Motioner i Första Kammaren, N:o 4

Motion 1892:4 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

1

N:o 4.

Af friherre Klinckowström, om tillsättande af en komité för
behandling af frågan om förbättrande af arbetsklassens
ställning.

Hvarje fosterlandsvän, som med uppmärksamhet följt utvecklingen
af den s. k. arbetarefrågan i Europas flesta kulturländer och ifrågavarande
stater på andra sidan verldshafven, har med oro och bekymmer
märkt, huru nämnda fråga allt mer och mer hotar grunderna, hvarpå
våra statsförfattningar och vårt samhällslif stödja sig, och sträfvar att
sönderbryta den nuvarande religiösa, politiska och ekonomiska samhällsbyggnaden
för att på spillrorna deraf uppföra ett fantastiskt idealsamhälle,
föga lämpligt för det praktiska lifvets förhållanden.

Undersöker man nogare hvad som gifvit arbetarefrågan så farliga
rigtningar, så finner man snart nog att detta beror derpå, att den stora
massan af arbetare i sin förtviflan kastat sig i armarne på ett parti,
som egentligen i allmänhet icke kan sägas tillhöra arbetarnes klass,
men med glädje söker begagna arbetarnes millioner missnöjda personer
för att befordra sina egna ändamål, som hafva litet eller intet att gorå
med arbetarnes önskemål.

Detta samhällsomstörtande parti, som upphäft sig till förmyndare
och ledare för den talrika arbetsklassen, består af ett jemförelsevis fåtal
individer med olika namn och sammansättning, kommunister, socialister,
utilister, anarkister, med olika program, men alla syftande derhän
att förstöra den bestående samfundsordningen och att ersätta densamma
med en ideel samfundsordning af den orimligaste, ja vanvettigaste
beskaffenhet.

Den, som något närmare studerat det socialistiska partiets uppkomst
och successiva utveckling under de sonaste 50 åren, skall snart
Bill. till Rilcsd. Frot. 1892. 1 Sami 2 Afd. 1 Band. 2 Höft (iV:o 4). 1

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

finna, huru de kunnigaste förgångsmännen på detta område, Lassalle
och Marx, hyllade grundsatser, hvilka vida skilde sig från de nuvarande
brandröda program, som det nuvarande partiets olika grupper proklamera,
för att derigenom lyckliggöra menskligheten.

Dessa program, olika till sina biomständigheter, kunna i allmänhet
sammanföras till följande syften, som de alla mer eller mindre
tydligt uttala eller låta ana:

i religiöst hänseende: afskaffande af statskyrka, presterskap, tron på
Gud och på själens odödlighet, med ett ord utdömandet af all religion;

i sedligt hänseende: borttagande af äktenskap, arfsrätt, familjelif,
barnens uppfostran i hemmet;

i statsrättsligt hänseende: afskaffande af konungadömet, fädernesland,
införande af universalrepublik;

i stats ekonomiskt hänseende: borttagande af privategendom, privatindustri,
banker, mynt, kredit m. m. d.

Alla stående krigshärar, alla militära etablissement skulle utrotas
såsom obehöfliga inom den allmänna republiken, der alla både
samma politiska rättigheter, endast de uppnått en viss ålder; inga
tullar behöfdes; det allmänna svarade för och tillgodosåg den enskildes
väl.

Mycket vore ännu att tillägga beträffande socialismens ideala samhälle,
men det ofvan anförda må vara nog för att känneteckna detsamma.

Det socialistiska partiet insåg långt tillbaka i tiden att det fans
för detsamma ingen utsigt att drifva sina samhällsomstörtande planer
igenom utan att vara understödda af talrika anhängare. De voro dessa
förutan herdar utan får, generaler utan soldater. Med klok beräkning
insåg detta parti vigten att värfva dessa härmassor bland arbetarebefolkningarna
i alla länder, synnerligen bland storindustriens arbetare
i städerna, hvilka genom sin sammanhopning, större nöd och betryck

o. m. d. voro lättare att bringa till missnöje och strid. Dessa arbetare
fingo i början ej del af omstörtningspartiets samhällsupplösande
planer för att ej uppskrämmas och vägra förena sig med partiet;
men de inbillades att deras ledare endast ville befordra deras vigtigaste
önskemål: högre aflöning och mindre arbetstid. Sålunda fick
det socialistiska partiet snart stadsarbetarnes ledning om hand och
organiserade deras motstånd mot arbetsgifvarne. Men partiet gick
snart längre i att begagna arbetaremassorna för sina egna samhällsomstörtande
ändamål och uppviglade arbetarne att förgripa sig på
arbetsgifvarnes och utanför dem stående samhällsklassers egendom,
frihet och stundom äfven lif. Det blefve här för vidlyftigt att fram -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 3

draga bevisen härför, men arbetarestrejkerna i Belgien, Österrike,
Frankrike och Nordamerikas förenta stater hafva att uppvisa fyrfaldiga
angrepp på såväl arbetsgifvarnes som ock andra samhällsklassers egendom,
lif och välfärd. ....

Äfven bland landsbygdens arbetarebefolkning har det socialistiska
partiet sökt utsprida oro och missnöje, men hittills har detta endast i
ringa mån krönts med framgång. Likväl hade vårt lands jordbruksarbetare
för ett fåtal år tillbaka, nitiskt bearbetade af omstörtningspartiet,
börjat framställa sina fordringar på minskad arbetstid och ökad
aflöning, hvilka fordringar på flera landtegendomar uti olika provinser
af arbetsgifvarne beviljades. Dermed afstannade på landsbygden hela
denna rörelse tills vidare.

Äfven inom den väpnade krigsmagten inom hufvudstadens garnison
hafva socialisterna sökt vinna anhängare.

Ett upprop till svenske soldaten har denna höst blifvit utfärdadt
i tryck, utdeladt i hundratals exemplar, solidariskt erkändt och biträdt
af de arbetslöses förening J), och har slutligen (kanske för sent) blifvit
belagdt med qvarstad och den okände författaren lagförd. Detta upprop
visar bäst hvart de af socialisterna ledda arbetareskarorna vilja hän
i att förmå ordningsmagten till olydnad, att svika dess pligt, att öfvergå
till upprorsmakarne och med dem fraternisera 2). Det kan tagas för
afgjordt att dessa socialisternas försök att locka våra garnisonstrupper
till olydnad skola misslyckas, och väl är det. Hvad vår indelta armé
beträffar, så är hvarje dylikt försök fåfängt, tack vare dess organisation,
förläggning och moraliska beskaffenhet.

Innan jag framställer de önskemål, som kunde billigtvis tillfredsställa
arbetsklassens behof, förutsatt att de sjelfva ville dertill bidraga
med eget arbete, sparsamhet och god vilja, torde vara nödigt att
undersöka i hvad män arbetarne sjelfva genom egen kraft och med
det enda medel, de haft .i sin hand, lyckats vinna sina syften beträffande
en drägligare ekonomisk ställning gent emot sina arbetsgivare. Detta
enda medel af arbetarne, åt sig sjelfva öfverlemnade,_har i alla länder,
der en mera utvecklad storindustri finnes grundad, varit arbetsinställelser
(strejker), hvarigenom de sökt tilltvinga sig en högre aflöning och
stundom äfven minskad arbetstid.

Arbetsinställelser är det tveeggade svärd, som arbetarne förnämligast
användt i striden mot arbetsgifvarne. Detta vapen är icke nytt;

1) Se tidningen Vårt Land den 12 november 1891.

2) Ett utdrag ur detta upprop återfinnes uti tidningen Nya Dagligt Allehanda för
den 9 november 1891.

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

det har. begagnats under långt aflägsna tider, ehuru då mera sällan
och af ringa utsträckning. Men under do senaste 30 åren hafva dessa
aibetsinställelser vunnit i vidd och betydelse samt organiserats på ett
planmässigt sätt. I de flesta kulturländer med utvecklad storindustri
bär vanligen hvarje yrkes arbetspersonal slutit sig tillsammans i arbetsföreningai
med en vald styrelse, egen underhållskassa och med uppdrag
för styrelsen att medla de tvistiga frågornas afgörande gent emot
arbetsgifvarne. Ifrågavarande styrelser, vare sig arbetarekomitéer,
skiljedomstolar, förbkningskoroiteer, fackföreningar o. s. v., hade ej
endast till förnämligaste åliggande att förlika arbetsgifvare och arbetare
med hvarandra, utan äfven att, i fall arbetsinställelse, tack vare deras
bemödanden, icke kunnat förekommas, söka lifnära de arbetslösa, der
dessa icke af egna besparingar kunde underhålla sig.

Under senare tider hafva, synnerligen på grund af dessa arbetarestyrelsers
bemödanden, arbetarerörelserna blifvit internationella, uppträdande
gemensamt och understödjande hvarandra. Härigenom har
denna i sig sjelf nog farliga rörelse antagit en ännu betänkligare vidd
och betydelse. Men der arbetarne varit öfverlemnade åt sig sjelfva,
hafva deras önskningar i allmänhet inskränkt sig till en fordran på
ökad aflöning och minskad arbetstid.

Hafva arbetsinställelserna särdeles båtat de arbetande klasserna?
Erfarenheten visar att detta icke i allmänhet egt rum. Uppoffringarne
saväl för arbetsgifvarne som för arbetarne hafva varit ofantliga, men
jemförelsevis mycket betydligare för arbetarne, såväl absolut som ock
relativt. Jag skall här nedan anföra några statistiska uppgifter, som
visa sanningen häraf1). Arbetarnes umbäranden och lidanden hafva
varit svåra och i många fall utan allt gagn för att förbättra deras
ekonomiska ställning, och då man besinnar att de allra flesta för arbetame
så olycksbringande arbetsinställningar (strejker) skulle hafva
kunnat undvikas, om arbetsgifvarne ville medgifva arbetarne att dela
med dem arbetets nettovinst, sa inses lätt, huru vigtig och betydlig
denna del af arbetarefrågan är. Jag- skall bär nedan i denna motion
framställa den genomgående utredning och de mera detaljerade förslag,
som denna kanske vigtigaste del af arbetarefrågan påkallar, på det
den stom allmänheten ma vara i tillfälle att rätt bedöma densamma.
Att lika omständligt bearbeta återstående delar af den stora arbetarcfiågan
torde öfverstiga hvarje enskild mans krafter och förmåga och

)) Det enda arbete, som behandlar arbetarestrejker i allmänhet, som varit för mig
tillgängligt, är: Geschichte der Strikes von D:r Herman Ros Koschny. Berlin 1890.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

kan endast åstadkommas genom flera kunniga och nitiska mäns samarbete.

Till upplysning om arbetsinställelsernas statistiska förhållande
skall jag här nedan framlägga de upplysningar, jag lyckats erhålla i
tidskrifter, broschyrer och i den periodiska pressen.

Stora Britannien.

Nåo-on genomförd statistisk utredning beträffande arbetsinställelser
(strejker)0 har det ej lyckats mig erhålla. För tidskiftet 1870—1880
förekommer likväl en utredning med statistiska data !), som här nedan
i utdrag skall anföras; men för den långa tiden der förut äfvensom för
tiden mellan 1881 och 1891 saknar jag alla uppgifter, ehuru visserligen
under dessa båda tidskiften strejkerna voro både talrika och af högst
betydande omfång.

Under nämnda 10 år, 1870—1880, äro antecknade endast 2,352
strejker, fördelade under de 10 åren sålunda:

år 1870

1871

1872

1873

1874

1875

1876

1877

1878

1879

(intill den 1 december)

30 strejker;

98	11
343	11
365	11
286	11
245	~ 11
229	11
180	11
268	11
308	11

Mångahanda äro de orsaker, som föranledt de engelska arbetarno
att strejka, men de allmännaste och vigtigaste anledningar hafva likväl
varit bär såsom öfver allt inom kulturländerna försök att öka aflöningen
och förkorta arbetstiden. Ett hundrade elfva olika yrken voro invecklade
i dessa strider mellan arbetsgivare och arbetare. Kolgrufvornas
arbetare lemna de flesta missnöjda arbetare, och detta är ju lätt

förklarligt.

Bland de 2,352 strejker, som under den 10-åriga perioden egt
ruin, har upplysning endast kunnat erhållas om varaktigheten för 1,096,
hvaremot för 1,256 strejker all upplysning saknas. I medeltal torde

*) So: Journal of the Statistical Society. Yol. XLIII. Part. I. Marcli 1880. Art.
Tlie Strikes of the Past Ten Years By 0. Phillips Bevan (pag. 35 — 54).

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

dock kunna antagas, att hvarje strejk varat en vecka. Detta antagande
lemnar följande resultat beträffande förlorad arbetstid, beräknad i veckor:

o ar	1870 ......................
	1871 .....................
	1872 .......................
	1873 ...................
	1874 ....................
	1875 ....................
	1876 .......................
	1877 ..................
	1878 ...................
	1879 ............

54,180 arbetsdagar.

Summa 9,030 veckor eller

De betydligaste strejkerna under meranämnda 10-årsperiod hafva
varat minst 20 och högst 56 veckor.

Det vigtigaste att vid dessa arbetsinställelser undersöka är det
antal personer, som deri deltaga, och resultaten deraf. Vid alla de strejker,
der man kunnat erhålla visshet härom, har det visat sig att vinsten
har för arbetarne varit i allmänhet af tvifvelaktigt värde. Endast
ett mindre antal har sålunda kunnat antecknas, nemligen:

Året.	1 Antal strejker.	Deraf förlorade strejker.	Deraf vunna strejker.	Genom förlikning afslutade.	Summa
kända förlopp.	okända förlopp.
1870 .......................	30	1	8	2	11	19
1871......................	98	5	10	11	26	72
1872 .................	343	6	8	8	22	321
1873 ....................	365	I-n	-g-a d-e-t-a-l-j-e-r.	365
1874 .......................	286	I-n	-g-a d-e-t-a-l-j-e-r.	286
1875 .......................	245	23	17	9	49	196
1876 .....................	229	24	15	16	55	174
1877 ........................	180	15	7	10	32	148
1878 ........................	268	43	3	15	61	207
1879 ........................	308	72	3	20	95	213
Summa	2,352	189	71	91	351	2,001

Ofvanstående tabell är visserligen ganska ofullständig, men den
antyder likväl en benägenhet att sluta ifrågavarande tvister genom för -

7

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

likning, innan striden börjat. För 110 strejker hafva nödiga upplysningar
kunnat erhållas rörande antalet arbetare, som deri deltagit, och
den tid hvarje strejk varat, hvarpå arbetarnes förlust i aflöning kunnat
beräknas. Man har antagit 5 arbetsdagar och hvarje dags. aflöning
för person till 4 shillings sterling (= 3 kronor 60 öre). Samtliga dessa
110 strejker hade varat tillsammans 577 veckor; deri deltogo 591,890
arbetare, och förlusten i aflöning beräknades uppgå till 4,468,950 pund
sterling (= 80,442,100 kronor).

Bland några större strejker i England under meranämnda 10-årsperiod
må här uppgifvas de stora penningeförluster deraf förorsakats;
sålunda kostade:

Ingeniörernas i London........... 28,875 £ sterling (= 519, <50 kronor!

Skeppsbyggarnes i Clydes ...... 300,000 „ (— 5,400,000 ,, )

Stenkolgrufvearbetarnes i Loug ton

.....................i-v............. 30,000 „ (= 540,000 „ )

Grufarbetarnes i Durham......... 240,000 „ (— 4,720,000 „ )

Summa 598,875 £ sterling (= 11,179,750 kronor).

Ofvanstående siffror upptaga endast arbetarnes förluster i aflöning.
Men äfven arbetsgifvarne hafva gjort stora förluster, ehuru det är
omöjligt ens närmelsevis kalkulera desamma, då inga uppgifter derom
föreligga.

För att söka medla mellan arbetare och arbetsgifvare existera
i England ett slags skiljedomstolar, ehuru resultaten af dessa domstolars
verksamhet under den ifrågavarande perioden visat sig mycket
tvifvelaktiga. Dylika domstolar, benämnda Conseils des Prud’hommes,
existera äfven i Frankrike och Belgien, och den erfarenhet deraf, man
hade i Frankrike, kan lätt bedömas af följande data:

Före det fransk-tyska kriget var antalet tvister (strejker) afdömda
vid ifrågavarande domstolar ganska betydligt:

år 1860 ................................................................. 43,807 och

„ 1868 ............................................................... 45,001.

Men efter kriget förminskades detta antal betydligt, nemligen:

år 1873
„ 1874
„ 1875
„ 1876
1877

29,913,

31,244,

33,907,

34,774,

35,046.

V

8 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Af dessa tvister blefvo 25,834 afgjorda genom Conseils de Commerce
genom sammanträden inför slutna dörrar, och förlikning uppnåddes
i 18,415 tvister. Uti 7,419 fall kunde parterna ej förlikas, och
dessa senare remitterade tvisten till Conseil général. 9,076 tvister
förliktes utan domstols mellankomst.

Hvad beträffar orsaken till tvisterna, så voro 21,368 eller 61 procent
föranledda af aflöningarnes belopp; 4,733 eller 14 procent med
anledning af arbetares afskedande och 1,795 eller 5 procent förorsakades
af tekniska eller yrkesanledningar.

Uti Belgien hafva de inför detta lands förlikningsdomstolar förekommande
tvister haft den utgång nedanstående tabell utvisar:

År.	Hörda tvister.	Förlikta tvister.	Tvister dragna under Conseil général.	Tvister förlikta parterna emellan; utan domstols 1 mellankomst.
1862 ...............	2,761	2,345	179	'' 201
1863 ..............	3,037	2,552	200	207
1864 .............	3,317	2,759	221	214
1865 ...............	3,382	2,712	419	326
1866 .............	2,999	2,425	403	340
1867 ..............	3,234	2,535	452	384
1868 ............	3,494	2,646	581	251
1869 .............	3,323	2,474	543	291
1870 ...............	3,536	2,687	579	242
1871 ..............	3,368	2,517	426	392
1872 ...............	3,330	2,492	497	304
1873 ...............	3,526	2,701	594	224
1874 ..............	3,638	2,815	580	220
1875 .............	4,158	2,750	578	494
1876 ...............	3,823	2,738	267	432
1877 ..............	3,854	2,866	305	656

Dessa siffror visa att dessa domstolar ej så obetydligt bidragit
till att medla mellan de stridande parterna och förekommit i rätt många
fall så väl för arbetarne som ock för arbetsgifvarne de så förderflig
arbetsinställelserna.

För året 1888 meddelar den engelska periodiska pressen redo -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

9

görelse öfver arbets strejker inom detta land x), nemligen ett utdrag ur
en officiel berättelse i denna fråga. Under nämnda år förekommo 509
strejker, 328 af dessa berörde 109,951 arbetare, hvilkas förlust beräknas
till 365,587 pund (= 6,580,576 kronor). Blott en ringa del häraf
ersattes genom bidrag. Af de principaler, som träffades af arbetsinställelserna,
hafva 123 uppskattat det kapital, som för dem gjordes
improduktivt till 6 millioner pund (= 108,000,000 kronor).

Af de 509 strejkerna ledde omkring hälften till målet; mellan!
och ! misslyckades; 332 afgjordes genom öfverenskommelse, 15 genom
skiljedom, i 85 fall gåfvo arbetarne efter, i 23 togo principalerna nya
arbetare. Af 509 strejker blefvo blott 108 drifna igenom 2). I Sverige
hafva arbetsinställelser endast förekommit i obetydlig mängd och omfång
jemfördt med de flesta europeiska kulturländer, Nordamerika, Australien
och Indien.

Med förbigående af de många betydliga arbetsinställelser, som
egt rum bland städernas arbetare, i hufvudstaden (exempelvis inom
bagareyrket), i Ystad (bland sockerraffinaderiyrket) m. fl., är det isynnerhet
de bland Sundsvalls sågverksarbetare, bland Norbergs grufarbetare
och bland jordarbetarne inom olika delar af landsbygderna utbrytande
arbetsinställelser, som påkalla större uppmärksamhet, då alla
dessa arbetarerörelser organiserats af de samhällsomstörtande partiledarne.

Arbetsinställelsen inom sundsvallstraktens sågverksarbetare egde
rum under sommaren 1879 och räknade omkring 10,000 strejkande
arbetare. Det var förnämligast genom dåvarande landshöfdingen
Treflenbergs kloka och energiska uppträdande, understödd af en skyndsamt
anländ militärkommendering, som denna rörelse blef qväfd i sin
början.

Inom Norbergs grufvors distrikt har under sommaren 1891 äfven
en betydande arbetsinställelse egt rum för att tilltvinga sig af arbetsgifvarne
bättre vilkor. Äfven här hafva bevisligen arbetarne bli f vi t uppeggade
af socialistiska ledare och fått dyrt umgälla oförsigtigheten att
följa dessa ledares råd. Äfven här hafva de lagliga myndigheternas
kloka medlande, understödda af den väpnade militärtruppen, lyckats
qväfva rörelsen och lagligen åtala de farliga ledarnes inflytande.

Äfven under de senaste förflutna åren har det socialistiska par- 1 2

1) Se den engelska tidningen “Times1'' för den 21 november 1889.

2) So Hertzberg: arbetarefrågan och socialismen. Stockholm 1891 pag. 111.

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Åfd. 1 Band. 2 Raft.

2

10 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

tiet sökt, ganska klokt beräknadt för deras intressen, att sprida obelåtenhet
och villervalla bland jordbruksarbetarne inom flera landsorter.
Dessa rörelser hafva dock genom kloka medgifvanden från flertalet
arbetsgivare blifvit neutraliserade utan nämnvärd skada för arbetarne,
hvilka mångenstädes vunno en rättvis och billig nedsättning i arbetstiden
och ökade löneförmåner i vissa fall.

I Tyskland hafva arbetsinställelserna under åren 1889 och 1890
antagit ganska betänkliga dimensioner, 1,131 sådana inställningar med
en strejkpersonal af 394,440 personer hafva egt rum, deraf 289,283 i
Preussen, 32,390 i Elsass-Lothringen, 26,002 i Hamburg och 22,818
strejkande i Sachsen. Af samtliga ifrågavarande arbetare hade 264,407
(cirka 67 procent) brutit ingångna kontrakt. x)

I Frankrike hafva under 10 år från 1874 till 1885 (oberäknad!
året 1881) 804 arbetsinställelser blifvit anmälda i burån för all män

statistik. Af sagda arbetsinställelser hafva 546 varit förorsakade
af tariffer för dagspenningen; 629 af sagda strejker hafva förorsakat
arbetarne en förlust af 5,509,367 dagsverken. 57 af 100 strejker-hafva
haft en för arbetarne ofördelaktig utgång.2)

I Nordamerikas förenta stater hafva arbetsinställelserna tagit ett
vida betydligare förlopp än annorstädes. Enligt officiella redogörelser
för endast de 6 senare åren (från den 1 januari 1881 till den 31
december 1886) belöpte sig ifrågavarande strejker till ett antal af 3,902,
som träffade 22,304 firmor. I dessa rörelser deltogo 1| million arbetare.
De fabriker, som upphörde med sin verksamhet, voro 2,214 och
beröfvade öfver 160,000 arbetare all verksamhet. Redogörelsen uppgifver
den löneförlust arbetarne lidit till omkring 60 millioner dollars,1 2 3)
och de understödssummor, som utdelats till arbetarne, uppgingo knappast
till 4| millioner dollars. De firmor, som träffades af ifrågavarande
arbetsinställelser, ledo en förlust af mer än 34 millioner dollars. Sålunda
utbetalade det landets industri under endast 6 år omkring 94
millioner dollars i krigsarbetekostnader! Efterforska vi hvilka resultat
dessa dyra strider mellan arbetsgivare och arbetare lemnat, så finna
vi att 46|- procent af de firmor, hvilka varit utsatta för dessa strejker,
måste till alla delar gifva efter för arbetarnes fordringar, 13^ procent
af firmorna delvis ingått på arbetarnes fordringar, under det att 40
procent af firmorna besegrat arbetarne och deras fordringar. Bland

1) Se Schönberg: Volkswirthschaftslehre. 3:e Auflage. 2:r Band. pag. 681.

2) Se: Le contrat de participation aux bénéflces, son caractére et ses resultats.
Conférence faite au cercle populaire des Invalides le 13 Septembre 1889 par Ch. Robert.

8) Eu Dollar = 3 kr. 65 öre.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. H

fabriker, hvilka upphört lemna de pockande arbetarne arbete, hafva
25^ procent uppnått sitt ändamål, 8£ procent delvis uppnått sitt dermed
åsyftade ändamål och 66 procent legat under i striden mot arbetarne.
l) En senare underrättelse rörande strejkerna i Nordamerikas
förenta stater lemnar en af våra dagliga tidningar 2), deri det heter:

Amerikansk arbetsstatistik.

Amerikas statistiska byrå har nu utsändt sin årsberättelse, omfattande
tiden från 1 juli i fjol till 30 juni detta år. Af 6,258 strejker
bilades 5,433 genom kompromiss, och 464 hafva arbetarne låtit förfalla
af sig sjelfva. I 1,941 fall hade arbetarne genom sin strejk lyckats
genomföra en förhöjning i aflöningen, i 3,746 var aflöningen före och
efter strejken densamma, och i 441 fall hade en reduktion i aflöningen
blifvit följd af strejken. Genom 2,058 strejker sökte arbetarne få arbetstiden
förkortad. Genom samtliga under årets lopp inträffade strejker
förlorade arbetsgifvarne 481,524 dollars och arbetarne 1,389,164
dollars. Af samtliga strejker genomfördes 5,566 fullständigt, 169 delvis,
465 afgjordes till arbetarnes skada och 58 voro oafgjorda, då årsberättelsen
afslutades. I strejkerna deltogo inalles 93,984 personer.

Af det ofvan anförda synes till fyllest, huru litet arbetarne vunnit
med sina arbetsinställelser och hvilka ofantliga uppoffringar i ekonomiskt
hänseende gjorts utan särdeles stora fördelar. Sant äratt aibetsgifvarne
äfven lidit åt arbetarnes strejker, men i vida mindre grad än
arbetarne. Må man då ej så mycket förundra sig öfver att arbetarne
sluta sig, om äfven med en viss försigtighet och misstro, till socialisterna,
som äro de enda, som låtsat göra arbetarnes sak till sin

egen

Hvad böra de konserverande samhällsklasserna och hufvudsakligen
statsmagterna i alla kulturländer göra för att beträffande arbetaiefrågan
leda den på bättre vägar och hindra densamma att öfvergå till
en lekboll i socialisternas händer för att befordra deras samhällsomstörtande
ändamål? Mig synes detta på ett tillfredsställande sätt. endast
kunna ske genom att spränga föreningsbandet mellan socialister
och arbetare genom att förhindra de förra att offentligt predika våld,
mord och öppet motstånd mot myndigheterna m. m. d. samt sprida

1) Se: Die Theilung des Gosohäftsgewinns zwischen Unternehmern und Angestellten.
Von N. P. Gilman. Obersetzt von L. Hatscher. pag. 38—39.

2) Se: tidningen Stockholms Dagblad för den 16 december 1891.

12 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

af dessa samhällsvådliga läror öfver landet genom den periodiska pressen,
hvarvid borde tillses att, om bestående lagar och författningar ej finnas

nog mägtiga att hindra detta ofog, statsmagterna ytterligare derom
lagstifta.

Hvad arbetarne beträffar, böra nyss ofvannämnda myndigheter,
biträdda af alla samhällets konserverande klasser, söka på ett rättvist
och tillfyllestgörande sätt tillgodose arbetarnes billiga fordringar och
befordra deras bästa.

Men — hör jag mången fråga — hvilka äro då arbetarnes billiga
fordringar eller önskningsmål, hvilka samhället både kan och bör tillgodose?
De kunna sammanfattas i de tre orden bröd, upplysning^
rösträtt, ord af stor vidd och djup betydelse, hvarför det må tillåtas
mig att närmare förklara desamma.

Med bröd innefattas hvad till det dagliga lifvets uppehälle och
nödtorf hörer och som, der det ej genom arbetarnes nu betingade aflöning
kan åstadkommas så tillräckligt, som rättvisa och billighet påkalla,
torde böra söka åstadkommas genom kloka och välbetänkta åtgärder,
genom statsmagternas och de lyckligare lottade samhällsklassernas förenade
bemödanden. De till lifvets uppehälle erforderliga behofven
innefattas i underhall, beklädnad och bostad för arbetaren med hustru
och barn.

Hvad nu främst underhållet beträffar, så säger det sig sjelf, att
detta hufvudsakligen bör bestridas af arbetarens lön. Men äfven här
hafva statsmagterna och de lyckligare lottade samhällsklasserna ett vidt
fält för sin verksamhet till arbetarnes bästa, ty lika sant som det
är y>att arbetaren är sin lön värdj>, lika säkert är att mången gång
arbetslönen ej fullt motsvarar det utgjorda arbetet. Detta skulle i de
flesta fall kunna rättas derigenom, att arbetaren blefve, jemte arbetsgifvaren,
delaktig i arbetsvinsten, och derför har jag med mera omsorg
och utförlighet utarbetat denna del af arbetarefrågan i denna motion,
emedan jag är förvissad derom, att genom detta förslags antagande i
verkligheten skulle de olycksbringande arbetsinställelserna i de flesta
fall upphöra och socialisternas försök att bearbeta arbetaremassorna för
sina samhällsomstörtande syften vara i de flesta fall fåfänga.

Det stora problemet, som bör lösas beträffande arbetarnes underhåll,
är att genom kloka och väl genomtänkta åtgärder söka öka arbetslönen
på ett rättvist och billigt sätt och söka minska lefnadsomkostnaderna.

I det förra afseendet kan dervid mycket åtgöras:

a. genom att i stor skala och inom flertalet industrier och

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

13

näringar vidtagas sådana åtgärder, att arbetarne få med arbetsgifvarne
dela den årliga nettoarbetsvinsten;

b. att, så vidt möjligt är, genom väl inrättade skiljedomstolar
beredes tillfälle, vid uppstående tvister mellan arbetare och arbetsgivare,
medla till uppgörelse i godo dem emellan, utan att arbetsinställelser
behöfva tillgripas, och att, i sammanhang dermed, stränga lagar
och administrativa åtgärder måtte förhindra och i allt fall straffa det
socialistiska partiet att vid dylika tillfällen inverka på arbetaremassorna
för att uppegga dem till strejker och dermed åtföljande oordningar och
olagligheter.

För att minska arbetarnes lefnadsornkostnader kunna många syftesenliga
åtgärder af statsmagterna och de lyckligare lottade samhällsklasserna
vidtagas. Att här ingå i närmare detaljer förbjuda så väl
utrymmet som ock min bristande förmåga. Men antydningsvis vill jag
dock nämna, hvad dessa åtgärder torde böra omfatta, nemligen:

a. att så ordna lifsmedlens uppköp, att, så vidt möjligt är, alla
mellanhänder undvikas, emedan desamma vanligen fördyra varorna med
20 ända till 50 procent. Enklast vore att i detta afseende organisera
konsumtionsföreningar under arbetarnes deltagande och kontroll. •

Dessa konsumtionsföreningar, som torde hafva att tacka en tysk
menniskovän Schultze-Delitzsch för sin uppkomst, hafva synnerligen
i Tyskland, Nordamerika och England blifvit nitiskt omfattade af arbetsklasserna.
Jag skall längre ned omnämna, hvilken storslagen verksamhet
herr Schultze-Delitzsch utvecklat i många andra rigtningar för
att befordra de mindre bemedlade klassernas väl och bästa i flera afseenden
på sjelfhjelpens olika områden.

En »sjelfhjelpande» förening i England är ett stort medel att
uppfostra de arbetande klasserna både i stad och land genom att på
ett oberoende sätt förena dem och göra dem lämpliga för den lokala
sjelfstyrelsen. De »sjelfhjelpande» föreningarna började sin verksamhet för
omkring 44 år sedan. Det var 1844 som den första lilla boden öppnades i
syfte att dela vinsten i förhållande till de gjorda inköpens storlek. Den
bodens affärskapital bestod blott af 28 pund sterling (omkring 505 kronor).
Nu finnas så många sådana bodar, att i grefskapet Durham är 30 procent
af hela befolkningen delegare i dem, i Yorkshire 27 procent, i
Cumberland 24, i Northumberland 22£ etc. Alla dessa bodar hafva till
rörelsekapital endast arbetarnes penningar, och deras affärer skötas af
arbetarne sjelfva eller af f. d. arbetare, som de utsett dertill.

Vanligen grundas en dylik bod på följande sätt, vare sig det
sker i stad eller på landet, Eu arbetare, som bär inflytande öfver sina

14 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

kamrater, får höra hvad som har blifvit gjordt af andra arbetare i England
eller Skottland. Han talar om saken för sina vänner, skaffar sig
broschyrer och upplysningar om -den och kominer slutligen öfverens
med sina närmaste bekanta att de skola tillsammans sätta upp en dylik
bod. För att få flere medlemmar hålles ett offentligt möte, som har
till följd, att många af de närvarande teckna sig på de framlagda listorna.
Då det är gjordt, insamlas penningar, så att en början kan ske. Hela
systemet är baseradt på endast kontanta transaktioner, och hvarje bod
måste hafva kontanter att betala sin inredning, innan den börjar. Om
en bod skall hållas öpppen hela dagen, bör den hafva ett kapital af minst
130 pund sterling (cirka 2,350 kronor), 100 medlemmar och utsigter
att kunna sälja för 40 å 50 pund sterling i veckan.

I vanliga fall behöfver det blott göras en inbetalning af omkring
1 krona 20 öre i svenskt mynt för att blifva medlem af denna »sjelfhjelpande
bodförening». Man får då köpa i boden till vanliga gångbara pris
de varor, man behöfver och som man måste betala kontant, ty kredit
lemnas icke på några vilkor. Då köpet är gjordt, ger bodföreståndaren
köparen tenn- eller pappersmärken, som äro stämplade eller markerade så,
att de visa huru mycket som blifvit depenseradt, Dessa märkens belopp
hopsummeras vid slutet af hvarje qvartal, och det är på beloppet som
köparens vinstandel i affären beror. Men han får icke ut hela den första
vinstutdelningen. Han är tvungen att låta innestå | shilling i veckan,
till dess han är egare af åtminstone en aktie på ett pund, så att föreningen
får eget rörelsekapital. Efter det han till fullo inbetalt denna
aktie, har han rättighet att uttaga all blifvande vinst, som tillfaller honom.
Men är han klok, så låter han den innestå i affären, som sålunda
blir hans sparbank och ger honom 5 procent. Det finnes många
arbetare i England, som på detta sätt genom att göra alla sina inköp
per kontant hafva blifvit delegare för ända till 100 pund sterling i en
dylik affär. Vid månads- och qvartalsmötena diskuteras vigtiga ämnen,
och då finner han att dessa föreningars konstitution är helt och hållet
demokratisk. Alla äro lika; hvar och en har en röst, och ingen har
mer än en röst.

Om, som ofta händer i början, icke tillräckligt kapital kan hopsamlas
för att hålla boden öppen hela dagen, så hålles den tillgänglig
endast om aftnarne i någon af medlemmarnes hus, och då är det antingen
en medlem af komitén eller hustrun till en medlem som tjenstgör
som bodföreståndare. Men så snart sakerna gå bra, så hyres en
rigtig bod, eller man låter uppföra en sådan och engagerar eu före -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 15

ståndare, som sjelf också tror på sjelfhjelpsprincipen och är affärsman.
Då boden öppnas, hållas prisen lika höga eller låga som i andra bodar.
Först och främst handlas med specerier och landtmannaprodukter. Så
ökas lagret med porslin, glas, borstar och dylikt. Derefter tager man
itu med ett bageri, som befunnits vara bland de mest lönande afiarsafdelningarna.
En bod, som går bra, utvidgar ytterligare sitt lager med
stöflor och skor och så bränsle. Skrädderi är också ganska vanligt,
och många föreningar hafva sina egna skräddare, som göra medlemmarnes
kläder. De afdelningar, som vanligen visa sämsta resultatet, äro tygbranschen
och slagteriet. *)

De kooperativa föreningarna i England höllo i början af maj månad
förlidet år sin årskongress i Lincoln. Ur den årsberättelse, som dervid
upplästes, må här meddelas följande:

Den årliga omsättningen har på de sista tjugufem åren stigit
från 4 millioner pund sterling till 28 millioner, medlemmarnes antal
från 175,000 till en million. Föreningarna hafva qvarnar, hvilkas årliga
produktion representerar ett värde af 2 millioner pund sterling.
De på kooperativ princip grundade mejerierna i Irland gorå utmärkta
affärer. Märkvärdigt nog, hafva de kooperativa föreningarna vunnit
minst terräng bland arbetarebefolkningen i London, Liverpool, Birmingham
och andra stora städer. Mest blomstra de i Lancashire och WestYorkshire
samt i Northumberland, Durham och Cumberland. I största
delen af England och Skoband finnas emellertid ännu inga kooperativa
föreningar.

Hvad beträffar Nordamerikas förenta stater äro konsumtionsföreningarne
derstädes mycket utbredda och de siffror, som Mr George Jacob
Holyake anför, äro mycket talande.

Enligt denne sagesman har antalet medlemmar af samtliga konsumtionsföreningar
i Amerika vuxit från 90,000 år 1862 till 340,000
år 1872 och 640,000 år 1882. Aktie- och lånekapitalet steg under
samma tid från 2,250,000 dollars till respektive 16,790,000 dollars och
40,000,000 dollars. Den årliga försäljningen uppgick samtidigt från
11,750,000 dollars år 1862 till 65 millioner dollars år 1885 och vinsten
från 830,000 dollars till 10 millioner. Samma är förhållandet med
verkstäder, landtbruk, qvarnar och en-groshandeln. Den årliga omsättningen
af hela föreningsväsendet uppgår till mer än 125 millioner
dollars. 2)

’) Se tidningen Svenslca Dagbladet för den 31 oktober 1888.

2) Se tidningen Stockholms Dagblad för den 3 december 1886.

16 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Den, som vill närmare studera hvad i Tyskland kunnat åstadkommas
i och för arbetarnes sjelfhjelp, med understöd af landets styrelse
i lagstiftnings- och administrativ väg, bör läsa hvad SchultzeDelitzsch
och hans anhängare derom offentliggjort. x) Men här må dock
ett par exempel bland hundrade anföras på de stora fördelar dylika
föreningar kunna åstadkomma. Spar-, konsumtions- och byggnadsföreningen
i Liidenschild, tillhörig fabriksföreningen P. C. Tiirck, har offentliggjort.
sin senaste årsberättelse af år 1890.

Ifrågavarande förening hade år 1864 93 medlemmar, år 1874 290,
år 1884 496 och år 1890 760 medlemmar. Föreningens varuomsättning
hade ett penningevärde af 114,092 tyska riksmark, deraf nettovinsten
utgjorde 10,639 mark. Föreningen var i stånd att till sina
delegare utdela på hvarje- riksmark inköpta varor 9 pfennige *) i dividend.
Delegarnes i föreningen insatta kapital utgjorde 225,804 riksmark,
deraf årsräntan utgjorde 8,164 riksmark, hvartill kommo 540
riksmark sparpremier. Af delegarne hade innestående i sparpenningar:

147	personer	hvardera	intill	30	mark
145	d:o	d:o	77	30—75	d:o
145	d:o	d:o	77	75—150	d:o
149	d:o	d:o	77	150—300	d:o
42	d:o	d:o	77	300—450	d:o
32	d:o	d:o	77	450—600	d:o
45	d:o	d:o	77	600—900	d:o
28	d:o	d:o	77	900—1,500	d:o
14	d:o	d:o	77	1,500—2,100	d:o
8	d:o	d:o	77	2,100—3,000	d:o
2	d:o	d:o	77	3,000—4,000	d:o
2	d:o	d:o	77	4,000—5,000	d:o
1	d:o	d:o mellan	5 och 6,000	d:o

År 1864 hade endast 2 delegare öfver 75 riksmark sparpenningar. 3)
Från Stuttgart meddelades den 19 juli 1891 4) rörande de sydtyska
konsumtionsföreningarnes förbundsdag, att dessa föreningar, som
numera omfattade Bayern, Baden, Wiirtemberg, Pfalz och Elsass, firade
sin 25-åriga tillvaro. Följande medlemmar räknade dessa föreningar:

x) Hvaribland: Vorschuss- und Creditvereine als Yolksbanken. Praktische Anweisung
zu deren Grän dun g und Einriehtung. Yon Schultze-Delitzsch. Leipzig 1867.

2) En Riksmark = 90 öre; 10 Pfennig = 9 öre.

3) Se tidningen Frankf.-Journal för den 6 juli 1891.

4) Se tidningen Frankf.-Journal för den 20 juli 1891.

17

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Wiirtexnberg...................................................... 12,000 personer

Pfortzheim .......................................................I

Kaiserlautern.....................................................j 23,000 d:o

Miinchen.............................................. )

Stuttgart............................................................ 7,400. d:o

De 32 föreningar, som tillhöra förbundet, hade förlidet år en nettovinst
af 870,000 riksmark, och dividenderna varierade mellan 20,. 4
och 5 procent. Den största kontiugenten, tillhörande konsumtionsföreningarnes
förbund, utgjordes af fabriks- och grufarbetare (8,300), tjensteman
och lärare (3,400), handtverkare (2,100), lägre tjensteman (1,800);
det minsta antalet utgjordes af landtbrukets arbetare.

Sverige har äfven gjort försök med konsumtionsföreningar, men
några bestämdare upplysningar derom har jag ej lyckats erhålla. .Endast
för en vid Rörstrands porslinsfabrik varande dylik förening, stiftad år
1881 med ett inbetaldt rörelsekapital af 8,300 kronor, innehålla tidningarne
följande uppgifter för affärsåret 1890: J)

Rörstrands arbetares handelsaktiebolag hade den 31 december en
tillgång af 15,647 kronor 50 öre. Skulder voro 8,430 kronor 12 öre.
Tillgångar utöfver skulder sålunda 7,217 kronor 38 öre.

Bolagets omsättning under förra året hade varit 58,020 kronor
53 öre, hvaraf nettobehållningen utgjorde 893 kronor 98 öre.

Nyligen har äfven bildats i Vestergötland ett dylikt bolag. Enligt
en uppgift i tidningen »Nya Dagligt Allehanda5> för den 15 december
1891 har organiserats

Skara arbetares handelsaktiebolag, på ansökning af P. J. Johansson
m. fl. Bolaget, hvars styrelse har sitt säte i Skara, har till ändamål
att genom idkande af handel, förnämligast med lifsförnödenheter,
tillhandahålla arbetarne derstädes varor till möjligast lägsta pris. Aktiekapitalet
skall utgöra minst 4,000 kronor och högst 25,000 kronor.

Visserligen finnes i handboken Svenska aktiebolag 1888 (af d:r
W. Köersner) en redogörelse under IX:de gruppen för Magasins-, Handelsoch
Hushållsförenings aktiebolag, deraf de s. k. handels- och konsumtionsaktiebolagen
uppgå till ett antal af 115 med ett inbetaldt
minimikapital af 1,217,059 kronor. Men beklagligen saknas alla upplysningar
om med Uandels-bo\(igGxi menas sådana bolag, der konsumenterna
äfven äro delegare, eller om delegarne endast äro handelsidkare,
då de äro att räkna till de Mellanhänder, som just oskäligen fördyra 1

1) So tidningen Nya Dagligt Allehanda för den 26 juni 1891.

Bih. till Riksd, Prat. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band, 2 Käft.

3

18

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

varorna för konsumenterna. Äfven saknas alla underrättelser om resultaten
af dessas bolagsverksamhet.

Bland de här ofvan nämnda bolagen finnas endast 14 arbetarekonsumtionsföreningar
eller bolag, med ett sammanlagdt inbetaldt rörelsekapital
af 111,530 kronor.

Jag hade här ofvan lofvat att lemna några närmare underrättelser
om den storartade verksamhet, som den arbetarevänlige Schultze- Delitzsch
ådagalagt för att bereda arbetarne fördelar genom sjelfhjelp på mångfaldiga
ekonomiska områden. Nedanstående uppgifter, hemtade ur en
af våra dagliga tidningar l), lemna derom en sammanträngd bild, äfvensom
öfver den spridning hans arbetarevänliga inrättningar rönt uti åtskilliga
länder:

Sjelfhjelpsföreningar.

Det var den bekante Schultze-Delitzsch, som väckte frågan om
sjelfhjelp i Tyskland. Född 1814, se vi honom redan 1841 som justitiarius
och sju ar senare som medlem af nationalförsamlingen i Frankfurt.
Det är ganska säkert, att hans första sträfvanden gälde medel?
klassen; men då han började var den egentliga arbetarefrågan ej heller
så framskjuten som nu.

År 1850 lade Schultze grunden till de omfattande associationer,
som han senare kallade till lif, genom sin kredit- och förskottsförening.
Dennas ändamål var att skaffa den mindre handtverkare!! de nödiga
medlen för att kunna upptaga konkurrens med storindustrien. Derpå
följde råstoff-föreningen, som åsyftade inköp en gros åt de nödvändiga
råämnena och försäljning af dem en détail till medlemmarne efter
inköpspris. Så kom en konsumtionsförening för massinköp af lifsmedel,
hvilken baserades på samma grunder som den föregående, och der arbetare
sjelfva sålunda kunde vara med. Hans verktygs- och maskinassociation
hade till ändamål att skaffa medlemmarne billiga maskiner
eller att uthyra sådana till dem. En annan organisation afsåg att anskaffa
gemensamma magasin och försäljningsställen, hvarest medlemmarne
kunde utställa sina alster till försäljning. En förening för inköp
af arbetsmateriel utom de egentliga råämnena upprättades likaledes.
Vidare en byggnadsförening för anskaffande af billiga bostäder. Och
slutligen skapade han produktionsföreningar, hvarigenom arbetarne
sjelfva kunde producera i stort och konkurrera med de stora firmorna.

Af andra länder har särskildt Italien upptagit Schultze-I)elitzsch’s
sparkassor._Det är Luzzati, som varit den ifrigaste förkämpen härför.

v) Se tidningen Svenska Dagbladet för den 29 september 1891.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

19

Före hans tid fans blott en sparbank i Venedig (inrättad 1822), eu i
Milano (från 1823), med ett kapital af 30 millioner samt depositioner
på 300 millioner lire, en i Turin, Genua och Siena samt vidare ett par
sparbanksafdelningar under bankerna i Neapel och Rom; genom Luzzatis
ansträngningar funnos vid slutet af år 1883 ej mindre än 316 sparkasseinstitutioner.
Detta antal är storartadt när man tar hänsyn till, att
arbetslönen är så jemmerlig! liten i det sköna Italien. Men allmogen
är sparsam, i synnerhet på landet, då det är hvarje italiensk jordbruksarbetares
mål att komma i besittning af ett stycke egen jord.

Hvad Frankrike beträffar, står sjelfhjelpen der på en ytterst låg
ståndpunkt. Arbetareförmännen hafva blott haft intresse för politik,
och arbetarne hafva kommit in i den politiska hvirfveln utan att deras
ekonomi derigenom förbättrats. I sin bok La liberté du travail, 1’association
et la démocratie klagar professorn i statsekonomi vid Collége
de Franco Baudrillart i starka ordalag öfver sjelfhjelpens förfall.
År 1848 funnos i Frankrike 56 produktionsföreningar af arbetare, men af
dessa hafva senare 42 gått under. Han antager dock, att vid slutet af
1861 funnos halft-annat hundratal sjelfbjelpsföreningar af olika slag,
kredit-, produktions- och konsumtionsföreningar.

Omkring fyra år senare räknade Paris 45 kreditföreningar, deribland
Credit au Travail, hvilkas uppgift var att lemna lån åt. de
kooperativa föreningar, som fortfarande bestodo, och att lemna pekuniärt
stöd åt nya sådana. De fack, som särskilt försökt sig med produktionsföreningar,
voro smederna, timmermännen, byggnadssnickarne, målarne,
skomakare, skräddarne och jerngjutarne; deras ställning var dock alltid
medelmåttig för att ej, åtminstone hvad några af dem beträffar,
säga tvifvelaktig. De politiska tilldragelserna år 1871, då arbetarne
fingo tjena till kanonföda, vände naturligtvis upp och ned på de franska
arbetareförhållandena. Det måste utöfva eu förlamande inverkan på
den franska arbetareverlden, att omkring 100,000 parisiska arbetare
dels folio för preussarnes kulor, dels deporterades. Efter denna katastrof
vände sig arbetarne till statssocialismen, och nu utgöra arbetarebörserna
de franska arbetarnes förnämsta stöd.

I England höllo detta lands konsumtions- och produktionsföreningar
sin senaste kongress i maj. Inemot 1,600 föreningar med något
öfver en million medlemmar voro der representerade. Föreningarnas
samlade aktiekapital uppgick till 250 millioner kronor, medan varuvärdet
uppgick till omkring 100 millioner kronor. Omsättningen både
under det gångna året utgjort 800 millioner kronor eller 50 millioner
kronor mer än näst föregående år. Som ett ytterligare bevis för

20 Motioner i Första Kammaren, Ko"''4.

föreningarnas framåtgående anfördes, att xnedlemmarnes antal stigit
med 60,000 personer och aktiekapitalet med 20 millioner kronor.

Men utom dessa blomstrande sjelfhjelpsföreningar finnas i England
så hallade Friendly Societies.

Friendly Societies äro understödsföreningar, som gifva sina medlemmar
pekuniär hjelp vid sjukdomsfall, dödsfall, arbetslöshet, resor

o. s. v. De finnas så väl i städerna som på landet. Redan i början
af förra århundradet funnos en del af dem; så stiftades t. ex. skomakarnes
Friendly Society i Newcastle år 1719. År 1863, då Gladstone
ville reformera dem genom att draga dem till statssocialismen, beräknades
deras antal till 20,000 med 6,000,000 medlemmar och ett kapital
på omkring 400 millioner kronor; Leon Say beräknar dem 1884 till
28,000. När föreningarna med något band äro bundna vid statssocialismen,
så^består detta deri, att de genom olika lagar, bland annat af
1875, tillförsäkras vissa förmåner, så framt de låta inregistrera sig vid
den offentliga registraturen; de erhålla nemligen derigenom frihet från
stämpelafgift och rätt att placera sina kapital i statskassan mot en
ränta af 3 procent samt vidare några förmåner i rättssaker. Friendly
Societies hafva här tagits med under sjelfhjelpsföreningar, både derför
att statens understöd är så litet, och särskilt derför att ett mycket
stort antal af dem, i synnerhet i Skotland, icke låtit inregistrera sig.
I Tyskland deremot stå sjukkassor, olycksfallsförsäkringar och ålderdomsunderstöd
enligt princip under statens kontroll. J)

b. Ett annat verksamt medel att skydda arbetarne mot otillbörliga
prejerier i och för anskaffandet af de nödvändigaste lefnadsförnöaenheterna
är att åter införa de intill medlet af innevarande århundrade
vanliga Lifsmedels-taxor, som sedan flera århundraden brukade uppgöras
och utfärdas af de större städernas myndigheter, till efterrättelse såväl
för konsumenter som ock för producenter. Under 18:de och 19:de
seklen utfärdades och trycktes dessa lifsmedelstaxor för hvarje månad.
Dessa taxor upphörde att i Stockholm utkomma år 1847.

Nämnda lifsmedelstaxor omfattade endast artiklarne bröd, Öl och
dricka samt allehanda köttvaror. Alla dessa för städernas arbetsklasser
så vigtiga födoämnen skulle vara fullgoda och afyttras till viss vigt
för i taxorna bestämdt pris. Om handelsmannen eller den försäljande
näringsidkaren bröt emot taxan, underkastades han 3 gånger böter, som
hvarje gång fördubblades, och 4:de gången »förlorade han sin borgerliga
näring». *)

*) Se Svenska Dagbladet för den 29 juli 1891.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 21

Hvarför dessa för konsumenterna så nyttiga taxor afskaffades
känner jag icke; men säkert är, att de skyddade konsumenterna mot
prejeri och godtycklig behandling. Bevisen derför öfverflöda här som
ock i främmande länder, synnerligen hvad brödet beträffar, som ej hvad
priset beträffar rättar sig efter spanmålens eller mjölets pris, och, ofta
utan alla giltiga skäl, stundom förminskas otillbörligt. Och i samma
stad har, vid undersökningar härom, befunnits, att brödets pris skilt
sig 30 å 40 procent hos olika bagare, och lika så brödets vigt. x)

Rättelse härutinnan skulle lätt kunna åstadkommas på administrativ
väg, genom lifsmedelstaxors införande å de nödvändigaste lifsmedlen.

För att kunna åt de talrika arbetaremassorna bereda tillfälle att

i) År 1880 lät tidningen Dagens Nyheters redaktion (se nämnda tidning för den
16 november 1880) verkställa en undersökning hos flere brödförsäljare och bagerier uti
hufvudstaden, rörande de allmänligen köpta brödsorter, hvarvid prisskilnaden utgjorde för:

Rågbröd af osiktadt mjöl, bakadt med surjäsning eller s. k. ankarstockar 19 procent.

Rågbröd af mer eller mindre siktadt mjöl, sötsura så kallade limpor ...... 12 „

Bullar af finaste siktadt rågmjöl, ej sura eller sötsura .......................... 20 „

Hvetebröd, så kallade franska bröd ........................................................ 38 „

Hvetebröd, så kallade smörbröd eller kungsbröd ................................. 26 „

För år 1886 den 5 februari innehöll tidningen Aftonbladet en redogörelse öfver de
vanliga brödsorterna i hufvudstaden, hemtad från den undersökning Stockholms helsovårdsnämnd
låtit verkställa af 54 olika prof på spisbröd från nästan lika många bagerier, samt
af 13 olika prof på sura limpor, hvarvid sig visade: att i spisbrödet det föga närande
kliet var inmängdt från 10 ända till 49 procent, och att priset på 1 lispund spisbröd vexlade
mellan 2 och 3 kronor.

Sura limpor vexlade i pris per 1 kilo mellan 16 och 29 öre.

År 1880 (se Dagens Nyheter den 28 december 1880) såldes per lispund helskrädt
knäckebröd i Piteå 75 öre billigare och spisbröd 20 å 40 öre billigare än i Stockholm.

Tidningen Stockholms Dagblad för den 4 september 1891 innehåller följande:

»Hvad förtjena bagarne på haussen af råg- och mjölpriset?

En af Köpenhamns mera bekanta yrkesmän skräfvel- härom till en dansk tidning:

Då spanmåls- och mjölprisen stego, begynte bagarne sätta upp brödprisen, något
som man naturligtvis ej må undra öfver. Fem öre den ena dagen, 10 öre den andra och
15 öre den tredje dagen. Från 58—60 öre steg priset raskt till 80 — 85 ja ända till
90—95 öre. En ensam bagare dref t. o. m. upp det så högt som till 1 krona 10 öre.

Då stod mjölet i kronor 13: 25 per 100 skålpund, men nu ha prisen fallit betydligt,
och sista noteringen var kronor 10: 25 per 100 skålpund. Men fastän mjölet blifvit
kronor 6:50 billigare per 200 skålpunds-säck, hålla bagarne ännu samma höga brödpris!
Man förstår lätt, hvilka summor de skola förtjena.

Ett större bageri i Köpenhamn har öfver 53 kronor netto per dag, och ett annat,
i hvilket arbetas både dag och natt, tager in en nettosumma af omkring 142 kronor om
dagen, hvilket vill säga detsamma som 50,000 kronor om året vid pass, i fall det så
skall fortfara. En vacker behållning i sanning, men för stor i dessa svåra tider!»

22

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

genom tillvaratagande af den tid de hafva öfrig från det yrkesmessiga
arbetet väl använda nämnda öfverloppstid, finnes väl intet så lämpligt
som att använda densamma på idkande af hemslöjd i alla rigtningar,
. och hvarigenom de för beklädnad och bohag skulle göra eu
årlig vinst af flera millioner kronor. Hemslöjden var, åtminstone
nationalekonomiskt taget, fordom af långt större betydelse än hvad den
är i vår tid med dess utvecklade fabriksindustri och kommunikationer.

Nära nog öfver allt, åtminstone på landsbygden, sysslade familjens
såväl manliga som qvinliga medlemmar med att förfärdiga arbeten,
hvaraf de sjelfva hade behof personligen inom hemmet och för jordbruket
eller ock till försäljning. Numera har härutinnan en genomgående
ändring uppstått, i det att på många orter den uråldriga hemslöjden
nära nog spårlöst försvunnit, under det deremot på andra orter
densamma tagit form af en slags fabriksindustri med åtföljande mer
eller mindre utsträckt arbetsfördelning.

Konungens befallningshafvaudes femårsberättelser lemna ganska
ytliga underrättelser rörande hemslöjden i de olika länen, och denna
ytlighet är mycket att beklaga, emedan den störa allmänheten beröfvas
möjligheten att bedöma denna vigtiga fråga. Fullständigare upplysningar
härom lemnar då 1882 års tullkomité i dess betänkande af den
18 februari 1882, der på sidorna 24—36 hemslöjden ganska grundligt
behandlas. Men dessa upplysningar gälla endast en kortare tid, och
för tiden före och efter sagda år famlar forskaren beträffande denna
fråga i ett nära nog egyptiskt mörker.

Det vore sannerligen i sin ordning att statsmagterna togo denna
fråga om händer och icke endast grundligt undersökte dess tillstånd
under förra och intill närvarande tider, utan äfven sökte gynna och
uppmuntra densamma. Enligt sammandrag af Sveriges officiella statistik
för år 1890 torde personer, som kunde hafva fördel af att idka
hemslöjd, lågt taget kunna beräknas till 1 million personer, hvilket om
hvar och en af dem endast skulle kunna genom sagda slöjd, välvilligt
uppmuntrad och understödd, vinna årligen 20 kronor mera, än hvad
don nu inbringar, skulle förbättra de arbetande klassernas ekonomiska
tillstånd årligen med minst tjugu millioner kronor.

Att vår hemslöjd går tillbaka men ej framåt, derom bära flera
yttranden i 1882 års tullkomité vitsord. Mest talande är förhållandet
med den delen af väfnadsslöjden i Elfsborgs län, som afses för försäljning
och som år 1882 ej värderades till mer än 2,500,000 kronor,
då den förut angafs till 4,600,000 samma mynt. Bland hela landets
till försäljning afsedda hemslöjdsalster uppnå endast ifrågavarande

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

23

slöjdprodukter ett försäljningsvärde af 100,000 eller mera under ett
helt år från 7 orter nemligen:

Bikupor från Östuna socken och Stockholms län...... 400,000 kronor.

Möbler från Lindome och Elfåkers socknar, Hallands

län ..................................................................................*■ 135,000 „

Smide från Vesternerikes fögderi Örebro län............... 100,000 „

Stolar från Östervåla socken, Vestmanlands län......... 125,000 „

Väfnader från Elfsborgs län ......... 2,500,000 „

Väfnader (lärft) från Vesternorrlands län ..................... 250,000 „

Yllevaror (stickade) från Höks härad, Hallands län... 125,000 ,,

Alla öfriga 44 orters till försäljning afsedda hemslöjdsalster representera
endast ett försäljningsvärde år 1880 af 191,100 kronor.

Hemslöjden har icke allenast ett stort inflytande på förbättrandet
af arbetsklassens inom landsbygden ekonomiska tillstånd — den har,
så utvecklad, som jag ofvan ant.ydt, ett må hända ändå större värde på
arbetsklassens sedliga lif och familjeförhållanden. Den, som framlefvat
några år under vintertiden på landet, vet nog till fyllest, att, med den
föga utveckling hemslöjden å de flesta orter för närvarande har, landsbygdernas
jordbruksarbetare, som utgöra i vårt land största massan af
arbetsklassen, efter slutadt, 6 å 8 timmars göromål, eller så länge dagen
varar, intet annat har att göra än sofva, eller sysselsätta sig i hemmet
eller utomhus med spel, dans eller dryckenskap på utskänkningsst.ällen,
eller må hända, såsom varande det värsta af allt, åhörande af vilseledande
föredrag af kringresande predikanter, som tilltro sig förstå och utlägga
eller fördöma våra religionsläror, eller uppmana till strejker, uppror,
vårdshandlingar m. m. d. enligt de samhällsupplösande partiernas orimliga
framtidshägringar. Huru många millioner kronors loflig arbetsvinst
förslösas ej härigenom; huru slappas och förstöras ej hemlif och
familjeband och sköflas ej helsa, kroppslig och andlig, och ruineras ett
annars må hända tryggadt ekonomiskt välstånd!

I sammanhang med utveckling af hemslöjden i landsorterna, är
frågan om återupplifvandet af de nationella Hädedrägterna af en icke
obetydlig vigt. Den som är gammal har haft tillfälle jemföra, huru våra
vackra, pittoreska nationaldrägter allt mera försvunnit i vissa landskap
och blifvit ersatta af utländska eller inhemska fabrikat af tvifvelaktig
smak och högst bräckliga beståndsdelar. De fordna nationella drägterna
voro deremot tillverkade uti hemmen, starka, varaktiga och nyttiga
för helsan, samt ståtliga och smakfulla att skåda.

24 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

För återinförande af dessa inhemska nationella drägter skulle
mycket kunna göras genom exemplets magt från de lyckligare lottade
klassernas sida; genom premier, modeller och beskrifningar m. m. d.
Äfven torde, genom enig samverkan inom de högre stälda klasserna,
den nu så val ekonomiskt som sedligt ruinerande modegalenskapen kunna,
om ej till alla delar botas, dock hållas inom tillbörliga gränsor och ej,
såsom nu är att befara, förstöra hela arbetsklassens qvinnopersonal.

Bostaden är den tredje afdelningen af önskemålen, beträffande
arbetarnes ekonomiska förhållanden, och utgör denna fråga må hända
en no g vigtig del af deras så väl ekonomiska som ock moraliska välbefinnande,
för att ej här kunna med tystnad förbigås.

I alla större städer med utvecklad fabriksindustri äro arbetarnes
bostäder i det stora hela uti ett högst beklagligt tillstånd i afseende på
sundhet, utrymme och skydd mot klimatet, och detta är af väsentligen
menlig inverkan på befolkningens moraliska och fysiska helsa och
medelbart på dess fysiska tillstånd. År 1865 nedsatte myndigheterna
i Göteborg en komité för undersökning af pauperismen i Göteborg och
dess orsaker. Den skildring denna komité gör på arbetarnes bostäder J)
är af sorglig beskaffenhet och har ännu mörkare motstycken i flertalet
af våra kulturländers fabriks- och större städer.

»De bostäder, som i allmänhet innehafvas af arbetsklassen» —
säga nämnda komiterade — »äro ofta lägenheter i gamla, bofälliga,
upprötta trähus, antingen sjelfstående eller liggande på gården till någon
nyare, bättre byggnad. Vinden spelar här in genom otäta fönster,
dörrar, som ej kunna stängas, och de murkna väggarne. Golfven äro
i öfre våningen öfver ett brygghus, vedbod eller dylikt, dragiga och
kalla, på nedra botten alltid upprötta, ofta fuktiga af väta, som vid
regn eller töväder suger sig in i fogningarna mellan de gamla bräderna
i tak och väggar, och från gården rinner ned och stannar under
byggnaden. Eldstäderna röka oftast in. Vid köld förslår intet bränsle
att skaffa tillräcklig värme, och denna måste hållas sorgfälligt inne
medelst noga tillstoppande af hål och springor med trasor, som i sin
mån bidraga att göra den förut osunda luften ännu osundare och detta
ju mera, desto bättre det lyckas att härigenom utestänga den yttre
kalla luften. Köld, rök, fukt och osund luft äro således här de vanliga
olägenheterna. Källarrummen äro nästan utan undantag mörka,
fuktiga och osunda. Fönstren ligga i jemnhöjd med. eller obetydligt *)

*) Se: H. Vallqvist: Bostadsförhållandena för de mindre bemedlade i Göteborg.
Studie sommaren 1888.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 25

öfver gatans eller gårdens nivå. Vattnet rinner flerestädes från gård
eller gata ned för trapporna och in i rummet eller tränger in mellan
muren och väggens möjliga panelning. De med gatsmuts betäckta
fönstren, inåt gården ofta vettande åt en närstående vägg, insläppa,
i synnerhet vintertid, en högst otillräcklig dager. En viss
unkenhet vidlåder alltid luften i dessa rum. Grundvatten står högst
sannolikt under golfven, som ofta äro fuktiga. I dessa källarrum äro
invånarne sällan friska. Männen, som hafva sitt arbete ute, lida jemförelsevis
minst, mera qvinnorna, som plågas af reumatiska åkommor,
kroniska bröstsjukdomar, bleksot m. m., mest barnen. I mörker, fukt
och smutsiga trasor uppväxer här ett uselt slägte af bleka, pussiga,
med skrofler, tuberkler, engelsk sjuka (rachitis) och chroniska tarmkanal-sjukdomar
behäftade barn.»

