Motioner i Första Kammaren, N:o 1 (Motion 1895:1 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

N:o 1.

Af friherre KlinckowstrÖm, angående ökad tull å spanmdl äfvensom
tull å potates.

Jag har så många gånger uppträdt i Riksdagen rörande tullarne,
att min åsigt i frågan är nogsamt känd, och jag kan försäkra, att, så
länge jag kommer att hafva en röst i Riksdagen, skall jag i det fallet
aldrig förändra min åsigt. När denna fråga vid 1892 års riksdag förevar,
uppkom den, såsom de riksdagsmän i Första Kammaren, hvilka då
voro närvarande, hafva sig nogsamt bekant, derigenom, att Kongl. Maj:t
i nådig proposition af den 13 januari 1892 påyrkade nedsättning i
spanmåls- och mjöltullar, och Kongl. Maj:t grundade sitt yrkande på
ett yttrande till protokollet i statsrådet öfver finansärenden af samma
dag, hvari den föredragande, statsrådet friherre von Essen, på mångahanda
skäl slutade med att påyrka nedsättning af tullarne. Så gammal
jag är, under de 50 år jag räknar sedan mitt inträdande på riksdagsmannabanan
och hvarunder jag deltagit i 25 riksdagars förhandlingar, har jag
aldrig läst ett bedröfligare statsrådsprotokoll än detta nu nämnda. Ty
icke nog med att det innehåller origtiga både åsigter och uppgifter
rörande denna vigtiga tullfråga, visar det äfven, att såväl det föredragande
statsrådet som äfven Konungens samtliga öfriga rådgifvare vid
tillfället, hvilka hafva enhälligt biträdt hans åsigt, icke kände den stora
frågans rätta innebörd, och det är bedröfligt att se vid Konungens rådsbord
rådgifvare, som icke bjuda till att sätta sig in i en så stor och
fråga. När denna fråga den 2 mars 1892 förevar i Första Kammaren,
på grund af bevillningsutskottets betänkande och utlåtande rörande
den meranämnda kongl. propositionen, tog jag mig friheten att
i ett ganska vidlyftigt yttrande kritisera detta statsrådsprotokoll, och
Hih. till lliksd. Prof. 1895. 1 Samt. 2 Afd. I Band. 1 ljuft. (N:o 1) 1

Motioner i lör sta Kammaren, N:o 1.

jag framdrog sådana skäl och bevis för origtigheten af de uppgifter och
åsigter, som uttalas i det meranämnda protokollet, att hvar och en kan
derom öfvertyga sig, som vill läsa detta mitt yttrande. Jag vill icke
här upprepa den vidlyftiga kritiken, det är nog, att den finnes förvarad
i protokollet; men jag vill endast nämna den grund, hvarpå statsrådet
då stödde sig, att åtgärden att införa skyddstullar å spanmål var påkallad
af de låga pris, som jordbrukets produkter länge betingat, och
den betryckta ställning, landets hufvudnäring derigenom iråkat. Om
någon vet orsaken, hvarför spanmålstullar påyrkades och äfven beviljades,
så måtte det väl vara jag, som bär äran, kan jag säga, att hafva
uppfunnit denna idé. Orsaken var icke den, statsrådet uppgaf, det valen
följd af tullarnes införande, att jordbrukets ställning upphjelptes, men
orsaken var den, att hela vårt så vigtiga tullsystem hade ohjelpligt. strandat
och icke kunnat blifva en verklighet, utan att vi fingo jordbrukarnes
biträde dertill, hufvudsakligen i Andra Kammaren. Det vet jag bättre
än någon.

Hvad nu denna fråga beträffar, så vill jag blott här nämna, att
såväl statsrådsprotokollet som äfven Kong!. Maj:ts proposition samt slutligen
1892 års riksdagsbeslut tydligen angifva, att det icke skulle sättas
i fråga att nedsätta tullarne mer än till slutet af året 1892. Jag skall
bedja att få nämna de delar af dessa statshandlingar, som bekräfta mina
ord i detta hänseende. Chefen för finansdepartementet yttrade i det nu
nämnda statsrådsprotokollet följande: »Jag anser derför, att, oaktadt förslag
till ny tulltaxa lärer komma att för Riksdagen framläggas, någon
ändring i tullsatserna å spanmål för år 1893 icke bör nu ifrågasättas.»
Och Kong!. Maj:t säger i sin korta proposition till Riksdagen af samma
dag: »Kong!. Maj:t vill härmed föreslå Riksdagen, att de enligt tulltaxan
af den 16 oktober 1891 bestämda tullsatser för spanmål, omalen,
råg och hvete, samt malen, mjöl, alla slag, för tiden till innevarande
års slut nedsättas» etc. Och slutligen innehåller 12 § af riksdagsbeslutet

den 23 maj 1892: »vi hafva--beslutit att på det sätt bifalla Kongl.

Maj:ts proposition angående nedsättning under innevarande dr» — märk
väl — »i tullen å vissa slag af spanmål in. in., att de enligt tulltaxan
af den 16 oktober 1891 bestämda tullsatser för spanmål, omalen, råg
och hvete, samt malen, mjöl och gryn, alla slag, må för tiden till innevarande
års slut nedsättas.» Äfven denna uppfattning, att de ifrågavarande
låga tullsatserna ej skulle gälla längre än till 1892 års slut,
bekräftas af kongl. kungörelsen af den 24 mars 1892.

Vid 1893 års riksdag nämnde bevillningsutskottet icke med ett
enda ord, att förändring borde föreslås att från och med 1893 besluta

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

återgång till de högre afgiftema å spanmål, malen och omalen, så som
de utgingo de närmaste åren före 1892, och Riksdagen gjorde ingen
anmärkning dervid (illa nog). Samma förfarande egde rum inom 1894
års bevillningsutskott, ehuru en reservant (herr Burén) yrkade återgång
till de förra spanmålstullarne. Vid den diskussion derom som den 10
mars 1894 egde rum i Första Kammaren följde de allra flesta protektionister
lians excellens herr statsministern Boströms uppmaning att vidblifva
de sedan 1892 åsätta lägre spanmåls- och mjpltullar.

Nu har icke endast hela året 1892 fortgått med de nedsatta spanmålsoch
mjöltullame, utan äfven hela åren 1893 och 1894 och vi äro nu vid
riksdagen 1895, der en förändring kan ifrågasättas. Jag säger uppriktigt,
att jag och många tullskyddsvänner med mig hade väntat, att
regeringen, sitt moraliska åliggande likmätigt, hade gjort något för att
vi måtte återgå åtminstone till de tullsatser, som regeringen, enligt de
officiella handlingar jag nu anfört, ansett böra nedsättas endast till
slutet af 1892. Och att anledningen, hvarför Kongl. Maj:t 1892 vidtog
de. åtgärder, jag omnämnt, var den oroväckande höjningen i spanmålsprisen
öfverallt i olika länder, derpå lemnar ock statsrådsprotokollet af
den 13 januari 1892 åtskilliga bevis. När nu deremot spanmålsprisen
äro så, jag kan säga, minerande låga för jordbrukame, no g borde då
regeringen tänka på en så vigtig sak. Härpå beror dock beståndet af
den samhällsklass och den näringsidkareklass, som är den första, den
största och den vigtigaste i landet. Jag kan ock till följd af de mångahanda
underrättelser, jag bekommit från olika delar af landet, försäkra,
att nöden, synnerligen hos de mindre landtbrukame, hvilka till inkomstkälla
endast hafva afkastningen af sitt jordbruk, är högst bedröflig och
tarfvar en snar hjelp. Regeringens pligt hade ovilkorligen varit att
skaffa sig närmare underrättelser i dessa frågor, hvilka äro så högst
vigtiga för landet och dess existens, och sålunda inlösa sitt moraliska
ord vid 1892 års riksdag. Men vi hafva förgäfves väntat på en proposition
i det hänseendet från regeringen, och detta är högst bedröfligt. Vi
tullskyddsvänner hafva hittills satt vår tillit till och understöda så godt
vi kunnat, denna så kallade tullskyddsvänliga regering, men om vi so
denna regering vända tullskyddet ryggen, kommer förtroendet till densamma
att slockna i landet, och då vill jag se, hur regeringen skall få
fram sina propositioner och fortsätta att regera. Detta är en så allvarlig
fråga, att, då jag befarat, att icke någon annan i kammaren skulle
yttra sig i samma rigtning som jag rörande regeringens skyldigheter,
jag åtminstone icke velat med tystnad förbigå en så vigtig sak.

Det har redan mycket bl i t v it. ordadt om den sorgliga nedgången

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

i priset på spannmål, en nedgång, som liotar att blifva än större. Härtill
kommer, att prisen äfven betydligt sjunkit för kött och kreatur, smör
och öfriga landtmannaprodukter — således på snart sagdt allt hvad
landtbrukaren kan afyttra för att skaffa sig nödiga medel att betala
sina skatter. På sätt jag redan förut under föregående riksdag, vid behandlingen
af fjerde hufvudtiteln, påpekat, äro dessa skatter icke blott
nu höga och allt för tunga för mången, utan de komma att under de
närmaste åren blifva ännu tyngre för den jordbrukande klassen, hvilken
drager den största ''bördan deraf, och under sådana förhållanden vore det
icke för mycket, om något gjordes för att lätta denna tunga. Jag vill
icke nämna spanmålsprisen, hvarom jag vidlyftigare ämnar yttra mig
längre ned i denna motion; men ehuru de äro så beskaffade, att de icke
räcka till att betala arbetskostnaden och räntan på jordens kapitalvärde,
måste dock jordbrukaren söka afsätta sin spanmål för att kunna betala
skatterna. Men skall ens detta lyckas? Jag har hört till och med stora
jordegare från åtskilliga provinser beklaga sig öfver, att de hafva spanmål
liggande på sina magasin och omöjligen kunna blifva af med den,
och jag är också landtbrukare och förhållandet är detsamma med mig.
Spanmålshandlarne hafva fylt sina förråd med utländsk spanmål, och
de vilja icke för något pris taga äfven den vackraste svenska spanmål.
Jag har så många gånger nämnt för herr finansministern om nödvändigheten
att få månatliga underrättelser om spanmålsprisen från de större
produktions- och handelsorterna i landet, på det att allmänheten måtte
få en rigtig åsigt om denna vigtiga fråga. Jag har så enskildt som
offentligen i denna kammare uppmanat honom att gå i författning om
anskaffande af sådana underrättelser, men han har icke brytt sig derom.
Detta är dock en mycket vigtig sak, och på andra håll, särskildt i Preussen,
är anskaffandet af dylika underrättelser bragd i sådant system, att det
skulle kunna tjena som modell för oss — de preussiska månadsredogörelserna
ligga i statistiska byrån för dem, som vilja taga del deraf.
Jag hoppas, att hvarken Riksdagens tullskyddsvänner eller regeringen
skall låta imponera på sig af det skrik, som här i landet hörts rörande
tullarnes inflytande på spanmålsprisen från frihandelspartiet och särskildt
från dess direktion, föreningen mot lifsmedelstullar, uti de cirkulär, denna
förening låtit sprida vidt och bredt i landet. Jag har förut, såsom jag
nämnt, senast den 2 mars 1892 vidlyftigt behandlat denna fråga och
visat, att tullarne icke hafva något sådant inflytande på prisen, men att,
om tullarne ökades till de belopp, som gälde före 1892 eller måhända till
samma belopp, de befinnas nu ega inom det tyska riket, detta skulle vara

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

till uppmuntran för landtmännen och göra det möjligt för dem att blifva
af med sin spanmål.

Jag skall i fortsättningen af denna motion söka, så vidt jag förmår,
utreda och förklara: l:o) huruvida tullafgifter på födoämnen, som det
importerande landet sjelf kan producera, i nämnvärd grad fördyra desamma,
2:o) huruvida dessa tullafgifter egentligen eller väsentligen inverka
på brödets pris och 3:ö) hvem som i allmänhet betalar tullen.
Men främst vill jag söka blotta herrar frihandlares egendomliga idéer
och grundsatser beträffande tullfrågan i dess helhet och söka blotta det
dolda målet för alla deras sträfvanden.

Frihandelns idéer och grundsatser.

Det bär under de senaste 15 åren så mycket blifvit skrifvet och
taladt om frihandel och om skydd för näringarne, att hvar och en, som
velat bilda sig ett omdöme om denna stora statsekonomiska fråga, ej
saknat medel dertill. Att fästa sig vid eller bemöta alla de sofismer,
alla de materialistiska åsig-ter rörande stat och samhälle, som de principiella
frihandlame fram stält, vore lika svårt som ändamålslöst, emedan
deras oklara läror i sina följder äro oberäkneliga, om de skulle realiseras.
Men lyckligtvis kunna de ej blifva en verklighet och skola aldrig
komma till rätt mognad i någon europeisk kulturstat.

För bedömandet af deras grundprinciper må några få deraf meddelas
till belysning af deras oklara åsigter om samhället och dess medlemmars
pligter emot det allmänna, samt af deras farliga tillämpningar
för samhällets vigtigaste förvärfskällor: näringarne.

»Det yttersta målet för arbetet och produktionen är att kunna konsumera,
att kunna tillfredsställa sina önskningar och behof».1)

»Till gagn för allmänheten blir ju eu näring först då, när den bidrager
att lemna en god vara till billigt pris».2)

»Det så kallade skyddet betyder ingenting annat, än prisstegring på varan
och hinder för köparen att på förmånligaste sätt anskaffa hvad
han behöfver.».3)

»Det är tillgången icke bristen, som bör vara föremålet för våra sträfvanden».
3)

Friherre Gripenstedts yttrande i ridderskapet och adelns plenum den 8 februari
1866 (se ridderskapet och adelns protokoll 1865 — 66, IT, sid. 432.)

2) Friherre Gripenstedts yttrande; ibid. sid. 435.

3) Friherre Gripenstedts yttrande; ibid.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

»Tullafgifters enda, allmängiltiga grund och ändamål är att bereda statsverket
inkomst».1)

»Hög tullbeskattning, liksom hög beskattning i allmänhet, torde snarare
nedsätta folkets förmåga att fylla sina behof och motverka dess
produktiva arbetskraft än bidraga till kapitalbildning, om ej på de
jemförelsevis få bänder, hvilka kunna beredas en gynnande undantagsställning
på de öfrigas bekostnad»1)

»Det måste ligga i landets likasom i den enskildes intresse att köpa
sina förnödenheter der de kunna erhållas för det billigaste pris».* 2)
»Frihandelns grundsatser, sådana de hittills tillämpats i vårt land, hafva
visat sig vara för dess ekonomiska utveckling af synnerligen välgörande
verkan».:i)

»Något skydd för våra näringar, utöfver det de redan åtnjuta, synes
icke vara för deras bestånd och utveckling beböfligt».3)

»Exemplet af andra nationer, hvilka kunna antagas inom kort komma
att återgå till skydd ssystemet, synes icke böra föranleda oss att inslå
samma väg. Den ekonomiska ställningen inom vårt land skulle icke
i ringaste mån blifva derigenom förbättrad, men väl motsatsen».3)

Se der några af deras grundsatser; må en hvar sjelf bedöma deras
lära! Enligt dessa fribandlarnes läromeningar skulle det förnämsta
ändamålet med menniskans härvaro vara förvärf, konsumtion, billigt pris
på njutningsämnen; men deremot äro umbäranden, tålamod, fosterlandskärlek
med flera dylika kristliga och samhälliga egenskaper främmande
för dessa läromeningars uppgift. Den kraft, som icke är produktiv,
anser frihandlaren vara onyttig; men huru mången kraft, huru mången
utgift finnes ej, som då skulle vara det? Underhållet af en krigsmagt
t. ex. är visserligen icke det af en produktiv kraft, men högst nödvändig
för statens sjelfständighet och säkerhet. Religion, vetenskap och
skön konst, de historiska minnenas bevarande äro ej produktiva krafter,
i den mening frihandlaren förstår dermed, att de lemna varor till utbyte
för konsumtion och njutning; men det skulle stå illa till med vår kultur
samt folkets sedliga och intellektuella uppfostran, om en stat saknade
eller försummade underhålla och vårda dessa ljusets, sanningens och
minnets facklor.

Huru ringa en af frihandelns förkämpar i detta land tänkt om
dylika värdemätare för den verkliga kulturen och huru högt han ställer

*) 1878 års Riksdags bevillningsutskotts betänkande af den 26 april, n:o 4, sid. 4.

2) Ibid, sid. 17.

3) 1879 års Riksdags bevillningsutskotts betänkande af den 24 mars, n:o 6.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 7

handelns guldkalf för tillbedjande vördnad, framgår af följande lians
offentliga yttrande :

»Långt högre än de materiella tjenster, handeln gjort, ställer jag
dem, som den gjort eller gör åt mänskligheten i odlingens och upplysningens
intresse. Ty då inkräktaren blott lemnar efter sig nedbrända
och blodbestänka ruiner i eröfrade länder och agget i besegrade hjertan;
när missionären och vetenskapsmannen, hvilkas nit och sjelfförsakelse
ingen kan uppskatta högre än jag, blott framgår såsom den ensliga farkosten
på hafvet, hvilkens fåra sammanfaller det ögonblick kölen genomskurit
vattenspegeln: då framtränger handeln såsom en murbräcka, hvilken
nedbryter hvarje hinder, som en förvillad statskonst och förvillade
seder uppstält mot den menskliga odlingens framsteg. Och jag irrar
mig derför visserligen icke, då jag tror att handeln, i sin störa, verldsomfattande
utsträckning, utgör det mäktigaste redskapet i försynens
hand till menniskoslägtets lyftning — ja, att den bildar den stora och
djupa, fast stilla flod, som tyst men säkert fört. vårt slägtes öden fram
till större odling, till högre ljus och till en allmännare menniskornas
förbrödring».1)

Man ma med skäl om detta yttrande säga, att det är som en
ljudande malm och en klingande bjellra, dessa ord, som sätta mensklighetens
högsta sträfvanden så lågt och den materiella lystnaden så högt! ...
Den högste, menniskoslägtets Frälsare, som gick så ensam på sin väg
från Bethlehem till Golgatha, och icke hade något hvarpå han kunde
luta sitt hufvud; — och hans lärjungar, apostlarne, hvilka gingo ut ensamme,
utan något skydd, utan något stöd, att predika evangelii eviga
sanningar för alla folk; — och de första kristne martyrerne, blodsvittnena
för Kristi läras renhet och sanning, som gingo ensamme till hednafolk,
stego ensamme upp på bålen eller ned bland de vilda djuren för
att förtäras eller sönderslitas af dem till hedningarnes förlustelse!
och vetenskapens förgangsmän och vetandets heroer, hvilka vid den
flämtande lampans sken i den ensliga klostercellen eller i armodets låga
boning tände kunskapens ljus i alla rigtningar! . . . eller härföraren, som
genom sina. bragder slår verlden med häpnad eller krossar våldets och
mörkrets bojor, som försvarar sanningen in i döden — kunna ej de med
allt skäl anses för att snarare »hafva fört. vårt slägtes öden fram till
högre ljus och till en allmännare menniskornas förbrödring», än den
störa, djupa, stilla handelns flod?

D friherre Gripenstedts yttrande i ridderskapct och adelns plenum den H februari

J 8(>(>.

8 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Frihandelns idéer skulle möjligen kunna hafva något berättigande,
om menskligheten kunde förbrödra sig till en enda stor nation, eller om
åtminstone de folk, som stå på en snarlik grad af hyfsning och bildning,
exempelvis Europas, likasom Amerikas civiliserade stater, skulle hvar
för sig sammanslutas till eu stat eller statsförbund med samma statslif.
Men tvifvelsamt är, om de många småstaterna skulle vilja förena sig
derom, eller de1 respektive styrelsernas chefer skulle vilja frivilligt nedlägga
kronor och spiror för att förverkliga dylika drömmar. Den första
tillämpningen af frihandelns idéer inom politikens område blefve federation.
j den andra republik, den tredje kosmopolitisk materialism, och derefter
är socialismen icke långt borta.

Så långt bort i tiden som år 1817 förutsåg en statsekonomisk
tänkare i vårt land denna strid mellan skyddssystemets fosterländska
sträfvanden och frihandelns kosmopolitiska njutningslystnad. Denne man,
då varande prosten och riksdagsmannen grefve F. B. von Schwerin J),
yttrar sig derom på följande sätt:

»Tillståndet af inre kraftutbildning och hängifvenhet åt lystenheten
och njutningarne äro tvenne hvarannan rakt motsatta tillstånd. Det
förra gör återhållsamhet, försakelse och uppoffring till vilkor. Det senare
känner intet af allt detta och tyckes förutsätta, att alla öfriga föremål
för det menskliga sträfvandet redan blifvit uppnådda. Det första förhållandet
är en stats, som sluter och begränsar sig så mycket som
nödigt är för att, genom inre kraftutveckling, komma till en högre bildning,
deri ädelt täflande med andra stater, eller ock för att kunna bibehålla
sig vid den, som den redan eger; ty intetdera är möjligt utan
återhållsamhet och utan begränsning. — Det senare (tillståndet) är den
för somliga så kära idén af en fri verldshandel. Det förra (tillståndet)
gör medborgerlig dygd nödvändig och genom den, densamma omgifvande
glorian bidrager den att låta dygd i allmänhet synas älskvärd. Det senare
(tillståndet) behöfver, för att drifva sitt väsende — ty ett egentligt mål
känner det icke — endast färdigheter och mynt.» * 2)

Frihandelns grundsatser, tillämpade på tullagstiftningen, finanser
och näringsförhållanden kunna sammanfattas sålunda:

»Tullagstiftningens enda föremål bör vara att skaffa staten inkomster;

och den bör ordnas med uteslutande afseende derpå.»

