Motioner i Första Kammaren, N:o 46 (Motion 1890:46 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

N:o 46.

Af herr Mdtlhell, om ändring i §§ 14, 17 och 26 riksdagsordningen.

Mia lifliga öfvertygelse att endast rättvisan, och full rättvisa, kan
lägga en fast grund till samhällets bestånd samt till dess lugna och sunda
utveckling föranleder mig att, utan afseende på möjligheten af framgång
för tillfället, framlägga nedanstående motion om införande af allmän rösträtt
vid val till riksdagsmän för Andra Kammaren.

Kättvisan fordrar att i samhället rättigheter och skyldigheter äro
jemnt afvägda, så att full likställighet råder mellan alla samhällsklasser
och samhällsmedlemmar. Denna sanning är man ofta benägen att i teorin
erkänna såsom rigtig. Men huru är det i verkligheten, i praktiken?

Huru dermed förhåller sig, hvad särskildt beträffar vårt samhälle,
framgår af tvenne vigtiga sakförhållanden, nemligen beskattningens och
rösträttens fördelning.

Den förnämsta skyldighet, som åligger samhällsmedlemmarne, är att
betala de skatter, som erfordras för gemensamma behof. Likställighet i
detta hänseende förutsätter, att dessa skatter erläggas efter förmågan och
sålunda utgå med samma qvot af hvars och ens inkomster. Men huru
har väl denna princip, hvars allmänna berättigande äfven gerna erkännes,
blifvit tillämpad? Detta känna vi alla.

Oberäknadt de personella skatterna, som äro en skamfläck för vår
samhällsordning, består största delen af våra skatter af förbrukningsskatter.
livilka hårdast trycka på de orepresenterade samhällsmedlemmarne. Före
lifsmedelstullarnes införande utgjorde förbrukningsskatterna 80 procent af

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Haft. 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

skatterna till staten ocli 15 procent af skatterna till kommnnen. Sedan
dess har missförhållandet ytterligare ökats,

Huru har detta blifvit möjligt''? Jo, derigenom att rättigheterna
äro så ojemut afvägda, att i det hänseendet ej heller likställighet råder
mellan samhällets medlemmar.

Den första och vigtigaste rättigheten är att hvarje medborgare
eger tillsätta ombud, som vid riksdagen skola bevaka så väl hans, som
samhällets gemensamma intressen. Huru dermed förhåller sig, torde äfven
vara bekant. Af hvarje lands befolkning utgöres enligt regeln en fjerdedel
af dess myndige män (öfver 21 år). Autages Sveriges befolkning
till omkring 4,800,000 personer, uppgå de myndige männens antal således
till ungefär 1,200,000. Deraf ega rösträtt vid val till andra kammaren
i rundt tal allenast 300,000 män, således blott en fjerdedel.

Detta missförhållande vore mindre känbart, om, såsom i Norge,
representationen egentligen blott bestode af en kammare. Men hos oss
inskränkes den andra kammarens befogenhet i väsentlig mån genom den
första, hvilken eger samma inflytande på lagstiftningen och i det närmaste
samma inflytande på beskattningen, som den andra. Den valmanscorps,
som utser elektorer för val af landstingsmedlemmar, hvilka tillsätta
första kammarens representanter, utgöres af de omkring 480,000 kommunalt
valberättigade. Men bland dessa kan eu tiondedel eller 48,000 vid
nu gällande kommunala röstskala öfverrösta de öfriga nio tiondedelarne.
Denna egentliga valmanscorps får åter blott välja bland de omkring
12,000 högst beskattade.

Resultatet blir, att vår representation är sammansatt af en andra
kammare, som blott representerar befolkningens mest välmående sextondedel,
men hvars magtbefogenhet är inskränkt genom eu med densamma
likstäld första kammare, som egentligen blott väljes af befolkningens
rikaste hundradel bland den allra rikaste fyrahundradelen. Till man
hafva förhållandet uttryckt med afseende på de myndige männen, så
representerar andra kammaren deraf blott fjerdedelen och är inskränkt
genom den första, som egentligen blott utses af den rikaste tjugufemtedelen
bland den allra rikaste hundradelen.

