Motioner i Första Kammaren, N;o 25 (Motion 1907:25 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N;o 25.

N:o 25.

Af herr Lithander, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om framläggande af förslag till en invandringslag.

Härmed anhåller jag få framlägga eu motion i enahanda syfte och
i hufvudsak anslutande sig till min motion n:o 30 af den 6 mars 1906,
beträffande nödvändigheten af en invandringslag i vårt land. Nämnda
motion, hvilken bilägges, åberopar jag i allt.

Jag anser mig ingalunda — såsom här nedan närmare skall påvisas
— sakna fullgoda och tungt vägande skäl för denna min förnyade framställning
i ämnet, utan finner fastmera den föreliggande frågan i ännu
högre grad, än hvad fallet var under förlidet år, nu synas värd sitt
stora och synnerliga beaktande och kräfva sin snara och tillfredsställande
lösning, detta senare till följd af en del hithörande nya företeelser, h vilka
jag beder att närmare få påpeka.

Innan jag närmare går att dels vidröra de förut af mig i motionen
i fråga anförda och alltjämt såsom oförändrade kvarstående grundmotiven
till min fjolårsmotion och dels framlägga bevis på de alltjämt ökade, ja,
delvis riksvådliga faror, som den hittills af vederbörande myndigheter
föga eller alls intet hämmade invandringen af främmande oroselement
utan all gensägelse innebär, må det tillåtas mig något dröja vid min
meromnämnda motions öde vid sistförflutna riksmöte.

Den hänvisades till Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 1,
och är jag sagda utskotts herrar ledamöter tacksam för det synbara intresse,
de behagade visa mitt framlagda förslag. Äfvenledes står jag i
förbindelse till utskottets herrar ledamöter för den öfversiktliga utredBih.
till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Käft. (N:o 25). 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

ning af främmande länders lagstiftning med afseende på främlingars invandring
och vistelse i de respektive landen, som lämnas i utskottets
utlåtande n:o 8 af den 7 maj 1906, i synnerhet som dessa utredningar
ju till icke så ringa del bestyrka nödvändigheten af den lagstiftning, jag
för Sveriges vidkommande önskar i ty fall se införd.

Men då utskottet i sitt utlåtande pag. 8 yttrar:

»Under inga förhållanden får utlänning — äfven om han erhållit
nämnda tillstånd (Kungl. Maj:ts medgifvande att här i riket idka handelseller
fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering) — idka gårdfarihandel
eller användas såsom biträde vid dylik handel», måste jag mot
denna uppgift inlägga min bestämdaste gensaga, då just en dylik gårdfarihandel
dagligen pågår i alla delar af riket, och det därtill så öppet
och allmänt samt i de allra flesta fall alldeles obeskattad, att detta missförhållande
bör vara snart sagdt allom bekant.

Klämmen i utskottets utlåtande blef, som man torde erinra sig, att
min föreliggande motion icke måtte till någon Första Kammarens åtgärd
föranleda. Detta sitt utlåtande stödde utskottet därpå, att Kungl. Maj:t,
med anledning af den då som bäst pågående invandringen af vissa oroliga
folkelement från Finland, Estland och Livland, den 27 april 1906
utfärdat ett cirkulär till öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen angående viss anmälningsskyldighet för främlingar
m. m.

Hvad sålunda föreskrifvits skulle gälla tills vidare under innevarande
(1906) år och torde således nu ha upphört att längre finna sin tilllämpning.
Och att bestämmelserna i sagda cirkulär långt ifrån voro
till fyllest för att medföra den därmed åsyftade verkan: eller lugn och
säkerhet för vårt lands egen befolkning och våra institutioner, skall jag
äfven här nedan med färska och talande exempel inför ögonen leda i
ovedersägliga bevis.

Såsom jag redan här ofvan antydt, skulle jag visst icke nu i år
ha framkommit med en med min meromnämnda motion besläktad framställning,
därest jag icke nu som då haft fullt klart för mig, af hvilken
oerhörd betydelse den nu pågående utvandringen från Sverige och den
ingalunda förminskade invandringen af främlingar hit innebär för vårt
land, icke blott för närvarande stund, utan äfven för kommande tider,
faror så stora och oöfverskådliga, att fosterlandsvännen måste intagas
af de allvarligaste farhågor och största bekymmer för vårt folks och vårt
lands framtid, därest icke något i tid och med kraft göres för att i

Motioner i Första Kammaren, N:o 25. 3

möjligaste mätto förebygga båda dessa osunda och på samhällskroppen
tärande företeelser.

Man har icke utan skäl sagt, att ordspråken äro nationernas visdom.
I afseende på den fara, hvilken jag önskar, att regering och Riksdag
måtte förebygga genom en sträng invandringslag, erinrar jag om det goda
råd, som ligger i det gamla visa ordspråket: »stäm i bäcken, innan det
kommer i ån . . Blir vårt land en gäng riktigt ymnigt hemsökt af dåliga
folkelement, då är olyckans botande omöjligt.

