Motioner i Första kammaren, Nr 109 (Motion 1932:109 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Nr 109.

Av herr Möller m. fl., om åtgärder till lindrande av den ekonomiska
krisens verkningar.

Inledning.

Den ekonomiska krisen träffar näringslivet praktiskt taget i hela dess omkrets,
fastän olika delar med olika styrka. Skilda samhällsklasser få känning
av dess verkningar och se sina ekonomiska villkor försämrade. Men svårast
ställer det sig för de folklager, vilkas möjligheter till utkomst redan förut varit
knappa eller osäkra. Här kan man i stor utsträckning tala om ett verkligt nödläge,
som kräver omedelbara åtgärder, oberoende av de växlande uppfattningar,
som kunna råda örn orsakerna till den ekonomiska krisen och örn våra möjligheter
att påverka dess förlopp.

Så som det svenska näringslivet för närvarande är uppbyggt och det svenska
folket socialt uppdelat, är det tvenne folkklasser, som bli hårdast drabbade. Den
ena bildas av den stora massan lönearbetare utan fast anställning, den andra
av de skuldsatta och fattiga jordbrukarna. Det ligger emellertid i sakens natur,
att arten av deras ekonomiska svårigheter är högst olika. Inom industrin och
därmed besläktade näringsgrenar, där produktionen upprätthålles av lönearbetare,
leder det starka prisfall, som är krisens centrala kännetecken, till starka
begränsningar av driften. Arbetslöshet och brist på inkomster är sålunda för
stora delar av lönearbetareklassen krisens oundvikliga följeslagare. Den mindre
jordbrukaren, som driver sin näring väsentligen utan hjälp av främmande arbetskraft,
och för vilken jordbesittningen främst har värde såsom ett fast
arbetstillfälle, kan inte klaga över att krisen gör honom arbetslös. Men de
sjunkande priserna på jordbruksprodukter, som han framställer till avsalu,
minska starkt hans kontanta inkomster, och även örn de varor han köper bli
billigare, kvarstår för den skuldsatte jordbrukaren en utgiftspost, som vid fallande
varupriser blir alltmera tyngande, nämligen räntorna på lån. Följden kan
för de sämst ställda bli en så hårt reducerad arbetsinkomst, att den inte räcker
både till betalning av skuldräntor, skatter etc. och till det torftigaste livsuppehälle.
Mellan den rena lönearbetareklassen och de mindre jordbrukare, vilkas
arbetskraft helt tågås i anspråk på det egna arbetsstället, har man sedan större
eller mindre grupper, som i växlande omfattning äro för sitt livsuppehälle beroende
både av lönearbetc och av jordbrukets avkastning.

De stora frågor, som både den industriella krisen och jordbrukskrisen upprulla
för vår näringspolitik, och som tvinga till en granskning av själva grund Bihang

till riksdagens protokoll 1932. S sami. 31 käft. (Nr 109—125). 1

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

valarna för det ekonomiska livets nuvarande organisation, skola inte i detta
sammanhang upptagas till behandling. I här föreliggande motion är det avsikten
att i ett nödläge föreslå omedelbara åtgärder, som kunna vinna anslutning
inom alla kretsar, där man erkänner samhällets plikt att hjälpa de arbetslösa
eller på annat sätt nödställda. För jordbrukets del synes man inte endast
ha att göra med en akut kris, delvis med rötter i industrikrisen, utan också
med en av särskilda orsaker framkallad depression på längre sikt, där man
möjligen får räkna med även i fortsättningen relativt låga priser på jordbruksprodukter.
Frågan örn ett nedbringande av det svenska jordbrukets produktionskostnader
liksom frågan örn dess skuldsättning tvinga sig sålunda fram
till uppmärksamhet och ha här nedan föranlett förslag till utredningar vid
sidan av de förslag till en direkt hjälp, som ju ingenting annat kan vara än en
tillfällig åtgärd i nödtider.

Den olika arten av de olika folkklassernas svårigheter måste också ge samhällets
inskridande en delvis olika karaktär. För att motverka den stora arbetslösheten
är den naturliga framgångslinjen att på olika vägar framskapa nya
arbetstillfällen och att där denna möjlighet icke står till buds genom direkta
bidrag trygga de arbetslösas livsuppehälle. För de nödställda jordbrukarnas
del har huvudsynpunkten varit att träda hjälpande emellan, där inkomsten
helt bortfallit eller blivit så låg, att den inte räcker till för betalning av räntor,
avgälder, ofrånkomliga skatter och samtidigt för det oundgängliga livsuppehället.

De åtgärder som här föreslås till hjälp åt dem, som hårdast drabbas av industrikris
och jordbrukskris, kunna i första ögonblicket synas ganska omfattande. Motionärerna
äro i stället medvetna örn hur begränsad hjälpen i många fall måste
bli, och hur mycket mera som skulle ligga inom räckhåll, örn landets samlade resurser
toges i bruk med det enda ögonmärket att åt alla trygga arbete och inkomst.
Men detta större mål hindrar oss inte att nu söka vinna anslutning för ett
samhällsingripande i den utsträckning som här föreslås och som icke hos andra
grupper och partier kan stöta på några djupare liggande principiella betänkligheter.
De invändningar, som kunna göras på grund av kostnaderna, torde också
förlora sin tyngd, sedan redogörelse lämnats för utvägarna att finansiera de
framlagda förslagen.

Arbetslöshetshjälp.

Arbetslöshetens nuvarande omfattning.

Vid utarbetande av en rationell plan till den abnormt stegrade arbetslöshetens
bekämpande gäller det att först söka åtminstone ungefärligt konstatera arbetslöshetens
omfattning. Enligt uppgift från arbetslöshetskommissionen hade den
31 oktober 1931 något över 57,000 arbetslösa anmält sig som hjälpsökande.
Denna siffra angiver dock ingalunda den faktiska arbetslösheten. En säkrare
utgångspunkt för ett bedömande lämnas av de fackliga organisationernas uppgifter
till socialstyrelsen om medlemmarnas arbetslöshet.

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Den 31 oktober rapporterade fackförbunden något över 68,000 arbetslösa
på ett rapporterat medlemsantal av 404,000 medlemmar. Men det rapporterade
medlemsantal, som ligger till grund för de fackliga arbetslöshetsuppgifterna,
är endast två tredjedelar av det totala medlemsantalet. Landsorganisationen,
till vilken samtliga rapporterande fackförbund med undantag för textilarbetareförbundet
äro anslutna, hade den siste september 582,000 medlemmar. Med
denna beräkning torde antalet arbetslösa inom de fackorganisationer, som tillsammans
väsentligen bilda landsorganisationen, vara ungefär 100,000. Därtill
komma de arbetslösa inom andra organisationer samt bland den stora mängden
icke organiserade arbetare. Den talrika skogs- och flottningsarbetarekåren, som
mestadels står utanför alla organisationer, har säkerligen större procenttal arbetslösa
än någon annan yrkesgrupp. Med en försiktig kalkyl kommer man
sålunda fram till en arbetslöshetssiffra av 125,000—150,000 man.

Men denna siffra är redan avsevärt överskriden enligt arbetslöshetskommissionens
rapporter för november 1931. Arbetslöshetskommissionen uppgiver för
den 30 november 77,254 hjälpsökande arbetslösa. Och socialstyrelsen uppgiver
inom fackförbunden 79,484 anmälda såsom arbetslösa. Med en beräkning efter
samma grunder som för oktober blir den faktiska arbetslösheten vid november
månads slut åtminstone 150,000—200,000.

Den exceptionella arbetslöshet, mot vilken samhället nu måste vidtaga extraordinära
anstalter, har icke samma karaktär som de senaste årens arbetslöshet.
Tidigare har arbetslöshetskommissionen betraktat arbetslösheten väsentligen
som ett grovarbetareproblem. Kommissionen själv anser den karakteristiken
icke längre täcka verkligheten. Inom gruvindustrin har sedan länge gruvföretagen
i den mellansvenska bergslagen arbetat trögt och tungt med en beständig
arbetslöshet, och därtill har nu kommit den stora arbetslösheten i de norrländska
malmfälten, vållad av den starkt reducerade malmexporten. Inom järnbruksverkstadsindustrin
har avskedanden i stor omfattning ägt rum och korttidsarbete
är en vanlig företeelse. De årslånga svårigheterna för glasindustrin ha ytterligare
förvärrats. Stenindustrin är lamslagen. Lantarbetarna bli mer och mer
arbetslösa.

Den näring, som hårdast drabbats av den industriella stagnationen och arbetslösheten,
är, enligt arbetslöshetskommissionens, socialstyrelsens och fackförbundens
samstämmiga rapporter, skogsindustrin jämte skogshushållningen. Den 31
oktober 1931 voro i skogshushållningen anmälda 8,098 hjälpsökande arbetslösa,
i trävaruindustrin 6,827 och i massaindustrin 1,222, eller sammanlagt 16,147,
d. v. s. omkring 30 % av alla anmälda arbetslösa. Av länen ha enligt arbetslöshetskommissionens
oktoberrapport Västernorrlands den största arbetslösheten
med 9,286, därnäst Göteborgs och Bohus med 6,948, så Norrbotten med 5,532,
och dessutom har det lilla Blekinge en relativt mycket stor arbetslöshet, 2,469.
Det kan vara av intresse att erhålla en ekonomisk kartläggning av förhållandena
inom de län, som ha den största arbetslösheten, och inom den näring, som blivit
hårdast drabbad. I det syftet skall här lämnas en del uppgifter, som närmare

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

belysa det ekonomiska nödläget dels inom de fyra nyssnämnda länen, dels bland
den befolkning, som har sin försörjning inom skogsindustrin och skogshushållningen.

Nödläget inom Västernorrlands, Norrbottens, Göteborgs och Bohus samt

Blekinge län.

Nedanstående tabell klarlägger den omfattning arbetslösheten och samhällets
hjälpverksamhet officiellt har haft i de fyra ovan nämnda länen:

Arbetslöshetens och hjälpverksamhetens omfattning vid utgången av oktober

månad 1931.

		Härav i arbete	Understödda
Län:	Antal anmälda hjälpsö- kande	hos A. K.	i kom-munala arbets-företag med stats-bidrag	i kom-munala arbets-företag utan stats-bidrag	med stats- bidrag	utan stats- bidrag	Summa hjälpta	Summa ohjälpta
Blekinge.....	2,469	1,134	33	332	64	20	1,583	886
Göteborgs och Bohus	6,948	1,098	—	659	1,627	82	3,466	3,482
Västernorrlands . .	9,286	514	266	963	832	461	3,036	6,250
Norrbottens ....	5,532	771	100	428	75	137	1,511	4,021
Summa	24,235	3,517	399	2,382	2,598	700	9,596	14,639

Arbetslösheten bland dessa fyra läns massaarbetare, sågverksarbetare, skogsarbetare,
gruvarbetare och stenarbetare uppgick till nära hälften av den totala
arbetslösheten i hela landet. Men endast en minoritet av dem blevo hjälpta genom
statens och kommunens försorg.

Till denna motion bifogas några tabeller, som visa den åren 1931 och 1932
beslutade kommunala uttaxeringen, vägskatten per fyrk och vägskatten i
kronor i de fyra länen. För Norrbottens och Blekinge län gälla uppgifterna
samtliga landskommuner, för Västernorrland gälla de samtliga landskommuner
i Medelpad och efter Ångermanälvens floddal, men icke nordligaste Ångermanland.
För Göteborgs och Bohus län gälla uppgifterna mellersta och västra Bohusläns
landskommuner, där stenhuggeriindustrin är lokaliserad, men icke kommunerna
i trakten kring Göteborg.

Av de bilagda skattetabellerna framgår, att bland Västernorrlands landskommuner
inom Medelpad och Ångermanälvens flodområde 39 av 52 hade
för 1932 beslutat en uttaxering över 10 kronor per skattekrona, och att 9 hade
beslutat över 15 kronor. Nästan alla kommuner hade nödgats öka, i vissa fall
med 5 kronor och mera. Därtill kom en vägskatt på i genomsnitt 2 kronor.

I Norrbotten är skattebelastningen ännu tyngre. Samtliga kommuner utom

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

sex lia en kommunal utdebitering över 15 kronor, 12 kommuner lia 20 kronor
och däröver, och en, Nedertorneå, har över 40 kronor. Det senaste årets genomsnittliga
höjning av den kommunala utdebiteringen är 4—5 kronor per skattekrona.
Yägskatten ligger synnerligen högt, omkring kronor 2:50—3:— över
lag. I tre kommuner är vägskatten 4 kronor och däröver.

Bland mellersta och västra Bohusläns kommuner ha 20 av 28 en kommunal
utdebitering över 10 kronor. De flesta kommuner ha vidtagit starka höjningar
från senaste året, Brastad kommun med över 10 kronor. Vägskatten är i genomsnitt
något över 2 kronor.

I Blekinge lia 18 av 36 kommuner över 10 kronor i kommunal utdebitering,
och tre över 20 kronor. Uttaxeringen har genomgående höjts, av en kommun
nied över 10 kronor och av en annan med över 15 kronor. Vägskatten haller
sig kring kronor 1:25.

Till den skattebelastning, som utgöres av den kommunala uttaxeringen och
av vägskatten, kommer landstingsskatten. Samtliga fyra län med undantag för
Göteborgs och Bohus län ligga med hänsyn till vägskatten väsentligen över
genomsnittet för landets alla landstingsområden. Den genomsnittliga landstingsskatten
för år 1931 var kronor 2:22. Norrbotten hade en landstingsskatt
på kr. 3: 16, Västernorrland kr. 2: 85 och Blekinge kr. 2: 54. För Göteborgs och
Bohus län var landstingsskatten endast kr. 1:75, beroende framförallt på det
starka skatteunderlag, som bildades av de storindustriella företagen runt
Göteborg.

För år 1932 har den finansiella ställningen för landstingen i dessa fyra län
undantagslöst försämrats. Alla äro de bland de tio landsting, som på sina sammanträden
förliden höst nödgades höja landstingsskatten. Norrbotten höjde till
kr. 3:30, Västernorrland till kr. 2: 90, Blekinge till kr. 2: 58 och Göteborgs
och Bohus till kr. 2:05. Det sistnämnda landstinget höjde skatten mera än något
annat landsting, icke mindre än 30 öre. Stenindustrins sammanbrott vållade
till stor del höjningen.

Man får en koncentrerad bild av det allmänna finansiella nödläget inom dessa
läns kommuner, örn man undersöker, huru många av dem som sökt bidrag från
de kommunala skatteutjämningsmedlen. År 1931 hade i Norrbotten 24 landskommuner
av 25 bidrag, i Västernorrland 38 av 63, i Göteborgs och Bohus 57
av 87 och Blekinge 24 av 36. I Norrbottens län hade alla landskommuner utom
en bidrag av utjämningsmedel, i Västernorrlands, Göteborgs och Bohus län
samt Blekinge län betydligt mera än hälften.

I Norrbotten är skattetrycket lika förkrossande tungt inom alla slags kommuner.
Den enda kommun, som icke åtnjuter utjämningsmedel, är Jukkasjärvi.
I Västernorrland äro industri- och skogskolamunerna hårdast tyngda samt därjämte
någon jordbrukskommun efter kusten. I Göteborgs och Bohus län komma
stenhuggare- och fiskarekommunerna högst i fråga örn skattetyngden samt dessutom
ett relativt stort antal jordbrukskommuner. Och i Blekinge tryckas liksom
i Bohus län stenhuggare- och fiskekommunerna mest.

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

Nödläget inom skogsindustrin och skogshushållningen.

Den produktionsbegränsning, som sågverks- och massaindustrin delvis tvingats
till och delvis frivilligt och uppsåtligt använt som ett medel att stärka
och stabilisera marknaden, fortsätter även under 1932. Och med den följer en
begränsning av arbetet i skogshushållningen. Vad innebär denna trävaru- och
massaproduktionens inskränkningspolitik för skogsbygdens arbetande folk i
avverkningar och flottningar? 1931 års skogssakkunnige, som anse att den industriella
produktionsminskningen för 1932 uppgår till minst 20 % av 1930
års produktionssiffror, räkna med en minskning av skogs- och flottningsarbetarnas
arbetstillfällen med omkring 3 miljoner dagsverken.

Denna antagna produktionsbegränsning på 20 % är sannolikt för låg. Till
svenska skogsvårdsföreningen har ingått uppgifter örn att vinterns avverkningar
komma att beskäras med 25—30 %. Skogschef en för de av Kreuger ägda
Kramforsverken med väldiga skogsdomäner inom Västernorrland, Jämland och
Västerbotten uppskattar minskningen inom sitt område till 50—60 % av det
normala. En minskning med 30 % betyder för skogs- och flottningsarbetarna
enligt skogssakkunnigas kalkyler en förlust av 4.5 miljoner dagsverken. Arbetslöshetsutredningen
uppskattar antalet arbetare och jordbrukare, som ett normalt
avverkningsår under cirka fyra vintermånader finna sysselsättning endast i
Norrlands, Dalarnas och Värmlands skogar, till 190,000 personer. Inskränkes
arbetet med 25 % av det normala bli omkring 50,000 personer utan arbete,
och inskränkes arbetet med 50 % bli omkring 100,000 utan arbete. Den tvungna
eller frivilliga produktionsbegränsningen berövar sålunda massor av skogsarbetare
och skogsbönder deras försörjningsmöjligheter och lamslår vidsträckta
delar av landet.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet, som räknar medlemmar både bland
skogsbönder och skogsarbetare, har på anmodan av socialdepartementet utarbetat
en arbetslöshetsstatistik för år 1929. Av förbundets för arbetslöshet fristämplade
7,012 medlemmar hade 5,338 varit arbetslösa över 26 veckor, mer än ett
halvt år alltså, och 1,369 hade varit arbetslösa 15—26 veckor. Och ungefär
hälften av dessa voro män i sin bästa ålder, mellan 30 och 50 år.

Örn arbetslösheten under år 1931 meddelar förbundets rapporter till socialstyrelsen,
att arbetslöshetsprocenten var 37 % i januari, 27.8 % i februari,
37.1 % i mars, 51.1 % i april, 41.5 % i maj, 48.6 % i juni, 47.3 % i juli, 50.8 %
i augusti, 52.7 % i september och 61.1 % för oktober. Under de ur arbetslöshetssynpunkt
fördelaktigaste månaderna på högvintern, då arbetet skulle gå för
fullt i skogarna, var ändock *4—% av samtliga medlemmar arbetslösa. Och
under de mera ofördelaktiga månaderna steg arbetslöshetsprocenten till över
hälften.

I Bergslagen och Värmland äro skogs- och flottningsarbetarna organiserade
inom sågverksindustriarbetareförbundet, och dessa arbetares arbetslöshet återfinnes
i detta förbunds rapporter till socialstyrelsen. Siffrorna för sågverks -

Motioner i Första kammaren, Nr 109. «

industriarbetareförbundets arbetslösa skogs- och flottningsarbetare överensstämma
i det väsentliga med skogs- och flottningsarbetareförbundets,
35.7 % rapporterades arbetslösa för januari 1931, 31.3 % för februari, 49.8 %
för mars, 56.5 % för april, 36.9 % för maj, 33.9 % för juni, 31.5 % för juli.
35.7 % för augusti, 44.9 % för september och 58 % för oktober. Arbetsloshetsbilden
är densamma som för skogs- och flottningsarbetareförbundet.

En skrämmande belysning av arbetslösheten bland skogsarbetarna ger en
lokalundersökning från Värmlands skogsbygd. Avdelningen nr 50 Ambjörby i
Norra Ny socken har verkställt en arbetslöshetsundersökning för hela året
1930, omfattande 40 arbetare tillhörande organisationen. Av undersökningen
framgår, att under första kvartalet hade nämnda personer 222 arbetslösa veckor
av kvartalets 520, eller i genomsnitt en arbetslöshet av 42Vk procent. Det bör
påpekas, att januari månad hade en dålig väderlek, så att arbetet låg stilla till
omkring mitten av månaden. Februari och mars hade 21 och 44. Under andra
kvartalet steg arbetslösheten katastrofalt högt. Då fanns ej mindre än 368 arbetslösa
veckor eller i genomsnitt 70 procent. Under tredje kvartalet höll den
sig lägre, varemot årets sista slog rekord med sina 72 procent. November hade
den högsta arbetslösheten med sina 79 procent och december hade 65%. 1,335
veckor voro arbetslösa av årets 2,080, eller en genomsnittsprocent på 64.

Vid en förflyttning från den inre skogsbygden till sågverksindustrins arbetare
blir bilden föga ljusare. De statistiska uppgifterna visa, att arbetslösheten
under en lång följd av år varit permanent inom detta fack, att den procentuellt
legat mycket högre än den genomsnittliga arbetslösheten bland de
fackligt organiserade arbetarna, och att ingen yrkesgrupp med undantag för
skogs- och flottningsarbetarna haft en så hög arbetslöshet. Efterföljande statistiska
uppgifter örn arbetslöshetsprocenten inom träindustrins fackförbund
under de senare åren gälla träindustriarbetareförbundets liksom sagverksindustriarbetareförbundets
medlemmar, och de klarlägga tydligt beständigheten och
den stora omfattningen av arbetslösheten hos de arbetaregrupper, som ha med
bearbetningen av trävarorna att göra.

Arbetslöshetsprocenten inom träindustrins fackförbund åren 1925 1931 enligt

fackföreningsstatistiken.

. ! År:	»Vi	S9/s	31/t>	30/,	31/5	30/6	31 h	»V 8	3%	3,/i0	so/u	31/i»	Årsme- deltal
1925	29.6	22.5	13.8	21.2	12.8	15.5	13.9	14.2	14.3	19.0	21.7	47.0	20.5
1926	28.3	23.9	27.8	25.4	17.4	17.4	13.7	13.8	14.8	23.5	24.1	40.1	22.5
1927	28.1	26.8	24.4	26.6	19.3	17.3	13.8	13.6	15.5	21.7	24.1	42.8	23.0
1928	17.6	14.1	21.3	22.9	14.1	14.8	15.3	13.9	15.7	18.2	19.8	41.4	19.2
1929	25.1	22.4	25.4	26.4	14.3	12.1	12.7	12.9	16.7	21.4	24.3	45.3	21.7
1930	31.0	23.3	25.2	24.7	14.2	17.0	20.0	17.0	20.8	26.9	28.2	47.1	24.8
I 1931	31.0	26.8	31.6	32.6	21.9	20.0	20.7	23.1					1

8 Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Med den permanenta arbetslösheten i skogsbygderna hänger den låga betalningen
för det harda skogsarbetet nära samman. Under krigsårens högkonjunktur
för skogsarbetet voro lönerna synnerligen höga, men efter kriget folio de så
mycket djupare. Ingen arbetaregrupp, vare sig inom industri eller jordbruk,
kunde inregistrera en sa kraftig lönereducering. Skogsbrukslönerna drabbades
av reduktionerna avsevärt hårdare än industrilönerna. Och under årtiondet efter
kriget har den redan tidigare starka skillnaden i lönenivåerna ytterligare
skärpts.

De senaste åren ha daglönerna för huggare genomsnittligen legat något över
o kronor och för körare jämte häst något över 10 kronor. Med en sådan betalning
har en vanlig skogsarbetare i regel nått upp till en årlig inkomst av 800—
900 kronor, örn han haft en relativt god tillgång på arbete. En sådan årsinkomst
tillåter icke en familjeförsörjare med en stor familj, såsom fallet ofta är i
skogsbygden, att tillnärmelsevis leva en människovärdig tillvaro. Ändock pressas
dessa orimligt låga löner ännu djupare ned. För vinterns avverkningar tilllämpa
skogsbolagen, på grund av den rika tillgången på ledig arbetskraft, en
lönereducering på 10—20 procent, ibland till och med mera. Och staten, som
ju borde vara en mönsterarbetsgivare för sin arbetspersonal, följer exemplet
genom revirförvaltarna.

Skogsbönderna drabbas liksom skogsarbetarna av arbetstillfällenas och arbetslönernas
reducering. Men därjämte drabbas de av virkesprisernas reducering.
Skogsbönderna ha i allmänhet en tvåfaldig funktion gentemot skogsbolagen,
den som arbetare eller entreprenörer och den som virkesförsäljare. Vad
virkesköpen beträffar har trävaru- och massaindustrins produktionsbegränsning
inneburit, att skogsbolagen inskränkt sina virkesköp från skogsbönderna till
ett minimum. Därmed ha virkespriserna också fallit till ett minimum. Av denna
dubbla anledning drivas nu tusentals små skogsbönder till ekonomisk ruin.
Inom Ragunda landsfiskalsdistrikt, där arbetet i skogarna och virkesförsäljningen
är ett oundgängligt tillskott till skogsböndernas försörjning, ha i dagarna
ett 60-tal utmätningar å små fastigheter förrättats, därför att innehavarna icke
förmått betala kronoskatten.

Icke endast Norrlands och Värmlands skogsbönder befinna sig i detta kritiska
läge. Det är lika illa ställt i den sydsvenska skogsbygden, framförallt
i Kronobergs och Jönköpings län, där biförtjänsterna inom skogsbruket äro
av stor betydelse för småjordbrukens innehavare. Vid en av socialdemokratiska
partiet företagen undersökning svaras från Jönköpings län: »Jordbrukets
största svårigheter inom länet äro för närvarande, att jordbrukarna ej kunna
skaffa de nödiga kontanterna, som behövas för ränta och för jordbrukets drift
och hushåll. I fråga om de småjordbrukare, som tidigare kunnat lita sig till
förvärvsarbete under vissa tider på året, kan sådant arbete nu ej anskaffas ens
till orimligt laga priser. Jordbrukarna, som tidigare haft stöd av skogen, kunna
numera ej heller till orimligt låga priser försälja någon skog. Härigenom ha dels
småbrukare och torpare förlorat stödet av skogsarbete på vintern, dels kan intet

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

arbete skaffas åt torparnas och småbrukarnas hemmavarande söner.» Och vidare:
»Frånvaron av möjligheten att till något så när rimliga priser kunna
försälja skogsprodukter är för Jönköpings län ett värre ont än låga priser icke
blott för spannmål utan jämväl för den animaliska produktionen.»

På anmodan av det socialdemokratiska partiet ha kommmunalmyndigheterna
i ett par norrländska skogskommuner, Ådals-Liden i Västernorrlands län och
Stugun i Jämtlands län, lämnat några faktiska upplysningar örn skogsarbetarnas
och skogsböndernas inkomst- och försörjningsförhållanden. Från ÅdalsLiden,
som icke har någon industri men i juli rapporterade 165 arbetslösa inom
skogshushållningen och i november 355, därav 193 försörjningspliktiga med
639 personer att försörja, meddelas:

Inkomststatistik avseende den skogsarbetande befolkningen i Ådals-Lidcns
kommun enligt 1931 års taxeringslängd:

kr. under 600	6—800	Rena skogsarbetare: taxerat belopp 8—1,200 12—1,500	över 1,500	summa
74	87	125	43	2	331
kr. under 600	6—800	Skogsarbetare med lägenhet: taxerat belopp 8—1,200 12—1,500	över 1,500	summa
76	10	26	7	2	121

Hela antalet taxerade inkomsttagare (d. v. s. taxerad för inkomst av något
slag ex. från jordbruk, tjänst, kapital o. s. v.) utgör 821. Folkmängden utgjorde
den J/i 1932 2,742 personer.

»Statistiken är belysande för en skogsbetonad kommun i Ångermanland.
Nästa år komma siffrorna att te sig ännu mörkare», säger kommunalfullmäktiges
ordförande. •

Från Ådals-Liden har likaledes meddelats en noga kontrollerad beräkning
av den inkomst en skogsbonde erhållit vid försäljningen och utdrivningen av ett
litet skogsskift:

En skogsbondes prislista:

Säljes:

1,000 papp . . ä 2.8 kbft = 2,800 kbft ä 21 öre = 588 kronor
500 sulf. . . . » 2.o » = 1,000 » j 18 » — 180 >

Summa 768 kronor

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

Transp. kr. 768: —

Avdrag:

Stämplingskostnad . . 1,250 träd å 1.5 öre = kr. 18: 75

Huggningskostnad för 1,500 bitar ä 16 öre = » 240: —

Körningskostnad . » 3,800 kbft å 5.5 > = > 209

Tillsyn och avmätning.....ä l,o » = » 38

Tumnings- och utvältningskostn.....= » 20

Olycksfallsförsäkringsavgift 1 %.....= » 5:

Flottningskostn. i huvud- och bivattendrag
3.5 öre pr kbft........= » 133: — (563: 75

Kronor 104: 25

För huggningen har beräknats 65—70 dagsverken och för körningen 22—23.
Sedan å behållningen, kronor 104: 25, avdragits skatter, skogsaccis och skogsvårdsavgift,
återstår för denne skogsbonde endast kr. 83: 50 som ersättning för
skogsskiftet och besväret med dess utdrivning.

I en i slutet av november 1931 till Kungl. Majit ingiven inlaga från denna
skogskommun meddelades, att 70 % av kommunens skattedragare voro ur stånd
att inom föreskriven tid betala sina kronoutskylder. De sågo sig nödsakade att
anhålla örn uppskov med kronoskatten till den 1 maj 1932. Och länsstyrelsen
tillstyrkte i viss omfattning deras yrkande örn uppskov, vilket emellertid av
Kungl. Maj :t icke beviljades. I samma inlaga meddelades, att kommunen i saknad
av andra möjligheter att bereda sina arbetslösa lämpliga arbetstillfällen
nödgats under det gångna året lämna 20 % bidrag till dem, som igångsatt gallrings-
och dikningsarbeten på sina skogar, och överenskommelse träffades till
och med om 25 % bidrag till arbetskostnaden åt de enskilda skogsägare, som
kunde och ville bedriva avverkningar i vinter.

Om skogsböndernas, arrendatorernas, torparnas och skogsarbetarnas årliga
inkomster i Stugun, en likaledes typisk skogskommun i Jämtlands län, lämna
följande av socialdemokratiska partiet genom de kommunala myndigheterna
inhämtade utdrag ur 1931 års taxeringslängd belysande uppgifter:

Inkomststatistik avseende den skogsarbetande befolkningen i Stuguns kommun
enligt 1931 års taxeringslängd:

kronor	• personer	därav jordbrukare
600—800	244	56
800-1,000	175	45
1,000—1,200	45	15
1,200—1,400	19	6
1,400—1,600	22	7
över 1,600	14	6
	Summa 519	135

Inom kommunen funnos 98 män i åldern 17—60 år, som ej varit taxerade till
inkomstskatt, emedan de haft för små eller inga inkomster. De flesta jord -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

brukare äro samtidigt -skogsarbetare, varför gränsen mellan jordbrukare och
skogsarbetare är svår att draga. Av de förut nämnda cirka 60 utmätningarna
inom Ragunda landsfiskalsområde gällde ett 15-tal Stuguns kommun.

En av kommunens förtroendemän förser dessa nakna siffror med några bittra
randanmärkningar: »Möjligheten för skogsbönderna att åter komma på fötter i
ekonomiskt avseende synes för närvarande vara helt utesluten. De kunna sälja
sitt virke endast till priser, som nätt och jämnt täcka arbetsomkostnaden för dess
utdrivande till vattendragen. Från skogarna i kommunen har undantagandes
1931 under efterkrigsåren årligen avverkats i medeltal en miljon klampar timmer
och pappersved till ett värde av lågt räknat 1,225,000 kronor, lika med
500 kronor för varje inom kommunen född individ. Av hela bondekåren inom
socknen är det ej ens ett tiotal, som i verkligheten ännu äga sig själva. Dessa
bli givetvis orimligt hårt pressade av skatter. Och ändock har Stuguns kommun
det icke svårare än grannkommunerna. I många, många arbetarhem ger den
samlade årsinkomsten 100 å 125 kronor pr år och individ att leva av och kläda
sig på. Lägges så härtill det faktum, att trångboddheten är mycket vanlig i
dessa fattigmanshem, så är det lätt att förstå att dylika individer äro märkta
för livet. De duka snart nog under och få sedan oftast intill döddagen befolka
våra sjukhus, sanatorier och asyler med dryga kostnader för stat och kommun
och till glädje för ingen. Så gripande och dyster ter sig nuet för Norrlands
fattiga men dock gedigna befolkning.»

Det är naturligt att med dessa för en till och med minimal försörjning otillräckliga
inkomster en mängd av skogsbygdens invånare även i den mest arbetsföra
åldern måste söka hjälp hos fattigvården. Om fattigvårdens belastning
inom skogskommunerna har arbetslöshetsutredningen i sitt betänkande sammanställt
några jämförande uppgifter. Den första tabellen här nedan gäller antalet
understödstagare inom olika kommungrupper, den andra gäller åldersfördelningen
och den tredje orsakerna till understödsbehovet.

Antal understödstagare vid landsbygdens fattigvård inom olika kommungrupper

åren 1913—1928.

A. I procent av folkmängden.

		Där	av i	norn
	t j , , iordbruks- Landabygden Jkommuner	skogs- industri- kommuner kommuner	blandade kommuner
1913	3.5 2	3.10	4.14	3.94	3.29
1926	4 54	3.01	6.68	5.6 2	4.02
1927	4.74	3.05	7.40	5.94	4.14
1928	5.oo	3.1 4	8.25	6.23	4.35
		B. Indextal	1913 = 100.
1913	100	100	100	100	100
1926	129	97	161	143	122
1927	135	98	179	151	126
1928	142	101	199	158	132

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

Understödstagarnas åldersfördelning ''1927.

Ålder	Jordbruks- kommuner	Skogs- kommuner	Industri- kommuner	Blandade kommner
	%	%	%	%
0—16	23.8	43.6	34.6	31.8
16—30	7.6	9.8	lO.i	8.8
30—50	15.9	23.i	20.2	18.5
50—60	8.i	7.6	7.9	7.8
60—67	7.7	4.o	6.4	6.5
67—75	12.4	5.o	8.8	10.0
75 o. däröver	24.3	6.8	11.9	16.5
okänd	0.2	O.i	0.1	O.i
Summa	100.0	lOO.o	lOO.o	lOO.o

Orsaken till under stödsbehov et 1928.

	Sjukdom	Otillräcklig arbetsförmåga	Arbets- löshet	Talrik familj
Jordbrukskommuner	. . . 4.3	2.2	0.3	0.3
Skogskommuner . . .	. . . 13.2	6.i	2.1	2.6
Industrikommuner . .		4.i	4.8	0.7
Blandade kommuner .	. . . 6.o	3.i	0.9	0.7

Av dessa uppgifter framgår, att i skogskommunerna är antalet understödstagare
i förhållande till folkmängden för närvarande dubbelt större än i jordbrukskommunerna
och väsentligen större än i andra kommungrupper. Och antalet
understödstagare har från tiden före kriget ökats hastigare än inom de
andra grupperna. Detta tyder på att skogsbefolkningens ekonomiska läge blivit
relativt försämrat i förhållande till den övriga befolkningens. Det ekonomiska
framåtskridande, som ägt rum, har icke för denna befolkningsgrupp avsatt
samma resultat som för de andra.

Uppgifterna örn åldersfördelningen bland understödstagarna visa, att bland
skogskommunernas understödstagare procentuellt få äro åldringar, men att i
stället procentuellt många tillhöra den mest arbetsföra åldern. Nära en fjärdedel
av samtliga understödstagare befinner sig i åldern 30—50 år. Detta innebär
med andra ord, att familjeförsörjare i stor omfattning icke kunna uppehålla
sig själva och sina familjer. I stora delar av skogsbygden förhåller det sig i
själva verket så, att fattigvården ofta måste träda emellan, emedan den betalning,
som utgår för skogsarbete, är alltför liten att möjliggöra full försörjning,
även örn skogsarbetaren har arbete under större delen av året.

Uppgifterna om orsaken till understödsbehovet understryka kraftigt nödläget
i skogskommunerna. I skogskommunerna angives »sjukdom» som orsak i 13.2 %
av alla understödstag d. v. s. långt mera än i någon annan kommungrupp —

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

olyckshändelser äro vanliga i skogarna, sjukdomar i övrigt följa med det hårda
arbetet, och när olycksfall och sjukdomar komma finnas inga sparade reserver
att falla tillbaka på. »Otillräcklig arbetsförmåga» är oftare orsak till understödsbehov
i skogskommunerna än i andra kommungrupper — skogsarbetets
hårdhet och livsfarlighet bryter hastigt ned även de starkaste fysiska krafter.
I fråga örn »arbetslöshet» som understödsorsak komma skogskommunerna närmast
efter industrikommunerna och ändock är den skogsarbetarn^ befolkningen
icke van att anmäla arbetslöshet såsom skäl för en vädjan till hjälp från det
allmänna. »Talrik familj» är inom skogskommunerna orsak till understödsbehov
i fyrdubbelt så många fall som inom industrikommuner och blandade
kommuner, och i niodubbelt så många i förhållande till jordbrukskommuner —
här stöter man på skogsbygdens rekord i fråga örn födelseöverskott.

Födelseöverskottet ligger i skogsbygden avsevärt över genomsnittet för hela
landet. År 1930 var födelseöverskottet i hela Sverige genomsnittligen 3.66 på
tusen. Samtliga norrländska län hade ett större födelseöverskott; Norrbotten och
Västerbotten till och med flerdubbelt högre. För Norrbotten var födelseöverskottet
12.58 på tusen och för Västerbotten 10.60. Samma år ökades landsbygdens
folkmängd i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Gävleborg
och Värmland med sammanlagt 5,744 personer. För övrigt ökade blott
tre län sin landsbygdsbefolkning med endast 398 personer, inom de återstående
länen minskades landsbygdens invånareantal.

Med inskränkta försörjningsmöjligheter, dålig lön, otillräcklig näring, barnrika
familjer och trångboddhet hänga olika hygieniska missförhållanden i skogsbygden
nära samman. Tuberkulosen har ett säkert fäste i skogsbyarna. Överläkaren
vid Norrbottens länssanatorium i Sandträsk har nyss offentligen
poängterat den stora nöden bland befolkningen som bidragande orsak till tuberkulosens
härjningar och till att man kan se syskonskoror på 9—10 barn
samtidigt lida av tuberkulos: »Det är en fattigdom, som är okänd i södra
delarna av Sverige. Kanske har man på veckor inte så mycket mat i huset att
man vet vad man nästa dag skall ge barnen. Mjölk har man kanske inte alls,
utan man får vara glad så länge det finns litet dålig potatis. Den sociala sidan
av problemet är nog den svåraste att komma till rätta med, och det är min bestämda
uppfattning, att ett statsingripande här är ofrånkomligt.»

Till allt detta kommer slutligen, att den finansiella bärkraften för såväl
kommunerna som landstingen genomgående är svagare i de stora skogsbygderna
än annorstädes, örn man undantager sådana landsdelar som Bohus län och Blekinge.
Den kommunala beskattningen, vägskatten och landstingsskatten är
genomgående abnormt hög. Redan 1930 hade samtliga landskommuner utom
två i Norrbotten samt ungefär hälften av landskommunerna i Västerbotten,
Jämtland och Västernorrland en sådan skattebelastning, att de hade en total
utdebitering av över 15 kronor per inkomstskattekrona. Sedan dess har den
finansiella ställningen ytterligare förvärrats.

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Nuvarande och kommande hjälpåtgärder mot arbetslösheten.

Mot denna (socialt och ekonomiskt mörka bakgrund gäller det att pröva, huruvida
den statliga hjälpverksamheten, sådan den hittills bedrivits, är tillräcklig
i förhållande till hjälpbehovet. Det har redan klargjorts, att den till statens
organ rapporterade arbetslösheten är väsentligen mindre än den faktiska. Men
icke ens för denna officiella, denna mindre arbetslöshet är den statliga hjälpverksamheten
på långt när tillräcklig.

I oktober månad 1931 erhöllo enligt arbetslöshetskommissionens rapporter
20,287 av 57,100 hjälpsökande bistånd av staten eller kommunen eller av båda
tillsammans. Icke mindre än 37,000 anmälda arbetslösa lämnades fullständigt
utan hjälp. Statens och kommunernas samfällda hjälpverksamhet räckte endast
för en tredjedel, eller 35.5 %, av de anmälda arbetslösa. Och statens egen hjälpverksamhet
var ännu mer oansenlig. Endast 12,288 av de 57,100 hjälpsökande,
d. v. s. 21.3 % eller en femtedel, erhöllo hjälp genom statens försorg.

Nu har visserligen oktober månad genomgående det lägsta procenttalet hjälpta
av årets alla månader. På högvintern har hjälpverksamheten sin största omfattning.
För april månad, som plägar ha den gynnsammaste statistiken, rapporteras
i genomsnitt 50 % av de anmälda arbetslösa såsom hjälpta. I april månad
1931 erhöllo 20,205 av 39,400 hjälp i form av arbete eller understöd, d. v. s.
51.2 %. Men staten bidrog endast med hjälp åt 12,221, d. v. s. 31 %, icke ens
en tredjedel. Alltså, även i bästa fall kommer statens hjälp blott en liten minoritet
av de officiellt arbetslösa till del. Under 1932 års vintermånader kommer
väl arbetslöshetskommissionens verksamhet som vanligt att vidgas. Men
även då lär väl hälften av de arbetslösa visas ohjälpta, bort. Och statshjälpen
lär väl icke komma mer än tredjedelen till gagn.