»Alla andra tullar, utom de s. k. finanstullarne, böra, såsom onödiga och
skadliga, afskaffas.»

*) Grefve Schwerin, en af sin tids främste finansmän och riksdagstalare, var född
1764 och dog 1834.

2) Schwerin i Bidrag till kännedom om fäderneslandet, sid. 65.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

»Skydd för näringarne betyder ingenting annat än prisstegring på varan
och hinder för köparen att på förmånligaste sätt anskaffa hvad han
behöfver.»

»Olika tulltariffer, eller att endast för de länder, som bevilja oss bättre
handelsförmåner, lemna sådana i gengäld, är förkastligt; alla nationer,
äfven de som för oss tillspärra sitt land med höga tullar, böra till
oss få tullfritt införa deras varor, af hvad slag de vara må.»
»Jordbruksnäringen behöfver intet skydd för att ernå likställighet med
samma näring i de flesta andra länder; den omständigheten att
andra näringar fortfarande åtnjuta skydd är icke ett giltigt skäl
för anspråk på motsvarande skydd för jordbruket.»

»Tull på lifsmedel fördyrar födoämnen och öfriga lefnadsbehof för konsumenterne
i allmänhet och inverkar derigenom på arbetsprisen.»
»De näringar inom ett land, hvilka måste skyddas mot utlandets täflan
genom tull, äro konstlade, för konsumenterne skadliga och böra, i
enlighet med landets sanna intresse, efter hand nedläggas. Endast
de näringar, hvilka genom landets naturbeskaffenhet, folkets skaplynne
och fallenheter, företrädesvis äro för detsamma passande, eller,
med andra ord, de så kallade naturliga näringarne, hvilka ej behöfva
något skydd, endast dylika näringar • böra drifvas.» *)

Jag har här ofvan i sammanträngd form uppstält frihandelns grundsatser,
tillämpade på det praktiska näringslifvets områden, på det hvar
och en måtte klart uppfatta hvart det skulle leda att bifalla hvad de
önska.

England och Frankrike uppfatta frihandeln på det sätt, att den
der tillämpas i mån som den befordrar de respektive ländernas fördelar
och ej undertrycker, än mindre förstör deras näringar, handel eller industri;
och så förstådd och tillämpad är en friare handel både god och
nyttig. Våra magtegande frihandlare hafva deremot betraktat frihandeln 1

1) »Om faran af skyddstullar vore sfi stor, som de af frihandeln hänförde anhängare
skildrat densamma, måste väl Frankrike, ända från Colberts tid, hafva varit ett ruineradt,
ett utfattigt land till följd af de teorier, hvarefter det på industriens område framgått.
Icke desto mindre se vi, att Frankrike fördrager densamma tryckande förlägenhet, hvari
den civiliserade verlden befinner sig, med större lätthet; att detta land, om vi betrakta
dess budget, hvilken sedan år 1871 ökats med 1| milliard — icke endast genom skulder
— befinnes ega större förmåga att bestrida dessa utgifter än Tyskland, och klagomål öfver
nedlagda näringar äro i Frankrike vida färre än hos oss.» (Furst Bismarcks yttrande i
tyska riksförsamlingen den 2 maj 1879; enligt Yerhandlungen des deutschen lleichstags,
betreffend den Zolltariff, sid. 931).

Bih. till Riksd. Frat. 189:'') 1 Sami. 2 Afd. I Band. 1 /luft.

10 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

såsom en allom lyckliggörande idé, hvilken borde tillämpas i ordets egen
falla betydelse och utan undantag, minskades än derigenom statens inkomster,
ruinerades än aldrig så mycket vår handel, industri och näringar.
När de praktiske, fosterländske fribandlarne i Frankrike uppställa
grundsatsen af reciprocitet och endast uppgöra speciella tariffer för de
länder, som ingå på en handelstraktat och för alla andra länder bibehålla
en generel, rätt protektionistisk tulltariff — låta våra magtegande
frihandlare öppna vårt land för alla andra länder, utan afseende på reciprocitet,
utan att besinna, det statskassans deficit och landets ruin bli
så mycket större. J)

Tullagstiftningen bör, enligt min fasta öfvertygelse, hafva en trefaldig
bestämmelse, nemligen:

l:o) att, genom de så kallade kassaartiklarnes beskattning, medelst åsätta
införseltullar, förskaffa statsverket en behöflig del af dess inkomster;
2:o) att, genom lyx- och öfverflödsartiklarnes höga beskattning, låta
rikedomen med sitt öfverflöd äfven bidraga till statsutgifterna, samt
sålunda, genom sagda beskattning, vårda samhällets moraliska förhållanden;
hindra lyx, sedeförderf, fråsseri, dryckenskap; befrämja
sparsamhet, enkelhet i seder, tarflighet i lefnadssätt med mera dylikt;
3:o) att, genom en klok reglering af tullbeskattningen, skydda egna
näringar och göra för dem möjligt att fortvara; samt vårda hemslöjdens
nu svagt flämtande tillvaro, hvarpå likväl beror så mycket
godt inom det mänskliga lifvet och hvilken slöjd är ett så vigtig!
befordringsmedel för trefnad, välmåga och moralisk helsa i landtmännens
låga boningar.

Om man vill skydda våra näringar mot utlandets förkrossande inverkan,
bör jordbruksnäringen dervid icke förglömmas. Om nemligen
densamma i Sverige åtnjöte alla de fördelar, som hans näringsfrände
eger inom de länder, med hvilka han nödgas täfla vid frambringandet
af jordbrukets alster; — om han egde sin jord skuldfri; — om honom
lemnades tillfälle erhålla drift- och förlagskapital till något så när billig
ränta; — om han ej öfver höfvan tyngdes af skatter, onera och besvär

x) »Jag finner att länder, som skydda sina näringar, blomstra och att de som
öppna sig för import gå tillbaka, och det stora mägtiga England, denne starke kämpe,
hvilken, sedan han stärkt sina muskler, uppträdde på verldsmarknaden, sägande: hvem vill
kämpa med mig? — äfven detta land återgår så småningom till skyddstullar och skall
inom några få år redan vara der, för att åtminstone bevara åt sig den engelska marknaden.
» (Furst Bismarcks yttrande i den tyska riksförsamlingen den 2 maj 1879. Se
Yerhandlungen des deutschen Reichstags, betreffend den Zolltariff, sid. 932.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 11

af så mångfaldig art och ej hade en allt för dryg andel i fördelningen
deraf, jemfördt med kapitalisten; — om han åtnjöte de öfriga mångahanda
lättnader, som en omtänksam, upplyst och fosterländsk regering
och folkrepresentation skulle kunna bereda — så kändes saknaden af
skyddet betydligt mindre. Men under nuvarande förhållanden torde jordbrukets
målsmän komma mer och mer till insigt derom, att deras näring,
lika som många andra näringar, behöfver ett om ock ringa skydd genom
införseltull, som lagstiftningen kan gifva, om folkrepresentationen
skulle vilja det.

Ett af de förnämsta argumenten, som frihandelns försvarare framställa
för sina idéers förträfflighet i det allmänna lifvet, är, att alla konsumenters
nödvändighetsvaror, vare sig lifsmedel eller beklädnads- m. fl.
förnödenheter, skulle genom tullfrihet erhållas äfven i detaljhandeln för
billigare pris, och detta billigare pris sänka arbetsaflöningarne, och sålunda
industri och näringar kunna med större förtjenst sälja lika goda
varor, om all tull upphäfdes.

Bevisen för detta vigtiga påstående hafva dessa frihandelns predikanter,
mig veterligt, aldrig kunnat förete, om de ens gjort sig mödan
att praktiskt undersöka detta så ytterst vigtiga förhållande. Emellertid
har den stora konsumerande allmänheten, hvilken i öfrigt stått till en
stor del utanför hela denna fråga, tagit dessa påståenden för sanning,
och derför har vid folk- och arbetaremöten m. fl. dylika större menighetssam
in anträden högt uttalats den mening, att en återgång bör ske i
vår nuvarande tullagstiftning.

Jag tror mig, på grund af temligen omfattande undersökningar
rörande hithörande ämnen, tryggt kunna påstå, att detta tal om bättre
pris för konsumenterne, till följd af minskade eller alldeles borttagna
tullar å lifsmedel och öfriga lefnadsbehof, är, med undantag för några
kolonialvaror, såsom kaffe, socker, tobak, sviskon, russin, fotogén o. s. v.,
fullkomligt origtigt samt ett stort misstag; och skola längre ned i denna
motion framläggas bevisen för detta mitt påstående.

De tulltariffer, Indika genom de emellan de flesta större europeiska
staterna afslutna handelstraktater bestämdes på 1860-talet-, gynna handeln och
penningekapitalet på industriens och dess idkares äfvensom på konsumenternes
bekostnad !). Grundsatserna hos den principiella frihandeln, bort- 1

1) »Handelsfördragen hafva icke varit nyttiga för andra än för spekulanter och
bankirer; för konsumenter och producenter hafva de varit lika skadliga.» (Jules Brames
yttrande under diskussionen i franska lagstiftande corpsen år 1867, angående den med
England år 1860 afslutade handelstraktat.)

»Det finnes andra orsaker, mot hvilka 1 skullen kunnat göra mera motstånd och

Mott mer i törsta Kammaren, N:o 1.

tagande af alla utom s. k. finansiella tullar, syftar på de svagares ruin
och de starkares tryckande öfvervälde. Skydd för inhemsk industri bekymrar
den sanne frihandlaren alldeles intet.

Tullar och handelsvinst samt spanmålspriser.

>70"

För att någorlunda kunna bedöma den vinst, handelns och penningens
representanter skörda å endast den del af varuomsättningen,
som angår spanmål och produkter deraf, såsom mjöl och gryn, har
professor Neumann-Spallart framställ några sifferuppgifter rörande verldsproduktionen
och verldshandeln ’) af det stora intresse, att jag ej kan
underlåta anföra desamma, för att derifrån framlägga en kalkyl å denna
s. k. frakt- och handelsvinst.

De vigtigaste ländernas medelspanm ål sproduktion årligen, efter
omkring tio års beräkning, utgjorde i millioner hektoliter: 2)

som spridt förvirring inom åkerbruket, handeln och industrien. Jag menar dessa stora,
finansiella bolag, som ur våra landsmäns fickor dragit stora massor af penningar, alla deras
besparingar; som hindrat jordbruket från att få kredit på billiga vilkor; som skapat fingerade
företag för att kasta omkring dem på börsen i Paris och icke för att verkligen utföra dem;
ty dessa bolag förstå sig ej på några andra industriella anläggningar, än dem på allmänhetens
lättrogenhet.» (Pouyer-Quartiers yttrande under diskussionen i franska lagstiftande
corpsen år 1867 angående den med England år 1860 afslutade handelstraktat.)

r) Neumann-Spallart: (jbersichten fiber Production, Verkehr und Handel in der
Weltwirthschaft. Stuttgart 1878, sid. 63.

2) En hectoliter =100 liter,

Motioner i Första■ Kammaren, N:o 1.

.T*y. .■>: ,	Hvete och speltz.	Råg.	Korn.	Hafre.	Majs.	Bohvete.
Europa:
Ryssland ...............................	100,o	245,0	45,0	180,0		70,0
Frankrike ............................	104,2	26,3	20,2	70,3	10,4	18,2
Alla andra länder..................	263,1	177,8	151,4	252,4	92,7	19,3
Summa	467,3	449,1	216,6	502,7	103,1	107,5
Utom Europa belägna:
Nordamerikas förenta stater	92,o	5,3	10,2	90,5	346,2	_ _
Britt. Ostindien, Canada, Australien, Egypten, Chile,					•[
Algi er, Japan ...................	31,e	0,4	28,0	20,2	7,4	21,4
Hufvudbelopp	590,9	454,8	254,8	613,4	456,7	128,9

Produktionsvärdet af en dylik medelskörd i hela verlden kan, efter
1876 års medelpris å Londons börs, minskade med 40 procent för frakt
och handelsomkostnader, kalkyleras vara:

för hveteproduktionen omkring 5,700 millioner riksmark

„ råg- och kornproduktionen „ 3,600 „ „

„ hafreproduktionen „ 3,300 „ „

,, all öfrig spanmålsproduktion ,, 4,000 ,, „

Summa 16,600 millioner riksmark.

Deremot utgör marknads- och handelsvärdet för hela denna produktion
minst 20 å 22 milliarder riksmark. För enskilda år med synnerligen
höga spanmålspris på verldsmarknaden, såsom hela qvinqvennium
1870—74, eller året 1877, höjde sig ofvannämnda värde med 15 å 20
procent.

Hvilken stor och betydelsefull plats jordbruket intager bland alla
jordens näringar synes bäst vid jemförelse med den största bland alla
öfriga den menskliga näringsflitens företag, eller jernvägarne. Bruttoinkomsten
af alla jordens jernvägar utgjorde i medeltal åren 1873—78

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

årligen endast 6,745 millioner riksmark, deraf nettoinkomsten var 2,660
millioner. x) Med allt skäl kan således jordbruket kallas jordens modernäring.

Den del af samtliga spanmålsproduktionen, som ingår i handeln,
och således egentligen här utgör föremålet för vår uppmärksamhet, utgjorde,
enligt professor Neumann-Spallart, för år 1876 i de vigtigare
spanmålsproducerande staterna följande belopp, enligt nedan följande
öfversigt af verldshandeln med spanmål och mjöl under året 1876:

O. k v) i . C\ • i .''va ’. ■ ’ < j . ; 1 I,,.''/* '' -Tf; *	Värde i millioner
	riksmark.
	Import.	Export.
■ . .. ,14 v - , m c ( , ro , ..... ., Storbritannien ..............................................................	1,036,2	20,9
Tyskland ....................................................	595,0	222,1
Ryssland ...........................

Nordamerikas förenta stater ..................................	33,5	476,8
Frankrike ................................................	191,4	117,5 !
Belgien .....................................................	202,7	65,2
Ost errike-Ungern .........................	67,5	187,2
Italien .............................................	86,4	59,7
Nederländerna ................................	86,6	24,1
Norge .......................1...-A0.................................. .	43,5	0,8
Sverige .....................................	22,6	50,7
Danmark ...........................................	14,8	Sfi 0
Schweitz ...............................................	84,2	0,7
Alla öfriga stater ä) ......................................................	25,7	330,6
Summa	2,490,1	2,267,7

Detta utgör i export och import ett värde af omkring 5 milliarder
mark, deraf två femtedelar med säkerhet kan anses utgöra frakt- och
handelsvinsten för penningemännen och handelns idkare. En årlig
vinst af omkring 2,000 millioner riksmark * 3) endast på hela verldens

’) Se Neumann-Spallart: Der Schutz in der Weltwirthschaft. Berlin 1879 sid. 21.

3) Nemligen Nedre Donauländerna, Spanien, Canada, Brittiska Ostindien, Algier,
Australien, Chile, Grekland, Portugal, Egypten, Tunis.

3) En riksmark omkring 90 öre.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

spanmålshandel! Man måste medgifva att vinsten ej är ringa, lika väl
som man nu bör utan svårighet förstå, hvarför handelns och penningens
målsmän ifra för den fria handeln utan alla tullar, samt hvarför de
söka inbilla konsumenterne, att detta allt är till fördel för dessa senare.

Vill man förskaffa sig en någorlunda sann upplysning om de förhållanden,
som hvar för sig eller samfäldt inverka på de stora, allmänna
prisnoteringarna å spanmål i de europeiska stora kulturländerna,
bör man egna någon uppmärksamhet åt ett deröfver utgifvet förträffligt
arbete af Kremp. x) Hans yttrande rörande spanmålsprisen och handelsförhållandenas
förmåga att till deras förmån begagna dessa pris lemnar
intet tvifvel derom, att producenten och konsumenten äro de som göra
förluster. Hvad verldshandeln har rörande spanmålsaffärer att uppvisa,
är ej alltid goda pris för det egna (det producerande) landets befolkuing,
äfven om detta land fått en god skörd. Härför lemnar Frankrike
ett slående bevis. Skörden af hvete hade derstädes år 1851 varit god.
Det oaktadt steg priset å denna vara mot näst föregående året med
11 procent. Denna prisstegring torde rättast berott på exporten. Spanmålshandlarne
tingade nemligen till sig hvetet tidigt för godt pris och
sålde det med god vinst till det alltid dyrt betalande England. Senare
på vintern nödgades franska konsumenterne dyrt betala sitt för brödföda
behöfliga hvete. 2)

Prisförhållandena på spanmål följa i allmänhet vissa lagar, hvilkas
orsaker det ändliga menniskoförståndet ännu ej fullt utforskat, men
hvilka visat sig, i det stora hela, ej undergå några synnerliga förändringar
eller rubbningar, hvarken genom tullar eller tullfrihet, jernbanor,
ångbåtar eller telegrafer. Spanmålsprisen fluktuera nemligen
mellan vissa årstider för samma land, från minima till maxima; och
de observationer deröfver, som blifvit gjorda i flera länder, utvisa detta
vara förhållandet, stundom under mer än hundrade år.

Detta synes bäst af följande maximi- och minimi-pris under åren
1865—1875:

maximipris minimipris

ä hvete:

England maj, juni september, oktober.

Sachsen januari, juni, juli december.

Preussen juni, juli september.

Wiirtemberg oktober, november januari, april.

) l ber den Einfluss des Ernteausfalls auf die Ctetreidepreise während der Jahren
1845—75, in den hauptsächlichsten Länder Europas, .lena 1871».

2) Ibid. sid. 35.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Särskild! för Preussen stälde sig dessa priser sålunda:

		maximipris		minimipris
		o a	hvete:
1765—	-1785	juni		september
		maximipris		minimipris
		*> a	råg:
1765—	-1785	juni		mars
1816—	-1860	juni, juli		september
1865—	-1875	oktober, november	februari *)

Huru origtigt det är att tillskrifva tullsatser, inom vanliga gränser,
något inflytande på spanmålsprisen i ett land, framgår till fyllest af de
grafiska framställningar Kremp låtit medfölja sitt omnämnda arbete
öfver, bland andra, Preussens spanmålsproduktion och dess pris under
olika år. Som bekant är, förtullades i detta land 1 scheffel 2) spanmål:
år 1855 med 1 silbergroschen. Alla slags säd.
år 1856 erlade hvete i tull 2 silbergroschen;

alla andra slag i tull \ d:o
år 1866 borttogs all tull på spanmål.

Går man med dessa tulluppgifter till de grafiska framställningarna,
befinnes först, hvad hvete beträffar, att ehuru skördarne mellan åren
1849 och 1854 flyttade sig fram och tillbaka mellan 0,85 och 0,97
procent af medelskörden (= l,oo), ökades hvetepriset år från år, ifrån
omkring 6 riksmark år 1849 till omkring 11 mark år 1854, per Berlinerscheffel.
År 1855, då skörden var den sämsta under de trettio åren
1846—1875 och utgjorde endast 0,52 procent af en medelskörd, stod
medelpriset nära 12 mark per scheffel. Samma året var tullen 5
groschen per scheffel; men år 1856, då tullen nedsattes med 50 procent,
då skörden blef 0,9 2 procent af medelskörd, förmådde allt detta likväl
ej att sänka medelpriset mer än till 11,3 mark per scheffel. Här verkade
påtagligen tullnedsättningen ingen väsentlig minskning i priset,
oaktadt skördens ymnighet.

År 1863, då hveteskörden i Preussen var öfver medelskörd, var
priset omkring 7,6 mark per scheffel. Följande tvenne år föll skörden
af ifrågavarande säd: 1864 till 90 procent och 1865 till 78 procent af
en medelskörd; men prisen folio: det förra året till 6,4 och det senare

'') Ibid. sid. 155.

s) 1 scheffel = 50 liter.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

till 6,8 mark. År 1866 borttogs all tull å spanmål. Samma år blef
bveteskörden 92 procent af medelskörd; men icke förty och oaktadt
tullfriheten uppjagades priset till 10,8 mark per scheffel. 1)

Under de nu följande tullfrihetsåren synes oförtydbart, att tullfriheten
åtminstone icke haft något sådant inflytande på hvetepriset,
som varit till fördel för konsumenterne; ty

		hveteskördens	medelpris å
		belopp i procent	1 scheffel i
		af medelskörd = 100:	riksmark:
år	1867 .......	.................. 74 .......................	................. 10,8
?7	1868 ......	................. 100 ........................	.................. 10,4
	1869	.......... 93 ....................	................. 8,2
77 77	1870 .......	................ 78 .......................	.................. 8,5
	1871	86 .................
77	1872 .......	................. 88 ........................	................. 9,75
77	1873 .......	.................. 93 .......................	.................. 10,6
V	1874 ......	.............. 130 .......................	.................. 9,6
77	1875 .......	.................. 82 ........................	................. 7,6

1874 års ymniga skörd till exempel förmådde ej nedtrycka priset
mer än till 9,6 mark, då 1867 års rätt medelmåttiga skörd ej kunde
höja priset med mera än 8 pfennige per scheffel. 1869 och 1873 årens
skördar voro lika goda, men det oaktadt betalades scheffeln hvete det
förra året med 8,2 och det senare året med 10,6 mark.

