Motioner i Första Kammaren, N:o 26 (Motion 1894:26 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

N:o 26.

Af herr Trcffcilberg, angående revision af sTcogslagstiftningen
in. m.

Uti en under nu pågående riksdag i Andra Kammaren väckt motion
har Herr Yahlin föreslagit Riksdagen att i skrifvelse till Kongl Maj:t
anhålla,

»att Kongl. Maj:t ville låta infordra och för Riksdagen framlägga
uppgift på den jordbruksfastighet, som af bolag eges i de delar af vårt
land, der skogsavverkning i mer betydande utsträckning förekommer, äfvensom
statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom
och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning; samt
att Kong!. Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplysningarna sådant
föranleda, för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en
sjelfegande jordbrukarebefolkning i samma trakter kunna anses af förhållandena
påkallade.»

Denna motion eger väl det företräde framför sin föregångare vid
1892 års riksdag, att motionären — i stället för att, såsom då, för vinnande
af ett oomtvisteligt godt ändamål, ifrågasätta användandet af ett
lika oomtvisteligt förkastligt medel, eller det overkställbara, obehöfliga
och skadliga förslaget att begränsa möjligheten för bolag att underlägga
sig jordbruksfastighet till hvilken utsträckning som helst — denna gång
inskränkt sig till att åt Kongl. Maj:t, jemte begäran om en statistisk utredning
af anmärkta missförhållandet, öfverlemna omsorgen att söka råda
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. (N:o 26). 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

bot för detsamma; men äfven i den sålunda onekligen förbättrade form,
under hvilken motionen numera framträda synes mig den erinran med
fog kunna framställas, att densamma innefattar försök till lösning af endast
en helt visst i och för sig i hög grad vigtig, men dock jemförelsevis
liten del af en stor fråga, som under de senare åren i pressen, broschyrer
och riksdagsmotioner allt mer och mer trädt i förgrunden, påkallande
statsmagternas ingripande — frågan nemligen om en omfattande
revision af den nu gällande skogslagstiftningen i syfte att åstadkomma en både
ur finansiel och forstlig synpunkt förbättrad hushållning med såväl statens och
andra allmänna som enskildes skogar.

Då jag härmed tillåter mig att underställa Riksdagens pröfning en
motion i sådant syfte, lärer jag knappast behöfva förutskicka den erinran,
att, då förevarande fråga i hela dess räckvidd under sig inbegriper
en mängd skilda spörsmål och bland dessa flera af sådan omfattning, att
icke ens en någorlunda uttömmande framställning af desamma låter sig
inpassas inom ramen af en riksdagsmotion, jag följaktligen måste inskränka
mig till att här nedan endast antydningsvis framhålla några hufvudpunkter,
hvilka synas mig företrädesvis böra blifva föremål för den af mig
åsyftade revisionen.

Härvid möter oss i främsta rummet frågan om hushållningen med
statens egna skogar. I detta hänseende hafva, såsom kändt torde vara, de
betraktelser, hvilka af f. d. amanuensen i domänstyrelsen, grefve Sten
Leivenhaupt, anstalt uti en af honom nyligen af trycket utgifven broschyr
med titel: »Ett förslag till omreglering af svenska statens skogsväsende»,
ådragit sig en allmännare uppmärksamhet och helsats från skilda håll
med klander eller bifall. Sjelf antager författaren, såsom af förordet till
broschyren framgår, möjligheten att hans utredning i vissa delar icke skall
vinna godkännande, men uttalar i sammanhang dermed den förhoppning,
att denna utredning »åtminstone må kunna anses vara till något gagn,
såsom manande till försigtighet eller såsom eggande till nya, för landet
gagneliga lagstiftningsåtgärder». Det är att hoppas, att en snar framtid
skall häruti gifva författaren rätt, ty om också åtskilliga af de utaf honom
föreslagna åtgärder äro egnade att väcka betänkligheter eller till och
med bestämdt afböjas, såsom exempelvis förslaget att öfverlåta stockfångstoch
nybyggesskogarne åt innehafvarne under oinskränkt eganderätt, så
förekomma vid sidan häraf i broschyren flera uppslag till genomgripande
reformer i andra rigtningar, hvilka lika afgjordt synas förtjenta att vinna
framgång eller åtminstone tagas under allvarligt öfvervägande.

O Ö o O o

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

Dit hör förnämligast förslaget om statsslcogarnes konsolidering till större
skagskompleccer, möjliga att förvalta titan ekonomisk förlust. Bekant är,
hurusom staten allt sedan år 1860 i landet norr om Dalelfven afsatt till
kronoparker så betydande vidder, att hela arealen af i statens ego varande
skogsmark, enligt hvad sammanförda officiella siffror, hemtade ur 1890
års statistik, utvisa, i dessa landsdelar utgör nära 2,000,000 har produktiv
skogsmark, häruti ej inräknadt ännu oafvittrade kronomarker och
s. k. öfverloppsmarker, utgörande med impedimenter öfver 1,000,000
har. Särskildt i de län, som ännu år 1860 väntade på den allmänna
afvittringen, eller Norr- och Vesterbottens samt Kopparbergs län, intaga
statsskogarne en stor del af all befintlig utmark, nemligen i Kopparbergs
en åttondedel, i Vesterbottens en tredjedel och i Norrbottens hälften; utgörande
den staten tillhörande produktiva skogsmarken, oafvittrade områden
och öfverloppsmarkerna undantagna — i Norrbotten nära 1,000,000
har och i Vesterbotten 600,000 har. I södra Norrland äro deremot statens
skogar jemförelsevis mera obetydliga och dessutom synnerligen spridda,
hvilket förhållande än mera gäller landet söder om Dalelfven, der arealen
kronoparker, flygsandsfält samt domän- och civila boställsskogar år
1890 icke utgjorde mer än 219,698 har 64 ar produktiv skogsmark, fördelad
på icke mindre än 2,180 ställen med i medeltal 100 har på hvardera.
— Det är klart, att en sådan skogarnes spridda belägenhet i hög
grad försvårar och fördyrar förvaltningen. Medan de norra landsdelarnes
2,000,000 har administreras af en personal, uppgående till 4 öfverjägmästare,
86 jägmästare och 129 kronojägare, finnas för de södra länens
220,000 har anstälda icke mindre än 5 öfverjägmästare, 38 jägmästare
och 134 kronojägare, eller tillhopa 8 tjensteman mer än i de norra länen;
och under det att ett jägmästaredistrikt i Norr- och Vesterbottens
län i medeltal innefattar 76,000 har statsskog, innefattar det i landet
söder om Dalelfven icke mer än 6,000 har statsskog, fördelade på i medeltal
60 olika ställen inom ett flera härad omfattande område. Att
vården af och tillsynen öfver skogarne härigenom blir lidande, torde ligga i
öppen dag. Om denna vård och denna tillsyn skola blifva tillfredsställande,
bör väl skogsförvaltaren finnas på platsen för att kunna leda alla vigtiga
arbeten, skogskulturer, afdikningar, gallringar i medelålders bestånd, utstämpla^
af mogen eller skadad skog etc. otc., likasom han bör öfvervaka,
att intrång ej göres och att underslef ej begås eller skada förorsakas
t. ex. vid virkesafforsling o. s. v. Med den anordning, som nu finnes,
eller att revirförvaltaren har ett 60-tal särskilda statsskogar att be -

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

vaka, måste naturligen en hel del af berörda arbeten delvis eller alldeles
eftersättas, t. ex. den både för skogen vigtiga och i ekonomiskt hänseende
ofta fördelaktiga gallringen. Hvad sjelfva tillsynen beträffar, blir denna
naturligen nästan ingen eller inskränker sig till ett blott konstaterande af
begånget underslef i stället för att, såsom sig borde, förebygga sådana.
På samma gång sålunda sjelfva skogsvården lider och stannar på en ståndpunkt,
som ej är staten värdig, uppstå betydande ekonomiska förluster på
en tyngande förvaltningsapparat, på resekostnader, som, om reviren utgjort
samlade skogskomplexer, alldeles kunnat undvikas, och på minskade
inkomster, derigenom att afverkningen ej kunnat nog rationelt bedrifvas
o. s. v. — Det vill väl synas, som om insigten uti dessa förhållanden på
senaste tiden börjat allt mer arbeta sig fram, men ännu har densamma
ej på långt när fått göra sig tillräckligt gällande. Att skogsförvaltningen
ännu måste dragas med vården af och tillsynen öfver en mängd småskogar,
alldeles otillräckliga för att bilda kronopark, kan naturligtvis ej undvikas,
så länge samma skogar ännu qvarstå i statens ego, men deremot synes
det desto vigtigare, att vid den nybildning af kronopark, som i stor skala
pågår i form af inköp af enskild mark samt afsättande af domänskogar,
all hänsyn tages till behofvet af skogsegendomens konsolidering till större
komplexer, tillräckliga att bära kostnaden för en särskild förvaltning. Så
vidt tillgängliga uppgifter utvisa, har dock hittills inköpet af kronoparker,
om än på senare tider mera koncentreradt, endast i undantagsfall afsett ökning
af förut befintlig kronopark, hvaremot på en mängd ställen bildats
nya sådana, hvilka väl knappast i något fall haft tillräcklig omfattning
för att bilda ett särskildt jägmästarerevir. Och att vid afsättandet af domänskogar
i allmänhet endast vunnits mindre kronoparker framgår t. ex.
deraf, att år 1890 allaredan voro afsätta 99 stycken dylika skogar om
tillsammans allenast 18,789 har 99 ar, motsvarande ungefär 190 har för
hvardera. — Med hänsyn till allt hvad sålunda framhållits synes det nog
förtjena att komma under ompröfning, huruvida ej möjlighet finnes för att
genom föryttring af de mindre statsskogarne och inköp af större skogskomplexer
statens skogsegendom slculle kunna sammanföras till slutna revir, hvart
och ett under sin särskilde förvaltare. Då emellertid svårighet nog torde
uppstå att, utom i färre fall, få komplexerna nog stora för att bära anställandet
af en jägmästare, torde det måhända blifva nödvändigt att bilda
ett lägre slag af förvaltande tjensteman, eller med förvaltningsuppdrag
beklädde kronojägare, likasom i Tyskland lärer ega rum å mindre revir.
Men torde också då blifva nödvändigt att, för minskande af det å dessa

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

lägre tjensteman hyllande ansvar, å statens ordinarie uppbördsman öfverflytta
det mesta bestyret med skogsmedlens uppbärande och redovisning,
en reform, som äfven i öfrigt synes desto lämpligare, då en stor del af
sjelfva virkesförsäljningen redan nu verkställes genom dessa uppbördsman.
Det lider ej något tvifvel att anställandet af kronojägare som skogsförvaltare
skulle väsentligen underlätta konsolideringen af statsskogarne, då
annars endast ett fåtal af den uvarande statsskogarne skulle kunna behållas.

