Motioner i Första Kammaren, N:o 3 (Motion 1891:3 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

N:o 3.

Af herr Helander, med förslag till lag angående väghållning
sbesvcirets utgörande på landet.

Då jag härmed vågar försöket att i motionsväg bringa frågan
om väghållningsbesvärets utgörande på landet å nyo under Riksdagens
pröfning, ställer jag mitt hopp om möjligheten af frågans lösning vid
innevarande riksdag i främsta rummet på den omständigheten att, så
vidt jag kunnat utröna, åtminstone i senare åren ingen enda inom riksdagen
motsatt sig lösningen, fast, såsom naturligt är, man haft ganska
skiljaktiga meningar beträffande rätta sättet derför. Det är en allbekant
sak, att denna fråga om vägunderhållet varit föremål för behandling
under omkring ett hälft sekel, utan att man kommit till något
resultat eller ens enats om hufvudgrunderna, och då den förnyade
gånger fallit, har det skett under uttalad förhoppning om dess snara
återuppståndelse. Efter från Kongl. Maj:t år 1889 mottaget förslag till
lag i ämnet har Riksdagens ena hälft ändtligen kommit till ett afgörande,
men på betänkligheter inom den andra hälften af riksdagen
strandade frågan å nyo. Med kännedom om hvad som förutgått må
man väl göra sig den frågan, om det verkligen till något gagnar, att
åter börja alldeles på nytt, med skrifvelse till Kongl. Maj:t, ny vägkomité,
vederbörande auktoriteters hörande, tidsförlust och betydande
kostnader. Ofvertj^gad om det gagnlösa uti sådant tillvägagående,
ställer jag i andra rummet mitt hopp om framgång för motionen derBih.
till Biksd. Prof. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Käft. 1

Motioner i Första Kammaren, Ko B.

uppå, att om 1889 års kongl. förslag, hvilket redan undergått sådan
förberedande behandling, som kan erfordras, innan Riksdagen bestämmer
sig, å nyo framlägges, sedan deruti vidtagits sådana ändringar och
jemkningar i väsentligare delar, hvartill diskussionen i kamrarna gifvit
anledning, man på denna väg möjligen lättast skulle vinna målet.
Härutinnan möter dock svårighet så till vida, att Första Kammaren
icke i detalj ingått i granskning af 1889 års lagförslag, till följd hvaraf
man uti åtskilliga delar icke närmare känner samma kammares mening.
Då emellertid först samtliga landsting och konungens befallningshafvande
yttrat sig öfver vägkomiténs förslag och Kongl. Maj:t sedermera
framstält proposition till Riksdagen, som undergått behandling i särskilt
utskott, och Andra Kammaren derefter för sin del fattat definitiva
beslut öfver förslagets samtliga paragrafer, har jag väsentligen
grundat mitt förslag på den sålunda vunna utredningen, dock med
aktgifvande på de uttalanden, som i vigtigare delar jemväl förekommit
inom Första Kammaren. Jag har derför nu vid frågans behandling
gått sålunda till våga, att jag, med ledning af diskussionsprotokollen
inom Andra Kammaren, utskrifvit lagförslaget, sådant det af nämnda
kammare antagits, deruti jag sedermera vidtagit sådana ändringar beträffande
lnifvudgrunder och andra angelägna bestämmelser, som Första
Kammaren, och derefter jag sjelf, funnit vara nödiga. Dervid har jag
ansett mig kunna lemna många paragrafer i 1889 års lagförslag i det
närmaste oförändrade, sådana de af Andra Kammaren antagits. Antagligen
skola meningarna om dessa paragrafers lydelse lätt kunna
inom kammaren sammanjemkas. Hvad åter öfriga paragrafer angår,
torde det vara nödigt att närmare granska hvad mot dem blifvit erinradt
samt redogöra för skälen till den lydelse jag föreslagit, hvilket
lämpligast kan ske genom meddelande af det vigtigaste, som inom
Första Kammaren blifvit anmärkt. Der erinrades, bland annat, mot
lagförslaget:

att genom detta någon afsevärd lindring icke blifvit jordbruket
beredd;

att vägdelningar ofta skulle förekomma och medföra stora kostnader;

att, när nya vägar skulle byggas, kostnaden komme att utgå af
vägkassan;

att de väghållningsskyldige icke allenast skulle komma att behålla
sina vanliga vägar, utan derjemte bilda vägkassan genom kontanta
bidrag;

att de icke skulle få någon kontant ersättning för väghållet, på
sätt som varit afsedt;

Motioner i Första Kammaren, N;o 3.

att vägkassans tillkomst för jordbrukaren är lika onödig, som
för andra betungande, jemte det att densamma komme att tjena såsom
uppmuntran att oupphörligen bygga nya vägar;

att genom taxeringsvärdenas antagande till grund för väghållets
fördelning, en stor omflyttning af besväret skulle komma att ega
rum, o. s. v.

1 anledning häraf bör framhållas: att beträffande vägdelning,
såväl som utgifter i allmänhet, upptagna i lagförslagets 53 §, dessa för
det närvarande åligga de väghållningsskyldige;

att utgifter för byggande af ny väg och bro samt omläggning
af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg, skulle uttryckligen endast
ifrågakomma i den män kostnaden ej utgår af statsmedel;

att det hufvudsakligen komme att bero af de väghållningsskyldige
sjolfva, om nyssnämnda utgifter komme att utgå;

att genom vägkassans tillvaro direkta utdebiteringar af de väghållningsskyldige
för hvarje särskildt ändamål rörande väghållet undvikas,
och

att, hvad angår den anmärkta stora omflyttningen af väghållningsbesväret,
det lärer vara en naturlig sak att, då man vill åstadkomma
nödigbefunnen jemnare fördelning af väghållningsbördan, detta
syfte icke kan vinnas med mindre än att eu omflyttning sker, så att
den förut hårdt tryckte får sin börda lättad, hvaraf följer att den, som
förut är mindre eller alldeles icke tryckt, måste från den förre öfvertaga
en del af hans börda. — Hvad angår anmärkningarna om att afsevärd
lindring icke blefve jordbruket beredd genom föreslagna sättet
att lösa frågan, är deras betydelse beroende af den föreställning, man
har om lindringens storlek. När i det följande yttrande lemnas om
allmänt bidrag för ifrågavarande ändamål, skall saken närmare skärskådas.

Innan jag inlåter mig på yttrande om de ändringar, som i vissa
paragrafer af 1889 års lagförslag anses böra vidtagas, torde det vara
nyttigt att tillse, huruvida detta förslags bestämmelser, på sätt ifrågasatt
blifvit, borde jemväl till städernas väghållningsskyldighet utsträckas.
Inom städerna råda så olika och varierande förhållanden, att det torde
blifva ganska vanskligt att der förmedla de skilda intressena. Förutom
laudsvägarne inom städernas områden, hafva städerna jemväl att underhålla
sina gator, af hvilka väl åtminstone liufvudgatorna, som utgöra
förbindelselänkar emellan städerna tillstötande allmänna vägar, måste
anses vara, med hänseende till den allmänna rörelsen, af samma natur
som de nämnda vägarne. Svårt torde dock alltid blifva att, synnerligast

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

inom de större städerna, afgöra hvilka hufvudgator, som verkligen utgöra
dylika länkar. Dessförutom torde kanske äfven ifrågasättas, om
icke ökriga gator, flera eller alla, borde likställas med bygdevägar. Om
än alla dessa förhållanden kunna redas och regleras, är det dock största
sannolikhet för att det icke kan ske, utan att derför användes betydande
tid och kostnader. Försigtigast lärer derför vara att uti förevarande
fråga icke inblandas stadsinvånarnes skiljaktiga intressen med landsbygdens.

Inseende att det bör vara af väsentligt gagn att, vid afgörandet
åt en sådan fråga som lag om allmänna vägunderhållet, kunna genast
finna, huru föreslagna bestämmelserna vid tillämpningen verka, om ock
endast å en ort, har jag dels från en i min hembygd förrättad delning
åt allmänna vägarna inom ett härad tagit utdrag af förrättningshandlingarna
(bil. A) och dels sammanstält vunna uppgifter med taxeringsvärden
och uträknade vägfyrk- och procenttal (B m. fl.), de flesta fullt
exakta.

Öfvergående till yttrande om hufvudfrågor och andra mera vigtiga
delar af lagförslaget, må detta ske någorlunda i den ordning de i
1889 års förslag förekomma.

Vågslaget.. Landsväg och bygdeväg skulle hafva samma mål och
^ sjelfva verket icke åtskiljas genom annat än olikhet i bredd och trafik,
omständigheter på hvilka vid graderingen måste fästas behörigt
afseende. Understundom torde det inträffa att, kanske snart nog efter
förrättad vägdelning, landsväg förändras till bygdeväg, eller omvändt.
Äfven om man under gemensam benämning allmän väg icke skulle
vilja för dem föreskrifva enahanda bredd (exempelvis 4,7 meter) utan
låta bredden vara olika, utgjorde sådant icke hinder för vägdelningen.
Vore allmänna vägar alla af samma slag, skulle stridigheter om vägs
egenskap af ena eller andra slaget naturligtvis undvikas. I motsatt
händelse komma sannolikt mången gång dylika stridigheter att uppstå,
som fördröja vägdelningars afslutande. Yttrad farhåga derför, att om
vägarne vore af enahanda slag, detta skulle hafva den påföljden att
underhållsskyldig finge sitt vägstycke aflägset från hemmet, besannas
ej af min erfarenhet, oftare har resultatet blifvit det motsatta, och detta
till allmännare belåtenhet. Jag delar, på grund af här anförda skäl,
derföre icke meningen om de olika vägslagen, men då denna min åsigt
icke funnit någon större tillslutning, har jag, helst frågan icke är af
större betydelse, ansett mig icke böra ifrågasätta ändring af 1 §.