För det kommande budgetåret måste staten ge sin hjälpaktion mot arbetslösheten
en helt annan vidd och effektivitet. De statliga hjälpåtgärderna kunna
följa tvenne huvudlinjer. Den ena är åtgärder på längre sikt, den andra är åtgärder
till omedelbar hjälp. Åtgärderna av förra slaget syfta till att stärka och
utveckla den del av näringslivet, som mest lider av den ekonomiska depressionen,
så att det kan bereda en tryggad, framtida försörjning åt den arbetande
befolkningen. Åtgärderna av det senare slaget syfta till att lindra dagens nöd.
De båda linjerna komplettera varandra. Försörjningsbekymren för dem, som
sakna arbete och bröd för dagen, bli icke mindre, om deras näring blir mera
bärkraftig en gång i framtiden. Och näringen blir icke stabiliserad och livsduglig
örn staten tillfälligtvis hjälper dem som nu äro arbetslösa och lida nöd.

Åtgärderna på längre sikt äro med andra ord näringspolitiska åtgärder. I
denna motion föreslås, att staten underkastar de tre industrigrenar, som mest
skadats av krisen, skogsindustrin, gruvindustrin och stenindustrin, en grundlig
undersökning i syfte att trygga såväl näringen själv som arbetarna och deras
försörjningsmöjligheter. Då det här är fråga örn trenne av landets viktigaste
exportindustrier kan det icke bli tal örn protektionistiska åtgärder, tullar eller
dylikt. Statens bistånd måste sökas i en annan form.

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Av åtgärderna för omedelbar hjälp äro de som giva hjälp i form av arbete
i främsta rummet att föredraga både för samhället och de hjälpbehövande. Men
då samhället icke kan ställa arbetstillfällen till förfogande, är en tillfredsställande
hjälp i kontantunderstödets form ofrånkomlig. Vi föreslå i detta hänseende
först en rad av statliga initiativ för att anskaffa arbeten åt de arbetslösa,
och därjämte ett anslag för kontantunderstöd, som kan trygga de arbetslösas
försörjning, när arbete icke ens med statens bistånd står till förfogande.

Undersökning av skogsbygdens arbetslöshets- och försörjningsproblem.

På sin kongress förlidet år, i sin senare ingivna skrivelse till Kungl. Majit
och vid sin uppvaktning inför regeringen har landsorganisationen tagit upp
skogslandets försörjnings- och arbetslöshetsproblem på bredaste bas. Den begärde
en verklig inventering av den föreliggande arbetslösheten i landets skogsbygder
samt av tillgängliga utkomstmöjligheter. I fråga örn arbetslösheten
ville den lia en undersökning om dess omfattning och fördelning på olika
befolkningslager, såsom hemmanssöner, arrendatorer, torpare, egendomslösa,
skogsarbetare, lantarbetare o. s. v. Och i fråga örn försörjningen föreslog den
en undersökning örn jordbrukets och skogsbrukets förmåga att var för sig eller
gemensamt svara för försörjningsuppgifterna. Genom en dylik kartläggning
av det nutida tillståndet och de framtida möjligheterna kunde man enligt landsorganisationens
mening få fast mark för effektiva ingripanden.

Bakom detta yrkande från landsorganisationen, som inom sig rymmer både
massaarbetare, sågverksarbetare, skogsarbetare och flottningsarbetare, låg det
betraktelsesättet, att arbetslösheten inom skogsindustrin och skogshushållningen
icke var en snart övergående kristidsföreteelse, som kunde röjas ur världen med
nödhjälpsåtgärder för dagen. Statsmakterna syntes ännu icke ha fått ögonen
helt öppna för allvaret i skogsbygdens arbetslöshetsproblem. En fortsatt underlåtenhet
att med djupgående och längre siktande ingripanden söka effektivt
och varaktigt avhjälpa arbetslösheten kunde medföra oöverskådliga sociala
konsekvenser.

I denna sin uppfattning befinner sig landsorganisationen på verklighetens
mark. De uppgifter om skogsbygdens ekonomiska förhållanden, som meddelats
tidigare i denna motion, ha icke endast dokumenterat skogsbefolkningens
nödläge. Man kan av dem också draga den slutsatsen, att den ekonomiska situationen
år för år blivit allt svårare för både skogsarbetare och skogsbönder,
till dess att den för närvarande mångenstädes är outhärdlig. Icke heller finnes
någon sannolikhet för att inom de närmaste åren arbetstillgången tillnärmelsevis
kan bli riklig nog att täcka försörjningsbehovet och undanröja arbetslösheten.

Den rationaliseringsprocess, som rensat bort en mängd industriella småföretag
och gjort tusentals av skogsindustrins arbetare arbetslösa, tränger även in
på skogsarbetets område. Genom en fortgående mekanisering, användning av
lastbilar, traktorer o. s. v,, blir den fysiska kraften alltmera överflödig, åt -

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

minstone vad det gäller dragarna. Arbetsperioderna i skogarna krympa ihop,
och arbetslöshetsperioderna förlängas. Befolkningen ökas genom de höga födelsetalen,
och den förut starka emigrationen från skogsbygden har avstannat
på grund av de transoceanska ländernas invandringsrestriktioner och invandringsförbud.
Och på världsmarknaden lär Sverige knappast vidare kunna nå
upp till de höga exportsiffrorna vissa år efter kriget, bland annat därför att
Ryssland med sina visserligen hårt skattade och delvis föga välbelägna men
ändock mycket betydande skogsreserver tvivelsutan kommer att återerövra och
till och med förstora den andel av världsmarknaden, som det hade före kriget.

Statsmakterna ha på de senaste åren koncentrerat sin uppmärksamhet på ett
viktigt område av skogsbygdens näringsproblem. 1930 beslöt riksdagen utredning
örn en intensivare skogsvård å både enskilda och allmänna skogar. Samma
år hemställde jordbruksutredningen i femton olika punkter örn vissa åtgärder
för att stärka skogsbrukets ekonomiska bärighet. År 1931 uppvaktades regeringen
av flera delegationer från skogsbrukslänen, bestående av både skogsägare
och kommunala representanter, och anmodades att vidtaga åtgärder för
en bättre skogsvård, ökad vedeldning, användning av träkol i stället för bensin
o. s. v. I slutet av oktober tillsatte regeringen 1931 års skogssakkunnige, i vilkas
direktiv ingick, att de skulle utan tidsutdräkt framlägga förslag i denna
riktning, med syfte såväl att stärka skogsbrukets avkastning och förbättra dess
ekonomi som att bereda arbetstillfällen till arbetslöshetens minskande.

Här äro statsmakterna på rätt väg, och det gäller att gå vidare. Den tekniska
forskningens framsteg öppnar vidsträckta perspektiv för skogsprodukternas
förädling. Inom ingenjörsvetenskapsakademin pågå tekniskt-vetenskapliga experiment
för att örn möjligt ersätta råoljan och de produkter, som utvinnas
ur den, bland annat bensin, med olja ur svenskt träavfall. Akademin har i
dagarna inrättat en särskild anläggning invid Stockholm för att fullfölja
experimenten. Nobelpristagaren Bergius har länge experimenterat med en annan
metod att förädla skogens råvaror. Han söker ur vedens cellulosa framställa
socker och kolhydrater, vilka senare kunna finna användning som fodermedel,
och ur biprodukten lignin erhålles en oljeprodukt, ur vilken bensin
och oljor kunna utvinnas. Det är icke nog att tekniskt lösa problemen. En
tekniskt genialisk lösning blir av föga praktiskt värde, såvida icke problemen
lösas även ekonomiskt. Statsmakterna ha visat sitt intresse för dessa för skogsbygdens
försörjningsfråga synnerligen viktiga forskningar genom att ställa till
ingenjörsvetenskapsakademins förfogande penningemedel för experimenten att
utvinna olja ur trä. Det är ett ekonomiskt intresse för både staten och skogsindustrin
jämte skogsbruket, att statsmakterna i vidgad omfattning stimulera
sådana forskningar, örn detta visar sig nödigt för deras snabba och effektiva
fortgång.

Vid sidan av åtgärderna för att förbättra skogsvården och ersätta det importerade
bränslet med bränsle ur den svenska skogen synes staten böra undersöka
även andra vägar att utnyttja sina egna skogstillgångar. Tiden är inne

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

för en grundlig undersökning av spörsmålet, huruvida och på vad sätt staten
skall kunna, mera planmässigt och genomtänkt än hittills skett, använda sina
stora skogsområden, särskilt i övre Norrland, för skapande av förädlingscentra
i närheten av råvarubaserna. Gång efter annan under de senaste åren har den
akuta arbetslöshetskrisen i den norligaste delen av landet tvingat statsmakterna
att ägna sin uppmärksamhet åt denna angelägenhet. Men deras ingripanden
ha skett ryckvis och från fall till fall. Statsmakterna ha icke följt någon målmedveten
ekonomisk plan, de ha till stor del drivits av sociala skäl, då de stått i
valet mellan att ingenting göra, låta bygden avfolkas och förädlingsindustrierna
flytta bort och att med betydande ekonomiska uppoffringar bevara förädlingsindustrierna
och befolkningen i den gamla bygden.

Under riksdagsresan till övre Norrland 1930 lärde riksdagsmännen säkerligen
känna den stora transport av timmermassor från flodmynningarna i övre
Norrland och ned till mellersta och södra Norrland, som länge ägt rum. En
ledamot av andra kammaren skrev som resultat av resan i en ledande artikel
i nuvarande regeringsorganet bland annat: »Norrlänningen ser företag, som
givit bröd åt kanske tusentals personer, efter hand nedläggas och den oförädlade
råvaran fraktas till andra orter. Varför skola vi blott giva andra landsändar
råvaror? Vi kunna lika gott giva dem halv- och helfabrikat — så tänka de
flesta däruppe. Envar, som känner med och för folket i stort, ser ock med djup
beklämning, huruledes stora landssträckor hotas med avfolkning, och stora industrier,
som en tid blomstrade där uppe, på grund av bland annat fraktskillnaden
mellan råvara och helfabrikat till den senares nackdel eller på grund
av andra omständigheter, flytta nedåt kusten, helst in mot gynnade storstäder.
Enligt min åsikt kräva dessa spörsmål en allvarlig undersökning, sådan
man från statens sida icke hittills bestått dem. — Det är något på tok i systemet
•—• det känner en enkel medborgare och våndas. De sakkunniga må anmodas
att utreda saken och säga oss var felet sitter, och må vi alla sedan hjälpas
åt att rätta vad som brustit.»

Intresse står mot intresse. Förädlingsindustrin i mellersta och södra Norrland
anser sig behöva detta tillskott från skogarna i norr, och den mindre
ekonomiskt starka och konkurrenskraftiga förädlingsindustrin i närheten av
råvarubaserna är icke i stånd att upptaga tävlan vid skogsköpen. En undersökning
av detta problem kan icke underlåta att väga de båda motsatta förädlingsintressena
mot varandra. Och här stöter man samman med domänverkets
avverknings- och försäljningspolitik, som från övre Norrland ofta klandrats
under det att den försvarats från de skogsköpande bolagen i mellersta och södra
Norrland. Statsmakterna ha tidigare varit inne på denna sak. Vid en undersökning
av statens möjligheter att med sina skogstillgångar stödja förädlingscentra
vid kusten måste givetvis även domänverkets avverknings- och försäljningspolitik
i ett större sammanhang bli föremål för omprövning och ståndpunktstagande.
De s. k. träförädlingssakkunnige sysslade på sin tid i viss
mån med ovan berörda frågor, men dess betänkande förelåg för ett årtionde

Bihang till riksdagens protokoll 193%. 3 sami. 31 Käft. (Nr 109—1%5.) 2

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

sedan oell präglades av krigets förhållanden. Det är önskvärt, att ett förnyat,
allsidigt och utvidgat övervägande med hänsyn till nu föreliggande, förändrade
omständigheter kommer till stånd.

Den skogsbygdens befolkning, som lever på blandat skogsbruk och jordbruk,
har från år till år sett sina försörjningsmöjligheter alltmera försvårade. Det
tillskott, skogshushållningen och skogsindustrin lämnar till jord- och skogsbrukarnas
försörjning, blir mindre och mindre. Bondeskogens rotvärde är för
närvarande nere vid en nollpunkt. Den mekaniska dragkraften tränger i skogsarbetet
undan hästarna, och skogsbönderna berövas sin inkomst som hästägare
och körare. Den alltmera praktiserade omläggningen av skogsarbetet från vinterhuggning
till sommarhuggning gör det redan under normala avverkningsår
svårare för skogsbygdens jordbrukarbefolkning att tillgodogöra sig arbetstillfällen
av detta slag. Sönerna från skogsbygdens bondehemman kunna icke
såsom förr söka sin utkomst vid sågverken och fabrikerna, där mängder av
industribefolkningens ungdomar förgäves i åratal väntat på arbetstillfällen.
De måste stanna i hemmen och tära på hushållet.

Under dessa förhållanden borde det framstå tydligare än någonsin, att även
i skogsbygden jordbruket är ryggraden i lantbefolkningens försörjning, och
att samhällsintresset kräver en ökad aktivitet i fråga om jordbruksnybildning,
jordbrukskomplettering, nyodling, jordbruksorganisation, och över huvudtaget
alla sådana åtgärder, som kunna stärka jordbrukets bärighet och dess förmåga
att mera bidraga till skogsbefolkningens försörjning. Åtgärderna böra ta sikte
dels på de jordlösa skogsarbetarna och dels på de jordbesittande skogsbönderna.
För den förra gruppen betyder varje ny teg, örn än aldrig så liten, ett tillskott
till en genom arbetslöshet och underbetalning under existensminimum nedpressad
utkomst och alltså till en förhöjd levnadsstandard. Då skogen icke ger
skogsarbetaren försörjning, hur hårt han än arbetar, bör jorden få ge vad som
fattas. En ko, litet potatis, några höns och litet till kan ge skogsarbetaren möjlighet
att skapligt draga sig fram genom en kris. För den senare gruppen betyder
ett stärkande av skogsbygdens jordbruk att skogsbönderna icke i samma
grad som nu bli tvungna att trängas med de jordlösa skogsarbetarna om de
otillräckliga arbetstillfällena och därigenom göra den ändock alltför hårda
kampen för tillvaron än hårdare.

Frågan örn jordanskaffning åt den jordlösa skogsarbetaregruppen torde i det
väsentliga ligga under den sociala jordkommitténs beredning. Frågan om förstärkning
av det existerande skogsjordbrukets bärighet har bland annat uppmärksammats
av 1925 års kolonisationssakkunnige i dess betänkande om den
statsunderstödda egnahemsverksamheten 1927. De sakkunnige ansågo det synnerligen
önskvärt, att de s. k. kvarts- och halvbönderna förvandlades till helbönder,
d. v. s. att de bereddes tillgång till s. k. »tillskottsjord», varigenom
deras alltför små jordbruk kunde ge familjen full försörjning. De sakkunnige
föreslogo också vissa anordningar, däribland tilläggslån, för att möjliggöra en
förstoring av jordbruken. I denna del bör de sakkunniges betänkande kunna

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

bilda grundvalen för ett statsmakternas övervägande, som kan leda fram till
snara och effektiva resultat. Självfallet böra även andra praktiska åtgärder
i samma riktning allvarligt prövas.

I landsorganisationens förut omnämnda framställning yrkas en undersökning
av arbetslöshetens fördelning på olika befolkningsgrupper inom skogsbefolkningen,
av försörjningsbehoven och av utkomstmöjligheterna. En sådan
undersökning är av grundläggande värde för utarbetandet och framläggandet
av praktiska förslag. Man måste först känna sjukdomen för att kunna bota den.
Ett ansenligt material för denna sociala och ekonomiska kartläggning torde
ock förefinnas, särskilt inom de sociala institutioner, som närmast sysslat med
arbetslöshetspolitiken. Dock är det av vikt att undersökningen på denna punkt
icke lägges så statistiskt och teoretiskt, att den drager för mycket ut på tiden.
1931 års skogssakkunnige erhöllo av Kungl. Majit direktivet att snarast möjligt
söka utarbeta praktiska förslag, som kunde leda till beslut från statsmakternas
sida. Samma direktiv synas böra stadgas för den kompletterande utredning,
som här föreslås.

Undersökning om möjligheten att inom landet förädla den norrbottniska

järnmalmen.

År 1929 exporterades en större kvantitet järnmalm från Sverige än något
föregående år, nämligen 10.9 miljoner ton till ett värde av 150 miljoner kronor.
År 1930 började järnmalmsexporten minskas både till kvantitet och pris. 9.5
miljoner ton exporterades till ett pris av 131 miljoner kronor. Under det sist
förflutna året minskades malmexporten ungefär lika starkt som exporten av
sten och trävaror. 4.2 miljoner ton malm exporterades januari—november 1931
mot 9 miljoner under samma tid föregående år, sålunda endast hälften. Med
den starkt forcerade brytning, som försiggått i de norrbottniska malmfälten
efter statens senaste överenskommelse med Grängesbergsbolaget, ha malmlagren
blivit överfyllda, exportmalm finnes bruten för lång tid framåt, och efter allt
att döma blir år 1932 i exporthänseende ännu dystrare för övre Norrlands gruvindustri.
Malmexporten blir i hög grad lidande av den ekonomiska misären i
vissa malmkonsumerande länder samt av den allmänna mellanfolkliga avstängningen
på varuutbytets område. Och järnets kretsgång, järnets förvandling till
skrot och skrotets förvandling till järn, kommer sannolikt att minska behovet
av järnmalm. De närmaste åren te sig mycket mörka för denna exportindustri
och hur framtiden därbortom kommer att gestalta sig är högeligen ovisst.

Med malmexportens avstannande har arbetslösheten gjort sitt intåg i de norrbottniska
gruvsamhällena. I mitten av oktober meddelade bolagsledningen, att
gruvdriften i Kiruna och Malmberget, som under åtskilliga månader drivits
med förkortad arbetstid, skulle ytterligare reduceras. Minst 400 man beräknades
före nyår bli avskedade, och för de övriga skulle införas 4-dagarsvecka
eller 3-dagarsvecka, så att arbetslösheten fördelades på ett större antal och
inkomsten skars ned med en tredjedel eller med hälften. För dem, som blivit utan

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

arbete i malmbrytningen, finnes vid sidan härav icke några försörjningsmöjligheter
inom de gruvsamhällen, där de äro bosatta. I Norrbottens skogsbruk
kunna de icke heller få arbete, ty där är arbetslösheten ännu större. Och en
överflyttning till sydligare trakter lönar icke. Allestädes är arbetsmarknaden
lika överfylld. De äro dömda att kanske för många år framåt tynga på gruvsamhällenas
fattigvård eller arbetslöshetskonto.

Samtidigt som malmexportens starka inskränkning förlamar gruvindustrin
och berövar arbetarna deras försörjning medelst eget arbete fortsätter importen
av järn och stål i ungefär oförändrad omfattning. Under rubriken »Metaller,
oarbetade eller till en del arbetade» upplyser handelsstatistiken för 1930, att
detta år importerades järn och stål för närmare 50 miljoner kronor. De största
posterna kommo på »tackjärn och annat icke smidbart järn», 8.5 miljoner kronor,
samt på »göten, smältstycken, plåtar, stänger och valstråd av järn och
stål samt balk- och hörnjärn», 40 miljoner kronor. Tilläggas kan att samma
år importerades koppar och kopparlegeringar för nära 40 miljoner kronor till
det land, som i sitt västerbottniska Klondyke har stora kopparfyndigheter vid
sidan av guldet. Under 1931 har importen varit något mindre, men den är fortfarande
mycket betydande.

Malmexportens stagnation, gruvarbetarebefolkningens arbetslöshet, den fortgående
importen av järn och stål, allt detta tillsammans tvingar med nödvändighet
ur både statsekonomisk och privatekonomisk synpunkt fram tanken
på en inhemsk järnmalmsförädling. Den norrbottniska järnmalmen, av vilken
tredjedelen är oanvändbar sten, fraktas den långa vägen till Tyskland, förädlas
med tillhjälp av Ruhrområdets kol, och skickas i form av järn och stål tillbaka
igen till Sverige, kanske ända till Kiruna och Malmberget. När denna långa
omväg från råvarulandet till förädlingslandet och så åter till råvarulandet är
ekonomiskt lönande, inställer sig ovillkorligen frågan, örn det icke också är
lönande att direkt förädla malmen inom råvarulandet, då malm, vattenkraft
och träkol finnas idealiskt nära varandra, då malm och vattenkraft finnas i
obegränsade mängder, då övergång till elektrisk masugnsdrift inbesparar 60 °/o
av kolbehovet, och då en intensivare och mera rationell skogsvård möjliggör
en kraftigt stegrad träkolsproduktion. Ett stöd för ett jakande svar på den
frågan har man i det förhållandet, att Gävleborgs län, ehuru det producerar
obetydligt av järnmalm, länge kunnat såsom järnproducent intaga andra platsen
bland rikets län, delvis baserande sin förädling på norrbottnisk malm, hämtad
från Tuollavaara i närheten av Kiruna.

Att de naturliga förutsättningarna för en norrländsk järnmalmförädling, i
form av tackjärn och järnsvamp, till och med i stor skala förefinnas är utan
vidare klart. Norrland har över en miljard ton lätt brytbar malm av hög kvalitet,
det har tillräckligt av råvaror för reduktion av järnmalmen, och det har
mer än nog av vattenfall för att alstra den för malmens smältning behövliga
elektriska energin. De tekniska förutsättningarna föreligga också säkrare än

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

förr, då den Flodinska metoden möjliggör stålens tillverkning direkt ur malmen
ock då den Wibergska metoden kan användas för tillverkning av järnsvamp.

Likaledes är det utan vidare klart, att staten har ett betydande ekonomiskt
intresse av en järnförädlingsindustri i Övre Norrland. Staten är hälftendelägare
i de norrbottniska malmfälten. Staten äger större delen av skogarna
i det inre Norrbotten. Av rikets 8.8 miljoner utbyggnadsvärdiga hästkrafter
i vattenfallen bar Norrland 6.7 miljoner, eller mera än tre fjärdedelar, och i
övre Norrland äger staten praktiskt taget all denna vattenkraft. En järnmalmsförädling
i Norrbotten skulle för staten ekonomiskt innebära ökad träkolsförsäljning
från kronans skogar och bättre skogsvård å desamma, ökad konsumtion
av dess elektriska energi o. s. v.

Det är på det ekonomiska området betänksamheten och motståndet anmäler
sig. Både från företagare inom järnförädlingsindustrin och från sakkunniga
vetenskapsmän uttalar man på sina håll tvivelsmal örn att en norrbottnisk malmförädling
är ekonomiskt lönande. Till stöd för dessa tvivel hänvisar man dels
till de tidigare föga lyckade förädlingsexperimenten i Norrbotten, dels ock till
malmkommissionens i det stora hela negativa betänkande av 1924. I fråga
om den förra hänvisningen kan påpekas, att järnverket vid Karlsvik utanför
Luleå kom till för att förädla malm från Malmberget, dock icke den exportdugliga
malmen utan avfallsprodukten, vadan detta experiment icke kan anses
utslagsgivande vid en omprövning av förädlingsproblemet i hela dess vidd. I
fråga örn den senare hänvisningen kan anföras, att malmkommissionen själv
ifrågasätter den allmänna giltigheten av det resultat, till vilket den pa sin
tid kom.

Den 1913 tillsatta malmkommissionen skulle enligt de givna direktiven först
söka utreda, huruvida behov förelåge att reservera de malmfyndigheter i Norrbotten,
som staten disponerade, för den mellansvenska järnhanteringens malmbehov.
Örn ett dylikt behov icke förelåge, skulle kommissionen undersöka,
örn de norrbottniska fyndigheterna kunde bearbetas utan skada för den ifrågavarande
järnhanteringen. Befunnes så kunna ske, hade kommissionen att taga
under övervägande olika former för malmens tillgodogörande, varvid särskilt
skulle beaktas möjligheten att nedforsla malm till de mellansvenska bruken,
varefter skulle undersökas möjligheterna för en tillverkning av fosforrent
tackjärn i Norrland antingen för leverans till mellansvenska ståltillverkare eller
också för export. Slutligen hade kommissionen att undersöka möjligheterna för
en inhemsk förädlingsindustri på grundval av de mera fosforhaltiga malmerna.

Malmkommissionen publicerade icke sitt betänkande förrän 1924. Sedan
kommissionen konstaterat, att tillgångarna å järnmalm i mellersta Sverige
under överskådlig tid voro tillräckliga för den mellansvenska järnhanteringen,
som alltså icke behövde den norrbottniska malmen som reserv, ägnade kommissionen
sin huvudsakliga uppmärksamhet åt möjligheten att i övre Norrland
förädla den där befintliga malmen. Det vore enligt kommissionens mening ur
ekonomisk synpunkt omöjligt att anlägga ett stort järnverk i Norrland för till -

Motioner i Första hammaren, Nr 109,

verkning såväl för hemmamarknaden som för export av valsverksprodnkter och
dylikt. Det vore icke heller lämpligt att där anlägga ett tackjärnsverk i förening
med ett kvalitetsstålverk för export eller ett enbart tackjärnsverk för
export. Inom överskådlig tid förefunnes icke förutsättning för tillkomsten av
ett järnverk för täckande av vårt importbehov av valsat järn.

Beträffande en anläggning för tillverkning av fosforrent tackjärn för de
mellansvenska brukens behov ville det däremot synas som örn en dylik tillverkning
icke vore ekonomiskt omöjlig under vissa betingelser. Men betingelserna
vore icke för tillfället för handen: »Åtminstone förefinnes enligt kommissionens
uppfattning för närvarande ingen anledning för staten att själv
uppträda som företagare för åstadkommande av en dylik tillverkning.» Den
särskilt tillkallade experten, professor Johansson, uttalade sig dock något starkare
för ett enbart tackjärnsverk än malmkommissionen gjorde: »Dess betydelse
för den svenska järnhanteringen kommer att ligga däri, att träkolsprisets
höjning vid järnverken i mellersta Sverige kommer att i viss grad hejdas, och
de svenska stålverken kunna få tillgång till ett billigare tackjärn än det, som
vid en sådan tidpunkt eljest stöde till förfogande, örn fortfarande hela tackjärnstillverkningen
vore förlagd till mellersta Sverige. För Norrland innebär
en dylik utveckling ett bättre tillvaratagande av malmtillgångarna och av
vad skogen ger samt ökade förvärvsmöjligheter för dess befolkning.»

Då järnmalmsexportens framtid nu är mörk eller i varje fall mycket osäker,
synes tiden vara inne att till förnyat och allvarligt övervägande upptaga frågan,
huruvida en järnmalmsförädling, åtminstone i någon form i Norrbotten,
såsom professor Johansson yttrade, innebär att malmen och skogen bättre tillvaratages,
och att befolkningens förvärvsmöjligheter ökas. Vad malmkommissionen
själv yttrar om tillkomsten av sitt betänkande motiverar, att kommissionens
utredning göres till föremål för revision och överarbetning. Kommissionen
beklagade, att kriget under en följd av år omöjliggjorde ett bedömande
efter vilka principer staten lämpligen borde anpassa sina åtgärder för malmtillgångarnas
utnyttjande, och den fortsatte: »Men även under senare år, som
å ena sidan icke medfört någon stabilisering av det ekonomiska läget, men
å andra sidan skapat en i många avseenden ändrad situation för svensk järnhantering
och för järnmalmsfrågan i allmänhet, ha givetvis betydande svårigheter
alltjämt förelegat för fullföljande av kommissionens uppdrag.» Till slut
mildrade malmkommissionen sin negativism i det dåvarande läget: »Ehuru det
alltså icke föreligger tillfälle att från malmkommissionens sida framkomma
med något positivt förslag, har malmkommissionen likväl velat framhålla, att
därest förhållandena i en framtid förändras, läget kan bliva väsentligen annorlunda
och exploateringsåtgärder möjligen bliva ekonomiskt fördelaktiga och
eljest lämpliga.»

Vid en förnyad undersökning bör vederbörlig hänsyn tagas till de nya och
viktiga förhållanden, som onekligen kommit till, sedan malmkommissionen
skrev ovanstående. Till dessa förhållanden höra i främsta rummet de nya för -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

ädlingsmetoder, som den tekniska utvecklingen fört i förgrunden och som
i fråga örn sitt värde för det inhemska malmförädlingsproblemets lösning icke
kunde bedömas av malmkommissionen. Undersökningen bör också, liksom
malmkommissionens, ta sikte på spörsmålet, huruvida och i vad mån en norrländsk
järnmalmsförädling kan bli ett stöd för eller en konkurrent till den mellansvenska
förädlingsindustrin. Då statsmakterna längre fram gå att ta definitiv
ställning till frågan om den norrländska järnmalmsförädlingen, böra de
kunna överblicka den inverkan, deras beslut kan ha på samma näring i andra
delar av landet. Och vidare bör undersökningen klarlägga, i vilka former statens
medverkan till en norrbottnisk järnmalmförädling, baserad på statens egna
malmtillgångar, lämpligast kan ske.

År 1930 beslöt riksdagen med anledning av en socialdemokratisk gruppmotion
en utredning »angående möjligheterna att utnyttja statens gruvegendom
i Västerbotten». I motionens ingress bette det: »Den otillräckliga arbetstillgång,
som under en längre tid förefunnits i landet och ännu är för handen,
gör det till en bjudande nödvändighet att tillvarataga alla möjligheter att öka
landets ekonomiskt lönande produktion. I mån staten kan medverka härtill
utan att åsidosätta sunda ekonomiska principer bör detta givetvis ske.» Och
ur motionen citerade riksdagsskrivelsen bland annat: »Även gruvägaren staten
bör ägna uppmärksamhet åt marknadsläget och dess utveckling och utnyttja de
möjligheter till näringslivets förkovran, som tilläventyrs kunna erbjuda sig.
I den mån statens gruvegendom kan tjäna detta ändamål, bör den givetvis göras
produktiv, och detta är alldeles särskilt påkallat i en tid, då tillvaron av en
kännbar arbetslöshet nödvändiggör de största ansträngningar för att bereda
medborgarna sysselsättning och utkomst.» Samma skäl, som här utvecklats för
1930 års riksdagsbeslut örn en utredning angående möjligheterna att utnyttja
statens malmtillgångar i Västerbotten, tala också för att 1932 ars riksdag
beslutar en skyndsam undersökning örn möjligheterna att genom en malmförädling
bättre utnyttja statens malmtillgångar i Norrbotten och förkovra
dess för hela landet betydelsefulla näringsliv.

Undersökning om möjligheterna att skapa en hemmamarknad för svensk gatsten.

Senare i denna motion utvecklas skälen för att 1932 års riksdag upprepar
och vidgar föregående riksdags beslut örn en beställning å sten för att därigenom
söka lindra arbetslösheten inom den lamslagna stenindustrin. Och ett anslag
av 5 miljoner kronor yrkas för detta ändamål, men samtidigt betonas, att staten
av finansiella grunder icke kan ar efter ar fortsätta att medelst nya stenbeställningar
inköpa sten och lagra den på hög. De statsekonomiska skälen tala mot
ett sådant tillvägagångssätt. Ett nödvändigt komplement till en förnyad stenbeställning
är därför, att staten vidtager rationella och energiska åtgärder för
att skapa en hemmamarknad för den svenska stenen, som nu icke längre kan
exporteras till de länder, där den under en lång följd av år funnit avsättning,
t främsta rummet borde det tillkomma stenindustrin att genom tillverkning

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

av en god produkt och genom en klok och kraftig reklam för densamma skapa
en svensk hemmamarknad. Mot produktens kvalitet torde intet vara att erinra,
men tyvärr måste det sägas, att industrin under stenexportens goda år försummat
den hemmamarknad, som dock i den ekonomiska nationalismens och den
merkantila avstängningens tidsålder är särskilt betydelsefull. Omkring 90 %
av stenproduktionen har gått till utlandet, till Tyskland, Frankrike, Danmark,
Argentina o. s. v. Industrin har tydligen litat till att denna export skulle fortlöpa
utan mankemang, och därför har den underlåtit att med önskvärd kraft
arbeta för stenens användning inom landet. Anmärkningen gäller icke bara
bristen på effektiv propaganda utan också försummelsen att kontrollera arbetet,
där svensk sten använts för väg- och gatubeläggning. Följden härav har
blivit, att stenbeläggningen ibland icke utförts med tillräcklig omsorg och sakkunnighet,
särskilt vad det gäller det fasta underlaget, vadan stenen som vägbeläggningsmateriel
på sina ställen fått ett oförtjänt vanrykte.

Men det är icke endast ett intresse för industrin själv, att en hemmamarknad
skapas som ersättning för en för tillfället förlorad och för framtiden osäker
export. Statens eget intresse sammanfaller här med industrins och dess arbetares
intresse. Örn stenindustrin för en lång tid förlorar exporten och därigenom
faller fullständigt samman, så att den icke kan försörja stenhuggarbefolkningen,
nödgas staten i annan ordning sörja för dess existens och även
sörja för den mängd av kommuner, vilkas förvaltning står och faller med stenindustrin.
Det blir säkerligen för staten mera förlustbringande att vid ett
senare skede åtaga sig det finansiella räddningsarbetet för stenhuggarbefolkningen
och stenhuggarkommunerna än att på ett tidigare stadium genom upparbetande
av en hemmamarknad lämna hjälp till självhjälp. Redan nu har
stenindustrins sammanbrott blivit staten en dyrbar affär. Och utan en uppmuntran
för avsättning inom landet av svensk sten lär det bli ännu dyrbarare.

Stenexportens lamslående beror till stor del därpå, att den svenska gatstenens
avnämare, särskilt Tyskland och Frankrike, funnit stenen vara ett förträffligt
vägbeläggningsmaterial och därför börjat en kraftig propaganda för inhemsk
sten. Det vore ingen obehörig ekonomisk nationalism, örn den svenska staten
på samma sätt hyste omsorg om den inhemska avsättningen av landets egna
produkter. Statsmakterna ha nyligen med påfallande iver beslutat på ett annat
område söka upparbeta en hemmamarknad för svenska produkter såsom ersättning
för en minskad export. Att stimulera användningen inom landet av svensk
sten är ur statens synpunkt lika förnuftigt och befogat som att stimulera inhemsk
konsumtion av ved, träkol och andra produkter, hämtade ur skogarna.

Det gäller icke här en ekonomiskt osund uppmuntran åt en dålig vara. Från
länder sådana som Tyskland och Danmark har man synnerligen goda erfarenheter
av svensk gatsten. Den är visserligen dyrbar i anläggning, men den är
billigare än något annat material i underhållskostnad. Den utomordentligt
starkt trafikerade vägen mellan Köpenhamn och Helsingör har fungerat oklanderligt
ett par årtionden utan att någon kostnad nedlagts på reparation av

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

densamma. Dessutom är stenen som vägmaterial särdeles lämplig för blandad
trafik, där hästspända fordon förekomma. Något domslut mellan olika vägmaterial,
asfalt, cementbetong eller sten, kan här icke komma ifråga, men
odisputabelt är stenen ett förstklassigt, fullt brukbart material.

Problemet örn användning av mera svensk sten på svenska gator och svenska
landsvägar sammanhänger intimt med problemen örn permanentbeläggningen, örn
vägarnas klassificering och om distriktsindelningen. Dessa spörsmål äro under
beredning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som 1930 erhållit Kungl. Maj :ts
uppdrag att inkomma med generalplan beträffande vägar för den genomgående,
mera långväga trafiken, samt av 1929 års vägsakkunnige och 1931 års särskilda
väg- och brosakkunniga. Då ett snabbt upparbetande av en hemmamarknad
för stenen även för staten är ett viktigt ekonomiskt intresse, borde
det för staten vara angeläget, att man snarast möjligt kommer till ett resultat
i dessa tekniskt och organisatoriskt besvärliga och sammanhängande frågor.

Från vissa håll förfäktar man, att vägarna böra klassificeras i riksvägar,
länsvägar o. s. v., varvid riksvägarna såsom de stora nationella vägpulsådrorna
böra övertagas av staten och de andra omhänderhavas av mera lokala vägorgan.
Från andra håll återigen är man motståndare till tanken på riksvägar, icke
minst ur den kommunala skatteutjämningens synpunkt, och förfäktar tanken
på landstingsområden såsom vägdistrikt och ansvariga även för de stora stråkvägarna,
som passera igenom. Hur än denna brottning till sist utfaller, torde
det vara klart, att staten i vilket fall som helst har möjligheter att stimulera
användningen av svensk sten. Örn staten övertager vissa vägar, bör det givetvis
vara ett statens intresse att till deras beläggning använda den sten, staten
själv köpt och har på lager. Och om landstingsområdena svara även för de
genomgående vägarna bör staten med lätthet finna lämpliga metoder att uppmuntra
dem att inköpa den statsbeställda stenen.

Olika sätt att framkalla ökad användning av svensk sten äro från statens
sida möjliga. Propagandan har redan vidrörts. Ett annat sätt anvisades av
riksdagen i dess beslut 1931 örn en stenbeställning av 3.5 miljoner kronor. Det
sades i statsutskottets betänkande, att ett »något högre statsbidrag utöver normalt
utgående 75 procent kan påräknas, därest gatsten väljes som permanentbeläggningsmaterial».
Det torde också kunna övervägas, huruvida icke stenen
borde och kunde förbilligas genom fraktlindring. Under nuvarande förhållanden
äro de höga järnvägsfrakterna ofta ett avgörande hinder mot stenens transport
till och användning i det inre av landet. Blott på sådana platser, där den
billigare fraktfarten på sjön kan utnyttjas, anser man sig i regel av ekonomiska
skäl kunna använda sten som väg- och gatubeläggningsmaterial.

Statliga beredskapsarbeten.

Redan vid 1912 års riksdag framställdes begäran örn utredning rörande en
utvidgad statlig företagareverksamhet under tider, då den privata verksamheten
inskränkes och arbetslöshet uppstår. En liknande framställning gjordes

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

vid 1920 års riksdag. Från den socialdemokratiska riksdagsgruppen föreslogs
vid 1930 års riksdag, att liela det nuvarande nödhjälpsarbetaresystemet skulle
slopas och ersättas med produktiva statsarbeten, och att för kommande budgetår
ett förslagsanslag av 20 miljoner kronor skulle ställas till förfogande för
dylika arbeten, i främsta rummet skenfria korsningar mellan järnväg och landsväg
samt därjämte avarbetande av den stora balansen i fråga örn vägarbeten och
skogsarbeten av olika slag å enskilda och allmänna skogar.

Riksdagen avvisade tanken på nödhjälpsarbetaresystemets slopande men beslöt
en skrivelse till Kungl. Majit med begäran »örn en skyndsam utredning, huruvida
och under vilka villkor ett reservationsanslag må böra beviljas för att
efter Kungl. Maj :ts beprövande tagas i anspråk vid tillfällen av ökad arbetslöshet
av mera betydande omfattning». På grundval av en genom tillkallade sakkunniga
under ordförandeskap av generaldirektör Malm verkställd utredning föreslog
Kungl. Majit vid 1931 års riksdag, att för budgetåret 1931—1932 måtte till
beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet anvisas ett reservationsanslag
av 3 miljoner kronor. Från socialdemokratiska riksdagsgruppen väcktes
en motion, i vilken man i stort sett instämde i de av Kungl. Majit uppdragna
riktlinjerna för anordnande av beredskapsarbeten men fann den begärda summan
alldeles otillräcklig för ändamålet och därför hemställde örn ett reservationsanslag
av 20 miljoner kronor. Statsutskottet tillstyrkte det socialdemokratiska
förslaget, men riksdagen biföll en reservation, vars yrkande sammanföll med
Kungl. Majits förslag.

Såväl av de sakkunnigas utredning som av Kungl. Maj :ts proposition framgick
oförtydbart, att det av riksdagen beviljade tremiljonersanslaget var synnerligen
obetydligt i förhållande till den mängd av lämpliga beredskapsarbeten,
som med lätthet kunde mobiliseras. Från de myndigheter, som av de sakkunniga
anmodats att inlämna uppgifter örn lämpliga beredskapsarbeten, hade
föreslagits icke mindre än 705 arbeten till en sammanlagd kostnad av 156 miljoner
kronor. De viktigaste posterna vörö följande: Arméförvaltningen

1.481.000 kr.; marinförvaltningen 10,647,000; domänstyrelsen 7,688,000, huvudsakligen
vägarbeten och dikningsarbeten; lantbruksstyrelsen 800,000, till
ett större torrläggningsföretag i Norrbotten; luftfartsmyndigheten 6,150,000
för flyglandningsplatser; telegrafstyrelsen 4,293,000, huvudsakligen kabelläggningar,
ödemarkstelefonlinjer och flyttning av stolplinjer; järnvägsstyrelsen
25,112,000 till skenfria korsningar samt järnvägen Malung—Vansbro; vägocb
vattenbyggnadsstyrelsen 84,161,000, alltsammans till vägar, därav

74.641.000 för inneliggande ansökningar örn statsanslag till landsvägar m. m.
i samtliga län, 3,201,000 för ödebygdsvägar i de nordligaste länen samt

6.318.000 för tillfartsvägar till inlandsbanan.

