som erbjudas genom storleken av hela produktionsresultatet. Fattigdomen
fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då
den dagligen kan jämföras med andras överflöd, och om den framstår
såsom onödig, såsom ett tillfälligt resultat av sådana anordningar i samhällslivet,
som kunna ändras.
Det är från synpunkter av nu anförda slag, som den mycket ojämna fördelningen
av egendom och inkomster i våra moderna samhällen utsättes för
en ständig och ständigt växande kritik. Denna kritik kommer inte enbart
från socialister, som »i den ekonomiska jämlikheten» söka en av riktlinjerna
för sitt arbete på samhällets omdaning. Den ljuder ofta med lika
stor skärpa från klart liberala kretsar, som i en jämnare fördelning av
egendomen och ett avskaffande av det egendomslösa »proletariatet» se den
enda utvägen att rädda samhället från socialistiska experiment. Genom att
göra alla delaktiga i äganderättens förmåner hoppas man kunna återskänka
principen om enskild egendom såsom bästa grundval för samhällslivet den
aktning, som håller på att försvinna hos de egendomslösa klasserna under
Bihang till riksdagens protokoll 192S. 3 samt UO häft. (Nr 157—158.) 1
2 Motioner i Första kammaren, Nr 157.
deras kamp mot ett ekonomiskt maktägande fåtal. Även inom stora
konservativa folklager i besittning av måttliga mängder egendom torde
man inte i princip stå främmande för den tankegång, som en gång tog sig
uttryck i lord Bacons drastiska ord: Det är med rikedomen som med
gödsel, den är inte nyttig om den inte blir spridd.
De medel, som redan kommit till användning eller som allvarligt övervägas
vid strävandet att minska klyftan mellan rika och fattiga, äro av
många olika slag och kunna här endast i korthet antydas. All socialpolitik
har under vissa förhållanden en dylik tendens. I den mån kostnaderna för1
olika slag av försäkringar och sociala åtgärder i övrigt betalas av medborgare
i ungefär samma ekonomiska villkor som de, vilka åtgärderna
komma till godo, är det hela en art av självhjälp genom samhällets förmedling.
De fattiga hjälpa varandra. Men i den mån kostnaderna tagas
ut genom beskattning i sådan form, att de bättre ställda samhällsgrupperna
betala mera och i förhållande till sin inkomst, innebär anordningen en
överflyttning av tillgångar från rikare till fattigare folklager och har alltså
i någon utsträckning en utjämnande verkan. Det medvetna syftemålet är
emellertid begränsat till att hålla de sämst lottade över vattnet, att inte
låta dem sjunka under ett minimum av »välstånd», till en sådan grad av
fattigdom, som en bestämmande allmän opinion skulle anse outhärdlig och
oförenlig med sina föreställningar om humanitet. Någon strävan att
minska klyftan genom att minska de rikas rikedomar föreligger i detta fall
icke. Vissa andra åtgärder från samhällets sida ha då snarare en tendens
att verka utjämnande, visserligen inte på egendomens men inom vissa
gränser på inkomsternas fördelning. En »demokratisering» av uppfostran
och yrkesutbildning kan knappast undgå att göra tävlingen inom de bättre
betalda yrkena mera livlig och minska den knapphet på arbetskraft med
en lång och dyrbar utbildning, som blir följden, om hela kostnaden för en
dylik utbildning måste bäras av den enskilde eller hans föräldrar. Med
vår nuvarande fördelning av inkomster och förmögenhet skulle antalet »väl
utbildade» säkerligen vara avsevärt mycket lägre, om samhället inte på
olika sätt jämnade vägen för »mindre bemedlade». Den utveckling på
detta område, som redan försiggått, torde väsentligen ha drivits fram av
en önskan att låta samhället tillgodogöra sig den »naturliga begåvning»,
som måste antagas vara för handen även inom de fattigare befolkningslagren.
Men även om man inte ofta medvetet sökt att på detta sätt pressa
ned priset på den »väl utbildade» arbetskraften har dock resultatet i viss
utsträckning blivit en utjämning, och tendensen bör utan tvivel kunna bli
ännu starkare markerad, om anordningar träffas för att ytterligare undanröja
de fortfarande mycket starka ekonomiska hindren för de uppväxande
generationerna att få en mot sina naturliga anlag svarande utbildning.
På ingen av dessa vägar gör man emellertid direkt något angrepp mot
den ojämna fördelning av förmögenheten, som sedan också avspeglas i den
ojämna fördelningen av inkomsterna. Endast i den mån socialpolitikens
Motioner i Första kammaren, Nr 157. 3
och uppfost ringspolitikens kostnader täckas av skatter, som nämnvärt motverka
eu anhopning av förmögenhet, ha vi redan kommit inpå det område, som i föreliggande
motion utgör föremål för uppmärksamhet. Vad motionärerna här
nedan komma att föreslå, är nämligen eu utredning av det sätt, varpå en av våra
skatter, skatten på arv, skall kunna utbyggas och omläggas för att tjäna som
medel att begränsa de stora förmögenheterna, åtminstone i den mån de
inte äro frukten av'' ägarnas egen företagsamhet och sparsainhet. Om vi
här inskränka oss till att ta i betraktande just arvsskatten, beror detta inte
därpå, att vi avvisa andra medel att nå fram till samma mål. Den ena
framstegslinjen utesluter inte den andra. Men frågan om t. ex. vår
progressiva inkomst- och förmögenhetsskatt och möjligheterna att ta dem i
bruk för samma syfte får upptagas i i annat sammanhang. Och åtskilligt
talai föi att kravet på en utjämning av de mest skärande olikheterna i
ekonomiskt hänseende lättast vinner anslutning, om man knyter an vid det
förvärv av'' rikedom utan egna samhällsnyttiga insatser, som arv av förmögenhet
innebär. Det samhällsproblem motionärerna härmed tagit upp
är stort; de invändningar, som säkerligen från en del håll komma att
göras, förtjäna att upptagas till granskning; de praktiska metoder, som
förordas vid arvsskattens utbyggande, behöva närmare förklaras, missförstånd
av'' syftet och den praktiska innebörden böra så vitt möjligt förebyggas.
Omfånget av den följande motiveringen finner häri sitt försvar.
I.
Den faktiska fördelningen av förmögenheten i vårt land och i en hel
rad andra länder, kan i de stora dragen anses vara känd. Och olikheten
i förmögenhetshänseende mellan rika och fattiga behövde icke belysas, om
inte här som i många andra fall vanan trubbade av våra känslor även
inför det oerhörda. Den bäst kända beräkningen för Sverige är den av
I. Flodström verkställda, gällande år 1908. I sammandrag — efter Silverstolpe
Svenskt näringsliv sid. 181 — av följande utseende.
Medelbelopp kronor
17,300 och högre .........
2,500 t. o. m. 9,800 ...
265 t. o. m. 1,370 ...
Summa
Antal förmögenlieter
133,500 6 proc.
533,000 26 »
,409,500 68 »
,076,000 100 proc.
Summa förmögenhet
8,227 milj kr. 71 proc.
2,786 » » 24 »
584 » . » 5 »
11,597 milj. kr. 100 proc.
Tyvärr ha vi mgen jämförlig beräkning för senare datum. Statistiska
centralbyråns utredningar på grundval av folkräkningen 1920 upptar endast
626,431 förmögenhetsägare mot över 2 miljoner år 1908, naturligtvis
beroende därpå att för år 1908 gjorts ett försök att komma åt även förmögenheten
i lösöre, vilken alls inte ingår i de på deklarationerna byggda
siffrorna för 1920. Det sistnämnda året borde ha funnits omkring 2,300,000
»förmögenheter», om dessa ökats i samma takt som folkmängden, vilket
Egendomens
fördelning i
Sverige och
vissa andra
länder.
4
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
betyder att folkräkningens siffror 1920 praktiskt taget motsvara endast
»överklassen» och »medelklassen» i den på Flodströms siffror grundade
sammanställningen. Vill man söka ta med de i 1920 års siffror icke upptagna,
över halvannan miljon, och vill man för säkerhets skull anse dem
icke helt egendomslösa — ge dem t. ex. i genomsnitt de 700 kronor, som
de tre lägsta grupperna uppvisa i en av lagberedningen meddelad statistik
för 1919 och 1920 — får man med utgångspunkt i folkräkningens uppgifter
följande bild av fördelningen 1920.
De 6 proc. skulle äga 70 proc.
» 22 » » » 23
» 72 » » •» 7 »
Bilden överensstämmer alltså med den från 1908 så nära som möjligt.
Det finns ingen anledning att här diskutera de fel, som kunna vidlåda
beräkningar av detta slag rörande den svenska nationalförmögenheten och
dess fördelning. Den enda i detta sammanhang väsentliga frågan är om
siffrorna i allra grövsta drag återspegla verkligheten. Och att så är fallet,
kan ingen betvivla, som sett hur nära dessa beräkningar för vårt eget
lands del stämma överens med liknande för andra länder med någorlunda
samma sociala struktur. För korthetens skull anföres här endast en sammanställning
av den amerikanska statistikern W. I. King1 med siffror
för Tyskland, Frankrike, England och Förenta staterna. De tyska siffrorna
gälla egentligen Preussen och de amerikanska närmast staten Wisconsin.
Man anlprlninfT finnes att anse dem typiska för de större områdena. King
delar upp förmögenhetetsägarna | i fyra grupper. | De fattigaste | - 65 | pro- | |
cent —, lägre medelklass — 15 | procent —, högre | medelklass | - 18 | pro- | |
cent — och de rikaste — 2 procent. Tabellen Av belolkningen | får | då följande utseende. | |||
65 proc. Fattigaste .................... | Preussen 1908 | av | egendomen | 4.9 | proc. |
» » » ................... | Frankrike 1909 | » | » | 4.3 | » |
» » » ..................... | England 1909 | » | » | 1.7 | » |
» » » ................... | Wisconsin 1900 | » | » | 5.2 | » |
15 proc. Lägre medelklass | Preussen 1908 | » | » | 5.5 | » |
» » » » ........ | Frankrike 1909 | » | » | 5.6 | » |
» » » » ......... | England 1909 | » | » | 2.9 | » |
» » » » ......... | Wisconsin 1900 | » | » | 4.8 | » |
18 proc. Högre medelklass | Preussen 1908 | » | » | 30.6 | » |
» » » » ......... | Frankrike 1909 | » | » | 29.4 | » |
» » » * ......... | England 1909 | » | » | 23.7 | » |
» » » » ......... | Wisconsin 1900 | » | » | 33.o | » |
The Wealth and income o! the people of the United States. 1919.
Motioner i Första kammaren, Nr li>7.
Av befolkningen
2 proc. Rikaste ........
Preussen 1908 av egendomen 59.o proc.
» » »
» » »
» » »
»
»
»
Frankrike 1909 » » 60.7 »
England 1909 » » 71. < »
Wisconsin 1900 » » 57.o »
Likheten mellan de olika länderna är mycket mera slående än den
mindre avvikelse, som på en enda punkt föreligger. Ett gammalt industriland
som England, ett relativt nytt som Tyskland, ett land med jordbruk
i den omfattning, som fallet är med Frankrike, och ett, land som nyligen
upphört att vara kolonialland som Förenta staterna, alla visa de vid
ena polen en klass av egendomslösa, här räknad till ~!s av befolkningen,
och vid den andra polen 2 procent rika, som mellan sig fördela från avsevärt
mer än hälften upp till nära 3/i av hela förmögenheten. De populära
föreställningarna om det jämnt fördelade välståndet i ett småborgareoch
småbondeland som Frankrike vinner intet stöd hos siffrorna. Frankrike,
Tyskland och Förenta staterna skilja sig i intet avseende från varandra.
