Motioner i Första Kammaren, N:o 44 (Motion 1903:44 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

N:o 44.

Af lierr von Möller, angående skrifvelse till Konungen i fråga
om ändring i sättet för utdelning af vinet i nattvarden.

Inom de tre skandinaviska länderna har under de senare åren
den åsikten alltmera gjort sig gällande, att bruket af den gemensamma
kalken vid utdelningen af vinet i nattvarden är förenadt med smittofara
samt ur renlighetssynpunkt högst otillfredsställande.

För ett par år sedan påpekade den norske distriktsläkaren doktor
Bennecke i ett öppet bref till biskop Heuch, Kristiansand, dessa missförhållanden.
Med anledning häraf fäste biskopen Kirkedepartementets
uppmärksamhet på saken.

13 april 1901 utfärdade departementet en »rundskrifvelse til geistligheden»,
innehållande provisoriska förhållningsregler, såsom att kringvrida
kalken något och aftorka densamma efter hvarje drickande och
söka ordna så, att personer, som lida eller misstänkas lida af smittosamma
sjukdomar, äfven lungtuberkulos, dricka sist af alla.

»Med hensyn til disse forholde skal departementet gjöre opmaerksom
paa, åt det vistnok vil vsere tjenligt, åt presterne ved påseende
lejlighed gjör sine menigheder opmaerksom paa, åt der efter hvad
medicinaldirektören har oplyst vistnok ikke, saavidt. barn bekjendt, nu
Bih. till Rilcsd. Prof. 1903. 1 Sami. 2 A/d. 1 Band. 18 Höft. (N:o 44) 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

föreligger noget sikkert konstateret eksempel paa, åt smitteoverf0relse
er foregaaet ad denne vei; men åt det dog saavel i hygienisk henseende
som ikke mindst forat nadvernydelsen kan foregaa under alle deltagendes
udelte hengivelse liden forstyrrelse af fremmede tanker, saaledes
tanken paa mulig smittefare, vil vane af megen betydning, åt
man iagttager saadanne forholdsregler, som ikke i nogen henseende
kan skade handlingens hpitidelighed og vaerdighed.»

För närvarande pågå underhandlingar om att få den hittills brukliga
kalken utbytt mot en i Danmark konstruerad med eu lös krans
af 10—15 munstycken, hvilken lätt; kan aftagas och ombytas. På denna
krans hvilar ett kupolformadt lock, som tillika är vinbehållaren. Presten
håller kalken med venstra handen och i det han med den högra trycker
på en å locket anbragt knapp, rinner vinet ned i ett af de skålformiga
munstyckena. Sedan nattvardsgä^ten druckit, rinner resten af vinet
ned i kalken genom ett hål i munstyckets botten.

För hvarje »duk» ombytes munstyckskransen. Selands biskop
Skat Rördam har i januari d. å. anmodat Sundhedskollegium att yttra
sig i frågan, och kan detta uttalande väntas inom den närmaste tiden.

I vårt eget land debatterades kalkens smittofarlighet i början af
år 1901 på initiativ af en insändare till tidningen Idun med hufvudsakligt
afseende fästadt på tuberkulosen.

4 af de 6 prester, till livilka tidningen vändt sig, ansågo, att den
nuvarande formen för vinets utdelning ej borde ändras, och att det
vore tillräckligt äfven ur renlighetssynpunkt, om kalken kringvredes
och aftorkades för hvarje gäst.

Hofpredikanten Hammarsten ansåg, att, då »Kristus instiftade nattvarden
för att af församlingen firas ända till hans återkomst, gaf han
oss äfven de yttre bestämmelserna för dess firande, livilka således äro
bundna vid nattvarden för alltid.»

Hof predikanten E. D. Hemman skref:

»Den Lutherska församlingen lär ej af ängslan för baciller frångå
sin Herres stiftelseord i en enda punkt.

Den som tror på baciller mera än på Gud, antager jag kan också
lätt undvara nattvardsbordet. Men Kristus skall likafullt intill dagarnes
ända behålla en församling, som i tron på Honom firar nattvard och
därvid är så upptagen af sin Frälsare, att den i den stunden icke
tänker på baciller och då ej heller hav ondt af demj)

Motioner i Första Kammaren N:o 44.

Ärkebiskop Ekman ansåg, att »tanke på kyrkliga åtgärder tyckas
mig icke böra ifrågakomma förrän det af medicinska auktoriteter blifvit
utredt, om någon verklig fara är för handen eller ej.»

Teol. doktor Sam, Fries förordade en helt ny form för utdelningen:

»Skall någon förändring ske, så måste den i alla händelser smyga
sig så tätt som möjligt efter den nuvarande sedvänjan. Och ett sådant
sätt finnes verkligen.

Den distribuerande prästmannen åtföljes vid sin förrättning af en
kyrkovärd eller klockaren, som på patencn bär oblaterna. Själ! håller
han i ena handen den fyllda kalken. Med den andra doppar han
oblaten, hvilken för detta ändamål bör äga en mera porös konsistens
och större volym än den nu vanligen använda, i vinet och räcker
nattvardsgästen på detta sätt på en gång brödet och vinet. Ingen
nattvardsgäst har då någon slags beröring med den andra vid vinets
mottagande, och symbolen af en gemensam kalk är ändock bibehållen
till och med i högre grad än vid den vanliga distributionen. Denna
kan också gå mycket raskare, hvilket är synnerligt behörigt i de störa
landsortsförsamlingarne. I stället för att nu distributionsorden två
gånger upprepas, skulle de enligt mitt förslag endast sägas en gång,
vare sig:

»Kristi lekamen, för dig utgifven, och Kristi blod, för dig utgjutet»

eller:

»Jesus Kristus, hvilkens lekamen och blod du mottager, bevare
dig till evigt lif.»