Detta är, i allmänna drag tecknadt, arbetarebostäderna i de flesta
större städer. Och huru sammanpackade bo der arbetarne med hustru
och barn och främmande inlogerare, för att minska hyresomkostnaderna?

Härom nämner Wallqvist i sitt arbete om bostadsförhållandena
för de mindre bemedlade i Göteborg: »I allmänhet äro dessa bostäder
öfverbefolkade. I en egendom, bestående af ett större hus åt gatan
och ett mindre åt gården, bodde i det förra 122 personer i 21 lägenheter
och i det senare 78 personer i 14 lägenheter, tillsammans 200
personer i en gård. I en annan mindre egendom, bestående af 2:ne
mindre hus vid en omkringbyggd, trång och smutsig gård, funnos 92
personer i 20 rum, de flesta små. Bristen pa ett tillräckligt antal
dugliga boningar för billigt pris, dyrheten åt lifsmedel och bränsle i
förhållande till arbctsförtjensten, den fattigare klassens okunnighet och
oklokhet samt äfven bristande sinne för snygghet och ordning m. m.
alstra i förening den öfverbefolkning inom den lägre klassens boningar,
som är ett i alla större samhällen öfverklagadt och i både moraliskt,
sanitärt och ekonomiskt afseende vigtigt ondt.»

De ekonomiska uppgifterna äro jemförelsevis få. Hyran synes
hafva varit 6—7 kronor i månaden för ett spisrum och 8—10 kronor
för 1 rum med kök.

Den fattige får ej blott betala för hög hyra, han blir äfven sjuk
i sitt usla hem; hans ekonomiska existens rubbas, hans egendom pantsättes,
hyran kan ej betalas och värden uppsäger familjen. Klädda i
trasor och medförande endast några smutsiga bylten, familjens sängkläder,
få dessa fattiga husrum hos andra lika fattiga. I dessa bostäder
uppväxer ett svagt, sjukligt och kortlifvadt slägte, som, odugligt till
Bih. till Bilcsd. Frot. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 lläft. 4

26 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

ett kraftigt kroppsarbete, i stället anlitar de lättare förvärfsmedel, som
i städerna florera.

Följande beaktansvärda yttrande af en af bufvudstadens dagliga
tidningar *), behandlar arbetarebostadsfrågan både från helsovårdens
och ekonomisk synpunkt, och framlägger bevis på huru stora uppoffringar
både myndigheter och enskilde gjort för att åstadkomma en förändring
till det bättre i detta afseende.

»De statistiska arbeten om inflytandet af den sociala ställningen
på medellifslängden, som under de sista årtiondena på flera håll sett
dagen, uppvisa alla ett gemensamt resultat: att dödligheten inom kroppsarbetarnes
klass är oproportionerligt större än bland de mera välmående.
Så t. ex. har man i England funnit, att de högre klassernas medelålder
går till omkring 44 år, medelklassens till ungefär 25 och — arbetsklassens
till blott 22 år. Socialistledarue hafva också genast varit redo
att begagna dessa tal till politiska agitationer. De kunna dock med
större skäl användas till andra och bättre ändamål. De hänvisa nemligen
till ett fält, som måste blifva ett af hygienens vigtigaste: att söka
förlänga menniskans lif. Men då blir det ock angelägnast att söka
göra det längre hos de klasser, der det ännu är kortast!

En åtgärd i denna rigtning är försöket att förbättra arbetareklassens
bostäder. Bristen på goda arbetarebostäder — isynnerhet i de
större stadssamhällena — faller genast i ögonen, när man söker att
förbättra de lägre samhällsklassernas helsovårdsförhållanden. Som förhållandena
nu äro, bo dessa klasser för tätt tillsammans, och det dess
tätare, ju sämre deras ställning är. Och ju flera packas samman, dess
sämre blir luften i bostadsrummen. Ett egendomligt intryck gör i
detta hänseende en i Pest uppgjord statistik för åren 1872—75 samt
omfattande ej mindre än 45,000 dödsfall bland personer öfver 5 år:
der hvarest blott 2 personer boddo tillsammans i ett rum, uppgick
medellifslängden till 47 år; der 3—5 sammanbodde, till 39; der 6—10
funnos till 37, samt der mer än 10 personer voro inhysta i samma
rum till blott 32 år. Dylik statistik finnes från flera håll, bland annat
Kristiania, och är nog icke utan sin stora betydelse. En annan följd
af denna sammanpackning är, att de smittosamma sjukdomarne mycket
lättare utbreda sig bland de fattige. Dertill bebo dessa ock just de
lägenheter, som hafva minst af ljus och luft samt äro kallast och fuktigast.
De äro naturligtvis de billigaste. Så hade 1880 hela 25 procent

*) Svenska Dacjbladet för den G oktober 1891.

27

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

af Leipzigs befolkning sina fönster uteslutande rigtade mot bakgårdarne.
Deraf blir ej mycket solljus och frisk luft!

För att kunna gorå arbetarnes bostäder bättre, fordras först och
främst en lämplig lag angående byggnaders beskaffenhet samt motsvarande
helsot är dsåtgär der. En dylik lag bör innehålla sådana bestämmelser,
som att oren fyllning icke får begagnas att höja gators och byggnadstomters
nivå (såsom t. ex. skett med träsket öster om Roslagstorgsgatan
m. fl.); att nybyggnad på förut obebodd tomt bör hafva sin höjd
i bestämd proportion till gatans bredd; att god tillgång på godt dricksvatten
finnes samt att sköljvatten och affallsämnen icke behandlas på
ett helsofientligt vis; att gammal golffyllning icke får användas i nyuppförda
hus; att beqvämlighetsinrättningarna göras ändamålsenliga; att
rummen ej göras för låga och små o. s. v.

En annan olägenhet, som lagen och dess väktare höra söka motverka,
är bostädernas ''öfverfyllnad. Vissa helsovårdsförordningar, t. ex. i
England och Norge, medgifva myndigheterna rätt att begränsa innevånarnes
antal i arbetarebostäder, logishus, hyreskaserner m. fl. samt
bestämma t. o. m. ett minimi-kubikluftrum för barn och vuxna från
4,2 5—8,5 kubikmeter. I Paris förbjuder en polisförordning uthyrande
af möblerade rum, der ej hvar vuxen person får en luftkub af minst
14 kubikmeter. På vissa ställen i Tyskland söker man hindra s. k.
logerares hopande hos de fattiga, genom bestämmelser deremot i hyreskontrakten,
b vilket ock har sin särskildt sedliga betydelse.

Återstår så det stora spörsmålet om byggandet af goda och billiga
arbetarebostäder. För att med fog och utsigt till verkligt gagn kunna
lagstifta och tillämpa erforderliga helsovårdsåtgärder till arbetareklassens
fromma måste man finna en utväg, hvarigenom man undgår^ att blott
fördyra arbetarebostäderna eller minska tillgången derpå. Då återstår
nästan intet annat än att — bygga. Men — hvem skall bygga? Staten,
kommunerna, den enskilde eller arbetarne sjelfva? Härom äro åsigterna
ytterst olika. Emellertid torde väl i viss män staten, men framför allt
kommunerna få träda emellan för att komma till något positivt resultat.
Så har ock redan skett på många håll, t. ex. i Florens, som garanterat
o 11* bolag för byggande af arbetarebostäder ränta och amortering af
kapitalet; Milano har för samma ändamål skänkt en stor byggnadstomt;
Lutticli har anlagt gator, vatten- och kloak- samt belysmngsledmngar
till arbetarebostäderna; Lille garanterar bolaget 5 procents ränta samt
håller hyresgästerna vatten gratis. Franska regeringen beviljade redan
1852 fyra millioner francs till uppförande af arbetarebostäder; staden
Essen upptog 1890 ett lån på 200,000 mark, som sedan lemnades till

28

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

fabriksidkarne för uppförande af sunda bostäder. Halle har nyligen
för 300,000 mark låtit bygga ett logishus för ogifta arbetare, som der
få rymliga och goda bostäder för 1—mark i veckan o. s. v.

Enskilda personer, framförallt fabriksegare, hafva mer och mer
börjat uppföra sunda arbetarebostäder, hvilket de funnit kraftigt bidraga
att skaffa dem en stam af stabila och dugliga arbetare. Likaså hafva
arbetareföreningarne försökt sig på att bilda byggnadsbolag. Detta
senare är dock af många skäl mycket vanskligt, icke minst i fråga om
svårigheten att anskaffa nödigt kapital '').

Ehuru man numera mer och mer börjar blifva ense derom, att
de burgnare klasserna äro de, som böra bygga arbetarebostäder, af
hvilka de kunna beräkna sig 4—5 procents säker ränta, hvilket ock
med godt resultat redan tillämpas öfver hela Europa, återstår dock för
stat och kommun att egna större uppmärksamhet åt de allra fattigaste
i samhället och deras bostäder. Det vore praktisk »socialism», ty att
skaffa dem sunda bostäder är icke lönande för den enskilda företagsamheten.
Der tillkommer det samhället — ur både social, moralisk
och statsekonomisk synpunkt, att ingripa!»

Huru vigtig arbetarebostadfrågan anses i de stora kulturstaterna,
derom lemnar vår periodiska press följande behjertansvärda upplysningar:

Det var i London ar 1843, som försök för första gången gjordes
i en stor stad att åstadkomma sunda bostäder för billigt pris, men det
är först från och med år 1863, som dessa försök rönt framgång. The
improved industrial dwellings company i London har med ett eget
kapital af 900,000 kronor och dessutom lånade pengar bygt 39 stora
hus, som rymma 5,348 familjer. Dödligheten i detta bolags hus var
endast 15 på 1,000, då i det öfriga London det var 21 på 1,000.
Bostäderna, som uthyras, äro sunda, hemtrefliga och billiga. Detta
bolag betalar 5 procent åt sina aktieegare och har samlat stor reservfond,
för hvilken ytterligare flera hus uppbyggas.

Det finnes för närvarande i London tjugofem olika bolag och
föreningar, som ega tillsammans 14,800 bostäder, hvilka bebos af 70,000
personer. Mer än 70 millioner kronor äro nedlagda i dessa företag.
Dessa föreningar och bolag gifva alla 5 procent ränta åt sina aktieegare
och afsätta återstoden af vinsten till reservfond. l

l) Göteborgs samhälle har i detta afseende uträttat mycket godt för att bereda de
arbetande klasserna bättre bostäder, genom Göteborgs arbetarebostadsaktiebolag, Göteborgs
sparbanks byggnadsfond, Dicksonska stiftelsen, Carnegie & comp. m. fl. (se WaUqvist:
bostadsförhållandena för de mindre bemedlade i Göteborg år 1888).

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 29

Miss Octavia Hill i London bär uträttat mycket för att förbättra
arbetarebostäderna under de 24 år, hon utöfvat sin menuiskoälskande
verksamhet. Hon köper hus, som äro i dåligt tillstånd, i Londons
fattigaste qvarter, reparerar dem och hyr ut dem åt arbetarefamiljer.
Hon började sin verksamhet år 1864 med ett kapital af omkring 14,000
kronor. Sedan dess ha flere personer lånat henne stora summor och
mer än 50 husegare ha uppdragit åt miss Hill att förvalta deras hus.
I andra städer af England har hennes exempel funnit efterföljd.

I Newyork gör miss Collins detsamma, som miss Hill i London
uträttat, Newyork är tätare befolkadt än London, och arbetarne bo der
illa och dyrt, Men sedan år 1877 hafva enskilda personer och bolag
börjat bygga envåningsarbetarebostäder. I Philadelphia ha arbetarne
det mycket bättre än i Newyork. I Philadelphia äro öfver 50,000
arbetare egare af de hus, de bo i. Det finnes i Philadelphia en mängd
samverkande föreningar för att bygga arbetarebostäder. Da en arbetare
der besluter sig för, att han skall ha sitt eget hus, gar han till en af
förstäderna och köper en tomt med 6 meters fasad och 31 meters längd
för 700 kronor, som han icke behöfver betala kontant, men för hvilka
han skriftligen förbinder sig att betala 6 procent årlig ränta. Så länge
han betalar räntan ordentligt, kan säljaren icke begära kapitalet, Derefter
blir arbetaren medlem i en Building association, der han tar t. ex.
5 aktier. På hvar aktie inbetalar han 3 kronor 50 öre i månaden,
och som bolaget har 1,000 aktier, erhåller the building association hvar
månad 3,500 kronor. Dessa pengar utbjudas på auktion åt medlemmarne,
och den som får dem betalar ränta och en premie för dem. Nu gör
han upp kontrakt med en byggmästare, som förser honom på hans
tomt med ett hus, som har 4£ meters fasad och 11 meters längd, och
brunn, pump och trädgård. I bottenvåningen äro två rum och kök,
i öfre våningen sofrum. Det hela ställer sig alltså per år:

Tomtränta 6 procent på 700 kronor

Inbetalning på aktierna......................

Ränta och premie på pengarne.........

Skatt för huset .....................................

kronor	42:-
»	216:-
»	260: -
»	57:-
kronor	575:-

För icke fullt 48 kronor i månaden, skatten inberäknad, har alltså
arbetaren sitt hus och sin trädgård för sig sjelf. Och från detta belopp
kan afdragas hyran för de rum, han finner för godt att hyra ut i öfre
våningen. Med The building association uppgör han på följande sätt.

30

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Han har lånat 3,500 kronor kontant och har förbundit sig att betala
igen 4,320 kronor, inberäknadt räntan. Genom att betala 216 kronor
om året behöfver han 20 år för att bli skuldfri. Efter dessa 20 år äro
hans aktier värda 4,320 kronor, han upphör med inbetalningarna, och
huset är hans. Och märk väl, att under hela denna tid har han icke
betalat mer, än hvad han på andra ställen skulle ha betalat i byra för
en dylik lägenhet Ö I

Paris har under sommaren 1891 ett nytt arbetareqvarter blifvit.
invigdt af den franska republikens president. Första gången försöker
man i den franska hufvudstaden att i större måttstock genomföra principen
med arbetarebostäder, som så småningom skola öfvergå till arbetarnes
egendom. På eu tid, då så många och så stora ansträngningar göras
för att förbättra arbetarens ställning, blir försöket att göra honom till
fastighetsegare dubbelt intressant. Man torde svårligen kunna tänka
sig ett förträffligare medel att helt och hållet förändra hans syn på
den sociala frågan.

Det ifrågavarande qvarteret håller på att växa upp på höjderna
bakom Buttes Chaumont-parken, der förr de beryktade stenbrotten
funnos. Terrängen egnar sig särdeles bra för uppförande af billiga
bostäder. Dels är nemligen tomtpriset lägre än på något annat ställe
i Paris och dess omgifningar, dels finnes på platsen största delen af
det byggnadsmateriel, som man behöfver. Det är bolaget »Société des
Immeubles de Franco), understödt af Credit Foncier, som tagit initiativet
till bostädernas uppförande. Tre olika slag af hus byggas. De
billigaste kosta 6,000 francs och bestå af två våningar med två rum
i hvarje våning. Till hvarje hus hör trädgård. De äro bestämda blott
för en familj. De hus, som äro byggda efter den andra modellen, hvilka
kosta 10,500 francs, ha fyra rum i hvar våning och äro afsedda att
bebos af två eller till och med tre familjer; den tredje modellen åter
är en rigtig villa. För 14,000 francs får man på nedre botten tre små
rum och kök, en trappa upp samma inredning och derjemte alla beqvämligheter,
hvartill kommer en trädgård på omkring 90 qvadratmeter.
Öfver allt i Paris skulle hyran för motsvarande lägenheter vara dubbelt
så stor som den, som här representeras af 4 procent af värdet. De 6,000
francs för hus efter första modellen betalas med 500 francs kontant,
3,600 francs i 50 årliga afbetalningar på 196 francs till Credit Foncier
och 1,900 francs i 15 årliga afbetalningar på 192 francs till »Société des
Immeubles». De större husens betalning är anordnad på liknande sätt. *)

*) Ur tidningen Vårt Land för den 29 november 1888.

31

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Byggandet af dessa hus tog sin början först i fjor, hvadan det
måste anses som ganska vackert, att redan öfver tvåhundra stå färdiga.
Att företaget är praktiskt, bevisas deraf, att alla husen redan äro upptagna.
Inalles äro platser utstakade till 5,800 hus, som man anser
sig kunna få färdigbyggda efter ett tiotal år. Redan nu bilda dessa
bostäder ett nytt qvarter i Paris, med en rigtig labyrint af nya gator.
Presidentens besök der i söndags hade lockat dit massor af parisare
och invigningen blef en i allo lyckad högtidlighet 1).

I Paris har herr Mikael Heine till minne af sin bror Armand,
skänkt en betydande summa till staden Paris för uppbyggande åt
arbetarebostäder. För hyror, som inflyta, uppbyggas nya hus och på
så sätt mångdfaldigas i oändlighet hans välgörenhet och blir i en framtid
den största gåfva de fattiga i Paris någonsin erhållit. Municipalrådet
påskyndade uppbyggandet af dessa hus, till hvilka herr Chabrol, en
af Paris’ skickligaste arkitekter, uppgjort ritningarna. Man var i valet
emellan två typer: stora hus med bostäder, oberoende af hvarandra
eller små hus med trädgårdar. Men dessa kunde endast uppföras i
stadens utkanter, och här gälde det att så hastigt som möjligt hjelpa
de arbetare, som bo i närheten af de stora fabrikerna.

Man valde den typ, som skapades i London, och som något
ändrad efter franska vanor redan hade blifvit adopterad i Rouen och
senast i Lyon med stor framgång. Det är ett sexvånings hus, som
till sitt yttre liknar alla andra hus i Paris, och i hvilket finnes, ett
visst antal våningar på 2 å 3 rum med kabinett, gas- och vattenledning.
En luftig, ljus trappa för till förstugorna, som äro försedda med 4å5
dörrar till de olika våningarne, hvilka äro alldeles skilda åt från hvarandra
och kosta i hyra 200 å 250 francs om året.

Ingenstädes har privatinitiativet rörande uppförandet af arbetarebostäder
i Europa gifvit så snabba och afgörande resultat som i Lyon.
Arbetarebostadsproblemet presenterade sig der under synnerligen svåra
omständigheter. Det var svårt att i en så tätt befolkad stad finna
tomter för billigt pris i närheten af industriqvarteren, arbetslönen var
hög inom byggnadsbranscherna, och arbetarne i Lyon hyste misstroende
till hus, som skulle särskild! för deras räkning uppbyggas.
Med ett ord, allt tycktes förena sig för att göra om intet de bästa
afsigter. Men ett bolag, som till en början blott bestod af 4 personer,
herrar Aynard, Gillet och bröderna Mangini, uppbyggde med eget kapital
af 140,000 kronor och dessutom lånade pengar en grupp af fem

1) Ur tidningen Vört Land för (ten 9 juli 1891.

32 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

hus, som i 60 våningar inrymde 300 personer. Då slog opinionen om,
och dessa hus voro knappast färdiga, innan våningarne voro uthyrda.
Uppmuntrade af denna framgång bildade bolagsmännen ett nytt bolag
med ett kapital af 700,000 kronor, fördelade i aktier på 350 kronor.
Detta bolag, La Société Lyonnaise, följer ett dubbelt mål: l:o) att för
billigaste pris förse arbetaren med bästa möjliga bostad, som favoriserar
ett moraliskt familjelif, 2:o) att genom konkurrensen åstadkomma
en allmän sänkning af hyrorna i grannskapet. I båda dessa fall har
framgången varit fullständig. Bolagets hus skilja sig till det yttre icke
från andra hus, med undantag af att fönstren äro större. Eu våning
på 3 å 4 rum i första våningen kostar blott 19| eller 24 francs i
månaden. Denna hyra minskas för hvarje våning högre upp, så att
en bostad om 2 rum i fjerde våningen kostar blott 8 francs i månaden.
Af hyresgästerna hafva hitintills blott lp procent visat sig vara dåliga
betalare. Ehuru bolaget på detta sätt lemnar arbetaren bostad lör
25 å 30 procent under det vanliga priset, har det dock gifvit aktieegarne
4 procent årlig ränta — stadgarne förbjuda högre utdelning —
och har afsatt betydliga reserver, hvilka användts till att uppbygga
ännu flere hus.

Lyonesarne ha praktiskt visat, att kapitalisten kan finna en fullkomligt
säkert och lönande placering för sina pengar genom att
uppbygga arbetarebostäder eller som aktieegare i stora bolag deltaga
i denna verksamhet, på samma gång som arbetarne betala lägre hyror,
hvilka motsvara förhöjning i arbetslönen. Något dylikt både kan och
bör göras i Sverige, och derför hafva vi skrifvit dessa rader. Det är
pressens uppgift att taga initiativ i alla stora, vigtiga frågor och bland
dessa ar eu af de vigtigaste — arbetarebostadsfrågan1).

Äfven i vår hufvudstad Stockholm hafva försök förekommit att
förskaffa arbetarne bättre bostäder. Men i detta hänseende har Göteborg
vida öfverträffa t hufvudstaden. Följande upplysningar meddelar
eu af hufvudstadens dagliga tidningar rörande ifrågavarande bostadsfråga*
2).

Den såsom en af de möjliga åtgärderna mot arbetslösheten på
dagordningen satta frågan om byggandet af arbetarebostäder synes
under de senaste dagarne hafva tagit åtminstone ett steg framåt på
vägen från ord till handling, därigenom att den af öfverståthållareembetet
tillsatta komitén trädt i underhandlingar med byggnadsaktie J)

Ur tidningen Vårt Land för den 29 november 1888.

2) Se tidningen Aftonbladet för den 28 november 1891.

33

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

bolaget S:t Erik om, att detta bolag skulle till en början taga det praktiska
utförandet om hand.

S:t Erik, hvars bolagsordning stadfästades den 16 juni 1875,
hade från början ett minimikapital af 300,000 kronor och har varit
lyckosamt i sina byggnadsföretag, så att aktieegarne i regeln erhållit
5 procents utdelning och en reservfond afsatts, som vid 1890 års
bokslut beräknades till 70,000 kronor.

De byggnader, bolaget eger — vid Norrtullsgatan, Skånegatan
m. fl. — äro större eller mindre, efter uppgift väl hållna och förvaltade
hyreskaserner. Åsigterna om deras ändamålsenlighet speciel såsom
arbetarebostäder lära dock vara delade; i alla händelser torde de väl
icke kunna tagas till mönster vid nu ifrågasatta byggnadsföretag, i fall,
såsom det förljudes, platsen derför skulle blifva någonstädes i närheten
af Värtahamnen. Då bristen på arbetarebostäder der i trakten åtminstone
tidtals lär vara rätt känbar, synes ju detta vara ett starkt skäl
för att der göra början med byggnadsföretaget, så mycket hellre som
nödig jordareal förmodligen kan erhållas till icke allt för uppdrifvet
pris, hvadan arbetarebostäderna böra kunna få konstrueras så ändamålsenligt
som möjligt.

Ytterligare hafva 3 för de fattiga arbetarebefolkningarne nitälskande
personer under sistlidna vår till Stockholms stads myndigheter
inlemna^ ett förslag till uppförande af dylika bostäder i hufvudstaden.
Uppgifterna härom återfinnas i en af hufvudstadens dagliga
tidningar1), deraf jag tillåter mig göra följande utdrag:

»Ett praktiskt uppslag till frågans lösning på ett ganska lyckligt
funnet sätt har nu gifvits genom en i dessa dagar mellan drätselnämndens
första afdelning och några enskilda personer träffad öfverenskommelse,
för hvilken vi derför anse oss böra något närmare redogöra.

Att här icke för närvarande råder någon bostadsbrist i egentlig
mening torde väl få anses allmänt kändt och erkändt. Nämnda öfverenskommelse
går icke heller ut på att råda bot för någon sådan alldeles
icke befintlig brist. Deremot lär i afseende på bostäder för de mindre
bemedlade bland stadens arbetarebefolkning det missförhållande råda,
att icke tillräckligt antal särskilt för dem afpassade goda och sunda
lägenheter till billigt pris finnas att tillgå. Detta åter har till följd,
att många bland dem för att komma ut med hyran nödgas hysa s. k.
inneboende, hvilket på flera sätt öfvar ett mycket demoraliserande
inflytande, på samma gång det ur sundhetens, renlighetens och hem -

1) Se tidningen Stockholms Dagblad för den 12 november 1891.

Bill. till Riksd. Prat. 1892. 1 Sami. 2 A/il. 1 Band. 2 Höft. 3

34

Motioner i Första Kammaren, N-.o 4.

trefnadens synpunkter gifvetsvis verkar ganska menligt. Det är här
e.!^ behof af förbättring i de minst bemedlade arbetarnes bostadsförhållanden
förefinnes, och det är detta behof som man nu velat göra
ett försök att afhjelpa.

Angelägenheten deraf framhölls i en skrift, som tre enskilda
personer kaptenen H. Améen, fil. doktorn F. Carlson och fröken
Agnes Lagerstedt — sistlidne vår ingåfvo till drätselnämnden. De
åberopade såsom sin erfarenhet, att det i allmänhet vore möjligt att,
äfven med jemförelsevis mindre goda och sunda bostäder, genom omtanke
och omvårdnad dels få äfven de fattigaste att erlägga den bestämda
hyran, dels i icke oväsentlig grad inverka på deras uppfostran
till snygghet, ordning och nykterhet samt höjande i moraliskt afseende
i öfrigt, något som i ännu högre grad borde bli fallet om man hade
goda och sunda bostäder att erbjuda till billigt pris. Enligt gjorda
beräkningar hade sökandena funnit, att om tillräckligt stor tomt erhölles
på förmånliga vilkor, skulle det bli möjligt att derå uppföra ett stenhus
med minst femtio lägenheter om dels ett rum med spiselkakelugn,
dels ett rum med mindre kök för en kostnad, möjlig att förränta med
de inflytande hyrorna, så lågt beräknade, att de vore möjliga att erlägga
äfven för de minst bemedlade, utan att dessa behöfde taga »inneboende».
Sökandenas framställning gick derför ut på att någon lämplig, staden tillhörig
obebyggd tomt på Östermalm skulle för uppförande af ett hus
med. dylika bostäder till sökandena under lämpliga garantier och på
så billiga vilkor som möjligt öfverlåtas.

Det är nu denna framställning, som efter åtskilliga underhandlingar
med de sökande ledt dertill, att drätselnämndens första afdelning
för sin del och under förbehåll af stadsfullmäktiges samtycke sistlidne
tisdag godkänt upprättadt förslag till kontrakt af hufvudsakligen
följande innehåll.

Staden försäljer till ofvannämnda tre personer med full eganderätt
en obebyggd tomt i qvarteret Storken efter ett pris af 45 kronor
36 öre qvadratmetern för att användas till uppförande å densamma af
hus som, med undantag af bostad för vice värd samt möjligen en samlingssal
och och en salubod, skall i öfrigt uteslutande anordnas till bostadslägenheter
för den bofasta, fattigare befolkningen inom hufvudstaden.
Åt dessa bostadslägenheter skola minst tre ijerdedelar bestå dels af
ett rum med spiselkakelugn och dels ett rum med mindre kök, samt
de öfriga lägenheterna af två rum med kök, eller ock af två rum,
hvaraf det ena med spiselkakelugn. Hyran skall sättas så lågt som
möjligt, och skall tör sådant ändamål hvad som af blifvande netto -

35

Motioner i Första Kammaren, N:o d.

behållning öfverstiger procent å det i företaget nedlagda kapitalet
användas till ytterligare nedsättning i hyrorna. Tomten skall till
staden betalas med skuldförbindelse löpande med 2 procent ränta samt
1 procent årlig amortering. Under den till ett år beräknade byggnadstiden
erlägges ingen ränta. Till säkerhet för skuldförbindelsen skall
aflemnas första inteckning i tomten till motsvarande, belopp samt
löpande med 5 procent ränta och sex månaders uppsägning. .Så länge
egendomen användes för omförmälda ändamål och på för.eskrifvet sätt,
får ofvannämnda skuldförbindelse icke från stadens sida uppsägas.
Skulle åter drätselnämndens första afdelning finna att detta vilkor för
försäljningen icke uppfylles, skall samma förbindelse vara förfallen till
betalning sex månader efter uppsägning med rätt. för staden att af
de såsom säkerhet lemnade inbetalningarne göra sig betäckt för sin
återstående fordran.

Staden skulle sålunda så långt möjligt är vinna trygghet lör
att på den till vanligt i trakten gällande pris försålda tomten ett hus
blefve uppfördt, så inrättadt och administreradt, att det motsvarade
dermed afsedda ändamål, och detta utan annan uppoffring för det
allmänna än en ränteförlust, hvilken i och för sig må anses afsevärd,
men icke synes spela någon synnerligen betydande roll i jemförelse
med det ändamål man dermed vill vinna. I alla händelser synes försöket
vara väl värdt att göras, så mycket hellre som genom detta
byggnadsföretag ett ytterligare, om än jemförelsevis ringa arbetstillfälle
skulle beredas under instundande vinter.»

Detta aftal mellan de ofvannämnda 3 personerna och drätselnämndens
första afdelning, sedan beredningsutskottet deri gjort några
tillägg — har under den 18 december 1891 blifvit af Stockholms stadsfullmäktige
gilladt och godkändt. _ .

Äfven åt den jordbrukande arbetarebefolkningen börja vederbörande
myndigheter och stundom äfven bolag i åtskilliga kulturländer
att egna uppmärksamhet genom att bereda ofvannämnda. klasser möjlighet
att förvärfva ett eget hem jemte en liten, boningshuset omgifvande
jordrymd, till att der odla köksväxter och anlägga eu trädgård.
Idén till denna anordning, jemte densamma åtföljande särskilda
lagstiftning, för att skydda densamma för försäljning, förpantning eller
föryttring på annat sätt, har först uppstått i Nordamerikas förenta
stater, der den kallas hemstadssystemet. Hvad dermed menas uppgifves
på ett förtjenstfullt sätt i en brochyr af herr G. E. Fahlcrantz, benämnd
»Om hemstad. En fråga för dagern.

Ordet hemstad låter veta att det här är fråga om ett ställe, der

3° Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

man kan bilda ett »hem», och efter som man talar om ett särskilt
»system» bör det vara någonting alldeles särskildt med de på sådant
ställe byggda hemmen. Systemet är »ett amerikanskt försäkringssystem
och ett system att stärka särskildt den mindre jordbrukarens ställning
och befrämja landets bebyggande.»

. Dess sträfvan att stärka jordbrukarens ställning tyckes, der det
vunnit tillämpning, d. v. s. uti Amerika, vara hufvudsaken. Med införande
af hemstadsrätt har man velat försäkra en af jordbruk lefvande familj
om att alltid hafva till sitt förfogande tak öfver hufvudet samt jord så
mycket att den deraf kan hafva sin nödtorftiga bergning. För att
kunna ernå detta har man bestämt att grund med nödiga byggnader
och viss olika bestämd vidd jord kunna egas under helt olika eganderättsforhallanden
än hvad familjen för öfrigt eger. Olikheten kommer
naturligtvis egentligen att bestå i det större skydd dessa komma att
åtnjuta mot utsökning för fordran och deri att man gjort svårigheter
för afhändande af detsamma.

Sålunda har man i allmänhet — vi fästa i förbigående uppmärksamhet
på att inom Amerikas olika stater olika lagstiftning i detta
som i så många andra fall förekommer — gjort den egendom, hvilken
besittes såsom hemstad, oåtkomlig för egarens skulder, såvida dessa
icke äro privilegierade, bland hvilka senare egentligen äro att märka
skuld som egaren ådragit sig för att köpa hemstaden, eller för att
verkställa reparationer eller åstadkomma jordförbättringar derå. Har
man således en gång lyckats betala köpesumman och öfverhufvud taget
håller sin egendom i stånd utan skuldsättning härför, har man denna
egendom, om man innehar den under hemstadsrätt, orubbligt och
oantastligt i behåll, oberoende af alla mer eller mindre tillfälliga rubbningar
i ens affärsställning.

Tydligen får icke hur stor areal som helst göras berättigad till
dylik undantagsställning. Vidden af den jord, som jemte bostad
får åtnjuta denna förmån, måste vara till maximum bestämd och i
allmänhet utgöra minimum för familjens behof. Här kan således förekomma
att den ena familjen kan få skydda mera, den andra mindre,
allt efter som den ena familjen är större än den andra och således
dess behofssumma större.

Man hai också velat lägga hinder i vägen för att någon skulle
lättsinnigt afhända sig sin sålunda innehafda egendom, och man har
trött sig finna skydd mot denna fara derigenom att man gjort den för
familjefadern oförytterlig utan hustruns medgifvande. I detta sammanhang
bör påpekas att man med »hem» menat något mera än bostad

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

37

och sålunda medgifvit denna rätt blott åt familjeföreståndare, familjen
måtte nu vara hustru och barn, mor och syskon eller annat sådant.
Icke heller kan man derigenom skydda annat »hem» m. m. än det der
man verkligen bor och som man såsom egarq innehar; detta senare en
vigtig punkt.

Hemstadsrätt förvärfvas enklast genom inträdande af de faktiska
förhållanden, hvarpå sådan rätt stöder sig, och behöfver den då göras
gällande, åberopas den vid detta tillfälle. Andra sätt finnas också såsom
inregistrering af egendomen i denna egenskap m. fl., men intet tyckes
hvarken behöfvas jemte eller kunna ersätta det förstnämnda.

En liten betänklighet ligger det dock deri, att alla, som ega
sådant och under sådana omständigheter, att hemstadsrätt kan komma
att åberopas, alltid skola kunna göra bruk af densamma. Det är den,
att detta förhållande beröfvar egarne all möjlighet att erbjuda sin
egendom såsom säkerhet för lån. Och sådant kan också för den ordentligaste
familjefader vara behöflig!, t. ex. när han skall utrusta ett af
sina barn eller vid liknande tillfälle.

Mot detta har man nog sökt bot genom att möjliggöra för familjefadern
att genom någon procedur liknande inteckning få hemstaden
att häfta för viss skuld och till och med genom att tillåta honom att
förmedelst ett enkelt afstående från sin rätt låta detta förhållande
inträda. Till och med det förra synes icke rigtigt vara konseqvent
med systemet såsom ett försäkringssystem, och böra väl åtminstone
formerna för ett sådant berättigande för husfadern göras likadana, som
förut nämnts att man stadgat dem för försäljning; hustruns bifall bör
i alla sådana fall inhemtas, och det är inte ens olämpligt att, såsom
på visst håll erfordras, hennes bifall bör afgifvas inför domstol eller
magistratsperson.

Så långt går systemet ut på att bereda den jordbrukande befolkningen
en ställning, jemförelsevis oberoende af tillfälliga konjunkturer
och en tryggad ålderdom samt den häraf flytande sjelfständighet, som
anses för ett lands starkaste värn. Obestridligen har saken från denna
sida också för oss sin stora betydelse, men lika mycket tränger sig
fram det mål systemet satt före sig, »landets bebyggande», och vi
kunna för vår del dertill lägga jordbrukets höjande i landet. *)

Äfven i Sverige hafva myndigheterna med allvar börjat sysselsätta
sig med denna vigtiga fråga. Med anledning af en vid 1890 års riksdag,
till följd af då väckt motion om beredande af tillfälle för mindre 1

1) Se tidningen Svenska Dagbladet för den 10 oktober 1891.

38 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

bemedlade att idka eget jordbruk, af Riksdagen gjord underdånig
framställan, tillsatte Kong]. Maj:t den 25 september 1891 en komité
af 7 personer för att utreda denna fråga. Enligt Kong]. Maj:ts gifna
föreskrift skall komitén, taga i öfvervägande ej mindre i hvilken mån
och under hvilka vilkor upplåtelse af jord från kronans egendomar
må, för befordrande af det af Riksdagen angifna syftemål kunna ega
rum, än äfven huruvida berörda syftemål må kunna,igenom ändring i
gällande lagstiftning eller på annat sätt befrämjas, och har Kongl.
Maj:t under den 29 maj 1891 utfärdat skrifvelse till Domänstyrelsen
angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens
län.

Slutligen af den delen af förbättring i arbetareklassens ekonomiska
tillstånd som berör arbetarnes skydd mot yrkesfaror, försäkring för
olycksfall i arbete, pensionering på ålderdomen m. m. d. hafva i flera
fall föreskrifter blifvit af statsmakterna bestämda genom lag eller
föremål för utredning i åtskilliga länder.

Hos oss hafva dessa så högst vigtiga frågor blifvit behandlade
med både omtänksamhet och deltagande för arbetsklassens bästa. Sålunda
har under den 18 november 1891 en lag blifvit utfärdad angående
minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan
handtering.

År 1884 tillsatte Kongl. Maj:t en komité för utredande af frågan
om arbetarnes och med dem jemförliga personers försäkring för olycksfall
i arbetet och för framläggande af förslag härom. Det var den
s. k. Arbctareförsäkringskomitén som på sin stora uppgift arbetade i icke
mindre än 5 år. Denna hade dock under tiden växt ut till vida större
proportioner, än som från början afsågos, cty komitén fick ock i uppdrag
att utarbeta förslag till lag om Älderdomsförsäkring samt om
sjukkassor. Såsom ett resultat af komiténs arbeten var det förslag
rörande olycksfall i arbete, som regeringen framlade till 1889 års
Riksdag, och som af Riksdagen antogs utan några väsentliga anmärkningar.
Den 10 maj 1889 utfärdades, till följd häraf, Lagen om skydd
mot yrkesfara. Äfven i detta afseende hade väl sedan länge skyddsbestämmelser
funnits i åtskilliga författningar, såsom i 1864 års näringsfrihetsförfattning,
i grufvestadgan, i helsovårdsstadgan m. fl., men till
någon verklig tillämpning hade hithörande bestämmelse icke ledt.

Ett förslag till lag angående försäkring för olycksfall i arbetet har
regeringen två gånger framlagt för Riksdagen; men denna har icke
ansett sig böra godkänna detsamma.

Ett förslag till lag om Sjukkassor framlemnades af Kongl. Maj:t

39

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

till 1891 års Riksdag. Med förklarande att detta Kongl. Maj:ts förslag
icke kunde af densamma i oförändradt skick antagas, antog Riksdagen
för sin del en lag i berörda ämne i några fall skiljande sig från hvad
Kongl. Maj:ts förslag innehöll. Kongl. Maj:t har under den 16 oktober
1891 (se svensk författningssamling 1891 n:o 81) utfärdat lag för
sjukkassor.

Genom lag har ock arbetares förmånsrätt i konkurs blifvit utsträckt
så till vida, att förmånsrätt i gäldbunden arbetsgivare egendom numera
tillkommer ej blott fordran i ogulden arbetslön till fast anstälda
arbetare, utan äfven dylik fordran, som arbetare utan fast anställning
kan för viss kortare tid hafva hos arbetsgifvaren innestående. J)

Jag har nog länge uppehållit mig med det första af arbetsklassens
önskningsmål, Brödet, eller med andra ord med allt det vigtigaste, som
bör förbättra denna högst talrika samhällsklass’ ekonomiska belägenhet;
men så är ju också denna fråga den för arbetarne främsta och vigtigaste,
och det ligger makt på att densamma löses af statsmakterna och
de i ekonomiskt hänseende lyckligt lottade samhällsklasserna genom
förenade bemödanden.

Det andra önskemålet, som arbetarne billigtvis böra framställa, är
det om upplysning, det vill säga att vinna den undervisning både i
allmänhet och för vinnande af nödig yrkesskicklighet, som allt mera
visat sig för dem nödvändig, om de vilja med framgång genom sitt
arbete erhålla medel att skydda sig och de sina, synnerligen på ålderdomen,
mot nöd och elände.

Arbetarnes barn äro väl lika som alla andra barn, hvilka tillhöra
de mindre bemedlade samhällsklasserna, underkastade undervisningen
i de allmänna folkskolorna. Det goda, dessa undervisningsanstalter
tvifvels utan medföra, lemnar dock mången anledning till anmärkning
och till den billiga önskan att dessa skolors läroplaner omarbetades i
rigtning att mera än hittills gagna för det praktiska lifvets behof.
Detta torde lämpligen kunna åstadkommas genom borttagande af onyttiga
eller onödiga läroämnen och dessas ersättande genom undervisning
i praktiska ämnen: hemslöjd, yrkesskicklighets inlärande af de mest
förekommande göromål i hemmet, såväl för män som qvinnor.

Att döma af den redogörelse, 1882 års tullkomité lemnar angående
husslöjdens tillstånd i vårt land för omkring 10 år sedan — så
var redan då icke så litet vidgjordt för att genom slöjdskolor, under- *)

*) So Lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalkon al den 12
juni 1891.

40

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

stöd, resande undervisare, verktygs, mönsters och profvers tillhandahållande,
magasiners anordnande för försäljning af husslöjdsalster, utställningar
för produkter af hemslöjd och premiers utdelande m. m. d.
höja och befordra hemslöjden; men alla dessa nyttiga åtgärder för att
öka arbetsklassens yrkesskicklighet hafva endast kommit till godo
spridda orter inom landet, och utgifterna hafva till största delen bekostats
af hushållningssällskapen och landstingen, i någon mån af
kommunerna och äfven af enskilda personer. Staten har för dessa så
vigtiga ändamål bidragit jemförelsevis med de minsta anslagen. Och
dock borde det vara motsatsen.

Genomgår man 1892 års riksstat, så finner man, att på civildepartementets
ordinarie stat till hit hörande ändamål äro anslagna:

l:o till undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar
(deraf ett förslagsanslag å 15,000 kronor till understöd åt landtmanna -

skolor) ......................................................................................... 190,400 kronor.

2:o Befrämjande i allmänhet af jordbruk och

landtmannanäringar.........................................*....................... 105 000

3:o Befrämjande i allmänhet af slöjderna.............. 63,500

4:o Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart 11,500 „

5:o Befrämjande i allmänhet af bergsbruket......... 8,700 „

6:o Fiskerinäringens understöd............................... 42,000 „

samt på ecklesiastikdepartementets ordinarie stat:

7:o Bidrag till aflönande af lärare i slöjd vid folkskolorna (förslagsanslag).
........................................ .......................................... 75,000 kronor.

... Men af dessa korta rubriker i riksstaten, med undantag af under
7:de punkten här ofvan upptagna, är svårt bedöma hvad anslagen afse:
antingen undervisningen eller något annat.

Ett ytterligare och rätt verksamt medel att befordra arbetares
upplysning och allmänna bildning är att för dem anordna föredrag i
allmänt bildande och nyttiga ämnen, genom dertill lämpliga, kunniga
och för arbetarnes själsodling nitälskande personer. Ifrågavarande
föredrag skulle hållas, såsom nu sker här i hufvudstaden, på söndagseftermiddagar
eller qvällar. Riksstaten för år 1892 upptager fördetta
ändamål, på ecklesiastikdepartementets extra ordinarie stat, under rubrik
»Understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna föreläsningar
för arbetsklassen» ett anslag af 20,000 kronor; men detta anslag,
fördeladt på hufvudstaden och några få större provinsstäder, är
alldeles otillräckligt för det vigtiga ändamål, som dermed afses. Ty
dylika föredrag borde, om de skulle uppfylla ändamålet, hållas i hvarje

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 41

stad med minst 5,000 innevånare; och icke det allena, utan äfven det
flertal af arbetare, som vistas på landsbygderna, torde ej böra beröfvas
fördelen af ifrågavarande föredrag, hvilka, val organiserade och ledda,
samt sorgfälligt öfvervakade, utan tvifvel skulle välgörande inverka på
de med de egentliga landtmannaarbetena sysselsatta folkklasserna och
hindra dem från att, såsom nu oftast torde vara fallet, söka sina förströelser
under söndagens hvilotimmar på lättsinniga danstillställningar,
i helsoförstörande utskänkningslokaler, der ofta förströelsen slutar med
hazardspel, förlust af mödosamt förtjenad dagspenning, kif, strid och
slagsmål, under rusets välde, stundom medförande ännu svårare följder.
Eller ock samla sig arbetarne för att åhöra osunda eller enfaldiga
föredrag af half- eller helförryckta fanatiska talare och agitatorer, vare
sig på religionens, statsekonomiens eller de militära frågornas områden.

Säkerligen skulle denna fråga kunna rättast och billigast lösas
genom anordnande af tjenliga föredrag af folkskolans lärare och församlingens
presterskap, dervid folkskolans salar och sockenkyrkan vore
lämpliga lokaler; och en rättvis och billig ersättning skulle af statsmedel
utgå för hvarje hållet föredrag. Derjemte skulle genom statens
försorg och på dess bekostnad lämpliga läroböcker till ledning och
upplysning för de föredragande utgifvas och afgiftsfritt utdelas till
hvarje församling i riket.

Det tredje önskemålet för arbetsklassen, enligt min öfvertygelse,
är att tillerkännas politisk rösträtt på för samhället i dess helhet rättvisa
och billiga vilkor. Det är ej först nu jag varit af denna mening.
Redan vid 1885 års riksdag väckte jag i Första Kammaren en motion
härom, och jag vidhåller till alla delar såväl de anmärkningar mot
nuvarande föreskrifter i grundlagen rörande valrätt och valbarhet för
så väl Första som Andra Kammaren, jag då framstälde, som ock de
förslag till bättre förhållanden i detta hänseende, som af mig då framstäldes,
utan att dessa förslag då lyckades tillvinna sig något understöd,
hvarken inom den Första eller Andra Kammaren.

Sodan vår nuvarande representation år 1867 började sin verksamhet,
har nästan ingen riksdag förflutit, utan att frågan om eu utvidgad
politisk rösträtt inom kamrarne förekommit, på grund al derom
väckta motioner. Äfven hafva talrika folkmöten i alla delar af landet
uttalat sig uti ifrågavarande vigtiga ämne. Man kan derför sanningsBih.
till Rilcsd. lJrot. 1892. I Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 liäft. (i

42 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

enligt påstå, att det är en brännande fråga, som icke kan falla, utan
måste erhålla en tillfredsställande lösning.

Enligt min öfvertygelse begingo 1865 års grundlagsförbättrare
ett stort misstag att i denna fråga om politisk röst- och valrätt sätta
penningen till värdemätare för medborgerliga rättigheter. Under tidernas
lopp har den frågan blifvit mer och mer utredd och den åsigten mer
och mer bekräftad, att de medborgerliga rättigheterna borde bestämmas
på sådant sätt, att de vore oberoende af penningens kronor och ören.
När nu detta icke skett, tror jag Riksdagen aldrig skall blifva fri från
ganska mäktiga påtryckningar från de politiskt oberättigade folkklassernas
sida samt slutligen tvingas att gifva med sig och uppställa
andra grunder för valrätt och valbarhet.

Det torde fordras af mig, att jag gifver skäl för det klander, jag
sålunda rigtat mot riksdagsordningens nuvarande bestämmelser i detta
hänseende, och jag vill derför här nedan framlägga några af de vigtigaste
skälen, med förklarande att jag skulle vara särdeles tacksam,
om de måhända kunde af olika tänkande segerrikt bemötas.

Enligt riksdagsordningens § 6 skola ledamöterna i Första Kammaren
utväljas af landsting och stadsfullmägtige, hvilka korporationer
sjelfva utses af kommunerna bland de personer inom desamma, som
äro röstberättigade å allmän kommunalstämma. De vilkor för desse
urväljare, hvilka sålunda äro bestämda, äro inga andra än de för rösträtt
vid kommunalstämma. Men här inträffar det egna förhållande, att
dessa qvalifikationer för urväljare till den Första Kammaren äro vida
mindre och långt ifrån så begränsade som för de valmän, hvilka skola
utse ledamöter i den Andra Kammaren. Ty grundlagen föreskrifver
nemligen i riksdagsordningens § 14, att, för att vara valberättigad till
utseende af ledamot i den Andra Kammaren, skall man först ega samma
qvalifikationer som de personer, hvilka äro röstberättigade vid kommunalstämma,
således lika qvalifikationer som för urväljarne till utseende
af ledamöter i Första Kammaren föreskrifvas. Men dessutom
bestämmes, att man skall antingen ega eller med stadgad åborätt innehafva
fast egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af
minst ett tusen riksdaler, eller för lifstid eller för minst fem år arrendera
jordbruksfastighet till taxeringsvärde ej understigande sex tusen
riksdaler; eller ock erlägga till staten bevillning för en till minst åttahundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst. Här är således en vida
större skärpning i qvalifikationerna för valman till Andra Kammaren
än som finnas bestämda för valman till utseende af ledamot i den.
Första Kammaren. Detta synes mig vara ganska oegentligt och orig -

43

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

tigt. Dessutom må det tillåtas mig här göra den anmärkningen, att
landstingen och stadsfullmägtige, enligt kommuuallagarne,^ kunna reorganiseras
till deras sammansättning och qvalifikationer, på grund deraf
att kommunallag ar ne förändras, och som vi litet hvar veta äro dessa
sistnämnda författningar af civillags natur, och tvifvels utan är det, orätt,
att grundlag, i så vigtiga bestämmelser som dem rörande valmännens
qvalifikationer, kan, såsom här är fallet, ändras i samma ordning som
för civillag föreskrifven är.

En annan anmärkning rörande qvalifikationerna för valbarheten,
så väl i den Första som ock i den Andra Kammaren är den, att det
visserligen föreskrifves att de, som skola väljas, skola ega fastighet
af: för Första Kammaren 80,000 kronors taxeringsvärde och för den
Andra Kammaren af 1,000 kronors taxeringsvärde; men det finnes
ingenting föreskrifvet derom, att den, som uppgifves besitta dylik egendom,
också verkligen eger densamma. Vi veta nemligen alla, att beklagligtvis
de flesta jordegendomar i landet äro intecknade, och detta
ofta så högt, att, när dessa fastigheter försäljas på exekutiv auktion,
inteckningsinnehafvarne icke utfå sina fordringar, hvarken till kapitalets
eller räntans fulla belopp. En sådan bestämmelse, som den i
riksdagsordningens §§ 9 och 14 rörande egandet af fastighet för valbarhet3
till Första eller Andra Kammaren, kan derför omöjligen vara
rigtig och kräfver alltså förändring. I verkligheten kunna nemligen
nu i båda kamrarne sitta personer, hvilka, ehuru dit invalde, på grund
af den fastighet de kalla för sin, öfver hufvud taget ega ingenting,
utan lefva af främmande personers nådebröd, således, om jag så får
uttrycka mig, i sjelfva verket tiggare. Att så icke ofta sker är en
lycka och utvisar takt hos valmännen; men grundlagen förbjuder
det icke.

En annan ganska vigtig anmärkning emot våra grundlagars föreskrifter
hvad valrätten beträffar är den, att, ehuru riksdagsmän i Andra
Kammaren kunna utses genom elektorer, likväl ingenting föreskrifves
rörande desses beskaffenhet. Det är högst märkligt, att riksdagsordningen
hvarken uti § 16 mom. 1 eller uti § 17 eller § 18, hvarest
elektorer omnämnas, ej heller i § 37, der samma benämning förekommer,
lemuar någon den minsta föreskrift rörande elektors qvalifikationer.
Elektorer kunna således, enligt gundlagen, vara hvad för slags folk
som helst; det är ej ens bestämdt huruvida de skola tillhöra det manliga
eller qvinliga könet.

Vidare förefaller det nog besynnerligt, att valrätt och valbarhet
äro beroende på den andra artikelns bevillningsuppgifter och de fyrk -

44

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

talsberakningar, som på grund deraf uppgöras. Om Riksdagen, som
ensam besluter öfver bevillningen och huruvida den skall utgå eller
icke, skulle anse denna direkta skatt, som årligen icke uppgår till mer
än omkring 3 å 4 millioner kronor, icke vara nödig att utkräfva, och
alltså för något år ingen bevillning efter andra artikeln komme att
utgå, eller om denna bevillning blefve tör beständigt utbytt emot en
helt annan skatteform, huru skulle det väl då gå med qvalifikationerna
för valrätt och valbarhet, hvilka stödja sig på de fyrktalslängder, hvilka
uppgöras på grund af andra artikelns bevillning till staten?

Vidare är taxering af fast egendom äfvensom uppskattningen af
inkomst utaf kapital eller arbete förlagd i taxeringskomitéernas händer;
det har inträffat och kommer alltid att inträffa fall, der personer, som
med afseende, på sin fasta egendom eller inkomst af kapital och arbete
stå på minimigränsen för valrätt eller valbarhet, genom nämnda komitéers
åtgöranden flyttas ned och beröfvas sina politiska rättigheter.
Detta taxeringskomitéernas förfarande är ofta det rätta; ty en egendom,
hvilkens uppskattning ligger nära gränsen för valrätt eller valbarhet,
kan .genom vanhäfd, eldsvåda eller vattenflöde, försäljning på exekutiv
auktion till underpris eller genom skogens förödande — hvilket är ett
ofta praktiseradt sätt nu för tiden att skaffa sig inkomster — lätt förlora
detta högre taxeringsvärde. Det är således endast penningen, som
utgör grunden för erhållandet eller bibehållandet af den dyrbaraste
medborgerliga rättigheten, den politiska! Det är tid att denna mammonsdyrkan
upphör, och att vi sluta upp att dansa omkring den gyllene
kalfven, som vi gjort nu i mer än 25 år.

Vidare heter det visserligen uti riksdagsordningens § 9, att, Dom
riksdagsman, efter det han vald blifvit, kommer i den ställning, att han
ej längre skulle varit valbar till ledamot i Kammaren, skall han frånträda
denna sin befattning»; — men grundlagen gifver icke någon enda
föreskrift i fråga om kontrollen öfver dessa förhållanden. Vi veta alla,
att tiden, för hvilken Första Kammarens ledamöter väljas, är nio år och
Andra Kammarens är tre år, och under alla dessa år kunna, i afseende
på fast egendom samt inkomst af kapital eller arbete eller i andra
afseenden, sådana förhallanden inträffa, att den valde icke längre är
kvalificerad såsom riksdagsman. Men utöfvas väl någon kontroll öfver
riksdagsmännen i dessa afseenden? Ingalunda. Men då ett sådant stadgande
finnes i grundlagen som det nyss anförda i § 9 riksdagsordningen,
så borde väl äfven någon föreskrift lemnas i fråga om kontrollen därå.
Äfven detta synes alltså vara en ganska betänklig ofullkomlighet hos
grundlagen.

45

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Jag har ofvan berört några felaktiga förhållanden i afseende å
valrätt och valbarhet; jag har sökt framvisa de orättvisor, grundlagen
begår genom att fästa qvalifikationerna å medborgerligt förtroende vid
penningen och penningens värde. Jag vill nu med några ord söka bevisa,
huru oefterrättligt grundlagen bestämmer riksdagsmännens moraliska
qvalifikationer.

Enligt riksdagsordningens paragraf 26 må den ej såsom riksdagsman
godkännas, som enligt mom. c för vanfräjdande brott är under
tilltal eller blifvit för sådant brott till ansvar dömd eller under framtiden
stäld; ej heller den, som, enligt mom. rf, är förlustig medborgerligt
förtroende eller förklarats ovärdig att inför rätta föra andras talan.
Något vanfräjdande brott finner man icke i hela strafflagen. Den, som
är förvunnen till ett brott, dömes till ett visst straff; men såsom en
skärpning i straffet medgifver lagen i vissa fåll, men visst icke alltid,
domaren eller domstolen att förklara den skyldige förlustig medborgerligt
förtroende, vare sig för alltid eller för viss tid, hvilken är begränsad
till mellan ett och tio år, utöfver den ådömda strafftiden. Den, som
sålunda, enligt strafflagens bud och domarens eller domstolens bästa
öfvertygelse, blifvit dömd till denna skärpning i straffet, han blir, till
följd deraf att han blifvit förlustig medborgerligt förtroende, ansedd såsom
vanfräjdad. Det enda stället i strafflagen, der detta uttalas, är i kap.
2 § 19, och det är alltså endast genom den skärpning i straff., som lagen
i vissa fall tillåter genom förlust af medborgerligt förtroende, som vanfräjd
uppkommer. Jag skall emellertid här nedan uppräkna hvilka
grofva brott, som kunna begås af en person, utan att denne, ehuru
straffad för desamma, förlorar rättigheten att intaga en plats i kamrarne.
Detta synes mig vara ett af de mest betänkliga förhållandena
rörande vilkoren för valbarhet till riksdagsman, och då detta nu kommer
till allmänhetens kännedom, skall det helt säkert leda därhän, att
statsmagterna nödgas vidtaga sådana förändringar i dessa qvalifikationer,
att dylika ohyggligheter omöjliggöras för framtiden.

Jag vill här ej uppräkna alla de paragrafer i strafflagen, hvilka
handla om urbota straff, utan påföljd af förlust af medborgerligt förtroende,
eller med andra ord, af vanfräjd, men jag skall här nedan
framlägga en liten förteckning till bevis på hurudana personer kunna
grundlagsenligt inrymmas såsom riksdagsmän på kamrarnes bänkar,
och jag hoppas, att hvarje riksdagsman skall vara tillräckligt moraliskt
kräsmagad för att ej vilja samarbeta med dylika grofva brottslingar.
Grundlagen förbjuder nemligen icke följande dylika personer att, efter
utståndna straff, väljas till riksdagsmän, nemligen: enligt strafflagens

46 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

7:e kapitel gudshädare; enligt 9:e kapitlet majestätsförbrytare; enligt
11:© kapitlet dem som begått fridsbrott af alla slag; enligt 12:e kapitlet
förf älskare; enligt 13:e kapitlet menedare; enligt 14:e kapitlet dråpare;
enligt 15:e kapitlet dem, som beröfvat annan dess frihet; enligt 15:e
och 17:e kapitlen dem som våldtagit qvinna, och dem som begått alla
slags äktenskapsbrott äfvensom tvegifte; enligt 18:e kapitlet dem, som
begått alla slag af sedlighetsbrott, med undantag af koppleri; enligt 20:e
kapitlet dem, som stulit gods eller penningar af under 15 kronors värde.
Alla dessa grofva brottslingar och ännu flere dylike kunna grundlagsenligt
väljas till riksdagsmän sedan de utstått sina straff, om valmännen
skulle vilja lemna dem detta högsta medborgerliga förtroende.

De allvarsamma anmärkningar mot och de sorgliga bevis på
origtigheten och orättvisan af grundlagens nuvarande bestämmelser beträffande
valrätt och valbarhet till riksdagsledamöter ådagalägga, synes
mig, mer än tillräckligt, att hela denna del af grundlagsbyggnaden är,
så att säga, uppförd på lösan sand, och när floden, den allmänna meningens
mägtiga flod, störtar öfver grundvalarne, och vinden, de nu orepresenterade
samhällsklassernas rättmätiga anspråks storm, stöter mot
murar och takresningen af denna byggnad, skall den ej kunna motstå
detta tryck, utan falla omkull och — för att använda ett bibelns uttryck
— dess fall blir stort.. Det vore tid att vi sökte en annan värdemätare
för de dyrbaraste medborgerliga och politiska rättigheterna än
penningen, för att derigenom förekomma hela grundlagsbyggnadens fall.
Man kan härvid med skäl fråga: »Finnes det väl några förhållanden,
der penningen icke ingår till största eller ens någon betydande del i
värdet af medborgarens dyrbaraste rättigheter?» Jag är fullt öfvertygad
derom, att sådana qvalifikationer lätteligen skola kunna angifvas, der
penningen har ingen eller ock en högst obetydlig plats, der de politiska
rättigheterna kunna egas lika väl af den fattige som af den rike,
och der kunskaper, städse oförvitlig vandel och uppfylda pligter mot
fäderneslandet äro af högre värde och gälla mera, än inkomst af kapital
eller arbete, eller s. k. besittning af en fast egendom, sora mången
gång icke verkligen eges.

Sålunda borde såsom qvalifikationer för valrätt och valbarhet
föreskrifvas:

att vara infödd svensk man af fylda 25 år;

att hafva erlagt skatt under senast förflutna uppbördsår till stat
och kommun;

att ej hafva varit lagligen dömd till urbota straff;

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 47

att ega och städse hafva egt medborgerligt förtroende och vara
värdig föra andras talan;

att hafva fullgjort sin allmänna värnpligt i fredstid eller ock
derifrån lagligen befriad blifvit;

att råda öfver sig sjelf;

att hafva genomgått allmän folkskola eller elementarläroverk;

att tillhöra kristet religionssamfund.

Många andra qvalifikationer, oberoende af penningen, kunde ännu
anföras.

Nu frågar måhända den politiska tveksamheten: »Huru skulle det
väl i verkligheten taga sig ut, om man grundade valrätt och valbarhet
på nyss ofvan angifna qvalifikationer?»

Enklast torde vara, för att besvara denna fråga, uppgifva alla
dem af Sveriges invånare, hvilka med anledning häraf skulle icke
komma i fråga att göra anspråk på ifrågavarande politiska rättigheter.

Enligt de beräkningar jag gjorde öfver dem, som icke kunde, till
följd af de af mig föreslagna vilkor för valrätt, göra anspråk på denna
medborgerliga företrädesrätt *), skulle år 1880 såsom valberättigade i
hela riket återstå 521,712 personer.

Enligt nuvarande riksdagsordning voro år 1878 valberättigade
till Andra Kammaren i hela riket 270,337 personer. Således skulle,
enligt nu antydda förslag, de valberättigades klass i hela landet, ökas
med omkring 251,000 personer. Nu har erfarenheten visat, att, vid val
af riksdagsmän i Andra Kammaren, af valberättigade i hela landet icke
mer än omkring 20 procent hafva gjort bruk af sin valrätt. Det skulle
således, i stället för 54,821 personer, som år 1878 valde, till riksdagsmän
i Andra Kammaren, enligt mitt förslag blifva omkring 104,000 af
samtliga de nya valmännen, som gjorde bruk af denna rättighet. Min
öfvertygelse är likväl, att om denna nu af mig föreslagna utvidgning
af valrätten egde rum, och de s. k. medelbara valen uteslötes o«h endast
det omedelbara valsättet föreskrefves, intresset för riksdagsmannavalen
blefve mycket större än för närvarande, och många flere valberättigade
begagnade sig af denna rätt.

Den föreliggande frågan är utan tvifvel mycket vigtig; den har
framtiden i sin hand, och min öfvertygelse är, att hvar och en, som
kan bidraga till dess lösning, icke bör försumma det. Ty jag kan icke
finna, att genom nu föreslagna utvidgning af valrätten någon fara vore

i) Se min motion, väckt i Riksdagens l:a Kammare under n:o 2 vid 1885 års

riksdag.

48 Motioner % Första Kammaren, N:o 4.

för handen; men deremot tror jag att ett dylikt medgifvande från
statsmagternas sida skulle i väsentlig mån lugna de talrika samhällsklasser,
som nu äro oberättigade att deltaga i riksdagsmannavalen, och
för framtiden göra ett slut på tvisten om dessa rättigheter. Vi böra
nemligen besinna, att dessa personer, som nu äro oberättigade att deltaga
i riksdagsförhandlingarne, likväl bidraga, i stor mån, till gäldande
af statsutgifterna, och dessa bidrag hafva, under de senaste 55 åren,
på ett högst fruktansvärdt sätt för dem ökats. Under det att år 1830
i skatter och avgifter för dessa politiskt oberättigade samhällsklasser i
hela landet utgingo endast omkring 3,454,000 kronor, hade detta belopp
år 1875 vuxit till 34,345,000 kronor; deras skattebörda hade således
ökats omkring tio gånger. Nu torde denna skattebörda vara ännu högre,
och i framtiden, med till måhända 60 dygn ökade värnpligtsöfningar,
torde den snart springa upp till årligen 40 millioner kronor — eller mera.

Man tänker i allmänhet ganska högt om svenska folket och särskilt
om de politiskt oberättigade deribland. Man tänker högt om
detta folk, då det är fråga om att med nya bördor beskatta detsamma
eller att öka de bestående skatternas belopp för att få statens utgifter
och inkomster att gå i hop. Man tänker högt om detta folk, då fråga
är om att fordra lydnad för lagar och förordningar, synnerligen under
brydsamma omständigheter. Man tänker högt om folket, då det ifrågasättes,
att dess politiskt oberättigade flertal skall utgå i fält, förlora lifvet
eller låta sitt blod och offra sina lemmar för konung och fädernesland.
Men man synes icke vilja tänka högt om detta folk, då fråga är att
medgifva detsamma den billiga förmånen att få välja sina ombud vid
Riksdagen; ehuru likväl dessa ombud skola ålägga detta folk skatter
och bördor och den laglydnad, hvilken Riksdagen, såsom lagstiftare,
för sin del kan föreskrifva.

