Motioner i Första Kammaren, N:o 6 (Motion 1896:6 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

3T:o 6.

Af herr Wieseigren, om vidtagande af åtgärder för åvägabringande
af en tillfredsställande rättsordning i fråga
om personnamn.

Såsom förutsättning för hvarje ordnadt samhällslif står de enskilda
personligheternas särskiljande från hvarandra medelst viss benämning. En
hvar af dessa måste erhålla ett namn.

Redan så tidigt som vid det nyfödda barnets vattenösning gåfvo ock
våra förfäder åt detsamma det namn, som enligt nu gällande bestämmelse
skall meddelas det vid dess inskrifning i vederbörande församlings
födelsebok eller vid dess dop. Men i mån af individernas stigande antal
och en allt jemt fortskridande samhällsutveckling, befinnes ensamt förnamnet
förr eller senare otillräckligt för uppnåendet af dermed afsedt
syfte. Man finner svårt eller omöjligt att blott med tillhjelp af detta
särskilja individerna. Behofvet af »öknamn» uppstår.

Dessa öknamn eller tillökningsnamn — »ök» kommer, som bekant,
af verbet öka — fästas till en början vid olika individer, hvilka såmedelst,
ofta på grund af någon särskild sin egenskap, sitt lyte eller annat
dylikt, tillräckligen uttecknades från alla öfriga. Men det är icke nog
härmed. Man finner ock nödvändigt att jemväl kunna sins emellan särskilja
de större eller mindre flockar af enskilde, hvilka på grund af gemensam
upprinnelse och deraf härledt blodsband bildat sammanslutningar
af större eller mindre, men dock alltid någon betydelse för samBih.
till Biksd. Prat. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 3 Höft. (N:o G.) 1

Motioner i Första, Kammaren, N:o 6.

hället. Så uppstå slägt- eller familjenamn, såsom hvilka redan gifna tillnamn
ofta användas. Och genom att sammanföra den enskildes dopnamn
med namnet å den slägt- eller familjesammanslutning, till hvilken han hör,
vinner man ock en tillfyllestgörande ordning för hans beteckning, då det
gäller att kunna särskilja honom från alla andra.

Detta tillvägagångssätt anlitas bland de olika kulturfolken mer eller
mindre, vare sig hastigt eller långsamt. Romarne hafva, som bekant, utbildat
det redan efter republikens införande, mer än ett hälft årtusen före
Kristi födelse, under det att judarne först i slutet af 18:de och i början
af 19:de århundradet e. Kr. genom vederbörande länders lagar förmåddes
att antaga familjenamn. Sådana uppstodo deremot i Tyskland, Frankrike
och England på 1100-talet bland högborna slägter, hvilka nämnde sig
efter sina slott eller jordagods; under och efter 1500-talet blefvo äfven
borgerliga familjenamn derstädes allt mera allmänt brukliga, och numera
förekomma de, om än efter skiftande modeller, öfver allt — ett förhållande,
hvartill i de stora kulturländerna lagstiftningen synnerligen kraftigt
bidragit. Den har nemligen funnit i samhällsordningens intresse nödvändigt
att bestämma dels beträffande de enskilda samhällsmedlemmarnas
rätt och pligt att ega namn, dels ock beträffande vilkoren för deras rätt
att ändra de namn, hvilka de redan bära.

Såsom mera grundväsentliga drag inom ifrågavarande lagar finner
man vanligen stadgadt: att äkta barn ärfver faders familjenamn; att oäkta
födt barn ärfver sin moders familjenamn; att hustru vid äktenskap förvärfvar
mannens familjenamn samt att detta skall bäras jemväl af frånskild
hustru — ehuru inom olika länder smärre skiftningar i dessa och
andra hithörande bestämmelser förekomma. Hvad åter beträffar rätten
att ändra sitt namn, råda i detta stycke större skiljaktigheter, antagligen
beroende på olika uppfattning af personnamnrättens natur. Den kan
anses tillhöra ensamt den offentliga administrativrätten; den kan ock uppfattas
såsom tillhörande privaträttens område. Olika åskådning i detta
afseende föranleder olika lagstadganden.

I Tyskland gälde ganska länge en fullkomligt obegränsad rätt att
förändra sitt namn, om det blott icke skedde i svikligt syfte. Men den
förvirring och oreda, som häraf vållades, framtvang redan i slutet af
förra århundradet i Freussen förbud mot upptagande af annans familjenamn,
äfven der det gjordes utan svikligt syfte, vid påföljd af böter,
hvilkas belopp myndigheterna egde bestämma efter omständigheterna.
Genom förordning af den 30 oktober 1816 erhöll förbudet den form, att

Motioner i Första Kammaren, N:o 6. 3

ingen egde använda ett namn, som icke tillkomme honom, vid påföljd af
böter från 5 till 50 thaler eller motsvarande fängelsestraff, då deremot
sådan åtgärd i brottsligt syfte skulle bedömas efter allmänna strafflagen.
Genom kabinettsorder af den 15 april 1822 stadgades tillstånd af
konungen för ändring af slägt- eller familjenamn; men jemlikt kabinettsorder
af den 12 juli 1867 har ifrågavarande pröfningsrätt öfverlatits a
de högre administrativa ortsmyndigheterna, utom i de fall, der det gäller
antagande af eller ändring af adligt namn. Likartade bestämmelser
kommo allt efter annat till stånd i de flesta tyska staterna. . I Baden
stadgar förordningen af den 16 december 187 5, att den som vill antaga
ett nytt familjenamn eller förena ett sådant med det, han redan bär, ma
derom göra motiverad ansökan, som insändes till justitieministeriet, bvilket
pröfvar ansökningen, sedan yttrande deröfver inhemtats tran underrätten,
den embetsman, som för civilregistret, samt vederbörande politimyndighet.
Derest ej genast anses, att ansökningen bör afslås, kungöres den en gång
i »Staatsanzeiger» och »Karlsruher Zeitung», och hafva de, som kunna
vilja bestrida bifall till densamma, att, med angifvande af sina skäl härför,
inom tre veckor från sagda kungörelse till justitieministeriet inkomma
med sitt påstående; derefter saken slutligen pröfvas och i händelse af bifall
order ock gifves om namnförändringens antecknande i födelseregistret.
I somliga tyska stater, t. ex. Bayern, är pröfningen af dessa frågor förlagd
till regeringen; i andra afgöras de af något ministerium eller af
andra administrativa myndigheter, såsom t. ex. i Elsass, der de afgöras
af ståthållaren.