Däremot kan det inte anses för en tillfällighet, att England visaren
utpräglad större andel för de 2 procent rika. Det bör hänga samman
med den gamla engelska testamentsfriheten och önskan att hålla samman
förmögenheten av fast egendom hos den äldste sonen. Anhopningen även
av jordegendomen hos ett litet antal familjer i England måste vara den
väsentliga orsaken till avvikelsen från länderna på den europeiska kontinenten
och Amerika med deras starka bondebefolkningar.
Den, som möjligen tror, att sådana grundläggande faktorer i samhällslivet
som egendomsfördelningen undergå snabba växlingar och pekar på
att de citerade undersökningarna gälla 20 år gamla förhållanden, kan till
jämförelse studera en undersökning för England 1920 —1921 av nationalekonomen
Henry Clay. Den ger följande resultat.
76.2 6 proc. av befolkningen ägde 7.6 proc. av förmögenheten
22.12 » » » » 28.i » » »
1.62 » » » » 64.3 » » »
Vill man för jämförelse med den ovan anförda svenska sammanställningen
ta ut de 6 procent förmögnaste i England, faller på deras lott
81.5 procent mot de 70 å 71 procent i Sverige, en märkbar skillnad visserligen
men inte av den art, att den nära släktskapen mellan samhällstyperna
kan bli föremål för tvivel. Tar man även för Sveriges del de
2 procent mest förmögna, kommer man år 1920 till någonting mellan 50
och 55 procent av förmögenheten.
Då man emellertid finner att dessa 2 procent eller nära 2 procent rika
innefatta alla egendomsägare ända ned till så måttliga förmögenheter
som i Sverige 50,000 kronor och i England 90,000 kronor, kan det ha ett
6
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
Går utvecklingen
mot
jämnare fördelning?
-
visst intresse att fråga efter andelen hos de »verkligt förmögna» var man
nu vill sätta denna gräns. För Englands del blir svaret enligt Clay, att
48,800 förmögenhetsägare av 17,700,000 alltså 0.28 procent ägde 38.5 procent
av all engelsk egendom. De minst förmögna i denna grupp äro
ägare av så nära en halv miljon kronor. Och om folkräkningens siffror
för Sverige läggas till grund, utfyllda på ovan angivet sätt, skulle 7
å 8,000 förmögenhetsägare, de minsta med 200,000 kronor vardera, eller 0.3 3
procent av alla få på sin lott över 30 procent av den samlade nationalförmögenheten.
Genomsnittet av förmögenheten hos dessa verkligt rikaUlir för
Sveriges del 630,000 kronor och för Englands 1.6 å 1.7 miljoner kronor.
II.
Till de nu anförda siffrorna behöver icke fogas någon omfattande utläggning.
Det enda, som kunde minska deras beviskraft för det syfte de
här äro avsedda att tjäna, vore uppenbarligen om det kunde göras sannolikt,
att denna ojämna egendomsfördelning hade sin grund i rent tillfälliga
orsaker, att den visserligen vore utmärkande för en hel råd samhällen
under ett visst stadium i deras ekonomiska utveckling, men att
detta stadium kunde anses för relativt snabbt övergående och att redan
tydliga tecken till en utjämning vore att iakttaga under de ekonomiska
krafternas eget fria spel och utan varje ingripande från statsmakternas
sida. En dylik optimistisk uppfattning framföres visserligen gång efter
annan i den offentliga diskussionen från sådana håll, där man ryggar
tillbaka för att försvara den nuvarande fördelningen såsom »rättvis» eller
»önskvärd» eller »nödvändig», men där man samtidigt icke vill släppa
idén om det ekonomiska samhällslivets förmåga av »självläkedom» och
därför avvisar tanken på att reglera egendomens fördelning genom åtgärder
från det allmännas sida. Men några verkliga fakta till stöd för
denna tro ha vi aldrig funnit anförda, och allt man känner om förmögenheternas
fördelning i ett land vid olika tidpunkter talar bestämt däremot.
Uppenbart är att skillnaden mellan rika och fattiga, härskare och behärskade,
utgör ett genomgående drag i det allra mesta vi känna av
mänskliga samhällens historia. Yi ha ingen anledning att uttala någon
mening om, var eller när denna olikhet varit störst. Men om vi hålla
oss till de västerländska samhällenas historia under den tid, som förflutit
sedan den industriella revolutionens första genombrott, är det svårt
att undandra sig slutsatsen att de faktorer, som vidgat klyftan mellan
fattiga och rika, varit starkare än de, som verkat i utjämnande riktning.
De ekonomiska krafter, som gett storindustrien med dess egendomslösa
lönarbetare en alltmera dominerande ställning gentemot bondejordbruk
och hantverk, måste genomgående ha förskjutit tyngdpunkten från ett
Motioner i Första kammaren, Nr 157. 7
äldre samhälle med någorlunda jämnt fördelad egendom till ett nyare
med mycket skarpare motsatser i förmögenhetshänseende.
Där de förut anförda siffrorna om egendomens fördelning gälla skilda
tidpunkter, såsom för England och Sverige, finner man intet tecken till
utjämning. Huruvida det lilla fåtalet mycket rika i sina händer samla
en allt större del av hela nationalförmögenheten, är ett omtvistat spörsmål,
som i detta sammanhang icke behöver diskuteras. Att så sker under
vissa förhållanden, då den storindustriella produktionsformen tränger fram
torde vara säkert. Men vissa fakta synas tyda på att fördelningen därefter
kan hålla sig mycket konstant. Ungefär av den typ, som siffrorna
från Tyskland, Frankrike och Förenta staterna voro ägnade att belysa.
För vårt ändamål är det i alla händelser tillräckligt att konstatera, att en
utveckling till större jämlikhet ifråga om förmögenhetens fördelning icke
kan iakttagas i våra moderna samhällen med ett ekonomiskt liv grundat
på enskild och ärftlig egendom samt mer eller mindre fri konkurrens.
Den utveckling i motsatt riktning, som de allra sista åren enligt vissa
påståenden skulle försiggå i Förenta staterna, torde man tryggt kunna
lämna ur räkningen. Att den kunnat tilldraga sig så stor uppmärksamhet,
utgör egentligen ett starkt vittnesbörd för uppfattningen, att lönarbetarna
praktisk taget bilda en klass av egendomslösa. Det man med
förvåning iakttagit i Amerika, är nämligen ingenting annat än att vissa
relativt väl avlönade arbetaregrupper börjat placera sparmedel i aktier
och obligationer, särskilt på sina arbetsgivares uppmaning och med hjälp
av vissa speciella anordningar i de företags aktier, där de själva arbeta.
Det finns ingenting, som tyder på att dessa sista år därför medfört någon
ändring i den typiska fördelningen av förmögenheten, varom ovan talats.
De summor, som uppgivas för dessa arbetares aktieinnehav verka visserligen
i första ögonblicket imponerande, då de räknas i hundratals miljoner
dollars. Men vår vana att i ett litet land röra oss med relativt
låga siffror får inte komma oss att glömma omfattningen av Förenta staternas
industri och de däri nedlagda kapitalen. Som det vill synas tillförlitliga
beräkningar ge vid handen, att hela den procentuella andel i
industriens kapital, som dessa placeringar av »arbetare» representera,
torde begränsa sig till omkring 5 procent. Någon förskjutning kan man sålunda
inte tala om vare sig i fråga om äganderätt eller inflytaude. Men därtill
kommer såsom en ofta förbisedd men alldeles väsentlig omständighet,
att de nya aktieägarna ingalunda i gemen äro vad vi bruka kalla »arbetare».
Alla uppgifter om den nya »ekonomiska revolutionen» stamma
från företagen själva, och de lämna endast i rena undantagsfall upplysning
om hur aktieteckningen fördelar sig mellan arbetare och tjänstemän
i olika grader. Uppgifterna tala endast om »anställda» och bland dessa
ingå veterligen avlönade funktionärer upp i de allra högsta graderna.
Men att bolagsdirektörer bli aktieägare i företag, som de förvalta, är
ingen nyhet. Man får sålunda med all säkerhet reducera de 5 procent ytter
-
8
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
Den nuvarande
egendomsfördelningen
kan
icke försvaras.
ligare, kanske synnerligen kraftigt, innan man når till kärnan i omvälvningen.
Den har tydligen inga sådana dimensioner, att slutsatserna
ovan ens för Amerikas del behöva på något sätt modifieras.
III.
Redan inledningsvis har den kritik blivit antydd, som kan riktas mot
den ojämna fördelningen av egendomen i våra samhällen. Det försvar,
som möter, är av mycket växlande slag och kan här endast i de stora
dragen tas upp till behandling. Den ena försvarslinjen är rent ekonomisk.
De, som hålla den, förneka inte, att ur många synpunkter en jämnare
fördelning av såväl egendom som inkomster är i hög grad önskvärd.
»I och för sig» anses det klart, att samhällets tillgångar, när de nu faktiskt
äro begränsade, räcka längst, d. v. s. tillfredsställa behoven bäst,
om de fördelas så jämnt som möjligt. Detta gäller naturligtvis i främsta
rummet inkomsterna, som konsumeras, men eftersom den ojämna egendomsfördelningen
ger till resultat en ojämnare inkomstfördelning, än
annars varit nödvändig, blir även en jämnare egendomsfördelning från
denna synpunkt »i och för sig» något önskvärt. Tyvärr, säger man emellertid,
komma vi på det ekonomiska området icke långt med sådana »i
och för sig», eftersom allt får ses i ett sammanhang. Och en jämnare
fördelning kan ha en sådan inverkan på hela produktionens effektivitet,
den kan så starkt minska hela avkastningen, som skall delas, att för den
fattiges bästa ingenting har vunnits. Den fattige har ingenting vunnit,
om man inte som vinst vill räkna nöjet att se den förut rike ha det
sämre. Man skulle kanske med Bernhard Shaw kunna tillägga, att den
fattige på det viset i alla händelser bleve fri från frestelsen till avundsjukans
synd, men hela den ekonomiska sidan av saken och diskussionen
av de i mycket onödiga bekymren för följderna av en större ekonomisk
jämlikhet behandlas lämpligare i ett annat sammanhang, då de praktiska
metoderna för utjämning bli föremål för granskning. Farhågorna motiveras
nämligen oftast med en hänvisning till hur nyttiga eller nödvändiga
de stora rikedomsägarna äro såsom »automatiska kapitalbildare», och
hur svårt det måste vara att få lika mycket »sparat» vid en jämnare fördelning
av egendom och inkomster. Uppenbart är att denna fråga inte
kan bedömas utan att man vet, på vad sätt begränsningen av de stora
förmögenheterna skall företagas och vilka åtgärder till kapitalbildningens
tryggande, som samtidigt kunna vidtagas.