I England befriades hvetet, såsom bekant är, från all tullafgift i
juni 1846. Att tullfriheten för Bpanmål vid importen till detta land
icke medförde så stora fördelar för konsumenterne, synes bäst af följande
uppgifter om skörd, hveteinförselns belopp i penningar och
procent af exporten, samt årliga medelpriset derå: 2)

J) Jag har öfverallt i den grafiska framställningen följt den för kalender-kret gällande
prislinien. En andra prislinie, gällande för skörde-kret, finnes äfven; men dels börjar
denna senare linie först med året 1865, dels följa de båda prislinierna temligen hvarandra.

2) Efterser man, huru med dessa uppgifter sig förhåller de 5 åren näst före 1841
och näst efter 1850, så befinnes att 1836 —1840, hvarunder var 1 god, 1 medelmåttig, 2
dåliga och 1 knapp skörd, importerades i England af spanmål och mjöl inalles i medeltal
årligen för 5 millioner f sterl; spanmålsimporten utgjorde årligen 9 procent af samtliga
exporten och medelpriset per quarter å hvete var 3 £ 1 sh. 2 d.; hvaremot

1851 —1855, hvarunder var 2 rätt goda, 1 god, 1 öfver medelmåttig och 1 under
medelmåttig skörd, importerades för 17 millioner £ sterl. i medeltal spanmål och mjöl
B in. till Rilcsd. Prot. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Höft. 3

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

År. ■ '' ■	; Skördens beskaffenhet uti England.
1841 .....................	dålig:.....
1842 .....................	granska grod .
1843 .....................	g:od ...............
1844 .....................	grod ................
1845 .....................	knapp
1841—1845 .........	i medeltal ............
1846 .................... 1847 .................. 1848 .....................	medelmåttig......... medelmåttig........ dålig:.......................
1849 ....................	g:od .............
1850 ....................	knapp ........
1846—1850 .........	i medeltal ............

Import af spanmål och mjöl, alla slag, för konsumenterna	Hvetets årliga medel-
i penninge-värde; mil-lioner £ ster-ling. >)	i procent af exportens totalvärde.	pris i	England per quarter.
9,0	17	£. 3	sh. 4	d. 4
8,5	18	2	17	3
3,0	7	2	10	1
4,5	7	2	11	3
2,0	3	2	10	10
5,0	10	2	14	9
8,6	14	2	14	8
29,0	50	3	9	9
12,5	24	2	10	6
17,0	27	‘•••2	4	3
15,9	21	2’	—	3
17,0	27	2	11	10

När man så mycket omtalar befrielsen från de engelska korntullarna,
så glömmer man omnämna, att ända till år 1869 bibehölls
en ingångsafgift för dylik spanmål af en engelsk shilling (— 90 öre)
per quarter; det gör omkring 18 svenska öre per centner. Hade väl
denna engelska tullfrihet något särdeles inflytande på brödpriset? År
1857, då spanmålen var tullfri i England, skickade man densamma
från många de större sädesproducerande länderna i stora massor till
marknaderna i Liverpool och London. Nå väl, brödet kostade 7 franska
sous i London och 6 sous i Paris, af samma slags mjöl och af samma
vigt. Handelsfriheten rådde i England, medan den icke fans i Frankrike,
och emellertid fick Frankrike sitt bröd för bättre pris än England. * 2)

årligen; spanmålsimporten utgjorde 18 procent af samtliga exporten, och medelpriset per
quarter hvete var 2 £ 15 sh. 11 d. (Se Tooke och Newmark: Die G-eschichte und Bestimmung
der Preise während der Jahre 1793 — 1857. Deutsch von C. W. Asher, II,
sid. 71.)

’) 1 Pund (£) sterling = 18 kronor.

2) Pouyer Quartiers yttrande år 1865 i franska lagstiftande eorpsen under diskussion
angående den år 1860 med England afslutade handelstraktat.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

;i Såsom slutresultat öfver ofvan antydda undersökningar rörande
spannmålsproduktionens förhållande till prisen derå inom verldshandel^
må här anföras de väsentligaste:

att det egna landets skörd alltid har ett stort inflytande på samma
lands spannmålspris, och framstår detta inflytande starkare i mån
som flera länder samtidigt träffas af en god eller af en dålig skörd;
att prisen i allmänhet rätta sig efter förhållandena på verldsmarknaden
och ej efter skördens beskaffenhet i ett särskilt land;
att dessa nu angifna allmänna regler för prisbildningen å spanmål
visserligen rubbas i många afseeuden genom inverkan af politiska
och ekonomiska förhållanden och kalamiteter; men dessa tillfälliga
rubbningar utjemnas likväl snart nog af verldsspanmålshandelns
bemödanden att hålla jemvigt mellan tillgång och efterfrågan;
att det mest bestämmande momentet för spannmålens pris, den så att
säga egentliga prisregulatorn, är väderleken.

Att en tull på spanmål, inom de vanliga gränserna för denna afgift,
intet inflytande har på varans pris för konsument er ne, framgår af
de samvetsgranna undersökningar, som deröfver blifvit gjorda i Tyskland
under året 1879. Dervid uppgifves, att medelpriset för 1,000
kilogram hvete under januari 1879 i de vigtigaste, genom jernbanor
med hvarandra förenade städer varierade mellan 211,20 mark och 157,80
mark. För råg utgjorde samma prisskilnad 160 mark i Lindau och 104
mark i Königsberg.

I Tyskland hållas två stora marknader: Neusser Fruchtmarkt och
Köhlner Fruchtmarkt, der prisen noga antecknas sedan ett stort antal
år tillbaka, och beträffande nu ifrågavarande artiklar, hvete och råg,
visar sig genom dessa anteckningar, att år 1879, då det var satt 1
marks tull per 100 kilogram på hvete och råg, var medelpriset, å
Neussermarkt, för hvete 20 mark 30 pfennige och för råg 15 mark 4
pfennige; år 1885, då tullen ökats till 3 mark från 1, var hvetet per
100 kilogram värdi, 16,50 samt rågen 14 mark 11 pfennige, således
nära 4 marks skilnad per 100 kilogram, hvad hvetet beträffar; år 1887,
då 5 mark var satt såsom tull per 100 kilogram råg och hvete, då
var medelpriset på Neusser Fruchtmarkt 16 mark 95 pfennige för 100
kilogram hvete och för 100 kilogram råg 12 mark 86 pfennige, då
rågen deremot med 1 marks tull kostade 15 mark 4 pfennige. På
samma sätt förhåller det sig å Köhlner Fruchtmarkt. Der var 1883,
med 1 marks tull, hvetepriset 19 mark 94 pfennige och rågpriset 15 1

1) So: Entwurf eines Gesetzes betreffend den Zolltaritf des Deutschen Zollgebiets 1879.

20 Motioner i törsta Kammaren, N:o 1.

mark 50 pfennige per 100 kilogram. År 1885, med 3 marks tull, var
hvetepriset 16 mark 56 pfennige och rågpriset 14 mark 62 pfennige,
och år 1887, då 5 mark var satt såsom tull å spannmål, var hvetepriset
18 mark och rågpriset 14 mark 6 pfennige. Dessa pris äro noterade
efter ofantliga qvantiteter, som köpas och säljas på dessa stora marknader,
och anteckningen sker med högsta grad af noggrannhet. Detta
gifver ett nytt bevis för min åsigt, att det icke är tullen, som sänker
eller höjer, i nämnvärd grad, priset på de produkter, som kunna produceras
i det egna landet, utan att det är andra förhållanden. Hvilka
äro nu i allmänhet dessa andra förhållanden? do, det ena är naturligen
missväxt eller öfverflöd på brödsäd, och det andra är bandelsklassens
oskäliga ingrepp, beträffande prisen, och den, som noggrannare
följer med dessa förhållanden, finner ofta i tidningarne, huru många
otillåtliga medel börsspekulationen begagnar för att på ett falskt sätt
uppdrifva eller nedsänka spanmålsprisen för sin vinst och fördel.

Innan jag slutar denna fråga om priset på brödsäd och hvaraf
detsamma beror, måste jag anföra något ur en tidning, som säkerligen
icke kan anses vara protektionistiskt sinnad, nemligen Stockholms Dagblad
för den 28 augusti 1888 — jag har noga antecknat datum, så
att hvar och en kan verificera mina uppgifter. Sedan tidningen af
andra skäl än de fattiga konsumenternas bästa — jag tror att vi då
befunno oss i en valperiod till Andra Kammaren — låtit påskina, att
höga tullar icke i allmänhet kunde nedtrycka prisen på lifsmedlen,
slutar den med uppgift derom, att efter införandet 1879 af tyska skyddstullsystemet
priset å hvete, beräknadt efter 1,000 kilogram, utgjorde
år 1880 — då var nyligen satt en tull af 1 mark — 209,8 riksmark.
År 1885 — då var satt en tull af 3 mark — 143,2 riksmark, och år
1887 -— då var tullen 5 mark — 141,5 riksmark. Med råg, korn och
hafre förhöll sig enligt Stockholms Dagblad — erkefrihandlarnes organ
— på alldeles samma sätt. »Häraf framgår till fullo», säger tidningen,
»att tullförhöjningarne 1879, 1885 och 1887 icke förmått skrufva upp
spanmålsprisen i Tyskland högre, utan att tvärt om prisen sedan 1879
gått allt mer tillbaka, ehuru det icke varit brist på dåliga skördeår i
Tyskland.»

Att i allmänhet icke tullar på sådana produkter, som i det egna
landet kunna åstadkommas, i nämnvärd grad öka prisen, derpå hafva
vi mångfaldiga bevis. Häraf vill jag emellertid blott nämna några,
hvilka en hvar kan kontrollera och som äro hemtade från de offentliga
upplysningar, som hvarje månad förekommo i den periodiska pressen
rörande spanmålsprisen i östersjöhamnarne. Jag har för de fyra åren

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

1887—1890 qvartalsvis sammanfattat dessa uppgifter. De aflemnades,
som jag nämnt, hvarje månad, och uppgjordes, om jag icke bedrager
mig, i kommerskollegium. Hvad kommerskollegium borde i min tanke
gjort för att fullständiga dessa verkligen värdefulla upplysningar, det
vore att äfven insätta Stockholm i samlingen af östersjöstäder, ty för
det första är ju Stockholm en östersjöstad, och för det andra importeras
och handlas det mycket med spanmål i Stockholm. Det är verkligen
mycket beklagligt, att så ej skett. I dess ställe har nämnda embetsverk
numera upphört att vidare meddela dessa för bedömandet af spanmålsprisen
så högst vigtiga uppgifter.

Granskar man nu dessa uppgifter, som ju äro officiella, finner
man med förvåning, att i samma land prisen å vissa lifsmedel kunna
vara till en öfverraskande grad olika uti två städer, icke mycket aflägsna
från hvarandra, förenade med jernvägar och vattenkommunikationer
och utan att några tullar der finnas. Så är i Ryssland förhållandet
med Helsingfors, Riga och Sfi Petersburg.

När i Helsingfors i juni 1887 hvete gälde per kubikfot 3 kronor
87 öre, så gälde det samtidigt i Riga, som tillhör samma land, icke är
beläget långt från Helsingfors och har förbindelse dermed sjövägen,
blott 2 kronor 55 öre per kubikfot. Således eu skilnad af 1 krona
32 öre per kubikfot mellan två städer med lätta kommunikationer i
samma land och med inga tullar.

Ännu mer förvånande är förhållandet mellan Sfi Petersburg och
Helsingfors. När i augusti 1887 i Helsingfors hvete gälde 3 kronor
30 öre per svensk kubikfot, så gälde det i Sfi Petersburg vid samma
tid endast 2 kronor 80 öre.

På samma sätt förhåller det sig med råg, korn, hafre och ärter.
Så gälde t. ex. i juni 1887 ärter i Helsingfors 3 kronor 66 öre och i
Riga 1 krona 73 öre, allt per kubikfot.

Hvad som emellertid mest torde förvåna den, som icke förut egnat
någon uppmärksamhet åt dessa redogörelser, är att vid jemförelse
mellan spanmålsprisen i exempelvis städer i Ryssland, som icke har
några tullar på spanmål, och städer i Tyskland, som har höga spanmålstullar,
vissa spanmålssorter kunna stå högre i pris i ryska städer än i
tyska, oaktadt Tysklands höga tullar på samma vara.

I augusti 1887 gälde t. ex. i Riga, som är en rysk stad, en
svensk kubikfot råg 1 krona 42 öre, under det att en kubikfot råg
gälde i Memel, som är en preussisk stad, 1 krona 39 öre, och i Königsborg
gälde den blott 1 krona 34 öre. När korn samma månad i Sfi
Petersburg gälde 1 krona 36 öre, gälde det i Königsberg blott 1 krona

22 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

7 öre. När i oktober 1887 i Helsingfors råg gälde 1 krona 52 öre
per kubikfot, kunde man samtidigt få köpa råg i Memel för 1 krona
27 öre.

Jag vill ej trötta med att framdraga flera jemförelser. Man finner
emellertid, att i samma land prisen kunna vara väsentligt olika uti
städer, som hafva lifliga kommunikationer sjöledes och med jernväg,
samt att, hvad underligare är, lägre pris kunna råda i ett land, som
har höga tullar, än i ett land, som inga tullar har, exempelvis
Ryssland.

Hvad bevisar väl detta? Jo, enligt min tanke bevisar det, att
tullar ensamt hafva ett riuga inflytande på lifsmedlens pris, och att
det är andra förhållanden, som dervid göra sig gällande på vida mägtigare
och väsentligare sätt. Litet längre fram i denna motion ämnar
jag återkomma till dessa förhållanden.

Jag har en samling uppgifter å sådana pris från olika tider å
Stockholms salutorg. Det befinnes deraf att, om jag jemför åren 1886
och 1887 med tiden sedan tullar å lifsmedel infördes, prisen å dessa
varor icke till följd af tullarne förökats. På samma sätt förhåller det
sig, om jag går till de allmänna marknaderna i landet. Jag har äfven
uppgifter å prisen vid marknaderna å olika ställen under skilda år.
Deraf befinnes, att vid marknaderna, som i allmänhet undanskjuta den
s. k. handelsklassens bemedling och närma producenter och konsumenter
till hvarandra, priset icke i nämnvärd grad förändrats under en följd
af år. Jag vill såsom exempel derpå anföra en artikel, som kanske är
den vanligaste vid kreatursmarknaderna i vårt land, nemligen dragoxar.
Vid höstmarknaden i Vesterås den 27 och 28 september 1888
stodo de dyraste dragoxar i ett pris af 450 å 500 kronor paret. Vid
marknaden vid Hornborga den 6 november 1888 betingade 13 qvarters
oxar 350 å 375 kronor paret och vid månadsmarknaden i Sköfde i
januari 1889 var priset på 13 qvarters oxar 400 å 425 kronor paret.
Vid vårmarknaden i Skara den 13 februari 1890 stodo 14 å 15 qvarters
oxar i ett pris af 475 å 500 kronor paret. Sjelf har jag ofta besökt
marknaderna för att köpa dragoxar för min egendom, och jag kan
vitsorda, att prisen icke nämnvärdt förändrats, sedan tullen å kött infördes.

Gå vi nu öfver till frågan om spanmålsprisen under en längre
följd af år, finna vi, hvad äfven frihandlarne måste medgifva, att prisen
på de vigtigaste spanmålssorterna, nemligen hvete och råg, under en
lång årsföljd alltsedan år 1886 betydligt nedgått. Under frihandelsperioden
här i Sverige nedgick priset per tunna hvete om 15 lispund

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

från 20 kronor 41 öre år 1866 till 15 kronor 69 öre år 1887 och på
hela den långa period af 21 år, hvarunder frihandeln rådde, var medelpriset
21 kronor 53 öre. Under de tre första år, som tullskydd varit
satt på hvete, har priset visserligen gått upp, om man jemför det med
åren 1886 och 1887; men en dylik prisstegring är ett faktum, som
inträffat i alla land, och äfven i Tyskland har ett sådant fenomen inträffat.
Det är emellertid ingalunda tullen, som dyrkar upp prisen,
utan just handelsklassens mellankomst. Sådant kan bestå två eller tre
år, men derefter har handelsklassen icke magt att fortsätta, och priset
går åter ned. Jemför jag nu de tre tullskyddsåren med förhållandena
under frihandelsperioden, finner jag att medelpriset å hvete varit under
tullskyddsåren 17 kronor 50 öre mot 21 kronor 53 öre under frihandelstiden.
Det har således äfven här fallit. Att födoämnena i allmänhet
stigit i pris, kan icke bestridas, men orsaken dertill i så väl Sverige
som många andra land är att söka icke i tullafgiften, utan i helt andra
förhållanden. I Hamburgtidningar gjordes i mars 1890 en beräkning
beträffande 114 vigtiga handelsartiklars årliga genomsnittspris. Deras
gemensamma årliga värde sattes till 100 för åren 1847—1850. Efter
denna tid ökades under några år deras värde ända till 133 procent i
genomsnitt mot 100. Det var under femårsperioden 1871 —1875.
Sedan sjönk värdet och har under tullskyddstiden ytterligare sänkt sig
i Hamburg. Ibland har det dock stigit något, så 1881 till 121 procent,
1882 till 122 och 1883 äfvenledes till 122 procent. Under den återstående
tiden har värdet kontinuerligt sänkt sig. 1887 var det 102
och 1888, det sista år, för hvilket anteckningar härom hos mig finnas,
likaledes 102 procent. Det är således påtagligen ett sjunkande värde
på dessa 114 vigtigaste handelsartiklar. Betrakta vi nu de officiella
redogörelser, som blifvit offentliggjorda rörande åtskilliga tyska spaumålssorter
öfver hela Tyskland, det vill säga medeltalet af prisen å 165
olika orter i detta land, så finna vi, att under frihandelsperioden, det
vill säga från och med år 1861 till och med år 1879, det lägsta värdet
på hvete varit 152 mark för 1,000 kilogram och det högsta 285 mark;
men under tullskyddsperioden, det vill säga från och med år 1880, har det
lägsta värdet varit 155 mark (år 1885) och det högsta 231 mark. År 1889,
det sista år, för hvilket hveteprisen finnas af mig antecknade, betingade
1,000 kilogram hvete 168 mark, således mycket lågt, jemfördt t. ex.
med år 1876, då priset var 218 mark. På samma sätt förhåller det
sig med öfriga artiklar, som här blifvit antecknade. Men frihandelstidningarna
söka i allmänhet slå mynt af att vid vissa tillfällen höga
pris gifva sig till känna på vissa orter. Så är emellertid äfven för -

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

hållandet i Tyskland. Jag ber att få här nämna förhållandet allenast
vid fem de vigtigaste platser för spanmålshandeln i det tyska riket,
Königsberg, Danzig, Berlin, Köln och Lindau. Jemföra vi nu förhållandet
år 1888 mellan dessa fem städer, se vi, att när nvetepriset i
Danzig gälde 151 mark 68 pfennige, stod det i Lindau i 210 mark.
Då säger en frihandelstidning i Lindau: »Det är ju förfärligt hvad
tullen gör för de stackars konsumenterne». På samma sätt är det
genomgående olika pris, och vissa år ännu starkare prisskilnader
mellan dessa fem städer, men tager man åter medeltalet mellan alla
de orter i Tyskland, der spanmål i allmänhet försäljes, finner man de
pris, jag i början af denna min motion omnämnde, och inser, att det
är genomgående prisfall på spanmål samt att den ökade tull, som
spanmål drager, icke fördyrar varan i nämnvärd grad, utan att det är
handelsklassen, som fördyrar varan för konsumenterne.

Af hvad här ofvan blifvit anfördt synes klart, att tull å spanmål
har intet inflytande å priset för konsumenterne; om den fördel, producenterne
deraf kunna draga, skall jag här nedan, vid frågan om jordbrukets
behof af skydd för sin näring, vidare återkomma.

En vigtigare fråga att nu besvara är den, huruvida tullafgifter
på lifsförnödenheter och nödvändighetsvaror hafva något inflytande å
priset derå för konsumenterne.

Tullafgiftens inverkan på brödprisen. Skydd för jordbruksnäringen

och dess produkter.

Om prisen å spanmål redan i grosshandeln äro till den grad
olika, som nyss ofvan blifvit antydt, så afvika de uti detaljhandeln
ännu mera från hvarandra. En tull af 50 öre eller 1 krona för 235
skålpund x) spanmål af hvete eller råg kan ej hafva något inflytande
på de stora prisdifferenser, som förekomma på spanmål och ännu mera
på bröd olika orter emellan, eller till och med olika bodar emellan
inom samma stad; och den inhemska täflan lärer nog draga försorg
derom, att eu förhöjning eller införande af tullafgift. ej begagnas såsom
förevändning till en prisförhöjning i detaljhandeln.