I en af våra almanackseditioner ha vi sett en kolorerad plansch,
afsedd att ge ett begrepp om utvandringen från Sverige och föreställande
emigranterna med sina koffertar och kappsäckar, placerade på kajen, färdiga
att föras ut till den väldiga ångare, som synes i bakgrunden. På
planschen utgöras emigranterna af några åldringar och barn, men det
stora öfvervägande flertalet är dock ungt, raskt och kraftigt folk af båda
könen. Planschens mening är tydligen att landet rundt väcka eftertanke
och besinning. Men i min hemstad, Göteborg, far man se den sorgliga
täflan förbytt i verklighet, och den, som icke allenast en gång, utan år
efter år skådat denna emigration, glömmer den aldrig, utan får eu kraftig
maning att göra allt för att söka hålla landets söner och döttrar kvar på
den fosterländska jorden.

Utvandringen från Sverige har under de senaste åren belöpt sig till
så höga siffror, att man inför desamma måste rent af häpna. Huru försvagande
är icke denna aldrig sinande emigrantström för vårt land, som
ju formligen åderlåtes på sitt bästa blod? Det är i sanning mera än
tröstlöst, att nästan ingenting i handling gjorts för att hejda denna för
vårt land så ödesdigra och förlustbringande emigration. Vi få besök af
främmande fackmän, som bese vårt land i speciellt syfte att studera våra
jordbruksförhållanden. Främlingarne känna sig lika förvånade som förtjusta
öfver hvad de få se, men vi, vi veta med smärta i bröstet, att
den vackra medaljens frånsida tyvärr visar en ganska mörk bild, ty får
det länge fortgå lika ohejdad! som hittills, ha vi snart inga armar längre
att drifva ett rationellt jordbruk, och därmed är en stor del af Sveriges
välstånd grusadt. Lika sorgligt börjar förhållandet äfven bli på andra
områden. Ehuru, glädjande nog, vårt lands örlogsflotta med afseende på
materielen börjar motsvara de förhoppningar, man ställer på densamma,
fattas det ju dock nödigt manskap att fullt bemanna våra krigsskepp.
Och ändock skulle de kunna vara bemannade med ett af det bästa sjöfolket
i världen. Äfven på våra landtregementen börjar det nu uppstå

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

betänkliga vakanser. Som man finner, skall emigrationen för värt land
medföra följder, hvilka man ryggar tillbaka för att ens tänka sig.

Det är sannerligen mycket illa och beklagligt, att dessa förhållanden
icke påkallat några kraftigare åtgärder från de styrandes sida, och det
är sannerligen på allra högsta tiden, att så sker.

Här är icke platsen att söka utreda utvandringens innersta orsaker,
och det är hufvudsakligast som bakgrund till främlingsinvandringen hit,
som jag vidrör vår emigration. Denna tillskrifves dels »vikingalynnet»,
dels locktoner från förut emigrerade landsmän och dels det s. k. »sociala
missnöjet» hos en del öfverspända och missledda individer. Man måste
lika villigt medgifva som djupt beklaga, att så är fallet, att det för
fattigt folk här i vårt land, som bildadt hjonelag, är svårt, ja, nästan
omöjligt att få sig ett eget litet hem. Att binda vårt småfolk vid den
svenska torfvan och göra denna kär för detsamma — se där helt visst
ett af de säkraste och bästa medlen att minska utvandringen. Skulle
inte våra kronodomäner kunna uppdelas i områden, lämpliga för småbruk,
och utarrenderas på 49 år på verkligt förmånliga villkor? Så synes mig
redan borde ha skett, och det är förvånansvärdt, att regeringen icke
redan föranstaltat om något dylikt. Dessa arrendatorer borde vidare ha
förmånsrätt till förnyelse för arrendator eller hans rättsinnehafvare.
Staten, synes det mig vidare, borde kunna lämna lämplig byggnadshjälp.
Så kunde ju i skogstrakter utstämplas träd, som fritt finge nyttjas till
nödiga byggnaders uppförande, och fritt bränsle till husbehof kunde ju
lämnas af skogens affall och vid gallring. Vid afverkningen af till afsalu
utstämplade träd å det arrenderade eller annat statens område kunde
beredas tillfälle till arbetsförtjänst. A sin sida finge staten härigenom i
gengäld riklig inkomst af skogsområden, hvilka utan ett koloniserande
arbete endast skulle bli oåtkomliga och outnyttjade.

En annan fördel vore, att svenska staten på sådant sätt finge stora
Addder af nu föga använd mark nyttjad, odlad och befolkad med en stam,
som komme att utgöra en ökning af ett bland landets värdefullaste
element.

Det torde icke kunna bestridas, att en dylik åtgärd komme att utgöra
en motvikt mot emigrationen, stödja vårt lands modernäring, förse
en växande industri med nya arbetskrafter och befolkningen med lifsmedel
samt inom eget område öka förbrukningen af egna industriella
alster.

Jordbruk och industri icke blott behöfva, utan stödja jämväl hvar -

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

andra. Nödig kunskap om rationell skötsel af småbruk behöfde i samband
härmed spridas öfver hela landet.