I detta fall förefinnas i alla händelser en för de olika meningsriktningarna
gemensam utgångspunkt. Produktionens intressen få inte lämnas ur
räkningen. Och diskussionen blir ett praktiskt vägande av olika medel
och möjligheter. Så gynnsamt ligger inte saken, då en större ekonomisk
jämlikhet blir föremål för meningsbyte ur andra synpunkter. Ur mora
-
Motion er i Första kammaren, Nr 157. <)
liskst, kulturella eller dylikt. Där får man ofta nöja sig med att konstatera
oenigheten utan möjlighet att föra parterna närmare varandra. Och
då eu riksdagsmotion inte synes vara den lämpliga platsen för en ingående
diskussion av moralens eller hela kulturens problemer, får det vara
nog att ange vår egen ståndpunkt. Den, som avvisar tanken på en utjämning
av förmögenheten, därför att han anser olikheten ur moralens
eller kulturens synpunkt önskvärd, kan icke föra någon fruktbar diskussion
med den, som finner jämlikheten självklar. Hur motsatserna stöta
samman, belyses enklast med ett par citat. I en skrift om konservatismen
tar författaren lord Hugh Cecil i följande rader ståndpunkt till idén att
minska klyftan mellan rika och fattiga genom att minska de rikas rikedomar:
»Det
är icke ur vägen att påpeka, att liksom det icke kräves av rättvisan,
så är det icke heller lämpligt att eftersträva en stor ombyggnad av
samhället, varigenom personers förmögenhet skulle bli mera utjämnad —
eller med andra ord: blott eu sida av denna förmögenhetsutjämning kan
erkännas vara till fördel för samhället. Att göra folk rikare är tvivelsutan
nyttigt och riktigt, men egendomligt nog är den meningen förhär-,
skande, att det är lika lämpligt och nyttigt att göra mycket rika personer
fattigare. Nu är jag övertygad om att denna tankegång är vilseledande.
Säkerligen är det högst önskvärt att fattiga människor bleve rikare, att
armod och umbäranden kunde omöjliggöras, och att i vart hushåll skulle
finnas icke blott nog att leva på, utan även nog att skänka trevnad och
trygghet i tider av ohälsa, lämpliga fridagar och andra livsintressen än
idel släp och slit. Men medan en var måste önska med konung Henrik IV
av Frankrike, att var bonde skulle ha sin höna i grytan och att fattigdomen
med tiden skulle bli allt mindre hård och alltmer sällsynt, synes
det mig likväl icke vara lika riktigt att den mycket förmögne samtidigt
skulle småningom utplånas ur samhället. Tvärtom synes det ligga mer i
samhällets intresse, att det finnes mycket rika personer, än att det skulle
finnas bara måttligt förmöget folk.»
Varefter följer ett par sidors utläggning av det goda, som följer med
att somliga människor ha t. ex. 1,800,000 kronor om året och inte bara
jämnstruket välstånd vid 90,000 kronor. Det är ett försvar för den aristokratiska
och »generösa» människotypen, som stora rikedomar anses ha
särskild förmåga att skapa. Att Hugh Cecil närmast haft jordägande
rika i tankarna, får väl anses givet, och som motpol kan därför tas ett
citat, som också syftar på äganderätt till jord och härrör från en annan
engelsman, lika varm kristen som Hugh Cecil för övrigt — och lika utpräglad
motståndare till socialismen, nämligen G. K. Chesterton. Citatet
har fördelen att vara mycket kortare, men lika uttrycksfullt:
»Det är en negation av egendomen, att hertigen av Sutherland äger
alla gårdarna på sitt gods, lrksom det vore en negation av äktenskapet,
om han hade alla våra hustrur i ett harem.»
10
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
Släktskapen är trots alla olikheter omisskännlig med den anda, som
talar ur de bekanta orden i Marx’ och Engel’s kommunistiska manifest:
»I förskräckens över att vi vilja upphäva privategendomen. Men i edert
bestående samhälle är privategendomen redan avskaffad för nio tiondedelar
av dess medlemmar. Den existerar just därigenom, att den icke existerar
för nio tiondedelar. I förebrån oss alltså att vi vilja avskaffa en egendom,
som har till nödvändig förutsättning, att det stora flertalet i samhället
skall vara egendomslöst. I förebrån oss med andra ord, att vi vilja avskaffa
Er egendom. Ja, det är just vad vi vilja.»
Med de många siffror i minnet om antalet »fattiga», som tidigare blivit
anförda, finge vi väl säga sju tiondedelar av befolkningen i stället för nio.
Det väsentliga för vårt syfte är att erinra om att i denna motsättning mellan
egendomslösa lönarbetare och mer eller mindre förmögna kapitalägare ligger
ursprunget till klasskampen, ursprunget till »den sociala frågan», ursprunget,
direkt eller indirekt, till en rad av de svåraste problem, som våra moderna
samhällen bli ställda inför. Först om man fått ögonen öppna för denna
sida av saken, förstår man hela innebörden av diskussionen om den ojämna
egendomsfördelningen. Det är inte bara en fråga om kvantiteter, om mängder
av egendom. Därför är det också ofruktbart att söka mota den fattige
lönearbetarens kritik med en hänvisning till hela nationalförmögenhetens
begränsade omfattning. I det föregående har inte heller någon större
uppmärksamhet ägnats åt frågan om, hur stor hela den förmögenhet är,
som faller på det rikaste fåtalet, och vad det skulle betyda för de fattigas
årliga inkomst med en jämnare fördelning. Denna fråga är alls inte
betydelselös och det går inte att avfärda den med en hänvisning till de
få procent, varmed en arbetares inkomster skulle höjas genom en andel i
kapitalets avkastning. De bittra striderna på arbetsmarknaden föras ofta
om en höjning eller sänkning av arbetslönen på mycket få procent. Men
denna kvantitativa sida får inte skymma undan det ändå mera väsentliga.
Egendom och rikedom betyder inte bara så och så många hundra eller
tusen kronor mera i inkomst, egendomslöshet betyder inte bara så och så
många hundra eller tusen kronor mindre. Egendom betyder också att
man bestämmer över vad arbete som får göras. Egendomslöshet betyder
att man får arbeta, om ägaren tillåter. Makten över samhällets hela produktionsapparat,
rätten att avgöra om den skall utnyttjas, hur och i vad
mån, allt detta, som bokstavligen gäller livet för alla medborgare, tillkommer
förmögenheternas ägare. Från dessa avgöranden är den egendomslöse
utesluten.
Att det inte bara är socialister, som finna detta tillstånd ohållbart och
söka efter medel att ändra det, har redan förut blivit omnämnt. Inom
olika länder torde i växande antal finnas meningsfränder till de engelska
liberaler, som i en utjämning av de mest skriande motsättningarna mellan
rika och fattiga, se en av sina främsta uppgifter. Det har sitt intresse
att erinra om hur man på sådant håll kan uttala sig om det nuvarande
Motioner i Första hammaren, Nr 157. 11
tillståndet, och det må därför tillåtas att till Övriga citat foga ännu ett
ur ett föredrag vid den liberala sommarskolan 1926 av H. I). Henderson.
H. är en känd nationalekonom för övrigt redaktör för den liberala veckoskriften
The Nation. Uttalandet får här sin lämpliga plats även därför
att Henderson tar upp till bemötande vissa tankegångar, som söka knyta
samman kulturens intressen med den ojämna egendomsfördelningen. Framställningen
inledes på följande sätt:
»Den ytterliga ojämnheten i förmögenhetens fördelning är den huvudsakliga
källan till det vi kalla ’den sociala, oron’, detta tillstånd av latent
klasskamp, som är grundtonen i våra moderna industriella samhällen. Det
finnes naturligtvis andra bidragande orsaker. Många arbetare äro missnöjda
med sin ställning i arbetet, de tycka inte om att vara underkastade
arbetsgivarens absoluta envälde, de tycka inte om att bli behandlade bara
som ''hands’ eller som så många kuggar i en maskin, och de komma med
oklara krav på ett nytt system, som skall ge större utrymme för deras
duglighet. Klagomål höjas också över arbetarens osäkra ställning, i skuggan
av fruktan för arbetslöshet, över dåliga bostadsförhållanden och så vidare.
I England har dessutom den långvariga depressionen i våra stapelindustrier,
kol och järn, på sista tiden skapat ett bittert misstroende till våra
industriledares kompetens. Men den sociala oron skulle icke vara en
fruktansvärd företeelse, om den vore begränsad till missnöjesanledningar
som dessa. Steg kunna tagas för att möta dessa klagomål. Våra företags
ledning kan bli mera upplyst och tillmötesgående och effektiv, planer
kunna sättas i verket för att ge arbetarna en känsla av delägarskap,
bostadsförhållandena kunna förbättras, åtgärder vidtagas mot arbetslösheten.
En hel del har i själva verket blivit uträttat i några av dessa
riktningar under de sista åren. Men vi bedraga oss, om vi tro det vara
möjligt att med dylika medel utrota det sociala missnöjet, så länge rikedomen
är fördelad såsom fallet är nu. Det har säkerligen inte hittills
visat sig någon sådan tendens. Resultaten av 1800-talets liberalism, lysande
och påtagliga resultat, sådana som den politiska demokratien och
den allmänna folkuppfostran, ha bara starkare framhävt den ekonomiska
olikhetens grova och dominerande faktum. Så länge en högre inkomst
var förbunden med en högre kultur, intelligens, duglighet och allmänanda,
så länge folk i enklare levnadsvillkor kände, om också med bitterhet, att
deras mera lyckligt lottade medmänniskor i verklig mening voro ''överlägsna’,
bet icke motsatsen mellan rikedom och fattigdom så djupt. Det
är därför att så mycket har blivit gjort för att sprida kunskaper, att
vidga horisonten, att höja den moraliska standarden, att för folkets breda
lager skapa förhållanden, som höja självaktningen, det är därför att samliällsandan
på många sätt har blivit så mycket mera hälsosam, som ojämnheten
i rikedomens fördelning nu på oss verkar som en grov och oförsvarlig
anomali.
12
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
Ty den nuvarande egendomsfördelningen kan inte på allvar försvaras.
Vi må hur mycket som helst framhålla vikten av att ge utrymme och
eggelse åt sparsamhet och flit och företagsamhet. Vi må utbreda oss över
den roll, som en arhetsfri klass har spelat för främjandet av konster och
vetenskaper, i förfiningen av livet, i att ställa upp mönster för sederna
och att bereda plats för otaliga nyheter i livsföringens konst, nyheter, som
småningom tränga ned genom hela samhället och bli en del av det gemensamma
kulturarvet. Vi må förskräckta rygga tillhaka för idealet av ett
jämlikhetens samhälle, i misstanken att ett samfund, som svartsjukt söker
förhindra olikheter i inkomster, också kommer att vara ofördragsamt mot
alla individuella avvikelser från normaltypen. Vi må peka på att en viss
godtycklighet och tillfällighet ligger i själva livets väsen och vi må ge
uttryck åt en robust förkärlek för sociala anordningar, som genom att
återspegla denna godtycklighet och tillfällighet lämna rum för individualitet
och frihet och färgrikhet och äventyr.
