Motioner i Första kammaren, Nr 156 (Motion 1934:156 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

Nr 156.

Av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., om åtgärder mot
statsfientlig verksamhet.

I ett interpellationssvar, som avgavs vid 1931 års riksdag, erkändes, att
de förhållanden, som skapats genom kommunistiska uppviglares av främmande
nationalitet verksamhet, vore »allvarliga» och föranledde »regeringen
att med uppmärksamhet följa utvecklingen å detta område». En
dylik karakteristik av läget vid denna tidpunkt torde kunna sägas haft
fog för sig med hänsyn till det stora antal utländska kommunister, som det
året eller tiden närmast förut avslöjats och utvisats (till detta klientel höra
Hurmevaara, Purmann alias Bionovice, alias Just, alias Leon, A. Ferguson,
Asser Salo, B. Kuhl, Scholze m. fl.). Likväl inskränkte sig statsmakterna
nu som tidigare och även för framtiden att i stort sett intaga en avvaktande
hållning. Resultatet av en dylik politik borde dock redan vid den tidpunkten
ha varit för alla uppenbart. Den samhällsfientliga agitationen i
kommunistisk anda bedrevs i ohöljd cynism på olika områden av samhällslivet,
icke enbart på den politiska fronten, och snart nog började följderna
av densamma att visa sig.

Det är särskilt från 1931, som de yttre tecknen på den samhällsfientliga
kommunistiska propagandans förmåga att förleda massorna till våldsdåd
bli märkbara i större utsträckning. I februari ägde gatuoroligheter rum i
Lidköping och Göteborg, i mars greps, som redan antytts, i Stockholm
den tyske kommunistagenten Bernhard Kuhl. Av de hos denne beslagtagna
papperen framgick i detalj, huru den kommunistiska rörelsen och pressen
i Sverige m. fl. länder ekonomiskt stötts från Moskva. Under april månad
ägde svåra kravaller rum i Uppsala, Halmstad och Stockholm. Oroligheterna
fortsatte under maj månad i Ådalen (13—14 maj), varvid även militär
tvangs att inskrida och människoliv gingo förlorade, i Vänersborg samt
under pingsten även i Borås. Under hela det senare halvåret 1931 förekommo
titt och tätt oroligheter, som i de flesta fall direkt kunde återföras
på kommunistisk agitation och ledning.

Som en belysning av detta förhållande må följande ord ur den sovjetryska
tidningen Pravda (Sanningen!), vilka skrevos efter kravallerna i
Halmstad och Adalen, anföras:

»Endast tack vare arbetarnas energiska sammanslutning genom att kommunisterna
tog ledningen av striden varar strejken ännu. Händelserna i
Halmstad och i Ådalen ställa Sveriges arbetarmassor i full utsträckning
inför frågan örn den politiska strejken, inför frågan örn de ekonomiska
stridernas omvandling till politiska strider mot det bestående klassystemet.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 3 samt. Nr 156—158. 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 156.

I båda fallen har Kommunistiska Partiet lett massorna riktigt.» (Pravda,
20 maj 1931.)

Utslag av den sociala oro, som av kommunisterna med all makt underblåsts
efter händelserna under det närmast föregående året, förekommo även
1932. Allt oftare gingo genom tidningspressen meddelanden örn övergrepp
och trakasserier mot offentliga myndigheter eller enskilda. De mest uppmärksammade
kravallerna ägde detta år rum i Byske (23 maj), Klemensnäs
(5 juli), Luleå (7 juli), Munksund, Skuthamn och Sandarne (9 juli)
m. fl. platser, varvid det återigen var uppenbart att uppträdena framträdde
i kommunistisk regi, kännetecknad bl. a. av att man vid attackerna på
ordningspolisen lät kvinnor och barn gå främst i leden. De nämnda oroligheterna,
som ägde rum i samband med en av kommunisterna ledd blockad
av ett tiotal pappersmassefabriker i Norrland, iklädde sig mycket svårartade
former. Ett stort antal av både poliserna och våldsverkarna själva blevo
mera eller mindre allvarligt sårade av stenkastning eller vapen.

Detta tillstånd av osäkerhet från de lojala medborgarnas sida att se
lag och rätt hävdade inom ramen för ett demokratiskt styrt samhälle och
därutöver kännetecknat av en målmedveten vilja från de kommunistiska
elementens sida att med våldsmedel göra sina meningar gällande visade
under fjolåret ingen tendens att upphöra. De allmänna metoderna för den
lagbundna ordningens störande fortsatte. Det mest motbjudande utslaget
för den råa våldsandan kan antecknas i samband med oroligheterna i Göteborg
i mars 1933, vilka då voro föremål för en debatt i riksdagen i samband
med en till exc. Hansson av herr Lindman framställd interpellation
(A. K. 24 mars 1933). Därutöver må som ett exempel på resultatet av propagandan
bland det värnpliktiga manskapet erinras om matstrejken i Karlskrona
i juli förra året.

Det kan — det är vår mening — äga ett visst intresse att kasta en,
om ock hastig, blick på den ideologiska bakgrunden för denna bolsjevikiska
våldstaktik, som vårt folk vid det här laget torde vara rätt förtroget
med och mot vars lockelse till det, som i ett lagsamhälle ont är,
det vid alltför många tillfällen ej visat tillräcklig motståndskraft.

I Kommunismens ÅBOD, utgiven av N. Bucharin och E. Preobrasjenskij,
tryckt i Stockholm 1927, finner man en antydan om våra svenska kommunisters
innersta syften i följande formulering: »Medborgarkriget är en
skärpt klasskamp, som förvandlar sig i revolution ... om man tror revolutionen
möjlig utan medborgarkrig, så är det ungefär detsamma som om
man skulle tro på möjligheten av en ''fredlig’ revolution . .. Medborgarkriget
låter klasserna i det kapitalistiska samhället till följd av sina intressemotsättningar
marschera mot varandra med vapen i hand... I medborgarkriget
reser sig klass mot klass. Därför kan det väl sluta med den ena
klassens fullständiga seger över den andra, men omöjligt med en försoning,
en kompromiss.» Ur den kommunistiska litteraturen kunna med lätthet

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

ytterligare belägg för en dylik inställning till lösandet av nutidens samhällsproblem
anföras. Att våldet som medel i den kommunistiska ledningens
hand rent av bör skattas högt framgår av Lenins egna ord: »Socialister
kunna ej vara mot varje krig utan att därmed upphöra att vara socialister ...
Proletariatets borgarkrig mot bourgeoisin för socialismen äro oundvikliga.
Krig från den i ett land segerrika socialismen mot andra, borgerliga eller
reaktionära länder äro möjliga» (Socialismen och fosterlandsförsvaret, Stockholm
1924). I enlighet med dessa synpunkter har man rätt att förklara våra
svenska kommunisters intresserade inställning till värnpliktsövningarna, som
för dem enbart representera ett medel att förbereda till inbördeskrigets
uppgifter.

I överensstämmelse med dessa grundsatser rekommenderade fackföreningarna
i Ådalen arbetarna att »gå till kamp emot användandet av militär
och polis i arbetsstrider och skapa sig försvarsorganisationer genom bildandet
av proletära värnorganisationer på arbetsplatserna och att denna
enhetsfront kan åstadkommas endast genom att arbetarna för ledandet av
kampen skapar sig egna kamporgan och genomför kampen mot och utan
de reformistiska ledarna» (Paul Thunell: Hungeravtal eller klasskamp.
Stockholm 1931). Ur samma källa erfara vi, att »strejkledningen har till
huvuduppgift inte endast att koncentrera arbetarmassornas uppmärksamhet
på de för kampen uppställda kraven, utan också, vad som är särskilt viktigt,
komplettera och utvidga de ursprungliga kraven och ställa nya, även
politiska krav, allt efter situationen och de förändrade förhållandena».
Ur dessa ord talar den makabra uppviglarfilosoli, på vars omsättning i
svensk praktik vi under de sista åren till övermått erhållit prov. Kraven
ställas icke för att uppfyllas utan givas avsiktligt en sådan vidd, att de
icke skola kunna uppfyllas. Ty ett uppfyllt krav ägnar sig ej längre som
agitationsmedel. Örn — till kommunisternas besvikelse — ett framställt krav
genom yttersta tillmötesgående från samhällets eller arbetsgivarpartens sida,
vilkendera det nu är fråga örn, uppfyllts, ställs genast ett nytt, ännu större!

Målet är, som det stod formulerat i ett från åhörarläktaren i första kammaren
den 6 mars 1930 nedkastat flygblad, att »upprätta proletariatets
diktatur i stället för den kapitalistdiktatur, som ni alla, fast på olika sätt,
arbetar för att ''demokratiskt’ maskera» (Herrar borgare och borgarelake jerl).
Och vad är »diktatur»? Vi låta N. Bucharin ge svaret i Programm der Kommunisten
(Berlin 1918): »Diktatur — det betyder järnhård makt, en makt,
som ej har förbarmande med sina fiender ... Ur försonligheten kan intet
goll komma . . . Genom arbetarnas obönhörligt fasta makt till kommunismen!
— det är vårt partis lösen. Och vårt partiprogram är den proletära
diktaturens program.»

I ett föredrag på Auditorium i Stockholm den 4 september 1928 hade
nuvarande ecklesiastikminister Arthur Engberg några sanna ord att säga
örn kommunisternas verksamhet. Han påpekade först att vår tids cesaristiska

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

diktatorer, en Mussolini i Italien, en Horthy i Ungern o. s. v. hade kommunismen
att tacka för sin framgång och fortsatte:

»Kort och gott: för bolsjevismen är revolutionen liktydig med den politiska
maktens erövring på våldets väg i syfte att med den erövrade makten
våldsamt omlägga produktionssättet från kapitalistiskt till kollektivistiskt.»
Och längre fram i sitt anförande sammanfattade herr Engberg i detta stycke
sin uppfattning i följande formulering: »Bolsjevismen knäböjer för våldets
idé såsom för en gudom.» Diktaturen är för varje kommunist idealet för en
stats styrelse, n. b. en diktatur utövad av »proletariatet».