Redan länge har man i landsortsförsamlingar praktiserat eu samtidig
utdelning af bröd och vin, men då med den ännu hälsofarligare
påföljden, att kalken mera sällan omvrides i prästens hand och icke
torkas mer än en gång mellan hvarje »duk». Mot den af mig föreslagna
anordningen kan ingen konfessionell invändning göras. Att eu
kyrkovärd eller klockaren deltager vid nattvardsutdelningen såsom biträde
är på intet sätt stridande mot vår bekännelse och knappast mot gällande
kyrkolag (kap. 11) —den senare kunde ju äfven ändras, — enär kyrkovärdarne
eller klockaren skola inbära nattvardselementen och i mån
af behof påfylla vinkannan och oblatförrådet. Hvarför skulle de då ej
kunna hålla i handen en paten med oblaterna på? De skulle ju i alla
fall icke deltaga i själfva distributionen.

Med eu mycket liten portion god vilja och eu mycket ringa
minskning i dcu högkyrkliga konservatismen kunde denna bila, \ äl
påkallade förändring äga rum inom kort tid, dock svårligen förr än år

Motioner i Första Kammaren N:o 44.

1903 efter kyrkomötets sammanträde detta år. Det är hög tid att företaga
förändringen bland annat af det skälet, att redan tanken på det
halsoiarliga i nattvardens begående, detta må nu vara verkligt eller till
eu del mbilladt, afhåller många från nattvardsbordet.»

af tidningen därom anmodade läkarne uttalade sig regementsläkaren
Emil Nilsson: »Att utan föregående rengöring begagna dryckeskärl,
som användts af annan person, måste från hälsosynpunkt betecknas
som betänkligt.

Doktor F. W. Warfvinge och professor S. E. Henschen:

»Det synes mig utan vidare påtagligt, att utfinnandet af ett sätt
or nattvardsvinets utdelande, som bättre än det häfdvunna motsvarade
njgienens och snygghetens fordringar, vore särdeles önskvärd!»

Doktor E. Westerlund:

, ))Den begagnade formen är hälsovådlig, dock mindre såsom
utbredare åt lungsot, men difteri och andra smittosamma sjukdomar

såsom syfilis kunna helt säkert mycket lätt spridas genom drickandet
ur samma bägare.»

Doktor Karolina Widerström:

»Det kan ju ej gärna råda mer än en mening om att den uuyarande
formen för nattvardsvinets utdelande innebär smittofara beträtt
ande såväl tuberkulosen som en del andra sjukdomar.

Att, ett humant och upplyst prästerskap ej skall undandraga sig
att, lämna sm hjälp, i hvad på detsamma vidkommer, tar jag emellertid
för alldeles gifvet. Svårigheten beträffande nattvardsfrågan ligger väl
egenthgen i att finna en för det religiösa sinnet tilltalande ny form
oi yine s utdelande. Men att träffa denna nya form är nog ock religiöst
finkänsliga människor förbehållet.»

Ett antal framstående danska läkare uttala sig med anledning af
den nykonstruerade kalken:

»Det har lamge vaeret erkjendt, att den Maade, hvorpaa Kalken
benyttes ved Afgången, mdeholder en betydelig Faxe för Altergjmsterne.

e-++Gr j neic f bevist, åt der findes flere og meget alvorlige

kittande Sygdomme i Hunden og paa Fäderne, der kunne överföres
td andre Personer bände ved kortvarig Beröring og ved Beröring af
Sinn elier Handske fra de Angrebnes Lfeber og Mund. Da det ved den
maade, hvorpaa Kalken nu bruges, end ikke ved anvendt Forsigtiejied
ra Frmstens Side er muligt åt sikre sig mod Beröring af det Sted af
a ken, som en anden har berört, er Faren for Smitte absolut tilstede.

Motioner i Första Kammaren N:o 44.

Ethvert Forspg paa åt ophaeve denne Fare man derför fra laegevidenskabelig
Side liilses med Glaede.

Dr. med. S. Meyer,

Formand for den alm. danske Lsegeforening.

Dr. med. M. G. Mulvad Dr. med. William Thomsen

Stiftsfysikus, Vejle, Form. for Vejle og Skander- Form. for Kobenhavns Lsegeforening.

borgs Amters Lsegeforening.

Vilhelm Ryder Dr. med. J. V. Wichmann Dr. med. V. Kjcergaard

Form. for Kobenhavns Form. for NOrre- og Osterbros Form. for Vesterbros og Frederiks Laegeforening.

Lsegeforening. bergs Lsegeforening.

Dr. med. J. J. Kicer Dr. med. P. W. Heiberg, Dr. med. E. Holst

Stiftsfysikus, Ribe, Form. for Ribe Stiftsfysikus, Viborg, Form. for Viborg Stiftsfysikus, Riugkobing,
og Omegns Lsegeforening. og Thisted Amters Lsegeforening. Form. for Ringkobing

Amts Lsegeforening.

Distriktslcege

Dr. med. Emil Moller T. V. V. Kampmann Dr. med. J. Eschen

Overlasge, Aarhus, Form. for Aarhus Form. for Randers og Omegns Stadslsege, Aalborg, Form. for Aalog
Omegns Lsegeforening. Lsegeforening. borg Amts Lsegeforening.

Sygehuslcege A. W. Ewertsen C. L. K. Tiemroth

Form. for Hjorring Amts Lsege- Form. for Lolland-Falsters Lsegeforening.
förening.

N. B. Bluhme Knudsen

Form. for Djurslands Lsegeforening.

Dr. med. J. C. Gerner

Form. for Bornholms Lsegeforening.

Distriktslrege
Bondrup Hummer

Form. for Midtsjsell. Lsegeforening.

Dr. med. C. A. Hansen

Stiftsfysikus, Lollaud-Falster.

Forum Jensen

Form. for Sydvestsjsell. Lsegeforening.

Förständer C. Essing

Form. for Nordsjsell. Lsegeforening.

Dr. med. Chr. Biinger

Stiftsfysikus, Gl. Aarhus og Randers
Amter.