Men den olikhet, som vi ha att göra med i verkligheten, är för grov
för att kunna försvaras med dylika argument. Den, som påstår att olikheterna
i rikedom i våra dagars England utgör en spegling av och ett
mått, hur grovt och ofullkomligt som helst, på olikheter i värdet av de
tjänster, som göras samhället, han är inte realist utan poet. Och om vi
öppet och ärligt betrakta innehavarna av stora förmögenheter, om vi ta
dem över lag och se efter vad slags människor de äro, det liv de leva och
den standard de sätta, så är det inte lätt att på allvar anse dem för en
oas av kultur och förfining i en kälkborgerlig öken. Nej, det är föga av
det verkligt upphöjda och värdefulla, som är knutet vid rikedomens fördelning
efter nuvarande linjer. Å andra sidan gör denna fördelning mera
skada, än man kanske i allmänhet förstår. Den har en tendens att på
oräkneliga subtila vägar förgrova värdena och försvaga samhällsandan.
Den förgiftar förhållandet mellan klasserna. Den strider mot de mest
elementära begrepp om demokrati och social rättvisa. Om vi på allvar
önska bygga upp ett bättre och mera harmoniskt samhälle, kunna vi förvisso
inte försumma frågan om rikedomens ojämna fördelning.»
IV.
Den ärvda
förmögenhetens
betgdelse.
Då man på olika håll har stannat vid en utbyggnad av skatten på arv
såsom den närmaste utvägen för att begränsa de stora förmögenheterna
och minska klyftan mellan fattiga och rika, har man uppenbarligen utgått
från att den ärvda förmögenheten är en väsentlig orsak till den nuvarande
ojämnheten i egendomens fördelning. Fastän någon utförligare belysning
av saken inte här kan komma ifråga och fastän ett omdöme tyvärr icke
kan grundas på siffermässiga undersökningar utan endast på spridda iakttagelser,
allmänna intryck och teoretiska resonemang, torde spörsmålet
inte kunna med tystnad förbigås. Vore det nämligen så, att den ärvda
förmögenheten spelade en alldeles underordnad roll för den ojämnhet i
Motioner i Första kammaren, Nr 157. 1 ii
ekonomiska villkor, som vi konstaterat, skulle en begränsning av arven
genom skatt tydligen föga inverka på förmögenhetens fördelning i samhället.
Man behöver emellertid bara föra ut denna tankegång till dess
yttersta konsekvenser för att inse, att den betydligt sämre stämmer överens
med verkligheten, än den uppfattning, som låter ärvd förmögenhet
spela en mycket framskjuten roll vid förklaringen av den ojämna egendomsfördelningen.
Om man gör det tankeexperimentet, att all arvsrätt
vore radikalt avskaffad att alltså de unga i varje ny generation ginge ut
i livet med sina olika anlag och olika »ekonomiska duglighet» men alla
med två lika tomma händer, då är det säkerligen ingen som tror, att efter
några årtionden fördelningen av egendomen skulle se ut som den för närvarande
gör. Häremot kan invändas, att om ingen enskild ärvde förmögenhet,
måste man förutsätta, att alla gångna släktleds samlade rikedom
funnos kvar på annat håll än hos enskilda, t. ex. hos staten, och att därmed
hela det ekonomiska samhällslivet vore så i grund förändrat, att de
nuvarande möjligheterna för de ekonomiskt dugliga att oberoende av arv
skapa sig väldiga förmögenheter hade försvunnit. Invändningen är naturligtvis
riktig så tillvida, att detta tänkta samhälle skulle vara av en alldeles
annan typ än vårt nuvarande, men i meningsbytet om den »ärvda»
eller den »förvärvade» egendomens större betydelse för »ojämnheten» spelar
påpekandet inte någon stor roll. De arv, som inte längre finge gå till
enskilda, skulle ju förvaltas. Företagen skulle hållas igång, varorna säljas,
affärerna skötas. Kanske av staten, kanske av andra korporationer. Men
den enskilde förutsattes ha sin fulla frihet att i konkurrens med dessa
företag bryta sig en bana. Om detta befinnes utsiktslöst, om åtminstone
möjligheterna att förvärva stora förmögenheter anses utomordentligt starkt
beskurna genom kapitalanhopningen i de nämnda korporationernas hand,
så utgör detta just ett slående bevis för den ärvda förmögenhetens betydelse.
Dessa korporationer skulle just representera den ärvda förmögenheten,
och den enskilde hade att emot dem visa den ekonomiska duglighetens,
företagsamhetens och sparsamhetens förmåga att slå sig fram med
från början två tomma händer.
För de flesta kanske hela denna diskussion förefaller överflödig. I det
allmänna medvetandet torde övertygelsen vara ganska rotfästad om den
överlägsenhet en ärvd förmögenhet skänker gentemot en egendomslös medtävlare.
Uppfattningen uttryckes klart och kort av den engelske nationalekonomen
Edwin Cannan, när han — i en bok med titeln Wealth s. 183 —
på frågan varför somliga människor ha mycken egendom, andra mindre
och många ingen alls, ger svaret: »Den huvudsakliga orsaken är uppenbarligen
det faktum, att alla människor inte få lika stora mängder egendom
i arv eller genom testamente. Några få ofantliga mängder, andra
små mängder, medan den stora majoriteten får ingenting alls». Och i en
tidigare skrift av samma författare finner man ståndpunkten utformad
något mera polemiskt gentemot dem, som vilja skjuta fram den »ekono
-
14
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
miska dugligheten» såsom den viktigaste faktorn. »Att föreställa sig att
de enda eller enda betydande orsakerna (till den ojämna fördelningen) äro
olikheter i sparsamhet och omdömesförmåga vid kapitalplaceringar, är inte
hara orimligt utan också farligt. Om vi skola kunna komma med effektiv
kritik av vilda projekt, måste vi ha ögonen öppna för fakta, även de mest
självklara fakta. Var och en vet att i alla länder, med undantag av de nyaste,
är det olikheten i de mängder egendom, som enskilda fått genom arv eller
testamente, som är den ojämförligt mest betydande orsaken till ojämnheten
i egendomens faktiska fördelning. Eftertanken säger oss vidare, att
den relativa betydelsen av denna orsak kommer att i framtiden växa, snarare
än att minskas. Allteftersom tiden går, måste sparandet i varje generation
komma att utgöra en allt mindre del av hela den från äldre släktled
nedärvda förmögenheten.»
Inom den redan nämnda liberala strömning i England, som i egendomsutjämning
ser en av stora framstegsvägarna, betraktar man också
denna uppfattning om ärvda rikedomars dominerande betydelse såsom
självklar. I ett föredrag vid den liberala sommarskolan 1925 om arv av
förmögenhet börjar E. D. Simon med ett citat från den kände socialfilosofen
L. T. Hobhouse: »Ärvd förmögenhet är den bestämmande huvudfaktorn
i vår tids sociala och ekonomiska ordning», varpå han tillfogar:
»ingen kan förneka sanningen av dessa ord.» Uttalanden av samma slag
skulle kunna anföras i obegränsade mängder. Och det är naturligtvis
ingen tillfällighet, att de komma just från England. Visserligen framgår
av förut anförda siffror om egendomsfördelningen, att alla våra västliga
samhällen tillhöra samma typ. Men mest utpräglad var olikheten dock i
England, och den avvikelse till de rikas förmån, vi kunde iakttaga, pekade
alldeles direkt på de ärvda rikedomarnas betydelse. Det är därför
kanske inte underligt, om åsikten har anhängare, att man på annat håll,
i länder med snabbare ekonomisk utveckling och som senare kommit med
i den storindustriella revolutionen, fortfarande kan räkna med att »företagsamhet
och sparsamhet» hos den enskilde betyda väsentligt mera än
ärvda förmåner. Som exempel här tänker man sig kanske närmast Förenta
Staterna. Och möjligen skulle då även vårt eget land kunna föras
in under denna kategori.
Att man emellertid även i ett land som Förenta Staterna funnit anledning
till oro över den ärvda rikedomens växande betydelse, framgår klart
nog av den ståndpunkt presidenten Roosevelt en gång intog, då han förordade
en begränsning av det belopp, som en enskild skulle kunna få mottaga
som arv. Vill man ha ett uttalande från en klarsynt amerikansk
iakttagare, som icke är känd för några extrema ståndpunkter, kan man
gå till en man som nationalekonomen F. W. Taussig. Vid sin överblick
av klassuppdelningen och dess orsaker i sina Principles of economics II,
s. 247 utlåter han sig på följande sätt:
»Ehuru det inte är säkert, i vilken utsträckning den sociala klassbild -
15
Motioner i Första kammaren, Nr Ifu.
ningen vilar pa konstlade privilegier och i vilken utsträckning på medfödda
moraliska och intellektuella egenskaper hos de olika klasserna, är
det klart att de artificiella faktorerna spela en stor roll. ICn mängd krafter
sträva att hålla kvar en person i föräldrarnas sociala grupp. Endast de
exceptionella begåvningarna stiga lätt uppöver den, och endast de exceptionellt
undermåliga sjunka under den.
Mera betydelsefullt är emellertid det direkta arvet av förmögenhet. Dess inflytande
är enormt. Uppenbarligen förklarar detta allena fortvaron av »fonderade»
inkomster — från kapital, jord, alla slag av inkomstgivande egendom —
och förklarar sålunda den stora varaktiga klyftan mellan dem, som ha och
icke ha någonting. Det hjälper också till att förstärka alla skiljemurarna
i den sociala byggnaden och att understödja inflytandet från vana och sed.
Personer, som ärva egendom, ärva också bättre möjligheter. De ha eu
bättre start, en mera eggande omgivning, större ärelystnad. De skaffa sig
med all sannolikhet större inkomster och bevara en högre levnadsstandard
genom sena giftermål och få barn. Arvsrätten främjar den sociala klassbildningen
genom sina indirekta verkningar inte mindre än genom sina
direkta.»
Denne iakttagare lutar alltså inte åt uppfattningen att förmögenheter
skapas, bevaras och försvinna i ganska hastig växling och att den ärvda
förmögenhetens betydelse alltså skulle vara mindre än de naturliga anlagens.
Hur svårt det är att hålla fast tron på arvens ringare inverkan
inför erfarenhetens vittnesbörd, har man ett exempel på i den likaledes
amerikanska nationalekonomen H. Ii, Seager. År 1904 kunde han skriva:
»Så länge en rimlig grad av jämlikhet bevaras i fråga om möjligheterna
att ta sig fram på det ekonomiska området, komma sannolikt de krafter
att behålla överhanden, som verka upplösande på de stora anhopningarna
av förmögenhet, och de som äro mycket rika i var generation, komma
troligen att vara sådana, som ha förvärvat större delen av sin rikedom
under sin egen livstid. Detta har varit fallet i Förenta Staterna fram
till närvarande tid, och det finns ingenting i metoden att betala ränta
och jordränta för bruket av rättmätigt förvärvad egendom, som hotar att
förändra detta förhållande i framtiden.» Då en ny upplaga av boken
utkom 1913, hade hela detta stycke blivit struket. Även i Amerika göra
sig allt starkare gällande samma faktorer, som i Europa redan gett den
ärvda förmögenheten dess starka ställning. Av de stora amerikanska förmögenheterna
befinna sig åtskilliga redan i både tredje, fjärde och t. o. m.
femte generationen. Utsikterna till att de skola upplösas och lämna släkterna
Vanderbilt, Astor, Gould, Rockefeller, Du Pont, Goelet, Morgan etc.
etc. »i små omständigheter» förefalla ytterst osannolika. Vad som gäller
Amerika torde man utan alltför stor djärvhet kunna tillämpa även på
våra svenska förhållanden med deras i olika hänseenden så mycket mindre
proportioner.