Ett utomordentligt upplysande dokument i här berörda avseende erbjuda
de nyligen i Moskva av 13:de kominternexekutivens plenum antagna teserna.
Vi citera några brottstycken:

»Kominternexekutivens trettonde plenum ställer såsom den viktigaste
uppgiften inför alla kommunistiska partier att genomföra en omedelbar och
ständig kontroll av genomförandet av besluten, särskilt över massarbetet,
att organisatoriskt befästa sina led, att förbereda sig för illegalitet, att höja
disciplinen och kampdugligheten hos varje partiorganisation och varje partimedlem.

Hela situationen kräver av de kommunistiska partierna samtidigt förberedande
av kadrer för illegaliteten, allvarligt organiserande av kampen mot
provokationerna, kombinerande av den strängaste konspirationens metoder
med största möjliga säkrande av de bästa förbindelser med massorna, övervinnandet
av schematismen i de illegala organisationernas struktur och
arbete----— —.»

På ett annat ställe heter det:

»Vid genomförandet av alla dessa uppgifter måste kommunisterna utnyttja
alla legala möjligheter för utvecklande av massarbetet samt förbinda
det legala arbetet med det illegala.»

Den allmänna proklamationen gives i orden:

»Det finns ingen annan utväg ur kapitalismens allmänna kris än den,
som oktoberrevolutionen visat: störtande av utsugarklassen genom proletariatet,
konfiskerande av kapitalisternas banker, fabriker, verkstäder och
gruvor, transportmedel, hus och varuförråd samt godsägarnas, kyrkornas
och dynastiernas jordegendomar.-----»

Till sist utkastas följande lösen:

»Kominternexekutivens plenum ålägger alla Kommunistiska internationalens
sektioner att vid varje vändning i händelserna vara pålsdr vakt och
utan att förlora en minut spänna alla krafter för revolutionärt förberedande
av proletariatet på de förestående avgörande striderna örn makten.» (Ny
Dag, 8 januari 1934. i

Redan därigenom att kommunisterna förorda diktaturen som styrelseform
är deras idévärld direkt motsatt den svenskt medborgerliga. Det finns också

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

andra ingredienser i den kommunistiska läran, som ställa den i skarpt betonat
motsatsförhållande till den västerländska kulturåskådningen, vilken,
som hr Anders Örne med all rätt nyligen under en debatt i första kammaren
(13 maj 1933) med skärpa framhöll, i så hög grad härleder sin uppfattning
örn frihetens värde och betydelse ur den kristna lärans trossatser och andliga
innehåll. Till denna kristendom och därmed till frihetens källsprång i den
nuvarande kulturkretsen av nationer stå kommunisterna obönhörligen fientliga
liksom till all religion över huvud taget, ävensom till de former, som
äktenskapligt samliv sedan ålder ägt och barnauppfostran iklätt sig. Hela
kommunismens uppfattning av dessa problem präglas av en konsekvent genomförd
materialistisk livssyn.

Bucliarin och Preobrasjenskij uttrycka i Kommunismens ÅBOD saken på
följande sätt: »Religion är opium för folket, sade Karl Marx. Kommunistiska
partiets uppgift är att förtydliga denna sanning för de bredaste lagren av
arbetets massor . . . Religionen är varken teoretiskt eller praktiskt förenlig
med kommunismen.»

Barnen böra vidare uppfostras efter kollektivistiska mönster. Det heter
i samma bok bl. a.: »När föräldrarna säger ’min son’, ’min dotter’, så betyder
det inte bara förefintligheten av släktskapsband utan också föräldrarnas
rätt att uppfostra barnen. Denna rätt är från socialistisk synpunkt icke motiverad.
» Lenin uppmanade till »att massvis översätta och sprida den franska
upplysnings- och ateistiska litteraturen från det 18 århundradet» och
konstaterade kort och gott att »marxism är materialism. Som sådan är den
lika fientlig mot religionen som materialismen hos det 18 århundradets encyklopedister.
.. Vi måste kämpa mot religionen. Det är hela materialismens
abc alltså ock marxismens.» (Socialismen, arbetarpartiet och religionen,
Stockholm 1924.)

Den taktik, som på detta område kommer till användning hos oss, utmärker
sig av stor försiktighet. Redan Lenin anbefallde i dessa stycken varsamhet.
En svensk kommunist skriver: »Förklara långsamt och uthålligt,
undervisa och upplys, avslöja religionens lögn och bedrägeri, förklara dess
uppkomst, betydelse och skadlighet men öva intet våld mot den troende befolkningen,
tvinga dem icke att mot sin vilja bli ateister eller omfatta någon
viss tro.» (Albert Barthel: Bolsjevismen, religionen och kyrkan, Stockholm
1928.) Det må i detta sammanhang vara ägnat att erinra örn den ryske kommunisten
Lunatjarskijs ord: »Vi hata kristendomen och de kristna, till och
med de bästa bland dem måste betraktas som våra värsta fiender.» Vad
kommunismen för sina dunkla syften har behov av är icke kärleken — det
är hatet.

Det kan inom vårt kultursamhälle i nuvarande stund finnas många uppfattningar
om och motiveringar för en religiös livsinställning. För samhället
är det av vikt att betona religionens förmåga alt för individen skapa
utgångsläget för grundläggande! av vissa värdefulla föreställningar av etisk

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

och moralisk natur. Kommunismen undanrycker dessa möjligheter utan att
bjuda en ersättning. Härav har följden blivit tillämpandet av fördomsfria
grundsatser, som enbart taga sikte på örn kommunismens sak genom dem
gagnas och befordras. Denna frånvaro av alla slags moralbegrepp har även
yttrat sig under de svenska kommunisternas arbete. Lenin har för sin del
i allmänna fraser givit uttryck för sin syn på dessa problem, då han i
Kommunismens barnsjukdomar (Stockholm 1921) bl. a. skrev: »Man måste
lära sig och lära sig i grund att taga i besittning alla arbets- och verksamhetsområden
utan undantag, att besegra alla svårigheter och borgerliga vanor,
traditioner och sedvänjor överallt och på alla håll. En annan frågeställning
är helt enkelt inte seriös, är helt enkelt en barnslighet.»

En annan viktig del av den kommunistiska propagandan tar sikte på att
värva anhängare bland stamanställda och värnpliktiga i armén och flottan.
Den verksamhet, som härvidlag kan bedrivas, strider mot de mest elementära
regler för hävdandet av ett samhällsskick och för lojala medborgares
krav på säkerhet. I likhet med marinstabschefen, amiral Otto Lybeck i en i
november 1933 till Konungen inlämnad skrivelse finna vi det ofrånkomligt,
att »den som befinnes tillhöra eller ha tillhört sammanslutning, vilken har
till syfte att med våldsamma medel upphäva eller ändra någon av rikets
grundlagar eller att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndigheter,
eller eljest verka i denna riktning, icke får antagas till eller bekläda befattning
vid krigsmaktens stam eller reserv eller som civil befattningshavare vid
dess verkstäder, förråd o. s. v.» Befälhavande amiralen i Karlskrona, konteramiral
Claes Lindsström har nyligen i sin till Kungl. Majit ställda årsrapport
uttalat sig i liknande anda liksom även tidigare varit fallet från befälhavande
amiralens i Stockholm, konteramiral Ch. L. de Champs, sida.

En motsatt inställning till detta problem kan medföra oöverskådliga följder.
»Sverige, ja över huvud alla västeuropeiska stater, måste», framhåller
överste Sune Bergelin i en nyligen publicerad artikel (Bolsjevikislca arbetsmetoder,
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 2 jan. 1934), »örn de verkligen
vilja se fakta i ögonen, taga hänsyn till pågående bolsjevikagitation
inom sina gränser och inom redskapen för statsmaktens bibehållande i önskvärda
former». Kommunisterna söka tillämpa lärdomarna från den sovjetryska
revolutionen 1917, och principerna för deras verksamhet äro desamma,
ehuru nu ännu mera fullkomnade. »En revolutionär rörelse av ytterlig hetskaraktär,
arbetande i frihet, kan», skriver överste Bergelin, »få god jordmån
och vinna spridning. Tillåtas härunder statens maktmedel att vara fria
objekt för oansvarig politisk agitation, kan staten mycket lätt själv avhända
sig möjligheterna för hävdandet av statsmaktens vilja.»

Vi vilja i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på lättheten
för uppviglarna att under nuvarande förhållanden kringgå lagar och förordningar.
Tidskriften Torpeden, Manskap stidning för revolutionära flot -

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

aster utgives sedan sommaren 1930 som en maskinskriven och enligt cyklostylemetoden
mångfaldigad publikation. Att man på detta sätt lyckats kringgå
tryckfrihetsförordningens bestämmelser utlöste stor tillfredsställelse i den
kommunistiska pressen. Från samma år existerar också »Rödafrontförbundet».
Det allmänna syftet med hela denna verksamhet framgick med all
önskvärd tydlighet av artikeln Krigsvetenskapen och arbetarklassen i Kommunistisk
Tidskrifts septembernummer 1931, vilken på sin tid med anledning
av den öppna propagandan för våldet som ett ofrånkomligt medel i
den politiska striden blev föremål för stor uppmärksamhet.