Att eu dylik minoritetsrepresentation måste gifva upphof till ett
för samhället farligt fåtalsvälde, hvilket till sin fördel lagstiftar och beskattar,
är klart och har äfven genom erfarenheten blifvit bekräftadt.
Genom 1865 års representationsförändring ändrades valmännens antal blott
i obetydlig mån, och densamma utgjorde förnämligast blott eu omflytt -

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

ning af fåtalets magt från ett gynnadt folklager till ett annat. I stället
för ståndsväldet kom penningeväldet samt särskildt, trots städernas två
eller tredubbla representationsrätt, landsbygdens fastigketsegarevälde. Följderna
häraf börjar man nn få röna. e

Föga mildras detta fåtalsvälde genom regeringens vetorätt. Statstjenarne,
från den högste till den lägste, anse sig merändels kafra samma
intressen som det rådande fåtalet och samverka derför med detsamma
vid de orepresenterade klassernas undertryckande. Ty en gammal regel,
genom historiens erfarenhet otaliga gånger bekräftad, är, att det sällan
tinnes någon person, korporation eller folkklass, som genom något missförhållande
i statens inrättning erhållit öfvervigten öfver nationens flertal,
hvilken ej, trots all enskild menniskovänlighet hos dess medlemmar, slutligen
missbrukar densamma till de öfrigas förtryckande.

Att denna regel ej heller hos oss blifvit j öfvad, ådagalägges — utom
genom ofvan omnämnda förhållanden med beskattning och rösträtt — äfven
genom den omständigheten, att eu bland de förnämsta samhällsbördorna,
nemligen värnpligten, af den obemedlade, hvars arbetstid är relativt dyrbarare,
utkräfves lika strängt, som af den bemedlade — under det att
en bland de förnämsta samhällsfördelarne, nemligen undervisningen, i sparsammaste
mån utportioneras åt den obemedlade, men dess håfvor deremot
i rikaste mått slösas på den bemedlade, enär staten med ungefär samma
belopp bidrager till de 14,000 ä 15,000 bemedlade barnens undervisning,
som till de 750,000 obemedlades, fastän de förra borde kunna bekosta
sin egen undervisning. På dylika missförhållanden skulle många andra
exempel kunna anföras.

Att i någon mån håfva slika missförhållanden och minska fåtalsväldets
tryck samt i politiskt hänseende åstadkomma den likställighet,
som bör utgöra samhällets grundval, erbjuder sig såsom ett medel att
införa allmän valrätt för alla myndige män, åtminstone vid valen till
Andra Kammaren.

Sveriges ståndpunkt i detta afseende, med hänsyn till förhållandet
i Europas mest civiliserade länder, framgår af följande uppgifter, som äro
hemtade från »Statesmans yearbook» för år 1888, fastän iklädd eu populärare
form. Kösträtt egdes:

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

i	Belgien af hvar 45de person
»	Holland »	» 34:de	»
	Ungern »	» 18:de (?)	»
»	Spanien »	» 16:de eller 17:de	»
»	Norge »	» 16:de	»
»	Sverige ».	» 15:de eller 16:de	»
»	Österrike »	» 13:de eller 14:de	»
»	Italien »	» 11 de eller 12 de	J»
»	Danmark »	» 7: de (ungefär)	»
»	England »	» 6 de (förut 11 de)	»
»	Portugal »	» 5 de eller 6 de
	Tyskland »	» 5 de	»
»	Schweiz »	» 4: de eller 5 de	»
»	Grekland »	» 4: de eller 5 de	»
»	Frankrike »	» 4:de	»

Emellertid må anmärkas, att betydelsen af dessa siffror kan modifieras
genom andra förhållanden, t. ex. genom enkammarsystemets användande,
eller i motsatt fall genom första kammarens sammansättning och
befogenhet i förhållande till den andra, äfvensom genom inskränkande
bestämmelser rörande valbarhet i förhållande till valrätt, arfvodes befintlighet
för andra kammaren eller icke, o. s. v.

Mot rösträttens omedelbara utsträckande från 800 kronors strecket
till den allmänna rösträtten har man anmärkt, att ett dylikt steg vore
för tvärt och kunde medföra vådliga följder, hvarför det vore bättre att
på de partiella reformernas väg och så småningom nalkas det mål, man
dock erkänner såsom det enda Tätta. I följd deraf har man ofta föreslagit
sänkandet af census för valbarhet till 700, 600, 500 och 400 kronor,
jemte dermed sammanhängande ändringar i afseende på besutenhet o. s. v.

Med anledning häraf må erinras att äfven antagandet af 500 kronors
strecket blott skulle öka valmännens antal från 300,000 till närmare
400,000, och att till och med ur denna synpunkt så radikalt steg
som antagandet af 400 kronors strecket eller rösträtts skänkande åt alla,
som hafva kommunal rösträtt, blott skulle öka valmännens antal till omkring
480,000, men att fortfarande 720,000 skulle vara uteslutne. Med
andra ord skulle i sistnämnda fall blott två femtedelar af myndige män
erhålla rösträtt under det de öfriga tre femtedelarne, eller den stora
mängden, fortfarande vore utesluten från denna enkla politiska rättighet.