Vad man i detta fall inte får glömma är, att vår egen tid i många hän -
16 Motioner i Första kammaren, Nr 157.
seenden är gynnsammare för de stora förmögenheternas bevarande. Från
ägarnas synpunkt företer det ekonomiska livets utveckling en avgjord
stabilisering — hur mycket man sedan må häremot anföra den stora inflations-
och deflationskrisens motsatta vittnesbörd. Möjligheterna att förvalta
stora förmögenheter utan någon betydande risk ha vuxit. Man kan
ge sig in i spekulativa företag med en del av förmögenheten men ha den
andra placerad utom all fara för förluster. Man kan på en mängd olika
vägar fördela riskerna vid kapitalets placering. Själva begreppet förmögenhet
och kapital börjar för allt flera ägare anta en alldeles ny form.
Det är icke längre fråga om egendom som ett verktyg att arbeta med.
Det är väsentligen och i stigande grad ingenting annat än en rättighet
till inkomst, till en andel i avkastningen av nationens gemensamma arbete.
Egendomen och dess förvaltning blir alltmera opersonlig. Förvaltningen
överlämnas åt andra, åt ett mindretal meddelägare, åt avlönade funktionärer.
Hela denna utveckling har många sidor, som kunna bli föremål
för högst olika omdömen. Men utsikterna att vända tillbaka till en äldre
tids ekonomiska förhållanden äro små. Och denna kapitalets anhopning
i bolagsform gör det å andra sidan lättare att med beskattningens hjälp,
t. ex. genom skärpning av arvsskatten, till samhället indraga delar av de
stora förmögenheterna.
V.
Arvsskatten i Den beskattning av arv, som vi redan ha i vårt land, är synnerligen
e^deTandra mild. Även av de allra största förmögenheter, som gå till bröstarvingar
länder. eller make, tar staten icke mera än 10 procent. Denna skattesats uppnås
först vid ett arv på en miljon kronor. Ett arv på 100,000 kronor betalar
4,250 kronor, ett på 50,000 endast 1,750 kronor. Arven till syskon beskattas
något hårdare. Procenten stiger där vid miljonarv till 15 procent och vid
100,000 kronor är man uppe i en skatt på 9,000, vid 50,000 betalas 3,900.
Någon verkan i riktning mot en jämnare fördelning av egendomen kan
denna beskattning icke utöva, och den har ju inte heller utformats med
något dylikt syfte i tankarna. Den är en inkomstkälla att täcka statens
löpande utgifter, och den ger för närvarande omkring 16 miljoner kronor.
Vad som här sagts om Sverige gäller i stort sett även om Danmark.
Den danska arvsskatten är endast en aning högre för arv över en miljon.
Detta visserligen endast i fråga om barn, föräldrar och syskon. Så snart
arv går till fjärmare led eller oskylda, är skalan hårdare och stiger för
den del av arvet, som ligger över en miljon, till 24 procent och 32 procent
i de olika klasserna.
Den tyska lagen har fem olika klasser. Den första omfattar make och
barn, den andra barns avkomlingar, den tredje föräldrar och syskon, fjärde
och femte fjärmare släktingar och oskylda. I första klassen är den lägsta
delen av skalan något hårdare än den svenska, men vid en miljon mark
har man 9.5 procent, alltså liksom hos oss. Först därefter kommer av
-
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
17
vikelsen att den tyska skalan fortsätter uppåt till 10 miljoner, där skatten
är 15 proeent. Redan klass 2 behandlas avsevärt strängare. Vid en miljon
19 procent, vid 10 miljoner 25 procent. Och syskon, i klass 3, betala vid
en miljon 28.5 procent, vid 10 miljoner 40 procent. I de båda sista klasserna
slutligen är procenttalet vid en och vid 10 miljoner 38 och 50, resp.
44 och 60 procent.
Då man kommer till den norska arvsskatten, möter man en betydligt
skarpare gradering redan för de närmaste anhörigas del. Skalan är en
skiktskala, liksom den för vår inkomstskatt, och för barn utgör skatten
redan vid den del av arvet, som ligger mellan 145,000 och 185,000 kronor
med 10 procent, för de 100,000 mellan 385,000 och 485,000 med 25 procent,
och för allt överskjutande med 30 procent. Av arv till föräldrar går 40
procent av det som överskjuter en halv miljon till staten. För sj/skon
når man vid 400,000 kronor upp till gränsen, och det överskjutande betalar
50 procent.
Åven för Englands del äro skattesatserna vid de stora arven i jämförelse
med våra egna förhållanden mycket höga. Den förmögenhet, som ligger
över 2 miljoner pund, betalar sålunda inte mindre än 40 procent. Hela
skalan sådan den ser ut efter de sista — av Churchill genomförda —
förändringarna har så pass stort intresse, att den kan återgivas här. Någon
omräkning i kronor har inte synts erforderlig. Arv under 100 pund, alltså
1,800 kronor, är fritt.
över | 100 pund och under | 500 | 1 procent | ||
Mellan | 500 | » | » | 1,000 | 2 » |
» | 1,000 | » | » | 5,000 | 3 » |
» | 5,000 | » | » | 10,000 | 4 » |
» | 10,000 | » | » | 12,000 | 5 * |
» | 12,000 | » | » | 15,000 | 6 » |
| 15,000 | » | » | 18,000 | 7 » |
» | 18,000 | » | » | 21,000 | 8 » |
» | 21,000 | » | » | 25,000 | 9 » |
» | 25,000 | » | » | 30,000 | 10 » |
» | 30,000 | » | » | 35,000 | 11 » |
» | 35,000 | » | » | 40,000 | 12 » |
» | 40,000 | » | » | 45,000 | 13 » |
» | 45,000 | » | » | 50,000 | 14 » |
» | 50,000 | » | » | 55,000 | 15 » |
» | 55,000 | » | » | 65,000 | 16 » |
» | 65,000 | » | » | 75,000 | 17 » |
» | 75,000 | » | » | 85,000 | 18 » |
» | 85,000 | » | » | 100,000 | 19 » |
» | 100,000 | » | » | 120,000 | 20 » |
» | 120,000 | » | » | 140,000 | 21 » |
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 3 samt. 40 håfl. (Nr 157—158.) 3
18
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
Mellan 140,000 pund och under 170,000 22 procent
» | 170,000 | » | » | 200,000 23 | » |
| 200,000 | » | » | 250,000 24 | » |
» | 250,000 | » | » | 325,000 25 | » |
» | 325,000 | » | » | 400,000 26 | » |
» | 400,000 | » | » | 500,000 27 | » |
» | 500,000 | » | » | 750,000 28 | » |
» | 750,000 | » | » | 1,000,000 29 | » |
» | 1,000,000 | » | » | 1,250,000 30 | » |
» | 1,250,000 | » | » | 1,500,000 32 | » |
Över | 1,500,000 2,000,000 | » | » | 2,000,000 35 40 | » |
Att uppmärksamma är att denna engelska skatt uttages på den samlade
förmögenheten före skifte mellan arvingar eller testamentsmottagare. Statens
andel blir härigenom tydligen större. En förmögenhet på 55,000 pund —
så nära som möjligt svarande mot en svensk miljon — beskattas sålunda
efter 16 procent, d. v. s. betalar 8,800 pund eller 160,000 kronor, oberoende
av hur den sedan delas, medan ett svenskt miljonarv, delat t. ex. mellan
två barn, som vartdera år 500,000 kronor, icke avkortas med det ovan
nämnda maximum på 10 procent utan faktiskt ger staten endast 70,000
kronor. Utöver denna skatt på hela förmögenheten uttages i England
dessutom ett mindre betydande belopp av varje arvtagare eller testamentsmottagare,
i detta fall med gradering efter släktskapen. För make eller
barn är det bara 1 procent, för syskon och deras barn 5 procent, för andra
10 procent. Resultatet av denna hårdare beskattning av arven i England
visar sig också i inkomstsiffrorna. Om man mycket grovt vågar räkna
med att i England årligen går i arv lika mycket i pund som i Sverige i
kronor, så har man att mot den engelska arvsskattens samlade belopp på
omkring 70 miljoner pund sätta de ovan omtalade 16 miljoner kronor för
Sverige.
Men även den engelska arvsskatten torde inte ha någon mycket betydande
tendens att mala sönder de stora förmögenheterna och fylla ut
klyftan mellan fattiga och rika. Visserligen uttalar den ovan en gång
citerade Henderson som sin uppfattning att man redan genom den nuvarande
engelska arvsskatten — utan att veta eller avse det gjort en
icke föraktfull början till en egendomsutjämning, fastän han samtidigt
medger, att effekten hittills huvudsakligen varit den att hindra olikheterna
från att växa till en ännu större höjd. Men hur långsamt verkande medlet
är, belyses av den stora engelska beskattningskommitté — Colwynkommittén
— i sitt för ungefär ett år sedan avgivna betänkande. Sir
Felix Schuster hade beklagat den hårda arvsbeskattningen och därunder
yttrat: »Om man fortsätter att beskatta samma förmögenhet en eller två
gånger och låter beloppen gå in i de löpande inkomsterna, så försvinner
Motioner i Första kammaren, Nr 157. 19
slutligen förmögenheten och inkomsten produceras icke längre. Jag tror
det är en bestämd förlust av kapital.» Kommittén tror inte på detta
resultat och sätter upp ett exempel för att visa vilken tid det skulle ta
att med nuvarande arvsskatt göra slut på en förmögenhet. Om man gör
det osannolika antagandet, att de följande generationerna icke på något
sätt förkovra förmögenheten, endast bevara den i dess av arvsskatten
gång på gång beskurna skick, får man följande serie. — Förmögenheten
antages gå i arv vart trettionde år.
| 1925 | 1955 | 1985 | •2015 | 2045 | •2075 |
Förmögenhetens stor-lek ..................... | 2,500,000 | 1,500,000 | 1,020,000 | 714,000 | 514,080 | 370,138 |
Skatteprocent ......... | 40 % | 32 % | 30 % | 28 % | 28 % | 26 % |
Återstod .................. | 1,500,000 | 1,020,000 | 714,000 | 514,080 | 370,138 | 273,902 |
Det ligger, som synes, 150 år mellan den dag, då förmögenheten reducerats
till 1 Va miljon pund och då den sjunker under 300,000. Kommittén
vill bland alla de faktorer, som påverka förmögenhetens storlek, tillskriva
arvsskatten en mycket begränsad roll, så länge den nuvarande skatteskalan
och dess gradering står kvar. Den tillägger: »I viss utsträckning
kan skatten anses främja ’den lämpliges överlevande’. I en mängd fall
återvinner kapitalet sitt omfång mellan två överlåtelser genom arv. Den
tull, som tages genom skatten, kan dessutom själv verka såsom en sporre
på arvtagaren.»