Hvad beträffar valrätt och valbarhet till ledamöter i Riksdagens
Första Kammare, så innehållas bestämmelserna derom, såsom kändt är,
i riksdagsordningens § 6, som fö reskläder: »att Första Kammarens
ledamöter skola, för en tid af nio år, utses af landstingen och stadsfullmägtige
i de städer, som ej i landsting deltaga.»

Af skäl, som jag ofvan anfört, anser jag det vara otjenligt, att
landsting eller stadsfullmägtige verkställa dessa val. Jag har äfven uttalat
mig öfver origtigheten af penningen såsom värdemätare för medborgerliga
rättigheter, att jag skulle vilja inrymma honom ens det inflytande,
som han nu eger inom kommunalstämman. Rättvisan kräfver,
att urväljarne till ledamöter i Första Kammaren äro desamma som de,
hvilka hafva valrätt till utseende af ledamöter i Andra Kammaren; att

49

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

alla sådane valberättigade urväljare sammankallas, såsom för val till
landstingsman eller stadsfullmäktige nu sker, inför kommunalstämmans
ordförande, till val af samma antal valmän (elektorer), som enligt nu
gällande författningar utses till ledamöter i landsting eller till stadsfullmäktige;
att hvarje urväljare skall, för att begagna sin rösträtt,
sig vid valtillfället personligen inställa; och att hvarje röstegande endast
har en röst; att till valman (elektor) endast den kan utses, som inom
valdistriktet har valrätt.

De sålunda utsedde valmän sammanträda på samma tid och ställe,
som ortens landsting eller stadsfullmäktige nu sammanträda, för att,
inför landstingets eller stadsfullmäktiges ordförande, företaga val af
ledamöter till Riksdagens Första Kammare.

Öfriga bestämmelser rörande valmännens (elektorernes) 1) val,
kungörelse derom, valmännens antal, godtgörelse för resor m. m. d.
blifva lika med hvad gällande författningar föreskrifva och hvilka
skola såsom grundlag anses, i hvad de röra ifrågavarande valmän och
deras verksamhet i och för utseende af ledamöter till Första Kammaren.

Hvad valbarheten till riksdagsmän beträffar, så böra de qvalifikationer
derför uppställas, som grunda sig på medborgerlig förtjenst och
duglighet samt moraliskt välförhållande; men ingalunda på egendom
eller inkomst, d. v. s. på penningen eller dess värde, såsom nu är fallet.

Valbar '' till Andra Kammaren borde sålunda den vara, som är
valberättigad inom den kommun han tillhör och som han skall hafva
tillhört hela det år, inom hvilket valet sker; derjemte bör han hafva
fylt 30 år. Ingen annan bör kunna väljas, än den som tillhör valkretsen.

Valbar till Första Kammaren borde hvar och en valberättigad
vara, som fylt 35 år och antingen tagit godkänd mogenhetsexamen för
inträde vid universitet eller annan dermed jemförlig offentlig examen;
eller innehafver eller under mer än ett år innehaft förtroendeuppdrag
såsom kommunal- eller stadsfullmäktig, eller såsom ordförande i kommunalstämma
eller ledamot i kommunalnämnd; eller är eller har varit
ledamot i bevillningsberedning, taxerings- eller pröfningskomité; eller
mer än ett år varit ledamot af häradstingsnämnd; eller under minst ett
år varit eller är lärare vid offentligt läroverk; eller deltagit i fälttåg
eller fältslag eller blifvit sårad i strid mot rikets fiender och derför
emottagit offentligt vedermäle eller belöning. i)

i) Grundlagen bör otvetydigt föreskrifva, hvilka qvalifikationer elektor bör ega.

Bih. till lliksd. Frot. 1802. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Haft. 7

50

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Öfriga nu gällande bestämmelser, nemligen att ledamot afFörsta
Kammaren kan väljas öfver hela landet; att han utses för nio år; att
han eger rätt vägra emottaga detta förtroende, utan laga skäl derför;
att han ej uppbär något arfvode eller reseersättning — äro tillräckliga
skiljaktigheter, för att ledamöterne i Första Kammaren komma att bestå
af personer från helt olika samhällsklasser än den Andra Kammarens
ledamöter, valde enligt de bestämmelser och med de qvalifikationer,
jag här ofvan föreslagit.

Jag har i det föregående af denna motion endast antydt hvad
enligt min öfvertygelse skulle i sin helhet lösa arbetarefrågan till alla
delar — om statsmakterna och de i ekonomiskt hänseende lyckligt
lottade samhällsklasserna ville taga frågan om hand i så val ekonomiskt
som moraliskt och praktiskt hänseende och behjerta arbetarnes tre stora,
af mig i början af denna motion uttalade önskemål: Bröd, Upplysning
och Rösträtt, så skulle af sig sjelf de farliga och ekonomiskt ruinerande
arbetsinställelserna upphöra och, hvad vigtigare är, arbetarne
skilja sig från de samhällsomstörtande anarkist- och socialistledarne
och sjelfmant hylla sig till deras naturliga målsmän, statsmakterna
och de konserverande samhällsklasserna.

Men dertill fordras främst en utredning af arbetarefrågan i alla
dess olika delar och derpå grundade förslag, huru de då framstående
bristerna i arbetarnes ekonomiska förhållanden, arbetarnes syftesenliga
upplysning i allmänhet och ändamålsenligare yrkesundervisning samt
slutligen denna talrika samhällsklass’ deltagande i den kommunala och
politiska verksamheten må på ett rättvist och billigt sätt medgifvas
och ordnas. Men detta öfverstiger vida hvarje enskild persons både
förmåga och krafter. Dertill fordras en af regeringen, på Riksdagens
begäran utsedd komité af kunnige, praktiske, för arbetarnes sanna väl
nitälskande personer, som utredde denna vidlyftiga fråga och föresloge
de mångahanda åtgärder i ekonomiskt och finansielt hänseende samt
på lagstiftningens väg, som dervid kunde ifrågakomma. Statsmakterna
i flera kulturländer hafva visserligen sysselsatt sig med arbetarefrågan,
men detta har inskränkt sig till några få delar och resultaten hafva
derför ej motsvarat de närda förhoppningarne. Först när denna så
vigtiga fråga undersökes och utredes i dess helhet, kunna de beslutande
myndigheterna se hvad som utgör de vigtigaste delarne af densamma
och der börja åstadkomma rättelse och förbättring.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Men en del af arbetarefrågan kommer jag här nedan att grundligare
söka utreda och förslagsvis behandla, emedan jag anser den vara
den för arbetarne ekonomiskt vigtigaste; det är nemligen frågan om
arbetarnes tillåtelse att med arbetsgifvarne dela den årliga arbetsvinsten
uti yrken och näringar. Jag har ''dervid i rikt mått begagnat ett särdeles
upplysande arbete i denna fråga af en amerikansk menniskovänlig
författare, herr N. P. Gilman, hvilket arbete blifvit på tyska dels öfversatt
och dels omarbetadt samt fullständigadt af Leopold Katscher '') Men
äfven Gilman har delvis i sitt arbete hemtat, hvad Frankrike beträffar,
sina faktiska uppgifter från en officiel undersökning, som den franska
regeringen låtit verkställa genom en dertill särskild! förordnad kommission.
I Frankrike har nemligen deltagandet af arbetarne i den årliga
arbetsvinsten jemte arbetsgifvarne blifvit på flera ställen inom detta
land genomfördt och i detta afseende står Frankrike främst rörande
tillämpningen af denna vigtiga åtgärd för arbetarnes väl, bland verldens

samtliga kulturländer. _ =

Den ofvannämnda franska komitén nedsattes år 1883, på enskild
motionärs (J. Barbarets) initiativ, och skulle komitén, enligt inrikesministerns
instruktion af den 20 mars 1883, dels yttra sig öfver medjen
att underlätta de af arbetare organiserade yrkesassociationer att erhålla
de lämpliga arbeten för statens räkning, som förekomma, dels studera
och undersöka, på hvad sätt och genom hvilka medel arbetsgivare
skulle kunna förmås låta sina arbetare dela den årliga arbetsvinsten
af yrken och näringar.

Den vidlyftiga undersökning, som häraf blef eu följd - och dervid
alla de arbetsgivare inom landet, som infört ofvannämnda arbetarnes
participation af vinsten, förhördes inför komitén och fingo meddela alla
de upplysningar och de erfarenheter de samlat är ett högst upplysande
arbete, som blifvit till trycket befordradt till det allmännas vägledning
vid bedömandet af denna fråga. 1 2)

Såsom eu följd af komiténs undersökningar och förslag utfärdade
den franska regeringen, under den 4 juni 1888, ett dekiet, hvaiigenom
de af endast arbetare organiserade yrkesassociationer tillförsäkrades rätt

1) Arbetets titel är: »Die Thcilung des Geschäftsgewinns zwischen Unternehmern
lind Angestellten. Ein praktischer Beitrag zur Arbeiter- und Lohnfrage., von Nicolas Paine
Gilman. Mit Erlaubniss des Yerfassers umgearbeitet und ant den neuesten Stånd ergänzt

von Leopold Katscher. Leipzig 1891.» .

2) se »Ministére de 1’Intérieur: E rupie to de la commission extraparlamentaire des
associationB ouvriéres, nommée par M. le Ministre de 1’Intérieur. 3 Parties.» Utgörande 3
volumer i -Lo, deraf l:a och 2 delarne äro tryckta år 1883 och den 3:e delen år 1888.

52

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

till arbete för statens räkning på vissa i dekretet föreskrifna vilkor 1).
Dessutom föreslår komitén 2:ne lagar, den ena rörande kooperativa
arbetareföreningar för produktion och öfverenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetare rörande arbetsvinstens fördelande dem emellan 1 2 3);
det andra lagförslaget rörande organisation af en allmän understödskassa
för industriella, merkantila och jordbruksförhållanden s). Hvad beslut
statsmakterna med anledning af dessa båda förslag fattat, är mig
obekant.

Den som vill följa denna så vigtiga fråga intill innevarande år,
företrädesvis i Franxrike, men äfven i andra länder, finner flera värderika
upplysningar i den tidskrift, som en association af menniskovänner
stiftat för att praktiskt studera denna för arbetarne så vigtiga fråga,
och hvilken i Paris på franska publicerade tidskrift redan fortgått under
13 år 4).

Karl Menger skrifver: »Det är en sanning, att fördelningen af

inkomsten mellan kapital och arbete är ett problem af största vigt
och att hvarje åtgärd, som tillförsäkrar arbetet en större andel i produktionens
resultater, utan att derigenom industriens existensförmåga
ifrågasättes, bör helsas som ett glädjande socialt framsteg.»

Fn sådan »åtgärd», och till och med en temligen djupgående och
dervid dock fullkomligt antirevolutionär, är vinstdelningen. Det oaktadt
har denna lönereform ännu alls icke tillvunnit sig det stora anseende,
som den i så hög grad förtjenar, i synnerhet icke i de tyska talande
länderna, som dock i anledning af sin utvecklade industriella verksamhet
borde hafva ett lifligt intresse för att betjena sig af denna fredliga
förbättring af det stillastående lönesystemet, som visat sig vara så förträfflig.
Medan Frankrike, vinstdelningsidéens mönsterland, den 1
januari 1891 kunde uppvisa minst 84 participationsfirmor och alltsedan
13 år eger en förening af praktici till studiet af denna fråga, begagna
inom hela lyskland för närvarande blott 18 firmor ett eller annat
delaktighetssätt. I det yrkesflitiga Schweiz fins det blott 12 sådana
firmor, och i Österrike — — En! Medan vidare fransmännen på den
sista verldsutställningen kunde hålla en storartad vinstdelaktighetskon -

1) Se nyssnämnda arbete EnquSte de la commission extra parlamentär^ etc. 3:e
partie pag. 377—378.

2) Ibidem i pag. 279—402.

3) Ibidem i pag. 402—405.

*) Se: Bulletin de la participation aux bénefices, publié par la Société pour l''étude
pratique de la participation du personal dans les bénefices. Reconnuo d’utilité publique
par le décret du 12 Mars 1889.

53

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

grees och franska regeringen omfattar problemet med ofantlig ynnest
(den lät redan 1883 en stor undersökningskommission sammanträda för
öfverläggande af denna fråga och utsatte år 1890 en half million francs
för främjande af participationssyften), bekymra sig i Tyskland dithörande
kretsar öfverhufvud icke alls om saken. Då till exempel år
1889 förslaget väcktes, att mildra de häftiga lönestriderna inom tyska
bergshandteringen genom införandet af ett vinstandelssystem, gaf ingen
akt deruppå. Och ändock lär erfarenheten i hundratals fall, att vinstdelningen
eger en inneboende kraft till att hindra manga strejker, att
förekomma många oenigheter mellan fabrikanter och arbetare!

Den, som skrifver detta, x) kan i den af Turgot och Frégier
väckta, af Leclaire först införda lönereform, som fransmännen kalla
»participation)), engelsmännen »industrial partnership» och amerikanarne
»profit sharing», ingalunda se en lösning af den »sociala frågan», såsom
Ernst Engel, v. Thiinen och många andra entusiastiska teoretici gjort.
Den sanna lösningen kan endast bestå deruti, att hvar och en erhåller
fulla inkomsten af sitt arbete, icke på kommunistisk grundval, utan
med den mest fullständiga ekonomiska frihet. 2) Men man får trots
all längtan efter eu genomgående omgestaltning icke dölja för sig, att
verlden ännu är mycket långt aflägsen från en sådan. Som på de
flesta andra områdena för kulturlifvot, försiggår äfven i den ekonomiska
ordningen blott långsamt en utveckling — för närvarande uppenbarligen
något snabbare än förut, men alltjemt ännu rätt långsamt. Hvarför
göres ej under tiden allt möjligt för att främja utvecklingen? Hvarför
skulle vi ej sträfva efter att påskynda densamma på fredlig väg?
För att vi ej så snart kunna räkna på en lösning och ett frigörande!
Nåväl, men vi kunna under tiden förbättra mycket, om vi hafva den
goda viljan att öppna ögonen och draga nytta af gjorda erfarenheter.
Om vi ej ännu kunna tillförsäkra arbetaren fulla inkomsten åt hans
verksamhet, så borde vi till en början åtminstone helsa hvarje halfvägs
rättvisare fördelning af arbetsinkomsten välkommen.

Många lika glödande som otåliga menniskovänner förklara, att
vinstdelning är uteslutande ett »palliativ». Visst är den »blott» det!
Den kan ej blott icke lösa den sociala frågan, utan icke ens »arbetarefrågan»,
ty den är ur stånd att meddela »rättighet till arbete», d. v. s. 1

1) Leopold Ka t seher: Die Theilung das öeschäftsgewinns zwisclien Uuternelimern

lind Angestellten. Leipzig 1891.

2) Rodbertus har banat vägen till en sådan tingens ordning, Theodor Hertzka visar
oss denna ordning redan temligcn tydlig i sin lysando framtidsbild »treiland». (Fjerde
upplagan. 1891.)

54 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

att skaffa alla sysslolösa sysselsättning. Men val kunde den, om den
allmänt infördes, på ett tillfredsställande sätt lösa den s. k. »lönefrågan»,
och detta å ena sidan genom förbättring af arbetarnes inkomster
och lefnadssätt, å andra sidan genom åstadkommande af ett godt
förhållande mellan dem och deras arbetsgifvare, slutligen genom en
lyftning af industriens produktionsförmåga.

Hertzka säger med full rätt, att arbetarne strida mera för en
menniskovärdig behandling än för högre löner, och att en vänligt behandlad
arbetare till och med vid ringare betalning svårare beslutar
sig för att strejka o. s. v. än en högre aflönad arbetare, hvilken anses
som maskin. Mycket sant, men den goda behandlingen får icke inskränka
sig till vackra ord och leende miner, den måste äfven yttra
sig i gerning. Detta sker bäst genom vinstdelningen, respektive genom
de med denna sammanhängande välfärdsinrättningarne. Men fabrikanterna
må icke tro att de bringa personalen några offer genom införande
af andel i vinsten! Tvärt om, de andelar, som till densamma öfverlemnas,
inbringas i allmänhet rikligt genom ökad, förbättrad och dervid
billigare produktion. En menniskovänlighet, som, liksom denna, ingenting
kostar, utan medför nytta åt alla intressenterna, är i sanning värd
att mera allmänt utöfvas! Samtidigt skulle participationen erbjuda
bästa tillfället till en lösning af »åttatim mars-frågan''», ty den sporre,
som ligger i vinstdelningen och beror på väckandet af arbetarens eget
intresse, är så mäktig och leder i många fall enligt erfarenheten till
så ifrigt arbete, att mycket ofta och kanske alltid lika mycket kan
åvägabringas på åtta timmar, som annars på 10—12 timmar, utan att
rörelsekostnaden på något sätt skulle ökas.

Arbetarefrågan.

bill det moderna industrilifvets mest i ögonen fallande uppenbarelser
hör den grundliga missbelåtenheten af de massor, som lefva
af sina händers arbete. Missbelåtenhet med den nuvarande ställningen
är för öfrigt hvarken något »nytt under solen», eller i och för sig ett
bevis på den missnöjdes vishet. Ej heller inskränker den sig nu till
dags till den s. k. »arbetareklassens; fastmer ådagalägges inom alla
lefnadslägen en benägenhet att se allting i svart, som måste framkalla
förvåning i eu tid, som skryter öfver sin upplysning och kultur. Dock

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

55

är de egentliga handarbetarnes missnöje större och mera utpregladt,
än de öfriga knotande klassernas, och derför gör det äfven större anspråk
på den allmänna uppmärksamheten.

Med rätta har Gladstone kallat vårt århundrade »arbetarens tidsålder».
Detta påtrycker politiken sin pregel genom demokratiens ständigt
växande välde; och i afseende pa arbetarefragan finner det demokratiska
tänkesättet sitt uttryck i en faktisk uppresning af arbetarepluraliteten
mot fabriksegare-aristokratien. Arbetarne beklaga sig bittert
deröfver, att man ej på rättvist sätt fördelar de ofantliga affärsvinster,
som erhållits efter maskinernas allmänna införande.

Många arbetare äro förnuftiga nog att inse huru dåraktigt det
påståendet är, att de flitige fattiges armod tilltager på ett ödesdigert
sätt. Detta påstående vederlägges genom hvarje ärlig jemförelse
mellan arbetareklassens forna och nuvarande ställning. Å andra sidan
är det onekligen ett faktum, att de rika blifva rikare. Kulturmensklighetens
tilltagande rikedom har i de senaste tiderna varit oerhörd. Den
omständigheten just, att arbetarnes ställning ej har förbättrats i samma
framåtgående proportion som de välmående klassernas, förorsakar de
förra många funderingar. Det kan ej vara något tvifvel underkastadt,
att arbetslönerna alltsedan ett hälft åhundrade städse hafva stigit; men
de hafva ej hållit jemna steg med de arbetandes anspråk och förväntningar.
Dessa begära oaflåtligt högre löner och en minskning af arbetstimmarne.
Fabriksegarne deremot betona, att affärsvinstens procentsatser
blifva allt lägre, att de skulle ruineras genom tillfredsställandet
af sina arbetares anspråk och att de senare för det mesta äro
lata, slarfviga, slösaktiga och odugliga.

Det närvarande förhållandet mellan fabriksegare och deras arbetare
måste i allmänhet i bästa fall betecknas som en »väpnad neutralitet));
blott sällan se vi ett så vänskapligt förhållande ega rum, som
brukar vara resultatet af ett godvilligt samarbete vid ett gemensamt
verk. Detta gäller till och med för Nordamerikas Förenta stater, som
ännu för kort tid sedan ansågos för det »jordiska arbetsparadiset», i
hvilket strejker, socialism och anarki enligt den tidens tro aldrig skulle
vinna insteg. Den snabbhet, hvarmed i detta förlofvade land de mest
storartade arbetareoroligheter hafva följt på hvarandra alltsedan åtta
å tio år, bevisar, att »arbetarefrågan» ej utgör något problem, som är
inskränkt till Europa ensamt. Det är förvånansvärd!, hvilka ofantliga
förluster t. ex. år 1887 har att uppvisa genom industrikrig inom stjernbanerets
republik. »350,000 man hafva förlorat 10 millioner arbetsdagar,
d. v. s. hvarje strejkande har nära nog gått miste om en må -

56

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

nadslön.» Under detta ena år förlorade alltså ungefär tiondedelen af
alla fabriksarbetare inom unionen omkring 8+ procent af årets inkomst.
»Arbetarnes förlust uppgick till 13| millioner dollars, och dertill borde
ännu räknas fabriksegarnes förlust, som likaledes var mycket betydlig.»

Sådana tillstånd väcka hvarje allvarsam menniska till eftertanke
och påkalla högljudt öfvervägande af alla medel, som kunna vara egnade
att komma den nuvarande industriens sjuka kropp att tillfriskna
eller åtminstone förskaffa den lindring. Talrika nationalekonomer och
menniskovänner, mer eller mindre upplysta och visa, hafva då och
gjort förslag till hjelp och några bland dessa hafva uppgifvits vara
universalmedel: men i verkligheten har intet förslag varit ett sådant
och äfven i en framtid kommer sannolikt ingen panacé att finnas. Den
>sociala frågan», som är mycket invecklad och vidt omfattande, sysselsätter
sig med det faktum, att de nuvarande kulturformerna blifvit för
trånga för den städse växande menniskonaturen; för att afhjelpa detta
onda, skall man behöfva söka efter många medel. »Arbetar ef rågan»
är redan mera begränsad, mera påtaglig, lättare tillgänglig; men den
behandlas i allmänhet på ett sådant sätt, att den omfattar en lång
följd af planer till höjande af arbetarnes ställning och fordrar en mycket
djupgående, mångsidig forskning. »Lönefrågan» deremot — en af arbetarefrågans
medelpunkter — låter utan svårighet behandla sig ensam;
den är eu utomordentligt vigtig och väsentlig punkt, och om en väg
skulle kunna finnas, att föra arbetaren och arbetsgifvaren till att lätt
blifva ense om arbetsresultatens rättvisa fördelning, så skulle »arbetarefrågans»
öfriga beståndsdelar förlora en stor del af de svårigheter, som
de erbjuda.

Det faller af sig sjelft, att en liflig strid råder angående hvad som
skulle anses som en »rättvis» fördelning. Huru borde den gemensamma
produkten af kapital, företagsarahetsanda och arbete rättvist fördelas
mellan dessa tre? Den opartiske skall besvara denna fråga på
olika sätt, alltefter som det är fråga om en eller annan industrigren.
Ett allmänt och i alla afseenden gällande svar kan så mycket mindre
afgifvas, som fabriksegaren nästan alltid intager en helt annan ställning,
än arbetaren. Den förre påminner om det jättelika antalet af
yrkes- och köpmansaffärer, som lida skeppsbrott: enligt några 90—95
procent, medan enligt andra 40 procent blifva totalt ruinerade, 50 procent
uppehålla sig nödtorftigt och 10 procent röna framgång; han betonar,
huru sällsynt det är att träffa på en skicklig ledning, som är
oundgänglig till ett framgångsrikt användande af kapital och arbete;
han hänvisar på det ansvar och de stora bekymmer, företagens ledare

57

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

äro underkastade och omtalar, att arbetarne ej känna till denna tunga
börda, derjemte lyfta fasta löner, således hafva en säker inkomst och
i händelse af husbondens konkurs hafva främsta rättigheten till sina
möjligen innestående löner, således ej lida några förluster. Vidare bevisar
han med siffror, att lönerna sedan femtio år hafva stigit betydligt
inom hela kulturverlden och han antager med rätta, att de väl
äfven i en framtid skola komma att stiga, medan räntefoten och vinstsatserna
falla. Han menar, att de flesta arbetare — visserligen icke
alla _ erhålla en så hög lön, som är förenlig med den nuvarande
kapitalförräntningen, med sällsyntheten af begåfvade fabrikörer och
med marknadernas ställning. Arbetaren deremot talar om de framgångsrika
fabriksegarnes tilltagande rikedom och förklarar, att i de senares
rörelser, efter afdrag af kapitalräntor, arbetslöner och en betydlig
godtgörelse för företagsamhetsandan, ett stort belopp återstår, till
hvilket arbetaren — som eu af de faktorer, som hafva hjelpt till med
att uppnå detta resultat — har ett rättvist delegare-anspråk. Han
yttrar sig med ovilja om den olust, hvarmed fabriksegarne under göda
tider höja lönen, och om den ifver, hvarmed de under dåliga tider
nedsätta densamma.

Denna motsägelse i intressen är oafbruten och under ett rent
lönesystems herravälde skulle densamma uppenbarligen heller aldrig
upphöra. Nuvarande motståndareskap mellan arbetsgivare och arbetstagare
— icke mellan kapital och arbete l) — är ingenting annat än ett
exempel på den naturliga och allmänna kampen mellan köpare och
säljare, blott att här icke är fråga om varor, utan om handräckningar.
Inträder en arbetsinställelse, så skall den offentliga meningen ena
gången taga parti för den ena, andra gången för den andra delen.
Men hvarken publikens mening, eller fabrikörernas eller arbetareklassens
är bestämmande vid bedömandet af eu strejk, ty den förra visar
sig för det mesta vara fördomsfull eller illa underrättad och de båda
andra äro naturligtvis partiska, intresserade. Det rika lönesystemet
erbjuder i och för sig intet medel till utjemkning eller försoning af
motsatserna hos de båda stridande parterna; skulle det erbjuda sådana, i)

i) Det är glädjande, att Gilman i hela sin bok har lemnat denna vilseledande
fras obegagnad; vilseledande, emedan vid alstrandet åt'' värden kapital och arbete ju ändock
måste samverka. För öfrigt har redan Hertzka ådagalagt, att det vid striderna ej är fråga
om kapitalisterna, utan om arbetsgifvarne; derför får i hans idealstat »Freiland» ej finnas
några fabriksegare i nuvarande mening, men väl kapital, ty det senare kunna ej ens
sådana arbetare undvara, som arbeta uteslutande för sig sjelf va. (Jemt. »Freiland», förlag
af E. Pierson i Dresden.)

liih. Ull Riksd. Prof, 1892. 1 Sand. 2 Afd. 1 Band 2 Haft.

8

58

Motioner i Första Kammaren, N:o å.

så skulle verlden blifva förskonad från de oaflåtliga oorduingarno inom
industrilifvets sköte.

»Lönesystemet, som skapar så sorgliga tillstånd, måste vara felaktigt»,
såga de störa arbetareföreningarne och föreslå att gifva det
helt och hållet till spillo och ersätta det genom produktivbolag. Men
erfarenheten gifver vid handen, att detta medel i det stora hela, om
man bortser från några undantag, är utan verkan, då det lemnar föreningslänken
mellan arbete och kapital — den omistliga ledande anden
utan något afseende. Produktivbolagen försöka icke att undvara
kapitalet; de vilja fastmer reda sig utan dugliga, väl aflönade affärsföreståndare,
och detta är ett stort missgrepp. Skall nu för tiden ett
företag lyckas, så måste det förestås af vederbörligt aflönade krafter,
utrustade med stora maktfullkomligheter. Förvaltnings- och organisationstalang
är någonting mycket sällsynt, och bolag, som i affärssakcr
förneka en elits naturlag, gå öfver ända.

Det torde förr kunna rekommenderas att bibehålla lönesystemet
och bringa det till en tillfredsställande utveckling. Icke en revolution,
utan en evolution torde blifva resultatet af de häftiga slitningarne på
den nuvarande arbetsmarknaden, d. v. s. det är sannolikt, att vinstdelaktigheten
kommer att bryta sig en bana. Detta sätt, att medgifva
arbetarne en andel i affärsvinsten jemte den fasta lönen, möjliggör, ja
främjar bibehållandet af den duglige, med maktfullkomlighet utrustade
atfärsföreståndaren, undanrödjer icke de säkra lönernas stora företräden
och utjemnar deras ofta förekommande otillräcklighet genom att återvända
till den förr mycket allmänt rådande produktionsdelaktighetens
grundsats. Då en delaktighet in natura nu för tiden i de flesta fall
skulle . vara föga önskvärd, så ersättes den bäst genom en pekuniär
andel i nettovinsten. \i skola längre fram medelst talrika bevis ådagalägga,
att, medan arbetaren under det brukliga lönesystemet ej har
något omedelbart intresse för det företags blomstring, hvaråt han egnar
sina . krafter, vinner han genom vinstdelaktighet i företaget ända till
en viss grad samma intresse som en verklig bolagsman. Första steget
vid införandet af vinstdelaktighet utgår från fabriksegaren; produktivbolagen
deremot äro ett försök, utgånget från arbetarne. Dessa bolag
vilja afskaffa lönesystemet; vinstdelaktigheten vill ändra det till förmån
för alla faktorer, som komma i fråga.

Må de nationalekonomer, som anse dragandet af slutsatser på
grund af alla tillgängliga fakta för ett »osäkert» förfaringssätt, göra
oss den förebråelsen att vi äro »empirici», — vi låta gerna behaga oss
denna förebråelse från herrar teoreticis sida! Den praktiske affärsman -

59

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

nen är ej tjent med de skönaste, fint utfunderade lärosatser, om de ej
passa in på de verkliga förhållandena; han har pligten att tillgodogöra
sig andras erfarenhet, innan denna blifvit allmän egendom; klokheten
skall emellanåt bjuda honom att sluta sig till den framskridna minoriteten,
som bevisar möjligheten af en mängd saker, som ännu ej äio
allmänt erkända och kanske aldrig skola blifva det. I vinstdelaktighetens
fråga blir efterföljandet af detta klokhetens bud så mycket mera
att rekommendera, som det knappast är något tvifvel underkastadt, att
den andel af nettovinsten, som medgifves arbetaren, icke flyter ur husbondens
ficka, utan är en följd af den genom systemets, verksamhet
ökade inkomsten af arbetet; arbetarne skaffa alltså produktionens ökade
värde, hvaraf deras vinstandel bestrides. Med andra ord:förbättringen
i arbetarnes ställning genom vinstdelaktighet kostar fabriksegaren ingenting;
tvärt om: hans egen vinst blir för det mesta ytterligare ökad.

Vinstdelningen.

1. Inom landtbruket.

Med undantag af några trakter, erbjuder arbetarefragan inom
landtbruket — som oaktadt fabriksindustriens växande alltjemt sysselsätter
vida flere personer än denna — i allmänhet ingå så stora svårigheter,
som inom de flesta öfriga arbetsgrenar. Denna äldsta och
mest grundläggande af alla industrier håller mycket segt fast vid traditionen,
och landtbrukarens innerliga samarbete med sitt folk på åker
och ängar ger ej rigtigt rum åt de utpreglade klassmotsatserna, under
hvilka fabriksindustrierna lida så mycket. Medan vanan att betala
arbetet med löner för närvarande har blifvit fullkomligt allmän och en
regel inom alla landtbrukets områden, föra vissa drag af landtbrukarens
kallelse och dess förhållande till tvingande lefnadsbehof det med
sig, att några punkter af det förra aflöningssättet ännu är i bruk.

Före penningens införande kände man inom landtbruket med
naturnödvändighet ondast arbetets natural-aflöning och till och med
sedan penningen blifvit allmän, gick mycket mindre mynt genom landtbrukarens
hand än genom andra affärsmäns; han föredrog också allt
framgent att betala in natura, respektive att byta. Då ingen kan undvara
landtbrukets produkter — säd, frukt, grönsaker, mjölk, ägg, ost,

60 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

smör, kött, fågel, ull o. s. v. - ligger det nära till hands för egendomsegaren,
. att aflöna sina arbetare genom fyllandet af deras behof
med markens produkter; det förstås af sig sjelf att det dervid är parterna
obetaget, att öfverenskomma sinsemellan, om det passar dem, att
betalningen skall i sin helhet eller delvis erläggas i andra nödvändighetsartiklar
eller ock i kontanta penningar.

Senare skola vi visa, att i den nyare tiden ett antal landtbruksrörelser
har, på grund af det rena lönesystemet, sådant det för närvarande
. är brukligt och har starkt innästlat sig älven inom landtbruket,
infört en utdelning af vinstandelen bland arbetarne — utöfver
de fasta lönerna. — Men på detta ställe hafva vi i främsta rummet
att göra med den mycket äldre delaktighetsformen, som uppträder in
natura och bäst kallas »produktionsdelaktighet» eller »produktionsdelning».
. Densamma uppträder mest i formen af hälftenbruk (métayage,
mezzeria). Den dithörande öfverenskommelsen går ut på, att egendomsegaren
ställer marken, byggnaderna, som ock en del eller hela
nödvändiga antalet kreatur, redskap och utsäde till arrendatorns förfogande,
hvaremot arrendatorn måste till honom aflemna en bestämd del
—- i allmänhet hälften — af de producerade varorna in natura. Vid
aenna uppgörelse är det således icke fråga om en delning af vinsten,
utan af produktionen, och det. är likgiltigt, om en vinst erhålles eller icke.

Det är beklagligt, att delningen af produktionen ej tillräckligt
sporrar hälftenbrukaren att företaga förbättringar och införa den intensiva
kultur, som nu för tiden är nödvändig. Eu lättnad i. förvandlingen
från hälftenbrukare till mindre egendomsegare eller ett ökande
af arrendatorns andel och en minskning af egendomsegarens skulle
råda bot på detta onda; men efter som det ser ut, torde hela systemet
inom kortare eller längre tid helt och hållet försvinna och efterhand
öfverallt lemna rum för markens egande af dess odlare. Då skall man
inom landtbruksrörelsen nå höjden af flit och omtänksamhet. Endast
ett fullkomligt egande kan väcka; kela ifvern, hela intresset. Icke för
att ens ett fullkomligt egande skulle vara i stånd till att göra oförbätterliga
lättingar verksamma eller utomordentliga slösare sparsamma;
men hos vanliga naturer, alltså hos de flesta menniskor, verkar väl
ändock trollformeln »egen mark» inom landtbruket större under än inom
någon annan kallelse. Derför talas ofta om den amerikanske odlarens
»öfvermenskliga flit», och Mill skrifver: »Den som besökt ett land,

inom hvilket bonden i allmänhet eger marken, brukar anse dess innevånare
för jordens arbetsammaste folk. Ju mer odlaren af eu jordegendom
närmar sig dess fullkomliga egande, dess bättre skall hans

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 61

arbete vara. På oduglighetens nedersta trappsteg står daglönaren, som
icke har någon utsigt att någonsin blifva jordegare. Hälftenbrukaren i ett
föga framskridet land, hvilken ej hyser något stort hopp om markens
slutliga förvärfvande, skall redan arbeta mycket bättre. Arrendator^
som kan vänta sig att förr eller senare komma i besittning af den
jordegendom, han brukar, utvecklar en ifver, som ej står synnerligen
efter en verklig egendomsegares. Dock blott det ensamma, fullkomliga
egandet kan framkalla detta höga mått af flit och omtanke, som har
hjelpt det moderna landtbruket till dess nuvarande fullkomlighet.^

Då vi så utförligt hafva behandlat landtbrukarens produktionsdeluing,
så har detta icke skett, emedan vi måhända skulle hysa den
önskan att rekommendera dess införande der, hvarest systemet för
närvarande icke begagnas. Denna önskan ligger fjerran för oss, ty
den skulle vara utan ändamål. Visserligen står hälftenbrukaren på ett
högre, trappsteg än daglönaren, men denne skulle i allmänhet ej behöfva
genomgå en hälftenbrukares stadium för att blifva jordegare, ty
nu för tiden finnas i många kulturstater många åtgärder till underlättande
af förvärfvandet af åkerjord, så att daglönarne i talrika fall
ej alls behöfva genomgå något öfvergångsstadium. Och der, hvarest
— som t. ex. i Storbritanien och Irland — förhållandena ännu för
närvarande äro ogynsamma så väl för hälftenbruk^, som för böndernas
mindre jordegendomssystem, skola de oundgängliga förändringarne naturenlig''!
mycket säkrare leda till det senares snara uppkomst än till
antagandet af det förra, enär detta ej tillräckligt främjar nyare
tidens intensiva kultur. Orsaken till att vi så länge dröjt vid detta
ämne ligger deruti, att produktionsdelningens framgång hvilar på medvetandet
om delegareskap, — eu känsla, hvars eggande verkan endast
öfverträffas af det uteslutande egandets. Medan nu den praktiska användningen
af produktionsdelningen genom den moderna demokratismens
tilltagande alltmera inskräukes till landtbruket, äro dess logiska
grunddrag användbara på alla industriens grenar. Och hvarthän syftar
detta systems logik? Då dess nyare form, vinstdelaktigheten.

Hittills har den senare endast i få fall kommit att användas
inom landtbruket. Men användningen borde blifva mera allmän; då
skulle odugligheten hos lönarbetaren, som redan genom produktionsdelningen
sporras till vida bättre prestationer, gifva vika för don största
duglighet. Man måsto gifva daglönaren möjligheten till ett intresse,
att vid sitt arbete göra sitt bästa. Detta syfte kundo man säkrast
nå derigenom att man, utom den fasta lönen, ger honom en andel i
affärsvinsten i naturalier. Redan nu erhålla daglönarne inom landt -

62

Motioner i Törsta Kammaren, N:o 4.

bruket här och hvar mer än sin fasta lön, i det att deras^arbetsgifvare
ettdera skänka dem säd eller tilldela dem sådan som arbetspremier
eller ock till nedsatta priser; men allt detta är en ren tillfällighet och
icke på något sätt bestämdt.

2. Inom fiskeriet.

Bland de urgamla yrkena, hvarvid produktdelningen alltsedan
gamla tider vant ett allmänt utbredt sätt att löna arbetet, står fiskeriet
med sina många gradationer inom andra rummet. Här beror affärens
framgång hufvudsakligen på måttet af hvarje enskild mans ansträngning
och på allas vänskapliga samarbete. Bruket att dela fångsten
mellan parterna, som bidragit till dess erhållande, begagnas ännu
mycket den dag, som är. På storleken af vinsten fästes vid delningen
icke mycket afseende. Dervid är det temligen likgiltigt, om det kommer
mer på fartygens egare än hans kapitalräntor, eller mindre, och
om de andelar i fångsten, som komma på de enskilde fiskarena, äro
större eller mindre än den lön, som de möjligen skulle hafva förtjent
på fastlandet. Fiskeriet utgör således höjdpunkten för den rena produktions-
eller naturainkomstens delning och den ofantligt utbredda
användningen af den senare inom detta primitiva arbetsområde tyckes
bevisa hennes stora lämplighet.

För öfrigt visa redan de äldsta förhandenvarande berättelser, att
inom fiskeriet jemte delningssystemet också delvis lönesystemet begagnades;
äfven gingo emellanåt båda betalningssätten hand i hand med
hvarandra. Clairacska upplagan af de gamla »Jugements d’01éron»
(»Sjömäns seder och bruk», Rouen 1671) meddelar i detta afseende:
»Sjömännen antaga fenster på olika sätt, först mot en bestämd lön för
hela tiden färden räcker; vidare endast mot en andel i skeppslasten;
slutligen — och detta utgör den allmänna regeln — mot en blandad
betalning, som består dels i penningar, dels i en andel af lasten.»

Vid den för så betydande, inom senare tider likväl mycket
minskade hvalfiskfångsten har hvarje enskild medlem utaf manskapet
— från kaptenen ända till skeppspojke! — anspråk på en del af den
fångst, de möjligen komma att göra, oaktadt de erhålla en mindre,
fast lön. Denna anordning har ingenting att göra med fartygets besittnings-
eller utrustningsförhållanden. De vanliga matroserna erhålla
rita a tih>5 styrmännen, af hvilkas skicklighet mycket beror, få alltefter
båtens storlek ^ a ,\s; vida större är officerarnes andel och kaptenen
erhåller för det mesta tjugu gånger så mycket som matroserna. Ofta

63

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

komma härtill ytterligare särskilda penningegåfvor för fångsten af hvarje
enskild hval. Återvänder fartyget utan någon som helst fångst, så får
manskapet naturligtvis nöja sig med sin fasta minimi-aflöning och det
blir redarens sak att bära hela förlusten.

En mycket större rol spelar för närvarande stockfisk-, makrilloclx
koljefångsten. De ifrågavarande fartygen erhålla en besättning af
14—18 man och kaptenerna äro ofta medegare. Inom fiskeriet i Provincetown
(Amerika) var det förr i allmänhet brukligt, att från fångsten
först och främst afdraga en s. k. »stor genomskärning», d. v. s.
den ungefärliga kostnaden för matförrådena, isen, krokarne, näten o.
d. Af återstoden erhöll båtens egare två, manskapet tre femtedelar.
En fast lön fick ingen. Om man fiskar med släpnät, så sker
fördelningen af manskapets andel i lika delar; men användas linor och
metkrokar, så rättar sig hvarje enskild fiskares godtgörelse efter storleken
af hans fångst. Om alltid två man fiska tillsammans i båtar,
så beräknas hvarje båtlags fångst särskildt. I Gloucester (staten Massachusetts),
Förenta staternas största fiskstapelplats, delas nettovinsten
helt enkelt i två hälfter mellan redaren och manskapet, och detta
bruk har nu öfverallt blifvit det mest använda. Redaren lemnar det
fullständigt utrustade fartyget jemte redskapen och matförråden. Genast
efter dess återkomst sker uppskattandet af fångsten efter marknadspris
och afräkningen. Härvid afdragas från bruttoinkomsten kostnaderna
för isen, för faten och bogseringen, emellanåt äfven för inpackningen
och inspektionen, och resten delas lika. Kaptenen erhåller
af fartygets egare dessutom eu viss procentsats, en högre inkomst,
som motsvarar hans ledande rol. Manskapet bekostar lönen åt kocken
och möjligen åt andra extra arbetare, som de kunna hafva tingat och
som icke hafva någonting att göra med fiskeriet, vidare utgifterna för
medecin och små bidrag till enke- och pupillkassan. Sättet, huru de
sedan sinsemellan fördela det återstående nettobeloppet, beror på fiskesättet.

Helt annorlunda går det till vid vintertid, då man går ut på
kolfångst. Redaren lemnar fartyget och betalar kaptenen, medan
manskapet måste sörja för förråd, redskap och båtar, som ock bestrida
alla omkostnader. Af fångstens kontanta vinst erhåller manskapet tre
fjerdedelar, skeppets egare eu fjerdedel. Inom stockfiskeriet är det
icke sällsynt, att eu kapten förenar sig med-fem å sex synnerligen
dugliga matroser, med livilka han delar afkastningen till lika delar.
De ytterligare erforderliga andra arbetskrafterna tingas efter styckelön,
d. v. s. betalas noggrann! i förhållande till do af dem fångade fiskar -

64 Motioner i Första Kammaren, JV:o 4.

nes antal. Detta förfaringssätt påminner redan någorlunda om den
moderna vinstdelaktigheten hos »arbetare-kärntrupperna» i många fabriker
etc. enligt firman Leclaires i Paris exempel.

Alla delaktig^ äro ense om, att det inom fiskeriet ej kan finnas
något bättre sätt att löna arbetet än produktionsdelningen. Båda partierna
medgifva, att det fasta lönesystemet här vid lag skulle vara otillräckligt.
Skeppsegarne säga: »Vi skalle få många lättingar och affären
skulle ruineras. Det förfaringssätt deremot, som begagnas hos oss, är
rent bolagsmessigt. Så snart matroserna förtjena litet, förlora vi mycket
penningar. Det förtjenar att beaktas, att det fattigaste folket tillhör
nätfisket, der fördelningen sker i lika delar.» Och fiskarena mena:
»Med fasta löner skulle vi icke vara nöjde, ty de flitiga och skickliga
arbetarne skulle dervid icke fara bättre än de lata och oskicklige; vi
skulle alltså ej hafva något intresse af att åstadkomma en så rik fångst
som möjligt, och så skulle affären blifva för litet inbringande för att
kunna medgifva goda löner, som tillfredsställa dugliga arbetare.»

Hafsfisket hör till de mest ansträngande sysselsättningar. Det
fordrar, såsom Roscher anmärker, »af hvarje matros, till och med af
skeppsgossarne, ovanlig ifver, största hängifvenhet, emellanåt äfven
utomordentligt mod och mycken själsnärvaro. »Äfven en utpreglad
corpsanda är nödvändig för färdeus framgång. Vinstdelningen gör
hvarje matros till delegare i företaget och sporrar honom derför till
ifver och ordning. I allmänhet herrskar då också endrägt på fiskarbåtarne,
blott sällan ger afräkningen eller utdelningen anledning till
oenigheter. Manskapet tänker naturligtvis mest på det gemensamma
intresset, och detta fordrar, att det umgås sparsamt med materialet,
skonar redskapen och fyller fångsttiden med flitigt arbete. Hvar och
eu öfvervakas äfven fortfarande af de öfriga och deras manstukt, mot
hvilken ingen uppreser sig, är minst likaså verksam som soldaters på
slagfältet.

Vinstdelningen erbjuder skickliga fiskare det''bästa tillfälle, att
vinna lönen för sin duglighet och komma till välstånd ; det faller sig
ej svårt för dem att blifva kaptener på fiskarbåtar och snart äfven
meddelegare. Redarne tycka nemligen om”att£i sina fartygs befälhafvare
se dubbla medintressenter i affärens framgång. I Gloucester t.
ex. äro ungefär 25 procent af alla kaptener meddelegare i de af dem
kommenderade fartygen. Af sådana fakta kan man ingenting upptäcka
der, hvarest fiskarena uteslutande erhålla fasta löner. Sedan
omkring trettio år vinner det rena lönesystemet mycken utbredninginom
fiskeriet, men följderna äro afgjordt ogynsamma. De fiskeri -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

65

hamnar, der vinstdelningen, är mest utbildad, visa sig vara de mest
blomstrande, så t. ex. — utom de redan nämnde Peterhead, Hull,
Grimsby, Yarmoutb m. fl. i England af stor betydelse. Hvad Tyskland
beträffar, så vilja vi här i synnerhet omnämna erfarenheterna inom två
kortlifvade fiskeribolag, som år 1866 bildades i Bremen och Hamburg
och ledo stor brist på öfvade fiskare. Föreningen i Bremen använde
till en början principen att dela i tvenne hälfter, men var ej tillräckligt
nöjd med resultatet och försökte derför med en mindre fast lön
och fördelningen af en fjerdedel af fångsten; detta medel visade sig
vara förträffligt. Hamburgerbolaget införde ett temligen inveckladt
delningssätt, men upphörde snart dermed och kom på den tanken att
anvisa hvarje fiskarebåt sin särskilda andel, öfverlemnande den enskilda
fördelningen åt manskapet. Denna åtgärd bar de bästa frukter. Tyskfranska
kriget förorsakade båda föreuingarnes upplösning. Flensburgerfiskare
göra sina färder med två eller fyra man och dela fångsten i
förhållande till hvars och ens utlägg Och arbete.

I Danmark betalas fasta löner och medgifves andelar i vinsten.
De ryska Artels i Archangel för fångst af skälar, hvalross och stör
veta ingenting om löner och känna endast produktdelningen. Äfven
vid Greklands kuster är denna senare förherrskande, och detta icke
blott inom fiskeriet, utan inom hela sjöhandeln. Det med kabiljofiskeriet
i Dieppe, Fécamp och andra franska hamnar sysselsatta folket
erhåller en årlig lön 300 francs och en andel af fem procent utaf
vinsten. Vid sillfisket i Tréport delas nettovinsten i två lika hälfter,
mellan fartygsegaren och manskapet. I Granville, en vigtig fransk
hamn vid kanalen, erhåller manskapet en femtedel eller eu tredjedel
af stockfiskfångsten; vid en tredjedel måste det bekosta fartygets utrustning,
vid en femtedel icke. Tre procent af det belopp, som tillkommer
manskapet, qvarhållas för matrosernas understödskassa. Medan
hos många vinstdelaktighetsfirmor allehanda kassor egga till sparsamhet
och tillförsäkra medlemmarne eu ålderdomsförsörjning, lider produktionsdelningen
nästan helt och hållet brist på sådana allmännyttiga
inrättningar.

3. Inom bergsbruket.

Vi kunna här ingenting bättre göra än anföra, hvad Charles
Babbage, don berömde författaren af verket »Om maskin- och fabriksarbete»
(1832) skrifvor om det vid grufvorna i Cornwallis brukliga
vinstdelningssystemet:

Eib. till Riksd. Frat. 18!)2. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Käft. 9

66 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

»Nästan alla öfver- och underjordiska arbeten äro bortackorderade.
Alltid efter förlopp af två månader bestämmes, hvilka arbeten som
skola blifva företagna inom närmaste två månader. Det finnes tre
olika slag: bo) Afsänkning af schakter, företagandet af utdikningar
och genomslåendet af stollar; härför betalas efter famn eller kubikfamn.
2:o) Uppfordrande och beredning af malm; aflöningen för dessa arbeten
sker i form af en andel i afkastningen efter handelsvärdet. Detta
slags betalning medför ofantligt glädjande resultat. Gruffolket får
nemligen, aflönadt i förhållande till hvarje ådras rikedom och den deraf
vunna metallmängden, naturligtvis snart eu stor öfning i uppsökandet
af malm och i uppskattandet af dess värde; också ligger det i dess
intresse att betjena sig af hvarje framsteg, som kunde göra fraktandet
till marknaderna billigare. 3:o) Beredningen af de gröfre malmdelarne;
detta arbete ombesörjes af andra händer och utlemnas medelst en slags
auktion alltid för flere dagar partivis, och detta till pris, som i regeln
äro något lägre än minsta begäret vid auktionen. — »Tributen», d.
v. s. den under 2:o) omnämnda vinstandelen, beräknas på hvarje pund
.sterling af inkomsten och varierar mellan 3 pence (25 Pfennige) och
femton shillings, alltså mellan 1 och 75 procent. Visar sig en ådra,
som till en början icke var gifvande, senare såsom rik, så förtjena
»tributarbetarne» mycket, penningar; det har förekommit, att hvarje
enskild medlem inom en tributärgrupp på två månader har förtjent
ända till 100 pund sterling. Vid så gynsamma fall torde för öfrigt
grufegarne sannolikt gorå en ännu mycket större vinst än gruffolket.
Herr Taylor . har infört detta system vid blygrufvorna inom grefskaperna
Flintshire och Yorkshire, som ock i Cumberlands koppargrufvor.
Det vore önskvärdt, att detsamma blefve allmänt infördt, ty intet annat
aflöningssätt tillförsäkrar arbetaren i samma mått en framgång, som
står i förhållande till hans flit och hans duglighet.»

Lönesystemet.

Den fiendtligt! hållningen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vid allt . vackert tal. om gemensamhet i kapitalets och arbetets
intressen förblir det ett lika så lättfattligt som oafvisligt faktum, att
med det rena lönesystemet husbondens och personalens intressen allt -

67

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

jemt råka i strid med hvarandra. Det ligger icke i fabriksegarues
välförstådda fördel att vilja nedtrycka lönerna till den yttersta gränsen
för att kunna uppehålla lifvet; ej heller länder det slutligen till arbetarnes
gagn, om de göra försök att erhålla så höga löner, att dessa
sluka affärens vinst. Men mellan dessa båda yttersta punkter ligger
utrymme nog till strid. Och i hvilket omfång föres icke detta krig i
fred! Embetsberättelsen öfver de arbets- och fabriksinställelser, som
blott inom sex år förekommit ensamt i Nordamerikas Förenta stater
(från 1 januari 1881 till 31 december 1886), omfattar tusen trycksidor.
Antalet strejker inom denna tid utgjorde 3,902, de deraf drabbade firmorna
22,304! (År 1887 egde 853 strejker rum.) Delaktige voro
nära nog 1| million löntagare. Fabrikerna, som företogo stängning,
uppgingo till 2,214, de deraf drabbade arbetarne till öfver 160,000.
Berättelsen uppskattar arbetarnes förlust inom dessa, sex år till nära
60 millioner dollars, de understödssummor, som kommit dem till del,
till knappt 4| million dollars. De delaktiga firmorna ledo rörelseförluster
till mer än 34 millioner dollars. Sålunda betalade industrien
inom ett land, som ännu för icke länge sedan gälde för arbetets paradis,
inom sex år 94 millioner dollars krigsomkostnader *)! Den, som
för ett fjerdedels århundrade sedan skulle hafva förutsagt sådana förhållanden,
skulle hafva ansetts för galen. Fråga vi efter följderna af
dessa dyrbara lönestrider, så erfara vi, att 46^ procent af de af strejker
drabbade firmorna fingo gifva med sig helt och hållet, 13£ procent
delvis, medan 40 procent förblefvo segrare; af de fabriker, som företagit
stängning, uppnådde 25^ procent sitt syfte fullständigt, procent
till eu del och de Öfriga fingo gifva vika för arbetarne.

Man behöfver ej vara så orättvis att tillskrifva lönesystemet ensamt
hela skulden för de omnämnda missförhållandena, för att klart
och tydligt inse, att detsamma ej eger den böjlighet, som skulle vara
nödvändig för att lättvindigt afpassa lönesatserna efter arbets- och
omsättningsmarknadens ställning. Tvärt om, ofvannämnde siffror bevisa,
att med de löneförhöjningar eller lönenedsättningar, som äro en följd

i) Walker skrifver: »De förluster, som tillfogas produktionen genom strejker, blifva
ofta mycket öfverskattade. Orsaken till många strejker äro hotelser om lönenedsättning
till följd af inträffad öfverproduktion; i så fall hafva arbetsinställelserna det göda med sig
för fabriksegaren, att marknaden blir tömd, emedan förråden förbrukas. Äfven brukar
man efter afslutande af en strejk återupptaga rörelsen i större skala, hvarigenom den lidna
tidsförlusten till en del åter inbringas.» Detta är visserligen mycket rigtigt, men den
ifrågavarande minskningen i totalförlusten uppväges rikligen af den skada, som hvarje
enskild stor arbets- eller rörelseinställelse brukar tillfoga hela landets affärslif.

G 8 Motioner i Första Kammaren, N:o 4‘J

iif arbets- eller rörelseinställelserna, svåra slitningar äro förknippade.
De senares starka förherrskande är i och för sig — enligt sakens
natur — alldeles icke helt och hållet rättfärdigadt, ty om vi än medgifva,
att arbetsgifvarnes och arbetstagarnes intressen skilja sig i
samma mening, som varornas, köpares och säljares, så måste vi å andra
sidan betona, att det i allmänhet ej faller köpare eller säljare af varor
in att bekriga hvarandra på ett ömsesidigt skadligt sätt; de bruka
fastmer nästan alltid finna en väg att komma fredligt öfverens, utan
att utbjudandets och efterfrågans lag leder till det stora slöseri med
krafter och penningar, som utgör ett så beklagansvärdt minnesmärke
vid lönestriderna.

Enligt vår åsigt äro de missförhållanden, som lönesystemet åstadkommer,
icke så öfverväldigande, att de skulle behöfva påkalla'' detta
systems fullkomliga undanrödjande. Men väl torde det vara en tvingande
nödvändighet att på detsamma inympa en större förmåga att
afpassas efter arbetsvärdenas ostadighet. Mycket goda firmor bruka
under goda affärsår gifva sin personal penningegåfvor — utan afseende
derpå, om en löneförhöjning eger rum eller icke, — men dessa s. k.
»gratifikationer» eller »nyårsgåfvor» äro hvarken säkra eller bestämda,
utan frivilliga och tillfälliga, således blott ett ofantligt svagt medel
till mildrande af lönesystemets orättvisor.

Arbetarens personliga intresse.

Den förebråelse, som oftast göres lönearbetarne — och denna
innefattar i sig nära nog alla andra — syftar derhän, att de föga eller
alls icke intressera sig för sitt arbete. Fabriksegaren jemför vredgad
deras lättja, ovarsamhet, slöseri och oduglighet med den ifver och den
omsorg, som han sjelf hyser för sin affär. Han glömmer vid sina
klagomål att räkna med den menskliga naturen. Han borde betänka,
att denna för sitt deltagande i regeln behöfver eu personlig sporre
och att det brukliga tidlönesystemet, långt ifrån att erbjuda arbetarne
en sådan sporre, fastmer är fullkomligt olämpligt att egga dem ii 11
insatsen af sina bästa krafter och till utveckling af hela sin arbetsförmåga.

Hvad nu beträffar de af oss hittills omnämnda ändringarue i det
rena lönesystemet, så hafva de alla det gemensamma draget, att de

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

69

gifva arbetaren hopp om en varierande extraaflöning, som är bestämd
till att tjena som fyllnad i hans fasta lön. Arbetar han med handen,
så beror denna extraaflöning derpå, att han ökar mängden eller godheten
af sina produkter eller att han sparsamt umgås med arbetsmaterialet;
är han betrodd med att sälja andras arbeten, så kommer
hans extrainkomst att bero på hans duglighet som köpman. Men kan
arbetaren icke bidraga till att efterfrågan efter en artikel stegras, så
medgifves uttryckligen i löneskalornas princip, och stillatigande i
skiljedomstolarnes, att eu andel af husbondens vinst rimligtvis tillkommer
honom — arbetaren. Förtjenar husbonden, såsom vanligtvis är
händelsen vid höga pris, mycket penningar, så borde en vinstandel
tillfalla arbetaren i form af en måttlig löneförhöjning. Falla deremot
prisen, så att fabriksegaren röner förluster eller åtminstone icke uppnår
sin borgerliga vinst, så borde arbetaren hjelpa honom att bära
bördan, genom att låta behaga sig en måttlig lönenedsättning, — vidare
får hans risk visserligen icke sträcka sig.

Den princip, som kommer till erkännande inom lönskale- och
skiljedomstolsväsendet, är vinstdelaktighetens, blott att beräkningen
icke sker på grund af en verklig utrönt vinst, utan t. ex. med afseende
på nettopriset på platsen å kol, o. s. v. Medgifvandet af en vinstandel
är ej uttryckligen omnämndt, men faktiskt eger, vid användandet
af »slidning scale» ända till en viss gräns, en arbetarnes delaktighet i
fabriksegarens vinst rum. Hvad som beträffar de öfriga här ofvan omtalade
ändriugarne i lönesystemet — premier etc. —, så låta de känneteckna
sig med följande ord, som den husbonde, som använder dem,
skulle kunna ställa till sin personal. »I fall ni kommer att anstränga
eder lika mycket, som om ni skulle arbeta för eder sjelfva eller som
jag — med mitt nuvarande intresse för affärens blomstring — skulle
anstränga mig i edert ställe, så skall ni åtminstone erhålla en del af
den vinst, som brukar tillfalla en man, som arbetar för egen räkning.
Förbättren beskaffenheten af edra produkter och ni komma att erhålla
premier utom eder lön. Omgås varligt med de åt eder anförtrodda
rå- och bränslematerialierna, verktyg och maskiner, och jag
vill derför belöna eder vederbörligt. Åt säljare bland eder vill jag
jemte lönen gifva eu procentsats af deras omsättning. Den bland eder,
som ökar mängden af sina produkter, kommer att betalas noggrant
i förhållande till sitt arbete, icke efter eu allmän genomskärning.»
Faktiskt närma sig också dessa premier o. s. v. ett delegareförhållande,
ty de alstra och främja den känsla, som tidlönearbetaren för det mesta
helt och hållet saknar: känslan af delegareskap.

70 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Medan arbetarne, som erhålla lön på tid, icke sporras till flit och
varsamhet, och ej hysa något intresse för husbondens framgång, har
det lyckats de omnämnda ändringarne i lönesystemet, att taga den
driffjedern af personligt intresse för affärens blomstring med i
spelet, och detta vanligen med det resultat, att så väl firmans vinst
ökas som ock relationerna mellan denna och dess personal gestalta sig
angenämt. Nu påtränger sig oss frågan, — i synnerhet efter eu grundlig
sysselsättning med vinstdelningen och med hälftenbrukssystemet —
huru vida dessa förträffliga ändringar i det rena lönesystemet (styckarbete,
premier, tantiémer, lönegradering) icke kunde ytterligare förbättras,
möjligen genom användande af ett förfaringssätt, som egde
deras företräden i vida högre grad, således vore lämpligt att framkalla
en ännu innerligare intressegemenskap och eu ännu hjertligare
samverkan mellan båda parterna. Skulle det icke vara möjligt att
ännu mera närma förhållandet mellan fabriksegare och arbetare till ett
verkligt delegareskaps, än hvad som nu sker vid medgifvandet af premier
etc.? Svaret lyder:< Helt visst, detta är möjligt, det fint ett
sådant förfaringssätt., nemligen: delning af affärsvinsten mellan arbetsgifvarne
och deras personal, för det mesta i korthet kalladt, »vinstdelaktighet».

) J I, • • : ; '' : , ; 1 ; ; '' J j ; /. • i ; _ j ; '' j •«

i ‘i*i • i. '' ‘U\ _ t '' .''.st .

Leclaire och vinstdelningen.

t Redan den berömde franske statsmannen Turgot erkände berättigandet
af en vinstdelning (1775), men först Leclaire, en parisisk
målare och rumdekoratör, bragte den till första praktiska användning
(1842). Leclaire, som utöfvade det nya systemet ända till sin död
(1872), . uppnådde stora affärsframgångar, som han till största delen
hade sin framstående yrkes- och affärsskicklighet att tacka för. Han
var en varm menniskovän och eu genial man. Hans firma har alltifrån
början gält för en mönsterbild för förenandet af affärsegarens intressen
med arbetarnes och har som sådan äfven blifvit framhållen af alla
nationalekonomer, som hafva anbefalt. vinstdelningssyetemet.

Motioner i törsta Kammaren, N:o 4.

71

^ iil* ■'' -pina Å-Vin'' .nu ''-t-ur’

Vinstdelningen i handtverk och yrken.

1. I de dekorativa yrkena.

Redouly tf C:o (Leclaire tf C.-o), Paris. Vi komma nu till beskrifningen
af den nuvarande inrättningen af det i sitt slag enastående
vinstdelningshuset, som grundlädes af Edme Jean Leclaire, det nya
systemets fader, och som hitintills gäller som det fullkomligaste mönster
på delegareförhållandet mellan principaler och den anstälda personalen.
Sedan grundläggarens död hafva endast obetydliga ändringar
vidtagits i organisationen. Firman lyder nu: »Redouly & C:o».

Det stora affärshuset vid Rue S:t Georges eges nu af tvenne
styrande delegare: Redouly och Marquot, som ock af en tyst delegare:
de anstäldes ömsesidiga hjelpförening. Kapitalets totalsumma utgör
400,000 francs; deraf tillhör en fjerdedel den äldre chefen, R., en fjerdedel
den yngre, M. och hälften föreningen. Äfven finnes en reservfond
på 100,000, francs; skulle denna fond af något skäl anlitas, så godtgöres
detta genom ett afdrag från nettovinsten ända till 10 procent.
Delegarne erhålla först och främst 5 procents ränta å kapitalet, de båda
styrande cheferna som sådana dessutom 1,200 francs i årlig lön hvardera.
Det qvarvarande nettobeloppet fördelas sålunda, att en fjerdedel
tillfaller föreningen, en fjerdedel de båda andra delegarne (den äldre
med två tredjedelar, den yngre med en tredjedel deraf), medan hälften
i kontanta medel fördelas bland husets anstälda personal i förhållande
till beloppet af deras fasta aflöning; som vi redan förut anmärkt, erhålla
till och med lärlingarne och tillfälligtvis använda personer sin
andel. Härvid fasthåller man strängt; så t. ex. fick år 1881 arbetaren
Dupuy, som endast blifvit använd i timme och hade erhållit 3,4
francs i aflöning, en vinstandel af 70 centimer. Arbetaren Petitjean,
som haft 2,750| arbetstimmar å 90 centimer erhöll en andel af 497
francs 70 centimer. Vid beräkningen af hvarje enskilds andel fästes
afseende endast vid hans regelmessiga fasta aflöning, icke på den inkomst
han erhållit genom möjligen förekommande öfverarbete, söndagseller
researbete.

Från år 1842 till och med år 1886 har firman låtit sina anstälda
af nettovinsten komma till godo långt utöfver 4| millioner francs, i
medeltal per år alltså mer än 100,000 francs. Affärsomsättningen uppgick
år 1872 till 2, år 1882 till 3| och 1886 till 2-jj million francs i

72

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

rund summa. Vi lemna nu en öfversigt öfver andelsrörelsen alltsedan
systemets utsträckning till hela personalen:

.iwjhv <*"0 < fiapniiijabtetn1.?