. Väghållning sdistrikt (§ 5). Det har varit ifrågasatt att länet eller
landstingsområdet skulle utgöra väghållningsdistrikt i stället för den

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

inskränkning, förslaget visar. En sådan förändring i bestämmelsen skulle
visserligen något utjemna väghållningsbördan, men dock medföra betydande
praktiska svårigheter. Vid vägdelningar skulle, exempelvis,
det vara, nästan sagdt, ogörligt för delegarno att undfå närmare kännedom
om verkningarne af gradering å aflägset belägna vägar; vid sammanträden
för öfverläggning uti vägdelningsfrågor, skulle det stora
antalet, ofta för hvarandra främmande personer, verka hinderligt för
sammanjemkning af olika meningar; samma stora personantal skulle
ock vålla, att vägdelningar oftast öfverklagades, och om äfven ringa
ändring i delningen påbjöds, skulle säkerligen en större del af den
betydliga förrättningen blifva omgjord, delningslängder ånyo uppgöras,
handlingar omskrifvas m. m. dylikt. Då för öfrigt häradet nu i allmänhet
utgör väghållningsdistrikt, ligger deri ytterligare skäl att icke
ändra § 5.

Vägunderhållet in natura. Enligt Andra Kammarens beslut skulle
all jordbruksfastighet, med undantag af statens och menigheters allmänningskogar,
fullgöra naturaunderhållet. Således skulle äfven den
störa mängden af jordlägenheter om 100 å 200 kronors taxeringsvärden
få sig vägstycken tilldelade, helt säkert till mycket obetydliga längder.
Då vid vägunderhålls uppskattning man bör beräkna att den underhållsskyldige
har egna dragare att vid grusningen använda, men detta
vanligen icke blefve händelsen med egare af dessa små jordlotter, har
jag, till undvikande dessutom af onödig vidlyftighet, föreslagit sådan
ändring af 7 §, att gränsen sättes vid 1,000 kronors fastighetsvärde,
dock att de lägre taxerade jordlägenheterna, hvilka således icke skulle
komma att bidraga till vägunderhållet in natura, i stället, med enahanda
afgift för vägfyrk som andra jordbruksfastigheter, deltaga i
kostnaden jemte öfriga beskattningsföremål (7 §).

För att af bil. B vinna upplysning om kostnadsförhållandena för
den i mantal satta jorden, som nu har allt vägunderhåll, för det närvarande
och efter lagens tillämpning, hafva särskilda kolumner intagits
för jordbrukstaxeringsvärden och antal vägfyrkar. Om Andra Kammarens
bestämmelse blifvit af Riksdagen godkänd, skulle jordbruksfastigheternas
taxeringsvärden naturligtvis, såväl som deras motsvarande
vägfyrktal endast haft en kolumn hvardera (= summan), hvaremot enligt
mitt förslag ena kolumnens rubrik skulle vara: »för jordbruksfastighet
af 1,000 kronors taxeringsvärde och deröfver», ''Samt »för jordbruksfastighet
under 1,000 kronors taxeringsvärde».

Vägtal. Vägkomitén, som i sitt betänkande på ett synnerligen
förtjenst!ullt sätt redogjort för allt, som med vägfrågan sammanhänger,

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

har dock i vissa detaljer, hvad deri mera praktiska delen af frågan beträffar,
råkat föreslå åtgärder, icke obetydligt tidsödande och gagnlösa.
Dit kan hänföras förslaget om användande af s. k. vägmantal,
hvars uträknande skulle orsakat väl hundra gånger vidlyftigare arbete
än vägtalen, som särskilda utskottet satte i stället, genom hvilka man
kommer till alldelas samma resultat som med de förra. Komitén föreslog
likväl icke tillika, på sätt i kongl. förslaget skett, andra tal med
benämningen vägfyrkar (§ 59), hvilka, i förhållande till taxeringsvärden
och inkomstbelopp, skulle uttrjmka den inbördes proportionen för delaktighet
de olika beskattningsföremålen emellan.

Genom den sålunda tillkomna benämningen vägfyrk tick man
för jordbruksfastigheter i väghållningshänseende två olika benämningar
för i sjelfva verket samma sak, genom hvilkas användande bredvid
hvarandra kanske mången misstager sig om verkliga meningen. Vägtalet
skulle nemligen bildas på det sätt, att »för hvarje ett hundra kronor
af jordbruksfastighets taxeringsvärde skulle utföras ett vägtal», således,
exempelvis, för dylikt värde af 23,500 kronor: 235 vägtal. Vägfyrk
skulle påföras med »eu vägfyrk för hvarje hundra af taxeringsvärdet»,
således för 23,500 kronor, äfven 235 vägfyrkar. Man finner vidare att
vägtal endast skulle användas vid vägdelningar, samt att desamma
borde åsättas af konungens befallningshafvande. Det ena synes likväl
vara lika onödigt som det andra. Då dessa tal och fyrkar grundas på
beloppen af taxeringsvärdena, så lära de kunna åstadkommas utan
konungens befallningshafvaudes medverkan, och äro de alldeles onödiga,
om man godkänner benämningen vägfyrk, som äfven skulle användas
för andra beskattningsföremål. Vägtalen kunna således undvaras, och
vägfyrkar begagnas vid vägdelningar så väl som eljest. I öfverensstämmelse
med denna åsigt har i nu framlagda förslaget utbyte af
dessa benämningar gjorts i 9 §, samt förra delen af 10 § utelemnats.
Äfven på andra ställen har, till följd häraf, utbyte af ord naturligtvis
skett; i 11 § med tillägg som denna § i mitt förslag utvisar, enär vägfyrkar
för andra (öfriga) beskattningsföremål årligen kunna och böra
åsättas.

Vägdelning inom hemmansnummer (44 §). Emot rätt för delegare
i hemmansnummer att få sina andelar utbrutna samtidigt med pågående
allmän vägdelning inom hela distriktet har blifvit anfördt, att
redigheten för framtiden fordrade, att vägdelningsinstrument icke upptoge
så lätt föränderliga förhållanden, som de, hvilka inträffa i följd af
ombyte utaf egare inom hemmansnummer, helst i annat fall den fördel
kunde beredas dem, som ega andelar i flera hemmansnummer inom

Motioner i Första Kammaren, N:o 3. 7

samma by, att efter öfverenskommelse med meddelegare få andelarne
sammanslagna, samt vidare att vägdelniug understundom öfverklagas i
anseende till missnöje med delningen inom hemmansnummer, hvarigenom
hela distriktsdelningen uppehälles och kostnaderna ökas. Biträdande
denna åsigt, och då det lätt låter sig göra att efteråt fördela
väg inom samma nummer, när så påfordras, finner jag det önskvärdt,
om denna åsigt blefve gällande; men då en annan uppfattning lärer
rada inom riksdagen, bör jag ej vidhålla min mening, då saken icke är
af större betydelse.

Särskild nämnd. Enligt 46 § i 1889 års förslag skulle särskilda
nämnden hafva till uppgift att uppskatta den på ett vägtal belöpande
årliga kostnaden för underhållet, den tid mark är bar, af väg, som ingått
i delning. Om huru vid denna uppskattning skulle tillgå, får man
af förslaget ingen anvisning, men tydligt är, att man icke kan komma
till något resultat utan att man går till väga på alldeles samma sätt
som vid graderingen, nemligen genom att utgå från den lättast underkallna
vägdelcn och åsätta donna ett visst kostnadsbelopp för gifven
längd, och sedermera, i mån af olika svårighet, för underhållet anställa
jemförelse med den förra, intill dess hela väglängden blifvit genomgången.
Man har då i sjelfva verket, såsom nämndt är, icke gjort
något annat än graderat vägarna. Då emellertid uppskattningen skall
ske efter vägdelning, så är allt graderingsarbete redan undangjordt,
hvarför nämndens åtgärd skulle inskränkas till att för viss sträcka af i
första graden satt väglängd beräkna underhållskostnaden. Har man
funnit denna, så återstår endast en enkel multiplikation, på sätt följande
exempel visar: vore hela väglängden inom distriktet 200 km (kilometer),
således 200,000 meter, som efter den verkstälda graderingen uppgår
till 406,508 meter och man uppskattat 1 kilometer af lättaste vägen
(den en-gradiga) till 45 kronor, så utgör hela kostnaden 45 X 406,508 =
18,292,80 kronor. Man finner häraf, att särskilda nämnden icke skulle
hafva annat att göra än att på en viss väglängd sätta ett visst pris,
hvilket med all sannolikhet lika lätt kan verkställas af förrättnings-''
mannen och gode männen, hvilka hafva att på de olika vägstyckena sätta
vederbörliga gradtal.. Emellertid, då det icke kan förnekas att, med
hänseende till verkningarne, denna uppskattning är en mycket grannlaga
sak, har jag föreslagit att konungens befallningshafvande skulle
förordna två biträdande nppskattningsmän, hvilka jemväl borde öfvervara
hela graderingen, hvilken får ett så väsentligt inflytande på slutbeloppet
af kostnaden; detta med än större skäl, om statsbidrag komma
nit till våghål]ningsbesväret Minnas. Tillika har det synts mig rigtigt

Motioner i Första Kammaren, K:o 8.

att denna uppskattning utgör en del af sjelfva vägdelningsförrättningen,
så att åtgärden må kunna öfverklagas och rättelse i fall af behof
vinnas. Vidare torde nyssnämnda uppskattningsmän, hvilka lika med
öfriga vederbörande böra vara ojäfviga och kunniga, tilldelas ersättning
i likhet med förrättningsmannen. I öfverensstämmelse allt härmed
hafva åtskilliga paragrafer blifvit ändrade samt, oaktadt visserligen ingå
anmärkningar eljest framkommit mot nämndens befintlighet, samtliga
bestämmelser om nämnd uteslutna, hvarigenom ock behandlingen af vägfrågan
vunnit behöflig förenkling. Häraf följer att öfverskriften »IVkap»
och »om särskild nämnd» uteslutits, såväl som punkten b) af 53 §, allt i
1889 års förslag. Slutligen tillägges här att, då uppskattningsmännen
tillika blifva förrättningsmän, deras ersättning torde debiteras i sammanhang
med vägdelningskostnaden.