Men om än häraf synes framgå, att namnrätten uti dessa och öfriga
tyska stater uppfattas såsom tillhörande den offentliga administrativrättens
område, hafva dock under senare tid inom den tyska jurisprudensen allt
flera röster höjt sig för den åsigt, som inskjuter frågan om personnamnen
inom området för civilrätten och i enlighet härmed tillerkänner den enskilde
en rätt till sitt namn, hvilken lagen bör skydda, men för hvilken
den jemväl bör utstaka gräns. Denna namnrätt skulle vara att anse såsom
en »individualrätt», inbegripande den enskildes af rättsordningen^ garanterade
befogenhet att i allt vinna erkännande såsom en dels från alla
andra särskild, men dels ock till eu viss slägt eller familj hörande individ,
hvars lifsverksamhet, så att säga, inordnas under eller sammanflyter med
dess namn, bvilket på detta sätt varder likasom det kondenserade uttrycket
för hela personligheten eller det band, som till en enhet förbinder
alla dess särskilda verksamhetsyttringar. Från denna synpunkt sedt måste

* Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

lyckligtvis den enskildes rätt kränkas, derest någon annan antager hans
n^™n’. likasom ock^ den slägt, den familj, hvars namn antages af nåo-on
obehörig, i lika mån förfördelas. Ty äfven familjen måste ega rätt att
värna det namn, hvilket förenar de skilda familjemedlemmarne till en
enhet inom samhället; äfven familjen måste ega anspråk på skydd mot
det nedsättande eller vanärande sken, som genom för densamma fullkomligt
främmande personers handlingssätt skulle kunna den ådragas.

Att döma af åtskilliga under senare tid afkunnade domar af Tysklands
Reichsgericht har uppfattningen af namnrätten såsom en privaträtt
synbarligen vunnit insteg inom detta lands lagskipning. I en af G.
Kullager i hans detta år utgifna, synnerligen beaktansvärda°arbete »Om personnavne»,
p. 24, anförd dom af den 22 oktober 1881 finner man uttalad!,
att då spörsmålet om tillvaron af en privat namnrätt i ett föregående
mål jakande. besvarats, ehuru frågan der galt en familj af högadeln, hvars
privilegier tillhörde den offentliga rätten, måste samma förhållande ock
antagas att gälla den lägre adeln och icke adliga familjer, hvilkas rättigheter
icke voro beroende på den offentliga rätten. »Då efter nutida skick»,
heter det i sagda dom, »de enskilda personerna åtskiljas på det sätt, att
först de olika familjerna inom samhället skiljas genom ett familjenamn
och derpå de enskilda medlemmarne inom familjegrupperna genom förnamn,
samt detta skick pa grund af det offentligas intresse af en fast och
tydlig åtskilnad mellan individerna genom lag eller sedvana har blifvit
en del af rättsordningen, så rör det sig väsentligen om en i den offentliga
rätten grundad pligt, i det valet af familjenamn icke öfverlemnats åt
deri enskildes godtfinnande, utan en hvar har att föra den familjs namn,
hvilken han vare sig genom födelse eller på grund af någon rättsakt —

äktenskap, adoption, legitimation — tillhör.--Men mot denna pligt

svarar a andra sidan rätten till att bära familjenamnet, hvilken såsom en
af familjebandet följande rättighet tillhör privaträtten, alldeles som familjerättigheterna
öfver hufvud. Liksom en persons ställning såsom medlem
af en bestämd familj är ett med hänsyn till sina förutsättningar och
verkningar genom rättsnormer ordnadt förhållande, alltså ett rättsförhållande
och oaktadt det samtidigt framträdande offentliga intresset i ordningen
af familjeförhållandena — ett privaträttsligt förhållande, så gäller
detsamma om det yttre uttrycket derför: befogenheten att föra det namn
och märke, som tjenar till kännetecken å vederbörande familj. »Gemeines
Recht» öfverensstämmer häri med de nyare lagarne; särskildt är rätten
att bära ett familjenamn erkänd såsom en privaträtt derigenom att så -

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

dana lagböcker, som blott hafva privaträtten till föremål, derom innehålla
bestämmelser.»

Samma åskådning, som bär röjer sig, möter ock i det år 1894 affattade
förslaget till en ny § i utkastet till ny civillag, hvarigenom nödigt
privaträttsligt skydd skulle egnas personnamnet.

I Österrike daterar sig lagstiftningen i förevarande ämne från slutet
af 1700-talet. Ett kejserligt patent af den 3 februari 1766, rigtadt mot
missförhållanden i Galizien, bestämde, att en hvar skulle behålla det efternamn,
han från början egde, samt att en persons söner och döttrar alltid
skulle begagna sin faders efternamn, dock så, att döttrarna vid giftermål
antoge mannens namn. En för hela riket gällande föreskrift rörande förändring
af familjenamn gafs genom hofdekretet af den 5 juni 1826, hvilket
medgaf dylik förändring blott vid öfvergång till kristna religionen
eller vid upphöjelse i adligt stånd. I alla andra fall skulle ansökan om
tillstånd göras hos kejsaren, som förbehöll sig rätten att afgöra dessa ärenden.
De äro dock numera öfverlemnade till ett regeringsdepartement.
I regeringens ännu ej slutbehandlade förslag till ny strafflag för riket stadgas
i 433 § böter intill 100 floriner för den, som icke har något bestämdt
familjenamn och, i trots af vederbörande myndighets uppfordran, vägrar
antaga sådant, likasom ock för den, som förändrar sitt eget, sina barns,
fosterbarns eller myndlingars familjenamn.

I Frankrike förbjödos redan genom en ordonnance af den 21 mars 1555
de adliga slägterna att ändra namn utan att hafva dertill erhållit konungens
tillstånd — »sans avoir obtenu des lettres de pei''mission et dispense»,
hvilka »lettres» sedvanligen kallades lettres de commutation — vid påföljd
af böter till 1,000 livrés, förlust af adelskapet och bestraffning såsom
förfalskare. Samma regel kom ock att tillämpas i fråga om borgerliga
familjenamn, hvadan heller icke sådana kunde förändras utan på grund
af ett »lettre de commutation» eller ett dekret af öfverordnad domstol.
Men i tillståndsbrefven förbehölls alltid en hvar den bättre rätt, han kunde
hafva, hvadan innehafvaren af ett bestämdt familjenamn alltid kunde vid
domstol protestera mot att detta användes af obehörig person. Genom
dekretet af den 14 november 1793 erkände emellertid Nationalkonventet
hvarje medborgares rätt att kalla sig hvad han behagade. Denna frihet
ledde likväl till sådan förvirring, att konventet redan den 23 augusti 1794
måste utfärda en ny lag, hvilken tvärtom förbjöd en hvar att begagna
något annat vare sig förnamn eller familjenamn än det, som fans infördt
i födelseregistren, samt ålade alla dem, som förändrat sitt ursprungliga