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

Genom 500 kronors strecket skulle blott hvar 12:e person erhålla rösträtt, i
stället för hvar 16:de, och genom 400 kronors strecket blott hvar 10:de, o. s. v.

Tydligt vore att äfven genomförandet af sistnämnda reform, hvarigenom
rösträtten utvidgades med blott en knapp sjettedel af Sveriges
myndige män, icke skulle tillfredsställa de fortfarande uteslutna, utan
omedelbart efter sitt genomförande framkalla eu ytterligare agitation, som
ånyo oroade samhället och hvilken vore så mycket mera berättigad, som
genom denna ringa tillsats, blott den minoritet förstärktes, hvilken lagstiftade
och beskattade till sin egen förmån. Skola allas intressen inom
representationen bevakas, så måste äfven alla hafva samma rätt att åt
minstone utse ombud till Andra Kammaren.

Det skäl, som i främsta rummet plägar anföras mot hvarje utvidgning
af den politiska rösträtten och isynnerhet mot den allmänna
rösträtten, är att hos den stora massan icke skulle förefinnas den politiska
bildning och erfarenhet, som erfordras för deltagandet i det offentliga lif
vet. Och i sammanhang dermed har man å ena sidan framhållit, att
blott innehafvandet af eu något så när oberoende ekonomisk ställning
skulle kunna medföra den politiska insigt och sjelfständighet, som erfordras
för rösträttens utöfvande, liksom å andra sidan frånvaron af dessa vilkor
lätteligen skulle kunna göra massorna till ett rot'' för agitatorer och demagoger,
hvilka till deras eget och samhällets skada skulle missleda dem.

Att dessa skäl, för så vidt de äro upprigtigt menade, hafva något
berättigande, må gerna erkännas. Mot deras absoluta giltighet hafva dock
åtskilliga befogade invändningar blifvit gjorda. Sålunda har man anmärkt,
att det för mängden aldrig kan blifva fråga om omedelbart utöfvande af
någon slags politisk verksamhet, utan blott om utseende af ombud derför
under en viss period. Likaså har framhållits, att, om än må medgifvas
att en större politisk bildning existerat hos ett mycket litet fåtal, som i
följd af sin befattning eller sin ställning företrädesvis sysselsätter sig med
offentliga angelägenheter, erfarenheten dock ingalunda ådagalagt, att
nämnda bildning i allmänhet i högre grad förefunnits hos den röstberättigade
minoriteten, än hos det uteslutna flertalet. Ett dylikt förhållande
torde äfven hafva en viss grad af inre berättigande i följd deraf, att de,
som sakna en rättighet, vanligtvis äro vida mera måne om att skaffa sig
qvalifikationer för dess förvärfvande, än de som redan äro i oqvald besittning
deraf och icke behöft kämpa för dess ernående. I öfrigt har blifvit
anmärkt, att någon verkligt politisk bildning näppeligen kan vinnas på
annan väg än genom utöfning af politiska rättigheter, och att man der -

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

för i samma stund man förvägrar den slöra mängden den första rättigheten,
nemligen att välja riksdagsman, äfven för densamma gör omöjligt
att någonsin kunna ernå politisk bildning.

Slutligen må erinras, att, Indika olägenheter än må anses medfölja
den allmänna rösträtten, desamma torde vara obetydande i förhållande till
de faror, som måste hota samhället, om en minoritet, med förbiseende af
flertalets intressen, till sin förmån får lagstifta och beskatta.

Om i öfrigt farhågorna för bristande politisk bildning hos de representerade
utgjorde verkliga skälet till det ständiga förkastandet af hvarje
förslag till rösträttens utvidgande, borde man göra allt för att förskaffa
massorna det felande vetandet. Men i stället gör man motsatsen och tillbakavisar
med ängslig försigtighet hvarje försök att få de ämnen, som
skulle representera de första grunderna för den medborgerliga bildningen,
införda i folkskolan, i elementarskolan, vid arbetarföreläsningar och alla
andra tillfällen, der politisk upplysning kan vinnas.