Allmänna bidrag till vägunderhållet. För att bereda möjlig lättnad
i väghållningsbördan har man ifrågasatt dels tillämpning af samma
grunder, som äro bestämda för lindring i den på jorden hvilande skjutsskyldigheten,
och dels bidrag af 40 å 50 procent utaf den uppskattade
kostnaden, deruti såväl staten som landsting borde deltaga. Genom
tillkomsten af de många jernvägarna har skjutsningsbesväret väsentligen
blifvit lättadt, i följd hvaraf statsbidragen för detta ändamål icke
obetydligt nedgått, Med statsbidrag till vägunderhållet blefve, med all
säkerhet, förhållandet alldeles motsatt, helst nya vägar ständigt tillkomma;
och besinnar man alla vanskligheter, som uppstå vid bedömandet
af synnerligast kostnaderna för de många särskilda besvär, som åtfölja
det s. k. naturaunderhållet, och huru de betydligen variera från år till
annat, så är det sannerligen icke att undra på, om man hyser stora
betänkligheter mot att staten bidrager med viss andel af hela kostnaden,
helst man ju tillika med skäl kan ifrågasätta, om de s. k. bygdevägarne
verkligen befordra ett sådant statsändamål, hvartill staten bör medverka
genom bidrag till kostnaden.

Förnämsta anledningen dertill att vägfrågan vid 1889 års riksdag
föll i Första Kammaren torde väl varit, att man icke velat binda
sig för den möjliga händelse, att samma fråga verkligen kunde på ett
bättre än det föreslagna sättet lösas, deruti nog ock hos flere ingick
tanken på statsbidrag. Att döma af de många motionerna i ämnet
under 1890 års riksdag, synes det antagligt, att man tydt Första Kammarens
mening så, att nytt förslag ovilkorligen borde byggas påförutsättningen
af statsbidrag. Denna åsigt uttalade ock lagutskottet i sitt
under samma riksdag afgifna utlåtande i frågan såsom ett möjligt
önskningsmål.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3. 9

Af hvad sålunda förekommit bär jag dragit deri slutsatsen, att
Riksdagen förr eller senare ingår på att lemna statsbidrag för ändamålet,
hvarför jag antagit att nytt lagförslag bör grundas på sådan förutsättning.
För egen del finner jag det dock vara särdeles angeläget, att
bidraget lemnas till viss del, icke af hela kostnaden, i hvilken, på sätt
nyss antyddes, ingå de vexlande, ofta oberäkneliga utgifterna för broar,
färjor och vägdelningar in. in., utan af endast kostnaden för naturaunderhållet,
hvilken med större noggrannhet beräknas och som för en
längre tid fixeras.

Hvad ifrågasatta landstingsbidraget beträffar, finner jag det vara
påtagligt, att sådant icke skulle medföra åsyftad verkan i nämnvärd mån,
emedan de väghållningsskyldige sjelfva oftast skulle få utgifva största
delen af samma bidrag. Der detta icke blefve händelsen — som förmodligen
mera sällan inträffar — lärer nog ändå skäl vara för handen
att icke allt för mycket betunga öfriga beskattningsföremål med detta för
dem hittills främmande onus. Till hvad nu blifvit nämndt torde böra fogas
erinran derom, att, om landstingsbidrag skulle utgå, man svårligen skulle,
förrän vägdelningar öfvergått hela landstingsområdet, kunna uttaxera
landstingsskatt utom det vägdistrikt delningen gält, och derinom sannolikt
endast på det sätt, att jordbruksfastighet skattade dubbelt mot andra
beskattningsföremål. När sedan landstingsområdet blifvit genomgånget.
och skatten påbjöds för det hela, kunde den visserligen bidraga
till någon utjemning inom området, men icke väsentligen tillskynda naturaföremålen
någon hjelp. Landstingsskatt för ändamålet skulle derför
väl orsaka mycket besvär med debitering och uppbörd, men icke medföra
verklig nytta.

Till beslut om att statsbidrag skall utgå hörer äfven att bestämma
bidragets belopp, om livilket meningarna säkerligen blifva delade. Vid
bestämmandet borde hänsyn tagas till det förhållande, att då många
från vägunderhåll hittills befriade jordbruksfastigheter hädanefter skulle
komma att i detsamma deltaga, och då ännu många flera, till följd
deraf att fastighetstaxeringsvärdet i stället för mantalet lägges till grund
för besvärets fördelning, vinna eu betydande lindring uti ifrågavarande
börda, det synes vara mindre nödigt att genast bereda de senare ytterligare
förmån af något betydligare statsbidrag. Vida billigare torde
det vara att detta tilltages måttligt, då ökning sedermera kan ske efter
vunnen erfarenhet af huru lagens tillämpning kommer att verka, då
man med större säkerhet kan bedöma, hvar lindring kan behöfvas för
att utjemna möjligen uppkomna missförhållanden. — Med aktgifvande
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. 2

Motioner i Första Kammaren., N:o 3.

häruppå har jag föreslagit statsbidragets belopp till 25 procent af det
uppskattade naturaunderhållet, åberopande för öfrig! det förhållande,
som framgår af bilagorna C, D och E.

Entreprenadsystem. Tillämpning af detta system för naturaunderhållets
fullgörande är visserligen icke ifrågasatt i 1889 års lagförslag,
ej heller af Andra Kammaren beslutad under samma förslags
behandling; men då vid 1890 års riksdag flertalet af alla då väckta motioner
i vägfrågan, såväl som flere talare inom nyssnämnda kammare,
förordade systemets användande, kan det vara skäl att icke alldeles
med tystnad den saken förbigå. Äfven om man med trygghet kunde
förlita sig uppå, att entreprenaderna fullt korrekt försiggingo, lärer det
väl vara alldeles otvifvelaktigt att de förutgående uppskattningarna, verkstälda
af flera personer för ansenliga vägsträckor, skulle komma att öka
kostnaderna. Det kan visserligen vara möjligt att, äfven tillämpadt vid
vägunderhåll, entreprenadsystemet någonstädes befunnits användbart,
men helt säkert är den åsigten vida allmännare och rigtigare, att detta
system, tillämpadt på väghållningsbesväret i allmänhet, skulle onödigtvis
fördyra arbetet, på samma gång som det alldeles gifvet leder till
kontanta utgifter för de väghållningsskyldige, hvilka vid för dem tjenlig
tid med egna dragare, för hvilka de då ofta sakna annan sysselsättning,
kunna arbetet verkställa.

Vägkassa och vägskatt. Enligt 1889 års af Andra Kammaren antagna
förslag skulle inom april månads utgång årligen fullständig redovisning
öfver föregående års förvaltning till revisorerna aflemnas, tillika
med beräkning öfver vägkassans såväl utgifter för det kommande året
som äfven den behållning, hvilken, utöfver i 02 § om förmälda öfverskott,
kan vid löpande årets slut vara att påräkna, jemte de inkomster,
hvilka på grund af föregående beslut böra under det nästföljande året
inflyta, samt slutligen på denna beräkning grundadt förslag till inkomstoch
utgiftsstat för vägkassan under det nästföljande året. Handlingarna
tillika med yttrande öfver utgifts-och inkomstförslaget skulle revisorerna
inom juni månads utgång insända till vägstyrelsens ordförande. Efter
offentliggörande af revisionsberättelsen och i anledning af möjligen
gjorda anmärkningar inkomna förklaringar skulle vederbörande sedermera
ega att intill augusti månads utgång afgifva erinringar och
slutligen väghållningsskjddige sammankallas för att pröfva och fastställa
staten samt besluta om den vägskatt, som skall uttaxeras.

För att kunna bestämma vägskattens belopp, lärer det dock vara
angeläget att, innan utgifts- och inkomstförslaget upprättas och staten
sedermera fastställes, hafva tillgång till sådana förteckningar, som om -

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

nämnas i 61 §, kvilka emellertid allra tidigast torde kunna erhållas
under augusti månad, vid hvilken tid, jemlikt 57 §, förslag till utgiftsoch
inkomststat redan skulle vara afgifvet, sedan revisorerna derförut,
senast i juni, sig yttrat. Det är med anledning af dessa förhållande!],
som jag tillåtit mig något omredigera 57 och 58 §§, jemte det jag, för
erhållande af verkligt gagn utaf de i 61 § omnämnda förteckningar, åt
denna § föreslagit en något förändrad lydelse (se vidare bil. Gr).

Till hvad om vägskatten i 59 § nämnes har jag hufvudsakligen
endast föreslagit tillägg vid paragrafens slut, som icke torde vara i
behof af närmare förklaring.

Sedan, af skäl, som förut äro nämnda, särskild nämnd ansetts kunna
undvaras, och statsbidrag skulle ifrågakomma, har det blifvit nödigt
att alldeles omredigera 60 § på sätt nya lydelsen visar och som närmare
i siffror förklaras af bil. C, D och E. Härtill bör fogas den upplysningen
att, då det antages att naturaunderhållet, intill dess ny uppskattning
sker, ett följande år är detsamma som ett föregående år, men
öfriga så väl underhållet som föremålen år från annat vexla, det funnits
nödigt att uppgöra utgifts- och inkomstförslag för två på hvarandra
följande år (C och D), hvartill blifvit lagdt äfven ett tredje (E) för sådan
mera ovanlig händelse, att öfriga föremålen deltaga med större
procenttal än naturaföremålen. Tillägget om tiden, då statsbidraget
utgår, är visserligen icke af någon vigt, men torde dock icke vara alldeles
utan gagn.

x4fven åt 62 § har gifvits annan lydelse, påkallad deraf att
öfriga föremålen och underhållet vexla, utan att nämnvärd annan behållning
eller brist för året uppkommer, än som kan år från år utjemnas.
Hvad naturaunderhållet angår, visa visserligen bilagorna
kontanta behållningar, dervid det dock är att uppmärksamma, att tillfälliga
utgifter, såsom för vägdelningar m. m., nu icke bland öfriga
underhållet blifvit beräknade. Dylika skulle dock en eller annan gång
kunna vålla, att för något år behållning för naturaföremålen icke uppkommer.

Om behållningens användande har det ansetts billigt, att vederbörande
för naturaunderhållet sjelfva besluta.

Till upplysning och lättnad vid debitering af vägskatten (63 §)
meddelas bil. F.