Distriktslcege
Dr. med. N. Ilindi

Form. for Nordvestsjsell. Lsegeforening.

T. M. Trautner

Stiftsfysikus, Fyen.

Dr. med. 0. L. Moller

Stiftsfysikus, Aalborg.

Dr. med. G. Schierbeck Dr. med. A. N. K. Boeg Dr. med. Tage Hansen

Landfysikus for Nordsjsellands Landfysikus for Sydsjsellands Land- Overlsege, Professor, Aarhus.
Landfysikat. fysikat.

Holger Rerdam

Form. i Forretningsudvalget for Nationalföreningen
til Tuberkulosens Bekjempelse.»

Dr. med. Schepelem

Professor, Overlsege
Kysthospitalet Refsnses.

Ber]. Tid. 10 Januar 1903:

»Er der Smittefare ved Brugen af Alterbasgeret?
Af Dr. med. S. Meyer,

Formand for alm. dansk Lsegeforening.

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

Under denne Överskrift har Biskop Dr. Rordam rettet to Sp0rgsmaal
til de Laeger, der liave anbefalet en Alterkalk af ny Konstruktion.
Da Biskoppen citerer Udtalelser af mig i Erklaeriugen, skal jeg tilläde
mig åt besvare hans Sporgsmaal. Jeg er overbevist om, åt
mine Kolleger ville bifalde min Besvarelse.

Det förste Sporgsmaal drejer sig om, hvorvidt det er paavist
noget Tilfaslde, hvor der er paafort Nogen en smitsom Sygdom ved åt
drikke af Altörbaageret. Dette Sp0rsmaal maa besvares med Nej. I
det Mindste kender jeg intet saadant Tilfaslde; men samtidigt med, åt
jeg siger dette, maa jag fastholde, åt det neppe nogensinde vil vcere modigt
åt före noget saadant Bevis, alene af den Grund, åt det vel yderst sjeldent
vil vaere Tilfaeldet, åt en Altergaest kender den eller de ved Siden
af barn eller samtidigt med ham Knaelende, eller åt en eventuel smittet
Altergsest, hvis Sygdom först bryder frem nogen Tid efter Altergangen,
bestemt tor henfpre Smitten til en anden Aktergast.

Biskoppens andet SpOrgsmaal »om der kan paavises, åt der er,
jeg vil ikke sige: större, men blot tilnasrmelsevis saa stor Kåre ved den
nuvmrende Benyttelse af Kalken som ved åt kornrne i nasr Berorelse
med ubekjendte Mennesker», maa deri in od absolut besvares med Ja.
Faren for Smitten ligger ikke i, åt de Smittende ere i Nterlieden af
de Sunde, men i, åt Sunde ved Kalken med deres Mund komme i
umiddelbar Beröring med Sekret fra de Smittendes Mund. Paa Overforelse
af Smitte paa denne Maade, bände saaledes, åt den Smittendes
Mund kommer i umiddelbar Beröring med den Sundes, selv i et kort
0jeblik, o g saaledes, åt den Sunde kommer til med sin Mund åt berore
eu Genstand, der bär vaeret benyttet af den Smittende, bär man talrige
Eksempler. Ingen vil kunne nsigte, åt naar Smitte kan överföres paa
denne Maade, og det er bevist, saa ligger der en Fare for Altergaesterne
i åt benytte samme Kalk som andre, og det er umuligt ved nogensomhelst
Föranstaltning fra Prae.stens Side åt afvmrge denne Fare. Det
maa nemlig vel erindres, åt det her ikke drejer sig om Smitte gennem
Luften, men om Smitte ved Beröring, hvilket Biskoppen efter sit andet
Sporgsmaal ikke synes åt liave bemasrket. Det maa endelig fremhasves,
åt Faren bliver större, fordi det ikke ganske sjeldent hinder, åt Mennesker
i lasngere Tid gaa med smitsomme Affektioner af Mund og Barber,
oden selv åt ane disses smittende Evne og liden åt soge Rand derför.

Det er af disse Grunde, åt jeg — og sikkert alle Pseger med
mig — Ande den nuvarande Kalk uheldig. Naar vi liave anbefalet eu
nyskonstrueret Kalk som en Forbedring, saa er det netop, fordi den
Enkelte kommer til åt drikke af sit Basger; men naar det er sagt, åt

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

Faren kun »for en stor Del» er fjernet ved den nye Kalk, saa er det,
fordi de enkelte Bsegere ere samlede i en Kalk med kun en smal Vaeg
imellem hinanden, hvorfor der er en Muligbed for, om end kun en ringe
Sandsynlighed for, åt Smitte fra et B seger kan overf0res til Bsegeret
ved Siden af. Fuldsttendigt kan Smittefaren kun undgaaes ved, åt hver
Altergaest faar sit Bseger».

Berl. Tid. 15/, 1903.

»Er der Smittefare ved Bruget af Alterbsegeret?

Af Form. for Alm. dansk Laegeforening
Dr. med. S. Meyer.

Det er maange Gånge godtgjort, åt en flygtig Ber0ring med
Sekret fra en Syg bär smittet en Sund, og dette Forhold kan ikke
foraendres derved åt den berorte Genstand i eet Tilfaelde er f. Eks. en
Ske; i det andet et Alterbaeger. Med andre Ord, hvad der geelder
Skeen, maa ogsaa gaelde Alterbacgeret, naturvidenskabeligt set. Statistisk
kan dette, som saa meget andet i Laegevidenskaben, ikke godtgj0res,
men ingen vil dog vel undlade åt tage sig i Agt, naar Fare for Smitte
er tilstede, selv om denne Fare ikke statistisk er godtgjort.