Nej, orsaken till de upprepade afslagen på fordringarne å rösträttens
utsträckning ligger nog deri, att den minoritet, som har magten i
händerna, finner sig väl i dess åtnjutande och derför icke gerna vill dela
med sig deraf, utan gör allt, som i dess förmåga står, att hindra de
utanför stående att komma i besittning af lika rättigheter. Att så är
förhållandet, har 1888 års konstitutionsutskott öppet uttalat med en tydlighet,
som ej lemnar något tvifvel öfrigt, då det, såsom hufvudsaklig
grund för afstyrkande! af alla då föreslagna sänkningar af strecket, äfven
de obetydligaste, anförde den uträkningen, att fastighetsegarne på landet
ibland de 145 valkretsar, de redan beherska (utom 7), möjligen skulle
kunna förlora öfvervigten inom 68.

Hvad man fruktar eller föregifver sig frukta, är att den stora
massan, om den finge politisk rösträtt, ensidigt skulle söka främja sina
intressen på de nu privilegierades bekostnad.

Att massan efter hand skulle fråntaga de privilegierade deras orättvisa
företrädesrättigheter samt åstadkomma likställighet i afseende på rättigheter
och skyldigheter, fördelar och bördor, är nog troligt. Men att
någon ensidighet skulle ligga deri, om den nu från representationen uteslutna
majoriteten ändtligen komme till sin rätt mot den herskande minoriteten,
torde näppeligen med fog kunna påstås. Hvaruti ensidigheten
skulle bestå, har man ej heller närmare hört angifvas, om ej möjligen i
den progressiva beskattningens införande. Men äfven om så blefve för -

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

hållandet, torde ingen med fog kunna påstå, att densamma vore mindre
berättigad än den nuvarande beskattningen.

Dessutom bär man redan en erfarenhet i afseende på den allmänna
rösträttens ringa olägenheter, som borde vara öfvertygande äfven för deri!,
som verkligen frukta dess faror. Densamma har under ej så kort tid i
mer eller mindre utsträckt mån varit tillämpad i flere bland Europas
största och mest framskridna kulturländer, såsom t. ex. England, Frankrike
och Tyskland. Hvad utvisar denna erfarenhet?

Till en början möter man det märkliga sakförhållandet, att i dervarande
riksdagar ytterst få representanter, tillhörande den stora massan
eller kroppsarbetarnes klass, blifvit invalde. Om denna företeelse äfven
i någon mån kan förklaras genom arbetarnes inbördes afund, hvarpå
äfven hos oss ej så få exempel förefinnas, äfvensom genom saknaden af
arfvoden och genom valkostnaderna på flere ställen, så måste skälet till
densamma hufvudsakligen sökas deri, att den stora massan, i följd af dess
vanliga sunda instinkt, inser bildningens och förmögenhetens öfvervägande
berättigande till deltagande i politiska ärenden och derför företrädesvis
väljer dess innehafvare till riksdagsmän. Huru demokratiskt en riksdag
än må blifva sammansatt, skola inom densamma den politiska erfarenhetens
och det ekonomiska oberoendets representanter alltid hafva det största
inflytandet.

Äfven om den allmänna rösträtten införes, skall det dröja länge,
innan dess flertal kommer att utgöras af kroppsarbetare. Och äfven om
det sistnämnda kommer att ega rum, skall deras inflytande i alla händelser
blifva ringa, så länge de sakna den politiska sakkunskapen och
den rätta insigten af sina egna intressen. Men när denna insigt eu gång
genom utöfningen blifvit förvärfvad, då skall den allmänna rösträtten upphöra
att innebära några vådor. I samma stund massan inser de för samhällets
bestånd nödvändiga vilkoren, då skall nämnda rösträtt blott användas
till befrämjande af förnuftiga reformer, som icke skada berättigade
intressen hos någon samhällsklass, utan äro nyttiga för det hela.

Under tiden har samma rösträtt dock tjenat såsom en säkerhetsventil,
hvilken kan förekomma och stilla mycken oro i samhället. Om den stora
mängden endast känner sig i besittning af denna rättighet, lugnar den
sig och tänker att den tid alltid kommer, då den kan göra sina intressen
gällande. Vill den ej begagna sig af sin rätt, må den stå sitt eget kast.

Men, torde man invända, under tiden kunna agitatorer och demagoger
bemägtiga sig massornas sinnen och för sin egen uppkomst miss -

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

bruka deras politiska oerfarenhet till att vilseleda dem i afseende på deras
verkliga intressen och samhällets fördelar samt sålunda åstadkomma rubbningar
i samhällsordningen. Bästa exemplet härpå utgöra t. ex. socialisterna,
hvilka öfverallt: skaffat sig inflytande och utgöra en fara för samhällets
lugn.