Ännu mindre än på spanmålspris kan ett inflytande af tullsatser
förväntas på brödprisen. Motsatsen vore så mycket orimligare att
påstå, som de fluktuationer dessa senare pris undergå, äro så betydliga, l

l) D. v. s. 100 kilogram.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

att de ej af spanmålstnllar inom vanliga gränser kunna beröras, hvarjemte
skilnaden mellan mjölets och det färdigbakade brödets pris är
för stor att kunna påverkas af en dylik tull. Ett exempel må här anföras
till förklaring deraf:

Den 1 februari 1879 kostade i staden Weimar 1,000 kilogram
hvete 165 å 176 mark, eller i medeltal 170 mark; råg 134 å 146
mark, eller i medeltal 140 mark. 500 gram = 1 skålpund 1) hvete
kostade således i medeltal 8,50 pfennige; 500 gram = 1 skålpund råg
7 pfennige. Enligt en på embetets vägnar af polismyndigheten i Weimar
den 2 februari samma år företagen undersökning kostade i samma stad
1 skålpund

vanligt hvetebröd:

så kallad semla:

2 bagare	15	pfennige,	hos	1 bagare	26 pfennige,
1 d:o	16	d:o	77	2	d:o	27	d:o
4 d:o	17	d:o	71	2	d:o	28	d:o
3 d:o	18	d:o	77	1	d:o	29	d:o
6 d:o	19	d:o	7)	5	d:o	30	d:o
4 d:o	20	d:o	77	2	d:o	31	d:o
1 d:o	21	d:o	77	1	d:o	32	d:o
1 d:o	24	d:o	77	1	d:o	33	d:o
1 d:o	25	d:o	57	1	d:o	35	d:o
1 d:o	33	d:o	77	2	d:o	36	d:o
			77	3	d:o	38	d:o

d:o

För så kallade »Frantz-semlor» utgjorde det lägsta priset 24 och
det högsta 50 pfennige; för »Rycklinge» (ett slags små bröd) var lägsta
priset 15 och det högsta 33 pfennige. För vanligt rågbröd det lägsta
priset 10 och det högsta 17 pfennige. Besinnar man, att af 100 skålpund
mjöl erhålles omkring 120 skålpund bröd, så synes af dessa
exempel, att priset å hvete, ända tills detta förekommer i form af
bröd, undergår en fördyrning af 100 till 300 procent. Vidare må här, 1

1) Tysk vigt.

Bill. till Riksd. Prof. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Höft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

såsom karakteristiskt för denna fråga, bemärkas, att stora bagerier
vid bestämmandet af priset å deras bröd alldeles icke bruka taga i
betraktande prisförändringar af mindre än 3 mark per centner, hvaraf
låter förklara sig, att, sedan mäldtullen afskaffades, hvilken utgjorde
2 mark per centner hvete och 0,5 0 mark per centner råg, brödet af
denna anledning icke blef billigai*e. *)

Här i hufvudstaden gjordes på hösten 1880 af handelskemisten
Cronqvist åtskilliga intressanta undersökningar rörande brödets beskaffenhet
och varierande pris. Af dessa undersökningar ådagalades
bland annat:

att vid undersökning från 7 olika bagare af rågbröd, bakadt af
mer eller mindre siktadt mjöl med surjäsning (s. k. ankarstock), varierade
priset på ett skålpund mellan 9,9 och 11,8 öre, således med 19
procent;

att vid undersökning af rågbröd från 5 olika bagare, af mer eller
mindre siktadt mjöl, s. k. sötsura limpor, varierade priset på ett skålpund
dylikt bröd mellan 14,1 och 15,9 öre, således med 12 procent;

att vid undersökning af bullar af finaste siktade rågmjöl, ej sura
eller sötsura, från 4 olika bagare, varierade priset å 1 skålpund dylikt
bröd mellan 15,1 och 18,2 öre, således med 29 procent;

att vid undersökning af hårdt rågbröd (spisbröd) från 32 olika
bagare, af sammanmalet rågmjöl, befans priset variera mellan 11,58
och 12,48 öre per 1 skålpund. Vattenhalten varierade mellan 8,40

och 11,40 procent; klimängden varierade mellan 17,60 och 27,95

procent;

att vid undersökning af hvetebröd, s. k. franska bröd, från 26
olika bagare, varierade priset å 1 skålpund dylikt bröd mellan 12,6
och 17,4 öre, således med 38 procent;

'') Enligt Minningerodes utredning i tyska riksdagen 1879 erliålles af 80 skålpund
råg 63 skålpund mjöl (kliet oberäknadt) ock af detta mjöl fås omkring 90 skålpund färskt,
bakadt bröd. Om nu 1 centner råg förtullas med 25 öre, så blir detta en skatt på hvarje
skålpund bakadt bröd af 0,22 öre, således ej ett fjerdedels öre, och om äfven 50 öre skulle
sättas såsom tullafgift för 1 centner råg, det vill säga 1,3 2 kronor per 100 kilogram, så

utgör detta endast cirka 0,4 4 öre eller ej fullt | öre per skålpund bröd. (Se Verhand lungen

des deutschen Reichstages den 3 maj 1879, sid. 969.)

Enligt ledamotens af tyska riksdagen Giinthers yttrande den 20 maj 1879, har i
hans hemort, der sedan 3 år spanmålen fallit med 3 mark per centnern råg, detta haft
det inflytande på brödets pris att i ett dervarande större bageri 1 skålpund rågbröd kostade
år 1876 10,60 pfennige, år 1877 10,66 pfennige, och år 1878 9,48 pfennige. Alltså då
1 centner råg betalades 3 mark billigare, framkallar detta endast en åtskilnad i priset å
1 centner bröd af 1 mark. (Ibid. sid. 1352).

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

att vid undersökning af hvetebröd s. k. smörbröd eller kungsbröd
från 25 olika bagare, varierade priset å 1 skålpund dylikt bröd mellan
21,5 och 27,2 öre, således med 26 procent.

De fuktighetsbestämmelser, som vid dessa undersökningar utfördes
å ett antal s. k. franska bröd, visade att mängden vatten varierade
högst betydligt uti dessa brödslag eller från 24 till 34 procent,
samt att fettlialten, som hos kungsbröden borde utgöra en ej obetydlig
del af sådant bröds värde, var, enligt prof från 9 olika bagare, varierande
mellan 2,1 och 5,3 procent.

Åren 1883 och 1884 lät Stockholms helsovårdsnämnd företaga
nya undersökningar öfver brödet i hufvudstaden, derom en redogörelse
tinnes tryckt såsom bilaga n:o 2 till 1885 års berättelse af helsovårdsnämnden.
Deraf synes beträffande:

spisbröd (torrt), att detta bröd innehåller af det föga närande
kliet mellan 10 och 49 procent, och kostar ett lispund dylikt bröd, i
olika bagarebodar, från 2 ända till 3 kronor. För närvarande kostar
i detaljhandeln ett lispund sammanmalet rågmjöl 1,i o (per tunna)1)
och 1,25 för ett enda lispund;

sura limpor, att på 13 prof från olika hufvudstadens bagare, varierade
priset för 1 kilogram mellan 16 och 29,6 öre och vattenhalten varierade
mellan 35,5 och 42,4 procent. Efter beräkning af 8,5 kilogram
per lispund, skulle medelpriset å denna brödsort per lispund blifva
1,7 0 å 2,13 eller per skålpund 8,5 0 å 10,0 6 öre. Rågsikten, deraf
detta bröd beredes, fås nu i minut för 1,7 5 och säckvis för 1,5 5 per
lispund;

3 öres mjuka rågkakor, som äro en grof brödsort, kostar per lis.
pund omkring 1,2 0. Detta bröd innehåller omkring 40 procent vatten.
Hithörande mjöl kostar i minuthandel 1,10.

Efter allt hvad nu blifvit sagd!., torde den fruktan man egt att,
genom de i tyska riksdagen föreslagna tullsatserna å spanmål, ett fördyrande
af de nödvändigaste lifsmedel skulle blifva en följd, anses såsom
.fullkomligt grundlös. Men om man äfven skulle medgifva, att genom
tull å spanmål brödets pris skulle höjas, så skulle detta säkerligen
utjomnas genom en motsvarande tillökning af den inländska
produktionen och genom höjandet af hela det nationella näringslifvets
verksamhet. Likaledes skulle, genom den sålunda ökade efterfrågan
på arbetskrafter och deraf följande tillökning i aflöning, de arbetande *)

*) 1). v. s. när man köper mjölet tunntals.

28 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

klasserna rikligen ersättas denna såsom möjlighet, men ej såsom sannolikhet
medgifna obetydliga tillökning i brödets pris. *)

Vid öfverläggningarna angående tullfrågan i tyska riksdagen
1879 yttrade den kejserliga förbundskommissarien Tiedemann, beträffande
det inflytande spanmålspriseu utöfva på brödprisen, bland annat följande: »Jag

kommer nu till frågan, hvem som egentligen kommer att
betala den på lifsmedel lagda tull? Frihandlarne påstå det blifva konsumenterne.
Man påstår att tullen skall hafva den verkan, att småningom
samtliga den inom landet befintliga spanmål skulle fördyras
ungefärligen så mycket som tullen utgör. Denna teori synes till en
början skenbart rigtig ; men vid närmare undersökning befinnes densamma
vara origtig. År 1864 blef i Hamburg noga och grundligt
undersökt, genom en särskild kommission, frågan, hvad inflytande dervarande
tull (— accis) hade på födoämnenas fördyrande för konsumenterne,
och huruvida ett upphäfvande eller modifikation deraf vore
önskvärd i de senares intresse. Då det under öfverläggningarne härom
ifrågasattes, hvem egentligen betalade nämnda tull, förklarade den
med ämnet särdeles hemmastadde referenten, med hvilken förenade
sig flertalet af kommissionens ledamöter, att han bestämdt vore af den
åsigt, att en stor del af denna tull träffade pi-oducenter och försäljare.
Hvad bränsle beträffar, måste de hittills i förra punkten olika tänkande
af kommissionens ledamöter medgifva sanningen deraf; ty när accisen
upphäfdes å denna vara, blef den derför i ingen mån billigare, hvadan
den upphäfda accisen kom producenterne och mellanhandlarne men
ingalunda konsumenterne till godo. Äfven vid kött, bröd och Öl
träffar accisen till större delen producenter och försäljare. Teorien, att,
då så och så mycket i accis betalas, bröd, Öl och kött derföre blir så
och så mycket dyrare — bekräftar sig alldeles icke i det ''praktiska
lifvet; och af en mängd exempel ur verkligheten visar sig påtagligen,
att lefnadsförnödenheter, undantagandes kolonialvaror, i allmänhet
icke bestämmas, hvad priset angår, af någon tullsats, hvarvid
bland annat det faktum framhölls, att Altonas slagtare måste på
Hamburgs torg försälja deras boskap eller kött till samma pris
som denna senare stads slagtare, ehuru de förre, vid införande af sin *)

*) Entwurf eines Gesetzes betreffend den Zolltariff des deutsohen Zollvebiets. 1879,
sid. 49-50.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 29

boskap eller sitt kött i Hamburg, erlägga en afgift derför, som blir
desses förlust.» *).

»En ganska ansedd landtman i trakten af Hartzgebirge har under
flere års tid anstalt undersökningar rörande spanmålsprisens förhållande
till brödprisen och har till förbundsrådet inlemnat en serie af hvetebröd
(så kallade »dreierbrod»), på hvilka fans antecknadt brödets vigt,
pris och hvetets samtidiga pris. Deraf befans bland annat:
att år 1847, då 1 scheffel hvete kostade 18 riksmark, vägde brödet
56 gram;

att år 1875, då 1 scheffel hvete kostade 8 riksmark, vägde samma
slags bröd 46 gram;

att år 1876, då 1 scheffel hvete kostade 9 riksmark, vägde samma
slags bröd 53 gram;

att år 1877, då 1 scheffel hvete kostade 10 mark, vägde samma slags
bröd 47 gram 2).»

Vill man bilda sig ett rigtigt omdöme, huruvida tull å spanmål
har inflytande å priset för konsumenterne, bör man noga studera bilagan
n:o 7 till min vid 1880 års riksdag i Första Kammaren väckta motion
n:o 4, hvilken derå lemnar det bestämda svar, att tullen har i detta
afseende intet inflytande. Efterser man de olika fluktuationerna i
dessa pris periodvis efter de olika tullsatserna, så befinnes att åren
1838—1841, då tullen å hvete var 1 krona 25 öre per tunna, varierade
medelpriset enligt markegångstaxorna för hela riket mellan 18: 16 och
22: 11 riksmynt. Under denna period voro två skördar öfver medelmåttan,
en fullt medelmåttig, en knapp. Importen utgjorde i medeltal

x) »Mot införande af tullar framhållas konsumenternes fördelar. På konsumenterne
faller likväl intet i verkligheten af alla dessa tullättnader. Jag var år 1864 medlem af
råds- och borgaredeputationen i Hamburg, då man ämnade upphäfva accisen derstädes. Jag
var en af accisens ifrigaste motståndare, emedan jag trodde att denna accis svårt tryckte
de obemedlade klasserna; deremot uppreste sig hela min rättskänsla. Undersökningarnc,
hvilka verkstäldes på det mest opartiska sätt, hafva likväl visat, att det alldeles icke var
fallet, och prisskilnaden å bröd hos Hamburgs bagare uppgick ända till 31 procent. I
Berlin utgjorde, enligt trovärdige mäns utsago, denna skilnad 58 procent. Jag bor om
sommaren på landet, inom tullföreningens gebiet; men jag har aldrig funnit att mina
leverantörer, sedan jerntullarne Upphäfdes, minskade med en enda pfennig priset på deras
jernvaror; likaså hafva vi nyligen frågat flere bekanta bland de största godsegare i Tyskland,
om de märkt någon sådan prisskilnad; de hafva måst bekänna att de ej märkt något
dylikt prisfall». (Senatorn Godefroys i Hamburg yttrande i Verhandlungen der 6:n General
Versammlung des Yereins för social politik, sid. 125.)

a) Se: Verhandlungen des deutschen Reichstages den 20 maj 1879, sid. 1343—1344.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

7,208 och exporten 1,667 tunnor årligen. Under derefter följande
perioden 1842—1848, då tullen å hvete var 3 kronor per tunna, varierade
samma medelpris mellan 15: 2 6 och 19: 6 8, hvaraf tydligen ses
att oaktadt den högre tullen sjönk priset. Under denna tid hade
landet en öfver medelmåttig, en fullt medelmåttig, tre under medelmåttiga,
en klen och en svag skörd. Importen utgjorde i medeltal
10,356 och exporten 13,666 tunnor årligen. Under derefter följande
period 1849—1857, då tullen å hvete var 2: 25 riksmynt per tunna,
varierade ofvannämnda medelpris mellan 16: 9 5 och 32: 2 0, hvaraf visar
sig, att den nedsatta tullen ej bidragit att sänka varupriset. Under
denna period hade riket två öfver medelmåttiga, två fullt medelmåttiga,
en medelmåttig och fyra under medelmåttiga skördar. Importen utgjorde
27,542 och exporten 28,274 tunnor årligen. Under derefter
följande period 1858 —1875, då all spannmål fick tullfritt införas, befinnes
årliga medelpriset enligt markegångstaxorna hafva vexlat mellan
16: 38 och 29: 04 kronor per tunna. Under hela denna period var
förhållandet med skördarne följande:

nära god .................................

mer än öfver medelmåttan

öfver medelmåttan ..............

fullt medelmåttig.................

mer än medelmåttig...........

medelmåttig ...........................

nära medelmåttig..................

under medelmåttig...............

knappt under medelmåttig

4
3
1
1

Under hela denna period af 18 år blef i medeltal årligen importeradt
134,001 och exporteradt 68,656 tunnor hvete.

Häraf synes, att, under den tid en tull af mellan 3 kronor och
1 krona 25 öre var åsatt tunnan hvete, öfversteg exporten vanligen
importen af nämnda vara; men så snart tullen borttogs, har ett motsatt
förhållande egt rum. Men ännu märkligare är, att under perioden
1842—1848, då tullen var 3 kronor, kostade i medeltal hvetetunnan
årligen 17:69; under perioden 1849 — 1857, då tullen var 2:25, var
samma årliga medelpris 22: 8 6 och under perioden 1858—1875, när
ingen spanmålstull här fans, var nämnda årliga medelpris 26: 4 7.
Således skulle, om tullen hade något inflytande på hvetepriset, detta
vara: att ju högre tullen varit, ju billigare har varan visat sig blifva
för konsumenterne.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Eu intressant jemförelse lemnar medelpriset å en tunna hvete,
enligt de årliga markegångstaxorna (se bilagan n:o 7 i min vid 1880
års riksdag väckta motion n:o 4), jemfördt med 1 lispund siktadt hvetemjöl
för samma år (se bilagan n:o 1). Deraf synas prisen mellan råvaran
och den förädlade produkten deraf stå, hvad prisen beträffar,
uti alls intet beroende af hvarandra, och denna besynnerliga företeelse
tillhör icke ensamt Sverige, utan förekommer uti flera främmande
länder.

1854 ............	En tunna hvete enligt årliga markegångs-taxornas medelpris. Riksmynt. ..................... 20: 57 .........	1 lispund siktadt hvetemjöl, torgpriset för hela året i medeltal i Stockholm. Riksmynt. ................... 2: 73
1855 ............	.................... 31: 15 ..........	................... 2: 9 8
1856 ............	.................... 32: 20 ..........	................... 3: 25
1857 ............	.................... 25: 74 .........	................... 2: 54
1858 ...........	.................. 18: 88 .........	................... 2: 26
1859 ............	.................. 18: 20 .........	................... 2: 06
1860 ...........	.................... 21: 73 ..........	.................. 2: 53
1864 ...........	.................... 16: 38 ..........	................... 1: 74
1865 ............	.................... 18:77 ..........	................... 1: 80
1866 ............	.................... 20: 4 1 ..........	................... 2: 32
1867 ............	.................... 29:04 ..........	................... 3: 57
1874 ............	.................... 22: 30 ..........	................... 2: 69

Jemför man prisen å spanmålen med dem å mjölet, så framgår
deraf ovederläggligen, att dessa pris stå i intet beroende af hvarandra;
ty då

år	1854	spanmålen kostade	20: 5 7	gälde hvetemjölet	2: 73
11	1866	11	11	20: 4 1	11	11	2: 32
11	1858	11	11	18: 88	11	11	2: 2 6
ii	1865	11	11	18: 77	11	11	1: 88
ii	1856	11	11	32: 2 0	11	11	3: 25
ii	1867	11	11	29: 04	11	11	3: 57

Råg är i norden den större delens af befolkningen egentliga
brödföda, likasom hvetet är det i England, Frankrike och delvis i
Nordamerikas Förenta stater. Detta näringsämnes förhållande till tullen
är derför af hög vigt att undersöka för att tillse, huruvida brödfödan

32 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

för menige man i någon män af denna tull bestämmes hvad priset
beträffar.

Indela vi tidsperioderna efter tullsatserna, så befinnes, att under
åren 1838—1841, då tullen var 88 öre, varierade årliga medelpriset,
enligt markegångstaxorna för hela riket, mellan 12: 6 5 och 16: 3 2 riksmynt
per tunna och utgjorde i medeltal för hvarje af denna periods
4 år 14: 16. Importen var, likaledes i medeltal, årligen 91,532 och

exporten 2,985 tunnor årligen. Om skördens beskaffenhet gäller hvad
derom blifvit sagdt rörande hvetet. — Under följande period 1842—
1848, då tullen höjdes till 2 kronor, varierade medelpriset per tunna
mellan 10:4 1 och 15:68 och utgjorde i medeltal för hvarje af dessa

7 år 13: 7 4. Importen var, likaledes i medeltal, årligen 26,657 och

exporten 34,454 tunnor. — Under följande period 1849—1857, då
tullen nedgick till 1: so per tunna, varierade priset mellan 11: 5 5 och
20: 3 9 per tunna och utgjorde i medeltal för hvarje af denna periods
9 år 16: 04. Importen uppgick till 173,055 och exporten till 161,745
tunnor. — Under följande period, åren 1858—1875, då all spanmål
var tullfri, varierade meranämnda medelpris mellan 12: 53 och 22: 30
och utgjorde i medeltal för hvarje af dessa 18 år 15: 94 för året.

Importen, i medeltal, utgjorde årligen 554,946 och exporten 55,208
tunnor.

Här visar sig priset å råg för konsumenterne förhålla sig till tullsatserna
sålunda:

att under de 4 år tullen var 88 öre, var årliga medelpriset 14 kronor
16 öre;

att under de 7 år tullen var 2 kronor, var årliga medelpriset 13 kronor
74 öre;

att under de 9 år tullen var 1 krona 50 öre, var årliga medelpriset
16 kronor 4 öre;

att slutligen under de 18 år ingen tull erlades, var årliga medelpriset
15 kronor 94 öre.

Vi se således äfven här, att ej ens den högst betydliga importen,
hvilken är omkring tio gånger så stor som exporten, jemte tullfriheten,
förmått nedtrycka prisen under hvad dessa voro, då tull, ända till 2
kronor per tunna, erlades.