Laegernes Stilling i dette Sp0rgsmaal kan maaske preciceres paa
fplgende Maade: Hvis en Mand henvender sig til en Laege for åt
spprge, om lian liden Faxe for åt blive smittet kan gaa til Alters, saa
maa Lfegen ubetinget svare Nej, skönt det naturligvis er hojst sandsynligt,
åt han ikke bliver smittet. Men hvis en Mand med en smitsom
Sygdom i Mund eller paa Laflber til en Laege meddeler, åt han
vil gaa til Alters, saa vil det vaare Lsegens uafviselige Pligt åt s0ge
jiaa enhver Maade åt afholde Vedkommende derfra, og han vil endog
för åt opnaa detta vtere berettiget til uforbeholdent åt gOre barn opmserksom
paa, hvilke Ulykker han kan afstedkomme, ja endog vsere
berettiget til hellere åt aabenbare Manden hans Svgdoms Natur, hvor
Fången ellers for Mandens Skyld soger åt skjule den. Skulde dette
ikke hjselpe, vil det vsere Laegens Pligt ved Autoriteternes (Prtestens)
Iijaelp åt forhindre, åt Manden gjor Andre ulykkelige.

Jeg maa naturligvis tilfoje, åt Laegerne vistnok aldrig faa saadanne
Henvendelser, fordi L seger ne ikke raadsporges i kirkelige Anliggender;
>men jeg har ogsaa kun fremsat de 2 Eksempler for saa bestemt som
nruligt åt angive Ltegernes Stilling i dette Sporgsmaal.»

I samma riktning uttala sig ett flertal svenska läkare, till hvilka
jag i denna sak vändt mig.

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

Så skrifva bland andra:

Provinsialläkaren d:r J. Bergwall:

»Utan att närmare ingå på sakens estetiska sida vill jag endast
påminna om en gammal, men ännu fullt gällande hygienisk regel,
den, att offentlig och enskild renlighet är bästa värnet mot smittosamma
sjukdomar. För den offentliga hälsovården kan det således
icke vara likgiltigt, om vanlig snygghet åsidosattes vid begåendet af
en handling, som för det stora flertalet af vårt folk utgör eu religiös
plikt.

De sjukdomar, som med den gemensamma kalken otvifvelaktigt
kunna öfverföras människor emellan, äro: difteri, syfilis och lungsot.
Sannolikt är, att så ske kan äfven med åtskilliga mindre farliga åkommor
af katarral natur såsom snufva, halsfluss, influensa.

Emellertid har under föregående diskussion om detta ämne af
det beståendes försvarare framhållits, att smittofaran, om den än icke
kunde absolut förnekas, dock vore så ringa, att den icke hade någon
praktisk betydelse. »Difterisjuka», säger man, »lära väl aldrig komma
till nattvardsbordet, därtill skulle de känna sig alltför sjuka; och om
de difteribaciller, som stundom förekomma i svalget på fullt friska
personer, veta vi ej, huruvida de förmå öfverföra smittan, om än vissa
iakttagelser gifva stöd därför.»

Härpå vill jag svara att erfarenheten visat att fullvuxna personer
ofta kunna i svalget hafva stora difteritiska membraner, utan att de
däraf känna någon särdeles olägenhet eller något svårare illamående,
så att det hindrar dem från deras dagliga göromål. Hvad beträffar
de difteribaciller, som i difteritider finnas i munslemmet hos många
fullkomligt friska personer, så är visserligen deras roll som smittobärare
ännu icke fullt klar, men man kan med sannolikhet antaga, att om
dessa baciller öfverföras till frisk person, kunna de där åstadkomma
difteri, om de blott påträffa en för dem lämplig jordmån (den s. k.
dispositionen).

Hvad syfilis beträffar har man velat framhålla, att smittan i sin
primära form mycket sällan förekommer på läpparne, och att den i
sin sekundära form har sitt säte i svalget, hvarifrån den endast vid
en viss grad af orenlighet kommer fram till läpparne.

Härvid bör dock observeras, att om än det primära såret på
läpparne är jämförelsevis sällsynt, så äro däremot de sekundära affek-''
tionerna i svalget och munnen de både allmännaste och smittosammaste
af detta öfver åratal sig sträckande sjukdomsstadiums symptomer.
Äfven om sjkifva den syfilitiska eruptionen har sitt säte endast i svalget,

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

så bespolar det härifrån afsöndrade smittoämnet, blandadt med saliven,
ständigt läpparnes insidor och slemhinna, hvarifrån det vid vissa munrörelser
transporteras till läpparnes ytterkanter och mnnvinklar.

Samma är förhållandet vid difteri och lungsot, och när vi nn
veta, att dessa sjukdomars smittoförande baciller kunna öfverföras från
de sjuka med små salivpartiklar, hvilka vid hosta, nysning eller högt
talande kunna på en armslängd slungas öfver i andras mun, läppar
och näsa, huru mycket lättare skola de icke då öfverföras från mun
till mun genom den förmedlande kalken. Synnerligast lungsiktige
med tuberkelbaciller i sitt munslem äro ofta under åratal så pass rörliga,
att de obehindradt besöka de offentliga nattvardsborden.

Om en läkare numera vare sig på sjukhus eller inom enskild
familj behandlar ett fall af syfilis, difteri eller lungsot, så försummar
han aldrig att lämna noggranna föreskrifter, gående ut på att hindra
smittans spridande från den sjukes mun till omgifningen. Icke nog
med att den vanliga muntoiletten skall göras mer än vanligt grundlig,
så förbjuder han äfven, att den sjuko får begagna dryckeskärl, skedar
och dylikt i gemensamt bruk med familjens öfriga medlemmar, och han
föreskrifver dessutom, att dessa och dylika husgerådssaker skola noggrant
rengöras, eventuellt decinficieras, innan de ånyo få af andra
personer användas.

En underlåtenhet från läkarens sida att lämna dylika råd och
anvisningar skulle med rätta icke blott skarpt klandras, utan äfven
kunna ådraga honom laga ansvar.