I samband med ofvanstående vore det högeligen önskligt, att staten
subventionerade en direkt svensk ångbåtsförbindelse med Nordamerika,
hvilken det bland annat ålåge att för en ringa penning återföra de svenskar,
som kunde styrka, att de efter hemkomsten skulle bosätta sig inom
Sverige och hvaraf mången helt säkert skulle begagna sig och väl använda
den del, som han kunde få arrendera af en kronodomän. Åt sitt
gamla fosterland skulle en sådan emigrant återbörda sin arbetskraft, riktad
med där ute vunnen erfarenhet.

Denna framtidsmålnings förverkligande bör ingalunda kunna mötas
af några oöfverstigliga hinder. Men jag vill ej vidare orda härom, då
en aktad kamrat på kronobergsbänken motionerat i ämnet.

Tända vi oss till vår västkust, få vi med sorg bevittna, huru den
ena laddningen efter den andra af ungt, kraftigt och dugande svenskt
arbetsfolk drager bort från det land, hvilket deras förfäder älskat mera
än allt annat på jorden, det land, öfver hvilket de med^rätta känt sig
stolta, det land, hvars frihet och själfständighet de upprepade gånger
med aldrig sviktande trohet och tapperhet försvarat intill sista blodsdroppen.
En eller annan af de sålunda bortdragande finner nog »lyckan»
där ute, men hvem förtäljer väl om de tusenden, som gå under efter
förut utståndna, oerhörda lidanden?

Hvilken oerhörd nationalförlust vållar icke denna beklagliga utvandring?
De utvandrande representera ju alla det kapital, som uppfostran
och utbildning förlänar åt hvarje individ. Och nu, när tiden är inne,
att de genom produktivt arbete här hemma skulle börja återgälda åtminstone
räntan £å’£det kapital, hvari de stå i skuld Jill svenska samhällsinstitutioner
af skilda slag, just vid den tidpunkten lämna de detta
land, beröfvande detta icke blott sin arbetskraft, utan äfven det kapital,
hvars frukter i stället kommer en helt annan nation till godo. Den
sammanlagda summan, som Sverige på detta sätt förlorat, är enorm.

Tända vi oss sedan till vår ostkust, få vi se, huru en invandring
där eger rum, hvilken, ifrån att till en början ha varit endast en obetydlig
rännil, redan’,vuxit.^ut:’till en brusande å och snart hotar att utvidgas
till en förödande störtflod. Men är då inte denna invandring till
fördel för vårt land och lämnar den icke ersättning för det, som väster
ut strömmar^ur landet, frågar måhända en och annan, som endast räknar
antal, men ej undersöker det olika värdet. Tissticke ! Tvärtom är denna

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

invandring österifrån af högst skadlig inverkan, och vi skola snart finna,
om vi icke redan funnit det, att sagda invandring är ägnad att fullt ut
inge lika stora bekymmer och farhågor som trots utvandringen. Och
hurudan är då denna s. k. * ersättning» ? I stället för våra frihorna, laglydiga
och på allt sätt präktiga söner, ben af vårom benom och blod af
vårt blod, som västerut lämna oss, komma från östern mera eller mindre
och med eller utan skäl förtryckta individer af helt annan ras, religion,
bildning, uppfostran och åskådning än de hos oss rådande och gällande,
individer, som uppvuxit under revolutionära, ja, anarkistiska förhållanden
med dess förakt för lag och ordning och dess ringaktning af andras lif
och egendom, som just är utmärkande för de slaviska folken, med ett
ord moraliskt lågt stående individer, som ej kunna stämplas annat än
som formligt slödder. Säkert är, att det icke är den bästa delen af ryska
folket, som hit invandrar, utan snarare tvärtom.

Denna invandrings faror är af ekonomisk, social och politisk betydelse.
Bland de invandrande finnes en hög procent, bestående af polska
och ryska judar. När dessa, man kan tryggt säga öfver hela världen
illa kända individer, hit invandra, icke ha de då för afsikt att på minsta
sätt främja eller visa tacksamhet mot det land, som så beredvilligt lämnar
dem icke blott en fristad, utan därjämte ett nytt fält för sina spekulationer
i dumheten och beskedligheten. Sammanslutningen bland dessa judar
är, som man vet, sådan, att de formligen bilda en ren liga, afsedd att
ekonomiskt bekriga det kristna samhället och att suga till sig det af
dem hemsökta landets näring och must. Ingen af dessa judar kommer
hit för att arbeta — har man väl någonsin sett en sådan jude taga ett
spadtag här? — och ingen af dem presterar här något produktivt arbete.
Ett är dock visst, att den svenska handeln, särdeles minuthandeln
på landet, undermineras och totalt fördärfvas af dessa parasiter, som
tränga in öfverallt, anlita hela sin ras’ stora förslagenhet, när det gäller
att lura svenska bönder, hvilket går desto lättare, som dessa äro godtrogna
och svaga för allt utländskt.