De mest betydande arbetsgrupperna i ämbetsverkens och länsstyrelsernas
framställningar voro vägarbeten och skenfria korsningar. Vägarbeten föreslogos
för ungefär 90 miljoner kronor, särskilt genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt domänstyrelsen, och skenfria korsningar föreslogos för 37 miljö -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

ner kronor, därav 22 miljoner från järnvägsstyrelsen och återstoden genom
länsstyrelserna utöver järnvägsstyrelsens förslag. Efter genomgång av dessa
framställningar funno de sakkunniga, att arbetsföretag för åtminstone en kostnad
av omkring 50 miljoner kronor borde komma i betraktande att utföras
såsom beredskapsarbeten. Den reserv av arbeten, som man i första hand hade
att räkna med, var enligt de sakkunnigas mening 422 friläggningar av plankorsningar
till den förut nämnda kostnaden av 37 milj. kronor. Åtminstone
de av järnvägsstyrelsen föreslagna eller av länsstyrelserna i treårsplanerna
upptagna arbetena av detta slag »voro av väl vitsordad angelägenhetsgrad».
Aven örn man stannar vid den av sakkunniga vidtagna begränsningen av lämpliga
beredskapsarbeten, är det visst, att här föreligger en betydande arbetsreserv,
som, långt mera än riksdagens anslag av 3 miljoner medgiver, kan och
bör av staten utnyttjas, när den enskilda verksamheten stagnerar, arbetslösheten
blir abnormt hög såsom nu och staten därigenom tvingas till särskilda kraftåtgärder
för att bringa arbete och hjälp åt den ständigt växande mängden
arbetslösa.

Vad hittills är känt örn användningen av tremiljonersanslaget styrker, att
beredskapsarbetena varit mycket begärliga för olika myndigheter och i all
synnerhet för dem, som haft att ute i de svårast hemsökta landsdelarna söka
komma till rätta med arbetslöshetsproblemet och den ekonomiska misären för
både enskilda och kommuner. De olika myndigheterna anmodades att ofördröjligen
inkomma med förslag till beredskapsarbeten för omedelbart utförande,
och redan i juli 1931 förelåg från deras sida en önskelista, vars totala kostnad
var flerdubbelt större än det beviljade anslaget, och då hade ändock vid denna
tidpunkt de flesta länsstyrelser icke låtit höra av sig.

Från ämbetsverken hade föreslagits arbeten för sammanlagt 5,438,765 kronor.
Av dessa kommo 2,923,565 på armé- och marinförvaltningarna, till övervägande
delen diverse byggnads- och vägarbeten; 754,400 på järnvägsstyrelsen,
vägportar och vägbroar; 329,000 på telegrafstyrelsen, telegrafledningar i ödebygden.
I övrigt representerade domänstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning
samt lotsstyrelsen med obetydliga belopp. Det gällde endast några smärre
väg-, gruv- och hamnrensningsarbeten för tillsammans blott ett hundratusental
kronor.

De av ämbetsverken föreslagna arbetena voro rätt ojämnt fördelade på de
olika länen. Främst kom Blekinge län (till stor del genom förslag från marinförvaltningen)
med arbeten för en kostnad av 1,632,415 kr., därnäst Göteborgs
och Bohus län med 847,600 kr. och Norrbottens med 626,100 kr. (till stor del
från arméförvaltningen föreslagna arbeten i Boden). På Västernorrlands län
kom blott 71,300 kr. och på Västerbottens län 46,400 kr.

Ämbetsverkens förslag kompletterades med förslag från länsstyrelserna i
en del län, nämligen Göteborgs och Bohus, Blekinge, Värmland, Stockholm,
Västmanland, Västernorrland, Jämtland och Västerbotten. Den totala kostnaden
för de av länsstyrelserna föreslagna och kostnadsberäknade beredskaps -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

arbetena steg till 3,872,824 kronor. Till den summan bör läggas några miljoner
för arbeten, som länsstyrelserna föreslogo utan att fixera någon viss
kostnad. De av länsstyrelserna föreslagna arbetena fördelade sig på de olika
länen sålunda:

Göteborgs och Bohus län: fiskehamnar vid Björkö, Stora Kornö och Klädesholmen
för 302,100 kr., 8 skenkorsningar för obestämd kostnad; Värmlands
län: 10 skenkorsningar för 876,000 kr.; Stockholms län: 4 skenfria korsningar
och en fiskehamn vid Utö för obestämd kostnad; Västmanlands län: 3 järnvägskorsningar
för 178,200 kr.; Västernorrlands län: 4 skenfria korsningar
för 295,000 kr., 7 ödebygdsvägar för 469,606 kr., en tillfartsväg till inlandsbanan
för 388,124 kr., 2 fiskehamnar för 203,700 kr. såsom del av ett för några
år sedan uppgjort byggnadsprogram för 9 fiskehamnar örn 596,900 kr., 3 vägarbeten
å kronoparker för 100,000 kr. såsom del av ett större byggnadsprogram
örn 8 vägar för 172,550 kr., skogsvårdande arbeten på kronoparkerna utan
uppgiven kostnad, undersökning örn utbyggande av statens vattenfall, brobyggnad
vid Sandö jämte vägomläggning 600,000 kr.; Jämtlands län: 2 skenfria
korsningar och 3 ödebygdsvägar för sammanlagt 440,100 kr.; Västerbottens
län: 7 skenfria korsningar samt tillfartsvägarna västerifrån till inlandsbanan,
kostnaderna icke fixerade.

Den totala kostnaden för de beredskapsarbeten, som ämbetsverken och länsstyrelserna
begärde, uppgick alltså till avsevärt mera än 10 miljoner kronor,
vadan riksdagens anslag av tre miljoner kronor alls icke räckte till att tillmötesgå
de omedelbara behoven och anspråken. Hela anslaget förbrukades
också i det närmaste på ett par månader. Den första fördelningen skedde i
oktober och redan före jul hade Kungl. Maj :t beslutat anslag till beredskapsarbeten
för 2,369,800 kr. Mer än hälften, eller 1,352,700 kr. hade anslagits till skenfria
korsningar i Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, och till fiskehamnar och farleder i Bohuslän och
Blekinge hade anslagits 424,000 kr.

Vid anslagsfördelningen mellan de olika länen har Kungl. Maj :t i samråd med
arbetslöshetskommissionen sökt i främsta rummet bispringa de län, som hade
den största arbetslösheten. Om en dylik fördelningsprincip är ingenting annat
än gott att säga, örn blott icke anslaget varit så njuggt tilltaget, att många
befogade framställningar måste tillsvidare lämnas åt sidan. På Bohuslän
med dess stora arbetslöshet bland stenhuggarna kom 701,500 kronor och på
Blekinge, det andra stenhuggarelänet, 176,000 kr. I övrigt skiftades anslaget
ut på de hårt betryckta skogsprovinserna, Norrland jämte Värmland och Dalarna.
På Norrbottens län kom 357,325 kr., på Gävleborgs län 387,750 kr.,
på Västernorrlands 189,925 kr. och på Värmland 122,350 kr., samtliga dessa
i hög grad lidande av skogsindustrins ekonomiska svårigheter. För dessa landsdelar
ha beredskapsarbetena även i deras av statsmakterna alltför snävt begränsade
omfattning tvivelsutan varit av stor värde vid sidan av statens och
kommunernas övriga hjälpåtgärder.

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

Det bistånd, som genom beredskapsarbetena lämnats de mest behövande
delarna av landet, bär ändock varit mycket ringa i förhållande till antalet
arbetslösa och deras hjälpbehov. Arbetslöshetskommissionens rapporter om
antalet hjälpsökande arbetslösa samt antalet hjälpta och icke hjälpta inom de
län, som fått största parten av beredskapsanslaget, visa detta. I sitt yttrande
den 2 okt. till Kungl. Majit om anslagets fördelande räknade kommissionen till
den av arbetslöshet hårdast drabbade länsgruppen fyra län, Norrbottens, Västernorrlands,
Blekinge, Göteborgs och Bohus län. Den 9 okt. verkställdes anslagsfördelningen
i det väsentliga, och det kan väl antagas, att arbetena i de flesta
fallen så gott som omedelbart sattes i gång. Men av kommissionens redogörelse
för arbetslöshetens och hjälpverksamhetens omfattning vid utgången av oktober
månad framgår, att vid denna tid åtminstone tre femtedelar av samtliga anmälda
arbetslösa i dessa län icke åtnjöto någon som helst hjälp av staten eller
kommunen.

I Norrbottens län voro 4,021 av 5,532 anmälda utan hjälp, alltså nära trefjärdedelar;
i Västernorrlands län 6,250 av 9,286 eller två tredjedelar; i Göteborgs
och Bohus län 3,482 av 6,948 eller hälften och detta, fastän från den 1
okt. en förbättring inträtt därigenom att effektuerandet av riksdagens beslut
örn beställningar å gatsten påbörjats; och i Blekinge 886 av 2,469, varvid
bör tagas med i räkningen, att statens stenbeställning även där delvis lindrat
arbetslösheten. Man har av dessa uppgifter det pinsamma intrycket, att beredskapsarbetena,
ehuru skiftade ut mellan länen efter behovsprincipen, icke ens
där de förlagts verkat annat än som en droppe i det stora havet. Beredskapsarbeten
måste liksom andra former av samhällets ingripande mot arbetslösheten
få en långt större omfattning, såvida icke alltfort majoriteten av de arbetslösa
skall lämnas utan hjälp och drivas ut i hopplöshet och desperation.

De för årets anslag beviljade beredskapsarbetena ha, såsom framgår av den
tidigare lämnade redogörelsen för anslagsfördelningen, fallit inom tvenne huvudgrupper.
Den ena är skenfria korsningar, den andra är fiskehamnar och liknande
arbeten. De övriga arbetena äro, med undantag för järnvägen Vansbro—
Malung, av jämförelsevis mindre betydelse.

Skenfria korsningar:

Ehuru mer än hälften av det fördelade beredskapsanslaget använts för skenfria
korsningar, äro de beslutade beredskapsarbetena av detta slag endast en
liten bråkdel av de arbeten, som av järnvägsstyrelsen och länsstyrelserna 1930
anmäldes till de tillkallade sakkunniga såsom nyttiga och lämpliga beredskapsarbeten.
Av länsstyrelsernas vid fördelning av tremiljonersanslaget ingivna
framställningar örn arbeten med skenfria korsningar ha en mängd måst för
tillfället föras åt sidan, emedan anslaget varit för knappt. Och sannolikt komma
länsstyrelsernas framställningar örn sådana arbeten att ansenligt ökas
inom den närmaste tiden, för den händelse att beredskapsanslaget av statsmakterna
förnyas. Järnvägsstyrelsen har nämligen satt sig i förbindelse med

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

länsstyrelserna för att få veta »vilka av länsstyrelsernas korsningsfrågor äro
så avancerade i förhållande till vägmyndigheter och vägintressenter, att de
arbetsobjekt, de avse, skulle kunna företagas till omedelbart utförande, så
fort de tekniska konstruktionerna föreligga färdiga, och, efter nödig framställning
hos Kungl. Maj :t, medel för anläggningarnas bekostande eventuellt anvisats».
Och järnvägsstyrelsen har för sin del lovat snabb expedition: »I den
mån svar inkomma från länsstyrelserna, som utvisa, att av dem föreslagna
anläggningar äro i huvudsak utredda genom vägmyndigheternas försorg, och
sedan fullständiga arbetsplaner till dessa vägföretag genom vederbörande banbefäls
och vägingenjörers försorg blivit upprättade, komma förslagen därtill att
till Kungl. Maj :t insändas.» Länsstyrelserna, framförallt i länen med den största
arbetslösheten, lära icke försumma att följa järnvägsstyrelsens välvilliga anmodan,
så mycket hellre som de i allmänhet kunna helt instämma i länsstyrelsens
i Göteborgs och Bohus län motivering för vissa arbeten med skenfria
korsningar, att de äro »synnerligen väl ägnade att utföras som beredskapsarbeten
och rörande vilka, förutom den betydande arbetslösheten inom länet,
behovet av arbetenas snara utförande gör det i hög grad önskvärt, att de nu
komma till stånd i denna ordning».

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har i sina motioner om beredskapsarbeten
vid 1930 och 1931 års riksdagar kraftigt uttalat sig för, att detta slags
arbeten borde snarast möjligt och i största utsträckning mobiliseras som beredskapsarbeten
mot arbetslöshet. Vi understryka ånyo dessa synpunkter så
mycket kraftigare som arbetslösheten nu är svårare än då.

Fiskehamnar:

Att fiskehamnsarbetena närmast efter de skenfria korsningarna nu kommit
i åtanke såsom beredskapsarbeten är i sin ordning, örn man tar hänsyn till,
att det av riksdagen under en följd av år beviljade anslaget till »statsunderstödda
fiskehamnar» icke på långt när svarat mot det från kustprovinsernas
fiskarbefolkning och myndigheter länge och energiskt anmälda behovet, som
även haft en varm förespråkare i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De framställningar
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, vårt främsta fiskerilän, som återfinnas i Kungl. Maj:ts
proposition vid 1926 års riksdag och till vilken sedermera gång efter annan hänvisats,
kan förtjäna att bringas i erinran. Nämnda länsstyrelse framhöll i
skrivelse till Kungl. Majit hösten 1925, att behovet av utvidgning och förbättring
av fiskehamnarna i länet var trängande, att inom länet förslag redan upprättats
till arbeten för en kostnad av 2,480,000 kronor med ett beräknat statsbidrag
av 2,230,000 kr., och att ett högre årligt statsbidrag var nödvändigt
för statsunderstödda fiskehamnar. Samtidigt meddelade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till Kungl. Maj :t i fråga örn medelsbehovet, att fyra fullständiga
ansökningar med en beräknad byggnadskostnad av 552,000 kronor redan läge
inne, och att förutom dessa funnos planer uppgjorda till en mängd hamnarbeten,
vilkas utförande beräknades kräva mera än 5,000,000 kronor.

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Det ena året efter det andra har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påyrkat avsevärt
högre anslag än dem Kungl. Majit plägat föreslå och riksdagen bevilja,
detta för att företagen »måste kunna inom rimlig tid bringas till utförande och
ytterligare ansökningar även måtte i sinom tid kunna tillgodoses». Så yttrade styrelsen
i sin anslagsbegäran till 1929 års riksdag: »Till undvikande av en alltmera
stegrad stockning i avvaktan på statsbidrag för vilande och av bifall förtjänta
ansökningar torde det vara i högsta grad påkallat att företaga en åtminstone
i någon mån effektiv ökning av ifrågavarande anslag. Eljest skulle för
övrigt riskeras, att endast sådana ombyggnader av skadade hamnar, som ej
kunde uppskjutas, och andra av likartade skäl mera pressande arbeten skulle
komma i åtnjutande av anslag, under det att många arbeten, som väl behövde
och förtjänade att komma till utförande, skulle fördröjas i alltför hög grad.»

I sin beräkning av medelsbehovet för budgetåret 1931—1932 uppskattade
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen det statliga anslagsbehovet till 2,678,000
kronor, av vilka 1,508,000 kronor kommo på företag, som redan voro författningsenligt
planerade, och 1,170,000 kronor på hamnarbeten, för vilka fullständiga
handlingar inväntades. Styrelsen ansåg det vara »i hög grad påkallat
att företaga en i avsevärd mån effektiv ökning» av anslaget. »Vidare skulle,
för den händelse ej nödiga medel beviljades, de skadade hamnarna genom ett
fördröjande av beslut örn anslag till deras iståndsättande komma att ytterligare
skadas av stormar och is, varigenom kostnaderna skulle komma att i hög grad
stiga. Till undvikande härav samt till förhindrande av att anläggning av
andra hamnar, som väl behövde och förtjänade att komma till utförande, skulle
fördröjas i alldeles oskälig grad till allvarligt men för fiskets utveckling, syntes
det styrelsen, att starka skäl förelåge för statsmakterna, att för kommande
budgetår besluta en effektiv anslagsökning.» Till detta budgetår inkom också
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län med en enträgen vädjan i samma riktning.
I fråga örn »ett betydande antal» fiskehamnar i länet vore behovet av
förbättring »oavvisligt», och vid fördelningen av riksdagens anslag för budgetåret
1930—1931 av 250,000 kronor förelågo allenast från Göteborgs och Bohus
län ansökningar om statsbidrag av mera än 500,000 kronor, sålunda över dubbelt
så mycket som hela anslaget.

Till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt länsstyrelsens för Göteborgs
och Bohus län anförda synpunkter ansluta vi oss, och yrka vi, att det
sedvanliga extra reservationsanslaget för statsunderstödda fiskehamnar måtte
för budgetåret 1932—1933 förhöjas i enlighet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit eller till kronor 420,000. Men vid sidan härav
anse vi, att dessa arbeten både med hänsyn till nyttan och den lokala förläggningen
äro synnerligen lämpade att mera än under det förflutna året skett tagas
i anspråk som beredskapsarbeten. För den arbetslösa stenhuggarbefolkningen
i de sydsvenska kustlänen kunna de bereda arbetsmöjligheter av stort värde,
och detsamma gäller fiskarebefolkningen, vars hårda och livsfarliga yrke endast
ger deni ett knappt livsuppehälle. Det bör enligt vårt förmenande icke bli

Motioner i Första Tcammaren, Nr 109.

fråga om några onödigt dyrbara anläggningar i stil med tidigare fiskehamnsbyggen,
utan snarare örn barriärer och vågbrytare till skydd mot storm och
hög sjö. Stora värden för fiskarna stå på spel vid hårt väder, då fiskeflottorna
och farkosterna oftast ligga oskyddade. Och i dessa värden har staten stor del
i form av lån ur fiskerilånefonden.

Förberedande gruvarbeten:

Till förberedande gruvarbeten i Malå socken, Västerbottens län, har Sveriges
geologiska undersökning av beredskapsanslaget tilldelats 40,000 kronor. Inom
denna arbetsgrupp borde det vara möjligt att skapa fram ett icke ringa antal
nyttiga och lämpliga arbetsföretag. För den uppfattningen har kommerskollegium
givit uttryck i sitt yttrande 1931 till K. M:t angående beredskapsarbeten.
Kommerskollegium förordar en grundligare undersökning av statens
malmfyndigheter i Västerbotten: »Dylika undersökningsarbeten borde eventuellt
omfatta såväl jordschaktning för blottande av malm som även anläggning
av schakt och undersökningsarbeten under jord. Vid dylika arbeten skulle,
visserligen i begränsat antal, såväl egentliga anläggningsarbetare, jordschaktare
som gruvarbetare kunna beredas tillfälligt arbete. Därest de utförda undersökningarna
ledde till önskat resultat, borde desamma dessutom kunna giva
upphov till vissa mera permanenta arbetstillfällen.» Det är livligt att hoppas
att kommerskollegii förnuftiga och framsynta anvisning örn beredskapsarbeten
tages mera ad notam under det kommande budgetåret.

Sveriges geologiska undersökning synes för sin del beredd att forcera de
förberedande gruvarbetena, i den mån staten är villig att lämna medel. Örn
det närmast liggande arbetsprogrammet har överdirektör Axel Gavelin meddelat,
att en kraftig aktion förberedes i de nyupptäckta norrländska malmfälten.
Årets geologiska undersökningar i Västerbotten komma att bli mycket omfattande
och bedrivas efter såväl praktiska som vetenskapliga linjer. De avse i
första hand att vinna en detaljerad kännedom om berggrunden med dess nyttiga
bergarter och malmer och därjämte en för praktiska ändamål avsedd inventering
och kartläggning av de olika jordartstyperna. Dessa arbeten skola utsträckas
även till närgränsande delar av Norrbottens län. I anslutning härtill
komma, »i mån av tillgång på medel», säger överdirektör Gavelin, omfattande
undersökningsarbeten att bedrivas inom de särskilt malmförande delarna av
Västerbottens län, där geologiska undersökningar upptäckt en hel mängd nya
malmfyndigheter. Dessa arbeten skola framförallt inriktas på de lovande fynd,
sorn gjorts de båda sista somrarna av guldhaltiga kopparmalmer inom Malå
socken. Och även en del malmfyndigheter inom Norsjö socken torde till sommaren
bli föremål för vissa undersökningar.

Den grundliga och systematiska undersökning av dessa trakter, som statens
geologiska institut i större skala planlägger, är givetvis av utomordentligt värde
för ett riktigt bedömande av vår nya guldförande bergslags framtidsutsikter och
för statens utnyttjande av sina naturtillgångar därstädes. Och det lämnar väl -

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

behövliga arbetstillfällen icke blott för den inre västerbottniska och norrbottniska
skogsbygdens delvis arbetslösa befolkning utan kanske också i någon
mån för arbetslösa gruvarbetare från de norrbottniska malmfälten. Därför
är det ett statsintresse, att beredskapsanslaget här utan dröjsmål kommer till
användning.

Nödlandnings fält som beredskapsarbeten.

Vid redogörelsen för de förslag till beredskapsarbeten, som fördes fram under
den Malmska kommitténs utredning, anfördes att luftfartsmyndigheten upptog
nödlandningsfält för 6—7 miljoner kronor såsom lämpliga beredskapsarbeten.
Det gällde närmast det stora projektet att anlägga 15—20 nödlandningsfält
på flyglinjerna Stockholm—Malmö och Göteborg—Malmö. Med hänsyn till
flygtrafikens hastiga utveckling ansågos dessa anläggningar vara både nyttiga
och nödiga. Örn staten hade råd att iordningställa dessa nödlandningsfält, skulle
ett par tusen arbetare där kunna få sysselsättning.

Sedan dess har frågan avancerat. Svenska luftfartsförbundet har hos Kungl.
Maj:t begärt anslag till nödlandningsfält å luftfartsleden mellan Stockholm—-Malmö samt Malmö—Göteborg och vidare till norska gränsen. Genom kommunikationsdepartementet
har luftfartsförbundets förslag ytterligare granskats,
kompletterats och kostnadsberäknats. Och vid årets riksdag har Kungl. Maj:t
framlagt en bland annat av generalpoststyrelsen och kommerskollegium tillstyrkt
plan till nödlandningsfält efter dessa tvenne luftfartslinjer. Kostnaden
för landningsfältens iordningställande skulle uppgå till något över 7 miljoner
kronor, i vilken summa dock icke inginge den till omkring 2 miljoner kronor
uppskattade kostnaden för de kommunala flygplatserna i Stockholm och Göteborg.
Dessa arbeten vore synnerligen lämpliga som ett medel till arbetslöshetens
bekämpande. I enlighet med 1930 års förslag från luftfartsmyndigheten förordas
de till utförande såsom beredskapsarbeten.

Övriga beredskapsarbeten, kostnader och direktiv.

Av beredskapsanslaget har 300,000 kronor i enlighet med riksdagens beslut
ställts till disposition för byggandet av järnvägen Vansbro—Malung. Järnvägsstyrelsens
kostnadsberäkning för hela järnvägsbygget slutade på 3,300,000
kronor, och av det för budgetåret 1931—1932 nödiga anslaget, 600,000 kronor,
ansågs hälften böra utgå av beredskapsanslaget, emedan byggnadsföretaget betraktades
såsom ett led i de statliga åtgärderna till motverkande av arbetslösheten.
Anläggningen beräknades kräva omkring 130,000 dagsverken för
jord-, sten- och träarbetare, bergssprängare samt arbetare för rälsläggning och
gräsning. Det är av samma skäl rimligt att även för budgetåret 1932—1933
en del av kostnaden för järnvägsbygget utgår ur anslag för beredskapsarbeten.

Den tanken har offentligen förts fram, att staten borde med anknytning
till den norrländska stambanan vid Bastuträsk draga fram en järnväg till de

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 3 sami. 31 haft. (Nr 109—125.) 3

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

statliga malmfyndigheterna i Malå, och att ett dylikt järnvägsbyggnadsarbete
vore synnerligen lämpligt för motarbetande av den i övre Norrland stora arbetslösheten.
Klart synes vara att utan en järnväg till de statliga malmfälten bli
dessa aldrig utnyttjade som tillbörligt äro. Därför bör det vara ett statens
intresse att undersöka, huruvida med hänsyn till statens malmtillgångar och
deras framtida exploatering en sådan järnväg kan anses ur statsekonomiska
synpunkter påkallad. Skall en dylik järnväg över huvud taget komma till
stånd, vore det fördelaktigast, att den byggdes under en ekonomisk lågkonjunktur
som den nuvarande. Byggnadskostnaderna bleve de billigaste, och
byggnadsarbetet komme vid den lägligaste tidpunkten för de många arbetsbehövande.
Av dessa skäl är en förutsättningslös och skyndsam undersökning
att förorda.

1930 års motion pekade även på skogsarbeten och vägarbeten såsom lämpliga
beredskapsarbeten. Sådana böra givetvis även i fortsättningen rymmas inom
beredskapsarbetenas ram och sättas i gång med medel ur detta anslag i den
mån de äro nyttiga och av värde för arbetslöshetens bekämpande. Men dessutom
söka vi i år att tillgodose samma önskemål genom att föreslå kraftiga förstärkningar
av de anslag, som utgå till såväl skogsarbeten som vägarbeten. Och
därjämte föreslå vi en speciell hjälpaktion för att skaffa arbeten åt stenhuggarbefolkningen.

För anordnande av beredskapsarbeten föreslå vi en summa av 30 miljoner
kronor. Med hänsyn till den starkt stegrade arbetslösheten kunde ett ännu
högre anslag till beredskapsarbeten synas önskvärt. Att vi stannat vid denna
summa beror dels därpå, att vi, såsom ovan sagts, sökt på annat sätt skapa
fram en myckenhet arbetstillfällen i den öppna marknaden, dels därpå att vi
dessutom föreslå ett anslag av 20 miljoner kronor att huvudsakligen användas
till kontantunderstöd för denna hjälpverksamhets utsträckande till ett större
antal hjälpsökande, när tillräckliga arbetstillfällen icke kunna, erbjudas de
arbetslösa.

De direktiv för beredskapsarbetena, som framlades i Kungl. Maj:ts proposition
vid 1931 års riksdag, vunno i stort sett den socialdemokratiska riksdagsgruppens
gillande. Från andra håll däremot framfördes starka farhågor. Beredskapsarbetena
skulle bringa virrvarr i den statliga hjälpverksamheten. Den
hitintills vunna erfarenheten har icke bekräftat farhågorna. Maskineriet har
fungerat utan gnissel. Beredskapsarbetena lia, ehuru otillräckliga, varit en god
och eftersökt hjälp för de myndigheter, som närmast haft att söka lindra arbetslösheten.
De av 1931 års riksdag beslutade direktiven synas därför böra i
huvudsak följas även i fortsättningen. Dock vilja vi nu, liksom vid 1931 års
riksdag, understryka, att bestämmelsen om »fullgod arbetskraft» icke bör givas
en för snäv tolkning. Vid valet av arbetare för utförande av okvalificerat arbete
finnes ingen anledning att ovillkorligen kräva tidigare vana vid grovarbete.
Ur arbetslöshetssynpunkt måste det anses önskligt att, även örn grovarbetare
skola i främsta rummet ifrågakomma, andra arbetargrupper dock icke böra

Motioner ■i Första hammaren, Nr 109.

vara alldeles utestängda. Det är angeläget, att beredskapsarbetena stå- öppna
för så vidsträckta yrkesgrupper som möjligt.

Förstärkning av vägbyggnadsanslagen.

I sina riksdagspetita för budgetåret 1932—1933 rörande de sedvanliga anslagen
till olika slag av vägbyggnader har viig- och vattenbyggnadsstyrelsen
velat tillstyrka en avsevärd höjning av så gott som samtliga vägbyggnadsanslag.
Det faktiska anslagsbehovet är långt högre än som angives av de av
väg- och vattenbyggnaisstyrelsen tillstyrkta anslagen. Detta har också styrelsen
öppet skrivit ut i fråga örn de viktigaste anslagsposterna, landsvägar
och vanliga bygdevägar, enklare bygdevägar, ödebygdsvägar och enskilda utfartsvägar.
I alla dessa fall har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett väsentligen
högre anslag vara ».synnerligen önskvärda», och den har lämnat ett
rikt sakmaterial, som tillfyllestgörande styrker dess uppfattning. I själva verket
har vägbehovet och arbetslösheten inom de olika vägdistrikten redan sprängt
de fastställda flerårsplanerna. I konselj efter konselj behandlas framställningar
om tillstånd att påbörja vägföretag utom flerårsplanerna.

Skälet till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke helt ut följt sin sakliga
övertygelse har den också tydligt angivit. Den har gång efter annan
erinrat örn den från finansministern utgångna vädjan till alla statsmyndigheter
att iakttaga sparsamhet. Vid det ena vägbyggnad sans] aget efter det andra
återkomma orden: »I anslutning till Eders Kungl. Maj:ts cirkulär den 12 juni
1931 till statsmyndigheterna angående sträng återhållsamhet i avseende å framställningar
örn anslagsäskanden att föreläggas 1932 års riksdag anser sig
styrelsen icke böra äska högre anslagsbelopp», eller liknande.

För visso är sträng sparsamhet med statens medel av nöden i dessa stat.sfinansiellt
brydsamma tider. Men de anslagsäskanden, det här gäller, äro av
den nyttiga natur, både i och för sig och genom att tillhandahålla lämpliga
arbetsobjekt åt behövande, att de just under en ekonomisk kris med stagnation
i den allmänna arbetsprocessen snarare böra tillåtas svälla ut än bli föremål
för beskärning. Dessa vägbyggnader lämna arbete och kontantinkomster
icke blott åt den permanenta vägbyggnadsarbetarekåren, som delvis kommit i
den sammansmältande järnvägsbyggnadsarbetarekårens ställe, utan också åt
den jordbruks- och skogsbygdsbefolkning, som i stor utsträckning drabbats
av arbetslöshet och som genom prisfallet å jordbruksprodukter och genom bristen
på biförtjänster i skogsarbete eller annorledes dragas med stora svårigheter
för livsuppehället samt för betalning av skatter, amorteringar och räntor. Och
genom att knyta avlägset liggande byar oell människor samman med den mera
odlade bygden och med större samhällen, genom att underlätta införseln av
deras nödvändighetsvaror och utförseln av deras produkter, ge de det smärre
jord- och skogsbruket möjlighet att mera än förut stå på egna ben.

Vi ha förut utvecklat nödvändigheten av att kristidens hjälpaktion i främsta

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

rummet måste gå ut på att skapa bättre försörjningsmöjligheter åt de mindre
och fattigare jord- och skogsbrukarna liksom åt arbetarebefolkningen i dess
helhet. I överensstämmelse med denna åskådning anse vi därför, att staten
bör, så länge krisen varar, sträcka sig avsevärt längre i fråga örn dessa väganslag
än den förut gjort. En underlåtenhet från statens sida i detta hänseende
kan betyda, att staten nödgas på annat sätt, till och med utan samband med
ett nyttigt arbete, lägga ut betydande penningmedel för att komma nödlidande
människor och hårt betryckta kommuner till hjälp. För det allmänna liksom
för den enskilde är det ur alla synpunkter fördelaktigare, att i första hand
ordinära och nödvändiga arbetsuppgifter tillgodoses \4d anslagsfördelningen.
Ju flera sådana arbeten upptagas, desto mindre summor behöver staten lämna
till arbetslöshetsunderstöd.

Utöver de för år 1931—1932 beviljade anslagen till olika vägbyggnader
föreslå vi för 1932—1933 en sammanlagd ökning av 8,190,000 kronor. Denna
anslagsökning fördelar sig sålunda: landsvägar och vanliga bygdevägar

5,000,000 kr., enkla bygdevägar 1,150,000 kr., ödebygdsvägar 1,100,000 kr..
tillfartsvägar till inlandsbanan 500,000 kr., enkla bygdevägen Areavaara—
Kicksisvaara i Norrbotten 40,000 kr. samt enskilda utfartsvägar 400,000 kr.

Landsvägar och vanliga bygdevägar:

Enligt upprättade flerårsplaner skulle länens sammanlagda anslagskrav för
byggande av landsvägar och vanliga bygdevägar under budgetåret 1930—1933
uppgå till något över 15,000,000 kronor. Riksdagen har förut beviljat 5,000,000
kr. för år 1930—1931 samt 5,250,000 kr. för år 1931—1932, och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har nu föreslagit samma belopp, 5,250,000 kr. för 1932
—1933, det återstående året av treårsperioden. Detta har skett med åberopande
av Kungl. Majlis besparingscirkulär. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
velat gå väsentligen längre, och som starka skäl för ett högre anslag har den
bland annat anfört: »Av nämnda flerårsplaner framgår, att till fullbordande
av arbeten, som med statsbidrag igångsättas under perioden 1931—1933,
erfordras i statsbidrag efter nämnda periods slut för ifrågavarande ändamål
omkring 8,000,000 kr. Vidare framgår av de till flerårsplanerna fogade
redogörelserna för de viktigare företag, vilka icke upptagits i flerårsplanerna
och vilka, såvitt kan överskådas, synas böra komma till utförande inom länen,
att synnerligen stora krav föreligga på statsbidrag till ifrågavarande slag av
vägbyggnader. Någon nedgång i anslagsbehovet till landsvägar och vanliga
bygdevägar kan icke förväntas ske under de närmaste åren. Av de utav länsstyrelserna
uppgjorda treårsplanerna med tillhörande redogörelser framgår, att
en höjning av ifrågavarande anslag borde vidtagas, örn vägnätet skall kunna
bliva utbyggt inom rimlig tid.»

Med hänvisning till väg- och vattenbyggnad sstyrelsens yttrande föreslå vi,
att anslaget å 5,250,000 kr. för byggande av landsvägar och vanliga bygdevägar
måtte för år 1932—1933 förstärkas med 5,000,000 kr., och vi hålla före,

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

att ett dylikt extra förstärkningsanslag bör reserveras för sådana vägarbeten,
som icke äro utförda utan kunna med dessa medel genast sättas i gang. Genom
en sådan användning komma medlen att lämna den största oell mest omedelbara
hjälpen mot den rådande arbetslösheten.

Vid sidan av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrat må dessutom anföras,
att med nu gällande bidragsprocenter till vägbyggnad och vägunderhåll
räcka bilskattemedlen icke till för vägarbeten i samma omfattning som hittills.
Man har kunnat förmärka dels en tendens från vägdistrikten att med okad
skuldsättning leva på förskott, dels en tendens att i väsentlig grad inskränka
vägförbättringsarbetena. Sedan en ständigt ökad del av bilskattemedlen reserverats
för vägunderhållet ha vägbyggnadsmedlen sjunkit mer och mer. Under
de senaste åren har den för vägbyggnader tillgängliga delen av bilskattemedlen
minskat med omkring fem miljoner kronor. Härtill kommer att för budgetåret
1932—1933 den totala summan av tillgängliga bilskattemedel knappast
torde uppgå till de 68 miljoner kr., varmed väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
optimistiskt räknat. Den har i sina kalkyler utgått ifrån en stegring i automobiltrafiken
i ungefär samma utsträckning som under de senare åren ägt runi. Man
torde befinna sig på en säkrare sida, örn man försiktigtvis räknar med att den
kraftiga inskränkning i det internationella varuutbytet, som skett sedan hösten
1931, kommer att medföra en ansenlig minskning i den beräknade skattestegringen
i fråga örn automobiler, gummiringar och bensin. Så har importen till
Sverige av bensin hösten 1931 varit betydligt mindre än tidigare. Och det kan
förväntas, att statsmakternas åtgärder för bensinens ersättande med svenskt
motorbränsle har ett visst inflytande i samma riktning under det kommande
budgetåret. Ett sådant bakslag lär gå ut över vägbyggnaderna likaväl som
över vägunderhållet.

Till ungefär samma slutsats har svenska vägbyggnadsentreprenörföreningen,
till vilken ett flertal av landets väg- och brobyggnadsentreprenörer äro anslutna,
kommit i sin framställning i november 1931 till Kungl. Majit, att förslagsvis
5 milj. kr. måtte anvisas till förstärkning av anslaget till väg- och
brobyggnader. Genom ett sådant ökat anslag komme arbetslösheten bland hithörande
arbetare att i hög grad minskas och förebyggas, framhåller föreningen,
och en motsvarande lättnad komme att uppstå i fråga örn behövliga medel för
arbetslöshetens bekämpande. Redan nu hade arbetslösa vägarbetare i viss omfattning
tvingats att söka sig till de statliga nödhjälpsarbetena, och detta bleve
framdeles säkerligen fallet i allt större omfattning, örn icke särskilda åtgärder
vidtagas.

Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet har också under höstens
lopp framfört sina bekymmer till Kungl. Majit, lika starkt och av liknande
karaktär. I en framställning till Kungl. Majit den 7 oktober 1931 skriver förbundet
med anledning av arbetslösheten bland vägarbetarna samt kravet på
mera vägbyggnader såsom nödhjälpsarbeten bland annat: »Det kan ju icke
finnas någon anledning att direkt rikta sig mot den tanken, att vägarbeten böra

Motionär i Första kammaren, Nr 109.

igångsättas i största möjliga utsträckning för att hindra uppkommen arbetslöshet,
men det måste sägas ifrån, och det med skärpa, att ett arrangemang,
som utestänger de vanliga arbetarna från arbete och till respektive vägbyggen
överflyttar arbetslösa från industrin, icke kan vara en förnuftig åtgärd, utan
den är av det slag, att den måste bannlysas.» Något senare anhöll kommunikationsdepartementet
örn uppgift angående arbetslösheten bland de inom förbundet
organiserade vägarbetarna. Förbundet sände ut cirkulär till samtliga sina
avdelningar med anmodan, att de skulle för sista veckan av oktober meddela,
dels antalet arbetslösa förbundsmedlemmar, dels antalet arbetslösa inom andra
organisationer av vägarbetare, dels -— så långt det lät sig göra — antalet
arbetslösa oorganiserade vägarbetare. Utredningens resultat, som bearbetades
länsvis, blev följande.

Förbundet var representerat inom 199 vägdistrikt med tillsammans 4,800
vägmil, och inom dessa distrikt var antalet arbetslösa förbundsmedlemmar
sista veckan i oktober 2,938, av vilka 413 kommo på Västernorrlands län med
den största arbetslösheten av samtliga län. Antalet arbetslösa inom andra organisationer
uppgick till 1,514 och antalet arbetslösa oorganiserade till 2,215.
Totala antalet arbetslösa vägarbetare uppgick alltså till 6,707, varvid bör observeras,
att siffrorna från de olika avdelningarna visserligen i allmänhet äro
exakta men dock i åtskilliga fall byggda på en viss uppskattning. Därest förhållandena
skulle vara likartade inom övriga vägdistrikt, säger väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet,
skulle den sammanlagda arbetslösheten av vägarbetare
i hela landet uppgå till i runt tal 11,000. Då vägarbetarekåren räknas
till ungefär 20,000 man, skulle sålunda vid pass hälften av densamma vara
arbetslös.

Enkla bygdevägar:

För byggande av enkla bygdevägar anvisade riksdagen 1931 ett belopp av

1,350,000 kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit, att anslaget
för 1932—1933 skall utgå med 1,500,000 kr., alltså 150,000 kr. mera
än föregående år. Denna höjning är knappast tillräcklig att neutralisera den
minskning i den takt, varmed dessa vägbyggnader enligt upprättade flerårsplaner
äro avsedda att bedrivas, som vållats av riksdagens beslut 1931, att
statsbidrag finge utgå med högst tre fjärdedelar i stället för, såsom tidigare,
två tredjedelar. Emellertid är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen väl förtrogen
med önskvärdheten att anslaget ytterligare förstärkes, och den lägger även fram
skälen härför.

Enligt flerårsplanerna skulle, erinrar styrelsen, för fullbordande av arbeten,
som med statsbidrag igångsättas under perioden 1931—1933, erfordras i statsbidrag
omkring 4,400,000 kr., eller 2,200,000 kr. per år. Utanför flerårsplanerna
finnas, säger styrelsen vidare, viktiga vägföretag, som enligt styrelsens
mening böra komma till utförande i länen, vadan »synnerligen stora krav föreligga
på statsbidrag». Och liksom i fråga örn landsvägar och vanliga bygde -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

ragar anser sig styrelsen sammanfattande böra uttala, att »någon nedgång i
anslagsbehovet till byggande av enkla bygdevägar icke kan förväntas under de
närmaste åren», och att »en höjning av ifrågavarande anslag bör vidtagas, örn
vägnätet i vad avser enkla bygdevägar skall kunna bliva utbyggt inom rimlig
tid». Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppgifter och uttalanden lämna starka
skäl för att ett avsevärt större anslag beviljas än det, vid vilket styrelsen av
besparingsskäl har stannat. Vi föreslå därför, att det för 1932—1933 föreslagna
extra reservationsanslaget av 1,500,000 kr. måtte ökas till 2,500,000
kronor.

Ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands. Västernorrlands
samt Kopparbergs län:

Till byggande av ödebygdsvägar beviljade 1931 års riksdag 900,000 kr.,
vilka fördelades sålunda: Norrbottens län 270,000, Västerbottens 250,000, Jämtlands
205,000, Västernorrlands 145,000 och Kopparbergs 30,000. Länsstyrelserna
ha för år 1932—1933 begärt: Norrbotten 350,000 kr., Västerbotten 280,000.
Jämtland 225,000, Västernorrland 200,000 (»minst») och Kopparberg 120,000,
eller tillsammans 1,175,000 kr. (»minst»). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ansett »en höjning av anslaget i den omfattning, som av länsstyrelserna
framhållits, vara synnerligen önskvärd», men med anledning av Kungl. Maj .ts
besparingscirkulär har den föreslagit endast 1,000,000 kr. att fördelas sålunda.
Norrbotten 310,000 kr., Västerbotten 275,000, Jämtland 220,000, Västernorrland
150,000 och Kopparberg 45,000.

Av de upplysningar, som länsstyrelserna lämnat i sina ansökningshandlingar,
framgår, att det faktiska anslagsbehovet är väsentligen större än som angives
av deras relativt blygsamma anslagsyrkanden för år 1932—1933, även de tillkomna
i anslutning till Kungl. Maj :ts besparingscirkulär. Länsstyrelsen i Jämtland
har meddelat, att utöver de ödebygdsvägar, för vilka den begärt ett statsanslag
av 225,000 kr., finnas dylika vägar kostnadsberäknade till ett sammanlagt
belopp av 1,578,500 kr., och att dessutom till länsstyrelsen inkommit framställningar
örn anläggning av ytterligare 24 ödebygdsvägar, »av vilka de flesta
voro synnerligen behövliga och därför snarast möjligt borde komma till utförande».
Och länsstyrelsen i Västernorrland har meddelat, att en av vågingenjören
upprättad utredning rörande ödebygdsvägar inom länet upptager
dylika vägar till en beräknad kostnad av närmare 2,000,000 kr.

Det allmänna behovet av högre anslag och snabbare byggnadstempo ha flera
länsstyrelser i kraftiga ordalag understrukit. Länsstyrelsen i Norrbotten anför,
»att behovet inom nämnda län vore ojämförligt mycket större än annorstädes
och att de tidigare beviljade anslagen icke på långt när varit tillräckliga att
åt byggandet av ödebygdsvägar giva den takt, som kunde vara önskvärd med
hänsyn till vägbehovet i de glest befolkade delarna av länet». Länsstyrelsen i
Jämtland säger: »Behovet av anslag vöre således väsentligt mycket större än
vad som hittills kunnat komma länet till del. varför det vore oundgängligt att

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

anslaget höjdes, så att de planerade ödebygds vägarna måtte kunna inom rimlig
tid bringas till utförande.» Och länsstyrelsen i Västernorrland säger: »Betydelsen
av ett utbyggande av länets vägnät med ödebygdsvägar kail knappast överskattas.
De skogsområden som därigenom skulle göras mera tillgängliga rymma
uppenbarligen ofantligt stora ekonomiska värden, som först då skulle kunna
fullt eller bättre än nu utnyttjas. Icke blott skulle därigenom avverkningarna
underlättas utan också i hög grad främjas. Befolkningen, som nu lider under
bristen på vägar, skulle erhålla lättnad i de svåra förhållanden, under vilka

den nu arbetar för sin bärgning.---Med utgång från dessa allmänna

synpunkter kan länsstyrelsen icke annat än på det livligaste förorda att större
anslag för byggande av ödebygdsvägar beredes av statsmakterna. Ett ytterligare
skäl därför är den radande depressionen inom skogsindustrien. Även
med den mest optimistiska uppfattning i fråga örn möjligheten att bättre tider
snart inträda måste det räknas med att arbetslösheten inom skogsbruket skall
oliva a\ sevärd jämväl under nästa år, och med hänsyn därtill framstår såsom
icke blott önskvärt utan nödvändigt att tillräckliga medel ställas till förfogande,
vilka göra det möjligt att kraftigt motverka arbetslösheten.»

I detta sammanhang kan erinras örn att ett par norrländska länsstyrelser i
sina redogörelser för lämpliga beredskapsarbeten anhållit, att vissa ödebygdsvägar
måtte få utföras med medel från anslaget för beredskapsarbeten. Med
hänvisning till »otillräckliga anslag för ödebygdsvägar» har länsstyrelsen i
Jämtland såsom eventuella beredskapsarbeten tagit upp tre ödebygdsvägar fölen
kostnad av ungefär 440,000 kr. Och länsstyrelsen i Västernorrland har som
dylika arbeten föreslagit sju ödebygdsvägar till en kostnad av omkring

470,000 kr., samtliga belägna i länets inre skogssocknar med delvis betydande
arbetslöshet. Intet av dessa vägbyggen har beviljats av medel ur 1931 års tremiljonersanslag
till beredskapsarbeten.

Riksdagen har visserligen år från år ökat anslagen till ödebygdsvägar, men
ändock har antalet inneliggande ansökningar år från år vuxit, skillnaden mellan
tillgängliga och erforderliga anslag blivit allt större och bristen i anslag sålunda
ökats. Antalet inneliggande ansökningar, som år 1928—1929 var 46.
har oavbrutet stegrats till 58 år 1931—1932. Skillnaden mellan tillgängliga
och erforderliga anslag, d. v. s. bristen i anslag, har lika oavbrutet stegrats
från 2.17 milj. kr. år 1928—1929 till 3.21 milj. år 1931—1932. En höjning
med endast 100,000 kr. av förut utgående anslag iir uppenbarligen icke i stånd
att minska »vägbalansen» eller bristen i anslag, iled all sannolikhet kommer
antalet inneliggande ansökningar och skillnaden mellan tillgängliga och erforderliga
anslag att i fortsättningen stegras undan för undan. Ett avsevärt högre
anslag måste till, örn »vägbalansen» skall kunna avarbetas.

Särskilt under nuvarande nödläge i de nordliga skogsbygderna synes det
oss vara i hög grad behjärtansvärt, att arbetet på ödebygdsvägar sker med en
snabbare takt. De avlägsna skogskommuner, som få gagn av dessa anslag, antingen
i form av bättre kommunikationer eller av ökade arbetstillfällen, äro

Motioner i Första hammaren, Nr 100.

undantagslöst sådana, där skattebelastningen är särdeles tung, där befolkningen
levat och lever i de torftigaste villkoren, där bristen på lämpliga arbetstillfällen
nu gör sig hårdast kännbar, och där den egna förmågan att bringa
den utblottade befolkningen nödig hjälp icke längre räcker till, varom arbetslöshetskommissionens
senaste månadsrapporter ha mycket att förtälja.

Yi föreslå, att det nu utgående anslaget av 900,000 kr. måtte höjas med

1,100,000 kr. till 2,000,000 kr. för år 1932—1933. Det torde få tillkomma
vederbörande utskott att uppgöra förslag till en lämplig fördelning av denna
summa mellan de anslagsberättigade länen. Därvid synes Västernorrlands län
böra hållas i särskild åtanke. En anslagshöjning av endast 5,000 kr. för detta
län, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, svarar alls icke mot
länets dokumenterade vägbyggnadsbehov, mot dess arbetslöshet elier mot kommunernas
och vägdistriktens ekonomiska svårigheter. Det särskilt bekymmersamma
läge, i vilket Västernorrlands län befinner sig, gör det påkallat, att
detta län vid fördelningen av anslaget för 1932—1933 placeras i jämnhöjd
med Norrbottens och Västerbottens län.

Tillfartsvägar till Inlandsbanan:

1931 års riksdag beviljade för byggande av tillfartsvägar till Inlandsbanan
ett anslag av 500,000 kr. för år 1931-—1932. Enligt nu gällande, av Kungl.
Maj:t den 4 sept. 1930 godkända byggnadsplan skall ett 10-tal tillfartsvägar
byggas för en totalkostnad av 6,401,800 kr., varav 5,735,000 i statsbidrag. För
fullbordande av dessa vägar fordras ytterligare 3,289,000. Med ett fortsatt
årsanslag av 500,000 skulle det taga mer än sex år att bygga ut de ifrågasatta
vägarna. De stora ekonomiska svårigheterna i den inre norrländska skogsbygden
göra det önskvärt att för kommande år ett större anslag ställes till förfogande,
förslagsvis 1,000,000 kr.

I fråga örn tillfartsvägarna till Inlandsbanan gäller vad tidigare sagts om
ödebygdsvägarna. Den fattiga befolkningen i de avlägsna bygder, som genom
de planerade tillfartsvägarna skulle komma i förbindelse med det norrländska
statsbanenätet, är i stort och omedelbart behov av att erhålla både bättre kommunikationer
och ökade arbetstillfällen. Och länsstyrelserna i Västerbottens
och Västernorrlands län ha i sina beredskapsarbeten för år 1931—1932 i enlighet
med 1931 års riksdagsbeslut upptagit en del tillfartsvägar till Inlandsbanan
och yrkat en snabbare forcering av byggnadsarbetena.

Länsstyrelsen i Västerbottens län säger: »Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
får framhålla, att såsom beredskapsarbeten även kunna lämpligen anvisas
de till utförande genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg beslutade tillfartsvägarna
västerifrån till Inlandsbanan. De anslag, som årligen utgå till dessa
vägar, äro jämförelsevis ringa. Med större anslag skulle ock ett betydligt
större antal personer kunna beredas arbete vid deras utförande.» Därför sätter
länsstyrelsen i fråga, huruvida icke ett par av de fyra i denna byggnadsplan
ingående tillfartsvägarna inom Västerbottens län, nämligen vägarna Slussfors

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

—Luspen och Dikanäs—Vojmåns station, där arbete för närvarande påginge,
kunde upptagas som beredskapsarbeten och utföras under budgetåret 1931—
1932. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ställer samma yrkande i fråga om
den i byggnadsplanen intagna 28 km. långa vägen från byn Järnnäset genom
sex andra skogsbyar fram till Norrby i Tåsjö socken. Enligt tidigare beslut
skulle denna väg byggas till en bredd av 3.5 meter; på förslag av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade nu beslutats att vägen skulle byggas till 4.5
meters bredd, och genom denna vägbreddning ökades byggnadskostnaden från
495,100 kr. till 585,100 kr. Väghållningsskyldige hade genom beslut i juli
1931 åtagit sig att bidraga med 16 % av detta belopp, och då av anslaget för
tillfartsvägar de båda åren 1930—1932 till förfogande ställts 100,000 kr.,
fordrades nu av statsmedel ytterligare 388,124 kronor. Framställningarna från
länsstyrelserna i Västerbotten och Västernorrland ha ännu icke föranlett någon
åtgärd. Genom den av oss föreslagna höjningen av anslaget för tillfartsvägar
skulle i någon mån tillmötesgående visas deras rimliga och befogade önskan
örn snabbare byggnadstempo.

Enkel bygdeväg Areavaara—Kicksisvaara i Norrbotten:

Den 44 km. långa, enkla bygdevägen mellan Areavaara och Kicksisvaara
i Norrbotten, vartill riksdagen tidigare anvisat sammanlagt 250,000 kr., beräknas
helt utbyggd kosta 462,800 kr., allt av statsmedel. Utöver förut beviljade
anslag fordras sålunda ytterligare 212,800 kr. för arbetets fullbordande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har funnit det önskvärt, »att för ernåendet
av ett snabbare och därigenom förbilligat utförande av vägbyggnaden nämnda
anslagssumma, 212,800 kr., utginge under tvenne budgetår med ungefär halva
beloppet under vardera budgetåret». Men i anslutning till Kungl. Maj:ts besparingscirkulär
nödgas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inskränka sig till
att föreslå 70,000 kr., alltså den totala anslagssummans fördelning på tre år.
Med hänvisning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens motivering i sak och
till nödläget i Norrbotten yrka vi anslagssummans fördelning på två år och

110.000 kr. för år 1932—1933.

Enskilda utfartsvägar:

Det nuvarande anslaget för byggande av enskilda utfartsvägar, huvudsakligen
inom de nordligaste länen, är 500,000 kr. För 1932—1933 föreslår vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen en höjning till 600,000 kr. Styrelsen hade velat
föreslå 900,000 kr., vilken summa svarar mot det av länsstyrelserna anmälda
anslagsbehovet, men hade med anledning av Kungl. Maj:ts besparingscirkulär
funnit sig böra stanna vid det lägre beloppet. Då vi föreslå en höjning till

900.000 kr., åberopa vi väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sakliga motivering
jämte länsstyrelsernas framställningar.

För Norrbottens län, som under innevarande år åtnjutit ett anslag av 140,000
kr., yrkade länsstyrelsen »största möjliga belopp» och anförde bland annat,

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

att hos länsstyrelsen funnos inneliggande ansökningar örn statsbidrag till enskilda
utfartsvägar med beräknade anläggningskostnader å tillhopa 2,550,000
kr., för vilka anslagsbehovet uppskattades till 1,000,000 kr. För Västernorrlands
län, som förut åtnjutit endast 50,000 kr., yrkade länsstyrelsen likaledes
»största möjliga belopp» utan att ange bestämd summa. Som stöd för sitt
yrkande anförde länsstyrelsen bl. a. att ansökningar lage inne för 67 dylika
vägföretag till en sammanlagd anläggningskostnad av 1,000,000 kr. med ett
erforderligt statsbidrag av 333,000 kr., att den utfärdat förordnanden örn förrättningar
enligt lagen om enskilda vägar för icke mindre än 55 nya företag,
att ett flertal ansökningar om dylika förrättningar vore under handläggning,
och att ytterligare ansökningar vore att förvänta. För övriga län hade länsstyrelserna
begärt sammanlagt 571,000 kr. Av dessa län bör särskilt påpekas
Västerbottens. I det länet förelågo ansökningar örn statsbidrag för 109 utfartsvägar
till en sammanlagd byggnadskostnad av 3,000,000 kr.; till fullbordande
av 137 redan påbörjade företag fordrades 597,000 kr. i statsbidrag, och ett 40-tal nya förslag vore under utarbetande.

Länsstyrelsernas totala anslagskrav, av väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen
beräknade till 900,000 kr., synas böra oavkortade bifallas. De äro, såsom klart
framgår av länsstyrelsernas uppgifter, snarare hållna i underkant än i överkant.
Mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åsikt, att en höjning av riksdagens
anslagsbelopp »i första hand» bör komma Norrbotten och Västerbotten
till del, är intet att invända. Men därtill kan med fog läggas, att Västernorrland,
vars anslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslås till blott en tredjedel
av Norrbottens och Västerbottens, torde böra för det kommande året tilldelas
ungefär lika stort anslag som dessa län. Dess starka behov av enskilda utfartsvägar
är väl vitsordat, dess arbetslöshet, även i skogsbygden, är större än
något annat läns, dess kommuner äro genomsnittligen hårt skattetyngda, dess
vägskatter äro bland de högsta i landet, och dess vägdistrikt äro starkt skuldbelastade.

Lån till ekonomiskt betungade vägdistrikt.

Den betydande skuldbörda, som vilar på en mängd vägdistrikt, hindrar i
många fall dessa att för nya vägbyggnader och beredande av nya arbetstillfällen
tillgodogöra sig de högre vägbyggnadsanslag, riksdagen kan finna lämpligt
att besluta. Vägdistriktens snabbt stegrade skuldsättning blockerar i själva
verket mångenstädes möjligheterna till nya vägbyggnader, så långt dessa äro
beroende av vägdistriktens initiativ eller medverkan.

Före kriget var vägdistriktens samlade skuldsumma mycket ringa, endast
3 miljoner kronor. 10-miljonersgränsen passerades omedelbart efter kriget, nämligen
1920. Ett par år senare voro vägdistrikten framme vid 20-miljonersgränsen,
och redan 1925 var 30-miljonersgränsen nådd. 1929 var distriktens
skuldsumma över 40 miljoner, och för närvarande är den omkring 50 miljoner.
Den årliga räntebördan å denna skuld överstiger ett par miljoner kronor.

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

Den huvudsakliga anledningen till att distriktens skulder stegrades så kraftigt
åren omedelbart efter kriget var den svåra arbetslösheten åren 1921—1923.
Vägdistrikten måste till varje pris utnyttja sina lånemöjligheter för att kunna
sätta i gång vägarbeten, som åtminstone i någon mån lindrade arbetslösheten.
Sedan dess ha automobilismen och arbetslösheten hand i hand medverkat till
ökningen av skulderna.

När den ekonomiska krisen nu vållar en arbetslöshet av samma omfattning
som för ett årtionde sedan, äro många vägdistrikt till följd av sina under detta
årtionde förvärvade skulder ur stånd att effektivt bidraga till arbetslöshetens
bekämpande. Och denna oförmåga uppenbarar sig oftast inom sådana landsdelar,
där arbetslösheten är störst och där de kraftigaste motåtgärderna äro
av nöden.

De stora lån, vägdistrikten upptagit, äro icke tillkomna bara för att täcka
deras andel av kostnaden för vägföretagens byggande. I de flesta fall lia säkerligen
vägdistrikten upptagit lånen för att förskottera bidragen från statsanslagsmedlen
eller från bilskattemedlen. Från sakkunnigt håll har beräknats att
minst tre fjärdedelar av lånen lia disponerats för detta senare ändamål. Icke
så sällan har det hänt att kommuner med stor arbetslöshet, då vägdistrikten
varit finansiellt blottställda, förskotterat distrikten penningemedel för att de i
avvaktan på statsanslag skulle kunna sätta vägarbeten i gång.

Då arbetslösheten pressat på och deras egna medel icke räckt till, lia vägdistrikten
icke sett någon annan utväg att omedelbart bereda behövliga arbetstillfällen.
I nuvarande läge betyder denna förskottets lånepolitik att de statliga
vägbidragen äro uppätna i förväg. När de en gång utbetalas användas de till
att stoppa igen de djupa hålen i vägdistriktens budget, men icke till att omedelbart
påbörja nya arbeten. I dagens arbetslöshetskris är denna följd av
skuldsättningen livligt att beklaga.

Fördelad på landets alla vägdistrikt är en skuldsumma av 50 miljoner kronor
icke övermåttan stor. Landet har i runt tal nära 400 vägdistrikt. Det blir en
skuld av ungefär 130,000 kronor på varje distrikt. Men skuldsumman är mycket
ojämnt fördelad på de olika vägdistrikten. Vissa distrikt äro nästan skuldfria,
andra ha så hög skuld, att deras lånemöjligheter äro helt uttömda. De hårdast
skuldbelastade distrikten äro i allmänhet de norrländska, liksom de lia de
högsta vägskatterna.

Vid slutet av 1929 hade de fyra nordligaste länens vägdistrikt en skuldbörda
av kronor 13:70 per invånare mot kronor 6: 07 per invånare i den övriga
delen av landet. Vid slutet av 1930 hade skuldbördan i dessa län ökats till
kronor 14:59 per invånare. Nära ett tiotal vägdistrikt i Norrland hade vid
detta årsslut inemot 500,000 kronor vardera i skulder. Ett distrikt, Skellefteå,
hade en skuld av 786,000 kronor. För vissa av dessa distrikt är lånevägen helt
stängd, så vida icke det allmänna ställer medel till disposition.

På hemställan av länsstyrelsen beviljade Västerbottens landsting hosten
1931 en summa av 500,000 kronor att lånas ut mot 2 % ränta till stimulerande

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

av vägbyggandet inom länet. Oavsett att arbetslöshetens bekämpande är ett
starkt statsintresse finnas för staten tvenne allvarliga skäl att i detta krisläge
på liknande sätt bereda de mest skatt- och skuldbelastade vägdistrikten möjligheten
till nya vägbyggnader i både för dem själva och för staten önskvärd utsträckning.
Denna fråga sammanhänger dels med vägdistriktens rationella indelning
och dels med den kommunala skatteutjämningen. En utredning pågår
i syfte att genom större vägdistrikt jämnare fördela den alltför olika skatteoch
skuldbelastning, som råder de nuvarande vägdistrikten emellan. Och en
utredning pågår i syfte att åstadkomma en utjämning av den skriande olikheten
i den kommunala skattebelastningen. Örn nu staten i denna för många
vägdistrikt och kommuner utomordentligt bekymmersamma ekonomiska situation
ställer ett tillfälligt och relativt stort lånebelopp till förfogande, kan detta
betraktas som en provisorisk utjämning i avvaktan på resultaten av de tvenne
utredningarna.

Staten har redan förut varit inne på samma tankegång. Arbetslöslietskommissionen
har till sitt förfogande den s. k. väglånefonden på en miljon kronor,
ur vilken vid behov lån kunna utlämnas mot en från fall till fall växlande
ränta. Men den möjlighet till lån, som härmed beredes, är i dagens ekonomiska
kris för obetydlig. Vi föreslå därför, att för budgetåret 1932—1933 ett belopp
av 5,000,000 kronor ställas till Kungl. Maj:ts förfogande att som lån
lämnas ut till särskilt ekonomiskt betungade vägdistrikt. Såväl lånebeloppens
som räntesatsernas storlek bör av Kungl. Majit bestämmas från fall till fall
efter skälighetsprövning.

Skogsvårdsåtgärder å enskilda skogar.

I sitt förslag örn ett extra reservationsanslag för budgetåret 1932—1933
a.v två miljoner kronor för skogsåtgärder å enskilda skogar, avsett att användas
med lika delar för skogsodlings- och skogsdikningsföretag, beräkna 1931 års
skogssakkunnige, att den begärda summan kommer att skapa arbeten för ett
värde av omkring 3.86 miljoner kronor. Efter ett dagsverkspris av 5 kronor
gör detta 773,000 dagsverken. Då skogssakkunnige räkna med att sågverksoch
sulfitmasseindustrins begränsning av sin produktion för år 1932 enbart
för skogs- och flottningsarbetarna innebär en minskning av deras arbetstillfällen
med omkring 3 miljoner dagsverken, kommer en ökning av antalet dagsverken
med 773,000 endast att i ringa mån neutralisera den minskning av arbetstillfällena
i skogarna och efter flottlederna, som med visshet under det kommande
året blir följden av skogsindustrins produktionsinskränkning. Detta
förhållande påvisar starkt nödvändigheten av att staten i mesta möjliga mån
å lironoskogarna själv igångsätter och å de enskilda skogarna uppmuntrar
igångsättandet av skogsvårdsarbeten, varigenom skogsbefolkningen kan få en
ersättning i stället för de arbetstillfällen den går förlustig i avverkningar och
ti m merf lottningar.

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

Vad det gäller skogsvårdsåtgärder på enskild mark lia statsmakterna under
de senaste åren visat ett starkt intresse för skogsodlingar och skogsdikningar.
Det av riksdagen beviljade anslaget för skogsodling, 400,000 kronor för budgetåret
1931—1932, har dock tyvärr varken detta eller föregående år tagits i
anspråk och bidragit till arbetstillfällenas ökning i den utsträckning, man förväntade.
Det var från början avsett att komma de smärre, enskilda skogsägarna,
icke de stora skogsbolagen, till del, men skogsbönderna ha tills dato
visat mindre intresse för detsamma. Det skogsodlingsprogram, 1928 års skogsvårdskommitté
tänkte sig, skulle sträckas ut över en tidrymd av 15 år, och
det statsanslag, som borde årligen anvisas för ändamålet, uppskattades till 2.5
miljoner kronor. En viss tid, av kommittén beräknad till tre år, fordrades dock
för att verksamheten på allvar skulle komma i gång, och under denna organisationsperiod
skulle från en jämförelsevis anspråkslös början statsanslag beviljas
med successivt ökade belopp.

Den ekonomiska depressionen, som drabbat skogsindustrin och därigenom
även skogsbönderna, har kullkastat denna beräkning. Markägarnas intresse för
skogsodlingen har icke flammat upp lika starkt och hastigt som några år tidigare
deras intresse för skogsdikningar. Skogs- och jordbrukets försämrade
ekonomiska läge har, såsom skogsvårdsstyrelsernas centralråd erinrat, tvingat
dem att iakttaga största sparsamhet och undvika kapitalutlägg, som icke kan
ge omedelbar valuta. Även örn staten bidrager med hälften av kostnaden, så
måste dock markägaren bekosta den andra hälften, och under nuvarande ekonomiska
förhållanden kan detta för mången skogsbonde bli oöverkomligt. Men
markägarnas ekonomiska svårigheter under den nuvarande depressionen torde
icke ensamma vara vållande till skogsodlingsanslagets ringa popularitet bland
dem, för vilka det närmast var avsett. Det har försports, att markägarna, oavsett
det ekonomiska läget för tillfället, allmänt finna, att statens uppmuntran
icke svarar mot den insats av arbete, tid och pengar, markägaren gör, kanske
utan att han själv under sin livstid får någon inkomst av densamma. Härtill
kommer att utfärdade bestämmelser av markägarna befunnits mindre ändamålsenliga.

Då förut beviljade skogsodlingsanslag av dessa skäl icke kunna helt utnyttjas,
kan man knappast heller förvänta, att ett förstärkt odlingsanslag nu
skulle av de mindre markägarna i ökad omfattning användas till att skapa
fram arbetstillfällen. Detta torde icke kunna ske, förrän staten vidtager åtgärder
för att stimulera de enskilda skogs- och jordbrukarnas skogsodlingsintresse
mera än som äger rum genom nu gällande villkor och bestämmelser för skogsodlingsanslaget.
Denna skogsvårds fråga befinner sig nu i ett sådant oklart,
och otillfredsställande läge, att en skyndsam undersökning av densamma måste
förordas. Den undersökningen bör dels taga sikte på ett konstaterande av
orsakerna till att de enskilda markägarna icke utnyttja skogsodlingsanslaget
i beräknad utsträckning, och dels söka utarbeta förslag till de förbättrade bestämmelser,
som kunna finnas nödiga och lämpliga. Både för staten och de

Motioner i Första kammaren, Nr 109. 47

mindre markägarna är det ett intresse, att 1932 års riksdag beslutar en utredning
i detta syfte.

De mindre markägarnas intresse för skogsdikningar håller sig däremot oförminskat
vid samma höjd som tillförne. De beviljade anslagen, som ändock
ökats år från år, ha genast gått åt, och det har ständigt legat inne en balans
av ansökningar om bidrag till dikningsföretag, som icke kunnat beviljas, emedan
de anslagna medlen icke räckt till. En ökning av anslaget skulle omedelbart
omsättas i ökade arbetstillfällen både för de mindre skogsägarna och
för skogsarbetarna. De mindre skogsbönderna kunna, såsom skogsvårdsstyrelsernas
centralråd anfört, i många fall själva utföra arbetet, och då de äro
beroende av biförtjänsterna i skogarna och under nuvarande förhållanden på
sätt och vis kunna räknas till de arbetslösas antal, är arbetet ett tillskott till
deras försörjning, på samma gång det i längden ökar deras skogskapital. Dessutom
kunna skogsdikningsarbetena utföras under större delen av året och kunna
jämnare fördelas allteftersom tillgången på annat arbete tryter. Och då inga
materialkostnader komma i fråga, går praktiskt taget hela det beviljade anslaget
till arbetskostnader. Med hänsyn härtill torde få arbeten vara så val ägnade
att lindra de ekonomiska besvärligheter och den arbetslöshet, som skogsindustrins
kris har vållat både skogsarbetare och skogsbönder.

För budgetåret 1931—1932 beviljade förlidet års riksdag till skogsdikningar
ett reservationsanslag av 800,000 kronor. Skogsvårdsstyrelsernas centralråd
ansåg ett ännu högre anslag vara önskvärt »för att balansen av gamla ansökningar
ej skulle bliva av en sådan storlek, att den bleve till allvarligt men för
uppehållande av skogsägarnas intresse för ifrågavarande skogsvårdsåtgärd».
Ur den synpunkten ansåg sig centralrådet redan för 1931—1932 böra yrka ett
anslag av 1,000,000 kronor för att möta ett ännu större medelsbehov, av centralrådet
beräknat till 1,372,000 kronor. Nu yrkar centralrådet för budgetåret
1932—1933 ett anslag av samma storlek, ehuru antalet icke behandlade bidragsansökningar
mer än fördubblats från slutet av 1930 till slutet av 1931.
och ehuru centralrådet »efter synnerligen försiktiga beräkningar» uppskattat
det faktiska medelsbehovet till 1,600,000 kronor. Med »synnerligen försiktiga
beräkningar» menar centralrådet bland annat, att det kalkylerat med att icke
mindre än 25 % av alla ansökningar skulle föras åt sidan såsom icke anslagsberättigade.

Centralrådets uppgifter och kalkyler bestyrka dess uttalande, att ett anslag
av en miljon kronor är »nödvändigt» för att »den statsunderstödda dikningsverksamheten
må kunna fortgå utan avbrott». Även om dess hemställan bifölles,
komme avståndet för budgetåret 1932—1933 mellan det beviljade anslaget
och medelsbehovet att vara större än för budgetåret 1931—1932 med dess
200,000 kronor lägre anslag.

Den inneliggande balansen av gamla ansökningar har vuxit år från år trots
de av riksdagen gång efter annan ökade anslagen, och den har nu nått en sådan
höjd att man med fog kan börja tala örn »allvarligt men för uppehållande av

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

skogsägarnas intresse för skogsvårdsåtgärder». Det vid 1929 års slut balanserade
antalet ansökningar, som ännu icke blivit av skogsvårdsstyrelserna behandlade,
uppgick till inemot 2,000 stycken. Vid 1930 års slut utgjorde antalet
balanserade ansökningar 2,454 stycken. Den 20 september 1931 förelågo 5,039
ansökningar, som ännu icke blivit beviljade bidrag. Och skogsvårdsstyrelserna
beräknade att vid anslagsfördelningen i det närmaste hälften av dessa skulle
bli utan anslag, bland annat med hänsyn till att nödiga medel icke disponerades.

Så pressat skogsbefolkningens läge nu är, för dess jordbrukare lika väl som
för dess arbetare, synes staten böra ställa medel till förfogande icke endast för
att trygga »dikningsverksamhetens behöriga fortgång», så att den må kunna
fullföljas »utan avbrott». Längre kominer man icke med det av skogsvårdsstyrelsernas
centralråd föreslagna beloppet, som ändock är 200,000 kronor högre
än anslaget förlidet år. I det nu förefintliga nödläget för skogsbygdens folk
bör statens ekonomiska uppmuntran sträcka sig så långt dess tillgångar det
tillåta och så långt de skogvårdande institutionernas organisation och arbetspersonal
medgiva anslagens utnyttjande. En ordentlig kraftansträngning är
på sin plats för att skapa fram mesta möjliga arbetstillfällen inom skogsbygden
på detta arbetsområde liksom på varje annat. Vi föreslå därför, att riksdagen
för budgetåret 1932—1933 till den statsunderstödda dikningsverksamheten beviljar
1,500,000 kronor, eller i det närmaste det belopp, till vilket skogsvårdsstyrelsernas
centralråd beräknat skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets
medelsbehov.

Att bringa ett anslag av denna storlek till en planmässig och ändamålsenlig
användning torde icke behöva stöta på oöverstigliga praktiska svårigheter. Den
brist på specialutbildad personal för dikningsverksamheten, som tidigare förefanns,
torde nu vara undanröjd genom 1930 års dikningskurs vid skogshögskolan.
I sin anslagsbegäran till 1931 års riksdag uttalade centralrådet som sin
mening, att några hinder av organisatorisk art icke längre förelåge för en betydande
utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets statsunderstödda
dikningsverksamhet. Och i centralrådets anslagsbegäran till 1932 års
riksdag heter det: »Centralrådet vill emellertid nu uttala, att några hinder ej
möta för en betydande vidgning av den statsunderstödda skogsdikningsverksamheten.
Skogsägarnas intresse för ifrågavarande skogsvårdsåtgärd torde utan
svårigheter kunna ytterligare betydligt öka samtidigt som skogsvårdsstyrelsernas
organiserande av en utvidgad verksamhet ej skulle möta några svårigheter.»

Vid riksdagens behandling av denna anslagsfråga torde det böra särskilt
observeras, att statsunderstödet till dikningsverksamheten varit synnerligen begärligt
i den skogsbygd, som nu hårdast drabbats av den ekonomiska depressionen
och är starkast i behov av arbetstillfällen. För de 5,039 ansökningarna,
som den 20 sept. 1931 lågo obehandlade, beräknades ett belopp av 1,480,000
kronor, och av dessa kommo mer än hälften, 760,000 kronor, på de norrländska
länen jämte Kopparbergs och Värmlands län. Västerbotten representerades med
icke mindre än 300,000 kronor. Även på Kronobergs län och Jönköpings län

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

komino betydande belopp, respektive 175,000 och 150,000 kronor. Från den
20 sept. 1931 till den 31 dec. 1932 beräknades ansökningar för 1,100,000 kronor
komma in, av vilka ungefär hälften, eller 540,000 kronor, på de norrländska
länen jämte Kopparbergs och Värmlands samt 75,000 kronor värdera på Kronobergs
och Jönköpings län.

Skogsvårdsåtgärder å statens skogar.

Sågverks- och massaindustrins produktionsbegränsning för 1932 kommer
även att betyda ansenligt minskade arbetstillfällen å statens egna skogar. Då
staten endast obetydligt själv förädlar råvaran i sina skogar, är den starkt beroende
av virkesförsäljningen till de stora skogsbolagen och andra spekulanter.
Vid höstens kronoskogsauktioner var köplusten genom gående mattare än under
de föregående åren, betydande virkespartier blevo utan köpare, och även örn en
del av dessa senare sålts under hand, blir vinterns avverkningsarbete och därmed
vårens flottningsarbete på kronoskogarna starkt reducerat. Därför bör det
just nu vara staten angeläget att så mycket mera tillhandahålla andra arbetstillfällen
genom en intensivare skogsvård å sina egna skogar. Ett medel härtill
vore, att domänverkets fond för återväxtkostnader i större utsträckning komme
till användning för avsett ändamål, d. v. s. för skogsdikning och skogsodling
jämte hägnad, plantskydd och plantskogsvård.

Vid 1931 års riksdag förelågo tvenne motioner med yrkanden i denna riktning.
Och på jordbruksutskottets tillstyrkan instämde riksdagen i de framförda sjmpunkterna.
Motionärerna erinrade om att statsrevisorerna i sin berättelse till
1925 års riksdag uttalat sig för en starkare avsättning till fonden av influtna
medel för avverkningar och för fondmedlens disponerande mera än som skett
för återväxtåtgärder. De erinrade vidare örn att återväxtfonden vid 1931 års
ingång var ungefär 15 milj. kronor, och att de årligen för återväxt disponerade
medlen varit avsevärt mindre än de till fonden avsatta medlen. Jordbruksutskottet
fäste sig också vid det anmärkta förhållandet och uttalade bland
annat: »Vikten av att statens skogskapital väl vårdas och förkovras torde numera
vara allmänt insedd. Redan av denna anledning kan en intensivare skogsvård
å statens skogar vara påkallad. ----- Då staten i annan ordning nöd gas

bevilja betydande summor för bekämpande av arbetslösheten, synes det utskottet
välbetänkt, att denna fond nu utnyttjas i den utsträckning, som är ekonomiskt
försvarbar, varför utskottet anser, att hänvändelse härom bör göras
till Kungl. Maj :t.»

Under åren 1928—1930 har avsättningen till fonden stigit till 4—6 miljoner
kronor årligen. Samtidigt ha de ur fonden utgående skogsvårdskostnaderna årligen
hållit sig kring 2 miljoner kronor, alltså icke mer än hälften eller tredjedelen
av fonderingen. 1928 avsattes 4,726,820 kronor eller 50 % av värdet å
årets överavverkning utöver årstillväxten, 1929 avsattes 5,637,786 kronor, likaledes
50 %, 1930 avsattes 4,293,983 kronor eller 40 %, och 1931 beräknades

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 3 sami. 31 käft. (Nr 109—125.) 4

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

avsättningen bli 3,500,000 kronor eller 35 %. I sitt generalförslag för 1932
hemställde domänstyrelsen, att blott 500,000 kronor, svarande mot 10 %, skulle
avsättas. Och Kungl. Majit har godkänt generalförslaget i detta avseende. Vid
ingången av år 1932 är fonden ungefär 15 miljoner kronor liksom den var vid
ingången av år 1931.

Att de ur återväxtfonden årligen utgående skogsvårdskostnaderna varit så
relativt små i förhållande till den årliga fonderingen torde delvis finna sin förklaring
i det samarbete, som existerat mellan domänstyrelsen och arbetslöshetskommissionen
i fråga örn de skogliga reservarbetena å de allmänna skogarna.
En betydande del av arbetslöshetskommissionens nödhjälpsarbeten ha varit förlagda
till de under domänstyrelsens förvaltning stående allmänna skogarna.
Eram till hösten 1930 hade inom dessa skogar vid reservarbetena utförts i runt
tal 800 km. vägar, 44 km. spårvägar, 200 mil skogsdikningar samt gallringar,
röjningar, skogsodlingar, broanläggningar, dammbyggnader, flottleder, lastkajer,
upplagsplatser, brädgårds- och sågplaner, viadukter m. m. Vintern 1931
sysselsattes av arbetslöshetskommissionen tidvis omkring 2,000 man i dylika
arbeten. Att så kunnat ske må ha varit till stor lättnad för arbetslöshetskommissionen
och till fördel för de stads- och industrikommuner, som fått en del
av sina arbetslösa hänvisade dit. Men för den arbetslösa skogsbefolkningen, däribland
statens egna kronotorpare och kolonisatörer, har det givetvis inneburit,
att de för livsuppehället nödvändiga arbetsförtjänsterna blivit mindre än örn
domänverket mera drivit arbetena i sin egen regi och med sin egen personal.

Huvudparten av dessa reservarbeten å de allmänna skogarna har bedrivits
inom Smålands, Östra, Bergslagens, Södra och Västra överjägmästaredistrikten.
Detta betyder, att de skogliga arbetena haft sitt största värde såsom en
arbetsreserv för de arbetslösa i mellersta och södra Sverige, där arbetslösheten
haft sin minsta utbredning. Men för det nordliga Sverige, där arbetslösheten
haft sin största utbredning, särskilt i skogsindustriens domäner, ha de varit
av föga värde. Häri torde man också i viss mån få söka orsaken till det av
länsstyrelsen i Västerbotten anmärkta missförhållandet, att under åren 1927—
1929 till vägbyggen å kronoparkerna i de fyra nordligaste länen, där den överväldigande
delen av statens domäner äro belägna, utgivits endast 7 öre per
hektar mot 70—80 öre inom de övriga statsskogarna.

Det är under dessa förhållanden förklarligt, örn domänförvaltningen lagt
mindre vikt vid de skogsvårdsarbeten, som av statsmakterna varit avsedda att
bestridas med medel ur förnyelsefonden. 1931 års riksdagsbeslut örn en hemställan
till Kungl. Majit att sörja för ökad användning av förnyelsefonden
till det avsedda ändamålet har i någon mån, fastän än så länge skäligen obetydligt,
rätat till den ovan påpekade snedvridningen av statens skogsvårdspolitik,
icke minst såsom ett medel mot arbetslösheten.

I det för 1931 fastställda generalförslaget hade domänstyrelsen anvisat
2,266,971 kronor av de 3,500,000 kronor, som beräknades under året komma in
i förnyelsefonden. Efter riksdagens beslut avlät domänstyrelsen cirkulärskrivel -

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

ser till de olika distrikten med anmodan att omedelbart inkomma med extra
utgiftsförslag om skogsvårdsarbeten med medel ur förnyelsefonden. Och arbetena
skulle, där nyttan vore påtaglig, få igångsättas utan hinder av att utgiftsförslagen
ej hunnit bli i vederbörlig ordning prövade. Domänstyrelsen anvisade
för sådana extra skogsvårdsarbeten 907,104 kronor, vadan det totala beloppet
av ur förnyelsefonden för 1931 anvisade medel uppgick till sammanlagt
3,174,075 kronor. Det utom generalförslaget anvisade anslaget ur förnyelsefonden
gick till två tredjedelar till de norrländska distrikten.

Denna förnyelsefondens användning till en intensivare skogsvård och till att
skapa flera arbetstillfällen i de hemsökta nordliga skogsområdena är en utveckling
i rätt riktning. Enligt vårt förmenande bör riksdagen utan att åsidosätta
några som helst berättigade intressen och synpunkter kunna via Kungl.
Majit anmoda domänstyrelsen att gå ännu ett steg åt samma håll. I det av
Kungl. Majit godkända generalförslaget för 1932 har domänstyrelsen beräknat
3,075,000 kronor till skogsodling, dikning o. s. v. att utgå ur förnyelsefonden.
En anvisning av åtminstone 5 miljoner kronor ur förnyelsefonden till skogsvårdsarbeten
borde kunna ske under 1932 utan någon risk. Även örn avsättningen
till fonden beräknas till endast 10 % och 500,000 kronor, skulle ändock
återstå ett 10-tal miljoner kronor i fonden vid ingången av 1933. En sådan utsträckning
av fondens utnyttjande för att bereda arbetstillfällen åt skogsbygdens
arbetslösa befolkning måste anses hålla sig inom ramen av vad 1931
års jordbruksutskott och även riksdagen menat med orden »ekonomiskt försvarbar».

I sitt generalförslag för 1931 hemställde domänstyrelsen, att kostnader för
nyanläggning av vägar å kronoparkerna skulle få bestridas med medel ur förnyelsefonden,
emedan dessa vägarbeten skäligen kunde betraktas som skogsvårdande
åtgärder. Kungl. Majit avslog emellertid domänstyrelsens hemställan.
I sitt generalförslag för 1932 återkom domänstyrelsen med samma yrkande,
och den hade då fått stöd av länsstyrelsen i Västerbotten, som i en särskild
skrivelse hemställt till Kungl. Majit om bemyndigande för domänstyrelsen att
ur förnyelsefonden disponera intill en miljon kronor till vägbyggnader å kronoparker
i Norrland, för vilket ändamål i första hand ett belopp av 400,000 kronor
skulle erfordras för Västerbottens län.