Härpå må svaras, att den allmänna rösträtten sjelf torde utgöra
bästa botemedlet mot agitatorers oväsende. Det är en stor skilnad mellan
nutidens stora representativa samhällen och forntidens små stadsrepubliker,
der allmänna ärenden omedelbart afgjordes på torgen och vältaliga demagoger
kunde erhålla ett oberättigadt inflytande. Hvad de nu kunna uträtta
vid ett folkmöte eller i eu klubb, särdeles inom stora industriella arbetarcentra,
inskränker sig till mindre kretsar och är utan betydelse för det
stora hela och isynnerhet för den talrika och vidt spridda landtbefolkningen,
som vanligtvis genom sin mängd fäller utslaget.

Hvad särskilt beträffar den på många håll försporda farhågan för
socialisterna, må det ursäktas mig, om jag anser densamma hos dem, som
verkligen ega kännedom om de politiska förhållandena, såsom ett blott
svepskäl för motstånd mot genomgripande reformer i allmänhet och särskildt
mot den allmänna rösträtten. I det hänseendet må det tillåtas mig
åberopa, hvad jag yttrade i mitt anförande i Första Kammaren, då rösträttsfrågan
behandlades vid 1888 års riksdag. Socialismen kan blott vara
farlig såsom ett uttryck, i brist på annat, af massornas berättigade missnöje
i ett samhälle, der missförhållandena äro så skriande som i Tyskland,
der den egentligen har sitt tillhåll. Men må man undanrödja anledningarne
till detta missnöje, och det skall snart visa sig att socialisterna sammansmälta
till en obetydlig nationalekonomisk sekt utan politiskt inflytande.
Hvilken roll spelar t. ex. socialismen i Schweiz, England, de Nordamerikanska
fristaterna och i sjelfva Frankrike? Eu högst obetydlig. Och
egentligen tjenstgör den blott såsom reaktionens spöke, då det gäller att
skrämma de okunnige och räddhågade för de minsta politiska reformer.

I öfrigt må anmärkas, att erfarenheten utvisat, det allmänna rösträtten,
långt ifrån att utöfva något synnerligt inflytande på ett lands statsförfattning,
visar en märkvärdig förmåga att ansmyga sig till nästan hvilket
statsskick som helst. Så blomstrar i England, trots dervarande utsträckta politiska
valrätt, den aristokratiskt-konstitutionella monarkien. I Frankrike
existerar den visserligen tillsammans med den republikanska statsformen.
Men i Tyskland florerar oaktadt densamma ett militäriskt-aristokratiskt statsskick,
som nästan gränsar till envälde. Såväl der, som i Frankrike, med -

Motioner i Första Kammaren. N:o 46.

giiYer den en till ytterlighet drifven centralisation af den verkställande
magten. Men såväl i Schweiz som Nordamerika trifves den tillsammans
med en lika ntsträckt decentralisation med federatioustorfattning. Det vill
häraf synas, som om allmän politisk rösträtt ganska väl skulle kunna förefinna»
under de mest olika statsformer, utan att samhället derigenom sönderbrvtes
eller massans intressen på något obefogad! sätt tillgodoses.

Hvad särskild! beträffar dess införande i vårt fädernesland, synes
mig detsamma kunna ske med mindre vådor, än någonstädes i utlandet.
Det svenska folkets politiska bildning torde i intet hänseende stå efter de
främmande nationers, som redan innehafva den allmänna rösträtten. Det
lugna, nästan tröga nationallynnet hos eu befolkning, som till större delen
bor på landsbygden och ingalunda torde vara behäftad med de hetsigheter,
om Indika man ibland ordar, skall säkerligen föranleda den allmänna rösträttens
begagnande med omtanke och försigtighet.

Hvad i det hänseendet möjligen skulle kunna brista, är vår Första
Kammare, med dess konservativa sammansättning, särdeles egnad att afhjelpa.
Denna kammares återhållande kraft torde vara tillräckligt stor,
äfven om i densamma några inskränkningar genom ändringar i den kommunala
rösträtten skulle vidtagas. Och hvad Första Kammaren möjligen
skulle underlåta, det skulle säkerligen regeringen, med dess absoluta veto
i lagstiftningsfrågor, icke försumma att godtgöra.

Af hvad jag sålunda haft äran anföra, torde framgå, att för mig
icke finnas de säkerligen oberättigade farhågor, som man vanligtvis hyser
eller föregifver sig hysa med afseende på den allmänna rösträttens omedelbara
införande. Tvärtom bär jag eu liflig känsla för de vådor, som måste
ligga i det fåtalsvälde, hvilket blifvit en följd af det nuvarande representationssättets
konseqvenser. I följd deraf föreslår jag utan betänklighet:

allmänna rösträttens införande

vid val till Ändra Kammaren och skulle blott önska att lika väl hafva
lyckats undanrödja farhågorna derför, som jag sjelf saknar desamma.