Det är metoder, avtecknande sig mot en dylik dels ideell dels handgripligt
påtaglig bakgrund, som även den svenska fackföreningsrörelsen under det
sista årtiondet gjort bekantskap med och om vilka jämte deras tillämpare
nuvarande statsrådet Gustav Möller skrivit: »Kommunisternas verksamhet är
i verkligheten en marodörverksamhet. De ha till politiskt levebröd att förvränga
och förvanska både vad socialdemokratin gör och vad den icke gör,
vad som säges från socialdemokratiskt håll och vad som föreslås fran vårt
håll.» [Kilb ömmar na och socialdemokratin, Stockholm 1932.) Örn de s. k.
sillénkommunisterna och följderna av deras verksamhet lyder omdömet från
socialdemokratiskt håll: »De ha visat sig genom upplösning av fack föreningsrörelsens

gamla disciplin på vissa orter i vårt land, de lia visat
sig i bemödanden att sätta i gång av de fackliga ledningarna icke auktoriserade
Vilda strejker’, de ha visat sig genom framprovocerandet av upploppsartade
spektakel i samband med demonstrationer mot s. k. arbetsvilliga,
de ha visat sig genom en hittills aldrig skådad hets mot de ansvariga fackliga
ledningarna, de ha visat sig genom en rad oordnade demonstrationer av
arbetslösa mot kommunala och andra myndigheter. En oredans och upplösningens
aktivitet har börjat göra sig gällande . .. Likt asgamen, som lever
av åtelen där döden gått fram, profiterar sillénkommunismen på de mer
eller mindre hjälplösa offren för den ekonomiska krisen.» (Sillénkommunisterna
— arbetarrörelsens förstörare. Tvenne bolsjevikdokument, Stockholm
1932.) Först sökte kommunisterna att inifrån erövra fackföreningsrörelsen
men nu vilja de utifrån slå sönder denna organisation. I samma broschyr
skrives bl. a.: »Detta är det långa talets korta mening: det väpnade inbördeskriget.
Däri utmynnar allt silleneri. Upptågen i Byske, Klemensnäs, Sandarne
voro sålunda, utom led i strävandena att upplösa fackföreningsdisciplinen,
en slags förberedande revolutionär gymnastik ''för den väpnade kampen om
makten’.» Bolsjevikerna »lita till kupptaktiken som något normalt i sitt
arbete... Det är... ur Sillénsynpunkt ett fel att iakttaga stadgar och förordningar
och en dygd att bryta dem! De som resonera på detta sätt äro
förbrytare mot den svenska arbetarklassens med otrolig milda uppbyggda
organisationer ... Genom att uppjaga en allmän nervositet bland arbetarna
kunna de i stunder av upphetsning locka med sig människor, som icke ha ett

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

dugg gemensamt med Sillénarna och som under normala förhållanden kunna
räknas till deras motståndare. Detta ingår i Sillénarnas kalkyler.. . Den
gynnsammaste atmosfären för dem är upplösningen, hetsen och vrålet...
Arbetarkvinnor och arbetarbarn skola skickas fram mot strejkbrytare och
poliser. Det är krigets mest råa och barbariska metoder, som här anbefallas.»

Vi ha velat anföra detta utdrag ur en socialdemokratisk valbroschyr för
att visa, att vi på vårt håll ej hava anledning att invända något mot denna
frihandsteckning av läget sådant det verkligen är.

Nuvarande ecklesiastikminister Engberg har på sin tid givit en förträfflig
inblick i en kommunists hjärna och hans sätt att tänka, då han vid ett tillfälle
sammanfattade ett omdöme härom på följande sätt: »Grundlagens
skydd för riksdagsman under utövningen av hans ämbete skall han hänsynslöst
begagna sig av och krypa bakom i den mån hans påbjudna ständiga
förbindelse med den olagliga verksamheten vållar, att han kan ha behov av
detsamma. Han skall stå med ena benet i de underjordiska sammansvärjningarnas
värld och med det andra i riksdagen. Allt hans görande och låtande
skall vara en insats i arbetet för massaktionens klart bekända ändamål: den
väpnade statskuppen, inbördeskriget... Det svenska bolsjevikpartiet är ett
lydorgan åt den ryska staten, är verktyg åt den härskande ryska statsviljan
. .. Det är av vikt att hela den svenska arbetarvärlden göres medveten
om att invalet av en bolsjevik i riksdagen betyder invalet av ett ombud icke
för svenska arbetares praktiska reformkrav utan för ryska statsintressen . . .
Det synes oss befogat att säga: Hellre ombud för Sveriges folk i Sveriges
riksdag än ombud för ryska regeringen» (kurs. här). Hr Engberg yttrade
till sist: »Jag tvekar icke att påstå, att det moraliska och intellektuella
förfall, det suveräna förakt för rätt och sanning som präglar den bolsjevikiska
propagandan är den farligaste pest, som någonsin hotat arbetarrörelsen.
» (Arthur Engberg: Uppgörelse med bolsjevismen. Föredrag i Auditorium
i Stockholm 4 sept. 1928.)

Av de lämnade citaten framgår, som sagt, med all önskvärd tydlighet att
även inom svensk socialdemokrati förståelse för faran av de samhällsomstörtande
lärorna kan förutsättas. Denna tar sig dock endast sporadiska uttryck
och företrädes icke med tillbörlig kraft av partiets auktoritativa ledning.
Inom detta politiska läger är man också böjd för att göra en distinktion
mellan de s. k. Kilbomskommunisterna och de s. k. Sillénkommunisterna,
av vilka de senare bibehållit men de förra avbrutit den intima förbindelsen
med Sovjetryssland. En dylik gradering ter sig emellertid vid
närmare påseende föga motiverad.

De bägge kommunistiska riktningarna utkristalliserade sig som resultat
av en spänning inom partiet, vilken blev akut den 9 okt. 1929. Sillénkcmmunisterna
erhöllo för sin del auktorisation från Moskva under det att
Kilbomskommunisterna påtrycktes stämpeln av irrlärare och fiender till

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

bolsjevismens internationellt arbetande rörelse. För belysning av hur man
hos de senare såg på situationens utveckling hösten 1929, torde några utdrag
ur deras tidnings, Folkets Dagblad Politiken, ledare samt gruppens upprop
och manifest från samma tid vara av ett visst intresse. Man skrev där bl. a.:

»Den nuvarande Kominternledningen har genom den oerhörda förbrytelse,
som med dess gillande begicks i Stockholm onsdagen den 9 oktober
väl brutit — tillfälligt är vi övertygade om — partiets organisatoriska förbindelser
med en del av de revolutionära klasskamraterna i andra länder,
men den har icke kunnat bryta vår politiska gemenskap med dem (kurs.
här). Vi kommer också i fortsättningen att stödja de ryska arbetarnas
kamp ...» (Vårt partis framtida kurs, ledande artikel, F. D. P., 12 okt. 1929).
»Vad det nu främst gäller för alla som verkligt allvarligt vill hjälpa till att
skydda Sovjet-Unionen, det är att samla massorna till fastare revolutionär
(kurs. här) sammanhållning än någonsin», hette det något senare (Blott
massorna kan skydda arbetarstaten, ledande artikel, F. D. P., 18 okt. 1929.)
Vid ett annat tillfälle skrevs: »Må vi på 12-årsdagen (av den ryska revolutionen,
november 1917) visa, att vi förstått . . . genom löftet att än mer
energiskt arbeta för massornas samling omkring Sverges kommunistiska
parti, d. v. s. för den revolutionära (kurs. här) kampen.» (För ryska revolutionen
— för massornas samling, ledande artikel, F. D. P., 7 nov. 1929.)
Och som protest mot dem, som i Kilbomskommunisterna velat se ett »nationellt
parti» förklarades efter partikongressen och rekonstruktionen: »Det har
aldrig varit meningen att bilda något nationellt parti, det har aldrig varit
meningen att bryta med Komintern . . . Sverges kommunistiska parti står
kvar på Kominterns grund» (kurs. här). (En triumfens dag, ledande artikel,
F. D. P. 18 nov. 1929) och i det manifest, som utsändes av kongressen, förklarades
att »kapitalismens och dess lakejers utpressning av arbetarklassen i
stad och på land måste mötas av en enhetlig revolutionär (kurs. här) kamp,
vari proletariatets hela klassolidaritet fullt kommer till sin rätt . . .» (Till
Sveriges arbetare, F. D. P. 19 nov. 1929.)

Under Kilbomskommunisternas partikongress i november 1929 betonades
uttryckligen, att arbetareklassen icke vore pacifistisk, utan att den både
kunde använda näven och även något, som »sitter i densamma». Då debatten
sedermera berörde det kommunala arbetet förklarades bl. a.: »Medan
socialdemokraterna går in i de kommunala organen för att understödja dessa
som de anser demokratiska inrättningar samt söker erövra dem för att under
socialdemokratisk ledning tjäna kapitalisternas intressen, tar kommunisterna
säte där för att utnyttja de kommunala institutionerna såsom stödjepunkter
för den revolutionära rörelsens verksamhet» (kurs. här). Detta uttalande,
ett slag i ansiktet på det svenska folket med hänsyn till dess tusenåriga
traditioner på den lokala självstyrelsens område, är givetvis i lika hög
grad gilli för Sillénkommunistema. Vi hava bär anfört det i uteslulande syfte
att bidraga till illustrerandet av den anda, sorn, oförbätterlig och hätsk, ännu

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

hålles levande inom den, som man på vissa håll ävlas att framställa saken,
mera »moderata» kommunistgruppen i vår svenska riksdag. Man äger även
rätt att betvivla behovet av folkrepresentanter i riksdagen, som — för att
citera en talare på Kilboms-kongressen hösten 1929 — måste leva enligt
maximen: »När en kommunist talar, så får han icke framlägga sin egen
mening utan alltid framföra partiets», d. v. s. tillfredsställa de fordringar och
krav, som de ryska teoretikerna formulerat i sina skrifter. Passar i dylika
sammanhang icke verkligheten till den teoretiska modellen desto värre för
— verkligheten!

Ägnar man sig vidare åt ett studium av de två fraktionernas stadgar, heter
det hos Kilbomskommunisterna, § 1: »Sverges Kommunistiska Parti är en
del av den internationella revolutionära rörelsen, som arbetar på att över
hela världen genomföra de undertryckta klassernas sociala frigörelse, störta
det kapitalistiska samhället, upprätta proletariatets diktatur (kurs. här) och
införa det klasslösa kommunistiska samhället» (Stadgar för Sverges Kommunistiska
Parti, Stockholm 1930). Hos Sillénkommunisterna lyder motsvarande
§ på följande sätt: »Sverges Kommunistiska Parti är en sektion av
Kommunistiska Internationalen, Komintern, det revolutionära (kurs. här)
proletariatets världsorganisation. Partiet erkänner Kominterns program och
stadgar samt utför sitt arbete i enlighet med dess riktlinjer och beslut. Partiets
namn är Sverges Kommunistiska Parti (Sektion av Kommunistiska Internationalen)
» (Stadgar för Sverges Kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska
Internationalen, Stockholm 1930).