Emot 1889 års lagförslag har blifvit anmärkt, att detsamma innefattade
eu allt för vidlyftig apparat för eu sak, som borde på ett mycket

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

enklare sätt kunna behandlas. Det kan knappast förnekas, att ju denna
anmärkning har sin rigtighet, och har jag derför haft till ögonmärke
att vidtaga sådana förenklingar i behandlingen, som jag ansett möjliga
att åstadkomma. Man må dock skäligen icke förundra sig öfver, om
en lag angående så pass vigtigt och inveckladt ärende som detta råkat
blifva något omständlig, då vida mindre angelägna frågor fått i lag
stadgad fullt så omfattande behandling som denna. Ehuru det nu icke
låtit sig göra att på ett kortfattadt sätt redogöra för allt, som med frågan
har sammanhang, har jag dock det hopp, att, när nödigbefunna förklaringar
och tabeller frånräknas, det skall befinnas, att det återstående
icke är af större omfång, än som i förhållande till sakens vigt är nödigt.
Skulle man nu kunna enas om lagens lydelse, ligger största
vigten uppå att söka förekomma behof af snara ändringar i lagen sedermera
i afseende å föreskrifter om vägdelning och andra hufvudgrunder,
som kunde orsaka större rubbningar, hvaremot, hvad beträffar
andra bestämmelser, synnerligast bidrag till vägkassan och grunderna
derför, jemkningar efteråt torde blifva behöfliga, emedan det säkerligen
är omöjligt att redan i första hand så träffa det billigaste och rättaste,
att jemkningar varda obehöflig^.

Förutom de ändringar i 1889 års förslag till lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, som jag dels tillåtit mig här
ifrågasätta och dels funnit önskvärda, men på i det föregående uppgifna
skäl ansett mig icke böra föreslå, förekomma visserligen i 1889
års lagförslag äfven några andra bestämmelser, som må hända borde
ändras, men då dessa icke äro af någon större betydelse, har jag ansett
mig kunna lemna dem utan afseende.

Jag hemställer slutligen vördsammast,

att Riksdagen ville antaga en lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, i öfverensstämmelse
med bilagda förslag, eller med de modifikationer
i detsamma, som kunna anses behöfliga.

Stockholm den 23 januari 1891.

Adolf Helander.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Lag

angående vägliållningsbesyärets utgörande på landet.

I Kap.

Om allmän vägs anläggning, indragning eller förändring.

1 §•

Det väghållningsbesvär, hvarom denna lag stadgar, afser väg på
landet, som pröfvas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.
Sådan väg benämnes allmän och är af två slag:

a) landsväg, hvartill hänföres väg, som för allmänna samfärdseln
är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län
med annat län, leder från eu stad till annan eller tjenar att förbinda
något härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större hamnoch
lastageplats, jernvägsstation eller jemförligt ställe;

b) bygdeväg, hvartill räknas väg af förenämnda beskaffenhet, men
som ej är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör till landsväg-
hänföras, så ock väg, härad eller socknar emellan, kyrko- och
tingsväg, samt annan med dessa jemförlig väg.

2 §•

Landsväg skall vara 6 meter samt bygdeväg 3,6 meter bred;
egande dock konungens befallningshafvande att, der för särskilda vägsträckor
förhållandena sådant påkalla, så väl medgifva att väg må
hafva mindre bredd, som och, när ny väg anlägges, eller gammal väg
omlägges förordna om dess utläggande till större bredd än här stadgats.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Der redan anlagd väg är bredare, än här föreskrifves, varde den
så vidmagthållen, derest icke konungens befallningshafvande pröfvar
densamma kunna utan olägenhet till bredden inskränkas.

Likaledes eger konungens befallningshafvande, der redan anlagd
väg har mindre bredd än denna lag bjuder, och dess utläggande till
stadgad bredd blefve förenadt med betydande svårigheter eller kostnader,
att låta dervid bero.

3 §■

♦

Allmän väg skall läggas der den tarfvas och hvar den jémnast
och genast göras kan.

rut il T

4 §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning
derom göras hos konungens befallningshafvande, som låter vid häradsrätten
i orten höra samtlige väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen
med arbete eller penningar deltaga; hvarefter, och sedan häradsrätten
afgifvit yttrande, konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

1 enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,
omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm allmän väg samt
förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

II kap.

Om Skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när mark

är bar, sä ock ont tillsyn å väg.

5 §•

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja
utgör hvarje härad eu gemensamhet för sig.

År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två
eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar
deraf då förenade till ett distrikt, må dervid förblifva.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller två eller
flera härads förening till ett sådant distrikt må derefter, såvidt icke
derom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang
med vägdelning på sätt nedan sägs.

6 §.

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, j: bro och
färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål: a)

all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge
de äro underkastade lotsningsskyldigliet, bibehållas vid dem hittills
förunnad frihet från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

c) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och
hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom
staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst deraf dragés och taxeringsvärdet
uppgår till minst nyssnämnda belopp;

rf) inkomst, som uppgår till minst åtta hundra kronor och hvarför
bevillning till staten utgöres, dock med undantag för:
l:o) inkomst af kanal, jernväg och annan farväg;

2:o) inkomst af skeppsrederi och annan sjöfart; och
3:n) inkomst, som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.

7 §- '' :

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande
i laggift skick, åligger all jordbruksfastighet, taxeringsvärderad till
minst ett tusen kronor och deröfver, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar.

De beskattningsföremål, hvilka icke utgöra vägunderhåll in natura,
bidraga till väghållet allenast med penningar, som ingå till en för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa (IV kap.).

8 §•

Kostnaderna för underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdeluing,
för underhåll af bro, som ej är till vägtrumma hänförlig, samt

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

för byggande och underhåll af färja bestrides ur vägkassan, så ock
kostnaden för anläggning af ny och omläggning af gammal väg samt
för byggande af bro, i den mån sådan kostnad icke utgår af statsmedel.

9 §•

Vägunderhållet in natura utgöres efter vägfyrk, beräknad på sätt
59 § stadgar.

10 §.

Innehafvare af afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld till stamhemmanet
fastställs, dervid hänsyn tagits till den på lägenheten belöpande
andel af stamhemmanets väghållning, ege att i ersättning för
den skyldighet i detta afseende, som enligt denna lag skall af lägenhetens
innehafvare utgöras, njuta befrielse för så stor del af afgälden,
som med afseende å de förhållanden, hvilka voro för handen, då afgälden
faststäldes, kan anses motsvarat lägenhetens andel i väghållet.; och
må konungens befallninghafvande, i fall öfverenskommelse härom ej
kan mellan vederbörande träffas, på framställning af lägenhetens innehafvare
bestämma den minskning i afgälden, som må lägenhetens innehafvare
tillkomma.

11 §•

Vägfyrk för naturaunderhållet skall åsättas i sammanhang med
vägdelning, eller på sätt 49 § stadgar, och eger bestånd, intill dess ny
vägdelning sker. Andra beskattningsföremål åsättas vägfyrktal årligen.

12 §.

År jordbruksfastighet afsides liggande från densamma tilldeladt
vägstycke eller eljest obeqvämt belägen med afseende å fullgörandet al
dess vägunderhåll in natura, må fastigheten, der innehafvare.!! sådant
hellre vill, och vägstyrelsen dertill samtycker, i stället bidraga med
-penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden pa vägfyrk bestämmes.

För tillgodonjutande af denna rättighet skall dock ansökan härom
göras hos vägstyrelsen senast inom sex månader från det vägdelningen
vunnit laga kraft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Ofvannämnda bidrag, hvilket debiteras, indrifves och redovisas i
sammanhang med vägskatten (63 §), ingår till vägkassan mot skyldighet
för vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja 13

§.

Har vid vägdelning väg lemnats odelad emellan delegare i samma
jordbruksfastighet, eller varder efter vägdelning jordbruksfastighet delad
emellan två eller flere, svare desse för underhållet af fastighetens
väg, hvar i förhållande till det hans lott åsätta taxeringsvärde; skolande
delegarne, om de äro flere än två, sig emellan för minst 1 år i sänder
utse eu vägfogde, om hvilket val underrättelse bör kronobetjeningen
meddelas.

Vägfogde åligger tillse, att väg hålles i vederbörligt skick. Han
svarar i första hand för delegarnes skyldighet härutinnan samt eger för
återbekommande af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför nödgats
utgifva att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.

Vägfogde, som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort, vare
ej skyldig att befattningen å nyo emottaga förr, än ytterligare tre år
förflutit. Vill delegare, att vägen skall delas, hafve han dertill vitsord;
och förfares vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas,

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår
väghållningsdiötriktet, underhållas af de fastigheter, som förut underhållit
den gamla vägen. Betungas härigenom fastighet med svårare
vägunderhåll, än den förut haft, njute densamma ur vägkassan motsvarande
ersättning.

15 §.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder, väg till bredden
utlagd,_ njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras,
ersättning ur vägkassan.

16 §.

Uppkommer å väg genom naturhändelse, såsom jordras, öfversvämning
eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet skulle i
Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Samt. 2 Afä. 1 Band. 2 Haft. 3

18 Motioner i Första Kammaren, N:o 8.

väsentlig män betunga den fastighet, på hvilken vägen är till underhäll
indelad, må kostnaden för sådan skadas botande gäldas ur vägkassan.

17 §•

Njuter fastighet, till följd af gammal vägs indragning, omläggning
eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,
erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

18 §.

Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,
öfverenskommelse vederbörande emellan icke träffas, hänskjutes
frågan till bedömande af tre gode män, hvilka utses en af konungens
befallningshafvande, en af vägstyrelsen och en af vederbörande väghållningsskyldig.

Vägrar någon enligt nämnda §§ till ersättnings utgifvande skyldig
att utse god man, och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar
efter bevislig tillsägelse, skall domhafvanden i orten, på anmälan, utse
god man för den tredskande.

Emot gode männnens beslut må klagan ej föras.

19 §.

Åligger någon, på grund af särskild! åtagande, att underhålla
allmän väg, bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej, i den ordning
som i 4 § sägs, sådan väg, bro eller färja pröfvas böra till allmänt underhåll
öfvertagas.

20 §.

Väg- och bropenningar, der de hittills af vägfarande erlagts, skola
upphöra, då sådant, utan förnärmande af någons enskilda rätt., ske kan.

21 §.

Der kassa för byggnad eller underhåll af bro eller färja, som
öfvertages till underhåll medelst vägkassan, finnes samlad, skall den
samma, såvida den uppkommit genom uppbörd från vägfarande, öfverlemnas
till väghållningsdistriktets vägkassa. År den deremot bildad
genom sammanskott af väghållningsskyldige, ege de att deröfver förfoga.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

22 §.

Bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan,
skall vid öfverlemuandet vara försatt i laggilt skick. y

23 §.

Väg, bro och färja skola hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick. Å båda sidor om väg skola diken till erforderlig
bredd och djup med nödigt aflopp göras, derest sådana icke, efter vederbörandes
pröfning, utan olägenhet kunna undvaras.