6 Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

namn, att återupptaga detta. Jemväl förbjöds att foga något tillägg till
sitt namn, derest det ej förut hade användts för att åtskilja medlemmarne
af samma familj och icke innefattade någon adelsbeteckning. Straff
för öfverträdelse af dessa bestämmelser sattes till sex månaders fängelse
och fjerdedelen af den skyldiges inkomster såsom böter. Då emellertid
intet stadgande gifvits rörande förnamn, i fråga om hvilka föräldrar ganska
ofta missbrukat den fria bestämmelserätt de egde, och ej heller någon
utväg faststälts för de fall, der en ändring af familjenamn med fog kunde
önskas, utfärdades den 1 april 1803 den lag, som ännu allt jemt är gällande.
Häruti bestämmes, att i födelseregistren blott kunna införas sådana
förnamn, som funnos i de olika kalendrarne eller som burits af personer
i den gamla historien. Dermed bortföll möjligheten att såsom förnamn
använda andras familjenamn; ett då temligen anlitadt förfarande, hvilket
lagen ogillade, äfven derför att det borde förbehållas de personer, hvilka
genom sitt snille eller sina framstående egenskaper förvärfvade sig berömligt
rykte, en uteslutande eganderätt till sitt namn, så att efterverlden
aldrig behöfde blifva villrådig om hvem som burit det. Beträffande
åter förändring af familjenamn föreskrefs, att den, som sådant önskade,
egde till regeringen derom ingifva motiverad ansökan. Bifölls denna,
trädde dock beslutet härom icke i kraft förrän ett år efter dess kungörande
i den officiella »Bulletin de lois». Under loppet af detta år egde
en hvar, som hade någon anmärkning att göra mot ifrågavarande namnförändring,
att till regeringen ingifva sin gensaga. Befunnes denna befogad,
aterkallas beslutet; i annat fall, eller der ingen gensaga afhöres,
träder det i kraft vid årets slut.

Såsom obestridt gäller inom fransk rättspraxis, att, om någon antager
en annan existerande familjs namn, hvarje enskild medlem af denna familj
kan anhängiggöra talan för att få vederbörande frånkänd rätten att
begagna det usurperade namnet. Fortfar någon att efter en sådan dom
begagna samma namn, kan han derför ådömas straff. Och såsom bevis,
att fransk rättsuppfattning anser namnet utgöra föremål för ett slags immateriel
eganderätt, ser man ock anfördt, hurusom fransk rättspraxis såsom
otillatligt bedömer ej blott att till eget bruk upptaga annans namn,
utan ock att dermed benämna diktade personer i romaner eller skådespel,
att använda det såsom namn å förlustelseställen in. in. dylikt.

I Danmark anbefaldes adeln 1526 af konung Fredrik I att antaga
fasta slägtnamn, ehuru sådana först under derpå närmast följande sekel
togos i allmännare bruk, men då jemväl af borgerliga slägter. Någon

Motioner i Första Kammaren, N:o 6. •

inskränkning i rätten att antaga eller förändra dessa borgerliga slägtnamn
fans lika litet som något tvång att anlägga dem. Först genom förordningen
af den 30 maj 1828 skedde detta, då nemligen deruti bestämdes,
att hvarje barn borde vid dopet nämnas icke blott med förnamn, utan
ock med det familje- eller slägtnamn, hvilket det för framtiden borde
bära. Närmare bestämmelser i detta afseende gafvos sedermera genom
kansliskrifvelser af den 4 oktober 1828 och den 22 oktober 1829. Pa
fadern ankommer det att afgöra hvilket efternamn hans barn, der familjen
ännu saknar sådant namn, skola anlägga, ehuru honom ej medgifves
att gifva de yngre barnen annat efternamn än det han redan för
deras äldre syskon bestämt, såvida detta ej i följd af särskild ansökan
medgifves honom. Har fadern redan ett slägtnamn, är det naturligtvis
detta han i regeln ock bestämmer för sina barn.

Då Norge redan före utfärdandet af dessa bestämmelser skilts från
Danmark, samt norska lagstiftningen ännu icke behandlat namnrätten,
qvarstå derstädes ännu allt jemt förhållandena på den ståndpunkt, som
öfver allt en gång var den ursprungliga. Dock icke alldeles. I en viss anslutning
till de medgifvanden om legitimation och adoption, hvilka
konungen på derom gjorda ansökningar meddelat, har nemligen i Norge
utvecklat sig den praxis, att man hos regeringen ansöker om rätt att
ändra innehafvande familjenamn. Derför fordras blott, att sökanden är
bosatt i landet, att han uppgifver tillfredsställande skäl för sin önskan,
såsom att det namn, han vill ändra, är för allmänt för att vara nog
betecknande, samt att han bilägger intyg om god och sedlig vandel.
Vidare bör ej det namn, han önskar antaga, genom sin mindre vanlighet
häntyda på någon särskild familj, hvars intresse af att utan intrång af
obehöriga få ensamt ega sitt namn genom dess upptagande af andra
skulle kränkas. Med tillstånd att anlägga det önskade namnet förknippas
vilkoret om dess införande i Kungörelsetidning och tingläsande vid
sökandens Vaernething, hvarjemte en lösen af 40 kronor erlägges för
tillståndsbeviset, hvilket dock i händelse af fattigdom erhålles kostnadsfritt.
Af flera domar under senare år synes ock framgå, det norska
lagskipningen icke godkänner uppfattningen om hvar mans frihet att antaga
hvilket familjenamn som helst, äfven utan kungligt tillstånd. Da
nemligen medlem af familj, hvars namn på detta sätt tillgripits, mot vederbörande
anhängiggjort talan med påstående om förbud för denne att
vidare begagna det, har i regeln sådan talan bifallits. Och såsom ett
kraftigt bevis, att man äfven i Norge insett nödvändigheten af att regel -

° Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

binda namnrätten, ma slutligen anföras, att i det af riksadvokaten doktor Getz
ar 1893 framlagda utkast till allmän borgerlig strafflag upptagits bestämmelser
om straff, derest man antager eller begagnar ett namn, som
icke tillkommer en.

»Med Böder» — . så lyder utkastets 326 § — »straffes den, som
uden behörig Bemyndigelse eller Anmeldelse for sit eget eller sine Börns
Vedkommende forandrer Daabs- eller Slaggtsnavn eller Navnets Skrivemaade
eller antager noget Slsegtsnavn.

Enhver er berettiget til uden sirlig Bemyndigelse eller Anmeldelse
åt antage som Slsegtsnavn sin Faders (för) usegte Börns Vedkommende Moders)
Daabsna,vn med Endelse, som angiver Afstamningen, enten alene,
om tidligere intet Slaegtsnavn haves, eller förän det Slsegtsnavn, som man
allerede har; ligeledes til paa samme Maade åt optage som Slsegtsnavn
Navnet paa en Gaard, hvoraf man selv eller nogen af ens Forseldre er Eier.

Alene Anmeldelse for Övrigheden udfordres, naar Förändringen angaar
Skrivemaaden, eller naar for Ufuldmyndiges Vedkommende Moders
Slaegtsnavn optages. istedetfor eller ved Siden af Faders eller naar Hustru
bibeholder eller gjenoptager sit eget tidligere Slaegtsnavn ved Siden af
Mandens eller fraskilt Hustru gjenoptager flint i stedet for dette.»