År.	Delegarnes antal.	, Lönernas total-belopp.	Personalens vinstandel.	Andelens proportion mot de fasta lönerna.
	•i i tC|»; f 1 | I (	francs.	francs.	procent.
1870 ..........	758	406,414	61,625	14
1871 ............	1,038	556,495	67,500	12
1872 ...........	976	695,429	88,250	12
1873 ...........	633	508,167	64,500	13
1874 ...........	827	600,293	79,000	13
1875 ...........	1,052	696,569	100,000	14
1876 ............	1,081	689,575	112,500	16
1877 ............	826	645,500	115,000	18
1878 ............	1,032	713,650	130,000	18
1879 ........	1,125	877,875	160,000	18
1880 .....	949	972,425	190,000	19
1881 ............	1.125	1,068,600	215,000	20
1882 ..........	998	1,069,975	240,750	22
1883 ............	838	966,908	225,000	23
1884 ...........	824	967,606	230,000	24
1885 .........	710	869,050	182,500	21
18861) .........	716	869,001	182,500	21

Affärens öfverstå ledning hvilar, som vi redan antydt, i de båda
enskilda delegarnes händer, hvilka hälften af kapitalet tillhör och som
oinskränkt svara för möjliga förluster. Hjelpföreningens ansvarighet
inskränker sig till det inbetalda kapitalet af 200,000 francs och personalens
personliga risk sträcker sig ej längre än till dess mycket medelbara
intresse i reservfonden. Denna fond har för öfrigt ännu aldrig
blifvit anlitad, ty firman gör så goda affärer, att den ännu aldrig lidit
förluster.

Ofantligt vigtig för huset Leclaires utveckling är tillvaron af ett

*) År 1889 fördelades bland personalens 959 personer 228.000 francs. De öfriga
uppgifterna felas oss ännu.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 73

urval bland den anstälda personalen, den s. k. »kärnan» (noyau); visserligen
har en del af dess företrädesrättigheter, som1 vi hafva sett,
blifvit utsträckt till samtliga personalen, men dess störa rol i denna
senares förfining har ej lidit något afbräck. Inväljandet i kärnan beror
ej på tjeustetidens längd, utan i framstå rummet på personlig duglighet
och skicklighet. Vidare vilkor för medlemskapet äro, att man
måste vara fransman och vid inträdet minst 25 eller högst 40 år
gammal, att man kan läsa, skrifva och räkna, måste hafva arbetat för
husets räkning i minst fem år, för ett anständigt lefnadssätt och är
en ''''skicklig arbetare. Urvalets personantal är icke begränsadt genom
föreskrifter, men nog gör sig sträfvandet gällande att årligen insläppa
blott 5—6 nya medlemmar, alltså ungefär lika många som pläga do
eller slå sig till ro. År 1887 utgjordes kärnan af 131 personer. De
bilda den ständiga, varaktigt anstälda stampersonalen och hafva derför
under tider af en mera stillsam affärsrörelse gent emot det mera afvexlande
elementet det företräde, att alltid vara fullt sysselsatta. Ledigblifna
tjenstemannaplatser lemnas äfven åt begåfvade medlemmar af
arbetarekärnan; ur tjenstemännens led framgå återigen vid inträdande
behof de ledande delegarne. Kärnan representerar hela arbetarepersonalen
i alla angelägenheter, som röra den gemensamma affärsförvaltningen,
och den väljer valmedlemmarne till det inflytelserika skiljedomsutekottet.
Husets båda chefer tillhöra detta utskott ex officio som
ordförande; åt de åtta bisittarne måste tre vara tjenstemän, de öfriga
verkmästare eller vanliga arbetare.

Skiljedomsutskottet tager kännedom om möjliga förseelser bland
medlemmarne af kärnan, som ock bland den öfriga personalen. Allt
efter förseelsens art utdelar det råd eller varning, eller det entledigar
den skyldige på tre månader ur tjensten, eller det afskedar honom helt
och hållet ur kärnan eller ur den ömsesidiga hjelpföreningen eller ur
sin ställning i affären. Äfven pröfvar det de sökandes rätt till inträde i
kärnan och har, i händelse af behof, den uppgiften, att föreslå den
senare kandidater till valet åt en ledande chef (delegare i firman).
Detta har hittills skett två gånger: efter Leclaires död föreslogs Redonly
och valdes, efter Dofourneaux’ död år 1875, Marquot. (Deråt den nuvarande
firman »Redonly & C:o».) Enligt statuterna kan hvarje innehafvare
af en tjenstemannabefattning väljas till chef; faller kärnans val
på en tjensteman, som ännu icke är i tillfälle att tillskjuta de erforderliga
100,000 frs, så äro den aflidne delegarens arfvingar skyldiga att
låta det felande beloppet innestå i affären, till dess hans efterföljare
utaf sin andel i nettovinsten tiar åt bet alt detsamma, livad vid den hitBih.
till Jiiksd. Frat. 18!)2. 1 Sami. 2 Afd. I Band. 2 Käft. 10

74

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

tillsvarande affärsverksamheten skulle ske redan inom 1—5 år. Kärnan
åligger än vidare den vigtiga uppgiften att välja uppsyningsmän och
verkmästare; kandidaterna föreslås af afdelningsföreståndarne.

^°r kunna blifva medlem af hjelpföreningen, måste man redan
tillhöra kärnan, vara fullkomligt frisk och betala en inträdesafgift af
20 frs. År 1887 hade föreningen 114 medlemmar. Ordföranden får
hvarken vara delegare eller anstäld i firman; sedan ett fjerdedels århundrade
beklädes denna olönade hederspost af den förut nämnde
Charles Robert, som har inlagt stora förtjenster i fråga om vinstdelegaiesaken.
Af de båda cheferna fungerar den ene som vicepresident,
den andre som skattmästare; den andre vicepresidenten, andre skattmästaren
och två sekreterare väljas bland kassans medlemmar. Alla
dessa tjenstemän kunna väljas om för hvart år. De 12 »besökarne»
deremot, som utgöra det s. k. »familjerådet», kunna endast väljas för
ett år, på det. så småningom samtliga medlemmarne kunna medverka
dertill; den åsigt, som härvid gör sig gällande, att genom den personliga
sjukvården. — deri »besökarnes» uppgift hufvudsakligen består — känslan
af broderlighet och samhörighet främjas, är fullkomligt rigtig, dock
vore det orättvist att af samma personer för flera år begära de med
ett sådant åliggande förknippade obehagen. Familjerådets öfriga åligganden
äro af exekutivt slag; det lemnar tills vidare tillträde åt nya
medlemmar i hjelpkassan, utdelar understöden, utbetalar pensionerna
och lifförsäkriugsbeloppen och väljer för hvarje år ett revisiousutskott
i och för pröfning af firmans bokslut. Vid sjukdomsfall hafva hjelpkassans
medlemmar rätt till anspråk pa läkarehjelp, på de erforderliga
botemedlen och på 2^ frs dagligen för den tid, hvarunder de äro oförmögna
till arbete ända till sex månader; firman tillägger 1 franc, ett
privatvälgörenhetssällskap l£ franc, så att det dagliga kontanta tillskottet
utgör 5 frs. Varar sjukdomen längre än ett hälft år, så blifva särskilda
beslut nödvändiga; är det dervid frågan om förtjenstfulla personer, så
visar sig föreningen städse mycket frikostig. I och med inträdet i
hjelpföreningen förlorar man, emedan man numera åtnjuter större fördelar,
sitt anspråk på det dagliga lönetiilskottet af 25 centimer, som
hvarje medlem af kärnan erhåller.

Hvarje medlem af hjelpföreningen, som tillryggalagt sitt 50 år
och varit i 20 år anstäld hos firman, erhåller rätt till lyftande af en
pension af 1,200 frs årligen. Så snart man börjar lyfta pensionen, blir
man . förlustig sitt medlemskap i kärnan och med 60 år sitt anspråk
pa vinstandel. Efter en arbetares död — antingen han ännu befunnit
sig i verksamhet eller redan varit pensionär — betalar föreningen

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 75

begrafningsomkostnaderna, utleinnar till arfvingarne försäkringssumman
af 1,000 frs och tilldelar enkan eu halfpension för lifstiden; finnas endast
barn, så erhålla dessa halfpensionen, så länge der finnes en flicka
under 25 eller en gosse under 17 år. Samma bestämmelser gälla för
medlemmar, hvilka vid arbetet blifva varaktigt oförmögna till arbete.
Till och med sådana, som icke äro medlemmar i hjelpföreningen eller
kärnan, erhålla eu pension, i händelse de i firmans tjenst blifvit oförmögna
till arbete. Det förekommer till och med att föreningen utsträcker
sin hjelp till folk, som blott tidtals blifvit sysselsatta; så t. ex.
nämner Sedley Taylor ett fall (1880), då en halfpension af 500 frs
beviljades på lifstid åt enkan af en arbetare, som för tillfället varit
anstäld på några dagar och plötsligt dog till följd af en olyckshändelse.
(Den tiden utgjorde helpensionerna 1,000 frs; först år 1882 kunde dessa
höjas till 1,200, de halfva till 600 frs). År 1887 utgjorde pensionärernas
antal 67. Men härleder sig en sjukdom af dryckenskap eller blir någon
sårad vid ett slagsmål, hvarvid en medlem af föreningen eller en anuan
af firmans personal gjort början, så uteblifver hvarje understöd från
föreningen, och inträder vid dylika fall en varaktig oförmåga till arbete,
så afskedas den ifrågavarande personen utan pension.

Den 1 maj 1889 hade ömsesidighetsföreningen i rundt tal 120
medlemmar och en förmögenhet af mer än millioner frs; den står
också som n:o 3 på listan å de franska välgörenhets- och allmännyttiga
sällskapen. För att förhindra, att de tillfälliga medlemmarne någonsin
måtte få lust att sig emellan dela den vackra förmögenheten, har
den bestämmelse träffats, att den i händelse af föreningens upplösning
tillfaller den offentliga fattigvården. Skulle huset, Leclaire någonsin
upphöra att existera, så öfvergår dess reservfond i föreningens ego,
som då skall förvandlas iill en allmän »pensionskassa för arbetsoförmögna
rummålare inom Seine-departementet». Till alla redan uppräknade
fördelar för hjelpföreningens medlemmar, resp. kärnans, kommer
än vidare den, att deras söner åtnjuta företräde vid anställandet af
lärlingar och dessutom genast erhålla lön. (Lärliugarne måste vara
minst 12 år gamla, kunna läsa, skrifva och räkna, ställas så mycket
som möjligt under fädernas uppsigt och erhålla kostnadsfritt teknisk
undervisning.)1)

Men icke blott stora pekuniära, utan äfven sedliga fördelar af i)

i) För fullständighetens skull må ännu nämnas, att husets rum-målare och polerare
hafva åt sig inrättat en »folkbank», som i händelse af behof lemnar dem lån, för hvilka
ingen ränta erlägges.

76

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

stor betydelse har den gamle Leclaire velat tillförsäkra sin personal
och äfven lyckats göra det. Hans skapelse är en skola för flit, redbarhet,
måttlighet, sparsamhetslust, aktning för sitt eget jag, höflighet
och vänlighet. Omåttligheten bekämpas kraftigt, under arbetet får icke
rökas, måndagen är en arbetsdag som alla öfriga veckodagar, ingen
tid för att supa och lata sig. Före införandet af vinstdelningen brukade
fyra tiondedelar af arbetarne fira »fri måndag»; nu förekommer
detta icke mer. Då »vinstutdelningens fader» gjorde sig sjelfständig,
gälde enligt utsago af hans förre sekreterare och senare efterföljare
Marquot rummålare och deras likar »för de 6larfvigaste, omåttligaste,
mest utsväfvande och motspänstiga arbetare i Paris». Nu finnas icke
några flitigare, nyktrare, dugligare och mera fogliga arbetare än huset
Leclaires, och derför sysselsätta arkitekterna i Paris detsamma sedan
lång tid tillbaka med förkärlek. Personalen är stolt öfver firmans goda
rykte och bemödar sig ifrigt att upprätthålla detsamma. Den hyser
det fullkomligaste förtroende för affärens ledare, som ju framgått ur
dess led och äro dess varma vänner. Hur långt denna tillgifvenhetsoch
gemensamhetskänsla kan gå, framgår af ett drag från sjuttiotalet,
som Sedley Taylor omnämner. En arbetare blef utesluten ur »kärnan»,
emedan han hade skymfat en af cheferna. Då han efter några år bad
om att åter deri upptagas, inlade den förolämpade ett godt ord för
honom, och den andra chefen, som ordförande i skiljedomsutskottet,
bemödade sig att stämma denna korporation till den ångerfulles förmån;
»likväl afböjdes dennes återupptagande i kärnan, och detta med den
förklaring, att den, som förolämpat eu affärsföreståndare, ej förtjenade
något öfverseende, att do gällande föreskrifterna måste efterlefvas och
att det vore bättre att offra den enskildes intressen än att blottställa
allas intresse»

Då personalen har alldeles klart för sig att det, som kommer
firman till godo, äfven är nyttigt för den sjelf, utvecklas vid dess arbete
de goda egenskaper, som det egna intresset plägar alstra. De inställa
sig punktligt, arbeta flitigt, omsorgsfullt och sparsamt under den föreskrifna
tiden, och om så behöfves göra de äfven med beredvillighet
öfverarbete, ehuruväl detta blott inbringar dem timlönen och icke ökar
deras vinstandel. Så t. ex. arbetade Leclaires personal år 1876, för att
hjelpa myndigheterna ur en genom strejker förorsakad förlägenhet,
under 6 veckors tid dagligen 14 timmar, och två nätter i veckan
med plankstrykningsarbeten i verldsutställningsbyggnaderna för 1878,
utan att knota.

En sådan anda verkar också sålunda, att arbetarne ej tåla någon

77

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

oduglig person i sina led; de sörja för att föreståndarne snart erhålla
kunskap derom, i fall en sådan möjligen finnes. Derigenom förminskas
öfvervakningskostnaderna i en icke», ringa man, och det betyder åter
en stor besparing, då man betänker, att till ledsagande af eu hel grupp
utaf personalen till landsorten eller utomlands — sådana resor för utförande
af uppdrag förekomma ofta — en enda uppsyningsman räcker
till trots flere veckors, ja till och med månaders bortovaro. Firmans
kunder skänka arbetarne ofta lifligt erkännande för sin skicklighet och
sin stora höflighet; möjligen förekommande penningegåfvor anse arbetarne
emellertid icke som drickspenningar, utan dessa öfverlemnas fast
mer genast till kassan för den ömsesidiga hjelpföreningen. • Ej heller
bidrager den omständigheten så litet till det sedliggörande inflytandet
af Leclaires inrättningar, att man söker åstadkomma förträffligt arbete,
endast använder de bästa materialierna, och att hvarje ©redbarhet som
ock konkurrensjägtande undvikes. _ , .

Ehuru personalen genom de personliga vinstandelarne är lifligt
intresserad af affärens ställning och genom hjelpföreningens kapitalplacering
rent af är delegare af firman, tänka arbetarne dock ej på
att blanda sig i ledningen eller lyssna till de socialistiska lärorna.
Minst af allt faller det dem in att föranstalta arbetsinställelser. De
hafva det så bra, att de ej hafva någon anledning att strejka; tvärt om,
de önska ingenting lifligare än att varaktigt få förblifva i affärens

tjenst. _ .

Postscriptum. Just nu (medio februari 1891) erhålla vi genom
Pariser qvartalsskriftens »Bulletin de la participation aux bénéfices» l)
nyaste nummer kännedom om vigtiga förändringar i firman Redonly &
C:o bolags- och; kapitalförhållanden. I december 1890 dog nemligen
den andra ledande delegaren Marquot; i anledning deraf uttryckte herr
Redonly den önskan, att i den aflidnes ställe måtte väljas tvä nya ledande
delegare, hvaremot han (Redonly) å sin sida vore beredd att i
stället för de förutvarande två tredjedelarne nöja sig med hälften af den
på privatdelegarnes lott fallande vinstandelen af 25 procent. Dessa förslag
godkändes af »kärnans» generalsammankomst, och delegarevalet föll
på de högre tjenstemännen Valmé och Beudin, som nu skola sig emellan
dela den andra hälften af vinstandelen af 25 procent, sa att hvar och
en af dem kommer att erhålla 6j procent af årets nettobehålling, medan i)

i) Organ för den utomordentligt förtjenstfulla, mångfaldigt prisbelönta »Föreningen
för praktiska studiet af vinstdelningen», hvars ordförande sedan många år är den flerfaldiga
gånger nämnde arbetarevännen Charles Robert.

78

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

procent komma på Redonlys del. Samtidigt fattade man det beslut,
att affärskapitalet borde fördubblas; sålunda böra de båda nya cheferna
inbetala tillsammans 200,000 francs (100,000 francs hvar), Redonly
bör lägga till ytterligare 100,000 francs, medan hjelpföreningens inbetalning
höjes med 200,000 francs. Enär kapitalet numera utgör

800,000 francs, ökas firmans reservfond till 200,000 francs. Dessa
ändringar, som beslötos den 28 december 1890, hafva erhållit laga kraft
den 1 januari 1891.

Decorators1 Co-operative Association, London. Ett bolag, som bildades
år 1883 med ett aktiekapital af £ 10,000 i 10,000 aktier å 1 £
af 60—70 målare, rum-målare och dekoratörer. Den vinst, som återstår
efter afdrag af 5 procent ränta å kapitalet, fordelas sålunda, att på
affärsledningen komma 25 procent, på en ömsesidig hjelpkassa likamycket,
medan 20 procent tillfalla reservfonden, och resten fördelas som vinstandel
bland arbetarne i proportion till lönerna. Då till en början en
brist uppkom, måste de senare årens inkomst användas att betacka densamma,
. så att under de första 5 åren — vidare sträcker sig vår kunskap
härom icke —- ännu ingen vinstandel har kunnat utbetalas. Men beställningame
hafva ständigt ökats, och bolagets prestationer hafva att glädja
sig åt ett godt rykte. Sedan år 1890 lyder firman: »D’Oyly & C:o,
Limited.» Vi hafva ej kunnat erhålla kännedom om denna förändrings
orsaker och verkningar.

Saunier, Paris. Denna rummålare och målarefirma, som sysselsätter
ungefär 50 personer, införde år 1885 ett nytt vinstutdelningsförfarande.
Efter inbetalning af ett motsvarande belopp i en till 10,000
francs beräknad reservfond tillfalla 20 procent af nettovinsten en participationskassa,
som kommer alla i affären anstälda personer utan åtskilnad
till godo, och af hvilken all sjukhjelp, begrafningsomkostnader
och enkeunderstöd utbetalas; hvad som efter bestridande af dessa utgifter
blir öfver, tjenar till bildande af en pensionsfond för tjugu man.
Hvilka resultat hafva uppnåtts medelst denna plan, hafva vi hittills ej
erfarit.

2. Uti pappersfabrikationen.

Papeterie Cooperative, Angouleme. Denna stora franska pappersfabrik,
som nu sysselsätter 900—1,000 personer, är en bland de äldsta

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 79

och mest framstående vinstdelaktighetsfirmor, och dess grundläggare,
Laroche-Joubert, räknades till följd af sin affärsduglighet och sin sjelfständighet
till de mest framgångsrika industriidkarne i sitt fädernesland.
Han sträfvade i allmänhet efter samma mål, som hans berömda samtida,
Leclaire: fabrikens öfvergång i arbetarnes händer; i sina mått och steg
afvek han i många afseenden från Pariser-rumdekoratören, hvilket för
öfrigt redan derigenom faller af sig sjelf, att det hos den senare var
fråga om en handtering, hvartill föga kapital behöfves, och hvaruti 70
procent af utgifterna belöpa sig på arbetslöner, medan vi i Angouléme
hafva att göra med en tillverkning, hvars arbetslöner endast utgöra en
sjettedel af produktionskostnaderna och som erfordrar ett betydligt kapital.
Laroche-Joubert hade derför att öfvervinna många svårigheter,
som ej funnos för skaparen af »Maison Leclaire», och han har gjort det
på ett beundransvärdt sätt, som vi skola finna af det följande.

Född 1820 som son till en fabriksidkare i vestra Frankrike, blef
Jean Edmond Laroche-Joubert affärsman vid 17 år och grundläde redan
efter tre år pappersfabriken »Laroche-Joubert, Lacroix & C:ie» i Angouléme,
som alltifrån gamla tider har utmärkt sig genom omfånget af sin
pappersindustri. Han kände noggrant till arbetareverldens ställning och
förhållanden allt ifrån sin ungdom och intresserade sig lifligt för dess
framgång. 1847 gjorde han första steget till ett praktiskt ådagaläggande
af detta intresse genom att utdela brödanvisningar åt hvar och
en af sina arbetare, som ej förtjenade mer än 60 francs i månaden.
Brödet var den tiden nemligen mycket dyrt; så snart ett kilogram steg
till öfver 30 centimer, behöfde de ifrågavarande arbetarne, hos hvilken
bagare som helst, endast betala 30 cents efter förevisande af dessa anvisningar,
medan det Överskjutande beloppet betalades af firman. LarocheJoubert
stannade ej vid denna lindring af nöden bland sina arbetare.
Han bekände den principen: »En arbetsgifvares första pligt är menniskovänlighet.
» Men han förblandade ej denna med pjunkighet, utan bemödade
sig att förbättra det brukliga lönesystemet på ett sätt, som
skulle leda hans arbetare till sjelf hjelp.

Firman bedref papperstillverkningen i flera skilda afdelningar,
hvaraf hvar och en egnades åt eu annan gren af denna industri. Styckarbete
var förherrskande, men lät ej införa sig inom alla afdelningar,
och i de afdelningar, der lön för tid måste bibehållas, stod mängden af
tillverkningen långt tillbaka bakom egarnes förväntningar, i synnerhet i
Laroche-Jouberts tycke, som stod i spetsen för ledningen. Då beslöt
denne att införa qvantitetspremier, och verkan var underbar. De ifrågavarande
afdelningarne hade dittills blott producerat 20—25,000 kilogram

80 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

papper livar inom en månad, och i medeltal hade arbetarnes lön knappt
utgjort 50 francs för samma tidrymd. Nu lofvade Laroche-Joubert folket
att gifva hvar och en af dem 1 francs månatligen för hvarje 1,000
kilogram, som producerades öfver 25,000 kilogram. Genast visade sig
maskinernas och personalens verkliga produktionsförmåga: den nästan
stationära produktionsmängden steg hastigt till 45—55,000 kilogram,
sjönk aldrig åter tillbaka till de förra ringa qvantiteterna, och de lyckliga
arbetare sågo sin inkomst i medeltal ökas med mer än 40 procent.
Dessa siffror, som ej tarfva någon närmare förklaring, kasta en utomordentligt
klar dager öfver otillräckligheten af det rena lönesystemet,
der det är fråga om arbetarens uppmuntran till uppbjudande af hela
sin kraft.

Enär resultatet varit så förträffligt, banade dessa premier vägen
för införandet af vinstdelaktighet. Herr Laroche-Jaubert började först
med verkmästarne och uppsyningsmännen och drog snart ett antal äldre
arbetare inom denna krets. Lönerna blefvo alltid åtminstone på marknadens
höjd. För att bjuda de bättre stälda medlemmarne af personalen
tillfälle att blifva affärsdelegare, höjde firman sitt kapital, som
dittills utgjort 3 millioner francs; de för bildande af kapitalandelar tills
vidare gjorda inbetalningar från personalens sida inbringade dem omkring
12 procent. För de öfriga arbetarne bildades en icke obligatorisk
sparbank, öom för närvarande iakttager följande regler: Delegame
måste vara i firmans tjenst sedan minst två år; hvarje belopp från 20
ända till 2,000 francs kan inbetalas; hvar och en, hvars inbetalning
uppnått en höjd af minst 100 francs, är delegare i den åt sparbanken
anvisade andelen i fabrikens affärs vinst (1 procent); inbetalningamé1 förräntas
med 5 procent. Sparbanksdelegarne äro ej, som affärskapitaldelegarne,
utsatta för förluster’; i gengäld erhålla kapitaldelegarne en
mycket större vinstandel och blifva meddelegare af reservfonden. Den
senare uppgick år 1888 i rundt tal till 107,000 francs, och förluster
hafva aldrig egt rum. Sparbankens inbetalningar utgjorde år 1873 i
rundt tal 200,000 francs och inbringade åt delegarne i räntor och vinstandel
ungefär 10 procent. År 1882 hade sparbanken 202 delegare.

Inbetalningarne å mer än 5,000 francs användas, som sagdt, efter
hand till kapitalandelar. Ledningen åsyftar planmessigt att inom tidernas
lopp göra personalen till egare af hela fabriken, d. v. s att ombilda
personalen till ett slags produktivbolag. Denna ombildning hade
år 1885 framskridit så långt, att då redan omkring två femtedelar af
affärskapitalet var i besittning åt 82 aktiva och 8 forna arbetare hos
firman. De penningar, som erfordrades till deras sparbanks- och kapital -

81

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

inbetalningar tog- folket till största delen af de andelar i firmans affärsvinst,
som kommo på ''personalen såsom sådan. Laroche-Joubert vidtog
nemligen snart efter sparbankens grundläggning den åtgärden att införa
participation för alla arbetare. Hans första plan i detta afseende fick
senare så småningom vidkännas många förändringar, och dessa voro alltid
till arbetarnes fördel. Vi vilja här i korthet beskrifva de nuvarande inrättningarne.

Papeterie cooperative tillverkar i talrika fabriksflygtär alla upptänkliga
papperssorter. Hvar och en af de sju afdelningarne har sina
egna vinstandelssatser, afpassade efter de särskilda omständigheterna;
det fins således sju olika stadganden: 1) i hufvudpappersfabrikerna, 2) i
satinerings-, linierings-, tillrednings- och nederlagsafdelningarne, 3) i
brefkuvert- och sorgpapperstillverkningen, 4) i tillverkningen af papp
och dylikt, 5) i tillverkningen af affärsböcker och cigarrettpapper, 6) i
packafdelningen, 7) i lager- och försäljningslokalerna i Paris. Hvar och
en af de personer, som äro sysselsatta i hvar och en af dessa afdelningar,
erhåller en bestämd del af afkastningen inom ifrågavarande afdelning.
Som praktiskt exempel må här nämnas de föreskrifter, som
gälla för den första afdelningen. Årsproduktionens värde — nemligen
det värde, som papperet eger före öfverlemnandet till afdelningen 2 eller
6 och 7 — beräknas på grund af marknadspriserna; sedan dragas derifrån
lönerna, räntorna, utskylderna och alla öfriga drift- och produktionsomkostnader.
Af den sålunda uträknade vinsten utdelas 10 procent
bland samtliga medlemmar af personalen inom den ifrågavarande afdelningen,
som varit der anställa minst ett år och äro minst 15 år gamla,
i proportion till löneförmånerna; lika mycket erhålla afdelningens ledare,
och dervid bestämmes hvars och ens andel af generaldirektörerna; 5
procent komma på de högre tjenstemännen. De öfriga 75 procenten utgöra
vinsten för firman, d. v. s. för alla delegare i affären. Då styckarbete
är oanvändbart inom denna afdelning, fyllas lönerna genom qvantitets-
och beskaffenhetspremier; så t. ex. erhåller hvarje arbetare utom
sin fasta lön 20 centimer för hvarje tillverkad pappersmängd till ett värde
af från 1,000 francs ända till 50,000 francs; derutöfver höjes premien
till 1 francs per arbetare och 1,000 francs produktionsvärde. De förtjenade
premierna medräknas för hvarje arbetare vid bestämmandet af
hans vinstandel.

I den andra afdelningen erhålla lönearbetarne 20, ledarne 20, do
högre tjenstemännen 10 procent af afdelningens vinst. Likaså i den
tredje. I den sjette komma 35 procent på de underordnade arbetarne,
Bill. t,It Biksd. Prof. 1892. 1 Samt. 2 Afä. 1 Band. 2 Käft. 11

82 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

25 procent på öfver-packkarlarne och de andra »bättre» tjenstemännen.
I nederlaget i Paris erhålla ledarne och de lägre kontoristerna tillsammans
30, de högre tjenstemännen 10 procent och lönearbetarne lika
mycket. Resten af vinsten tillhör allestädes firman.

Den vinst, som kommer på »firman», användes på följande sätt:
Först erhålla de sex generaldirektörerna sina fasta löner, och kapitalet
sina 5 procent (i fall af behof reservfonden sitt bidrag; denna fond uppgick
redan för flera år sedan till långt öfver 100,000 francs). Af återstoden
erhålla de sex direktörerna 30, centralbyråernas högre tjensteman
10 och fabrikens kunder 12 procent J), det öfriga anvisas dels kapitalet
som dividend, dels tjenstemännen inom centralen — som ej deltaga
i vinsten hos någon separatafdelning — som vinstandel. Att 1
procent räknas sparbankens delegare till godo, hafva vi redan nämnt.
För öfrigt är att bemärka, att vid vinstdelningsberäkningarne inom
»Papeterie cooperative» ej endast fästes afseende vid höjden af den förtjenade
lönen, utan äfven på tjenstetidens längd och på ådagaläggandet
af särskild duglighet, Den senare punkten öfverlemnas åt generaldirektörernas
bedömande, medan tjenstetidsfrågan är bestämdt reglerad. Fem
års tjenstetid berättigar till en extra godtgörelse af 25 procent af den
enskildes andel och så vidare för hvart femte år ända till uppnåendet
af en dubbel andel, alltså till 20 tjenstår.

Här följa några af Edgar Laroche-Joubert, affärens nuvarande
öfverhufvud, meddelade siffror öfver de nyare finansiella resultaten af det
åt hans fader införda systemet. Mellan 1869 och 1881 utbetalades till
de vinstandelsberättigade tillsammans 1,272,228 francs, årligen i medeltal
alltså 97,864 francs. I de närmaste tre åren (1882—1884) hade ändringar
i de dermed sammanhängande bestämmelserna till följd nära nog
en fördubbling åt detta medeltal; detsamma uppgick nemligen, då under
hela tiden i rundt tal utdelades 560,000 francs, till en höjd af 187,000
francs i rund summa årligen. I medeltal kommo på lönearbetarne öfver
41,000, på de högre tjenstemännen och afdelningens ledare, verkmästare
etc. nära 118,000 francs. Den del af affärens afkastning, som kom på
firmans egen del, steg likaledes under dessa tre år, men endast med
23 procent, — ett bevis för att i första hand arbetarnes väl eftersträf D

Denna egendomlighet, som väl icke återfinnes hos någon fabrik på fastlandet,
påminner om bruket hos de engelska bolagen. Utdelningen af 12 procent till pappershandlarne
har under dåliga tider kommit firman Laroche-Joubert väl till pass. Denna
vinstandel betalas i varor och utgör hos mången kund en betydlig summa; så t. ex.
kommo på en enda detaljhandlande under ett af de senare åren 1,200 francs, hvilket var
detsamma som ett diskonto af ej mindre än 6 procent på hans beställningar.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. ,83

vas men tillika äfven ett lysande bevis på, att de underly dandes rikare
behållning genom vinstdelningssystemet icke sker på arbetsbi tf var ens bekostnad
Och i afseende på systemets inflytande på arbetarne och deras
prestationer skref Laroche-Joubert den äldre år 1877: »Participaticmen
väcker folkets ifver, förlänar dem ett personligt intresse i affarens blomstring
och fjettrar dem sålunda dervid; den förekommer slöseri och föranleder
personalen till ömsesidigt öfvervakande af arbetets godhet. \ år
firma anser efter mångårig erfarenhet vinstdelningen för lönefrågans

bästa lösning.» .

År 1883 afgaf Laroche-Joubert den yngre, som da tillhörde firman

allt sedan mer än 29 år, följande förklaring: »Vår vinst har under göda
tider stigit mycket högt och sjunker ej heller nu, ehuru pappersindustrien
befinner sig i en svår kris; deremot röna många andra firmor förluster
eller gå helt och hållet öfver ända. Vi hafva att tacka vår lycka å ena
sidan bolagsprincipen, som ej ger anledning till några strejker, till någon
skiljaktighet i intressena; å andra sidan vinstdelningsförfarandet, som
har till följd, att vi utan större kostnad producera mera och bättre varor
än andra fabriker, ja, att våra utgifter för tillverkningen till och med
aftagit. Vår personal är så stadigvarande, att antalet åt de fiatmljer,
hvars samtliga medlemmar äro anstälda hos oss ofta farföräldrar, föräldrar
och barn samtidigt — blir allt större. Endast den stegring i
våra arbetares ifver, som framkallas genom vinstdelningen, har gjort det
möjligt för oss, som annars skulle varit ett djerft vågstycke: att gorå
det med framgång krönta försöket att utvidga vår produktion, sorn
sprungligen endast afsåg den enkla papperstillverkningen, till alla omgå

grenar inom pappersindustrien.» .

I det stora etablissementet i Angouleme hafva styckelon och vinstdelning
erfarit en så grundlig utveckling, att de i hög grad understödja
och komplettera hvarandra. Dessa båda frågors sammansmältning, som
verkstälts på''ett så vist och om sitt mål medvetet sätt, kan endast bara
förträffliga frukter. Intet under då, att till hvarje ny eller ledigblifven
plats talrika sökande anmäla sig, att hela personalen känner sig förenad
genom det gemensamma intressets starka band, att de i alla ting halla
sträng ordning och öfvervaka hvarandra bättre än som kunde ske genom

de bäst aflönade inspektörer. . .

Papeterie cooperative utbetalar samtliga vinstandelar kontant, den
underhåller icke den i många participationsfirmor brukliga obligatoriska
hjelp- eller försörjningskassan; i Angouleme fins det utom dess nog med
dylika fonder. Äfven en s. k. industriskola förefinnes ej; fast mer lura
de anstälda barnen — som måste vara åtminstone 12 år gamla — facket

84

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

praktiskt i fabriken. Deremot vidkännes firman för samtliga sina löntagares
barn kostnaden för folkskoleundervisningen och ser till, att skolan
regelbundet besökes. Äfven underhåller den en fortbildningsskola för de
hos henne arbetande gossarne och flickorna, i rundt tal hundrastycken,
som ock en »barnkrubba» för de små, som ännu ej besöka skolan. Med
ett °ord, den sörjer för uppfostran och utbildning af alla arbetarebarn i
en ålder af två veckor ända till sexton år.

Då den äldre Laroche-Joubert införde sitt system, tänkte han ej
deruppå att på något sätt vilja inskränka sina underhafvandes frihet i
afseende pa förfoganderätten öfver sina vinstandelar. Äfven senare var
det honom motbjudande att kalla till lif en pensionsfond med tvångsbidrag,
som skulle bestridas af vinstandelarne. Han föredrog att framkalla folkets
sparsamhetssinne genom grundläggandet af ofvannämnda — icke
obligatoriska — sparbank och att främja det genom tillåtelsen till förvärfvandet
åt kapitalandelar. För öfrigt medgaf han aldrig, att någon
enskild löntagare hade en moralisk eller laglig rätt till en vinstandel;
fast mer tillerkände han denna rätt endast åt personalen i sin helhet.
Afskedades en arbetare för dåligt uppförande eller dåligt arbete, så tjenare
den andel, som skulle kommit på hans del, till förstorande af de
ö frigas andel. En arbetare, som måste afskedas år 1869, klagade inför
råtta och gjorde anspråk på utbetalning af sin vinstandel för detta år,
men förlorade processen. Detta är, så vidt vi veta, det enda hittillsvarande
fall, då ett anspråk af detta slag fullföljts inför rätta.

Jean Edmond Laroche-Joubert, som hade ledt Papeterie cooperative
i 44 års tid, dog 1884, sörjd som en sann »far för sitt folk». Han var
en framstående man, som, medveten om sitt mål, arbetade för främjandet
af sina arbetares sedliga och materiella välfärd, och firmans stora
framgång i affärerna stadfäste rigtigheten af den åsigten, att menniskovänligheten,
utan afseende på välsignelsen för löntagarng, äfven ligger
i arbetsgifvarens eget intresse. »Då en chef inlåter sig på ett delegareförhållande
med sina underhafvande», skifver Laroche-Joubert, »må han
för all del icke tro att han skänker dem en del af sin vinst. Alldeles
icke; tvärtom, han gör eu god affär. Detta faktum borde alla arbetsgifvare
val inpregla hos sig.» Han ville i sin blygsamhet då också gälla
mer tor affärsldok än för menniskovänlig, ehuru han egde den senare
egenskapen i lika hög grad som den förra. Som parlamentsmedlem —
han representerade Angouléme i 18 års tid — verkade han ifrigt för ett
allmännare införande af vinstdelaktighet; han begick till och med felet
att begära, att staten skulle taga om hand systemets utbredning. Han
ansåg saken af så stor vigt, att han i Enquéte-utskottet af 1883 sade:

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 8 o

»Någonting fullkomligt fins det visserligen öfver hufvud taget icke; men
om någonting kommer fullkomligheten nära, så är det enligt min åsigt
vinstdelningen. Detta system har färre skuggsidor än något annat.»
Han betonade bland annat upprepade gånger, att inom detsamma arbetsinställelser
förekomma ytterst sällan. I anledning af jettestrejken (1870)
vid de stora jernverken i Creusot uppmanade han regeringen att vidtaga
åtgärder för att förebygga det ofta återkommande upprepandet af
sådana förderfliga företeelser. »Orsakerna dertill måste undanrödja^!»
utropade han vid detta tillfälle. »Vi måste lära begripa, att om kapital
och intelligens äro oundgängliga för skapandet, inredningen och ledningen
af ett industriföretag, så är arbetet ej mindre oumbärligt till dess bedrifvande.
Strejkerna skola försvinna, så snart man kommit derhän att
dela affärsvinsten i rättvist förhållande mellan kapital, intelligens och
arbete.» Tolf år senare, då det var fråga om en annan omfångsrik arbetsinställelse,
uttalade han sig energiskt på ett liknande sätt. Han öfverförde
sitt participationsförfarande äfven på förvaltningen af sin landtegendom
La Texandrie; efter hans död utarrenderade hans arfvingar denna
egendom och använde arrendesumman till vinstandel för arbetarne.

;i . '' t. :.vr. -jk» .

• ; . • • r "r • • \

, i • i''.. ! •’ • • ;<J"! f-i '' jj; ;; ;

3. I tryck- och förlags-industrierna.

... ; l ,

a. Tryck och förlag.

hnprimerie Chaix, Paris. Detta aktiebolag (förr Chaix & C:ie)
c ger ett kapital af 5 millioner francs, har en jettestor rörelse och utgör
ett af de mest lysande exemplen på den rörlighet och mångsidighet, som
kan uppnås genom vinstdelningsväsendet. År 1845 grundläde Napoleon
Chaix ett särskildt för jernvägsarbeten inrättadt tryckeri och tillökade
detsamma efter hand så mycket, att det efter 40 år redan sysselsatte
öfver 1,200 personer. Firman trycker och förlägger ännu hufvudsakligen
tidtabeller, resehandböcker, frakttariffer, jernvägslektyr o. s. v., men
äfven andra saker, som t, ex. samtliga afhandlingar af Sällskapet till
studiet af vinstdelningsfrågan i Paris; vidare hör den till de största tidningstryckericr
i Seinestaden.

Påverkad af Louis Blanc, ville Chaix år 1848 införa vinstdelningen
och erbjöd sin personal 10 procent af affärens afkastning. Men da för
t iden spökade allehanda radikala arbetsomhvälfningsplaner i hjernorna,

8G

Motioner i Första Kammaren, N:o 4-

Chaix’ personal var så envis och utom dess så barnsligt naiv, att den
pockade på utdelningen af vinsten för hvarje månad; då sådant naturligtvis
var outförbar!, måste den välmenande tryekeriegaren tills vidare
afstå från afsigten. Under tiden bemödade lian sig att förbättra sitt
folks ställning i andra afseenden; lian behandlade dem med utomordentlig
vänlighet, sörjde för deras helsa, införde skyddsanstalter och beviljade
pensioner åt de gamla arbetarne, som trädde ut ur tjensten. År 1862
bildade han de elementarskolor och tekniska skolor, som ännu i dag
spela en lika betydande som berömlig rol i firmans organisation.

Tio år senare ansåg hans son och efterföljare, Albans Chaix, tiden
vara inne för förverkligandet af den ursprungliga planen. Den nuvarande
chefen meddelade sina arbetare, att de skulle erhålla 15 procent af nettovinsten
för år 1872; af resultatet skulle han göra försökets fortsättning
eller upphörande beroende. Och detta senares verkningar tillfredsstälde
honom till den grad, att han bibehöll participationen. Då affären år
1881 blef förvandlad till ett aktieföretag, rekommenderade ledarne enhälligt
fortsättandet af det gamla förhållandet, och bolagsstämman fattade
likaledes enhälligt ett bifallande beslut, som äfven utsträckte sig till
bibehållandet af den forna procentsatsen (15). Under de första 11 åren
efter dess införande utgjorde vinstdelaktigheten för personalen i medeltal
7^ procent af de fasta lönerna.

Enskildheterna i förfaringssättet inom firman Chaix äro följande:
För att vara berättigad till andel, måste man åtminstone hafva tre
tjenstår bakom sig; men inträder någon, som dittills har tjena! hos
någon participationsfirma, så inskränkes väntningstiden, allt efter upptagnings-utskottets
förgodtfinnande, till 3—12 månader. Arbetsifver och
duglighet äro erforderliga betingelser. Den, som vill upptagas bland de
delaktige, måste vända sig till den öfverstå affärsföreståndaren och lofva
att efterlefva alla beståndande föreskrifter. Hittills bär det, ehuru ingen
har någon absolut rättighet, ännu aldrig förekommit, att en upptagningsansökan
har blifvit afvisad. Utdelandet af andelarne sker efter måttstocken
af hvarje enskilds fasta lön. En tredjedel utbetalas kontant;
eu tredjedel tillfaller personalens pensionsfond och förräntas med 4 procent,
och återstoden förvaltas och förräntas äfvenledes af denna fond.
Skilnaden mellan dessa båda tillgodohafvanden består deruti, att arbetaren,
då han af någon som helst orsak lemnar sin tjenst, alltid kan få
lyfta den ena tredjedelen, medan den andra under alla omständigheter
qvarstår, tills den berättigade ettdera uppnått sitt 20:de tjenstår eller sitt
60:de lefnadsår eller dör; i senare händelsen erhålla hans arfvingar dessa

87

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

penningar, eventuel också den andra delen, om den vid dödstillfället
ännu icke blifvit lyftad.

Vid vinstdelningens införande betalade Chaix till hvar och en åt
de 117 tillsläppta arbetarne 50 francs för hvarje tillryggalagdt tjenstår,
tillsammans 52,000 francs. År 1884 uppgingo delegarne till 368, d. v. s.
något öfver en tredjedel af hela personalen; af dem hade då 152 tjenat
hos firman Chaix i 5—10 år, 85 i 10—15, 36 i 15 20, 20 i 20 30

och 4 i öfver 30 år. Hvad tillgodohafvandet beträffar, så egde 5 delegare
hvar och en ett sådant på 8,000 francs och derutöfver, 27 mellan

4,000 och 8,000, 30 mellan 2,000 och 4,000 francs. Från 1872 till 1883
utdelades eller godtskrefs i rundt tal en summa af 720,000 francs; det
skulle hafva varit mera, om icke år 1882 affärerna undantagsvis gått
rätt illa.

Äfven en ömsesidig hjelpförening finnes. Den bildades samtidigt
med affären (1845) och hvarje arbetare måste tillhöra densamma. Till
bidrag i kassan frånräknas hvarje vecka 40 cents från veckolönerna, från
de öfriga lönerna månatligen 1 francs 75 cent.; qvinnor och lärlingar
betala endast 27'',- cent. i veckan. Firman förvaltar föreningens förmögenhet
och förräntar den med 6 procent. Och i fråga om den tredjedel
af vinstandelen, som utbetalas kontant, har Chaix allt jemt den vanan
att, då utbetalningen sker, hålla ett tal till folket, deri han förmanar
dem att använda åtminstone en del af penningame, om icke alltsammans,
till inköp af en lifförsäkringspolice eller en lifränta från staten. Detta
goda råd efterföljes då ock i rikt mått.

I afseende på sparsam behandling af råämnena, verktyg etc. äro
resultaten af Chaix’ system förträffliga. Så t. ex. handtera de hos firman
anstälda stentryckarne tryckstenarne mycket försigtigare än som annars
är brukligt, »Låt oss ej "mer sönderbryta någon sten», sade en arbetare,
»ty annars förlora vi åtta francs!» Fn annan skref en dag följande bref
till sin chef: . . . »Jag har äran att i participationssystemets intresse
meddela eder, att M. och jag nu begagna blott en låga i stället för två
och derigenom dagligen förbruka för 50 cent, mindre olja. Det gör
under do fyra vintermånaderna 60 francs. På liknande sätt borde hvar
och en af oss spara på gas, på eldning o. s. v.» Då Chaix föreläste
denna skrifvelse vid nästa utbetalning åt vinstandelen, tilläde han. »Sadana
ord afslöja en del af hemligheten om det personliga intressets
stegring under participationens välde. Om hvar och en tänkte och handlade
så, då skulle eder vinstandel snart växa betydligt.» En kund, som
tre gånger erhöll korrekturarken i ett och samma omslag och frågade

88

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

efter skälet, erhöll till svar af den ifrågavarande kontorstjenstemannen:
»Emedan vinstdelningen är införd hos oss.»

Personalens »öfverläggningsutskott» — en egendomlighet inom firman
Chaix består af den ömsesidiga hjelp föreningens nio tjenstemän, de tre
äldsta afdelningsföreståndarne och verkmästarne och de sex äldsta arbetarne,
arbeterskorna eller tjenstemän. Utskottet, för hvilket chefen är
ordförande som nittonde medlem, afser rådgörande om vinstdelaktighetsangelägenheterna
och dermed beslägtade frågor, i synnerhet de hos firman
anstälda barnens helsa, arbetareskydd-institutionerna, åtgärder angående
lärlingarne och dylikt. En inblandning i affärens ledning eller räkenskapsföring
eger hvarken rum från detta utskotts sida eller öfver hufvud
taget från personalens sida, ehuru för närvarande flere tjenstemän äro
aktieegare; den offentliggjorda balansen och den decharge, som meddelas
för förvaltningen af bolagsstämman, gå för öfrigt derförutan i borgen för
rigtigheten af uträkningen af vinstandelen å 15 procent.

Träder någon af arbetarne före affärsårets slut frivilligt ur tjensten,
så förlorar han för det ifrågavarande året sitt anspråk på delaktighet i
nettovinsten. Den som afskedas, erhåller sin vinstandel ända till slutet
af den månad, som gått före afskedandet. Lärlingarnes delak tighet srätt
begynner den 1 januari samma år, som lärotiden afslutats. Af de öfriga
bestämmelserna hos Chaix’ participationsgrundsatser äro ännu två anmärkningsvärda:
l:o) Vinstandelen af 15 procent får i ingen händelse
öfverskrida 25 procent af de fasta lönerna; uppkommer något sådant
öfverskott, så fördelas detsamma bland de arbetare, som tjenat mer än
tio år; år 1879 kom på grund af denna föreskrift på hvarje sådan arbetare
eller tjensteman 9 francs. 2:o) Alla de räntor, pensioner, vinstandelar
o. s. v., som tillfalla de hos Chaix anstälda personerna eller
deras anhöriga, förklaras uttryckligen som gåfvor eller understöd och
kunna derför hvarken afträdas eller läggas beslag på.

Då Chaix införde vinstdelningen, hyste han den förväntan, »att densamma
skulle knyta ett sedligt och materielt gemensamhetsband mellan
firman och dess personal», som ock att, utan afseende på nyttan för
personalen, affären derigenom skulle vidkännas en tillökning i arbetenas
godhet och snabbhet. Dessa förhoppningar gingo redan första året i
uppfyllelse, och med hvarje följande år stegrades personalens ifver och
noggrannhet. »Hvar och en hyser större intresse för sitt arbete och utför
det snabbare och bättre än förr.» Efter sexårig erfarenhet förklarade
chefen hänryckt: »Jag varseblifver öfverallt en så stor arbetslust, att jagallt
mer lyckönskar mig till införandet af vinstdelningen, hvilken jag
hufvudsakligen måste tillskrifva sakens tillfredsställande läge.» Eu annan

89

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

gång anmärkte han: »Om det ges något skadespel, som måste behaga
den sociala fredens vänner, så är det säkerligen den anblick, som denna
firmas industrifamilj erbjuder, då den församlar sig efter årsräkningens
afslutande för att erfara resultatet af våra gemensamma sträfvanden och
beloppet af vinstutdelningen.» År 1884 yttrade han sig i en sammankomst
af »franska sällskapet för vetenskapens främjande» ofantligt gynsamt
om participationens förträffliga följder.

En gång (1878) kom firman allt detta oaktadt i beröring med
lönefrågan, men blott en gång och ytligt. Då strejkade arbetarne i
många tryckerier i Paris, för att erhålla högre löner; äfven Chaix arbetare
fordrade — dock utan att strejka — en löneförhöjning, och densamma
beviljades dem. Likväl lemnade 42 sättare arbetet; men man
må gifva akt uppå, att bland dem fans blott en vinstandelberättigad.
»Äfven här», sade chefen, »gjorde sig participationssystemets gynsamma
inflytande gällande.» Sedley Taylor, som besökte etablissementet år
1882 och förde längre samtal med många afdelningsföreståndare, verkmästare
och vanliga arbetare, skref af denna anledning: »Jag iakttog,
att man egnade vinstdelningsprincipen den högsta aktning; äfven erfor
jag, att dess användande icke stött på någon allvarsam svårighet.»

Firmans valspråk lyder: »Firman för alla, alla för firman.» Huru
samvetsgrant den handlar i denna anda, framgår bland annat af sättet
och omfånget af den undervisning, som den låter sina lärlingar erhålla.
I de till firman hörande skolorna läres ej blott allt det, som för en fackman
är nödvändigt att veta, utan de undervisas ock i denna allmänna
bildning, som är så nyttig och ofta så oumbärlig för en duglig tryckare
och förläggare, liksom ock i menniskans pligter som statens borgare och
samhällsmedlem. Blott få af lärarne stå utanför firman, de flesta, äro
dess högre tjenstemän eller verkmästare. Undervisningen, som dagligen
tager två timmar i anspråk, omfattar en fyraårig förberedelsekurs (språklära,
räkning, geometri, historia, geografi etc.), en teknisk lärotid (tryckerikonsten
med allt, hvad dermed sammanhänger, såsom grammatika, latin,
grekiska, tyska, engelska) och en afslutningskurs, som i första rummet
sträcker sig till boktryckerikonstens och den franska litteraturens historia,
till berömda boktryckares lefnadsbeskrifning, grunddragen af fysik, mekanik
och teknisk kemi; äfven sysselsätter man sig med: folkekonomilära,
bergsvetenskap, allmän rätt, statslära, handelsrätt, allt med. särskildt
fäst afseende på arbetareklassens behof, så att t. ex. stor vigt fästes
vid kännedomen om försäkrings-, sparbanks-, bolags-, hjelpföreningsoch
vinstdelaktighetsväsendet.

Bill. till Riksd. Prat. 18!)2. 1 Sami. 2 Af cl. 1 Band. 2 Höft. 12

00

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Det märkvärdigaste hos Chaix’ skolor är emellertid, att firman icke
blott af egna medel bekostar hela underhållet, utan äfven dessutom
skänker hvarje lärling 10 cent. för hvarje dag han besöker skolan, för
att sporra honom till regelbundet besök och erbjuda honom en välkommen
handpenning. Då undervisningsministern Duruy besökte dessa skolor,
skrattade han hjertligt åt handpenningarne och yttrade: »Jag blir oupphörligt
angripen, emedan jag förfäktar den afgiftsfria undervisningen;
men ni går ännu längre än jag, då ni till och med betalar lärjungarne
för att de låta undervisa sig!» Taylor skildrar i sin förträffliga bok med
värme det djupa intryck, som dessa förträffliga skolinrättningar hafva
gjort på honom, och nämner bland annat, att han hade öfvertygat sig
om, att lärlingarne i vanliga tryckerier efter afslutandet af sin lärotid i
intet afseende uthärda jemförelsen med dem från firman Chaix; dessa
vore teoretiskt bildade och praktiskt dugliga arbetare, de andra deremot
endast otuktade schablonmenniskor med ytliga, ensidiga kunskaper.

b. Bok- och stentryckeri.

L. Gaste (M. Görande), Paris. Denna firma har — liksom många
andra för öfrigt — bevisat, och bevisat på ett mycket lysande sätt, att
vinstdelningen kan genomföras med utmärkt framgång ej blott i firmor
med stor personal, utan äfven i sådana, der personalen blott är liten.
Herr de Courcy, en framstående förfäktare af participation sidén x), föranledde
år 1871 herr Gasté — som sedan längre tid tillbaka haft obehag
med det dussin arbetare, som han den gång sysselsatte — till införande
af ett delaktighetssystem. Affären omfattar afdelningar för litografi,
kopparstick och tillverkning af affärsböcker, och hvarje afdelning står
under hvar sin uppsyningsman. Personalen uppgår för närvarande till
30 man i rundt tal, alla temligen intelligenta och i stånd att uppskatta
den nya inrättningens betydelse, hvarigenom de ifrågavarande personernas
framtid någorlunda försäkras genom det sparsamhetstvång, som den utöfvar.

Ettårig tjenstetid berättigar till en andel i affärsafkastningen i
i proportion till beloppet af de fasta lönerna; dock erhåller hvarje uppsyningsman
en dubbel, den öfverstå tjenstemannen en tredubbel andel.
Personalens vinstandel utgör en tredjedel af den uppkomna nettovinsten,
sedan reservfonden erhållit 10 procent. (I dåliga år tages för öfrigt

’) Närmare om honom och hans delaktighets förfarande se här nedan under rubriken
»Försäkringsväsende».

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 91

reservfonden i anspråk i och för fördelning af större belopp bland personalen.
) Ingenting utbetalas kontant, utan arbetaren krediteras för beloppet,
som förräntas; först efter tillryggaläggandet af 60 lefnads- eller 20 tjenstår
kan man lyfta sitt samlade tillgodohafvande, och då efter behag kontant,
i statspapper eller jern vägsprioriteter; äfven kan kapitalet enligt önskan
förblifva i firmans förvaltning till förmån för arfvingarne. Blir någon
varaktigt arbetsoduglig, så står honom alltid hela hans kapital till förfogande.
Dör man före utgången af den föreskrifna lyftningsperioden, så
erhålla de efterlefvande genast hela behållningen. Den, som utan eget
förskyllande afskedas ur tjensten eller måste gå i krigstjenst,.får alltefter
omständigheterna lyfta sin behållning i dess helhet eller delvis, men.den,
som frivilligt går ur tjensten eller bortskickas i anledning af oduglighet
eller osedlighet, förlorar hvarje anspråk. Ett »öfverläggnings-utskott»,
som består af fem medlemmar (tre medlemmar äro uppsyningsmän, de
båda öfriga bokhållare, af hvilka firman väljer en, personalen den andre)
tillhandagår direktören vid användandet af delaktighetsförfarandet och
pröfvar bokslutens rigtighet.

Under de fem första åren krediterades personalen för något öfver
20 000 francs. Från 1871 till 1884 varierade andelarnes procentförhållande
till lönen mellan 5f- (1872—73) och 17-'' (1878—79). Från
1871 till 1876 utbetalades kontant för aflidna, afskedade eller till krigstjenst
inkallade arbetare i rundt tal eu sjundedel af vinstandelarne, sa
att 17,258 francs förblefvo placerade räntebärande hos den Allmänna
Försäkringsanstalten — hvars ledare de Courcy var.. De Courcy. skref
senare: »Herr Gaste besökte mig, för att tacka mig för rådet att införa
vinstdelning. Vid detta tillfälle sade han: i) De t kan se ut som om jag
vore mycket frikostig, men så är icke händelsen, ty den tredjedel af vinsten,
som jag afstår åt min personal, inbringar denna mig i rikt mått genom
dugligt arbete, flit, materialbesparing, strejkfrihet och andra fördelar.»
Som anmärkningsvärdt exempel meddelar lian, att i hans litografiska
afdelning inga tryckstenar mer sönderbrytas, medan många af dem
söndersplittrades före participationsplanens antagande. Fn sådan sten är
värd omkring 24 francs, och Gaste hörde eu gång en af sina arbetare
säga till en annan. »Håll! Bryt då inte mera sönder någon sten, denna
ena kostar oss 8 francs!»

1877 skref Gaste till Böhmert: »Vinstdelningen har för båda partier
varit åtföljd af de bästa följder. Arbetare blefvo allt flitigare och
omsorgsfulla^ deras arbeten allt bättre, ehuru kostnaderna minskades.
Hvarje arbetare ser sina små besparingar årligen växa och begriper, att
det säkraste medel till ökande af hans tillgodohafvande bestar i ifrigt,

92

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

sparsamt arbete. Detta mål eftersträfvar hela personalen, och jag är
derigenom iståndsatt att utföra talrika svåra beställningar, som jag förr
ej alls skulle hafva vågat åtaga mig. Så kommer det sig, att den mycket
betydliga vinstandel, som jag beviljar mina arbetare, ej blott ingenting kostar
mig, utan äfven ytterligare okär min egen vinst. Delaktighetsförfarandet har
vant personalen vid den tanken, att ett småningom skeende samlande af en
liten förmögenhet blott beror af dem sjelf, och denna tanke har uppfostrat
dem till ordning, sparsamhet och stadighet — egenskaper, som de förut ej egt.
Vissa bestämmelser inom husordningen hafva höjt familjesinnet och sjelfaktningen.
Arbetarnes ömsesidiga relationer å ena sidan och till firman
å andra sidan bära pregeln af äkta hjertlighet och högaktning, som ock
af ömsesidigt förtroende. Jag står sedan 22 år i spetsen för min firma
och måste bekänna, att den förra spänningen mellan min personal och
mig allt sedan vinstdelningens införande gifvit vika för ett vänskapligt
förhållande. Jag lyckönskar mig dagligen för användandet af denna
välsignelserika, i sedligt och humant afseende lika värdefulla som lätt
genomförda princip. Jag hyser en upprigtig önskan, att rätt många af
de rättänkande män, som finnas i handel och industri, ville beträda participationens
fruktbringande väg; utan att dermed några uppoffringar vore
förenade, skulle de uppnå en materiel säkerhet och en sedlig tillfredsställelse,
hvarom de förut ej kunna göra sig något begrepp.»

För händelsen af sin död hade Gasté bestämt, att personalen under
hans efterföljare — d. v. s. om denne öfver hufvud skulle hafva lust att
bibehålla vinstdelningen — skulle ega välja mellan fortsättandet af det
dittillsvarande systemet och utdelningen af de samlade behållningarne.
Han dog 1878, och den nye egaren af affären, Marcel Garaudé, öfverenskom
med personalen om att allt skulle blifva vid det gamla, och ännu
för närvarande äro båda partier ofantligt nöjda med resultatet, hvaribland
entreprenören år 1886 särskild! berömmande framhöll: »Själslugn
för arbetsgivare och personal, förträffliga relationer mellan båda och
klanderfria arbeten.»

4. I Textil-industrien.

a. Tyskland.

Cr. Steinheif Dieterlen § C:o, Rothau (Elsass). Detta sedan år 1806
beståndande bomullsspinneri, blekeri och kattuntryckeri, som sysselsätter

98

Motioner i törsta Kammaren, N:o i.

omkring 600 arbetare, hör till de äldsta vinstdelningsfirmorna. Redan
år 1847 började denna firma till personalen öfverlemna en tiondedel åt
affärens vinst, och detta under formen af en kollektivandel, hvilken tillföll
firmans förhandenvarande inrättningar till personalens fördel. Med
samma procentsats deltogo ock dessa välfärdsinrättningar i firmans förluster.
1868 nedsattes kollektivandelen till 7 procent, och en vinstandel
af 5 procent infördes, bestämd till att fördelas bland de. enskilde. Men
åren 1868—1872 blefvo så dåliga för bomullsindustrien i Elsass, att förlusterna
voro mycket för stora för att kunna bäras af arbetarne med,
och då affären år 1872 öfvergick i ett aktiebolags händer, öfvergaf man
deltagandet i förlusterna och förändrade vinstdelningen på följande sätt:
Af af kastningen erhålla aktieegarne först och främst 25 procent ränta
och direktörerna en minim al-tant iéme af 4,000 mark hvar, dessa tantiemer
måste i nödfall fyllas till minimum af reservfonden och få aldrig utgöra
mer än 30 procent af vinsten. Af återstoden tillhöra sex sjundedelar
aktieegarne som superdividend, af hvilka reservfonden måste doteras
(reservfondens belopp är inskränkt till 20 procent af affärskapitalet å
]-3 millioner mark), medan den sista sjundedelen (d. v. s. 10 procent
af den egentliga nettovinsten) utgör personalens andel; deraf utbetalas
två femtedelar kontant, och det öfriga tillfaller den ömsesidiga hjelpföreningen
samt andra kassor, som lemna understöd, pensioner och enkepensioner,
samt bekosta upprätthållandet af boksamlingen och skolorna.

Till hjelpföreningen hör hela personalen. Dess förmögenhet användes
hufvudsakligen till lån till medlemmar, som vilja bygga boningshus
åt sig. Herr Steinheil skref: »Jag kan ej nog berömma nyttan åt
detta slags kapitalplacering. Det skall hvar och en begripa, som vet,
huru mycket egandet af ett än så litet hus främjar familjelifvet och
hvilket gynsamt tillfälle till materiella och sedliga framsteg erbjudes
en dittills obesuten proletär genom hans förvandling till fastighetsegare.»

Det nya förfaringssättet lemnade under de första två åren ingen
vinstandel åt personalen, och trån 1875 till 1884 varierade andelen mellan
2,700 och 10,000 mark i rund summa; årligen i medeltal 6,600
mark i rund summa. Lönerna — till största delen stycklön - llPP~
gingo till ungefär en åttondedel af produktionens värde eller en sjundedel
af aktiekapitalet. Herr Steinheil är eu varm anhängare åt participationsprincipen
och har i flere skrifter kraftigt rekommenderat densamma.

b. Frankrike.

Det år 1872 grundlagda Aktie-blekeriet och färe/eriet i Thaon, som
eger ett kapital af 3J millioner francs, sysselsatte till en början 600, sex

94 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

år senare 772, år 1889 redan 1,246 arbetare och betalar nu årligen löner
till ett belopp af mer än en million. Detta etablissement, som skötes
af den förtjenstfulle herr A. Lederlin, utmärker sig genom mängden och
förträffligheten af sina välfärdsinrättningar, till hvilka framför allt hör
vinstdelaktighet. 5 procent af nettovinsten tillfaller personalens åldersförsörjningskassa.
Under de första åren gingo affärerna ej nog bra för
att åstadkomma någon vinst, men år 1880 kunde nära 11,000 francs utbetalas
till den nämnda kassan och 1888 redan öfver 34,000 francs.
Denna kassa egde medio 1888 en förmögenhet af omkring 188,000, vid
slutet af år 1890 af 210,000 francs. Beloppet af pensionerna — fem å
sexhundra francs, som kassan lemnar till ålderdomssvaga och arbetsodugliga
medlemmar, rättar sig efter de berättigades ålder, tjenstetid och
arbete; afgörandet ligger i affärsledningens händer. Vid slutet af år
1890 fans det åtta pensionärer. Personalen lemnar inga bidrag till försörjningskassan.

En konsumtionsförening bland personalen inrättades år 1873 med
58 medlemmar, steg år 1886 till 160 medlemmar och uppnådde år 1888
med ett kapital af 22,000 francs en affärsvinst af omkring 21,000 frs. Förvaltningen
sker genom ett af medlemmarne valdt utskott af sexton personer.
Nettovinsten fördelas hvarje halfår: 13 procent vandra i konsumtionsföreningens
reservfond, 2 procent i en understödskassa för oförutsedda
nödfall, återstoden tillfaller medlemmarne i mån af deras inköp.
Denna förening spelar en mycket stor rol, ty å ena sidan förskaffar den
folket de bästa lifsmedlen till måttliga pris, å andra sidan främjar den
deras sparsamhetssinne genom att ställa i deras fria val att deri placera
sina halfårs-vinstandelar till 5 procent.