I vår tid söker man ju allt mer och mer att förekomma sjukdomarne,
att minska tillfällena till smittas öfverförande, och jag kan
icke tänka mig, att en handling som i det vanliga lifvet stämplas som
ohygienisk, förlorar denna sin egenskap, då den sker vid nattvardsbordet.
Att begagnandet af den gemensamma kalken är en ohygienisk
osed, som mycket lätt kan stegras till en hygienisk fara, därom är jaglika
lifligt öfvertygad, som om att vinets utdelande bör kunna ske på
något annat sätt, utan som helst fara för nattvardsgästen.»

Regementsläkaren, docenten i bakteriologi vid Karolinska institutet
N. E. Selander:

»Utom det snaskiga däri, ligger alldeles otvifvelaktigt fara för
spridande af sjukdom i att låta person efter person dricka ur kalken,
låt vara att dess rand mer eller mindre ordentligt aftorkas. Särskildt
kan utan tvifvel genom nattvarden i denna form spridas difteri, svalgoch
öronåkommor, som orsakas genom streptokokker (rosfeberbakterier,
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 18 Höft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

varbakterier), samt möjligen tuberkulos och tunginflammation. Men särskild!
finnes en otvifvelaktig möjlighet för spridande af syfilis. Och
det minsta församlingen väl kan fordra är, att allt, hvad som kan göras,
också göres, för att man ej från Herrans bord skall kunna införa denna
gemena sjukdom i familjen.»

Ofverläkaren vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg G. Naumann:

»Denna sak ligger i så öppen dag, att någon som helst meningsskiljaktighet,
åtminstone ej bland fackmän, torde ifrågakomma. Genom
att dricka ur samma kalk efter hvarandra kunna hvilka baciller som
helst öfverflyttas från en person till en annan och, om de äro pathogena,
alstra sjukdom. Härvid är en aftorkning af kärlet ingalunda
betryggande. Endast kokning dödar dem med full säkerhet och är
här naturligen ej användbar.

Att doppa oblaten i vinet synes mig, om full snygghet iakttages,
bättre.

I allmänhet torde det vara synnerligen klokt att i liknande fall
låta leda sig af den naturliga känslan för snygghet, hvilken i föreliggande
fall synnerligen illa tillgodoses.»

Förste provinsialläkaren P. Söderberg:

»Det torde vara allmänt kändt, att difteriens smittoämne kan å
en persons svalg finnas kvar i fullt virulent skick långt efter det att
sjukdomssymptomen försvunnit och på en tidpunkt, då han känner sig
och är fullt frisk, hvarför det är tydligt, att smittoämnet från en sådan
person lätt kan öfverföras till en frisk, därigenom att den senare dricker
ur samma glas, ur hvilket den förre omedelbart förut druckit. Vinets
utdelande i nattvarden på sådant sätt, som äger rum i vårt lands kyrkor,
är därför, enligt min åsigt, ej öfverensstämmande med hygienens fordringar
och synes kunna bidraga till denna sjukdoms spridning, om
också icke några otvetydiga bevis för, att och huru ofta detta spridningssätt
förekommit, ännu äro framlagda, för så vidt jag känner.»

Förste provinsialläkaren N. Englund:

»Från prästens ståndpunkt sedd, borde saken ställa sig sålunda:
Låt vara, att faran i själfva verket ej är stor — en del nattvardsgäster
hysa emellertid fruktan för den; detta afleder andaktsstämningen,
sysselsätter tankarne med annat, än hvad som bör vara föremål för
desamma under den heliga akten; kanske en och annan helt och hållet
drager sig från nattvardens begående utaf fruktan för smitta eller af
vämjelse vid att få emellan läpparne kanten af en kalk, som många
orena munar förut berört. Att ändra öfverräckandet — eller rättare

Motioner i Första Kammaren, N:o 44. 11

anskaffa en sådan kalk — att detta obehag undvikes, kan icke ändra
aktens helighet; därför ändrar man det.

För läkarens syn är saken själfklar: sjukdomar med katarrer i
öfre luftvägarne, i näsa och svalg (de smittosamma bland dem) hafva
ock de sjukdomsalstrande bakterierna där. Dit höra: influensa, mässling,
kikhosta, skarlakansfeber, elakartad halssjukdom (difteri) och öfriga
s. k. halsflusser. Man kan ock dit föra lunginflammation, naturligtvis
ock lungsot och syfllis m. fl. m. fl. sjukdomar. Kräftans parasitära
natur är nog ej ännu bevisad; man bör dock undvika föra afsöndringar
från densamma till läpparne.

Flera sjukdomar kunna nog uppräknas. De nämnda borde vara nog.

I kampen mot farsotssjukdomarne försummas alltför ofta beaktandet
af afsöndringarne från näsan, svalg och mun (jämte urinen, som ju
ej hör till föreliggande fråga). Att märka särskildt är, att personer
härbergera dithörande smitta i svalget och näsan — med ett ord: i
munhålan, ej blott under tydligen pågående sjukdom, utan jämväl före
dennas utbrott äfvensom efter densammas skenbara återgång och i detta
senare fall stundom mycket länge efter sedan tecknen till sjukdomen
försvunnit. Lifskraftiga difteribaciller träffas ju ibland flere månader
efter förlupen sjukdom hos tillfrisknade från difteri.

Detsamma gäller ock öfriga smittosamma sjukdomar.

En hel del personer, t. ex. sådana, som förut genomgått en farsotssj
ukdom eller som för tillfället äro oemottagliga för en viss sådan,
kunna under gängse sjukdom härbergera sjukdomssmittan i svalget
länge utan att blifva sjuke själfva; de smitta likafullt sin omgifning
genom afsöndringarna från munhålan.

Hvilka, som vid en nattvardsgång äro smittöfverförande i svalget
eller ej, kan i praktiken ej gärna afgöras.

Att vid nattvardsgångar kalken kan öfverföra smitta, är oemotsägligt,
och motsägelse borde ej kunna eller böra befaras.