* *

Under förhandlingarna om förut omförmälda franska lagen af den
1 apUl 1803 anmärktes såsom Deri historisk antiqvitet» det i de skandinaviska
länderna rådande bruket att nöja sig med sitt blotta dopnamn i
förening med fadersnamnet »comme: Pierre, fils de Louis; Paul, fils de Jean
etc.», såsom en fransk författare sedermera exemplifierar förhållandet.
Inemot ett århundrade har sedan dess hunnit förflyta; men det från europeisk
kulturståndpunkt redan då såsom »antiqveradt» bedömda förhållandet
qvarstår temligen oförändradt ännu i dac.

Först under 1600:talet börja familjenamn mera allmänt hos oss förekomma.
Ett och annat adligt slägtnamn möter redan under medeltiden,
ännu flera anläggas under 1500:talet, och med riddarhusets inrättning
1626 blifva de för adeln, sa att säga, lagstadgade, enär de introducerade
ätternas antecknande förutsätter bestämda slägtnamn, hvilka icke fingo
sjelfradigt ändras. I sin uppsats om Svenska familjenamn, Nord. Tidskrift
1882, uppgifver prof. E. Tegnér, att under det dokument om »cession
af tullfrihet», som 1644 undertecknas af omkring 100 adelsmän,

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

endast 7 befinnas sakna familjenamn, under det att 50 år tidigare, af
de 232 adelsmän, som undertecknat Upsala mötes beslut, icke mer än
93 der skrifvit sig med slägtnamn. Samme författare uppgifver åren
1620—50 utgöra den period, då man hos oss i större skala började antaga
familjenamn. Ofrälse officerare, civile embetsman och prester antogo
i de fleste fall verkliga efternamn; namnen på son blefvo inom
denna samhällsklass rätt sällsynta. ■ Men om än detta förhållande till en
tid behöll sig och ännu under 17 00:talet förblef förherskande inom de bildade
samhällsklasserna, har en tydlig förändring härutinnan inträdt under
innevarande sekel; och då derjemte de djupare samhällslagren, med
bibehållande af gammal sed, öfverhufvudtaget underlåtit att förse sig
med andra efternamn än sådana, som bildats af fadersnamnet med tillagdt
»son» eller »dotter», torde det vara eu obestridlig sanning att, såsom forskare
i detta ämne utan skiljaklighet påstå, det vida öfvervägande antalet
af vårt folk ännu alltid är i saknad af verkliga familjenamn.

Såsom förklaring af detta förhållande, hvilket lätt kan fattas såsom
bevis på en fördröjd utveckling och en underlig brist på familjekänsla,
torde med allt skäl kunna påpekas den länge rätt obetydliga rörligheten
bland de djupare folklagren och särskildt den åkerbrukande befolkningens
stora lätthet att med anlitande af namnen på sina gårdar eller torp
åstadkomma all nödig beteckning af de enskilda personligheterna.

Men det kan ej undgå uppmärksamheten, att våra nutida erfarenheter
peka åt helt annat håll än förr. Samfärdseln inom landet är ganska
uppdrifven; befolkningen har i anmärkningsvärd grad dragit sig från
landsbygden in till städerna, och en allt mera utbredd bildning höjer
nya lager af folket till den ståndpunkt, å hvilken möjligheten af att särskilja
individerna för att kunna följa dem, varder af största vigt för
både statsintresset och det samhällslif, som i skilda rigtningar i handel
och vandel allt mera utvecklar sig. Likasom staten i alla grenar af sin
omfattande förvaltning måste vara synnerligen betjent med att de enskilda
samhällsmedlemmar, med hvilka den på olika sätt träder i förbindelse,
i möjligaste mån kunna identifieras, måste ock samma intresse göra sig
gällande inom affärs- och yrkesverksamheten likasom inom hvarje gren
af den medborgerliga samfärdseln i landet. Men sådan identifiering låter
sig blott med svårighet åstadkomma, så länge ännu största antalet
af vårt folk saknar verkliga familjenamn.

Till belysning af detta förhållande tillåter jag mig meddela några
iakttagelser gjorda vid genomseende af polisunderrättelsernas register för
Bih. till lliksd. Frat. 1896. 1 Sand. 2 Afd. 1 Band. 2 Häft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

åren 1878—84. Bland der förtecknade personer befinnas 1,712 bära
namnet Andersson, af 18 stafvadt Andersen, och 122 Andersdotter, hvilket
dock såsom namn vanligen anses liktydigt med namnet Andersson,
hvarmed det ofta utbytes. Att i handlingar och rullor särskilja dessa
mer än 1,800 personer sins emellan är redan i och för sig en ganska
vansklig sak; den blir än svårare i de fall, då äfven förnamnen äro lika.
Så inträffar långt ifrån sällan. Af bemälde Anderssöner heta nemligen
4 Anders Wilhelm, 6 Andreas, 7 Anders Fredrik, 11 Johan Alfred, 12
Anders Johan, 14 Alfred, 15 Johan Petter, 20 Anders Petter, 22 Gustaf,
23 Anders Gustaf, 26 Carl August, 28 Carl Gustaf, 30 Johannes, 30
Carl, 31 Nils, 36 Carl Johan, 40 Johan, 49 Anders August och 69 Anders.
Likartade förhållanden förekomma vid ett icke ringa antal andra
namn. Inemot 900 bära namnet Carlsson eller Carlsdotter; af de förra
heta 11 Carl August, 12 Carl Erik, 12 Johan Fredrik, 15 Anders, 15
Johan August, 20 Johan, 21 Carl Gustaf, 22 Carl, 23 August och 39
Carl Johan. Bland de omkring 1,300 personer, som bära namnet Johansson,
Johansen eller Johansdotter, heta 10 Anders Petter, 14 Carl
Fredrik, 15 Nils, 17 Gustaf, 18 Carl August, 18 Johan Alfred, 18 Johannes,
19 Anders, 19 Anders Gustaf, 26 Carl, 27 August, 36 Johan
August, 46 Johan och 51 Carl Johan. Namnet Larsson eller Larsdotter
bäres af omkring 500 personer, namnet Persson af ungefär lika många;
inemot 600 heta Svensson, 750 Nilsson, lika många Olsson och 900 Pettersson.
Man påminne sig härvid, att dessa alla utgjort föremål för polismyndigheternas
åtgärder, och man må väl med skäl häpna öfver de anspråk,
som från samhällets sida ställas på dessa myndigheter, så länge
som lagstiftningen underlåter att lätta deras arbete ens dermed, att den
ålägger samhällets hundratusental att skaffa sig verkliga efternamn.

Men det är ej blott med denna brist vår lagstiftning är behäftad.
Den är lika outvecklad, der det gäller att begränsa och regelbinda friheten
att antaga familjenamn.

Det är brukligt, att äkta barn antaga sin faders likasom hustru sin
mans familjenamn, att frånskild hustru återtager sin faders familjenamn,
der hon icke föredrager att behålla den frånskilde mannens, samt möjligen
ock att oäkta barn antager sin moders familjenamn; men några
lagstadganden härom förefinnas icke.