Icke mindre värd att uppskattas är den Ömsesidiga hjelpföreningen,
hvilken firmans samtliga personal måste tillhöra, Den betalar sjukhjelp
till ett belopp af halfva lönen, läkarehjelp och medicin. Dess inkomster
bestå af 1 procent af lönerna af de verkliga medlemmarne, de senares
tillskott för sina familjer (40 cent. pr half månad för en familj), hedersmedlemmarnes
gåfvor — minst 30 francs årligen — och firmans gåfvor,
slutligen af den placerade föreningsförmögenhetens räntor. Sedan år 1887
lyftas dessutom hos hvarje ordinarie medlem månatligen 10 cent.; af
dessa separatbetalningar skall bildas en kompletteringsfond för gubbar.
Vid slutet af år 1888 utgjorde föreningens kapital i rund summa 114,000
frs, som af firman förräntas med o procent. I tidernas lopp vände sig
flere medlemmar till utskottet med bön om hypotekslån i och för byggandet
af smärre boningshus på redan af dem förvärfvade tomter."* Ett
blygsamt försök lemnade så tillfredsställande resultat, att saken snart

95

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

ifrigt främjades, och summan för dylika lån uppgick den 31 december
1888 redan till 74,000 francs — återbetalningarne — med undantag af
räntorna å 5 procent — till omkring 22,000 francs, husegarnes antal till
32; vid slutet af år 1890 voro de redan 40. Öfver vigten af detta faktum
skrifver herr Lederlin: »Den arbetare, som blifvit husegare, besöker
sällan värdshuset eller kaféet; fast mer skyndar han sig efter arbetstidens
slut att komma hem, för att sysselsätta sig med sin familj och sitt hus.»

År 1875 grundläde direktör Lederlin en fabrikssparbank, som betalar
5 procent ränta; några år senare förenades dermed en skolsparbank.
Inbetalningsbeloppet, utgjorde vid slutet af år 1888 inemot ljmillion
frs! De öfriga välfärdsinrättningarne vid fabriken äro: kostnadsfria
kar-, strål- och ångbad, matsalar lör aflägset boende arbetare, boksamling,
rit- och handarbetsundervisning. Firman lemnar skollärare på
orten tillägg till sina löner. Arbetarne hafva bildat gymnastik-, skytteoch
sångföreningar.

Soeiété anonyme de tissus de laine des Vozyes i Le Thillot och
Trougemont. Grundlagd år 1870, eger denna fabrik för närvarande (1890)
724 väfstolar, 8,000 spinnmaskiner, 42 tricotmaskiner, stora flanellappreturer
o. s. v. Antalet af arbetare af bada könen utgör 727, produktionen
omkring 40,000 st. ylletyg till ett värde af omkring 5 millioner
francs. Enligt statuterna tillhöra 15 procent åt nettovinsten personalen.
Tills 1889 begagnades denna andel å ena sidan till bildande
af en gratifikationsfond, ur hvilken i rund summa 50,000 frs hafva
•blifvit utdelade; å andra sidan till grundläggande af fyrfaldiga inrättningar
till höjande af de anstäldes materiella och sedliga välfärd, en
hjelpkassa, en pensions- och försäkringskassa, en konsumtionsförening,
en vårdanstalt och billiga bostäder. 1889 skedde vigtiga förändringar i
delaktighetsväsendet. Nyssnämnda inrättningars upprätthållande räknades
med till omkostnaderna för fabrikens rörelse, och den föreskrifna
vinstandelen användes till en omedelbar utdelning bland personalen, »på
det att», som det heter i det nya reglementet, »de arbetare, som bevisat
lirman sin trohet genom en lång tjenstetid och godt arbete, ma blifva
uppmuntrade genom en särskild belöning och komma i tillfälle att göra
besparingar, utan att derför behöfva taga sina löner i anspråk.»

Man erhåller rättighet till vinstandel efter tre ars tjenst, och fördelningen
af de enskilda andelarne sker i proportion till tjenstetiden,
fliten och dugligheten; äfven nykterheten tages med i räkningen, enär
i denna trakt, som fabrikens generaldirektör anmärker, »till och med
gamla och utmärkta arbetare, som vi ej kunna undvara och som vi
derför ej gerna skulle vilja afskeda», gerna taga sig en tår för mycket.

96 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Dock »tror jag, att vårt nya system skall undanrödja det onda.») Vid
törsta säsongens slut—den 30 juni 1889 — bestämdes nära nog 13,000
francs till vinstandel. Participationsväsendets handhafvande utöfvas af
fabriksdirektionen och ett af arbetare sammansatt öfvervakningsut skott;
till detta måste äfven hjelpkassans medlemmar höra. En inblandning i
firmans aftärsledning från de andelberättigade är icke tillåten. Hälften
åt andelarne betalas kontant efter affärsårets slut, den andra hälften
öfverlemnas till försörjningskassan, förräntas med 5 procent och inskrifves
i små medlem shäften. Det upplupna tillgodohafvandet kan — med undantag
af påkommen varaktig arbetsoförmåga — lyftas först efter 20 tjensteller
60 lefnadsår. Den, som frivilligt lemnar sin plats eller afskedas
genom eget förvållande, förlorar eganderätten till sitt häfte, och hans
behållning tillfaller pensionsfonden. Dör en medlem af kassan före utgången
af de föreskrifna förfallotiderna, öfvergår hans anspråk på hans
arfvingar. Särskilda förmåner åtnjuta verkmästarne vid fördelning af de
enskilda andelarne, på det att de må ega ett intresse uti att öfvervaka
varans goda beskaffenhet och att råämnena skonas så mycket som möjligt.

Hjelpkassan underhålles genom afdrag af 1 procent från arbetarnes
fasta löner. Från medio af 1874 till slutet af 1889 utgjorde inkomsterna
i rund summa 54,000, utgifterna 50,000 francs; der qvarstod således
ett öfverskott af omkring 4,000 francs. Då således personalens
bidrag visade sig vara tillräckliga för hjelpkassans syften, användes de
tillskott densa mma fått emottaga af firman till bildandet af en försörjningsfond,
hvarur snart framgick en pensions- och olycksfallspremiekassa,
hvilken vid sin slutliga omgestaltning (slutet af år 1889) egde
ett kapital af cirka 10,000 francs. I pensionskassan flyta, utom aktiebolagets
frivilliga gåfvor under goda affärsår och hjelpkassans möjligen
befintliga öfverskott, äfven de förfallna hjelpkasseandelarne efter afskedade
eller bortgångna löntagare. Berättigad till pension blir man sedan
man uppnått 60 lefnads- och 25 tjenstår. Pensionen skall uppgå till
hälften af årslönen.

Den år 1887 grundlagda konsumtionsföreningen, hvars tvenne tjensteman
äro delaktiga i vinsten deraf med 5, resp. 2\ procent, visar sig i
hvarje hänseende vara förträfflig och har under de första tre åren inbringat
cirka 15,000 francs. Sedan år 1890 utbetalas åt medlemmarne
blott hälften af vinstandelarne kontant, den andra hälften placeras mot
ränta hos försörjnings- eller pensionsfonden. Arbetare utan familj —
ogifta från utrikes ort — kunna sedan år 1887 få bo afgiftsfritt i fabriken;
äfven för lyse, eldning och tvätt påföres dem ingenting, och för
hela sin kost behöfva de dagligen blott betala 1 francs 10 cent. Mat -

97

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

salen tjenstgör tillika som läs- och spelrum. Spirituösa drycker få icke
förtäras inom pensionen. Denna har under de första 214 månaderna af
sin tillvaro haft en brist af 3,143 francs, som blef betäckt af firman.
Då familjebostäderna i Le Thillot etc. äro dåliga och dyra, har bolaget
på egen grund hittills byggt fem hus, hvaraf hvart och ett innehåller
tolf goda bostäder; hvarje sådan består af två rum jemte kök, vindsrum,
källare och en 60 qvadratmeter stor trädgård och kostar årligen blott
102 francs 70 cent.! Dessutom stå ytterligare tvättstugor, torkvindar och
vidlyftiga promenad- och lekplatser till gemensamt begagnande till hyresgästernas
förfogande. För närvarande äro åtta mindre boningshus efter
engelskt mönster (Afart: Miilhauser arbetarebostäder) under byggnad. —
Till etablissementet hör vidare: en badanstalt med elfva olika slags bad,
en skola, en boksamling och en musikförening.

Hvad resultatet af denna fabriks inrättningar beträffar vare endast
omnämndt, att personalen förblifver densamma varaktigt trogen; vid
slutet af år 1890 räknade 72 löntagare 16—20 tjenstår hvar, 73 hvar
sina 11—15, medan 140 varit i firmans tjenst i 6—10 och 185 i 3—5
år. Öfver vinstdelningens betydelse skrifver Herr Charles Marteau, fabrikens
duglige generaldirektör: »Man får ej betrakta participationen
uteslutande som ett menniskovänlighetens bud och ej blott derför främja
densamma, emedan den höjer arbetames ställning, den borde fastmer
anses såsom liggande i det ömsesidiga intresset. Vid fastställandet af
förfaringssättets enskildheter borde man endast utgå från den senare
synpunkten.»

c. Amerika.

Alfred Dolge i Dolgeville (staten New-York), den mest framstående
tillverkaren af filtskor och pianofilt som ock af piano- och orgelträ i
Amerika — en sachsare — har skapat ett ofantligt intressant system
för vinstdelaktighets- och välfardsinrättningar och utförligt berättat derom
i sin bok »Affärsafkastningens rättvisa fördelning». Under sjuttiotalet
började han att bestämma 25 procent af sin vinst åt sin personal,
men begick det felet att öfverlemna fördelningen åt de båda affärsföreståndarne,
som visserligen gjorde honom betydande fenster, men
belönade sig sjelfva derför genom att behålla största delen af penningarne
för egen räkning och endast lemnade i medeltal en femtedel deraf
till arbetarne. Detta förbittrade arbetame och gaf många anledning att
begära sitt afsked, ehuru Dolge, med undantag af den omedelbara vinstandelen,
dessutom hade utdelat 34,000 dollars bland dem. Dessa förBih.
till Iliksd. Vrot. 1892. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. 13

98

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

hållanden och affärens ofantliga utvidgning (till följd af verldsutställningarne
i Wien 1873, i Filadelfia 1876 och i Paris 1878) förmådde
den verksamme tysken att se sig om på landet efter en ort, som vore
passande för _ anläggandet af stora fabriker. Han bestämde sig för
Brockett s Bridge (nu Dolgeville), som är omkring 42 geografiska mil
aflägset från New-York och der han snart märkte, att den nya omgifningen
utöfvade ett gynsamt inflytande på hans arbetares seder och
lefnadssätt.

Fördelningen af eu fjerdedel af vinsten bibehöll Dolge tills vidare;
men utomdess använde han en del af sina inkomster till följande syften:
åt de arbetare, som förbundo sig, att efter arbetstidens slut aflägga sina
arbetskläder och visa sig på gatorna i borgerlig drägt, beviljade han ett
lönetillägg af 15 procent. Han byggde på egen bekostnad en präktigklubb,
som han donerade med ett årsbidrag af 4,000 dollars, på det att
personalen skulle helt sjelfständigt kunna leda förvaltningen. Han främjade
bildandet af en gymnastik- och orkesterförening genom öfverlemnande
af instrument och penningebidrag. Under det vilkor, att arbetare
tre gånger i veckan för hvarje gång under en timmes tid skulle
bevista föredrag af en lärare, som han betalade af egna medel, nedsatte
han arbetstiden från tolf till tio timmar — Jordägare blott nio. För
att skapa ett förlustelseställe i större stil — äfven för hela publiken —
lät han anlägga en präktig park med danssalar o. s. v., hvilken omfattade
40 ar. Vidare byggde han boningshus, som kunna hyras för
tiondedelen af de lägsta löner, som betalades i hans fabrik, ehuru de
äro stora och luxuösa; hvart och ett består af salong, matsal, kök, fyra
sängkamrar, blomsterträdgård, köksträdgård etc. Åt de löntagare, som
önskade ega ett eget litet hus, lemnade han nödiga penningeförskott.
Bill byggnadsomkostnaderna för ortens folkskola lemnade han 9,000 dollars
»för att göra den till den vackraste inom staten» och levererade byggnadsvirke
och granit dertill; äfven både han, »för att tillförsäkra skolan
den bäste läraren», 400 dollars årligen till dennes lön från staten; likaså
betalade han de skolpengar, som borde erläggas af grefskapsförvaltningen,
med ett belopp af 300 dollars årligen.

Vi äro ännu på långt när icke vid slutet, utan komma fastmer nu
först till det, som Dolge gör för sin personals omedelbara pekuniära välfärd.
Först och främst betalar han hvarje år 400 dollars till arbetarehjelpkassan.
Sedan medgifver han åt arbetarne efter tio års tjenstetid
pensioner till halfva lönens belopp; för hvarje vidare treårsperiod stiger
pensionen med 10 procent af de fasta lönerna, så att man efter förlopp
af 25 arbetsår erhåller sin fulla ålderspension; den, som i Dolges tjenst

99

Motioner i Första Kammaren, N:o d.

blir varaktigt oförmögen till arbete, erhåller redan före utgången af tio
tjenstår rättighet till halfva pensionen. Vidare ger han samtliga tjensteman
lifförsäkringspolicer, som för hvar tjenstetid af 5 år lyda på 1,000
dollars; i allmänhet är gränsen härför dragen vid 10,000 dollars, dock
har Dolge höjt enskilda tjenstemäns, i synnerhet dugliga högre tjenstemäns
policer till 20,000 dollars!!! Slutligen fördelar han bland de skickligaste
löntagame »gratifikationer» till ett belopp af 5 till 10 procent af
deras fasta löner; 1888 fördelade han i detta syfte 30,000 dollars.

Dolge förklarar, att han med tillhjelp af sitt förfaringssätt inom
den kortaste tid har uppnått oöfverträffliga resultat, Hans välstånd
har ökats med en snabbhet, »som är oerhörd till och med i Förenta
Staterna». »Men äfven arbetaren har blifvit välmående i Dolgeville;
han blir sedligare, bildad och uppskattar hela arbetets värde. Han sporrar
sina krafter för fabrikens blomstring. Han har upphört att vara en
lönearbetare och är nu en borgare, som utöfvar en fysisk kallelse, som i
ärbarhet icke står efter de fria yrkena.» Så skifver den hederlige grundläggaren.
Ett opartiskt ögonvittne yttrar bland annat: »I Dolgeville
ådagalägger sig välståndet för hvarje steg. Skolhuset är präktigt,. arbetarebostäderna
äro vackra och väl vårdade och i de storartade fabriksanläggningarne
arbetar folket, åtnjutande de bästa inrättningar, som jag
någonsin sett. . . Här uppskattas arbetet rätt och här värderas det till
sitt fulla värde. Icke rikedom för en och elände för alla öfriga, utan
välstånd för de minsta som för de största.» "

Af tacksamhet mot sina trogna medarbetare och för den utmärkelse,
som bevisats honom af statsmyndigheterna genom omdöpandet af
Brocketfis Bridge till Dolgeville beslöt Alfred Dolge 1889 att sätta kronan
på sitt system genom två nya skapelser. För det första lät han på
sin bekostnad inom orten bygga en akademi, hvilken han tillförsäkrade
ett årsbidrag af 4,100 dollars och hvars lärjungar till största delen äro
söner till hans arbetare. För det andra vidtog han en alldeles ny anordning:
»För att förhjelpa hvar och en till fulla inkomsten åt sitt arbete
har jag efter långvariga studier intört en bokföring, som skiljer
den genom kapital och affärsledning alstrade handelsvinsten från den
genom fabriksarbetet alstrade industrivinsten och tillförsäkrar hvar och
en af do båda delarne hela afkastningen af sin verksamhet . . . Bokföringen
är mycket enklare, än man skulle tro . . . Visserligen kan först eu
lång erfarenhet lära, om mitt nya förfaringssätt är praktiskt och skall
motsvara mina förväntningar; men om de första tre månaderna medgifva
en slutledning för framtiden, så torde jag snart kunna komma i
tillfälle att nedsätta arbetsdagen till åtta timmar, ty hvem hos mina

100

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

arbetare, som veta, att de nu arbeta för sig sj elfva, har blifvit betydligt
större, De skola då få öfver åtta timmar till hvila och till sömn, och
sålunda löses åttatimmarsfrågan på ett fredligt sätt och af sig sjelf.»

Genom ett system af lappar, som hängas på de tillverkade föremålen,
blir det möjligt att uppskatta graden af hvarje enskild arbetares
flit och duglighet och att fästa afseende dervid vid de enskilda vinstandelarnes
bedömande. Lönerna och tilläggen blifva orörda; deremot
måste arbetarne, enär hela afkastningen af deras verksamhet tillfaller
dem och de alltså blifvit liksom sub-entreprenörer, sjelftalande bestrida
tillverkningskostnaderna och kostnaderna för de andra med fabriken förknippade
inrättningarne. Man får verkligen med spänd förväntan emotse
resultaten af det nya Dolge’ska systemet, och enär den viljestarke mannen
ännu ih i början af femtiotalet, är han kanske kallad att bereda verlden
ännu mången stor öfverraskning i lönefrågan.

Hjelpkassan utbetalade år 1888 i rund summa 800 dollars. Nominella
värdet af lifförsäkringspolicerna utgjorde 1889 omkring 107,000 dollars;
en ibland . dem lyder på 10,000, sju på 3,000 hvar, sex på 2,000 hvar
och 35 på 1,000 dollars hvar. För nio tjenstemän, som ej blefvo antagna
af assuransbolagen, inbetalar firman premierna regelbundet till en
sparbank. År 1888 betalade den 4,822 dollars som premier för 60 försäkrade
och den 1 januari 1889 blefvo ytterligare 13 personer berättigade
till policer.

5. I metalltillverkning och maskinbyggnad.

i

Frankrike. •

• . ^ främsta linien bör här nämnas det verldsberömda, storartade

familisteriet Godin (nu under firman Dequenne et C:ie i Guise), hvilket
bland hela jordens vinstdelningsfirmor intager ett af de mest framstående
rummen och tillika bildar den mest betydande och mest mönstergilla
bland. alla beståndande produktivbolag. Ty värr måste vi här inskränka
oss till den egentliga fabriksorganisationen; ramen för vårt utrymme
medgifver oss icke att närmare inlåta oss på etablissementets »bolags -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

101

palats).» 1 Detta palats med sin omgifning och sin inredning är ett
sant underverk af menniskovänlighet i bästa meningen och kan uppvisa,
förverkligade, några drag af de Fourierska planerna — de som
kunnat genomföras. Den, som önskar läsa utförligt derom, hänvisa vi
till Häntschkes broschyr »J. B. A. Godin und seine Schöpfung» (Berlin,
1890); ännu bättre gör man visserligen uti att studera Godins egna
verk.

Jean Baptiste André Godin föddes 1817 som son till en fattig
byhandtverkare, hos hvilken han länge arbetade som smeds- och låssmedsbiträde.
Redan innan han blef lärling fick han trots all sin blygsamhet
den ingifvelsen, att han vore kallad att gifva industriverlden ett
lysande exempel. Denna aning har gått i fullbordan: Godin har visat
sig vara en stor socialreformator. Hans familisterium i Guise vann så
jättelika framgångar, att ett annat kunde byggas 1887—88 i Laeken i
Belgien. Båda tillsammans hade år 1889 i rundt tal 1,500 löntagare.
Godins företagsamhetsanda betecknas genom det faktum, att han var
den förste fabrikanten i Frankrike, som gjorde kaminer af gjutjern i
stället för jernbleck. Hans början som sjelfständig industriidkare var
ringa: han började år 1840 med 20 arbetare tillverka köks- och hushållsredskap
af gjutjern, i främsta rummet eldningsinrättningar. Dervid
fullkomnade han sin ytterst bristfälliga skolbildning genom ifriga sjelfstudier.
Jemte förbättringen af sina fabrikat fäste han sitt hufvudsakliga
intresse vid höjandet af arbetarnes ställning, på den rättvisa
fördelningen af arbetets afkastning. Han har då ock under hela sitt lit
i ord, skrift och gerning uppfattat den sociala frågan från stora synpunkter
och behandlat den på ett storsint sätt. Han skref fyra djupt
genomtänkta böcker och utgaf till och med en arbetaretidning.

Då fabriken, som han grundlagt i sin födelseby, växte betydligt,
flyttade han öfver till Guise (Departementet Aisne), der han under åren
1859—85 byggde just denna samling af industri- och bostadsanläggningar,
som blifvit så berömd under kollektivnamnet, »Familistére».
Hjelpkassor och dylikt hade han redan på fyrtiotalet inrättat, men för
förverkligandet af hans egentliga planer stodo under en lång följd af år
lagliga hinder i vägen; först år 1877 kunde han använda det påtänkta i)

i) utaf dess välfärds- och andra inrättningar vare här endast omnämnd den med
korfstoppning och bageri förenade konsumtionsföreningen, som under de första nio åren af
sin tillvaro (medio 1879 till medio 1888 kom till en nettovinst af cirka 404,000 francs,
hvilket gifver ett medeltal per år af circa 45,000 francs. Till andelar i denna vinst äro
ej blott medlemmarne berättigade, utan äfven föreningens tjensteman.

102 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

vinstdelningsförfarandet. Och då han gjorde början, stötte han, liksom
Leclaire, hos många bland sin personal på okunnighet och misstänksamhet.
På den första fördelningsdagen — det var fråga om mer än 100,000
francs, deribland talrika poster på 200 å 300 francs — af böj de de flesta
åt arbetarne emottagandet af andelen med den bemärkningen: »Hvem
vet, af hvad för skäl han erbjuder oss penningarne!» Visserligen omvände
de sig mycket snart och lyfte då de till deras förfogande stälda
beloppen.

Under de törsta tre åren utbetalades vinstandelarne helt och hållet

1 kontanta penningar med tillsammans 172,266 francs. Men då 1880
den Godinska skapelsen förvandlades till ett aktiebolag, trädde det nya
delaktighets- och bolagssystemet i kraft, som ännu begagnas och har
till syfte att låta hela etablissementet efter hand öfvergå i personalens
ego. Den nettovinst, som återstår efter afdrag af afskrifningarne, af
tillskotten till pensions- och hjelpkassorna, af uppfostrans- och undervisningskostnaderna
som ock af räntorna å aktier och sparbanksinbetalningar,
fördelas sålunda, att 4 procent tillfalla direktionen, 16 förvaltningsutskottet,

2 öfvervakningsutskottet, 2 de allra dugligaste tjenstemän och arbetare, 1
procent användes till studiestipendier. 25 procent tillföllo förr reservfonden,
h vilket ej mer är händelsen sedan år 1882, emedan densamma då uppnådde
sin reglementerade gräns (460,000 francs); nu användas dessa 25
procent till uppköp af bolagets aktier för dess egen räkning. Återstående
50 procent af nettovinsten tjena som superdividend å kapitalet och som
participationspenningar för arbetarne. Vid fördelningen mellan dessa
båda faktorer hafva båda rättighet till samma procentsats; men — och
härutinnan skiljer sig Godins oegennyttiga delningsplan himmelsvidt,
från nästan alla öfriga planer af detta slag -— icke sjelfva kapitalet tages
i beräkning vid uträkningen af superdividenden, utan blott beloppet af
kapitalräntorna under det ifrågavarande året, medan för beräkning af
arbeteandelen summan af lönebudgeten ligger till grund. Sålunda kommer
det sig, att personalens vinstandel utfaller på sju å elfva gånger större
än aktieegarnes superdividend. Motstående öfversigt — som äfven innehåller
flera andra intressanta upplysningar — skall tydligast åskådliggöra
detta arbetets utomordentliga gynnande.

! o År.	Fabrikations- afkastning.	" f L* I Löner.	5 procents ränta å kapitalet.	Fördelning af nettovinsten.	r — r- ■;	Anvisadt till
O Åt personalen.	Atr- kapita- let.	0 Åt försäk- rings- fonden.	Olika fonder. Y	För bild-nings-syften.	Amorterings-fonden. ‘ ;	Reserv- fonden.
	francs.	francs.	francs.	francs. _	francs.	francs.	francs.	francs.	francs.	francs.
1876—79		—	—	172,266	“T-				i
- i 1879—80	3,961,564,6 0	1,463,814,01	230,000	219,297	34,730	56,803	50,313,45 c	19,071,80	199,708,3 9	143,179,66
1880—81	4,435,020,15	1,806,749,94	230,000	449,152,56	42,780	150,765	41,931,94	21,573,7 2	164,829,41	212,734,84
1881-82	4,568,687,44	1,945,209,20	230,000	329,323,44	34,500	131,973	26,434,8 9	24,989,05	153,333,45	104,085,50
1882—83	4,080,327,6 3	1,814,047,0 6	230,000	349,465	36,685	110,211	3,167,18	34,388,54	164,488,62	—
1883—84	3,520,548,58	1,731,752,77	230,000	166,767	16,261	56,521	380,27	33,598,4 6	197,631,61
1884—85	3,465,553,48	1,728,209,7 2	230,000	200,980	18,891	44,611	506,5 4	31,925,09	194,649,06	--
1885-86	. • 3,525,005,41	1,682,578,22	230,000	81,830	8,280	21,918	7,313	31,421,25	248,556,4 8	—
1886-87	3,466,419,52	1,651,764,2 5	230,000	177,724	17,618	30,062	15,205	29,545,34	253,005,91	--
1887—88	4,394,705,17	1,839,748,2 2	230,000	341,370	31,694 L, X ~''	71,740	51,523	30,470,37	933,147,55	~ — —
Summor	35,417,831,9 8	15,663,873,3 9	.2,070,000	2,488,175	241,439	674,604	196,775,21 (256,983, g 1	2,509,350,48	T 74 ! 460,000

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

104 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

_ Ingen löntagare såsom sådan erhåller sin vinstandel i kontanta
penningar; fastmer kapitaliseras denna och användes till inköp af bolagsaktier.
Endast kapitalräntorna och superdividenderna utbetalas kontant.
För att kunna deltaga i personalens vinstandel, måste löntagaren redan
vara i besittning af minst en aktie. Förvärfvandet af aktier underlättas
på allt möjligt sätt för folket. Godin afstod till sin död (januari 1888)
så många af sina aktier som möjligt åt personalen; hans enka fortfar
dermed och slutligen kommer hela anstalten att vara i arbetarnes och
tjenstemännens händer. Men så snart detta fall skall hafva inträdt,
skola de. äldre pensionerade tjenstemännen börja att efterhand öfverlåta
sina aktier åt de yngre arbetarne. Detta har Godin bestämt sålunda,
för att i sin skapelse veta sin ledande grundsats varaktigt genomförd:
kapitalets innerligaste förening, med arbetet. Af bolagskapitalet, som ursprungligen
utgjorde 4,6 millioner francs, och som 1883 höjdes till G
och 1888 till 8,7 millioner francs, hade personalen till oktober 1887
redan förvärfvat något mer än 2f millioner. Testamentarisk! öfverlemnade
den ädle grundläggaren hälften af sin stora förmögenhet till
familisteriet; härigenom och genom vidare inköp var personalen redan
medio 1888 så lycklig att vara i besittning af nästan hela kapitalet —
den tiden precis 8,692,375 francs; der återstodo i rundt tal endast ännu

400,000 francs i enkefru Godins ego och sedan dess har säkerligen
äfven återstoden redan blifvit afbetald.

Personalen underkastas följande hierarkiska gradationer: 1. »Kommanditärer»
(»associés»), ungefär motsvarande Leclaires elit (»noyau»);
2. »Bolagsmän» (»sociétaires»); 3. »Delegare» (»participants»); 4. »Hjelparbetare»
(»auxiliaires»). Utom personalen stå »intressenterna» (»interessés»),
hvilka ej hafva några andra relationer till etablissementet, än att de
genom art eller på annat sätt kommit i besittning af aktier, hvarå de
lyfta räntor och dividender. »Auxiliaires» — så kallade en gång också
Leclaire den grupp inom personalen, som icke var berättigad till vinstandel,
så länge det för öfrigt ännu fans en sådan — äro alla, som ej
hafva några aktier och derför ej erhålla någon vinstandel; men de åtnjuta
alla förmåner i fråga om pensions- och hjelpkassor. »Participants»
måste vara åtminstone 21 år gamla och hafva tjenat ett år. Minimitjenstetiden
för »sociétaires» — som utomdess måste bo i »bolagspalatset» —
är tre år. Man kan ej tillhöra »associés’» grupp, om man ej åtminstone är
25 ar gammal, eger för 500 francs aktier och har bott i familisteriet
sedan fem år tillbaka. Medan medlemmarne af grupperna 2 och 3
nämnas af direktionen och stadfästas af förvaltningsutskottet, välja kom -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. ■ 105

manditärema ej elfva sina nya medlemmar; härvid kommer tjenstetiden,
dugligheten och uppförandet hos sökandena med i räkningen.

Vid utdelning af vinstandelarne till de enskilde erhåller hvarje
»delegare» 1, hvarje »bolagsman» 1| och hvarje »kommanditär» 2 andelar.
År 1887 fans det det 491 delegare, 209 bolagsmän, 93 kommanditärer,
tillsammans alltså 793 berättigade till vinstandel. I de olika fabrikskassorna
deltaga de i samma proportion som »auxiliaires». Inrättningen
af dessa fonder motsvarar etablissementets öfriga inrättningar i anseende
till omfång och nytta. År 1887 uppgick »pensions- odh lefhadsbehofskassans»
förmögenhet till mer än 850,000 francs. Rättighet till
pension inträder redan efter 15 tjenstår. Kommanditären kan göra
anspråk på två femtedelar, bolagsmannen på en tredjedel af sista årets
lön, men allraminst på 75 resp. 60 francs per man och månad eller 45
resp. 35 francs per qvinna och månad. Hvad delegarne och hjelparbetarne
beträffar, så utgöra pensionerna per person och dag:

Tjenstetid.

Män.

Qvinnor.

15 år.

I

20 „

25

30

Fr. 1.— cent.

ii 1-50 ,,

ii 2. „

„ 2.50 „

Fr. —.7 6 cent.

ii ii

ii 1-25 ,,

,, 1.50 ,,

Inträder arbetsoförmögenhet till följd af en olyckshändelse, så höjas
dessa satser med en eller två tredjedelar. Utom pensionerna utbetalar
»pensions- och lefnadsbehofskassan» äfven understöd åt enkor och föräldralösa
barn, som ock »lefnadsbehofsförsäkringar».

i

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sand. 2 Afd. 1 Band. 2 Iläft.

14

Motioner i Första Kammaren,

;* w. —*y ''■ ^ f År- ^ l£ '' er r-	r r r r :: ^ ; i Inkomster.	Pensionernas belopp.	[ ! Antal pensio-närer.	För tillgodoseende af de nödvändiga lefnadsbehofven.	Öfvergående understöd.	Olikartade understöd, läkarearvode m. m.
Belopp.	Understödda familjer.
Saldo	Francs.	Francs.		Francs.		Francs.	Francs.
den 81 / 1879 ...... - . 1 *	132,643,70	—	—	—	—		—
1879—80 ...............	83,056,07	6,500	9	4,900	17	4,500	231,61
1880—81 ...............	186,046,80	6,967,1 5	12 \	5,119,33	19	4,930,65	520,55
1881—82 ...............	170,670,60	11,624,20	21	5,911,25	24	10,712,70	1,419,65
1882—83 ...............	159,456,82	23,383,20	39	12,276,85	46	5,403,55	1,848,51
1883—84 ...............	X113,406,10	28,237,22	46	12,817,30	28	: 5,335,20	3,166,65
1884—85 ...............	104,440,7 2	28,562,10	49	7,802	37	8,590,20	5,811,50
1885—86 ..............	84,397,13	27,922,20	45	12,378,05	45	8,643,30	6,553,52
1886—87 ...............	90,551,89 r; C 1	30,376,20	52	13,087,93	51	10,647,15	6,347,90
1887—88 .............	141,539,88 j	32,124,72	53 |	12,362,74	41	13,331,55!	6,115.88
Summa	1,266,209,71 |	195,696,99	— |	86,655,45	—	72,094,3o|32,015,77

| 15 g " Totalutgifter..;,.......,...................>......................................... Francs 386,462,51.

Saldo den 1 juli 1888 ...................................................... „ 879,749,20.

107

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Skulle nemligen någon af firmans löntagare, som bor i »bolagspalatset»
af några som helst skäl förtjena mindre än ett bestämdt
minimibelopp, så fyller kassan efter behof och på grund äf en faststäld
skala hans inkomst till detta minimum. Vidare beviljar den betydliga
tillskott åt sjuka kommanditärer och bolagsmän. Vi låta å föregående
sida följa eu öfversigt öfver penningerörelsen inom pensions- och lefnadsbehofskassan.

Inom familisteriet fins det dessutom en sjukfond och en medicinkassa,
båda underhållas genom bidrag af medlemmarne och tillskott af
firman; medicinkassan lemnar ock bidrag till begrafningsomkostnaderna.
Medio 1888 utgjorde sjukfondens förmögenhet i rund summa 30,000
francs, medan mediciukassan den gången hade en brist af cirka 650
francs. De tre kassorna tillsammans bära kollektivnamnet »Bolagets
ömsesidiga försäkringar».

I spetsen för jetteföretaget står generaldirektören (efter Godius
död herr Duquenne; deraf den nya firman: D. & C:ie) och förvaltningsutskottet,
som är sammansatt af afdelningsföreståndarne och tre vanliga
kommanditärer, och hvars medlemmar dessutom bilda tre separatutskott:
teknici bland dem kallas »industriutskottet», de i folk palatset boende
medlemmarne kallar man »familisterieutskottet», och de tre vanliga kommanditärerna
utföra ett »öfvervakningsutskotts» åligganden. Ändringar
i lönesatserna beslutas af direktören, i nödfall af förvaltningsutskottet
efter öfverenskommelse med ombuden för alla arbetare (»arbetareutskottet»).
Vid detta tillfälle vilja vi anmärka, att i Godins fabriker betalas
högre löner än på andra ställen och att de för det mesta äro styckelöner.
Alla löne- och bötefrågor hafva hittills afgjorts på vänskapligaste
sätt, utan vädjande till förvaltningsutskottet; arbetareutskottet
har öfverhufvud i allmänhet blott behöft sammanträda en gång om
året. Och hvad den likaledes förefintliga skiljedomstolen beträffar,
så har den ännu aldrig tagits i anspråk, ty hitintills hafva hvarken mellan
löntagarne sinsemellan eller mellan firman och personalens medlemmar förefallit
stridigheter. Lika litet hafva de ordinarie domstolarme eller polisen
någonsin haft anledning att vidtaga åtgärder mot en invånare af familisteriet.
Detta bör för öfrigt ej väcka någon förundran, ty man håller
strängt på oklanderligt uppförande; dryckenskap, oredbarhet, osedlighet
och våldsamhet skulle lika väl hafva afskedandet till följd som slarf,
olydnad eller orenlighet.

I känslan af det höga intresse, som personalen, hvilken har del
i egendomen som ock i vinsten, måste hysa för affärens framgång,
faller det af sig sjelf, att den bemödar sig att göra allt sitt till för att

108

Motioner i Första Kammaren, JV:o 4.

förebygga förluster och förhindra fuskarearbete; den arbetar så ifrigt
på förbättringen af tillverkningsarterna, att bolaget redan kunnat uttaga
nära tvåhundra patent på uppfinningar af arbetarne. Ännu
sjelfklarare är det, att ingen frivilligt lemnar firmans tjenst. Medio
1888 voro der bland annat sysselsatte: 68 personer sedan 30—45 år,
257 sedan 20—30 och 381 sedan 10—20 år.

Tyskland.

Jerngjuteriet i Gross-Ilsede (Hannover) har sedan gammalt utmärkt
sig genom sina välfärdsinrättningar. Sedan år 1869 har det ock vinstdelning.
Detta kommer alla sådana arbetare till godo (i det hela består
personalen af sex- å sjuhundra medlemmar), hvilka gjort inbetalningar
i fabrikssparbanken. Uppnår firman en nettovinst af mer än 5
procent, så lemnar den ett motsvarande tillägg till sparbanksräntan —
likaledes 5 procent — hvarvid gränsen dragits vid 15 procent, d. v. s.
arbetarnes besparingar, en slags kapitalplacering i affären, kunna
erhålla en ränta af 20 procent, men icke mera. Totalförräntningen
utgjorde, så långt vår kännedom derom räcker:

År: 1869 1870 1871 1872 1873—74 1875 1876 1877

* 8 9 10 18 20 6* 6~~“6T

År: 1878—79 1880—83.

* 10 20

År 1883 uppgick de inbetalandes antal till 566, summan på besparingarne
i rund summa till 517,000 mark, — ett bevis, huru fruktbärande
firmans förfaringssätt verkar på arbetarnes sparsamhetssinne.
Till fabriken hör äfven en uarbetarebank», hvaraf jemväl hvarje löntagare
hos firman får blifva medlem. Den erhåller sina bidrag genom
6 procent af lönerna, hvaraf medlemmarne och firman inbetala hälften
hvardera. Det samlade kapitalet uppgick år 1883 till öfver 300,000
mark. De underordnade arbetarnes enke- och pupillkassa emottager
under de år, då firman kunnat utdela en superdividend af minst 5 procent,
en gåfva af densamma, Bom motsvarar tiondedelen af lönebudgeten.
De högre tjenstemännens enke- och pupillfond erhåller per medlem
och månad 12 mark 50 pfennige, hvaraf hälften bekostas af
medlemmarne, den andra hälften af affären. Den förra kassans för -

109

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

mogenhet uppgick år 1883 till öfver 90,000, den senares i rund summa
till 50,000 mark.

Braun åf Bloem i Diisseldorf sysselsätta i sin patron- och knallhattsfabrik
omkring 250 man, som till största delen erhålla styckelön.

I förhållande till fabrikatens pris äro lönerna mycket höga; de motsvara
en åttonde- eller sjundedel af rörelsekapitalet. Införandet af vinstdelaktigheten
skedde år 1872 i den afsigt att förmå personalen till
större omsorg, ordning och punktlighet; derför inträder delaktighetsrätten
redan efter tre månaders tjenstetid. De tillverkade fabrikatens
värde beräknas för hvar månad och en procentsats deraf som i fabrikens
olika afdelningar är olika — tillfaller arbetarne. Genom uppsatta
plakat få dessa veta, hvilken andel de kunna vänta sig; densamma
varierar mellan 5 och 10 procent af lönerna. Hälften af månadsandelarne
utdelas vid nästa månads slut, resten samlas och utbetalas
den 1 augusti. Den som träder ur tjensten före denna dag, förlorar
sin rättighet såväl till årets behållning som ock till den närmast
förfallna månadsandelen, såvida icke sjukdom varit orsak dertill. Stannar
någon borta en half eller en hel dag utan tillåtelse eller giltigt skäl,
straffas han genom förlusten af den löpande manadsandelen. Gör man
sig skyldig till eu sådan förseelse tre gånger under samma år, så förspiller
man icke blott sitt årstillgodohafvande, utan äfven för någon
tid eller helt och hållet rätten till delaktighet öfverhufvud.

Firmans förväntningar gingo i fullbordan. Arbetarne blefvo
snabbare än cheferna hade hoppats — punktligare och omsorgsfullare,
gingo hvarandra mången gång till hända och började sätta sig emot
enskilda arbetares lätja. Då affären går illa, inse de att det åligger
dem att genom större ansträngningar hjelpa till att framkalla en förbättring.
De höra sig för om orsakerna till den dåliga omsättningen,
tala med .hvarandra om marknadens ställning och känna fullkomligt,
att deras öde är nära förenadt med fabrikens. De ofta förekommande
utbetalningarne gifva andelarne en större vigt. Mot slutet af år 1884
skrefvo fabriksegarne: »Vi hafva bibehållit delaktighetsförfarandet. Synnerligen
verksamt visar sig detsamma i afseende på personalens stadighet;
sedan tio år hafva mycket få förändringar förekommit inom densamma.
»

Nord-Amerika.

N. O. Nelson Manufacturing Company i St. Louis (Missouri) och
Leclaire (Illinois), en fabrik för maskiner, ångpumpar, ångpannor, drifrem -

110 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

mar, vattenkärl af messing m. in. Personalen utgör 250—300 medlemmar
och är sedan 1 januari 1886 delaktig i den affärsvinst, som
återstår efter afdrag af räntorna å kapitalet (till en början 7, nu 6
procent). Denna vinst fördelas relativt med samma proportion mellan
kapitalet och lönernas summa. Ursprungligen blef man redan efter
sex arbetsmånader participationsberättigad; nu först efter tio arbetsmånader.
Kontraktet lemnades i förvar hos en af löntagarne vald person,
som tillika hade befogenheten att pröfva boksluten. Under första
året utbetalades 4,828 dollars. Om affärernas gång icke rönt ett menligt
inflytande af de stora strejkerna inom jernvägs- och byggnadsväsendet,
så skulle vinstandelen hafva varit större; men äfven sådan
den var uppgick den för hvar och en af de circa 150 delaktige till ett
belopp, jemförligt med ett lönetillägg af 5 procent, öfver två tredjedelar
af arbetarne begagnade sig af rättigheten att mot ränta placera
sina penningar i affären. De enskildes andelar varierade mellan 27
och 46 dollars.

Då det första försöket utfallit tillfredsställande, utarbetade herr
Nelson i och för förfaringssättets fortsättning ett utförligt reglemente,
hvilket bland annat bestämde, att en tiondedel af nettovinsten skulle
användas till en reservfond för betäckande af förluster och utdelande
af andelar under dåliga år, en annan tiondedel till eu försörjningskassa;
af hvilken medlemmarne eller deras familjer i händelse af sjukdom,
arbetsoförmögenhet och dödsfall skulle understödjas så rikligt som möjligt.
Denna kassa står under förvaltning af ett utskott, som väljés
af personalen. Vidare flyta 2 procent i bibliotekskassan. De löntagare,
som år 1886 icke lyftade sin vinstandel, utan placerade den hos firman,
erhålla en andel, som är en fjerdedel större än de andres. Den nettovinst,
som utdelades år 1887^ uppgick till 30,000 dollars. Efter afdrag
af 22 procent för dessa tre fonder kommo på första årets inbetalande
10, på de öfriga delaktige 8 procent af deras fasta löner. De, som
placerat sina penningar hos firman, erhöllo naturligtvis dessutom ännu
ränta på kapitalet och på sina 8 procent kapital-vinstandel. Denna
gång öfverlemnade fyra femtedelar bland de lycklige sina penningar
åt firman. De enskilda lönandelarne utgjorde mellan 60 och 125 dollars,
och hvad dem beträffar, som från början placerat sina penningar i affären,
voro de år 1887 i medeltal 60^ dollar rikare än de, som icke
placerat dem.

I februari 1888 skref herr Nelson: »På båda sidor herskar den
lifligaste tillfredsställelse och en stark samhörighetskänsla . . . Enligt
min öfvertygelse kan det icke betviflas, att detta system är rigtigt och

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

in

rättvist, såväl från sedlig som ock från rent affärsmessig synpunkt .. .
Yi tro att hela personalens stegring i ifver och duglighet skall utjemna
deras vinstandel. Vi betrakta vår plan icke som eu menniskovänlighetens
sak, utan som affärs- och pligtfråga, och löntagarne dela detta
åskådningssätt . . . Hvar och en af våra arbetare måste ega rättighet
att deltaga i vinsten, till hvars ernående han bidrager med sitt redbara,
goda arbete. . . Vår personal skulle ej genom något slags lockelser
kunna förmås till att strejka ... Vi hafva löst arbetarefrågan i praktisk
affärsmening, — det skulle hvarje fabriksegare vara tvungen att medgifva,
som ville följa vårt exempel.“

Andelens storlek var för 1888 åtta, för 1889 tio procent. Arbetstiden
har blifvit nedsatt från tio till nio timmar; i trots deraf har
hvarken produktionens mängd eller affärsvinsten minskats. I början
af 1890 skref herr Nelson: »Systemet visar sig i hvarje hänseende gynsamt
för båda partier. Våra arbetare — afdelningsföreståndarne undantaga
— ega för närvarande för 15,000 dollars af våra aktier och hafva
placerat 2,500 dollars hos firman mot ränta. Två tredjedelar af förra
årets vinstandelar användas till inköp af aktier. Vår årliga omsättning
utgör i rund summa 1 | million, och de i vinsten delaktiga lönerna
belöpa sig årligen till omkring 107,000 dollars.» Våra senaste underrättelser
gifva vid handen, att för närvarande — alltså efter endast
femårig varaktighet af delaktighetssystemet — redan samtliga affärens
aktier äro i personalens ego, så att herr Nelson nu blott är affärsföreståndare
på lifstid. Här se vi alltså samma glädjande tillstånd vara
uppnådt som i firmorna Godin, Thomson, Bon Marché och Leclaire.
Kronan har satts på Nelsonska verket derigenom, att hela fabriken
jemte hela arbetarefamiljen flyttades från St. Louis till landet; år 1890
beslöt man sig efter långt sökande för ett eget samhälle nära Edwardsville,
som Nelson vid grundläggningen gaf det utomordentligt passande
namnet »Leclaire». Denna arbetsby, hvars beskrifning påminner oss
om de liknande kolonierna Saltaire, Pullman City och Dolgeville, ligger
i en mycket skön, sund trakt, rik på kol och vatten, midt i de bästa
jernvägsförbindelser, är till en början 150 tunnland stor, anlagd och
inrättad på bästa sätt, Af köpeskillingen för tomterna till de små
boningshusen bekostas kanaliserings-, vattenlednings- och belysningsanläggningarne,
trädplanteringarne, skolbygnaden, boksamlingen och
mera dylikt, En del af fabriksbyggnaderna kunde redan i början af
1891 begagnas; på våren samma år torde den fullständiga öfverflyttningen
till Leclaire redan hafva gått, för sig.

112

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

6. I läderindustrierna.

La Providence (Dorgé-Heuzé) i Coulommiers. Det af denna stora
garfverifirma begagnade vinstdelningssystemet utgör ett bevis på den
klokhet, med hvilken man i Frankrike vet att tillämpa participationsprincipen
inom de mest olikartade yrken och handteringar. Herr DorgéHeuzé
var af den åsigt, att arbetsinställelserna ej blott föranleddes
genom lönernas otillräcklighet, utan äfven genom de strejkandes önskan
att föroättra sin allmänna ställning. Han höll denna önskan för mycket
berättigad och beslöt att komplettera de tidslöner, som han betalade
till sin egen personal, på ett sätt, som skulle leda till en större gemenskap
i intressen mellan honom sjelf och hans arbetare. Han beslöt sig
för vinstdelaktigheten, som han då ock införde år 1867 och som ännu
visar sig vara mycket tillfredsställande. År 1881 öfvergick garfveriet
till ett aktiebolag, dock bibehölls den ursprungliga delaktighetsplauen
med obetydliga förändringar.

Vilkoren för rättighet till vinstandel äro: Ett tjenstår, 21 lefnadsår,
kännedom i läsning och skrifning, arbetsduglighet, sedligt uppförande,
iakttagande af föreskrifterna, förvärfvande af fabriksaktier till
ett belopp af minst 1,000 francs. Till det senare ändamålet afdrages
i händelse af behof 5 procent af lönen, tills värdet af minimi-aktieandelen
är inbetaldt.; dock kan man, om minst två tredjedelar af de
förut andelberättigade rösta derför, inträda i sin participationsrätt redan
efter verkställandet af den första af betalningen. År 1883 voro 30
bland de 120 löntagarne delaktige i affärsvinsten. I afseende på arbetsduglighet
och godt uppförande öfverträffär den participerande personalen
till och med direktionen i fordringarnes stränghet.

Vid fördelningen af vinsten tillgodoses lönerna i samma mån som
kapitalet, dill en början t. ex. hade herr Dorgé 70,000 francs innestående
i affären och erhöll en årlig lön af 5,000 francs. Det utgjorde

75,000 francs. Antaga vi, att under ett visst år personalens fasta löner
utgjorde 21,500 och dess kapitalplaceringar i affären 3,500 francs, så
blir detta 25,000 francs. Om nu nettovinsten (efter afdrag af räntor
å kapital och af reserven) hade uppgått till 10,000 francs, så skulle
7,500 francs hafva tillfallit herr D., 2,500 francs personalen. Medeltalet
af superdividenden sedan år 1867 är 6 procent. Af det nuvarande
rörelsekapitalet å 2 millioner francs tillhör ungefär hälften herr D. och
personalen. Vinstandelarne utbetalas kontant utan afdrag, ty ingen

Motioner i första Kammaren, N:o 4.

113

hjelpförening eller pensionskassa är förenad med fabriken; dock främjar
herr D. af alla krafter de anstalter i denna rigtning, som finnas i
Coulommiers. Enligt statuterna måste minst två arbetare eller tjenstemän
inom etablissementet vara medlemmar af förvaltningsutskottet;
för närvarande äro till och med 5 af dess 12 medlemmar tagne från
personalen. Då så många löntagare tillika äro aktieegare, erbjuder
pröfningen af boksluten ingen svårighet.

Mellan förvaltningen och personalen har ännu aldrig förekommit
någon oenighet. Herr D., som ännu alltid förestår fabriken, försäkrar,
att folket förblifver densamma troget mindre för participationsväsendets
pekuniära än för dess sedliga fördelar. De känna sig som medegare
och uppföra sig derefter, i det de med hvarandra öfverlägga om sina
arbeten och ofta föreslå förbättringar i rörelsen. (För sådana påstötningar
äro för öfrigt särskilda premier utsatta.) Ehuruväl det står dem
fritt att när som helst utan förlust utträda ur tjensten, visa de eu så
stor stadga, att många äro i firman sedan 15—20 år; äfven ådagalägga
de i eget intresse en större ifver och stegra derigenom tillverkningens
mängd. Dorgé-Heuzés hufvudsakliga önskan, att uppfostra en stadigvarande,
i affärens blomstring deltagande stab af arbetare, har gått i
fullbordan; han skref för några år sedan: »Visserligen äro på långt
när ännu icke alla arbetare mogna för participationssystemet, men vi
hafva allt skäl att lyckönska oss till dess införande — i sedligt och
affärsmessigt hänseende.» År 1882 uppgingo lönerna i rund summa
till 61,000 francs; 6 procents vinstandel härå gjorde cirka 3,660 francs,
hvaraf i medeltal 122 francs kommo på hvarje delaktig; kapitalplaceringsdividenderna
äro naturligtvis icke med inbegripna häruti.

7. I byggnadsyrkena.

Barbas, Tassart tf Balas, Paris. Det vinstdelningssystem, som
begagnas i denna stora taktäcknings-, gas- och vattenlednings-, som
ock eldnings- och ventilations-anläggnings-affär (förut Goffinon & Barbas)
är den förträffliga skapelsen af en lärjunge till Leclaire, med namn
Edmond Goffinon. Som ung man var han år 1842 anstäld i Ozennes
lednings-, anläggnings- och taktäckningsaffär, och då studerade Goffinon
under den store rummålarens ledning grundligt participationsfrågan.
Han blef en ifrig anhängare af det nya förfaringssättet, entusiasBih.
till lliksd. Prof. 1892. 1 Sami 2 Af it. 1 Band. 2 Käft fö

114 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

merades af dess »faders» lysande exempel, men betänkte välvisligen,
sedan han sjelf grundlagt en affär, att eu sak icke kan passa för
alla. Tagande i öfvervägande skilnaderna mellan de dekorativa och
blyarbetare-yrkena, undvek han hvarje förhastadt steg. Det faktum,
att hans egen affärsgren fordrar ett mycket större kapital, dyrbarare
råmaterialier och mindre handarbete än Leclaires, gaf honom anledning
till långsamma, försigtiga försök. Först införde han (1853) ett premiesystem,
1865 lät han på prof en inskränkt vinstdelningsplan följa efter
och först 1872 trodde han sig hafva samlat tillräcklig erfarenhet för
att kalla till lif en regelrätt, noggrant beskrifven vinstdeluingsform.
Densamma ändrades till 1883 ännu flere gånger i öfverensstämmelse
med de praktiska bohof, som lades i dagen, och man får således säga,
att den ej upprunnit ur en framfusig teoretikers hjerna, utan utgör det
mogna och bepröfvade resultatet af mångåriga praktiska försök och
erfarenheter.

Personalens »kärna» (noyau) är berättigad till andel. Den, som
önskar blifva deri upptagen, måste sedan tre år vara anstäld hos firman,
hafva visat sig flitig och duglig och inlemna en skriftlig ansökan, ledsagad
af läkarebetyg, till firman. Lärlingarne blifva andelsberättigade
den 1 januari det år, då deras lärotid slutar, och få tillbringa ett år
på vandring för att se, hur det ser ut hos andra firmor. Det fins
äfven en klass af arbetare, som kallas »delaktighetsaspiranter» och som
utom den ömsesidiga hjelpföreningens förmåner äfven åtnjuter det ännu
bibehållna premiesystemet. Till denna grupp räknas man redan efter
H tjenstår, för att efter ytterligare 1| år, på rekommendation af tvenne
medlemmar af »konsultations-utskottet», upptagas i eliten (»kärnan»),
År 1883 voro ungefär 50 procent af personalen (noggrannare 58 af
125) delegare och aspiranter, 1885 blott en tredjedel (53) enär löntagarnes
antal hade ökats betydligt.

Kärnans vinstandel utgör 5 procent af den nettovinst, som återstår
efter afdrag af kapitalräntorna och bidraget till reservfonden.
Dessa 5 procent belöpa sig i medeltal till 10 procent af de fasta lönerna
och de öfriga 95 procent komma likaledes upp mot en kapitaldividend
af 10 procent. Under de första tio åren utbetalades hela vinstandelen
kontant och följden deraf var, att folket endast inbetaide 700 francs
till den ömsesidiga hjelpföreningen. Personalens stadighet hade gjort
lika ringa framsteg som deras sparsamhetsanda. För att åstadkomma
en förbättring vidtog firman förändringar, enligt hvilka den numera
öfverlemnar hälften af vinstandelarne till en ålderdomsförsörjningskassa,
som den låter föröka sig med 5 procents ränta på räntan, tills den

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 115

berättigade uppnått sitt 50:de lefnads- eller sitt 20:de tjenstår; först
då kan han lyfta sitt tillgodohafvande. Kassans hela förmögenhet
ligger i affären; ehuru medlemmarnes bolagsstämma eger rättighet att
för hvarje år med hemlig omröstning besluta angående medlens placering
på annat håll (möjligen genom inköp af statspapper etc.), har
man i anledning af den genom reservfonden erbjudna säkerheten qvarlemnat
dem hos firman, så mycket mer som de enskildes andelar hvarken
kunna öfverföras på annan person eller kunna tagas i anspråk till betäckande
af möjligen uppkommande affärsskulder.

Den ömsesidiga hjelpföreningen, som existerar sedan 1872, har
visserligen ingenting att göra med delaktighetssystemet, men hvarje
medlem af »kärnan» måste betala 3 francs månadtligen till densamma.
Äfven alla drickspenningar och andra gåfvor från kunderna till arbetarne
tillfalla föreniugsfonden. Denna uppgick år 1883 till 13,000 francs och
är placerad i affären mot 6 procents ränta.

Under sistnämnda år hade mången vinstberättigad arbetare? tillgodohafvande
hos försörjningskassan uppgått till 3,000 francs. Barnlösa
delegare hafva vid förfallotiden rättighet att välja mellan eu lifränta
från stats-pensioneringskassan eller en försäkringsränta, som i händelse
af dödsfall öfvergår på enkan. För den, som har barn, placeras kapitalet
vid förfallotiden i stats- eller jern vägsobligationer, som efter hans
död tillfalla hans efterlefvande. Utträder någon utan tvång ur tjensten
före den reglementerade tiden, så förlorar han hvarje anspråk på sitt
tillgodohafvande, och detta utdelas i kassans böcker mellan kassans
öfriga medlemmar.

Ehuru firmans bokhållare och kassörer äro delaktige i vinsten
och bokslutens öfvervakande genom de vinstberättigade således ej kan
erbjuda några svårigheter, låta direktörerna dock för hvarje år en bepröfvad
revisor, som väljes af kärnans bolagsstämma, taga kännedom
om bokföringen. Erfarenheten har visat, att personalens kännedom
om firmans vinstförhållanden icke haft några obehagliga följder.

Hvad beträffar det redan flyktigt omnämnda »konsultationsutskottet»,
så består det af direktörerna, de öfverstå verkmästarne, de
två äldsto tjen8temännen och de fem äldste arbetarne. Det sammanträder
en gång i qvartalet och har till uppgift att medla mellan firman
och personalen. Uti arbetsundersökningen af 1883 anmärkte Barbas,
husets nuvarande hufvudman: »Som detta utskott har visat, begriper
vårt folk nu bättre än till en början, att icke blott arbetet utan äfven
kapitalet och framför allt en duglig ledning äro af vigt för ett, företag.»

Firman har från första början förbehållit åt sig rättigheten att

116

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

efter behag när som helst upphöra med vinstdelningen, men förfaringssättet
har visat sig vara så förmånligt, att det stadigvarande har bibehållits.
År 1884 skref Goffinon: »Jag måste visserligen bekänna,
att resultaten ännu ej fullt motsvara mina förväntningar, men detta
öfverraskar mig icke, ty reformer låta i regeln endast långsamt genomföra
sig. Nog dermed, att de svårigheter, med hvilka vi hade att
kämpa, efterhand hafva försvunnit. Arbetarne intressera sig för affären,
förblifva densamma trogne, umgås sparsamt med materialet, skona
verktygerna, taga sig bättre till vara för olyckshändelser än förr och
bemöda sig att genom omsorgsfullt, flitigt arbete och anständigt uppförande
förvärfva sig kundernas belåtenhet.)) Barbas yttrade sig på
följande sätt: »Vårt förfaringssätt tillförsäkrar oss en fördel, på hvilken
vi måste lägga den allra största vigt — eu stadigvarande personal, ty
blott stadigvarande arbetare äro delaktige i vinsten. Besittningen af
sparbanksböcker med årligen växande inbetalningar och räntor; förhandenvarandet
af en väl inrättad hjelpförening och en god slöjdskola
för arbetarnes barn; betalningen af olycksfallsförsäkringspremier från
firmans sida; slutligen säkerheten att hafva sysselsättning hela året
igenom: allt detta tvingar folket till att vara qvar och ej mindre till
att vara måttliga.»

Intet under då, att denna firma alltsedan systemets införande ej
haft något trassel med lönerna, utan afseende derpå att det betalar
Pariserstadstariffens mycket höga löner och utomdess ännu utdelar
duglighetspremier. Fortfarande ingå många ansökningar om sysselsättning.
Personalen talar om »vår» affär. I afseende på lärlingar erhålla
arbetarnes barn företrädet. Den redan omnämnda slöjdskolan existerar
sedan 1872. I afseende på participationens goda verkningar meddelar
Goffinon några intressanta data: »Förr utgjorde nötning och förluster
af tåg, stegar och lödningsrör årligen 8—10,000 francs, nu blott 5,000
francs. ... I stället för att klippa ut ett litet zinkbleck ur en hel plåt,
söka de nu ett sådant bland bitarne. . . . Då olyckshändelser minska
vinsten, öfvervakar hvar och en den andres säkerhet.» Samme fackman
har ofta begagnat tillfället att betona delaktighetsväsendets allmänna
företräden; bland annat underlåter han ej att hänvisa deruppå, att
detta å ena sidan underlättar öfvertagandet — försäljningen etc. — af
affärer eller fabriker, å andra sidan kan utgöra ett trappsteg till bolagsväsendet.

Motioner i Första Kammaren, N:o i.

117

8. Tillverkningen af födoämnen och njutningsmedel.

Det vinstdelningssystem, som begagnas i de berömda Pillsbury''ska
mjölqvarnarne i Minneapolis (Förenta Staterna), den största mjölaffär på
jorden, hör till de mest storartade och vidtomfattande tillämpningar,
som participationsprincipen hittills funnit. Produktionsförmågan hos
de tre qvarnarue, som begagna märket »Pillsbury’s Best», utgör 7,000,

2,000 och 1,500 fat mjöl per dag, löntagarnes antal varierar mellan
fyra- och femhundra. Firman betalar de högsta löner, som i Nordamerika
öfverhufvud betalas i denna branche, och dess förhållande till
personalen var alltid så godt, att aldrig någonsin oenigheter förekommit.
Men sådana gynsamma förhållanden äro också mycket nödvändiga i
qvarnväsendet, ty i få andra industrier spelar personalens intelligens,
bofasthet, duglighet och trohet en så vigtig rol som här. »Från slarf
härrörande dåliga resultat låta med svårighet bevisa sig» skrifver
Albert Shaw. »Det genom vanan förvärfvade aktgifvandet på det egna
och kamraternas arbete, som är förenadt med ett personligt intresse i
affären, är af stort gagn för den moderna mjöltillverkningen.»

Dylika öfverväganden torde hafva varit bestämmande för firman,
då den beslöt sig för införandet af vinstdelning och tillkännagaf densamma
den 1 september 1882. Till en början medgafs rättighet till
delaktighet åt omkring en fjerdedel af personalen, och detta å ena
sidan åt alla, som innehade ansvarsfulla platser och af hvilkas verksamhet
företagets framgång till en del berodde, å andra sidan åt dem,
som arbetat för firmans räkning i minst fem år. I den rundskrifvelse,
deri detta beslut tillkännagafs, heter det, att man till en början ville
göra ett försök på ett år, att de andelberättigades arbete och uppförande
måste vara till chefens belåtenhet och att hvar och en måste göra sitt
till, på det försöket måtte lyckas. Planen upptogs med stor belåtenhet
af de ifrågavarande arbetarne; men huru stor var deras öfverraskning,
då de efter säsongens slut mottogo vinstandelar till ett belopp af 400
dollars i medeltal!! Mer än 40,000 dollars utdelades nemligen, d. v. s.
omkring en tredjedel af de andelberättigades löner.

Då försökets resultat fullkomligt tillfredsstälde så väl affärsiunehafvarne,
som ock löntagarne, fortsattes det nya systemet. Andra året
utvidgades de delaktiges krets genom tillträde af nya berättigade och
under det tredje var redan en tredjedel af personalen berättigad till
vinstandel. Under båda åren höll vinstandelen sig på totalbeloppets

118

MoHoncr i Förda Kammaren, N:o 4.

och löne-procentsatsens ursprungliga höjd. In alles mottog folket under
de tre första åren 125,000 dollars. Deremot visade sig kampagnerna
1885 1886 och 1886—87 till följd af ogynsamma konjunkturer trots

all stegring i produktionen (2 millioner fat mjöl för hvarje år) så litet
lönande, att firman knappt förtjenade de vanliga kapitalräntorna och
derför ej kunde lemna några vinstandelar; dock lät den ej heller inträda
nagra lönenedsättningar. Arbetarne fogade sig förståndigt i förhållandena
och deras tålamod blef belönadt, ty på slutet af affärstiden
1887—88 kunde åter en gång 40,000 dollars utdelas.

I januari 1888 skref firman till A. Shaw (författaren af »I k ar i a»):
»Detta år ämna vi betydligt öka de andelberättigades antal, genom att
nedsätta den erforderliga tjenstetiden från fem till två år, kanske till
och med till ett. . . En reservfond hafva vi aldrig anlagt.» Shaw tilllägger:
»Herr Pillsbury (en medlem af den familj, som qvarnarne tillhöra)
betonar eftertryckligt, att han anser participationssystemet ligga
i firmans intresse. Han är på intet sätt förbunden att fortsätta detsamma,
men han tänker ej på att låta det upphöra. Systemets hufvudsakliga
syfte: åstadkommandet af en trogen, stadigvarande arbetarestab,
har fullkomligt vunnits.» Ingen träder frivilligt ur tjensten, det
skulle då vara för att mottaga en högre ställning på annat håll. Den
Piska personalens rykte är så godt, att ur dess leder redan framgått
ungefär 75 öfvermjölnare vid stora qvarnar; det Piska företaget sjelft
behöfver blott 3 öfvermjölnare. Blott mycket sällan bär det förekommit,
att en underhafvande, som blifvit öfvermodig genom de höga vinstandelarne,
har måst afskedas; »de allra fleste hafva blifvit bättre genom
säkerheten om en god lefnadsställning.» — Det lins ingen hjelpförening
inom personalens krets, men den hör till största delen till någon af
de liknande anstalter, som finnas i Minneapolis.