Att bevisa, det kalken i ett visst fall har öfverfört smitta, är ju
i allmänhet ej möjligt, och infordrandet af dylikt bevis är oskäligt
begärdt, alldenstund man endast i ytterst sällsynta undantagsfall kan
bevisa, att kalken varit det enda föremål, som i det fallet kunnat vara
förmedlare.

Hvarje sakkunnig måste medgifva, att kalken kan öfverföra hvarjehanda
smitta.

Hvarje hyfsad person åstundar nog ock att, äfven vid nattvarden,
få en ’ren brädd’.»

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

Professorn i praktisk medicin vid Uppsala universitet Karl Petrén;
»Till sval a edert bref far jag meddela, att, enligt min mening,
det nu begagnade sättet för nattvardsvinets utdelande är hygieniskt
förkastligt, enär det innebär fara för öfverförandet af åtskilliga smittosamma
sjukdomar. Då det jämväl bestämdt strider mot nu erkända
och berättigade fordringar på snygghet och renlighet, så måste det
halsas med glädje, om en annan, hygieniskt tillfredsställande metod
kunde blifva införd.»

Af^de ofvan anförda uttalandena torde man kunna med bestämdhet
påstå, att ingen fackman på hygienens och läkarevetenskapens område
kan förneka . kalkens smitt ofarlighet, om ock det är omöjligt att
genom några statistiska siffror visa, huru stor denna fara är, då det
ju vid de allra flesta smittosjukdomar och fall af smittoöfverförande
är svårt, oftast omöjligt, att påvisa, huru eller hvar den sjuke blifvit
smittad.

Un omständighet, som icke får förbises, är äfven, att det stora
flertalet nattvardsgäster utgöres af gamla, sjuka människor, af hvilka
många kanske ej iakttaga renlighetens enklaste bud.

Kan det icke vara farligt och är det icke motbjudande att dricka
ur kalken efter desse?

Ej heller kan »aftorkningen» verka tillfredsställande.

Flere präster hafva visat, huru därvid ofta tillgår.

Kalken hålles ju i vänstra handen och kringvrides då lättast från
vänster till höger; samtidigt sker aftorkningen och då lättast genom en
motrörelse från höger till vänster, med andra ord »slem och saliv föres
då just emot den s. k. »rena brädden»; genom aftorkningen tillsölas ju
serveten och officiantens händer snart öfver all beskrifning, då ju ceremonien
ej allt för ofta kan afbrytas för ombyte af torkdukar, händernas
tvättning o. s. v.

Professor E. Almqvist påpekar i ett bref, huru vid större samkväm
— — — »några tro sig vara snygga och undvika all fara, därest
glasen mellan de olika ägarne sköljas i kallt eller ljumt vatten. Nu
har emellertid bakteriologien säkert uppvisat, att äfven mycket lätt dödade
bakterier kvarstanna lefvande å kanten af ett begagnadt glas,
oaktadt glaset rengjorts i köket och för ögat ser alldeles rent ut. Det
sistnämnda rönet liar mycket stor hygienisk betydelse. Det blir nödigt
att få större snygghet med afseende på rengöring af servisföremål.

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

Det har visat sig, att begagnad servis för att bli riktigt smittofri
bör rengöras i hett vatten, helst med tillsats af soda.»

Äfven om man helt och hållet bortser från sakens hygieniska sida,
är det dock ett oomtvistbart faktum, att bruket af den gemensamma
kalken, ur hvilken stundom ända till 5—700, kanske flera människor,
dricka, står i uppenbar strid med nutida äfven bland befolkningens
breda lager gängse begrepp om vanlig snygghet.

Till och med bland de mindre bemedlade önskar man väl att vid
en måltid erhålla hvar och en sin sked och rena dryckeskärl, och säkerligen
skulle ingen, äfven om han i hemmet skulle vara mindre nogräknad,
taga väl upp, om värdfolket, hvilka han gästade, gjorde sig
skyldiga till försummelse i detta hänseende eller nöjde sig med att
aftorka kanten af glaset, hvarur nyss en annan druckit.

De dyrbara silfverpokalerna och dryckeshornen, som i forna tider
gingo laget rundt vid de rikes bord, likasom trästånkorna i allmogehemmet,
förvaras nu af samlaren som kulturhistoriska minnen, och ingen,
vare sig lärd eller olärd, skulle önska återinföra deras användande.

Men vid nattvardsbordet, där ju allt borde vara ordnadt i full öfverensstämmelse
med aktens höghet och helgd, har ännu icke någon förändring
vidtagits för att bringa dess yttre form att bättre motsvara vår
tids kraf.

En framstående präst skifver: »Ni gör er säkert ingen föreställning
om hur det kan se ut i en kalk, där dregel, skäggstrån (hvilka
jag själf fiskat upp med en slef, som vi på altaret städse hafva till
hands; rester af snusbänkar och tobak bära vittnesbörd om ett fullständigt
bortseende från alla renlighetens enklaste bud, då det är fråga
om firandet af den heligaste måltid på jorden.»

En annan präst berättar, huru det ibland händer, att, när den
drickande saknar framtänder eller öppnar munnen för mycket, vinet
rinner tillbaka i kalken, medförande den hälft uppblötta oblaten.