Länsstyrelsen anförde, att anläggningen av vissa vägar, s. k. revirvägar,
borde hänföras till skogsvårdande åtgärder. Skogsvägar vore behövliga för att
inspektion, bevakning och stämpelförrättningar skulle kunna ske lättare och
utan tidsutdräkt, för skogsarbetarnas proviantering, virkestransporter, skogseldars
bekämpande o. s. v. I denna motivering instämde domänstyrelsen utan
reservation. Den vore »sedd ur skogsvårdens synpunkt helt uttömmande». Något
visst belopp, vare sig i första hand eller för vissa delar av landet, kunde
styrelsen dock icke tillstyrka utan föregående utredning. Den tillstyrkte ett bemyndigande
för domänstyrelsen, »att från och med ingången av 1932 ur för -

Motioner i Forsta kammaren, Nr 109.

nyelsefonden bestrida utgifter för sådana väganläggningar å domänfonden tillhörande
fastigheter, vilka avse en förbättrad skogsvård».

En annan norrländsk länsstyrelse har också varit inne på spörsmålet örn nyanläggning
av flera vägar å kronoparkerna och har hävdat deras betydelse även
för skogsvården. I sitt förslag till beredskapsarbeten har länsstyrelsen i Västernorrlands
län efter uppgifter från vederbörande revirförvaltning förordat omedelbar
anläggning av en rad kronoparksvägar: en i Fjällsjö och Junsele skogskommuner
för »vägkortning till järnväg och lasarett» och för »transport av
skogsprodukter från kronoparken»; en i Fjällsjö såsom »transportväg för virke
från kronoparken och utfartsväg för lägenhetsinnehavarna därstädes»; en i
Ramsele såsom »utfartsväg för torpare å kronoparken»; två vägar i Junsele
såsom »basvägar å kronopark»; en i Anundsjö »dels som utfartsväg för Häggsjöbäcken
by, dels för transport av manskap och proviant till betydande avverkningsplatser»;
en i Björna-Anundsjö med »stor betydelse som utfartsväg
för Gråbergs by samt för transport av manskap och proviant till trakter, där
skogs- och flottningsarbeten regelbundet förekomma» samt en i Haverö, där
»vägarbetet komme att beröra endast kronoparker i socknen». Som sin sammanfattande
mening uttalade länsstyrelsen: »Åtminstone flertalet av här avsedda
vägarbeten för kronoparker torde vara av den beskaffenhet, att det bör tagas i
övervägande, huruvida de icke med hänsyn till rådande arbetslöshet borde
omedelbart utföras av statens skogsförvaltning utan anlitande av anslaget för
beredskapsarbeten.»

Kungl. Majit stadfäste domänstyrelsens generalförslag för 1932 utom i den
del, som rörde nyanläggning av vägar med medel ur förnyelsefonden. De starka
sakskäl, som framförts av domänstyrelsen och länsstyrelserna i Västerbottens
och Västernorrlands län, synas oss emellertid tala för att vägar, som uppenbarligen
ha intresse ur skogsvårdssynpunkt, måtte få byggas med medel ur förnyelsefonden.
I det sammanhanget bör också uppmärksammas, att domänstyrelsen
i sitt generalförslag för 1932 upptagit vägar för en kostnad av 634,228
kronor att bestridas med anslag ur förnyelsefonden, varigenom kostnaderna förde
övriga skogsvårdsåtgärderna skulle bringas ned till endast omkring 2,400,000
kronor för år 1932, för den händelse att de gamla bestämmelserna strikt skulle
vidhållas. Örn man på föreslaget sätt vidgar ramen för förnyelsefondens användning,
bör dock någon garanti skapas, så att vägarbetena icke tränga undan
de ursprungliga skogsvårdsuppgifterna, för vilka fonden skapats. Funne riksdagen
skäl att uttala sig för att åtminstone 5 miljoner kronor av fonden för
1932 användas till skogsvårdande arbeten å kronoskogarna, kunde den på samma
gång lämpligen fixera en femtedel av denna summa såsom en övre gräns för
vägarbetenas tillbörliga kostnad.

■Motioner i Första hammaren, Nr 109.

Statsbeställning å sten.

När 1931 års riksdag behandlade motionerna om en statsbeställning å smågatsten
såsom en nödhjälpsaktion åt de ekonomiskt betryckta stenhuggeridistrikten,
förmenade man på sina håll, att situationen för stenhuggerinäringen
icke var så katastrofal som näringens egna företagare och arbetare samt dess
riksdagsrepresentanter ville göra gällande. Enligt arbetslöshetskommissionen
åtnjöte nästan alla arbetslösa stenhuggare tillfredsställande kommunal
eller statlig hjälp, och en speciell hjälpaktion åt denna näring och dess arbetare
vore icke påkallad. Offentligen uttalades, att nödläget nog vore till stor
del uppkonstruerat av en väl skött tidningspress, och att stenhuggeriernas
arbetsgivare och arbetare i eget intresse idkade praktisk »mondism» med för
högt angivna arbetslöshetssiffror. Ett år senare kan ingen iakttagare betvivla
eller förneka, att nödläget verkligen är katastrofalt för näringen som
sådan, för arbetarna och för de berörda kommunerna.

Den av riksdagen beslutade statsbeställningen å 3.5 miljoner kronor medförde
en liten och tillfällig lindring, men heller icke mer. Planerna till beställningens
fördelning på de olika firmorna voro genom den s. k. stenkommitténs
försorg färdiga på hösten. Från den 1 oktober 1931 till 1 april 1932
skulle sammanlagt 3,104 man beredas sysselsättning med dessa arbeten, varvid
maximiinkomsten per månad fixerades till 130 kronor. Av de sysselsatta
arbetarna skulle 2,143 tagas från Bohuslän, 640 från Blekinge, 312 från Hallands,
133 från Kalmar och 8 från Kristianstads län. Det visar sig, att trots
denna betydande hjälp fortfarande en stor del av stenhuggeriarbetarna sakna
arbete och försörjningsmöjligheter, och att stenhuggarkommunernas ekonomiska
läge blivit alltmera förtvivlat.

I sin preliminära beräkning av medelsbehovet för det kommande budgetåret
lämnar arbetslöshetskommissionen några belysande uppgifter örn arbetsmarknaden
inom denna näring vid slutet av oktober 1931, sålunda en månad
efter sedan de 3,000 stenhuggarna fått arbete med den för statsmedel beställda
stenen. Kommissionen säger örn lågkonjunkturen inom jord-, stenock
glasindustrierna: »Kulmen nåddes i augusti, då redan 6,800 personer

rapporterades såsom hjälpbehövande, av vilka flertalet voro stenindustriarbetare.
Därefter har siffran visserligen nedgått, så att hela antalet den 31
oktober uppgick till 5,400. Förklaringen härtill ligger delvis däri, att statliga
beställningar av gatsten igångsattes för stenarbetare under oktober månad
detta år, varigenom över 3,000 personer beretts utkomst. Då arbetslöshetssiffran
för ovan angivna yrkesgrupper emellertid inalles endast sjunkit
med ungefär 1,400 man, synes följaktligen ingen förbättring på arbetsmarknaden
för stenindustrin ha inträtt, något som också bestyrkes därav, att arbetslöshetskommissionen,
trots stenbeställningarna, alltjämt nödgas bispringa
en stor del av stenindustrins arbetare med arbete eller kontantunderstöd.»
Och kommissionen uppger, att den 31 oktober funnos inom jord-, sten- och

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

glasindustrin i Göteborgs och Bohus län 2,519 anmälda arbetslösa och i Blekinge
1,144. Så gott som alla dessa tillhörde stenindustrin.

Socialstyrelsen skriver i sin rapport om arbetsmarknaden under november
månad: »Trots att stenindustrin beretts en viss lättnad genom arbetena för
statsbeställningarna å gatsten, var arbetslösheten alltjämt synnerligen besvärande,
något som framgår bland annat därav, att arbetsförmedlingsanstalterna
i Göteborgs och Bohus samt Blekinge län, vilka tillhopa redovisa över
1,700 arbetslösa, ej hade någon plats att besätta.»

Dessa arbetslöshetskommissionens och socialstyrelsens uppgifter bekräftas
och kompletteras av rapporterna örn arbetslösheten inom de fackliga organisationerna.
Den 31 oktober rapporterade 88 avdelningar av stenhuggeriarbetareförbundet,
att av 5,317 medlemmar voro 1,940 arbetslösa, d. v. s.
36.5 %. Den 30 september uppgingo de arbetslösa till 48.5 % av den rapporterade
medlemsstocken. I skillnaden mellan dessa båda procentsatser skönjer
man verkan av statens stenbeställningar. Även efter de statliga stenbeställningarna
räknade stenhuggarna närmast efter skogs- och flottningsarbetama
det procentuellt största antalet arbetslösa, vad beträffar de organiserade arbetarna.

Ha statsbeställningarna kunnat undanröja eller lindra de ekonomiska
svårigheterna för de kommuner, som ha det största antalet arbetslösa och i
främsta rummet åtnjutit fördelen av statens hjälpaktion? Svaret lämnas av
en jämförelse mellan den kommunala beskattningen för 1931 och 1932, den
senare beslutad, sedan arbetet med statsbeställningarna påbörjats, och beräknad
med hänsyn till att det skulle fortsätta fram till den 1 april 1932. De
uppgifter, som vi tidigare i denna motion meddelat örn den kommunala uttaxeringen
inom vissa län, bland dem Göteborgs och Bohus samt Blekinge,
möjliggöra en sådan jämförelse. Svaret är i hög grad nedslående.

I Bohuslän har Brastads kommun det högsta antalet i de statliga stenbeställningarna
sysselsatta arbetare, 435 stycken, men har nödgats höja den
kommunala uttaxeringen från kronor 10: 70 per bevillningskrona för år 1931
till kronor 21:00 för år 1932. Skee kommun med 248 i statsbeställningarna
sysselsatta arbetare har höjt uttaxeringen från kr. 11:69 till kr. 18:25.
Askums i skattehänseende relativt välsituerade kommun med 234 dylika arbetare
har bibehållit sin uttaxering, kr. 7: 50. Malmön med 200 arbetare har
höjt från kr. 7: 60 till kr. 10:00, Lyse med 189 arbetare har höjt från kr.
11:65 till kr. 12:50, Bro med 186 arbetare har höjt från kr. 10:35 till kr.
16: 50, Tossene med 180 arbetare har höjt från kr. 9: 00 till kr. 11: 60, Kville
med 109 arbetare har höjt från kr. 10:08 till kr. 17:06, Näsinge med 102
arbetare har höjt från kr. 14:40 till kr. 16:75, Tanum med 75 arbetare har
höjt från kr. 9:10 till kr. 12: 37, Lommeland med 67 arbetare har höjt från
kr. 18: 40 till kr. 20: 90, o. s. v.

Jämförelsen mellan de bade senaste årens kommunala uttaxeringar ger
samma resultat inom det andra stenhuggarlänet, Blekinge. Mörrums kom -

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

raun med 125 i statsbeställningar sysselsatta arbetare har liöjt från kr. 10:00
för år 1931 till kr. 12:30 för år 1932, Asarums i skattehänseende relativt
välställda, blandat bonde- och stenhuggarkommun, med likaledes 125 dylika
arbetare har höjt från kr. 7:90 till kr. 9:00, Sturkö med 112 arbetare av
detta slag har höjt från kr. 17: 90 till kr. 28: 27, Listersby med 62 arbetare
har ungefär oförändrad uttaxering, kr. 9: 70 för år 1931 och kr. 9: 65 för år
1932, Ronneby landskommun med 40 arbetare har höjt från kr. 7:50 till kr.
8:40, Tjurkö med 35 arbetare har höjt från kr. 10:17 till kr. 25: 96, Hasslö
med 23 arbetare har höjt från kr. 13: 50 till kr. 14: 53. Backaryd har oförändrat,
kr. 15:10 o. s. v.

I vissa bohuslänska stenhuggardistrikt har nödläget framtvingat extraordinära
anstalter för att hålla de blottställda stenhuggarfamiljerna uppe.
Inom Brastads kommun utanför Lysekil, där arbetslösheten är synnerligen
svår, ha stenhuggarhustrur och andra kvinnliga medlemmar av stenhuggarfamiljerna
intresserats för att, liksom under langliga tider varit sed i Borastrakten,
upptaga hemindustri som biförtjänst. Initiativtagarna ha sökt känning
med Kooperativa förbundet och en firma i Uddevalla för att förmå dem
att ställa sig som köpare av den linnesömnad, stenhuggarkvinnorna skulle
leverera. Med arbetslöshetskommissionen, skolöverstyrelsen och kommerskollegium
har man underhandlat örn ekonomiskt bidrag för inköp av symaskiner
och för organiserandet av hemindustrin. Försörjningsplikterna och försörjningsmöjligheterna
ha övergått från männen till kvinnorna. Detta initiativ
bekräftar den gamla regeln, att nöden är uppfinningarnas moder, och det
är ett vackert uttryck för stenhuggarbefolkningens vilja att till det yttersta
söka lita till sin egen kraft och icke falla samhället till last. Men stenhuggarhustrumas
erövring av en ny arbetsmarknad kan givetvis icke i längden
trygga stenhuggarfamiljernas existens, örn icke stenindustrin genom de enskildas
och det allmännas samfällda ansträngningar kan bringas att stå på
sina egna ben.

Nödlägets allvarliga karaktär och dess fortsatta existens i trots av statens
hittillsvarande hjälpåtgärder är sålunda auktoritativt och från olika håll
verifierad. Exporten är alltjämt lamslagen, och ingenting tyder på att den
kan komma igång igen inom den närmaste tiden. Vid sidan av statsbeställningarna
torde enligt uppgift knappast mer än 500 stenhuggare inom Bohuslän
vara i arbete hos stenhuggarfirmorna. När de statliga stenbeställningarnas
arbete upphör den 1 april 1932, blir situationen för den arbetssamma och
plikttrogna stenhuggarbefolkningen än mera förtvivlad än den var före den
1 oktober 1931, då beställningsarbetena påbörjades. En vägran från statsmakternas
sida att förnya 1931 års stenbeställning skulle för de redan förut
alltför skattebelastade stenhuggarkommunerna betyda så gott som finansiell
bankrutt. Starka sociala skäl tala för att staten förnyar föregående års stenbeställning,
samtidigt som den genom beredskapsarbeten, vägarbeten i vanlig

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

5<$

ordning, kontantunderstöd genom arbetslöshetskommissionen och. på annat
lämpligt sätt vidgar sin hjälp åt dessa betryckta landsdelar.

Vi förorda, att 1932 års riksdag beslutar en ny stenbeställning. Och till
detta vårt yrkande vilja vi foga ett par anmärkningar.

Den ena anmärkningen är, att vid en förnyad beställning åtgärder böra
vidtagas, varigenom det efter allt att döma befogade missnöje, som sättet för
1931 ars beställningsbesluts verkställande framkallade bland stenhuggarna,
skulle kunna undvikas. Missnöjet vållades till stor del därav, att statens kontrollanter
krävde strängare måttbestämmelser än dem som tidigare tillämpats
och legat till grund vid prislistornas uppgörande. Till följd av dessa kontrollanternas
krav har arbetet försvårats och förtjänsten blivit mindre. Har
dessutom materialet varit sämre, så ha stenhuggarna icke på långt när kommit
upp till den stipulerade maximiförtjänsten av 130 kronor per månad.
Kanhända ha dessa missförhållanden endast varit gnissel i portföret. Det
tyckes rätta till sig med denna sak efterhand som arbetet fortskrider. Emellertid
bör man vid en förnyad beställning se till att denna onödiga slitning
mellan staten och arbetarna icke upprepas.

Den andra anmärkningen gäller, att en förnyad stenbeställning från statens
sida icke bör i fråga örn arten av sten och arbetare begränsas på samma sätt
som 1931 års beställning. Enligt beslutet vid 1931 års riksdag skulle beställningen
egentligen avse smågatsten. Vid stenkommitténs fördelning av
beställningarna visade det sig, att denna begränsning icke kunde hållas. I
Blekinge funnos ett betydande antal stenhuggare, som med hänsyn till materialets
beskaffenhet endast sysslade med storgatsten. Dessa skulle ha blivit
3tällda utanför, örn de ursprungliga planerna följts. Fördelningen ordnades
till sist så, att även storgatstenen togs med i beställningen. 2,833 smågatstensarbetare
och 271 storgatstensarbetare ha nu sysselsättning med den statsbeställda
stenen. De senare arbetarna höra allesammans hemma i Blekinge.

Men utanför statens hjälpaktion står alltjämt en annan betydande grupp
av stenhuggare, nämligen kantstenshuggarna, som tillverka den till trottoarer
och som stöd vid sättning av vanlig gatsten använda kantstenen. Denna arbetargrupp,
som inom Bohuslän räknar omkring 1,500 arbetare och även förefinnes
i Blekinge och Småland, fick redan i maj 1930 känning av krisen och
det med densamma följande ransoneringspåbudet. Då exporten av kantsten
varit nästan helt avbruten, har nödläget bland dessa stenhuggare varit lika
svårt som bland de andra. På möten under höstens lopp ha de uttalat som
sin önskan, att statsmakterna måtte besluta en statsbeställning av kantsten
för ett belopp av 1,500,000 kronor. Genom en dylik statshjälp skulle varje
kantstenshuggare kunna förvärva en inkomst av omkring 1,000 kronor per år.

Då inställer sig spörsmålet, örn staten har någon användning för dylik kantsten.
Från vägsakkunnigt håll har gjorts gällande, att till den av 1931 års
riksdag beslutade beställningen av gatsten behövdes kantsten för omkring en
halv miljon kronor. Och Djurgårdskommissionen har under höstens lopp an -

Motioner i Första hammaren, Nr 109

malt sig som ref lektant å ett större parti kantsten. Förutsättningen för ett köp
vore att kantstenen levererades till självkostnadspris liksom fallet är med den
av staten beställda gatstenen. Viktigt vore dessutom, att kommissionen kunde
kostnadsfritt lagra kantstenen å leveransorten och hämta densamma i mån av
det årliga behovet. Djurgårdskommissionens behov av kantsten uppginge till
ungefär 40,000 löpmeter, vari med cirka tre procent av den totala längden inginge
kantsten med en till två meters radie. Under sådana förhållanden synes
staten böra tillmötesgå kantstenhuggarnas önskan åtminstone i så måtto, att
riksdagen beslutar en stenbeställning å sammanlagt 5 miljoner kronor, och att
stenkommittén får i lämplig utsträckning fördela denna beställning även på
kantstenshuggarna.

Men kan det anses statsfinansiellt tillrådligt, att staten beslutar en ny stenbeställning?
Den frågan ställdes före 1931 års beslut, och på sina håll besvarades
den nekande. Det spåddes att staten många år framåt skulle nödgas
ligga inne med den beställda stenen. Kanske skulle staten alls icke finna avsättning
för densamma. Denna sin förmodan grundade man delvis på erfarenheterna
från statens tidigare stenbeställningar, då läget var lika kritiskt som
nu för stenhuggeriindustrin. Man tog dock icke vederbörligen med i räkningen,
att vägväsendet genom automobilismen under det senaste årtiondet genomgått
en revolutionerande utveckling och att spörsmålet örn vägarnas permanentbeläggning
blivit alltmera aktuellt.

De pessimistiska spådomarna ha icke slagit in. Den beslutade gatstensbeställningen
beräknades omfatta ungefär 1,000,000 kvadratmeter. Enligt inhämtade
uppgifter har vid årsskiftet en stenmängd av sammanlagt 385,900 kvm
beställts eller offererats från statens förråd. I denna siffra utgöres huvudparten
av offererad sten. I den mån denna sten är offererad till andra än privata
köpare förefinnes en till visshet gränsande sannolikhet, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
offerter komma att antagas och leda till leverans, då de
härav berörda köparna, städer och väghållningsdistrikt, komma i åtnjutande
av avsevärda ekonomiska fördelar vid inköp av sten från statens förråd och
just på grund av denna möjlighet till ökat bidrag trätt i underhandlingar med
nämnda ämbetsverk. I runt tal torde åtminstone siffran 350,000 kvm kunna
anses beteckna den kvantitet smågatsten, som inom en omedelbar framtid kommer
att kontrakteras för försäljning, d. v. s. motsvarande nära 40 % av den
bestämda totala leveransen.

Med hänsyn till den korta tid, som hittills stått till buds för försäljning, torde
resultatet kunna betraktas såsom överraskande gott. De statsekonomiska betänkligheterna
mot de statliga steninköpen synas mot bakgrunden av dessa försäljningsuppgifter
vara åtskilligt svagare än som förmodats. Självklart är
dock, att staten av finansiella skäl icke kan år från år göra stora och dyrbara
stenleveranser, örn därmed följer den risken, att staten måste ligga inne med
stora stenlager utan möjlighet att bli av med dem. Kan det å andra sidan ordnas
så, att staten i realiteten förskotterar penningmedlen utan att ikläda sig

Motioner i Första kammaren, Nr 109,

några avsevärda ekonomiska risker, synes staten icke böra underlåta att ge ett
betydande utrymme åt de sociala synpunkter, som närmast tala för en förnyad
stenbeställning. Med detta resonemang bör ett nytt riksdagsbeslut örn inköp av
sten kompletteras med ett riksdagsbeslut örn kraftiga statliga åtgärder för att
framkalla en större förbrukning inom landet av svensk sten, varigenom stenindustrin
skall kunna på hemmamarknaden vinna ersättning för den förlorade
stenexporten och återigen bereda arbete och utkomstmöjligheter åt den talrika
stenhuggarbefolkningen. Ett förslag i denna riktning har tidigare framlagts
i denna motion.

Arbetslöshetskommissionen och den statliga understödsverksamheten.

Alla de förslag, som vi i det föregående sökt motivera, ha haft till syfte att
i den öppna marknaden mobilisera tillgängliga arbetsreserver, så att de arbetslösa
skola kunna genom eget och nyttigt arbete under drägliga arbetsvillkor försörja
sig själva och sina familjer, men vi äro medvetna örn att icke ens ett bifall
till dessa förslag skulle skapa försörjningsmöjligheter åt alla de arbetslösa,
som äro i behov därav. Trots dessa nya arbetstillfällen finnes alltjämt ett
vidsträckt arbetslöshetsområde, där staten och kommunen genom understöd
måste svara för försörjningen av sådana arbetslösa, som icke med eget initiativ
eller med statens och kommunens hjälp kunna beredas nödigt arbete.

Så äro vi framme vid den av arbetslöshetskommissionen bedrivna verksamheten
med nödhjälpsarbeten och understöd. Från den socialdemokratiska riksdagsgruppens
sida har upprepade gånger och med styrka tillkännagivits den
övertygelsen, att alla arbeten till arbetslöshetens bekämpande borde förläggas
till den öppna marknaden, och att arbetslöshetskommissionens verksamhet borde
avvecklas, så snabbt detta med hänsyn till pågående arbetsföretag och andra
praktiska omständigheter vore utförbart. Ett utförligt motiverat yrkande i
denna riktning ställdes i den socialdemokratiska gruppmotionen vid 1930 års
riksdag. Denna uppfattning vidhålla vi alltjämt.

Men en eventuell avveckling av arbetslöshetskommissionens verksamhet och
ett överförande av dess uppgifter till andra organ kan icke genomföras så
bryskt, att dess konsekvenser bli till nackdel för de arbetslösa. Under alla omständigheter
är en övergångsperiod nödvändig, under vilken arbetsföretagen
kunna hinna avslutas och organisationen läggas örn. Med den stora ansvällning
av arbetslöshetskommissionens verksamhet och den mängd nya arbetsföretag,
som den ekonomiska krisen och dess massarbetslöshet framtvingat, tar denna
procedur en längre tid, blir mera omfattande och kräver större penningmedel
än fallet skulle ha varit, örn den genomförts i en mera normal arbetslöshetssituation.
För detta ändamål måste nödiga anslag ställas till förfogande. Och
för den hjälpverksamhet med kontanta understöd, som kommissionen tidigare
bedrivit i en ganska blygsam och mot behovet alls icke svarande omfattning,
måste väsentligen större anslag disponeras än hittills.

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Det är ett oavvisligt önskemål, att arbetslöshetskommissionens verksamhet,
så länge den fortgår, i nu rådande arbetslöshetskris bedrives efter mera vidhjärtade
regler än förut skett. Även nu liksom så mången gång tillförne och senast
vid behandling av Kungl. Maj :ts arbetslöshetsproposition 1931, finna vi det synnerligen
påkallat, att lönerna vid nödhjälpsarbete avpassas för att lämna skälig
försörjning, att den kontanta understödsverksamheten bedrives i större utsträckning,
att hjälpen icke begränsas till vissa yrken eller fack, och att en
av konflikt drabbad arbetsplats icke räknas till den öppna marknadens arbetstillfällen.
Till några av huvudpunkterna i dessa önskemål återkomma vi utförligare
här nedan.

Arbetslöshetskommissionens årliga rapporter visa, att under alla år fram till
1931 kommunerna praktiskt taget ensamma fått sköta hjälpverksamheten i det
kontanta understödets form. Blott i enstaka undantagsfall och endast under
årets två första kvartal har kontantunderstöd med statsmedel beviljats. Men
under år 1931 har de arbetslösas och kommunernas nödläge tvingat arbetslöshetskommissionen
att lämna statligt kontantunderstöd i relativt stor utsträckning
åt ungefär 1/3—1/* av alla dem som erhållit hjälp genom statliga reservarbeten,
statskommunala reservarbeten eller understöd med statsbidrag. Under
1931 års samtliga kvartal med undantag för det första har antalet med
statsbidrag understödda varit större än antalet utan statsbidrag understödda.
Vid årsskiftet lämnade arbetslöshetskommissionen understöd åt närmare 14,000
personer, och detta icke endast familjeförsörjare utan också ungkarlar. Behövande
kommuner beviljas statsbidrag till kontantunderstöd med 75, 80, 90, ja,
ända upp till 95 %. Och i sin beräkning av tilläggsanslaget av 17 miljoner kronor
för år 1931—1932 uppskattar kommissionen sina totala utgifter för kontantunderstöd
under budgetåret till 4.5 miljoner kronor.

Häri kan man se en återverkan av det faktum, att en mängd kommuner blivit
urståndsätta att tillhandahålla lämpliga arbeten åt sina arbetslösa eller
också ekonomiskt urståndsätta att på egen bekostnad lämna dem nödigt kontantunderstöd
eller bådadera. Kommunerna ha i det längsta sökt hjälpa med
arbete i stället för med reda pengar. Nu äro resurserna härtill mångenstädes
uttömda. Och kommunerna bli alltmera så fattiga, så tyngda av skulder och
skatter, att de icke heller orka med kontantunderstöd i förhållande till de arbetslösas
behov. Trots alla statliga och kommunala ansträngningar att mobilisera
arbetstillfällen tvingar sig därför denna hjälpform med nödvändighet
fram alltmera.

Under det kommande året blir ett ännu större antal kommuner ur stånd att
effektivt bispringa sina arbetslösa. Tidigare i denna framställning ha vi lämnat
ett grundligt statistiskt material om den starkt ökade uttaxering en mängd
kommuner nödgats besluta för 1932. Det är uteslutet, att kommuner med en
samlad kommunal skattebelastning av 20—30 kronor per bevillningskrona utan
en mycket kraftig hjälp från staten skola kunna lämna sina arbetslösa ens ett
minimum av önskvärd omvårdnad. Då de av arbetslösheten hårdast drabbade

Motioner i Forsta kammaren, Nr 109.

kommunerna i sin beskattning nått fram till eller över den ekonomiska bristningsgränsen,
kan staten icke undandraga sig att väsentligen mera än förut
skett gå in för kontantunderstöd, dels genom att låta det statliga bidraget komma
ett större antal arbetslösa till godo, dels genom att höja statens procentuella
andel i det sammanlagda statliga och kommunala understödsbeloppet. I förhållande
till många kommuner kan en statens understödspolitik av detta slag
anses som en, låt vara obetydlig, kommunal skatteutjämning, framtvingad av
den olidliga och ohållbara ojämnheten i den kommunala skattebelastningen de
olika kommunerna emellan.

För de stora städerna, sådana som Stockholm, Göteborg, Malmö o. s. v. liksom
för en rad andra stads- och industrikommuner, vilka kanske i många fall
icke kunna klaga över alltför stark skattebelastning, skärpes år från år deras
svårigheter att inom kommunens eget område finna lämpliga arbeten åt de arbetslösa.
När arbeten icke kunna uppdrivas, stå kommunerna i valet mellan
att tvångsvis sända bort de arbetslösa till arbetsförläggningar i en främmande
och ovan miljö och att bevilja understöd. Inom de stora städernas och industrikommunernas
ledande industrier förvärras arbetslösheten alltmera, och därav
följer med nödvändighet, att kontantunderstöden måste starkt ökas.

En annan viktig och i arbetslöshetskommissionens verksamhet relativt ny
omständighet, som framtvingar ett kraftigt vidgande av kommissionens understödsåtgärder,
är den starka stegringen av antalet anmälda arbetslösa inom
skogshushållningen. Arbetslösheten på detta yrkesområde har i verkligheten
varit permanent och omfattande under en följd av år, ehuru den icke uppenbarat
sig i arbetslöshetskommissionens rapporter, därför att skogs- och flottningsarbetarna
av staten utestängts från kommissionens hjälpverksamhet och av den
anledningen icke ansett det lönt att officiellt anmäla sig som hjälpsökande. Under
åren före 1931 har antalet hjälpsökande från skogshushållningen varit ytterst
ringa, endast 1—2 procent av samtliga hjälpsökande. I februari 1931 var
det emellertid enligt kommissionens rapporter uppe i 4 procent, i juli i 10 procent
och i oktober i 14.2 procent. I fråga örn antalet hjälpsökande från skogshushållningen
liksom i fråga örn kontantunderstödet betecknar året 1931 en
vändpunkt i arbetslöshetskommissionens verksamhet.

Med all sannolikhet nödgas arbetslöshetskommissionen framgent inregistrera
ännu högre procentsatser för de hjälpsökande, som höra hemma i skogshushållningen.
Inga tecken tyda på att arbetslösheten i skogarna blir mindre under
det år, som kommer. Alla tecken tyda på motsatsen. I skogsbygderna finnas
en myckenhet blottställda, sedan åratal i undernäring och andra umbäranden
levande människor, som tidigare icke uppvaktat staten med sina bekymmer
och sin understödsbegäran. I fortsättningen komma hjälpansökningarna så
mycket talrikare, när skogskommunernas myndigheter äntligen finna, att statens
understöd är tillgängligt för dem och deras arbetslösa likaväl som för
stads- och industrikommunerna och deras arbetslösa.

Arbetslösheten i skogsbygderna har sprängt den barriär, som statsmakter -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

na i sin snäva arbetslöslietspolitik förut rest mot skogskommunerna genom
bestämmelsen, att skogs- och flottningsarbetare icke vore berättigade till
hjälp. Och det dispensförfarande, i vilket arbetslöshetskommissionen hade en
säkerhetsventil för särskilt ömmande fall, existerar i verkligheten icke längre.
Enligt hos kommissionen inhämtade uppgifter hava skogs- och flottningsarbetarna
under hela föregående år utan omgång beviljats dispens i den mån
hjälp i en eller annan form kunnat lämnas och i slutet av förra året har kommissionen
genom cirkulär till samtliga lokala hjälporgan meddelat, att angivna
yrkesgrupp helt likställts med övriga hjälpbehövande. Statsmakternas
gamla trångsynta utestängningspolitik mot vissa yrkesgrupper av arbetslösa
är definitivt sönderbruten i fråga örn skogs- och flottningsarbetarna, och
en återgång till vad som varit är icke möjlig. Detta faktiska förhållande
måste med nödvändighet sätta starka märken i arbetslöshetskommissionens
understödsverksamhet för kommande år.

Vi stanna ännu ett ögonblick vid det anmärkta dispensförfarandet. Det
vore på tiden att detta icke bara reellt utan också formellt rensades ut ur
de förordningar och arbetsregler, som gälla för arbetslöshetskommissionens
verksamhet. I kungörelsen örn »statsbidrag till arbetslöshetshjälp» stadgas,
att »arbetslös, som tillhör från statlig arbetslöshetshjälp avstängd yrkesgrupp»,
i intet fall må hänvisas till kommunalt arbetsföretag, för vilket statsbidrag
åtnjutes, d. v. s. statskommunalt företag. För statliga reservarbeten
gäller samma stadgande. Ännu i sina »Kåd och anvisningar», gällande från
den 1 juli 1931, meddelar arbetslöshetskommissionen pliktskyldigast dessa
utestängningsparagrafer och upplyser de kommunala myndigheterna örn vad
som menas med avstängda yrkesgrupper: »Vad angår uttrycket ''avstängda
37rkesgrupper’ påpekas, att dit äro att hänföra skogs-, flottnings-, lant-, byggnads-,
tegelbruks-, hamn- och stuveriarbetare. — Anses behov föreligga att
för angivna grupper begära platser vid statliga arbeten eller annan statlig
hjälp eller att i övrigt erhålla undantag från givna bestämmelser, bör dispensansökning
med åtföljande utredning örn motiven härtill ingivas till arbetslöshetskommissionen.
» Det finnes ingen mening i att ens till formen för
skogs- och flottningsarbetarnas vidkommande bibehålla en avstängningsparagraf
och en dispensklausul, som den ekonomiska krisen redan gjort helt illusorisk.
Dess tillvaro kan endast vålla onödiga missuppfattningar i kommunerna
eller också onödigt arbete.

Men det finnes icke heller någon rimlig anledning att bibehålla avstängningen
för de övriga yrkesgrupperna. Alla oförvållat arbetslösa böra ha
samma rätt till hjälp från staten. Tag t. ex. lantarbetarna. Arbetslöshetskommissionen
har i sina medelsberäkningar till Kungl. Maj :t anfört, att jordbruket
icke längre såsom vid världskrigets slut tjänstgör som en reservoar,
som suger till sig en del av industrins arbetskraft. Det förhåller sig tvärtom
så, att en betydande del av jordbrukets egna arbetare blivit arbetslösa,
dels på grund av det ekonomiska nödläget för jordbruksnäringen och dels på

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

grund av dess rationalisering. I sin sammanfattning av arbetsförmedlingarnas
novemberrapporter skriver socialstyrelsen: »Till belysande av läget på

jordbrukets arbetsmarknad må nämnas, att antalet arbetssökande män i år
var dubbelt så stort som i fjol vid samma tid, under det att de lediga platsernas
antal betydligt reducerats.» Från olika arbetsförmedlingsområden
rapporterades en kraftig nedgång i antalet lediga platser. Och antalet hos
arbetslöshetskommissionen anmälda hjälpsökande från jordbruket var redan
vid oktober månads utgång 2,036 eller 1,036 flera än föregående månad. Då
arbetslösheten alltmera griper omkring sig bland denna lågt avlönade och
i särskilt fattiga villkor levande arbetargrupp, och då den nödgas i allt högre
grad vädja till det allmänna örn understöd, kan det icke vara förnuftigt eller
rättfärdigt att mot densamma vidhålla någon avstängningsbestämmelse, vare
sig i princip eller praktik.

Tag vidare hamn- och stuveriarbetarna. Den internationella fraktfarten
har starkt reducerats, det svenska tonnaget är liksom det internationella till
stor del upplagt i hamnarna, och därmed har följt en betydande och långvarig
arbetslöshet bland hamn- och stuveriarbetarna. Ingen vet i denna
stund, när situationen kan ljusna för dem. Varför skulle icke dessa arbetslösa
liksom andra få statens bistånd att hålla sig uppe? Och varför skulle
icke byggnadsarbetare få tillgång till statshjälp, för den händelse att en byggnadskris
gör en stor del av dem arbetslösa icke bara för säsongen utan för
en längre tid? Arbetslöshetskommissionen har ju själv i sina rapporter meddelat,
att antalet arbetslösa inom byggnadsverksamheten på ett år stigit från
848 till 2,156, och att »tecken icke saknas, som tyda på, att stegrad arbetslöshet
inom denna näringsgren hör till de faktorer, med vilka man i fortsättningen
kan bliva nödsakad att räkna». Att utestänga dessa arbetare under
dylika förhållanden från statshjälp, därför att de tillhöra en viss yrkesgrupp,
vore en orättfärdig brutalitet.

Jordbrukshjälp.

Det svenska jordbrukets pr od u k tio n s riktning.

Utav landets åkerareal användes två niondelar för odling av sådana produkter,
som mera direkt konsumeras, nämligen brödspannmål, maltkorn, grynhavre,
matärter, sockerbetor och potatis m. m., medan icke mindre än sju
niondelar äro besådda med växtslag, som av jordbrukarna utnyttjas såsom
råvara för den animaliska produktionen — foderspannmål, vallväxter, rotfrukter
o. s. v. Omräknar man skörden i skördeenheter och därefter fördelar
den efter användning, framträder den animaliska produktionens övervägande
betydelse än mera, i det att av skörden användes till människoföda 12.6 procent,
till kreatursföda 82.6 procent, medan resten går till industrien för tekniskt

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

bruk och till export eller utgör förlust under den vidare användningen. Av
vegetabiliska produkter för direkt konsumtion produceras mindre än landets
behov. Däremot uppstår överskott av animaliska produkter, även örn
hänsyn tages till den import av kraftfoder, som äger rum. Nämnda överskott
giver upphov till en betydande export, medan särskilt av spannmål ett
stort importöverskott föreligger. Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna
för jordbruksdriften kunna komma att te sig högst olika i vad angår
dessa båda huvudgrenar, spannmålsodling för avsalu och animalisk produktion.

Utvecklingen å spannmålsodlingens område i de stora spannmålsexporterande
länderna synes gå i riktning mot en koncentrering av odlingen till allt
större, industrialiserade brukningsenheter, vilka på grund av ringa behov av
mänsklig arbetskraft och lågt jordvärde kunna framställa spannmålen till
synnerligen låga priser. Några förutsättningar att kunna deltaga i denna
utveckling torde knappast föreligga för det svenska jordbruket, enär åkerjorden
i större delen av landet är alltför söndersplittrad för att tillåta stordrift.
Dessutom torde en dylik omläggning av jordbruket icke kunna ske
utan sådana djupgående sociala omvandlingar, som ur samhällets synpunkt
äro att betrakta såsom vådliga.

Något av de verkningar, som framkallas av spannmålsodlingens industrialisering
ute i världen, skulle väl för det svenska jordbrukets del kunna motvägas
av goda resultat av växtförädlingen samt av ett ytterligare uppdrivande
av hektarskördama. Men dylika åtgärder innebära en ytterligare kapitalintensifiering
av spannmålsodlingen, som endast inom vissa gränser torde
komma att löna sig. Härtill bör läggas, att en ökning av konstgödningsgivorna
icke kan ske i obegränsad omfattning, vilket vissa erfarenheter från
Tyskland synes hava visat. En alltför stark användning av konstgödsel
lärer nämligen leda till förgiftning av jorden. Av vad nu sagts torde framgå,
att spannmålsodling för avsalu endast i en begränsad omfattning torde komma
att bära sig här i landet utan understöd från det allmännas sida. Däremot kan
naturligtvis staten genom skyddsåtgärder åstadkomma, att en dylik spannmålsodling
lönar sig — så länge nämligen produktionen därav icke överstiger
landets behov. Emellertid ligger det i sakens natur, att, örn genom särskilda
åtgärder från statens sida priserna å brödspannmål hållas relativt högt, detta
så småningom leder till överproduktion av just denna vara. Dylika skyddsåtgärder
utgöra följaktligen icke någon lösning av jordbrukets produktionsproblem
utan åstadkomma allenast ett tillfälligt undanskjutande och samtidigt
ett försvårande därav.

Jordbrukets animaliska produktion kan icke, även om man så skulle önska,
skyddas mot påverkan från världsmarknaden genom statliga åtgärder, enär
såsom ovan påvisats landet har exportöverskott av dessa produkter. Visserligen
har från något håll den meningen hävdats, att den animaliska produktionen
här i landet borde begränsas till vad som kunde konsumeras inom landet,

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

för att även dessa produkter skulle kunna genom statliga ingripanden tillförsäkras
ett pris, som vore lönande. Ett dylikt program torde även ur
jordbrukarnas synpunkt vara ogenomförbart. Utginge man nämligen ifrån,
att det vore önskvärt att för framtiden upprätthålla minst den grad av intensiv
drift, som för närvarande kännetecknar vårt jordbruk, framstår såsom självklart,
att en minskning av den animaliska produktionen i ovan antydd omfattning
skulle nödvändiggöra, att en del av den åkerareal, som nu användes
till produktion av foderväxter, måste användas för annat ändamål. Någon
annan utväg än att begagna den lediga arealen till spannmålsodling för avsalu
synes knappast övrig, vilket väl måste leda till överproduktion på brödsäd.
Så vitt man kan döma, synes nämligen vårt jordbruk för närvarande
producera minst så mycket jordbruksprodukter, som landet behöver, ehuru
med hänsyn till naturliga produktionsförutsättningar tyngdpunkten lagts på
den animaliska produktionen, som visar överskott, medan spannmålsodlingen
för avsalu icke täcker behovet. Det synes därför omöjligt att med bibehållande
av intensiteten så anpassa jordbruksproduktionen, att densamma i sin helhet
kan bliva föremål för en verksam skyddspolitik från statens sida. Med underskott
på brödspannmål följer överskott på animaliska produkter och
tvärtom.