Hvad nu är sagdt gäller, såsom synes, statens skogsförvaltning i södra
och mellersta Sverige, eller i de län, som ligga söder om Dalefven.
Det finansiella resultatet af denna förvaltning antydes af grefve Lewenhaupt
genom en hänvisning till förhållandet, sådant=_det, enligt den officiella
statistiken för år 1891, gestaltade sig, då nemligen utgifterna Jbr
förvaltningen af statsskogarne uppgingo till 550,88-i kronor;51 öre, men
inkomsterna af samma skogar till endast 311,217 kronor 79 öre, hvadan
utgifterna öfverstego inkomsterna med 239,666 kronor 72 öre; och väl
skulle man, med ett sådant resultat för ögonen, tvingas att dela grefve
Lewenhaupts förvåning öfver »huru vår Riksdag, annars så njugg på anslag,
år från år kunnat medgifva ökning af budgeten för forstliga ändamål»,
om förklaringsgrunden härtill icke låge jiära till hands, eller uti det
kända förhållandet, att »Norrlands statsskogar lemna en så stor afkastning, att
derigenom beredes möjlighet att betala icke blott^den norrländska skogsförvaltningen,
utan äfven de södra landsdelarnes».

Erinran härom bildar för betraktelsen en naturlig öfvergång till förhållandet
med statsskogarne i Norrland, hvarvid den jemförelsen genast
sjelfmant erbjuder sig, att, om misshushållningen i de södra landsdelarne
ytterst har sin grund uti missförhållandet emellan en storartad förvaltningsapparat
och ett relativt obetydligt förvaltningsobjeld, så framträder misshushållningen
i de norra landsdelarne i en alldeles motsatt rigtning, eller uti
missförhållandet emellan en orimligt liten förvaltningsapparat och ett storartadt
förvaltningsobjeld. Redan förut har det blifvit anmärkt, att under det att
jägmästaredistrikten i landet söder om Dalelfven i medeltal omfatta 6,000
har statsskog, så innefatta distrikten i Norr- och Vesterbottens län i medeltal
76,000 har statsskogar och betjenas, sådant oaktadt, af ett mindre
antal skogstjenstemän än i de förstnämnda distrikten. Om anställandet af
en så stor tjenstepersonal, som för närvarande är fäst vid skogsadministrationen
i södra Sverige, är af verkligt behof påkalladt, så torde väl
också i det norra Sverige skogspersonalen böra ökas i förhållande till det
ökade område, för hvars betjening denna personals verksamhet tages i an -

Motioner i Första Kammaren, N:o 26-

språk, men i. sådant fall skulle de norra länen erhålla, i stället för såsom
nu 4 öfverjägmästare, 36 sådane, i stället för 36 jägmästare, 432
sådane och i stället för 129 kronojägare, 1,548 sådane.

Uti rikets norra län, särskildt Norr- och Vester bottens, lärer väl konsolideringen
af statsskogarne endast i färre fall blifva behöflig, men deremot
måste här mycket vara att göra för ett bättre tillgodogörande af
den befintliga skogstillgången. Det lärer ej vara något tvifvel underkastadt,
att å dessa skogar, hvilka just under senaste tider afsatts till kronoparker
och dermed börjat att för statens räkning tillgodogöras, finnas
oerhörda mängder öfvermoget, moget eller skadadt virke, hvilket borde
ur försteg synpunkt så snart som möjligt afverkas. Hvilka dessa mängder
äro, kan ej ens approximativt uppgifvas, då första vilkoret. för en
ordnad skogshushållning, eller en tillförlitlig beräkning af skogens grundinassa,
ännu saknas, och såsom följd häraf indelningsplaner icke finnas
upprättade för mer än ett fåtal af skogarne. Men en ungefärlig föreställning
om- förhållandet får man, om man kastar en blick på den
af öfverjägmästaren Nils Sjöberg i Luleå den 31 januari innevarande år
meddelade officiella uppgift, hvilken såsom bilaga åtföljer denna motion.
Af denna uppgift framgår nemligen, att på några få kronoskogar inom
Arvidsjaurs, Råneå och Öfverkalix socknar de skadade och mogna trädens
antal uppgår, de förra till 227,576 träd, motsvarande i medeltal icke
mindre än 26 procent af hela den afverkningsbara virkesmassan, och de
senare till 664,328 träd, motsvarande 74 procent af virkesmassan. Det
synes nu vara af stor vigt, att en allmän undersökning verkställes å samtliga
stalsskogar norr om Daleljven för närmare utredning i detta afseende,
t. ex. på sådant sätt, att inom de särskilda kronoparkerna alla träd, som
under den närmaste framtiden borde afverkas, jemte timmerämnen blefve
räknade; och kunde sedermera alla sådana träd, som kräfde afverkning, traktvis
utbjudas till försäljning, med iakttagande naturligtvis, att nödig fröträdsställning
bibehålies. Denna afverkning, som ur forstlig synpunkt skulle
vara högst gagnelig, då återväxten derigenom i hög grad blefve påskyndad,
och som för statsverket skulle medföra en högst betydlig vinst,-borde
naturligen utsträckas till en längre tidsrymd, afmätt sålunda, att efter dess
slut god tillgång på utvuxet virke å nyo skulle kunna påräknas. Äfven
för Norrlands skogsvård öfver hufvud skulle ett sådant utsläppande i handeln
af kronans virkestillgångar, hvarpå man säkerligen hållit allt för länge
till förlust för statsverket och till skada för föryngringen af skogarne
sjelfva, innebära en väsentlig fördel, i det stora sågverksbolag, som för

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

att hålla rörelsen uppe nu måste gå ned till mindre timmerdimensioner,
skulle kunna spara dessa för framtida afverkning. Visst Rr det sant, att
i trots af denna misshushållning inkomsten af statsskogarne under de senare
åren allt mer och mer ökats, men lika visst torde det vara, att dessa
skogar, om de blefve underkastade en i forstligt hänseende tillfredsställande
behandling, skulle äfven i fiskalisk hänseetide lemna staten en afkastning
vida överstigande den, som nu af dem uttages. Och det gäller väl
äfven och ännu mer om skogsadministrationen, hvad som nyligen så sant
blifvit yttradt i pressen beträffande riksbankens inkomster: »Vi lefva i en
tid, då vigtiga, af pligt och nödvändighet dikterade beslut, fattade af
svenska folkets representanter, kräfva växande skattepålagor, och då nya
skatteobjekt till följd deraf måste sökas på alla håll och kanter. Bet kan
derför vara dubbelt skäl för Riksdagen att noga taga vara på och granska
de resurser, vi redan ega, samt tillse, huruvida icke åtgärder må synas välgrundade,
hvilka omdana befintliga inkomstkällor i sådan anda, att de blifva mera
tidsenliga och vinstgifvande.»

Utom den här ofvan behandlade frågan om statsskogarnes konsolidering
till större skogskomplexer framhåller grefve Lewenhaupt i sin ofvannämnda
broschyr äfven ett andra önskningsinål såsom egnadt att i hög
grad underlätta genomförandet af ofvannämnda reform och följaktligen
äfven förtjent att tagas i allvarligt öfvervägande, nemligen förslaget att
skilja förvaltningen af kommunal- och andra allmänna skogar, af hvilka staten
ej uppbär afkomst, från statens egen skogsför vältning.

Verkningarna nemligen af 1866 års beslut, hvarigenom en noggrannare
tillsyn öfver ecklesiastika boställsskogarna, häradsallmänningarna
m. fl. dylika skogar uppdrogs åt statens revirförvaltare, hafva med visshet
för statsverket hufvudsakligen medfört en betydlig tunga, på samma
gång det torde kunna antagas såsom sannolikt, att vederbörande skogsinnehafvare
ej varit tillfredsstälda med den vidtagna anordningen. Till
eu början hafva väl åtminstone statens skogsbetjente af denna förvaltning
skördat en ej obetydlig biförtjenst genom indelningsarfvodena, hvilka t. ex.
af de ecklesiastika fonderna medtagit högst afsevärda belopp, men sedan
numera det mesta indelningsarbetet är afslutadt, torde möjligen äfven
tjenstemännen känna sig besvärade af denna förvaltning, soin betydligt
inkräktar på deras tid och intresse till förfång för vården af statens egna
skogar. Och statsverket, som förut ej uppburit ett öre för de kulturoch
andra arbeten, som dess tjensteman utföra å dessa allmänna skogar,
har först i följd af beslut vid 1889 års lönereglering för skogstjenste -

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

männen kommit i åtnjutande af någon sådan ersättning. Beloppet af denna
är dock helt obetydligt, i det den uppgår till allenast några tusen kronor,
livilket bidrag visserligen ej kan anses stort vid jemförelse med den
betydliga förvaltningspersonalen, som, efter hvad förut visats, alldeles icke
motiveras af statsskogarnes egen omfattning. — När på senare tiden nya
kommunalskogar bildats, t. ex. de s. k. besparingsskogarne i Dalarne,
hafva uti de för förvaltningen af dessa skogar faststälda reglementen
bestyret med den förstuga förvaltningen icke blifvit uppdraget åt kronans
revirförvaltare, såsom ett med deras tjenster ovilkorligen förenadt
åliggande, utan ega sockenmännen att till förvaltare antaga annan sakkunnig
person, för hvilken de hafva förtroende. — Att öfverlemna äfven
de gamla kommunalskogarne och andra allmänna skogar, hvaraf staten
ej uppbär afkomst, åt vederbörande innehafvare med vilkor att samma
skogar skola under kontroll af kronobetjeningen vårdas enligt af statens
skogsingeniör upprättad hushållningsplan, der sådan ej i anseende till
skogens mindre omfattning eller beskaffenhet i öfrigt ansåges obehöflig,
torde icke medföra någon synnerlig våda för misshushållning med dessa
skogar. Och för konsolideringen af statens egna skogar är denna utskiftning
i organisationen nödvändig, då, för den händelse dessa skogars förvaltare
skulle taga befattning med de andra allmänna skogarne, sjelfva
syftet med konsolideringen skulle förfelas.