En dansk präst skrifver i Kristeligt Dagblad 6 januari 1903:

»Denne klare og vel skrevne Artikkels Förfäder, som ikke synes
fremmed ved Herrens Bord, gor endelig opmajrksom paa, åt der er et
andet Hensyn, som kunde göre en Förändring ved YTinens Omdeling
i Nadveren önskelig, nemlig Renlighed og Sömmelighed, der maa stödes
hos alle dem, som ikke er vante til ellers åt drikke af samme Glas.
Eller er det maasko tilbörlig åt iagttage mindre Renlighed og Orden
ved Herrens Bord end vore egne daglige Maaltider? Af egen Erfaring
ved jeg, åt der ved Brugen af samme Bfeger i Nadveren kan indtrseffo
ligefrem modbydelige Tilfselde. En Gång i mine yngre Aar kom jeg

14 Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

under Altergangen til åt knalle paa venstre Side af en Mand, der
havde mistet Nsesen, hvilket Tab man vidste, åt han ikke var kommet
uskyldigt til. Selv om Smittefaren ikke var saa stor, som jeg den
Gång antog, var det dog saa streng en Maade åt faa denne Kund skab

bibragt, åt de fläste naeppe vil bebrejde mig meget, åt jag taenkte

mere paa min Nabos Kasse end paa min Frelsers Blod. Som fungerende
ser jeg ofte Klatter af Slim fra Hunden paa Kanten af Baegeret, hvilken
Uappetitlighed ikke forsvandt ved åt dreje Baegeret, o g jeg har
flere Gånge set en Draabe hasnge under Spidsen af Naesen o g vente
paa åt falde ned i Vinen.

Der er jo, som de fleste ved, flere Steder gjort tidt for åt formindske
disse Anstod, saaledes åt Baegeret aftorres efter hvert Hold
Altergaester eller efter hver enkelt. Denne Forbedring tjener maaske
lige saa meget til åt fremhaeve det anstodelige som til åt borttage det;
i det mindste vilde man Ande det malproper ved et Selskab åt aftorre

Servicet i et Papir eller Klaede, som blev benyttet til det hele.»

En annan insändare, äfven han präst, skrifver till Kristelig! Dagblad
20 januari 1903:

»Ligeledes burde der paa hvert Alter forefindes en gjennemhullet
Solvske, hvormed man kan fiske Proppestykker og dest. af Baegeret,
om förnöden! skulde gOres; thi åt Praesten tager dem op med Fingrene
er Mangel paa Renlighed. Og endelig bor den Vin, der ved Altergangens
Slutning bliver til Rest i Baegeret, altid heldes Isört, men aldrig,
som det mange Sleder sker, haeldes filbåge i en af Flaskerne for åt
bruges nasste Gång. Somme Steder bliver Baegeret ikke afvadsket, för
det skal bruges naeste Gång; ogsaa dette er en Uskik, som paa det
strengeste maa dadles, da det i saa Fald aldrig kan blive fuldkommon
rent.»

Huru pinsamt skall det icke vara för en finkänslig präst att vid
Titförandet af den heliga handlingen nödgas bevittna dessa motbjudande
scener, som upprepas vid de flesta nattvardsgångar? Hvem kan väl
heller undra öfver, om nattvardsgäster söka tränga sig fram för att
vara de första vid en ny »duk», sträfva att komma till höger om en
särskild! snuskig eller med någon vidrig sjukdom behäftad individ,
eller ock helt och hållet afstå från nattvardens bruk?

Det är visserligen både förklarligt och i viss mån ursäktligt, om
man af hänsyn till den tradition, som är så nära förenad med det nu
brukliga distributionssättet, hittills icke från kyrkligt håll vidtagit någon
förändring, som helt visst bland många fromma kristna skulle åtminstone
till en början väcka oro och smärta, allra helst bland dem, som genom

Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

sin barnsliga varma förtröstan på försynens skydd anse sig vid nattvardens
begående icke kafva att frukta något, som skulle kunna förorsaka
dem skada till hälsa och lif.

Denna rörande trosvisshet, som visat sig äga kraft att uppehålla
så många ädla, goda människor, bjuder förvisso den djupaste aktning
och de allvarligaste hänsyn, när man går att bryta med en yttre sedvänja,
till hvilken knyta sig en uråldrig, vördnadsbjudande häfd och så
dyrbara minnen.

Men kyrkan måste äfven taga andra hänsyn under öfvervägande.

Den äger icke rätt att lämna läkarevetenskapens uttalanden obeaktade,
lika litet som fordringarne på renlighet. Dess oafvisliga plikt
är att ordna nattvardsfirande! så, att det fyller sitt höga ändamål af
odelad andakt och uppmärksamhet; nattvardens form får icke verka
störande genom att väcka fruktan för sjukdom eller motbjudande genom
bortseende från vanlig snygghet, den bör söka samla till, icke stöta bort
från nattvardsbordet.

Mången from människa, för hvilken firandet af minnesmåltiden är
ett moment af stor betydelse, kommer i eu kollision mellan hvad hennes
religiösa uppfattning manar henne att göra och hennes känsla för renlighet,
och försiktigheten att ej utsätta sig för smitta bjuder henne att
underlåta. Akten blir då eu ojferliandling i stället för eu vederkvickelse.

Den romersk-katolska kyrkan undgår alla dessa olägenheter därigenom,
att endast brödet utdelas till nattvardsgästerna.

Pastor Deichmann Brandt uppgifver i sin insändare till Kristelig!
Dagblad 6 januari 1903, att »the individual cup», d. v. s. en liten
bägare för hvarje nattvardsgäst, icke sällan användes i Nordamerika
äfven i Lutherska församlingar, och i Danmark förordas ju nu användandet.
af den förutnämnda kalken med från hvarandra isolerade munstycken
som en afgjord förbättring, emedan den, såsom läkarne uttala,
»till stor del aflägsnar fara för smittoöfverföring» ; dock kvarstå som
olägenheter, att den drickande lätt kan af ovarsamhet komma att beröra
de å ömse sidor befintliga munstyckena, diskning och ombyte af kransen
under ceremonien o. s. v.

De ändrade tidsförhållandena kräfva emellertid, att äfven vår kyrka
söker efter utvägar att göra utdelningen af vinet ur hälsosynpunkt fullt
betryggande, på samma gång som det estetiska momentet tillgodoses och
symboliken, gemensamhets- och broderskapstanken, bevaras.

Mot det af teol. doktor 8. Fries framställda förslaget, brödets
neddoppande i vinet, synas inga befogade anmärkningar kunna framställas.
I den grekisk-katolska kyrkan gifves ju brödet och vinet sam -

16 Motioner i Första Kammaren, N:o 44.

tidigt medelst en sked, men denna vandrar nr mun i mun, så att äfven
om torkning af skeden ägde rum, skulle ju känslan af obehag blifva
densamma.

Det i vinet neddoppade brödets utdelning skulle visserligen gorå
eu ändring i kju-kohandboken nödvändig, under det att kyrkolagens
föreskrift kap. 11 § 10 kunde kvarstå oförändrad. Denna innehåller ju
blott, att prästen skall »noga tillse, att kommunikanterna blifva däraf
(de helgade håfvor) delaktige — — — så lagande, att vinet icke utdelas
före brödet eller någondera blifver utelåtet.»

Enligt Matheus och Marcus föregick brödets utdelning vinets, men
i Lueas 22, 17 —19 utskiftar Jesus först kalken, därefter brödet, hvarefter
v. 20, »kalken efter nattvarden» återkommer.

I skriften »De tolf apostlarnes lära» (från förra hälften af 2:dra
seklet) kap. 9 förutsättes det oförtydbart, att kalken utdelades först och
brödet efteråt.

De kyrkliga bekännelseskrifterna synas icke kunna lägga några
hinder i vägen för ett samtidigt utdelande af bröd och vin, då de ju
blott fasthålla, att vinet skall utdelas, ej endast brödet (emot romerska
kyrkan).

Visserligen uttalar sig Luther i den mässordning, han införde i
Wittenberg, mot brödets nedförande i kalken, emedan transsubstantiationsdogmen
häraf kunde få stöd (att kalken vore obehöflig för lekmännen),
men han säger också i afseende på sina anordningar för
mässan: »Vor allen Dingen will ich gar freundlich gebeten liaben, auch
um Gotteswillen, alle diej enigen, so diese unsere Ordnung im Gottesdienst
sehen oder nachfolgen wollen, dass sie kein nötiges Gesetz daraus
machen, noch jemandes Gewissen damit verstricken oder fangen, sondera,
der Christlichen Freiheit nach, ihres Gefallens gebrauchen, wie, wo,
waun lind wie länge es die Sachen schicken und fordern».

Han beder sålunda vänligast och för Guds skull alla dem, som
vilja hafva eller efterkomma hans ordning vid gudstjänsten, att de icke
göra denna till en bindande lag att därmed insnärja eller hålla någons
samvete fånget, utan i enlighet med den kristliga friheten sjkifva pröfva,
huru, hvar, när och huru länge omständigheterna passa för och fordra det.

Den af doktor Fries föreslagna anordningen kan, där ingen assisterande
präst finnes att tillgå, genomföras sålunda, alt en af kyrkovärdarne
bär patenen, eller ock kan denna ju fästas vid kalkens fot.

Genom den samtidiga utdelningen af brödet och vinet vinnes

1) ceremonielets förkortning, hvilket är af gagn vid stora nattvardsgångar
både för församlingen och officianten, som genom att distribu -

Motioner i Första Kammaren, N:o 44. 17

tionsorden endast behöfva uttalas eu gång för hvarje gäst ej anstränges
i så hög grad, som nu ofta är fallet;

2) större enhetlighet i den heliga handlingen, som ej störes af de
nu förekommande afbrotten, när prästen måste afskumma föroreningarna
eller rent af tömma ut kalkens innehåll och tvätta densamma;

3) en om möjligt än djupare symbolik;

4) borttagande af smittofaran;

5) absolut renlighet; och

6) eu ökning af nattvardsgästernas antal, i hvarje fall ett undanröjande
af en bland de bidragande orsakerna till deras minskning, en
sak, som från kyrkligt håll väl torde förtjäna att beaktas.

Att kraftiga röster och därtill just från dem, i hvilka kyrkan
äger många sina varmaste vänner, komma att höjas vid hvarje försök
att röra vid hvad som måhända i andras ögon synes af mera underordnad
betydelse, nattvardens rent yttre form, är ju helt förklarligt.

Hvarje brytande mot en gammal kärvorden tradition kännes och
dömes af de mera konservativa som ett helgerån och som en förgripelse
mot både stiftaren och stiftelsens väsende, men kyrkan får
dock icke längre tveka, hur hon härvidlag bör handla. Den hittills
brukade utdelningsformen står i så bestämd strid emot nutidens uppfattning,
att åminnelsemåltidens värdighet och höghet kan sättas på
spel, just emedan anmärkningarne äro befogade och äga stöd hos
vetenskapen och allmänna meningen.

Nattvardsgästens lif och hälsa får ej vid begåendet af en religiös
handling äfventyras — åsikterna om själfva farans storlek må nu vara
delade — och då den önskade ändringen endast gäller en jämkning
å den rent yttre formen, bör man följaktligen tillmötesgå dem, som
begära, att just detta yttre, oväsentliga anordnas så, att det i stället
för att störa andakten kommer att fullt motsvara nattvardens ändamål,

Åsikten, att denna åminnelsemåltid ständigt skulle förblifva bunden
vid en form, som visserligen öfverensstämde med dåtidens sedvänja,
men nu verkar skrämmande och stötande, torde väl blott visa, huru
ofta man missuppfattat Honom, hvilkens hela lif var en fortsatt kamp
mot fariseism och tom ytlighet.

På grand af de skäl jag anfört, får jag anhålla,

att Riksdagen vill besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes undersöka,
om ocli i hvad mån förändringar skulle kunna
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 18 Höft. 3

Motioner i Första Kammaren, N

vidtagas, för att utdelningen af vinet i nattvarden
måtte eke på ett sätt, som bättre än det nuvarande
öfverensstämde med nutidens uppfattning af hälsovårdens
och renlighetens fordringar, samt, därest denna
undersöknings resultat därtill gifver anledning, vidtaga
nödiga åtgärder tiU förändringens genomförande.

Stockholm den 20 februari 1903.

^ ■ * .'' • ‘; -,v V h•. '' ''*•

A. v. Möller.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903