En annan sak vore emellertid, örn inskränkningen av den animaliska produktionen
förenades med en inskränkning av växtodlingen därigenom att antingen
åkerjord igenlades eller en mera extensiv jordbruksdrift genomfördes.
En dylik produktionsinriktning skulle nog kunna tillämpas av det större jordbruket,
där den kunde leda till minskade omkostnader framför allt i fråga
örn arbetskraft. Men för det mindre jordbrukets del vore en dylik driftsomläggning
fullständigt otänkbar. Varje jordbrukare, för vilken den egna arbetskraften
är av väsentlig betydelse, måste till det yttersta utnyttja sitt
jordbruks produktionskapacitet för att över huvud taget kunna existera. En
produktionsminskning av den omfattning, att produktionen av alla jordbrukets
alster så mycket understege landets behov, att knappheten på de inhemska
varorna tillsammans med t. ex. ett högt tullskydd kunde verka prishöjande,
komme otvivelaktigt att innebära en så långt gående minskning i den mindre
jordbrukarens saluproduktion, att den ingalunda kunde uppvägas av de högre
priserna. Produktionsinskränkningens väg betyder därför undergrävandet av
vårt egentliga bondejordbruk och alltså ett hot mot själva kärnan i vår jordbruksbefolkning.
Den vägen torde därför icke böra beträdas, förrän alla andra
möjligheter prövats.

Man torde sålunda hava anledning att antaga, att det svenska jordbruket
även i den tid som stundar, sedan ånyo ordnade produktionsförhållanden inträtt
i världen, kommer att lägga tyngdpunkten på en animalisk produktion,
för vilken priset i det väsentliga bestämmes av tillgång och efterfrågan på
världsmarknaden. Att avsättningen av överskottet av denna produktion kan
komma att möta svårigheter och att möjligheterna att därför erhålla tillfreds -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

ställande priser kunna vara nog så begränsade ligger i öppen dag. Den tilltagande
benägenheten från olika länders sida att förhindra världshandelns normala
gång måste tagas med i räkningen. Men nog förefaller det sannolikt, att
örn avsättningen av jordbrukets produkter tillfredsställande organiseras från
jordbrukarnas sida, så att marknader kunna vinnas, där tillfälle erbjudes, och
marknader bibehållas, där de en gång vunnits, och om därjämte den svenska
staten med kraft ställer sig bakom det svenska jordbrukets rätt att få tävla på
de olika marknaderna örn avsättningen, det även skall vara möjligt att erhålla
köpare. Men detta gäller icke blott utlandets marknader. Mycket tyder på,
att ett målmedvetet arbete skulle kunna skaffa vårt jordbruk ännu större avsättning
av vissa produkter å den inhemska marknaden.

Örn man sålunda skulle kunna räkna med vissa möjligheter att även för
framtiden vinna avsättning för det svenska jordbrukets produkter, måste det
betraktas såsom mera tveksamt, huruvida med förhandenvarande produktionsförutsättningar
tillfredsställande priser skola kunna ernås. Så vitt man kan
bedöma, torde konkurrensen på världsmarknaden bliva nog så skarp. Å ena
sidan kommer den från länder med billiga fodermedel, såsom Kanada med
billig spannmål i och för svinuppfödningen och Nya Zeeland med ett milt och
fuktigt klimat och på grund därav rikligt bete och lång betesgång för mjölkkorna.
Å andra sidan blir trycket starkt från de baltiska länderna och Polen
på grund av bondebefolkningens låga levnadsstandard i dessa länder. För att
i denna situation det svenska jordbruket skall kunna hävda sig och upprätthålla
en för våra förhållanden rimlig levnadsstandard åt sina utövare, torde
därför ett av dess huvudproblem just nu vara åstadkommandet av sänkta produktionskostnader.
Härpå måste rent av tyngdpunkten läggas, enär såsom
nämnt möjligheterna att påverka priserna icke äro stora. Dessa saknas dock
icke alldeles. En bättre organisation utav avsättningen har, såsom förhållandena
i Danmark bära vittne örn, visat sig kunna medföra bättre priser. Danmarks
överlägsenhet på detta område lärer, enligt uppgift, hava tillfört det
danska jordbruket c:a 800 miljoner kronor i överpris under de trettio första
åren av detta århundrade. Men även örn åtskilligt är att göra i detta avseende
vad utlandsmarknaderna beträffar, torde dock ännu mera kunna vinnas på hemmamarknaden.
Här synas stora förutsättningar finnas för att genom en bättre
organisation från jordbrukarnas sida av avsättningen förminska distributionskostnaderna
och därigenom öka produktpriserna.

De åtgärder, som sålunda synas nödvändiga för en anpassning av jordbruket
efter det nuvarande läget, äro: bättre organisation av produkternas avsättning
såväl på hemma- som utlandsmarknaderna samt sänkta produktionskostnader.

Bättre avsättningsförhållanden i fråga örn jordbruksprodukter.

Vad först beträffar avsättningen av spannmål till människoföda torde en av
de viktigaste faktorerna, som får tagas i betraktande, vara kvalitetsfrågan. Av
vete lärer den inhemska skörden numera täcka mellan 60 ä 70 procent av lanBihang
till riksdagens protokoll 1932. 3 sami. 31 höft. (Nr 109—125.) 5

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

dets behov. Men att vinna avsättning för den inhemska skörden av detta sädesslag
är under normala förhållanden förenat med avsevärda svårigheter, vilket
endels beror därav, att de vetesorter, som under senare tid använts här i landet,
äro mjuka och glutenfattiga. Svårigheterna skulle sålunda i viss mån motverkas,
örn man kunde få fram odlingsvärda sorter av bättre kvalitet. Ett likartat
problem möter beträffande råg. Här gäller det icke så mycket kvaliteten,
som är på allt sätt utmärkt, utan i stället avkastningen jämte andra egenskaper
såsom vinterhärdighet m. m. Då rågen tillhör de korsbefruktande växterna,
är dess fruktsättning osäker, varjämte de använda sorterna icke på långt när
komma upp till den avkastning, som t. ex. vete ger. Därför vinner vetet också
terräng bär i landet på rågens bekostnad, så att numera rågodlingen knappast
täcker 80 procent av behovet. Mera avkastande och säkrare rågsorter skulle
säkerligen bereda rågodlingen bättre förutsättningar. De åtgärder, som här
antytts, tillkommer det växtförädlingsverksamheten att vidtaga. Den torde
också vara klart inställd på dessa problem, varför några särskilda åtgärder
knappast torde vara påkallade härvidlag. Men spannmålsavsättningen bjuder
även på andra kvalitetsproblem. För kvarnarna såsom storindustriella företag,
med långt driven rationalisering av metoderna är det av stor betydelse, att
spannmålen levereras i stora partier och i partier, som med hänsyn till kvalitet
i olika avseenden äro så likartade som möjligt. Att mottaga spannmålen i annat
skick leder till ökade produktionskostnader. Örn svenskt vårvete t. ex. skall
kunna ersätta glutenrika utländska sorter, är det nödvändigt, att detta vete
tillföres kvarnarna i något så när stora partier på en gång. Örn de svenska havregrynskvarnarna
skola kunna med fördel använda svensk råvara, måste havren
erbjudas dem i större partier av någorlunda likartade sorter och med samma
torrhetsgrad o. s. v. I dessa avseenden syndas åtskilligt här i landet. En ordnad
och väl utrustad spannmålshandel saknas i det stora hela hos oss. Spannmålsuppköparna
hava denna verksamhet som en biuppgift. Kvarnarna äro
normalt sett föga intresserade, då de kunna erhålla spannmålen precis som de
önska från andra länder. Här som på andra områden torde det vara nödvändigt
för jordbrukarna själva att ordna med avsättningen. Endast därigenom
kunna de vara säkra på att få sina intressen tillgodosedda. Att jordbrukarna
i stor utsträckning borde övertaga förmedlingen av spannmålen till kvarnarna,
är nödvändigt även ur den synpunkten, att en utjämning av utbuden mellan
årets olika delar behöver ske för att motverka alltför låga priser under vissa
perioder. Det bör kunna förhindras, att kvarnarna skola vara nödsakade att
under höstmånaderna sätta exceptionellt låga priser för att värja sig mot massutbuden
av spannmål.

En bättre ordnad avsättning av mjölk och produkter därav torde också vara
ofrånkomlig. I fråga örn den mjölk, som säljes för direkt konsumtion, synas
betydliga förbättringar i produktpriset kunna vinnas genom en fprbilligad
distribution. Av ost tillverkas mindre än landets behov, men gällande tullsats
lärer i alla fall icke kunna utnyttjas, vilket just visar marknadens oordnade

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

läge. Troligt är, att produktionen skulle kunna ökas till att även medgiva
export med i alla fall bättre priser för ostmejerierna, örn distributionen ordnades
mera rationellt. Beträffande smör torde vid sidan av den påtalade bristen
på jämnhet i kvaliteten de största olägenheterna föreligga i fråga örn avsättningen
på exportmarknaderna. Sedan länge har uppmärksamheten varit fäst
därpå, att svenskt smör betalas sämre än danskt, beroende framför allt på den
bristande stadga, som denna export uppvisar, varigenom det blir omöjligt att
bibehålla fasta kunder i erforderlig utsträckning.

Produktionen av kött och fläsk i Sverige belöper sig till ungefär 250 miljoner
kg. Härav förbrukas ungefär 225 miljoner kg. inom landet. Frånräknas
vad som förbrukas av den jordbrukande befolkningen direkt, torde i alla fall
handeln med kött och fläsk inom landet röra sig örn bortemot 150 miljoner kg.
Denna jordbrukets avsättning på hemmamarknaden är sålunda av synnerlig betydelse.
Men man torde också kunna säga, att inom intet annat område härska
sådana missförhållanden. Själva uppköpen av djuren ske i stor utsträckning
genom kringfarande uppköpare, hopsamlingen av djuren sker i liten skala av
varje dylik uppköpare med påföljd att omkostnaderna bliva synnerligen stora.
Innan köttet sedan i städerna kommer allmänheten till handa, går det genom
flera mellanhänder. Men därför åsättes också köttet ett helt annat värde vid
utförsäljningen, än vad det har i jordbrukarens hand. På landsbygden är
handeln lika planlöst ordnad. Försäljningen sker där av ambulerande försäljare
med relativt ringa omsättning. De delar av djuren, som icke kunna säljas
direkt till konsumenterna, bliva icke tillvaratagna, vilket naturligtvis tvingar
fram ökade utförsäljningspriser. Man kan knappast tänka sig någon större
kontrast än den, som förefinnes mellan exportslakteriernas utnyttjande av de
slaktade djuren och hemmaslaktarnas. I det förra fallet tillvaratages allt ända
till borst och klövar. I det senare förstöres t. o. m. själva köttet på grund av
illa ordnad avsättning. Också finnes väl knappast någon vara, där skillnaden
år större mellan de priser producenterna erhålla och de som konsumenterna få
betala. Här vore säkerligen ett område, inom vilket en jordbrukarnas egen
organisation skulle kunna vinna framgångar.

Givet är ju, att avsättningsproblem föreligga för det svenska jordbruket
även beträffande andra varor än de här nämnda, men dessa torde vara de viktigaste,
varför vi avstå från att i detta sammanhang beröra något mera.

Minskade produktionskostnader vid jordbruket.

I vår tid, då prissättningen i detaljhandeln i stor utsträckning sker genom
avtal handlandena emellan eller genom överenskommelser mellan fabrikanter
och handlande o. s. v. går det icke att lita därpå, att konkurrensen skall leda
till för förbrukarna gynnsamma priser. Konsumenter av vad slag det vara
månde måste i stor utsträckning själva tillgripa organisationen för att hålla
priserna på en rimlig nivå. Vad nu sagts gäller icke minst de förnödenheter,
som jordbrukarna i sin egenskap av företagare måste köpa. Ett viktigt led i

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

jordbrukarnas strävan att nedbringa produktionskostnaderna utgör därför lantmannakooperationen,
som måste bliva föremål för livlig anslutning från jordbrukarnas
sida och utrustas med nödiga maktmedel i form av kapital.

Vad nu sagts örn en jordbrukarnas egen inköpsorganisation bär icke minst
sin betydelse, då det gäller att framställa animaliska produkter med lägsta
möjliga omkostnader, enär för såväl mjölkproduktionen som för svinskötseln
det svenska jordbruket är nödsakat att inköpa betydande mängder kraftfoder
och foderspannmål, men i fråga örn dessa varor är det icke blott nödvändigt att
nedbringa distributionskostnaderna. Även fördyring på annat sätt måste undvikas.
Därför böra tullar och andra importhinder i fråga örn dessa varor bestämt
avböjas i jordbrukets eget intresse.

Det räcker emellertid ingalunda med att det foder, som behöver inköpas, erhålles
till lägsta möjliga priser. Det blir ändå dyrt i användningen med nu
gällande prisläge i fråga örn jordbrukets produkter. Därför måste användningen
av inköpt foder inskränkas i möjligaste mån genom att detsamma ersättes
med billigare hemmaproducerat foder. Detta gäller framför allt vid mjölkproduktionen.
Genom den moderna beteskulturen har konstaterats, att bete å väl
skötta betesmarker är det i förhållande till fodervärdet billigaste fodret. De
färska betesväxterna äro det idealiska fodret för nötkreaturen, varjämte kostnaderna
för produktionen därav äro lägre än för snart sagt alla andra fodermedel.
Ett viktigt led i strävandena för nedbringande av foderkostnaderna utgöres
därför av ett ännu mera utbrett bruk av kulturbete. Men härmed är icke
frågan örn billigare vinterfoder löst. Lösningen härav synes dock även hava
funnits. Sedan länge har man insett, att ett förbilligande av vinterutfodringen
skulle kunna vinnas, örn det lyckades att utan för stora förluster i näringsvärde
konservera de färska vallväxtérna liksom andra gröna växtdelar. Detta synes
hava lyckats för den finske kemisten dr. A. I. Virtanen genom utarbetandet
av den metod, som efter honom kallas för A.I.V.-metoden. Med det ensilage,
som med denna metod framställes, kan man i stor utsträckning ersätta foderrotfrukterna.
Enär ensilagets framställningskostnader äro avsevärt lägre än
rotfrukternas torde åtskillig besparing kunna vinnas på denna väg. Men därtill
kommer att detta ensilage innehåller betydande mängder smältbar äggvita,
varför det även i betydande utsträckning torde kunna ersätta det kraftfoder,
som nu inköpes. Ett belysande exempel härpå visa några av den finska smörexportföreningen
Vålm utförda försök. Tio kor utfodrades med A.I.V.-foder
plus kraftfoder och tio kor med hö och turnips plus kraftfoder under tre till
fyra månader. Den förra gruppen förtärde under försökstiden 985 kg havremjöl
och 870 kg oljekakor samt lämnade 12,300 kg mjölk, medan den andra
gruppen förtärde 1,920 kg havremjöl och 2,000 kg oljekakor samt lämnade
11,500 kg mjölk. När därtill nämnes att enligt försök likaledes i Finland kostnaderna
för framställningen av A.I.V-fodret beräknas till 13 penni per foderenhet
men hö till 17, får man intrycket ytterligare förstärkt, att man med denna.
metod skall kunna nedbringa kostnaderna för vinterutfodringen av nötkrea -

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

turén avsevärt. Rättigheten att exploatera denna metod här i landet har under
förliden höst förvärvats av Svenska lantmännens riksförbund. Det synes
vara av stor vikt, att arbetet med utbredande av denna metods användning här
i landet kommer att ske med största kraft.

Men det är icke endast på frambringandet av billigt foder det kommer an, då
det gäller att förbilliga den animaliska produktionen. En minst lika viktig sak
är, att utfodringen sker på ett ekonomiskt sätt. Detta kan åstadkommas genom
att dels en rationell utfodringsteknik kommer till användning och att dels
djurmaterialet är av fullgod beskaffenhet. I båda dessa avseenden syndas det
svårt i det svenska jordbruket. Våra andelsslakterier beklaga sig ständigt över
att svinen levereras i ett skick, som försvårar fläskets ändamålsenligaste av-,
sättning, i det att de äro för tunga och med felaktig ansättning av späcket.

Beträffande mjölkkorna har det konstaterats, att medan mjölkmängden per
ko och år i allmänhet här i landet uppgår till allenast c:a 2,000 kg, är samma
mjölkmängd för kor, som kontrollerats genom kontrollföreningarna, c:a 3,200.
Skillnaden beror givetvis till största delen därpå, att de jordbrukare, vilkas kor
kontrolleras, härigenom erhålla handledning såväl i fråga örn den lämpligaste
utfodringen som också med avseende på de olika djurens beskaffenhet. Då man
betänker att endast omkring 275,000 kor kontrolleras genom kontrollföreningarna,
under att hela antalet kor i landet uppgår till bortemot två miljoner, inses
lätt huru mycket å detta område står att vinna. Lågmjölkande kor leda
nämligen till att en oproportionerlig mängd av fodret måste användas såsom
rent underhållsfoder, medan allenast en mindre del blir över till produktionsfoder.
Genom en bättre utfodringsteknik och ett bättre djururval skulle samma
för att icke säga större mjölkmängd kunna erhållas med ett betydligt lägre
koantal, vilket, med hänsyn till att mindre underhållsfoder bleve erforderligt,
skulle betyda att en allt större mängd av foderbehovet kunde fyllas av billigt
hemproducerat foder och en allt mindre del behöva köpas. Här synes följaktligen
föreligga ett område, på vilket en i hög grad förbilligad animalisk produktion
skulle stå att vinna.

Ett förhållande, som i hög grad försvårar jordbrukets läge, ligger i de höga
byggnadskostnaderna. Efter hand som gällande priser på byggnadsmaterial
och gällande arbetslöner på området göra sig märkbara för jordbruket, kan
konstateras, att nybyggnader leda till en sådan kapitalinvestering, som omöjligen
kan förräntas. Det lärer sålunda hava hänt under senare år, att byggnaderna
för ett jordbruksegnahem med en areal av c:a 10 hektar åker dragit en
kostnad av mer än tiotusen kronor, d. v. s. nästan lika mycket, som ett bebyggt
hemman av motsvarande storlek kostade, redan innan den nuvarande krisen
ingick i sitt svåraste skede. Frågan om ett nedbringande av jordbrukets byggnadskostnader
är därför av allra största betydelse.

Från många håll framföras ofta klagomål rörande jordbrukets tryckande
skuldsättning. Att i enskilda fall de på skulden belöpande räntorna verka outhärdliga,
torde vara höjt över allt tvivel. Men huruvida skuldsättningen för

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

jordbruket i dess helhet är av en sådan omfattning, att mera omfattande åtgärder
för en bestående lindring därutinnan äro påkallade, är en fråga, som icke
låter sig besvara med tillhjälp av tillgängligt material. Jordbruksutredningen
sökte i sitt under år 1930 avgivna betänkande rörande jordbrukets kreditförhållanden
göra sannolikt, att jordbruksfastighet här i landet var intecknad till
halva taxeringsvärdet. Men det material, varpå detta antagande byggde, var
ganska, bristfälligt. Dessutom är fullkomligt outrett, huru stor skuld, som åvilar
jordbruket utöver inteckningsskulden, hur skulden är fördelad inom olika
grupper av jordbrukare och på olika landsändar o. s. v. Med fasthållande av
den tanken, att det nu gäller att inrätta det svenska jordbruket för det läge,
som det sannolikt kommer att befinna sig i under en tid framåt, torde det vara
ofrånkomligt, att en djupgående utredning nu kommer till stånd rörande jordbrukets
skuldsättning och de åtgärder, vartill en dylik utredning kan giva anledning.

I vilka avseenden böra åtgärder nu vidtagas av riksdagen?

I de avseenden, beträffande vilka ovan anförts behov av åtgärder, hava dylika
i viss mån redan vidtagits. Genom inrättandet av spannmålslagerhusfonden
och spannmålskreditfonden hava statsmakterna redan ingripit för att stödja
en jordbrukarnas egen lagrings- och förmedlingsverksamhet i fråga om spannmål.
I samband med senaste statliga hjälpaktion beträffande Jordbrukarbanken
vidtogos också fran statens sida åtgärder för rationalisering av jordbrukskooperationen.
Under senare ar har vidare staten beviljat stora penninganslag
för förbättrande av mejerihanteringen samt produktionen av fläsk och ägg i
organisatoriskt och merkantilt hänseende. Med tillhjälp av dessa anslag pågar
ett omfattande arbete särskilt för skapandet av bättre organisationer för
avsättningen av mjölk och mejeriprodukter. I nu nämnda avseenden synes erfarenhet
av de vidtagna åtgärderna böra inväntas, innan ytterligare initiativ
tages från statens sida. Samma torde även rent principiellt gälla de åtgärder
till beteskulturens befrämjande genom bidrag och lån och medelst ekonomiskt
stöd åt betes- och vallföreningen, som redan vidtagas, även örn vissa utökningar
av anslag o. d. i dessa avseenden kunna anses nödiga. I fråga örn avsättningen
framför allt på hemmamarknaden av kött och fläsk har i grund och botten
ännu ingenting gjorts. Men enligt förljudande lärer jordbruksutredningen hava
igångsatt vissa utredningar å detta område, varför det torde få anses lämpligast
att invänta denna utredning, vilken givetvis bedrives med all skyndsamhet,
förrän statsmakternas vidare ingripande torde kunna ifrågasättas.

Av vad nu sagts, framgår att det endast är i följande avseenden, som just
nu åtgärder från riksdagens sida äro trängande, nämligen i vad avser 1) befrämjande
av spridningen bland jordbrukarna av den nya metoden för konservering
av grönfoder, 2) åstadkommande av bättre utfodringsmetoder och djururval
i vår animaliska produktion, 3) nedbringande av jordbrukets byggnads -

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

kostnader samt 4) jordbrukets skuldsättning och åtgärder med anledning därav.
Vad som bör göras i nu nämnda avseenden skola vi nu närmare utveckla.

Befrämjande av spridning bland jordbrukarna av A.I.\ .-metoden för konservering
av grönfoder.

Vid konservering av grönfoder genom ensilering avstänges grönfodermassan
på ett eller annat sätt från lufttillförseln. Enligt hittills använda metoder
hava de i fodret befintliga mjölksyrebakterierna fått fortsätta sin verksamhet,
vilket medför att därigenom åstadkommes en spjälkning av äggveteämnena och
därmed deras förstöring i viss utsträckning. Denna process har avsevärt förminskat
ensilagets fodervärde samt därigenom gjort ensileringen mindre ekonomisk.
Många försök hava utförts i syfte att utfinna metoder för förminskning
av nämnda förlust. A.I.V.-metoden torde emellertid innebära, att problemet
vunnit en på samma gång genialisk och billig lösning. Genom försök har utrönts,
att då genom mjölksyrebakteriernas verksamhet fodret fått en sådan sur
reaktion, som motsvaras av ett pHvärde under 4, kunna nämnda bakterier icke
längre fortsätta sin verksamhet. A.I.V.-metoden går ut pa att omedelbart vid
ensilagets nedläggande tillsätta en syrehaltig vätska i sådana mängder att den
sura reaktion, som erfordras för att bringa mjölksyrebakterierna att upphöra
med sin verksamhet, redan från början ernås. Härigenom förhindras så gott
som all näringsförlust. För att motverka den till äventyrs menliga inverkan
på djurens matsmältning, som skulle kunna uppsta, erhålla djuren i sitt foder
en mindre mängd krita och soda för att upphäva den sura reaktionen. Den
syreblandning, som erfordras för ensilering enligt förevarande metod, kommer
att här i landet tillhandahållas genom Svenska lantmännens riksförbund.

För att kunna genomföra ensileringen erfordras vissa fasta anläggningar.
På grund av syretillsatsen bör silot vara av trä. Enligt gjorda försök synes
den lämpligaste och på samma gång enklaste anordningen bestå av en i jorden
grävd cirkelformig grop, som invändigt försetts med brädbeklädnad. Till
denna grop måste komma en överbyggnad av samma höjd som gropens djup.
En dylik överbyggnad göres av trä och har närmast formen av ett bottenlöst
laggkärl. Överbyggnaden kan användas till fem ä sex gropar och bör därför
göras i flera, hopsättbara delar. Vid ensileringen nedlägges det färsta gräset,
grönfodret, fodermärgkalen eller vad material, som användes för ensileringen,
varvtals i gropen och tilltrampas, över det nedlagda fodret strilas
efterhand ensileringsvätskan, vilken måste hava något olika sammansättning
efter det använda materialets art. Sedan gropen ifyllts till markytan, påsättes
överbyggnaden, varefter den fylles pa samma sätt. över den nedlagda
massan lägges något isolerande ämne, sågspån, halm eller dylikt, varefter
ett jordlager användes som täckning och som tyngd. Efter någon tid
har massan pressats samman så att den endast fyller undersilot, varefter
överbyggnaden kan avtagas för att användas till en annan grop.

När det gäller att få denna metod använd torde det första, som behöver

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

vidtagas, vara att sprida kännedom örn densamma och dess betydelse bland
jordbrukarna. Detta har redan i stor utsträckning skett genom fackpressen.
Givet är ju också att hushållningssällskapens konsulenter under sin verksamhet
göra sitt bästa för att sprida kunskap därom. Av allra största betydelse
i detta avseende är emellertid, att metoden skall merkantilt utnyttjas av
Svenska lantmännens riksförbund, vilket torde innebära att från detta håll
en kraftig reklam kommer att igångsättas. Vad som emellertid verkar kraftigast
för genombrottet av en ny metod, är exemplet. I samma mån, som jordbrukarna
fa se, huru metoden verkar i det praktiska livet, torde deras intresse
för att själva använda densamma ökas. Det är därför synnerligen viktigt
att sa snart som möjligt få ett antal av de mest intresserade jordbrukarna
på varje ort att använda A. I. V.-metoden för att därigenom handgripligen
få upplyst jordbrukarna i allmänhet örn dess värde.

Vid igångsättande av ensilering enligt A. I. V.-metoden lärer det vara synnerligen
viktigt att ett riktigt tillvägagångssätt kommer till användning.
Begås mera betydande fel, kan det inträffa, att det väntade resultatet icke
ernås. Misslyckanden äro givetvis ägnade att i allmänhetens ögon nedsätta
metodens värde och förhindra dess spridning. Därför bör tillämpningen av
metoden i början ske under medverkan av på området sakkunniga. Nu ligger
det naturligtvis i exploatörens intresse att så ordna, att misslyckanden icke
ifrågakomma, enär metodens framtidsmöjligheter i så hög grad äro avhängiga
därav. Enligt uppgift lärer också Svenska lantmännens riksförbund komma
att anordna kurser för utbildande av instruktörer för ensileringen. Troligen
kommer även nämnda förbund att se till att den, som ämnar använda A. I. V.-metoden, får instruktör till sitt förfogande vid starten. Det är därför sannolikt,
att statens medverkan i nu nämnda avseenden icke påkallas.

En annan fråga blir däremot, huruvida i nuvarande tid det skall vara
möjligt att få särskilt de mindre och medelstora jordbrukarna att använda
den nya ensileringsmetoden. Såsom ovan angivits erfordras härför vissa fasta
anläggningar, visserligen av nog så enkel natur men ändå innebärande ett
visst kapitalutlägg. Med hänsyn till jordbrukets betryckta läge och den brist
på kontanta medel, som föreligger för ett flertal jordbrukare, kan man befara,
att det kommer att möta stora svårigheter att kunna intressera dem för en
sak, som erfordrar tillskott av kapital. Här är ett område, där staten bör
träda in. Likaså väl som staten lämnar bidrag till skogsdikning och skogsodling,
betesförbättringar och nyodlingar, torde det vara skäl för att staten
genom bidrag möjliggör tillkomsten av anläggningar för ensilering. Örn
staten förband sig att lämna bidrag med t. ex. halva kostnaden för dylik
anläggning, skulle detta säkerligen få den effekten, att ett icke ringa antal
jordbrukare komme att våga försöket. Då en del av kostnaderna kunde av
jordbrukaren presteras in natura, såsom grävning av groparna, virket och
även viss del av själva anläggningsarbetet, skulle statsbidraget väl till största
delen täcka de rent kontanta utläggen till virkets iordningställande, even -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

tuellt anskaffandet av virket i färdigt skick, samt kostnader för fackmässig
arbetshjälp. Dylikt bidrag bör emellertid icke utgå till alla jordbrukare.
Sålunda böra icke sådana komma ifråga för bidrag, för vilka jordbruket mera
är ett affärsföretag än ett arbetstillfälle. Givet är nämligen att jordbrukare
av nu nämnd kategori själva böra bära kostnaden för företagets rationalisering.
En gräns i nu berörda avseende har statsmakterna redan dragit i den
sociala arrendelagstiftningen. Bidrag torde sålunda endast böra utgå till
jordbrukare, vars åkerareal icke överstiger 25 hektar. Någon skillnad synes
icke böra göras mellan självägare och arrendatorer. Även de senare böra
följaktligen kunna få bidrag. Då det icke kan vara i statens intresse, att anläggningarna
göras hur stora som helst, och då statens medverkan huvudsakligen
bör hava till uppgift att väcka intresse för ensileringen, torde bidragsbeloppet
böra begränsas till högst 150 kronor för varje jordbrukare.

Då man givetvis kan gå ut ifrån, att exploatören av metoden kommer att
tillhandagå med förslag till anläggningar och enkla ritningar däröver, synas
inga åtgärder i dessa avseenden behöva vidtagas från statens sida. Bidragen
böra sökas hos hushållningssällskapen och utbetalas därifrån, sedan från
sällskapets sida kontrollerats, att anläggningen kommit till stånd. De närmare
bestämmelser, som kunna vara erforderliga för anslagets användande,
torde böra utfärdas av Kungl. Maj :t. Med hänsyn till de små belopp för varje
särskilt fall, det här gäller, torde från hushållningssällskapens sida tillses,
att avsyningarna av anläggningarna så ordnas, att de ske av sällskapets tjänstemän
i samband med annan förrättning i orten eller på annat sätt, som
leder till minsta möjliga förrättningskostnad.

Vad slutligen beträffar frågan om storleken av det anslag som skulle
behöva ställas till förfogande för ändamålet, torde man få anse mycket vara
vunnet, örn bland de jordbrukare, varom här är fråga, ensileringsanläggningar
kommit till stånd hos ett tusental under budgetåret 1932—1933. Beräknar
man att bidragen i medeltal uppgå till etthundra kronor för var och en,
skulle följaktligen erfordras ett anslag av 100,000 kronor.

Åstadkommande av bättre utfodringsmeioder och djururval i den animaliska

produktionen.

För närvarande befrämjar staten utbredningen av bättre utfodringsmetoder
genom sin försöksverksamhet, genom lantbruksundervisningen samt genom
kontrollföreningsverksamheten. Sistnämnda verksamhet befordrar även ett
bättre djururval, vilket även sker genom djurpremieringarna. Ovan har påvisats,
huru liten utbredning kontrollföreningarna egentligen hava, vilket givetvis
innebär, att deras påverkan på utfodring och djururval även har relativt
liten omfattning. Vad som gäller kontrollföreningsverksamheten kan,
och troligen ännu mera tillspetsat, sägas om övriga här ovan antydda statsåtgärder.
Man Ilar med andra ord kunnat inverka på det mindretal av jord -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

brukarna, som äro mest intresserade, som sätta en ära i att vara bland de
främsta i rent tekniskt avseende. Men den stora massan av jordbrukare
saknar fortfarande i betydande grad förståelse för mera rationella metoder.
I viss utsträckning beror detta på konservatism, på misstroende för allt
nytt och på liknöjdhet. Det torde emellertid vara andra orsaker, som spela
en lika stor eller kanske större roll. Det är framför allt de större jordbrukarna
och en del av de medelstora, som taga del i kontrollföreningsverksamheten och
i premieringarna, som skicka sina söner till lantmannaskolor och så vidare,
medan de mindre jordbrukarna, med undantag för de trakter där påverkan
från Danmark gör sig märkbar, stå utanför. Orsaken härtill är givetvis
främst att söka däri, att den mindre jordbrukaren är så tyngd av kroppsarbete,
att han har mycket liten möjlighet att kunna följa med och taga del av den
tekniska utvecklingen på jordbrukets område. Därtill kommer att hans ekonomi
oftast är för svag, för att han skall kunna deltaga i en tävlan örn uppnående
av de främsta tekniska resultaten. Han kan därför icke gripas av den
tävlingslust, som är en starkt pådrivande faktor i den nuvarande verksamheten
för spridandet av rationellare metoder inom jordbruksnäringen.

Det ligger på grund av ovan angivna förhållanden nära till hands att
antaga, att de vägar, som hittills anlitats för åstadkommande av bättre utfodringsmetoder
och bättre djururval, icke kunna föra väsentligt närmare
målet än som skett. För att kunna mera allmänt förmå jordbrukarna att
rationalisera den animaliska produktionen torde erfordras att förbinda detta
icke såsom förut med deras tekniska intresse utan med deras ekonomiska.
Endast därigenom att jordbrukaren handgripligen kommer underfund med
den ekonomiska betydelsen av här avsedda åtgärder torde det gå att vinna
allmännare förståelse därför.

På ett område synes redan en utveckling i nu antydd riktning hava skett,
nämligen i fråga om den svinskötsel, som är anknuten till exportslakterierna.
Från dessa slakteriers sida drives en ivrig propaganda bland delägarna för
rationell utfodring och lämpligt djururval. Detta sker icke blott genom artiklar
i medlemsbladen, genom delägarnas inbjudande gruppvis till slakterianläggningarna
i och för studier rörande den önskvärda kvaliteten på svinen
o. s. v. Ännu större betydelse har den betalning efter klassificering
av svinen på grund av kvalitet, efter vikt o. s. v. som numera är
genomförd. Det har på svinuppfödaren ett långt starkare inflytande
att få på avräkningsnotan konstatera att det levererade svinet betalats
efter en dålig klass på grund av att köttet varit för fett, svinet
för tungt, späcket felaktigt placerat med hänsyn till fordringarna för bacon
m. m. än aldrig så eggande föredrag och aldrig så välskrivna artiklar. Det
är ett faktum, att detta betalningssystem tillsammans med den handledning i
övrigt slakteriföreningarna lämna sina medlemmar lett till ofantliga framsteg
såväl i fråga om utfodringsmetoder som djururval. Med omsorg avvägas
foderstaterna, genom upprepade vägningar av svinen ses till att den

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

lämpliga vikten icke överstiges, genom urval av slanka typer såväl vid pålägg
av modersuggor som vid inköp av fargaltar sörjes för att den lämpligaste
svintypen erhålles. Man torde också få anse det ostridigt, att inom det
område av svinskötseln, som liär avses, sådana förhållanden råda, att anledning
icke för närvarande kan anses föreligga för staten att ingripa.

Nu anförda sakförhållande giver otvetydigt vid handen att möjligheter föreligga
för att mera allmänt införa bättre utfodringsmetoder och ett bättre
djururval, örn arbetet därpå sammankopplas med jordbrukarens omedelbara
ekonomiska intresse. Det framgår även, att en lämplig form för ledningen
av detta rationaliseringsarbete är, att det omhändertages av de jordbrukarnas
egna organisationer, som avsätta vederbörande produkt. Osannolikt synes ej
heller vara, att det just är den omständigheten, att i Danmark konsulentverksamheten
direkt handhafts av jordbrukarnas organisationer, som har förtjänsten
av den högre nivå i förevarande avseende detta lands jordbruk i allmänhet
ernått. På samma sätt lärer det finnas anledning antaga, att den storartade
utveckling Finlands smörproduktion undergått under det senaste decenniet
även sammanhänger därmed, att jordbrukarnas handledning i stor
utsträckning utföres av deras egna ekonomiska organisationer. Det torde
därför finnas skäl för att undersöka, huruvida icke en utveckling i samma
riktning borde ske här i landet.

Vad först beträffar svinskötseln till den delen, som icke beröres av slakteriföreningarna,
torde för närvarande knappast någonting kunna göras, enär de
erforderliga organisationerna saknas. Men helt annorlunda ligger det till
för ladugårdsskötsel. En betydande del av den i landet producerade mjölken
passerar på ett eller annat sätt andelsmejerier. I runt tal gäller detta 40
procent. I det närmaste 100,000 jordbrukare äro leverantörer till dessa mejerier.
Örn andelsmejeriema kunde intresseras för att ägna samma intresse
åt mjölkproduktionen, som andelsslakterierna ägna åt fläskproduktionen, vore
otvivelaktigt mycket vunnet. I grund och botten är det underligt, att så
litet i detta avseende hittills skett, då det ju ligger i mejeriernas intresse att
få en så förstklassig råvara som möjligt. Visserligen ha ju ansatser från mejeriernas
sida skett i fråga om mjölkbedömning. Men detta är också praktiskt
taget allt. Om mejerierna i allmänhet införde kvalitetsbetalning för mjölken
och samtidigt övertogo vart och ett för sitt område den verksamhet, som nu
kontrollföreningarna utföra, skulle mejerierna först och främst gagna sina
egna mera omedelbara intressen och därjämte få möjligheter att påverka sina
medlemmar i en riktning, som skulle kunna göra mjölkproduktionen räntabel
genom en förbilligad produktion. Medlemmarna skulle få handledning i en
ekonomisk utfodring och få utrönt kornas bruksvärde, samtidigt som mejeriet
finge långt bättre förutsättningar att självt kunna åstadkomma en kvali
tetsproduktion.

Mejeriernas möjligheter att på sig taga nu antydda uppgifter förbättras givetvis
i samma mån, som sainorganisationen av mejerierna till mejeriförbund

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

hinner genomföras. Det skulle otvivelaktigt vara lämpligt, örn dessa förbund
bland sina uppgifter upptoge överinseendet och ledningen av kontrollen
över ladugårdsskötseln.

På grund av vad nu anförts framgår, att anledning bör föreligga för
igångsättande fran statens sida av en utredning, huruvida och i vad mån den
verksamhet, som nu utövas av de s. k. kontrollföreningarna, bör å orter, där
andelsmejerier förekomma, övertagas av dessa.

Nedbringande av jordbrukets byggnadskostnader.

Ett nedbringande av byggnadskostnaderna vid jordbruket lärer icke kunna
åstadkommas genom deklarationer sådana som att priserna å byggnadsmaterial
måste nedbringas, att arbetslönerna måste bliva lägre o. s. v. Samhället torde
komma att betänka sig många gånger, innan det tror sig till att genom lagbud
eller andra tvångsmedel reglera priser och löner. Att ställa sitt hopp till att
staten skulle lagstiftningsvägen kunna bryta en sådan organiserad prisreglering,
som sammanslutningar av näringsidkare eller arbetare utöva, torde
vara utsiktslöst. Man vrider icke tidens hjul tillbaka. Erfarenheten bör
i stället hava lärt, att i var tid måste även de nödiga prisregleringarna
nedåt åstadkommas genom skapandet av organisation och icke genom brytande
av organisation.

Lägre byggnadskostnader kunna otvivelaktigt vinnas genom att efterfrågan
på nybyggnader organiseras till en efterfrågan i stort. Genom att inbjuda till
leverans av mycket stora beställningar av standardiserade typer kunna priserna
nedbringas avsevärt. Ett exempel därpå erbjuder Stockholms stads s. k. småstugubyggen.
Under åren 1927—1930 uppfördes 200 dylika stugor per år,
under 1931 uppfördes 400 och under år 1932 är avsikten att uppföra 600 stycken.
Vid utlämnandet av tomter för ändamålet förbehåller staden sig rätten
att dels leverera själva stommen till byggnaden enligt vissa standardtyper och
dels all övrig materiel. Staden infordrar anbud å leveranserna. På grund av
beställningarnas storlek hava mycket gynnsamma priser ernåtts. Det beräknas,
att byggnadskostnaderna härigenom nedbringats med minst 25 procent.

Det kan väl knappast sättas i fråga, att jordbrukarna skola bilda organisationer
för att bliva i stånd att åstadkomma massefterfrågan på jordbruksbyggnader.
I stället torde det vara lämpligt att staten uppträder som den förmedlare,
vilken samlar in de stora beställningarna å ena sidan och å andra sidan
infordrar anbud pa utförandet. Att staten uppträder som mellanhand å detta
område, är särskilt lämpligt, därför att staten understöder en verksamhet, som
är- av samma natur som Stockholms stads småstugubyggnadsverksamhet nämligen
egnahemsverksamheten, vilken för sin fortsatta existens är i hög grad beroende
av lägre byggnadskostnader. En stomme för statens byggnadsförmedling
bör bildas av den byggnadsverksamhet, som sker med tillhjälp av lån ur
statens egnahemslånefond. Under år 1929 nybyggdes med tillhjälp av egna -

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

hemslån 1,237 jordbrukslägenheter och 1,301 bostadslägenheter och under 1930
resp. 1,160 och 1,329. Att märka är då, att i fråga örn jordbrukslägenheterna
nybyggas såväl bostadshus som driftsbyggnader. Dessa nybyggnadsföretag äro
sålunda långt talrikare än de av Stockholms stad uppförda småstugorna. Men
för närvarande ske de i allmänhet var för sig utan samverkan för kostnadernas
nedbringande. I vissa fall söka visserligen låneförmedlarna genom avtal örn
materialleveranser nedbringa kostnaderna. Men detta är långt ifrån regel. Därför
bliva också dessa byggnader förhållandevis dyra, något som också är föremål
för ständiga klagomål.