Med den sista satsen är man inne på en diskussion av de ekonomiska
konsekvenser, som en arvsbeskattning kan föra med sig, om den drives
så långt som synes vara nödvändigt, såvida någon verkan i utjämnande
riktning skall kunna förväntas. Det är tre stora frågor, som kräva ett
svar åtminstone preliminärt, innan man är färdig att omsätta de allmänna
idéerna i praktiken. Den första gäller användningen av de medel, som
genom en stark begränsning av de stora förmögenheterna skulle bli tillgängliga.
Skola de gå till statens löpande utgifter och därigenom antingen
medgiva lättnader i övriga arter av beskattning eller ge staten möjligheter
att tillmötesgå nya krav på olika områden! Eller skola de »fonderas»,
bevaras som kapital i statens hand och öka det allmännas förmögenhet?
Den andra frågan gäller verkningarna på »företagsamhet och
Sparsamhet» av den förutsatta hårdare arvsbeskattningen. Den tredje
slutligen kan anses utgöra en del av den andra. Den tar närmast sikte
på följderna för kapitalbildningen av en jämnare egendomsfördelning, alldeles
bortsett från de direkta psykologiska verkningarna på dem, som
drabbas av skatten, och under förutsättning att en dylik utjämning inte
behöver medföra en minskning av den samlade nationalinkomsten. Blir
det inte svårare att få nytt kapital bildat i tillräcklig mängd, om de
20
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
Ekonomisk
jämlikhet och
kapitalbildning.
ekonomiska villkoren skulle bli mera jämna och. de »automatiska kapitalbildare»,
som de verkligt rika nu utgöra, skulle försvinna? Denna sista
fråga, som ofta tyckes bereda bekymmer, torde egentligen vara den lättaste
att besvara. Den tages här upp först.
VI.
Farhågorna för kapitalbildningen vid en jämn fördelning av egendom
och inkomster ha sin grund i det psykologiska axiomet, att det är lättare
att spara en viss procent av inkomsten ju större denna blir. Att spara
20 procent av en inkomst på 3,000 är ett konststycke, att göra det av
30,000 är egentligen ett lekverk, på 300,000 sparas de 60,000 eller borde
åtminstone sparas »automatiskt». Om en grupp av tio familjer ha tillsammans
i inkomster 40,000 kronor, jämnt fördelade med 4,000 på varje,
är det inte så lätt för var och en att lägga undan 10 kronor i veckan av
de 80, eller 500 kronor på året. Ha de nio i stället bara 40 kronor i
veckan eller 2,000 kronor på året och den tionde återstoden eller 22,000
kronor, bör en kapitalbildning på 5,000 kronor icke bereda denna tionde
någon svårighet. Ett exempel i anslutning till verkligheten fastän pa en
punkt starkt stiliserat skulle se ut så här. Ett folk på 6 miljoner människor
har 6,000 miljoner kronor i årsinkomst. Av något över 2 miljoner
inkomsttagare anses 2 procent ha 25 procent av hela inkomsten. De 75
procenten delas av de 98 procent inkomsttagare. Då ha ungefär 40,000
familjer vardera 40,000 kronor inkomst, medan 2 miljoner familjer ha
vardera 2,200 kronor. Om 10 procent av de 6,000 miljonerna behöva sparas,
d. v. s. 600 miljoner, betyder det att hela uppgiften kunde läggas på de
2 procent, om varje familj av sina 40,000 läte bli att konsumera 12,000
kronor, vilket ju icke bör vara alltför svårt. Om däremot inkomsterna
delades alldeles jämnt, finge var familj omkring 3,000 kronor och ställdes
inför det svårare problemet att lägga undan 300 kronor. I kapitalbildningens
intresse skulle man alltså med jämnmod se att samhället delas
upp i fattiga och rika, och endast med tvekan beträda vägar, som leda
till större ekonomisk jämlikhet.
Vilken betydelse man tillskriver detta argument för aktsamhet om de
stora förmögenheterna, torde bero på de växlande uppfattningarna om
åtskilliga förhållanden i det ekonomiska samhällslivet. Att frågan här
tages upp till behandling, är motiverat därav, att synpunkten spelar en
mycket framskjuten roll i den offentliga diskussionen, även när det rör
sig om ganska blygsamma förskjutningar i inkomsternas fördelning mellan
olika samhällsgrupper. Under åren närmast efter den svåraste krisen,
alltså 1922 till 1924, kunde man knappast läsa en framställning om det
ekonomiska läget från sakkunnigt håll inom industri, finans eller nationalekonomisk
vetenskap, utan att »kapitalbristen» anfördes som väsentlig
anledning till svårigheterna, och denna kapitalbrist ansågs hänga samman
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
21
med de »onormalt höga arbetslönerna», genom vilka ägarnas vinst så
kraftigt minskades, att sparandet höll sig på en för låg nivå. Förutsättningen
var här tydligen den ovan omtalade, att en .jämnare fördelning av
inkomsterna gör sparandet svårare. Aktieägarna ansågos i stort sett ha
de stora inkomsterna, arbetarna de små, och en förskjutning till de senares
förmån skulle sålunda medföra en minskning av det »överskott», varur
ägarna i vanliga fall bilda det nya kapitalet. En ytterligare förutsättning
är naturligtvis också, liksom när det gäller beskattningens inverkan på
kapitalbildningen, att ägarna endast i sista hand låta en minskning av
inkomsten påverka sin konsumtion. Den anses fortgå enligt vanemässig
standard, och det som arbetarna få ut i ökad lön eller staten i högre skatt,
anses i första rummet gå ut över den del av inkomsten, som annars skulle
ha sparats.
Man kan som nämnt ha delade meningar om tyngden av denna invändning
mot en ekonomisk utjämning. Att den icke helt saknar vikt, torde
under alla förhållanden höra erkännas. Men slutsatsen att de stora förmögenheterna
därför måste lämnas ograverade är något lättvindig. Man
utgår då stillatigande ifrån att »automatiskt sparande» av de rika är oumbärligt
för kapitalbildningen, och ett sådant antagande står på synnerligen
svaga fötter. Vi ha redan erfarenhet om andra vägar för tillgodoseende
av kapitalbehov, och dessa vägar leda av allt att döma så långt, att anhängarna
av ekonomisk utjämning kunna motse en utveckling efter sina
önskningar med stor förtröstan. Vi kunna lämna åsido det icke alldeles
obetydliga sparande, som rent individuellt äger rum inom de fattigare
befolkningslägren. Vi kunna också bortse från sparandet genom avgifter
för livförsäkring och andra försäkringsarter, genom fackföreningskontingenter
och dylikt. Viktigare ur vår synpunkt är den kapitalbildning,
som äger rum inom konsumenternas kooperativa sammanslutningar. Inte
enbart genom sitt omfång utan genom den väg, som är utstakad. Det är
inte så lätt för den enskilde med blygsamma inkomster att var vecka eller
månad komma sig för med att lägga undan en viss del av inkomsten, när
utgifter fortfarande synas väl motiverade. Men en summa, som han ännu
inte haft i sina händer, utan som står kvar i det kooperativa företaget,
den kan han lättare besluta sig för att inte helt ta ut för konsumtionsändamål.
Den psykologiska skillnaden mellan att individuellt lägga undan
krona efter krona, tills det på ett år blir några hundra, eller att en gång
om året besluta att en inom företaget samlad summa icke skall tagas ut,
denna skillnad är enorm. Vad den betyder inom de stora enskilda företagen,
kan redan belysas med siffror.
På många håll torde man under åren efter krisen ha haft intrycket, att
bolagens tendens till kollektivt sparande vore stadd i tillväxt. Kanske i
samma mån som svårigheterna blivit större att få »nyteckningar» av
enskilda sparare. I det redan omnämnda stora engelska skattebetänkandet
har man också ägnat kapitalbildningen en ingående uppmärksamhet. Man
22
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
kommer till det resultatet, att kapitalbildningen icke är så stark nu (1924)
som året närmast före kriget (1913). För 1913 har man brukat antaga
en summa mellan 350 och 400 miljoner pund. Med hänsyn till penningvärdets
fall och befolkningens tillväxt skulle det nu motsvara ungefär
650 miljoner. För 1924 vågar man högst antaga 500 miljoner, alltså en
»brist» på åtminstone 150 miljoner. Men av de 500 miljonerna beräknades
omkring 200 miljoner vara icke utdelade vinster, alltså just sparande inom
företagen själva, och denna del av kapitalbildningen har icke sjunkit i
förhållande till året före kriget. För Sveriges del tala skattestatistikens
siffror samma språk. Mot 90 miljoner icke utdelade vinster hos bolagen
1913 stå 1924 och 1925 respektive 153 och 167 miljoner. En ytterligare
utveckling av detta »kollektiva sparande» ligger uppenbart i företagsledningens
intresse och synes utan stor svårighet kunna ersätta väsentliga
delar av de rikas automatiska sparande.
Och vad som gäller kooperativa företag och aktiebolag slår icke heller
fel i fråga om staten. Varje miljon i skatt, som icke går till löpande
utgifter, är sparat kapital. Redan nu ha vi påtagliga exempel på en dylik
samhällets kapitalbildning. Pensionsfonden är ett, rusdrycksmedelsfonden
ett annat, en del rusdrycksmedels överförande till en fond för amortering
av statsskulden ett tredje. För att inte tala om de miljoner, som årligen
tagas av skattemedel för »kapitalökning», när kapitalet anses icke kunna
förränta sig. Ingenting hindrar en fortsättning på samma väg. Den som
känner våra svenska förhållanden och riksdagens ställning till de väljande
medborgarmassorna, torde ha ganska klart för sig, att en beskattning för
att bilda kapital, alltså ett tvångssparande, både vid behov skulle kunna
beslutas och med framgång försvaras ute i landet. Visserligen under en
förutsättning: att beskattningsformen på ett skäligt sätt fördelar bördan
mellan medborgarna.
De invändningar, som från flera håll utan tvivel göras mot den sistnämnda
formen av sparande, därför att den innebär en ökning av statens
förmögenhet, skall här inte diskuteras, därför att den kommer tillbaka
vid frågan om arvsskattemedlens användning. Men både i denna särskilda
punkt och andra får man bilda sitt omdöme under hågkomst av, att det
gäller att välja. De nu nämnda vägarna stå som alternativ till ett enskilt
sparande, som anses icke få tillräckligt omfång, såvida inte samhället
hålles uppdelat i rika och fattiga, så att en väsentlig del av kapitalbildningen
försiggår automatiskt. Men att medvetet välja ett samhälle, där
ett litet fåtal äger större delen av all förmögenhet, att avsiktligt åt dem
bevara så stora inkomster, att de inte kunna undgå att »spara», sedan alla
andra önskningar blivit tillfredsställda, ett sådant val torde till sist dock
inte öppet kunna göras av befolkningens stora flertal, då andra utvägar,
om också inte fria från svårigheter, klart erbjuda sig.
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
23
VII.
En fråga av större omedelbar betydelse är naturligtvis den, hur en skärpt
beskattning av arv skulle påverka företagsamheten och framför allt sparsamheten
inom de kretsar, som närmast skulle bli föremål för förmögenhetsindragningen.
På svaret beror i avsevärd mån, vilken omfattning indragningen
kan få och vilka former, som kunna anses för de lämpligaste.
Finns det några gränser för vad samhället genom arvsskatt kan göra till
sin egendom? Vi förutsätta ju att syftet är en begränsning av de stora
förmögenheterna, inte i och för sig att skaffa statskassan ökade inkomster.