I kyrkolagen 3: 12 föreskrifves väl, att presten skall uti kyrkoboken
anteckna orten och dagen, hvar och när ett barn födt är, såsom ock när
det döpt varder, jemväl barnets, dess föräldrars och deras namn, som

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

vittnen till dess döpelse varit häfver, likasom ock i kongl. förordningen
angående anmälningar om födda barn den 11 februari 1887 samma bestämmelse
förekommer om uppteckning jemväl af »barnets och dess föräldrars
namn». Men om med »namn» menas annat än deras dopnamn,
utsäges icke; något åläggande för vederbörande att äfven ega och uppgifva
familjenamn kan icke vara häri inneslutet. I de kongl. förordningen
angående kyrkoböckers förande den 6 augusti 1894 bifogade regler
till församlingsboken föreskrifves, att personernas för- och tillnamn skola
fullständigt och utan förkortningar utskrifvas; men att härmed icke gifvits
något förständigande i fråga om att verkligen ega ett tillnamn är så
mycket tydligare, som det strax derefter heter, att då anmälan om antagande
eller ändring af tillnamn sker, skall jemte detta det fadersnamn
eller tillnamn, personen förut haft, utsättas inom parentes. Och det i
reglerna till födelse- och dopboken meddelade förbudet mot namns ändrande
gäller blott dopnamn. Namnpligten i vårt land är inskränkt till
dopnamnet; med undantag af längre fram anmärkta särskilda fall förekommer
begränsning af friheten att ändra eller antaga namn hos oss
blott i fråga om dopnamn.

Jag förbiser härvid icke det från 1626 års riddarhusordning alltjemt
bibehållna förbudet mot adlig ätts upptagande af annan ätts nummer,
namn eller vapen; men det rörer blott förhållandet inom riddarhuset.
Stadgandet i sjölagen af den 12 juni 1667, hvarigenom vid 20 daler
silfvermynts vite copvaerdie sjöman, vare sig högre eller lägre, förbjöds
att ombyta sitt namn »antingen hemma i landet eller på utrikes orter»,
förekommer väl icke i sjölagarne af vare sig den 23 februari 1864 eller
den 12 juni 1891, men motsvaras i någon mån af bestämmelsen i kongl.
reglementet för sjömanshusen i riket den 4 mars 1870, § 15, deruti
föreskrifves, att det namn, hvarunder sjöman först vid sjömanshus inskrifvits,
ej sedermera må af honom förändras, utan att anmälan i sådant
afseende gjorts hos sjömanshusombudsmannen derstädes, hvilken då åligger
att anteckning om namnförändringen så i vederbörandes sjöfartsbok som
uti inskrifningsregistret verkställa; dock inneligger häruti hvarken något
förbud för namnändring eller någon begränsning af rätten dertill, om än
dess utöfning förknippats med viss, antagligen ofta försummad anmälningsskyldighet.
Annorlunda förhåller det sig deremot med den af »Kongl.
Maj:ts Herrar Råd» den 16 oktober 1705 gjorda och den 3 november
samma år af kongl. Svea hofrätt för domare inom dess jurisdiktion kungjorda
förordning. Deruti förklaras, att af kriminalmål i justitierevisionen

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

erfarits, huruledes de, som med begångne missgerningsmål beträdde varit
och derför kommit för rätta att ställas, understått sig att taga sådana
namn, hvarmed Hans Kongl. Maj:t och Sveriges framfarna konungar behagat
benåda adeliga familjer till att åtskilja den ena från den andra;
och, heter det vidare, »ehuruväl sådan egenvillighet ingen tillåtlig vara
bör; så är likväl det än otjenligare att en missdådare tillegnar sig ett
sådant tillnamn och att det förmedelst hans brott uti en ransakning eller
dom infördt blifva skall, hvilket icke allenast vid förhöret och då domen
uppläses, hos mången som det åhörer ett oförtjent omdöme öfver ett
adeligt hus till dess förklening lemnar, utan ock de öfver slike missgerningsmål
såväl uti underinstantierna som Kongl. Hofrätten hållne protokoller
och fälde domar ofta och i synnerhet uti tillkommande tider
detsamma oskyldigt till någon nesa lända kunna, lika såsom en sådan
missgerningsman af berörde hus varit hade». Alltså till att förekomma
»slikt oskick och missbruk, som en skadlig efterföljd med sig förer,»
skulle hofrätterna anbefalla vederbörande domstolar noga tillse, »det ingen
delinqvent blifver annorledes nämnd än dess eget och faders namn är, och
att de, som icke komina att undergå lifsstraffet, förbjudas vidare att bruka
något annat, hvilket ett adeligt namn likt vara må, och det vid straff
tillgörandes». Här är ett verkligt förbud för ofrälse missdådare, icke
blott att bära antaget efternamn, som innehafves af någon adlig slägt
eller till och med endast liknar sådant, utan att bära hvarje efternamn,
då såsom sådant icke räknades angifvandet af hvilkens son den dömde var.

Ett af konung Carl XI utfärdadt förbud för gemenskapen vid hären
och flottan att upptaga adliga slägters efternamn omnäinnes af professor
E. Tegnér, som för uppgiften åberopar ett meddelande af majoren A. Fredenberg;
jag har ej lyckats finna det. Men det återupprepas i kongl.
brefvet den 29 april 1752. »Som vi», heter det derstädes, »kommit i
erfarenhet, att det missbruk ganska mycket skall förelöpa vid regementena,
det åtskillige ibland de gemene derstädes skola icke allenast antaga utan
ock tillstädjas bära adeliga slägters namn; och vi i nåder finne sådant
vara stridande emot ridderskapet och adelns nådigst förunte rättigheter
och tillständiga värdighet, i det sådana för brott ofta blifva med svåra
kroppsstraff belagde, som ock att derigenom hvarjehanda oreda och villervalla
uti slägterna kan uppkomma; alltså är härmed vår nådige vilje och
befallning, att ofrälsemän af ryttare, dragoner, soldater och båtsmän
hädanefter icke måge tillåtas att hafva och bruka adeliga slägters namn,
hvarför ock, derest något sådant missbruk nu skulle finnas, bör det vid

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

nästa generalmönstring uti rullorna ändras.» Samma föreskrift lemnas än
en gång genom kongl. brefvet den 28 juli 1762. Men då tydligen icke
mycket härmed vore vunnet för åstadkommande af det önskade syftet,
om alla andra än missdådare och gemene man vid här och flotta skulle
vara oförhindrade att använda adliga slägters namn, ingick riddarhusdirektionen
den 29 maj 1767, i enlighet med adelns vid förutgångna
riksdagen »yttrade åstundan», med hemställan till regeringen, det, »enligt
adeliga diplomernas tydliga innehåll samt förr utgångne kongl. förordningar,
Kongl. Maj:t täcktes ånyo genom allmänt påbud i nåder förordna,
det ingen ofrälse man, hvarken af civil- eller militärståndet, må vid ansenligt
vite bära och bruka något af de tillnamn, som både de än subsisterande
och utdödde adelige familjerne, enligt matrikelns innehåll,
ensamme af kongl. nåd äro berättigade att nyttja och bruka.» Genom
kongl. brefvet till riddarhusdirektionen den 14 juli 1767 meddelades härå
det svar, att Kongl. Maj:t i nåder velat härtill samtycka.