Det ligger i sakens natur, att genom ett organiserande av beställningarna av
dessa byggnader skulle kostnaderna kunna nedbringas minst lika mycket som
i fråga om förenämnda småstugor. Visserligen är i fråga örn de sistnämnda
den fördelen för handen, att uppförandet sker på samma plats, medan egnahemsbyggnaderna
äro spridda över hela landet. Men å andra sidan äro småstugorna
försedda med en mängd anordningar, såsom ledningar för vatten, gas
och elektrisk ström, för vilka nedpressning av kostnaderna ställer sig svåraTe
men som icke ifrågakomma på landsbygden.

Vid uppförandet av egnahemsbyggnader har alltid eftersträvats att kunna
nedbringa kostnaderna därigenom att egnahemstagaren i största möjliga utsträckning
fått biträda med byggnadernas uppförande. Denna möjlighet ökas
i högsta grad vid en väl genomförd standardisering av byggnaderna. I fråga
örn småstugorna i Stockholm har det rent av varit en förutsättning att det väsentliga
arbetet med uppförandet skulle ske av den person, för vilken stugan
var avsedd. Denna förutsättning har också i förvånande stor utsträckning kunnat
genomföras. Icke ens för inmontering av dörrar och fönster eller uppmurandet
av skorsten har fackkunnig hjälp behövt anlitas.

Vad som i första hand synes böra ske, är att staten som villkor för erhållande
av egnahemslån uppställer skyldighet för låntagaren, att, så vida han
icke kan visa, att han i annan ordning kan uppföra byggnaderna billigare, beställa
byggnaden enligt någon godkänd standardtyp och av statens förmedlande
organ, samt att i övrigt även låta nämnda organ förmedla materialet. Nämnda
statsorgan skulle då hava att infordra anbud å leveransen av de erforderliga
byggnaderna och därvid se till att kostnaderna i görligaste mån nedpressades.
Skulle det till äventyrs visa sig, att genom monopolistiska åtgärder från vederbörande
industriers sida priserna ändå komme att hållas på en för hög nivå,
finge staten överväga att själv skapa den för byggnadernas tillverkning nödiga
industriella verksamheten. En dylik ytterlighetsåtgärd torde likväl icke bliva
nödvändig. Säkerligen skulle erhållandet av så stora beställningar, varom här
är fråga, komma att av åtskilliga företag betraktas såsom en sådan fördel, att
man kan räkna med att alla ansträngningar komma att vidtagas för att kunna
avgiva godtagbara anbud. Beställningarnas storlek skulle nämligen möjliggöra
en långt driven rationalisering.

Genomföres här föreslagna anordning för egnahemsbyggnaders uppförande,

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

skulle omedelbart jordbruket i dess helhet få nytta därav. Förmedlingen av
beställningarna från statens sida borde nämligen ingalunda vara begränsad
till egnahemsverksamheten. Var och en, som ansåge sig kunna begagna de för
egnahemsbyggnaderna fastslagna standardtyperna, borde nämligen hava rätt
att få hänvända sig till nämnda förmedling och få tillgodonjuta de avtalade
priserna. Då givetvis de olika byggnadstyperna kunde föreligga i olika storlekar,
skulle alltså på nu angivna väg åtminstone det medelstora och det mindre
jordbruket få sina byggnadskostnader nedbringade.

Genom statens försorg synes följaktligen böra utredas, huruvida och på vad
sätt kostnaderna för egnahemsbyggnader, vilka uppföras med hjälp av lån ur
statens egnahemslånefond, må kunna nedbringas genom standardisering av
byggnadstyper och central förmedling av beställningarna därutav.

Utredning om jordbrukets skuldsättning m. m.

Vidkommande slutligen frågan örn åtgärder för nedbringande av jordbrukets
skuldbörda torde till en början böra erinras om den framställning jordbruksutredningen
under sistförflutna december månad gjorde till Kungl. Maj :t örn
utredning angående kreditlättnader åt sådana jordbrukare, som därav äro i
särskilt trängande behov samt örn den särskilda utredning Kungl. Maj:t med
anledning därutav anbefallt. Enligt jordbruksutredningens mening borde åtgärderna
i fråga gå ut på dels öppnande av nya kreditmöjligheter mot särskilt
låg ränta för att göra det möjligt för jordbrukare att företaga omplacering av
sina lån och dels direkta bidrag till nedbringande av räntekostnaderna i de fall,
då omplacering av krediten icke kunnat ske. Det ligger i öppen dag, att dessa
förslag närmast taga sikte på att bringa hjälp åt jordbrukare under det förhandenvarande
läget. Hjälpen skulle med andra ord taga sikte på att i fråga
örn ränteutgifterna i någon mån upphäva den brist på kontanta medel för utgifternas
gäldande, som krisen gjort så kännbar bland jordbrukarna. Skola
åtgärder i nu nämnt avseende verkligen bliva av betydelse, är det nödvändigt,
att beslut därom redan fattas av innevarande års riksdag. Längre fram komma
vi också att framlägga förslag i samma syfte, vilka i viss mån avvika från
vad jordbruksutredningen avsett. Då vi emellertid i samband med framställandet
av dessa förslag komma att beledsaga dem med en utförlig motivering,
torde anledning saknas att närmare ingå på de av jordbruksutredningen framställda
förslagen, i vad de avse en tillfällig åtgärd under krisen.

Frågan örn jordbrukets skuldbörda har emellertid icke endast betydelse för
själva krisen. Såsom tidigare anförts saknas material för ett allmänt bedömande
av jordbrukets skuldsättning. Men uteslutet är ingalunda att denna kan få
en avgörande betydelse för vårt jordbruks framtid, för dess anpassning efter
de förhållanden, som komma att föreligga för den närmaste framtiden. Läget
kan nämligen bliva sådant, att jordbruket endast kan komma att bära sig vid
ett avsevärt lägre jordvärde än det nuvarande. Under sådana förhållanden blir
en avlastning av skulden nödvändig. Då räcker det ingalunda med lägre rän -

Motioner i Första "kammaren, Nr 109.

tor, och möjligheter till ökad kredit leda snarast hort från anpassningen. Hur
man än gör, kommer ändå förräntningen av den å jordbruket vilande gälden
att i viss mån följa det allmänna ränteläget. Det blir icke av avgörande betydelse,
om räntan är någon procent högre eller lägre. Räntekostnaden är en i
hög grad fast kostnad, som måste täckas antingen tiderna äro goda eller dåliga.
Den kan icke som många andra kostnader nedbringas genom återhållsamhet eller
rationalisering. Örn konjunkturerna äro dåliga, följas de ingalunda av minskad
räntekostnad.

Vad som sålunda med hänsyn till framtiden kräves är icke så mycket en utredning
örn billigare lån och mera lån utan egentligen örn minskade skulder.
Huru detta problem skall kunna lösas, torde vara svårt att på förhand angiva.
Det torde t. ex. icke vara rimligt, att staten utan vidare övertoge en del av jordbrukarnas
skulder och efterskänkte dem. Först och främst finge ordentliga garantier
skapas, för att icke jordbrukarna skaffade sig andra skulder i stället.
Men dessutom vore ett dylikt förfarande knappast förenligt med en rättvis avvägning
av statens omvårdnad olika samhällsgrupper emellan. Om staten skulle
övertaga jordbrukarnas skulder, borde detta ske mot något vederlag.

Minst ägnat att bryta med nu gällande förhållanden vore, om staten övertoge
den delen av en jordbrukares skulder, som belöpa å själva jorden, mot villkor,
att denna icke finge skuldsättas hos någon annan. För statens fordran skulle
givetvis jordbrukaren i detta fall hava att betala ränta. Men ränteavtalet kunde
göras sådant, att räntan vore högre under goda tider för jordbruket än under
dåliga. Härigenom skulle kunna vinnas den anpassning efter konjunkturläget
av räntekostnaderna, som är önskvärd.

Men givetvis kunna även andra utvägar komma i betraktande. Säkerligen
skulle kunna utfinnas metoder, som ännu mera rationellt leda till det önskvärda
syftet, ehuru de otvivelaktigt skulle leda till mera långt gående förändringar i
bestående förhållanden.

Dylika åtgärder borde givetvis icke ske tvångsvis. Vad som borde skapas,
vore endast möjligheter för jordbrukarna att få ordnat sina skuldförhållanden
i vad avsåg själva jorden, så att räntekostnaderna komme att bättre anpassa
sig efter jordbrukets konjunkturläge. Det borde stå vederbörande fullt fritt
att använda sig av möjligheterna eller icke. Ville han icke göra detta, borde
han emellertid icke kunna finna anledning att i de svåra tiderna räkna med
särskilda åtgärder i detta avseende från statens sida.

Vad som hittills berörts, gäller endast frågan örn finansieringen av själva
jordinnehavet. Det kan naturligtvis även anses, att särskilda åtgärder borde
vidtagas för nedbringandet av den skuldbörda, som åvilar själva jordbruksdriften.
Huruvida det härvidlag skulle kunna göras något, är likväl mera osäkert.
Sannolikt får man i detta avseende lita till att jordbrukarna i allt större utsträckning
ansluta sig till de kooperativa rörelserna och därigenom alltmera
påverkas till en strävan att vid inköp o. d. tillämpa kontanthandel.

Med avseende på en nedsättning av jordbrukets skuldbörda torde följaktli -

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

gen nu böra igångsättas en djupgående utredning av skuldsättningen samt av
de åtgärder, som kunna föranledas därutav, varvid de synpunkter, som ovan
anförts, böra komma under beaktande.

II.

Jordbrukarnas svårigheter under krisen.

Såsom av ovanstående framgår, synas möjligheter icke saknas för en anpassning
av jordbruksdriften i vårt land efter de förhållanden, som torde
komma att råda under den närmaste framtiden. En dylik anpassning tar
emellertid sin tid. Dess verkningar kunna endast göra sig förnimbara så
småningom. Det ligger därför i sakens natur, att man knappast i de åtgärder
för jordbrukets rationalisering, som ovan föreslagits, kan söka någon omedelbar
lättnad.

Den pågående krisen skapar emellertid för varje dag allt större svårigheter.
Det rådande prisläget på animaliska produkter gör det i allmänhet omöjligt
att få jordbruksdriften att bära sig. Oftast torde det vara så, att jordbrukaren
får göra sitt eget arbete med ringa eller ingen ersättning. Men då han givetvis
ändå måste ändå hava livsuppehälle åt sig och sin familj, blir resultatet
örn han besitter förmögenhet, att denna förminskas, och eljest att hans skuldsättning
blir allt större. Fortbestår detta förhållande under någon längre tid,
måste det åtminstone i sistnämnda fall bliva allt vanligare, att jordbrukaren
får frånträda jordbruket.

Påkallar läget statens ingripande?

Frågan blir då, huruvida det kan befinnas nödvändigt, att det allmänna
träder till för att förhindra ovan befarade utveckling. Skulle denna fråga
bedömas utan hansjon till de sociala konsekvenserna, bleve nog svaret, att ett
ingripande från det allmännas sida vore opåkallat. Örn utvecklingen finge
hava sin gång, skulle så småningom en mängd i jordbruket investerat oräntabelt
kapital bliva bortskrivet, fastighetsvärdet skulle sjunka och den nyare
jordbrukaregenerationen kunna utöva sin näring under långt bättre förutsättningar,
än de som nu äro för handen. Emellertid har frågan även en social
sida. Redan tillvaron av en stor samhällsgrupp, som ser sin ekonomiska existens
hotad, utgör ett oroande element, som försvårar en lugn avveckling av
rådande kris. Härtill kommer, att de sociala svårigheterna skulle bliva ännu
mera omöjliga att bemästra, örn krisen framtvingar en större omsättning av
innehavare av jordbruk. Det skulle nämligen då gälla att överföra dem,
som fått lämna sina jordbruk till annan verksamhet eller på annat sätt förskaffa
dem deras uppehälle. Med hänsyn till den stora industriella arbetslöshet,
som redan är för handen och troligen kommer att tilltaga ännu mera,
bör det vara angeläget att söka förhindra sysslolöshetens utbredning även till

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

andra befolkningslager. Önskvärdheten av att åstadkomma en lugn avveckling
av krisen gör, att det följaktligen torde ligga i samhällets intresse att
ingripa lindrande i det läge, varuti landets jordbrukare för närvarande befinna
sig. Dessutom bör samhällssolidariteten bjuda varje medborgare med
något så när tryggad existens att räcka en hjälpande liand åt dem, vilkas försörjningsmöjligheter
äro hotade.

Skulle konjunkturerna för jordbruket så utveckla sig, att i det långa loppet
nuvarande i jordbruket nedlagda värden icke kunna förräntas, blir givetvis
en sänkning av dessa värden ofrånkomlig. Samhällets ingripande måste därför
givas en sådan form, att detsamma icke i dylikt fall verkar hindrande på
en dylik justering av värdena.

Principen för ett statsingripande.

Någon möjlighet för samhället att ingripa överallt, där enskilda medborgare
råkat i ekonomiska svårigheter, finnes givetvis icke. Begränsning måste
alltid ske av samhällets hjälpverksamhet till att gälla de mest ömmande fallen.
Den allmänna princip som från statens sida anlägges på det allmännas
understödjande av medborgarna är, att den som skall hjälpas, själv bör sakna
möjlighet att draga försorg örn sig. Ej heller erhåller den understöd, som
har enligt lag försörjningspliktiga anhöriga med tillräckligt tryggad ekonomisk
ställning att lita till. Denna stränga hållning intager samhället i fråga
örn fattigvården. Nästan samma principer gälla beträffande arbetslöshetspolitiken.
Den erhåller sällan hjälp, som själv har resurser för sin försörjning,
den får ej tillgång till nödhjälpsarbete, som vägrar mottaga erbjudet
arbete. Batt till pensionstillägg enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring
har endast personer, vilkas inkomst eller förmögenhet understiger vissa minimibelopp.
Något ingripande för att stödja personer, som på grund av konjunkturer
eller dylikt hålla på att berövas sina förvärvskällor, sker i allmänhet
icke. När för några år sedan cementtrusten nedlade Maltesholms cementfabrik
och de där anställda förlorade sina utkomstmöjligheter, skedde intet ingripande
från det allmännas sida. Samma gäller nu, då driften håller på att för
all framtid inställas vid Billesholms gruvor. Först då dylika företeelser leda
till direkt nödtillstånd för de enskilda arbetarna, vidtagas hjälpåtgärder. Vad
nu Sagts gäller även sådana fall, som då handlande bliva ruinerade på grund
av ett allmänt prisfall, då hantverkare nödgas sluta med sin verksamhet med
anledning av att fabriksalster uttränga hantverksvarorna o. s. v. Man kan
följaktligen säga, att en allmän princip för samhällets understödjande av enskilda
medborgare i vårt land är, att endast den får hjälp, som själv saknar
nödiga resurser för att kunna skaffa sig sitt uppehälle. Denna grundsats1
torde i sin allmänna avfattning kunna godtagas av alla, såsom den där åstadkommer
den största rättvisan i samhällets understödjande verksamhet, ehuru
delade meningar givetvis kunna förefinnas rörande den gräns för den enskilda
förmågan, vid vilken samhället skall hava att ingripa.

Bihang till riksdagens protokoll 19S2. 8 sami. 81 käft. (Nr 109—125.) b

82,

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Vissa politiska meningsriktningar erkänna emellertid icke ovan angivna, princip.
Medan de ytterst strängt vidhålla densamma gent emot arbetare och
löntagare samt även andra folkgrupper, intaga de en annan ställning i fråga
örn företagare, framför allt industriidkare och jordbrukare. Vid inträdande
kriser begära de samhällets ingripande för att hindra företagarna att göra
förluster på grund av konjunkturerna. Hjälpen från samhällets sida föreslås
skola ske genom tullförhöjningar och liknande åtgärder. På så sätt åstadkommes,
att producenterna av de tullbelagda varorna erhålla ett högre pris och
därigenom en större inkomst, än som utan statens ingripande kunnat ernås.
Dessa höjda inkomster tillfalla producenterna oavsett deras egen ekonomiska
ställning. Även den mycket förmögne företagaren blir delaktig i hjälpen
och denna blir ofta större, desto bättre situerad mottagaren är. Å andra sidan
leder en dylik hjälpverksamhet till att medborgarna få bidraga därtill utan
hänsyn till sin egen ekonomiska ställning. Då den enskildes bidrag till understödsverksamheten
sker i förhållande till hans konsumtion, kan mycket väl inträffa,
att den välsituerade får bidraga mindre och den medellöse mera. Förevarande
metod för social hjälpverksamhet utgör därför en ren utmaning
mot samhällssolidaritetens princip.

De åtgärder, som hittills vidtagits här i landet för att stödja jordbruket i
den pågående krisen, följa i stort sett den princip, varför nu sist redogjorts.
Den viktigaste av krisåtgärderna är otvivelaktigt den existerande spannmålsregleringen,
d. v. s. systemet med inmalningstvånget jämte inköpsskyldighet
under sommarmånaderna från det halvstatliga spannmålsmonopolets
sida av den svenska brödspannmålen till garanterade priser. Genom
detta system tillföras de jordbrukare, som odla spannmål till avsalu, betydligt
ökade inkomster, vilka brödkonsumenterna få betala med ett högre brödpris.
Spannmålsodlarna erhålla denna hjälp utan hänsyn till örn de äro i behov därav
eller ej. Den förmögne och den skuldsatte behandlas lika, vartill kommer att
ju större gård spannmålsodlaren brukar, desto mera får han förhållandevis
i hjälp. Spannmålshjälpen åt jordbruket verkar icke proportionellt bland
spannmålsodlarna utan progressivt. Detta förhållande illustreras träffande
av den utredning direktör Nannesson gjorde till särskilda utskottet vid 1930
års riksdag angående ökningen av jordbrukets bruttoinkomster vid genomförandet
av de utav regeringen då föreslagna tullförhöjningarna för spannmål.
Av denna utredning framgår, att under det att jordbruk med mindre än 10
hektar endast skulle erhålla en höjd inkomst av kronor 1: 14 per hektar, voro
motsvarande siffror för jordbruk med en åkerareal av 10—25 hektar kronor
2:72 och av mer än 100 hektar kronor 8:-—. Resultatet är i fråga om den
allmänna tendensen lika giltigt för den nu tillämpade spannmålsregleringen.

I detta sammanhang torde böra understrykas, att ingalunda alla jordbrukare
äro i behov av hjälp. En icke ringa del därav är i besittning av nog så
betydande förmögenheter. Enligt en utredning, som särskilda utskottet vid
1930 års riksdag lät verkställa, hade ägare av jordbruksfastigheter i 24 kom -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

mun er, fördelade över hela landet, en förmögenhet, som i genomsnitt uppgick
lill 89 procent av taxeringsvärdet. Anser man denna genomsnittsprocent representativ
för landet i dess helhet, och någon anledning att antaga annat föreligger
icke, skulle, då enskilda personer besitta jordbruksfastighet med ett
taxeringsvärde av i runt tal 5 miljarder kronor, den på dessa jordbrukare belöpande
förmögenheten uppgå till ungefär 4.5 miljarder. Nu nämnda siffror hänföra
sig visserligen till förhållandena per den 1 januari 1929. Givetvis har
förmögenheten sedan dess nedgått, dock icke i en sådan omfattning, att ovannämnda
siffror väsentligen förändras.

Det är följaktligen så, att en mängd jordbrukare befinna sig i en sådan förmögenhetsställning,
som borde förbjuda, att åtgärder vidtagas för att hjälpa
dem till höjda spannmålspriser, till vilka även de fattigaste få bidraga genom
ett fördyrat bröd. Men det hittills använda systemet för jordbrukshjälpen är
icke blott orättvist med avseende på dem, som skola betala den. Härtill kommer,
att det endast är ett visst slags jordbrukare, som erhålla hjälp, nämligen
de som odla spannmål till avsalu liksom även betodlarna. Men som bekant utgör
denna grupp av jordbrukare endast ungefär 40 procent av hela antalet.
Vill man därför under den pågående krisen bringa jordbrukarna en hjälp, som
kan komma alla tillgodo, vilka äro i behov därav, men utesluta dem som själva
hava tillräckliga resurser, måste följaktligen helt nya principer komma till
användning.

Krishjälpen till jordbrukarna bör följa principerna för det allmännas hjälpverksamhet
i övrigt. Den bör följaktligen utgå individuellt till den, som verkligen
är i behov därav. Det är därför nödvändigt att bortse från jordbrukaren
i hans egenskap av företagare i egentlig mening för att i stället taga hänsyn
till honom i hans egenskap av arbetare. Varje jordbrukare utför i allmänhet
en del av arbetet vid det egna jordbruket. Ersättningen för detta arbete är
mer eller mindre av betydelse för hans försörjning. Vid mindre jordbruk är
detta arbete det väsentliga under det att detsamma kanske betyder mindre ju
större jordbruket är. Nu är, såsom ovan anförts, en av krisens beklagligaste
verkningar, att jordbrukaren erhåller ringa eller ingen ersättning för detta arbete.
På sätt och vis kommer han i samma belägenhet som en arbetslös arbetare.
Denne saknar arbete och kan därför icke försörja sig. Jordbrukaren saknar
långt ifrån arbete, men får föga i ersättning därför. Han får skaffa sig det
nödvändigaste livsuppehället antingen genom att tära på det egna kapitalet eller
genom att skuldsätta sig. Sedan dessa utvägar icke längre stå till buds,
kan han ej längre fortsätta som jordbrukare.

Formen för krishjälpen ät jordbrukare.

Krisens verkningar taga sig främst det uttrycket i fråga örn jordbrukarna,
att dessa lida brist på kontanta medel för gäldandet av sådana betalningar,
som icke kunna undgås och ej heller mera avsevärt uppskjutas. Hit höra först

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

och främst räntor, skatter och arrenden. Det synes därför lämpligast, att
krishjälpen tar formen av ett kontant bidrag av statsmedel för att möjliggöra
gäldande av just sådana utgifter. Hjälpen bör gälla budgetåret 1982—1938.

För att den individuella behovsprövning, som måste företagas, skall kunna
genomföras, torde det vara nödvändigt att genom mera generella bestämmelser
fastslå de huvudvillkor, som böra gälla för hjälps erhållande. Då såsom ovan
framhållits hjälpen bör vara avsedd för sådana jordbrukare, som på grund av
krisen erhålla ringa eller liten inkomst, böra givetvis icke sådana jordbrukare
komma i åtnjutande därav, vilka fortfarande äro i stånd att förskaffa sig inkomster,
som räcka för det allra oundgängligaste nödtorftet. Med hänsyn till
statens ekonomiska möjligheter torde gränsen böra sättas vid en inkomst av
800 kronor. Emellertid torde ej heller den böra erhålla hjälp, som besitter förmögenhet
av ej alltför obetydlig omfattning. Genom att fastlå, att den icke
kan erhålla hjälp vars taxeringsbara inkomst under 1931 tillsammans med en
sextionde! av förmögenheten icke överstiger 800 kronor, kommer vederbörlig hänsyn
att tagas till såväl inkomst som förmögenhet. Detta sätt att bestämma
gränsen för hjälpen har valts med hänsyn därtill, att prövningen skall kunna
bygga på taxeringsmaterialet vid 1932 års inkomsttaxering. Emellertid torde
ägarna av förmögenheter, som överstiga 10.000 kronor, böra helt uteslutas från
möjlighet att erhålla hjälp.

Med jordbrukare bör förstås den som brukar fastighet, vilken taxerats såsom
jordbruksfastighet. Hjälp bör sålunda kunna utgå till såväl ägare, vilka bruka
den egna fastigheten, som arrendatorer. Däremot böra icke ägare, som utarrenderat
fastigheten komma i fråga, enär fastigheten icke för dylik ägare är att
betrakta såsom ett arbetstillfälle. Hjälpen bör så vitt möjligt så anordnas, att
den icke motverkar en nödig anpassning av fastighetsvärdet efter läget. Därför
torde icke sådan jordbrukare böra erhålla hjälp, som tillträtt fastigheten,
sedan krisen kommit in i sitt mera svårartade skede, vilket i viss mån kan undgås,
örn den undantages, som tillträtt fastighet efter den 1 januari 1932.

Helt naturligt kommer det att gentemot föreliggande förslag anföras, att
det premierar de jordbrukare, som misskött sig, medan det missgynnar dem,
som varit dugliga och sparsamma. En sådan invändning torde vara uppenbart
orättvis. I flertalet fall lärer det ingalunda vara oduglighet och slösaktighet,
som lett till fattigdom och ekonomiska svårigheter, utan orsaker, som legat
utanför den enskildes möjligheter att bemästra. I görligaste mån bör emellertid
eftersträvas att förhindra den, som själv är vallande till sitt betryck, fran
att erhålla här avsedd hjälp. Detta bör alltså vara en av de uppgifter, som
ifrågakomma vid den individuella prövningen. Men det är ju icke uteslutet
att i alla fall någon skulle kunna bliva tillerkänd krishjälp, fastän han icke
borde erhålla sådan. Det torde dock komma att röra sig örn ett fåtal fall,
och det kan givetvis icke vara tal örn att avstå från att hjälpa flertalet, därför
att hjälpen till äventyrs även kan komma att tillfalla någon, som icke bort
komma i fråga.

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

Krishjälpens storlek.

Av statsfinansiella skäl torde det vara ogörligt att låta. hjälpen helt ersätta
jordbrukarens uteblivna inkomst ens inom ramen av ovannämnda 800 kronor.
Krishjälpens belopp torde därför böra maximeras till 500 kronor. Men givetvis
kan det icke komma i fråga att tilldela alla jordbrukare, som hava under 800
kronors inkomst ett bidrag av 500 kronor. Detta skulle leda till en alltför olika
behandling av personer, som nätt och jämt överskridit 800 kronors gränsen och
av dem, vilkas inkomst endast föga understigit detta belopp. Krishjälpen bör
i stället utgå med skillnaden mellan inkomst jämte förmögenhetsdel och 800
kronor. Härvid bör givetvis dock gälla ovannämnda maximering av hjälpen
till 500 kronor. Då krishjälpen är avsedd för jordbrukare, kan det icke vara
rimligt, att dylik hjälp utgår i sådana fall, då vederbörande plägat taga sin
huvudsakliga inkomst av andra förvärvskällor än jordbruk. Därför bör krävas,
att sökande visar att summan av hans räntor, skatter och arrenden verkligen
uppgår till ett belopp, som minst motsvarar den ifrågasatta krishjälpen. Skulle
nämnda summa icke uppgå till nu nämnt belopp, bör hjälpen jämkas därefter.

Huruvida krishjälpen skall utgå med eller utan återbetalningsskyldighet, bör
bero på vederbörandes förmögenhetsställning. Att kräva återbetalning av den,
som har ingen eller högst obetydlig förmögenhet, synes icke rimligt. Ett sådant
förfarande skulle endast leda till att svårigheterna något skötos på framtiden.
A andra sidan är det ej heller lämpligt att lämna knshjälp utan återbetalningsskyldighet
till en jordbrukare, som faktiskt besitter förmögenhetstillgångar,
ehuru dessa kunna vara så placerade, att de icke utan stora olägenheter
kunna mobiliseras till kontanter. I dylika fall torde det vara mest förenligt
med rättvisa att hjälpen lämnas i form av räntefritt lån. En lämplig uppdelning
på krishjälp utan återbetalningsskyldighet och som lån torde kunna vinnas
därigenom, att den, vars förmögenhet enligt 1932 ars inkomsttaxering uppgår
till högst 5,000 kronor, bör erhålla krishjälpen utan återbetalningsskyldighet,
medan övriga böra erhålla halva krishjälpen i form av räntefritt Ian och
andra hälften utan återbetalningsskyldighet.

Återbetalning av krishjälp som utlämnats i form av lån torde emellertid
icke under alla förhållanden böra fordras. Skulle konjunkturutvecklingen bliva
sådan för jordbrukets vidkommande, att taxeringsvärdena sjunka mera avsevärt,
skulle en dylik återbetalningsskyldighet komma att försvåra anpassningen
efter det nya läget. Det kunde da vara skäligt, att staten efterskänkte beloppen,
vilka i så fall finge anses som statens bidrag till krisens avveckling.
Redan från början torde därför böra fastslås, att återbetalning icke skall ske,
om taxeringsvärdena vid 1938 års allmänna fastighetstaxering med mer än 25
jirocent understiga samma värden, sådana de föreligga efter 1932 ars taxering.
Skulle återbetalning komma i fråga, bör den taga sin början under sista halvåret
1938 och uppdelas på fem halvårs terminer. Vid denna tidpunkt bör nämligen
stabilisering hava inträtt.

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

St)

Organisation för bidragsprövningen.

För att här avsedd krishjälp verkligen skall kunna leda till en lättnad för
de mest pressade jordbrukarna under krisen, är det viktigt, att krishjälpen kän
utbetalas snarast möjligt. Åtminstone bör möjlighet föreligga för att krishjälpsbeloppen
skola kunna tagas i anspråk för gäldande av de under november
1932 förfallande kronoutskylderna, landstings- och vägskatter däri inbegripna.
Men å andra sidan får icke en tillfredsställande prövning av behovet i de enskilda
fallen eftersättas. Dessa båda önskemål kunna icke vinnas med mindre
en särskild organisation för granskningen skapas. Det allmännas ordinarie
organ torde icke medhinna det extra arbete, som här skulle komma i fråga.

Själva granskningsarbetet bör uppdragas åt mindre nämnder, förslagsvis
kallade krishjälpsnämnder, var och en för ett distrikt, vilket icke bör göras
för stort med hänsyn till angelägenheten av att få arbetet slutfört inom rimlig
tid. En granskning av dessa nämnders arbete torde kunna verkställas av
länsstyrelsen. Anmärkningar, som länsstyrelse gör vid denna granskning,
liksom också besvär, som jordbrukare anföra över bidragsnämnds beslut, böra
avgöras av en för riket gemensam nämnd, förslagsvis kallad granskningsövernämnden.
Någon särskild rätt för allmänheten att anföra klagomål
däröver, att personer, som icke borde hava erhållit hjälp, ändå tillerkänts dylik,
ha ansetts onödigt att stadga, enär en var kan göra påminnelser i avsett syfte
till länsstyrelsen vid tiden för dess granskning av krishjälpsnämndemas arbete.

Beslut om krishjälp bör grundas dels på av vederbörande jordbrukare avlämnad
ansökan örn bidrag, dels på vederbörandes självdeklaration och därpå
grundad inkomsttaxering för år 1932 och dels på av krishjälpsnämnden föranstaltad
utredning. Den, som vill komma i åtnjutande av krishjälp, bör
hava ingivit ansökan därom senast den 15 juli 1932. Ansökan bör insändas
till krishjälpsnämndens ordförande i det distrikt, inom vilket den sökande är
mantalsskriven för år 1932; den torde dessutom kunna insändas till landsfiskalen
i orten eller till länsstyrelsen. Att sätta tidsfristen för ingivandet
av ansökan kortare skulle väl vara önskvärt med hänsyn till angelägenheten
av att få beslut örn krishjälp så tidigt som möjligt. Men man torde knappast
kunna förvänta, att riksdagens eventuella beslut i denna sak skall hinna fattas
så snart, att en tidigare tidpunkt skulle kunna fastställas.

Senast den 1 juli detta år bör länsstyrelsen hava indelat länet i ett lämpligt
antal distrikt. Samtidigt bör länsstyrelsen även utse ledamöter i de olika
nämnderna. Antalet ledamöter torde kunna bestämmas till allenast tre för
att göra densamma så behändig som möjligt. Två suppleanter för dem torde
böra finnas. På grund av nämndens fåtalighet torde böra fordras, att samtliga
ledamöter äro tillstädes, för att nämnden skall vara beslutmässig. En
av ledamöterna bör av länsstyrelsen förordnas att vara ordförande. Några
särskilda bestämmelser örn kvalifikationer för medlemskap i krishjälpsnämnd

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

torde icke behöva träffas, då länsstyrelsen skall hava att utse hela antalet. Dock
torde följande höra iakttagas. Sakkunskap på jordbrukets område bör vara
företrädd, men å andra sidan böra icke representanter för jordbrukarebefolkningen
få hava avgörande inflytande på besluten. Därför bör stadgas, att en
av nämndens ledamöter bör vara jordbrukare, medan de båda övriga böra
tillhöra andra befolkningsgrupper. Vidare torde böra föreskrivas, att den
icke kan vara ledamot av krishjälpsnämnd, som deltagit i 1932 års inkomsttaxering
inom distriktet, enär nämnden bör vara fullt oberoende i sina beslut
av de resultat, vartill man kommit vid nämnda taxering.

Såsom grund för beslut örn krishjälp bör, såsom ovan anförts, läggas sökandes
självdeklaration till 1932 års inkomsttaxering samt den därav föranledda
taxeringen. Detta torde vara det enklaste sättet för vinnande av avsett
syfte. Visserligen skulle emot nämnda förfarande kunna invändas, att därigenom
kunde skapas en lockelse att deklarera för små inkomster och för
liten förmögenhet. En dylik invändning skulle hava skäl för sig, örn förevarande
hjälpsystern vore avsett att bliva av permanent natur. För det
budgetår, varom här är fråga, torde emellertid anledning till farhåga i förut
nämnt avseende alldeles saknas, enär vid tidpunkten för deklarationens avgivande
detta år, kännedom örn förevarande förslag icke torde vara allmänt
spridd, varjämte dess utsikter i riksdagen vid nämnda tidpunkt måste anses
såsom alltför ovissa, för att det skulle kunna locka till oriktig deklaration.
Skulle det däremot anses nödvändigt att låta krishjälp utgå även framdeles,
torde förevarande invändning böra beaktas och särskilda åtgärder vidtagas
för att hindra icke önskvärda verkningar.

Krishjälpsnämnden bör erhålla möjlighet att taga del av sökandes deklaration
och taxering på så sätt, att dess ordförande beredes tillfälle, att under
den tid, deklarationerna förvaras i vederbörande länsstyrelse i och för prövningsnämndens
arbete, taga del därav jämte övriga handlingar, som beröra
sökandes taxering, däri inbegripna deklarationer för föregående år. Allmänna
ombudet hos prövningsnämnden torde böra åläggas att sörja för att
nämnda möjlighet beredes. Några tekniska hinder torde icke finnas för en
dylik anordning. För att självdeklarationer skola kunna läggas till grund
för prövningen torde med hänsyn till bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
viss ändring böra företagas i 56 § taxeringsförordningen, varjämte
den sökande i sin ansökan bör hava att medgiva, att krishjälpsnämndens ordförande
tager del av deklarationen. I vissa fall kan givetvis inträffa, att
sökande icke avgivit deklaration, antingen på grund av att han icke varit
ueklarationsskyldig eller av uraktlåtenhet. Denna omständighet bör icke utgöra
hinder för krishjälps medgivande. Nu avsedd sökande bör åläggas att
vid sin ansökan foga i vederbörlig ordning ifyllda blanketter till självdeklaration
för år 1932. Dessa blanketter böra av sökanden hava för granskning
överlämnats till ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd, vilken det bör
åligga att ofördröjligen avgiva utlåtande däröver. För detta besvär torde

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

nämnde ordförande böra tillerkännas ett mindre arvode, vilket bör gäldas av
sökanden.

Då anledning därtill föreligger, må ordföranden äga begära ytterligare
upplysningar av sökanden. Dylika upplysningar böra enligt ordförandens
beprövande lämnas skriftligen eller muntligen. Därvid bör dock ordföranden
tillse, att sökanden icke onödigt betungas med t. ex. resekostnader. I och för
inhämtandet av muntliga upplysningar bör ordföranden anordna mottagningar
ute i socknarna. Givetvis är det av största vikt, att sökandena beredvilligt
lämna de begärda upplysningarna oell i övrigt på allt sätt underlätta
nämndens arbete. Skulle sökande ådagalägga bristande vilja att tillhandagå
nämnden med upplysningar, bör detta vara anledning nog för avslag på hans
ansökan. Nämnden bör ingalunda tillmäta vare sig deklarationer eller taxering
vitsord utan söka komma till en oberoende därav riktig uppfattning av
sökandes inkomst- och förmögenhetsförhållande.

Utredningsarbetet, vilket bör omhänderhavas av ordföranden, torde kunna
vara avslutat till den första oktober, varefter sammanträdena med nämnden
böra vidtaga. Med anledning av sammanträdena kunna givetvis fortsatt utredning
bliva erforderlig. Krishjälpsnämndens beslut böra antecknas i en
särskild längd, krishjälpslängden. Skiljaktiga meningar böra antecknas till
protokollet. I fråga örn vid förarbete och sammanträden framkommande omständigheter
böra nämndens ledamöter åläggas tystnadsplikt. Krishjälpsrämndens
arbete bör vara slutfört senast den 20 oktober. De sökande böra
erhålla kännedom örn nämndens beslut genom meddelande som ordföranden
bör vara skyldig att i rekommenderat brev avsända senast den 25 oktober.
Krishjälpslängden och nämndens protokoll böra insändas till länsstyrelsen
senast den 1 november.

Krishjälpens utbetalande.

Sedan länsstyrelse mottagit längder och protokoll, bör den införskaffa
de skuldförbindelser, som skola ligga som säkerhet för krishjälp, som skall
utlämnas i form av lån. Oberoende av huruvida ovannämnda skuldförbindelser
inkommit till länsstyrelsen eller ej, bör länsstyrelsen hava senast den
10 november 1932 tillställt vederbörande halva beloppet av den tillerkända
krishjälpen. Efter det den granskning av krishjälpsnämndens arbete, varom
nedan talats, utförts samt sedan ovannämnda skuldförbindelser inkommit,
skall länsstyrelsen tillställa de berättigade andra hälften, vilket bör hava
skett före den 1 februari 1933.

Granskning och besvär.

Krishjälpsnämndernas beslut torde böra granskas av länsstyrelsen. Detta
bör kunna genomföras utan större förstärkning av länsstyrelsernas arbetskrafter,
enär denna granskning icke kan äga rum, förrän efter det prövningsnämndens
arbete för året blivit slutfört. Granskningen bör nämligen

Motioner i Första hammaren, Nr 100.

företagas under november och december månader. Berättelse över granskningen
bör avlämnas till granskningsövernämnden före årets utgång. Nyssnämnda
nämnd bör bestå av fem ledamöter, vilka böra förordnas av Kungl.
Maj :t. En av ledamöterna bör av Kungl. Maj :t förordnas som ordförande. Denna
nämnd bör hava att besluta rörande de av länsstyrelserna framställda anmärkningarna
liksom även i fråga om de besvär, som personer, vilka ansökt örn
bidrag men icke äro tillfreds med krishjälpsnämndens eller länsstyrelses beslut,
böra hava rätt att anföra. De besvär, varom nyss talats, böra avgivas
senast den 1 december. Länsstyrelsen bör infordra yttrande över dylikt
besvär från ordföranden i vederbörande krishjälpsnämnd, varefter länsstyrelsen
ofördröjligen bör insända ärendet jämte eget yttrande till granskningsövernämnden.
Det bör åligga vederbörande länsstyrelse att verkställa granskningsövernämndens
beslut.

Beträffande förslagets övriga detaljer hänvisas till det som bilaga nr 1
till denna motion fogade förslaget till förordning angående krishjälp åt jordbrukarna.

lil.

Kostnaderna för förslaget.

Att erhålla full klarhet över de kostnader ett genomförande av ovanstående
förslag till krishjälp skulle leda till, är givetvis förenat med betydande svårigheter,
enär tillräckligt statistiskt material för bedömande därav icke föreligger.
Vi hava emellertid låtit verkställa vissa undersökningar, vilka torde
ge en fullt tillfredsställande belysning åt spörsmålet.

Från Sveriges allmänna lantbrukssällskap hava vi erhållit tillgång till vissa
uppgifter ur boksluten för sistförflutna räkenskapsår rörande (il jordbruk. Dessa
äro spridda över södra och mellersta Sverige och tillhöra samtliga det mindre
och medelstora jordbruket. I fråga örn storleken hava av nämnda jordbruk 26
en åkerareal, som understiger 10 hektar, för 29 är denna areal (iver 10 men
under 25 hektar, medan G hava mer än 25 hektar. Det minsta av dessa jordbruk
har en åkerareal av 3.3 och det största av 3G hektar.