# *
sk

Vid formuleringen af detta mitt förslag har min förnämsta omsorg
varit att i minsta möjliga mån rubba ordalagen och bestämmelserna i de
Bih. till Rilcsd. Prof, 1890. 1 Sami, 2 Afd, 1 Band, 13 Käft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 4.6.

paragrafer af den nuvarande riksdagsordningen, som innehålla föreskrifterne
om valrätt och valbarhet.

I främsta rummet har varit angeläget att granska och motivera de
inskränkningar i valrätten, som ur flere synpunkter kunna tänkas, äfven
om densamma göres allmän.

Med afseende härå förekommer till eu början bestämmandet af åldersgränsen
för valrättens utöfvande. Var nuvarande riksdagsordning tillerkänner
valrätt åt hvarje myndig man, som i öfrigt innehar de qvaliflkationer,
som derstädes finnas upptagne. Om valrätten nu göres allmän,
skulle man såsom motvigt derför kunna ifrågasätta eu åldergräns för dess
utöfvande af t. ex. 25 eller 30 år. Men då härigenom en ändring i den
nuvarande riksdagsordningen skulle föranledas, hvarigenom många tusende
män —- vid nu gällande riksdagsordning sannolikt 60,000 och i händelse
af allmänna rösträttens införande 240,000 — beröfvades en rättighet, som
de nu på andra grunder innehafva, och då i alla fall eu åldersgräns af
25 år finnes bestämd för valbarhet, samt dessutom mig veterligen inga
synnerliga olägenheter medföljt valrättens sättande vid myndighetsåldern i
de länder, der densamma finnes stadgad, har jag i detta hänseende icke
ansett mig böra ifrågasätta någon förändring af nu gällande bestämmelse.

Likaså med afseende på grundlagens nuvarande stadgande att blott,
män, men icke qvinnor, skulle få utöfva valrätt. Många äro visserligen
de skäl, som skulle kunna anföras för valrätts tilldelande äfven åt qvinnan.
Och många de som nitälska för eu sådan reform. Men sannolikt skulle
dess upptagande i sammanhang med den för tillfället vigtigare reformen
om allmän rösträtts tilldelande åt männen för närvarande blott försvåra
denna reform, hvilken i och för sig dessutom torde böra anses såsom det
nödvändiga medlet för qvinnans deltagande, för hvilket äfven qvinnans
Barnundervisning med mannen och förvärfvande af eu likartad utbildning
samt någon tids deltagande i kommunala värf synes utgöra önskliga förutsättningar.
I följd deraf har jag ej ansett mig för tillfället böra ifrågasätta
politisk valrätt för qvinna.

Hvad beträffar de vanliga vilkoren för deltagande i politiska värf,
nemligen innehafvande! af en viss grad af ekonomisk sjelfständighet och
af god Hejd, synas mig desamma vara på ett lyckligt sätt formulerade genom
de i riksdagsordningens § 26 stadgade och här nedan anförda vilkoren
för valbarhet till Andra Kammaren. Man finner då, att för valbarhet
fordras, att ej stå under förmynderskap, att vara befriad från borgenärers
kraf, att ej vara under tilltal eller dömd för vanfrejdande brott, att ej

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

hafva förverkat medborgerligt förtroende eller rättigheten att föra andras
talan, samt att ej hafva tillåtit sig obehörigt förfarande vid riksdagsmannaval
o. s. v. Då dessa vilkor vid en praxis af 25 år, hvarunder den nuvarande
riksdagsordningnn fungerat, befunnits tillfredsställande i afseende
på valbarhet, och ej skäl synas förefinnas att i afseende på valrätt skärpa
desamma, har jag trott, att de oförändrade skulle kunna stadgas äfven för
sistnämda rättighet samt derföre i nedanstående förslag flyttat dem till § 14,
men underlåtit deras upprepande i § 26, då de genom flyttningen i alla
fall innehållas i § 19. Likaså har det i § 26 förekommande vilkoret för
valbarhet, att ega svensk medborgarerätt, blifvit flyttadt till § 14 samt
derigenom erhållit tillämplighet för både valrätt och valbarhet.