Den sedan år 1869 beståndande Nederländska pressjäst- och alkoholfabriken
i Delft, ett af de allra största etablissement af detta slag,
har ungefär 170 löntagare och ett kapital af 400,000 gulden. Det förestås
af herr I. C. van Marken, en af de hufvudsakligaste främjarne af
participationsrörelsen och författare till den värdefulla skriften »La
question ouvriére, essai de solution pratique.» År 1874 började han
att medgifva produktionspremier (för bättre tillgodogörande af materialet)
till en höjd af en tredjedel af öfverskottsproduktionens värde. Första
året utgjorde dessa premier blott omkring 1,800, men anno 1883 redan
öfver 40,000 gulden; de motsvara lönetillägg af 10—30 procent. Ett
annat slags premier infördes för snabbare handhafvande af säden och
följden var, att den manipulerade sädesmängden fördubblades inom

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 119

trenne år, ehuru de manipulerande arbetarneB antal endast ökades med

4 (39—43), och att folkets inkomst ökades med 45 procent.

Aktiebolaget införde år 1880 vinstdelaktighet, genom att med
en grundplåt af 3,000 gulden stifta en försörjningskassa, åt hvilken
det sedan dess årligen lemnat 10 procent af nettovinsten. Af dessa
medel användas summor till ett belopp af omkring 7 procent af personalens
fasta löner till förvärfvande af framtida lifräntor. Dessa motsvara
nästan hela arbetsförtjensten och börja efter tillryggalagda 60
lefnads- och 40 tjensteår. I goda affärsår använder firman dessutom
summor, som motsvara 50:de-delen af lönerna till förvärfvande af lifförsäkringspolicer
för de vinstberättigade. Vidare bekostar den. för
hela personalen omkostnaderna för brand- och olycksfallsförsäkring,
underlättar inköpet af små boningshus, sörjer för folkets vederqvickelse
och utbildning och för deras barns uppfostran. På senare tider har
herr van Marken på försök börjat att mottaga kapitalplaceringar af
personalen.

»Framgången af vårt företag», skref nämnde direktör, »är en i
Hollands industrihistoria ovanlig företeelse. 1874 erhöllo aktieegarne

5 å 6 procent, men med våra välfärdsinrättningars utveckling tilltogo
dividenderna. 1877 utgjorde dessa redan 13 procent. Under det följande
året afbröt en eldsvåda fullständigt rörelsen pa 5 månaders tid,
ändock erhöllo vi en vinst af 6£ procent och 1879 steg den till 24
procent. 1880 fördubblades aktiekapitalet, för premier och pensioner
reserverade vi 26,000 gulden och ändock uppgick nettovinsten till 36
procent. Dessa förträffliga resultat uppkommo ingalunda genom gynsamma
konjunkturer, ej heller genom några som helst spekulationer
(våra talrika konkurrenter klagade rent utaf öfver dåliga affärer!), utan
enligt min åsigt har den sin grund i hela var personals tillgifvenhet,
en hängifvenhet, som satte oss i stånd att producera den bästa vara,
att grundligt tillgodogöra oss råmaterialierna och att förvärfva oss förtroendet
af en krets af kunder, som alltjemt tillväxte.» Det exempel,
som denna mönsterfabrik gifver i afseende på omsorgen för personalen,
efterhärmades sedan år 1887 af tva nya stora industrietablissement
i samma stad.

Pernod Fils'' i Pontarlier (Frankrike) och Convet (Schweiz) brännerier
ega bestånd sedan vårt århundrades början och relationerna mellan egarne
och deras personal hafva från första stund varit vänskapliga. Dock visade
sig hos arbetarne aldrig någon rigtig sparsamhetsanda. För att förebygga
detta onda, grundläde firman år 187 L en försörjnings- och pensionskassa,
till hvilken den årligen inbetalar en icke bestämd del af affärs -

120

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

vinsten. Till slutet af år 1886 mottog kassan på detta sätt i rund
summa 166,000 francs, hvaraf omkring 35,000 francs äro utbetalde. Ett
års tjenstetid berättigar till att vara medlem af kassan. Lemnar en delegare
firmans tjenst, så kan lian efter tolf månaders förlopp lyfta hela
sitt tillgodobafvande, men endast på det vilkor, att lian inom denna tid
ej inträder i tjenst bos något konkurrensbränneri. Hela personalen är
på firmans bekostnad försäkrad mot olyckshändelser och måste tillhöra
ortens hjelpförening; den är icke talrik, enär arbetet för det mesta förrättas
af maskiner. Herr Pernod skrifver: »Vinstdelningen bar hastigt

ådagalagt sina goda verkningar inom mitt etablissement. Arbetarne
visa en fördubblad ifver. Sträng ordning och afskedandet af några
fyllbultar hafva gjort underverk. Då min firma i denna trakt är den
enda, som erojuder dylika fördelar, anmäla sig fortfarande många
sökande till platser, så att jag kan välja de dugligaste krafter åt mig.
I anseende till den omständigheten, att mitt folk oupphörligt har att
göra med alkohol, måste det faktum, att ett rus är någonting oerhördt
bland dem, antecknas såsom mycket anmärkningsvärdt. Äfven om
»frimåndag» veta de ingenting och fall af olydnad eller strid förekomma
ytterst sällan.»

Tobak.

De portugisiska stats-tobaksfabrikerna. Genom lagen af den 22
maj 1888 blef statens tobaksmonopol infördt i Portugal och tillika
infördes användandet af vinstdelaktighet i de fyra bestående tobaksfabrikerna.
Medan förut tobaksarbetarne till följd af sitt flertal varit de
sämst aflönade och derför de mest nödlidande och missnöjde bland
alla portugisiska arbetaregrupper, hafva de under de nu rådande nya
förhållandena att glädja sig åt goda löner, erhålla understöd i händelse
af sjukdom eller oförmögenhet till arbete, åtnjuta förmånerna af de
för deras barn inrättade skolorna och vårdanstalterna samt af det nya
participationssystemet. Äfven öfverlemnar tobaksförvaltningen årligen
20 kontos reis (= omkring 90,000 mark) till en pensionsfond för fabrikspersonalen;
ingen pension får vara mindre än 7 mark i veckan. Arbetsdagen
har åtta timmar; öfverarbete beräknas särskildt, om natten dubbelt.
Hvad nu vinstdelaktigheten beträffar, så utgör andelen 5* procent af
den del af nettovinsten, som uppkommer utöfver 3,500 kontos reis
(= ungefär 15A millioner mark). Samtliga tjensteman, arbetare o. s. v.
äro berättigade till andel. De senare erhålla 74, förvaltningens och

121

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

direktionens medlemmar 16, tjenstemännen 10 piocent af hela vinstandelsbeloppet.
De enskilda andelarne beräknas på grund af de fasta
lönernas belopp. Bildandet af en ömsesidig hjelpförening genom samlandet
af en del af arbetareandelarne har blifvit påtänkt. I anledning af
det begärda upptagandet af utförliga meddelanden öfver de i det föregående
omnämnda inrättningarne uti protokollet af den af tyska kejsaren
sammankallade Berliner internationala arbetarekonferensen (mars 18y0)
anmärkte de portugisiska delegerade, enligt hvad vi inhemta af franska
gula boken angående konferensen: i>Just de staten tillhörande industri rörelserna

borde enligt vår åsigt vara så mönstergildt inrättade, att de
genom sitt exempel måste föranleda alla privattillverkningar till höjande af
arbetarnes ställning.» Måtte alla regeringar uppmärksamma dessa ord!

9. I olika yrken och handteringar.

Billon Isaac, Geneve. Denna firma, nu ett aktiebolag (»Société
de Tancienne maison B. et I., Creux de Sfi Jean), tillverkar fodral och
enskilda delar af mekanismen till speldosor. Arbetet verkställes nästan
helt och hållet af maskiner. Visserligen både grundläggarne alltid
behandlat arbetarne så vänligt och frikostigt, att relationerna mellan
de båda partierna voro de allra vänskapligaste; men ändock väckte
Pariserkommunens uppror 1871 herr Billon till eftertanke öfver medlen
att höja arbetareståndets ställning. Han läste mycket öfver ämnet
och lektyren af Charles Roberts »undvikande af strejker medelst vinstdelaktighet»
gjorde honom till den senares anhängare. Han utverkade,
att direktionen den 18 oktober 1871 med aktieegarnes bifall införde
en delaktighetsplan, hvars verkan skulle gå tillbaka till 1 juli samma
år — femte affarsåret efter aktiebolagets införande — och som var
ofantligt gynsam för arbetarne. Den nettovinst, som återstod efter
afdrag af räntor å kapitalet, beloppen till reservfonden etc. tillföll till
hälften aktieegarne och direktörerna, till hälften de medlemmar af
personalen, som varit minst tre månader i firmans tjenst. Beräkning
af hvarje enskilds andel sker på grund af de fasta lönernas belopp.
Hälften utbetalades kontant, återstoden qvarhölls och förräntades så
länge med 6 procent, tills 100 francs voro samlade, för hvilket belopp den
ifrågavarande då erhöll en aktie, som gjorde honom till delegare i
Bih. till Tii/csd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 lläft. 16

122 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

affären. Dock fick ingen arbetare under loppet af ett år förvärfva aktier
till högre belopp än en tredjedel af sin lön. öfverinseendet förbehölls
alltjemt åt direktörerna.

Personalen insåg, att den i firmans tanke icke utgjorde blott eu
rad af maskiner och upptog derför kungörandet af den nya planen med
stor glädje. Snart fick direktionen tillfälle att iakttaga »att folkets
arbetslust och deras intresse för affärsrörelsen stigit betydligt och att
en skön samhörighetskänsla hade uppkommit. Hvarje enskild förstod,
att hvarje försummelse af hans pligt skulle skada hans kamrater och
honom sjelf. Derigenom underlättades personalens öfvervakande betydligt;
äfven kunde vi nu, utan att väcka anstöt hos den senare, fordra
ett omsorgsfullare utförande af de arbeten, med hvilka vi förr varit
missbelåtna, utan att kunna råda bot derpå. Arbetarnes hållning gaf
oss en så stor känsla af säkerhet, att vi med lugn kunde uteslutande
egna oss åt vår affärsutveckling.

Det intressantaste och lärorikaste i saken var, att direktionen vid
första participationsårets slut kunde meddela aktieegarne, att den hälft
af nettovinsten, som kom personalen till godo, icke i någon mån minskade
bolagets inkomst och icke kostade det någonting, enär affärsvinsten
vore mycket större än under de föregående åren, en omständighet,
som icke blott måste tillskrifvas de många beställningarne, utan
äfven vinstdelaktigheten. Vid den årliga picknick, som firman brukade
tillställa för arbetarne, erforo dessa den välkomna nyheten, att vinstandelen
belöpte sig till 18 procent af lönerna, en underrättelse, som
framkallade en ej ringa hänryckning. Följande året gifte sig 17 arbetare,
dels emedan det nya systemet lät dem se sin framtid försäkrad,
dels emedan de kände att det icke öfverensstämde med goda seder
att lefva i konkubinat, och herr Billon i ett tal till arbetarne lagt vigt
vid en klanderfri lefnadsvandel.

De första 5 årens pekuniära resultat voro på alla håll rätt tillfredsställande,
och då sedan dåliga tider kommo, visade personalen en
hållning, som styrkte direktörernas tro på delaktighetssystemets höga
värde. Under inverkan af det rysk-turkiska kriget och dess följder
måste omkring två femtedelar af arbetarne afskedas. Dock emottogo
de ifrågavarande personerna vid årets slut den vinstandel, som kom
på deras lott ända till tiden för deras afgång, och till den, som egde
aktier, utbetaltes efter derom tillkännagifven önskan deras värde.
Affärsåret 1876—7 7 lemnade en vinstandel, som blott utgjorde 4 procent
af lönerna; under det följande blef det ingen dividend alls. »Denna
kris lemnade oss bevis på att äfven under dåliga tider våra relationer

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

123

till vårt folk äro bättre än sådana fabriksegares, som icke hafva infört
participationen. Den senare har bibringat arbetarne klarare begrepp
om sparsamhetstvångets fördelar, än som annars skulle varit möjligt
genom de skönaste argument». Då medeltalet af vinstandelen under
de första 5 åren hade utgjort nära 22 procent af lönerna, egde hvarje
delegare en besparing af minst sex och en half månaders lön. Detta
kom ej blott de afskedade till pass, utan äfven mången af de qvarblifne,
enär arbetstiden och sålunda äfven förtjensten den gången hade
måst betydligt inskränkas. »Hyran måste betalas, och då den här i
landet för det mesta betalas ett qvartal i förskott, så hade mer än en
bland oss», — så skref i maj 1877 en af arbetarne till Böhmert —
»måst sofva under bar himmel, om icke tvångsbesparingarne funnits.»

Då försöket, som till en början blott gjordes för en tidrymd af
sex år, utgick med slutet af år 1877 och några af arbetarne väntade,
att det till följd af den dåliga affärsgången skulle uppgifvas, beslöt
bolagstämman uppå förvaltningens förslag enhälligt att fortsätta systemet,
och ingen har någonsin haft att ångra det. Herr Billon offentliggjorde
1877 en skrift (»Participation des ouvriers aux bénéfices des
patrons»), i hvilken han prisar systemet ofantligt och vederlägger alla
deremot gjorda argument. Arbetarne inom fabriken hafva ofta haft
tillfälle att gifva ett uttryck åt det höga erkännande, som de skänka
vinstdelningen. En af dem yttrade bland annat: »Med nöje iakttager
man, huru mycket hvarje enskild sträfvar efter att fylla sin tid med
samvetsgrant arbete, att umgås så sparsamt som möjligt med materialet
och att noggrant tillvarataga till och med de minsta affall.»
Den nya inrättningens finansiella resultat för personalen framgå ur
omstående öfversigt.

Den största andelen utdelades 1872—73: nära 39,000 francs.
Medeltalet af den enskildes andel varierade mellan ingenting och 347
francs. Personalens under de första tio åren upplupna andel uppgick
tillsammans till mer än 194,000 francs; under samma tid varierade
lönen i medeltal mellan 4,42 och 5,05 francs per man dagligen. De
sista tre åren, hvars resultat vi känna, lemnade till följd af dåliga
affärer ingen andel; »men vårt folk», skref herr Billon, »är vid godt
mod och hoppas på bättre tider; deras tillgodohafvande hos oss har
nu uppgått till ett belopp af 83,829 francs och det förräntas med 6
procent».

124

Motioner i Första Kammaren, N:o 4-

År.	Delegarnes antal.	Medeltal af de enskilda andelarne.	Andelens ^ proportion till lönen.
	r—-w*	francs (i rundt tal). .	procent (i rundt tal).
1871—72 .................	103	202	184
1872—73 ............	109	347	28*
1873—74 ....................	92	276	20£
1874—75 ................	102	309	23i
1875—76 ............	140	222	17
1876—77 ............	98	56	4
1877—78 ..................	82	_ _
1878 — 79 .....................	89	168	8
1879—80 ................	89	138	10
1880—81 .................	101	212	15
1881- 82 ...............	96	350	20
1882—83 ..................	97	232	13
1883—84 ............	90	175	10
1884—85 ..........	86	_ _
1885—86 ....................	77
1886—87 .........................	67	— —

Porslinsfabriken i Nyon (Schweiz) utgör ett intressant exempel på
delaktigsprincipens användande i och för räddning af en nästan ruinerad
fabrik. År 1869 skulle denna fabrik hafva stängts och liqvidera sina skulder;
orsaken var att söka i den dåliga ledningen. Då motsatte sig en aktieegare
med namn Eugen Risler upplösningen och blef, då hans åsigt gick igenom,
stäld i spetsen för förvaltningsutskottet. Först och främst utnämnde
han en nj direktör, som han tillförsäkrade en andel i vinsten, hvaremot
densamme — då det framför allt gälde att spara — nöjde sig med en
liten lön. Sedan församlade herr Risler personalen omkring sig och
säde: »Vi sätta allting på spel, för att upprätthålla den fabrik, som
underhåller er; men ni måste gå oss tillhanda dervid genom att låta
behaga eder en lönenedsättning af fem procent. Deremot vilja vidgöra
eder delaktige i den affärsvinst, vi kunna vänta. Vi äro öfvertygade,
att denna plan snart skall icke blott förhjelpa eder till återfåendet af

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

125

eder förra lön, utan äfven till ett öfverskott. Vi erbjuda oss att åt
hvar och en bland eder betala ^ procent af edra löner för hvarje
nettovinst af 1,000 francs (utöfver kapitalräntan å 4 procent).» Arbetarne
begrepo till en början icke detta förslag, dock gingo de in derpå,
enär ingenting annat stod dem till buds, om de ej ville blifva brödlösa.
De sade sig helt enkelt, att det vore fråga om en lönenedsättning,
som vore att föredraga framför fabrikens stängning; och då redan
under första året ett så godt resultat vans, att löneminskningen af 5
procent nästan helt och hållet betäcktes, ansågo de flesta vinstandelen
som »hittegods» och söpo upp den på värdshuset. Men redan nästa
år egde detta icke mera rum, och herr Risler skref 1873 i detta afseende: »Folket

hade snabbt uppfattat mitt systems värde. Snart visade
sig inom fabriken en ordning och eu manstukt, sådan den aldrig förut
förefunnits och sådan den öfver hufvud mycket sällan står att finna
inom kantonen Waadt. Många år igenom stulo förmännen och till
och med många arbetare årligen för omkring 1,000 francs af våra stenkol.
Efter införande af vinstdelningen upphörde detta, ty illgerningsmännen
insågo, att de hädanefter blott, skulle stjäla från sig sjelfve.
Magasinsförvaltaren, som varit anstäld i 15 år och om hvilken det
ådagalades, att han sålt mycket af vår vara för egen räkning, blef afskedad
och tvungen att ersätta eu del af förlusten. Sedan två år förräntar
sig aktiekapitalet med 12 procent och arbetarnes andel uppgår
till ett belopp, motsvarande ungefär 10 procent af lönen. Då för ett
år sedan folket vid konkurrensföretaget i Carouge nära Gtenéve nedlade
arbetet, blefvo vi förskonade för en strejk. För öfrigt bör vår affärs
nuvarande blomstring icke uteslutande tillskrifvas vinstdelningen, utan
äfven fabrikens förträffliga förvaltning genom den nye direktören.»

År 1877 sysselsatte fabriken i Nyon 40 män och qvinnor; deribland
hade 20 lön för tid, 12 lön för styck och 8 voro anstälda som hjelparbetare.
I vinsten äro blott de delaktiga, som hafva tjenstgjort ett
år och äro dugliga arbetare; alla öfriga erhålla, så snart de förtjena
det, qvalitets- eller qvantitetspremier. Inclusive 1876 utbetaltes andelar
af tillsammans 13,136 francs, d. v. s. i medeltal 10 procent af nettovinsten
eller 7 procent af lönerna. De senare utgjorde i rund summa
eu tredjedel af tillverkningskostnaderna och omkring eu sjettedel af
kapitalet. Participationsplanens bestämmelser medgifva arbetarne förvärfvande
af fabrikens aktier, men ingen inblandning i affärs- eller
bokföringen; en sådan inblandning har heller aldrig blifvit försökt.
Bolaget är alltjemt nöjdt med det stadigt utöfvade förfaringssättets

^26 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

resultat; visserligen tillskrifver det densamma intet stort inflytande
på fabrikatens tillökning i mängd eller förbättring i qvalitet, ty i
dessa punkter verka redan premierna ; men personalens sedliga framåtskridande
och befrielse från lönestrider synas aktieegarne som fullt
tillräckligt gynsamma resultat af participationssystemet.

Optik.

Maison Baille-Lemaire, Paris. Denna fabrik för operakikare grundlädes
år 1847 af A. Lemaire (död 1885) och förestås nu af hans måg
J. B. Baille. Personalen, som till en början inskränkte sig till en lärling,
utgjorde år 1860 redan 100 och består för närvarande af mer än
500 arbetare samt 25 lärlingar. Lemaire, som hade sin varas godhet
att tacka för sina första framgångar, var städse betänkt ej blott på de
mekaniska verktygens förbät tring, utan äfven på utbildandet af en duglig
arbetarestab, ty i en sådan industrigren spela båda delarne en betydande
rol. Firman låter derför tillverka verktygen inom fabriken
och underhåller (sedan år 1861) en med pension förenad, mönstergildt
inrättad lärlingsskola, för hvars elever lifvet göres så angenämt som
möjligt; de erhålla äfven handpenningar för att icke falla sina föräldrar
till last. År 1869 gjordes i och för »frimåndagens» undanrödjande den
bestämmelsen, att hvarje arbetare, som ej stannar borta mer än tre
timmar i veckan utan giltigt skäl, skulle få mottaga en premie af 7
procent (sedan år 1878 höjdes den till 10 procent) af sin fasta lön;
resultatet var så utmärkt, att, samtliga arbetare sedan lång tid tillbaka
förtjena den premien för hvarje vecka; senare kunde man helt tryggt
bestämma, att den, som utan giltig ursäkt uteblifver från arbetet tre
måndagar efter hvarandra, afskedas.

År 1865 bildade Lemaire en hjelpkassa. Arbetarne inbetala 25
centimes per man i veckan, den långt större delen af behofvet bestrides
af firman, dock icke af fabrikens vinst, utan af rörelseomkostnaderna.
Den anser det för falskt att göra gåfvorna till välfärdsinrättningarna beroende
af nettovinstens vacillationer; då dessa inrättningar ligga lika
mycket i industriens produktionsförmågas intresse som t. ex. eu duglig
affärsledning eller ett tillräckligt kapital, måste omkostnaderna derför
läggas till produktionskostnaderna liksom lönerna och räntorna, eller
som utgifterna för iståndsättandet af maskiner och verktyg. Äfven
lemnar firman arbetarne i nödfall räntefria lån att återbetalas i smärre
poster, i synnerhet då det är fråga om underlättande af inköp af små

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

127

boningshus i närmaste omgifningen af Paris. »Arbetande föredraga att
låna af sin chef framför tillgripandét af sina besparingar . . . Återbetalningen
till husbonden synes dem mindre svårt och motbjudande än
återsamlandet af besparingarna.»

Den i de stora vinstdelningshusen brukliga pensionskassan grunlades
i Baille-Lemaireska fabriken år 1878 och underhålles hufvudsakligen
med hälften af de redan omnämnda premierna å 10 procent (den andra hälften
utbetalas kontant), alltså ungefär med 5 procent af lönebudgeten.
Kassan står under förvaltning af statspensionsmyndigheten och lemnar
t, ex. efter 18-årig inbetalning efter fylda 60 lefnadsår en pension af
1,500 francs. Man må när och af hvad skäl som helst träda ur firmans
tjenst utan att förlora rättigheten till det vid utträdet upplupna tillgodohafvandet.
Motböckerna kunna ej öfverföras på annan person och
ej lemnas som pant. Under de första 11 åren af sin tillvaro hade
pensionskassan en inkomst af omkring 196,000 francs. Till firmans
försörjningsinrättningar hör äfven den, att hvarje arbetare, som har 25
tjenstår bakom sig, erhåller ett årstillägg af 100 francs, som likaledes
inbetalas till en statsanslag och tjenar till pensionens ökande; dock är
detta tillägg inskränkt till 2,000 francs, ett belopp, som uppnås vid
tillryggaläggandet af 45:te tjenståret.

Hvad nu den omedelbara vinstdelaktigheten beträffar, så har herr
Baille-Lemaire infört densamma först år 1885. Lifvad af den önskan
att minska rörelsekostnaden genom undanrödjande af kapitalräntorna,
beslöt han amortera kapitalet och detta inom 15 år (tills år 1900).
Under denna tid användes härtill tre fjerdedelar af nettovinsten, medan
en fjerdedel utgör personalens vinstandel. Så snart affärskapitalets
amortering skall vara afslutad, inträder en förändrad fördelning af
nettovinsten, som då blifvit betydligt förhöjd genom räntornas bortfallande:
20 procent komma att vandra i de orlika välfärdskassorna och
resten tillfaller firman och personalen till lika delar. Ett af sex
verkmästare bestående utskott af den senare tager kännedom om den
förras sätt att sköta affärerna och rådgör med direktionen öfver .de
vigtigaste angelägenheter. »Mitt företag», skrifver herr Baille-Lemaire
vid slutet af år 1889, »skall snart hafva att glädja sig åt förhållanden,
för hvilka jag ej känner något annat exempel.» I sanning! I afseende
på utdelningen af de enskildes andelar vare bemärkt, att en tredjedel
tillkommer de vanliga, två tredjedelar de mera framstående arbetarne
och verkmästarne, och utdelningen sker dels efter lönernas måttstock,
dels efter graden af ansvar eller inflytande på tillverkningen. En

128 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

tredjedel af hvarje enskilds andel utbetalas kontant, resten flyter i
pensionskassan.

I november 1885 stiftade personalen en »sparförening», (Union
de 1’épargne), som använder inbetalningarne till inköp af lotter i ståtslotterier,
i hopp att göra några vinster. Affärsföreståndaren är medlem
och ordförande i denna förening, men blandar sig icke i förvaltningen;
han inskränker sig till inbetalande af sina bidrag och på främjandet af
sitt folks sparsamhetsanda. Hvarje medlem lemnar 1—5 francs i veckan.
Totalinkomsterna utgjorde under de första tre åren nära 46,000
francs. Herr Baille-Lemaire sätter äfven stort värde på en musikförening
»Harmonie des Ateliers Lemaire» (sedan 1881), hvars hederspresident
han är och hvars prestationer bland annat försköna de stora sällskapliga
sammankomsterna. Chefen föranstaltar årligen tre sådana sammankomster:
på nyårsdagen en mottagningsafton i Baille-Lemaires salong,
på sommarn en utfärd till landet, under vinterns lopp eu bankett med
bal. »Allt detta», skrifver han, »går för sig utan omständigheter och
helt otvunget som bland menniskor, som hafva förtroende till hvarandra.
Till en början införde jag dessa sammankomster i främsta
rummet af pligtkänsla; nu bekänner jag att de äfven skänka mig det
största nöje. Aldrig fälles ett påfluget ord, intet missljud stör endrägten.. .
Man skulle kunna tro att allt vin, som står till förfogande efter behag,
skulle föra otillbörligheter med sig; men detta är icke händelsen. Den
som ej tror sig kunna lita på sig sjelf, sätter sig bredvid mindre svaga
kamrater, för att af dem hållas i schack».

I afseende på sitt systems allmänna verkningar skref herr BailleLemaire
vid slutet af år 1889: »Framgången af mitt företag tillskrifver
jag uteslutande införandet af välfärdsinrättniugarne. Detsamma visar,
att jag har rätt i min åsigt, att menniskomaterialen pålägger industriidkarne
samma pligter som de mekaniska produktionsmedlen.
Men mitt tillvägagående har utom ökandet, af arbetarens produktionsförmåga
ännu andra goda följder. Ehuru jag icke lägger mig i folkets
privatlif och ej ger dem några råd, som lätteligen skulle upptagas som
befallningar, får jag med stolthet påstå, att jag eger en elit-personal,
att mina arbetare äro ärliga, samvetsgranna och i sedligt afseende stå
lika högt som någon samhällsklass .... Mellan dem och mig har alltid
herskat den fullkomligaste endrägt: densamma yttrar sig dagligen
genom allehanda små drag .. . . Må man ej tala om filantropi! Hvad
tjenar det till att tala om välvilja, då dock uteslutande det egna intresset
tages i betraktande?»

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

129

Qvinliga handarbeten.

J. Nayrolles (förr G. Adolphe Catteau), Paris. Till slutet af år
1889 var denna framstående broderiaffär en gren af den stora Catteau’ska
möbeltygsfabriken i Roubaix. Den förestods sedan dess öppnande
(1882) af herr J. Nayrolles, och köptes slutligen af denne. Mönsteretablissementets
begynnelse bestod deruti, att Nayrolles lät särskildt konstmessigt
brodera några dynor, väggbeklädnader, förhängen och portiérer
af några fasonörer. Dessa egendomliga arbeten funno snart stor anklang
och köptes mycket under tre års tid; men sedan sjönk afsättningen
allt mera och tydligen till följd af mönstrens enformighet. För
att åstadkomma en förbättring i detta afseende omgestaltade herr Nayrolle
affärens arbetsgrundvalar fullständigt. Han sade sig, att han, för
att vinna framgång, måste se på tre saker: sträng sparsamhet i afseende
å rörelsens omkostnader, stadigvarande fullkomnande af tillverkningarne
och en så stor villighet som möjligt från personalens
sida. Han hyrde en särskildt passande verkstad, anstälde åtta väl
rekommenderade brodöser, köpte åtta brodérmaskiner och lät den nya
inrättningen begynna vid slutet af år 1886.

Lönerna rörde sig mellan 4^ och 7 francs pr person och dag;
vinstandelen utgör en fjerdedel af affärsvinsten. Vid öppnandet af
etablissementet (Rue des Immeubles-lndustriels, n:r 5) förklarade N.
för arbeterskorna, att och på hvad sätt det läge i deras eget intresse
att vara flitiga, lemna ett dugligt arbete och umgås sparsamt med
materialierna. Åt en af de åtta damerna anförtroddes en arbetsförestånderskas
åligganden, och hon kunde, enär hon af dessa togs i anspråk
endast omkring två timmar dagligen, tillbringa största delen af
sin tid vid sin maskin. För att erhålla ett urval af nya mönster föranstaltade
N. en täflan mellan sina brodöser; sålunda kom eu stor omvexling
till stånd, utan att de Catteau’ska arbetenas ursprungliga egendomligheter
derför skulle hafva försvunnit.

Snart visade sig betydliga framgångar, afsättniugen steg hastigt
och sju nya maskiner, tio nya arbeterskor måste anskaffas. Damernas
arbeten väckte föreståndarens belåtenhet och man var som bäst »i
tagena», men »inspirationens heliga eld» saknades ännu. Men efter
första halfårsdelaktigheten (30 juni 1887) uppflammade densamma i ljus
låga. 1,840 francs tillföllo personalen. Utdelningen af de enskilda
andelarne sker på grund af duglighet, tjenstetidens längd och andra
Bih. till Kiksd. Vrot. 1892. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 2 Håft. 17

130 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

värderingsmoment. För att hålla de s. k. »första arbeterskorna», som
derjemte hafva till uppgift, att pröfva de andras broderier och beteckna
några tel — skadelösa för den tidsförlust, som derigenom vållas dem
— höjer man deras »arbetsnoter» — timlappar — med 10 procent; det
ligger derför i deras intresse att icke egna afbrotten mera tid än hvad
som är oundgängligen nödvändigt. Hvarje arbeterska är berättigad till
andel i vinsten; den som midt i en semester frivilligt utträder eller
afskedas genom eget förvållande, förlorar sitt anspråk på nästa gång
utfallande vinstandel. Direktricen — engagerandet af en sådan blef
för någon tid sedan nödvändig — erhåller samma högsta lön och största
vinstandel som de första arbeterskorna; således måste hon vara
angelägen om att höja produktionen efter bästa förmåga,

Andelarne utbetalas kontant. Om den första utdelningen skref
herr Nayrolles: »Jag kan ej tänka tillbaka derpå utan rörelse

Arbeterskorna vågade knappt vidröra penningarne. De skrattade och
greto samtidigt. Några ropade: »Så mycket får jag! Huru mamma skall
glädja sig!» En sextonårig flicka, sin familjs hufvudsakliga stöd, utbröt
i häftig gråt och mumlade: »O, hvilken glädje! Vi hafva ännu

aldrig haft så mycket penningar hemma!» . . Från följande dag förfogade
jag öfver eu mönsterverkstad. Den nästa täflan medförde anmärkningsvärda
resultat och det regnade beställningar.» Vid slutet
af andra året efter systemets införande omfattade mönsterurvalet redan
omkring 150 nyanser, »så att de mest olikartade och de svåraste arbeten
kunde utföras». På Pariserverldsutställningen år 1889 erhöll såväl
firman som ock herr Nayrolles och personalen utmärkelser. För närvarande
innesluta de mycket utvidgade verkstäderna 35 maskiner och
omkring 50 brodöser. Vi lemna här en öfversigt öfver de 7 första
utdelningarnes resultat:

Tid.	Belopp af vinstutdelningen.	Arbeterskornas antal. |
1.	hal fåret	1887 ..................	Francs	1,840	15
2.	V	1887 ..................	11	2,800	20
1.	11	1888 ..................	11	3,600	24
2.	11	1888 .................	11	4,250	27
1.	11	1889 ................	11	4,450	28
2-	11	1889 ..................	11	5,550	29
1.	11	1890 .................	it	4,750	30

131

Motioner i Första Kammaren, N:o å.

Inom 3| år utdelades alltså 27,240 fränes. Ehuruväl redan flera
af de åtta arbeterskor, med hvilka det nya etablissementet öppnades,
blifvit familjemödrar, har ingen afgått. Det kan icke förundra någon,
ty hvar och en af dem har, utom sin höga lön, på 3lr år emottagit
mellan 1,250 och 1,950 francs i form af vinstandelar — en rätt vacker
^förtjenst! Dervid kan ej vara tal om den hos brodöser brukliga öfveransträngningen;
det arbetas ofantligt flitigt, men endast i nio timmar.
Abel Davaud anmärker i Pariserföreningens för studiet af vinstdelaktighetsfrågan
qvartalsskrift, att firman Nayrolles’ konstnärliga broderier
ej hafva sin make på hela jorden. Herr N. sjelf—som, i förbigående
sagdt, vid en sammankomst af nämnde förening förklarat sig villig att
uppå anmodan låta sin personal genomse affärsböckerna —- skrifveri

»I anseende till mina parisiska arbeterskorsj intelligens, goda
karakter och pligttrohet var jag öfvertygad, att de skulle genom fullkomliga
arbeten rikligen åter inbringa mig den dem medgifna vinstandelen.
Jag visste, att det goda verk, som jag gjort mot dem, samtidigt
betydde en god affär för firman .... De uppnådda resultaten
hafva öfverträffat mina förväntningar och ett nödlidande yrke har haft
en lysande uppkomst. . . Jag tvekar ej att förklara, att vi hafva att
tacka hela vår framgång åt våra arbeterskors hängifna medverkan och
åt den endrägt, som herskar mellan alla delaktiga. Damerna älska sitt
arbete, äro stolta på sina verkstäder och släppa blott oklanderlig vara
ut i handeln. Af de 3,000 stycken, som vi hafva levererat under de
första tre åren, har intet enda blifvit klandradt.

Vinstutdelningen utom industriverlden.

I. I trafikväsendet.

Paris-Orleans jernväg sb olag. Detta erbjöd under 21 års tid ett
exempel på vinstdelaktighet i stor skala och var öfverhufvud det enda
jern vägsbolag, som har anstält ett uthålligt och grundligt försök med
vinstdelningen. Ty värr har densamma afbrutits faktiskt, ehuru icke
rättsligt, till följd af olika omständigheter. — Afbrottet eller egentligen
systemets hyflande har ingenting att göra med sjelf va systemet:
försöket har fastmer utfallit mycket tillfredsställande och har derför

132 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

alldeles icke uppgifvits; vid gynsammare affärsrörelse skola åter vinstandelar
utdelas.

Den första perioden af denna samfärdsanstalts vinstdelningshistoria
går från 1844 till 1850. I början af 1844 väckte förvaltningsutskottets
ordförande, Francois Bartholony, förslaget att dela den betydliga
nettovinsten med personalen. Då ett utskott, sammansatt för
frågans pröfning, som ock samtliga direktörer röstade för planen, beslöt
bolagsstämman den 30 mars antagandet af följande tillägg till statuterna:
»Af det inkomstöfverskott, som möjligen återstår efter afdrag
af driftkostnaderna och af 8 procent för aktieegarne, böra 15 procent
afskiljas och genom direktionen fördelas bland personalen. De grundsatser,
som härvid böra följas, skola fastställas i ett reglemente, öfver
hvilket nästa bolagsstämma skall besluta.»

Det år 1845 antagna reglementet delade tjenstemännen och arbetarne
i tre klasser. Den första omfattade direktörerna och ingeniörerna;
dessa erhöllo å hvarje löndel af 1,000 francs en ^ af beloppet,
som skulle utdelas. De öfriga högre tjenstemännen bildade den andra
gruppen och mottogo för hvarje 1,000 francs i lön af vinstandelen,
nemligen hälften kontant, medan resten placerades i statspapper och
ej tick lyftas utan bolagets medgifvande. Hela den öfriga fast anstälda
personalen hörde till tredje klassen och erhöll, hvad som återstod efter
de båda förras tillgodoseende; hälften utdelades kontant i form af belöningar
för förträffliga tjenster, resten uträknades efter lönernas måttstock
och placerades.

I och för sig var det fullkomligt berättigadt att göra skilnad
mellan tjenstemännen, hvars skicklighet bolaget i främsta rummet har
att tacka för sin vinst, och de andra, som mer eller mindre endast
böra verkställa mottagna befallningar. Men fördelningssättet var felaktigt,
så att ett allt för betydligt bidrag föll på den tredje klassens lott.
Derför användes redan andra året en förändrad affärsordning. Numera
erhöllo första gruppens medlemmar tre, och den andras två gånger så
mycket som den tredjes, nemligen per 1,000 francs lön. Detta beräkningssätt
medförde det gynsamma resultatet att höja tredje klassens
löntagares löner med 18,9 procent och de båda andras med resp. 37,8
och 56,7 procent.

Några med sin andel missnöjda tjensteman uppmanade regeringen.
år 1848 att tvinga bolaget till upphäfvande af klass-skilnaden.
Ministeriet vidtog då ock ditåt syftande åtgärder och genomkorsade
med sina jemlikhetssträfvanden Bartholonyska planens grundvalar.
Direktionen tog nu i öfvervägande upphörandet af den frivilligt införda

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 133

vinstdelaktigheten, men beslöt sig, trots statens inblandning, för systemets
bibehållande och antagandet af myndigheternas föreskrifter.. Så
började då år 1850 den andra perioden. Nu var proportionen af vinstandelen
för tusen francs lön lika för samliga löntagare. Eu tredjedel
utbetalades kontant, en tredjedel placerades i sparbank och den återstående
tredjedelen skulle öfverlemnas till det då planerade statspensionsverket
eller någon annan försäkringsanstalt, för att tjena till grundval
för lifräntor af minst 600 francs, begynnande efter fylda 50 lefnadsår.
År 1852 gingo flere främmande banlinier öfver i Paris-Orleansbolagets
ego, hvarvid öfverenskoms, att deras medöfvertagna personal
likaledes skulle åtnjuta vinstdelaktighet. Affärerna gingo lysande och
vinstandelen — dessa 15 procent af öfverskottet utöfver 8 procent inkomst
— steg betydligt; år 1852 uppgick den till 34, nästa år till 41
procent af lönerna.

Detta tycktes aktieegarne vara för mycket och de beslöto sörja
för, att det ej gick för långt. Från år 1854 skulle hittillsvarande 15
procent vinstandel nedsättas till 10 procent, i fall aktiedividenden skulle
utgöra 14 procent eller mera; vid en dividend af 16 procent och derutöfver
skulle löntagarnes andel till och med sjunka till 5 procent af
öfverskottet. Följden var, att under de närmaste åren vinstandelen
endast ökade löntagarnes inkomst med 23—27 procent. År 1854 gjordes
äfven den bestämmelsen, att från vinstandelen årligen skulle afdragas
ända till 250,000 francs — dock i ingen händelse mer än 10
procent af andelen — till förmån för en sjuk-, olycksfalls- och enkekassa,
som äfven lemnar premier för synnerligen goda tjenstår. Den
1 januari 1865 trädde nya bestämmelser i kraft, som i anseende till
bolagets senare finansiella ställning snart hade till töljd, att vinstdelaktighetens
verksamhet förlamades och denna beröfvades sina hufvudsakliga
fördelar. Framför allt erhöll hjelpkassan rättighet att göra
anspråk på 15 procent af nettovinsten. Sedan införde man ett annat
fördelningssätt för återstoden; ända till 10 procent af årsinkomsten ätdags
till inköp af blifvande lifräntor vid statens pensionskassa;, återstod
ännu något, så erhöll löntagaren ända till 7 procent af sin lön
kontant utbetald och resten sattes på sparbank för hans räkning.

De skäl, som lågo till grund för dessa nya bestämmelser voro:
l:o utsigten, att införlifvandet af nya linjer i bolagets järnvägsnät
skulle minska nettoinkomsten; 2:o erfarenheten, att de förutvarande
medlen visat sig otillräckliga för tillförsäkrandet af pensioner; 3:o att
ett afdrag från vinstandelen — utan det vanliga betyngandet af lönerna
— skulle möjliggöra en högre pension, än som annars vore bruklig.

134 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Om nu vinstandelens löneprocentsats förblifvit ungefär på den höjd,
på hvilken den stod under de tio åren före år 1865, så skulle participationssystemet,
oaktadt de betydliga afdragen från andelen, ännu
allt jemt hafva lemnat tillräckligt spelrum öfrig!, för att kunna visa sina
stora omedelbara, praktiska företräden. Medeltalet af vinstandelarne
från 1855 till 1864 utgjorde 22| procent af lönerna; under tingens
nya ordning skulle löntagarne derutaf hafva emottagit^7 procent kontant
och 6^ procent skulle hafva vandrat i sparbanken^ Men efter 1865
försämrades bolagets ställning; dess rörelseomkostnader stego och personalens
antal tilltog, följden var ett betydligt och snabbt sjunkande
af vinstandelen; redan efter fem år återstodo endast de 10 procenten
för pensionskassan och sedan år 1873 kunde till och med dessa 10
procent icke alltid utbetalas.

Låt oss nu pröfva verksamheten af delaktighetsprincipen hos
Paris-Orleans-bolaget före och efter förändringarne af den 1 januari
1865. Första periodens hufvudsakliga kännemärke var den beskrifna
indelningen af löntagarne i klass efter måttstocken af deras ansvar.
Under den andra tilltvang sig den republikanska regeringen upphäfvandet
af denna skiljaktighet. Men under de båda tidsperioderna — tillsammans
21 år — kom delaktighetsväsendets grundsats till full användning.
Systemets varaktiga bibehållande, till och med under förhållanden,
som skulle gifvit bolaget ursäkter till dess undanrödjande,
bevisar, att resultaten voro tillfredsställande. Eu af direktörerna har
då ock i ett uudersöknings-utskott talat om »mycket goda resultat»
och jernvägskungen Bartholony — under 14 års tid bolagets ordförande
—, som stiftat talrika allmännyttiga undervisningsanstalter och
sparkassor, ansåg införandet af vinstdelaktigheten hos Paris-Orleansbanan
som sitt bästa verk. Om den praktiska framgången anmärker
Oharles Robert bland annat: »Vinstdelaktigheten i sin förra form (t. ex.
1858) utöfvade ett stort inlåtande på jernvägsbolagets personal. Densamma
erhöll, genom det lifliga medvetandet om ett verkligt, betydligt
gemenskap i intressen, utseende att vara en talrik familj. Löntagarne
iakttogo hvarandra och tänkte alltid på ökandet af sin andel och undvikande
af förluster. 8å t. ex. umgingos de mycket varligt med bagaget,
behandlade någon af dem det oförsigtigt, så hörde man en
kamrat säga: »Hvad tänker du på! Du kommer att minska vår vinstandel!»
Om de logiska resultaten af förhållandena efter 1865 skifver
samme fackman ar 1870: »Utan att skulden dertill ligger hos vinstdelaktighetens
princip, fastmer hos vissa åtgärder af jernvägsförvaltningen,
bär denna princip vid Orleansbanan icke mer samma goda

135

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

frukter, som förr. Sporren har blifvit något slö. Förr hade delegarne
att glädja sig åt tvenne fördelar: en årlig vinstandel och rättighet till
ålderdomsförsörjning. Införlifvandet af icke lönande linier har betydligt
minskat löntagarnes andel; äfven har medgifvandet af varierande
belopp till enskilde för särdeles framstående prestationer förorsakat, att
de fleste få gå tomhändte. Vinstdelaktigheten reduceras alltså nu för
jern vägsbolagets personal uteslutande till anspråk pa pension, sa att
det i en framtid kommer mycket att likna statsembete^. Da ingen
andel vidare utdelas kontant, hafva många löntagare mistat sin stora
ifver. Med orsaken upphör äfven verkan.»

Sedan åratal har vinstandelen icke ens uppgått till höjden af det
föreskrifna bidraget till pensionskassan; men då pensionerna å embetets
vägnar höra till rörelse-omkostnaderna, hjelper staten att täcka
bristen med de garantisummor, som den beviljat Orleansbanan; följaktligen
skulle tjenstemannen erhålla sin pension — efter 25 års tjenstetid
hälften utaf lönen — äfven om alls ingen vinstandel tillfölle honom,
om bolaget fast mer lede förluster. Från lönen göres vid Orleansbanan
intet afdrag för pensionssyften. Således har tjenstemannen för närvarande
ingen fördel af att bidraga till ökande af firmans vinst. Så
snart densamma icke vidare kommer att behöfva den statsgaranti, som
den under senare tiden har måst taga i anspråk, kan den nu slumrande
vinstdelaktigheten vakna till nytt lif. Under tiden hafva bevis länge
sedan framlagts, att detta system låter genomföra sig till och med hos
de största jern vägsbolagen.

Från 1844 till 1883 — alltså under 40 år — har Orleansbanan
fördelat öfver 70 millioner francs till dess fast anstälda löntagare. Här
följer en öfversigt af vinstandelarne efter procentsatser af lönen:

136

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

År.	Delegarnes antal.	Procent af lönen.	År.	Delegarnes antal.	Procent af lönen.
1844 ...............	719	6,8 1	1864 ..............	6,997	20,67
1845 ..............	816	16,66	1865 ...............	9,712	14,40
1846 ...............	957	25,53	1866 .............	10,181
1847 .............	1,269	22,21	1867 ...............	10,472	13,23 it
1848 ..............	1,305	1,72	1868 ............	11,376	12,15
1849 ..............	1,065	17,73	1869 ............	12,220	10,98
11850 .............	1,025	14,28	1870 ..........	12,484 12,890	10,00
i 1851 ..............	1,004	22,33	1871 ................	12,16
1852 ...............	2,800	34,11	1872 ............	13,727	11,00
1853 ...............	3,365 4,397	40,96	1873	14,165 14,234	10,60 10,25
,1854 ..........i...	25,00	1874 ..............
1855 ...............	4,837	27,00	1875	14,481 15,080	10,20 9,76
i 1856 ...............	5,187	24,oo	1876 ..............
1857 ...............	5,765	25,30	1877 ..............	15,293	9,40
1858 ...............	5,940	23,io	1878 ..............	15,321	9,3 2
1859 ..............	6,009	23,75	1879 ..............	15,423	9,26 :
1860 ...............	5,991	24,io	1880 ...............	15,743	9,05
1861 ...............	6,052	23,50 22,70 21,60	1881	16,085 16,935	10,00 10,00
1862 .............. | 1863 ...............	6,194 6,742	1882 ...............i 1

Suezkanalbolaget. Detta införde redan från början af affärsrörelsen
ett slags vinstdelaktighet (1865). 60 i Paris och 1Ö0 i Egypten sysselsatte
tjensteman och arbetare drogos med in i systemet. Årligen utdelades
2 procent af nettovinsten ; år 1883 uppgingo dessa 2 procent
till 600,000 francs. Med dessa andelar förses en pensionskassa, som
lemnar höga ålderdomsförsörjningar. År pensionskassan mer än tillräckligt
full, för att vara alla anspråk vuxen, så bildas af tiondedelen
af dess behållning en reserv- eller hjelpfond, och möjligen befintliga
ytterligare kontanta öfverskott utöfver det nödvändiga tjena till tillökning
af de löpande pensionerna, Har man äfven uppnått den härför
föreskrift^ gränsen, så utdelas den då ännu förhandenvarande resten
af vinstandelen mellan den aktiva personalen. »Denna inrättning», har

137

Motioner i Första Kammaren, N:ö 4.

grefve Lesseps, Suezkanalens grundläggare, yttrat, »leder till en fullständig
samhörighet mellan bolaget och dess underhafvande. De senare
utgöra en familj. Telegrafen tillkännagifver dagligen den föregående
dagens inkomstbelopp, och visar sig en stegring, så äro alla lyckliga.
Participation en har visat sig vara i alla afseenden fruktbärande för oss
och jag har aldrig stött på de ringaste svårigheter hos min personal.»

2. I försäljningslokaler. *

Magasins au Bon Mareld, Paris.

Årsomsättningen af detta ofantliga varumagasin, som sysselsätter
omkring 3,000 personer, utgör öfver 150 millioner francs. Grundläggaren
och egaren, Jacques Aristide Bou§icaut, införde vinstdelaktigheten
i två former, så att för närvarande hvar och en bland personalen allt
efter omständigheterna är delaktig i firmans affärsafkastning i en eller
flere af fyra former. Detta handelshus’ historia, som så småningom
nästan helt och hållet har förvandlats till ett bolag, förtjenar en utförligare
behandling. .

Bougicaut var, liksom Leclaire, en man ur folket och hade^likaledes
sin affärsduglighet att tacka för sina stora framgångar. Äfven
han visade sig som klok menniskovän, som begagnade sin uppkomst
till förbättring af de arbetande klassernas ställning, ur hvilka han
sjelf framgått. Född 1809 och son till en fattig hattmakare, i Belleme,
måste han tidigt draga försorg oma sin egen utkomst.. Den tiden
förmedlades detaljförsäljningen af textilvaror på landet i Frankrike
genom kringresande handlande; en sådan resande ledsagade Jacques,
hvars sysselsättning bestod uti att han skulle se efter häst och vagn,
medan utpackningen och försäljningen pågick. Men snart lyckades det
honom att utbyta denna otillfredsställande sysselsättning mot en plats
i Pariser-försäljningshuset »Magasins du Petit Saint-1 homas»; han utmärkte
sig der till den grad, att han efter jemförelsevis kort tid blef
öfveruppsyningsman. Då han mycket älskade att läsa och studera, utbildade
han sig vidare med jernhård flit pa autodidaktisk väg. År
1852 köpte han den lilla affären »Au Bon Marché» den tiden med en
årlig omsättning af endast 45,000 francs, som han snart ökade. De
Bill. till ltiksd. Brot. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 ljuft. 18

138

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

egenskaper, som härvid kommo honom till godo, voro: skarpt förstånd,
förvånande flit, god smak, en utomordentlig organisationstalang, en
vidtomfattande blick i stort, dervid sinne för de minsta enskildheter,
vidare en förträfflig karakter, ovanlig hjertegodhet och sträng redbarhet.
Hans älsklingstanke var rigtad på lyftandet af hans personals
sedliga och materiella ställning; han ville bespara folket de förödmjukelser
och strider, som han dels upplefvat sjelf, dels sett andra underkastade,
och gifva ett godt exempel åt det stånd, han tillhörde, genom
praktiskt tillgodogörande af sina erfarenheter.

Sjutton år efter öfvertagandet af »Bon Marché» hade årsomsättningen
stigit från 45,000 till — 21 millioner francs. Nu lät han uppföra
nya, stora byggnader — de gamla hade blifvit för små — och
lade in i grundstenen en handling (1869), i hvilken han förklarade
att vilja gifva sitt affärshus en filantropisk inrättning. Först och främst
beviljade han dem bland personalen, som voro med i kriget, särskilda
tillskott. Sedan stiftade han för personalens räkning ett fribibliotek,
en fäktskola och undervisningskurser i språk, och lät — likaledes på
egen bekostnad — meddela musikundervisning åt den, som så önskade.
Vidare nedsatte han arbetstimmarnes antal, afpassade lönernas belopp
så mycket som möjligt efter värdet af de försäljningar, hvarje försäljare
uppnått och utöfvade ett strängt öfverinseende öfver sin personals
närings- och bostadsförhållanden ‘). Nästa steget gälde grundläggandet
af en försörjningskassa — i juli 1876 — till förmån för hela den
personal, som varit minst fem år i firmans tjenst. Då afdelningsföreståndarne
och inspektörerna utom dess redan voro direkt delaktige i
försäljningarne, föreföll det ej nödvändigt att upptaga dem i kassamedlemmarnes
krets. Kassan bestod af två fonder, som Bougicaut
stiftade af egna medel: eu med 31,500 francs på grund af tjenstetidens
längd, den andra med 30,000 francs på grund af lönernas höjd. Firman
förband sig dessutom att årligen lemna ett bidrag till denna fond till
belopp, som firman egde bestämma. Hvarje delegare erhöll en motbok,
hvari hans konto infördes; hans andelar i båda fonderna skulle placeras
med ränta på ränta, tills han antingen blifvit sextio år gammal
eller tjenat hos Bougicaut i tjugu år; sedan kunde han kontant lyfta
hela sitt tillgodohafvande. Den qvinliga personalen kunde göra detta
redan efter 15 tjenste- eller 50 lefnadsår.

Då Bouficaut tillkännagaf den nya inrättningen för personalen,

D År 1881 bebodde hundra qvinliga löntagare en firman tillhörande byggnad och
1,400 affärsbiträden af båda könen intogo sina måltider inom firmans hus.

139

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

anmärkte han bland annat: »Vårt syfte är att tillförsäkra våra löntagare
en liten ålderdomsförsörjning eller efter deras död ett litet arf
åt deras anhöriga. Äfven hysa vi den önskan att på ett handgripligt
sätt göra för dem åskådlig den gemensamhet i intressen, som förenar
dem med oss, på det de må lära inse, att deras ifver, skonsamhet af
materialierna och iakttagande af vår fördel ej blott motsvarar deras
pligt, utan äfven ligger i deras eget intresse. De skola, då de likaledes
kunna hoppas på vinst, snart fundera ut, att vår gemensamma
framgång äfven beror på deras ansträngningar, på deras goda uppförande
och på deras sträfvan att vara kunderna till belåtenhet.»

I juli 1877 skänkte Bougicaut försörjningskassan ytterligare 60,000
francs, och fem månader senare dog; han. I oktober nästföljande år
dog äfven hans son, och från denna tid ända till sin egen död (december
1887) förestod grundläggarens enka det stora etablissementet. Hon
fortsatte sin makes menniskoväuliga sträfvanden. År 1880 tog hon
96 afdelningsföreståndare och andra högre tjenstemäu till affärsdelegare.
Totalkapitalet faststäldes till 20 millioner francs; 12£ millioner behöll
fru B. i sin ego, återstoden öfvergick i andelar af 50,000 å 500,000
francs till de nya bolagsmännen. Då flere af de senare representerade
hela grupper af löntagare, som hade lagt tillsammans sina besparingar
till gemensamt förvärlvande af en andel, sa var delegarnes antal i
verkligheten mycket betydligt, För öfverstå ledningen erhöll fru B.
eu årlig lön af 60,000 francs. Räntefoten bestämdes till 6 procent.
Den nettovinst, som återstod efter forsörjningskassans donering och
reservfondens tillgodoseende — denna erhöll 10 procent af vinsten
skulle fördelas på aktierna; likaså den möjligen blifvande förlusten.
För reservfonden bestämdes eu gräns vid 20 millioner. Fiu B. förband
sig, att af sin egen andel till löntagarne öfverlemna så många andelar

_ y 50,000 francs —- som de skulle önska; efter hennes död skulle

affären antaga formen af ett rigtigt, aktiebolag.

År 1885 gick hon vidare och stiftade eu pensionskassa, hvartill
hon inbetalade en million. Detta belopp skulle hafva räckt till alla
sannolika anspråk, men då hon ville sorgfritt gestalta samtliga personers
ålderdom, som hade arbetat med till affärens framgång, skänkte hon den
nya kassan nästföljande år ytterligare 4 millioner. Samtidigt sammanträdde
firmans deiegare till ett civilbolag med ett kapital åt 400,000
francs, som skulle bispringa handelsbolaget, i synnerhet vid inrättande
af pensionsfonden. Den senare tillfalla — utan afseende pa dess räntor
och möjliga gåfvor eller arf — 5 procent af civilbolagets vinst. Hvarje
person, som åtminstone varit tjugu år i »Bon Marchés» tjenst och är

140

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

minst 50 (qvinlig 45) år gammal, erhåller ur kassan en pension af 600
å 1,500 francs. De högre tjenstemännen, som äro uteslutne från delaktigheten
i försörjningsfonden, emedan de erhålla höga löner och, som
sagdt, tantiemer af försäljningen, hafva ej heller rättighet till någon
pension.

I juli 1887 ändrades försörjningskassans statuter derhän, att delcgarne
redan efter tio, resp. femton år få uttaga större delar af sitt
tillgodohafvande. Höjden af denna kassas donering genom firman har
aldrig blifvit kontraktsmessigt uppgjord; inbetalning sker enligt vanan
på grund af affärsvinstens belopp och har hittills varierat mellan 60,000
och 140,000 francs årligen; äfven vid stegringen i antalet af de till
delaktighet berättigade personerna fästes afseende vid beloppets bestämmande.
_ Redan år 1883 uppgick många löntagares tillgodohafvande hos
försörjningsfonden till 3,800 francs på hvar och en, många fler, andras
på 2,000 francs hvar. Medeltalet utgjorde år 1883 946 francs, år 1886
redan 1,015 francs; visserligen nedtrycktes det år 1887 genom inträdet
af 280 nya medlemmar till 920 francs, men det skadade naturligtvis
icke de äldre delegarne, då deras tillgodohafvanden ju förblefvo oförändrade;
dessa hade då för många redan växt till 5,000 francs. Man
gifve akt på följande korta öfversigt af försörjningskassans ställning'' från
1876 till 1887: 6

År.	Delegarnes antal.	Kapital- behållning.
		francs.
1876 ......................	128	61,500
1877.....................	199	120,083 i
1878................	275	200,641
1879.....................	351	288''924
1880............... •	443	377,223
1881..............	515	465,573
1882.......... .......................	592	567,835
1883.................	699	661,339
11884 ................	738	763,832
1885....................	851	885,949
1886 ..................	995	1,009,130 j
1887...............	1,250	1,150,375 |

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

141

Firmans hela inrättning har den goda verkan att fjettra personalen
vid densamma. Under de första sju åren af försörjningskassans tillvaro
utträdde endast 15 af 767 delegare ur affären; de öfriga förändringarne
ega rum inom kretsen af de löntagare, som ännu icke tjenat, i
fem års tid och som derför intet af de fyra pekuniära välfärdsmedlen
kommer till godo. Bolagsdelegaren Fillot yttrade vid förfrågan till ett
fackutskott (1883): »Efter femårig tjenst stanna nästan alla löntagare
hos oss . . . Enär många afdelningsföreståndare hafva ett omedelbart intresse
af affärsvinsten, bemöda de sig att göra gynsamma uppköp, förmå
sina arbetare till ett godt uppförande och att upptäcka allehanda
möjligheter till besparing. I dessa punkter kunna vi i sanning lyckönska
oss till vår organisation. Äfven vår försörjningskassa är en mycket förträfflig
inrättning, ty den tillförsäkrar de mindre gynnade arbetarne en
sorgfri framtid. Omständigheten, att hela personalen alltigenom är intresserad
i firmans blomstring, har förskaffat denna sin stora framgång
. . . Strejker äro hos oss otänkbara, enär just de bättre tjenstemännen
äro delaktige i vinsten och de öfrige ej hafva lust att lemna i
sticket sina i försörjningsfonden innestående penningar.»

Fru Boucicaut, som hade ledt »Bon Marché» med stor skicklighet,
dog den 8 december 1887. Hon testamenterade till hvarje löntagare ett
belopp mellan 100 å 10,000 francs, allt efter varaktigheten af hans
tjenstetid hos firman, och till civilbolaget sin älsklingsbostad i Fontenayaux-Roses
som konvalescensort för lidande medlemmar bland personalen.
Firman »Veuve Bougicaut & C:ie» slocknade och affären öfvergick under
den nya »Plassard, Monn, Fillot & C:ie» till löntagarnes länge förutsedda
aktiebolag. De af det ädla äkta paret skapade välfärdsinrättningarne
hafva förblifvit oförändrade.

3. Lancitbruket.

/. //. von Thiinen. Denne godsegare, en framstående skriftställare
i nationalekonomi, utöfvade förr och hans sonson utöfvar nu sedan 1847
vinstdelaktigheten på sin domän Tellow (Mecklenburg-Schwerin) och lemnar
alla regelbundet sysselsatta arbetare — för närvarande 22 till antalet, —
som bo på godset, tillträde dertill, men äfven läraren, pastorn, väfvaren
och smeden, emedan dessa personer hafva mer eller mindre att göra
med skörden. Öfverstiger ett års vinst det belopp, som godsherren för -

142 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

behåller åt sig sjelf (före 1873 årligen 16,500, senare 18,000 mark), så
kan hvarje vinstberättigad göra anspråk på \ procent af öfverskottet.
Om under något år de 18,000 mark icke fullkomligt uppnås, så afdrages
det bristande beloppet från nästa års öfverskott, innan någon delaktighet
inträder. Andelarne skrifvas delegarne till godo och förräntas med 4
procent. Räntornas utbetalning sker för hvarje år till julen; kapitalet
utbetalas först vid fylda 60 år; dör någon förr, erhålla hans arfvingar
tillgodohafvandet. Den följande öfversigten visar hvarje delegares varierande
andel allt efter skörderesultatets beskaffenhet och prisens höjd.

1876 — 77 kunde ej blott intet öfverskott erhållas, det fattades
också ännu 8,780 mark af de föreskrifna 18,000 mark. Denna brist
betäcktes under de båda nästa åren, — deraf de ifrågavarande andelarnes
ringa belopp.

! o År.	Mk. pf.	År.	Mk. pf.	År.	Mk. pf.	År.	Mk. pf i År.	l Mk. pf
1847—48	31.80	1854—55	137.22	1861—62	33.48	1868-69	! 79.68 1875—76	16.08
1848—49	29.16	1855—56	82.92	1862—63	151.56	1869—70	73.98 1876—77	- -
1849—50	56.62	1856—57	103.08	1863—64	155.62	1870—71	81.42 1877—78	19.60
1850—51	63.84	1857—58	86.16	1864—65	97.08	1871—72	89.68 1878—79	13.oo
1851—52	42.4 8	1858—59	86.64	1865—66	5.70	1872—73	80.584879—80	50.oo
1852—53	34.32	1859—60	87.48	1866—67	30. oo	1873—74	39.64 1880—81	88.00
1853—54	70.74	1860—61	92.28	1867—68	84-86	1874—75	89.64 1881—82	78.oo

Herr von Thunens sträfvande är rigtadt derhän att kunna lemna
sitt folk en liten ålderdomsförsörjning, och derför uppnår han ej så
mycket, att dessa på utomordentligt sätt öka sin flit eller sin uppmärksamhet,
utan fastmer, att han åt sig uppfostrar ett troget, stadigt folk,
som intresserar sig för hans egendoms blomstring. Då systemet redan
varit i 30 år i bruk på Tellow, skref egaren till Viktor Böhmert: »Inrättningen
är bepröfvad och har burit de frukter, som min farfar väntade
af densamma; åtminstone gäller detta om flertalet bland vårt folk,
— det saknas här lika litet undantag som på andra håll. Vinstandelen
fj ettrar personalen vid domänen, ty om de lemna den, erhålla de blott
räntorna, icke kapitalet. Den tillförsäkrar arbetaren en bekymmerfri
ålderdom, minskar fattigdomen på godset, skapar en gemenskap i intressen
mellan godsherren och hans underhafvande och framkallar ömse -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 143

eldigt ett bättre förhållande. Till en början voro de flesta delegare
missnöjda, emedan de ej fingo sina andelar kontant utbetalda; men efter
hand, då tillgodoliafvandena växte, erkände de systemets förträfflighet,
så mycket mera som räntorna å det samlade kapitalet hos mången öfverstiger
årets vinstandel.)) År 1881 skref han till den engelske nationalekonomen
Taylor: »På Tellow äro participationens resultat mycket tillfredsställande.
))

J. Neumann. På ett af sina tre gods i Posegnick i Ostpreussen
har han år 1854 infört vinstdelaktighet; senare utvidgade han den äfven
till de andra. Sedan år 1866 användes vinsten som följer: Efter afdrag
åt 4 procent ränta å kapitalet och af 5 procent för rörelse- och förbättringsomkostnader
för året utdelades 8 procent af återstoden i lika delar
till de vanliga arbetarne; gifta personer, hvilkas hustrur arbeta med, erhålla
två andelar, likaså inspektörerna; såningsmännen erhålla en och en
half eller fem fjerdedels andelar; åt herdarne medgifvas särskilda premier
utom deras andelar. Utbetalning sker kontant med två tredjedelar af
andelarne, återstoden öfverlemnas till en sparbank och förräntas med 4|
procent. Det faller af sig sjelf, att äfven i Posegnick beloppet af andelen
beror på skörden och sädesprisen och är derför underkastadt stora
olikheter. Medeltalet är ej nog högt för att åstadkomma så förträffliga
resultat som på Dragsholm; för öfrigt äro de ostpreussiska bönderna
rätt tröga och okunniga, så att de på herr Neumanns arbetare kommande
beloppen skulle behöfva vara temligen stora för att sporra dem att sätta
till hela sin kraft. Men likväl förklarade den omnämnde landtbrukaren
efter 30 års erfarenhet i vinstdelaktighetsfrågan, att han alltjemt »oj
kände något bättre medel att egga arbetarne till utveckling af flit och
ifver»; ännu större vigt fäster han »vid det taktum, att participationssystemet
tvingar folket, att intressera sig för sparsamhet.» Han ansåg
sin plans hittillsvarande frukter för uppmuntrande och menade, att desamma
torde blifva allt mera tillfredsställande med böndernas tilltagande
intelligens.