Ännu märkligare äro dessa prisförhållanden, jemförda med prisen
å mjöl och bröd, på sätt följande sammanställning utvisar:

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

j Torgpriset i Stockholm, i

Tullsats för | Medelpriset å ! medeltal årligen å 1 lispund.

a r.	1 tunna	råg.	1 tunna	råg.	sammanmalet rågmjöl.	hardt spis-bröd.
	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre
1854 ..................................	1	50	15	40	1	43	2	04
1855 ..:...............................	1	50	20	39	1	66	2	38
1856 ..................................	1	50	19	30	1	68	2	3 0
1857 ..................................	1	50	16	82	1	33	2''	30
1858 ...................................	Fri	13	17	1	10	1 ,	60
1859 ..................................	VI	12	90	1	03	1	66
1860 ....................................		14	70	1	18	1	82
1864 .................................	V)	12	5 3	1	24	2	20
1865 ....................................		13	54	1	15	1	77
1866 ...................................	V!	14	74	1	37	1	89
1867 ...................................		22	30	2	06	2	93
1874 >) .................................		18	20	1	45	'' : 2	55

Det fordras icke mycken skarpsinnighet för att vid endast ett
flyktigt genomögnande af denna sammanställning finna, huru prisen,
vare sig å spanmål jemfördt med å mjöl, eller mjöls prisförhållanden
jemförda med brödets, eller slutligen spanmålens pris jemförda med
brödets, icke hafva något beroende af hvarandra; ty exempelvis,
när rågtunnan (1854) gälde 15: 40 och tullen var 1: 50, gälde 1 lispund
mjöl 1: 4 3 och 1 lispund bröd 2: 04, allt riksmynt;
men när rågtunnan (1874) gälde 18: 20 och ingen tull erlades, gälde
1 lispund mjöl 1:45, men 1 lispund bröd 2: 5 5, allt riksmynt.

D Det är att beklaga, att denna undersökning enligt markegångstaxorna ej kunnat
fortsättas längre än till och med år 1874, hvilket hindrat mig att lemna de öfriga uppgifterna
för efterföljande åren; men orsaken dertill är, att Kongl. Maj:t under den 10
november 1876 anbefalt, att de årliga sammandragen af markegångstaxorna i riket ej
vidare skola offentliggöras i författningssamlingen, till stor skada för alla dem, livilka nu
eller framdeles vilja sysselsätta sig med dessa vigtiga ämnen och hädanefter hafva svårigheter
af alla slag att öfvervinna, för att erhålla, på annan väg, hithörande upplysningar.
Nog hade det varit lämpligt, att det kongl. beslutet (kontrasigneradt af dåvarande chefen
för finansdepartementet) blifvit i författningssamlingen otfentliggjordt.

JJih. till lliksd. Prot. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band 1 Häft. 5

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Ett andra exempel:

när rågtunnan (1857) gälde 16: 82 och tullen erlades med 1: 50, gälde
1 lispund mjöl 1: 3 3 och 1 lispund bröd 2: 3 0, allt riksmynt;
men när rågtunnan (1864) gälde 12: 5 3 och ingen tull erlades, gälde
1 lispund mjöl 1: 24, men 1 lispund bröd 2: 20, allt riksmynt.

Ett 3:dje exempel:

när 1855 en tunna råg gälde 20: 39 och tullen var 1: 50, betalades 1
lispund bröd 2: 38;

men 1874, då en tunna råg gälde 18: 2 0 och ingen tull erlades, kostade
1 lispund bröd 2: 5 5.

Ett 4:de exempel:

när 1854 ett lispund mjöl betalades med 1: 4 3 och tullen var 1: 5 0 för
tunnan råg, kostade 1 lispund bröd 2:04;
men 1874, då ett lispund mjöl kostade 1: 4 5 och ingen tull erlades,
kostade 1 lispund bröd 2: 5 5.

Fullfölja vi ifrågavarande undersökning beträffande Sveriges tredje
hufvudsäde eller korn, så befinnes, att under den 4-åriga perioden
1838—1841, då tullen erlades med 63 öre, varierade priset, enligt årliga
markegångstaxorna, mellan 8: 8 8 och 11: 50, samt utgjorde i medeltal
9: 8 7, allt riksmynt, om året. Importen utgjorde 60,248 och exporten
29,488 tunnor i medeltal årligen. Under näst derpå följande 7-åriga
period, 1842—1848, då tullen var 1: 50, varierade priset mellan 7: 46
och 12:6 3, samt utgjorde i medeltal 10:19, allt riksmynt, om året.
Importen utgjorde 11,262 och exporten 70,287 tunnor årligen, i medeltal
räknadt. Under nästföljande 9-åriga period 1849—1857, då tullen utgjorde
endast 1 krona 12| öre per tunna, varierade ofvannämnda pris
mellan 8: 6 5 och 16: 7 5 samt utgjorde i medeltal för dessa 9 år 12:54
om året. Importen utgjorde 35,387 och exporten 103,680 tunnor i
medeltal årligen. Under följande 18-åriga period, 1858—1875, då alla
spanmålstullar voro upphäfda, varierade meranämnda pris mellan 10: 5 2
och 17: 6 4 samt utgjorde i medeltal för dessa 18 år 13: 2 9 årligen.
Importen utgjorde 33,847 och exporten 271,473 tunnor i medeltal årligen.

Jemföras prisen på korn med det å korngryn, likasom vid föregående
spanmålsslag egt rnm, så befinnes:

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Å r.	Tullsats å 1 tunna korn.	. f 1 i t 4- • Medelpris för 1 tunna korn.	Torgpris i Stock-holm, enligt medeltal för hela året å 1 lispund korn-gryn.
	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre
1854..........................1.	1	12i	12	8	2	8
1855.....................................................	1	12*	15	19	2	20
1856...................................................	1	12*	16	75	2	54
1857..................................................	1	1 21	14	49	2	55
1858....................................................	Fri	11	25	1	82
1859 .................................................	55		11	46	1	40
1860........................................... ......	55		12	81	1	56
1864....................................................	55		10	52	2	4
1865......................................................	55		10	58	1	69
1866.....................................................	55		12	72	1	53
1867...............................................	15		16	25	2	6
1874...................................................	55		16	88	2	28
Nyssnämnda sammanställning lemnar nya bevis	derå	, att hvarken

tullsatser eller spanmåleus pris inom vanliga gränser hafva något inflytande
på varan i förädlad form för konsumenterne; ty
år 1854, då en tunna korn gälde 12: 0 8 och tullen var 1: 121, kostade
1 lispund korngryn 2:08;

år 1864, då en tunna korn gälde 10: 5 2 och ingen tull erlades, hade
1 lispund korngryn föga varierat, utan betingade ett medelpris
af 2: 04;

år 1867, då en tunna korn gälde 16: 2 5 och ingen tull erlades, hade
1 lispund korngryn föga varierat, utan betalades med 2: 06, allt
riksmynt.

Ännu mera slående blir beviset för mitt nyssnämnda påstående,
att priset å spanmålen har intet inflytande på priset å den förädlade
varan (gryn), om man jemför nyss ofvan nämnda år 1864 med året
1866, då en tunna korn gälde 12: 7 2, men 1 lispund korngryn endast
i medeltal betalades med 1: 5 3 riksmynt.

Slutligen beträffande hafre, som är Sveriges fjerde hufvudsäde,
betinnes, att under perioden 1838—1841, då tullen var 371 öre, varierade
priset mellan 4: 5 6 och 6: 19, eller under dessa 4 år i medeltal 5: 3 7
årligen. Importen var 21,515 och exporten 45,685 tunnor i medeltal

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

årligen. Under följande 7-årsperiod, då tullen var 1 krona per tunna,
eller åren 1842—1848, varierade priset mellan 4: oi och 6: 9 8, eller i
medeltal 5: 4 8 årligen. Importen var 83 och exporten 159,628 tunnor
årligen. Under följande 9-åriga period, 1849—1857, då tullen nedsattes
till 75 öre, varierade priset mellan 4: 9o och 9: 7 6 och utgjorde i medeltal
7:29 årligen. Importen var 2,755 och exporten 369,937 tunnor i
medeltal årligen. Under den 18-årsperiod, 1858—1875, då all tull på
spanmål var upphäfd, varierade priset mellan 6:17 och 10: 3 9 och utgjorde
i medeltal 7: 84 årligen. Importen uppgick till 3,806 och exporten
till 1,895,160 tunnor i medeltal årligen.

Jemföres slutligen hafre med den förädlade produkten deraf (gryn),
hvad deras respektive pris beträffar, så befinnes:

A r. j , - r	Tullsats för 1 tunna hafre.	Medelpris för 1 tunna hafre.	Torgpris i Stock-holm, i årligt medeltal, för 1 lispund hafregryn.
i	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre
i 1854..............................................	_	75	7	4 4	2	56
i 1855...................................................		75	9	36	3	14
t 1856.................................................		75	9	76	3	__
\| 1857......................................................		75	8	36	3	36 \|
! 1858...........................................	Fr		7	43	2	57 !
1859..................................................	11		7	29	2	40 j
1860...................................................	11		7	58	3	10
1864...................................................	11		6	17	2	64
1865...............................................	ii		6	74	2	45
1866..................................................	ii		7	43	2	50
1867....................................	ii		7	85	2	63
1874............................................	ii		10	39	2	86 \|

'' -.no .’.o j-Oj '' >■. ‘ • \\

i Här erhålles en, om möjligt, ännu större bekräftelse på mitt påstående,
att priset på spanmålen inom vanliga gränser intet inflytande
har på den förädlade varan (gryn) för konsumenterne, och den mest
granskning af ofvan anförda prisuppgifter bevisar detta tillfyllest,
emedan exempelvis:

år 1860 ett medelpris af 7: 58 för en tunna hafre betingade ett medelpris
af 3: 10 för ett lispund hafregryn;

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

hvaremot år 1874 ett medelpris af 10: 3 9 för en tunna hafre ej mäktade
förhöja, men sänkte medelpriset å 1 lispund hafregryn till 2: 8 6.
Och då år 1855 ett medelpris af 9: 3 6 för tunnan hafre betingade ett
medelpris af 3: 14 för 1 lispund hafregryn, så betingade
år 1860 ett medelpris af 7: 5 8 per tunna hafre icke lägre pris å 1
lispund hafregryn än 3: 10, allt riksmynt.

När 1865 års tullkomité förordade, vid då afgifna förslag till ny
tulltaxa, att tullen på sill och salt skulle borttagas, ett förslag som
otvifvelaktigt var rigtigt och ej kan annat än lofordas, inleder komitén
detta sitt förslag med följande betraktelser, utvisande huru skeft och
oriktigt komitén uppfattat den inverkan tullen eger på lifsmedlens pris:

»Att födoämnen, af egenskap att kunna anses såsom nödvändighetsartiklar,
böra vara från införselafgift fria, torde bland alla inom
tullagstiftningen förekommande sanningar vara den, som minst tarfvas
att omständligen bevisa. De äro oundgängligen nödvändiga för menniskans
första behof, och med deras beskattande skulle principen ock
fordra beskattande af alla öfriga artiklar, som kunna blifva föremål
för förbrukuing. Då tillgången medgåfve en allmännare afsättning,
skulle en tull föga inverka till producentens förmenta förmån, hvaremot
en sådan afgift vid inträffande brist skulle än mera öka den för
konsumenten då redan nog stora svårigheten att erhålla hvad han
icke eller endast med den kännbaraste uppoffring kan undvara. Då
det dessutom ligger i sakens natur, hvilket ock blifvit genom gjorda
iakttagelser till fullo bekräftadt, att ingen vara är underkastad de
starka prisvexlingar, som vissa nödvändighetsartiklar af hithörande
art, förefinnes deri ett särskilt skäl att ej ännu mer öka olägenheten
af detta förhållande, hvilket kan, såvidt. möjligt är, utjemnas endast
derigenom, att handeln göres fri och omsättningen får ostördt tjena
såsom förmedling emellan efterfrågan och tillförsel. Det är för ett
följdrigtigt tillämpande af den nu angifna grundsats, som komiterade
ock i underdånighet föreslagit, det artiklarne sill och salt må varda
från införseltull befriade.» J)

Afsigten med dessa reflexioner är nog genomskinlig, nemligen
att som en tull på lifsmedel till skydd för landets modernäring skulle
principenligt fordra beskattande af alla öfriga importartiklar, derföre
måste något rimligt skäl förebäras för att låta lifsförnödenheterna blifva
tullfria och detta skäl måste så väljas, att det erhåller den stora 1

1) Se komiterades underdåniga betänkande för uppgörande af förslag till ny tulltaxa
af den 22 juli 1865, sid. It).

38 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

mängdens af konsumenter sympatier, och derföre måste det påståendet
i dem inpreglas, att tullen fördyrar födoämnet. Men — frågar konsumenten
— om tullfriheten ej gagnar konsumenten, hvem gagnar den da?
Svaret ligger nära till hands. För de utifrån kommande varor, som i
landet icke produceras, gagnar den den utländska producenten, äfvensom
grosshandlaren som importerar varan och detaljhandlaren som
utminuterar densamma; för de utifrån kommande varor, som deremot
kunna i landet produceras, gagnar tullfriheten endast grosshandlaren
som importerar varan och detaljhandlaren som utminuterar densamma,
hvaremot den inhemska producenten har skada deraf; men i intet fall
har konsumenten nytta deraf, utom möjligen stundom å priset för de
så kallade kolonialvarorna. Och härmed äro vi inne på en ny afdelning
af denna motion, eller den angående skydd för jordbruksnäringen och
dess produkter, hvilket vigtiga ämne jag utbeder mig att med några
ord här nedan få beröra.

Om det vore ett lyckligt samhällstillstånd att — såsom frihandlarne
påstå — de fattiga folkklasserna skulle erhålla sitt bröd och öfriga
nödvändiga lefnadsförnödenheter till lägsta möjliga pris, så vore det
väl bäst att, såsom tiggare göra, bettla sig till desamma, ty då kosta
de intet; men äro väl tiggare de bästa och nyttigaste medborgare i
samhället? »Låga pris på jordbruksprodukter», säger prosten grefve
von Schwerin, hvilken säkert var varmare fosterlandsvän och ej mindre
skarpsynt än vår tids frihandlare — »äro icke allenast bevis på fattigdom,
utan äfven orsak till fortfarande fattigdom. Om, såsom Hume
säger, låga pris på lifsförnödenheterna vore ett medel och således
äfven ett vilkor för att i manufakturer och den derpå grundade handel
kunna komma till en betydande öfvervigt mot grannarne och kunna
åtkomma deras mynt, så borde väl perioden från 1450 till 1560 i
England, då spanmålsprisen der voro högst låga, hafva varit synnerligen
gynnande för detta lands manufaktur och handel. Sådant var
likväl icke förhållandet. Den första betydande åtgärden till ylleväfnaders
införande i England inträffade i Edward den Hirs tid eller
omkring år 1350, då spanmålsprisen voro vida högre än under det
Tudorska husets regementstid. Den andra perioden för deras tillväxt
inföll i Elisabeths tid, då spanmålsprisen började stiga. Ett bevis att
infödingarnes egna större inkomster och deraf härflytande förmåga att
konsumera hvad slöjderna tillverka utgör hufvudkällan till dessas
näring och tillväxt.»

D Schwerin: bidrag till kännedom om fäderneslandet, sid. 55 och 66.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 39

Äfven Tysklands f. d. rikskansler, furst Bismarck, har under
öfverläggningarne inom tyska riksförsamlingen år 1879 uttalat samma
åsigt. »Det är en iakttagelse» — säger han — »icke allenast i dag,
utan i alla statistiska uppgifter sedan 30 år tillbaka, att vi hafva de
högsta gpanmålsprisen i vestra delen af det tyska riket och att desamma,
ju mer mot öster, gradatim aftaga. Om således den satsen
vore riktig, att billiga pris i och för sig vore en lycka för en nation,
skulle äfven välmågan och det nationalekonomiska välbefinnandet
småningom tilltaga mot öster, och Ostpreussen skulle då anses 25 å
30 procent lyckligare än Elsass och Breisgau. x) Det är en iakttagelse,
som strider emot en sådan åsigt, den nemligen som stadigvarande och
enligt all erfarenhet blifvit gjord, att de högsta spanmålsprisen i Europa
just förefinnas i de länder, hvarest alla grenar af industriel verksamhet
finnas kraftigast utvecklade, i vestra Tyskland, i Nederländerna, i
Belgien, i Frankrike (synnerligen i norra delen) och i England. I
alla dessa länder eger det märkliga förhållande rum, att landtbrukarens
större inkomster sannolikt utgöra grunden till det industriella lifvets
verksamhet, energi, och jag är öfvertygad derom, att i fall våra jordbrukare
kunde försälja sin spanmål icke dyrare, men säkrare 2), så att
afsättningen vore mera viss än den nu är, vi äfven hos oss skulle se
näringslifvet kraftigare utvecklas.» 3)

En märklig upplysning beträffande skyddstullens och frihandelns
respekti va inflytande på jordbruket lemnar tyska regeringens förslag
till förbundsriksdagen, angående förändring af tulltariffen. Der anföres
nemligen (sid. 44), att under perioden åren 1825—1853, då tullen på
spanmål var 5 groschen per scheffel, ökades ständigt exportens belopp
öfver importens sålunda:

1843—1845 årligen i medeltal med 4,279,371 scheffel,

1846—1848 „ „ „ „ 3,809,832 d:o

1849 — 1853 „ „ „ „ 8,825,846 d:o.

När deremot år 1853 skyddstullen sänktes: för hvete till 2 och
för öfriga sädesslag till x/2 groschen, sjönk exportens öfverskott öfver
importen år 1855 till 2,133,069 scheffel; och efter år 1866, då all
importtull afskaffades, öfversköt importen det exporterade beloppet spanmål
med följande:

x) Erfarenheten visar, att motsatsen är förhållandet.

2) Med ett ord behålla den inrikes marknaden för sina produkters afyttrande.

8) Furst Bismarcks yttrande i Tyska riksförsamlingen den 21 Maj 1879. Se Verliandlungen
des deutschen Reichstages betrefifend den Zolltariff, sid 1371.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

år 1860 med...................................... 210,847 scheffel,

„ 1870 „ ....................................... 7,383,261 d:o

„ 1877 „ 33,353,748 centner,

„ 1878 „ ..,.................................... 28,452,482 d:o.

Dessa officiella siffror häntyda på det betänkliga i att låta ett
förbållande fortfara, som för ett grannland, hvilken, ehuru i flere afseenden
mera gynnadt än vi äro af klimatiska och flere förhållanden,
dock, hvad jordens beskaffenhet beträffar, närmast liknar den svenska,
visat sig så ofördelaktigt för dess modernäring, synnerligen som numera
verldsproduktionen och verldshandel!! utvecklat sig i de transoceaniska
länderna på ett sätt, som de statsmän ej hade minsta aning
om, hvilka åren 1856 och 1857 afskaffade det ringa skydd, jordbruksnäringen
dittills åtnjutit å en del af dess produkter. I afseende på
Nordamerikas Förenta Staters export af lifsförnödenheter till Europa
har, i landtbruksakademiens sammanträde den 13 december år 1879,
herr intendenten Juhlin-Dannfelt hållit ett föredrag, behandlande
frågan, huruvida denna import bör anses såsom endast en tillfällig
företeelse eller om grundad anledning kan förefinnas för att motse
dess fortgående utveckling med deraf tryckande inverkan å produktion
af dessa födoämnen i Europa. l) — Om man närmare studerar de
oupphörligen aftagande fraktkostnaderna i Nordamerika för dessa
transporter af spanmål och huru derpå fortfarande arbetas, såsom på
en fråga af hög vigt — må väl den europeiska jordbrukaren med
bekymmer motse framtiden. Se här nedanför några uppgifter derom:

I Nordamerikas Förenta Stater uppgingo transportkostnaderna
för 1 bushel (= 35,2 3 7 liter) hvete från Chicago till Newyork: 2)

Sjövägen. Sjö- och jernväg. Endast jernväg.

år	1872.......................	24	cents 3)	27	cents	33	cents
>1	1873........................	19	d:o	24	d:o	33	d:o
11	1874.......................	13	d:o	17	d:o	28	d:o
11	1875........................	11	d:o	14	d:o	24	d:o
11	1876 ........................	10	d:o	12	d:o	17	d:o
	Detta gör cirka	173	svenska öre	för	transport	af	en svensk

’) Detta ytterst intressanta anförande finnes refereradt uti tidningen Nya Dagligt
Allehanda för den 17 december 1879.

2) Något öfver 100 svenska mil.

3) 1 cent = 3,7 svenska öre.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

tunna spannmål mer än 100 svenska mil i Amerika, under det att
transportkostnaden af 1 tunna hvete per ångbåt å Mälaren 2 svenska
mil (från Ekerö kyrka till hufvudstaden) kostar 30 öre; reflexionerna
göra sig utan svårighet.