Andra vilkor och inskränkningar i den allmänna valrätten skulle
visserligen kunna tänkas och hafva äfven blifvit ifrågasatta, särdeles med
afseende på begångna förbrytelser, som icke uttryckligen medföra vanfrejd.
Men då en lista härpå sannolikt skulle nödga till upptagande i grundlagen
af en större del af strafflagen och då hittills intet annat af census oberoende
vilkor för valrätt varit stadgadt, än den i kommunallagarne förekommande
fordran på god frejd — hvilken nu skulle förekomma i den till
§ 14 och derigenom äfven till § 19 flyttade § 26 — samt förbehållen i
det hela torde sakna praktisk betydelse, enär det knappast kan antagas
att valmännen skulle välja på en förbrytare eller vara okunnige om verkliga
förbrytelser hos sina kandidater, synes man kunna nöja sig med ofvan
omnämnda bestämmelser, hvarmed äfven grundsatsen att behålla nuvarande
grundlagsbestämmelser i möjligaste mån oförändrade sammanfaller.

Till bestämmelserna angående ekonomisk sjelfständighet har man
äfven velat foga den, att valman ej får vara i åtnjutande af allmänt fattigunderstöd.
Men då sådan person i de flesta fall torde stå under förmynderskap
af den korporation, från hvilken understödet utgår, har någon särskild
bestämmelse derom ej synts behöflig.

Vigtigare har då den invändningen mot allmänna valrätten varit,
att personer, som stå i allmän eller enskild tjenst, såsom gemenskapen
vid krigsmagten, tjenstehjon, arbetare o. s. v., icke skulle ega det ekonomiska
oberoende eller den politiska sjelfständighet, hvilken borde medfölja
utöfvandet af den förnämsta medborgerliga rättigheten och skyldigheten.
Härpå torde dock kunna svaras, att dylika kategoriers uteslutande, om
detsamma än skulle vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt formulera,
dock skulle medföra en sådan inskränkning i den allmänna valrätten, att
densamma förlorade eu stor del af sin betydelse, hvartill kan fogas att

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

många personer med fullt betryggad ekonomisk ställning, dock i följd af
sina befattningar i allmän eller enskild tjenst, ja i följd af sin ställning
öfverhufvud i samhället, kunna tänkas så beroende, att de i större eller
mindre mån äro i saknad af politisk sjelfständighet. På hvad sätt skall
då inskränkningen formuleras?

Hvad särskild! angår gemenskapen vid krigsmagten, så utgör densamma
en sådan minoritet och står så kort tid i verklig tjenstgöring, att
något större men af dess antagna beroende vid valtillfällena näppeligen
kan tänkas, hvartill kommer det ansvar för obehörig inverkan på valet,
för hvilket öfverordnade enligt mom. e) £ 26 af den nuvarande riksdagsordningen
äro utsatta.

Med mycket eftertryck liar man på senare tider, äfven af den
allmänna rösträttens anhängare, sett den fordran uppställes, att valman såsom
vilkor för dess utöfvande skulle kunna förete bevis på utskyldernas
erläggande eller, såsom fordran vanligtvis blifvit uppstäld, hafva betalt
direkt skatt till stat och kommun.

Hekas kan ej heller, att den fordran är berättigad, att med den
förnämsta rättigheten äfven skall följa fullgörandet af den förnämsta skyldigheten
(jepte värnpligten), nemligen att hafva erlagt skatten. För dem,
som hafva ringaste kännedom om värt skattelösen, torde emellertid icke
vara obekant, att, såsom äfven ofvan är omnämndt, hufvuddelen eller 80
procent af skatterna till staten och en icke ringa del af skatterna till
kommunen — förutom alla till samma belopp som kommunens uppgående
skatter till enskilde i följd af skyddstullarne och bränvinslagstiftningen —
utgöras af förbrukning sskatter, Indika i vida högre mån än efter förmågan
drabba just de folkklasser, som genom allmänna rösträtten skulle tillerkännas
deltagande i offentliga angelägenheter. Men dessa klasser måste
då genom förbrukningen med eller mot sin vilja betala den drygaste delen
af skattebördan och torde derför på denna grund i främsta rummet vara
befogade att tillgodonjuta den förnämsta rättigheten.

Fordran på erläggandet af direkt skatt till staten och kommunen
synes dessutom hufvudsakligen vara föranledd genom förbiseendet af den
omständigheten, att de på debetsedlarne uppförda utskylderna egentligen
blott upptaga större delen af skatterna till kommunen, men en obetydlighet
af skatterna till staten, under det skatternas hufvuddel derstädes icke
är synlig. Vid sådant förhållande synes obilligt att göra erläggandet
af skattens mindre del till vilkor för valrätten, då i alla fall den ojemförligt
större delen inbetalas och tillika den allmänna värnpligten fullgöres,

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

Erkännes detta, torde äfven hela frågan om valrätts förlorande i
följd af oguklna utskyld er kunna undanskjutas. Densamma har uppkommit
derigenom, att man såsom vilkor för politisk rösträtt i främsta rummet
fordrat åtnjutandet af kommunal rösträtt, hvilken åter gjorts beroende
af inbetalningen af de kommunala utskylderna, hvilken sistnämnda fordran
icke synts obillig, då dessa utskylders hufvuddel utgöres af den direkta
skatt, som finnes uppförd å debetsedeln. Men skiljer man den politiska
rösträtten helt och hållet från den kommunala, synes de kommunala utskyldernas
erläggande alls icke böra utgöra något vilkor för den politiska
rösträttens utöfvande.