De svenskfödde bofaste idkarne af minuthandel i städerna och på
landet, som bemöda sig att icke allenast göra hvar man rätt i affärer,
utan ock samvetsgrant betala sina skatter, kunna omöjligen konkuirera
med de ryska och polska judarne, som invandra hit och i stora sammanslutningar
eller band hjälpa och lära hvarandra att drifva sin mera eller
mindre ambulatoriska handel efter alldeles motsatta principer. Ej heller är
det i längden möjligt för redbara och sträfsamma svenska köpmän att uthärda

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

den fingerade handelsrörelse, som försiggår i förhyrda lokaler under de
falska namnen af realisation för utländska konkursmassor o. dyl., men i
verkligheten är ett af de många utstuderade sätten, som de större och
de mindre judiska köpmännen i förbund med hvarandra bedrifva. För
dessa invandrande skarors illojala konkurrens böra väl ändå svenska köpmän
skyddas, och man kan därjämte begära, att hela svenska folket måtte blifva
skyddadt för den degenerering, som judeinvandringen förr eller senare medför.

Yi kunna eller böra väl ej längre blunda för händelserna i Eyssland.
Judarna hafva där genom sin omänskliga utsugning af de ryska bönderna
beredt dessa otroliga lidanden och ådragit sig själfva ett outsläckligt hat.

Skola vi icke här göra hvad vi kunna för att hindra ett dylikt
eländes öfverflyttande hit? Det synes mig, som om detta vore för oss
en bjudande plikt och en ren nödvändighet.

I socialt hänseende innebär denna invandring äfvenledes störa faror.
Moralen står, som bekant, på en mycket låg ståndpunkt bland dessa
individer och kan därför lätt sprida sitt gift bland de icke så få härför
mottagliga svenskarne.

Och den politiska faran af denna invandring — den är sannerligen
icke den minsta! Jag vill till en början endast påminna om den afen
känd uppviglare här protegerade estisk-livländska kolonien i Stockholms
närhet. Under den skyddande förklädnaden af »sång- och föredragsaftnar»
höllo de fritt flera möten i Folkets hus. Den tillstädesvarande svenska
allmänheten begrep lika litet som vår vid mötena närvarande ordningsmakt
innebörden af dessa sånger och föredrag, hvilka man dock kan
vara viss om voro revolutionära till såväl innehåll som syften. Kekordet
slogs likväl, när den sorgliga och fast otroliga nyheten spred sig, att
en mängd härför särskildt hitresta ryska revolutionärer och anarkister
hade fått hålla en ett par veckor långvarig kongress i Folkets hus, där
det utan all gensägelse stämplades mot ryska regeringen. Hvilken
oerhörd fara för vårt land innebar icke detta, hvilket tungt ansvar ådrog
sig icke den dåvarande regeringen för det den ej varit underkunnig om
denna olagliga kongress och med kraft afstyrt densamma, och hvilket
fattigdomsbevis gaf sig icke hufvudstadens detektiva polis, när kongressen
hållits midt för dess näsa, utan att sagde polis haft väderkorn nog att
uppspåra och anmäla ryssarnas och de svenska socialistchefernas tilltag?

I höstas måste man ju häkta och hemsända några finska vagabonder,
hvilka sysslade med bombtillverkning och formligen planlagda finsk-ryska
attentat mot ett par af hufvudstadens banker.

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

Kort tid därefter upptäcktes det, att ett par finnar i Norrtälje
planlagt ett dylikt attentat mot en därvarande bankinrättning.

Och till sist, få vi icke dagligen i pressen läsa notiser om, huru
vildsinta finnar här i hufvudstaden, i Sundsvall etc. dragit knif mot
svenskar och på andra sätt uppträdt som våldsverkare och fridstörare?

Af det här senast anförda ser man till fullo, huru litet eller alls
intet effektivt Kungl. Maj:ts cirkulär af den 27 april 1906 visat sig.
Och dock åberopades af det tillfälliga utskottet just sagda cirkulär såsom
hufvudskål för afslag på min förra året väckta motion i ärendet.

Då nu detta temporära cirkulärs bestämmelser emellertid icke längre
existera och det till full evidens visat sig vara till intet gagn, har jag
desto större skäl för att nu framkomma med ett förslag, analogt med
min förra motion i ämnet. I allt öfrigt hänvisar jag till denna.

Jag har härmed, som jag hoppas, fullständigt bevisat, att det är eu
oförsvarlig och ödesdiger försummelse vi svenskar begå mot oss själfva
och våra efterkommande, ifall vi fortfarande underlåta att med all den
kraft och med alla de medel, som stå oss till buds, söka hindra fortgången
af ett så skadligt utbyte af folkelement som det, hvilket hos oss nu
dagligen pågår.

På grund af ofvanstående anhåller jag,

att Riksdagen måtte besluta att i underdånig
skrifvelse till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och om möjligt redan för 1908 års
Riksdag framlägga förslag till en invandringslag, som
hindrade invandring och bosättning här, af sådana
individer, hvilka kunna befaras komma att utöfva en
moraliskt och ekonomiskt skadlig inverkan på svenska
folket.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 26 januari 1907.

P. Em. Lithander.

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

Bilaga. (Motion n:o 30 i Företa Kammaren vid 1906 års riksdag).

Af herr Lithander, angående skrifvelse till Konungen i fråga om
åvåg alringande af tillfredsställande anordningar beträffande utlänningars invandring
till Sverige och vistelse därstädes.