Men icke nöjda med detta, jemfördt med förhållandena hos oss,
för de amerikanska jordbrukarne högst fördelaktiga resultat, hafva
dessa utverkat sig af nordamerikanska kongressen 2 millioner dollars,
för att genom uppmuddring göra Mississippi-mynningarna navigabla,
och ämna de, genom användande af ångbåtar med ringa djup, föra
spanmål från det inre af landet, utan att omlasta, direkt till Europa,
hvarigenom denna transport blir billigare än från en europeisk stat till
eu annan.

I England, der under år 1879 hveteskörden varit sällsynt klen,
har priset å detta sädesslag, tack vare ifrågavarande import, varit så
lågt, att det icke betäcker produktionskostnaden för det i sjelfva England
odlade hvetet. Allt för tidigt anser herr Juhlin-Dannfelt det ännu
vara att söka utreda det inflytande, den amerikanska konkurrensen
skulle kunna utöfva på vårt lands hufvudexportartikel till England,
nemligen hafre; härvid befarar han likväl inflytande af Amerikas majsodling
kunna, liksom den tilltagande odlingen af hafre i sydstaterna,
hafva ett menligt inflytande på denna vår, utan all jemförelse, betydligaste
exportartikel från jordbruket.

»Producenterne begära egentligen icke en skyddstull, men en
utjemningstvlb — säger friherre Dael von Koeth i tyska socialpolitiska
generalförsamlingen — »som förmedlar de olikheter i produktion och
kostnad, hvilka nu bestå mellan Tyskland och utlandet. Denna olikhet
har sin grund dels i de för spanmålsproduktion gunstigare förhållandena
inom flera länder emot de i Tyskland; dels i de skatter och afgifter,
som vi inom landet skola erlägga och som deri utländske producenten
icke får vidkännas. Dessa skatter och afgifter uppgå i Tyskland till
10 procent af jordbrukarens inkomst. Alla dessa olikheter böra genom
en uijeinningstullafgift uppvägas. Derigenom blir det för tyska jordbrukare
först möjligt att täfla med utlandets producenter. Spanmål
till bröd är det nödvändigaste för lifvets uppehållande. Derför måste
hvarje regering sörja för att landets invånare under alla tider ega
tillgång på nödig brödföda. Ingen stat bör utsätta de sina för faran
att behöflig spanmål brister, att densamma måhända alldeles icke, i
otillräcklig mängd eller endast för omåttliga pris kan anskaffas. Vårt
land (Tyskland) har ett särskilt intresse att bibehålla sin spanmålsproduktion.
Jordens beskaffenhet och öfriga förhållanden hänvisa det
Bill. till Riksd. Frat. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Iläft. G

42 Moioner i Första Kammaren, N:o 1.

till jordbruk, synnerligen i och för spanmåls odlande. Detta är en
sysselsättning, som naturen sjelf synes hafva anvisat för mer än $ af
befolkningen och utgör den naturliga källan för nationens välstånd.
Ur denna källa hemtar folket medel dels till sitt lifsuppehälle, dels
för att dermed tillbyta sig de tusende olika ting, som äro nödvändiga
i det alldagliga lifvet. Detta utbyte förskaffar befolkningens öfriga
klasser, i stad och på landet, näringarne, industrien, handeln o. s. v.
sysselsättning och förtjenst. Om spannmålsproduktionen, såsom händelsen
under flera år varit i Tyskland, ej lemnar någon vinst, om till
följd deraf landtbefolkningens välstånd försämras, så måste äfven hela
näringslifvet deraf lida. Jordbrukaren är sjelf urståndsatt att ändra
sitt bedröfliga tillstånd; han kan icke förvandla sina ofta magra åkrar
till vinberg eller, utan vidare omkostnader, nyttja dem till andra mera
vinstgifvande odlingar. Vill man hänvisa honom till ladugårdsskötsel,
så hotas äfven på detta område hans skäliga vinst med stor fara af
utlandets öfvermägtiga konkurrens, och huru skulle det i en framtid
se ut, om allt landtbruk i vestra Europa förändrades till kreaturs
uppfödande?

Mot allt detta invändes, att upphörande af spanmålsodling hos
oss kan i intet fall ifrågasättas, emedan alltid folk finnes, som skulle
kunna för en spottstyfver lösa till sig den odlade jorden och sålunda
med större fördel fortsätta spanmålsodlingen. För öfrigt kunde man
ju hemta nödig spanmål från utlandet. Detta är frihandelns bekanta
talesätt. — Åkerjorden stannar visserligen qvar der den är, men
den öfvergår småningom mer och mer i Tyskland i det stora kapitalets
händer, både inom och utom landet, till egendomsspekulanter
med flere, och blifver af dessa utsugen. Men de mindre jordegarne,
hvilka under århundraden och i flere generationer med egna händer
brutit bygd och odlat denna jord, med tusende umbäranden, sorger
och nöd för de sina, de gå, utan egen förskyllan, till tiggarstafven,
sedan de nödgats lemna fädernetorfvan. Sålunda blir det egentliga
bondeståndet i flere delar af Tyskland allt fattigare, går sin säkra
undergång till mötes, försvinner slutligen, urartande till arbetare utan
fast bostad, daglönare, emigranter, fabriksarbetare o. s. v. Fn vis
regering kan ej medgifva detta; hennes sträfvanden böra rigtas derhän
att söka bibehålla och betrygga spanmålsodlingen inom landet; hon
skall söka dertill tjenliga utvägar, med hänsyn härtill föreslå och,
i hvad på henne beror, utfärda nödiga handels- och tullagar.» x)

1) Se Verhan diungen der 6:n Generalversammlung des Vereins fur Socialpolitik iiber
die Zolltariffvorlagen am 21 und 22 April 1879, in Frankfurt am Main, sid. 52—53.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 48

Hvad vårt kära fädernesland beträffar, hafva under åtskiliiga tider
så kallade undersökningar skett af tillsatta komitéer, omfattande äfven jordbrukets
tillstånd. Sålunda finnes ett komitébetänkande af den 9 februari
1863 angående Sveriges ekonomiska och finansiella utveckling under
åren 1834—1860, deri jordbruksnäringen äfven beröres, d. v. s. den
del deraf, som angår spanmålsproduktion och förbrukning, in- och utförsel
af spanmål samt ladugårdsprodukter, allt på hela femton sidor
(tabellerna oberäknade). Likväl har en af komiténs ledamöter (herr
kapten Mannerskantzj, »som ej kunnat godkänna det sätt, hvarpå
skildringen af förhållandena inom jordbruksnäringen blifvit af öfriga
komiterade uppfattad och utförd», ansett sig böra i en längre reservation
framställa sina åsigter beträffande denna vigtiga fråga, och hvilken
reservation synes mig vida intressantare än komiterades utlåtande uti
ifrågavarande hänseende.

Sedermera afgaf 1867 års särskilda utskott rörande jordbrukets
finansiella angelägenheter ett utlåtande, n:o 1, med anledning af herr
B. W. Hessles motion om åtgärders vidtagande för afhjelpande af jordbrukares
nuvarande betryck; ett betänkande, som innehöll högst värdefulla
statistiska uppgifter öfver hithörande frågor, men på långt när
ej går på djupet af frågan, hvilket ej heller rimligen kunde begäras
af ett Riksdagens under allt för kort tid arbetande utskott.

Kom så den s. k. förberedande skattejemkningskomitén, som i
underdånigt betänkande af den 20 oktober 1876 äfven behandlade,
hastigt och lustigt, Sveriges ekonomiska utveckling och dervid äfven
på hela sju sidor hunnit beröra jordbruket och dess binäringar, och
kunnat öfvertyga sig derom, att denna närings nuvarande ställning är
god och löftesrik, ehuru komiterade funnit några mörka skuggor i den
för öfrigt så ljusa täflan, hvaribland främst nämnes den betydliga
stegringen i priset på arbetskraft.

Det är beklagligt, att ingendera af statsmagterna velat medgifva
en grundlig undersökning om jordbruksnäringen och dess tillstånd,
genom insamlande af primäruppgifter i de olika orterna och uppmaning
till samtliga hushållssällskapen i riket att dervid, hvar i sin ort, biträda.
Land och regering skulle då snart upptäcka andra och allvarsammare
anledningar till ohelsa och bekymmer hos jordbrukaren än de, som
kunna spåras i de offentliga sifferuppställningarne, deri hufvudsaken
tyckes vara jorden och kreaturen, men icke jordbrukaren och dennes
ekonomiska förhållanden. Och likväl synes mig, att denne senare borde
minst ådraga sig lika mycken om ej större uppmärksamhet än den
jord, han odlar, eller de kreatur, han uppföder. Ty utan odlarens arbete

44 Motioner i törsta Kammaren, N:o 1.

och möda, omtanke och nit skulle snart den odlade marken blifva
ödelagd och endast bära vilda träd. Hvad gagnar det väl jordbrukaren
att han inbergar rika skördar, om han ej åtnjuter mer än minsta delen
af denna försynens välsignelse? Hvad fördel har han af ökade odlingar
och jordens tilltagande fruktbarhet, om hans skatter, onera och besvär
tvinga honom till större utgifter, än hans åkerbruk stundom lemnar
honom i inkomst; — och de ofantliga skulder, han måste kontraktera
för att vinna dessa skördar och odlingar, nödga honom till ränteoch
amorteringsutgifter, öfverstigande hans ringa inkomster?

Jordbrukets och dess målsmäns bekymmersamma ekonomiska belägenhet
har, enligt min åsigt, till stor del förorsakats af de åtgärder,
hvilka de senare 30 åren blifvit vidtagna för att på ett betänkligt sätt
år från år öka statsutgifterna; upptaga stora lån och derigenom med
stora skulder gravera så väl statsverket som den svenska jorden; att
på oklokt sätt ordna vårt finans- och penning ev åsen, hvarigenom nästan
alla våra kapital blifvit undandragna landets modernäring; att genom obetänkt
och skadlig tullagstiftning flytta den beskattning, hvilken derigenom
pålägges, från det förmögnare fåtalets på det fattigare flertalets skuldror;
— att öka, i betänklig grad, genom i stor skala och allt för
brådstörtad! utförda jernvägsbyggnader, de allmänna dagsverksprisen
och derigenom i dubbelt hänseende trycka jordbruket både genom att
undandraga detsamma nödigt arbetsbiträde och låta det, som återstod
till jordbrukets disposition, betalas högre än hvad jordens afkastning
tålde vid; — att neka billigt skydd, åt landtbrukets produkter, men
utsätta produktionen för en i längden dödande täflan med utlandet.
Slutligen kommer ock att inverka, på ett för jordbrukaren farligt sätt,
den falska och ofosterländska, af de principiella frihaudlarne framkastade
sofismen: Datt om ej de nuvarande jordbrukarne kunna, behålla sin för
dyrt betalda jord, sä må de gå under och deras hemman för billigt pris
till andra brukare försäljas, hvilket är för staten enahanda, emedan jorden
alltid är qvar.3) Om Riksdagens representanter skulle deraf låta sig
förleda att tillbakavisa jordbrukarens billiga anspråk, så skall jordbruket,
ej ensamt jordbrukaren, gå under, och dermed staten förlora sitt bästa
stöd, landet sina största krafter. Jordbrukaren begär endast rättvisa
och billighet vid bestämmandet af skatternas belopp och deras fördelning;
vid beredandet af län till jordbrukets understöd och utveckling;
han fordrar, med skäl, skydd för landtmannaprodukterna, jemvigt
mellan produktion och arbetslöner samt borttagande eller lättande af
de mest tryckande onera och besvär.

Motioner i törsta Kammaren, N:o 1.

Tuilen och handelsklassen.

Nu kommer jag till den vigtigaste delen af denna fråga, det är
nemligen hvad som rör handelsklassens andel i tullen. I allmänhet hafva
såväl protektionisterne som frihandlarne storligen misstagit sig, då de
endast behandlat prisfrågan mellan konsumenterne och producenterne.
Man bör nemligen lägga väl märke till, att mellan dessa två stackare
— jag måste kalla dem så i afseende på den ekonomiska frågan —
ligger en stor klass, som heter handelsklassen. Det är denna klass,
som besörjer öfverförandet af varorna från producenten, han må bo i
Australien, Ostindien, Amerika eller Rysslands stepper, till konsumenten.
Denna klass har en så vigtig och storartad uppgift, att för mig är det
obegripligt, att denna stora fråga alldeles blifvit åsidosatt vid bedömandet
af priset på varor i allmänhet. Jag vill här lemna några uppgifter,
som äro tagna ur ett arbete, hvilket har kanske den högsta vigten
för hvar och en, som vill studera statsekonomiska ämnen. Det är
nemligen »Ubersichten der Weltwirthschaft». Arbetet utgafs redan från
år 1872 af en professor von Neumann-Spallart, och upphörde år 1884.
Han är död numera, men nyligen har en annan lärd vid namn von
Juraschek i Berlin fortsatt detsamma, och i det nya arbetet, som endast
hittills har utgifvits i 12 häften, men snart nalkas sin fullbordan,
har han behandlat verldshandeln från 1885 till och med år 1889. Jag
kan försäkra, att den som läser det arbetet har stor nytta af detsamma,
och det reder många dunkla frågor i dessa statsekonomiska förhållanden.
För att med några få donnéer visa, hvilken ofantlig vigt den så kallade
handelsklassen, som ligger mellan konsumenten och producenten, utöfvar
och hvilket välde den har till sin disposition, vill jag nämna, att NeumannSpallart
för ungefär 10 år sedan beräknat, att hela verldshandelns omsättning
transponerades till 167 milliarder — märken 767 milliarder
riksmark! — och att af denna ofantliga omsättning tog handelsklassen
för allt sitt besvär, för all sin möda, för all sin risk ungefär | af 167
milliarder. Det är för all handel. Men samme författare omtalar och
har beräknat, i sina uppgifter sedan 1878—1882, att blott den handeln
underkastade spanmål och mjöl, som egentligen nu utgör föremål för
denna motion, i hela verlden hade ett värde i tyska riksmark af för
1874 4,905 millioner, för 1876 4,757 millioner, för 1879 7,233 millioner
och för år 1881, det sista året för hvilket uppgift kunnat anskaffas,
6,026 millioner; och deraf kan hälften anses upptagna af handel och

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

omsättningens omkostnader i transport, assurans, tull, förluster, agio
samt slutligen handelsvinsten, hvilken är nettobehållningen på denna
ofantliga omsättning. Nu har han äfven beräknat, att i Europa i allmänhet,
men delvis äfven i öfriga verlden — ty märken: Stora Britannien,
som man företrädesvis kallar så frihandelsvänligt och som frihandlame
i synnerhet framhålla hvad det är för ett präktigt land på
jorden, ty det har afskaffat tullarne i och för sig, endast bibehållit några
få för finansiella ändamål, hvilket ju till och med frihandlarne gilla,
detta rike, hvars moderland är frihandelsvänligt och räknar omkring 38
millioner invånare, har ålagt sina kolonier i alla verldsdelar, med omkring
250 millioner invånare, kolossala tullar och deribland exporttullar;
det är således det mest protektionistiska land, och tulltaxan i dess kolonier
visar bäst, att det blott är i teorien som Storbritannien gillar frihandeln
— af denna handelsvinst, som 1881 belöpte sig till 3 milliarder,
togo de länder, som då hade spanmåls- och mjöltullar, från den s. k.
handelsklassen 1,154 millioner mark, till hvilken summa tullarne i alla
tullskyddade länder efter i samma arbete verkstäld beräkning, särskildt
för hvarje land, då tillsammans uppgingo; men de länder deremot, som
ej hade tull på spanmål och mjöl, utan i det afseendet äro frihandelsvänliga,
och hvilka äfven uppgifvits hvar för sig med uppgift på hvartill
tullen skulle hafva uppgått — 1,362 millioner mark — de helt simpelt
skänkte denna 1| milliard åt handelsvinsten. Det är handelsvinsten, som
i den ena gruppens länder får betala tullen och som minskas med tullens
belopp i de länder, som åsatt tull på lifsförnödenheter. Det är det
stora system, det stora inflytande och ingrepp, som handelsklassen har
i och för prisets bestämmande på verldsmarknaden. — Det blefve mycket
för vidlyftigt för mig att tala om alla de intressanta förhållandena rörande
handelsklassens deltagande i dessa afseenden, hvilket likväl är af
en så afgörande vigt för bedömandet af tullfrågan. Men jag vill endast
lemna några uppgifter ur det nya arbetet af Juraschek rörande öfversigten
öfver hela verldshandeln, och deraf inhemtas följande: Årspriset.
på hvete var uti dollars och cents per bushel för 1881 i England 1,3 8,
Frankrike 1,5 2, Tyskland 1,4 2, Österrike 1,2 4 och Nordamerika 1,19
samt för 1886 i England 0,94, Frankrike 1,15, Tyskland 0,98, Österrike
0,84 och Nordamerika 0,69. Deraf ser man, vid jemförelse mellan samma
länder och olika länder, att tullarne icke i någon mån bidragit till att
förändra dessa stora talförhållanden, utan att i såväl de länder, som
inga tullar hafva, som de, hvilka hafva stora eller ökade tullar, har
ändå en sänkning i priset egt rum. Juraschek har fulländat jemförelsen

Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 47

för alla öfriga mellanliggande åren, men denna har jag ej velat upp.
taga.

En annan intressant fråga är den, att handelsklassen har till sin
disposition alla möjliga medel, som civilisationen, industrien och vetenskapen
kunnat uttänka för att lätta dess arbete. Sålunda är det denna
klass, som främst drager nytta af jemvägame och af de förändrade och
snabbare kommunikationerna sjövägen genom bättre konstruerade ångbåtar,
af telegraf, af telefon —- alla dessa oändliga lättnader, som handeln
har på det finansiella området, efter hvad en hvar, som sysselsatt
sig med dessa frågor, väl känner. Handelsklassen har sig väl bekant,
hvar öfver hela verlden den skall köpa upp de billigaste lifsmedlen, och
hvar den får sälja för högsta pris. Den har sig äfven bekant, hvad
transportkostnaden, assurans, agio m. m. hvad allt detta kostar, som
minskar dess handelsvinst; och de draga i rik mån fördel af dessa förhållanden
gent emot konsumenteme å ena och producenterne å andra
sidan, hvilka å båda håll i allmänhet sväfva i fullkomlig okunnighet
om dessa vigtiga faktorer. Jag vill blott nämna att, enligt Jurascheks
arbete, utgör i Ryssland produktionskostnaden för ett ryskt pud — något
nära två lispund — hvete 57 kreditkopek, i Indien 47 och i Nordamerika
65. Transportkostnaden till London för ett ryskt pud hvete har
varit mycket olika. Från Petersburg uppgick den 1886 till 4,6 3, 1887
till 5,51 och 1888 till 7,16 kreditkopek; från Libau till London 1886
till 5,oi, 1887 till 6,4 5 och 1888 till 7,2 3; från Odessa till samma stad
1886 till 7,33, 1887 till 10,8 3 och 1888 till 13,00; från New-York år
1886 till 9,io, 1887 till 7,8 0 och 1888 till 12,2 0, samt från Bombay i
Ostindien år 1886 till 21,00, 1887 till 19,00 och 1888 till 20,00 — allt
till London, räknadt i kreditkopek x) för ett ryskt pud hvete. Samme
författare har en beräkning af hvad ett imperial quarter hvete å 8
bushels =. 480 pfund gälde i engelska shillings och pence i brittiska
Ostindien, nemligen år 1887 i medelpris från 52 städer 30 shillings 4
pence. Men dessa pris — och det är derför det är så nödvändigt att
hafva reda på dessa handelsdetaljer för att kunna bedöma frågan —
beräknades i gadd efter 2 shillings för en indisk rupie; ehuru genom
guldagio rupien endast beräknades år 1887 till en shilling 4£ pence
och 1888 till en shilling 3f pence i guld, och det reducerar verkliga
priset med 30 procent eller ungefär en tredjedel. 1887 var medelpriset
vid försäljning i England af ett quarter hvete 32 shillings 6 pence, 1883
31 shillings 11 pence eller högst 38 shillings 1 pence och lägst 30 shillings. l

l) Kn kreditrubel — 100 kopek = 1 krona 94 öre.

48 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Men handelsklassen väljer naturligtvis för sina uppköp de orter, som äro
billigast, och skilnaden mellan de stora hveteproducerande trakterna i
Ostindien — om vi nu taga detta land såsom ett exempel — är så
ofantligt stor, att när ett imperial quarter hvete i Peschaver kostar 26
shillings 10 pence, kostar det i Bombay 47 shillings 8 pence eller när det
i Cawnpur kostar 22 shillings 10 pence, kostar det i Bombay 43 shillings
o. s. v. Det är de billigaste orterna, som handelsklassen för hvarje
vecka har reda på och derför kan göra sina uppköp till billigaste pris.
Det går så långt — och det förklarar prisbilligheten och de olika prisen
inom samma land — att t. ex. i Ryssland får man hvete i det inre
af landet, der kommunikationerna äro svåra, för 2—4 kronor tunnan.
Den transporteras till Riga, Libau eller Petersburg, och der ligger den
magasinerad för handelsmännens räkning, hvilka sedan beräkna den rätta
tiden och det rätta priset för att kasta det in på Englands, Tysklands
eller Sveriges marknader. Deraf förklaras mycket väl, att priset kan
reduceras, ty efter uppköp, transport m. m. återstår för handelsmannen
•en så stor vinst, att han af den gerna kan afstå något för det land, som
har tull.