Öfverhufvud torde hvarje inblandning af lagstiftningen för kommunen
eller bevillningen i den politiska lagstiftningen, särdeles hvad beträffar
rösträtten, vara olämplig, då den förra kan ändras på samma väg som
den allmänna lagen eller bevillningsstadgan, men den senare uteslutande
torde kunna ändras genom grundlagstiftning. Följderna häraf hafva äfven
känbart gjort sig gällande genom de vexlande bestämmelserna rörande
existensminimum och bevillningsafdrag, hvilkas tillämpning åter visat sig
beroende af taxeringslcomitéernas tillfälliga bedömande. Ensamt de häraf
flytande olägenheterna torde utgöra ett kraftigt skäl för de kommunala
rösträttsbestämmelsernas afgjorda åtskiljande från de politiska, hvilket jag
äfven konseqvent sökt tillämpa, liksom de alldeles kunna häfvas genom
införandet af den allmänna rösträtten.

Blott en förändring i kommunallagarne torde mitt förslag tarfva,
nemligen åläggande för kommunalnämnder och magistrater att, i sammanhang
med upprättande af kommunala rösträttslistor, äfven upprätta listor
öfver, de till politisk rösträtt befogade, hvilka, efter viss anmärkningstid,
ensamt böra ega vitsord vid riksdagsmannaval.

Med ledning af ofvanstående har jag tänkt mig att de ändringar
i riksdagsordningen, som skulle vara erforderliga för införande af allmän
rösträtt vid val till Andra Kammaren, på följande sätt skulle kunna formuleras:

§ 14.

Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.

Valrätt tillkommer inom den kom- Valrätt tillkommer inom den kommun,
der han bosatt är, eu hvar i mun, der han bosatt är, hvarje svensk
kommunens allmänna angelägenheter medborgare, som under kalenderåret
röstberättigad man, hvilken antingen före valet fylt tjuguett år.

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

eger eller med stadgad åborätt innehafver
fast egendom på landet eller
i stad till ett taxeringsvärde af minst
ett tusen riksdaler, eller för lifstid
eller för minst fem år arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde,
ej understigande sex tusen riksdaler,
eller ock erlägger till staten bevillning
för en till minst åtta hundrade
riksdaler uppskattad årlig inkomst.

§ 17-

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de för kommunerna gällande
röstlängder, som böra innehålla
anteckning om dem, hvilka enligt
14 § valrätt tillkommer.

Kiksdagsmannabefattning kan endast
af svensk medborgare utöfvas.

Ej må såsom riksdagsman erkännas
o. s. v.

Ej må valrätt utöfvas af:

a) den som står under förmynderskap
;

b) den som till borgenärer all sin
egendom afträdt och icke, på sätt
lag förmår, gitter visa, att han från
deras kraf befriad är;

c) den som för vanfrej dande
brott är under tilltal, eller blifvit för
sådant brott till ansvar dömd eller
under framtid stöld;

d) den som är förlustig medborgerligt
förtroende eller förklarats
ovärdig att inför råtta föra andras
talan;

e) den som blifvit förvunnen att
hafva vid riksdagsmannaval med
penningar eller gåfvor sökt värfva
röster, eller mot vedergällning afgifvit
sin röst, eller genom våld eller
hot stört valfriheten.

mom. 2.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de längder öfver valberättigade
vid riksdagsmannaval till
Andra Kammaren, som af kommunalnämnder
eller magistrater böra
upprättas.

26.

Utgår.

Motioner i Första Kammaren, N:o 46.

På grund af livad jag sålunda haft äran anföra, och med anledning
af talrika uppmaningar från rösträttsföreningar och arbetareföreningar
inom olika delar af landet, Indika under en längre tid till mig blifvit
stälde och ännu fortgå, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del måtte antaga till Jublande
för grundlagsenlig behandling ofvan framstapla
förslag till ändringar af §£ 14, 17 och 26 i riksdagsordningen.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.

Stockholm den 12 februari 1890.

J. Manke!t.