24 §.

Der väg går genom skogsmark, skall genom jordegarens försorg,
efter honom derom gifven tillsägelse, borthuggas träd eller buske, som
med någon gren når fram till vägens kant; dock ankommer på konungens
befallningshafvande att i särskilda fall efter omständigheterna
pröfva, huruvida undantag från denna bestämmelse må ega rum.

25 §.

Utan konungens befallningshafvande» tillstånd må ej hädanefter
utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad
uppföras.

26 §.

Utmed väg må ej upptagas gropar eller grafvar af beskaffenhet
att för den vägfarande eller vägens bestånd medföra fara.

27 §.

Väg må ej inkräktas genom upplag af andra ämnen än sådana,
som för vägunderhållet oundgängligen erfordras; och må ej heller dessa
så uppläggas, att samfärdseln derigenom försvåras.

28 §.

Går väg utmed vattendrag eller fördjupning, som för vägfarande
kan medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som
vägen underhåller.

20 Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

29 §.

Der vägar stöta samman, skola vägvisare anbringas; kostnaden
derför, så ock för deras underhåll, bestrides ur vägkassan.

30 §.

Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke
skola väghållarne anbringa tydliga märken, angifvande den fastighet
som har vägstyckets underhåll sig ålagdt.

31 §.

A väg må, med undantag för de ställen, der sådan af jernväg
eller, kanalled korsas, grind icke uppsättas, med mindre konungens befallningshafvande
dertill lemnar tillstånd.

Vid de årliga vägsynerna böra förrättningsmännen tillse, huruvida
å väg befintliga grindar, hvilka icke ingått i beräkning uti hägnadsdelning,
upprättad innan kongl. kungörelsen den 11 oktober 1864
blef till efterlefnad gällande, må utan synnerlig olägenhet för jordegare
kunna utdömas, samt med förslag härom, upptagande sådana grindars
läge jemte andra på frågans bedömande inverkande förhållanden, till
konungens, befallningshafvande inkomma; hvarefter konungens befallningshafvande,
sedan vederbörande, der sådant icke redan skett,
blifvit hörde, eger förordna att grind, som icke ingått i beräkning uti
gällande hägnadsdelning eller eljest pröfvas vara för inegors fredande
oundgängligen nödig, skall inom viss lämplig tid borttagas, vid äfventyr
att sådant eljest på grindegarens bekostnad genom kronobetjeningens
försorg emot lega verkställes.

Med hänsyn till särskilda orters olika förhållanden eger konungens
.befallningshafvande genom allmänna kungörelser bestämma, hvilken
tid af året de grindar öfver väg, som tillåtas qvarstå, skola hållas
öppna och förty vara aflyftade.

32 §. ''

Bro, som hädanefter uppföres, skall hafva samma bredd som den
väg, hvaraf den utgör fortsättning; dock eger konungens befallningshafvande
i afseende å större bro att, der omständigheterna dertill föranleda,
härifrån medgifva undantag.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Rörande färjas storlek och beskaffenhet förordnar konungens
befallningshafvande.

Bro och färja skola vara försedda med nödiga skyddsvärn.

33 §.

Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs
underhåll, och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas, eger
häradsrätten, då vägstyrelsen derom instämmer talan, bestämma, hvarest
nämnda väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för jordegaren
må afhemtas samt om och till hvilket belopp ersättning derför skall
utgifvas.

34 §.

Konungens befallningshafvande tillkommer att öfver vaka vägarnes
behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.

Närmast under konungens befallningshafvande utöfvas tillsynen
öfver vägväsendet af kronofogden med biträde af länsmän och fjerdingsmän
i enlighet med denna lag och de särskilda föreskrifter, som af
konungens befallningshafvande meddelas.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde aftvå nämndemän.
Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å tid,
som antingen redan är eller, med afseende å skiljaktiga förhållanden,
varder, efter landstingets hörande, af konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller särskilda delar deraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst fjorton dagar före syneförrättningen
och, der så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras;
och bör dervid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då
den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen
hvarje dag kommer att besigtigas.

Öfver de vid synen befunna brister föres protokoll, deraf utdrag
utan lösen särskild! för hvarje väglott skall inom åtta dagar efter syneförrättningens
slut af länsmannen aflemnas till fjerdingsmannen för

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

att genom dennes försorg vederbörande väghållare''eller, der vägfogde
finnes, denne ofördröjligen tillställas. Sådant utdrag skall tillika innehålla
föreläggande för vederbörande väghållare eller vägfogde att inom
viss, af syneförrättaren föreskrifven lämplig tid hafva ogill väg lagad,
vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd
derjemte att bristerna mot lega afhjelpas. Den legokostnad äfvensom
kostnad för afhjelpande af tillfälliga mellan de årliga vägsynerna uppkomna
brister, hvilka väghållaren eller vägfogden underlåtit att efter
anmaning inom föreskrifven tid afhjelpa, eger länsmannen att omedelbart
hos de tredskande uttaga.

III kap.

Om vägdelning.

36 §.

Vägdelning omfattar väghållningsdistrikt samt afser vägs fördelning
till underhåll in natura.

37 §.

Vägdelning i enlighet med föreskrifterna i denna lag skall första
gången ske, så snart väghållningsdistrikts område blifvit enligt 82 §
bestämdt.

Derefter må ny vägdelning i distriktet ega rum endast när konungens
befallningshafvande, efter derom väckt förslag och sedan de väghållningsskyldigé
blifvit hörde, finner sådan delning till följd af väsentligen
förändrade förhållanden vara erforderlig.

38 §.

Då vägdelning skall ske, förordnar konungens befallningshafvande
landtmätare eller annan lämplig person att densamma förrätta med biträde
af två gode män, hvilka af förrättningsmannen utses bland dem,
som till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättningar
i orten valde äro.

Motioner i Första Kammaren, K:o B.

39 §.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,
galle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, galle förrättningsmannens.

40 §.

Innan förrättningen företages, åligger förrättningsmannen att minst
fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dag
och ställe för första sammanträdet samt dertill kalla gode männen;
egande de väghållningsskyldige att inför förrättningsmannen och gode
männen yttra sig efter befogenhet rörande de frågor, som under förrättningen
förekomma.

41 §.

Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt
här nedan sägs, till handläggning företagas, nemligen:

l:o) om bestämmande af de vägar, hvilka skola i vägdelningen
ingå, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, hvilka ej böra till vägtrummor
hänföras och således skola från delningen undantagas för att medelst
vägkassan underhållas; samt
vid förnyad vägdelning

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller
om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, derest förslag
derom blifvit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen
med gode männen förslag, hvilket underställes konungens befallningshafvandes
pröfning; hvarefter, och sedan de väghållningsskyldige
blifvit hörde, konungens befallningshafvande i frågan meddelar beslut.

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, fortsättes
förrättningen medelst vägarnes gradering och fördelning; åliggande

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

förrättningsmarmén att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton
dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dagen och stället
för förrättningens fortsättande.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap
af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet af den mark hvaröfver
vägen går, dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller
annat ämne, hvarmed vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn,
dels trafikens omfattning och den deraf föranledda större eller
mindre slitning af vägen, dels ock andra omständigheter, som under
en längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att,
der större svårigheter i en eller annan af dessa delar möta, skälig
minskning i vägens längd deremot beräknas.

44 §.

Sedan vägdelningen blifvit afslutad åligger det förrättningsmannen
så väl att derom hos konungens befallningshafvande göra anmälan,
som ock att tillställa hvarje länsman inom väghållningsdistriktet
ett exemplar af vägdelningslängden för att vara för vederbörande tillgängligt.
Konungens befallningshafvande utfärdar derefter allmän
kungörelse om förrättningens afsilande; egande den, som är med förrättningen
i ett eller annat afseende missnöjd, att vid talans förlust
deröfver anföra besvär hos konungens befallningshafvande, i mål från
Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län inom
fyratiofem dagar, och i mål från öfriga orter i riket inom tretio dagar
från den dag, då kungörelsen blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor
uppläst, dock att menighet, som klagar, eger åtnjuta femton dagars
längre besvärstid.

Efter det delningen vunnit laga kraft åligger det förrättningsmannen,
att på sätt om landtmäteri-koncepthandlingars redovisning är
stadgadt, samtlige förrättningshandlingar till länets landtmäterikontor
insända för att der förvaras.

45 §.

Vill delegare i jordbruksfastighet, på sätt i 13 § sägs, att fastighetens
väg skall delas, och väckes fråga derom vid vägdelning, som i
36 § afses, skall delningen af fastighetens väg ske i sammanhang med

Motioner i första Kammaren, N:o

nämnda vägdelning, och galle dervid i tillämpliga delar hvad här ofvan
i detta kapitel är stadgadt.

Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg och enas delegarne
om hvilken del af vägen hvarje fastighetslott skall tillkomma, stånde
sådan öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och
af två vittnen bestyrkt, blifvit till länsmannen ingifven.

Kan öfverenskommelse ej träffas, ege konungens befallningshafvande,
på anmälan af delegare, förordna landtmätare eller annan
lämplig person att verkställa delningen, sedan delegarne till förrättningen
bevisligen kallats och vid densamma lemnats tillfälle att sig
yttra; och skall vid sådan vägdelning gradering, som skett enligt 43 §,
lända till efterrättelse. Sedan förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen
delningsinstrumentet till länsmannen, som har att derom
underrätta delegarne; och eger den, som är med förrättningen missnöjd,
att, vid talans förlust, deröfver anföra besvär hos konungens befallningshafvande
inom tid, som i 44 § stadgas, hvilken tid, dock i fall,
som nu är i fråga, skall räknas från det klaganden erhållit underrättelse,
som nyss nämnts.

Vägdelning, som i 2 och 3 punkterna af denna paragraf afses,
skall bekostas af delegarne i förhållande till delningsgrunden och eger
bestånd till dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet eller
samtlige delegare öfverenskomma om annan vägdelning och öfverenskommelsen,
så affattad och styrkt, som ofvan sägs, blifvit till länsmannen
ingifven; skolande i följd af vägdelning, som i denna paragraf
afses, hvarje lott anses vara åsatt andel af fastighetens vägfyrktal i
förhållande till lottens taxeringsvärde den tid vägdelningen egde rum.

46 §.