Matthieu Dollfus. Denne landtbrukare delar afkast.ningen af sin
egendom i Chåteau-Montrose (Médoc, Frankrike) med sina underhafvande.
Den 31 december hvarje år sker bokslutet, hvarefter 5 procent af den
nettovinst, som återstår efter afdrag af utgifterna och 5 procents ränta
å kapitalet, inbetalas till en försörjningskassa, hvarur hvarje medlem
efter minst ett års tjenstetid kan få lyfta sin andel, beräknad på grund
af lönens höjd.

I Brunn nära Fehrbellin finnes det två efter Jahnkes förebild inrättade
halfpartegendomar, hvars kännedom vi hafva att tacka Böhmerts

144

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

bok för. Vid den ena meddelar Böhmert icke egarens namn. Han berättar
blott: »Äfven bär hafva två af de fem arbetare, som val icke varit
nog omsorgsfullt valda, gått ut; men utan svårigheter hafva två andra
funnits, som hafva ingått i föreningen.» Hvad den andra egendomen
beträffar, som tillhör en herr R. Bohm, så utgör kontraktsfamiljernas
antal fyra. De erhålla i veckan 12 mark hvar i förskott, medan egendomsegaren
å sin sida gör anspråk på 48 mark i förskott i veckan.
Räkningame afslutas för hvarje månad. Kontraktet trädde i kraft medio
1876. Resultaten känna vi icke till.

George Holloway, Strond (England) införde på sin egendom »Trafalgar
Estate» 1890 ett andelssystem, som gick ut på arbetarnes ålderdomsförsörjning.
Närmare hafva vi ännu ej erfarit.

4. I försäkrings- och bankväsendet.

Compagnie d''Assurances Générales, Paris. Detta framstående Rf-,
brand- och fartygs-försäkringsbolag hade en gång mycket att lida af
den omständigheten, att konkurrensfirmor fråntogo detsamma dess bästa
tjenstemän, genom att erbjuda dem högre löner. År 1850 kom generaldirektören
Alfred de Courcy på den tanken, att föreslå grundläggandet
af en försörjningskassa, som skulle ega förmågan att qvarhålla tjenstemännen
hos bolaget. Det senare skänkte till grundplåt 150,000
francs och använder sedan dess årligen 5 procent af sin nettovinst till
detta syfte. Hvar och eu af de cirka 250 tjenstemän, som står i bolagets
tjenst sedan minst ett år, blir medlem af denna kassa; dock
erhåller ingen sin andel kontant, utan den kapitaliseras så länge med
4 procents ränta på ränta, tills den berättigade har tillryggalagt sitt
65:te lefnads- eller sitt ‘25:te tjenstår. Sedan eger han sin frihet att
antingen placera sitt tillgodohafvande i en lifränta från bolaget -— som
för öfrigt äfven kan gå i arf — eller i stats- och jernvägspapper; i
senare fallet har bolaget papperen i sitt förvar och utbetalar blott
räntorna, resp. utdelningarne. Dör en medlem af kassan, så erhålla
hans arfvingar — om han ej har annorlunda bestämt — papperen eller
deras kontanta värde. Dervid äro tjenstemänneus löner minst lika
höga som på annat håll. Årliga vinstandelen belöper sig emellanåt
på 25—30 procent af de fasta lönerna. Bolaget eger en mycket rik
reservfond, som stadigt tillväxer; försörjningskassans tillgodohafvande

145

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

är sålunda försäkradt mot förluster. Ändock råder de Courcy 4— grundläggaren
af denna mångenstädes efterhärmade viustdelningsmetod ••—
i synnerhet industrifirmor, att hellre deponera inbetalningarne hos bankinrättningar.

Compagnie d’Assurances Générales finner alltjemt, efter 40 års
erfarenhet, att de Courcy’s idé lemnar utmärkta resultat. Å ena sidan
arbeta tjenstemännen ifrigare än förr; det ligger i deras intresse att
deras antal ej blir större än hvad som är oundgängligen nödvändigt,
och de göra hellre, i händelse särskild! mycket arbete förefinnes, öfverarbete
mot motsvarande ersättning, än att de se flere tjenstemän anstälda.
Å andra sidan har bolaget uppnått sitt syfte att tillförsäkra
sig en väl inöfvad, tillgifven personal; ju högre en tjenstemans till-;
godohafvande växer och ju mera han blir medveten om försörjningskassans
fördelar, dess lifligare måste naturligtvis hans önskan blifva
att stanna i firmans tjenst. Vid slutet af år 1885 hade kassan en behållning
af 3,736,736 francs; dittills hade 3,843,520 francs blifvit utbetalda,
alltså årligen i medeltal mer än 100,000 francs. En bokhållare,
som dog efter 14 tjenstår, efterlemnade ett tillgodohafvande af 12,000
francs; en hjelpkassör förvärfvade under loppet af 25 år ett anspråk
på mer än 20,000 francs och fick sedan, då han qvarstannade hos bolaget,
eu lönetillökning af tjugu procent; en hög tjensteman hade
kassan efter förlopp af den föreskrifna tiden till och med kunnat
kreditera med( 65,000 francs. Det är talande, lockande, välsignelserika
, siffror!

Det faller af sig sjelf att personalen inom ett försäkringsbolag
i allmänhet är intelligentare än vanliga arbetare eller till och med
sättare, rumdekoratörer och dylikt; och den fattar derför lättare och
snabbare fördelar ne af en inrättning sådan som de Courcy’s. Framstående
industriidkare hysa’''den åsigten, att en sådan vinstdelaktighet,
förlagd i framtiden, ej erbjuder en tillräcklig sporre åt den medelmåttige
arbetaren, och att densamme visserligen välkomnar eu ålderdomsförsörjning,
men åtminstone helst vill emottaga en del af sin »andel»
kontant och anser denna del som sin hufvudsak liga? eggelse. Men den
de Courcyska kassans stora verksamhet i afseende å andligen högre
stående tjenstemän underligger sedan långt tillbaka icke mer något
tvifvel, och med rätta har denne kloke mans initiativ blifvit, som sagdt,
på många håll efterhännadt, bland annat af »Stadens försäkringsbolag»
(Urbaine) i Paris (sedan 1875) och af

Belgiska Lloyd i Antwerpen. Denna brand- och färtygsförsäkringsBih.
till Ililcsd. Frat. 1822. 1 Sami. 2 Afd. 1 Hand. 2 Haft. 19

146

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

anstalt införde år 1872 en fond å la de Courcy med oväsentliga förändringar
och i den senaste berättelsen (oktober 1886), som kommit
oss till hända, yttrade sig direktörerna med mycken tillfredsställelse
om'' resultaten. »Några tjensteman», tilläde de, »ville i början icke
befrynda sig med tanken att ej mottaga sin vinstandel i kontanta
penningar; men snart insågo de sämlandets fördelar, i synnerhet då de
sågo, hvilken betydande hjelp de qvarlefvande efter medellösa aflidna
tjensteman erhöllo genom deras tillgodohafvande i kassan.»

La France, Paris. Ett brandförsäkringskontor, som sedan år 1858
årligen använder 5 procent af sin nettovinst till sina löntagares försörjningskassa.
35 procent af totalbeloppet, krediteras delegarne i mån
af tjenstetiden, 35 procent erhålla de på grund af lönens storlek; återstående
30 procent gå till en reservfond, ur hvilken framstående prestationer
belönas och behöfvande medlemmar bland personalen understödjas.
Denna plan har fått vidkännas en förändring hos de förenade Pariserförsäkringsbolagen Sonne

och A dier (Sol och örn), i det här blott 3 procent af nettovinsten
tillfalla försörjuingskassan och delegarne krediteras med hälften
af beloppet i mån af lönens höjd, med en fjerdedel i proportion till
tjenstetiden och den sista fjerdedelen användes till en reservfond. Till
slutet af år 1883 — alltså i tolf år — har kassan kreditera^ sina medlemmar
med 840,000 francs.

Pariser National-Försäkringsbolaget utdelar årligen ett bestämdt
belopp af vinsten bland direktörerna och inspektörerna och (sedan 1855)
2£ procent af nettovinsten bland de öfriga löntagarne i proportion till
lönerna; utomdess bidrager det årligen med en summa, som är lika
stor som tiondedelen af alla lönerna, till en reservfond, hvarur det anvisar
större belopp åt t.jenstemän, som äro pensionsmessiga.

Vinstdelningen i de engelska produktivbolagen.

Det är ett öfverraskande faktum, att endast få af produktivbolagen
medgifva en vinstandel åt lönarbetarne såsom sådana och att hos de
flesta det rena lönesystemet är förherskande. Dessa bolag äro i verkligheten
ingenting annat än aktiebolag, hvars aktier lyda å små belopp
och till största delen befinna sig i arbetares händer. De vinstandelar,
som många produktivbolag lemna sina kunder, hafva intet logiskt sam -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

147

manhang med den bolagsmessiga varuproduktionen och efterhärma
konsumtionsföreningarnes vanor. Dessa »cooperative stores» utgöra
uteslutande förbrukningsbolag, och deras medlemmar kunna ej väl kallas
»samarbetare» (»coworkers», »cooperators»), ty de arbeta icke, utan göra
blott inköp. Konsumtionsföreniugarnes syfte är detaljinköp af förbrukningsföremål
till engros-priser. Direktionen tillhandlar sig stora mängder
af de ifrågavarande artiklarne och säljer dem till medlemmarne i
, omfångsrika affärslokaler. Sålunda blifva många mellanhänder öfverflödiga,
och utgifterna förminskas. Medlemmarne betala visserligen de
vanliga prisen, men vid årets slut delas vinsten mellan dem, efter
afdrag för hyra, löner och räntor å kapitalet, som ju likaledes tillfalla
dem. Medlemmarne draga derför dubbel nytta af föreningen: såsom
köpare och såsom akt.ieegare. Det enda parti, som icke är delaktigt i
vinsten, är personalen, ehuru den ensam utför hela arbetet; den erhåller
sin fasta lön, är således ej bättre lottad, än om den vore anstäld i en
vanlig bod.

Den inom konsumtionsföreningarne gängse traditionen, att icke
arbetarne utan afnämarne skola vara delaktige i vinsten, har, som
sagdt, äfven insmugit sig i produktivbolagen. Kasta vi en blick på
förteckningen af de bolag, som funnos år 1886, så finna vi, att de förfoga
öfver sin vinst på de mest olikartade sätt. Hufvudgruppen —
qvarnindustrien — utdelar hela vinsten bland kunderna i mån af deras
beställningar; det enda undantaget utgör »Sheerness Economicah —
som drifver en med bageri förenad mjölqvarn — men äfven här är
den vinstandel, som medgifves arbetarne, mycket liten: 1886 blott

27 £ St., d. v. s. i rundt tal 1 procent af lönerna, medan köparne
erhöllo 1,655 £ St. English Wholesale Society''s fyra fabriker (skor och
stöflor i Leicester och Heckmondwike, biscuits i Crumpsall, tvål i
Durham) arbeta med ett af olika konsumtionsföreningar inbetaldt kapital;
de betala sina arbetare goda löner och erbjuda dem sunda verkstäder,
men medgifva dem icke att blifva aktieegare i dessa fabriker. Hela
vinsten vandrar i afnämarnes fickor; visserligen gjorde det ifrågavarande
bolaget ett försök med participationssystemet, men upphörde åter dermed
— hvarför, det veta vi icke. Deremot medgifver Scoitish Wholesale
Society i Glasgow vinstdelaktighet åt personalen inom dess fotbeklädnadsfabrik;
1887 krediterades arbetarne för andelar till ett belopp af 24f
procent af lönerna.

Utom de här omnämnda fabrikerna och de förhandenvarande elfva
qvarnarne fåne det år 1886 i England 43, i Skoband 7 produktivbolag.
21 af dessa 50 bolag utöfva ett eller annat vinstdelaktighets -

148

Motioner i Första Kammaren, Nio 4.

förfarande och då alltid i förbindelse med förvärfvande af aktier å
arbetarnes sida, så att många af de senare erhålla dubbla andelar: i
ena fallet som bolagsintressenter, i det andra som löntagare. Derigenom
väckes bos dem det högsta intresse för företagens framgång, och vi
hafva sett, att äfven i många privata industrietablissement bolagsgemenskapen
blifvit eftersträfvad resp. genomförd med bästa framgång.

Det sedan år 1886 beståndande bomullsvarufabriksbolaget i>Self
Help» i Burnley arbetar med ett kapital af 5,200 £ St. i aktier å 5 £ s
St. Maskinafskrifningarne äro faststälda till 7^-, räntorna å kapitalet
till 5 procent; af återstoden af vinsten tillfalla tre femtedelar reservfonden,
två femtedelar arbetarne i proportion till deras löner. Personalens
andel användes till att anskaffa densamma aktier så länge, tills
hvarje medlem^ åtminstone eger fyra sådana. Skulle affärs vinsten ej
räcka till betäckande af kapitalräntorna, så måste skilnaden betäckas
af lönerna. Första balfåret gaf en vinst af 692 £ St., det andra af
624 £ St.; under hela året stälde sig personalens andel lika med ett
lönetillägg af procent. Anläggningskostnaderna (60 £ St.) ersattes
genast, och 682 £ St. i rund summa tillföllo reservfonden. År 1887
utgjordes personalen af 166 medlemmar, hvaraf 160 voro i besittning
af aktier.

Sverige.

I vårt land har idén att låta arbetarne dela arbetsvinsten endast
i ringa mån blifvit realiserad. Ledsamt nog finnes rörande denna så
vigtiga fråga ingenting i samlad form offentliggjordt. De få underrättelser
derom, som jag lyckats erhålla, äro uppgifter i de dagliga tidningarne.

Vid Munksjö pappersbruk är nu arbetarnes andel i vinsten en
genomförd reform. För arbetarnes räkning finnas afsätta aktier, som
inalles representera 10 procent af aktiekapitalet.

I syfte att framdeles åstadkomma en kooperativ organisation beslöt
senaste stämman med bolagets delegerade att tills vidare ordna
förhållandet: så, att rättigheten till nu ifrågavarande aktievinst skulle
tillkomma de förmän och arbetslag, hvilka icke genom betingsarbete
voro i tillfälle att inlägga särskild omsigt om sin arbetsförtjenst, men
hvilkas arbetsuppgift vore af särskild vigt för tillverkningens gång.

149

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Dessa voro eldare och maskinförare samt förmännen för holländare-,

lump-, cellulosa- och kraftkoksafdelningarna jemte reparatören för de

båda sistnämnda kokafdelningarna. Tekniske direktören herr Maning
har åtagit sig. att med dessa arbetslag och förmän träffa aftal och

upprätta kontrakt. k.

Styrelsen har emellertid icke förbisett andra kategorier, som oi
närvarande icke äro strida på något slags ackord; men dels kommer
ackord med dessa under årets lopp i någon lämplig form att införas,
och dels kommer, der ej sådant kan ske, lämplig gratifikation t förhållande
till årsvinsten att. vid bokslutet utdelas .1,). _ ; ; '' ■

Pensionering af arbetare och deras, enkor har enligt senaste bolagsstämmans
beslut införts vid Ilo g anäs stenkolsaktiebolag.

För arbetarnes pensionering inträder pensionsåldern vid en sammanlagd
* arbets- och lefnadsålder af 95 år, men sjuka oclv, i arbetet
skadade erhålla äfven pension då de äro oförmögna till arbete, rensionen
utgör 250 kronor pr år, hvaraf eu del in natura, men kan under
vissa omständigheter höjas till 350 kronor., <f J51'' f ■’

r<, . Dessutom har för att sätta arbetaren i tillfälle att sjelf gorå besparingar
bildats en sparkassa, och bolaget lemnar å der insatta medel
en ränta, som räknas efter samma procent som den, efter hvilken bolaget
samma år verkställer sin aktieutdelning, För hvarje fullt 50-tal
kronor, som insatts i sparkassan, lemnar bolaget eu msattningspremie
af 5 kronor såsom uppmuntran till sparsamhet. För sparmedlen mköpes
en lifstidspension på arbetarens och hans hustrus sammanlagda

lif, då summan blifvit tillräckligt stor,

För enkornas pensionering är bildad en ny enkekassa, hvartill
bolaget afsätter medel, hvilkas storlek bero på nettovinstens och aktieutdelningens
storlek. Härförutan lemnas till hvardera af behöfvande

enkor ett.årligt understöd af 110 kronor. -i

Den kostnad, som Höganäs-bolaget på detta sätt far för pensioneringen
af sina arbetare och deras enkor, belöper sig, medde ar
Öresunds-Posten, till bortåt 30,000 kronor årligen eller, då aktieutdelningen
icke är fullt 60,000 kronor, till omkring hälften åt denna j.

»Nya aktiebolaget Atlas* bär vidtagit en åtgärd till sina arbetaree
fromma, måhända icke den allra första i sitt slag inomrt an. ,
men i hvarje fall bland de första och lika så äfven med hänsyn till i)

i) Se tidningen Vårt Land för den 22 april 1891.

s) Se tidningen Stockholms Dagblad för den 5 augusti 1891.

150

Motioner % Första Kammaren, N:o 4.

sakens materiella betydenhet, bestämdt hittills den största — en åtgärd
hvarvad ur skäl att fästa något närmare uppmärksamhet. Vid den nyss
fallna bolagsstämman har nemligen besluta, att en bestämd andel af
den å rörelsen uppstående behållning skall årligen utdelas åt vissa af
bolagets biträden och arbetare för visadt nit och omtanke, såsom en
premie. De arbetare, hvilka häraf komma i åtnjutande, blifva sålunda
intressenter i företaget, och bolagets önskan och förhoppning är att
ärigenom efter hand bilda och vid sin verkstad fästa »en stam af
dughga och pålitliga arbetare, hvilka genom sitt goda föredöme bidraga
att uppfostra sina yngre kamrater, och att så vidt möjligt bereda dem
alla stadigvarande lönande arbete, så att de äfven på ålderdomen må
hafva någon sparad tillgång.» — Dessa ord äro citerade ur det synnerligen
kloka, välvilliga och tydligen fullt upprigtigt menade meddelande,
som bolaget tillstält sina arbetare och som åtföljes af ett provisoriskt
reglemente för tillämpningen af den hos oss nya, men i utlandet på
många håll i stor skala och vanligen med mycket lyckligt resultat använda
principen om andel i vinsten. — Enligt detta reglemente skall
en arbetare eller ett biträde sålunda kunna blifva intressant i bolaget
efter minst 10 års oafbruten tjenst hos detsamma och uppnådda 21
år. . Naturligtvis är det endast sådana arbetare, som häraf komma att
åtnjuta fördelen, hvilka hafva förmans vitsord om nit och duglighet,
•n* kvarje intressent tillkommande beloppet bestämmes i förhållande
till den ordinarie aflöning, han under senast förflutna året hos bolaget
uppburit, hvarvid dock iakttages dels att för intressent, som 1 år haft
sådan anställning, andelen beräknas såsom om hans aflöning varit 50
procent högre än den uppburna ordinarie aflöningen, dels att extra
arfvoden, uppkomna genom ackord, öfvertidsarbete, resor eller dylikt,
icke tagas med uti beräkning. — En tredjedel af den intressent tillkommande
premie utbetalas till honom, så vida han då är qvar i tjenst,
den 1 juni; öfriga två tredjedelar insättas i hans namn och med de
förbehåll här nedan stadgas uti kapitalförsäkringsanstalt. Men om intressent
så önskar, insättes jemväl förstnämnda tredjedel åt honom på
samma sätt. Då intressent i 25 år utan afbrott varit i bolagets eller
aktiebolaget Atlas’ tjenst, skola de på hans namn insatta medel till
honom utbetalas. Sammaledes sker, när intressent uppnått 55 lefnadsår,
antingen han då qvarBtår i bolagets tjenst eller icke. Aflider intressent
. före nyssnämnda tid, tillfaller hans samlade premie den aflidnes
rättsinnehafvare.

Bolaget Atlas sysselsätter för närvarande omkring 500 arbetare
och beräknar, att af desse åtminstone 150 hädanefter skola blifva »in -

151

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

tressenter». Bolagsstämman har nu beslutit, att för innevarande år 20
procent af behållningen skola utdelas, och under antagande att behållningen
i dess helhet kommer att uppgå till 50,000 kronor och följaktligen
en summa af 10,000 skulle på nämnda sätt användas, sa skulle
hvarje intressents andel blifva i medeltal 66 kronor, motsvarande eu
förhöjning af 8 procent af arbetslönen. Insättas två tredjedelar bara
eller 44 kronor årligen under 20 år i rånte- och kapitalförsäkringsanstalten,
så kommer intressenten att efter denna tid ega ett kapital
af omkring 1,400 kronor. Insattes åter hela vinsten, så blifyer det
besparade kapitalet efter enahanda beräkning vid pass 2,100 kronor.

_ Det är gifvet, att vinsten i icke oväsentlig mån kan ökas derigenom

att arbetarne, kännande sig fullt solidariska med bolaget och dess intressen,
lägga sig största möjliga vinning om uppfyllandet al sina
åligganden, och i sitt förutnämnda meddelande påvisar också bolaget

flera sätt, hvarpå detta kan ske. , e

Se här åter ett bevis på huru arbetare, troligen bearbetade åt
socialistiska ledare, afstå de fördelaktiga anbud en jordegare föreslår
sina jordbruksarbetare, för att blifva delaktiga af nettoinkomsten åt
den jordegendom, der de dagligen arbeta: .

I Tillinge socken i Uppland har eu godsegare i dessa dagar
erbjudit sina underlydande nya, fördelaktiga vilkor, dels för att qväfva
hvarje skymt till missnöje för framtiden och dels för att han, som sjelf
ej bör på gården, skall få större garanti för att jordbruket skötes väl.
Så erbjuder han dem hälften af nettobehållningen, hvilket, enligt kakyl
för förra året, skulle belöpa sig till 4—500 kronor per man, och
utfäster sig att, i händelse af missväxt, hålla dem skadeslösa genom
eget tillägg, så att i hvarje fall aflöningen, utom full stat, alltid skulle
belöpa sig till 100 kronor för karl och 150 för rättare.

Döm då om hans förvåning, då hela arbetsstyrkan med ett bleklagdt
nej besvarar hans välvilliga framställning, icke besinnande, hvilken
ekonomisk och social fördel de derigenom kasta ifrån sig.

Principen är god, ty derigenom eggas den enskilde arbetaren att
vara mån om gårdens skötsel, väl vetande, att ju större dividenden
är ju större bli hans egna inkomster. Nu kommer den gamla arbetsstyrkan
att i höst utbytas mot eu ny, som bättre förstår jordegarens
välvilja. Denne har förut försökt detta allöningssätt på andra sina
egendomar och funnit det leda till ömsesidig båtnad.

Blefve denna princip allmänt införd på de stora godsen, skulle
säkerligen den sociala frågan, hvad beträffar landtbruksarbetarne, lätt
vara löst — skrifves till Enköpings-Posten.

152

Motioner i Förstå Kammaren, N:o 4.

Enköpings Tidning bekräftar uppgiftens rigtighet, men tillägger
att de nya kontrakten innehålla äfven andra vilkor utom de ofvannämnda
och hvilka troligen föranledt arbetarnes motvilja mot den nya
anordningen. Hvilka dessa vilkor äro, uppgifves icke1).

HO ‘JlH! v ; : ■ ,n .''? . .: ■ 0 i $ <» i‘ *?'' ;i< f i : : v ; (:

■’ U''i- • -i r n i fV r f ? r -->r.. 5 ;t ( * ‘i.. ; *• j. ;

Norge.

. JJ; t v;-- f.-:. .i i; ; ■ .. ..i.

För detta land saknas, så vidt jag vet, hvarje samlad redogörelse
öfver praktiska försök att låta arbetare dela arbetsvinsten, Den enda
underrättelse, som kommit till min kunskap, att denna idé blifvit tilllämpad
i vart brödraland, är en kortfattad redogörelse i norska tidningar
af egarentill Als fös trämasse fabrik afföljande innehåll:

Fabrikens anläggningskostnad är 240,000 kronor. Vi beräkna 5
procent årlig ränta å affärens kapitalvärde. Personalen utgöres af eu
disponent, en bokhållare, en kassör och 60 arbetare med löner af 4,000,
3,600, 3,200, 720 och 600 kronor årligen. Genom tillfälliga utgifter,

10,000 kronor årligen,; blir driftkostnaden 60,000 kronor. Första årets
inkomst af fabriken har varit 100,000 kronor. Deraf tagas 12,000
kronor till förräntning af anläggningskostnaden och 60,000 kronor till
driftkostnader. Vinsten ärr’ 28,000 kronor, som lika fördelats mellan
den 63 < man starka personalen, så att hvar och en fått 400 kronor,
medan 3,000 kronor afsätta för affärens tillväxt. De flesta arbetande ha an-’
vänd! sin vinst till att skaffa sig ett eget hus i närheten af fabriken *).

Äfven vid Aadals bruk lärer vid dervarande jerngjuteri blifvit
praktiskt tillämpad idén1 att lata arbetarne blifva delaktige i arbetsvinsteri;
men ehuru denna anordning egt rum allt sedan år 1870, har
jag icke kunnat erhålla några närmare upplysningar härom 3).

• V'': !?M :r,i“ j:I. . m ‘

lifOiilvn . . be.. I il! ant'' .!•'' f f‘t iijijj-ri,-'' ■ -_V: . . .... ■ t

Erfarenheter och resultat.

; ''U''u; • . . • .. . .

.mbl*-.»luv fl. ii( -b Ihållande fall.

Dessa äro så talrika och olikartade, att de i sin totalitet förtjena
det noggrannaste beaktande af alla dem, som sysselsätta sig med

1) Se Svenska Dagbladet för den 21 augusti 1891

Se tidningen Dagens Nyheter för den 1 november 1891.

8j Se Gilman: Die Theilung des Gesehäftsgewinns zwischen Unternehmern und

Angestellten. Ubergesetzt von L. Katchen pag. 346. I )

Motioner i Första Kammaren, N:o i.

153

arbetarefrågan. I de cirka 250 fall, der för närvarande participationssystemet
användes inom Europa och Nordamerika (Förenta Staterna),
och hvars varaktighet varierar mellan 1 och 49 år, finnes ett påtagligt
bevis, att vinstdelaktigheten hvarken är omöjlig eller icke kan genomföras.
Gent emot en reform, som för det mesta framgångsrikt utöfvas
inom hundratals af de största, stora och små rörelser af det mest olikartade
slag med myriader af löntagare, måste hvarje försök att förklara
densamma för en utopi, betecknas som orimligt och löjligt. 8 fall ega
bestånd sedan mffr än 40 år, 5 sedan minst 30, 15 sedan öfver 20, 30
sedan minst 15 år; sålunda ega 58 fall bestånd sedan 15 a 49 av.
Det starkaste vinstdelningslandet är, som vi redan en gång. sagt,
Frankrike, systemets vagga; det räknade vid slutet af år 1890 i rund
summa 80 fall. Temligen starkt representerade äro vidare England,
Tyskland, Förenta Staterna och Schweiz. Blott få hithörande rörelser
finnas i Holland, Belgien, Italien, Österrike-Ungern, Portugal, Ryssland,
Sverige och Norge. Andra stater äro, sa vidt vi veta, alls icke representerade.
Hvad i synnerhet Tyskland beträffar, så räknar det nu cirka
20 participationsfirmor; siffran skulle tvifvels utan vara större, om socialdemokratien
icke förhölle sig afböjande gent emot denna reform. Anmärkningsvärd
är den betydliga ökningen af försök i England och Nordamerika
sedan 3—4 år; skälet torde kunna sökas i de just inom dessa
länder värst grasserande arbetareoroligheterna (lönestrider, strejker).
Vi hoppas, att föreliggande fråga skall bidraga dertill att äfven inom
alla kulturstater gifva vinstdelaktighetsprincipen en ny påstötning och
att skaffa den rätt många anhängare.

Affärs- eller fabriksrörelsens omfång har ingenting att göra med
participationstankens användbarhet. Etablissement med 10 20 lön tagare

stå i denna punkt på samma linie med sådana, hvars personal
uppgår till 2,000—5,000 medlemmar. Ingen enda affärsföreståndare
har tillskrifvit framgången eller misslyckandet af sitt försök den omständigheten,
att han haft för få eller för många arbetare eller löntagare.
Hvarken i teorien eller i praktiken låter större eller mindre rörelsers,
eller en talrik eller obetydlig personals särskilda lämplighet eller
olämplighet påvisa sig.

~Af vida större vigt är frågan efter affärs- eller industrirörelsens
natur. Teori och praktik stämma öfverens deruti, att, om löntagarne
skola vara i stånd att öka fabriksegarens vinst minst med beloppet
af sin egen andel, så måste rörelsen vara en sådan, att deras flit, deras
duglighet, deras varsamhet o. s. v. verkligen kunna hafva ett inflytande
BUi. till Rilcsd. Frat. 18!)2. 1 Samt. 2 Afä. 1 Band. 2 Höft. 20

154 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

på det pekuniära resultatet. Der t. ex. redan styckelön finnes jemte
qvantitets- och besparingspremier, eller der, hvarest afkastningen hufvudsakligen
beror på affärsföreståndarens skicklighet (fördelaktigt inköp af
råmaterialier och försäljning af produkter), kan genom vinstdelaktigheten
icke framkallas någon utomordentlig finansiell framgång.

I detta afseende tyckes fårulls- och bomullsmanufakturen vara
ett särdeles ogynsamt försöksområde. Grundläggningen är mycket
dyrbar, rörelsekapitalet, betydligt, arbetet verkställes hufvudsakligen
med maskiner, den del af arbetet, som förrättas af menniskor, fordrar
ingen nämnvärd intelligens, marknaden är underkastad stora rubbningar
och löntagarne hafva i vida ringare mån ett inflytande på resultatet
än föreståndarens eller direktörernas affärsduglighet. Inom siden- och
sammetsfabrikationen kommer härtill ännu den omständigheten, att det
dervid icke är fråga om behofs-, utan om lyxartiklar, hvars förbrukning
är beroende på politikens som ock på affärs- och industriverldens
allmänna ställning; här synes alltså finnas ännu mindre rum för vinstdelningen
än vid ull- och kattunbrancherna. De dåliga resultaten
af det tioåriga försöket inom Krefelder-sidenfirman Bruck Söhne skulle
alltså till och med då icke vara öfverraskande, om den följda delaktighetsplanen
varit bättre; denna var för öfrigt — i förbigående
sagdt — i verkligheten så bristfällig, att den väl också inom en gynsammare
industrigren knappast skulle hafva erbjudit delaktighetsprincipen
ett tillfälle att utveckla sina naturliga verkningar. Men
ehuru, som sagdt, textilbranchens hufvudfack ej synas utgöra något
mycket lofvande experimentalfält., lär oss likväl en blick i dithörande
afdelningen af de dekorativa yrkena, att äfven här de flesta försöken
för det mesta icke hafva misslyckats eller blifvit öfvergifna, utan hafva
rönt framgång.

Motsägelserna i resultaten i afseende på andelsatsens art (antingen
förut bestämd eller icke) inom textilbranchen hafva vi betonat redan
vid betraktandet af de öfvergifna försöken, och dervid hafva vi i synnerhet
stält det misslyckade fallet Geilinger gent emot det lyckade fallet
Besseliévre. I afseende å dessa båda firmor är att anmärka, att den
senare införde reformen just vid den tid, då den förra öfvergaf densamma:
år 1877. Gebr. Geilinger öfvergåfvo sitt förfaringssätt efter
tre affärsår utan vinst. Besseliévre kunde tills 1885 betala vinstandelar
till 7f—17| procent af lönerna och förklarade år 1883, att de dittills
utdelade 80,000 francs icke kostade honom någonting. Han har blifvit
förskonad för de socialistiska strider, hvaraf Gebr. Geilinger haft att,
lida. Ännu vida mer torde den omständigheten bidraga till hans fram -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 155

gång, att han ej lemnar delaktighetslöfte åt samtliga löntagare och att
han samlar hälften af tillgodohafvandet till pensionssyften, medan
schweizerfirman lät hela sin personal deltaga i vinstandelen och utbetalade
alla andelar kontant, hvartill ännu kom den omständigheten, att
just under deras försökstid lönerna stego betydligt, hvilket gjorde nästan
lika mycket afbräck i vinsten som den dåliga affärsgången. I afseende
å fallet Keller vilja vi anmärka, att pröfningstiden var mycket kort
(2 år), att arbetarne, enligt firmans utsago, i hög grad saknade den
nödvändiga förmågan att uppskatta sakens fördelar och att qvarhållandet
af andelarne ett helt år efter förfallotiden måste betydligt försvaga
dess sporrande verkan; likväl utdelades för hvarje gång belopp, uppgående
till omkring 8 procent af lönerna. Af mycket större betydelse
är Kaufbeuerner-kattunfabrikens experiment, ty det var grundligt, långvarigt
(8 år) och lemnade höga andelar (i medeltal en tiondedel af
lönerna). Till förfaringssättets overksamhet bidrog sannolikt den i sitt
slag enastående söndersplittringen af andelarne i små belopp, som utbetalades
hvar fjortonde dag; men ett högre mått af skuld torde kunna
tillskrifvas de socialistiska agitationerna. Vi kunna så mycket mindre
klandra firman för upphörande med reformen vid inträdet af dåliga
affärstider, som densamma ersatte vinstdelaktigheten genom ett enligt
dess utsago rätt verksamt system af produktionspremier, hvilket till all
lycka bibehöll personalens biinkomst på samma höjd som förut.

Vi hafva förut anmärkt, att praktiken trots de fyra instälda försöken
bevisar, med hvilken god framgång participationen äfven låter
använda sig inom textilfackets till utseendet så ogynsamma hufvudgrenar.
Som vi veta af det föregående, stå gent emot de få ogynsamma
fallen minst ett dussin framgångsrika, hvilkas hittillsvarande varaktighet
förhåller sig till de förres som 1 : 8 eller 9 och öfver hvilkas resultat
de ifrågavarande fabriksegarne hafva yttrat sig med mycken tillfredsställelse.
Äfven deras arbetare veta att värdera systemets värde, och det
tillfälliga uteblifvandet af inkomster — och i följd deraf af andelar —
af orsaker, som icke ligga inom intressenternas magtområde, har icke
ledt till förfaringssättets undanrödjande. Vi äro således berättigade till
den slutledning, att antagandet, att den af oss rekommenderade löneförbättringen
ej skulle passa inom textilindustriens ram, är ogrundadt.
Detsamma gäller om de olika metallindustrierna o. s. v. Dessa liksom
de öfriga, mycket talrika och mångfaldiga handelsföretagen, yrkes- och
handtverksgrenarne etc., inom hvilka vinstdelningen för närvarande
utöfvas, erbjuda oss ingen vidare anledning till särskilda anmärkningar,
och vi kunna hädanefter inskränka oss till allmänna.

1^6 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

I afseende på arton och omfånget af den intelligens, som de förutsätta
hos personalen, skilja sig i hög grad de industrier, med hvilka
vi här hafva att göra. På mjölnarnes, sättarnes, stentryckarnes eller
pianoarbetarnes andliga förmögenheter ställas ofantligt mycket högre
kraf än t. ex. på spinnares och väfvares, och dess emellan lins det en
ansenlig mängd gradationer. Som argument mot participationens allmännare
införande hör man teoretici emellanåt säga, att de flesta arbetare
icke vore nog intelligenta för att förstå saken. Det må vara, men,
som nästan öfver allt, segrar äfven här tålamodet; må man i hvarje
särskildt fall, i stället för att underlåta systemets antagande, hellre
afvakta, om icke den i detsamma inneboende uppfostrande kraften och
den här i hvarje afseende »gyllene» praktiken göra sin skyldighet och
skola höja till och med de arbetares uppfattningsförmåga, som ursprungligen
behöft allra mest stöd; för det mesta skall detta, som erfarenheten
lär, snart vara händelsen. Visserligen kan man förnuftisrtvis
icke vänta sig, att hvarje okunnig arbetare ofördröjligen skall begripa
det, om man säger honom, att det till en del kommer att bero på
honom, om hans inkomst ökas eller icke och att han blott behöfver
arbeta, flitigare, omsorgsfullare, sparsammare för att främja sitt eget
och sin husbondes intresse; och det faktum, att det till och med tins
många arbetsgifvare, som hvarken kunna vinna klarhet angående vinstdelaktighetens
grundläggande minnesmärken i teorien eller i praktiken,
torde ej låta oss förutsätta någon ögonblicklig fullkomlig uppfattning
af det nya systemets betydelse och innebörd ens hos de allra intelligentaste
arbetare. Men så mycket felaktigare är det att genast förklara
den till en början bristande intelligensen hos arbetaren för ett
hinder för reformens utbredande! En »intelligent» industriidkare, som
väntar, att hela hans personal omedelbart efter tillkännagifvandet af
ett andelssystems antagande skall vara som förvandlad och plötsligt
omgestalta sig till en grupp af dygdehjeltar, visar dermed, att han är
mindre intelligent än otålig och kortsynt.

För öfrig! blir reformen, så länge icke den första utdelningen
skett, hälft om hälft teoretisk, och personalens dröjsmål kan derför ofta
tillskrifvas brist på förtroende i stället för brist på intelligens. Gentemot
det första handgripliga beviset på att det är arbetsgifvarens allvar,
d. v. s. gent emot det klingande myntet, skall i de allra flesta fall
arbetarens misstänksamhet snart gifva vika för en större flit och ett
ökadt intresse för affären. Det är vida nödvändigare, att husbonden i
främsta rummet är tillräckligt intelligent för att rigtigt uppfatta reformens
väsende och ej hysa några öfverdrifna förväntningar. Ej heller

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 157

får han uraktlåta att vid systemets införande afgifva en utförlig förklaring
deröfver inför personalen och i anledning af hvarje utdelning
anbringa och upprepa goda råd och uppmuntrande anmärkningar. Detta
har så ofta visat sig vara bepröfvadt, att vi ej kunna uraktlåta att tro,
att strandandet af månget delaktighetsförsök snarare bör tillskrifvas
uraktlåtandet af denna förklarings- och rådgifningsnödvändighet än,
såsom de ifrågavarande cheferna anse, folkets bristande intelligens.

Öfver hufvud borde man icke så lätt som det blott allt för ofta
sker hängifva sig åt det farliga sjelfbedrägeriet att beteckna många
arbetare som för litet intelligenta till att förstå reformen. Till och med
i de yrken, hvilkas arbetare i allmänhet stå lägst i andligt afseende —
kolgrufvor, garfverier, väfverier och spinnerier — har participationen
ofta rätt hastigt, åstadkommit anmärkningsvärda förvandlingar i personalens
forna dåliga vanor och böjelser. Och det kan icke ens öfverraska
oss, när vi betänka, hvilken underbar läromästare det egna intresset
är. Några vinstandelars kontanta utbetalningar eg a en så uppfostrande
kraft och denna måste förklaras vara så betydlig, att praktiken,
noggrant taget, ej har att uppvisa någon enda yrkesgren, om
hvilken man med säkerhet kunde säga, att participationen måste inom
densamma stranda till följd af allt för stor okunnighet.. Må man akta
sig att förvexla förutfattade fördomar med brist på intelligens; man
kan vara intelligent och ändock fördomsfull — men detta gäller lika
väl om arbetsgivare!! som om arbetstagaren.

H. Frommer, en tviflare på vinstdelningens höga värde, gifver
åt styckelönen företrädet framför densamma. Som om någon motsats
eller motsägelse funnes mellan dessa båda slag af löneförbättring!
Erfarenheten visar mångenstädes, att de komma förträffligt öfverens
och framgångsrikt komplettera hvarandra. Hvarest redan styckarbete är
förherskande, tjena)'' andelssystemet till undanrödjande af dess skuggsidor.
Styckelön förleder lätt, till ett öfverdrifvet förökande af produktionsmängden
på bekostnad af beskaffenheten; äfven lösgör den arbetaren —
utom vid gruppackord — från totaliteten och afsöndra!'' honom. Participationen
deremot framkallar intressegomensamheten, och denna tål
ingå flyktiga, dåliga arbeten, utan sörjer genom ömsesidigt öfvervakande
för produkternas möjligaste fullkomlighet,. 1 de industrier,
inom Indika styckarbetet är mest utbildadt — t, ex. i jernvarufabrikationon
eller inom tryckeriyrkena — hafva förträffliga resultat vunnits
genom vinstdelaktighet.

Nu komma vi till enskildheterna för tillerkänningssättet. Här är
den vigtigaste frågan, om andelens procentsats skall bestämmas på för -

158 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

hand eller för hvarje år öfverlemnas till firmans afgörande. Det första
sättet begagnas, af tre gånger så många firmor som det senare. Att
skälet för att icke på förhand bestämma icke får sökas i rörelsens
natur, framgår af det faktum, att inom de flesta industrier med vinstdelning
båda slagen användas med framgång. Det finnes till och med
enskilda företag, hvilka dels använda det ena sättet, dels det andra. I
allmänhet låter det knappast bestämma sig, om det ena eller andra
sättet är åtföljdt af bättre frukter. Dock torde antagligen under annars
lika förhållanden andelssatsens förutbestämmande förtjena företrädet, om
än vi icke alls kunna dela Frommers, Schloss’ och Bushills åsigt, att
bestämmandet för hvarje år, som derför lätt blir ombytligt, icke är
någon egentlig vinstdelaktighet, enär vi anse, att man med vinstdelaktighet
icke måste mena något bestämdt slag af tillerkännande, utan
fastmer hvarje vinstdelaktighet, som den anstälde åtnjuter såsom sådan.

Många firmor bestämma visserligen en sats, men hålla den hemlig
af fruktan att i annat fall skada sig. Satsens tillkännagifvande
skulle ju ej heller öka andelen, oafsedt att satsen, äfven om den offentliggjordes,
dock när som helst kan ändras allt efter behof eller behag.
Det oaktadt torde det vara rigtigt, att förutbestämmandet och tillkännagifvandet
är mycket att rekommendera, ty man får utan vidare
antaga, att arbetaren förr låter sporra sig till bättre arbete genom klara
överenskommelser, som erbjuda honom en grundval för hans förväntningar;
äfven har han i sådan händelse mycket mindre skäl till något
slags misstroende. Flera arbetsgifvare, som började reformen med en
obestämd andelssats, hafva sedan vändt. sig till det andra sättet. Mycket
bidrager affärslifvets betydligt tilltagande offentlighet till följd af den
lagliga förpligtelsen hos de allt talrikare blifvande aktiebolagen att
offentliggöra siua balanser, till att äfven hos privatfirmor undertrycka
eu önskan att hålla deras vinst hemlig. Men den som prompt icke
vill offentliggöra, må meddela den fasta procentsatsen blott åt en till
tystlåtenhet förbunden pröfvad revisor eller — som firman Barbas,
lassart & Balas — åt ett likaledes till tystnad förbundet litet utskott
af personalen.

Den andra punken för tillerkänningssättet afser bestämmandet
af höjden af personalens vinstandel i förhållande till kapitalets, d. v. s.
affärsinkomstens procentuella fördelning mellan produktionens olika
faktorer. Som vi hafva sett förefans och förefinnes en stor mångfald
i detta afseende. Nelsou Company t. ex. tager till fördelningsgrundval
kapitalbeloppets förhållande till lönebudgeten; samma sätt begagna
Deberny & C:o, Dorgé-Heuzé, Rice-Griffin-Company och Haines, Jones

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

159

& Cadburg i fullt mått och oförsvagad renhet, medan många andra
firmor visserligen fästa mer eller mindre afseende vid detta förhållande,
men icke strängt genomföra detsamma. Längst går Godins familisterium,
ty det tillerkänner arbetet en vida större dividend än kapitalet,
i det det beräknar det senares utdelning icke efter kapitalbeloppet, utan
blott efter räntornas belopp, som kapitalet emottaga-. Detta tillerkänningssätt
är likså logiskt som storsint. Ara Cushman C:o och Procter
& Gamble beräkna andelarne på grund af lönernas förhållande till omsättningens
belopp. Möbelfabrikanten Fourdinois medgifver åt sina arbetare
hälften så mycket som åt kapitalet; vid Preussiska Boden KreditAktiebanken
reducerar sig detta förhållande till en tiondedel. K. & T.
Moeller och Ilseder masungsverken utdela till de i en sparkassa nedlagda
vinstandelarne samma dividend som till kapitalet. Vidare enstaka
exempel på olikartade, ovanliga tillerkänningssätt erbjuda Crump Babel
C:o, Contury Company, Meyer Brothers, Page Belting C:ö, och YaleTown
Company. Det mest brukliga sätt består likväl i det enkla bestämmandet
af en viss procentsats af vinsten. Denna sats rör sig
mellan 1 och 50 procent, allt efter arbetsgifvarens behag eller efter särskilda
omständigheter (konjunktur, rörelsens art, kapitalets förhållande
till lönebudgeten eller produktionens till kapitalets och lönernas höjd).

En tredje punkt är vinstens delning bland de enskilde andelsberättigade.
I detta afseende äro de allra flesta firmor ense om att
anse de fasta lönernas belopp som den rättvisaste grundvalen för fördelningen,
ty i lönens storlek uttryckes i allmänhet värdet af de tjeuster,
man gör arbetsgivare!], och detta värde — d. v. s. graden af löntagarens
användbarhet — utgör den naturligaste måttstocken för beräkning
af de enskilda andelarne. Blott få firmor afvika från denna regel, och
visserligen också blott för att tillförsäkra löntagare med särskild duglighet
och tjensttrohet betydligare andelar. Jemte beloppet af den
fasta lönen fästes vanligtvis äfven afseende på den hos firman tillbragta
arbetstiden. Här göra sig betydliga åtskilnader gällande. I
Maison Leclaire t. ex. göres ingen tjenstetidslängd till vilkor; på andra
ställen måste man hafva varit anstäld hos firman sedan 3 eller 6 månader,
eller sedan 1, 2, 3, 5 å 10 år, för att blifva andelsberättigad.
De flesta arbetsgivare bestämma minimilängden åt arbetets varaktighet
till ett år, och der, hvarest det kommer an på ditlockandet af en
stadigvarande personal, torde denna tid äfven verkligen kunna rekommenderas
som den mest lämpliga, ty erfordrandet åt blott 3—6 månader
torde knappast loda till ett sådant resultat, medan en allt för lång
tid skulle kunna göra arbetarne otåliga. I detta afseende måste för

160 Motioner i Första Kammaren, N:o i.

ifrigt hvarje arbetsgivare taga sin affärs eller rörelses särskilda behof
till rättesnöre. Här, som i många andra punkter, visar sig vinstdelaktighetens
tänjbarhet och rörlighet i klart ljus; den låter lätt afpassa
sig efter hvarje yrkesgrens, ja efter hvarje särskild firmas förhandenvarande
kraf.

Äfven i det sätt och vis, hvarpå andelarne användas till sitt syfte
— att komma emottagarne till godo — herskar en stor mångfald.
Många firmor betala allting kontant; andra deremot samla allt tils inträdet
i en viss tjenstetid eller åldersgräns eller till den berättgades
död. Hos särdeles intelligenta löntagare (bank-, försäkrings- elleriandra
tjenstemän) är det senaste sättet mycket att rekommendera; hois den
vanliga arbetaren verkar den kontanta betalningen af åtminsto ne en
del af penningarne mera uppmuntrande. Många firmor medgifva detta,
i det de blott utbetala en tredjedel eller hälften kontant och deponera
det öfriga till åldersförsörjnings- eller dylika syften och kapitalisera
det. I Guiser-familisteriet, hos Thomson i Huddersfield och i de vinstdelande
engelska produktivbolagen användes hela andelen till inköp
af affärsandelar — en åtgärd, som påskyndar och gynnar dessa rörelsers
totala förvandling till bolag. Men äfven der, hvarest ett sådant
mål icke eftersträfvas, personalens förvärfvande af aktier således icke
är statutmessigt föreskrifvet, göra arbetsgifvarne väl uti att medgifva
de personer, som hafva lust dertill, att placera sina vinstandelar i affären.
I synnerhet, om denna är blomstrande, begagna sig arbetarne
med stor förkärlek af denna tillåtelse. Derigenom förmås de att stanna
qvar och deras intresse för firmans framgång ökas. Vi påminna blott
om Nelson Companys exempel eller om Billon & Isaacs, att icke tala
om många andra. Sådana firmors reglementen förtjena särskild uppmärksamhet
och borde i fall af behof efterhärmas.

Men der detta icke går för sig, borde arbetarnes sparsamhetsanda
främjas på annat sätt; bäst sker detta genom qvarhållandet och
placeringen af en del af andelen till anskaffande af lifräntor, enkepensioner,
sparbanksböcker, lifförsäkringspolicer o. d. (regel i Frankrike).
Genom besparingar främjas qvarstannandet och genom detta förbättras
folkets lefnadssätt. Utbetalningen af hela vinstandelen i jcontanter
— i synnerhet regeln i Amerika — motsvarar kanske mera den
personliga frihetens grundsatser, i det att det öfverlemnas åt hvar och
en att använda sina penningar efter behag; men detta sätt leder lätt
till kullkastande af ett af reformens hufvud syften, till slöseri, till brist
på åldersdomsförsörjning, och flere gånger har det varit skuld till upp -

161

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

gifvande af participationsförsök, som tycktes arta sig ganska bra. Man
må ej glömma, att väckandet och höjandet af sparsamhetsandan hör
till den Leclaire’ska reformens vigtigaste och välsignelserikaste uppgifter.

Hvad talar för vinstdelningen?

»Den bästa filantropi en är den, som stiftar nytta utan
att bringa offer.»

(Katscher, »Nebelland und Themsestrand.»)

I. H. v. Thunen, hvars erfarenheter på Tellow vi hafva meddelat,
förklarar vinstdelaktigheten för »de arbetande klassernas enda
räddning». Yi gå icke så långt, men väl berättiga oss de fakta, vi
anfört under loppet af våra framställningar till följande antagande:

■»Den erhållna vinstens delning mellan kapitalist, arbetsföreståndare
och arbetare efter verkstäld betalning, af bestämda räntor, samt lönei, är
det rättvisaste och för det mesta äfven det mest tillfredsställande sätt föi
aflönande af de tre produktionsfaktorerna.'')'')

Om en af dessa tre delar, kapitalet, hafva vi hittills föga talat
och ej heller nu behöfva vi säga mycket om detsamma. Det faller af
sig sjelf, att ingen tvedrägt förefinnes mellan arbetsföreståndaren och
kapitalisten (kapitalets egare); mycket ofta äro. dessa båda identiska,
dock borde de det oaktadt städse strängt åtskiljas, emedan deras åligganden
äro olikartade. För kapitalisten som sådan kommer det uteslutande
an på att placera sitt kapital räntebärande, och arbetsgifvaren
(entreprenören) behöfver kapitalet som en grundval för sin aftärsrörelse.
Äfven gent emot arbetet står kapitalet icke som motståndare.
Behöfver arbetaren (t, ex. som medlem af ett produktivbolag) kapitalet
till ett eget företag, så erhåller han det lätt mot lämplig säkerhet.
Eu verklig, naturlig strid finnes blott mellan arbetets säljare och köpare,
arbetsgifvaren och arbetaren; denne vill så billigt som möjligt
förskaffa sig de nödvändiga arbetskrafterna, medan den andre sträfva!''
att erhålla ett så högt pris som möjligt för sina prestationer. Här
hafva vi att göra med en påtaglig skiljaktighet i intressen, och den
kortsynta sjelfviskheten anser densamma för oöfverstiglig; men den
opartiskt tänkande iakttagaren måste komma till den slutledning, att

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Samt. 2 Afd. 1 Rand. 2 Raft. 21

162

Motioner i Före''a Kammaren, N:o 4.

det skall lyckas förnuftet förr eller senare att slå en bro öfver klyftan.
Om vi — under sökandet efter lönesystemets ändringar, hvarigenom
så stora oroligheter framkallas — rådfråga historiens läror och behålla
det menskliga samfundets intressen i sigte, så skola vi snart finna ett
praktiskt sätt, på hvilket arbetaren och arbetsgivare!! kunna göras till
bättre och enigare kamrater, än hvad som är möjligt med det rena
lönesystemet. Arbetarnes produktionsbolag skola vi till en början ej
kunna anse som en lycklig lösning utaf frågan, enär de, dåraktigt nog,
sträfva efter att undvara arbetsgifvaren och hittills ej hafva uppnått
några nämnvärda framgångar. Äfven skiljedomstolarne måste vi beteckna
som ett rätt svagt lindringsmedel. Vi skola upptäcka, att vår
tids störa industrisjukdom till stor del bör tillskrifvas samhörighetskänslans
förfall, hvilken en gång herskade, då rörelserna ännu voro
små, mästaren i allmänhet arbetade tillsammans med gesällerna och
produktionsdelningen var allmänt bruklig. Slutligen skola vi komma
till den insigt, att nu för tiden visserligen icke produktionsdelningen,
men väl vinstdelaktigheten snarast skulle kunna lösa arbetarefrågan,
såvida en lösning af denna stora fråga öfverhufvud är möjlig.

Enligt Stanley Jevons är den bästa yrkesföreningen en förening
mellan arbetsgifvaren och hans arbetare. Denne framstående nationalekonom
skifver: »Man lär för närvarande, att arbetarens intresse sammanhänger
med de andra arbetarnes, och arbetsgifvarens med de andra
arbetsgifvarnes. Men det skall så småningom visa sig, att icke denna
vågräta, utan en lodrät indelning är den rigtiga. Hvarje arbetares intressen
borde gå hand i hand med hans husbondes, och utspelas i berättigad,
billig vädjostrid mot andra arbetares och arbetsgifvares intressen.
» Det är blott frågan, om ett sådant samgående, som skall
förbättra industriens totalställning genom en stegring i arbetets godhet
och båd> delarnes inkomster, kan genomföras. Vi kunna ej ofta nog
upprepa, att frågan angående möjligheten af eu dylik arbetsgemenskap
endast kan besvaras genom praktiska försök. De teoretiska invändningarne
af affärsmän, som ej af erfarenhet känna vinstdelaktigheten,
förtjena lika litet att beaktas som berömmet af anhängare, som ej likaledes
hafva praktiskt pröfvat systemet. Då uteslutande akademiska
förklaringar synes oss vara ofruktbara, hafva vi här hållit oss till fakta.
Huru resultatet i de enskilda fallen än må hafva varit, vi hafva låtit
de ifrågavarande firmorna, som säkerligen äro de mest tillförlitliga vittnen,
obehindradt göra sina anmärkningar. Äfven hemställa vi till
hvarje för frågan intresserad, om han vill anse den hittills vunna totalerfarenheten*
som tillfyllestgörande eller otillräcklig för åstadkommandet

163

Motioner i Första Kammaren, N:o 4

af ett bevis för vinstdelaktighetens allmänna användbarhet. Men vi
hysa den fasta öfvertygelsen, att de redan uppnådda resultaten äro af
det slag, att de låta en stor utvidgning af experimentalfältet synas vara
utomordentligt, önskvärd.

Man får i det stora hela göra arbetsgifvarne den förebråelsen, att
de icke äro nog tillmötesgående mot arbetarne. Att de emot arbetarekoalitionerna
sätta arbetsgifvare-föreningar, mot strejkerna afskedande
och mot boycotts svarta listor, är intet öfvertygande bevis för den andliga
öfverlägsenhet, som de tillskrifva sig. Såsom de mera bildade
borde de hafva pligten att göra första steget och att å sin sida ådagalägga
rigtigheten af deras eviga påstående, att »kapitalets intressen
äro identiska med arbetets». Blott ett ringa fåtal af arbetsgivare bemödar
sig att främja sina arbetares välfärd; de underlätta för dem byggandet
af egna små boningshus, inrätta för dem skolor och bibliotek,
bidraga till dryckenskapens undertryckande, understödja sparsamheten
och låta det ej felas på personligt umgänge med folket. Den medelbara
vinstdelaktigheten odlas på mångfaldigt sätt inom alla kulturland,
arbetsgivarens vänliga intresse för personalen tilltager och är ej heller
ofruktbar alls för houom; tvärt om, han finner, att det fullkomligt lönar
sig att vara betänkt på arbetarnes väl, och derför beslutar han sig ej
sällan för att gå vidare och att införa den omedelbara vinstdelaktigheten.

Sannolikt äro de fleste af de arbetsgivare, som hafva infört det
af oss förfäktade systemet, menniskovänligt sinnade; men om detta uteslutande
berodde på meuniskovänlighet, så skulle de ifrågavaiande
firmorna visst icke hafva uppnått de stora materiella framgångar, som
de i verkligheten kunna uppvisa. Faktiskt äro de så temligen ense
om att öfverlemnandet af en vinstandel till arbetarne utgör eu sund
affärspolitik, hvarvid de ingenting förlora; i de flesta fall visar sig till
och med att den vinst, som återstår dem efter afdrag af arbetare-andelen,
är större än hvad totalvinsten var under det rena lönesystemet. Ingenting
kan vara mera falskt än den åsigten, som till en början äfven
intog Leclaire: att vinstdelaktigheten vore en välgörenhetssak, i det
den sannolikt ej ledde till ökande af arbetsinkomsten och derför skulle
minska arbctsgifvarens vinst. I verkligheten skall vinstdelaktigheten
vanligtvis hafva till följd en så betydlig stegring i vinsten, att arbetsgifvarens
inkomst skall stiga mot förr. Redan upphörandet af oroligheter
och strider kan lätt föra detta gynsamma resultat med sig; hvarje
fabrikant, som upprepade gånger har måst lida under arbetsinställelser,
känner industrifridens höga penningevärde. Men det af oss anbefalda
systemet främjar arbetsgifvareus framgång äfven på annat, mera direkt

164 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

sätt, och detta genom produktionens ökande i mängd och förbättring i godhet,
genom skonsamhet med verktyg och maskiner, genom sparsamhet med
vaämnena etc., slutligen genom minskande af kostnaderna för öfvervakandet.
Sålunda skapar arbetarnes ökade flit och varsamhet en ökad vinst och
från denna kommer den vinstandel, som tillfaller dem. Vinstdelaktighetssystemets
genomförbarhet i hvarje enskildt fall beror på, om det senares
särskilda omständigheter möjliggöra åstadkommandet af en dylik
extravinst. Säkerligen kommer det att gifvas fall, der denna möjlighet
icke är förhanden; dock i det hela äro erfarenheterna hos nittio procent
af de firmor, som hafva infört systemet, af sådant slag, att man
kan beteckna alla, som försumma ett så förträffligt medel till förökande
af sitt eget välstånd som opraktiska, opolitiska, okloka i affärer.

l:o. Vinstdelaktigheten är egnad att lemna en högre arbetsprodukt
än det rena lönesystemet. Här hafva vi ej de fördelar i sigte, som uppstå
för produktionen ur den ökade sparsamheten och varsamheten, utan
blott dem, som den röner genom arbetstidens bättre tillgodogörande.
De flesta arbetsgivare skola utan vidare medgifva möjligheten af en
sådan ökning af produkter. Husbondens stående klagan går ut på, att
arbetarne ej utfylla tiden, för hvilken de emottaga lön, med ifrigt arbete,
utan äro lata och släpphändta; icke iakttaga mästarens intresse
genom uppnående af stora resultat; sträfva efter så höga löner som
möjligt för sitt arbete; men icke arbetar mera än som passar dem.
Dessa klagomål hör man i alla länder yttras högljuddare eller saktare,
och i allmänhet äro de blott alltför grundade. Utomordentligt ringa
är deras antal, som, utan afseende uppå, huruvida de arbeta för sig
eller för andra, städse göra sitt bästa; redan större är deras krets, som
för sin lön erbjuda en vederbörlig, tillfredsställande arbetsmängd; men
de allra flesta arbetare stå långt tillbaka bakom arbetsgifvarens förväntningar
och detta, emedan dessa lägga en helt annan måttstock på
arbetsprestationerna än de förra. Arbetsgifvarens måttstock är hans
egen flit, affärsinnehafvarens flit, i hvars personliga intresse det ligger
att spänna alla sina krafter. Arbetaren deremot bjuder hans eget intresse
att blott arbeta så mycket som är oundgängligt för bibehållandet
af hans plats; hvarje öfverarbete synes honom öfverflödigt.

Lyckas det nu mästaren att ingifva sina underhafvande en viss
grad af samma sjelfintresse, som visar sig så verksamt hos honom, så
får han med rätta vänta eu liknande framgång hos dem. Om han,
såsom det är brukligt inom fiskeriet, ej betalar någon fast lön, utan
endast afstår åt arbetarne en del af naturainkomsteu, hvars storlek
uteslutande beror på deras ifver och deras ansträngningar, så skola de

165

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

tillfredsställa honom, tv de måste intressera sig för att vara så flitiga
som möjligt. Ett likaså godt resultat skall han uppnå, om han eger
en liten landtegendom och utlemnar den mot hälftenbruk; arbetaren
tillhör i detta fall, utan att han påbördar sig jordegarens faror och bekymmer,
hälften af inkomsten, och han hyser således det lifligaste intresse
för att öka den så mycket som möjligt. Den moderna pekuniära
vinstdelningen är ingenting annat än användandet af den gamla produktionsdelningen
i ny form på de nuvarande förhållandena. Den gifver
ej blott — genom det egna intressets framkallande —- spelrum för
den ökade arbetslusten, som brukade vara en följd af produktionsdelaktigheten,
utan erbjuder äfven en fördel, som icke är förknippad med
den senare: den tillförsäkrar arbetaren en regelbunden lön och befriar
honom derigenom från de mest tryckande näringsbekymren.

Vi hafva förut i denna motion ådagalagt, att produktionsdelaktigheten
alltmer kommer ur bruk; men det skulle vara en helt ovanlig
uppenbarelse inom historien, om det lönesystem, som trädt i dess ställe,
i hvarje afseende vore en förbättring, som ej vore behäftad med några
brister. Man har ofta gjort den anmärkningen, att mensklighetens framsteg
utveckla sig mera spiralformigt än vågrätt. Vi återvända emellanåt
till en del till ett redan öfvergifvet område, för att åter uppsöka
någonting godt gammalt, som vi hafva negligerat under framåtgåendet.
Efter stora förändringars uppträdande upptäcka vi på det annars förträffliga
nya svagheter och undanrödja dessa genom återupptagande
af eu öfvervunnen tids eller saks företräden. I allmänhet kan man
framställa den moderna vinstdelaktigheten som ett sådant återvändande
på industriens utvecklingsgång. Det rena lönesystemet är visserligen
ett framsteg gent emot den förra produktionsdelaktigheten; men erfarenheten
har ådagalagt att det är felaktigt, och således gör man bäst uti
att fullkomna det genom produktionsdelaktighetens goda sidor, i det
man förenar det med vinstdelaktighet.