Dermed borde ju saken hvad angår de adliga familjernas uteslutande
rätt till sina slägtnamn hafva varit fullkomligt afgjord. Men
den var det icke och kunde icke vara det. Redan då hade nemligen ett
stort antal ofrälse vid sitt inregistrerande på riddarhuset vare sig bibehållit
förut egande efternamn af fullkomligt borgerlig klang eller antagit
nya, hvilka i intet afseende afstucko från den stora mängdens; bland
dylika adliga slägtnamn förekommo Andersson, Carlsson, Äbrahamsson,
Apelblad, Appelberg, Appelman, Appelroth, Bergstedt, Bergengren, Blom,
Blomström, Bohl, Bohm, Borg, Brandt, Broman m. fl. — och hvarken
kunde man fordra att, för det en adlad behöll sitt dittills burna efternamn,
alla de af samma slägt, som icke adlats, skulle derför aflägga det,
ej heller att denna påföljd skulle drabba alla med honom oskylde,
hvilkas namn han vid sitt adlande skulle finna för godt att anlägga,
utan att desse derifrån kunde på något sätt hindra honom. Det kongl.
beslutet torde heller icke hafva alldeles förbisett svårigheten med att åt
samtycket förskaffa någon kraft och verkan; ty så vidt jag funnit, har
aldrig det utlofvade »allmänna påbudet» kommit till stånd, ej heller det
»ansenliga vitet» faststälts. Vid sådant förhållande måste 1767 års kongl.
bref vara att anse såsom ifrån sin tillkomst fullkomligt kraftlöst och
ur stånd att skänka verkställighet åt den grundsats, hvars rigtighet det
godkänt.

Att de kongl. besluten af 1752 och 1762, ehuru, så vidt jag vet,
aldrig upphäfda, lika litet kunnat någonsin vinna fullständig tillämpning,

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

förstås af den förut påpekade omöjligheten att uppdraga bestämd gräns
mellan alla frälse och alla ofrälse slägters namn. Numera iakttagas dock
sagde föreskrifter icke ens i de fall, der deras åtlydnad vore synnerligen
lätt. I tjenstgöringsregleinentet för armén af 1889, kap. V, § 9, mom. 7
är föreskrifvet, att »i rullor öfver personal få en gång införda namn ej
ändras, så vida icke vederbörande erhållit behörigt tillstånd till namnförändringen».
Dylikt tillstånd meddelas, på ansökan, åt officerare och
civilmilitära personer af motsvarande rang af Konungen; åt underofficerare
och civilmilitära personer af underofficers rang af fördelningschefen samt
åt manskap af regementschefen. Här finnes således verkligen en pröfning
af namnändring föreskrifven. Icke för ty läser man dock t. ex. i Postoch
Inrikes Tidningar den 4 december 1895 ett tillkännagifvande om sju
af gardister vid 2:dra kompaniet af kongl. Svea lifgarde ändrade namn,
der gardisten Niklasson kallar sig Edhelstam, gardisten Jönsson kallar sig
Stråhle och gardisten Karlsson väljer det i Sveriges litteraturhistoria så
glänsande namnet Stjernhielm. Att det i de båda förstnämnda namnen
instuckna stumma h icke i någon mån förekommer usurperandet af de
adliga familjerna Edelstams och Stråles namn är sjelfklart. Det intygar
tillräckligt, att den profvande myndigheten icke vare sig känner de förberörda
kongl. brefven eller tillerkänner dem fortfarande giltighet.

Lika litet synas domstolarne i landet såsom ännu gällande uppfatta
1705 års förbud mot att missdådare få tillegna sig eller benämnas med
adliga namn, ehuru sagda förbud ej heller torde vara upphäfdt. Antagligen
har ifrågavarande »oskick och missbruk» aldrig varit öfvadt i så
stor utsträckning som just nu. Ej sällan torde de, som af en eller annan
anledning genomse förteckningar eller rullor öfver häktade eller dömde
förbrytare eller lösdrifvare, hafva funnit anledning att med någon undran
dröja vid der förekommande adliga familjenamn; man ledes med eller
mot sin vilja till den slutsatsen, att den svenska adeln måste hafva råkat
i ett betänkligt förfall, och sannar dermed ock det ofvan anförda uttalandet
i 1705 års kongl. bref. Men en närmare undersökning af förhållandet
visar, att blott en ringa del — icke tio procent — af de adliga
namnen verkligen ock bäras af riddarhusmedlemmar. De öfrigas bärare
tillhöra ej de slägter, hvilkas namn de använda, utan hafva blott ursurperat
dem. Samma förhållande eger ock rum med en mängd af de särskilda
slägtnamn, hvilka mera bekanta ofrälse slägter bära. Här om
någonstädes råder obegränsad socialism.

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

Nedanstående förteckningar torde bäst belysa förhållandet. De äro
hemtade ur polisregistren för åren 1878—94, men de äro icke fullständiga,
då nemligen åtskilliga adliga slägtnamn, såsom t. ex. Andersson,
Carlson, Ericson, Hermanson, tydligtvis icke härvid kunnat tagas i betraktande
och derjemte en hel del andra genom sin borgerliga pregel
icke lätteligen kunna skiljas från den ofrälse namntypen. Vidare har jag
underlåtit att ur sagda register anteckna mer än en innehafvare af namnet,
ehuru detta samtidigt kunnat bäras af flere andra med hänsyn till härstamningen
dertill lika oberättigade.

Då för mitt syfte är af ingen vigt att uppvisa, huru många af ifrågavarande
personer med rätta bära sitt adliga slägtnamn, har jag lemnat
dem ur räkningen. Alla de som här nedan upptagits äro sådana, som
bära eller burit namnet utan att, så vidt jag kunnat utröna, tillhöra den
likbenämnda adliga slägten. Skiljaktig stafning, som ej påverkar ljud eller
uttal, har jag måst lemna derhän. Efter vederbörandes namn antecknar
jag deras yrke och den gerning, derför de häktats, varnats, åtalats eller
dömts.

Aminoff, arbetskarl, lösdrifveri.

Ankarkrona, timmerman, lösdrifveri.

Bennet, f. artillerist, tjufnad.

Bennich, arbetare, »

Bergengren, » »

Bergenstråle, f. handelsbiträde, lösdrifveri.

Bjelke, lumpsamlare, förfalskning.

Björnberg, dräng, inbrottsstöld.

Blomstedt, »yngling», våld.