För bestämmande af beloppet utaf statsbidraget och de till vägkassan
ingående bidrag, såväl som den ersättning, hvilken enligt 12 §
skall utgå, uppskattas den för viss väglängd i första graden belöpande
årliga kostnad för underhållet, den tid mark är bar, af väg som ingått
i delningen, hvarefter kostnaden för hela våglängden bestämmes i förhållande
till den genom graderingen funna våglängden.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å
ortens pris för dagsverken och körslor, som ock derå, att de till vägunderhåll
in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna
arbetare och dragare arbetet fullgöra.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Haft.

Motioner i Första Kammaren, K:o 5.

47 §.

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes, i sammanhang
med vägdelningen och innan denna förklarats vara slutad, af förrättningsmännen
med biträde af två utaf konungens befallningshafvande
särskildt utsedde ojäfvige uppskattningsmän, hvilka, enär väggraderingen
har ett väsentligt inflytande på kostnadsbeloppet, äfven skola i graderingsarbetet
deltaga; åliggande det förrättningsmannen att minst eu månad
förut om tiden för gradering och uppskattning göra anmälan hos
konungens befallningshafvande. *■

48 §.

I händelse af delade meningar om gradering och uppskattning
vederbörande emellan gäller flertalets, men har hvar sin särskilda mening,
gäller förrättningsmannens.

49 §.

Nyssnämda uppskattning, som i likhet med andra delar af förrättningen
må öfverklagas, skall, sedan den till beloppet blifvit faststäld,
lända till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning
derefter sker. Åskas efter sagda tids förlopp ny uppskattning ankommer
det på konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges
hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning sker, skall dock i sammanhang
dermed förnyad uppskattning ega rum.

50 §.

De af konungens befallningshafvande utsedde uppskattningsmännen
undfå dagtraktamente och reseersättning i likhet med hvad för förrättningsmannen
är i landtmäteriarfvodestaxa stadgadt.

51 §.

För iakttagande af Kongl. Maj:t och kronans rätt skall kronoombud
närvara vid allmän vägdelningsförrättning, hvilket ombud, i händelse
af befogenhet, eger att förrättningen öfverklaga.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

IY Kap.

. Om vägkassan samt om vägskatt.

52 §.

För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas eu vägkassa, till hvilken
ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan
stadgas.

53 §.

Ur vägkassan bestridas utgifter för:

a) förvaltningskostnad;

b) ny vägdelning;

c) ersättning till snöploglagen enligt 70 §;

d) sådan ersättning, som jemlikt 14, 15, 16 och 33 §§ kan utgå;

e) underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdelning;

f) underhåll af bro, Bom från vägdelning undantagits, samt byggande
och underhåll af färja;

g) anbringande och underhåll af vägvisare; och

h) underhåll af väg, hvarför enligt 12 § afgift till vägkassan
ingår, äfvensom

i den mån kostnaden ej utgår af statsmedel:

i) byggande af en ny väg och bro samt omläggning af backig
eller eljest för rörelsen obeqväm väg.

54 §.

Inom hvarje väghållningsdistrikt ega de väghållningsskyldige att
för en tid af tre år utse en vågstycke, bestående af minst tre ledamöter,
hvilka jemte ett lika stort antal suppleanter i god tid före hvarje
treårsperiods utgång väljas efter vägfyrk (59 §).

Vid samma tillfälle utses, jemväl för eu tid af tre år, tre revisorer
för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning,
äfvensom ett lika antal suppleanter för desse revisorer.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

55 §.

Vägstyrelsen, som är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen
af vägkassan, verkställigheten af vederbörandes rörande vägväsendet
meddelade beslut samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som
jemlikt denna lag på styrelsen ankomma, allt i enlighet med instruktion,
som, efter förslag af vägstyrelsen, fastställes af konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, eger vederbörande
kronofogde eller länsman deltaga.

56 §,

Öfver vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper,
hvilka för kalenderår afslutas.

57 §.

Inom april månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne
aflemna fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning;
och. åligger det revisorerne att inom juni månads utgång till vägstyrelsens
ordförande revisionsberättelsen insända, hvarefter ordföranden
i länskungörelserna låter offentliggöra berättelsen jemte styrelsens förklaring
öfver möjligen gjorda anmärkningar.

Så snart ordföranden från häradsskrifvaren mottagit sådan förteckning,
som i 61 § omförmäles, skall han uppgöra beräkning öfver
såväl vägkassans utgifter under det kommande året, som äfven den
behållning hvilken, utöfver det i 62 § omförmälda öfverskott, möjligen
kan vid det löpande årets slut vara att påräkna jemte de inkomster,
hvilka på grund af föregående beslut böra under det nästföljande året
inflyta, hvarjemte han uppgör ett på denna beräkning grundadt förslag
till utgifts- och inkomststat för vägkassan under det nästpåföljande
året; skolande detta förslag i länskungörelserna offentliggöras med tillkännagifvande
att handlingarna finnas för väghållningsskyldige hos vägstyrelsens
ordförande tillgängliga, samt att den, som i anledning af dem
har något att erinra, skall sådant hos ordföranden anmäla inom medlet
af påföljande oktober.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

58 §.

De väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill vägstyrelsen
så snart ske kan utfärdar kallelse, sjelfve eller genom ombud
pröfva och fastställa inkomst- och utgiftstaten för vägkassan och i
sammanhang dermed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt
uttaxeras på de till utgörande deraf skyldige. Vid omröstning härvid
beräknas röstvärdet efter vägfyrktal.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk, med iakttagande deraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje hundra kronor
af taxeringsvärdet, så att antalet vägfyrkar motsvarar en procent
af det tal, som uttrycker taxeringsvärdet;

b) att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för
hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet, eller en half procent af
dess tal;

c) att ofvan omförmälda skogar påföres en vägfyrk för hvarje
fyra hundra kronor af taxeringsvärdet, eller en fjerdedels procent; samt

d) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje tjugu kronor, eller
fem procent, af beskattningsbara andelen deraf,

alltid dock under iakttagande att hvad som icke uppgår till hel
vägfyrk bortfaller.

60 §.

Utaf den för naturaunderhållet uppskattade underhållskostnaden
lemnas till vägdistriktet 7«, eller 25 procent, af statsmedel. Ofrige
trefjerdedelar, med tillägg af beräknade kostnaden för öfriga underhållet,
fördelas till utgörande på samtliga väghållningsskyldige efter
den i 11 och 59 §§ beräknade fyrktalsgrunden, hvarefter i vägkassans
utgifts- och inkomststat för det näst.påföljande året, i enlighet med 58 §,
såsom kassans utgifter upptages det belopp, som icke afser naturaunderhållet,
samt, såsom inkomster, dels statsbidraget och dels hvad
som på grund af fördelningen skall kontant utgå.

Statsbidraget lemnas för det år utgifts- och inkomstförslaget
afser, men utfaller icke förr än under näst derpå följande år.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

61 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande och fördelning skola
häradsskrifvarne årligen efter slutade taxeringsförrättningar till vägstyrelsens
ordförande insända förteckningar, som för hvarje kommun
summariskt upptaga: jordbruksfastigheter, särskildt af ett tusen kronors
taxeringsvärden och deröfver, under ett tusen kronors taxeringsvärden
samt statens och menigheters allmänningsskogars taxeringsvärden;
kapitalbeloppet af frälseräntor och taxeringsvärdet å annan fastighet
som, enligt 6 § punkten c) deltager i vägunderhållet, samt uppgift å
sådan inkomst, som i 6 § punkten d) och 59 § punkten d) omförmäles,
hvarjemte motsvarande vederbörligt antal vägfyrkar antecknas.

62 §.

Uppkommer brist i vägkassan skall, till betäckande af densamma,
bristen ingå i nästföljande års utgiftsstat, men öfverskott derstädes, som
icke tillhör naturaföremålen, uppföres i inkomststaten, så att kostnaden
för öfriga underhållet, år efter annat, genom vägskatten utjemnas. Om
naturaföremålens öfverskott, till del som icke enligt årets stat skall
utdelas, ega vederbörande för naturaunderhållet, att sjelfva förfoga,
vare sig till lindring uti andelen af följande årets öfriga utgifter, eller
på annat sätt.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens
derom gjorda anhållan, att vägskatten varder genom vederbörande i
sammanhang med kronoskatten debiterad, indrifven och redovisad, på
sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; egande konungens befallningshafvande
jemväl att förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan,
som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

64 §.

Vid sammanträde, som i 58 § omförmäles, meddela de väghållningsskyldige
ansvarsfrihet åt vägstyrelsen eller besluta om de åtgärder,
som i anledning af anmärkningar böra vidtagas,

Motioner i Första Kammaren, K;o B.

V Kap.

Om vintervägshållningen.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargilt skick vid snöfall skall koliungens
befallningshafvande, efter vederbörandes hörande, inom hvarje
väghållningsdistrikt af lämpligt belägna jordbruksfastigheter, med undantag
af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, inrätta
s. k. ploglag, hvilka hvardera af vägen tilldelas ett visst stycke, det
de skola behörigen vidmagthålla.

66 §.

Der särskilda vintervägar öfver sjöar och myrar af ålder funnits
eller nödiga pröfvats, ingå jemväl de i ploglagsindelningen. Blifver i
följd af sådan vinterväg någon allmän väg för längre eller kortare tid
obehöflig, vare dess förhållande i fargilt skick under sagda tid ej
nödigt.

67 §.

Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, der så
tarfvas, af vederbörande ploglag märkas ut.

68 §.

För besväret af vintervägshållningen njuta ploglagen ersättning
af de väghållningsskyldige efter ty vägens längd och beskaffenhet det
fordra.

69 §.

Till häradsrätten, derest väghållningsdistriktet består af ett härad,
men eljest till konungens befallningshafvande eller annan, af konungens
befallningshafvande bestämd myndighet skola de väghållningsskyldige

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

inkallas att med ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de
icke i godo sig härom förena, varder ärendet understäldt pröfning af
konungens befallningshafvande, som efter skälighet jemkar och stadfäster
ersättningsbeloppen.

70 §.

Den för alla ploglagen i hela väghållningsdistriktet bestämda
ersättning sammanslås och fördelas enligt de i 59 § bestämda grunder
på samtliga jemlikt 6 § i väghållet deltagande beskattningsföremål
samt debiteras och uppbäres i sammanhang med vägskatten; hvarefter
ersättningsbeloppen genom vägstyrelsens försorg till ploglagen utbetalas.