Att en sinnesändring icke ägt rum hos Kilbomskommunisterna slogs hösten
1929 fast av alla socialdemokratiska tidningar. Vi låna i detta avseende
en formulering ur Smålands Folkblad av märket G. L—g (återgiven på Soc.-Dem:s Pressrond 24 nov. 1929): »Moskva är ännu Mecka, där gudomsvisheten
uppenbaras . . . Detta är alltså självständigheten, den andliga friborenheten
hos det nya partiet . . . Att vara både för Moskva och mot Moskva
går inte — man spricker som kameleonten på det skotska tyget.»

Efter landstingsvalen i sept. 1930 trodde sig nuvarande ecklesiastikministern
Arthur Engberg ha anledning att i en ledare med titeln Nemesis i Soc.-Dem. för 23 sept. skriva: »Bolsjevismens gift drives energiskt och radikalt
ut ur den svenska arbetarrörelsens organism». Hr Kilboms parti hade »reducerats
till en intighet. Hr Silléns parti har förvandlats till en våt fläck».
Denna optimistiska syn på kommunismens problem jävades emellertid av utvecklingen.
Den samvetslöst bedrivna agitationen, med eller utan understöd
från Sovjets myndigheter, bar frukt. Hösten 1930 räknade hr Kilbom 35 011
anhängare, hr Sillén 17 410. Men vid riksdagsvalet i sept. 1932 mönstrade
bägge riktningarna tillsammans 207 809 väljare. Denna stegring (75 245)
från valet 1928 visar, att draksådden långt ifrån enbart fallit på hälleberget.
Genom detta resultat har verkligheten själv vederlagt det under de -

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

balterna i riksdagen i samband med högerpartiets motioner om straffbeläggande
av förberedelse till högförräderibrott m. m. den 12 mars 1932 framförda
skälet, att lagstiftningsåtgärder av denna art ej vore av nöden, enär
kommunisterna endast utgjordes av en liten sekt bland väljarna.

Under denna riksdagsdebatt erinrades även om, att rikets ansvariga myndigheter
(socialdepartementet i en P. M. rörande reserv- och statspolisen,
överståthållareämbetet) fäst uppmärksamheten på meningsriktningar, som
öppet sade sig arbeta för att på våldets väg omstörta samhället. Från socialdemokratiskt
och borgerligt vänsterhåll var man emellertid ovillig att »kriminalisera
misshagliga politiska åskådningar». En liberal talare ansåg det
dock ej försvarligt att låta en till öppet landsförräderi syftande propaganda
ostört fortgå. Denna synpunkt hade tidigare med kraft understrukits av
högerpartiets talesmän. Det framhölls, att talet om »att icke skapa martyrer»
var grundfalskt. Det gällde att på laglig väg bereda möjlighet att hålla
efter ledare för en agitation, som ej i vårt samhälle bör vara tillåten. Begäran
om skrivelse från riksdagen med krav på utredning av spörsmålet avslogs
emellertid av bägge kamrarna.

Vid denna riksdag förekom också en debatt (24 april) angående den kommunistiska
propagandan i folkskolorna, föranledd av en interpellation (F. K.
nr 6) i ämnet. Härvid blottades en verksamhet av den natur, som vi ovan
haft anledning att i dess stora drag exemplifiera. Dåvarande ecklesiastikminister
Städener ansåg dock att gällande lag på området gav tillräcklig
möjlighet att gripa in mot de påtagliga missförhållandena. Från socialdemokratiskt
håll hävdades den passiva ståndpunkten, att en lärare ej borde
avsättas på grund av sina åsikter i politiska eller religiösa ting, ett utslag av
liberalismens låt det gå som det vill-mentalitet, vilken vi i innevarande
stund finna lika oförklarlig som oförsvarlig.

Som ett sammanfattande omdöme beträffande det sinnelag som av motståndarna
till en preventiv lagstiftning på de berörda områdena vid detta
tillfälle redovisades, må återigen framhållas, att den synes oss uppburen av
en, i vårt tycke, missriktad individualism, som hellre ser staten gå under
än den ålägger den enskilde band och tygel, även om allt förnuft samtidigt
säger, att det frihetens system, man anser sig förpliktigad hävda, allvarligt
äventyras.

En i viss mån ny inställning till hela detta problem gjorde sig emellertid
snart gällande även från dessa kretsar, närmast föranledd av den åskådningsundervisning,
som händelser i oss omgivande länder erbjöd. Alt denna
dock kom rätt hastigt uppå framgår av att ännu i mitten av mars 1933 en
debatt i andra kammaren ägde rum med anledning av från vårt parti begärda
åtgärder mot gudlöshetspropagandan och varvid åter av vårt parti
påpekades den roll, som härvidlag den kommunistiska propagandan spelade.
»Att barnen skyddas för otillbörlig, förgiftande, hatfull propaganda
är uppenbarligen från alla rimliga synpunkter påkallat», ett yttrande av

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

rektor Manfred Björkqvist, Sigtuna, utgjorde rättesnöret för dem, som åsyftade
»åtgärder i allmänhet», om också icke direkt lagstiftning, mot de påtalade
företeelserna. Kammarens beslut blev dock vid denna tidpunkt avslag.
Tiden var ännu icke mogen men syntes snart gå mot sin fullbordan.

I samband med de ovan omnämnda oroligheterna i Göteborg framställdes
från högerhåll till excellensen Hansson en interpellation, vilken föranledde
debatt (24 mars 1933). Under denna hävdade likväl återigen exc. Hansson
jämte representanter för Kilbomsriktningen, att en ny lagstiftning i syfte
att med straff åtkomma de ansvariga ledarna för upploppen ej vore av nöden.
Av vårt partis talesmän hävdades däremot med skärpa, att en lucka i
lagen förelåg och att det vore en skandal, att uppviglare i press eller på tribun
finge tillåta sig, snart sagt, allt. Det vore även värt att beakta, att en
demokrati, som ej visade vilja att hävda sig själv, löpte fara för sitt bestånd.
Hr Hamrin framhöll vikten av, att regeringen satte makt och handling bakom
sin förklarade vilja att medverka till hävdandet av lag och ordning och
betonade att »folkfriheten sättes i fara just genom att man icke vidtar tillräckliga
åtgärder emot sådana företeelser, som vi sett i vårt land under de
sista åren ... Jag kallar det icke undantagslagstiftning, örn man skärper
lagarna emot brottslingar ...» Socialdemokraterna vilja visserligen ej veta
av militär vid arbetskonflikter, och denna synpunkt kan man förstå men
samtidigt vägra de också anslag till en utökad polismakt. En dylik position
är ohållbar, om man menar allvar med sitt tal att vilja hävda ordningen.
Hr Hamrin sekunderades av riksdagsman I. Österström, vilken i ett senare
uttalande för Stockholms-Tidningen skrev: »Det bör handlas kallblodigt
men beslutsamt från samhällets sida och bör göras klart, att leken med
brännbara ämnen är en farlig lek, som ej kan tolereras. > I Svenska Morgonbladet
förklarades, »att en skärpt och i olika avseenden mer effektiv lagstiftning
mot den bolsjevikiska våldspropagandan är absolut nödvändig».

Under denna debatt betonades likaledes av landsorganisationens ordförande,
hr Edv. Johanson, att skulden för uppträdena i Göteborg åvilade
Sillénkommunisterna, vilka där närmast varit i aktion, och av tvenne andra
socialdemokratiska talare, hrr Törnkvist i Karlskrona och Lövgren i Nyborg,
förklarade den förre, att »vi alla äro betjänta utav, att ingen utav oss
— varken ledare eller ledda — skola låta oss behärskas av någon tvekan, när
det gäller att rensa upp i den dy, som håller på att svämma över oss» under
det den senare stämplade Sillénkommunisternas propaganda som rena uppmaningen
till våldsdåd. Debatten fick dock denna gång utgöra svar på
frågan.

I den socialdemokratiska pressen hördes likväl nya toner. Ny Tid skrev
(27 mars 1933): »Endast vetskapen om riskerna kan avhålla dem (kommunisterna)
från att begå nya våldsdåd, nya dumheter och nya för arbetarrörelsen
fördärvbringande attentat. Sådant är läget.» Det är påfallande, att
socialdemokraternas harm över kommunisternas bravader ofta hämtar sin

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

näring enbart ur skadligheten för arbetarnas intressen för fackföreningsrörelsen,
som misskrediteras. Att hela samhällets intressen skadas tycks inte
spela någon roll. I Smålands Folkblad (10 mars 1933) förklarades: »Demokratin
har ingen anledning att i nitälskan örn yttrande-, tryck- och församlingsfriheten
låta sina fiender bolsjevism och nazism bereda marken för
diktaturen», och senare skrev tidningen: »Vi säga öppet ifrån att vi icke hysa
några principiella betänkligheter mot förbjudande av diktaturpartierna.»
Arbetet i Malmö sekunderade (12 april 1933): »Vi äro också väl medvetna
om att den dag kan komma, då en upplösning av såväl bolsjevikorganisationer
som andra diktaturrörelser (och vi göra intet undantag) kan bli nödvändigt.
» I liknande anda uttalade sig också riksdagsman A. Vougt offentligt
enligt referat i hans egen tidning.

Begäran om utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet
avböjdes, som nämnts, av riksdagen 1932. Frågan togs emellertid åter upp
av högerpartiet vid 1933 års riksdag (motion nr 126 F. K.; nr 295 A. K.), och
begäran om utredning blev nu tillstyrkt (utskottsutlåtande F. K. nr 8; i A. K.
nr 6) av utskotten. Debatten, som ägde rum den 13 maj 1933, uppvisade
gent emot fjolåret vitt divergerande uppfattning vad de socialdemokratiska
talarna beträffar.