Boy, skomakare, inbrottsstöld.

Boye, f. sjöman, lösdrifveri.

Braun, arbetare, misshandel.

Breitholtz, måleriarbetare, tjufnad.

Brinkman, arbetare, »

Bruse (Bruce), gardist, lösdrifveri.

Brändström, skomakare, mordbrand.

Cederström, cigarrarbetare, lösdrifveri.

Creutz eller Kreutz, ogift qvinna, lösdrifveri.

De Geer, bettlare, lösdrifveri.

Drake, » »

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

Drakenberg, dräng, mordbrand.

Däcker, fotografibiträde, tjufnad.

Edelfelt, skrädderiarbetare, tjufnad.

Ehrenstråhle, fabriksarbetare, » .

Ekenstam, karuselldräng, » .

Elgenstjerna, dräng, »

Flach, kypare, » .

Fock, brädgårdsarbetare, dråp.

Freese, arbetare, lösdrifveri.

Fröhlich, » »

Grönhagen, artillerist, inbrottsstöld.

Gyllenborg, »yngling», » v
Gyllenflycht, sotare, tjufnad.

Gyllenhammar, kypare, »

Gyllenram, f. sjöman, »

Gyllenstolpe, skoarbetare, förfalskning.

Hallenborg, målaregesäll, lösdrifveri.

Hedenstjerna, dräng, tjufnad.

Hermelin, arbetskarl, fylleri.

Holst, arbetare, tjufnad.

Horn, »yngling», » .

Hård, dräng, » .

Kagg, arbetare, »

Knorring, arbetskarl, »

Kraemer, målarlärling,»

Kruse (Kruuse), snickeriarbetare, lösdrifveri.
Krusenstierna, von, musiker, fylleri.

Kunckel, arbetare, tjufnad.

Köhler, piga, »

Lagerberg, artillerist, »

Lagerborg, gesäll, lösdrifveri.

Lagercrantz, urmakare, utprångling af falskt mynt.
Lagerfeldt, smed, lösdrifveri.

Lagergren, klädesväfvare, tjufnad.

Lefrén, arbetare, tjufnad.

Liljecrantz, arbetare, lösdrifveri.

Lilj enstolpe, cigarrarbetare, »

Linné, arbetare, lösdrifveri.

Motioner i Första Kammaren, N:o G.

Malmborg, måleriarbetare, tjufnad.
Mannerheim, arbetare, inbrottsstöld.

Mentzer, kopparslagarlärling, »

Morman, f. sjöman, lösdrifveri.

Munk, f. soldat, tjufnad.

Möllersvärd, jernarbetare, lösdrifveri.

Nieroth, betlare, bedrägeri.

Nordenfelt, skrädderiarbetare, tjufnad.
Oxenstjerna, betlare, lösdrifveri.

Palmqvist, mureriarbetare, misshandel.

Pauli, smedsarbetare, lösdrifveri.

Pfeiff, ogift qvinna, »

Prytz, f. soldat, tjufnad.

Pålman, betlare, misshandel.

Rabenius, smedsarbetare, tjufnad.

Renstjerna, piga, barnamord.

Rosenblad, pontonier, lösdrifveri.

Rosencrantz, tunnbindare, »

Rosenqvist, dräng, fickstöld.

Rosenstein, polsk jude, mordbrand.

Ryning, ogift qvinna, tjufnad.

Schedin, arbetskarl, j>

Scheele, ogift qvinna, lösdrifveri.

Segerström, snickeriarbetare, tjufnad.

Seth, arbetare, lösdrifveri.

Silfversparre, arbetare, tjufnad.

Sparre, metallarbetare, »

Stenfelt, skoarbetare, »

Stedt, arbetare, lösdrifveri.

Stjernfelt (Stjernefelt), hamnpolis, tjufnad.
Stjernstedt, skoarbetare, tjufnad.

Stråle, måleriarbetare, förfalskning.

Sture, stenhuggare, tjufnad.

Stålhandske, torpare, tjufnad, bedrägeri.
Sylvander, arbetskarl, tjufnad, mordbrand.
Tibell, plåtslagare, lösdrifveri.

Tigerhjelm, qvacksalvare, lösdrifveri.

Toll, f. grenadier, tjufnad.

liili. till Itiksd. /''rot. inuti. I Sami 2 Afd. I Hund.

i ‘t

:j Höft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

Trolle, betlare, tjufnad.

Törne, skoarbetare, lösdrifveri.

Törnebladh, poliskonstapel, förfalskning.

Uggla, handelsbiträde, förfalskning.

Uhr, fältjägare, tjufnad.

Westerstrand, bagare, bedrägeri.

^Vingård, ogift qvinna, lösdrifveri.

Men det återstår ännu något att bemärka. Ty friheten att antaga
namn inskränker sig icke till att antaga namn en gång; ingenting hindrar,
att man allt fortfarande begagnar sig af denna sin rätt. Man gör det
desto hellre, om man fläckat det först burna, det först antagna; och
följden af ifrågavarande frihetsutöfning är i ögonen fallande, da man
granskar polisregistren, domstolarnes brottmalsprotokoll eller fängelsernas
fångrullor. Se här några af der förekommande namnrader:

Anders Jacob Olsson Falkman Rosendal;

Johan Petter Gustafsson Appel Nyqvist Asklöf;

Carl Petter Josefsson Lassfolk Nyqvist Fock;

Magnus John Emil Carl Fromholdt Johansson Holmar Ljungbäck;

Carl August Udcenius Udd Unander;

Gustaf Aron Ampeton Wiirtioik Lundberg;

Ernst Rudolf Valdemar Jakobsson Magnus Bugslaff;

o. s. v.

Gränsen för denna frihet att byta namn är nog vid för att icke kunna
då och då åstadkomma verkliga oefterrättligheter. En Sigurd Johansson
antager namnet C. 0. Thonning, men kallar sig äfven Rosén, Lenning eller
Karlqvist; en Otto Johansson benämner sig Ferdinand Emanuel Winger;
en Lars Fredrik Rylander förklarar vid en ransakning att han heter Carl
Johan Lindberg, och sedan han i följd häraf dömts att fortsätta ett denne
Lindberg ådömdt lifstidsstraffarbete, inaste han oaflåtligen tecknas med
båda namnen, ehuru han sedermera påstår det förra af dem vara det enda
rigtiga och det senare vidkändt endast för att undkomma straff för hvad
han under namnet Rylander felat. En G. E. Carlsson annonserar i Post- och
Inrikestidningar under december manad 1895, att han, som tänker resa utrikes,
numera kallar sig Karl Graf de Cahier, hvilket bland tyskar lätt
torde tillföra honom grefvetitel. Och obekant lär ej vara, hurusom ej
sällan kända och aktade familjenamn anläggas för att bereda innehafvaren
ett förtroende med deraf följande förmaner, hvilka icke annars skulle
kommit honom till del, utan att dock företaget derför kan anses falla

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

under strafflagen. Rätten att taga hvilkens namn man vill är ju obestridlig;
är man blott någorlunda försigtig, kan man med sagda rätt reda
sig ganska bra utan att komma i delo med rättvisan. Betecknande i
detta afseende är det fall, som sistlidne höst af tidningspressen omtalades.
En sångerska, som ernade gifva konsert i eu af våra största landsortsstäder,
uppträdde derstädes under ett »konstnärsnamn», som tillhörde en
mera bemärkt kollega. Denna uppehöll sig emellertid vid samma tid i
en icke långt derifrån belägen stad, hvadan försöket att »annektera hennes
namn och rykte» helt hastigt kunde förekommas. Sagda försök betecknades
af tidningarna såsom »oblygt»; man underlät att brännmärka det
såsom olagligt, sannolikt derför att man ej visste, huruvida det verkligen
så var.