Helt säkert finnes i denna kammare ingen, som ej bekymras vid
tanken på den folkförsvagande emigration, som sedan så många årtionden
oafbrutet ägt rum från vårt land, och genom hvilken en så stor
del af Sveriges bästa arbetskrafter går för landet förlorad. Men det är
ej nog med att landet på detta sätt åderlåtes genom förlust af våra
egna bästa krafter. Samtidigt pågår en invandring af det slag, som ej
tillför ‘oss någon ersättning för hvad vi förlorat, utan tvärtom belastar
oss med en del folkelement, som befunnits mindre nyttiga i de land,
hvarifrån det komma, och därför blifva en börda i de land, där de till
allt större antal slå sig ned. Jag menar de många främlingar, oftast i
utblottade omständigheter, som hälft bettlande, hälft schackrande bos
oss utan inskränkning finna en fristad och utan kontroll eller beskattning
utöfva en mycket tvifvelaktig bandelsverksambet eller föra ett rent
äfventyrarelif. I båda fallen är detta skadligt för hederliga svenske
medborgares ärliga förvärf dels genom eu osund konkurrens, dels genom
den ökade fattig vårdstunga, som härigenom faller på kommunerna, för
att ej tala om den moraliska depravation, som på detta sätt sprides bland
vårt folk. Snart nog måste detta föra till farliga nationalekonomiska
konsekvenser äfven därigenom, att de sträfsamma och nyttiga element,
som ännu utgöra bufvudbeståndsdelen af vårt svenska folk, därigenom
utsättas för mindre goda inflytelser.

Med den motion, jag härmed bar äran framlägga, afser jag alltså
att få vidtagna åtgärder, som reglera invandringen till vårt land och
förebygga, att bit indragas en mängd onyttiga människor, som icke hitBih.
till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 11 Käft. 2

Motioner i Förslå Kammaren, N:o 25.

kommit såsom engagerade för utförande af nyttigt arbete och därefter återvända,
utan kvarstanna och blifva en börda för landets infödda befolkning.

Då jag påyrkar förbättrade förhållanden i detta afseende, likom
jag ock här vågar uttala önskvärdheten af en noggrannare tillämpning
af redan befintliga lagar på hithörande områden, så är detta icke blott
ett uttryck för min enskilda uppfattning, utan fastmer grundadt i en
allmänt utbredd mening hos dem, som kommit till kännedom och erfarenhet
af hvad saken kräfver. Här nedan följa några ord, som med
anledning af förhållanden i Skåne helt nyligen stått att läsa i den offentliga
pressen, och dessa ord hafva eu öfvertygande bevisningskraft.

»Taldgästning.

Under denna rubrik fäster Malmö-Tidningen uppmärksamheten på
det upprörande oskick, som tack vare en bedröfligt bristfällig lagstiftning
så godt som dagligen existerar, nämligen att löst folk och slödder
af hvarjehanda slag, utan att vederbörande myndigheter kunna förhindra
det, draga in i vårt land eller — hvilket kanske oftast är fallet —
af främmande lands polismyndigheter skickas på oss. Och väl här,
kunna vi ej göra oss kvitt dessa individer, hvilka icke blott bli oss
en ekonomisk börda, utan äfven mestadels verka som ett moraliskt gift
i samhället, i samma mån som de hinna beblanda sig med landets egna
invånare.

I Danmark och Tyskland gälla synnerligen stränga bestämmelser
för invandrare, och den, som ej kan på ett tillfredsställande sätt dokumentera
sig som en människa med ordnade förhållanden, blir utan prut
tillbakavisad. Och om han sjuk eller utarmad faller det allmänna till
last, så transporteras han strax utanför gränsen, ifall han ej förvärfvat
sig laglig hemortsrätt i landet. Men i Sverige finnas så godt som inga
bestämmelser angående behandlingen af dylikt folk. Därför har vårt
land också blifvit en flitigt använd afstjälpningsplats för allt det afskräde,
som våra båda grannar i söder helst vilja vara af med. Kommer
ett band af bettlare eller löst folk fast för polisen i Tyskland eller
Danmark, så är det den allra enklaste sak att bli af med dem bara
genom att sända dem öfver gränsen till Sverige. Och här finnas inga
lagar, som hindra deras invasion. Men om vi sedan försöka att skicka
dem samma väg tillbaka, så mötas de af polisförordningar och landstigningsförbud
samt återkomma till oss med nästa lägenhet.

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

Och. här förbli de, nästla sig in bland folket, draga yngre och lättledda
människor med sig i sitt lättings- och skojarlif samt åstadkomma
därigenom omätlig skada i flera afseenden.

Till Malmö har i dagarna anländt ett sådant där följe, hvilket, bortdrifvet
både från Tyskland och Danmark, nu fått en fristad hos »die
dummen Schweden». Härifrån draga de väl ut på den skånska landsbygden
för att öka antalet af de ej alltför väl renommerade tattarekolonier,
vi redan äga. Vi ha velat begagna denna anledning till att rikta den
allmänna uppmärksamheten på den häpnadsväckande brist i vår lagstiftning,
i kraft hvaraf en slik invandring ohejdadt får fortgå. Och
det bedröfliga i saken minskas ej därigenom, att samtidigt går i motsatt
riktning en stark ström af friska, arbetsdugliga svenskar till utlandet för
att kanske aldrig återvända.