Från detta håll framhölls denna gång att utredningen i år vore berättigad
med hänsyn till de nationalsocialistiska rörelserna. Vi behöva ej, hette det,
»kela med grupper till höger och vänster», vilka stå demokratien efter livet.
»Frihetens fiender lia ingen rätt att i frihetens missbrukade namn söka
skydd för sina förehavanden.» Hr Örne uttalade bl. a. förhoppningen att
ordningsmakten »i den del av pressen, som star mig närmast» för framtiden
skall bli föremål för högre uppskattning, vilket föranledde exc. Hansson till
yttrandet: »Herr Örne har yttrat några mycket motiverade ord angående
vårt förhållande till ordningsmakten» samtidigt som han motiverade ett tillstyrkande
av utredningskravet som ett medel att lugna oroliga sinnen. Resultatet
förmodade han skola bli, att de existerande lagarna skulle anses
räcka till. Hr Akerberg i Örebro uttalade sin farhåga för att demokratien höll
på att bli självändamål och tillstyrkte varmt utredningen. Det framhölls
vidare från socialistiskt håll, att »går man in för att lagstifta mot dem, som
med våld och andra olagliga medel vilja förändra stats- och rättsordningen i
landet, så lägger man ju band på revolutionärernas uppträdande». Det gällde
nu särskilt att se upp med nationalsocialismen, som strävar efter att »ödelägga
arbetarrörelsens och demokratiens livsverk» (Hällgren). Från de frisinnade
framhöll hr Sandberg att »en överväldigande folkmajoritet kräver,
att det blir örn möjligt slut på uppviglingsförsök och våldstendenser. Detta
är en yttring av en i bästa mening sund folkvilja, som i sig och sin uppskattning
och värdering av de stora sociala och kulturella värden, den demokratiska
stats- och rättsordningen tryggat åt vårt folk, innebär den bästa
garanti mot alla de krafter, som sträva elter att omstörta allt det, som ett

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

långt och mödosamt arbete byggt upp i god riktning», synpunkter, vilka vi
till alla delar instämma i.

Av vårt partis talare betonades vid detta tillfälle att kommunisterna efter
valet räknade 8,29 % (207 809) av väljarkåren under det att nationalsocialisterna
endast nådde upp till 0,61 % (15 170). Begäran om utredning i det
föreliggande ämnet vore därför främst motiverad av den överhandtagande
kommunismen. Vad det gällde vore att få en lagstiftning, som möjliggjorde
inskridande mot ledarna för uppviglingspropagandan. Det erinrades också
om, att man i en broschyr från sovjethåll fäst uppmärksamheten hos de
sina på vikten av att exploatera liberalismens och pacifismens extrema åsikter
i fråga örn humanitetens krav. Hur måste man inte på kommunisthåll
le åt denna tolerans och humanitet, i vilkas skydd man energiskt och hänsynslöst
arbetar på att nå den maktställning, att man stolt och fräckt kan
trampa dem under fotterna — så snart de fyllt sin uppgift att låta kommunisterna
arbeta i fred!

Bland de socialdemokratiska inläggen förtjänar därutöver särskilt hr
Lundstedts att återgivas. Han yttrade bl. a. följande: »Vi kunna icke i fortsättningen
tolerera en agitation, som redan fångat tusenden och som går
direkt därpå ut, att Sverige, ett av jordens mest demokratiska och minst
olyckliga folk, skulle underkasta sig ett bolsjevikiskt herravälde, som t. o. m.
synes alltför påfrestande för människor, som dessförinnan under århundraden
slavat under byråkrati och knutpiska. Lika litet kunna vi tolerera en
agitation, som går ut på befrämjandet av andra kulturen förgörande diktaturer,
i vilka rättsväsendet icke användes för uppehållandet av den medborgerliga
friheten . . . Skenbart paradoxalt skulle jag kunna uttrycka saken på
det sätt, jag gjorde i början, nämligen så, att, såvitt en lagstiftning av nu
ifrågavarande art kringskär yttrandefriheten, sker detta, på det att yttrandefriheten
i ett demokratiskt samhälle må kunna garanteras.»

Hr Lövgren trodde till sist, att örn tyskarna i tid tagit i med hårdhandskarna
mot kommunisterna, hade ej nationalsocialismen gått till seger. »Jag
är», yttrade hr Lövgren bl. a., »icke rädd för att göra lagar mot dem, som
uppenbarligen vilja komma den demokratiska ordningen till livs.» Den begärda
utredningen beviljades därefter.

Det må för oss vara ägnat att väcka tillfredsställelse att förståelsen för
denna utomordentligt viktiga fråga, ingripande mot den statsfientliga propagandan,
synes vara i kraftigt tilltagande, icke minst inom socialdemokratiens
leder.

Ur principiella synpunkter torde helt visst möjligheter föreligga att hos
alla lojala svenskar skapa enighet i kravet på vaktslagning kring en effektiv
och målmedveten svensk demokrati och särskilt i fråga örn en frontställning
mot de kommunistiska uppviglarna. Det av socialdemokratiska talare
under tidigare debatter i riksdagen framförda argumentet, att man ej genom

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

speciell lagstiftning borde föregripa den utredning bl. a. beträffande högförräderibrotten,
som då handhades av professor Thyrén, synes med dennes
död ej längre bärkraftigt. I justitiedepartementet har f. ö. nyligen meddelats,
att slutförandet av de av prof. Thyrén påbörjade utredningarna nu bomme
att skjutas på framtiden. Då vi nu därför taga steget fullt ut och helt kräva
förbild för sådana organisationer, vilket namn de än må bära, vilkas öppet
uppgivna syfte är att med våld söka omstörta vårt samhällsskick, tro vi oss
tala på den »överväldigande folkmajoritets» vägnar, som hr Sandberg under
fjolårets debatt erinrade örn och som vill ett »slut på uppviglingsförsök
och våldstendenser». Då vi så göra veta vi oss även ha uttalat en rekommendation
för de försiktighetsåtgärder, som hos andra folk befunnits nödvändiga
och vilka där bevisat sitt berättigande och sin nytta för de syften,
vi avse. Vi instämma i de synpunkter, som av hr Lundstedt framfördes i
fjol. »Vi kunna icke i fortsättningen tolerera en agitation, som redan fångat
tusenden» och som går ut på att sälja vårt land till en främmande stat
med från vår väsensskild anda, sak samma örn denna är belägen öster
eller söder örn våra farvatten. Vi vilja nu som förut vara oss själva som
svenskar i ett fritt land.

Det är vår tro, att om ej kraftiga åtgärder av den natur, vi i dag förorda,
vidtagas, löper samhället fara att utsättas för de största olyckor. Det gäller

— som hr Törnkvist i Karlskrona med skärpa hävdat — att »rensa upp i
den dy, som håller på att svämma över oss», det gäller — som från högerns
sida och som av hrr P. A. Hansson, Hamrin, Lundstedt i Uppsala och Lövgren
i Nyborg vid olika tillfällen framhållits — att värna demokratien, att

— som prof. Lundstedt också yttrade — inskränka friheten, på det att friheten
må få fortleva, det gäller att förverkliga — som hr Sandberg förklarat

— »en överväldigande folkmajoritets» krav. Det gives i detta sammanhang
likaså anledning erinra om, att på sistone även andra politiska riktningar
framträtt, vilka — visserligen utan att i sina programmatiska formuleringar
uttala sig i denna riktning — med fördomsfria metoder, vari även våldstanken
spelar en roll, bedriva en uppviglande agitation, nämligen de olika
nationalsocialistiska rörelserna. Den nationalsocialistiska partidiktaturens
väsen torde i grund och botten stå lika främmande för det svenska folkets
önskningar som den proletära diktaturen. Därutöver kan gentemot de läror,
som av dessa politiska meningsriktningar föras till torgs, allvarliga betänkligheter
anföras. Deras uppfattning om rättens relativitet och skyldigheten
att endast hävda den i den mån detta befordrar de egna intressena ställer
dem i detta avseende vid kommunisternas sida. Att de understundom även
ansluta sig till kravet på att låta de sociala motsättningarna bli avgjorda med
våld, framgår bl. a. av en i samband med kommunistkravallerna i Göteborg
i mars 1933 i Den svenska nationalsocialisten (nr 6, 1933) skriven artikel,
där det heter: »När lagen skyddar strejkbrytare är det givet att sjömännen
själva måste träda i direkt förbindelse med dem för att övertyga dem örn

Motioner i Första kammaren. Nr 156.

det oriktiga i deras handlingssätt» (kurs. här). Denna formulering innehåller
ett godtagande av de våldsdåd, som vid detta tillfälle kommo till utförande.
Över huvud taget vilja vi med hänsyn till den mentalitet, vilken gör
sig gällande inom dessa rörelser, om dem ha uttalat, att även de kunna befinnas
vara i behov av att i sin agitation stävjas genom de medel, som en
här ifrågasatt lagstiftning tillhandahåller.

I de flesta västerländska kulturstater tillämpas med hänsyn tili den samhällsfientliga
propagandan, dess organisationer och ledare, betydligt strängare
betraktelsesätt än vad hos oss i Sverige hittills varit fallet. Vi hänvisa
i detta avseende till bifogade bilaga över viss lagstiftning på hithörande område
i främst Finland, Estland, Lettland och Litauen, länder, där man tvingats
att taga ställning till och lösa de problem, som behandlas i denna motion,
med hänsyn närmast till den kommunistiska agitationens aggressiva karaktär
och majoritetens av befolkningen ovilja mot att längre tåla dess bedrivande
i frihet.