Ändtligen och såsom ett tredje önskningsmål ifrågasätter grefve
Leivenhaupt: att stockfångst-, bergverks- och nybijggesskogarne skola åt innehafvarne
öfverlåtas under oinskränkt eganderätt, äfvensom att de för Norrbotten
och Gotland utfärdade restriktiva skogslagar skola upphäfvas.

Här kan, såsom jag redan förut antydt, jag icke längre följa grefve
Leivenhaupt, ehuru jag anser, att lagstiftningen särskildt i fråga om nybyggesskogarne,
likasom öfver hufvud i fråga om den enskilda skogsvården
i Norrland tarfvar en grenomgripande förändring, men i en helt
annan rigtning än den grefve Leivenhaupt föreslagit.

För att emellertid kunna rätt uppskatta behofvet, ja nödvändigheten
af en sådan förändring är det nödigt, att man gör sig klart reda för och
stadigt för eftertanken fasthåller den betydelse, som trävaruindustrien
numera intager i vårt näringslif. Det är sålunda nödigt att man erinrar
sig, att denna industri är af största vigt, ej blott för Norrland, utan för
hela Sverige, då nemligen trävaruexportens värde utgör ungefär en tredjedel
af värdet af landets hela export och, om i denna exports värde inräknas
allt, som erhålles ur Sveriges skogar, såsom trämassa, tändsticks -

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

virke m. m., närmar sig hälften af hela exportvärdet. Vid detta förhållande
och då vår import och räntorna på våra utländska skulder måste
betalas med guld eller med sådana landets produkter, som exporteras,
är det uppenbart, att om trävaruexporten blott för ett enda år afstannade
eller väsentligen minskades, så skulle detta medföra oberäkneligt
elände, icke blott för dem, som deraf närmast beröras, eller alla sågverksegare
och deras arbetare, utan äfven för landtbrukarne i mellersta
och södra Sverige, som på Norrland hafva afsättning för sina produkter,
och för hela vår handelsflotta, ja, nästan för hvarje annat område af vårt
näringslif.

Af allt detta följer, att lagstiftningen, långt ifrån att hämma trävaruindustriens
utveckling, fast hellre bör underlätta möjligheten för densamma
att åtminstone vidmagthålla den predominerande ställning, som
denna industri sedan några tiotal år tillbaka lyckats tillkämpa sig. Men
det första och oeftergifligaste vilkoret härför är, att, tvärtemot det fåkunniga
tal, som man så ofta få höra, lagstiftningen icke hindrar sågverksbolagen
att fortfarande under full eganderätt förvärfva stora skogskomplexer.
Betydelsen häraf har på ett slående sätt framhållits i de artiklar
rörande den norrländska skogshushållningen, som docenten Carl Bovallius
nyligen publicerat i »Nya Dagligt Allehanda»; och tillåter jag mig att
till frågans belysning, från denna dess vigtigaste, men för den stora allmänheten
sannolikt dolda eller föga beaktade sida, ur ofvannämnda artiklar
här meddela följande utdrag:

»De, som kämpa emot sågverksbolagens stora skogsköp, pläga anföra
Norge som exempel, der ju i de flesta fall sågverksegaren ej tillika är
skogsegare, och framhålla, att så borde vara förhållandet äfven i Sverige.
Jag anser också förhållandena i Norge vara ett särdeles belysande
exempel, men ett varnande exempel, och skall derför tillåta mig att här
lemna eu kort framställning af, huru saken utvecklat sig der. Som bekant,
är trävaruindustrien vida äldre i Norge än i Sverige, och ända till
midten af innevarande sekel intog Norge såväl qvantitativt och qvalitativt
som genom billigare fraktkostnader ert härskande ställning inom densamma.
Denna framstående ställning är nu slut, och Norges trävaruexport
uppgår, sedan numera fraktskilnaden blifvit i det närmaste utjemnad
och fastän den i qvantitet är nästan oförändrad, för närvarande
till föga mer än en tredjedel af Sveriges. Denna omständighet skulle
emellertid ej visa något annat, än att Norges skogar gåfve mindre afkastning
än Sveriges, om icke det vigtiga faktum tillkomme, att Norges exBih.
till Riksd. Prof. 1894. 1 Sand. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

port af gröfre eller plankdimensioner högst betydligt aftagit, under det att
exporten af smådimensioner tilltagit. Häraf framgår, att de norska skogarne
numera innehålla endast ringa antal träd af sådan dimension, att de
kunna lemna plankor, ty om sådana funnes i nämnvärd mängd, skulle
de otvifvelaktigt i första rummet afverkas. De norska skogarne hafva
således ej tillåtits mogna, och orsaken härtill är helt enkelt den, att de
varit och äro fördelade på ett stort antal egare, hvilka antingen ej haft
råd att låta dem mogna eller velat så fort som möjligt taga ut ur dem,
hvad som var säljbart. Detta är regeln, men undantag finnas. Några
få stora bolag eller firmor existera nemligen i Norge, hvilka ega ansenliga
skogskomplexer, och det anmärkningsvärda och för den fråga jag
här behandlar särdeles instruktiva förhållandet eger rum, att dessa bolag
och firmor allt jemt hafva tillgång till mogen skog och att nästan hela
den norska plank-exporten af dem utföres. Den dominerande ställningen
i marknaden forloras väl snarare genom försämring af den exporterade
varans qvalitet än genom minskning i exportqvantiteten, eller för att
tillämpa detta på trävarumarknaden: kan ett land allt jemt producera de
eftersökta plankdimensionerna, hvilka erhållas endast ur mogen skog,
bibehåller det sin öfverlägsenhet i verldsmarknaden, men om dess export
sjunker ned till hufvudsakligen smärre dimensioner, förlorar det densamma.
En köpare betalar nemligen gerna ett högt pris för de speciella
sorter han önskar och medtager i sådant fall äfven »common sizes». Skall
han deremot köpa endast de senare, vill han köpa billigt, ty sådana varor
kunna fås öfver allt. För att belysa äfven den stora verkliga prisskilnaden
mellan sågadt virke af plankdimension och dylikt af ringa groflek
kan jag nämna, att i närvarande stund en standard qvarta furuplankor
3 t. X 9 t. gäller 7 pund st., under det en standard 1 t. X 5 t. och
X 4 7, t. furuplanchetter osorterade (d. v. s. bestående af prima, sekunda,
tertia och qvarta) endast betalas med 4 pund st. Då dessutom tillverkningskostnaden
är större för smådimensionerna än för plankdimensionen,
är det ju tydligt, huru mycket högre värde den senare har. Häraf framgår,
enligt mitt förmenande, alldeles klart, att skogarnes bibehållande på
allt för många händer i längden verkar skadligt på landets träexport, och
att å andra sidan genom deras samlande på jemförelsevis få och kapitalstarka
händer, som hafva råd att gifva skogen nödig vård, exportens
qvalitativa värde bibehålies. Jag skall i en senare artikel visa, att den,
hvad Sverige angår, ej heller i qvantitativt hänseende behöfver nedgå.
Man kan derför, enligt min åsigt, endast med tillfredsställelse konstatera,

-11

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

att förhållandet i detta afseende gestaltat sig annorlunda i Sverige än i
Norge. Ty som det nu är, behöfva vi ej frukta, att Sverige skall förlora
sin öfvervigt inom denna industri, tvärt om torde Sverige, om nu
pågående utveckling utan hinder får fortgå, vara i stånd att lugnt upptaga
konkurrensen med andra länder, hvilket icke skulle vara förhållandet,
om de svenska sågverksegarne, i likhet med de flesta norske, i allmänhet
underlåtit att bygga sin industri på den enda sunda grundvalen,
eganderätten till skogsmarken.

För hvar och en, som har någon kännedom om det sätt, hvarpå
denna industri måste bedrifvas, om de stora kapital, som måste läggas i
sågverk, flottleders upprensning, aflöningen af en stor arbetsstyrka m. m.
och om de vanskligheter, affären är underkastad genom de stora fluktuationerna
i trävarumarknaden, är det klart, att en klok sågverksegare måste
sträfva efter att hafva råvaran sig tillförsäkrad på sådant sätt, åt t han
ej vid ett prisfall i marknaden genast måste lägga ned sitt verk och afskeda
det större eller mindre antal arbetare, som deraf hafva sin bergning.
År han för timmertillgången hänvisad endast till de på många
orter små eller sällan förekommande utstäinplingarna från kronoparkerna
och till köptimmer från böndernas skogar, så har hans affär en prekär
tillvaro, och hans arbetare och deras familjer äro mycket att beklaga. I
dessa dagar hafva inom ett af de norrländska sågverksdistrikten 10 å 12
sågverk nedlagts och de vid dem anstälde arbetarne afskedats. Detta är
sorgligt, ty det alstrar nöd, missnöje och utvandring. Orsaken härtill är,
att dessa sågverksegare underlåtit att skaffa sig egna skogar, tillräckliga
för sina verks behof; och med hufvudsakligen köptimmer, d. v. s. timmer,
som afverkas och säljes af skogsegare, som icke ega sågverk, kunna de
numera icke under dåliga träkonjunkturer drifva sina verk utan förlust.
En dylik skogsegare har nemligen alla fördelar på sin sida gent emot eu
sågverksegare, som saknar egna skogstillgångar. Den förre afverka^ endast
då timmer står högt i pris, och han förlorar ej mycket i ränta genom
att låta skogen stå qvar och växa, ej heller har han någon fast
arbetspersonal att sörja för. Den senare åter måste köpa timmer, äfven
om han skulle förlora derpå, för att kunna drifva sitt verk och dermed
skaffa arbete åt sitt folk, eller också måste han nedlägga sågverket och
afskeda sina arbetare.»

Så långt docenten Bovallius. Rigtigheten af hans faktiska uppgifter
och befogenheten af hans derpå grundade åskådningssätt lärer svårligen
kunna bestridas. Fullt berättigade äro alltså trävarubolagens både af

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

sjelfbevarelsedrift och af omtanken för arbetarnes bästa härledda sträfvanden
att bilda stora skogskomplexer. Framgången åter af dessa sträfvanden
likasom också den onekligen dermed förenade faran för tillvaron
af ett sjelfegande bondestånd i vissa delar af vårt land förklaras af flera
omständigheter, hvilka dels ligga i sakens egen natur och dels bero på
en bristfällig lagstiftning.