Behöfves det ännu lång betänketid, innan lagstiftningen kan gripa
sig an med det nationella verket att sätta en damm för de utländska lösdrifvarehorder,
som nu strömma in öfver oss?»

Särskildt den omständigheten, att andra länder, äfven sådana, som
företrädesvis anses representera den politiska friheten, börjat omgärda
sig med ganska stränga invandringsbestämmelser, manar oss att mycket
snart åtgöra något i denna sak. Amerikas och Englands exempel, det
senare alldeles nytt, äro talande. Angående den nya engelska invandringslagen,
gällande från den 1 januari i år, återgifver jag här några
upplysningar, grundade på hvad den engelska pressen haft att meddela
i ämnet.

Den nya engelska invandrarelagen.

»The Aliens bill» har trädt i kraft. Från den 1 januari har det
blifvit måtta med den engelska gästfriheten, och det är icke att undra
på. »Lagen om invandring» har verkligen blifvit nödvändig i England.

Invandringen till England har under de senaste åren blifvit enorm.
Det har i synnerhet varit italienare, polska judar och tyskar, som kommit
dit. De voro fattiga, trasiga, ofta angripna af alla möjliga sjukdomar,
och alla slogo de sig ned i London. En del redde sig någorlunda,
andra folio genast samhället till last. Med djup ovilja betraktades
i England denna invandring, som, i synnerhet sedan de ryska
judeförföljelserna börjat, gick öfver alla gränser. Och utan invändning

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

från något partis sida, från liberalernas lika litet som från arbetarnes,
antogs »främlingslagen» såväl i underhuset som i öfverhuset.

Det är rätt stränga bestämmelser, som denna främlingslag innehåller.
Hvad de utlänningar angår, som redan bo i England, kunna de
nu utvisas, om de gjort sig skyldiga till en vanärande förbrytelse, om de
i 12 månader njutit fattigunderstöd, om de påträffas som vagabonder eller
om de bo för tätt hoppackade i osunda bostäder och icke ha medel att
skaffa sig bättre. Men dessa bestämmelser kunna dock icke tillämpas på personer,
som af religiösa eller politiska skäl flytt från sitt fädernesland eller något
annat land, ej heller på dem, som åtagit sig utförande af något arbete.

Hvad de nyanlända angår, så få de icke tillåtelse att gå i land,
om de äro sinnessjuka eller idioter, om de icke kunna visa, att de ha
förmåga och medel att kunna reda sig, om de äro angripna af sjukdom
eller om de varit straffade med ett vanhedrande straff i något annat
land. Men detta är icke det svåraste. Hvarje invandrande skall ha i
sin ägo 5 pund sterling (90 kr.) och, om han åtföljes af familj, ännu 2
pund för hvarje familjemedlem. Om en man t. ex. anländer med hustru
och tre barn, skall han således äga minst 13 pund eller 234 kronor i
fickan för att få tillstånd att gå i land, och denna summa blir det säkert
omöjligt för de flesta af de fattiga italienska eller polska invandrarne
att anskaffa, De äro allt annat än kapitalister. Och till och med om
alla dessa villkor äro uppfyllda, kan invandringskommittén ändå förhindra
en invandrare att gå i land, om främlingen antingen icke kan så
mycket engelska, att han kan göra sig förstådd, eller om han icke kan
bevisa, att han lärt sig ett bestämdt yrke.

Lagen är skrifven med den amerikanska invandringslagen som förebild.
Det är en hård lag, men den är nödvändig.»

Då på detta sätt bestämmelserna i utlandet betydligt skärpas, ökas
faran för oss att blifva föremål för det besvärliga intrång, som man där
vill undvika. Och de politiska förhållandena kunna dessutom ställa sig
så, att vi få en invandrareström öfver oss. Antagonismen mot judarne
och särskildt de barbariska bestraffningarna af judarnes utsugningsarbete
i Eyssland äro i detta afseende hotande för oss, som icke vetat förse
oss med nödiga skyddsåtgärder. Det torde t. o. m. kunna hända, att
hänsynslösheten mot mindre aktade folkelement i utlandet varder större,
i samma mån det finnes länder, hvilka, såsom fallet är med Sverige,
lämna åt dessa folkelement obehindradt tillträde.

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

Af redogörelserna för den engelska invandringslagens tillkomst
framgår, att det till väsentlig del varit polska och tyska judar, kvilkas
tillströmning man velat förhindra. Äfven hos oss föreligga i rikt mått
anledningar att klaga öfver judeinvandring. En sådan har på de senare
åren fortgått i allt större skala, och särdeles landets södra och västra
provinser hafva däraf besvärats. Den judiska gårdfarihandeln, bedrifven
under ett okontrolleradt kringstrykarelif, har börjat blifva en verklig
landsplåga och hotar i synnerhet på landsbygden att göra all ordnad
handel omöjlig. Den bofaste köpmannen, som är hårdt beskattad för
sin rörelse, lider ett plågsamt intrång af dessa kringstrykande judar,
som begagna alla utvägar att pracka kram på en lätt bedragen allmänhet,
men gå fria för så godt som all beskattning. Att detta är alldeles orättfärdigt,
behöfver icke sägas. Ingångna meddelanden under de allra senaste
dagarne från Norrland visa, att detta onda är där i starkt tilltagande.