Vi vilja till sist tillåta oss erinra örn, att excellensen Hansson i sitt första
offentliga tal efter regeringsskiftet i september 1932 — det hölls i Ludvika
den 22 oktober — framhöll (enligt T. T:s referat), att han vore böjd för att
bedöma händelserna i Sandviken den 4 maj samma år mycket strängt med
hänsyn till att »uppträdena framstå såsom led i en plan att här hemma förverkliga
moskvainstruktionerna rörande framkallandet av våldsamma utlösningar
i de sociala striderna». Excellensen Hansson höll vidare den 23 november
1932 ett tal i Örebro, vari han bl. a. yttrade: »Vi leva i en tid, då
demokratien får slåss på skarpen för sitt liv i flera länder. I åtskilliga av
dessa kanske det nu sett annorlunda ut, om demokratien med hårdare
medel i tid hävdat sig själv. Demokratiens fiender ha haft ett för lätt spel.
Nu får demokratien där kämpa för sitt liv under sämre omständigheter.
Vårt land är i det avseendet lyckligt lottat. Vad som hänt på andra håll
bör ha givit oss så mycken lärdom, att vi ej göra örn samma fel (kurs. här).
Demokratien skall visserligen argumentera, fostra och lära men även styra
med fast hand (kurs. här). Det finns bolsjevikmentalitet inte bara på en
sida. Vi ha att på den punkten liksom på alla andra punkter göra klart för
oss, vad tiden kräver. Element, som söka undergräva möjligheterna för
demokratien, böra inte få driva sitt spel. Vi ha här i landet yttrandefrihet,
tryckfrihet, mötesfrihet o. s. v. Men vi ha intet bruk för en rysk taktik
(kurs. här), som söker undergräva grunden för framgångarna för den svenska
arbetarrörelsen, den starkaste i världen. Örn det kräves skola vi ej tveka
att även åt eget håll ge besked örn att vi ej tåla något, som är ägnat att
förstöra demokratiens möjligheter (kurs. här). Det svaret är nyttigt inte
bara för bolsjeviker utan även för andra, som inte tänkt igenom demokratien
och dess betingelser.»

I den borgerliga pressen uppfattades givetvis dessa allvarliga ord på det

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

enda sätt, som var möjligt, nämligen som en av regeringen antydd vilja
att med extra åtgärder ingripa mot den kommunistiska propagandan såväl
som mot andra rörelser med statsfientlig karaktär. Dessa förmodanden
stämplade emellertid några dagar senare exc. Hansson närmast som en
förolämpning i samband med ett anförande, som hölls inför Ådalens befolkning.

De bolsjevikelement, som i Ludvika och Örebro fått figurera som demokratiens
o.h folkets fiender, blevo i Ådalen (enligt T. T:s referat) ingen
»verklig rara för samhällsordningen. De äro och förbli en ringa del av vårt
folk. De kunna väl framkalla ett och annat bråk, vilket i och för sig är illa
nog, men det är långt därifrån till vad en del gott folk i sin fantasi
utmåla för sig, när det gäller bolsjevikerna». De inviter lill en mera fast
politik åt detta håll, som exc. Hanssons tidigare ord givit berättigad anledning
till, avvisades, som sagt, med all skärpa.

De synpunkter, som i de givna citaten komma till synes, förefalla oss rätt
typiska för de socialdemokratiska uppfattningarna i hithörande frågor. Å
ena sidan en läpparnas bekännelse inför ett för alla uppenbart läge men å
andra sidan samtidigt en oresonlig ovilja mot att råda bot på missförhållandena
genom handlingar.

Det ligger emellertid makt uppå, att man verkligen kommer från ord till
handling. Alla ansvarskännande medborgare äro ju överens om det trängande
behovet av ett bestämt och kraftigt ingripande. Att låta tiden förrinna
under trögt framskridande utredningar är endast att låta de samhällsfientliga
åskådningarnas gift spridas vidare i samhällskroppen. Det ligger fara i
dröjsmål. Som förut här erinrats örn, begärde riksdagen i fjol en utredning
för åtgärders vidtagande på hithörande område. Exc. Hanssons uttalande
om att resultatet antagligen komme att bliva, att nu gällande lagstiftning
befunnes tillfyllest, en uppfattning, som vi ingalunda kunna dela, är ej
ägnat att lugna de farhågor, vi här låtit komma till uttryck. Ehuru ärendet
i fjol betecknades som brådskande, har utredningen likväl icke fortskridit
så långt, att regeringen funnit sig kunna bebåda något förslag till årets
riksdag. Dessa omständigheter jämte händelserna ute i världen under det
sistförflutna året föranleda oss att ånyo upptaga frågan om de samhällsfientliga
organisationernas bekämpande, en angelägenhet som i egentligaste
mening är en samhällets livsfråga.

Vårt ansvar gentemot vårt land och mot våra efterkommande bjuder att
inte tvekande dröja intill det sista. Ju längre vi uppskjuta den nödvändiga
operationen, ju svårare blir den att företaga. Vi måste medan tid är visa
tillbaka detta angrepp från kulturfientliga, oss väsensfrämmande, upplösande
krafter. I det syftet och med det målet för ögonen samt under hänvisning
till de meningar, vi ovan låtit komma till synes, få undertecknade
hemställa,

Bihang till riksdagens protokoll 193A. 3 sami. Nr 156—158. 2

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit dels uttala,
att den förväntar förslag till åtgärder i ämnet förelagt innevarande
eller senast 1935 års riksdag, i följd varav den av
riksdagen år 1933 begärda utredningen bör bedrivas med
den skyndsamhet, som härför erfordras, dels ock hemställa,
att i förslaget upptagas bestämmelser av innehåll, att medlemskap
i organisationer, syftande till att med våldsamma
eller eljest olagliga medel ändra Sveriges stats- och samhällsordning,
ävensom all propaganda av enahanda art, belägges
med effektivt straff, i följd varav sådana organisationer
skola förklaras upplösta, allt i syfte att i lojala medborgares
intresse åstadkomma ett efter tidens krav och fordringar
svarande skydd för våra på den historiska utvecklingens
grund byggda samhällsinstitutioner.

Stockholm den 22 januari 1934.

Gösta Bagge.

Joh. Nilsson
i Kristianstad.

A. O. Frändén.

O. Bergqvist.

J. B. Johansson.
Fritiof Gustafson.
M. Svensson.

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

Bilaga.

I Finland ha de lagstiftande organen stadfäst en lag av den 23 januari
1931, vilken tar sikte på möjligheten att i tid stävja den art av uppror och
högförräderi, som åsyftas. Vi tillåta oss att åter — liksom i motion nr 1 i
bägge kamrarna vid 1932 års riksdag — i tillämpliga delar anföra densammas
lydelse:

»Den som:

1. ansluter sig till sådan förening, organisation eller annan sammanslutning,
som honom veterligen är verksam för våldsamt omstörtande av Finlands
stats- och samhällsordning eller avser främjande eller medelbart eller
omedelbart understödjande av dylik verksamhet, eller vilken genom värvande
av medlemmar, insamlande av medel, erläggande av avgift eller på
annat därmed jämförligt sätt verkar till förmån för honom veterligen så
beskaffad sammanslutning;

2. deltager i möte, som honom veterligen sammankallats för främjande av
högförrädisk verksamhet, eller på vilket lägges råd eller beslutas om främjande
av högförräderi åsyftande verksamhet eller grundande av i 1 punkten
nämnd sammanslutning, därest icke av omständigheterna framgår, att hans
avsikt icke varit att befrämja en dylik verksamhet;

3. i tal, skrift eller annorledes beprisar högförräderi eller förberedelse därtill
eller utsprider skrifter eller framställningar, örn vilka han vet, att de
innehålla uppvigling till högförräderi eller förberedelse därtill eller lovordande
därav, eller

4. på annat sätt i ord eller handling, uppsåtligen främjar högförräderi
åsyftande verksamhet, straffes, därest han icke på grund av annat lagrum
är för handlingen förfallen till strängare straff, med fängelse ej under två
månader.» (Strafflagen, 11 kap., § 4 a.)

Tillämpningen av en dylik lag betyder i praktiken tillbörlig kriminalisering
av de kommunistiska organisationerna. I Finland, liksom även i Estland,
Lettland och Litauen äro också de kommunistiska partierna upplösta
och deras propagandaverksamhet kontrolleras.

Den estniska lagen, som i berörda avseenden påkallar intresset, betecknas:

Lag om skydd för gällande statsordning.

Antagen av riksdagen (Riigikogu) den 12 februari 1925.

§ 1. Förbjudna äro alla slag av sammanslutningar, vilka syfta:

1) att med våld ändra det genom Republiken Estlands grundlag antagna
statsskicket eller gällande samhällsordning,

2) att upphäva Republiken Estlands självständighet eller att från Republiken
avskilja någon av dess delar, eller

3) att propagera mot Republiken Estlands självständighet.

§ 2. Partier, föreningar och grupper eller deras förbund, i vars verksamhet
man kan spåra ansatser till uppammande av i § 1 omnämnda syften,
må vara, att dessa syften icke öppet erkännas eller deklareras, förbjudas

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

genom beslut från ministern för inrikesärenden. Detta beslut kan överklagas
av varje medlem i resp. parti, förening eller grupp eller dess förbund på sätt
som stadgas i administrativa rättegångslagen.

§ 3. I händelse i föregående § (1 och 2) omskrivna partier, föreningar,
grupper eller deras förbund äro representerade i självstyrelsens rådgivande
eiler verkställande organ (kommunalfullmäktige och kommunalnämnd; vår
anm.) förklaras genom beslut från ministern för inrikesärenden deras vid val
uppställda listor ogiltiga, och fullmakter till personer, som blivit valda på
dessa listor, indragas. Detta beslut kan på sätt som stadgas i administrativa
rättegångslagen överklagas av varje ombud, vald på resp. lista, likaså av
varje kandidat, som ännu icke såsom ombud kunna taga säte i självstyrelsens
rådgivande eller verkställande organ.

Har någon till självstyrelsens rådgivande eller verkställande organ tillhörig
grupp medverkat till i § 1 omnämnda syften eller inriktat sin verksamhet
på att uppamma dessa syften, så indrages fullmakterna för gruppens
medlemmar på samma sätt och hava dessa då samma rätt att överklaga
beslutet.