Det intresse förefinnes sålunda inte, som vid inkomstskatten förmått statsmakterna
att ta ut en icke ringa del ur de måttligt stora inkomsterna
och som låter vårt skattesystem i så stor utsträckning vila på de många
fattiga konsumenternas bidrag. En arvsskatt för att minska klyftan mellan
fattiga och rika har sin väsentliga uppgift att fylla gentemot de verkliga
förmögenheterna. Men om den stora mängden av små och blygsamma
arv behandlas ungefär som nu, är det då möjligt att vid de större gå hur
långt som helst, ända till dess — för att inte undvika konkreta exempel
— arvingarna till en miljonär skulle befinna sig i samma blygsamma välstånd
som en svensk hemmansägare? Frågor i denna allmänna formulering
äro egentligen meningslösa. Varje ingrepp i egendomen med beskattningen
som verktyg får ta hänsyn till konsekvenserna för det ekonomiska
livet, så som det för tillfället gestaltar sig, och man kan därför
aldrig bortse från verkningarna på de rikedomsägare, som bleve föremål
för den planerade indragningen av förmögenhet.
Ingen har i förväg kunnat säga, hur hög en skatt på människors inkomster
kan bli, innan den skadar »företagsamhet och sparsamhet». Före
kriget hette det ofta från allra sakkunnigaste håll, att en inkomstskatt,
som sökte ta mer än 15 procent, skulle motverka sitt eget ändamål. Nu
tar man i England av de största inkomsterna 50 procent. Ifråga om
skatten finns det något som heter vanan, och den betyder här kanske mera
än hela den onda skattebetalarenaturen. En revolution i beskattningen
kan ha ödesdigra följder. En skärpning steg för steg ger ett utmärkt
resultat.
Ifråga av arvsskatten borde svårigheterna vara mindre än vid inkomstskatten.
Vad man själv med arbete förvärvat, tycks man i alla händelser
ha en bra mycket större rätt till, än det man fått för intet i arv.
Även den, som lämnar arvet efter sig, har svårt att finna något hållbart
försvar för en anordning, som låter barn växa upp i känslan av att de
äro befriade från det arbete för livsuppehället, som för största delen av
mänskligheten är en gemensam arvedel. Det är lätt att mycket starkt stryka
under denna moraliska synpunkt. Den torde vara naturlig för den stora
massan av människor utan nämnvärd förmögenhet. Endast den egendom
Arvsskatt och
sparsamhet.
24
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
anses rättmätigt förvärvad, som utgör frukten av verkligt arbete, och
även barnens rätt anses icke sträcka sig längre än till kravet på bästa
möjliga uppfostran, som sätter dem i stånd att genom arbete försörja sig.
Knut Wicksell, som i denna likaväl som en del andra frågor förfäktade
meningar, vilka endast småningom trängde fram till erkännande, ville
därför gärna göra en bestämd skillnad mellan andra slag av skatter och
arvsskatten. Denna sistnämnda gick inte ut över någon i hans tycke
rättmätigt förvärvad egendom. Arvsskatten borde därför, menade han,
motiveras som ren konfiskering av egendom, fastän denna konfiskering
skedde i form av en skatt. Och samhället kunde enligt hans mening inte
låta »hejda sig inför utsikten att en del av den privata kapitalbildningen
härigenom äventyrades.»
De flesta mänskor torde vara böjda för att starkare betona den olikhet
i föreställningarna om rätt och moral, som i detta fall säkert förefinnas.
Folk med förmögenhet torde inte gärna släppa föreställningen att
de ha full rätt att lämna en förmögenhet i arv åt sina barn, och att barnen
med full moralisk rätt förfoga över den. Men den punkt, där man
även inom de rikedomsägande klasserna torde vara beredd till en diskussion,
är ifråga om storleken av de belopp, som böra gå i arv. Någon
känsla av moralisk rätt till hur stora arv som helst torde icke förefinnas,
och förmodligen skulle de allra flesta omedelbart föra över diskussionen
från det moraliska till det ekonomiska området och framhäva de faror
för sparsamheten, som en mycket skarp begränsning av arven skulle ha i
släptåg. Då motionärerna å andra sidan, såsom av det redan sagda framgår,
anse arv i en viss omfattning kunna väl motiveras, blir frågan närmast
den, hur gränserna lämpligen kunna dragas för att på bästa sätt tjäna
förmögenhetsutjämningen utan att på betänkligt sätt hämma sparandet.
I detta hänseende förefinnes väsentlig olikhet mellan arv till barnen
och alla övriga kategorier. Redan när vi komma till syskon, spelar den
ekonomiska synpunkten en alldeles underordnad roll. Att syskon i någon
utsträckning böra ha del i arv, när inga närskylda äro för handen, kan
vara en härskande uppfattning om vad som är rätt. Men därav kan inte
den slutsatsen dragas, att en ägare, som förmodar, att hans förmögenhet
skall gå till syskon, bestämmer i sitt ekonomiska handlande på sådant
sätt, att han skulle bli mindre sparsam, om dessa arvingars andel mycket
kraftigt begränsades genom arvsskatt. Däremot sparar den enskilde utan
tvivel åtminstone delvis för barnens skull. Om nu barnen inte ha utsikt
att få stor del av det sparade kapitalet, kan det nog göra sparsamheten
mindre och därigenom kapitalbildningen långsammare. Detta tycks inte
vara önskvärt ur det belas synpunkt och även den som inte anser risken
höra till de allra största och kanske skulle vilja hänvisa till en tendens
hos föräldrar att mindre än förr låta påverka sig av en önskan att
lämna barnen stor förmögenhet i arv, har anledning att överväga, om
inte arvsskatten skulle kunna så anordnas, att egendomsutjämningen
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
25
så litet som möjligt kommer i konflikt med sparsamhetsintresset. Det är
i detta sammanhang som en idé av italienaren Rignano rörande arvsskattens
utbyggande tilldragit sig livligt intresse.
VIII.
Att skatten på inkomst är progressiv, har gått in i allmänna medvetan- Mgnanos ide.
det såsom en enkel rättvisa. Det synes obestridligt att ju flera tusen
kronor jag har i inkomst om året, desto mindre värde får var tusenkrona
för mig, och desto lättare bör jag kunna avstå den i skatt. Men egendom
förlorar inte bara i värde ju större mängder som finnas utav den. Den
förlorar också i värde ju längre fram i tiden dess användning skulle
komma att ligga, och Rignanos idé kan kallas för en idé att göra arvsskatten
progressiv i tiden. När en förmögenhet första gången går till en
arvtagare, skall skatten vara ingen eller mild. När samma förmögenhet
går i arv till en ny ägare, tar staten minst hälften, och när återstoden
för tredje gången skulle ärvas, blir det hel konfiskation.
Tankegången eller den psykologiska motiveringen bakom detta förslag
kan uttryckas på olika sätt. Vad man vill vinna är, att sparsamheten
inte lider skada av den höga arvsskatten. Då är det naturligt att erinra
om att föräldrar spara för barn, som de fostrat upp, inte så mycket för
barnbarn som de kanske aldrig sett, för att inte tala om barnbarns barn,
som kanske »skulle få dem att vända sig i sin grav, om de finge se dem».
Rignano och de som blivit tilltalade av hans tanke, framhäva också gärna,
hur en dylik anordning av arvsskatten borde ha en tendens att direkt
främja ett sparande hos föräldrarna. Den som själv ärvt en förmögenhet,
kan leva på räntorna, kan tycka att han har nog, och att barnen också
få nog, utan att något mera »lägges undan». Men om denna ärvda förmögenhet
endast i mycket beskuret skick kommer i barnens händer, medan
allt nysparat kapital kommer lindrigt undan skattten, borde föräldrarna
lockas att just spara nytt.
Rignano lade ursprungligen fram sin plan som en utväg att försona
socialismen med den liberala ekonomiska teorien. Kapitalet skulle så småningom
genom denna indragning föras över i samhällets hand, men det
skulle ske utan stora rubbningar i det ekonomiska livets dagliga gång.
Denna utgångspunkt har antagligen stött bort en del människor från ett
närmare övervägande av idén, och vad som drivit fram tanken till aktualitet
just nu i ett land som England, är utan tvivel behovet att finna
utvägar för en snabbare avbetalning av den oerhörda statsskulden, alltså
i viss mening en »socialisering», fastän en socialisering för att slippa
undan skuld och inte för att positivt öka statens förmögenhet.
Rignanos idé kan tydligen modifieras på olika sätt. De »skattesatser»
han själv föreslagit, äro ju bara valda som exempel. Det vore ingen svårighet
att ta olika procenttal för olika stora förmögenheter liksom vid den
26 Motioner i Första kammaren, Nr 157.
nuvarande arvsskatten o. s. v. Men den stora praktiska svårigheten är
den, hur man skall kunna »följa» en förmögenhet från ett släktled till
ett annat och avgöra, om den verkligen finns kvar och inte helt eller delvis
försvunnit. Om den försvunnit genom arvtagarens eget förvållande,
finge han ju stå sitt kast eller rättare hans arvingar, som skulle få betala
ut 50 procent eller 100 procent av hans ärvda förmögenhet, även om de
därigenom finge betala i arvsskatt allt vad han lämnat efter sig. Men
hur skulle man göra, om den ärvda förmögenheten smultit samman till ett
intet genom omständigheter, varöver ingen är herre. Om en miljon i
ärvda aktier efter 30 år inte hade något värde alls och arvtagaren med
sin företagsamhet och sparsamhet lyckats få ihop jämnt en halv miljon men
inte mera. Skulle staten ta denna halva miljon i skatt?
Svårigheterna framför allt på denna punkt ha nog förmått en hel del
folk, som annars känt sig tilltalade av tanken, att betrakta den ursprungliga
»Rignanoplanen» som outförbar. För inte länge sedan förklarade prof.
Heckscher i Dagens Nyheter, att han trots sina sympatier för idén inte
kunde tro på dess praktiska tillämpning. Det var särskilt en diskussion
i det engelska statistiska samfundet, som för honom varit avgörande. Och
ovedersägligt är, att den kritik från en skatteexpert, mr H. G. Scott, som
där ägnades planen, tydligt visade vilka mycket stora svårigheter som
ställa sig i vägen. Det ligger för övrigt något i den replik från denne
engelske ämbetsman, varmed diskussionen avslutades. Man hade frågat
efter hans personliga uppfattning om hela planen, bortsett från de tekniska
svårigheterna. Och han svarade, att när den dagen kommer, då de egendomsägande
klasserna i England vore villiga att ordna upp sitt förhållande
till proletariatet efter sådana linjer som Rignano förutsätter, »då komma
troligen mycket större ting att ske än Rignanoplanen».
Den fullständiga indragningen, när en förmögenhet för tredje gången
skulle gå i arv, kan det nog finnas skäl att inte grubbla över i dag. Och
nöjer man sig med att göra en skillnad bara mellan två stadier i förmögenhetens
liv, alltså att bara göra en skillnad mellan det kapital, som
ägaren själv samlat ihop, och det som han ärvt, erbjuder sig en praktisk
utväg ur svårigheten. Vi ha ett arv på en miljon. Vi anta, att den är
kvar för arvtagarens räkning, sedan den vanliga arvsskatten blivit betald.