Utan tvifvel är denna judiska invandring den farligaste af det
slags inkräktningar, hvarom här är fråga. Denna fara beror nämligen
ej blott på den osunda och illojala konkurrens, som medelst ambulatorisk
handel bedrifves, utan äfven på det judiska folkets allmänna skaplynne
och utpräglade tendens att hänsynslöst slå under sig allt, som utan
åtkomlig kränkning af lagens form kan ernås, och på detta sätt eröfra
makten i samhällena.

Jag anser mig böra i detta sammanhang anföra några aktstycken,
som visa, att faran för den judiska invandringen är lifligt känd och vid
flera tillfällen offentligen påpekad af dem, saken tydligast berör, nämligen
minuthandlarne, soru dagligdags hafva att dragas med den judiska
vandringskonkurrensen. År 1900 inkom till Konungens befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län en af ej mindre än 280 personer,
handlande och en del andra, undertecknad skrifvelse, hvari det bland
annat heter:

»Det råder bland oss undertecknade, liksom hos befolkningen i
våra trakter i allmänhet, stort tvifvel angående lagligheten af den ambulatoriska
handel, som i stor omfattning bedrifves i bohuslänska skärgården
af en tilltagande mängd kringvandrande polska judar. Då deras
affärsrörelse i sin helhet torde få betraktas som en högst skadlig afart
af redbar och nyttig handel, hvars utöfvande är till intet gagn, men väl
till skada för den köpande allmänheten, på samma gång den utgör ett
orimligt intrång i de bofasta och skattdragande handelsidkarnes näring,
så se vi oss föranlåtna att vördsamt anmäla förhållandet hos Konungens

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

befallningshafvande, med ett lika vördsamt framhållande af behofvet af
sträng kontroll öfver Indika af dessa kringvandra^, som af Konungens
befallningshafvande lämnats tillstånd till bedrifvande af gårdfarihandel,
och hvilka som sakna dylikt tillstånd. Enligt vår mening tillhöra de
allra flesta sistnämnda kategori.

Dessa kringvandrande judar, hvilka alla ägna sig åt schackerhandel,
åtnöja sig icke med att som gårdfarihandlarne gå in i husen och utbjuda
sina medförda varor, utan placera sig hvar som helst på gator och vägar,
till och med omedelbart utanför de bofasta köpmännens dörrar, där de
uppduka sina varulager. Då fiskarena återkommit från sjön och i land
afyttrat sin fångst, då i synnerhet infinna sig de polska judarne i stora
svärmar för att göra sig delaktiga af fiskarfolkets inkomst. Med rätta
betraktar man deras uppträdande som en landsplåga.»

Äfven under förlidet år ingafs en sådan påminnelse. Kågra kommitterade
för bohuslänska handlande ställde till vederbörande en vädjan,
ur hvilken följande må anföras:

»Undertecknade, handlande i bohuslänska skärgården, finna oss
ånyo nödsakade att ställa en bön till dem, som makten hafva, att de
på något sätt måtte befria vår kust från den tilltagande landsplåga, som
de polska, ryska och tyska judarnes hemsökelse utgör. Yi kunna ej
känna förhållandena på andra orter, men här skall helt visst all redbar
handel så småningom ödeläggas, om det fortfarande tillåtes en okontrollerad
gårdfarihandel och skattefritt judeschacker att florera, såsom det
nu gör.

Att den bofaste skattdragande köpmannen fått svårare år från år att
reda sig i den ojämna täflan med ambulatorisk, skattefri handel och
annan illojal konkurrens, är nog en erfarenhet, som gjorts i alla delar
af vårt land, men om icke invandringen af polska och andra schackerjudar
stäfjas, så skall tillståndet förvärras, ty dessa skola veta att begagna
sig af den svenska släpphändtheten så grundligt, att svensk minuthandelsverksamhet
skall inom vissa branscher alldeles fördärfvas af främmande
schackrare och af dem eröfras.

Kalfsund i januari 1905.

Gustaf Börjeson,

Hönö.

N. G. Olson,

Knipplan.

Axel Carlson,

Hälsö.

C. J. Olsson,

Björkö.

Bernh. Börjeson,

Hönö.

Sant. Johansson,

Hönö.

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

Äfven till Riksdagen hafva röster nått angående här omhandlado
missförhållande. Till ledamöter af fjolårets lagtima Riksdag insändes
nämligen från köpmän i olika delar af landet petitioner angående den
ambulatoriska handeln, i hvilka de polska judarnes framfart i landet vidröres.
Ur dessa petitioner tillåter jag mig göra följande utdrag:

»Herr riksdagsman!

Upprepade gånger sedan lång tid tillbaka hafva köpmän i alla
delar af landet låtit frambära till Riksdagen och en del länsstyrelser
sina vördsamt uttalade bekymmer öfver anmärkningsvärda förhållanden
på handelns område, hvilka särskildt för minuthandelsverksamhetens
utöfvande kräfva ändrad, tidsenlig lagstiftning. Likaledes har det med
fullt fog klagats öfver underlåten eller slapp tillämpning af redan befintliga
lagbestämmelser till förhindrande af orättmätig handel och illojal
konkurrens.