Den i utgående balansräkningen redovisade nettoförmögenheten var under

5.000 kronor i 14 fall, mellan 5,000 och 10,000 kronor i 15 fall, mellan 10,000
och 25,000 i 22 samt över 25,000 kronor i 10 fall. Större skulder än tillgångarnas
värde förefanns i 5 fall, medan å andra sidan i 4 fall redovisades över

50.000 kronor, varav i ett över 100,000 kronor. Den genomsnittliga förmögenheten
för dessa 61 jordbrukare utgjorde 16,670 kronor. Under räkenskapsåret
hava av dessa jordbrukare 32 förbättrat sin förmögenhetsställning med sammanlagt
29,948 kronor, medan 29 försämrat densamma med tillsammans
23,949 kronor.

90 Motioner i Första hammaren, Nr 109.

De i boksluten redovisade nettoinkomsterna fördela sig på följande grupper:

Högst 1,000 kronor...............8 stycken

över 1,000 men under 2,000 kr..........20 »

» 2,000 > > 3,000 ».........16 »

» 3,000 » » 4,000 ».........7 >

» 4,000 » > 5,000 ».........6 »

5,000 kronor...............4 »

Örn förevarande förslag till krishjälp skolat utgå i förhållande till i ovanberörda
bokslut upptagna inkomster, skulle 7 kunnat komma i fråga till hjälp,
enär för dem nettoinkomsten understiger 800 kronor. Enligt vårt förslag skulle
emellertid icke den ur boksluten framräknade nettoinkomsten direkt läggas till
grund för avgörandet av huruvida bidrag skall medgivas eller icke. Härför
skall i stället användas det resultat, som framgår ur en fullt genomförd självdeklaration
till inkomst- och förmögenhetsskatt. Detta innebär, att från nettoinkomsten
skall dragas vissa s. k. allmänna avdrag samt därefter tilläggas en
sextiondedel av nettoförmögenheten. Bland omkostnaderna i här använda räkenskaper
hava även upptagits på jordbruket belöpande kommunalskatter. Följaktligen
är det bland de allmänna avdragen i huvudsak endast pensionsavgifter
samt försäkringspremier, som komma i fråga. Några uppgifter rörande dessa
avdrag hava givetvis icke kunnat av oss erhållas, varför vi nödgas i detta avseende
göra en skönsuppskattning. Med hänsyn till att personliga försäkringar
förekomma mera sparsamt bland jordbruksbefolkningen än inom vissa andra
samhällsgrupper, hava vi antagit, att summan av de allmänna avdrag, som
här skulle få ytterligare avdragas, för en var uppgår till 100 kronor. Med
dessa förutsättningar skulle för bidrags beviljande förhållandena för här förevarande
jordbrukare ställa sig såsom framgår av följande tablå:

Jord- bruk	Förmö- genhet	Förlust	Netto- inkomst	All- männa avdrag	Förmö- genhets- del	Skuld- ränta	Beräk-nade ut-skylder	Summa att be-räkna krishjälp efter	Krishjälp
Ej lån	Lån
1 . .	0	739	0	100	0	2,626	186	0	500
2 . .	0	1,475	0	100	0	2,567	240	0	500
3 . .	0	—	700	100	0	2,782	360	600	200
4 . .	0	—	790	100	0	311	36	690	110	— i
5 . .	0	—	811	100	0	450	51	711	80	— j
6 . .	9,130	—	670	100	152	0	54	722	50 (70)
7 . .	9,523	—	584	100	158	658	135	642	150	_

Då krishjälp endast är avsedd att utgå till belopp motsvarande vederbörandes
skuldräntor, allmänna skatter och arrendeavgälder, har i tablån upptagits
dels skuldräntornas storlek, dels också ett utskyldsbelopp beräknat efter
10 kronor per på taxeringsvärdet belöpande skattekrona.

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

Frågan blir nu, huruvida man nied utgångspunkt i ovan återgivna siffror
skulle kunna draga slutsatser rörande den omfattning, vari här föreslagen
krishjälp kan komma att tagas i anspråk av landets jordbrukare. Detta måste
givetvis bliva helt och hållet beroende av, huruvida resultaten av de använda
boksluten kunna betraktas såsom representativa för jordbrukarnas ekonomiska
ställning överhuvudtaget. Vissa möjligheter torde föreligga för ett bedömande
härav i vad avser förmögenhetsställningen. Däremot torde det icke vara möjligt
att med siffror uppvisa, i vad mån inkomstställningen kan anses som representativ.

Vad beträffar jordbrukarnas förmögenhetsställning visar den i samband med
1920 års folkräkning utförda undersökningen av förmögenhetsförhållandena, att
för 295,000 jordägare redovisades en förmögenhet av cirka 5 miljarder kronor.
I dessa siffror ingå visserligen icke alla jordägare, men anledning finnes
att antaga, att den uppgivna förmögenheten ungefär motsvarar denna befolkningsgrupps
ställning vid ingången av år 1919. Givetvis har förmögenhetsställningen
undergått vissa förändringar sedan den tiden. Den har dels formellt
sett förbättrats genom de nya grunderna för fastighetstaxering och de
därav föranledda högre taxeringsvärdena. Dels har den försämrats på grund av
konjunkturutvecklingen. Vid 1930 års riksdag lät emellertid såsom ovan antytts
det särskilda utskottet utföra en stickprovsundersökning, som bland annat omfattade
jordbrukarnas förmögenhetsförhållanden. Här erinras ånyo örn att denna
undersökning omfattade 24 kommuner spridda över hela landet och att resultatet
av undersökningen visade att bl. a. jordägarnas förmögenhet vid ingången
av 1929 i dessa kommuner utgjorde i genomsnitt 89 procent av den ägda
fastighetens taxeringsvärde. Man torde kunna antaga, att detta resultat är
representativt för jordägarnas förmögenhetsställning överhuvudtaget vid nämnda
tidpunkt. Jordbruksfastigheter funnos i enskilda jordägares hand vid samma
tidpunkt representerande ett taxeringsvärde av cirka 5 miljarder kronor. 89
procent därav utgör 4,450 miljoner kronor, vilket skulle innebära att rent siffermässigt
jordägarnas förmögenhet minskats under tioårsperioden 1919—1929
med 10 procent. I grund och botten har å ena sidan minskningen varit större
med hänsyn tagen till höjningen av taxeringsvärdena, medan å andra sidan på
grund av det mycket stegrade penningvärdet någon real minskning knappast föreligger.
Men dessa båda omständigheter äro utan betydelse för det ändamål, vartill
siffermaterialet i förevarande avseende användes. Efter 1929 torde den siffermässiga
förmögenhetsställningen hava ytterligare försämrats. Antager man
att denna minskning uppgår till 100 miljoner kronor, skulle man hava att räkna
med en minskning sedan 1919 av 12 procent.

De jordbrukare, vilkas inkomst- och förmögenhetsställning under senaste räkenskapsår
åskådliggöras av ovan angivna siffror, torde vara att räkna till den
grupp, som vid 1920 års folkräkning rubricerades såsom hemmansägare och nybyggare.
Till denna grupp räknades i förmögenhetsstatistiken 236,104 yrkesutövare.
För hela gruppen redovisades en förmögenhet på 3,972,421,000 lero -

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

lior. Om man för att vara på don säkra sidan antager, att det var yrkesutövarna,
som väsentligen ägde liela gruppens förmögenhet, skulle på varje sådan
komma en förmögenhet av cirka 10,825 kronor. Med hänsyn till vad ovan
anförts skulle man hava att räkna med att en genomsnittlig sänkning av dessa
förmögenheter örn 12 procent skulle hava ägt rum under tiden intill nuvarande
tidpunkt, vilket innebär, att hemmansägarnas genomsnittliga förmögenhet nu
skulle kunna beräknas utgöra cirka 14,800 kronor. Då såsom ovan angivits,
de jordbrukare, vars ställning för senaste räkenskapsår framgår av här ovan
återgivna siffror, hade en genomsnittlig förmögenhet av 16,670 kronor, framgår
därav, att sistnämnda jordbrukare genomsnittligt sett hava en något bättre
förmögenhetsställning, än vad hemmansägare i allmänhet hava. Örn detta gäller
lörmögenhetsställningen, torde anledning föreligga för antagandet, att så
även är fallet i fråga örn inkomsterna.

Enligt ovanstående tablå skulle av förevarande 61 jordbrukare 7 erhålla krishjälp,
om här framförda förslag skolat tillämpas i fråga örn de för nämnda
jordbrukare ovan angivna inkomst- och förmögenhetsförhållandena, d. v. s. 11.5
procent av hela antalet. Förenämnda 7 jordbrukare skulle tillsammans erhålla
ltrishjälp till ett belopp av 1,590 kronor eller i genomsnitt cirka 225 kronor
per person. Såsom ovan anförts lära de 61 jordbrukare, varom här är fråga,
ligga över genomsnittet såväl i fråga om inkomst som förmögenhet. Men räknar
man med att enligt förslaget av jordbrukarna i gemen dubbelt så inånga
skulle komma i åtnjutande av krishjälp och att åt var och en skulle komma
att lämnas krishjälp till ett genomsnittligt belopp av 275 kronor per person,
torde det vara uppenbart, att man befinner sig på den säkra sidan. Då man
näppeligen behöver räkna med att personer, som innehava brukningsdelar omfattande
mindre än ett hektar åker, skulle i nämnvärd utsträckning erhålla
krishjälp, har man här att räkna med cirka 370,000 brukningsdelar. Utav
detta antal utgör 23 procent cirka 85,000, vilket alltså skulle utgöra det antal
jordbrukare, som högst skulle kunna komma i fråga till erhållande av krishjälp.
Med en genomsnittlig krishjälp av 275 kronor per person skulle erfordras
ett sammanlagt belopp för detta ändamål av något över 23 miljoner kronor.

Vad härefter angår kostnaderna för de myndigheter, vilka enligt förevarande
förslag skulle hava att handhava dess tillämpning, torde man först och främst
kunna räkna med, att det skulle erfordras cirka 500 krishjälpsnämnder. Varje
nämnd skulle då komma att handlägga cirka 200 ansökningar. Åt ordföranden i
varje nämnd torde böra beräknas ett arvode av i genomsnitt 500 kronor. Härför
skulle följaktligen åtgå omkring 250,000 kronor. Antager man vidare, att
varje nämnd skulle behöva sammanträda i genomsnitt fyra dagar och beräknar
man, att kostnaderna per ledamot och dag skulle belöpa sig på ungefär
25 kronor, åtginge för detta ändamål cirka 100,000 kronor. Örn man vidare
anser, att för övriga kostnader, såsom tryckning av blanketter, eventuell förstärkning
av länsstyrelsernas arbetskrafter, kostnader för granskningsövernämnden
o. s. v. åtgår 150,000 kronor, torde tillräckligt med medel för detta ända -

Motioner i Första kammaren. Nr 100.

mål komma att stå till buds. Hela kostnaden för prövning och beslut rörande
krishjälpen skulle då uppgå till cirka 500,000 kronor.

Av vad nu anförts torde framgå, att för genomförandet av luli- förevarande
förslag till krishjälp åt jordbrukare skulle erfordras ett anslag av i runt tal
24 miljoner kronor.

Finansiering.

Örn man bortser från de ovan föreslagna åtgärder, för vilka domänverkets
medel äro tillgängliga, skulle kostnaderna för hjälpprogrammet uppgå lill något
över 93 milj. kronor, fördelade på följande sätt:

Statliga beredskapsarbeten ................................ 11,1 ^r''

Anslag under G. och 9. huvudtitlarna till vägar etc. utöver i stat verksprop.

upptagna belopp, i runt tal .................. >y ^

Lån till vägdi strikt ...................................... >:> *

Stenbeställning ................................... .......''. >:> *

Kontantunderstöd och avveckling av arbetslöshetskomniissioiien ,

, ........ 20 » »

Jordbrukshjälpen ................................ '' ....... >:> *

S:a 93 mili. kr.

Av denna sammanlagda kostnad synes större delen böra bestridas med skattemedel
eller andra verkliga inkomster och icke genom upptagande av lån. Detta
gäller i första rummet de 20 milj. till understöd åt arbetslösa, de 24 milj. till
jordbrukstorp och de 9 milj. ökning av anslagen under G. och 9. huvudtitlarna.
Visserligen skall en del av jordbrukshjälpen utgå i form av lån, men återbetalningsskyldiglieten
är bunden vid förutsättningar, som undandra sig alla

beräkningar. __ o

Vad de återstående 40 milj. beträffar, kunna 5 milj. till lån åt vägdislrikt
liksom de 5 milj. till stenbeställning helt utgå av lånemedel. Även beredskapsarbetena
måste betraktas som produktiva arbeten, och starka skal kunna anföras
för uppfattningen, att allmänna arbeten av detta slag till motverkande
av arbetslöshet under en tid av starkt nedsatt enskild företagsamhet böra
igångsättas även med hjälp av lånemedel. Man kan föredra att i stället för
upplåning anlita redan fonderade skattemedel. Därigenom ökas visserligen statsverkets
behov av ny upplåning, och skillnaden mellan de båda vägarna kan såtillvida
anses vara mera formell. Men det synes onödigt att tvista örn denna
fråga, då i det föreliggande konkreta fallet statens finanser påverkas på alldeles
samma sätt, vare sig medel till beredskapsarbeten hämtas ur fonden för
statsskuldens amortering eller anskaffas genom lån.

Sedan finansministern föreslagit att för arbetslöshetens bekämpande under
nu löpande budgetår taga 15 milj. kr. ur amorteringsfonden och att dessutom
för finansieringen av budgeten 1932/33 minska den med ytterligare .) milj.,

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

skulle fonden uppgå till 53 milj. kr. Aven med beaktande av att den särskilda,
nedskrivningen av statens järnvägars lånekapital med 2.6 milj. föreslås skolaske
med hjälp av nämnda fondmedel, skulle tillgångarna fortfarande överstiga
50 milj. kr. och hela kostnaden för de av oss föreslagna beredskapsarbetena sålunda
kunna bestridas med fonderade skattemedel.

Emellertid hemställer finansministern örn vissa nedskrivningar och avskrivningar
av statens lånemedelskapital, som icke företagas över budgeten, och därigenom
skulle fondens medel nedgå till omkring 23 milj. Även örn det kan synas
onödigt att just i nuvarande läge företa en dylik formell avbetalning av
statsskulden — t. ex. 15 milj. kr. för aktier i Ostkustbanan — saknas reell
anledning att motsätta sig dessa förslag, och vi utgå sålunda ifrån att det belopp,
som ur fonden kan göras tillgängligt för beredskapsarbeten, får begränsas
till 20 milj. kr. Den återstående tredjedelen, eller 10 milj. kr., skulle sålunda
täckas av lånemedel.

Kontantunderstöd, jordbrukshjälp och ökade väganslag etc. skulle sammanlagt
kräva 53 milj. I första hand har man härvid att tillgå de 23 milj., som i
den kungl. prop. äro upptagna dels för arbetslöshetskommissionens verksamhet
— 20 milj. —• dels för beredskapsarbeten — 3 milj. Återstående medelsbehovet
uppgår alltså till 30 milj. kr.

Einansministern har för budgetens finansiering tagit i anspråk alla under
året inflytande rusdrycksmedel -—• sammanlagt 125 milj. — med undantag för
4 milj., som tillföras fonden för statsskuldens amortering. Någon anledning synes
icke föreligga att i detta hänseende nu besluta en anordning för de närmaste
tre åren av det slag finansministern förordar. Dessa 4 milj. torde kunna
göra de övriga sällskap för täckning av löpande utgifter.

I en samtidigt med detta förslag framlagd motion hemställa vi örn en minskning
av utgifterna under 4. huvudtiteln, dels genom en stark begränsning av
detta års värnpliktsinkallelser, dels genom vissa andra inskränkningar. Den
sammanlagda besparingen har beräknats till 17 milj. kr. Jämte de förut nämnda
4 milj. skulle det alltså bli 21 milj. att draga från de behövliga 30 miljonerna.
Vad som återstår att täcka är sålunda 9 milj. kr., och vi föreslå att det sker
genom en höjning av indextalet för inkomst- och förmögenhetsskatten med 10 enheter,
alltså från nu gällande procenttal 145 till 155. Den beräknade summan
för inkomstskatten skulle alltså höjas från 124 till 133 milj.

En sammanfattning av förslagen får alltså följande utseende.

Att täckas av skattemedel:

Ökning av anslag under 6. och 9. huvudtitlarna .............. 9 milj. kr.

Kontantunderstöd åt arbetslösa och avveckling av arbetslöshetskommissionens
verksamhet .............................. 20 » »

Jordbrukshjälpen ........................................ 24 » »

S:a 53 milj. kr.

Motioner i Första hammaren, Nr 109, 95

Härav genom minskning av utgifter ...................... 17 milj. kr.

På budgeten upptagna 20 milj. till A. K., 3 milj. till beredskapsarbeten,
4 milj. till amorteringsfonden.................... 27 » »

Höjning av inkomstskatten med 10 enheter .................. 9 » »

S:a 53 milj. kr.

Att täckas till hälften ur amoi terings fonden, till hälften av lånemedel:

Beredskapsarbeten ....................................... 30 milj. kr.

Stenbeställning .......................................... 5 » »

Lån till vägdistrikt...................................... 5 » »

S:a 40 milj. kr.

I här föreliggande motion upptaga vi närmast yrkanden örn beredskapsarbeten
och kontantunderstöd. De frågor, som i övrigt innefattas i den föregående
framställningen, föreläggas riksdagen i särskilda motioner.

Under hänvisning till vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen för budgetåret 1932—1933 måtte till motverkande
av arbetslösheten anvisa

dels ett extra reservationsanslag av 30 miljoner kronor till
beredskapsarbeten,

dels och ett extra reservationsanslag av 20 miljoner kronor
att användas huvudsakligen till kontantunderstöd och i överensstämmelse
med i motionen angivna grunder.

Stockholm den 22 januari 1932.

Gustav Möller. Olof Olsson. A. J. Bärg.

C. E. Svensson. Edv. Björnsson,

91)

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Bilaga 1.

Förslag till
Förordning

angående krislijälp av statsmedel åt jordbrukare.

1 §•

Jordbrukare må under de villkor, som i denna förordning stadgas, under
budgetåret 1932—1933 av statsmedel erhålla hjälp till lindrande av den ekonomiska
krisens verkningar (krishjälp).

Krishjälp utgår till ägare av jordbruksfastighet, där denne själv å fastigheten
eller del därav driver jordbruk, samt till arrendator, som arrenderar dylik
fastighet eller del därav och därå driver jordbruk.

Krishjälp må ej beviljas den, vars till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade belopp överstiger 800 kronor eller vars förmögenhet, beräknad
enligt de för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade
grunderna, överstiger 10,000 kronor; ej heller den, som tillträtt fastighet eller
arrende efter den 31 december 1931.

Jordbrukare, som finnes hava själv väsentligen varit vållande till sina ekonomiska
svårigheter, må ej erhålla bidrag.

2 §•

Krishjälp utgår med det belopp, varmed det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet eller, örn dylik taxering ej skett, sammanlagda
beloppet av inkomsten och en sextiondedel av förmögenheten, beräknade
enligt de för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade
grunderna, understiger 800 kronor.

Krishjälp må dock icke till samma person utgå med högre belopp än 500
kronor, ej heller med mera än som motsvarar sammanlagda beloppet av bidragstagaren
åvilande räntor å upplånade medel, honom påförda allmänna
skatter samt, då fråga är örn arrendator, arrende. Härvid må dock tagas i
beräkning allenast räntor, skatter och arrende, som förfalla till betalning under
kalenderåret 1932. Utgår arrende som här avses icke i penningar, skall
värdering ske enligt ortens pris.

Uppgår krishjälpens belopp icke till minst 50 kronor, må krishjälp ej utgå.
Belopp, som överskjuter jämnt tiotal kronor, bortfaller.

3 §.

Understiger krishjälpstagarens förmögenhet, beräknad på sätt i 1 § sagts,
5,000 kronor eller uppgår krishjälpens belopp icke till 200 kronor, skall krishjälpen
utgå utan återbetalningsskyldighet. I övriga fall utgår krishjälpen
till hälften utan återbetalningsskyldighet och till hälften såsom räntefritt lån.

4 §■

Skulle på grund av det allmänna konjunkturläget taxeringsvärdet å vederbörande
fastighet enligt 1938 års allmänna fastighetstaxering med minst en

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

fjärdedel understiga samma värde, sådant det fastställts i samband med 1932
års inkomsttaxering, förfaller återbetalningsskyldigheten för krisbjälp, som
utlämnats i form av lån.

Återbetalningsskyldigbeten må efter prövning i varje särskilt fall av länsstyrelsen
efterskänkas helt eller delvis, där krishjälpstagarens betalningsförmåga
finnes vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av närstående eller därmed jämförlig omständighet.

Återbetalningsskyldigheten skall fullgöras i följande ordning: en femtedel
av lånet inbetalas till vederbörande länsstyrelse å vardera av följande dagar:
den 1 augusti 1938, den 1 februari 1939, den 1 augusti 1939, den 1 februari
1940 samt den 1 augusti 1940.

Om bestämmande av bidrag.

5 §•

Den som önskar komma i åtnjutande av krishjälp, skall senast den 15 juli
1932 därom ingiva ansökan antingen till ordföranden i den i nästföljande paragraf
omförmälda krishjälpsnämnden, inom vars distrikt sökande är för året
mantalsskriven, eller ock till landsfiskalen i det distrikt eller länsstyrelsen i
det län, där fastigheten är belägen.

6 §.

Beslut örn tilldelande av krishjälp fattas av krishjälpsnämnd. Nämnden
skall bestå av tre ledamöter, av vilka en skall vara jordbrukare och de båda
övriga tillhöra andra befolkningsgrupper. Till ledamöter böra icke utses personer,
som deltagit i 1932 års inkomsttaxering. För ledamöterna utses två
suppleanter, varav en skall vara jordbrukare och en tillhöra annan befolkningsgrupp.

Senast den 1 juli 1932 skall länsstyrelsen hava indelat länet i ett för prövning
och beslut rörande förenämnda ansökningar lämpligt antal distrikt, varvid
hänsyn bör tågås till möjligheterna av att få arbetet slutfört inom nedan
i 11 § angiven tid. länsstyrelsen utser samtidigt ledamöter i krishjälpsnämnderna
samt förordnaT en av dem att vara ordförande i nämnden, länsstyrelsens
beslut enligt denna § skola intagas i länskungöTelserna.

7 §.

Krishjälpsnämnds beslut rörande bidrag enligt denna förordning skall grundas
på sökandes till 1932 års inkomsttaxering avgivna självdeklaration samt
den med anledning därav åsätta taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Den som ej avgivit dylik deklaration, skall vid sin ansökan om
krishjälp foga i vederbörlig ordning ifyllda blanketter till självdeklaration rörande
sökandens inkomst under 1931 samt förmögenhet den 1 januari 1932.
Blanketterna skola av sökanden hava för granskning överlämnats till ordföranden
i det taxeringsdistrikt, inom vilket sökanden är mantalsskriven för år
1932. Ordföranden, som å blanketterna har att teckna sitt utlåtande över
granskningen, åge för sitt besvär uppbära ersättning med en krona av varje
sökande.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 3 sami. 81 haft. (Nr 109—125.) 7

Motioner i Första hammaren, Nr 109.

8 §•

Ordförande i krishjälpsnämnd åge avfordra sökande alla de upplysningar,
som kunna erfordras för att skaffa nämnden tillförlitliga uppgifter örn sökandes
inkomst och förmögenhet. Deklarationens uppgifter i detta hänseende
liksom sökandes inkomsttaxering må sålunda icke utan vidare tillerkännas
vitsord.

Tredskas sökanden att lämna nämnden erforderliga upplysningar, må bidrag
ej beviljas.

9 §•

Ordförande i krishjälpsnämnd åligger bl. a.:

att så snart ansökningarna inkommit ordna dem samt i en särskild längd
(krrshjälpslängden) anteckna sökandes namn och hemvist, varvid namnen
skola förekomma i samma ordning som i mantalslängden,

att utreda de omständigheter, som kunna inverka på frågan örn krishjälps
beviljande i varje särskilt fall; ägande ordföranden härför i vederbörande länsstyrelse
taga del av ifrågavarande personers deklarationer såväl för 1932 som
även för föregående år jämte övriga hos länsstyrelsen befintliga handlingar,
som äro ägnade att belysa sökandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden,
samt

att från de sökande införskaffa nödiga upplysningar.

Då det prövas nödigt att sökande avgiver upplysningar muntligen, bör ordföranden
så förfara, att de sökande icke oskäligt betungas med resekostnader
o. d. Då flera sökande från samma kommun behöva höras, har ordföranden
att, där så finnes lämpligt, anordna mottagning för sökandena i deras hemkommun.

Allmänna ombudet i vederbörande prövningsnämnd skall bereda ordförande
i krishjälpsnämnd tillgång till ovan i denna § angivna deklarationer och övriga
handlingar, varvid bör så ordnas, att granskningen av ansökningarna kan
vara slutförd till den 1 oktober 1932.

10 §.

Sedan ordföranden slutfört granskningen av ansökningarna, kallar han
krishjälpsnämnden till sammanträde för fattande av beslut örn krishjälp. Vid
sammanträde är ordföranden föredragande. Han har därvid att meddela alla
för nämndens beslut nödiga upplysningar. Vid omröstning inom nämnden
har varje ledamot en röst. Beslut fattas med enkel röstövervikt. Nämnden
är beslutför, då samtliga ledamöter eller suppleanter för dem äro tillstädes.
över nämndens beslut föres protokoll av ordföranden. Skiljaktiga meningar
skola antecknas till protokollet. De beslutade krishjälpsbeloppen införas av
ordföranden i krishjälpslängden. Rörande vad som förekommer i nämnden
samt i fråga örn de vid utredningen framkommande omständigheterna hava.
nämndens ledamöter att utanför nämnden iakttaga tystnadsplikt.

11 §•

Krishjälpsnämndens arbete skall vara avslutat senast den 20 oktober 1932.
Senast den 25 oktober skall ordföranden i krishjälpsnämnden i rekommenderade
brev med allmänna posten till de sökande hava avsänt meddelande enligt
av Konungen fastställt formulär rörande nämndens beslut. Vidare har han
att senast den 1 november till länsstyrelsen insända den summerade krishjälpslängden
jämte nämndens protokoll.

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Örn utbetalande av krishjälp samt om granskning och besvär.

12 §.

Sedan länsstyrelsen emottag^ krishjälp slängderna saint krishjälpsnämndernas
protokoll tillställer länsstyrelsen ofördröjligen och senast den 15 november
1932 krishjälp stagaren halva beloppet av den honom tillerkända krishjälpen.
Länsstyrelsen infordrar vidare skuldförbindelser enligt av Konungen
fastställt formulär å krishjälpsbelopp, som, enligt vad i 3 § sagts, skall utgå,
som lån.

Länsstyrelsen åligger även att verkställa granskning av nämndernas beslut.
Berättelse över denna granskning jämte de förslag till ändring av besluten,
som av granskningen föranledas, skola senast den 31 december 1932 tillställas
den i nästföljande § omförmälda granskningsövernämnden.

Sedan denna granskning verkställts samt krishjälpstagare i förekommande
fall till länsstyrelsen insänt i första stycket omförmäld skuldförbindelse, tillställer
länsstyrelsen omedelbart och senast den 1 fabruari 1933 krishjälpstagaren
återstoden av honom tillerkänd krishjälp.

13 §.

För att fatta beslut rörande de förslag till ändringar av krishjälpsnämndernas
beslut, som framställas av länsstyrelserna, liksom även för att avgöra
de besvär, som enligt vad i nästföljande § sägs må av sökande anhängiggöras,
utser Konungen en för riket gemensam granskningsövernämnd. Denna nämnd
skall bestå av fem ledamöter. Angående sekreterare och övrig personal hos
nämnden förordnar Konungen.

14 §.

Den som i laga tid ingivit ansökan örn krishjälp enligt denna förordning och
icke nöjes åt krishjälpsnämndens beslut angående tilldelande av krishjälp
eller åt länsstyrelses beslut i avseende å krishjälps ^anordnande, äger anföra
besvär hos granskningsövernämnden. Dylika besvär skola hava inkommit till
vederbörande länsstyrelse senast klockan 12 å dagen den 1 december 1932.
Länsstyrelsen infordrar yttrande över besvären från ordföranden i vederbörande
krishjälpsnämnd samt insänder därefter ofördröjligen ärendet med eget
yttrande till granskningsövernämnden.

15 §.

Går granskningsövemämndens beslut därpå ut, att sökande, som ej av krishjälpsnämnd
tillerkänts bidrag, skall erhålla sådant, eller, om han tillerkänts
krishjälp, att denna skall utgå med större belopp än nämnden medgivit, har
länsstyrelsen att ombesörja, att vad sålunda tillkommer krishjälpstagaren blir
till honom utbetalat.

Innefattar granskningsövemämndens beslut, att sökande icke varit berättigad
till krishjälp eller bekommit dylik till för högt belopp, har länsstyrelsen
att föranstalta, att hos sökanden uttages vad han uppburit för mycket.

Särskilda föreskrifter.

16 §.

Kostnaderna för krishjälpsnämndernas samt granskningsövemämndens arbete
bestridas av statsmedel. Efter framställning från vederbörande läns -

100

Motioner i Första kammaren, Nr 109,

styrelse ställer Konungen ett belopp till förfogande föT varje länsstyrelse,
vilket länsstyrelsen fördelar mellan ordförandena i krishjälpsnämnderna såsom
arvoden för deras arbete samt som ersättning för omkostnader, vilka varit
förenade med uppdraget. Vid bestämmande av dessa arvoden skall länsstyrelsen
hava att taga hänsyn till för uppdragets utförande erforderlig samt
dåra nedlagd skicklighet, tid och arbete. Körande gäldande av kostnader för
granskningsovernämndens arbete samt örn arvoden åt ordförande och sekreterare
i denna nämnd beslutar Konungen. Övriga ledamöter i krishjälpsnämnd
äga åtnjuta samma ersättning som ledamöter i prövningsnämnd. Ersättning
som nu sagts utbetalas av vederbörande länsstyrelse från därför avsett anslag.
Åt övriga ledamöter i granskningsövemämnden skall utgå ersättning enligt
samma grunder som åt i 126 § 2 mom. taxeringsförordningen avsedda ledamöter
i kammarrätten.

17 §.

Rörande påföljd för ordförande och ledamöter i krishjälpsnämnd samt i
granskningsövemämnd för uraktlåtenhet att fullgöra uppdraget, för bortovaro
utan giltigt förfall från sammanträde samt för brott mot i 10 § här ovan
angiven tystnadsplikt skall i tillämpliga delar gälla, vad i 138, 139 samt 140
§§ taxeringsförordningen stadgas för motsvarande fall, dock att i fråga örn
påföljd för bortovaro utan giltigt förfall endast föreskrifterna i förenämnda
139 § skola äga tillämpning.

18 §.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som finnas erforderliga
för tillämpning av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

101

Bilaga 2.

Uttaxering av kommunalutskylder och utdebiterad vägskatt i Västernorrlands
län. (Medelpad och Ångermanälvens floddal.)

Kommun	Komm.-utskylder	Vägskatt 1932
1931	1932	per fyrk	per skattekrona
Haverö........	... 6:35	8: 85	0: 15	1: —
Borgsjö........	. . . 9:80	9: 80	0: 15	1: —
Torp.........	. . . 8:30	10: 35	0:15	1: —
Stöde.........	... 8:75	8: 60	0: 33	2:20
Sättna........	. . . 10:20	10: —	0:23	1:53
Selånger.......	... 8: —	8: 50	0: 23	1:53
Tuna.........	... 8:50	9: —	0: 33	2: 20
Attmar ........	... 10: —	11: —	0: 33	2: 20
Njurunda .......	... 9: —	11:50	0: 20	1:33
Skön.........	... 7:60	12: —	0:15	1: —
Timrå. ........	... 8: —	10: _	0:15	1: —
Alnö.........	. . . 13: —	17: —	0:15	1: —
Tynderö........	. 11:95	13: 70	0:35	2:34
Hässjö........	... 12: —	13: 90	0: 35	2: 34
Ljustorp.......	. . . 16:40	16: 40	0: 35	2: 34
Indal .........	. . . 11:30	11:60	0:35	2: 34
Indals-Liden......	. . . 6:50	8: 30	0: 35	2:34
Holm.........	. . . 12:50	10: 90	0: 35	2:34
Häggdånger......	. . . 13:80	14: —	0: 40	2:66
Säbrå .........	... 11: —	13: —	0: 40	2: 66
Stigsjö........	... 14: —	17: 70	0: 40	2:66
Viksjö........	. . . 13:40	13: 50	0: 40	2: 66
Gudmundrå......	... 9: —	12: —	0: 25	1: 66
Högsjö........	... 10: —	12: —	0: 25	1: 66
Hemsö........	... 1:56	1:60	0: 25	1: 66
Nora.........	. . . 11:60	19:90	0: 42	2:80
Skog.........	... 13: —	17: —	0: 42	2: 80
Bjärtrå........	. . . 13:70	21: —	0:42	2: 80
Ullånger.......	... 8:80	11: 60	0: 40	2: 66
Nordingrå.......	... 9:90	12: —	0: 40	2: 66
Vibyggerå......	... 14: —	14: —	0:40	2: 66
Styrnäs...... . .	. . . 14:87	16:61	0: 30	2: —
Boteå.........	... 11: —	14: —	0: 30	2: —
Överlännäs ......	... 9: —	9: —	0: 30	2: —
Sånga.........	. . . 14:15	12: 80	0: 30	2: —
Torsåker.......	. . . 11: —	14: —	0: 30	2: —
Ytterlännäs......	. . . . 8:80	14: 90	0: 30	2: —
Dal..........	. . . . 14: —	17: 50	0: 30	2: -
Multrå........	... 8:15	8: 79	0: 35	2: 34
Sollefteå ländsk. . . .	. . . . 7: —	8: 98	0: 35	2: 34
Ed..........	. . . . 9:50	10: 50	0: 35	2:34
Långsele......	. . . . 9:25	12: —	0: 35	2:34

102

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

Kommun

Graninge .
Helgum . .
Edsele . .
Ramsele . .
Resele . .
Adals-Liden
Junsele . .
Fjällsjö .
Bodum . .
Tåsjö . . .

Komm.-utskylder

1931	1932
13: 40	16: —
7:10	7:37
10: 55	11:44
10: 80	12: 95
7:15	7:85
14: —	Mi-
9: 20	lo:—
7:30	9:10
9:40	11: —
11:60	11: 30

Vägskatt 1932
per fyrk per skattekrona

0: 35	2:	34
0: 25	1:	66
0: 25	1:	66
0: 25	1:	66
0: 20	1:	33
0: 20	1:	33
0: 20	1:	33
0: 25	1:	66
0: 25	1:	66
0: 25	1:	66

Uttaxering av kommunalutskylder och utdebiterad vägskatt i Norrbottens

län.

Socken	Korn m.-n issyiaer 1931 1932	V ags Katt 1 y 3 por fyrk per skåttek
Hortlax.......	.... 15: —	19: 80	0: 26	1:73
Piteå ländsk.....	.... 11:40	14: 30	0: 26	1:73
Norrfjärden.....	.... 17:80	20: 70	0:26	1: 73
Älvsbyn.......	.... 10:80	14: 30	0: 36	1:73
Nederluleå......	.... 11: —	14: —	0: 23	1:53
Överluleå......	.... 12:30	15: 60	0: 40	2: 67
Edefors.......	.... 13:50	16: 90	0:40	2:66
Arvidsjaur.....	. . . . 11:60	16: 65	0: 30	2: —
Arjepluog......	. . . . 12:80	15: 90	0: 25	1:66
Jokkmokk ......	.... 14:05	18:07	0: 36	2:40
Gällivare......	.... 8: —	12: 30	0:18	1:20
Råneå .......	. . . . 18:40	22: 90	0:51	3:40
Överkalix......	. . . . 17: —	24: —	0: 65	4: 33
Töre........	.... 18:35	24: 60	0: 30	2: —
Nederkalix.....	. . . . 15:05	21:60	0: 30	2: —
Nedertorneå.....	. ... 40:35	43: 64	0: 60	4: —
Karl Gustav.....	. . . . 19: —	23: 30	0: 60	4: —
Hietaniemi.....	. . . . 13:10	20: —	0: 49	3: 27
Övertorneå.....	. . . . 14:50	20: 03	0: 49	3: 29
Korpilombolo ....	. . . . 16:90	24: 40	0: 40	2:66
Tärendö .......	. . . . 17:76	20: 20	0:40	2: 66
Pajala........	. . . . 14:86	23: 72	0: 46	3:07
Junosuando .....	. ... 19:49	15:53	0: 46	3: 07
Jukkasjärvi ......	. . . . 4:75	7: —	0:11	0: 73
		(Municipalskatt 3 kr.)
Karesuando.....	. . . . 10:51	11:83	0: 24	1:60

Motioner i Första kammaren, Nr 109.

103

Uttaxering av kommunalutskylder och utdebiterad vägakatt i Göteborgs
och Bohus län. (Mellersta och västra Bohuslän.)

	K o m.-u tskylder	Vägskatt	1932
Kommun	1931	1932	per fyrk per	skåttek:
Lyse.........		12:45	0: 31	2: 07
Brastad........	. . . 10:70	20: 84	0:31	2:06
Bro . . . •......	. . . 10:35	16: 50	0: 31	2:07
Malmön........	. . . 7:60	10: —	0: 24	1: 60
Kungshamn......	. . .10: —	7: 70	0: 24	1: 60
Smögen........	. . . 7:40	6: 60	0: 24	1: 60
Askum........	. . . 7:50	7: 50	0: 24	1:60
Tossene........	. . . 9: —	11:60	0: 24	1: 60
Bärfendal...... .	. . . 8:60	12: 50	0:24	1: 60
Svarteborg.......	. . . 7:20	8:17	0:30	2: —
Håby.........	. . . 9:25	7: 24	U: 30	2: —
Foss .........	. . . 7:26	7: 30	0: 30	2: —
Hede.........	. . . 12:50	13: 90	0: 30	2: —
Sanne .........	. . . 14:90	13: 50	0: 30	2: —
Krokstad.......	. . . 14:30	13: 90	0: 30	2: —
Naverstad.......	. . . 13:94	13: 43	0: 50	3: 33
Mo..........	. . . 12:93	11: —	0: 50	3: 33
Kville.........	. . . 10:08	12: 35	0:40	2: 66
Bottna........	. . . 12:62	13: 30	0: 40	2: 66
Svenneby .......	. . . 11:10	11:14	0:40	2: 66
Tanum........	. . . 9:10	8: 32	0: 30	2: —
Grebbestads köping . .	. . . 7:30	6: 70	0: 30	2: —
Lur..........	. . . 14:50	14: —	0: 30	2: —
Tjärnö ........	. . . 11:80	10: 87	0: 35	2: 33
		18: 26	0: 35	2: 33
Näsinge........	. . . 14:65	16: 62	0: 35	2: 33
Högdal........	. . . 11:65	11:55	0:35	2: 33
Lommeland......	. . . 17:30	21: —	0: 35	2: 33

204

Motioner i Ponta hammaren, Nr 109.

Uttaxering ar kommunalutskylder och utdebiterad vägakatt i Blekinge län.

Socken	K o m.-	-ntskylder
ISSI	1932
Kristianopel . . . .		12: 50
Torhamn......	.....20:50	20: 50
Jämjö........		15: —
Ramdala .....		13: 50
Sturkö .......	.....17:90	28:27
Tjurkö .......		25: 96
Lösen........	.....7:60	8: 60
Augerum...... Rödeby ......		8: 25
	12: 53
Sillhövda......	.....10:10	9: 50
Fridlevstad.....	.... 11:40	12:70
Tving........	. . . .12:80	12: 50
Eringsboda.....	.....15:	15: —
Nättraby......	.... 7:90	7:90
Hasslö.......		14: 53
Aspö........		7:50
Listerby......		9:65
Förkärl^ ......		6: 80
Hjortsberga.....		6: -
Edestad.......		8: 50
Ronneby socken . . .	.... 7:50	8:40
Backaryd ......		15:10
Bräkne-Hoby.....	.... 9:80	10: 80
Öljehult....... Aryd........		18: —
	14: 60
Hällaryd......		12: 50
Asarum.......		9: —
Ringamåla ......	.... 9: —	9: —
Mörrum .......		12:30
Elleholm......	.... 7:35	8: 60
Kyrkhult......		10: 90
Jämshög......		7:20
Gammalstorp . . . .	.... 9:74	9: 99
Ysane ........		8: —
Mjällby....... Sölvesborgs socken . .	.... 5:10	9: 20 5: 50

Vägskatt	1932
per fyrk per skattekrona
0:19	1:27
0:19	1:27
0:19	1:27
0:19	1:27
0:19	1:27
0:19	1: 27
0:19	1:27
0:19	1:27
0:19	1:27
0:15	li-
0:15	ls—
0:15	1: —
0:15	1: —
0:15 Vägunderhåll in natura	1: —
0:15	1: —
0:15	1: —
0:15	1: —
0:15	1: —
0:15	1: —
0:15	1: —
0:20	1:33
0: 20	1:33
0: 30	2: —
0: 30	2: —
0: 22	1:47
0: 25	1:67
0: 28	1:87
0: 28	1: 87
0: 30	2: —
0: 23	1:53
0: 28	1:87
0:19	1: 27
0:19	1:27
0:19	1:27