Det fins andra frågor af lika mycken vigd, men mycket svårare
att behandla i en motion som denna, och det är det — om jag så får
säga — jobben, som eger rum vid spanmålsuppköp af handelsklassen
samt de så kallade terminsaffärerna, och tillåter jag mig anföra hvad
derom yttras i en af våra protektionistiska aftontidningar. '') Man tar
nemligen och gör upp en handel och får eu slutsedel t. ex. i Peterburgs
på ett visst qvantum spanmål på 3 eller 6 månaders sigt. Den, som så
vill jobba med denna handel, belånar sedeln i någon bank och får på
ögonblicket penningar, hvarmed han åter gör upp andra affärer o. s. v.
i oändlighet. »Så anses det faktum, att spanmål i stor skala blifvit
föremål för termins- och differens affär er, bidraga till säderprisens nedtryckande.
En af systemets försvarare medgifver, att det säljes 9 gånger
mera spanmål än som produceras; dess motståndare påstå, att det säljes
90 gånger så mycket. Försvarame säga, att systemet i längden icke
påverkar de verkliga försäljningsprisen, eller att, om det än i goda år
bidrager till att nedtrycka dem, så bidrager det i dåliga år att höja
dem. Motståndame säga, att det nya affärssystemet nödvändigtvis nedtrycker
spanmålspriset, ty medan under det gamla systemet alla, som köpt
spanmål för att åter sälja den, önskade, att priset skulle stiga, är det nu
en stor mängd af desse köpare, som hafva fördel af att det faller och

J) Se Xya Dagligt Allehanda den 28 augusti 1894.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

arbeta derpå.» x) Ett annat sätt, som tyskame anordnat till förmån för
sina spanmålsexportörer, är det s. k. pr evniering ssystemet, och hvarom vår
generalkonsul i Hamburg B. A. Bödtker nyligen redogjort i sin senaste
till utrikes departementet insända rapport. 2)

Det är mycket svårt att genomtränga alla mysterier i dessa frågor,
men det af mig antydda torde vara nog för att visa, huru nödvändigt
det vore, att en sakkunnig och skicklig person sysselsatte sig med dessa
frågor. Jag har sökt skaffa mig alla upplysningar om det inflytande,
som handeln, i synnerhet minuthandeln, har på varorna, men det fins
nästan ingen litteratur i dessa frågor. I den s. k. föreningen för socialpolitik
i Tyskland har utgifvits en bok, som innehåller undersökning
öfver inflytandet af minuthandelns verksamhet på prisen. *) Författaren
har lyckats i Aachen få del af handelsmännens kontoböcker och har
utgifvit en komplett redogörelse derför, som visar, att minuthandeln
tagit ända till 30 — 40 procent af varans värde. Det är ju en kolossal
vinst, och det visar hvilket ofantligt inflytande denna handelsklass och
dess verksamhet har på prisen. Några upplysningar för att bevisa denna
sats må det tillåtas mig att lemna. År 1888 gjorde socialisten Basly
ett anfall i franska kammaren mot spanmålstullen, i det han föreslog,
att spanmålstullslagens enda artikel skulle upphäfvas tills vidare. Med
anledning af denna motion yttrade dåvarande åkerbruksministem Viette
följande högeligen anmärkningsvärda ord: »Det är icke landtbrukets tillstånd,
som fördyrar brödprisen, utan ett finanssyndikat, som företager
börsmanövrer. Spanmålsmarknaden är för närvarande hemsökt af ett
band spekulanter, som hafva slutit sig tillsammans i Wien, hvarest de
varit nog oförskämda att stifta ett s. k. syndikat och besluta, att det
skall spekuleras i hausse. De drifva sitt hemliga ofog öfver allt och äro
nog fräcka att afgöra det mått af elände, hvarmed hvarje land skall
hemsökas för att rikta dessa slynglar. Fråga är, om den franska deputeradekammaren
vill räcka detta syndikat en hjelpsam hand. Hvad
oss vidkommer, vilja vi icke göra detta.» Följden var, att kammaren
med 284 röster mot 244 afslog Baslys anfall emot tullen. — En frihandelstidning,
Stockholms Dagblad, redogör den 30 september 1890

'') Se Nya Dagligt Allehanda den 28 augusti 1894.

2) Se Nya Dagligt Allehanda den 16 november 1894.

3) Der Einfluss des Zwischenhandels auf die Preise auf Grund der Preiseentwick lung

im Aachener Kleinhandel von D:r R. von der Borght, Leipzig. Verlag von Dunclrer
& Huinbolt 1888. 1 vol.: 8:o.

Bih. till liiksd. Frat. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band 1 lläft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

för mellanhänderna vid försäljningen i London. Artikeln är för lång att
besvära kammaren med dess införande i denna motion; men deraf framgår,
att det fins fyra mellanhänder, som skola dela vinsten på försäljningen
af de varor, som producenterna skaffa i marknaden — fyra mellanhänder,
som skola taga bort hvar sin del. Man kan förstå, huru dyra
varorna då skola blifva för konsumenterna. Jag har sjelf någon erfarenhet
deraf. Såsom landtbrukare producerar jag naturligtvis spanmål, kött,
fläsk, mjölk, trädgårdsfrukter m. m. och jag försäljer dem i Stockholm,
dit vägen utgör omkring 2f mil. Nå väl, producenten, som är jag, lemnar
genom dessa försäljningar till de små hushållen, som behöfva dem,
varorna, och jag får mitt vanliga pris, men konsumenterna få till skänks
handelsvinsten. Denna går till 20—25 procent på en tunna spanmål
eller'' rotfrukter och nära 30 procent på mjölken. Och både konsumenten
och producenten äro belåtna med detta sätt att gå till väga. Förr än
producenterna och konsumenterna, som i alla verldsdelar utgöra det vida
öfvervägande antalet personer, hafva det vettet och den förmågan att
sluta sig tillsammans för att söka minska mellanhändernas, d. v. s. handelns,
inflytande, förr kommer man aldrig att sluta med sina klagomål
— orättvisa klagomål, att tullame äro enda orsaken till det ekonomiska
eländet. Jag anser, att i handelsklassens oskäliga vinst i våra spanmålsaffärer
ligger knuten. Och att derutinnan en förändring kan ske,
derom är jag förvissad och öfvertygad.

Hvem betalar tullen?

Det finnes all anledning att förmoda, det tullen betalas af den
utländska exportören, men icke af det egna landet med hänsyn till inom
landet producerade lifsmedel och, hvad mera är, på ganska många
industriens alster, som skickas in i landet. Jag ber att derpå få framlägga
de bevis som förefinnas. De äro hemtade ur uppgifter af en
stor auktoritet inom frihandelsverlden, hvilken säkerligen för de flesta
är bekant.

Neumann-Spallart x) har värderat den handeln underkastade spanmål
och mjöl i hela verlden värderad i penningar:

D tJbersichten ilber produktion, Verkehr und Handel in der Weltwirthschaft. Årgångarne
1878—1882.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

	Införsel.	Utförsel.
1874 ..........	........... 2,601 .........	............. 2,304
1876 ...........	........... 2,490 .........	.......... 2,267
1879 ..........	.......... 3,591 .........	.......... 3,641
1881 ...........	........... 3,034 .........	............ 2,992

Millioner riksmark.
Summa.

................... 4,757.

3,641 ........................ 7,233.

................... 6,026.

Vidare anser nämnde författare, att af denna summa kunna f anses
uttagna af handel och omsättningens omkostnader i transport, assurans,
tull, förluster och handelsvinst.

Dessa f skulle således för år 1879 utgjort 2,892 millioner mark.

Hvad tullen beträffar, så erlägges denna endast uti de länder, som
behöfva spanmål och mjöl och hafva åsatt dessa produkter dylik afgift;
dessa länder äro: Tyskland, Frankrike, Österrike, Italien, Schweiz,
Spanien, Norge, Grekland, Portugal, Nordamerika, hvilken införsel år
1876 utgjorde sammanlagdt 1,154 millioner mark x), deraf i medeltal
20 procent tull skulle utgjort endast 230 millioner mark.

Följande länder, som behöfva och importera spanmål och mjöl,
men enligt sina tullagar efterskänka tullafgiften till handelsvinstens fördel,
äro: England (moderlandet), Holland, Belgien, Sverige 3), Danmark.
Samtliga dessa länder införde år 1876 för 1,363 millioner mark 8),
deraf 20 procent tull skolat utgöra omkring 272 millioner mark, här
bortskänkta till handelsvinstens partiimportörer.

i) Länder, som hafva spanmålstullar:

Tyskland ................................................................................ 595

N. Amerika............................................................................ 33

Frankrike............................................................................... 191

Österrike ................................................................................ 97

Italien .................................................................................... 86

Schweiz ................................. 84

Spanien.................................................................................. 0,4

Norge ................................................................................... 43

Grekland ................................................................................ 17

Portugal ............................................................................... 7,6 7

3,154707

2) Före år 1888.

3) Länder, som icke hafva spanmålstullar:

England........................................................... 1,036,2 Mark import.

Holland ............................................................ 86,6 ,, ,,

Belgien ............................................................ 202,7 „ „

Danmark ....................................................... 14,8 „ ,,

Sverige s) ........................................................ 22,6 „ „

1,362,»

52 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Då af de tre grupper i hela verlden, som beröras af denna fråga,
den första gruppen eller producenterna uppgår till 100-tals millioner
och skördar en högst ringa del af de nämnda millionerna;

då den andra gruppen eller konsumenterna, hvilka uppgå till kanske
flere gånger den lista gruppen i antal, men nödgas betala icke
endast producenterna, men äfven handelns idkare — synes billigt, att
denna senare eller den tredje gruppen, som i jemförelse med de 2 föregående
är högst fåtalig, ej får en oskälig vinst på de andras bekostnad.
Man kan ock häraf förstå utan svårighet, hvarför handelns och
penningens målsmän ifra för den fria handeln utan alla tullar samt
hvarför de söka inbilla konsumenterna, att denna tullfrihet är till fördel
för dessa senare.

Tullafgiften för lifsmedel, som kunna produceras i det egna landet,
är alls ingen beskattning på konsumenterna, emedan den betalas
af de utländske varuafsändarne, och minskar deras handelsvinst.

Derför stiger i allmänhet icke lifsmedlens pris genom importtullar.

Detta är offentligt bevisadt under 15 år inom den preussiska monarkien
och lärer icke kunna bestridas.

Det är derför jag anser den saken så ytterst vigtig att under
alla förhållanden taga reda på de olika ländernas pris å lifsmedel.

Herrar frihandlare tro mig icke. Men om jag framvisar en frihandlare,
C. Wilbrandt, som skrifvit en broschyr om det successiva
nedgåendet af varuprisen under tullskyddspolitikens herravälde, och
som åberopats i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning samt i Dagens
Nyheter, då skola väl dessa herrar kanske ej längre tvifla på rigtigheten
af de satser, som här uppstälts.

Wilbrandt x) säger:

Pag. 11. Skyddspolitikens egentliga tendens att åstadkomma konstlad
stegring af varuprisen har alldeles icke realiserats.

Pag. 19. Medelpris per år i Preussen å hvete och råg per 1,000
kilo i mark:

1871 1872 1873 1874 1875 1876 1877 1878 1879.

hvete 234 242 264 240 196 210 230 202 196

råg 192 172 192 198 166 174 177 143 144

D Das fortschreitende Sniken der Preise vinter der Herrschaft der Schutz-zollpolitik
von C. Wilbrandt. Wismar 1887.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

I durchsclmitt för de 9 aren.

			hvete		. 224	Mark.
			råg		. 171	d:o
	1880	1881	1882	1883	1884	1885	1886.
hvete	219	220	208	184	162	161	150
väg	193	202	161	147	143	147	125.

I durchsclmitt för de 7 åren.

hvete ............ 186 Mark.

väg ........... 160 d:o.

Pag. 37. Jemförelse mellan hveteprisen i mark för 1,000 kilo
i England och Preussen (Berlin):

	.Yr.	England.	Preussen.
	1880 .........	...... 207 ........	........ 217,8 (tull	10 Mark pr 1,000 kilo).
	1881 .........	...... 212 .......	........ 219,5
	1882 .........	...... 211 .......	...... 204,2
	1883 .........	...... 195 .......	........ 186,1
	1884 .........	..... 167 ......	........ 162,2
	1885 .........	...... 154 .......	....... 160,9 (tull	30 Mark pr 1,000 kilo).
januari	1886 .........	..... 142 ......	........ 147
juli	1886 .........	...... 146 .......	........ 147,6.

Pag. 38. Man erkänner med utomordentlig säkerhet, att spanmålstullarna
icke haft den verkan att höja de inländska (preussiska)
sädesprisen öfver det tullfria Englands spanmålspris.

Pag. 42. Och hvilken följd skulle det blifva, om den agrariska
planen skulle realiseras, att ännu högre införseltullar lades på spannmål?
Den kunde ej bli någon annan, än att spanmålsprisen i ännu
högre grad än hittills skulle sänkas (se ock pag. 43).

Pag. 52. Utlandet hetalar våra tullar: Har väl detta skett i verkligheten?
Om man vill stödja sig på fakta, att våra skyddstullar hafva
tvungit utlandet att till oss sälja sina varor för billigare pris, så kan
detta påstående med ett sken af rigtighet anföras.

I »Verhandlungen des deutschen Reichstags betreffend den Zolltariff
1879», — ett verk, som rekommenderas till herrar frihandlares uppmärksamhet
— pag. 1363 finnes följande yttrande af en riksdagsman,

54 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Frege: »När Dresden upphäfde brödtaxan för att skaffa invånarne billigare
bröd, så blef följden, att den fria konkurrensen fördyrade brödet
med årligen 2,339,596 mark!» och pag. 1,412 af Mirbach: »Spanmålstull
måste enligt min åsigt betalas af utlandet. Derom är jag åtminstone
fullständigt öfvertygad, att de utomordentligt produktionsrika
spanmålsländerna måste å tout prix sälja till oss och måste betala
våra tullafgifter».

Pag. 1,950 återgifves följande af Dollfus, som var en industriman
och följaktligen fackman i hvad han yttrade: »Elsass, som med sin
produktion från 1,600,000 spindlar och 300,000 väfstolar och sina
tryckerier (allt för bomullsvaror) ej kan finna tillräcklig marknad i Tyskland,
är nödsakadt att försälja vida mer af sina varor till Frankrike.
Denna försäljning kan endast ega rum under ruinerande vilkor, emedan
vi der möta den engelska konkurrensen och vi derför måste sälja
till samma pris som England, hvilket land producerar billigare och ofta
säljer med förlust. Franska tullen af 10—15 procent utgör för några
af våra fabriker 2- å 300,000 francs per år. En fabrik betalar ända
till 400,000 francs per år i dessa tullafgifter, sedan våra fabriker måste
gälda den hela afgiften till Frankrike» — ty, som är väl bekant,
när Elsass och Lothringen afstodos, förbehöll sig Frankrike, att vissa
tullar skulle under vissa år endast utgå med halfva beloppet och först
derefter fullständigt. — »Detta har nödgat åtskilliga Elsassfabrikanter
att inflytta sina etablissement på franskt område och der uppsätta nya
etablissement».

Den ringa utvecklingen af kreatursafveln i Fraukrikes sydöstra
departement nödvändiggör en betydlig import af slagtkreatur från utlandet.
De betydligaste kreatursmarknaderna hållas i Nizza och Les
Arcs. Ensamt för Nizza infördes under året 1884: 9,444 oxar, 1,074
kor, 7,963 kalfvar, 21,159 hammel, 5,581 får, 1,402 getter, 218 lam
och 883 svin, hvilka hade sammanlagdt ett handelsvärde af 7,500,000
francs. Den slagtboskap, som förekommer på dessa två marknader,
utgöres endast till en ringare del af franska kreatur; hufvudkontingenten
deraf kommer från närliggande norditalienska provinser, företrädesvis
från Piemont.

Under de 5 åren 1880—1884 har sålunda ifrågavarande import
till Frankrike af slagtkreatur och färskt kött i medeltal årligen stigit
till värde af 15,240,000 francs och betingat en införsel före senaste
förhöjning i införseltullen af 1,226,000 francs. Sedan den 1 april 1885
har en tullförhöjning å fransk sida inträdt på följande sätt:

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

En oxe ......................

En ko ........................

En kalf ....................

Ett får ......................

Ett lam .....................

Ett svin ......................

100 kilo färskt kött
100 „ salt „

Enl. tullafgift	Enl.	tullafgift
“före''	‘ den 1 april	“efter"	den 1 april
	1885.		1885.
15	francs.	25	francs.
8	n	12	ii
1,50	n	4	ii
2,	n	3	ii
0,50	11	1	ii
3	11	3	ii
6,60	ii	7	ii
8,10	ii	8,5	0 „ .

Med hänsyn till dessa tullafgifters delvis ganska betydliga förhöjning
i den franska tulltaxan kan det ej sakna intresse att erfara,
huru kreaturs- och köttprisen å de ofvannämnda marknaderna förhålla
sig före och efter nämnda tullafgifts förhöjning.

Boskapsslag.	Lefvande vigt.	Färskt slagtadt kött i grosshandeln.
1884.	1885.	1885.	1884.	1885.	1885.
Francs.	Januari till juli. Francs.	April till juli, det vill säga efter tull-förhöjningen. Francs.	Francs.	Januari till juli. Francs.	April till juli, det vill säga efter tull-förhöjningen. Francs.
Oxar kilo	0,80 å 0,90	0,80 å 0,86	0,80 k 0,86	1,66 å 1,70	1,60 å 1,66	1,60 å 1,66
Kor	0,60 å 0,70	0,66 å 0,60	0,66 k 0,65	1,36 å 1,40	1,10 å 1,40	1,10 å 1,26
Kalfvar „	1,10 å 1,16	1,00 å 1,10	1,00 k 1,10	1,66 å 1,66	1,60 k 1,60	1,60 å, 1,60
Får	0,80 å 0,90	0,66 k 0,86	0,66 å 0,80	1,46 k 1,60	1,36 å 1,60	1,30 å 1,60
Lam	0,86 å 0,90	0,70 å 0,86	0,70 å 0,86	1,46 k 1,60	1,60 k 1,60	1,46 k 1,60
Svin „	0,90 å 0,96	0,80 å 0,90	— —	1,36 å 1,40	1,30 k 1,40	— —

Här kan jag ej neka mig nöjet meddela några medgifvanden af
Föreningen mot lifsmedelstullar, att det dock finnes tillfällen, då tullen
för till oss importerad spanmål betalas af den utländska egaren deraf:

Enligt Föreningens mot lifsmedelstullar uppsatser och meddelanden,
häft. 4, pag. 126—127, erkännes (efter handelskammaren i Zittau), att

56 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

»med afseende på den ryska rågen tror kammaren, att i mycket goda
skördeår både i Tyskland och Eyssland, då Tyskland mindre behöfver
den ryska importen, men Ryssland måste sälja sitt öfverflöd, ryssarne
delvis få vidkännas tullen.»

Och längre ned i samma stycke:

»Under alldeles särskilda'' omständigheter kan det visserligen någon
gång inträffa, att utlandet får bära en del af tullen.»

Om, såsom herrar frihandlare påstå, tullen betalas af det lands
konsumenter, som får sig varan påskickad, hvarför skulle de länder,
som ingå handelstraktater med hvarandra, så hårdt hålla på att just å
de varor, som landet hufvudsakligen producerar och skickar till det
land, med hvilket traktat uppgöres, tullen måtte blifva så låg som möjligt?
En hvar, som följt med dessa frågor, vet ock, huru svårt det
är att förmå stater ömsesidigt att sänka sina exporttullar på sina förnämligaste
exportvaror. Orsaken härtill är den, att det är ett lands
producenter, som få betala tullen. Men, säga flere, »jag vet, att den
betalas af importören, ty när varan kommit in i packhuset, kommer en
person och erlägger tullen.» Men de, som så säga, veta ej hvad som
passerar bakom kulisserna. Här hafva tyskar och flera andra folk, som
exportera betydligt på Sverige, agenter i Stockholm, hvilka mottaga
varorna och liqvidera tullen. Det är tyska agenter som mottaga och
tyska penningar hvarmed liqviden sker.

Jag har talat särskilt med en person, som har stora affärer med
schweiziska klockor och ur. Han reqvirera!- från Schweiz sådana varor
för mycket penningar. Jag frågade honom: »betalar herrn tullen?»
»Nej», sade han, »jag drager af den, när vi göra upp våra affärer.»