Till det förra slaget hör i främsta rummet det kända förhållandet,
att trävarubolagens utvidgningsbegär eger en kraftig bundsförvandt i den
naturliga beskaffenheten af sjelfva jordmånen i Norrland. Norrlands
jord är nemligen af den beskaffenhet, att allra största delen deraf ej
lämpar sig för jordbruk, och det enda, som kan växa på dess sandinoar,
dess berg och dess stenuppfylda trakter, är skog. Det är alltså alldeles
naturligt, att ett hemman, hvars odlade jord kanske utgöres af endast
10 a 15 tunnland, men hvars skogsmark utgör 700 ä 1,000 tunnland,
egentligen är att anse som ett skogshemman. Häraf följer emellertid, att
ett dylikt hemman har ett vida större värde för sågverksegaren än för
landtbrukaren. Men då så är, kan också sågverksegaren betala mera för
detsamma än någon bonde. Med andra ord: den förnämsta orsaken till
de nu pågående stora inköpen af skogshemman för sågverksegarnes räkning
ligger deri, att jordbrukaren ej vid dessa köp kun konkurrera med
sågverksegaren, enär nämnda hemman lämpa sig vida bättre för trävaruindustriens
än för jordbrukets behof. Så snart ett dylikt hemman af en
eller annan orsak säljcs, kommer det derför i sågverksegarens händer.
Detta är olyckligt för jordbruket, d. v. s. för den odlade delen af hemmanet,
och framför allt i så måtto att den sjelfständige bondens existens
i skogsbygden är hotad, men faran kan aflägsna^ — och här möter man
en bristfällighet i lagstiftningen — faran kan aflägsnas, om, såsom äfven
JBovallius framhållit, sådan förändring i lagen om hemmansklyfning den
6 augusti 1881 genomföres, hvarigenom möjligheten för sågverksbolagen
underlättas, — ty målet kan, dock endast i vissa fall, eller då afsöndringen
afser mer än en femtedel af hemmanets egovidd, äfven utan förändring
i lagen redan nu vinnas, ehuru endast genom att i viss mån kringgå bestämmelserna
i 13 § af densamma och i förening med onödiga kostnader
och tidsutdrägt — dels att hädanefter köpa och särskildt skatta för skogen
från ett hemman, under det bonden kan behålla och skatta för inegojorden
jemte husbehofsskog, och dels att från de skogshemman, sågverksegarne
redan köpt, försälja inegorna och husbehofsskog med den del af
hela hemmanets skatt, som rättvisligen kan på dem belöpa sig, men be -

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

hålla skogen och betala skälig skatt till staten för densamma. Något
annat sätt tinnes helt enkelt icke. Att genom lag hindra det fria aftalet
mellan allmogen och sågverksegaren, är en utopi, som aldrig kan
realiseras. Ett dylikt försök skulle endast leda till ständiga kringgåenden.
Om en hemmansegare dör samt hans bo skall skiftas, och en sågverksegare
vill betala t. ex. 10,000 kronor för hemmanet, medan en
bonde kan betala endast hälften af denna summa, vore det ju vidunderligt
att vilja genom lag hindra arfvingarne att komma i åtnjutande af
det högre beloppet. Ett andra sätt vore visserligen att göra skogshemmanen
till fideikommiss, som ärfdes från far till son, men ej finge
säljas. Men fideikommissens tid är förbi och emot dem talar allt, och
framför allt annat rättvisan, som förbjuder, att bondens öfriga barn härigenom
skulle blifva arflösa. Hvarje annat försök således att lösa frågan,
än det här ofvan förordade, måste aflöpa fruktlöst och skulle för öfrigt
drabba egaren af ett skogshemman hårdare än sågverksegaren. Denne
skulle nemligen alltid i mindre grad blifva lidande, enär han ju hade
den utvägen öppen att köpa timret från skogen eller arrendera densamma.
Men skogsvården skulle härigenom lida ett ofantligt men, ty
såsom erfarenheten visar, äro skogsarrenden förkastliga, och bonden sjelf
förstår ej att sköta sin skog. Det är således i främsta rummet för bondens
egen och för en rationel skogsvårds skull, som den föreslagna lagförändringen
är nödvändig, och derigenom vunnes eu garanti för såväl
den sjelfständige hemmansegarens i skogsbygden som ock jordbrukets i
samma trakter framtida existens, då deremot, om denna åtgärd ej vidtages,
det väl kan befaras, att såväl hemmansegare som jordbruk i sinom
tid skola försvinna. Om en bonde af omständigheterna tvingas att sälja
sin egendom, måtte det väl vara bättre, om han har tillfälle att sälja endast
skogen, men behålla den odlade jorden, än att nödgas afhända sig båda
delarne. Lagförändringen afser alltså i vida högre grad bondens än sågverksegarens
intresse, ty för denne är det ganska likgiltigt i de flesta fall,
om vid köpen den odlade jorden medföljer eller icke.

Hvad nu är sagdt, gäller om skogshemman i Norrland i allmänhet
och om den för alla innehafvarne af dessa hemman gemensamma faran
af hemmanens fortgående öfvergång till trävarubolagen. Men dertill kom -

■ Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

mer, hvad särskilt lappmarkerna angår, att denna fara ytterligare ökas
för dervarande hemmansegare till följd af det i dessa trakter rådande, genom
den s. k. lappmarkslagen stadgade utstämplingstvånget — en andra bristfällighet
således i lagstiftningen, uti hvilken sågverksegarne äfvenledes ega en mägtig
bundsförvandt till deras arronderingsbegär.

Redan vid 1892 års riksdag, under debatten i Första Kammaren
rörande den då af herr Vahlin väckta motion i ämnet, framhöll jag de
förderfliga verkningarna af utstämplingstvånget, icke blott i Lappmarken,
utan till och med i Sårna socken i Dalarne, oaktadt detta tvång i den
socknen dittills icke tillämpats eller kommer att tillämpas förr än storskiftesförrättningen
derstädes hunnit afslutas, utan tills vidare endast sväfvar
öfver heminansegarnes hufvuden såsom ett hot, hvilket dock varit tillräckligt
effektivt för att bringa omkring en tredjedel af socknens hela
skattetal öfver i sågverksbolagens händer, en tredjedel, som, efter hvad
af ett från fullt tillförlitlig person i orten till mig aflåtet och för en hvar
tillgängligt handbref inhemtas, sedermera ökats med ytterligare en tredjedel,
så att icke mindre än två tredjedelar af socknens hela jordetal befinna
sig i sågverksbolagens ego.

Erfarenheter af detta slag, såväl i Sårna socken som öfver allt annorstädes,
hvarest utstämplingstvånget är rådande, borde väl, så vill det åtminstone
synas mig, ingifva ett visst misstroende till rigtigheten af de
teorier, som skapat detta system, och uppmana till undersökning om hållbarheten
af dessa teorier, innan tillämpningen af desamma hunnit åstadkomma
en hardt när ohjelplig förödelse både inom trävaruindustrien och
hos den befolkning, hvars väl är med denna industris bestånd på det
närmaste förknippadt.

En sådan undersökning, och den af det grundligaste slag, har också
blifvit anstäld af docenten Bovallms uti en i »Nya dagligt Allehanda» i
dessa dagar synlig artikel under rubrik: »Lappmarkslagen och dess verkningar».
Beklagligtvis tillåter icke utrymmet att här återgifva denna
artikel i dess helhet, men följande korta sammanfattning af artikelns
hufvudinnehåll torde dock sprida en någorlunda tillfredsställande belysning
af den fråga, som här utgör föremål för undersökningen.

Docenten Bovallms inleder sålunda undersökningen med den erinran,
att, för att utreda frågan, huru lappmarkslagen hittills verkat, det måste
blifva nödigt att för sig klargöra orsaken, hvarför lagen stiftades, eller
ändamålet, man med densamma ville vinna, och anmärker, att, med ledning
af 1870 års skogskomités utlåtande och den diskussion, som fördes

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

i Riksdagen under mars månad 1873, då lagen antogs, hufvudmotiven
till densamma kunna sammanfattas i följande tre punkter, nemligen:

l:o) Angelägenheten att icke genom efterlåtenhet äfventyra förlusten
af det skydd, skogarne i Lappmarken, såsom en naturlig stormkappa, lemna
mot de för kulturen så menliga fjellvindarne.

2:o) Önskvärdheten att lappmarksskogarne skulle komma i åtnjutande
af den noggrannare skötsel och rationella vård, de framför de
öfriga skogarne i Norrland ansåges behöfva.

3:o) Lappmarkshemmanens bevarande åt bönderna, i det att man antog,
att hemmansegaren genom en jemn årlig inkomst af sin skog skulle
erhålla större motståndskraft mot sågverksegarnes köpeanbud, än hvad fallet
var inom det öfriga Norrland.

Derefter öfvergår författaren till att betrakta hvart och ett af dessa
önskningsmål för sig och undersöka deras berättigande samt ådagalägger,
att ingen enda af de dervid Icnutna förhoppningarna vunnit uppfyllelse.

I fråga nemligen om det första önskningsmålet, eller skyddandet af
lappmarksskogarne i deras helhet såsom stormkappa för det nedre landet,
erinrar författaren derom, att det visserligen finnes delar af lappmarksskogarne,
som kunna och böra tjenstgöra som skydd för nedanför liggande
såväl skogar som odlade bygder, men att dessa skogar till allra största
delen ligga ofvanför den s. k. kulturgränsen, hvilken afskär de lappländska
fjelltrakterna från den öster om dem liggande, i allt väsentligt
med kusttrakten likstälda delen af Lappmarken, hvadan och då de vester
om kulturgränsen belägna skogar, hvilka äro oafvittrade, disponeras af
staten och alltså kunna utan vidare så skötas, som domänstyrelsen ansåge
lämpligt för att lemna det erforderliga skyddet, författaren, som under
flera år företagit resor i lappmarkerna, bestämdt förklarar, att af allt
hvad han derunder sett och undersökt klart framgår, att ofvannämnda
motiv för lappmarkslagens fastslående saknar all faktisk grund.