Skulle av denna anledning sammansättning av självstyrelsens rådgivande
och verkställande organ minskas med 30 procent eller mer, äger ministern
för inrikesärenden att utlysa nya val.

Lagen om val till riksdagen (Riigikogu) om folkomröstning och om rätt
att anordna folkomröstning kompletteras med följande §§ 37: 1 och 37: 2.

§ 37:1. Vallistor kunna icke uppställas av sådana organisationer eller
medborgargrupper, vilkas verksamhet åsyftar:

1) Ändring med våld av det genom Republiken Estlands grundlag antagna
statsskicket eller gällande samhällsordning.

2) Upphävande av Republiken Estlands självständighet eller avskiljande
från Republiken av någon av dess delar.

3) Bedrivande av propaganda mot Republiken Estlands självständighet.

§ 37: 2. Skulle det efter valen visa sig, att någon organisation eller med borgargrupp,

som på sin lista fått ombud invalda i riksdagen (Riigikogu),
medverkat till syften, som omnämnas i § 1, eller med sin verksamhet strävar
att uppamma dessa syften och därför upplösts på i lagen föreskrivet
sätt, så upphäver riksdagen genom sitt beslut vallistan å sådana kandidater,
vilka ännu icke tagit säte i riksdagen. Likaså upphäver riksdagen vallistan
för kandidater, vilka ännu icke tagit säte i riksdagen, i händelse minst hälften
av riksdagens medlemmar, invalda på denna lista, äro av rätten straffade
för förbrytelser enligt strafflagen §§ 99—102, 126, 129: 1 eller Gamla strafflagen
§ 1 453: 1 och med riksdagens medgivande tagna i fängslig! förvar.

Lettlands strafflag, som under loppet av de senaste 10 åren utarbetats av
en juristkommission under ledning av republikens mest kände jurist, v. presidenten
i folkrepresentationen, dr Karlis Pauluks, och som antogs av sejmen
den 24 april 1933, har i VII. kapitlet inrymt bestämmelser angående Brott
mot statens säkerhet (§§ 103—116). I detsamma stadgas om villkoren för
avhållande av offentliga församlingar. Straff i form av böter eller fängelse
utdömes för stiftandet av sammanslutningar med öppet uttalade upproriska
syften. Öppen agitation i samma anda i tal eller skrift bland befolkningen
eller vid armén tillåtas icke. örn fara för medborgarnas liv uppstått på grund
av våldspropagandan med hänsyn till de motiv för polismyndigheternas ingripande,
som densamma skapat, utdömes upp till tio års straffarbete. En

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

hemlig agitation av enahanda art, bedriven i föreningar, skolor eller vid
armén beivras med straffarbete intill två år eller fängelse. Skärpning av
straffet företages, då som resultat av agitationen livsrisk inträder för allmänheten
på grund av myndigheternas ingripande. Den, som i avsikt att
sprida uppmaningar till ohörsamhet mot laglig myndighet låter mångfaldiga
tal eller skrifter i denna anda, straffes med fängelse. Prisandet av
brottslig handling i övrigt beivras på liknande sätt. Till sist stadgas, att
»den. som öppet smädat staten, nationalsången, republikens vapen och flagga,
straffas med fängelse intill sex månader».

Dessa bestämmelser må likaså ses i samband med vallagens av den 5 juni
1928 föreskrift, att av domstol straffade personer eller personer, som stå
under åtal, skola anses ha förverkat sin rösträtt.

I Litauen är lagstiftningen på hithörande område betingad av säregna
förhållanden, sammanhängande med landets av olika anledningar utsatta läge.
Strafflagens skärpning i den utsträckning, som av de här nedan återgivna
paragraferna framgår, ägde rum genom lag, antingen av presidenten, efter
behandling i folkrepresentalionen, den 25 februari 1920.

Komplettering och ändring au strafflagen.

§ 1. För deltagande i väpnat uppror i avsikt att

A. frånhända Litauen dess självständighet

B. frånhända Litauen någon del av dess territorium

C. med främmande makter uppnå förbindelser, som kränka Litauens
självständighet

D. omvälva i grundlagen fastställd ordning och regering

ådörnes dödsstraff.

§ 2. För deltagande i försök till väpnat uppror med ändamål, som i par. 1
sägs,

ådömes från 8 års straffarbete till dödsstraff.

§ 3. För deltagande i förberedelser till väpnat uppror med ändamål, som
i par. 1 sägs,

ådömes straffarbete från 4 år till livstid.

§ 4. Medhjälpare vid brott nämnda i §§ 1, 2, 3

ådömes i strafflagen stipulerat straff.

§ 5. Enligt §§ 1, 2, 3 bestraffades ägodelar tillfalla staten.

§ 6. Medlem i hemliga organisationer med ändamål och medel, som i
par. 1 sägs,

ådömes straffarbete intill 8 år.

§ 7. Den som värvar medlemmar till i § 6 nämnda organisationer

ådömes straffarbete intill 4 år.

En skärpning av dessa bestämmelser ägde rum genom av presidenten och
förvaltningsregeringen A. Voldemaras utfärdad lag av den 25 juni 1929.

Såsom ett exempel på den kompletterande lagstiftning, vilken blivit nödvändig
som en följd av det allmänna förbudet mot de statsfientliga organisationerna
och som under den senaste tiden i lika hög grad funnit tillämpning
såväl mot kommunistiska som nationalsocialistiska sammanslutningar, återgiva
vi en 1932 kungjord lag rörande församlingsrätten och anordnandet av
offentliga nöjen, under vilka rubriker en illegal politisk rörelse enligt ali erfarenhet
främst söker maskera sina syften.

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

Litauiska republikens president kungör följande lag angående
församlingsrätt och offentliga nöjen.

(Författningssamling n:r 393 5. aug. 1932 Lag n:r 2 688.)

I. Församlingar som måste anmälas.

Anmälan.

§ i.

Den som anordnar församling måste göra anmälan därom.

§ 2.

Skriftlig anmälan inlämnas till polisdistriktschefen i det distrikt, där församlingen
skall äga rum.

§ 3.

Anmälan skall inlämnas senast tre dagar före den dag, då församlingen
skall äga rum.

§ 4.

Om offentliggörande av församlingen skall ske, skall anmälan inlämnas
senast tre dagar före offentliggörandet.

§ 5.

I anmälan skall upptagas:

1. Vad i församlingen skall göras och behandlas.

2. Var församlingen skall äga rum.

3. Vilken dag församlingen skall äga rum och hur dags den skall taga
sin början.

4. Anordnarnas förnamn, efternamn och bostad.

§ 6.

Om redogörelse eller föredrag skall förekomma i församlingen, skall sammanfattning
härav göras i anmälan samt föredragshållarens förnamn, efternamn
och bostad uppgivas.

§ 7.

. Om vid församlingen fanor, emblem, plakat eller bilder skola förekomma,
skall detta i anmälan uppgivas. På polisens anfordran skall noggrann beskrivning
av fanor, emblem, plakat och bilder insändas.

§ 8.

Om det avses att i församlingen skola deltaga omyndiga personer under
17 år skall detta i anmälan uppgivas.

§ 9.

Anordnare av församling får ej vara under 21 år, måste vara litauisk medborgare
och vara fast bosatt i kommunen eller staden, där församlingen äger
rum, och måste vara i besittning av alla medborgerliga rättigheter.

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

§ 10.

Anmälan skall underskrivas av minst två av församlingens anordnare.

§ 11.

Örn anmälan skett och inlämnats på sätt i §§ 2—10 föreskrives, lämnar
polisdistriktschefen en förklaring att anmälan är mottagen.

§ 12.

Om i anmälan deklarerats, att omyndiga personer under 17 år skola deltaga
i församlingen, skall detta upptagas i polisens mottagningsförklaring.
Anses deltagande av omyndiga under 17 år kunna vara skadligt för dessas
andliga, fysiska och moraliska fostran, upptagas ej i polisförklaringen att
omyndiga äga deltaga i församlingen.

§ 13.

Polisförklaring lämnas ej, om församlingen anses kunna skada staten, den
offentliga ordningen, medborgarnas moral eller hälsa.

§ 14.

Sedan polisförklaring erhållits ha anordnarna rätt att avhålla församling.

§ 15.

Om, sedan polisförklaring lämnats, det uppdagas att den anmälda församlingen
kan skada statens säkerhet, den offentliga ordningen, medborgarnas
moral eller hälsa må polisdistriktschefen förbjuda den anmälda församlingen
fastän polisförklaring redan lämnats. Förbud meddelas senast
20 timmar före församlingens början till anordnarna och till dem hos vilka
församlingen skall äga rum.

Allmänt tillstånd till församling.

§ 16.

Inrikesministern har rätt att utfärda allmänt tillstånd till församling. Allmänt
tillstånd gives på högst 1 års tid.

§ 17.

Vid utfärdandet av allmänt tillstånd har inrikesministern rätt att infordra
informationer angående planerade församlingar.

§ 18.

Om församling äger rum i kraft av inrikesministerns tillstånd, tillämpas
ej vad som i §§ 2—15 sägs. Dock måste senast 24 timmar före församlingens
början informationer, som i §§ 5—8 säges, infordras till polisdistriktschefen
i det distrikt församlingen skall äga rum.

Inrikesministern kan giva tillstånd till en serie församlingar utan att ovannämnda
informationer till polisdistriktschefen för var och en av dem behöves,
blott polisdistriktschefen en gång för alla underrättas örn dem och den
bestämda tid inom vilken de skola äga runi.

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

§ 19.

Inrikesministern kan av en serie församlingar som äga rum på grund av
allmänt tillstånd förbjuda någon viss eller helt indraga de tillstånd han beviljat.

Ordningsregler för församling.

§ 20.

I församling må ej deltaga:

1. Beväpnade, med undantag för dem, som i tjänsteutövning ha rätt att
bära vapen.

2. Personer i sådan uniform som ej får bäras offentligt eller med emblem
vilka ej få bårås offentligt.

3. Onyktra personer.

§ 21.