Så hafva vi dessa tvångstullar, som förekomma mycket oftare än
man måhända inbillar sig, och hvilka äro bästa beviset på, hur angeläget
ett exporterande land alltid är att ej få för höga tullar på de
varor, det exporterar till ett annat land. Ty finge det importerande
landet betala tullen, hvad vore det då för idé att komma nära nog i
krigstillstånd med hvarandra? Ja, det finnes någonting, som heter
»Kampf Zölle», hvilka ganska många länder hafva i sina tulltaxor och
i särskilda förordningar anbefalt för att tvinga länder, som behandla
deras exportvaror mindre gynsamt än hvarje annan nations, att inslå
på en annan bana. Härpå finnas många exempel — jag gör ej såsom
frihandlarne och framkastar idéer utan att komma med bevis:

l:o) Enligt lag den 7 augusti 1885 belädes alla rumäniska produkter
införda direkt eller indirekt till Frankrike med en införselafgift
af 50 procent af värdet (D. H. A. 1885. I. 596). Denna tvångstull upp -

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

häfdes genom dekret af franska regeringen den 20 augusti 1886 (D.
H. A. 1886. I.. 480) sedan båda länderna kunde hoppas lycklig lösning
af deras inbördes tullfråga. :< u .l i

2:o) Enligt'' lag den 29 maj 1886 har Rumänien utfärdat en ny
tulltaxa; i 2:dra art. deraf bemyndigas regeringen att, utöfver deri upptagna
införselafgifter, pålägga en tvångsafgift af ända till 30 procent
af varans värde vid införsel från sådana länder, hvilka pålagt rumäniska
produkter eu tullafgift utöfver den i dessa staters. generella tulltariffer
upptagna införselafgifter; Med denna surtaxe af 30 procent kan äfven
beläggas i rumäniska allmänna tariffen annars såsom tullfria upptagna
produkter (D. H. A. 1886. I. 357). c
• i 3:o) Enligt kong], förordningen den 31 maj 1886 har Turkiet utfärdat
en tvångstulltaxa ensamt gällande mot Rumänien, som då belagt
turkiska produkter och fabrikat med högre införseltullar än hvarje annat
land. Denna taxa upptager hufvudsakligen födoämnen, alkohol, petro^
leum och trävaror. Ex.: 100 kilo smör 36 kronor, 100 kilo ost 24
kronor, 100 kila hvetemjöl 4 kronor 80 öre. (D. H. A. 1886. 1.421).

b.uui4:o) Enligt förordning den 22 maj 1886 har Österrike-Ungern förbjudit
den dittills tullfria införseln i af spanmål till förmalning från
Rumänien, vare sig direkt eller indirekt importerad, iv.lbur.ii

Samma dag har österrikisk-ungerska regeringen förordnat en
tvångstull (zuschlag) å alla rumäniska produkter och fabrikat af 30 procent
af värdet. (D. H. A. 1886. I. 326).

5:o). Enligt § 6 i 1879 års Tysklands tulltaxa har regeringen, efter
förbundsrådets hörande, rätt att öka tullen till till och med 50 procent
mot de stater, hvilka behandla tyska varor mindre gynsamt än andra
länders, förutsatt att ej särskilda traktatsbestämmelser deremot lägga
hinder.

6:ö): Enligt art. 3 i Österrikisk-ungerska tulltariffen åläggas varor,
hvilka komma från land, hvilka behandla! i österrikisk-ungerska: varor
mindre gynsamt än andra staters, en tilläggstull af 30 procent och, om
varan är tullfri, en tullafgift af 15 procent af värdet.

Enligt kong!, kungörelsen af den 24 mars 1892 bestämdes, på
grund af samma års Riksdags beslut, att följande slags spanmål och mjöl,
som dittills varit åsatt en importtull af:

Bih. till Riksd. Vrot. 18!)5. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band 1 Höft.

Motioner i törsta Kammaren, N:o 1.

Spanmdl, omalen, råg och hvete 2 kronor 50 öre per 100 kilo, skulle
intill slutet af år 1892 draga en tull af endast 1 krona 25 öre per
100 kilo;

och spanmdl, malen, mjöl och gryn, alla slag, som dittills dragit en tull
af 4 kronor 30 öre per 100 kilo, skidle intill slutet af år 1892, draga
en tull af endast 2 kronor 50 öre.

Dessa nedsatta tullar skulle räknas från och med den 26 mars 1892.

Dessa lägre tullar hafva, på sätt jag i början af denna motion
omnämnt, sedermera, med obetydliga modifikationer, fortfarit äfven under
åren 1893 och 1894 och äro ännu gällande. *)

När regeringen vid 1892 års riksdag föreslog spanmålstullarnes
nedsättning till hälften af deras dittillsvarande belopp, så var detta en
obetänkt åtgärd. När vidare regeringen icke, oaktadt upprepade böner
och anhållanden från hushållningssällskap och andra myndigheter och
enskilde, gjorde bruk af den Kongl. Maj:t enligt § 60 regeringsformen
tillerkända rätt att höja tullen på inkommande spanmål redan våren 1894,
så var detta oklokt handladt; och när slutligen regeringen ej ens gittat
lemna ett svar å jordbruksidkames inom landet, genom nyssnämnda
deras myndigheter, inför tronen nedlagda böneskrifter om hjelp, så var
det ovist handladt af regeringen. Mången af de stilla i landet bland
jordbrukets nu så hårdt betryckta idkare har derigenom fått den öfvertygelsen
eller misstanken, att Kongl. Maj :ts nuvarande rådgifvarepersonal
blifvit frihandelsvänlig, ehuru under protektionismens skyddande förklädnad;
och denna misstanke kyler tillgifvenheten för den nuvarande regeringen
och kommer må hända att gifva sig till känna vid innevarande
riksdags statsreglering.

Att nöden och betrycket inom den jordbruksidkande folkklassen
är stor — behöfver ej här vidlyftigt bevisas. Derom hafva de i tidningarna
offentliggjorda hemställandena af hushållningssällskapen öfver allt
i landet, äfvensom de uti den periodiska pressen ofta förekommande
redogörelser om jordbrukets förtviflade tillstånd och behofvet af ökade
tullar på spanmål och mjöl, äfven af åtskilliga frihandelstidningar erkända
såsom behöfliga, lemnat mångfaldiga vittnesbörd. Nedanstående

*) På grund af § 60 regeringsformen har Kongl. Magt från och med den 7 januari
1805 höjt tullafgiften på importerad spanmål per 100 kilo:

Mg, hvete, korn, ärter, majs och bönor, omalen.............. 3 kronor ''16 öre

malt.................................................................... 4 „ — „

malen spanmål, mjöl och gryn, alla slag.......................... 6 „ 50 „

Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 59

tabellariskt uppställning öfver de sedan en längre följd af år sjunkande
prisen å spanmål och mjöl må här anföras: '')

K r	Hvete pr tunna om 15 lispund	R&g pr tunna om 14 lispund	Hvetemjöl pr lispund	Bågmjöl pr lispund
1868 .......................................................	28,33	22,15	2,50	1,7 3.
1869 ........................................................	23,37	18,50	2,25	1,42
1870 .......................................................	19,00	13,37	2,10	1,11
1871 .........................................................	24,50	15,26	2,37	1,20
1872 ........................................................	24,12	15,82	2,50	1,25
1873 ........................................................	25,56	16,52	2,69	1,29
1874 ........................................................	25,00	19,00	2,67	1,42
1875 ........................................................	20,oo	15,96	2,13	1,32
1876 .....................................................	22,25	15,68	2,33	1,32
1877 ........................................................	25,00	16,24	2,68	1,34
1878 .......................................................	19,20	13,58	2,44	1,27 !
1879 ........................................................	19,60	12,46	2,25	i,u
1880 .....................................................	23,60	17,92	2,57	1,47
1881 ........................................................	25,50	22,80	2,45	1,70
! 1882 ........................................................	21,15	15,90	2,53	1,37
1883 ........................................................	21,45	14,40	2,24	1,19
1884 ................. .....................................	18,60	14,5 5	2,08	1,16
1885 ........................................................	16,80	13,20	1,77	1,10
1886 ..................................................	13,65	10,95	1,77	0,98
1887 ........................................................	'' 15,6 9	10,03	1,81	0,90
1888 ........................................................	16,20	14,00	1,98	0,98
1889 .........................................................	16,60	13,13	2,12	1,17
1890 ........................................................	19,74	14,60	2,04	1,30
1891 .....................................................	17,62	15,25	2,28	1,42
1892 ........................................................	16,53	15,81	2,04	1,45
1893 .......................................................	13,18	10,78	1,62	0,93
1894 .........................................................	11,10	9,08	1,38	0,7 2

Jemför man dessa prisuppgifter med de flerehanda omkostnader,
som fordra produktionen af olika slag af spanmål, så befinnes huru omöj- 1

1) Se tidningen Nya Dagligt Allehanda för den 8 och 9 november 1894.

60 Motioner i Föräta Kammaren, N:o 1.

ligt det äjv för jordbrukaren att utan stora förluster försälja sitt jordbruks
vigtigaste produkter. -i ,;u) lötni •{•-.:< ite . ,» i.-;

En detaljberäkning i häftet V, pag. 62—64 af Föreningens mot

lifsmedelstullar uppsatser och meddelanden--- lemnar följande resultat

öfver kostnaden för /produktion1 af olika sädesslag i olika jordmån:

''»En tunna (63 kannor)

rag- å lerjord 17 kronor 40" ore

råg i, skogstrakt ......{v<?,_............. 20 „

råg, i mossjord.............. 20 „ — ^

hvete {............................4.;.:........................................ 17 „ 91 „

horn å lerjord.......................Å.» .............................. 8 „ 20;-„

hafre\...........,vv......................-,4-.......,................................. 6 „ 05; A .

»»*> j c k: - j- i

, ■ Inom vissa trakter af Östergötland uppgår produktionskostnaden
(enligt J. Arrhenius) per tunna för höstsäd efter träde till 21 kronor, för
vårsäd endast till 9 kronor 17 öre. Inom Stockholms län åter: höstsäd
kronor 18,08 och vårsäd kronor 7,81.»

»Prisfallet ]) å höstsäd är onekligen ett ytterst hårdt slag för alla,
som hittills lagt sig vinning om att till afsalu frambringa sådan säd, och
man kan ej annat än djupt deltaga i deras svårigheter.» (Föreningens
mot lifsmedelstullar. uppsatser och meddelanden, häftena II och III, pag.
32—33, Beckman.) . ;...

Att här anföra alla uppgifter å prisen på spanmål, som under
sistförfluten år anföras i den periodiska pressen, kan ej af mig åstadkommas;
endast några få må här nedan delgifvas. Sålunda innehåller
Svenska Dagbladet för: den 12 oktober 1894:

tvTrejligq utsigter för landtbrukaren. Hafreprisen ha nu sjunkit till
6 kronor å 6, 50 per 100 kg.; rågen gäller 8 kronor å högst 8,50 för
samma qvantitet. , ;■ i , .i]

I Smöret står betydligt under fjolårets notering.

.! Vi undra just, skrifves i Köpingsposten, hvad de »landtbrukskunnige»
i frihandelsbladen nu ■ vilja råda jorbrukarne att »slå sig på».

F t? .i»_Oo ! *74*1 | ......... ''•.!.}« [

*) År 1886, då detta skrefs, tar medelpriset för en tunna råg 10 kronor; men år
1893 var detta medelpris för många orter endast 8 kronor 50 öre, ja, under hösten sistlidna
ar, efter skördens inbergande, såldes på derå orter inom landet:

1 gammal tunna hvete för 10 krönt!*;"'' ‘

''''”""l^ Tåg • •=''» 8 „ . V- • --b- rq ''

,, ,, hafre ,, 6 ,,

1 „ „ potates ,, . 1 kröna 50 öre å 2 kronor.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

För ett par år sedan var det mejerihandteringen som förordades,
ty då var det ordentligt pris på smöret.

■ iin I våras var hafreodliugen det enda rigtiga.

Men nu?,yNu, när både spanmål och smör stå i låg kurs, hvad
skall den stackars landtbrukaren göra?

Svaren på det, I kammarlärde herrar, ty landtmännen veta i närvarande
stund sannerligen inte sjelfva, hvad de skola taga sig till!»

Och samma tidning omnämner (efter en sydsvensk uppgift) för
den 20 oktober 1894: . -i . ; . b .

»Sädesprisen äro f. n. så låga, att landtbrukaren lider ren förlust
på hvarje tunna säd han säljer, och det är ej fråga om förlust af
några öre allenast, utan om några kronor säger Sydh. Rågen gäller
nemligen blott 8 kronor å 8 kronor 50 öre per gammal tunna, och hafren
betingar omkring 5 kronor.

flit Dylika sädespris kunna ej vara annat än ruinerande för producenten,
och bekymren bland våra jordbrukare äro ock allmänna. Lägger
man härtill, att potatisen är den enda produkt, som betalar sig, men
att den ruttnar bort, kan man förstå, hurudan ställningen är på landsbygden,
der stora lån och höga räntor dessutom trycka.»

Slutligen må här anföras ett offentligt intyg om sädesprisens
nedgång vid jemförelse mellan åren 1892 och 1893 J):

»Huru sädesprisen fallit. Markegångssättning för Stockholms län
hölls i fredags å länsstyrelsens sessionssal af deputerade från länet,
hvarvid bestämdes följande markegångspris:

1 hektoliter (38, 21 kr.) hvete ...................................... kronor 7: 6 0.

1 d:o ..................... råg ...................................... „ 5: 7 5.

1 d:o ..................... korn ...................................... ,, 5: 60.

1 d:o ..................... blandsäd (hälften korn

och hälften hafre) ............... ,, 4: 6 0.

1 d:o .................... hafre ........... „ 3: 60.

Till jemförelse meddelas, att vid fjorårets markegångssättning
bestämdes priset å

1 hektoliter hvete .......................................................... kronor

1 d:o råg............................................................

I d:o korn.............................................................

1 d:o blandsäd ....................................................

1 d:o hafre ..........................................................

9: 7 6.
7: 3 0.
6: 94.
6: 12.
5: 31.»

J) Se tidningen »Vårt Land» för den 5 november 1894.

Motioner i törsta Kammaren, N:o 1.

Om äfven höjda tullar å spanmål och mjöl ej skulle för innevarande
år förbättra våra spanmålspris, hvilket är att förmoda, så
kommer dock småningom en förbättring att derigenom i dessa prisförhållanden
inträda och, hvad vigtigare är, den inhemska spanmålsmarknaden
att bibehållas för det svenska jordbruket.

»Nedanstående tabell *) upptager, efter senaste uppgifter i Deutsches
Handels-Archiv, de olika ländernas tullsatser å spanmål, sådana de för
närvarande (maj 1894) äro gällande. Kanadas hvetetull (15 cents per
bushel) bar dock ej ansetts böra tagas i beräkningen, enär den knappast
torde utöfva något tryck å den europeiska marknaden på grund
af det neutraliserande afståndet, och det samma gäller Förenta staternas
spanmålstullar, enär dess stora kornimport nästan helt och hållet kommer
från grannlandet Kanada. Icke heller upptagas Sveriges och
Norges tullsatser. De tyska tullarna beräknas efter den nya tyskryska
handelstraktat.en. Alla de olika tullsatserna äro reducerade till
kronor svenskt mynt och afse en vigt af 100 kg.

Nordamerikas Förenta stater — —	Hvete.	Råg.	Korn.	Hafre.
Ryssland.................................................	fritt.	fritt.	fritt.	fritt.
Österrike-Ungern ...............................	2,33	2,33	1,16	1,16.
Kanada — — —----— -	— — —	---	- -	- -—
Storbritannien och Irland ..................	fritt.	fritt.	fritt.	fritt.
Frankrike ...............................................	5,04	2,16 3,12	2,16	2,16.
Tyska riket...........................................	3,12	1,78	2,49.
Italien .................................................	5,04	—	0,83	1,44.
Spanien ..................................................	5,76	3,17	3,17	3,17.
Portugal .................................................	2,82	6,45	6,45	6,45.
Grekland...................................................	5,55	1,49	1,49	1,49. 0,22. fritt.
Schweiz ................................................	0,22	0,2 2	0,22
Belgien ....................................................	fritt.	fritt.	fritt.
Nederländerna..........................................			))
Danmark ................................................		77	77	77
Sverige och Norge —--— — -
Andra länder — — — — — — -

x) Se tidnipgen Nya Dagligt Allehanda för den 11 augusti 1894 och Svenska Dagbladet
för den 10 augusti samma år.

Motioner i Första Kammaren, N:o /.

Af denna tabell synes, att med undantag af Ryssiand, Stora Britannien
och Belgien, som hafva ingen tull å ofvan uppräknade produkter,
och Schweitz, som har en obetydlig tull derå, alla öfriga europeiska
stater hafva ansett sig böra skydda sin jordbruksnäring genom vida
högre tullar än de nu gällande hos oss.

Om man fäster afseende vid våra, i jemförelse med alla dessa
länder, vida ofördelaktigare produktionsförhållanden, i afseende å klimat,
geografiskt läge, jordens bördighet och skatter m. m., så finner jag, att
en återgång till den tull, som gälde före senaste nedsättning deraf,
ingalunda numera kan upphjelpa vårt jordbruk ur dess förtviflade läge,
utan att en tullsats af 4 kronor per 100 kilo bör åsättas för spannmål
och 6 kronor för mjöl och gryn.

En annan binäring till jordbruket, och som numera utgör en betydande
del deraf, är Potatesodlingen. Den ringa tullafgift, som sattes
vid införsel deraf och som vid 1888 års riksdag, vill jag minnas, utgjorde
endast 50 öre per 100 kilo, borttogs, om mitt minne ej bedrager
mig, vid 1892 års riksdag. Den som tror, att denna artikel ej tarfvar
något skydd, bedrager sig storligen. Ty tyskarne skicka på oss deras
dåliga potates 2 å 3 veckor förr än vi kunna få vår i marknaden, så
väl den tidiga (som är en lyxartikel) som den vanliga, som afses att
utgöra vinterförråd inom hushållen.

De, som bestämma öfver dessa tullförhållanden, hafva ganska liten
kännedom om denna icke ovigtiga fråga. Den s. k. tidiga potatesen,
som är en lyxartikel och borde såsom sådan högt beskattas, den kommer
ej af vår produktion i marknaden förr än första dagarna af juli
månad och upphör vanligen med augusti att här försäljas. Men tyskarne
hafva denna tidiga potates färdig 14 dagar före oss och försälja den
till högsta pris, ehuru den är lös, vattenaktig och af mindre god beskaffenhet.
Denna tidiga potates odlas äfven af de minsta jordbruk,
synnerligen i närheten af de större städerna inom landet. Å denna
tidiga potates borde tullen utgå från och med den 15 juni och till slutet
af augusti månad med 3 kronor per 100 kilo och för den återstående
delen af året bör all potates åläggas en tull af 1: 5 0 per 100 kilo.

På grund af hvad jag ofvan anfört, får jag härmed vördsamt
hemställa, att Riksdagen ville besluta, att nedannämnda landtmannaprodukter
måtte åsättas följande införselstullafgifter, nemligen:

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Spanmål, omalen:

a) Råg, hvete, korn, majs samt ärtor och bönor'',
4 kronor per 100 kilo;

b) Malt, äfven krossad, 4 kronor 50 öre per
100 kilo;

c) Andra slag, ej specificerade, 4 kronor per
100 kilo;

d) Hafre och vicker fria. :i:,l
Malen: mjöl och gryn, alla slag, 6 kronor per

100 kilo.

Potates, äfven krossad eller rifven, från och med den 15 juni
till och med den sista augusti 3 kronor per 100 kilo;

från och med den 1 september till och med
den 31 december 1 krona 50 öre per 100 kilo,
allt årligen och tills vidare.

i ■ , i.i... om .-v./ :r" 1 . :•! 00 i.- j > Uö ifusfnn» sbioi;;

Om remiss af denna motion till bevillningsutskottet får jag vördsamt
anhålla.

■■•■i i uVi Jt i;!''i,i;>ä iv ni; it lui »> ?. £ >.pistolJ ng/h.S

Stockholm den 18 januari 1895.

• t1 fj:•'' c.: ;i bAf r-.:Pi• ‘jjiiv jnö-gtn

R. Klinckowström.

Ledamot af Riksdagens Första Kammare

ur-• i för Elfsborgs län. '' ni >•;

, ‘fn -i*. :a*t''»t i>-.! i • »•> i c jo itun

( M#jlÄ . i; - ■ : '' i j; C1 ‘ J.-.lgiv. Sfi''! !''• -.uiTUV ''Iffl i i • i biini.ifl

1 ■'' i .;*• 830 ''t<S i i ''.ilniil viLohh; .vid''!! ftff(*•.-»; i

Sv g toihuini !:•- 1 ... ■ ■ *■.''* '' '' . _i_'' ;; • i., .ii ■ . Bågfil liij

. .n.-n.ib: ata.*;hu ••''*!) ta •, v''i; J.,) .- o ta to*, j .•gibc.t an a-g i .hd stelt

fftifob / . ''.o;.'' i»;• .i. v; oL*. -I h; ir.Ooihpnt '' ''lögnten..va

• Alun- «Sr .;yn :vfiij_SI ii"ib S->* tu o. n ;,nij om ad 8-;!n!o<j Rgrhit

oi>n''j!.*c;. r S iöt flor o n-i 00 1 -sr-n tonci>1 ö bon biuunu ino/jof; In
•liv» Opi ;.j o : J lllil .''Tf f;<;ggäl7 >■>:, /»«.-) .lj; löd t v;/; ''1h t: fiol;

r-: /bfOt.r;msi.b£ It ilo .. -oliv uin>ri>idij; ,o:

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1895.