Den skulle nu gå över i hans ägo, men staten skulle ha ögonen på den
för att vid hans frånfälle t. ex. 30 år härefter lägga sig till med den halva
miljonen. För att undslippa alla riskerna, både för staten och den enskilde,
i denna procedur behöver man bara låta staten omedelbart överta den
halva miljonen, men låta avkastningen gå till arvingen under hans livstid.
Han får en livränta i stället för kapitalet.
I sådan form har tanken i England vunnit anhängare inte bara hland
socialister. I det redan tidigare härovan citerade föredraget vid den liberala
sommarskolan 1926 framlade D. H. Henderson ett motiverat förslag
till utbyggande av den engelska arvsskatten efter denna linje. Och till
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
27
förslaget anslöto sig uttryckligen en rad kända liberaler som E. D. Simon
och Ramsay Muir, redaktören för Economist Layton, ytterligare eu nationalekonom
som Henry Clay och den ännu mera kände Keynes m. fl.
Den sålunda föreslagna anordningen behöver naturligtvis inte betyda,
att den av staten övertagna förmögenhet, vars avkastning skulle gå till
arvingen under hans livstid, också av staten skulle förvaltas såsom en
särskild enhet. Anordningen innebär ju praktiskt taget bara, att arvtagaren
får en livränta på ett visst belopp, som staten åtar sig att utbetala.
Om man i stället för livränta föredrar att inte låta statens åtagande
räcka mer än t. ex. 20 år, så passar ju detta också in i systemet. Allt
detta är praktiska frågor, som böra bli föremål för utredning. Endast så
mycket vågar man kanske i förväg uttala, att en utbyggnad av arvsskatten
på nu antydd väg synes böra allvarligt övervägas vid sidan av
en förmögenhetsbegränsning efter arvsskattens gamla linjer. Men vilken
form denna förmögenhetsindragning än tar, måste den om syftet skall
vinnas föra med sig en kraftig ökning av arvsskattemedlen, och frågan
blir, hur dessa medel skola behandlas.
IX.
Det är under ganska gynnsamma förhållanden vi i vårt land kunna ta Fondering av
upp frågan om att skärpa arvsskatten eller att dra in till samhället större arvsskattendelar
av de stora förmögenheterna. Vi behöva nämligen inte göra det för
att få de löpande inkomsterna och utgifterna att gå ihop. På många andra
håll har man fått gripa till en hårdare beskattning av arven utan någon
tanke på att kunna behålla medlen som »kapital» i statens hand eller att
använda dem till betalning av statsskulden.
Då vi sålunda förorda att de nya tillgångarna åtminstone väsentligen
»fonderas», är det inte därför att vi överhuvud skulle anse det oriktigt
att ta en skatt på »förmögenhet» och ge ut pengarna för de årliga behoven.
Föreställningen är visserligen inte ovanlig, att detta är att »förstöra
kapital» och att det därför är förkastligt. Till årligen löpande utgifter,
som kunna kallas för statens »konsumtion», bör man enligt denna
mening också bara använda medborgarnas årliga inkomst. Skattebetalarna
få då minska på sin konsumtion för att staten i stället skall kunna använda
pengarna. Men detta resonemang är inte hållbart.
Om en person har 100,000 kronor i förmögenhet, är det nog inte ofta
han har dem »på banken» och hastigt kan ta ut hur mycket han vill.
Kapitalet är placerat i en fastighet, i ett industriellt företag, där han har
aktier o. s. v. Om nu staten tar ut en »förmögenhetsskatt», låt oss säga
2,000 kronor vart år på de 100,000, eller 10,000 kronor, då de 100,000 gå
i arv, så kan ju inte ägaren eller arvtagaren överlämna en del av fastigheten
eller fabriken till staten, som sedan skulle konsumera denna del
för sina årliga utgifter. Skattebetalaren får helt enkelt betala de 2,000
eller de 10,000 av sin egen inkomst.
28 Motioner i Första kammaren, Nr 157.
Om den inte räcker till, blir han tvungen att sälja en del aktier eller
ta en inteckning i fastigheten. Då är det »förmögenheten», som går åt
och »kapital» som förstöres men endast från den enskildes synpunkt. Inte
från hela samhällets. Ty han kan sälja aktier eller låna mot inteckning
endast därför att det finns någon annan, som har pengar lediga, d. v. s.
ännu inte bundna i någon fastighet etc., och som nu låter bli att »konsumera»
dem och i stället köper aktierna eller tar inteckningen. Skatten
tas alltså ur den ene eller den andre medborgarens inkomst, och intet
»kapital» blir förstört.
Häremot kanske någon invänder, att om inte skatten hade varit, kunde
skattebetalaren själv ha »sparat» de 2,000 eller 10,000 och skapat nytt
kapital av dem. Eller den han lånade av eller sålde aktierna till skulle
kanske ha låtit sina pengar gå till husbygge eller nya maskiner i en
fabrik. På det viset skulle staten ändå genom sin förmögenhetsskatt eller
arvsskatt ha »förstört» kapital, eftersom den hindrat nytt kapital att
komma till.
Detta är riktigt. Men man får då minnas, att den kan staten göra
även genom sin inkomstskatt eller genom sina indirekta skatter. Staten
tar genom dem en del av medborgarnas inkomst i skatt, och gör det sålunda
svårare för dem att »lägga undan» något, än om de icke behövt
betala skatten. Skillnaden mellan inkomstskatt och förmögenhetsskatt är
sålunda i detta hänseende icke så stor som man stundom är böjd för att
tänka sig. Båda måste betalas ur folkhushållets årliga inkomst, och båda
kunna vid en viss höjd minska den årliga kapitalbildningen. Därför är
det inte alls ur vägen, att även ifråga om inkomstskatt eller indirekta
skatter tänka på en kapitalbildning i samhällets hand, när dessa skatter
stiga till en viss höjd.
Emellertid skall härmed inte förnekas, att sådana skatter som arvsskatten
med en viss rätt få inta en särställning i det allmänna medvetandet.
Är det meningen att åstadkomma en verklig indragning av förmögenheter
till samhället, torde det vara nyttigt, att alla medborgare ha
klart för sig, att dessa medel inte skola »konsumeras» för statens årliga
utgifter. Och om en dylik indragning gäller betydande kapital, får man
nog också räkna med att »skatten» delvis betalas in natura, d. v. s. så
att staten tar emot även annat än pengar, t. ex. obligationer, aktier, inteckningar
etc.
De anordningar, som på denna punkt kunna bliva nödvändiga för en
effektiv förvaltning av indragen förmögenhet, böra också bli föremål för
övervägande vid den här åsyftade utredningen. Det torde emellertid
dröja en god tid, innan en förmögenhetsindragning, även om den vore
kraftig, skulle tvinga fram en statens förvaltning på sådana områden,
där den kunde anses för tvivelaktig. Till att börja med skulle vi nämligen
ha fullt upp att göra med att betala statsskulden. Denna statskuld,
som nu uppgår till 1,800 miljoner kronor, är ju nedlagd väsentligen i
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
29
statens stora affärsverk, och en betalning av skulden ökar inte området
för statens verksamhet. Även de som äro mycket rädda för att strävan
efter ekonomisk utjämning genom arvsindragning leder till »socialism» i
betydelsen av statsdrift, skulle alltså kunna vara med ett ganska långt
stycke. Resultatet bleve tillsvidare bara en ökning av medborgarnas gemensamma
egendom, i samma mån som statsskulden bleve mindre, och dessutom
en minskning i de räntor på 80 å 90 miljoner om året, som nu
måste betalas av oss alla genom skatter.
Denna utsikt förefaller inte vara särdeles avskräckande. Någon »förstöring»
av redan bildat kapital skulle inte äga rum. Någon minskning
av kapitalbildningen inte heller. Vad en grupp av medborgare, d. v. s.
de som hade att betala arvsskatten, finge lämna ifrån sig till staten, det
skulle staten i sin tur betala ut till sina fordringsägare, som förut lånat
ut pengarna till staten. Och dessa fordringsägare hade ju sen intet annat
att göra än att söka få sina kapital placerade på annat håll, i det enskilda
näringslivets tjänst. Och om betalaren av arvsskatt knappade in
en del på sin konsumtion för att slippa göra sig av med så stor del av
den ärvda förmögenheten, så skulle kapitalbildningen ökas i stället för
att minskas. Att betala statsskulden är naturligtvis att öka statens förmögenhet.
Och att öka statens förmögenhet får nog kallas socialisering.
Men i den formen borde socialiseringen inte kunna skrämma.
X.
Den utredningsmotion, som här frambäres, tar sikte på en av de grundläggande
frågorna för allt samhällsliv, frågan om egendomens fördelning.
Då vi rikta kritiken mot den ojämna fördelningen, mot klyftan, som
skiljer fattiga från rika, äro vi medvetna om att röra vid en av de allra
ömmaste och mest sårbara punkterna i det bestående samhället. Till vad
härom i det föregående anförts, ha vi här ingenting att tillägga. Även
utanför det politiska läger, som motionärerna tillhöra, torde man icke alldeles
vägra att erkänna sanningen i den framförda kritiken. En gemensam
grundval för praktiskt ingripande behöver därför inte vara given.
Men då vi inte på förhand vilja släppa förhoppningen om ett positivt
resultat redan nu, är det oss så mycket mera angeläget att söka undanröja
varje möjlighet till missuppfattning av vår ståndpunkt. Vi underskatta
icke egendomens betydelse som grundval för medborgarens frihet
och självständighet. Tvärtom är vår strävan genomgående bestämd av
en önskan att göra alla medborgare delaktiga, i en eller annan form, av
den trygghet egendomen skänker. Den egendom, som är villkoret och
medlet för en mänskas eget arbete, synes vara ett naturligt mål för
hennes strävan. Det gäller om bondens hemman likväl som om hantverkarens
verkstad, och missnöjet med egendomens ojämna fördelning har
lika litet att göra med dem som med lönarbetarens egna hem eller med
de sparade frukterna av de stora medborgareskarornas arbete överhuvud.
Hemställan.
30
Motioner i Första kammaren, Nr 157.
Var gränsen skall sättas för den rikedom, som är för stor för att
av samhället fördragas, och där indragningen genom arvsskatt säl
på allvar skulle börja, det kan aldrig en gång för alla fastställas.
Det måste bli beroende av en mångfald omständigheter, inte minst av
hela samhällets rikedom och av inom folket härskande rättssföretällningar.
År man överens om att den ekonomiska utvecklingen icke av sig själv
leder till en rimligare fördelning av egendomen, är man överens om att
anhopningen av rikedom hos ett fåtal är för stor, då synas förutsättningar
vara givna för ett praktiskt arbete, hur mycket meningarna sen må gå
isär om den rätta storleken hos de omedelbara förändringarna eller rätta
takten i den fortsatta utvecklingen.
Under hänvisning till ovan givna motivering hemställa vi,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning av det sätt varpå arvsskatten bör utbyggas
och omformas för att åvägabringa en begränsning av
de stora förmögenheterna och en jämnare fördelning
av egendomen.
Stockholm den 21 januari 1928.
Gustav Möller. Rickard Sandler. A. J. Bärg.
Ernst W ig for ss.
Olof Olsson.