Beträffande vidare det andra önskningsmålet, eller angelägenheten
att genom lappmarkslagen åt skogarne förskaffa en rationel vård, anmärker
författaren, att det förmyndarskap, som staten genom lappmarkslagen
åtagit sig, långt ifrån att hafva visat sig välgörande tvärt om verkat
skadligt för en rationel skogsvård; att, oaktadt lappmarkslagen varit i
tillämpning sedan 20 år tillbaka, den opartiske granskaren icke skall
kunna uppgifva många ställen, der ens ett tecken till rationel skogsvård
kunnat iakttagas; att tvärt om mångenstädes stora sträckor funnes, »hvarest
öfvermogen och skadad skog ruttnar på roten eller kullfallen hindrar all

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

föryngring; väldiga brandfält, der intet af den skadade skogen är afverkadt,
utan träden, som för mindre än 10 år sedan hade timmervärde, nu äro
murkna och fullkomligt värdelösa; stora områden med af laf eller insekter
dödad skog, som ej blifvit tillvaratagen»; att denna missvård af skogen
förklarades af de ofullständiga taxeringarna af skogarne, hvilka omfattade
endast 4 procent af skogsskiftenas areal och sålunda icke kunde innefatta
något tillfredsställande uttryck för skogens verkliga beskaffenhet, oaktadt
desamma ligga till grund för afverkningsplanerna; att nemligen naturligt
vore, att i fall det område, som skulle taxeras, innehölle en större mängd
af öfvermogen och skadad skog, men denna händelsevis vid taxeringen
icke folie inom den ringa del af skogsarealen, som blifvit undersökt, så
uppstode en stor fara för skogens bestånd och föryngring derigenom, att
i hushållningsplanen hänsyn icke toges till det stora antalet öfvermogna
och skadade träd, och således större delen af dessa finge stå qvar och
blifva allt mer och mer värdelösa på samma gång de hindrade återväxten;
att den här ofvan omförmälda, äfven af författaren åberopade, utaf öfverjägmästaren
Sjögberg verkstälda uppskattning och förslag till hushållningsplan
för några kronoskogar i Arvidsjaurs, Råneå och Öfver Kalix’ socknar
bäst utvisade, i hvilken utsträckning skadad skog förekommer och huru
den öfvermogna skogen tillgodogjordes; att äfven med afseende på den
mogna skogen det vore af stor vigt när den finge uttagas och att således
kunna afverka mera mogen skog under den tid, då konjunkturen vore
god, och mindre qvantitet under tryckta tider, hvilket dock, med de hushållningsplaner,
som nu uppgjordes, vore omöjligt, då enligt dessa ett lika
stort antal af de mogna träden fördelades på hvarje år af den 40- till
60-åriga blädningstiden, samt att en förändring till det bättre ej vore
tänkbar med bibehållande af utsyningstvånget och det nuvarande antalet
af skogstjenstemän, enär dertill lappmarkerna vore allt för vidsträckta, och
skogstjenstemännen, för att blott kunna åt kronoskogarne gifva rationel
vård, behöfde tiodubblas och 20- ä 30-dubblas, för att, med utsyningstvångets
bibehållande, gifva äfven de enskilda skogarne verklig vård; och
finner författaren på grund häraf och hvad i öfrigt af honom i denna del
af frågan anförts det vara uppenbart, att den speciella vård, som genom
lappmarkslagen förmentes skola komma de enskilda skogarne i Lappmarken
till del och som utgjorde ett af motiven för lagen, alldeles icke existerar.

Vidkommande ändtligen det tredje motivet för lappmarkslagen, eller
förhoppningen att genom samma lag kunna reglera böndernas ekonomi
och åt dem bevara deras hemman, yttrar författaren: »Detta motiv synes

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

vid lagens genomförande hafva varit det icke minst vägande, och erfarenheten
har redan nu visat, huru den dervid fästa förhoppningen i verkligheten
realiserats. Jag väljer som exempel några af de lappmarkssocknar,
jag bäst känner till, och dessutom Särna i Dalarne. Dessa lappmarkssocknar
äro Asele, Vilhelmina, Dorotea, Fredrika och Lycksele med
Örträsk. I slutet af 1870-talet, således för endast 15—16 år sedan, började
sågverksegarne inköpa skogshemman i de först nämnda fyra socknärna.
För Åsele har jag för år 1887 ett fullständigt utdrag af mantalslängden,
hvaraf framgår, att till nämnda år af socknens 659/c4 mantal 174/64 öfvergått
i sågverksbolagens ego. För Vilhelmina visar mantalslängden af år
1888, att af socknens 626S/i28 mantal 377/158 blifvit till sågverksegaer

sålda, och likaså för Dorotea redan 1882 omkring 64/7 af hela mantalet

271/24. Från fullt tillförlitligt håll har meddelats mig, att i detta nu
åtminstone en tredjedel af all enskild jord i dessa tre socknar öfvergått
i sågverksbolags händer. I Fredrika ega sågverksegare bortåt hälften af
den i mantal satta jorden. I Lycksele och Örträsk har gången varit
något annorlunda. Der började omkring 1870 afverkningsrätten på 50
år utarrenderas, och en stor del af socknens skogar äro på detta sätt utarrenderade,
men efter 1889, då den högsta tillåtna arrendetiden be stämdes

till tjugu år, togo hemmansköpen äfven der fart, och nu torde
15 till 20 procent af jorden vara i sågverksegarnes händer. En blifvande
utredning af dessa förhållanden skall bestyrka de här lemnade uppgifterna
och visa, att dessa socknar ej utgöra undantag, utan att förhållandet är
ungefär detsamma i de öfriga lappmarkssocknarna. I Särna med Idre
kapellförsamling egde sågverksbolag för fem år sedan en tredjedel af all
enskild jord; från en fullt kompetent, inom socknen boende person har
meddelats, att de i närvarande stund ega fullt två tredjedelar af jorden.

Derefter anmärker författaren, att inom de öfriga delarne af Norrland
sågverksbolagen icke köpt hemman i samma utsträckning som i lappmarkerna,
ehuru hemmansinköp inom förstnämnda delar börjat vida tidigare;
att knappast en tiondedel af Norrlands i mantal satta jord utom
lappmarkerna, enligt de uppgifter författaren kunnat förskaffa sig, torde
egas af sågverksfirmor och bolag, med undantag af i Herjeådalen, hvarest
antagligen vida mera vore såldt; att orsaken, hvarför lappmarkshemmanen
köpts i större proportion än de utom lappmarkerna belägna hemmanen,
icke vore den, att skogarne inom lappmarkerna vore bättre än i det öfriga
Norrland, utan endast derför, att de vore billigare att köpa än de öfriga
skogarne; att detta åter förklarades af lappmarkslagen, som genom utBih.
tiU RikscL. Prot. 1894. 1 Samt. 2 Afd. '' 1 Band. 9 Höft. 3

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

syningstvångets tillämpning gåfve den sjelfegande lappmarksbonden så
ringa valuta af den till hemmanet hörande skogen, att han, om han hade
skulder, tvingades att sälja hela hemmanet; att — i motsats till bonden
utom lappmarkerna, som, då han af en eller annan orsak behöfde penningar,
kunde bortarrendera en del af sin skog eller, hvilket vore det
vanligaste, afverka sa mycket timmer från densamma, som för penningebehofvets
fyllande vore nödigt — lappmarksbonden deremot, ehuru han
hade en mängd mogen och öfvermogen skog på sitt hemman, måste, då
skulden blefve honom öfvermägtig, sälja hela hemmanet; att han numera,
sedan högsta tillatna arrendetiden blifvit nedsatt till 20 år, icke kunde
utarrendera afverkningsrätten och derigenom förskaffa sig penningar, enär
ingen vågade^ arrendera en lappmarksskog på 20 år, då han ju ej kunde
vara säker pa att utfå ens arrendeafgiften under den kontraherade tiden;
att vid arfskiften, då flere barn funnes, en af sönerna måste tillträda
hemmanet och utlösa sina syskon, hvadan i många fall den hemmanet
tillträdande bonden måste börja med skuld, till betalande hvaraf han
dock icke finge använda den öfvermogna skogen på sitt hemman, då, af
nyss sagda skal, ingen ville arrendera afverkningsrätten, hvadan, sedan
skuldbördan alltjemt tillvuxit och bondens motståndskraft blifvit bruten,
han icke hade annan råd än att sälja hela hemmanet och derefter antingen
utvandra till annan ort eller ock stanna qvar som landbonde eller
arrendator på den gård, som nyss var hans; att lappmarksbonden, då han
vore tvungen att sälja sitt hemman, ingalunda erhölle samma betalning
som hemmansegaren i det öfriga Norrland, enär ett hemman i en till
lappmarken gränsande socken betalades 4 till 5 gånger högre än ett hemman
af alldeles samma värde inom lappmarkerna, och detta af det skäl,
att det senares mogna och öfvermogna skog icke vore disponibel samt
att sålunda utsyningstvånget icke blott hindrade bonden att göra sig skuldfri,
utan nödgade honom att sälja hemmanet och derjemte tvingade honom
att i betalning atnöjas med en bråkdel af dess verkliga värde.

»Af hvad sålunda anförts», tillägger författaren, »är det tydligt, att
orsaken, hvarför lappmarkshemmanen lättare och fortare än andra norrländska
hemman öfvergå i sågverksegarnes händer, helt enkelt är lappmarkslagen
och dess utsyningstvång, som sålunda haft en rent af motsatt verkan
mot hvad lagstiftaren tänkt sig.»

Efter den utredning af lappmarkslagens verkningar, som docenten
BovaUius sålunda åstadkommit, borde det väl vara höjdt öfver allt tvifvel
att denna lag, långt ifrån att lända lappmarkens hemmansegare till

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

19 •

gagn, i stället verkat så, att den i högsta grad skadat deras intressen, och
att lagen alltså borde ju förr desto hellre upphäfvas, derest det icke kan
ådagaläggas, att de olägenheter, som genom ett sådant upphäfvande kunde
tänkas uppkomma, vore ändå större än dem, man genom lagens bibehållande
måste underkasta sig. Det vigtigaste, eller rättare sagdt det enda
inkast, man emot lagens upphäfvande alltjemt får höra, innefattas i det
påstående, att genom lappmarksskogarnes frigifvande för afverkning skogarnes
bestånd skulle äfventyras och endast en oskälig vinst till men för
kommande innehafvare af lappmarkshemmanen tillskyndas sågverksegarne
och de nuvarande hemmansegarne. För att bemöta detta inkast är dock
en enda erinran tillfyllestgörande, den nemligen att lappmarkslagen ju
allt för väl kan upphäfvas, utan att derför lappmarksskogarne behöfva
upplåtas till fri afverkning, en åtgärd, som, utom af andra skäl, desto
mindre kan af mig förordas, som densamma i hög grad skulle komma
att motverka just det vigtigaste ändamål, som jag med en reviderad skogslagsstiftning
önskar uppnå och äfven i det föregående uttryckligen angifva,
nemligen möjligheten att vidmagthålla den svenska trävaruindustriens nuvarande
predominerande ställning i verldsmarknaden. Min mening är alltså
ingalunda den, att man bör inskränka sig till upphäfvandet af lappmarkslagen,
utan att denna, såsom jag redan vid 1892 års riksdag påyrkade,
bör utbytas mot en förståndigt affattad s. k. dimensionslag, såsom jag här
nedan får tillfälle att närmare utveckla.