På samma gång vi konstatera det trängande behofvet af en omfattande
revision af vår näringslagstiftning i hvad det rör minuthandeln,
bedja vi härmed få särskildt fästa riksdagsmännens uppmärksamhet på
en af minuthandelsverksamhetens mest skadliga och iögonenfallande
utväxter, nämligen den oftast obeskattade och alldeles okontrollerade
ambulatoriska handeln. Denna art af handel har svällt ut till mycket
stora dimensioner, i samma män som den enligt vår mening mycket
olyckliga och ymniga invandringon af polska judar tilltagit. Med rätta
kan det betecknas såsom någonting i hög grad orättvist, att vid sidan
af de bofasta och skattdragande svenska minuthandlarne de polska
judarnes ambulatoriska och obeskattade näringsfång får obehindradt och
okontrolleradt bedrifvas. Hvarken länsmän eller stadsfiskaler synas bekymra
sig om huruvida dessa gårdfarihahdlare af främmande nationalitet
äga vederbörligt tillstånd att drifva handel i landet eller någonstädes
erlagt den ringaste skatt. I förlitande på denna svenska slapphet blifva
dessa alltså i tillfälle att tillfoga de bofaste köpmännen en högst betydlig
skada.

Den farliga och illojala konkurrens, hvarom här är fråga, är så
mycket betänkligare, som de judiska grosshandlarne i storstäderna genom
förlag villigt understödja sina trosförvanter i deras hela riket snart
omfattande vandringsgeschäft.

Vi tillåta oss i sammanhang härmed anmärka, att det är en underlig
ekonomisk politik, som bedrifves i Sverige, då ingenting verksamt

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

göres för att kvarhålla landets egna söner, hvilka i massor utvandra
och undandraga landet sin nyttiga och välsignelsebringande arbetskraft
— då däremot genom vederbörandes likgiltighet och bristande vaksamhet
man rent af inlockar främlingar och för dem underlättar ett geschäftsmakeri,
som på ett bedröfligt sätt motverkar, men ej befordrar allmänt
och enskildt väl här i landet. Ett sämre utbyte af samhällselement är
omöjligt att göra.

Yi fästa tillika uppmärksamheten därpå, att intet annat land tillåter
invandrande främlingar att under ett lösdrifvande lif utöfva eu verksamhet,
som strider mot landets både offentliga och enskilda intressen.»

Många flera exempel skulle kunna anföras på det missnöje, som
de kringvandrande främlingarnes verksamhet väcker i landet, och huru
orättvist det är att utsätta bofasta, redbara, svenska handlande för den
illojala och den ärliga handeln neddragande konkurrens, som denna
okontrollerade verksamhet medför. 1 senast anförda skrifvelse göres
enahanda sammanställning som den jag i början af denna min hemställan
till Riksdagen tillåtit mig, nämligen angående den dåliga bytesaffär,
vi svenskar bedrifva, då vi ej göra någonting, som kunde motverka,
att våra arbetare och vår landtbefolkning emigrera till Amerika,
hvaremot vi utan hinder eller kontroll låta den sämsta delen af Polens,
Rysslands och Tysklands judar hit invandra, fastän vi fullt veta, att de
icke komma att utföra något nyttigt arbete, utan endast utsuga landet.
Redan för länge sedan borde åtgärder till afhjälpande af detta dubbla
missförhållande hafva vidtagits, men vi hafva med vanlig sorglöshet
låtit orimligheten fortgå. Emellertid borde väl nu ändtligen, då frihandelslandet
England ger oss ett så ytterst lärorikt exempel, tiden vara
kommen, då äfven vi skaffa oss ett skydd mot denna invasion.

För jämförelses skull, ehuru jämförelsen visserligen tager sig litet
egendomlig ut, kan jag påpeka den rörelse, som just nu gör sig gällande
bland våra svenska musici, i akt och mening att de skola blifva skyddade
mot den mäktiga och obilliga, nästan skattefria konkurrens, för hvilken
de i så rikt mått utsättas från hit inkommande utländska musikutöfvare.
Äfven på konstens område känner man alltså behofvet att skydda svensk
verksamhet mot utländskt intrång.

En annan sida af invandringsfrågan behöfver jag endast lätt, med
ett enda ord, beröra, för att det skall inses, huru otillfredsställande våra
nuvarande invandrings- och utvisningsbestämmelser äro. Det har här i

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

Sverige kunnat gå för sig i åratal, att politiskt spioneri från utlandet
helt öppet och i stor skala bedrifvits i våra landsbygder, utan att något
kunnat åtgöras för att hindra denna tillströmning af utländska kunskapare.
Under det vi enskildt haft all anledning att tro, att förklädda
utländska officerare genomströfvat våra bygder under forskningar angående
deras lämplighet för krigsändamål, hafva vi officiellt fått trösta
oss med den försäkran, att saken endast gällde beredande åt oss af förmånen
att få våra sågar filade.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 11 Höft.