Så länge den menskliga naturen icke grundligt förändrar sig,
skall en person, som har ett omedelbart intresse af arbetets inkomst,
arbeta mera ansträngdt än en annan, med hvilken detta icke är händelsen.
Till kullstötande af detta mångfaldigt bevisade påstående skulle
det erfordras utomordentligt talrika fakta i motsatt rigtning ur de firmors
erfarenhet, som hafva infört vinstdelningen och åter upphört med
densamma. Men det fattas oss sadana. motsägande exempel, antalet
af de fall, der vinstdelaktigheten icke har ledt till produktionsstegring,
är ytterst litet, och desamma låta förklara sig på ett mycket mera
logiskt sätt än genom antagandet, att vinstdelaktigheten icke vore egnad

lt>6 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

att sporra arbetarne. Äfven de flesta bland de firmor, som sedermera
åter upphörde med det nya systemet, funno mängden af sina produktioner
under dess inverkan betydligt ökade. Det kerskar en verklig
»embarras de richesse» af faktiska bevis för, att produktionens mängd
växer genom vinstdelaktigheten, svagast i rörelser med styckelön, betydligast
vid sådana verk, der produkternas godhet icke spelar någon
vigtig rol. Det är sjelfkärt att inom yrken, der det mekaniska arbetet
slukar en mycket stor del af produktionskostnaden — t. ex. hos
firman Leclaire eller i Whitwoods kolgrufvor 70 procent, — den ökade
vinst, som uppkommer genom produktionsstegringen, naturligtvis är
mycket mera betydande, än der, hvarest motsatsen är händelsen, som
t. ex. i Borcherts messingsverk, af hvars omkostnader enligt Frommers
utsago endast 3 procent komma på det mekaniska arbetet,

2:o. Vinstdelningen är egnad att förbättra produkternas godhet. De
i vinsten delaktige arbetarne inse snart, att det ligger i deras intresse
att åstadkomma så god vara som möjligt och att derigenom skaffa firman
ett godt rykte; så snart denna nödvändighet har blifvit klar för
dem, skänka de qvaliteten en ökad uppmärksamhet, och härigenom minskas
för öfrigt öfvervakningens omfång och kostnad. Billons yttranden
i denna punkt hafva vi redan på annat ställe omnämnt; hans arbetare
anmärka dervid: »Förekommer det någon gång, att en af oss blir något
slarfvig, så är ett skämtsamt ord af hans granne tillräckligt att åter
föra honom på den rätta vägen.» Firman Leclaires arbetare hafva att
glädja sig åt det rykte, att endast utföra förträffligt arbete. Äfven i
Godins familisterium är intet drag så i ögonen fallande som den ifver,
hvarmed arbetarne sysselsätta sig med förbättring af varornas beskaffenhet;
denna ifver är så stor, att de göra många uppfinningar, hvarå
firman erhåller patent. Den förbättring af qvaliteten, som vanligen åtföljer
vinstdelaktigheten, förlänar det nya systemet ett företräde framför
styckarbetet eller låter inom yrken, der produkternas godhet spelar
en stor ro!, vinstdelaktighetens förknippande med styckarbete synas
vara rådligt.

3:o) Vinstdelaktigheten främjar arbetsmaterialiernas skonande (verktyg,
maskiner, råämnen etc.). Detta företräde hos densamma låter lättare
ikläda sig en påtaglig form, än de båda förutnämnda. Om någon, som
är verksam i eget intresse, förmodligen kommer att arbeta ansträngdt
och omsorgsfullt, så torde han i regeln äfven bemöda sig att umgås
sparsamt med råmaterialet och att skona verktygen m. m., medan lönarbetarne,
som icke bry sig om ett företags framgång, i detta afseende
vanligtvis äro oaktsamma och slösaktiga. Den husbonde, som bättre

Motioner i Första Kammaren, N:o 4. 167

känner små besparingars värde, frågar med Leclaire: »Kan arbetaren
dagligen bespara mig 25 centimer, om han bättre skonar de honom
anförtrodda råmaterialierna och arbetsverktygen?» Helt visst! Och 300
gånger 25 centimer utgöra redan ett vackert tillägg till lönen! Kolfirman
Briggs beräknade, att, om deras gruffolk ginge omsorgsfullare
till väga vid kolens urschaktande och sorterande, skulle nettovinsten
inom Whitwoods grufvor årligen stiga med tretusen pund sterling, och
det visade sig, att efter införandet af vinstdelaktigheten denna ökade
vinst ensam var större än arbetarnes vinstandel i medeltal. Huru långt
möjligheten och nödvändigheten af besparingar går inom jernindustrien,
låter eu rundskrifvelse sluta till, som ett stort nordamerikanskt gjuteri
år 1888 stälde till sina arbetare; i detsamma heter det: »Några bland
eder voro så ovarsamma att göra dåliga gjutningar, som måste kastas
till det gamla jernet. Sådana gjutningar utgöra alla gjuteriers fasa.
Ni skolen vara öfverraskade att erfara, att vi i medeltal på ett skålpund
dålig gjutning förlora mer än sju gånger så mycket, som vi förtjena
på ett skålpund god gjutning. Till och med vid styckarbete är förhållandet
ännu som 5 : 1. Med andra ord: gör ni en dålig gjutning,
som kostar en timmes tid, så måste ni, för att täcka förlusten, tillbringa
hela återstoden af arbetsdagen med framställning af goda gjutningar.
» Då stöfvel- och skofabrikanten Ara Cashman införde vinstdelaktigheten,
föreläde han i ett tal till sina arbetare många exempel
derpå, huru i hans affär små förluster kunna undvikas; bland annat
sade han: »Om en arbetare till ett par tofflor använder 1 qvadrattum
mera läder, än hvad som är oundgängligt nödvändigt, så förlorar jag
på hans dagsarbete 50—60 cents. Och sådant kan lätt ske, utan att
den opartiske åskådaren eller till och med den arbetare, som skär lädret,
märker eller iakttager det. Underlåter tillklipparen af ett kalfskinn
att använda hvarje dess minsta del på sparsammaste vis eller
på den rigtigaste plats, så inträder lätt den händelsen, att ofvanlädret
på ett. par skor kostar en half cent mer än som är nödvändigt, och i
så fall förlorar jag på den ifrågavarande arbetarens dagsarbete minst
en dollar... Alla de antydda besparingarne kunna uppgå till ett belopp,
som, fördeladt bland alla arbetare, skulle öka deras lön med 2i å 5
procent.»

I hvarje industrigren skall arbetsgifvaren upptäcka dylika förlustkällor;
arbetaren ser dem antingen icke eller han bryr sig ej om förlusterna,
som på intet vis drabba honom. Men så snart arbetaren
genom införande af vinstdelaktigheten får ett personligt intresse för
undvikande af hvarje ovarsamhet och slöseri, sina dessa förlustkällor ut.

168

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

En arbetare hos firman Billon & Isaac menar, »att det vore ett nöje
att se, huru hvarje enskild sträfvar efter att fylla sin arbetstid flitigt
och samvetsgrant, att spara så mycket som möjligt på råämnet och
att omsorgsfullt samla metallaflallet.» I Besseliévreska kallikåfabriken besparar
arbetaren, som skulle smörja maskinerna, enligt chefens utsago,
i olja ett större belopp än hans vinstandel. Dylika exempel kunde vi,
om så erfordrades, meddela i stort antal, men hvarför bära ugglor till
Athen? Vi vilja blott ännu anföra ett ställe ur en embetsberättelse
(1867): »Det är anmärkningsvärdt, att driftsomkostnaderna för Orleansbanan,
trots införandet af personalens vinstandelar i utgiftskontot, äro
mindre än de flesta öfriga banors; det kommer deraf, att dess folk
arbetar bättre och sparsammare.»

4:o) Vinstdelaktighet bidrager till industrifredens säkerhet. Vi hafva
under loppet af våra skildringar omnämnt hvarje svårighet, som har
framstält sig mellan arbetsgivare och arbetare under det nya systemets
herravälde. Berättelsen har varit af inspirerande korthet och
medgifvande betydelselöshet. Antalet af de fall, der vinstdelaktigheten
åter upphört, emedan den ej kunde förhindra utbrottet af arbetsinställelser,
är stort no g, för att lemna beviset, att participationssystemet
icke är något ofelbart medel mot strejker; men dessa fall äro åter icke
nog talrika, för att rubba det förnuftiga förtroendet, som den i de vida
flesta delaktighetsfall herskande endrägten mellan arbetsgivare och
arbetare måste ingifva oss. Men det vore också alltför oförnuftigt, om
arbetare ville strejka hos en husbonde, som ej blott betalar dem de
högsta gångbara lönerna, utan dessutom till dem öfverlemnar en del
af sin affärsvinst. Om det vore frågan om att undanrödja de fasta
lönerna och i deras ställe sätta uteslutande en varierande vinstandel, så
skulle sannolikt fortfarande uppstå allvarsamma oroligheter; i verkligheten
bibehållas dock lönerna, och de ifrågavarande firmorna betala af
princip minst lika höga löner som några andra firmor, och höja desamma
genast, så snart detta sker på annat håll. För öfrigt komma
alltför stora eller ofta återkommande rubbningar i lönesatserna eller
räntefoten icke väl öfverens med grundvalarne för vinstdelaktighetsväsendet.
Aro lönesatser och räntefot i goda medelår en gång faststälda,
så ligger det i alla delaktigas intresse att en längre tid fasthålla
vid de ifrågavarande bestämmelserna och att söka den vidare aflöningen
i den ombytliga vinstandelen; delas vinsten lika mellan kapitalet och
lönerna, så uppnår systemet sin fullkomlighet. I mycket goda tider
komma löner och räntor icke att stiga, men väl vinsten. Vid mycket,
dålig affärsgång deremot skola räntor och löner icke sjunka, till och

169

Motioner i Första Kammaren, Ko 4.

med om vinstandelen skulle upphöra helt och hållet. Det senare fallet
skall i synnerhet lätt inträda der, hvarest reservfonden försörjes lika
väl som hos många firmor utan vinstdelaktighet. Inga försigtighetsmått,
som vidtagas af andra firmor, få uraktlåtas af firmor med vinstdelaktighet.
Vi hafva i föregående kapitel sett, att denna sunda affärspolitik
lyckligtvis följes i stor måttstock.

De firmors erfarenheter, som noga hafva pröfvat det nya systemet,
utgöra det bästa vederlägg mot herrar teoreticis. olycksbådande
profetior. »Franska föreningen för studiet af participationsfrågan» består
uteslutande af affärsmän, som praktiskt utöfva vinstutdelningen.
Alla dessa firmor intyga enhälligt, att deras arbetare aldrig hafva gjort
ens det ringaste försök, att blanda sig i affärs- eller bokföringen;
äfven annars har ingenstädes ett sådant inblandningssträfvande gjort
sig gällande. Det är så mycket mera begripligt som de allra flesta
firmor, som införa vinstdelaktighet, från första början förklara hvarje
inblandning för otillåtlig; der detta icke uttryckligen sker, herskar en
stillatigande öfverenskommelse, som allmänt vördas. »Vi foga oss gerna
i vilkoret att vi ingenting hafva att göra med ledningen och bokföringen»,
anmärker en arbetare i fabriken Billon & Isaac. Och hvad
beträffar folkets nedslagenhet, då trots all redlig sträfvan ingen vinstandel
tillkommer dem, så är densamma blott alltför naturlig. Pvifvelsutan
fattas det ej heller bland arbetarne dårar och dumhufvuden,
— saknas dock sådana icke inom näi/on kallelse! Arbetarnes stora flertal
få vi dock ej anse för så okunniga och oförnuftiga, att de skulle
vara ur stånd att skilja mellan god och dålig affärsgång och att de
skola uppresa sig, ifall den väntade vinstandelen en eller annan gång
måste uteblifva. En arbetare hos firman Billon & Isaac säger i detta
afseende: »Ges det ingen vinst, nåväl, då ges det ingen, och vi behålla
åtminstone det tillfredsställande medvetandet, att vi och våra husbönder
hafva gjort vårt bästa; det fins visserligen bland oss några
okloka bokmakare, men vi klarare hufvuden undervisa dom snart om
något bättre. För öfrigt hafva vi ju besparingar». Vi vilja här äfven
hänvisa på de reden förut meddelade erfarenheterna från Ilagards fabrik
i Peaco Dale. Det förstås af sig sjelf att det är vigtigt, att arbetarne
hafva oinskränkt förtroende för arbetsgifvarne. Chefer med utmärkt
rykte skola knappt vara utsatta för misstankar under dåliga tider;

Bill. till Itiksd. Pr åt. 1892. I Sami, 2 Aid 1 Hand. 2 1 luft. 22

170 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

men äfven de gorå bäst uti, att vid årets slut försigtigtvis låta pröfva
och bekräfta sin balans af en offentlig revisor. Bay-State sko- och
läderbolag, som uraktlät detta, är den enda vinstdelaktighetsfirma, som
från personalens sida beskyldes för oärlighet.

Participationsprincipen består sitt eldprof naturligtvis under sådana
år, då ingen affärsvinst erhålles, utan eu förlust inträder, I dessa fall
måste den göra sig beredd på den invändningen, att den är ensidig, i
det rättvisan bjuder, att arbetaren icke endast deltager i vinsten, utan
äfven i förlusten. Detta skulle äfven vara rigtigt, om vinstdelaktighetsväsendet
hvilade på helt andra grundvalar än det i verkligheten
gör; men som sakernas läge faktiskt är, härstammar hvarje invändning
uteslutande ur en falsk uppfattning. Må man dock hålla i sigte hufvudstödet
för det nuvarande vinstdelaktighetssättet: den omständigheten,
att arbetaren genom större flit, ökad varsamhet och stegrad sparsamhet
skapar en ökad vinst, hvaraf hans vinstandel tages. Har han t. ex.
under fyra års tid emottagit en vinstandel och arbetar under femte året
ännu ifrigt på åstadkommande af en extrafond, kan det förekomma,
att af merkantila orsaker, med hvilka han ju ingenting alls har att
gorå, den^ väntande vinsten uteblifver och en förlust inträder; huru
står det då till med honom, arbetaren? Han förlorar helt enkelt godtgörelsen
derför att han under det femte året har arbetat lika ihärdigt
och väl, som under de fyra föregående åren; härtill måste hans risk inskränkas.
Denne har uteslutande afseende på hans inkomsts varierande
del: den möjliga vinstandelen, icke på den fasta: lönen. En större risk
kan endast drabba de peuningeplacerande och affärsledande arbetsgifvarne;
löner äro inga kapitalplaceringar, utan fasta godtgörelser för
arbete. Gå affärerna så illa, att äfven reservfonden — till hvilken för
öfrigt under göda år äfven arbetarne hafva lemnat sina bidrag i form
af arbete är förtärd, så må arbetsgifvaren om det är möjligt, nedsätta
lönerna; meu han kan och får göra detta endast för framtiden,
utan någon slags återverkan på det förflutna. Arbetarens risk är uteslutande
en aråétsrisk; den med affärens gäng förenade risken kan han
ej dela, emedan han icke har någonting att skaffa med densamma;
han far icke bianda sig i den, behöfver alltså redan af detta skäl ej
drabbas . af dess förluster. Saken ligger helt enkelt så: erhålles

någon vinst, så erhålla arbetarne eu andel deraf; hvarom icke, ingen;
vidare sträcker sig på intet vis deras förhållande till balansen.

Skall arbetaren med sin lön svara för affärsförluster, så måste
han rättvisligen åtnjuta alla en affärsdelegares rättigheter; han måste
erhålla eu röst i ledningen och lritt tillträde till böckerna. Men ett

171

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

sådant förhållande skulle vara jemngodt med ett produktionsbolag eller
något dylikt och sådant är i grunden olika med den vanliga vinstdelaktigheten.
Att framställa den senare som lejonpartskontrakt till
förmån för arbetarne allenast, är ett stort fel. Enär arbetarnes rättigheter
blifva begränsade, måste också deras ansvar blifva begränsad!..
Arbetsgifvarne reglera participationsförhållandet efter behag och alldeles
utan sina underhafvandes åtgöranden; för dessa återstår blott ett,
enär alla kontraktsbestämmelser utgå från de förra: att arbeta så godt
och ifrigt som möjligt, för att så godt sig gorå låter tillförsäkra sig
eu vinstandel och föröka densamma. Hvarje vidare betungande af
arbetaren skulle vara ett lika så ologiskt som orättvist gynnande af
arbetsgifvaren.

Så mycket angående vårt påstående, att vinstdelaktigheten voie
den allmännast tillfredsställande metoden att aflöna industriens tre faktorer.
Nu till vår andra åsigt, att den äfven bäst motsvarar rättvisans
fordringar. Vi vilja, som hittills i hvarje afseende, hålla oss till do
åsigter, som vinstdelaktighetsfirmorna vunnit genom praktisk erfarenhet.
Med det brukliga lönesystemet erhåller hvar och en af de^ tre
faktorerna en fast godtgörelse för sin medverkan: kapitalet erhåller
ränta, arbetsgifvaren eller ledaren aflöning, arbetet lön. Denna godtgörelse
må nu vara hög eller låg, — i hvarje fall hör den till de
förut bestämda affär somkostnad erna. Dertill komma afskrifningar, reservfond
o. s. v. Visar balansen efter afdrag af allt detta ett öfverskott
(vinst), huru fördelas densamma? Uteslutande mellan kapitalist och arbctsgifvare;
äro dessa båda tillfälligtvis identiska, så tillfaller hela vinsten
dem eller honom. Den tredje produktionsfaktorn, arbetet, står
der med tomma händer. Denna orättvisa ursäktas dermed, att kapitalisten
och arbetsgifvaren bära hela risken och derför äfven kunna
o-öra anspråk på hela den möjligen uppkommande vinsten, liksom
ju hela möjliga förlusten likaledes blott skulle drabba dem. Så
länge lönesystemet intog en fullt berättigad plats inom industriens utvecklingshistoria,
kunde detta gälla. Men sedan detta system visat sig
vara icke längre tillfyllestgörande och har åstadkommit svåra oroligheter,
måste man fråga, om ett ökande deraf genom medgifvande! af en
ombytlig, inskränkt vinstandel icke skulle vara rättvisare. De under
förloppet af denna frågas behandling meddelade fakta bevisa mångfaldigt
ett. sådant förhållandes genomförbarhet. Den omständigheten, att många
dithörande försök hafva misslyckats, lär oss nödvändigheten att vid bestämmandet
af de dithörande enskildheterna låta omtänksamhet och
klokhet råda; de talrika framgångarne deremot berättiga till den slut -

172

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

ledning, att det förändrade systemet skulle förtjena att försökas på
mycket mera omfattande sätt än förr. Detsamma är, om det öfverhufvud
kan genomföras, redan derför rättvisare än de rena lönerna, emedan det
hos arbetaren räknar med samma egenskaper och känslor, som annars
blott spåras hos arbetsgifvaren och hos kapitalisten: dessa goda karakterskrafter,
som erhålla sin starkaste påtryckning genom utsigten till
vinst. I hvarje hänseende stadfästes den naturenliga teorien af framstående
affärsmän, som Godin, Leclaire, Chaix, Billon, Laroche-Joubert
och .många andra. Och undersöka vi, huru de nyare nationalekonomerna
förhålla sig till vinstdelaktighetsfrågan, så finna vi äfven bland dem
manga, som varmt förorda densamma. I Tyskland äro bland andra
Gustav Schmoller och Viktor Böhmert ifriga anhängare af det af Leclaire
grundlagda systemet; i England intressera sig John Stuart Mill,
Stanley Jevons, Fawcett och Babbage synnerligen lifligt för detsamma.
Hvad Amerika beträffar, så yttrade sig F. A. Walker redan 1876 i sitt
arbete »Lönefrågan» med värme till förmån för participationen, och 1887
stälde han till vinstdelaktighetsvännerna följande rader, som förkroppsliga
de flesta amerikanska nationalekonomilärarnes åskådningssätt: »Det
synes mig alldeles otvifvelaktigt, att vinstdelaktigheten, om den blir
allmänt införd och utöfvad med ömsesidig god vilja, försäkrar om en
högst rättvis fördelning af arbetsinkomsten och skulle skaffa arbetarefrågans
flesta svårigheter ur verlden. I händelse parterna gå hvarandra
till. mötes och visa lust att arbeta tillsammans på grundvalen af en
billig öfverhöghet hos arbetsgifvaren, skall säkerligen efter genomgående
försök systemets allmänna genomförbarhet ådagaläggas.»

Då nu vinstdelaktigheten på det angelägnaste anbefalles såväl af
erfarna praktici som ock af framstående tänkare, borde ingen förnuftig
och allvarlig arbetsgivare uraktlåta att draga dess införande i öfvervägande.
Den kostar ingenting, kan icke skada någon och måste i alla
händelser stifta godt i någon retning. Åtminstone bör den obetingadt
föredragas framför de nuvarande oaflåtliga lönestriderna. Måtte arbetsgifvarne
dock betänka, att initiativet ligger hos dem och att de alltid
kunna reglera allting så, som det enligt deras åsigt och deras senare
erfarenhet bäst motsvarar alla faktorers framgång! Om vi skulle anmodas
att undervisa dem — arbetsgifvarne — om ämnet i ett kort tal,
så skulle vi säga dem ungefär följande:

hd erkänner lönesystemets otillräcklighet och söker efter någonting
bättre? Nåväl, vi anbefalla åt eder vinstdelaktigheten, en afsöndring af
lönesystemet, som först infördes af eu avtodidaktisk affärsman, och som
sedan blifvit antagen af många firmor inom de mest olikartade affärs -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

173

grenar och har visat sig vara lika praktisk som framgångsrik. Den
framgår ej ur lärda spetsfundigheter, utan är resultatet, af ett sundt
förstånd. I motsats till produktivbolagen, utgår den från arbetsgifvarne
och iakttager helt och hållet deras intressen. Erfarenheten visar, att
vinstdelaktighetssystemet liar böjelsen att öka produkternas mängd och
godhet och att derigenom skapa en ökad vinst, som åtminstone motsvarar
arbetarnes vinstandel. Den besitter egenskapen att sporra arbetarne
till flitigare, omsorgsfullare, sparsammare arbete, göra dem till
edra vänner och afhålla dem från strejker. Infören derför participationen!
Beakten den omständigheten, att det minsta antalet misslyckas, och betänken,
att ett försök att åt edra underhafvande afstå en del af eder verkligen
erhållna vinst, ej kan ruinera eder. Det står eder till alla tider
fritt, att ändra eller upphöra med planen. Men innan ni gören en början,
försäkren eder om eder personals goda vilja och förtroende. Studeren
äfven den dithörande litteraturen och rådfrågen vinstdelaktighetsfirmor i
eder bransch, på det ni så litet som möjligt må misstaga eder vid enskildheternas
bestämmande. Undviken till en början långa, invecklade
statuter och nöjen eder med några enkla, klara bestämmelser1). Viljen
I åt eder uppfostra en kärntrupp af stadigvarande, dugliga arbetare, så
måste ni förknippa delaktighetsmöjligheten med vilkoret om en minimitjenstetids-varaktighet
och ej bestämma densamma för låg; men andra
inskränkningar få icke stå i vägen för inträdet i de delaktiges grupp.
Vinstandelens procentsats måste vara hög nog för att verka lockande.
Sörjen så mycket som möjligt för att tillhålla arbetarne till sparsamhet;
inom stora rika firmor sker detta bäst derigenom att man tillåter användandet
af andelar till kapitalplaceringar i sjelfva affären, hvarigenom
arbetarnes intresse för affärens blomstring tillika stegras. Hafven I en
gång beslutit eder för ett försök, så vare detsamma grundligt och icke
för kort. Gifven akt uppå, att eder personal noga förstår eder plan
och att, ni sjelf tillgodogören eder alla läror, som kunna dragas derutur.
Vänten icke redan under de första åren de fullkomligaste resultat, ty
eu god sak vill hafva sin lid, hvilket för öfrig! icke utesluter, att icke,
om man tager saken rätt, ofta redan genast mycket gynsamma följder
visa sig. Förloren icke genast, tålamodet, ifall svårigheter eller hinder
skulle yppa sig. Derför är det också bättre att endast då begynna re -

'') I skrifterna af Sedley Taylor (»Profit Sharing») och Mary Wliiton Calkins
(»Sharing the Profits»), vidare i »Bolagsväsendets historia i de Förenta Staterna» och
»Första årsberättelsen från Förenta Statornas arbetskommissarie», der sex stora firmors
reglementen äro aftryckta.

174 Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

formen, om man känner dess historia från början och på grund deraf
hyser fullt förtroende för densamma. Den, som blott tillgriper den för
att göra reklam för sin affär eller retas med arbetareföreningarne, han
misslyckas. Den betingar i främsta rummet arbetarens erkännande som
något högre än en maskin; ju mera ni behandlar ert folk — utan inkräktande
på edert eget anseende — som vänner och medarbetare, dess
bättre skola de tjena eder och dess säkrare skall ni erhålla vinst. Vidare
få ni ej förutsätta, att vinstdelaktighetens lyckliga resultat gör
uppdykandet af några som helst industriella svårigheter omöjligt i
längden; men deremot skolen I vara dem vida bättre vuxna, när de infinna
sig, om ni vet eder vara ett med edra underhafvande och i dem
iakttagen verkliga intressekamrater. Ju större konkurrensen är på
afsättningsmarknaden, dess vigtigare skall det vara för eder att förfoga
öfver en trogen, tillgifven personal. Gören som sagdt, ett grundligt
försök, och väpnen eder dervid med uthållighet. Slår det felt, så hafven
I ingenting förlorat och åtminstone ådagalagt eder goda vilja att
bidraga till arbetarefrågans lösning. Krönes edra sträfvanden deremot
med framgång, så skolen I godtgöras genom upphörandet af lönestriderna,
genom ökad affärsvinst och genom edra medarbetares framgång.»

Till arbetarne skulle vi deremot vända oss med följande ord:

»Förklaren eder dock beredde att hjertligt besvara det vänliga tillmötesgående,
som ligger i medgifvandet af vinstdelaktighet och att göra
edert bästa för att göra det nya förhållandet framgångsrikt! Begynnen I
icke att få nog af de så ofta misslyckade lönestriderna? Äfven produktivbolagen
hafva blott allt för ofta otillfredsställande resultat. Vinstdelaktigheten
deremot är ingen tom villfarelse, ty mångåriga gynsamma erfarenheter
bevisa, att den är praktiskt bepröfvad. Den lemnar eder tillfälle
till friare utveckling af edra krafter och höjer eder öfver eder nuvarande
ställning som uteslutande legohjon, genom att göra eder till arbetskamrater.
Arbetsgifvarne, hvilka ni hafven att tacka för införandet och utbildandet
af det nya systemet, voro ursprungligen likaledes anstälda
arbetare; då det gick dem väl, sträfvade de efter att förbättra sina
mindre lyckliga kamraters lott. Deras verk är värdigt alla tänkandes
allvarliga öfvervägande; derför beaktas det också på det lifligaste af alla
oegennyttiga, opartiske arbetarevänner utom arbetsgifvarnes krets. Och
hvad arbetsgifvarne beträffar, så kan ni lätt öfvertyga eder om, att
vinstdelaktigheten välkomnas och ifrigt sättes i gång just af sådana,
som redan under det nuvarande lönesystemet vänligast behandla sina
underhafvande och äro mest betänkta på deras väl. — Nu för tiden
måste hvarje opartisk medgifva, att edra sträfvanden, att sammanträda

Motioner i Fö) stel Kammaren, N:o 4. 175

till yrkesföreningar och andra koalitioner — »arbetets riddare» och dylikt
—, icke blott äro oundvikliga, utan äfven berömliga och att ni gören väl
uti, att vilja förbättra eder ställning med förenade krafter. Men I måsten
äfven hysa aktning för arbetsgifvarnes rättigheter. Edra koalitioners
stridssätt är ibland ett sådant, att samhället ej kan och vill tåla det.
Uppfyllandet af många af deras öfverdrifna fordringar — i synnerhet i
afseende på inblandning i alfärsledningen — skulle ruinera affären. M Liksom
det fysiska, så beherrskas ock affärslifvet af naturlagar. Vill det
stora flertalet erhålla föda och kläder, så måste det följa en liten minoritets
ledning. Ni borde derför fullkomligt erkänna arbetsgifvarens verksamhetsområde.
Erbjuder han sig att till eder afstå en del af sin vinst,
så ansen honom som eder vän och fatten den erbjudna handen! Det är ett
tillfälle, hvarvid ni kunnen visa, hvilka och hvad ni ären: huruvida ni ären
lata bråkmakare, eller verksamma arbetare, som äro missnöjda blott derför
att de ej hafva anledning att tillsätta sin fulla kraft. Den arbetsgifvare,
som inför vinstdelaktigheten, betalar eder utom dess minst lika höga
löner som någon annan. Tänken ej uppå att förena eder mot honom;
förenen eder med honom: då skolen ni fara väl. Uppfyllen arbetstimmarne
med flitigt arbete, sträfven efter edra produkters ökande i mängd och
godhet, umgås varsamt med verktyg och maskiner, sparen på materialet,
— allt detta kommer att öka eder vinstandel. Under de år, då en sådan
uteblifver, skall eder ökade ansträngning visserligen vara förgäfves; men
glömmen då icke, att cheferna i dylika fall likaledes förlora sin vinst.
Ni skall då åtminstone veta, hvad det vill säga, att vara en arbetsgifvare.
Vid vinstdelaktighetsväsendet bär arbetsgifvaren hela förlustrisken, medan
eder lön förblifver eder tillförsäkrad; behagar ett så gynsamt förhållande
eder icke, så fån I ännu mindre tänka på produktivbolag. För dessa
är verlden ännu icke mogen, och det rena lönesystemet eger icke nog
tänjbarhet, för att med lätthet kunna afpassa edra löner efter marknadens
rubbningar. I vinstdelaktigheten erbjuder sig eder ett praktiskt, bepröfvadt
stort botemedel för månget stort ondt; arbetsgifvaren vill erbjuda
eder det, — det blifver eder sak att göra det framgångsrikt.»

Vi hafva allt skäl att vänta en långsam och omfångsrik utvidgning
af vinstdelaktighetens användande. Eu tid skall komma, då utdelningen
af arbetsdividender icke kommer att blifva mera uppseendeväckande än
nu till dags utbetalningen af kapitaldividender. Det år 1878 i Paris
bildade sällskapet till praktiskt studium af vinstdelaktigheten (den högt
förtjente Charles Robert är ordförande) håller regelbundet sammankomster
för diskussionssyften, samlar skrifvet och tryckt material öfver ämnet
och offentliggör q var talsskri flen »Bulletin de la participation aux béné -

176

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

ficea». Denna förening består — gif väl akt! uteslutande af handelseller
yrkesidkare, fullföljer alltså uteslutande praktiska syften och är
sålunda svårligen tillgänglig för förhastade slutledningar eller innehållslösa
läromeningar. För Frankrike utgör den medelpunkten för intressenterna.
Enär det ingenstädes annars fins en sådan förening, så vore
lifligt att önska, att tidningspressen ville göra sitt till för främjande af
vinstdelaktighetsrörelsen i större skala och ville dertill bidraga med
större eftertryck än hvad som hittills varit händelsen.

Innan jag afslutar denna nog vidlyftiga afhandling, som behandlat
den för arbetsklassen så vigtig afrågan rörande arbetarnes deltagande i
den årliga nettovinsten af deras yrken eller näringar — må det tillåtas
mig bifoga en förteckning öfver alla de bolags eller enskilda firmors
yrken, fabriker eller andra etablissement i främmande länder, hvarest
den af mig här ofvan förordade principen rörande arbetarens delaktighet
uti arbetsvinsten finnes införd. Man ser af denna förteckning att
denna anordning för arbetarnes väl varit i åtskilliga länder införd sedan
långt tillbaka, exempelvis uti Frankrike, och att flera europeiska länder,
äfvensom Nordamerikas förenta stater hyllat densamma. Äfven synes af
förteckningen att ifrågavarande anordning kunnat med framgång tillämpas
vid de mest skiljaktiga yrken och näringar, och torde äfven staten
kunna tillämpa densamma, der staten drifver näring, exempelvis vid
jemvägar, fisken, bergshandtering, byggnaders uppförande m. in. dylikt.

4 Ac-J*; •'' I) i''!•*’! ♦.! A: J» . , /.!! -v : i<1 i b .‘j :.T? V ! >’ /

l /

-i i ‘j i •

Motioner i Förda Kammaren,, K:o 4.

177

Förteckning* på vinstdelaktiglietsflrmor.

(Allmän sammanställning. — Ordnad efter länder och äfven kronologiskt.
— Inom första rubriken står året för reformens införande. — De
firmor, som äro tryckta med fetstil, framstå antingen synnerligen genom storleken
af deras rörelse eller genom betydenheten af deras delaktighetsförfarande.
)

A. Nuvarande fall.

(262 firmor.)

Frankrike (84 firmor).

1842 Maison Leclaire (Redouly & C:o) ............ Målare och dekora- Paris.

I törer.

1843 Papeterie Coopérative (Laroche-ioubert) Pappersfabriker.

1844 Paris-Orléans-Jernvägsbolag........................i Trafikanstalt.

1846, Comptoir de lTndustrie liniére (Cohin)

1848 Deberny & C:o .........

1848 Paul Dupont.................

1848 Gaidan ........................

1850 Assurances générales

1853 Le Pbénix .................

1854 L’Union ............r........

1855, La National .............

1858 La Franco .................

1865 Suezkanalbolaget .....

1866 H. Briére & Fils .....

Lärftsfabrik.

Stilgjuteri.

Boktryckare. i „

Bankiraffär. Nimes.

Försäkringsbolag. I Paris.

Angonléme.

Paris.

Lille ocli Paris.
Paris.

Trafikanstalt.
Tryckare och förläggare.

1867 La Providence (Dorgé-Heuzé) ................ Garfveri.

1868 Renard, Villet & Bunand ........................ Färgeri.

1870 Société anonyme de tissus de laine desj Väfveri och spinneri.

Vosges ........................................................,

1871 Pernod Fils....................................................j Spritbränneri.

Ilih. till liiksd. Prut. 18!)2. 1 Sand. 2 Afd. 1 Iland. 2 lläft.

n

Rouen.

Coulommiers.

Lyon.

Thillot och Trougemont.

Pontarlier o. Oouvet.

23

178

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

1871

1871

1871

1872
1872
1872
1872
1872
1872
1872
1872

Roland- Gosselin......................................

Yernes & C:o.........................................

L. Gaste (M. Garaudé)........................

Abadie & C:o..........................................

Barbas, Tassard & Balas (Goffinon)..
A. Chaix & C:o ......................................

Godehaux & C:o ..................................

Gaget, Perignon & C:o ......................

Hanappier & C:o .................................

L’Aigle......................................................

Le Soleil..................................................

1872; E. Aubert

etc.....................................................

1874 Maine & Fils .........................................

1874] Gustave Masson.....................................

1875! Comptoir d’Escompte .........................

1875 Octave Fauquet.....................................

1875 L’Urbaine ............................................

1876 L’Abeille.................................................

1876 Plassard, Monn & C.o (Boucicaut, “Bon

Marché“) ....................................................

1877 Charles Besseliévre ....................................

1877 Compagnie générale Transatlantique........

1877 Duquenne & C:o (Familisteriet Godin) ....
1877 Sautter, Lemonnier & C:o ........................

1879 E. Buttner-Thierry ....................................

1880! Société de dépots et comptes-courants....

1880 Société anonyme de blanchisserie et tin j

turerie .................................................

1880j Caillard Fréres .....................................

1880 Domaine de Chåteau-Montrose (M. Dollfus).
1880 Société Liniére du Finistére .............

1880 Piguet & C.o.........................................

1881 Caillette ..................................................

1881 Lefranc & C:o ......................................

1881 Etablissement Piat..................................

1882 Doguin & C:o.........................................

1882 Paul Montier ..........................................

1883

1883

1883

1884

1884

1885
1885

Compagnie de Fives-Lille

Gilon .......................

J. Bourdoux & C: o
Gonnouillion ...........

Baille-Lemaire...........

Maison Lecoeur.......

1885 Lombart

Börsmäklare.	. Paris.
Bankaffär. Stentryckeri.	1 ” 77
Cigarettpappersfabr.	Theil noll Masles.
Installatörer.	Paris.
Tryckeri och förlag.	77
77 Installatörer.	77
Vinhandlare.	Bordeaux.
Försäkringsbolag	Paris.
77 Boktryckare.	71 Versailles.
Kemiska produkter.	S:t Denis.
Tryckeri och förlag.	Tours.
Förlagsbokh andel.	Paris
Bankaffär.	Rou en.
Spinneri.	Gissel.
F örsäkringsbolag. 77	Paris. 77
Modevaruaffär.
Textilfabrikant.	Marounne.
Trafikanstalt.	Paris.
Metallvarufabriker.	Guise och Laeken.
Elektriker.	Paris.
Stentryckeri.	77
Bankaffär.	77
Textilfabrik.	Thaon.
Mekaniker.	Le Havre.
Vingårdsegare.	Médoc.
Lärftsfabrik.	Landernean.
Mekaniker.	Lyon.
Stenhuggare.	Paris.
Kemiska produkter.	77
Jernverk.	Paris och Soissons.
Tyll- och spetsfabrik.	Lyon.
J ernmanufaktur.	Vesinet & S:t Ger-
Maskinfabrik.	main-en-Laye. Fives & Givors.
Jernverk.	Bourges.
Låssmed.	Paris.
Spetsfabrik.	77
Boktryckare.	Bordeaux.
Kikarefabrik.	Paris.
Timmermansbolag.
Chokladfabrik.	77

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

179

1885. Mozet & Delalonde
18851 Roux & C:o ..........

1885 1886 1887 1887	Saunier............................................................ Ph. Monduit Fils ........................................
Maison Montorier ........................................
1887	Maison Catteau (J. Nayrolles)....................
1887	T^onniof.-PongAf''. ............................................
1889	La Fonciére ................................................
1890	Broquart ........................................................
1890	Veuve Pommery, Fils & C:o....................
1890	Boivin ............................................................
1890	La Providence ............................................
1890	C. Sachs ........................................................
-4-3	Compagnie de Tonage de la Seine ........ Ernest Laroche de Larochandy & C:o.... E. Mongin & Fils........................................
0	Maison Ducher ...........................................
:0i	Gillet & Fils ................................................
o	Pp/ncrfloh T^rArp,s ............................................
	Rivoire & Carret ........................................ Cusenier ........................................................

Muraremästare.

Maskinfabriks agentur.

Målare och dekoratör.1
Installatörer.

1!

Boktryckare.

Broderifabrik.

Stöfvelskaftfabrik.

Försäkringsbolag.

Spegelglasfabrik

Champagnefabrik.

Snörmakerifabrik.

Försäkringsbolag.

Kemiska produkter.

Trafikanstalt.

Pappersfabrik.

Sågfabrik.

Beklädnadsfabrik.

Sidenfärgeri.

Jernvarumanufaktur.

Degvarufabrik.

Spritbränneri.

Paris.

Y)

»

Vallon.

Paris.

Bordeaux.

Reims.

Paris.

Aubervilliers.

Paris.

Nouthier.

Paris.

?)

Lyon.

Valentigny.

Lyon.

Paris,

Tyskland (18 firmor).

1847
1847 j
1854!
1860:
1866
1866
1869
1872
1872

Steinheil, Dieterlen & C:o.................

I. H. v. Thiinen .................................

J. Neumann .....................................

Ilseder Eisenwerke.............................

Hessische Ludwigbahngesellschaft.

Dr. Morgenstern .............................

Georg Adler .....................................

Scheurer-Kestner .............................

Windhoff, Deeters & C:o.................

187B

1874
1S75

1875
1876;
1885
1886''

r3 I

d I

:al

24

O

Käiserslauterner Eisenwerke ......

Schaeflfer, Lalance & C:o..............

Raulino & C:o .............................

Preuss. Bodenkredit-Aktienbank.

Braun & Bloem.............................

Rhein und Mosel ..........................

Sächs. Böhm. Dampfschiffahrt .

Dollfus-Mieg & C o.........................

Bomullsspinneri,
i Landtbruk.

Masugnar.
Trafikanstalt.
Bladtennfabrik.

Papp fabrik.

Kemiska produkter.
Jerngjuteri och maskinfabrik.

Masugnar.

Blekeri och färgeri.

Tobaksfabrik.

Bankaffär.

Munitionsfabrik.

Försäkringsbolag.

Trafikanstalt.

Textilfabriker.

J. C. Schmidt (“Blumenschmidt")............ Blomsterhandel.

Rothan.

Tellow.

Posegnick.

Gross-Ilsede.

Mainz.

Forchheim.

Bachholz.

Thann.

Lingen.

Kaiserslautern.

Pfastadt.

Bamberg.

Berlin.

Dusseldorf.

Strassburg.

Dresden.

Mulhausen i E. och
Dornach.

Erfurt.

180

Mnlinner i Första Kammaren, K:o J.

Storbritannien och Irland (73 firmor).

1869 Fletcher & Son............................................

1872 Airedale Co-operative Worsted Manufacturing
Society ........................................

1874 Co-operative Silk Twist Manufacturing

Society........................................................

1876 Goodall & Suddick ....................................

1876 Hamilton & C:o, Limited ........................

1877

1877

1878
1880,
1882
1882
1883
1883

1883

1884
1884
1884

1884

1885

1885

1886
1886
1886
1886
1886
1886
1887
1887

1887

1888

I. H. Ladymann & C:o ............................

Watch Manufacturing Society ................

Cassel & C:o, Limited ................................

Co-operative Needlewomen’s Society ....

Brooke, Bond & C:o...................................

Waterlow & Sons, Limited........................

Agricultural Society....................................

D’Oyly & C:o, Limited (Decor. Co-oper.

Association)................................................

Tangyes, Limited ........................................

C. Fidler........................................................

A. de S:t Dalmas .......................................

Harpers ........................................................

Blundell, Spence & C:o ...........................

Agricultural Society....................................

Bookbinders’ Co-operative Society ........

Solf Help Cotton Manufacturing Society

I. AV. Arrowsmith........................................

Burrougs, Wellcome & C:o........................

Hazell, AVatson & Viney............................

Co-operative Printing Company, Limited

W. Thomson & Sons, Limited....................

I. Bruce AATallace .......................................

Waterman & C:o ........................................

H. D. Young & Sons ................................I

F. Curtis & C:o...........................................

1888

AVorkwomen’s Co-operative Association,
Limited ....................................................

1888 Co-operative Builders, Limited

1888 Binns & C:o ...............................

1888j Thomas Busliill & Sons ...........

| Tryckeri och trycksort.

Kamgarnfabrik.

Silkefabrik.

Tryckeri och trycksort.

Klädnings- och linneaffär.

Kolonialvaruhandel.

Urmakare.

Tryck och förlag.
Qvinl. handarbeten.
Thégrosshandlare.
Boktryckeri.
Landtbruk.

Dekorativa yrken.

Ingeniörfirma.

Fröhandel.

Kemiska produkter.

Maskinfabrik.

Färgvarufabrik.

Landtbruk.

Bokbinderi.

Kattunfabrik.

Tryck och förlag.
Kemiska produkter.
Boktryckeri.

n

F årull varufabrik.
Boktryckare.

Sko- och stöfvelfabr.
Läderaffär.
Byggnadsentreprenörer.

Klädnings- ochlinnepersedelstillverkning.

Byggnadsentrepre nörer.

Sädes- och fröhandel.
Tryckeri och trycksort.

Norwich.

Bradford.

Leek.

Leeds.

| London.
Kings Lynn.
j Coventry.

, London.

n

»

n

} Radbourne.

London.

Birmingham.

Reading.

; Leicester.
Aberdeen,
j London.
Ufton Hill.
London.
Burnley.
Bidstol.

! London.

yy

j Edinburgh.
Huddersfield.
Limavady.

! Bristol.

| Edinburgh.

i

London.

n

Derby.

Coventry.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

1888

1888

1889

1889

1889

1889

1889

W. P. Hartley ............................................i

Colombo Iron Works (J. Walker & C:o),

Limited ....................................................[

Gas Fittings Company................................

Henry & O: o ................................................j

Hepburn & C:o ..............................?.............:

New Welsh States Company....................|

Peto Brothers................................................I

1889

1889

1889

1889

1890
1890

Robinson Brothers........................................

Christopher Thomas & Brothers, Limited

W. D. & H. 0. Wills ....................................

South Metropolitan Gas Company ............

Clarke, Nicholls & Coombs ....................

Southwark & Deptford Tramways Com -

pany ............................................................

1890 Hubbard’s Profit Sharing Building Business
.......................................................

1890; Baily, Nokes & C:o, Limited....................

1890! Thomas Halling............................................

1890, Lee & Hont ................................................

1890

1990

1890

1890

1890

Charles Joyner & C:o .

Robert Martin .............

James Tucker, Limited
W. Rowntree & Sons .
Newman & Son.............

1890 Browett Lindley & C:o ............................

1890 Central Co-operative Stores, Limited ....j

1890 Drake & Gorham ........................................

1890| East Anglian Fruit Preserving Company

1890 A Edmeston & Sons ................................

1890| General Service Co-operative Stores,

Limited ....................................................

1890, George Holloway (Farm Hill) ................

1890 Kensington Co-operative Stores, Limited

1890

Scotch Tweed Manufacturing Society ....

Scottish Wholesale Society........................

Manufacturing Society................................

Co-operative Manufacturing Society........

Co-operative Printing Society ................

United Baking Society................................

Fustian Manufacturing Co-operative

Society........................................................

Co-operative Cigarette Makers ................

W. H. Smith & C o ....................................

Marmeladfabrik. |

Jernverk och dylikt.!
Installatörer.

?

Panpersfabrik.

Skmerbrott.

Byggn adsentrepre - |
nörer.

Tjärfabrik.

Tvålfabrik.

Tobaksfabrik.

Gasbolag.

Sötsaksfabrik.

Trafikanstalt.

Byggnadsentrepre nörer.

Valsverksbolag.

Boktryckare.

V erkty gsfabrik.

Ljuskronefabrik.

Boktryckare.

Mjöl- o. oljeqvarnar.
Modevaruaffär.
Tryckeri och trycksort.

Ingeniörfirma.

Konsumtionsför ening.

Elektriker.

Fruktkonservfabrik.

Ingeniörfirma.

Konsumtionsför ening.

Landtbruk.

Konsumtionsför ening.

Textilfabrik.

Fotbeklädnadsfabrik.

Bomullstäcken.

Textilfabrik.

Boktryckeri.

Bagerirörelse.

Parkumfabrik.

Cigarettfabrik.

Bokhandel.

	181
Liverpool.
London och Coventry. Bradford. Cullompton. Festiniog.	Ceylon.
London. Knottingby. Bristol.
n London.

n

»

n

Birmingham.

I Cheltenham.
Nottingham.
Birmingham.
West Hartlepool.
Cardiff.
Scarborough.

London.

Salford.

London.

n

King’s Lynn.
Salford.

London.

Stroud.

London.

Selkirk.

Glasgow.

Eccles.

Paisley.

Manchester.

Glasgow.

Hebden Bridge.
London.

182

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

Schweiz (12 firmor).

1867, Schoeller & Lang........................................

1868 Chessex & Hössly........................................j

1869 Manufacture de Poteries fines ................

1870 Billon & Isaac .............................*............

1870: Aubert-Schucharclt ....................................

1871: Friedrich Steinfels........................................

1872 Reishauer & Bluntschli ...........................i

1873| Compagnie de navigation sur le lac Léman''
1876 Compagnie générale des Tramways suissej

1878 E. Schoetti....................................................

1888, Mermod Fréres ............................................i

? Fabriques d’appareils électriques ............i

Ullspinneri. j Schaffhausen.

P '' »

Porslins- och sten-:

Härlsfabrik. Nyon.

Fabrik för bestånds-J

delar till speldosor. Geneve.
Boktryckeri. ! „

Tvålfabrikant. I Ztirich.

Yerktygsfabrik. „

Sjöfar tsbolag. Lausanne.

Spårvägsbolag ........i Geneve.

Tändsticksfabrik. j Fehraltorf.
Klock- och speldose fabrik.

j Sainte-Croix.

Fabrik för elektriska;
apparater. | Neuohåtel.

Nordamerika (Förenta Staterna) (49 firmor).

1872 H. O. Houghton & C:o ....................

1878 Peace Dale ManufacturingCompany

Rand, Mac Nally & C:o ....................

New-Yorker Statstidningen................

The Century Company........................

Pillsbury Flour Mills............................

Keene Brothers ....................................

George H. Kingman............................

Rumford Chemical Works ................

Altred Dolge ........................................

1879

1880
1881
1882
1885

1885

1886
1886

1886 Public Ledger (Childs)..........................

1886 Foundry & Manufacturing Company
1886 N. 0. Nelson Manufacturing Company

Boktryckeri.
Yllevarufabrik.
Tryck o. förlag.
Förlag.

»

Mjölq varnar.
Fotbeklädnadsfabrik.

n

Kemiska produkter.
Piano- och orgelmaterialier.

Förlag.

Jerngjuteri etc.
Maskinbyggnad etc.

188Ö! Rogers, Poet & C:o ....................................

1886 Ara Cushman Company ............................

1886 Wardwell Needle Company.......................

1886; Onämndt bolag (Fette?) ............................

1886! Hofman & Billings Company....................

1886 E. R. Hull & C:o ........................................

1886 Globe Tobacco Company............................

Toledo, Ann Arbor & North Michigan

Rail Road Company..............................

Springfield Foundry Company ................

Rice & Griflfin Manufacturing Company

1887

1887

1887

Klädesfabrik.

Sko- o. stöfvelfabrik.

Strumpsticksfabrik

Gasanstalt..

Messingsvarufabrik.

Klädes affär.

Tobaksfabrik.

Jernvägsbolag.
Jerngjuteri.
Jalousier, fönsterbågar
etc.

Cambridge.

Peace Dale.

Chicago.

New-York.

n

Minneapolis.

Lyen.

Brockton.

Providence.

Dolgeville.

Philadelphia.

Bucirus.

Leclaire och S:t
Louis.

New-York.

Auburn.

Lake Village.
Boston.

Milwaukee.

Cle veland.

Detroit.

Springfield (Mass).
Worcester.

183

Motioner i Första Kammaren, K:o i.

1887 Norriton Woolen Mills................................

1887 Haines, Jones & Cadbury ........................

1887 Shovel Company ........................................

1887 S. Crump Label Company ........................

1887 Page Pelting Company ............................

1887 John Wanamaker...........................................

1887 Yale & Town Manufacturing Company

1887 Procter & Gamble........................................

1887 W. H. Zinn ................................................

1887 I. W. Tufts...................................................

1887 Campbell & Creek Coal Company............

1888 Scott & Holstein ........................................

1888 Meyer Brothers ...........................................

1888 H. K. Porter & Co ....................................

1888 P. P. Sherry ...............................................

1889 Ingersoll & Sargeant Pock Drill Company

1889 Bourne Cotton Mills.................................

1889 Illinois Steel Company.............................

1889, Kellogg & Mc Doncall Company .........

1889 Sage & Horton Manufacturing Company

1889! Dozier & Cracker Company .................

1890 Children’s Dressmaking Company.........

F&rullvarufabrik.

Messingvarufabrik

Spadfabrik.

Etikettfabrik.

Drifremfabrik.

Modevarubazar.

Jernvarufabrik.

Tvål- och ljusfabrik.

Modevarubazar.

Sodavattensmaskiner

Kolgrufvor.

Yedhandel.

Drogaffär.

Lokomotivfabrik.

Sko- o stöfvelfabrik.

Bergborrningar.

Kattunfabrik

Stålgjuteri.

Linoljefabrik.

?

Fabrik för barnkläder.

1890 Westmoreland Paper Company ................ Pappersfabrik.

1890! Montgomery, Ward & C:o ........................| 0 ?

1890 Bohan Brothers............................................ Angpaunefabrik.

? Cotterill, Fenner & C:o ............................j Tobaksfabrik

Olika länder (16 firmor).

1863 Protopopow...................................................

1870 Forge Väringsaasen ....................................

1872; Le Lloyd Beige............................................

1873 Lanificio Rossi................................................

1876: Banca Popolare ............................................

1880 I. C. van Marken ........................................

1881 j Franco-Hongroise .......................................

1883 Stearinkerzenfabrik Aktiengesellsehaft ....
1885! Félice Génevois & Figlio ........................

1887j Nederländska oljefabrikon ........................

1887 Lim- och Gelatinfabrik ............................

18881 Portugisiska regeringen ............................

1889, Holzpastenfabrik ........................................

Schöglmiihl Aktiengesellsehaft ................

New Zealand Farmers’ Co-operative

Association ................................................

Banca Popolare ............................................

Ljusfabrik.
Jerngjuteri.
Försäkringsbolag.
Textilfabrik,
i Bankaffär.

Jäst- och spritfabrik.
Försäkringsbolag,
i Ljusfabrik etc.

Tvål- och parfymfabrik.

Oljeqvarnar.
Kemiska produkter.
Stats-tobaksfabriker.
Trämassa etc.
Pappersfab riker.

Landtbruk

Bankaffär.

Norristown.

Philadelphia.

S:t Louis.

Montclair.

Concord.

Philadelphia.

Stamford.

Ivorydale.

Boston.

n

West Virginia.
Duluth.

S:t Louis.
Pittsburg.
Lynn.
New-York.

Fall Biver.
Joliet.

Buffalo.

S:t Louis.

V

New-York.
West Nendon.
Chicago.

Sfi Louis.
Dayton.

Moskva (Byssl.)

A adals Brug (Norge).
Antwerpen.

Schio (Italien).
Padua „

Delft (Holland)
Budapest.

Gonda (Holland).
Neapel (Italien).

Delft (Holland).

.V n

Lissabon och Oporto.
Alfos (Norge),
j Wien (österr).

; Canterbury (Australien).

Milano (Italien).

184

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

1865

1866
1866
1866
1867

1867

1867

1867

1868
1869
1869
1869

1869

1870

1870

1870

1870

1871

1872

1872

1872

B. Instälda försök.

(38 fall.)

(Noterna angifva året och skälen för upphörandet.)

B- B riggs, Son & Co1)................................Kolgrufvor.

Fox, Head & Co2)........................................j Jernverk.

Celestin Martin3) .......................................1 Skeppsvarf.

A. Bord4)........................................................| Pianofabrik.

Gebriider Geilinger6) ................................1 Kallikåfabrik.

! |
H. vom Brack Söhne6) ............................ Sammet- och siden fabrik.

Bay State Shoe & Leather Company7) i Läder- och fotbekläd [

nadsfabrik.

F. Schindler8)................................................I Boktryckeri.

Wm. Borchert Junior9)................................j Messingsvarufabrik. |

Barn & Nabholz1 °) .................................... Byggnadsaffär.

Schweizer-regeringen1 ‘) ............................ Postförvaltning.

Ångfartygs bolaget12) ............................... Trafikanstalt.

A. S. Cameron & Co13) ............................j Ångpumpfabrik.

North of England Coal and Iron Com-! Graf- och hyttvä-i

pany14)............................................................ sende.

Maison Lenoir15).......................................j Dekorativa yrken. |

Berlin-Anhalter jernvägen 16)....................| Jernvägsbolag.

Brewster & C:o17) ................................... Vagnfabrik.

Bomull spinneri 18)......................................... Textilfabrik.

Gebriider Keller19) .................................... Bomullsspinneri.

H. Reymond 20)............................................i Läderfabrik.

Moekel & Kollmar 21)................................| Cigarrfabrik.

Whitwood.
Middlesborough.
Verviers (Belgien).
Paris.

Winterthur.

Krefeld.

Worcester (Amerika).

Mollis (Schweiz).
Berlin.

Seefeld (Schweiz).
Schweiz.

Ziirich.

New-York.

Middlesborough.

Paris.

Tyskland.

New-York.

Kaufbeuren.

Fischenthal.

(Schweiz).
Morges (Schweiz).
Riilzh eim (Baden).

’) 1874;. Stridigheter med yrkesföreningar. 2) 1874. “Brist på intelligens." 3) 1870.
Personalens afböjande hållning. 4) 1888 Dödsfall och ombyte af egare. s) 1877. Andelens obetydlighet.
Arbetarnes ovarsamhet. Socialism. ®) 1877. Inga fördelar förnimbara. 7) 1873.
Strejk. Ingen förbättring 8) 1872. Penningarnes bortslösande af personalen. 9) 1872. Brist
på ifver och omsorg å arbetarnes sida. 10) 1871. Personalens bristande deltagande. 1 x) 1872.
Invecklad beräkning. Svartsjuka. , 2) 1875. Ombyte af egare. 1 3) Chefens död 1S77. 1 4) ? Obekant.

) 1887. Personalens önskan. 16) Betydliga löneförhöjningar. Öfvertages af staten. 1 7) 1872.
Strejker. 18) 1879. Socialism. Dålig affarsgång. 19) 1874. »Ingen förbättring af arbetsprodukterna.
» 20) 1877. Inga fördelar förnimbara. 21) 1874. Arbetareoroligheter.

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

185

1872

1872

1872

1878

Albert Niess 4) .............................

J. Jahnke2) .................................

Yäfveriefc Hasel3).........................

Thodéska fabriks-aktiebolaget 4)

1873! Baron Zytphen-Adeler 5)

Timmerman.

Landtbruk.

Textilfabrik.

Pappersfabriker.

Landtbruk.

1875

1875

1876
1880
1882
1886
1886
1886
1886

Adolf Kroeber 6) ..................................

James Samuelson 7) ..............................

C. Keilpflug & C: o 8) ..........................

Maison Gaiffe 9)......................................

Lister’s Passaic Chemical Works 10)

Norton Brothers 1 x) ..............................

New England Granite Works 12)......

L. H. Williams 13) ..............................

Union Mining Company14) .............

1886 Welshans & Mc Ewan l0) ................

1886 Sperry Manufacturing Company 1G)
1887j Boston Herald 17)............................■•••

Yedhandel.

Palmoljeqvarn.

Cigarrfabrik.

Elektriker.

Gödselfabrik.

Bleckfabrik.

Granitbrott.

Byggnadsaffär.

Kolgrufvor.

Installatörer.

J ernmanufaktur.
Förlag.

Braunschweig.
Bredow (nära Berlin),
i Altmatt (Baden).
Hainsberg.

| (Schlesien).
Dragsholm.

(Danmark),
i Munchen.
i Liverpool.

| Berlin.

| Paris.

| Newark (Amerika),
j Chicago

Westerly (Amerika).
! New-York.

I Mount Savage.

(Amerika),
i Omaha (Amerika),
i Ansonia (Amerika).

| Boston.

För att verkliggöra de förslag till förbättrande af arbetsklassens
ekonomiska, sedliga och politiska tillstånd, som jag här ofvan framstält —
och hvarigenom hela arbetarefrågan på ett rättvist och för det nu bestående
samhället tillfredsställande sätt skulle kunna lösas —- kunna
regering och riksdag gemensamt eller hvar och en för sig väsentligen

Sl:o. Genom nedsättande af en komité af kunnige, erfarne och
för arbetsklassens väl nitälskande personer, som skulle undersöka, efter
tillförlitliga upplysningars infordrande, arbetarfrågan i alla dess delar,
samt, efter en tillfredsställande utredning af förhållandena, föreslå de

åtgärder, som böra vidtagas för att:

a) skilja och förvara den talrika arbetsklassen från de samhallsomstörtande
partiernas utom eller inom densamma skadliga inflytande; och i)

i) 1874. Socialism. 2) 1877. Ombyte af egare. 3) 1877. Dålig affårs ledning.

4) ? Socialism. Svartsjuka. ■'') ? Obekant. c) ? Dålig affärsgång.

7) ? Ombyte af ledning. s) 1876. Misslyckad från början. 9) 1885. »Orsak oklar.»
10) ? Otillfredsställande resultat. 1!) ? »Brist på intelligens.» lä) ? Lönestegringar
13) ? Innehafvarens död. 14) 1887. Strejk. Inga fördelar. 15) 1887. Stridigheter med
yrkesföreningar. 16) 1888. Unga fördelar förnimbara.» l 7) 1888. Ombyte af egare.
Bil), till Riksd. Vrot. 1892. 1 Sand. 2 Afd. 1 Rand. 2 Haft. 24

186

Motioner i törsta Kammaren, N:o 4.

b) föreslå de åtgärder och utvägar, hvarigenom arbetsklassens rättvisa
och billiga fordringar på ett mer än hittills tillfredsställande tillstånd
i ekonomiskt, sedligt och politiskt hänseende skulle kunna uppfyllas.

2:o. Att organisera förlikningsdomstolar å yrkens och näringars
alla områden, deri regeringen, genom sina lagligen befullroägtigade
ombud, skulle kunna deltaga och finna tillfälle göra sina åsigter gällande,
till hela samhällets skydd, säkerhet och bästa,

3:o. Genom kloka finansiella anordningar förskjuta nödiga penningar
eller bereda kredit till underlättande af organisationen af konsumtionsföreningar
bland arbetsklassen.

4:o. . Åstadkomma lagbestämmelser rörande arbetsgifvares obligatoriska
åliggande att, jemte staten och arbetarne sjelfva, organisera
kassor för arbetarnes skydd mot olyckshändelser, för pensionering på
ålderdomen, för vård under iråkad sjukdom, samt vård om afliden
arbetares efterlemnade enka och barn.

5:o. Genom eget exempel uppmuntra arbetsgivare att införa i
respektiva yrkes- och näringsföretag eu sådan organisation, att arbetarne
må vinna delaktighet i arbetsvinstens nettobehållning. Sålunda torde staten
exempelvis göra detta till ett vilkor för arbetsgifvares erhållande af
arbete för statens räkning, men dervid bör regeringen städse respektera
den individuella friheten och hvarje kontrakt, afslutadt mellan enskilde.
Staten bör vidare uppmuntra med alla lagliga och lofliga medel delaktighetssystemet,
lärande arbetsgifvarne inse deras pligter härutinnan,
och klargöra för arbetarne gränserna för deras rättigheter samt för
båda parterna de fördelar, de kunna vinna genom att befästa sina intressen.
Regeringen skulle vidare kunna offentliggöra erfarenheter på
dessa arbetsområden och ådagalägga, att om delaktighetssystemet blefve
allmänt förverkligadt och upprigtigt fillämpadt, skulle mycken oro och
oordning, som för närvarande gripit arbetsklassen och hotar i en framtid
måhända hela samhället, upphöra, äfvensom de samhällsomstörtande
partiernas inverkan på arbetaremassorna af sig sjelf upphöra och förlora
all betydelse.

6:o. Att på allt sätt söka gynna, uppmuntra och utveckla hemslöjden
i alla landsorter genom såväl anslag, lån, premier som ock
lokala eller allmänna expositioner; hvarjemte vederbörande landshöfdingeembeten
torde anbefallas att i sina femårsberättelser fullständigare, än
hvad hittills egt rum, inberätta om hemslöjdens tillstånd och de åtgärder,
som kunna och böra vidtagas för att densamma uppmuntra
och förbättra. Genom slöjdundervisning i alla folkskolor, genom särskilda
slöjdskolors inrättande öfver allt i landsorterna, genom kring -

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.

187

resande skicklige undervisare, genom samlingar af modeller och redskap
i hvarje länsresidens, genom tjenliga tryckta afhandlingars utdelande
till samtliga folkskolor, deri all husslöjd på ett klart och enkelt sätt
framställes m. m. dylikt skulle otvifvelaktigt mycket från statsmagternas
sida kunna åstadkommas för att höja och utveckla den för våra ekonomiska
förhållanden så högst vigtiga hemslöjden.

7:o. För beredande! af sundare, rymligare och billigare bostäder
kunna regering och riksdag genom deras gemensamma understöd och
ledning verka mycket godt för arbetarnes bästa. Detta skulle i ännu
högre grad kunna åstadkommas genom beredande för arbetsklassen af
fast bostad med utsigt till dess besittande såsom sin tillhörighet, om,
på sätt jag här ofvan antydt, staten uppläte å sina kronoskogar mark
under vissa vilkor och betingelser för arbetare att derå uppföra sin
bostad och odla den honom tilldelade, omgifvande marken.

8:o. Att, såvida nu gällande lagar och författninger icke befinnas
tillfyllestgörande, skärpa och fullständiga desamma, på det att de samhällsomstörtande
partierna och synnerligen dessas ledare måtte lagligen
kunna förhindras att skadligt inverka på arbetaremassorna och förleda
dem uppträda fiendtligt ^emot arbetsgifvare samt till dessa arbetsmassors
egen ekonomiska skada rödja vägen för socialismens för våra nu bestående
samhällsförhållanden och våra ekonomiska och sociala inrättningar
så ytterst farliga framtidsdrömmars realiserande.

På grund af hvad jag i denna motion framstält får jag härmed
vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville för sin del besluta en underdånig
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes, med görligaste
första, utse en komité af dertill lämplige personer,
för att utreda den s. k. arbetarefrågan till alla dess
delar, och på grund deraf framställa de förslag till
arbetareklassens förbättrade förhållanden, hvartill ifrågavarande
utredning kan föranleda.

Om remiss af denna min motion till vederbörligt utskott får jag
vördsamt anhålla.

Stockholm den 21 januari 1892.

R. Iilinckowström.