Derförinnan vill jag dock för dem, som hysa den villfarelsen, att såväl
en dimensionslag för Norrland som utsyningstvångets häfvande i lappmarken
skulle medföra blott fördelar för sågverksegarne, påpeka, att så
icke är förhållandet.

För de sågverksegare, hvilka innehafva skogsarrenden, måste en dimensionslag
komma att medföra en stor uppoffring; ty då en sådan lag
verkar retroaktivt, inskränkes derigenom afverkningsrätten i alla de fall,
der arrendekontraktatet medgifver afverkning af en lägre dimension,
än den blifvande lagen skulle tillstädja. Desslikes måste en sådan lag
verka menligt för de sågverksegare, hvilka genom inköp af skogshemman,
tillräckliga för sågverkens behof, redan lyckats konsolidera sin affär; ty
genom det skydd, den lemnpr åt a/l växande skog, motverkas värdestegringen
af dessa sågverksegares egna välskötta skogar. Den sågverksegare
nemligen, som har nog skog för sitt behof, måste ju ovilkorligen förtjena
mest på att öfriga skogar sköflas; ty ju mera som sköflas, desto mera
stiger den qvarvarande skogen i värde.

• 20 Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

A andra sidan kan det ej nekas, att för dem, som efter hand behöfva
köpa skog, dimensionslagen blir till stor fördel; ty genom den förhindras
bonden att sköfla sin skog, hvadan tillgång till sådan skog, som snart kan
utväxa till mognadsdimension, kommer att finnas.

Men äfven lappmarkslagens upphäfvande är ett tveeggedt svärd för
sågverksegaren. A ena sidan finge han visserligen tillgodogöra sig den
mogna skog, som han i Lappmarken kan ega, men å andra sidan komme
de ännu osålda hemmanen att mångdubblas i värde. Han gör en vinst
pa de hemman, han redan köpt, men för dem, han ytterligare behöfver
köpa, måste han betala ett flerfaldigt högre pris. Under förutsättning, att
ungefär hälften af lappmarkshemmanen redan äro sålda — hvilket näppeligen
ännu är fallet — skulle fördelen och nackdelen komma att uppväga
hvarandra. Men nackdelen blefve troligen ändock öfvervägande, enär
skogsvärdet, i stort sedt, alltjemt är i stigande, och lappinarksböndernas
motståndskraft blefve, om utsyningstvånget ersattes med en dimensionslag,
mångdubblad. De kunde då få sitt penningbehof fyldt genom timmerleveranser
och behöfde ej sälja sina hemman förr än dessa uppnått maximum
af sitt värde. Lappmarkslagens ersättande med en dimensionslag är
derför äfven i den delen mera i lappmarksböndernas än i sågverksegarnes
intresse. Men framför allt skulle en sådan anordning komma att gagna
skogsvården och befordra öfre Norrlands utveckling; ty afvita är det ju,
att ej allenast mogen, utan äfven öfvermogen och skadad skog skall
qvarstå och förfaras, i stället för att tillgodogöras och lemna arbete och
inkomst åt tusenden, och lika afvita är det, att dess qvarstående skall
hindra skogens föryngring, eller, hvilket är detsamma, hindra skogsmarken
att producera något. Den jordbrukare, som ej skördade sin säd, då den
är mogen, skulle väl anses mindre vetande, men om han handlade så
oförståndigt, vore jorden dock redo att följande år producera ny skörd.
Skogsbrukaren i Lappmarken tvingas genom lag att låta den mogna skörden
stå, hvilket ju är ledsamt nog. Men samma lag hindrar äfven ny
skog att uppkomma, och detta är vida värre; ty det innebär helt enkelt
ett förbud för skogsmarken att alstra något.

Men om, på grund af hvad nu blifvit anfördt, det borde ligga i öppen
dag, att lappmarkslagens utbytande mot en dimensionslag ur hvarje synpunkt
är att förorda, så återstår det att undersöka, huru en sådan lag
bör vara affattad för att icke mera skada än gagna; och bör, då jag nu
öfvergår till en sådan undersökning, hvilken naturligtvis måste inskränka
sig till att endast angifva den allmänna karakteren af lagen, jag meddela,

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

att jag härvid måste stödja mig på de upplysningar, jag vunnit gbnom
att rådföra mig med en fullt tillförlitlig, insigtsfull och erfaren
fackman.

Det kan ej nekas, att såväl i Vesternorlands och Gefleborgs läns
kusttrakter som i vestra Jemtland en del skogsmarker på sista åren kalhuggits,
och är detta sorgliga faktum beroende derpå, att allt mindre dimensioner
af sågad vara, om ock till låga pris, finna köpare, samt att
kult, pappersvirke, årämnen m. in. finna allt större marknad. Skogsegaren
synes alltså på gynsamt belägna platser kunna fortgå med försäljning af
skogsalster från sin skog, till dess den är fullständigt härjad; och att den
mindre skogsegaren kommer att göra så, är temligen visst, ty han tänker
näppeligen på framtiden. Äfven en hel mängd sågverk, som ej ega för
behofvet tillräcklig skog, hafva börjat afverka massor af halfmogna träd,
hvilka, om de fått stå orörda ännu 20 ä 30 år, blifvit fullmogna och
hunnit vinna mångdubbelt värde. Förminskade flottningskostnader och
slutamorterade flottleder möjliggöra härjningens utsträckande allt längre
inåt landet. Något måste alltså göras för skogens vidmagthållande. Man
kunde då först tänka sig, att skogsegaren blefve genom lag alagd att
återplantera de kalhuggna markerna; men följden häraf blefve ovilkorligen,
så länge det på något sätt lönade sig, afverkning af uteslutande småskog;
ty att låta odlad skog mogna i Norrland, der omloppstiden i medeltal är
åtminstone 125 år, blir allt för dyrt. Alltså skulle, om återplanteringsskyldighet
ålades den norrländske skogsegaren, den genom odlingen
uppkomna skogen först användas till grufstöttor samt sedan, då detta ej
längre lönade sig, nedhuggas till timmer, så snart den kunde lemna till
försågning användbara dimensioner. Men häraf kommer eu betänklig brist
af de bredare dimensionerna af sågad vara att uppstå, hvarigenom, såsom
jag i det föregående framhållit, Sveriges öfvervägande inflytande i trävarumarknaden
riskeras, hvarjemte skogens skördande i unga år skulle till
sist rent af leda till att så godt som all skog blefve värdelös. Afståndet
i värde mellan de större och mindre dimensionerna ökas nemligen oupphörligt,
och prisskilnaden mellan en 3"X9" furuplanka och en 1" X 4 V,”
furuplanchett, som ännu år 1889 endast var 45 kronor pr standard, är i
detta nu 72 kronor. En standard af det förra varuslaget betingar nemligen
detta år från Hernösands distrikt ett öfverhufvudspris för alla sorter
af pund st. 8, under det att en standard af det senare knappast betingar
pund st. 4. Men uppenbart är att, om skogen ej får mogna, utan skördas
så tidigt, att den lemnar uteslutande planchetter och dermed jemförliga

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

dimensioner, priset för dessa inåste, i män som tillgången ökas, falla ännu
mera. Samtidigt ökas äfven tillverkningskostnaden; ty en standard trä,
försagad ur endast småskog, blir mycket dyrare än samma qvantitet, försågad
ur mogen skog. Af 1 O-tums timmer om 19 fots längd åtgå 25
stockar till en standard, men af 6-tums 19 fots 70—80 stycken; men att
afverka, flotta och saga 70—80 stockar, i stället för 25, måste ju ovilkorligen
kosta mycket mer. Funnes derför i Norrlands skogar endast
smärre timmer att afverka, maste eu gång det moment inträda, då priset
pa den sagade varan fallit sa lågt, att det ej ens motsvarade tillverkningskostnaden,
och i samma ögonblick vore äfven skogen värdelös. Då måste
för en lång tidrymd, eller till dess skogen hunnit mogna, en högst betydande
inskränkning i trävaruexporten inträffa. Men äfven om den odlade
skogen da finge mogna, sa skulle den dock aldrig lemna samma utmärkta
qvalitet som den nuvarande sjelfvuxna skogen; ty den senare har fostrats
bland löfskog eller vid sidan af äldre, mera utvuxna träd, hvilka tvingat
den unga plantan att sträfva mot höjden och koncentrera sin växtkraft i
sjelfva stammen. Den lemnar derför ett mera qvistrent virke än den
odlade skogen, hvilken derigenom, att den genast fått full tillgång på
solljus, redan några fot från marken skjuter mycket starka grenskott. Men
bibehållandet af den nuvarande qvaliteten är för trävaruindustrien lika
nödvändigt som tillgången på de bredare dimensionerna; ty just på grund
af trädens utmärkta beskaffenhet hafva norra Europas barrskogar erhållit
sin ofantliga afsättning. Oafsedt de stora kostnader, som en återplanteringslag
skulle medföra för skogsegaren och hvilka kostnader aldrig kunde
aterfas, skulle en dylik lag sålunda leda dertill, att under en lång tidsperiod
största delen af Norrlands skogar blefve värdelös, att trävaruexporten
nedsjönke till ett minimum, samt att skogames qvalitetsförsämring
i^hög grad menligt inverkade både på afsättningen af och priset för den
sagade varan. Eu dimensionslag deremot skulle förekomma alla dessa olägenheter.