I församling må ej deltaga elever vid folkskolor eller högre läroverk som
ej ha tillstånd från skolans ledning.

§ 22.

I församling må ej omyndiga under 17 år deltaga med mindre därom
finns skrivet i inrikesministerns allmänna tillstånd eller polisdistriktschefens
förklaring.

§ 23.

I församling har representant för polisen rätt att deltaga, varvid plats må
beredas honom efter hans eget val.

§ 24.

Församlingen öppnas av en av anordnarna.

§ 25.

Om församlingen ej öppnats senast 1 timme efter den tid som i förklaringen
angivits för församlingens början räknas församlingen som avlyst.

§ 26.

Församlingen ledes av den anordnare som öppnat densamma eller av person
som av honom anmodats eller om ordförandeval skett av den ordförande
som valts. Utom ordförande kan vice ordförande och sekreterare väljas.
Församlingens ordförande och vice ordförande få ej vara under 21 år,
måste vara litauiska medborgare och vara i besittning av fulla medborgerliga
rättigheter.

§ 27.

Ordföranden leder församlingen, övervakar ordningen och upplöser församlingen.

§ 28.

Ordföranden har rätt att:

1. tillrättavisa församlingens deltagare som bryta mot ordningen,

2. fråntaga mötesdeltagare ordet,

Motioner i Första kammaren, Nr 156. 25

3. utvisa från församlingen den som ej har rätt att deltaga eller ej lyder
ordföranden,

4. avlysa församlingen om oordning förekommer.

§ 29.

Ordföranden måste avlysa församlingen

1. om församlingen ej längre har den karaktär som i förklaringen angivits,

2. om från församlingen icke uteslutits de som ej ha rätt att deltaga,

3. örn i församlingen kollekt upptages utan vederbörligt tillstånd,

4. om i församlingen åsikter komma fram som äro farliga för statens
säkerhet eller den offentliga ordningen eller kränka moralen eller om på
annat sätt församlingens avhållande kan skada ordningen eller hälsan.

§ 30.

Örn vid i § 29 nämnda tillfällen församlingen ej avlyses må polisens representant
uppfordra ordföranden att avlysa församlingen.

§ 31.

Om ordföranden ej avlyser församlingen på polisens uppfordran avlyses
densamma av polisens representant. Om avlysningen upprättar polisens representant
protokoll.

§ 32.

Om församling ej kommit till stånd, avslutats eller avlysts övervakar polisens
representant att deltagarna i församlingen snarast möjligt avlägsna sig
från församlingsplatsen. De som ej självmant avlägsna sig kunna med polismakt
tvingas därtill.

§ 33.

Församling kan äga runi på gator, torg och andra trafikerade platser blott
med kretschefens (landshövdingens; vår anm.) tillstånd.

§ 34.

Församling får ej äga runi eller fortsätta från kl. 23 till 8. Under denna
tid får församling fortsätta endast med kretschefens tillstånd.

II. Offentliga nöjen som måste anmälas.

Anmälan.

§ 35.

Den som anordnar offentligt nöje måste göra anmälan därom.

§ 36 = § 2.

§ 37 = § 3.

§ 38 = § 4.

§ 39.

I anmälan skall upptagas:

1. program för det offentliga nöjet,

2. var det offentliga nöjet skall äga rum,

3. vilken dag del offentliga nöjet skall äga runi och huru dags det skall
taga sin början.

4. anordnarnas förnamn, efternamn och bostad.

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

§ 40.

Anordnare av offentligt nöje får ej vara under 21 år, måste vara litauisk
medborgare och i besittning av fulla medborgerliga rättigheter.

§ 41.

Anmälan skall underskrivas av det offentliga nöjets anordnare.

§ 42.

Om anmälan skett och inlämnats på sätt i §§ 36—41 föreskrives lämnar
polisdistriktschefen en förklaring att anmälan är mottagen.

§ 43.

Polisförklaring lämnas ej om det offentliga nöjet anses kunna skada den
offentliga ordningen, medborgarnas moral eller hälsa.

§ 44.

Sedan polisförklaring erhållits har anordnare rätt att anordna det anmälda
offentliga nöjet.

§ 45.

Örn, sedan polisförklaring lämnats, det uppdagats, att det anmälda offentliga
nöjet kan skada statens säkerhet, den offentliga ordningen, medborgarnas
moral eller hälsa, må polisdistriktschefen förbjuda det anmälda offentliga
nöjet. Förbud meddelas senast 24 timmar före det offentliga nöjets början
till anordnare och till den hos vilken det offentliga nöjet skulle äga rum.

Allmänt tillstånd till offentligt nöje.

§ 46 = § 16.

§ 47 = § 17.

§ 48 = § 18.

§ 49 = § 19.

Ordningsregler för offentliga nöjen.

§ 50.

Anordnare övervakar ordningens upprätthållande vid det offentliga nöjet.

§ 51 = § 23.

§ 52.

Polisens representant har rätt att avlysa det offentliga nöjet örn det visar
sig kunna skada statens säkerhet, den offentliga ordningen, medborgarnas
hälsa eller moral. Örn avlysningen upprättar polisens representant protokoll.

§ 53 =§ 32.

§ 54 =§ 33.

§ 55.

Offentligt nöje får ej äga rum eller fortsättas kl. 1—8 f. m. Under denna
tid får offentligt nöje fortsättas endast med kretschefens tillstånd.

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

III. Församlingar och offentliga nöjen som ej behöva anmälas.

§ 56.

Anmälan av församling behöver ej göras örn:

1. församlingen sker på kallelse av regeringen,

2. församlingen sker i samband med religiös kult,

3. styrelser, ledningen eller annat verkställande organ för sällskap, förening,
bolag eller dess avdelning kalla till församling,

4. församling av elever eller elevkorporationer sker inom skolans väggar,

5. församling sker i familje- eller privatangelägenhet.

§ 57.

Anmälan av offentligt nöje behöver ej göras örn:

1. det anordnas av regeringen,

2. det anordnas av elever eller elevkorporationer inom skolans väggar,

3. det anordnas i familj eller privat.

§ 58.

Litauens skyddskår och scoutförbund ha rätt att utan anmälan anordna
församlingar och offentliga nöjen enligt egna ordningsföreskrifter.

§ 59.

Representant för polisen har rätt att infinna sig vid församling eller offentligt
nöje varom anmälan ej behövs göras, om det kommit till polisens kännedom,
att församlingen eller det offentliga nöjet

1. ej försiggår enligt i §§ 56—58 föreskrivna villkor

2. kan skada statens säkerhet, den offentliga ordningen, medborgarnas
moral eller hälsa.

. § 60.

Om polisrepresentanten finner att församling eller offentligt nöje som ej
behöver anmälas ej försiggår enligt i §§ 56—58 föreskriven ordning eller kan
skada statens säkerhet, den offentliga ordningen, medborgarnas moral eller
hälsa har han rätt att avlysa församlingen eller offentligt nöje. Om avlysningen
upprättar polisens representant protokoll.

§ 61.

Efter avlysning av församling eller offentligt nöje övervakar polisens representant
att deltagarna i församlingen eller det offentliga nöjet snarast
möjligt avlägsna sig från församlingsplatsen. De som ej självmant avlägsna
sig kunna med polismakt tvingas därtill.

IV. Ordningsföreskrifter gällande för processioner och religiösa tåg.

§§ 62—63.

V. Straffbestämmelser.

§ 64.

Den som överträder lagen:

1. genom att som ordförande i församling ej åtlyda polisrepresentantens
uppfordran att avlysa församlingen,

Motioner i Första kammaren, Nr 156.

2. genom att uppvigla till olydnad mot polisrepresentantens uppfordran
eller till fortsättande av redan avlyst församling eller offentligt nöje,

3. genom att anordna församling eller offentligt nöje som förbjudits eller
för vilka varken polisförklaring eller allmänt tillstånd erhållits eller som ej
anmälts eller som äger rum på förbjuden plats eller tid,

4. genom att upplåta plats till sådan församling eller offentligt nöje,

5. genom att vara ordförande eller hålla tal i sådan församling,

6. genom att motsätta sig polisens anmodan att lämna platsen för församlingen
eller offentligt nöje som ej kommit till stånd eller slutförts eller
blivit avlyst

dömes av kretschefen lill tre månaders fängelse eller högst 3 000 litas
i böter.

VI. Besvär.

§ 65.

Anordnare av församling eller offentligt nöje och ordförande i församling
kan hos kretschefen överklaga polisens åtgöranden enligt denna lag inom
5 dagar efter de överklagade åtgärderna. Överklagelsen inlämnas genom
polisdistriktschefen.

§ 66.

Anordnare av församling och offentligt nöje kunna överklaga kretschefens
åtgärder inom 5 dagar efter dessa åtgärder. Kretschefens beslut kan
överklagas hos inrikesministern inom 5 dagar efter beslutet, överklagelse
av kretschefens beslut enligt § 64 mottages, om den klagande lämnar 6: 60
litas i pant för varje arrestdygn eller en femtedel av bötesbeloppet. Överklagelsen
inlämnas genom kretschefen.

§ 67.

Inrikesministerns beslut angående överklagad dom kan överklagas i högsta
domstolen senast 5 dagar efter beslutets avgivande, överklagelsen inlämnas
genom inrikesministern.

§ 68.

Inlämnande av överklagelse uppskjuter straffets verkställande.

VII. Slutbestämmelser.

§ 69.

Inrikesministern utfärdar reglerna för denna lags tillämpning. Kultusministern
utfärdar i samråd med vederbörande ministrar regler för verkställande
och översyn av församlingar och offentliga nöjen som elever och
elevkorporationer avhålla inom skolans väggar.

§ 70.

Denna lag gäller från dagen för dess offentliggörande.

§ 71.

Förordningarna om församlingsrätt i författningssamlingen n:r 20 Lag
526, i n:r 196 Lag 1333 och i n:r 230 Lag 1425 försättas ur kraft.