Rent af instinktivt tyckes dock allmänheten uppfatta antagande eller
utbytande af namn såsom en allt för vigtig åtgärd för att icke böra
vara förbunden med någon laga form. Härifrån torde vara att härleda
den rätt allmänt praktiserade vanan att i Post- och Inrikestidningar tillkännagifva
dylika namnbyten; man anser sig dermed hafva beredt dem
någon större laglighet, än om man i blott någon »vanlig», om än vida
mer spridd, tidning kungjorde dem. Men dessa tillkännagifvanden vitsorda
ganska ofta, huru obetänkt vederbörande begagna sin ifrågavarande rätt.
I Posttidningen för den 6 sistlidne december meddelar t. ex. eu Månsson, att
han dädanefter kallar sig Magnusson, en Gustafsson att han nu benämner
sig Jonsson, en Lång att han kallar sig Arvidsson, eu Ringbom att han
tagit namnet Hansson. Eu D. E. Gustafsson Nyström meddelar, att han
hädanefter kallar sig Forsberg. Eu Carl Fredrik Augustsson meddelar
i samma tidning den 19 sistlidne december, att han dagen förut »utbytt
namnet Augustsson mot tillnamnet Andersson». Studiet af dessa och andra
kungörande!! lemnar icke mycket hopp öfrigt, att man på det fria namnbytets
väg skall hinna till den ståndpunkt, som för både allmänt och
enskildt intresse måste synas önskvärd. Det är icke för tidigt att söka
äfven å detta område bringa ordning och reda till stånd. Och vill man
verkligen tänka sig eu allmän ålderdomsförsäkring lagstadgad inom vårt
land, torde såsom en oundviklig förutsättning derför vara att fatta ordnandet
af våra namnförhållanden så, att lagligen stadgas dels om skyldighet
att ega verkligt efternamn, dels ock om viss ordning, i hvilken tillstånd
att antaga eller utbyta sådant namn bör sökas. I hvild fall som
helst torde ock böra beredas utväg för dem, som innehafva bestämdt
slägtnamn, att värna sitt intresse i att icke detta obehörigen tillgripes.

20 Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

Ty hvarken för dessa slag ter eller för det allmänna kan det vara likgiltigt,
om genom en äfven utan alla lagstadganden fortgående namnbildning
fullt bestämda familjenamn hänsynslöst varda prisgifna åt hvem
som helst, som af ena eller andra anledningen kan vilja tillegna sig dem.
Äfven i vårt land vet man lyckligtvis att sätta värde på »ett ciktadt namn»;
någon möjlighet bör väl då ock här beredas bärare af sådana vare sig
ärfda eller förvärfda namn att, i sitt sträfvande för dess bibehållande vid
sådant värde, ej paralyseras af främmande, hvilka utan känsla för familjens
traditioner eller namnets förpligtelser anlägga och måhända rätt snart
besudla det. Fall torde understundom inträffa, der visst familjenamn antages
blott för att kränka dess verkliga egare; i andra fall tages det blott
»pa höft» — men någon särskild afsigt att hedra det torde under dylika
förhållanden knappast förefinnas. Det kan ej vara likgiltigt, om ett lands
lagstiftning lemnar detta vigtiga område utan rättsskydd. Äfven hos oss
torde eu »individualrätt» af ofvan antydd omfattning böra både erkännas
och fastställas.

Betänkligheter kunna möjligen göra sig gällande i fråga om familjenamnspligt
i ett land, der en talrik klass af mindre jordegare i så hög
grad som hos oss försummat att anlägga sådana. Men då denna klass i
landets nordligare landskap redan brutit med denna sed och i allt fall
vår landtbefolknings ökade bildning samt stegrade betydelse i både socialt
och politiskt hänseende måste kräfva dess inordnande under samma regler,
som redan länge gjort sig gällande bland öfriga kulturfolk, kan jag icke
tillmäta dessa betänkligheter något synnerligt afseende.

Utan allt öfvervägande torde heller icke böra lemnas frågan om viss
begränsning af föräldrarnes rätt att gifva sina barn hvilka dopnamn som
helst. Denna rätt bör ej utesluta barnens skyddande från att under hela
sitt lif dragas med dopnamn, hvilka göra dem till föremål för gäckeri
och åtlöje och hvilka i och för sig kunna vara verkliga vidunderligheter.
Vara kyrkböcker visa, att föräldrar såsom förnamn åt sina barn använda
ej blott efternamn — såsom t. ex. Enebom, Koriander, Selander, österbergTidemand
in. fl. — utan ock namn på orter såsom t. ex. Leipzig, Plymouth,
Sköfde, Kalmar etc. samt, nästan än värre, de orimligaste nybildningar
eller förvridningar, sådana som t. ex. Knoppi, Dynamiel, Kaspergenia,
Kledina, Konselia, Löfrelda, Nattsina, Parafina, Sofilis, Frangdor,
Joelm, Notarius, Viktanael, Yreis, Sexvall, Fjorotia o. s. v. Komminister
P. A. Kjöllerström meddelar i sin svenska namnbok (Ulricehamn 1895)
flera hundrade dylika dopnamn, från hvilkas bärande vederbörande barn i

Motioner i Första Kammaren, N:o 6.

sanning bort vara befriade. Döpelseaktens helgd torde ock kräfva någon
hänsyn. Det synes mig derför vara väl värdt att tillse, huruvida icke, i
likhet med hvad i Frankrike och Danmark eger rum, någon gräns af
lagstiftningen bör uppdragas för föräldrarnes rätt att bestämma dopnamnen
för sina barn.

På grund af hvad jag i frågan anfört tillåter jag mig således föreslå,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, som
erfordras för att bringa till stånd en tillfredsställande
rättsordning i fråga om personnamn, samt i de delar
deraf, som befinnas ingå under Riksdagens lagstiftningsrätt,
förelägga Riksdagen förslag till de bestämmelser,
som för ändamålets vinnande äro nödiga.

Stockholm den 21 januari 1896.

Sigfrid Wieselgren.

Bih. till Rikscl. Frat. 1896.

1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 3 Haft.