Men då en sådan lag, om den skall uppfylla hela sitt ändamål, bör
bereda möjlighet för skogsegaren att få af skogen taga allt hvad som
derifrån bör borttagas, lärer den nuvarande norrbottenslagen icke vara
användbar, utan böra modifieras och kompletteras dels med olika dimensionsbestämmelser,
afpassade efter växtligheten och öfriga lokala förhållanden
i de delar af Norrland, hvarest lagen kommer att tillämpas, och dels
med uttryckligt stadgande om rätt för skogsegaren att erhålla utsyning å
all sådan skog, som för skogens förnuftiga skötsel bör borttagas. Härige -

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

nom skulle flere fördelar vinnas, såsom exempelvis att ingen gammal
småskog skulle bli qvarstående, ingen af torka angripen granskog förfaras,
och tallen ej undanträngas af granen. Den nu rådande fria afverkningen
af småskog hindrar i väsentlig mån införandet af en dylik rationel skötsel.
Denna fria afverkning verkar nemligen derhän, att sådana massor af smått
virke utsändas i marknaden, att afverkning af småskog endast lönar sig på
de ställen, der allt, som finnes deraf, medtages, men deremot ej lönar sig
der, hvarest den måste afverkas från spridda håll och större arealer. En
afverkning af flere hundra träd per tunnland blir naturligtvis vida billigare
än en sådan af endast 50—60 träd på samma areal, och utan dimensionlag
får på de flesta ställen, der man ej vill kalhugga, den gamla
småskogen, om den skall tagas enbart, nu som förr, ruttna ned. Häraf
följer, att en dimensionslag med utsyningsrätt, i stället för att hindra tillgodogörandet
af dylik gammal småskog m. in., tvärtom måste befordra
detsamma, under det att det blifver svårt att inse huru, om all småskog,
ung eller gammal, fortfarande får afverkas, det skall blifva möjligt att
utan förlust tillvarataga endast den i afstannad växtlighet varande skogen.
En dimensionslag af sådan beskaffenhet, som jag nu antydt, måste anses
ganska lindrigt ingripa i eganderätten, då dels ingen utgift förorsakas
skogsegaren, dels genom en dylik skötsel allt, som ur forstlig synpunkt
bär äfven får från skogen aflägsnas, och skogsegaren alltså får full valuta
af sin skog, och dels slutligen sjelfva skogskapitalet årligen måste stiga i
följd af den bättre vården.

De fördelar, som skulle kunna vinnas genom lappmarkslagens upphäfvande
och ersättande med en dimensionslag, sammanfattas af docenten
Bovallius i ofvannämnda artikel på följande sätt:

1. Skulle en rationel skogsvård kunna komma till stånd i lappmarkerna
derigenom, att den mogna, öfvermogna och skadade skogen så småningom
finge afverkas och lemna plats för återväxten. Det är ett misstag
att tro, att, om grofskogen afverkas, föryngringen blir lidande, ty det är
ej de gamla träden, som lemna det goda fröet; det lemnas af 40—60 år
gamla, således sådana, som ej hunnit upp till afverkningsdimensionen.
Tvärtom, afverkning af grofskogen är rent af en bjudande nödvändighet,
emedan man, som jag ofvan påpekat, genom dess qvarlemnande kanske
äfventyrar skogarnes framtida bestånd eller åtminstone för en lång följd
af år gör dem nästan värdelösa. Med andra ord, genom förståndig afverkning
af grofskogen tillåtes marken att producera ungskog, hvilket den
mångenstädes ej kan, då grofskogen qvarstår. Skogsmarken fås härigenom

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

att blifva räntegifvande, ej som nu ett nästan dödt kapital, som dessutom
årligen sjunker i värde.

2. Skulle härigenom åstadkommas, att hemmansegarne i lappmarkerna
ej tvunges att sälja sina hemman för underpris, utan kunde behålla
dem och betala skulder genom att sälja afverkadt timmer eller utarrendera
en del af sin skog, eller, om de ville sälja den, kunde de erhålla
dess verkliga värde. Skulle derjemte en sådan förändring i lagen
om hemmansklyfning vidtagas, som den jag föreslagit, så skulle det sjelfegande
bondeståndet i lappmarkerna betydligt ökas derigenom, att inegor
med husbehofsskog från de redan sålda hemmanen ofördröjligen skulle
återkomma i bondehänder med sjelfständig eganderätt.

3. Om en dimensionslag skulle antagas för Norrland och Dalarne,
utan att samtidigt lappmarkslagens utsyningstvång borttoges, så skulle
trävaruproduktionen minskas med 25—30 procent, hvilket skulle verka
mycket menligt på hela landet. En minskning af 25—30 procent i träexporten
motsvarar afskedande af en lika stor procent af denna industrigrens
arbetare, och detta åter nedsätter ganska betydligt Norrlands förmåga
som konsument af mellersta och södra Sveriges produkter.

4. Skulle genom lappmarkslagens upphäfvande och ersättande med
en dimensionslag hela öfre Norrlands utveckling befordras. Som docenten
Lundström i sin nyss publicerade artikel visat, ligger öfre Norrlands framtid
i utvecklingen af dess industri, som betingas genom dess rikedom på
grufvor, vattenkraft och skogar. De två första grupperna behöfva ännu
god tid för att komma till den användning de förtjena, den tredje, de
mogna skogarne, lean deremot omedelbart blifva bäraren af den industriella
utvecklingen.

Men om också fördelarne af lappmarkslagens utbytande mot en
dimensionslag torde vara uppenbara, återstår dock den ingalunda lättlösta
frågan om bestämmandet af det område, inom hvilket dimensionslagen
kan och bör tillämpas. I detta hänseende bör väl någon tvekan derom
knappast kunna uppstå, att en sådan lag, som för öfrigt redan nu är
gällande i Norrbottens och Vesterbottens kustland, lämpligen kan omfatta
hela öfre Norrland, eller Norrlands egentliga skogsbygd, d. v. s. Norroch
Vesterbotten med dithörande lappmarker samt Yesternorrlands och
Jemtlands län. Mera invecklad blifver frågan, huruvida samma lag må
kunna utan nämnvärda olägenheter utsträckas till Gefleborgs län samt till
Dalarne, enär, såsom här ofvan blifvit antydt, användning för skogsalster
af mindre dimensioner på många ställen i nyssnämnda landsdelar eger

Motioner i Första Kammaren, N:o 26,

ruin, och dervarande sågverksbolags ekonomi möjligen skulle komma att
i väsentlig mån rubbas af den inskränkning i deras dispositionsrätt öfver
skogen, som en dimensionslag måste komma att medföra. Frågan härom
är naturligtvis af beskaffenhet att icke kunna utan närmare utredning
afgöras. Deremot lärer det vara tydligt, att för mellersta och södra
Sverige någon dimensionslag ej gerna kan ifrågasättas, då exportafverkningen
här bildar endast en ringa del af förekommande skogsförbrukning.

Till de af docenten Bovallius framhållna fördelar af lappmarkslagens
utbytande mot en dimensionslag kan ändtligen läggas den förändrade
ställning gent emot jägei ifjens tern ann eu, so/n skogsegaren genom dimensionslagen
måste komma att intaga. Det måste nemligen medgifvas, att skogsegaren
i lappmarken för närvarande är i hög grad prisgifven åt skogstjenstemannens
godtycke, då denne eger att bestämma både utstämplingens storlek,
tiden, då utstämplingen verkställes, och den trakt af skogen, på hvilken
densamma skall ega rum. Det bör då ock lätt inses, att i den af skogstjenstemannen
beroende ställning, hvari skogsegaren sålunda försättes,
måste ligga en ständig och stark frestelse för begge parterna att genom
demoraliserande underhandlingar på sidan om lagen, livilka undandraga
sig hvarje kontroll både från allmänhetens och de öfvervakande myndigheternas
sida, tillgodose sina ömsesidiga intressen. Att frestelser af denna
art skola genom upphäfvandet af utstämplingstvånget i väsentlig mån
undanrödjas, ligger i sakens natur, om också äfven med en dimensionslag
skogsegaren alltid måste blifva i viss mån beroende af jägeritjenstemannen,
i synnerhet om, såsom sig bör och här ofvan framhållits, sågverksegaren
bör i dimensionslagen förbehållas rätt att under jägeritjenstemannens kontroll
erhålla utstämpling af alla sådana skogsalster, som ur försteg synpunkt
böra ur skogen borttagas.

I ordningen följer nu att undersöka, om och i hvad mån lagstiftningen
skulle kunna och höra ingripa för att befrämja den enskilda skogsvården
i mellersta och södra delarne af landet. Det är redan anmärkt, att
någon dimensionslag här knappast lärer kunna ifrågasättas, då exportafverkningen
bildar endast en ringa del af skogsförbrukningen i dessa landsdelar,
hvaremot inom hvarje ort afverkas till virkesbehöfvande betydliga
qvantiteter mindre virke, såsom byggnadstimmer, ved, gärdsel in. in. De
mångfaldiga, sins emellan olika förslag, som tid efter annan framstälts i
Bih. till Riksd. Prat. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. .9 Käft. 4

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

ändamål att åstadkomma en enskild skogsvård härstädes, utan att kunna
om sig förena en allmännare mening, visa huru svårlöst denna fråga är.
Men just denna omständighet torde bättre än allt annat bevisa nödvändigheten
att å nyo göra denna fråga till föremål för en grundlig utredning,
hvarvid man hade att tillgodogöra sig de erfarenheter, som vunnits under
den tid af närmare 40 år, som förflutit sedan frågan sista gången behandlades
af 1856 års skogskomité. Den speciella lagstiftning, som redan
tinnes meddelad för Gotland, synes, särskilt med hänsyn till de deri
förekommande bestämmelsernas sväfvande beskaffenhet, hvilka göra tilllämpningen
synnerligt svår och godtycklig, föga tillfredsställande, hvilket
äfven bekräftas deraf, att en likartad lagstiftning icke kunnat genomföras
någonstädes på fastlandet. Måhända skulle det förslag om bildandet af
en s. k. skogskultursfond, som grosshandlaren tf. G. Sörensen i en nyligen
utgifven broschyr framstält, vara förtjent att tagas under öfvervägande
vid försöket att på ett ändamålsenligare sätt ordna lagstiftningen för den
enskilda skogsvården i de delar af landet, hvarom, nu är fråga. Skulle
åter, efter närmare utredning af så väl detta som öfriga förslag till frågans
lösning, det visa sig, att någon för ifrågavarande landsdelar gemensam
lagstiftning beträffande den enskilda skogsvården icke låter sig genomföra,
torde, till förebyggande af den fara för framdeles uppkommande
skogsbrist på vissa orter, som den nuvarande fria afverkningen kan medföra,
för staten någon annan åtgärd i lagstiftningsväg knappast kunna
vidtagas, än att staten genom uttrycklig lag tillegnar sig rätt att expropriera
uppkomna kalmarker för bildande af kronopark. Naturligtvis borde en sådan
expropriationsrätt icke komma i fråga att tillämpas annat än å mark,
som på vetenskapliga grunder kunde bevisas icke vara användbar för
annat än skogsodling och som under längre tid, exempelvis 20 år, legat
fullständigt vanvårdad, likasom statens ingripande väl hufvudsakligen borde
förekomma endast på orter, hvilka vore synnerligen skogfattiga, samt på
trakter, hvarest det visat sig särdeles svårt att genom godvilligt köpeaftal
bilda kronoparker, såsom förhållandet lärer vara med några större hedmarker,
exempelvis Sunnerbo ryar och Svältorna. Uti dylika trakter
innebär tillskapandet af vackra skogsbestånd icke blott en finansiel affär,
hvars nytta mätes af den uppkommnnde ekonomiska vinsten, utan ett
verkligt allmänt ändamål, i det att en hel trakts befolkning vinner tillgång
på virke och arbetsförtjenst.