71 §•

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller
af konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gånggälla
i minst fem, högst tio år; börande de våghållningsskyldige i god
tid före hvarje sådan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen
förnya det förra betinget eller tillvägabringa ett nytt.

72 §.

Konungens befallningshafvande fördelar ploglagen så, att de
jordbruksfastigheter, som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste måtto
lika dertill nyttjade.

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delegare, skola
desse sig emellan för minst ett år i sender utse en snöplogfogde, om
hvilket val underrättelse bör kronobetjeningen meddelas.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka det väg hålles i fargilt
skick samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd
till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delegare
äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse det
vinterväg jemlikt 67 § märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort,

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

vare ej skyldig al,t befattningen å nyo emottaga, förr än ytterligare tre
år förflutit.

74 §.

Hålles ej vinterväg i fargalt skick, eller är den ej på föreskrift
sätt utmärkt, läte kronobetjemngen afhjelpa bristerna mot lega, som
omedelbart uttages bos den försumlige.

75 §. b* ■ - i;

Skulle i en eller annan ort de fleste af de vägkållningsskyldige,
efter vägtalet räknadt, förena sig om andra anordningar för vinterväghållningen,
må de ega rätt dertill, äfvenså att vid större snöfall få
hålla för vinteråkdon farbar biväg i närheten af den allmänna vägen,
dock under samma ansvar, som om allmän väg är stadgadt. De närmare
föreskrifter, som för rättigheten att hålla biväg kunna erfordras,
bestämmas af konungens befallningshafvande, sedan de väghållningsskyldige
blifvit hörda.

7G §.

Konungens befallningshafvande öfvervakar att väg vintertiden
behörigen öppenhålles.

VI Kap.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; sä och om rättegången.

77 §.

Underlåter väghållare eller, der vägfogde finnes, denne att efter
föreläggande eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskrift! tid
bättra förekommande brister, eller underlåtes sådant af väghållare, som
blifvit om dylika brister af vägfogden underrättad, böte den försumlige
från och med fem till och med femtio kronor.

Bill. till Bikscl, Prof. 1891. 1 Sami. 2 Afil. 1 Band. 2 Käft. 5

Motioner i Första Kammaren, N:o 3,

Eftersätter snöplogfogde hvad honom enligt denna lag åligger, eller
underlåter delegare i ploglag att fortskaffa snöplogfogdes, uppbåd eller
att sådant uppbåd hörsamma, eller försummar delegare i ploglag, för
hvilket snöplogfogde icke blifvit utsedd, att hålla den ploglaget tilldelade
vinterväg i fargalt skick eller att, der sa tarfvas, märka ut, böte

likaledes från och med fem till och med femtio kronor.

Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till öfverträdelse
af föreskrifterna i 24, 25, 26, 27 och 31 §§.

Böter, som jemlikt denna paragraf ådömas, skola tillfalla vägkassan
och, der tillgång till deras fulla gäldande brister, föivandias

efter allmän lag. . . , . ... ,

Till böter enligt denna lag ma ej domas, om a förseelsen följer

straff enligt allmän lag.

78 §.

Af konungens befallningshafvande utsedd uppskattningsman, som,
oaktadt kallelse uteblifver från sammanträde utan anmäldt laga förfall,
skall bota till vägkassan två kronor för hvarje dag han ar frånvarande,
med skyldighet tillika att, derest sammanträdet af sådan anledningmåste
inställas, betala den till öfrige ledamöter utgående ersättning.

79 §.

Förseelse, som enligt 77 § är med straff belagd, ege en hvar
åtala vid allmän domstol.

80 §.

Öfver konungens befallningsliafvandes beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i
allmänhet är stadgad.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

VII Kap.

Särskilda bestämmelser.

81 §.

Med härad i denna lag förstås jemväl de före utfärdandet af förordningen
den 17 maj 1872 varande tingslag i de orter, der benämningen
härad ej förekommer.

82 §.

Efter denna lags utfärdande åligger konungens befallningshafvande,
hvar för sitt län, att, efter de väghållningsskyldiges hörande,
besluta, huru vida delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller
förening af två eller flera härad till ett väghållningsdistrikt bör ega
rum, hvarefter samma beslut, i den mån det vinner laga kraft, tillämpas
vid den'' vägdclning, som första gången efter lagens utfärdande verkställes.

83 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 189 .

Sedan enligt densamma vägdelning egt rum, sker tillträdet al de
nya väglotterna den 1 juli det år, då vägskatt först erlägges; börande
väglotterna af afträdande väghållningsskyldige vara försatta i laggilt
skick, vid äfventyr att befintliga brister eljest på den försumliges bekostnad
emot lega afhjelpas.

Inom väghållningsdistrikt, der vägdelning enligt denna lag egt
rum, skola, efter tillträdet af de nya väglotterna, 25 kap. byggningabalkeu
och alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter, som
strida mot denna lag, upphöra att vidare gälla.

84 §.

Då vägdelning inom distrikt enligt denna lag eger ruin första
gången, bestrides kostnaden derför af statsverket.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Bil. lätt. A.

Uppgifter, liemtade ur förhandlingarna angående senast verkstälda
delning af allmänna vägarne inom Jönäkers härad i Södermanlands län,
af motionären påbörjad den 15 januari 1859 och afslutad den 6 september
1860, utan att hafva blifvit öfverklagad.

l:o Hela våglängden 753,039 fot (= nära 21 gamla mil), efter gradering
utförd med 1,469,961 fot jemte den 619 vägtrummor motsvarande
längden 19,191 fot, eller tillsammans 1,489,152 fot
(= nära 41V3 gamla mil).

2:o Vägarne alla af samma slag, således utan fördelning i allmänna
och bygdevägar (= härads- och sockenvägar).

3:o Vägtrumma underhålles, mot afräkning af för densamma beräknad
väglängd å hemmanets vägstycke, utaf det hemman, hvars egor
tillstöta trummans öfre ända och som derför har intresse af dess
öppenhållande, hvarigenom ock, i händelse af trummans bristfällighet,
denna hastigast kan afhjelpas, så snart man känner hvem
marken tillhör.

4:o Vägen ofvan trumma underhålles af den, som har väglotten derstädes.
För grusningen, der sådan eger rum, öfver sockenbro,
ansvarar äfven den, som der har sitt vägstycke, och är förhållandet
enahanda med häradsbroarne, med undantag deraf, att den del af
vägbanan, som betäcker sjelfva vattenöppningen, skall vid förefallande
behof af de brohållningsskyldige inom häradet grusas.

5:o Vid såväl härads- som sockenbroarne, hvilka alla icke jemte vägen
ingå i delning, utan delas särskild^ räknas till sjelfva brobyggnaden
både den egentliga bron, eller öppningen öfver vattenloppet, och

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

de till bron stötande landfästen, eller hela den vägförhöjning, som
upptager ravinen, till längder, som särskild förteckning visar.

6:o Hela vägdelningskostnadens belopp:

a) Förrättningsmannens resor och arfvoden kr. 2,531,08

b) Gode männens » » » » 298,oo

c) Handtlangning » » » t> 139,50 2,9 6 8,58.

Anm. Samma kostnader torde, efter nu gällande taxa kunna, sammanräknade, uppgå till
omkring 3,500 kr., men böra, i händelse besvär mot förrättningen blifvit anförda,
ledande till ändring, icke antagas till mindre belopp än 6,000 kronor.

7:o Häradets sammanlagda mantal, deltagande i vägunderhållet,är 42935/64.

8:o Vägstyckena utdelades till hvarje hemmansnummer, utan att, der
flere delegare i nummer funnos, deras andelar blefvo särskild! utlagda.

Följande tabell utvisar, enligt 1889 års fastighets- och inkomsttaxeringslängder,
taxeringsbeloppen och antalet vägfyrkar med procenttal,
fördelade och beräknade enligt de rubriker och bestämmelser, lagförslaget
upptager:

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Jön å ke r

	Jordbruksfastigheters taxeringsvärden,	Allmän- ningsskogars taxerings-
		kronor		Frälseränta!'' kapitalise-
				rade,
Socknar.	för i mantal	för i mantal		värden,
kronor
	icke satt	Summa	kronor
	satt jord	jord
Bergshammar ..........................................	655,900	27,500	683,400	—
Tutia .......................................................	801,700	77,200	878,900	12,000	12,
Tunaberg ................................................	866,100	72,900	939,000	93,000	—
Lunda .......................................................	1,304,100	128,600	1,432,700	47,000	—
Kila .......................................................	1,380,200	99,600	1,479,800	59,000	—
Björkvik...................................................	2,284,300	85,300	2,369,600	185,000	—
Halla.......................................................	340,800	29,500	370,300	—	—
Nykyrka..................................................	540,000	15,500	555,500	—	22,000
Stigtomta ................................................	1,586,400	44,800	1,631,200	—	—
Nicolai......................................................	2,081,500	165,100	2,246,600	10,000	—
Bärbo ......................................................	580,900	300	590,200	—	12,000
Summa	12,430,900	746,300	13,177,200	406,000	46,000
Procent af hela antalet vägfyrkar .....	—	—	---	—-	—

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

ärad.

Annan

fastighets

taxerings värden,

kronor

26,500

24,200

264.800

18,100

211.800
178,900

4,100

1,500

68,1

8,800

1,243,100

Bil. litt B.

Beskatt- ningsbara			Antal vägfyrkar	för
inkomts-							beskatt-
belopp	i mantal	icke i man-	Summa	Allmän-	frälse-	annan	ningsbar
	satt jord	tal satt jor		ningsskogar	räntor	fastighet	inkomst
8	6,559	275	6,834			132	422
11	8,017	772	8,789	30	60	121	577
79,88	8,661	729	9,390	232	—	1,324	3,994
6,22	13,041	1,286	14,327	117	—	90	311
33,	13,802	996	14,798	147	---	1,05	1,666
52,	22,843	853	23,696	462	—	894	2,649
4,54	3,408	295	3,703	—-	—	20	227
3,7	5,400	155	5,555	—;—	no	7	187
22,59	15,864	448	16,302	—	-—	340	1,129
45,	20,815	1,651	22,466	25	—	2,181	2,261
3,7	5,890	3	5,903	—	60	44	185
272,142	124,300	7,463	131,763	1,013	230	6,212	13,608
—	81,4	4,8	86,2	0,7	0,1	4,1	8,9

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Bil. Litt. C.