Motioner i törsta Kammaren, N:o 26.

I det föregående har jag framhållit de väsentligaste punkter, som
synas mig böra blifva föremål för en revision af nu gällande skogslagstiftning.
Tydligt är dock, att härtill kommer en mängd andra vigtiga
frågor, som förtjena att vid en sådan revision komma under öfvervägande,
exempelvis angelägenheten att i Norrland s. k. skyddsslcogar genom, speciallag
ställas under statens skogstjenstemäns omedelbara vård, indragningar, omflyttningar
och tillökningar afl tjenstebeställningarna vid skogsstaten m. m. Derjemte,
och då jag hyser den öfvertygelsen att, hvilka förbättringar i skogslagstiftningen
man i öfrigt lyckas genomföra, frukterna af dessa förbättringar
endast i högst ofullständig grad skola kunna skördas, så länge
den högsta administrationen af skogsväsendet är förenad med domänförvaltningen,
faller det af sig sjelf, att jag anser, att, i sammanhang med
undersökningen af öfriga förekommande organisationsfrågor, uppmärksamheten
i främsta rummet måtte rigtas på nödvändigheten att skilja dessa båda
administrationsgrenar från hvarandra, på det att möjlighet må beredas
skogsstyrelsen att odeladt egna sin verksamhet åt alla de mångfaldiga
ärenden, som falla under dess kompetens. Alla de olägenheter, som äro
förenade med den af den s. k. domänkomitén i dess underdåniga utlåtande
den 19 maj 1876 förordade och sedermera vid 1882 års riksdag
beslutade anordning, hvarigenom förvaltningen af statens skogsegendomar
och kronans öfriga domäner blifvit stälda under en gemensam styrelse,
äro på ett så öfvertygande sätt framhållna af samtliga de myndigheter,
kongl. kammarkollegium och särskildt dess dåvarande president, grefve
T. Wrangel, kongl. skogsstyrelsen och kongl. landtbruksakademiens förvaltningskomité,
hvilka blefvo i ärendet hörda, att man måste på det lifligaste
beklaga den vilsekomna besparingsanda, som förhindrade Riksdagen
att lyssna till bemälda myndigheters emot genomförandet af samma anordning
enhälligt framstälda varningar, hvilkas befogenhet sedermera af
en blott allt för dyrköpt erfarenhet vunnit bekräftelse.

Af de utaf ofvannämnda myndigheter i ärendet afgifna yttranden
torde det tillåtas mig att här blott anföra slutet af kongl. skogsstyrelsens
memorial den 25 september 1876, så lydande:

»Till följd således af hvad ofvan blifvit anfördt och oaktadt en styrelse
för statens domäner vid första påseende, såsom konstruktion betraktad,
eger något tilltalande, måste skogsstyrelsen dock, i anseende till skogsväsendets
stora betydenhet för landet, omfattningen och den särskilda beskaffenheten
af dithörande ärenden, dess ringa och inom kort helt och
hållet försvinnande, eller åtminstone till likhet blott med andra förvalt -

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

ningsgrenar inskränkta beröring med jordbruksfastigheterna, samt med
hänsyn jemväl till den talrika, i antal ständigt växande, under skogsstyrelsens
befäl stälda skogspersonal, uttrycka den åsigt, som äfven delas
af de skogsinspektörer, som härom sig yttrat, samt af den komitéledamot,
hvilken om skogsärendena företrädesvis egt kännedom, att skogsväsendet
fordrar en sjelfständig styrelse med sakkunnig, skogsvetenskapligt bildad
och erfaren chef, utan sammanblandning med en för skogsadministrationen
främmande, men i och för sig magtpåliggande förvaltningsgren, hvilken
senare svårligen skulle kunna undgå att genom tillskottet i skogsstyrelsens
redan ansenliga göromål hämmande inverka på skogsväsendet, som dock
fortfarande påkallar utveckling i många rigtningar.

Skogsstyrelsen har sig ej heller bekant något land, der en gemensam
förvaltande styrelse finnes inrättad för skogs- och jordbruksärenden, ehuru
väl i åtskilliga länder dessa angelägenheter hvar för sig såsom byråer
omedelbart sortera under ett visst statsministerium.»

Ingen lärer kunna förneka, att de af f. d. kongl. skogsstyrelsen sålunda
anförda skäl fortfarande ega sin fulla giltighet, hvadan, och då härtill
lägges den oerhörda, af domänstyrelsens årliga arbetsredogörelse vitsordade
mängd af göromål, hvarmed samma styrelse är öfverhopad, och
hvilka vida öfvergå hvarje mans höfva, något ytterligare bevis icke synes
erfordras för angelägenheten att ju förr desto hellre återgå till den gamla
ordningen, då skogsstyrelsen var ett sjelfständigt embetsverk, befriadt från
hvarje befattning med förvaltningen af jordbruksdomänerna, hvilken ju
antingen kunde återförenas med kongl. kammarkollegium eller möjligen
ändå lämpligare inrangeras såsom en särskild byrå under kongl. finansdepartementet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt
föreslå, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t måtte uppdraga åt sakkunnige
män ej mindre att öfverse nu gällande skogslagstiftning:
så väl i allmänhet som särskildt ur här ofvan
angifna synpunkter, i syfte dels att en förbättrad hushållning
å ej mindre kronans än öfriga allmänna och
enskilda skogar må kunna åstadkommas, och dels att
åt Kongl. Maj:t och kronan må beredas all den inkomst,
som af dess skogar skäligen kan förväntas, än

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

äfven att undersöka, om och i hvad mån, för vinnande
af dessa ändamål, förändring i den nuvarande organisationen
af skogsadministrationen må i ett eller annat
afseende erfordras, samt derefter till Riksdagen nådigst
afgifva de förslag till ändringar i skogslagstiftningen,
äfvensom till öfriga åtgärder, som af berörda utredning
må föranledas.

Stockholm den 4 april 1894.

CURRY TREFFENBERG.

Bilaga.

Skogar i Arvidsjaurs socken (Pite elfdal), omfattande 6,581 hektar —
alla slag impediment häri inbegripna — till någon del förut öfvergångna
af afverkning, visa vid 4,5 proc. taxering 49,876 skadade träd, 9,5 engelska
tum vid brösthöjd, 78,662 friska timmerträd 12 tum vid brösthöjd
jemte 197,534 timmerämnen 8,2 tum vid brösthöjd, af hvilka de skadade
träden samtliga afverkas under de första 10 åren; samtliga timmerträden
och hälften af timmerämnena under de derpå följande 50 åren.

Alltså afverkas första 10 åren skadade 49,876 träd, lemnande omkring
65,000 timmer, eller pr år och pr har totalmark 1 timmer; under
derpå följande 50 år 177,429 friska träd, lemnande omkring 800,000
timmer, eller pr år och pr har totalmark 0,9 timmer.

Skogar i Råneå socken (Råne elfdal), omfattande 3,62 6,G 5 hektar ren
skogsmark, till någon del förut öfvergångna af afverkning, visa vid 4
proc. taxering 36,694 skadade timmerträd, 46,173 friska timmerträd af
12,4 engelska tums brösthöjdsdiameter samt 47,843 timmerämnen, af
hvilka första 10 åren afverkas samtliga skadade träd, ’/0 timmerträden
och ''/i, af timmerämnena lika med 48,379 träd, lemnande omkring 86,000
timmer; alltså pr år och har skogsmark 2,37 timmer.

Dill. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 26.

Under derpå följande 50- år 58,412 timmerträd, lemnande omkring
105,000 timmer; alltså pr år och har skogsmark 0,6 timmer.

Skog i Råneå socken (Råne elfdal), omfattande 10,942,50 har ren
skogsmark, till någon del förut underkastad afverkning, visar vid 4 proc.
taxering 56,198 skadade timmerträd, 180,100 friska timmerträd af 12,4
engelska tums brösthöjdsdiameter samt 137,780 timmerämnen 10,5 tum
vid brösthöjd, Indika under loppet af 40 år medgifva en afverkning af
255,160 timmerträd, lemnande omkring 446,500 timmer; alltså pr år och
pr har skogsmark 1,02 timmer.

Skog i Öfver-Kalix socken (Kalix elfdal), omfattande 17,528,12 hektar
ren skogsmark, till någon del förut underkastad afverkning, visar vid 4
proc. taxering 64,407 skadade timmerträd, 97,975 friska sågtimmerträd
af 12,4 engelska tums brösthöjdsdiameter samt 781,994 timmerämnen
från 8,2 tums brösthöjdsdiameter, af hvilka under första 10 åren afverkas
samtliga skadade timmerträd, 1/e af friska timmerträden och ’/]2 af timmerämnena,
lika med 145,902 träd, lemnande omkring 265,000 timmer; pr
år och pr har skogsmark alltså 1,5 timmer; under derpå följande 50 år
407,477 friska timmerträd, lemnande omkring 713,000 timmer; således
pr år och pr har skogsmark 0,8 timmer.

Skog i Öfver-Kalix socken (Töre och Kalix’ elfdalar), omfattande
14,590,18 hektar ren skogsmark, till någon del förut underkastad afverkning,
visar vid 4 proc. taxering 20,401 skadade timmerträd, 291,418
friska timmerträd af 12,4 engelska tum vid brösthöjd samt 880,064 timmerämnen
från 8,2 tums brösthöjdsdiameter, af hvilka under första 10 åren
afverkas samtliga skadade timmerträd, 1/6 af friska timmerträden och :/12 af
timmerämnena, lika med 142,309 timmerträd, lemnande omkring 242,000
timmer, alltså pr år och har skogsmark 1,66 timmer; under derpå följande
50 år 609,542 timmerträd, lemnande omkring 1,066,700 timmer; alltså
pr år och pr har skogsmark 1,46 timmer.

Luleå den 31 januari 1894.

Nils Sjöberg.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1S04.