Utgifts- och inkomststat för Jönåkers härads vägkassa år 1891.

Utgifter.

Öfriga underhållet:

a) Till 10 häradsbroar .....

b) » Hargsvägens under-

håll ..................

c) » underhåll af icke in-

delta vägar samt
diverse.................

d) » ersättning åt plog-

lag samt uppbörds-provision ______

e) » underhåll af 51 soc-

kenbroar (approx.)

G00

400

300

3,500

1,300

—

6,100

Behållning till följande
år,naturaföremålen till godo

—

2,801

Summa

—

8,901

Inkomster.
a) Statsbidraget =25 % af naturaunderhållet ...... b) Sammanlagda underhålls- kostnaden för året: naturaunderhållet (approx.) ................. öfriga underhållet...	—		5,7Q0	—
22,800 6,100	—
Tillsammans hvarifrån afgår statsbidra-get, utgörande ’/4af22,800 kr., eller ......................	28,900 5,700
Rest	23,200	—
I denna rest deltaga:
naturaföremålen med 86,2 % öfriga föremål med 13,8 %	19,998	40	3,201	60
Summa	—		8,901 60

Anm. 1) Naturaunderhållet i dess helhet utgör ............................................................................ 22,800

hvarifrån af går natur aföremålens andelar i hela väghållning skostnaden, efter afdrag af

statsbidraget, eller 86,2 % af 23,200— ....................................................................... 19,998:40

Skilnad 2,801; 60

eller ofvan omfSrmälda behållning.

2) Då årskostnaden för den i mantal satta jorden, som hittills käft allt vägunderhåll, skolat utgöra
28,900 kr.,men deri, enligt ofvanstående vunnits minskning med 8,901: BO, har lindringen således utgjort
30,8 %, räknad för all jordbruksfastighet, men 33,8 % för mantalen (81,4 % af det hela).

3) Skulle landstingsbidrag beräknats till lika belopp som statsmedlen, eller 25 % af natur aunderhållets
kostnad, så både, under antagande att 47 § landsting sförordningen tillämpades sålunda, att jordbruksfastighet
deltoge dubbelt mot andra beskattningsföremål, utaf landstingsbidraget, uttaxeradt inom Jönåkers
härad, jordbruksfastigheterna fått bidraga med 94,8 procent deraf, eller 5,403,6 0 kr., under det
att öfriga beskattning sföremål således endast lemnat 5,2 procent eller 290,4 0 kronor.

Motioner i Första Kammaren, N:o

Bil. Litt. ö.

Utgifts- och inkomststat för Jönåkers härads vägkassa år 1892.

Utgifter.					inkomster.
Öfriga utgifter: krist sedan föregående året a) Till 10 häradsbroar ..... J b) » Hargsvägens under-håll .	300 500 400				Behållning från föregående år, naturaunderhållet till godo a) Statsbidraget, 25 % af naturaunderhållet...		—	2,801 5,700	60
\| c) » underhåll af icke in-delta vägar samt diverse d) » ersättning åt plog-lag samt uppbörds-provision . . .	200	—			b) Sammanlagda underhålls-kostnaden för året: naturaunderhållet ______ öfriga underhållet _____	22,800 6,500	—
3,600				Tillsammans hvarifrån afgår statsbidra-	29,300	—
e) » underhåll af 51 soc-				get = ‘/j, af 22,800 ...	5,700	—
ken broar... ,	1,500	—	6,500	—	Rest	23,600	—
Behållning till följande år, naturaföremålen till godo		—	5,352	80	I denna rest deltaga: naturaförémålen med 85,8 % öfriga föremålen med 14,2 %	20,248	80	3,351	20
Summa	—	—	11,852	80	Slamma	—	—	11,852 80

Anm. Här ^är antaget att, i följd af ökning i fyrkantalet för öfriga föremålen, naturaunderhållets procenttal
nedgått, men öfriga underhållet stigit med 0,4 procent, sedan nästföregående året. Till naturaföremålen
äro fortfarande räknade samtliga jordbruksfastigheter. För undvikande af omständlighet har
såväl ränteberäkning å föregående års behållning som .möjligheten af Iåns upptagande utelemnats.

Bih. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Bil. Litt. E.

Utgifts- och inkomststat för N. N. härads vägkassa år 189 .

Utgifter.		\|	Inkomster.
Öfriga underhållet: (speci- ficeradt) . . i-- Till naturaföremålen, som verkställa dem åliggande underhåll ................. j 22,800 hvarifrån afgår deras egen! andel i totala underhålls-		6,100i—	a) Statsbidraget, utgörande 25 procent af natura-! underhållet..................... b) Sammanlagda underhålls-''. kostnaden för året: j naturaunderhållet ... 22,800 öfriga underhållet ..J 6,100		5,700	!
kostnaden........ 9.280	—	13,520 —	Tillsammans; 28,900	—		i !
			hvarifrån afgår stats-bidraget...................j 5,700
			Rest; 23,200	—	,'' * 1 ■	I
		I	I denna rest deltaga: naturaföremålen med 40j procent ....................i 9,280 öfriga föremål med 60 i procent .......................		13,920	.
Sumtnaj —■—	—	19,620 —;	Summa--—	19,620 —

Anm. Enligt denna fingerade stat, upptagande’, exempel, som ganska sällan torde förekomma, skulle öfriga
föremål utbetala 400 kronor mer än naturaföremålen tillkommer, hvithet belopp utgör skilnaden
emellan öfriga underhållets kostnad (6,100) och statsbidraget (5,700).

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Debitering.

Bil. litt. F.

Å) Enligt utgifts- och inkomstförslaget bil. C.

Belopp■ som utdebiteras: 3,201: 60.

(af öfriga beskattningsföremål):

Deraf:

a) Naturaföremålens tillgodohafvande...... 2,801: 60.

b) Det belopp, hvarmed öfriga under hållet

öfverskjuter statsbidraget

(6,100 -5,700)......................................— 400: — 3?201: 60.

Antal vclgfyrkar på:

1) Statens och menigheters allmännings skogar

....................................................... 1,013: —

2) Frälseräntor ............................................... 230: -—-

3) Annan fastighet........................................ 6,212: —

4) Beskattningsbar inkomst........................ 13,608: — 21 063: _

{all jordbruksfastighet räknad till naturaunderhållet)

Uträkning per vägfyrk .............................................. 15,is öre.

Tabell för lättnad i debiteringen.

kf <	Tusental.	Hundratal.	) Tiotal. Enheter.
i3?	Kronor. öre. \|	Kronor, j öre.	Kronor, i öre. 1 Kronor.	öre. i
1	151 80	15 j 18	1 52	15
i *>	303 60	30 1 36	3 4 -	30
\ 3	455 40	45 { 54	4 55 ! -	46
4	607 1 20	60 j 72	6 17!-	61
5	759 -	75 90	7 i 59 S	76
6	910 \| 80	91 ! 8	9 1 11 \| -	91
7	1,062 1 60	106 ! 26	10 \| 63 i 1	6
8	1,214 40	121 \| 44	12 j 14 ! 1	21 i
9	1,366 20	136 62	13 : 66 \| 1	37 S

Anm. Enligt denna debitering, som gäller Jönåkers härad, skulle exempelvis Näfveqvarns bruk,
bevillningstaxeradt till 264,000 kronor, i vägskatt erlägga 200,64 kronor samt Stafsjö bruk,
taxeradt till 165,500 kronor, vägskatt af 125,T o kronor.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

B) Enligt utgifts- och inkomstförslaget bil. E.

Belopp, som utdebiteras: 13,920 kronor
(af öfriga beskattningsföremål):

Deraf:

a) Till naturaföremålen................................... 13,520: —

b) Det belopp, hvarmed öfriga under hållet

öfverskjuter statsbidraget

(6,100-5,700)....:........................................ 400: - 13,920: —

Antalet vägfyrkar lika med ofvan...................................................... 21,063: —

(all jordbruksfastighet räknad till naturaunderhållet).
Uträkning pr vägfyrk ............................................................................. 66,i öre

o. s. v.

Motioner i Första Kammaren, N:o 3.

Bil. litt. G.

. Uppgift i enlighet med stadgandet i 61 § af lagen angående väg hållningsbesvärets

utgörande på landet, af den ............................ för

Jönåkers härad år 1889.

Sockna	T a	x e r i u	g s v ä	r d e n	å	Beskatt- ningsbar inkomst.
1 jordbruks-r. ! fastigheter af 1,000 l kronor och derutöfver.	jordbruks-fastig-heter un-der 1,000 kronor.	allm än-nings-skogar.	frälse- ränta.	annan fastighet.
Bergshammar	.............. (355,900	27,500			26,500	8,450
Tutia...................	.............. 801,700	77,200	12,000	12,000	24,200	11,550
Tunaberg ..........	............. 866,100	72,900	93,000	—	264,800	79,880
Lunda ...............	......... 1,304,100!	128,600	47,000	—	18,100	6,220
Kila ..................	.............. 1,380,200	99,600	59,000	---j	211,800-	33,330
Björkvik.............	.............. 2,284.300	85,300	185,000	—	178,900	52,908
Halla ........ .....	.............. 340,800	29,500	—	—	4.100	4,540
IN ykyrka.........	............ 540,000	15.500	—	22,000	1,500	3''750
Stigtomta ..........	.......... 1,586,400	44,800	—	--1	68,100	22,592
Nicolai...............	............ 2,081,500	165,100	10,000	—	436,300	45^222
Bärbo ............	..... 589,900	300	-—-	12,000 i	8,800\|	3,700
	Summa 12,430,900	746,300	406,000	46,0001,243,100\|	272,142
Antal vägfyrkar.	124,309	7,463!	1,015	230''	6,215	13,608

Nyköpings häradsskrifvarekontor den

Anm. 1) Första och andra kolumnernas rubriker lyda i enlighet med motionärens forsla» men
mförda siftertalen äro desamma som första och andra kolumnerna af bil. B.

2) Antalet vägfyrkar i ringa mån skiljaktigt mot uppgifterna i bil. B, af skäl, som slutet
åt lagförslagets 59 § antyder.

Bill. till Biksd, Pro t. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft.