Motioner i Första Kammaren, N:o 1 (Motion 1892:1 Första kammaren - urtima)

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

N:o 1.

Af herr Adelsköld, om tillsättande af en komité för uppgörande
af förslag till ordnande af försvarsväsendet.

Uti en motion i försvarsfrågan i Riksdagens Andra Kammare vid
detta års ordinarie riksdag har herr Olof Jonsson i Hof, med hvilken
17 af kammarens ledamöter förenat sig, uttalat följande åsigter.

»Af de i årets statsverksproposition under fjerde hufvudtiteln gjorda
framställningar, äfvensom af de i nådiga propositionerna n:is 2 och 3
framgår, att Kongl. Maj:t åter upptagit de förslag till försvarets stärkande,
som voro föremål för 1891 års Riksdags pröfning, men då icke
vunno godkännande. Nära till hands ligger då den frågan, huruvida
de ifrågasatta förbättringarna äro af den natur, att de motsvara de
uppoffringar, som dermed äro förenade, och huruvida de äro egnade
att främja försvarsfrågans slutliga lösning på fullt rättvisa grunder och
på ett för landet i dess helhet tillfredsställande sätt.

Redan nu är Sveriges arméorganisation i hög grad invecklad, och
de nu till Riksdagen inlemnade förslagen äro sannerligen icke af beskaffenhet
att bringa enhet, enkelhet och reda i de många och olikartade
organisationsformerna, hvilka fastmera tillökas och derför än ytterligare
sammangyttras. För uppsättning af infanteriet, kavalleriet
och artilleriet tillämpas nu flera system eller anskaffningsgrunder, och
dertill skulle nu läggas nya sådana, så att till och med inom samma
truppförband olika anskaffningssätt af stammanskapet skulle användas.
Detta måste gifvetvis medföra olägenheter, försvåra förvaltningen och
orsaka dryga kostnader.

Bill. till Urtima Itihd. Prat. 1802. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Hä/t. (N:o l.J

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Med de under fjerde hufvudtiteln föreslagna nyorganisationer m. m.
aflijelpas ej de väsentliga brister, som i militärtekniskt afseende vidlåda
den nuvarande härordningen. Fortfarande varder denna af en allt
annat än homogen beskaffenhet, fortfarande komma våra fördelningar
att hafva en med hänsyn till härens användning på krigsfot ogynsam
sammansättning och förläggning, och fortfarande kommer således mobiliseringen
att försvåras och försenas. Det har inom såväl Riksdagen
som komitéer från fack kunnigt håll upprepade gånger framhållits, att
härens organisation på fredsfot och krigsfot måste vara öfverensstämmande,
för att maskineriet verkligen skall göra tjenst i farans stund,
att våra fördelningar borde redan i fred vara organiska enheter och
likformigt sammansatta, och att fördenskull en grundlig omstöpning af
organisationen vore erforderlig. Men för reformer i nu antydda syfte
öppna ej de föreliggande förslagen vägen. De öfverklagade olägenheterna
och de skarpt framhållna bristerna qvarstå, och klyftan mellan
freds- och krigsorganisationen är lika stor som någonsin.

Ifrågavarande brister stå icke — det hafva fackmännen mer än en
gång förklarat — att afhjelpa, så länge den nuvarande organisationen
af stamtruppen bibehålies. Med ett bifall till Kongl. Maj:ts nu framlagda
förslag beträder man således icke de verkliga och kraftigt verkande
reformernas väg. Dertill kommer, att de ovissa och ojemnt fördelade
besvär, som indelningsverket medför, qvarstå för rust- och rotehållarne.
))

Rigtigheten af detta resonnement torde väl icke kunna bestridas.

Vid ordnandet af ett lands försvarsväsende har nemligen alltid på
andra ställen ansetts af allra största vigt, att det i form borde vara så
enkelt som möjligt, samt

att hänsyn togs till landets läge och egendomliga naturförhållanden,
beskaffenheten af dess gränser till andra stater m. m., till militärteknikens
och taktikens ståndpunkt, äfvensom, hvad som icke är af minsta betydelse,
till landets förmåga att bära de med försvarsorganisationens uppehållande
och utveckling förenade kostnader och uppoffringar, utan att folket nedtynges
af skatte- och personliga bördor, eller vigtiga kulturangelägenheter
derpå blifva lidande. Ty fästes icke tillbörligt afseende vid sistnämnda
vigtiga fråga, så kan landet, lik en i för tung rustning klädd
krigare, duka under för rustningens tyngd.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Granskas för svar sväsendet i utlandet, skall man öfver allt utan undantag
finna, att man der i första rummet söker hindra en fiende att
intränga i landet och göra det till skådeplatsen för krigets fasor och
med detsamma förenade förluster och skador af alla slag.

Och detta har man velat åstadkomma dels genom fästningar utmed
landgränserna, dels ock genom ett kraftigt sjöförsvar medelst flytande
flyttbara fästningar utmed gränserna vid liafvet. Medelst det flytande
försvaret vill man dessutom hindra fienden blockera och härja längs
kusterna, bränna sjöstäder och etablissementer, förstöra sjöfarten och
handelsförbindelserna, men framför allt söka på.hafvet förstöra hans
transportflottor till förhindrande af landstigning och, om han lyckas
komma i land, isolera honom genom störandet af hans förbindelser med
eget land, hvarigenom allt en fiende tvingas till mångdubbelt större
kraftutveckling och förberedelser, än om liafvet är fritt.

I ett land som Sverige, med dess 230 mil långa hafsgräns, måste
således det flytande kustförsvaret vara af stor betydelse och borde i
verkligheten benämnas »landtförsvarD.

I fråga om det lefvande försvaret har hela Europa, såsom Tyskland,
Frankrike, Ryssland, Österrike, Schweiz, Rumänien, Grekland,
Danmark och Norge, m. fl. stater, undantagande England, ordnat sitt
försvar på den enkla rena vämpligtens grund, utan någon s. k. stam,
som man här vill behålla. Att England och Förenta staterna i Nordamerika
bibehållit en stående värfvad yrkes-arméorganisation kommer
sig af Englands många kolonier i andra verldsdelar, dit värnpligtige
icke kunna sändas såsom garnison, samt af att den obetydliga amerikanska
värfvade armén om 27,000 man nästan uteslutande är afsedd
till skydd mot indianerna. Truppens moraliska egenskaper spela i båda
dessa fall icke någon vigtigare rote. England och amerikanska Förenta
staterna äro dessutom så rika, att de kunna betala en värfvad armé,
och hvad England beträffar har det, utom den stående, en här af frivilliga
(volunteers) på omkring 250,000 man af alla vapen, utrustad på
det fullkomligaste sätt, och med denna nationalhär och sin flotta kan
England anses fullkomligt betryggadt för fiendtliga landstigningar. Och
med Förenta staterna i Amerika lärer väl ingen annan magt komma
på tanken af ett krig, helst sedan den nu under byggnad varande flottan
fullbordats.

I princip måste ett ordnande af försvaret, medelst fasta och flytande
fästningar utmed gränserna och den lefvande försvarskraftens grundande
på allmän värnpligt, vara det i närvarande tid enda rigtiga, ty annars
hade Europas magter icke så allmänt tillämpat detta system.

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Men till följd af rivalitet och andra förhållanden, följder af 1870—
1871 års krig, som äro allmänt kända och här icke behöfva vidare utvecklas,
ha Tysklands och Frankrikes krigsrustningar tvingat det europeiska
fastlandets andra magter till en så oerhörd utvidgning af den allmänna
värnpligten, och de ständiga nya uppfinningarna och förbättringarna
af vapnen tillsammans härmed föranledt så ofantliga kostnader för krigsväsendet,
att, såsom den gamle erfarne fältmarskalken Moltke yttrade,
»Europa styfnar i vapen; vi må vända oss till venster eller höger, så
finna vi våra grannar i så full rustning, som till och med ett rikt land
i längden icke kan uthärda». Och ej nog med de pekuniära uppoffringarna!
Den allmänna värnpligten har utsträckts så långt och tagits
så strängt i anspråk, att den blifvit en kräfta för nationerna. Industrien
och näringarna lida, och folkens förmåga att bära omkostnaderna har
länge sedan öfverskridits. Det var år 1886 grefve Moltke i tyska riksdagen
fälde ofvan citerade yttrande, och sedan dess har man fortgått
i allt större skala på samma väg, så att, enligt »The Statesmans Yearsbook»
1890, Europa redan då hade i vapen 3,031,000 man, hvilken
styrka under krig kunde ökas till sjutton millioner femhundra tjugufem
tusen (17,525,000) krigare, och kostnaderna för dessa härar, hvilkas make
verlden aldrig skådat, uppgingo under djupaste fred, år 1890, till fyra
tusen tvåhundra sjuttiotre millioner (4,273,000,000) francs, emot 2,372
millioner francs år 1874.

Uti dessa summor äro emellertid icke medräknade hvarken räntor
på lån upptagna för militära ändamål eller värdet af de mans- och
hästdagsverken, som improduktivt användts; men skulle värdet af allt
detta tilläggas, komma med all säkerhet Europas årliga utgifter för
den s. k. »väpnade freden» att uppgå till, lågt räknadt, tio tusen millioner
francs.

Tio milliarder årligen, hvad skulle icke kunna åstadkommas härmed?
— — — — —

Bakom dessa allt mer och mer växande siffror för de europeiska magternas
militära rustningar står — statistiskt bevisbar och obevekligt hotande
— den nationalekonomiska ruinen. — — — —

Grekland och Portugal äro redan insolventa, uti Italien råder den
förfärligaste ekonomiska nöd, Österrike och Ryssland låna så mycket
de kunna — Rysslands statsskuld känner jag icke, men Österrikes
uppgår till 6,940 millioner francs. Tyskland, som af Frankrike 1871
tillkrigade sig 5,000 millioner francs och derigenom ända till 1876
kunde hålla sig fritt från statsskuld, har redan nu eu sådan, uppgående
till nära 2,000 millioner francs, hvilken årligen tillväxer, och Frankrikes

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

statsskuld, hufvudsakligen uppkommen genom krigen och i synnerhet
krigen 1870—1871 samt arméns återställande efter detta krig, uppgick
år 1891 till 31,645,821,000 francs. Europeiska staternas sammanlagda
statsskuld, som år 1866 slutade på 30,000 millioner francs, har växt så,
att den nu under endast 26 år ökats till närmare 90,000 millioner
francs eller tredubbelt. Den ökas årligen i allt större och förfärligare
progression och uppgår med all säkerhet, om det skulle kunna fortfara
på samma sätt, vid »fin-de-siécle» till etthundra tusen millioner
(100,000,000,000) francs.

Under tiden 1866—92 har nordamerikanska Förenta staternas
skuld — äfven hufvudsakligen ådragen genom krig — minskats från
omkring 15,000 millioner francs till 6,250 millioner, och räntorna —
med anledning af den större kredit, som vunnits genom amorteringen
af skulden — nedgått från 725 millioner till 250 millioner francs.

•

Ehuru lyckligtvis icke för närvarande berörande våra egna finansiella
förhållanden på annat sätt än genom den allmänna oro, osäkerhet och
domning i affärsverksamheten och det tryck på alla förhållanden, som
dessa här- och skuldmassor måste utöfva, har jag likväl ansett mig böra
anföra ofvanstående beaktansvärdt hemska siffror, bevisande fältmarskalken
Moltkes skarpa blick i framtiden och hvad som kan läsas mellan
raderna i hans yttrande, att det är endast genom partiel afväpning de
europeiska magternas förstörda finanser möjligen låta sig repareras, och
tillika antyda hvad som enligt våra förnämsta finansiella auktoriteters
åsigt skulle kunna blifva följden äfven för oss, om Kongl. Maj:ts nu
framlagda förslag blindt bifölles af Riksdagen.

Den nu existerande s. k. »väpnade freden» är det största våld mot
• de enskilda staternas fria sjelfbestämmelserätt; ty om eu magt, i synnerhet
om det är en stormagt, behagar öka sin krigsstyrka, så måste alla
grannstaterna, och vidare dessas grannar, öka sina krigshärar, för att
jemvigten må bibehållas. En enda magt kan således på detta sätt,
under djupaste fred, pålägga alla de andra odrägliga bördor. Tidningen
»Försvarsvännen» har visserligen velat bevisa, att utgifterna för krigsväsendet
icke äro af någon betydelse, enär penningarna stanna inom
landet (liksom under inbördes krig), men den gamle Moltkes ord och

6 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

erfarenheten i Europa tala ett annat språk, och säkert är, att om exempelvis
hälften af Europas utgifter för den väpnade freden kunde besparas
och hälften af de tärande samhällsmedlemmar, som arméerna innehålla,
gjordes till närande medlemmar i samhället, skulle ställningen för
de närande blifva annorlunda än nu.

Såsom förhållandet nu är, måste alla möjliga och omöjliga skatteobjekter
uppsökas och skatter påläggas utan misskund, och utan tanke
på följderna för framtiden, till anskaffande af medel för underhållande
och utvidgande af denna förfärliga krigsapparat. Folken utsugas och
missnöjet växer, men socialismen frodas så mycket bättre såsom ogräs
på en mager åker, och när en gång skörden mognat, står den sociala
revolutionen som en hotande fara.

Tecken börja redan visa sig för alla, som vilja se och icke slagits
med blindhet, och de oskyldiga få då lida med dem som skulden hafva.
Min tro är, att hvarje sann fosterlandsvän bör hafva ögon och öron
vidöppna för den sociala frågan, hvilken egentligen i grunden är en
fråga om dagligt bröd och om rättigheter motsvarande skyldigheterna
till det allmänna.

Hans Maj:t Konungen har äfven i sitt diktamen till statsrådsprotokollet
den 12 oktober 1888 med öppen blick för sakens vigt fäst
uppmärksamheten härpå. Löses denna fråga i tid, så att den ärliga
och redbara arbetaren bär utsigt till att kunna väl uppfostra sina barn
och uppehålla sig och de sina under ålderdomen och erhåller samma
politiska rättigheter som andra i socialt hänseende högre stälda klasser
i samhället, så har socialismen förlorat sin udd, och den sociala revolutionen
förekommits.

Såsom bilaga till denna motion har jag, med ledning af en artikel
i »Revue Liberale», kallad »Europas förfall», uppgjort en tabell, visande
de europeiska stormagternas utgifter för militära ändamål och för undervisningen,
samt öfver procenten röstberättigade — i jemförelse med
Sverige.

Kejsar Napoleon III lärer, med tanken på framtiden, hafva ifrågasatt
en inskränkning i Europas militära rustningar, ehuru detta förslag
icke konvenerade andra vederbörande, utan hafva dessa rustningar, syn -

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

nerligast efter fransk-tyska kriget, utvidgats i allt vansinnigare grad,
hvaraf följderna, om icke ändring i tid sker, naturligen ej kunna leda
till annat än en — kris, hvars utgång ingen nu lefvande kan förutse.

När tiden är inne för en, förr eller senare, blifvande afväpning,
kan emellertid nu icke förutsägas, men under tiden måste hvarje europeiskt
land, som vill bevara sin sjelfständighet, finna sig tvunget af
grannarne att rusta sig så långt krafterna medgifva.

Härom torde alla verkliga fosterlandsvänner kunna vara ense. Det
är blott i fråga om sättet för försvarets ordnande på ett så vidt som
möjligt betryggande vis tankarne kunna vara delade. Och denna splittring
i tankarne rörande den vigtiga frågan torde hufvudsakligen kunna
tillskrifvas den sväfvande osäkerhet i åsigterna hos vederbörande, röjande
sig i de många olikartade, mer eller mindre opraktiska, förslag till försvarets
ordnande, som under senare åren varit under Riksdagens behandling.

Hvad nu beträffar det förslag till landtförsvarets ordnande, som af
Kongl. Maj:t framlagts till antagande af innevarande urtima Riksdag,
så befinues detsamma, såsom äfven uttalats af Hans Maj:t Konungen i
trontalet, vara »bygdt på samma grund som de för de tvenne närmast föregående
framlagda», innefattande indelningsverkets bibehållande såsom
stam, samt beväringsmanskapets vapenöfningars utsträckning till 90
dagar, uppsättning af nya stamregementen i Norrland, m. in., hvilket
allt skulle köpas för grundskatternas afskrifning och indelningsverkets
delvis öfvertagande och framtida uppehållande af statsverket.

Enligt detaljberäkningar, gjorda under öfverläggningarna i kamrarne
vid 1891 och 1892 års riksdagar rörande samma kongl. förslag,
af herrar Hcrslow och Mankell i Andra Kammaren och af mig i
den Första, skulle statens årliga utgifter, genom bifall till detsamma,
sedan det efter 10 år genomförts, d. v. s. år 1903, ökas med 11 å 15
millioner kronor, om de i den kongl. propositionen till siffran utsatta
kostnaderna togos såsom basis för kalkylen — icke de många millioner,
som måste tillkomma, om försvaret skulle kunna fullständigt
ordnas med stam och beväring, hvilket många sakkunniga och kloka
karlar betvifla!, och ingen har försökt eller kunnat vederlägga dessa

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

beräkningar. Uti sitt anförande till statsrådsprotokollet den 14 oktober
innevarande år uppgifver herr finansministern, att, sedan de nu föreslagna
åtgärder för försvaret och skatteregleringen blifvit genomförda,
kommer det deraf föranledda statsbeliofvet att ökas med 10,40(^000
kronor. Hvartill emellertid komma alla de extra kostnader, som måste
tillkomma, om en organisation såsom den föreslagna skall kunna göras
effektiv, hvilket kan betviflas, jemte de betydliga anslag, som fästningsbyggnader,
kaserner o. d., i Kong]. Maj:ts proposition beräknade att
kosta 4,215,000 kronor in. m., taga i anspråk. Jag tror således, att
nian gör klokast att beräkna de genom antagandet af Kongl. Maj:ts
förslag ökade statsutgifter till 15 millioner kronor årligen. Och nya
skattekällor — och dessa af den beskaffenhet, att icke utsina genom ekonomiska
förhållanden och minskad konsumtionsförmåga — för täckandet af
denna statsbrist torde på förhand böra vara icke allenast antydda utan
utredda och godkända af Riksdagens båda kamrar i sammanhang med
de säkert blifvande statsutgifterna, ty annars skulle man kunna komma
ur askan i elden.

Om nu landet, efter genomförandet af en sådan oerhörd dyrbar förstärkning
af försvarsväsendet, kunnat anses någorlunda betryggadt i
händelse af krig, så kunde de finansiella betänkligheterna måhända fått
vika, åtminstone hade jag betänkt mig två gånger, innan jag vid föregående
riksdagar röstat emot förslaget; men då jag fann mina åsigter
fullkomligt öfverensstämmande med så sakkunniga och framstående män
(hvilka väl icke kunna betraktas såsom så kallade försvarsnihilister) som
generalerna Abelin, Leijonhufvud och Björnstjerna, öfverste Falk, landshöfdingarne
Treffenberg och Berg, herrar Tamm, Ekman, Bennich, (Halm,
Dickson, m. fl., tillhörande Första Kammaren, och en mängd framstående
ledamöter i den Andra, hvilka alla öppet och manligt uttalat sina tankar
mot det kongl. härordningsförslaget och dess grundliga brister, jemte
skatteregleringsfrågan sedda ur olika synpunkter, och bland hvilka en
af våra allra förnämsta militära auktoriteter förklarat dess antagande
såsom y>en ohjelplig olycka för landets försvar» och de finansiella auktoriteterna
betecknat såsom ruinerande i finansielt hänseende, har det
naturligtvis icke kunnat falla mig in att handla emot min öfvertygelse
om hvad jag ansett för fäderneslandet gagneligt, och jag har derför
såväl uttalat mig som röstat emot det kongl. förslaget, hvilket senare
af innerligaste öfvertygelse skett två gånger. Och detta så mycket
mera, som den krigsminister, som framburit det kongl. förslaget, såväl
i sitt uttalande i Första Kammaren den 4 maj 1891 som i sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 4 januari innevarande år, som bekant

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

ansett sig, förmodligen till förekommande af ansvar i farans stund, böra
reservera sig emot det förslag till försvarets ordnande, som han likväl,
egendomligt nog, sedermera kontrasignerat.

Han uttalade nemligen i detta sitt underdåniga anförande bland
annat följande åsigter:

»att systemet stam och beväring är, efter nutidens militära förhållanden,
odugligt, emedan truppförbandet emellan stamsoldaterna och de värnpligtige
i de mobiliserade här af delning ärna skulle blifva ofördelaktigt och sakna den
nödiga fastheten och sammanhållningen, hvarigenom hela grunden för ett
sådant försvarssystem är kassabok»

Rigtigheten af dessa krigsministern Palmstiernas åsigter om det
»systfeme-mixte» (blandningssystem), som skulle fastlåsas i Sverige genom
den fortfarande sammanblandningen af stamsoldaterna och de värnpligtige,
har genom erfarenheten under årets stora fältmanövrer i Frankrike
besannats. Systemet har der utdömts såsom opraktiskt och skadligt,
och krigsministern Freycinet har i sitt tal vid afslutandet af årets stora
fältmanöver med 12 och 19 armékorpserna mellan Montmorillon och
Sillard med glädje konstaterat, att lagen af juli detta år, som förvandlat
de blandade regementena till skilda linie- och reservregementen, redan
gjort slut på en i ögonen fallande brist på enhet — och samma erfarenhet
har under fältmanövern nära Bergen i Norge gjorts i fråga om
samblandniugen af linie- och landtvämstrupper, hvilken blandning en
militärkorrespondent förklarat i hög grad opraktisk.

Vidare bär krigsministern Palmstierna i ofvannämnda underdåniga
anförande till statsrådsprotokollet den 4 januari innevarande år bland
annat förklarat:

''»att höjandet af stammens styrka skulle möta nästan oöfverstigliga
svårigheter;»

»att man genom fastläsandet af en sådan ''dualism’, som skulle erhållas
genom stam och beväring, finge en försvarsorganisation, om hvars
brister man från början är öfvertygad och som sålunda förfelar just det
mål man afser att uppnå, eller tryggandet af landets oberoende;»

att »genom denna ’dualism föranledda afsteg frän den eljest för
hvarje organisation gällande regel: enkelhet, och att den bör följdrigtigt
byggas på en grund (se erfarenheten från Frankrike), naturligtvis måste komma
att hämna sig genom organisatorisk inveckling och genom organisationens
större och onödiga dyrköpthet», hvilken, enligt eu åberopad tabell öfver
kostnaderna för mobilisering och öfningsdagar, uppgjord på grund af
systemet stam och beväring, i jemförelse med allmän värnpligt, »kostar
nära fyra (säger 4) gånger så mycket per öfning sdag i Sverige som i

Bih. till Urtima liiksd. Prut. 181)2. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 llåft. 2

10 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Frankrike och Tyskland, samt omkring tre (3) gånger så mycket som i
Österrike, Belgien och Danmark.»

För samma kostnad skulle vi således genom införandet af den rena
allmänna värnpligten utan stam kunna erhålla ett 3 å 4 gånger så
starkt försvar som med denna stam och en, äfven med 90 dagar, otillräckligt
öfvad beväring, eller, med andra ord, ega samma för sv ar skr af t
till Va a V* af hvad den nu kostar, hvilket i ett land som Sverige, som
icke kan anses höra till Europas allra rikaste, är af icke så obetydlig
vigt, helst om man besinnar, att försvarsbudgeten i Sverige, redan nu,
med indelningsverket, uppgår till cirka 35 millioner kronor eller mer
än en tredjedel af alla statsutgifterna.

Och herr krigsministern Palmstiema skulle kunna hafva tillagt
ännu ett par skäl, nemligen dels den indelta jordbrukande soldatens
höga medelålder, hvilken gör dessa ofta åldriga familjefäder mindre
lämpliga i ett nutidens krig, med dess rörliga tjenstgöring, dels ock
hvad som i synnerhet och mer än något annat talar emot organisationen
stam och beväring, nemligen den underordnade ställning beväringen alltid
kommer att intaga i en sådan organisation.

Stammen anses nemligen och måste, om organisationen skall vara
hvad dermed afses (en mera exercerad och tränad stamtrupp samt mindre
öfvad beväring), alltid komma att betraktas — såsom benämningen
äfven angifver — som oledare!), ''»stöd''» och »mönster» för beväringsynglingarne,
hvarigenom dessa naturligtvis skola komma att känna och
finna sig stå i underordnad position till denna stam.

Af befälet betraktas också i allmänhet beväringen som ett underordnadt
bihang till den stående indelta och värfvade armén, och man
söker derför gerna komma ifrån beväringsexercisen så lindrigt som
möjligt — och, i förbigående sagdt, icke alltid bemötas beväringsynglingarne
af sitt befäl så, att de vinna håg för militäryrket. Beväringen
sjelf, som finner sig på detta sätt personligt och moraliskt nedsatt,
mister äfven derigenom allt intresse för de militära öfningarna.

Erfarna officerare hafva sagt mig, att det just är denna beväringens
underordnade ställning i förhållande till stammen, som gjort, att
utsträckningen af vapenöfningarna från 14 till 42 dagar på långt när
icke visat det resultat, som man bort kunna vänta, samt att eu utsträckning
af dessa öfningar till 90 dagar icke kommer att bidraga till
beväringens krigsduglighet, motsvarande kostnaden och de personliga
uppoffringarna, om den fortfarande skall komma att ställas under stamsoldaterna.
»Framdeles som hittills skulle beväringen med nuvarande

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

organisation och utan tillräckligt befäl komma att i krig uppträda å la
fårskock — endast duglig till kanonmat.»

Såsom lagen här i Sverige lyder, att hvarje välfräjdad man är
skyldig deltaga i landets försvar, ingår bland beväringen en ej obetydlig
procent intelligenta och bildade ynglingar, ej allenast af de i
socialt hänseende högre stående klasserna, utan af Sveriges kärna, hemmansegareklassen;
och det måste ju anses onaturligt att, under eu tid,
då det icke längre, såsom i Carl XII:s århundrade, är de råa massorna,
som medelst bajonettanfall afgöra striderna, hvilket för framtiden torde
höra till sagans område, utan intelligensen spelar en framstående röle
äfven hos mannen i ledet, ställa den mera intelligenta beväringen under
en stam, utgången — hvad linien beträffar — ur samhällets minst bildade
och helt naturligt minst intelligenta klasser — torpardrängar och
statkarlar — och i de värfvade garnisonerade regementena, bestående,
enligt polisrapporterna, af ej så få mer eller mindre äfventyrliga
existenser.

Linie soldaterna kunna ju vara och äro, med få undantag, lika goda
medborgare som andra och hafva i förflutna* tider visat sig som goda
krigare; men icke passa de i nuvarande — det rökfria krutets, de långskjutande
kanonernas och repetergevärens tid — till »föresyn» och »ledare»
och allra minst till befälsstam för beväringen — blomman af landets
manliga ungdom.

Detta borde vara tydligt för hvem som helst — äfven för ickemilitärer.

Skulle armén komma att organiseras af en med penningar aflönt,
icke bofast stam med kortare anställning, såsom Kongl. Maj:t nu föreslagit,
hvarigenom indelningsverkets grundidé och dess goda sidor upphäfvas
och det värfvade systemet införes — fastän under indelningsverkets
yttre form — hvilket för tillfället synes vara idealet hos vederbörande
och hvarigenom man, för uppehållandet af en sådan stam,
antagligen måste öppna lederna i vidsträckt grad för samhällets olycksbarn,
så tror jag, att hvarje fader skulle draga sig för att låta sin son
utbildas under »föresyn» af och i sällskap med en sådan stamtrupp.

Jag skall nu anföra hvad åtskilliga andra militära auktoriteter, såsom
bland andra vår nuvarande krigsminister och generalstaben, i själ
och hjerta synas tänka om försvarsväsendets ordnande på ett tillfredsställande
sätt, fastän departementschefen, med anledning af »försvarsfrågans
behandling» vid sista riksdagen, funnit otvetydigt angifvet, den
rigtning, i hvilken den nu bör bringas till lösning!! Herr departementschefen
tyckes således icke hafva tagit kännedom om de mördande an -

12 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

märkningarna i kamrarne och att Andra Kammaren förkastade Kongl.
Maj:ts proposition. Detta i förbigående.

»Systemet stam och beväring» — yttrar en militär författare af hög
rang, öfverstelöjtnanten i generalstaben G. O. Nordensvan, i Svensk
Tidskrift häft. 12 —» hvilar på det antagandet, att stammen på något
mystiskt sätt, hvilket ingen kunnat närmare angifva och icke heller
gjort sig mödan att söka utleta, skulle öfverflytta en del af sin utbildning
på beväringen.» Vidare säger herr N., »att truppbildningen vid
de indelta regementena lemnar mycket öfrigt att önska — och man
finner att, om än uppenbarligen något vinnes med de 90 dagarnes öfning
för beväringen, så är detta icke så mycket, att landtförsvaret dermed
kan anses ordnadt på ett betryggande sätt».

Uti sitt anförande till statsrådsprotokollet den 25 juni 1892 yttrar
den nuvarande krigsministern följande rigtiga åsigter: »att åt härens
hufvudvapen bör gifvas en så vidt möjligt likartad sammansättning,
att befälskadern stärkes efter mobiliseringsbehofvet, och det hela ordnas
så, att det lätteligen medgifver en framtida utveckling». Huru dessa
vigtiga vilkor emellertid’ uppfyllas genom den blandade organisation,
som nu för tredje gången är framlagd till antagande, derom bär förre
krigsministern och de sakkunnige i Riksdagen uttalat sig.

Vidare säger herr krigsministern, friherre Rappe: »vi hoppas att
vi en gång skola nå det slutmål — en uteslutande på allmän värnpligt
byggd härordning — liksom vi äfven måste hålla detta slutmål för
ögonen och tillämpa det äfven på det område af mensklig kultur (!),
som heter försvarets ordnande;» och slutligen uttalar generalstaben i
sin sammanfattning af det nu framlagda underdåniga förslaget till förbättrad
härordning följande: »att målet för den eftersträfvadc utvecklingen
af den svenska härordningen väl ej torde komma att sökas annorstädes
än uti eu på allmän värnpligt byggd härordning», samt längre
fram »svårigheterna vid vår nuvarande härordnings ombildning möta
från ett helt annat håll, nemligen från den fullkomliga bristen på planmessighet
uti härordningen i dess helhet» — densamma hufvudanmärkning,
som förre krigsministern och alla sakkunnige gjort — och ändå vill
man fortfarande bygga på samma odugliga grund; ty den s. k. ''»helgjutna
och i alla sina detaljer fullt genomförda härordning», som nu framlagts,
skiljer sig endast från vår nuvarande deruti, att några nya stamregementen
skapats hufvudsakligen på andras bekostnad, att några nya
artilleribatterier och trängbataljoner skulle tillkomma, intendenturen
utvidgas, en del stamsoldater erhålla endast kåltäppa i stället för torp
med åkerjord o. s. v., men hufvudgrunden stam och beväring, »med dess

Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 13

brist på planmessighet)), bibehålies med beväringens öfning utsträckt
till 90 dagar.

i ■ -U ""i - : ■ - ., i • • ''::

Såsom af ofvanstående synes, hafva åsigterna hos alla militära
auktoriteter, och äfven hos vår nuvarande krigsstyrelse, i verkligheten
mer och mer stadgat sig om odugligheten, i närvarande tid, af en
försvarsorganisation, grundad på stam och beväring — och att målet måste
vara att söka i den allmänna värnpligten.

Den af Kongl. Maj:t nu föreslagna »helgjutna» organisation måste
således anses som en öfvergångsformation; men då framställer sig osökt
den frågan: kan det vara förenligt med den höga klokhet och månhet
om landets och folkets väl, som ensamt bör vara ledstjerna för lagstiftaren,
att vilja med oerhörda kostnader i ett fattigt land, som Sverige,
fortsätta utvecklingen af ett system, som icke existerar i något annat
land, som alla sakkunnige förkastat, som skulle bereda landet stora
ekonomiska svårigheter och inre svaghet, genom nya höga skatter,
utan att synnerligt stärka vår kraft utåt och som under närmandet till
målet, hvarunder vi skulle befinnas lika värnlösa som förr, skulle föranleda
ständig ofrid i landet och i Riksdagens kamrar?

År det dä icke förnuftigare att nu omedelbart och utan kostsamma
och vådliga försök öfvergå till den organisation, som finnes genomförd
i utlandet, icke allenast i de i militarismens hårdaste bojor insnörda
stora krigsstaterna, utan i de små mera fria — såsom exempelvis
Schweiz — och som Hans Maj:t Konungen funnit fördelaktigt för Norge,
och derigenom ordna vårt försvar mot utlandet på ett tillfredsställande
sätt och afvärja ofriden inom landet®).

Upphäf således indelningsverket, som icke längre kan anses tidsenligt,
och dermed den »dualitet», som krigsministern Palmstierna på
goda grunder utdömt, det »systéme mixte», som i Frankrike befunnits
opraktiskt och afskaffats; inför en allmän värnpligt, som landet kan
bära, ställ beväringen främst i första ledet, der den, som varande eliten
af landets manliga ungdom, är berättigad stå, då det gäller det högsta,
bevarandet af vårt lands oberoende'', och visa den förtroendet att med

*) Om en landtbrukare, som eger en egendom, dor liofverisystemot råder, hvilket ju äfven hvilar
på »historisk grund» likasom indelningsverket, finner att denna organisation för landtbruket icke längro
är tidsenlig, så afskaffar han, om han är klok — naturligtvis så snart han kan — ett sådant föråldradt
bruk och lägger ännu mindre nor betydliga kostnader för utvidgning af hofvorisystomet. Sa
borde, efter min mening, staten äfven handla vid omorganisation af rikets försvar.

14 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

sin röst deltaga i det politiska lifvet, och de moraliska verkningarna
af sådana åtgärder skola befinnas öfverraskande, ja, underbara.

Uppväck fosterlandskärleken genom att lära de unga rätt uppskatta
det härliga land, hvaruti försynen låtit dem födas, samt inplanta
i dem från barndomen skyldigheten att egna sig åt detta lands förkofran
i andligt och materielt hänseende och bevara det fritt och sjelfständigt,
elda deras ambition att söka vara den främste och bäste i
allt, och ett friskare lif skall här, likasom i Schweiz och i Norge, der
den rena allmänna värnpligten ordnats såsom en national angelägenhet,
uteslutande afsedd att, utan inblandning i andra staters mellanliafvanden,
skydda dessa länders oberoende — sprida sig i nationen,
som skall känna sig trygg, sedan den afskodat yrkeskrigarekasten och
lagt försvaret af hem och härd — det käraste man eger — i händerna
på landets unga söner, hvilka »om en afgörande stridsdag skulle gry
öfver vårt af ålder sjelfständiga land» icke skola svika sin pligt mot
fäder och mödrar och mot dem de lofvat sin tro.

»Den allmänna värnpligten har här», skrifver en norsk vän, »på förvånande
kort tid arbetat sig in i vårt folks hjertelag, så litet militäriskt
anlagdt folket i botten är, och nu stå vi som en ©angriplig fyllning
omkring vår lag om den allmänna värnpligten, och vi känna oss trygga
i medvetandet, att hela landets manliga, ja äfven qvinliga invånare
stå som en man mot ett fiendtligt angrepp eller ett försök att störa
vår neutralitet».

I Schweiz, som på alla sidor ligger inkläindt mellan stormagter,
hvilka af mer än en anledning troligen gerna skulle önska sönderrifva
den »pappersneutralitet», som garanterats, har den der befintliga »milisförsvarsorganisationen»,
förebilden för den norska, liksom för alla de
europeiska staternas nuvarande försvarssystem, visat sig vara tillfyllestgörande
att hindra stormagterna komma åt deu fria »lilla vrån bland
bergen».

Hvad jag här yttrat rörande systemet stam och beväring, i fråga
om det moraliska inflytandet af beväringens ställande under stammen,
såsom dess »föresyn», »mönster» och »ledare», har jag hemtat dels från
uppgifter af framstående officerare och intelligenta beväringar, men
hufvudsakligen från egen erfarenhet under den tid jag varit anstäld i
ledet vid Göta artilleriregemente och såsom officer vid Vermlands
fältjägare, under hvilken senare anställning jag under 5 års tid — på
egen begäran — varit kommenderad att exercera beväringar, och jag
ser tillbaka på denna tjenstgöring med de tillgifna, raska gossarne såsom
en af de angenämaste och tacksammaste jag haft.

Motioner i Första Kammaren■, N:o 1.

Oaktadt ofvan anförda mördande kritik utaf den afgångne krigsministern
och uttalanden af kammarens mest framstående finansmän
och militärer samt andra emot 1891 och 1892 års förslag i militäriskt
och finansielt hänseende och trots erfarenheten från Frankrike och andra
länder, hvilken icke borde vara vederbörande obekant, har Kongl. Maj:t
behagat för tredje gången framlägga samma förslag i princip för urtima
Riksdagen, och mägtiga krafter arbeta för dess antagande, och
uttalanden af varma fosterlandsvänner, obekanta med det kongl. förslagets
verkliga innebörd, höras från flere landsändar.

Tror emellertid någon, som satt sig in i förhållandena, att Sveriges
ställning, i händelse af krig, skulle kunna anses betryggad genom antagandet
af detta förslag, eller att vi med en här, ordnad på föreslaget
sätt, skulle kunna uppehålla neutraliteten?

Nej, och åter nej, hafva de sakkunnige och Riksdagen svarat.

Beväringsöfningarna skulle visserligen komma att ökas från 42 till
90 dagar; men kostnaderna skulle öfverskrida landets tillgångar, och
samma brister i öfrigt i organisationen qvarstå som förut.

Befäl för beväringen, som är så ytterst vigtigt under kommande
krig, skulle fortfarande komma att saknas. Den nuvarande krigsministern
uttalar visserligen den förhoppning och »ställer i utsigt», att
60 st. reservofficerare årligen skulle kunna anställas, då antalet sådana
efter 11 år skulle uppgå till 482, samt att 717 underbefäl skulle kunna
erhållas ur stammens led; men den afgångne krigsministern räknade
det ökade behofvet af öfver- och underbefäl för härens mobilisering
till flera hundra officerare och lika många underofficerare samt flera
tusen korpraler, och kapten Casparsson har i ett anförande i Första
Kammaren den 7 april 1892 upptagit denna brist under närvarande
förhållanden till 2,700 man öfver- och underbefäl, hvilka väl icke kunna
tagas ur den indelta stammens led och icke kunna stampas upp ur
marken, utan måste finnas utbildade på förhand, innan kriget utbryter.

Vidare saknas befäl, utrustning och beklädnad m. m. åt landstormen,
planläggning och samband mellan landt- och sjöförsvaret m. m.
in. m. samt mycket vigtiga befästningsarbeten i Norrland och vid Göteborg,
men framför allt omkring hufvudstaden, som nu ligger utsatt för
öfverrumplingar från landsidan.

Hvarifrån skola nu medel tagas till allt detta, då det visat sig och
lätt kan bevisas, att endast genomförandet af eu del af en af militära
auktoriteter ogillad försvarsplan, som Kongl. Maj:t nu framlagt och dermed
i sammanhang varande — utan alla dessa nödvändiga anläggningar
och anskaffningar, och utan att afseende fästs vid de antagligen till

16 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

flera millioner kronor om året uppgående kostnader för indelningsverkets
öfvertagande af staten — skulle uppgå till större belopp än
landets tillgångar medgifva, äfven om alla de nya skatter, som i perspektiv
framstälts, jemte bränvinsutskänkningsafgiftens indragning från
städer, landsting och hushållningssällskap till statsverket, tagas i beräkning? Och

hvarifrån skola medel tagas till förstärkandet af kustförsvaret,
som måste anses minst lika vigtigt som hären, emedan det är detta
flytande försvar, som i första rummet skall hindra fienden att föra kriget
på Sveriges jord, med alla dess ohyggligheter, samt förekomma blokad
och härjningar af våra kuster?

Under föregående riksdagar har jag i denna kammare antydt mina
åsigter rörande försvaret och dermed i sammanhang stående frågor i
denna anda och framhållit nödvändigheten, att hären organiseras på
den rena allmänna värnpligtens grund, samt att kustförsvaret stärkes,
allt inom gränserna af landets förmåga att bära dermed förenade kostnader
och uppoffringar, hvithet måste anses vara de enda rigtiga grunder,
hvarpå vårt politiska och ekonomiska oberoende borde byggas. Och
jag har sökt visa, att sådant låter sig göra genom antagandet af en
inskränktare värnpligt; men då upprättandet i detalj af en plan till ett
lands försvar kräfver mer än en mans förmåga, och de utredningar,
som härför äro nödvändiga, endast kunna åstadkommas med officiel
hjelp, har jag ansett mig böra föreslå, att en komité af landets mest framstående
fackmän, fnansierer och andra må tillsättas, med uppdrag att upprätta
plan till ett kombineradt landt- och sjöförsvar, grundadt på militärteknikens
och taktikens nuvarande ståndpunkt, landets läge och naturförhållanden
samt dess tillgångar.

Jar har nemligen ansett, att man icke blindt borde anslå obegränsade
penningemedel utan att på förhand göra sig noga reda för, huru
dessa folkets med svett och möda förvärfvade tillgångar på ett praktiskt
effektivt sätt böra användas till neutralitetens upprätthållande under
krig och förhindrandet af att eu fiende må föra krig på svensk jord.

Hade Kongl. Maj:ts regering låtit upprätta och framlägga ett sådant
förslag till nationalförsvar, så hade vederbörande gjort sin pligt.
Sedermera hade det tillkommit fosterlandskärleken att göra sin, och
den har, enligt historiens vittnesbörd, aldrig svikit, ehuru den allt
emellanåt stälts på hårda prof.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Då man emellertid icke velat lyssna till en sådan utredning af
denna vigtiga fråga, utan föredragit att söka lappa på den gamla, efter
min åsigt, numera icke tidsenliga formen för landets försvar, kar jag,
ehuru med viss fruktan — icke för det hårda bedömande, som mina
måhända i en del saker något vidtgående förslag komma att framkalla
— mot detta är jag härdad genom medvetandet af god afsigt — men
att förslagen komma något sent, så att de icke hinna genomtänkas innan
afgörandets stund — velat slå ett sista slag i den för fosterlandets
framtid så oändligt vigtiga frågan.

Jag gör icke heller anspråk på, att de förslag, jag kommer att
framlägga, må anses ofelbara — långt derifrån. Den korta tid, jag haft
på mig för granskning af Kongl. Maj:ts proposition och sammanfattandet
af denna motion, har inverkat icke allenast på dess fullständighet utan
äfven på det formella och stiliseringen. Mycken sofring i detalj torde
behöfvas, men i hufvudsak anser jag mig hafva rätt, och med denna
öfvertygelse har jag trott min skyldighet vara att, på den plats jag
här intager, uttala mina åsigter i den vigtigaste fråga, som för närvarande
står på dagordningen.

Efter min tanke står man nu på samma punkt i afseende å försvarsfrågan
som i början af 1860-talet, gent emot representationsförändringen,
då denna förelåg till afgörande.

Det hette då liksom nu, att man skulle bygga på »historisk grund».
Men lika litet som representationsförändringen kunde byggas på den
föråldrade ståndsindelningen, lika litet lärer försvarsfrågan tidsenligt
och tillfredsställande lösas på det gamla indelningsverkets grund.

_ Uti en underdånig promemoria yttrade hans excellens justitie statsministern
de Geer den 16 juli 1861: »Ståndsrepresentationen är en föråldrad
institution, hvars upphäfvande endast är en tidsfråga» — och
längre ner:

»Sedan rationelare representationssätt med fördel antagits af hela
det öfriga Europa, med undantag af England» — — — — — »synes
tiden vara inne att företaga reformen jemväl i Sverige.»

Insätter man ordet »indelningsverket» i stället för »ståndsrepresentation»
i ofvanstående yttrande och »försvarsorganisation» i stället för
»representationssätt», så passar, som man torde finna, det ena fullkomligt
in på det andra och öfverensstämmer med vår förnämste statsmans
under innevarande århundrade tankegång.

Bill. till urtima Rikad. Prot. 1802. I Rami. 2 Afd. 2 Band. 1 lliift. 3

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Man ville då, 1861, sätta nya lappar på det gamla omoderna plagget
ståndrepresentationen, och. detsamma vill man göra nu på indelningsverket,
trots hela Europa, med undantag af England, i fråga om försvarsväsen,
öfvergått till rationellare former. Huru man lappar på ett
gammalt utslitet plagg, så blifver det ändå bara ett lappverk, som
ständigt måste underhållas med nya lappar, och med dessa lappar och
kostnaderna för lappningen hade man kunnat få ett nytt plagg, uti
hvilket egaren med heder kunnat uppträda.

Jag har förut uttalat mina åsigter i allmänhet rörande den rena
värnpligten och det vigtiga moraliska inflytande dess införande skulle
komma att utöfva vid fosterlandets försvar, om den rätt tillämpas och
om de unga männen af befälet behandlas med den aktning, som den
fort]’enar, hvilken bereder sig att offra lifvet för sitt land.

Om det gynsamma inflytandet på nationens fysiska utveckling, som
gymnastik och militära öfningar i skog och mark, allt från barndomen,
måste utöfva, behöfver jag ej yttra mig, ty detta ligger i öppen dag.
Och om med de militära öfningarna förenas passande undervisning i
åtskilliga andra nyttiga ämnen, så skulle, med antagandet af en något
längre värnpligt än de 90 dagarna, den unge mannen, på samma gång
hans kropp stärktes och sinnet lifvades, kunna lära mycket, hvaraf han
hade nytta hela lifvet.

Vi komma nu till kustförsvaret. För att bilda sig ett omdöme
huru ett lands försvar bör ordnas, måste man tänka sig hvar anfallet
antagligen kommer att ske.

Om en husegare vill vara fredad för inbrottstjufvar och röfvare,
läser han igen sin port, och om hans hus är ensligt beläget, skaffar
han sig trogna gårdvarar att hålla vakt omkring knutarna. Samma
principer tillämpas i fråga om försvaret af alla andra nationer, nemligen
att söka hindra eröfrare att inkomma i eget land — utom af Sverige,
ty portarna, der fienden här kan intränga, äro för många att kunna
stängas, och »gårdvarar», som''skulle kunna varsko faran och skrämma
honom på flykten, saknas. År det en landmagt, omgifver den, såsom
förut är anförd t, sina gränser med en gördel af fästningsverk; är det
en magt med sjögränser, så antingen befäster man de punkter, der

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

fienden kan landa, eller också skaffar man sig ett flytande försvar —
flytande fästningar — livilka kunna placeras på alla de punkter, der anfall
befaras; allt för att förekomma, att fienden insläppes i landet och att
detta utsattes för de ohyggligheter, som ett krig för med sig.

Sveriges landgräns utgöres af en vildmark i närheten af norra
polcirkeln. Ofvergången öfver gränsen är svår, derför att en bred eif
först måste passeras, och på svensk sida möta obygder, genomskurna
af stora floder, som lätt nog kunna försvaras genom enkla befästningar
vid öfvergångspunkterna. Ett anfall från denna sida är således icke
någon lätt sak, synnerligast när man tager i betraktande den oerhörda
tross och de förråd af alla slag en fiendtlig armé dervid måste medföra,
och att anfallet måste ske under vintern, enär fienden om sommaren
är utsatt för att blifva utskuren från sina förbindelser — om vi
ega en flotta.

Det är sålunda all anledning antaga, och derom torde nu alla militära
auktoriteter vara ense, att, om vi råka i krig, anfallet kommer att
ske från sjösidan; äfvensom att detta kommer att ega rum tidigt på
våren med en förut samlad tillräcklig styrka och så hastigt, att allt
kan vara afgjordt före hösten. Den år 1882 tillsatta landtförsvarskomitén
har också ansett, att Sverige i händelse af krig antagligen
kommer att anfallas på detta sätt. Komitén bär beräknat, att Ryssland
utan svårighet skulle kunna med de transportmedel, hvaröfver det då
förfogade — och dessa hafva sedan den tiden högst betydligt ökats —
på eu gång skicka öfver till Sverige 60,000 man, och den erfarenhet,
man har om trupptransporterna under de senare krigen, visar, att ytterligare
en så stor truppstyrka skulle kunna landsättas i Sverige inom
8 dagar och så vidare undan för undan — hvar åttonde dag — om
hafvet är fritt.

Huru vill man nu med vår fåtaliga och omkring landets vidsträckta
kuster spridda armé (ty armén måste spridas rundt våra kuster, om vi
icke ega en flotta och ej veta hvar fiendens anfall kommer att ske) —
förhindra landsättning af sådana truppmassor? Och huru skall det vara
möjligt för vår till numerären, likasom i annat, underlägsna armé, att,
huru modig den än må vara, kasta tillbaka ur landet sådana invasionshärar?
Och att tänka på fasta befästningar å alla de punkter efter vår
öfver 230 sjömil långa kust, der eu fiende kan landstiga, vore fullkomligt
outförbar! både för dermed förenade kostnader och emedan de,
äfven om de funnes, icke skulle kunna hindra landstigningar.

Jag tror, att enda sättet, hvarigenom vi kunna afvärja ett anfall, är
att möta fienden på sjön och söka tillintetgöra honom eller utskära hans

20 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

kommunikation med hemlandet, i fall han lyckats att komma i land; ty
efter hvad som visat sig under de senare krigen, finnes icke något
hinder för en fiendtlig flotta att förstöra fasta befästningar och landsätta
en armé hvar som helst. Under Ivrim-kriget landsatte fransmännen
och engelsmännen nära Sebastopol under stark sjögång och på en öppen
redd sina trupper, utan att ryssarne kunde hindra det. Samma förhållande
egde rum vid Alexandria. Jag har sjelf 2 år efter bombardemeniet
sett Alexandrias fästningsverk, som varit ytterst starka och bestyckade
med refflade bakladdningskanoner af gröfsta kaliber, men icke
desto mindre inom några timmar raserades af engelsmännens utan skydd
liggande flotta. En liten kanonbåt »Condor» tystade ensam ett fort med
6 grafva Arm strongkanoner: »Well done Condor»! signalerade amiralen.
Så kan det gå till vid landsättningar af fiendtliga arméer, om hafvet är
fritt. Hvarken Ryssland eller Egypten egde vid dessa tillfällen någon
flotta eller minförsvar.

Nu är emellertid lyckligtvis transporten af stora fiendtliga arméer
icke en sådan lätt sak, som man i allmänhet föreställer sig, ty härför
erfordras en mängd stora och obevärade fartyg, fullastade med trupper,
ammunition och all slags tross. 1892 års landtförsvarskomité beräknade
att en transportflotta, som förde endast 30,000 man ombord, skulle
bestå af 103 stora fartyg och på hafvet upptaga 1% svensk mil i längd
och 1! 4 mil i bredd. Tänka vi oss en flotta med 60,000 man ombord,
en styrka som komiten ansett Ryssland utan svårighet kunna på en
gång hit öfverföra, borde den enligt samma beräkning bestå af 206
transportfartyg och upptaga en längd af icke mindre än 3V2 mil och en
bredd af Va mil. Då en sådan ofantlig transportflotta svårligen kunde
fullständigt bevakas, torde det icke vara synnerligen svårt, derest vi
egde lämpliga örlogsfartyg, att under natt och dimma tränga in bland
transportfartygen och åstadkomma så mycken förstörelse, att ändamålet
med expeditionen omintetgjordes, och fienden betogs lusten att sända
en ny Armada för Sveriges eröfring — ty om så skedde, funnes ju
intet hinder att göra om samma sak för bättre minnes skull — och
en fiende torde nog med sådant emottagande betänka sig två gånger,
innan han gjorde om försöket.

En fiende behöfver emellertid icke göra sig sä mycket besvär, som jaq
här förutsatt.

Han behöfver endast skicka hit några kryssare. Ega vi ett otillräckligt
sjöförsvar, såsom nu, så ligger vägen för den fiende som vill
angripa oss öppen och klar; och denna väg heter blockad och brandskattning.
— Genom den förra afskäres all till- och utförsel, genom den

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

senare ruineras i grund våra kustlandskap. Genom bombardement kan
en fiende, från Haparanda ända till Strömstad, förstöra hvarje stad,
hvarje by, hvarje verk, hvarje timmer- med brädupplag, varf och fiskelägen,
utbreda ett namnlöst elände och tvinga till hvilka fredsvilkor
som helst, utan att behöfva landsätta en enda man».

Detta i fråga om krig.

Gäller det att upprätthålla vår neutralitet, hvilket i främsta rummet
bör utgöra föremål för vår sträfvan, så är äfven i det afseendet eu
kraftig flotta af oskattbar nytta. Inträffar t. ex. krig mellan Ryssland
och England — och det var ju ej långt ifrån att så skett för några år
sedan — ligger det i Englands största intresse att skaffa sig en kolstation
och en replipunkt någonstädes i Östersjön, t. ex. å Gotland.
Tror väl någon, att, äfven om hela svenska armén funnes uppstäld på
Gotland och vore så stridslysten som helst, den skulle kunna hindra
engelsmännen att under skyddet af sin flottas långskjutande kanoner,
livilkens projektiler bortsopa allt lefvande en mil in i landet, sätta sig
fast derstädes? Nej, säkert icke, och lika litet kan detta förhindras medelst
de dyrbara och oskadliga leksaker i befästningsväg, som anlagts
vid Fårösund, och åt hvilka de engelska tidningarna på sin tid hade
ganska roligt på vår bekostnad.

Jag har försökt visa, att vi icke med vår nuvarande försvarsorganisation,
och icke heller om landtförsvaret utvecklas, utan att på samma
gång flottan stärkes, kunna hindra en fiende att infalla i landet eller
ens upprätthålla vår neutralitet.

Jag hyser visserligen för min del ingen farhåga för att någon af
de marter, som ofta och med en viss förkärlek framhållas såsom hotande
vår sjelfständighet, tvärt emot folkrätten skulle utan vidare anfalla
oss och eröfra Sverige, som ligger så aflägset från Europas stora krigsteater,
om vi sjelfve icke onödigtvis blanda oss i andra magters stridigheter;
och att detta senare ej bör ifrågakomma, derom är jag så mycket
mera öfvertygad genom de fredliga åsigter, som uttalats såväl af Hans
Maj:t Konungen som af Riksdagen och framför allt af tidningarna, på
hvilket allt kan förtjena tagas fasta, om sådana förhållanden å nyo skulle
inträffa som 1848, 1863—64 och 1870. Vårt eget intresse bjuder oss
stå på upprigtigt vänskaplig fot med alla våra grannar.

Men skulle vi anfallas med krig af Ryssland eller Tyskland, så
bör det vara klart för hvar och en, som vill se saken praktiskt, att
dessa stormagter icke utsätta sig för ett fiasko och icke göra ett anfall
utan att på förhand göra sig försäkrade om framgång, hvilket de
med sin ofantliga öfverlägsenhet till lands lätt kunna göra, om vi

22 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

grunda vårt försvar hufvudsakligen på det vapen, hvaruti dessa stater
äro och till följd af politiska och andra skäl fortfarande måste blifva
oss öfverlägsna ej blott i antal, utan ock i krigsöfning. Krigen på den
europeiska kontinenten mellan de stora magterna Ryssland, Tyskland
och Frankrike komma nemligen framdeles som hittills att utkämpas
hufvudsakligen till lands, och dessa stater måste derför vid sina krigsorganisationer
använda största delen af tillgångarna på landthären.
Sjövapnet kommer derför för dessa stater, med deras kortare sjö- och
långa landgränser och af naturen utstakade krigsteatrar, att blifva en
bisak, hvartill kominer svårigheten, som erfarenheten visat, att anskaffa
besättningar på en större flotta.

Då vi nu skola ordna vårt försvar för framtiden, synes det väl
således hafva allt skäl för sig, icke att dervid söka täfla i det vapen,
hvaruti våra grannar äro och måste genom längre krigsöfning och
större folkmängd blifva oss allt för öfverlägsne, hvarigenom de således
lättare kunna kufva oss, utan i det, hvaruti de af politiska och ekonomiska
skäl äro svagast, d. v. s. på sjön.

Som jag förut anfört, är min öfvertygelse den, att vi knappast
lära kunna komma i krig på det sätt, att någon af stormagterna utan
vidare anfalle oss för att eröfra Sverige. Detta skulle nemligen strida
alltför nrpcket ej allenast mot folkrätten, utan äfven mot upprätthållandet
af den europeiska jemvigten magterna emellan; ty den af Östersjömagterna,
som tillika herskade öfver Sverige, vore dermed herre
öfver detta haf och hade derigenom vunnit en så oerhörd öfvervigt,
att ingen af de andra magterna kunde tillåta något sådant. Jag tror
derför, att om vi skulle invecklas i krig, så vore orsakerna härtill
antingen att vi egde en stor yrkesarmé, hvarigenom en allians med
Sverige kunde vara önskvärd, eller att krig inträffade t. ex. mellan
Ryssland och Tyskland, och någon af dessa magter i förväg ville besätta
Gotland eller Karlskrona för att derifrån blekerska Östersjön, och
vi derigenom tvingades att söka försvara dessa vigtiga punkter.

Hade vi då icke ett kraftigt sjöförsvar, kunde visserligen landthären,
vore den aldrig så talrik, icke hindra något sådant, och jag tror
icke, att vi sedan återfinge »Östersjöns öga», utan Gotland blefve nog
allt framgent besatt och befäst af en stormagt, och med sina nästan
aldrig tillfrusna hamnar vore Gotland derefter ett ständigt och fruktansvärdt
hot mot vår sjelfständighet.

Detsamma är förhållandet med Karlskrona.

Det enda och säkraste sättet att skydda dessa båda vigliga punkter
samt upprätthålla vår neutralitet under blifvande krig — hvilket

Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 23

alla synas önska — måste således vara i första rummet ett kraftigt
sjöförsvar.

Då af ofvan stående bör vara klart, att Sverige icke kan försvaras
af eu landtarmé med en svag flotta och att vi icke med hvilken armé
som helst utan en stark flotta kunna hindra en fiende att besätta Gotland
och Karlskrona, hvarmed början vore gjord till vår undergång
såsom sjelfständig stat;

då en fästning, som förlorat sina utanverk, vanligen är förlorad,
och Sverige antagligen på denna grund kan anse sig förloradt, om det,
inveckladt i krig, öfverger och icke försvarar den våta fästningsgraf,
som försynen lagt omkring våra gränser;

då en landtarmé, sådan som den föreslagna, ehuru den icke är
tillräcklig för försvaret, likväl skulle under freden utarma det land,
som den är afsedd att beskydda;

då försvaret r m åg an till sjös vuxit med hvarje ny uppfinning, i
samma mån som anfallssvärighe tern a ökats, och vi sålunda med samma
kostnad kunna åstadkomma jemförelsevis kraftigare försvarsmedel än
våra fienders anfallsmedel;

då vi från stormagtstiden ärft varf, dockor m. in. för den största
flotta som kan ifrågakomma, samt marinförvaltningen äfven torde vara
mägtig att betydligt utvidga sin verksamhet, och det således hufvudsakligen
fordras anslag till nybyggnader och öfningar för att åstadkomma
ett betryggande sjöförsvar;

då till ett sådant försvar erfordras en långt mindre personal
än vid landtförsvaret, och således eu ej obetydlig del af den tunga
börda, ett i alla händelser icke betryggande landtförsvar skulle pålägga
landet, kan undvikas, om ett betryggande kustförsvar ordnas;

då af allt detta vill synas, som om vi länge gått på villovägar,
hvilket kostat mycket penningar, och kunnat äfventyra det dyrbaraste
vi ega — vår frihet — om ej försynen hållit sin skyddande hand öfver
gamla Sverige;

så borde väl klokheten bjuda, att en närmare granskning göres
angående vårt försvarsväsen, sedt ur denna synpunkt, och att man icke
borde förhasta sig, utan uppskjuta med antagandet af den föreslagna
härorganisationen, mot hvilken så många befogade anmärkningar i så
vill militäriskt som ekonomiskt hänseende från kompetenta håll blifvit
gjorda, tills en ny pröfning skett, hvilken må hända skulle föranleda till

24 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

omgestaltande af hela vårt försvarsväsen och göra det mera effektivt,
på samma gång dess börda blefve ofantligt mycket lättare att bära.

Men, skall man säkert invända, icke kan Sverige, med den flotta
vi kunna åstadkomma, försvara sig mot Englands eller Tysklands eller
Rysslands pansarflottor. Härpå svaras, att vi väl knappast kunna komma
i krig med England eller Tyskland, och hvad Ryssland beträffar, har
det nog användande för sin flotta på andra håll och torde för ett eventuelt
anfall på Sverige icke kunna utrusta en större anfallsflotta än vi
med hopp om framgång skulle kunna möta med en sådan för sv av skotta,
som jag tänkt mig.

På alla näringsområden, i jordbruket såväl som industrien, går allt
numera ut på att använda maskiner i stället för den dyrbaraste af alla
krafter, menniskokraften; och vårt lands läge, omgifvet som det är af
liaf, vår utvecklade industri och vårt goda jern äro på det högsta lämpade
att begagnas såsom medel till försvar. Vår folkfattigdom i jemförelse
med våra mägtiga grannar gör det till en bjudande nödvändighet
att så mycket som möjligt mångdubbla menniskokraften. Allt bjuder
således att grunda försvaret på krigsmaskiner, d. v. s. på ett flytande
försvar, på örlogsfartyg, som kunna byggas i eget land, bemannas
med våra utmärkta sjömän, och hvilka, på samma gång de ingifva
respekt och hvar som helst kunna möta en fiende och hindra honom
föra in kriget i landet, fordra ett minimum af lefvande kraft mot den
oerhörda massa af menniskor och dragare, som ett i alla händelser
ofullständigt och otillräckligt landtförsvar kräfver. Och jag är således
fullt och fast öfvertygad, att ett kraftigt sjöförsvar utgör enda möjligheten
att utestänga krig från våra landamären.

Våra föregående stora konungar Gustaf I och Karl XI hafva, såsom
vi alla veta, egnat all omsorg åt sjöförsvaret, hvilket de ansågo som
örikets tryggaste förmur, dess värn och försvar-», och Sverige har också
alltid då vi haft en flotta med heder gått ur striden. Och Gustaf II
Adolf har yttrat: »Må svenskarne antingen skaffa sig herraväldet öfver
Östersjön genom besittningen af dess kustländer — eller också lemna allt,
hålla en stark flotta, lägga sig inom sina svenska klippor och skär, och
lefva i landet sins emellan ense — då ingen skall dem lätteligen med fördel
antasta.» Och. jag tror att Gustaf Adolf var större strateg, större
statsman och större fosterlandsvän än någon nu lefvande, och att han
således kan anses vara den mest kompetente domaren i denna fråga.

Och om någonting i detta hänseende ändrats sedan Gustaf Adolfs
tid, så är det till fördel för nu lefvande. Ty sedan Sverige förlorat
sina provinser på andra sidan Östersjön och Bottniska viken, och Carl

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

XIV Johan förenat Sverige med Norge till ett försvarsförbund, befinna
vi oss just i den lyckliga ställning och med de naturliga gränser, som
Gustaf Adolf förutsatt.

Norge var sedan århundraden tillbaka, och ända till föreningen
med Sverige, tillsammans med Danmark ständigt vår uppenbare och
hemlige fiende, som vid alla tillfällen lurade på att anfalla oss i ryggen,
och vi hade sålunda en lång och svår landgräns att försvara.

Denna tid är nu ett minne blott, och jag tänker så högt om Stamfadrens
för vår nuvarande Konungaätt storslagna tanke — unionen
med Norge — att jag icke fäster synnerligt afseende vid dagens konstgjorda
stridigheter, hvilka nog, med god vilja å ömse sidor om fjellen
och genom svenska och norska folkens sunda omdömen om föreningens
fördelar och medvetenheten om den solidaritet, som måste befinnas helt
naturlig emellan de tvenne beslägtade stammarne å den skandinaviska
halfön, nog komma att reda sig, utan hyser den öfvertygelsen, att, om
det en gång gäller, skola svensken och norrmannen, liksom fordom två
fosterbröder, hvilka kämpat med och lärt akta hvarandra, stå rygg mot
rygg, med brösten mot fienden och med svärd i hand beredda att afvärja
gemensam fara för de förenade rikena.

Jag kommer nu slutligen till kostnaderna för det kombinerade
land- och kustförsvar jag tänkt mig.

Beräkningen härför måste naturligtvis för en privat man, som icke
har tillgång till nödvändiga utredningar, blifva ytterst svår och endast
kunna anses såsom approximativ, men detta torde äfven vara tillfyllestgörande,
då det icke kan vara fråga om att fastslå siffrorna såsom oföränderliga,
utan endast begagna dem såsom en ledning för bedömandet
af de ungefärliga kostnaderna för försvarets ordnande på det sätt här
föreslagits. Och för att vinna detta ändamål torde svårigheterna icke
vara oöfvervinneliga.

Uti Schweiz, som har en liknande härorganisation som den af mig
föreslagna, uppgingo kostnaderna enligt Almanack de Gotha för året
1890 till 20,575,336 francs, hvarifrån bör afgå vinsten från »stuterier
för arméns behof», »verkstäder» och »laboratorier», upptagen bland statsinkomsterna
till 8,499,796 francs.

De verkliga kostnaderna för hären torde derför kunna beräknas
till, i rundt tal, 18,611,000 francs, eller 13,400,000 kronor, uti livilket
belopp förmodligen äfven ingår en del poster, hvilka här i Sverige
Bill. Ull Urtima Riksd. Prot. 1802. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Saft. 4

26 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

upptagas såsom »extra» och lemnas af Riksdagen på särskilda framställningar
af Kongl. Maj:t.

För denna kostnad kan Schweiz, enligt Almanach de Gotha, i krig
uppställa en armé af 127,973 man linie och 80,272 landtvärn, eller tillsammans
208,245 man utan att räkna landstormen 272,124 man —allt
fullt organiseradt och väl beväpnadt, hvilket kan kallas Dett folk i
vapen».

Med hänsyn tagen till folkmängden skulle Sverige, med Schweiz’
försvarsorganisation och 109 dagars öfning för fotfolket, kunna i krig
uppställa omkring 200,000 man linie och 114,000 man reserv, eller tillsammans
314,000 man, utom landstormen 400,000 man — och kostnaden
härför skulle uppgå till 21,500,000 kronor.

Lägges Norges nya härordning med dess 114 dagars öfning för
fotfolket under 4 år och folkmängd till grund för beräkningarna, så
uppstår följande förhållande.

Kostnaderna för Norges här uppgick enligt »Statsregneskabet» för
budgetåret 1890—91, det sista hvartill jag haft tillgång, (med afdrag
af sådana utgifter, belöpande sig till 1,121,000 kronor, som i svenska
budgeten upptagas såsom extra och äro varierande och oberoende af
sjelfva organisationen, såsom anslag till kanoner, vapen, ammunition,
skarpskytteväsendet, Norges geografiska opmaaling m. m.) till i rundt
tal 6,356,000 kronor, och för denna kostnad kan Norge i krig uppställa
en armé med linie-, ingeniör-, sanitets-, sappör-, pontonier- och
telegraftrupper jemte träng och intendentur, fullt utrustade, uppgående,
jemte landtvärnet (andra uppbådet), hvilka likasom linien öfvats i fem
år, till omkring 30,000 man, hvartill kommer landstormen, som ännu
icke organiserats, men kommer att utgöras af alla, som qvarlefva och
afgå ur reserven.

Med afseende på Sveriges folkmängd skulle, om Norges härordning
lades till grund för beräkningarna, kostnaderna här uppgå till
omkring 16,500,000 kronor och vi i krig kunna uppställa eu fullt organiserad
och lätt mobiliserad här af alla truppslag på 70,000 man,
utom landstormen.

Enligt det förslag jag tagit mig friheten framlägga är beräk -

nadt, att

lista uppbådet linie skulle komma att uppgå till...... cirka 100,000 man

2:dra » till ............................................................... » 50,000 »

Summa cirka 150,000 man

utom landstormen beräknad till.................................................. 170,000 »

eller tillsammans i krig...................................................... cirka 320,000 man.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Jag har nemligen antagit, att en här af 150,000 man linie- och
ersättningstrupper, väl organiserad och beväpnad, skulle vara tillräcklig
att, i förening med ett förstärkt kustförsvar, kunna uppehålla neutraliteten
i krig, och äfven att, med hopp om framgång, kunna tillbakaslå fiendtliga
anfall mot våra kuster.

Läggas nu den schweiziska härordningen och dess kostnader till
grund för beräkningarna för Sveriges här och tages hänsyn till folkmängden,
så skulle kostnaderna här komma att uppgå årligen till

21.500.000 kronor och vi kunna uppställa en armé på 314,000 man
utom landstormen; men då meningen är att öfva endast 150,000 man,
måste ofvanstående belopp, 21,500,000 kronor, anses för högt.

Tages åter den norska organisationen och dess kostnad såsom
basis för beräkningen, så skulle Sverige med denna kunna uppställa

72.000 man för en kostnad af 16,500,000 kronor, hvilket påtagligen är
för lågt. Tager man deremot medium af de schweiziska och norska
härarne och deras kostnader, så kommer man, med beräkning af Sveriges
folkmängd, till en här på 193,000 man, (af mig upptagen till

150.000 man), och en kostnad af 19,000,000 kronor, hvilket torde komma
sanningen nära för våra förhållanden.

Då jag emellertid i mitt förslag upptagit kostnaden för obligatorisk
vapenöfning i skolorna, för dagtraktamente, som icke förekommer i
Norge, till premier, m. m. m. in., så skulle man ju approximativt kunna
upptaga 20,000,000 kronor såsom den ordinarie årliga utgiften till den
af mig föreslagna härorganisationen, grundad på allmän värnpligt med
120 dagars öfning i läger och 10 dagars skjutöfning i närheten af hemorten.
Och jag antager som säkert, att detta belopp af 20 millioner
kronor skulle befinnas tillräckligt för den af mig föreslagna härorganisationen,
när »generalernas förslag» slutade på 2872 millioner kronor fölen
organisation med nära 2 72 gång så lång öfningstid för de värnpligtige,
och till följd deraf större militär apparat i sin helhet. Härifrån
bör emellertid dragas behållningen på värnskatten samt på inflytande
vakansafgifter för rotarne, äfvensom nettovinsten på verkstäder,
hvilka statsinkomster kunna användas till hetäckandet af extra utgifter
för vapen, ammunition och dylikt.

Enligt Kongl. Maj:ts proposition till 1892 års Riksdag, utgöra de
ordinarie utgifterna för vårt, efter alla sakkunniges åsigt, otillfredsställande
landtförsvar, med indelningsverket inbcräknadt, 24,670,000
kronor årligen. Genom införandet af allmän värnpligt, på de grunder
jag föreslagit, skulle således eu besparing för det allmänna uppkomma
af 4,670,000 kronor uti de nu utgående kostnaderna för hären, hvilka

28 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

medel således, utan ökade kostnader för statsverket, skulle kunna användas
till flottans förstärkande, och hvarigenom vi, tillsammans med
de belopp, som vanligen af Riksdagen anvisas till flottans nybyggnad,
skulle under loppet af 10 år kunna för flottans nybyggnad disponera
åtminstone 60 millioner kronor, eller så mycket som endast ett otillräckligt
landtförsvar, efter genomförandet af de nu framlagda nådiga
förslagen till reglering af skatter och härens organisation, skulle komma
att kosta under knappast mer än IY2 år. Och med en sådan tillgång
skulle kunna anskaflas:

12 pansarbåtar af förbättrad Svea-cert,

30 större torpedobåtar,

30 mindre d:o,

4 snabbgående kryssare till handelns skydd samt diverse andra
fartyg, utom den flotta af 3 Sveor, 15 torpedobåtar, 2 skolskepp, m. fl.
fartyg som vi nu ega. Hvarefter nybyggnad efter hand kunde ske
med de medel, som fortfarande skulle inflyta genom försäljning af
Skepps- och Kastellholmarne samt Galérvarfvet.

Jag tror, att ingen fiende, om vi egde en sådan flotta, skulle våga
anfalla Sverige, och jag hemställer till hvar och en fördomsfri menniska,
om icke våra försvarskrafter härigenom skulle vinna en högst
betydligt större förstärkning, och detta inom ramen af våra nuvarande
försvarskostnader, ty för genomförandet af en sådan organisation och denna
plan i öfrigt behöfde ingå nya skatter påläggas.

Min innerligaste öfvertygelse är, att vi med den flotta, som skulle
kunna byggas för sålunda tillgängliga medel, och det verkliga nationalförsvar,
som min mening vore att upprätta, skulle, utan att vår ekonomiska
ställning försvagades, betydligt stärka vår försvarskraft, samt att
vi med mod och förtröstan skulle kunna blicka mot den kommande
tiden, under säker förhoppning att i afl framtid bevara ett fritt, lyckligt
och äradt »Sverige åt svenskarne».

Må ofvanstående motivering för tillfället vara tillräcklig att inleda
följande förslag till Sveriges försvar, som jag härmed har äran framlägga
för urtima Riksdagen:

l:o) Landt- och sjöförsvarsdepartementen sammanslås till ett, för
vinnande af mera enhet i alla åtgöranden för försvaret.

2:o) Hvarje svensk man inom åldern 21—50 år är skyldig, när det
påfordras, träda i vapen till landets försvar och underkasta sig derför
ertorderlig öfning. Från denna skyldighet, som bör betraktas som en
kär pligt, eger ingen annan frikallelse rum än den, som betingas åt

Motioner i Första Kammaren, N:o 1. 29

sjukdom, vanförhet, vanfräjd eller af mindre duglighet i allmänhet för
krigstjenst.

3:o) Utaf årskontingenten af de värnpligtige uttages, med afseende
i första rummet fäst på intellektuela och fysiska egenskaper, d. v. s.
bildning i förening med kroppslig styrka, ungefär 9 af 13, hvilka förstnämnda
eliter äro berättigade och skyldiga att deltaga i landets försvar
mot fiendtliga anfall. Uttagning af dem, som sålunda anses värdigast
att öfvas till landets försvar, sker genom bataljonschefen, bataljonsläkaren
samt en af landstinget förordnad lämplig person för hvarje
bataljon.

4:o) Värnpligtsåldern 21—50 år indelas i 3:ne perioder, hvaraf

a) 21—26-årsklasserna bilda härens första uppbåd;

b) 27—30-årsklasserna bilda härens andra uppbåd (ersättnings trupperna); c)

31-—-50-årsklasserna utgöra landstormen.

5:o) Första uppbådet skulle efter nuvarande folkmängd komma att
bilda en armé på 100,000 å 110,000 man stridande, organiserade fullständigt
af alla vapen, med träng-, jernvägs-, telegraf- och andra i en
modern armé erforderliga trupper. Svenska hären får icke utan medgifvande
af Riksdagens båda kamrar föras utom den Skandinaviska halföns
gränser, öfningstiden för första uppbådet blifver för fotfolket tillsammans
126 dagar, fördelade på ungefär nedanstående sätt:

l:a året rekrytskola............................................................................ 54 dagar

under 2, 3, 4, 5 & 6 åren tillsammans ..................................... 66 »

Summa 120 dagar.

Hvarförutom hvarje år minst en dag användes till skarpsko’utningsöfningar
vid skjutbana i närheten af hemorterna under militärbefäl, således
tillsammans 126 dagar. Utom dessa skjutöfningar vid hemmen,
anordnas nationella skjutfester hvarje år i hufvudstaden, hvarvid premier
till belopp af minst 20,000 kronor utdelas. Specialvapnen erhålla en
proportionsvis längre utbildning.

6:o) Andra uppbådet, (ersättningstrupperna) sammankallas till årliga
mönstringar och till en dags skjutöfning under hvarje år, således med
första uppbådets tillsammans 130 dagars öfning.

7:o) Landstormen har inga obligatoriska möten, men med afgånget
pensioneradt befäl ordnas den i bataljoner att utgå i farans stund, och
skall ega tillgång på utredningspersedlar och vapen.

8:o) De värnpligtige af första uppbådet, som uteslutas från militära
öfningar, äro, utom de, som uteslutas för sjukdom eller vardrejd,

SO Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

skyldige antingen till lämpligt arbete i arméns verkstäder eller vid befästningar
och dylikt under samma tid som de 6 första klasserna utbildas
i militära öfningar eller, om de icke passa till sådant arbete,
förbundna att betala en värnskatt af högst 500 kronor, att utgå i förhållande
till förmögenhetsvilkoren. De, som sålunda betala värnskatt,
ingå omedelbart i landstormen.

9:o) De af denna värnskatt inflytande medel, beräknade till ungefär
500,000 kronor årligen, användas dels till premier åt de af 6-årsklassens
värnpligtige, som mest utmärkt sig i uppförande och militäriskt
hänseende under tjenstetiden, dels ock till målskjutning och
premier vid sådana och dylikt. Vid hvarje bataljon utdelas sålunda ett
pris å 2,000 kronor, 2 å 1,000 kronor, 10 å 100 kronor och 10 å 50
kronor.

10:o) Dagtraktamente betalas utöfver lönen till befälet vid all tjenstgöring
i första och andra uppbåden, hvarjemte truppen erhåller 50 öre
om dagen under marscher och tjenstgöring.

ll:o) För utbildande af underbefäl skall inom hvarje militärdistrikt
finnas en teoretiskt-praktisk krigsskola, och i hufvudstaden eller dess
närhet en krigshögskola för hela riket. Med denna torde gymnastiska
centralinstitutet kunna förenas.

12:o) Befälet i första uppbådet består dels af officerare, som, efter
genomgående af den högre krigsskolan, erhållit fast anställning i armén,
dels af sådana, hvilka såsom surnumerärer icke erhållit lön eller endast
genomgått distriktets krigsskola. Till förra kategorien höra alla officerare,
från och med kaptensgraden uppåt, och till den senare i regeln
löjtnantsgraderna.

13:o) Underbefälet i första uppbådet är dels fast anstäldt (fanjunkaregraden),
dels Renande mot tjenstgöringspenningar (sergeanter och korpraler).

14:o) Det icke fast anstälda befälet uttages bland de derför lämpligaste
värnpligtige.

15:o) Det fast anstälda befälet af första uppbådet skall egna sin
tid så odeladt som möjligt åt tjensten.

16:o) Inom hvarje militärdistrikt skola finnas förlagda trupper af
alla slag jemte utrustning, så att hvarje distrikts militärkontingent utgör
ett helt för sig, färdigt till omedelbar utryckning om fara hotar.

17:o) De trupper, som kunna erfordras för garnisonen i hufvudstaden,
ställas oberoende af folkhären, hvilken icke kan kommenderas
till sådan garnisonstjenst, såvida icke, vid något särskildt tillfälle, ordningens
upprätthållande skulle fordra undantag från denna regel.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

18:o) I alla rikets offentliga läroverk, såsom akademier, tekniska,
skogs-, landtbruks- med flera skolor samt elementarläroverken, införas
teoretiska och praktiska militära öfningar jemte målskjutning under
militärisk ledning för den manliga ungdomens utbildande till öfver- och
underbefäl, minst 6 timmar i veckan under pågående lästerminer, och
efter vårterminernas slut verkställas en veckas öfningar i fälttjenst å
kuperad mark, under hvilken tid eleverna erhålla lämpligt dagtraktamente.
För vinnande af tid till dessa öfningar under terminerna inskränkes
undervisningen i mindre vigtiga teoretiska ämnen.

19:o) Uti folkskolorna öfvas exercis och marsch under militärbefäl.

20:o) Såsom ett önskningsmål framhålles, att uniformerna göras af
gråblått tyg, hvilket minst synes på afstånd, samt att allt paradglitter
undvikes, dels af besparingshänsyn, men hufvudsakligen af militäriskt
praktiska skäl.

21:o) Verkstäder inrättas för tillverkning och underhåll af för
armén och flottan nödiga persedlar och effekter, såsom af proviant, af
ammunition och uniformer m. m.

22:o) Till understöd för målskjutning och till premier vid den stora
årliga nationella skyttefesten i hufvudstaden anslås minst 100,000 kronor
årligen.

23:o) Indelta armén ställes på vakans allt efter stamsoldaternas
afgång och den allmänna värnpligtens utveckling, och de inflytande
vakansafgifterna ingå till statsverket, att användas i första rummet till
underhåll af den värnpligtig^ armén.

24:o) En ny exercisplats med blandad, jemn och kuperad mark för
Stockholms garnison anskaffas i närheten af hufvudstaden, hvarefter
Ladugårdsgärdet med angränsande skogsparker utlägges till en ny stadsdel
och upplåtes till bebyggande, på samma grunder, som varit bestämmande
vid gardestomternas försäljning.

25:o) Beträffande sjöförsvaret anvisas:

a) ett. årligt permanent anslag af 4,670,000 kronor till flottans nybyggnad,
som tages af besparingarna från landtförsvaret; och

b) inregistreras alla privata ångbåtar och segelfartyg, som kunna
användas för försvaret, hvarförutom vid nybyggnad af fartyg staten
mot en ersättning för förökad kostnad och andra olägenheter bör betinga
sig rätt bestämma, dels att fartygen byggas lämpade för krigsändamål,
dels att de stå till buds mot hyra i händelse af krig;

c) ett nytt etablissement för flottans afdelning i Stockholm anlägges
å passande plats innanför Vaxholm, hvartill medel erhållas genom upplåtande
till bebyggande af Skepps- och Kastellholmarne samt Galér -

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

varfvet. De medel, som härigenom erhållas utöfver hvad som erfordras
för det nya varfvets anläggning, användas till flottans nybyggnad.

Jag skall nu öfvergå till en kortfattad utredning af några egenheter,
som ingå i förut anförda förslag till organisation af landt- och
sjöförsvaret.

Punkt I.

Sammanslagning af landt- och sjöförsvarsdepartementen.

Fördelarna häraf torde knappast kunna bestridas. Jag vill icke
tala om besparingen i kostnader, ty den spelar härvidlag ingen role,
men derigenom skulle vinnas den enhet i försvarsåtgärder, i organisativt
hänseende, i anskaffning af materiel m. in., som nu saknas, men som
måste anses ovilkorligen nödvändig, om ett lyckligt resultat skall kunna
uppnås. Icke större än vårt försvarsväsen är, i jemförelse med andra
större magters, kan en duglig person, med tvenne byråer under sig —
eu för hären och en för flottan — mycket väl sköta en sådan befattning;
och att detaljerad sakkunskap i båda brancherna icke erfordras
har bevisats deraf, att vår obestridligen bästa sjöminister under senare
tid uttogs ur fortifikationen; och i Frankrike exempelvis anses ingen
bättre krigsminister hafva funnits på länge än Freycinet, som först varit
ingeniör.

Punkt HL

Uttagandet af år skontingenten af de värnpligtige.

I de flesta länder i Europa, der den rena allmänna värnpligten är
införd, såsom Tyskland, Österrike, Italien, Ryssland, Finland, Spanien,
Portugal, Rumänien, Bulgarien, Nederländerna, Belgien m. fl., har man
hufvudsakligen af hänsyn till kostnaderna, men äfven af andra motiv,
ansett sig icke kunna fullt öfva hela kontingenten värnpligtige, utan
uteslutit en del, hvilket sker genom lottning.

Efter min uppfattning är detta emellertid den sämsta form för uttagning
af den behöfliga styrkan, man gerna kunnat välja, ty genom

. Motioner i Första Kammaren, N:o 1. S3

denna metod kan hända, att man får de till krigstjenst minst passande
i linien — och denna form har, äfven då den här föreslagits, väckt allmän
ovilja.

Jag har derför trott urvalet böra ske på ett sådant sätt, att man
vore förvissad att erhålla de allra bästa och bäst passande af landets
söner i första ledet vid fäderneslandets försvar.

Jag har nemligen tänkt mig, att det sätt för uttagningen af dem,
som i första rummet ansetts värdiga att utbildas till värnandet af fosterlandets
sjelfständighet, skulle af alla, som eg a spår till ambition, anses
som en utmärkelse och en sporre att genom väl uppfylda pligter göra
sig värdiga det förtroende, landet sätter till dessa sina utvalda söner.

Och jag har älskat tro, att det skulle komma att anses äfven här,
likasom i Greklands storhetstid, som ett öppet diplom på intelligens och
duglighet att offentligt hedras med detta förtroende, och har i denna tro,
vid förslag till utnämnandet af de värnpligtige, som i första ledet skulle
tjena sitt land, velat lägga an på en af mensklighetens upphöjdaste
egenskaper, på den ädla ärelystnaden, på åstundan att vara den bäste,
att såsom sådan erkännas och hedras af samtid och efterverld.

Man skulle visserligen genom en strängare kassering kunna vinna
samma ändamål, inskränkning af antalet som anses böra öfvas, men för
min del tror jag uttagning efter duglighet vara i princip bättre och noblare
än kassering för mindre duglighet. Bedömandet sker naturligtvis
i båda fallen på samma grunder — och uttagningen af de dugligaste,
kan, om man så vill, ske genom samma myndigheter som nu.

Hvad beträffar den numerär, som skulle komma att uttagas, har
jag gått ut från samma beräkning som förut, eller att. Sverige kan uppställa
en här af 150,000 man, samt att en sådan här skulle vara tillräcklig
för landets försvar.

Jag bär derför velat uttaga endast det antal, som skulle erfordras
för bildandet af en sådan här; ty att under fredens dagar hålla på att
exercera en hop mindre dugliga, kroppssvaga beväringar, Indika under
krigets strapatser endast skulle komma att fylla sjukhusen — dertill
finnes ju ingen anledning, äfven om man icke fäster afseende vid de
onödiga kostnaderna. — Vid närvarande nativitet, och om afräkning
göres för emigration, dödlighet m. m., skulle uttagandet af beväringen
i första och andra uppbåden på sätt jag föreslagit komma att uppgå
till ungefär 150,000 man — må hända något mer.

lith. till Urtima Riksdagens Prof. 1802. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. I Haft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Punkt IX.

Äfven detta förslag att premiera de värnpligtige, som företrädesvis
utmärkt sig under fullgörandet af sin värnpligt är, som jag tror, en
nyhet, aldrig förr tillämpad.

Erfarenheten har emellertid visat, huru fördelaktigt utdelning af pris
(premiering) har verkat på industriens och andra områden, dels såsom
tilltalande ambitionen, dels ock verkande på en annan mensklig egenskap,
mer och mindre utvecklad, hos de flesta, nemligen förvärfsbegäret,
och jag har trott det ej vara något ondt uti att med penningebelöningar
uppmuntra sådana, som synnerligen utmärkt sig för god conduit, skicklighet
och intresse för yrket.

Man har sett Bismark, Moltke och flere af de tyska generalerna
emottaga, utom hvarjehanda »nådevedermälcn», storartade statsdotationer
för sina meriter i kriget mot Frankrike, och hvarför skulle icke då
mannen i ledet, som utmärkt sig, men icke på sin anspråkslösa plats
kan erhålla något »nådevedermäle», kunna hafva utsigt att åtminstone
vinna pris för visad duglighet.

Jag har, för att kunna fixera ett belopp, förslagsvis ifrågasatt belöningar
af 2,000, 1,000, 100 och 50 kronor, men dessa siffror kunna
ändras efter tycke och smak. Ett och annat pris torde emellertid böra
sättas så högt, att. den unge mannen i värnpligtsåren må föranledas
taga i betänkande, huruvida det icke är bättre att stanna hemma och
utmärka sig och derigenom erhålla ett kapital, som kan göra honom
till hemmansegare i eget land, än — att resa till Amerika.

Punkt V.

Första uppbådets (liniens) öfningstid.

Mot denna, upplagen till 130 dagar för fotfolket och proportionsvis
längre tid för specialvapen, inbegripet 10 dagars skjutöfningar i närheten
af hemmen, skola naturligtvis yrkesmilitärerna uttala sitt anathema
och anmärka omöjligheten af att på så kort tid träna beväriugen till
fo sterlan dsför s varare.

Man skall säga, att den militärpedagogiska fordran på »viljeenhet
i flertalet» icke kan vinnas på 130 dagar, och att den enskilde indivi -

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

den icke medhinnes blifva tillräckligt »potenserad» d. v. s. insnörd i
militärisk form, såsom i de stora europeiska krigsstaterna Tyskland,
Österrike m. fl. ansetts nyttigt och nödvändigt.

En bekant nationalekonom d:r v. Stein yttrar emellertid härom:
»ett alltför stort mått af tjenst under fanorna gifver visserligen en stark
här, men ett svagt folk». Och det säkraste sättet att träffa det rätta
synes således vara, att lämpa militärtjensten efter folkets förmåga att
bära densamma, På detta sätt torde man vara säkrast om segern, och
lyckligt det land och folk, som står starkt och enigt när faran hotar.

Min tro är, att om man skulle vilja antaga det förslag till försvarsorganisation,
som jag tagit mig friheten föreslå, och man sökte
ingjuta en sann fosterländsk anda i nationen genom att, i sammanhang
med den allmänna värnpligten, införa allmän rösträtt, så att de i
socialt hänseende lägre stående klasserna erhölle rättighet deltaga i lagstiftningsarbetet
och på samma gång gjordes delaktiga i ansvaret, eller,
för att begagna talmannens i Andra Kammaren ord inför tronen, Dsä
att hvarje man eldas af medvetandet, att han egen hel medborgarrätt
i det fosterland, för hvars Rf han går att insätta sitt eget», om icke
större skattebördor pålades än som äro alldeles oundgängligen nödvändiga
för statens behof, och om man slutligen sökte undanrödja anledningarna
till missnöje och ofrid mellan land och stad, mellan de olika
klasserna i samhället — så skulle Sverige kunna blifva ett lyckligare
land än de flesta andra och vi befinna oss starka gent emot utlandet.

Punkt VIII.

Femtio (50) öres dagtraktamente under öfningarna.

Uti Schweiziska nationalarmén hafva de värnpligtige under tjenstgöring
45 centimes (32 öre), och jag har med afseende på de ekonomiska
uppoffringar, som värnpligten alltid medför, ansett mig böra
föreslå eu ersättning af 50 öre per marsch- och tjenstgöringsdag. Fråga
är emellertid, om icke endast de mindre bemedlade böra erhålla en sådan
ersättning; för den enskilde bemedlade spelar detta belopp ingen
röle, men väl för statsverket,

Motioner i Förstå Kammaren, K:o 1.

Punkt IX.

Värnskatt.

Om en del af de till krigstjenst mindre passande värnpligtige skola
slippa vapenöfningar för att ingå i landstormen, synes billigheten fordra,
att de, som kunna, äfven böra betala en ersättning härför, hvilken icke
kan bättre användas än att utdelas till premier åt dem, som få utgöra
tjensten.

Punkt XXI.

Uti flere andra europeiska länder finnas storartade verkstäder för
tillverkning af utrustningspersedlar åt hären, såsom bagerier, sadelmakare-,
skräddare- och skomakareverkstäder in. in., försedda med de
bästa maskiner för tillverkning och underhåll af krigsbehof, dels i akt
och mening att under krig vara oberoende för erhållandet af dessa förnödenheter,
dels ock af besparingshänsyn. Arbetare tagas till ej obetydlig
del ur de värnpligtiga klasserna af sådana, som äro mindre
passande till krigstjenst, men kunna företrädesvis vara lämpliga i verkstäderna.

Fördelarna häraf behöfva icke bevisas.

Uti Schweiz exempelvis uppgår enligt Almanach de Gotha statens
vinst på sina militära verkstäder och stuterier årligen till nära
8,500,000 francs.

Punkt XXII.

Målskjutning spremier.

I betraktande af att taktiken i blifvande krig genom införandet af
långskjutande kanoner och repetergevär samt det rökfria krutet säkerligen
kommer att undergå betydliga förändringar, så att kavallerichocker
och bajonettanfall kunna anses höra till en förgången tid, men deremot
manöverfärdighet och skjutning på långa afstånd blifver bestämmande
för stridens utgång, så måste det, under sådana förhållanden och fram -

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

tidsutsigter för landets försvar, i synnerhet ett med en jemförelsevis
mindre här numer är, vara af allra största vigt, att skjutvapnen af alla
slag äro af bästa beskaffenhet, och truppen öfvad och skicklig att använda
desamma.

För ernåendet af detta senare ändamål, allmännare träffsäkerhet,
finnes naturligtvis intet bättre än skjutöfningar, och jag har tänkt att,
genom utfästandet af höga premier för skickliga skyttar, sporra till
öfningar i hembygden och, likasom i Schweiz, göra denna skicklighet
till en »sport», hvilken skulle krönas vid en stor nationalskjutfest i
hufvudstaden hvarje år.

Punkt XXIV.

Ladugårdsgärdets upplåtande till bebyggande.

Detta förslag torde inom många kretsar komma att vid första påseendet
väcka mycket motstånd, men jag skall söka visa fördelen deraf.
Jag vill härmed icke framhålla det ändamålsenliga af hufvudstadens
utvidgning i just den rätta rigtningen åt dess nya hamn, med den
praktfulla stadsdel, som derigenom skulle kunna åstadkommas, öfverlägsen
alla andra på jorden, ty detta hör ej hit. Jag vill endast påpeka
fördelarna för statsverket att i en tid, då åtskilliga frågor stå på
dagordningen, som taga i anspråk stora tillgångar, söka — utan tryckande
orättvis och ojemn beskattning — erhålla sådana tillgångar af
beskaffenhet att icke vara underkastade vexlingar af konjunkturer.

Ladugårdsgärdet, utgörande med tillhörande skogsparker en areal
af bortåt 40 millioner qvadratfot, eger (om afdrag göres för gator, torg,
parker med mera och samma medelpris eller 6 kronor beräknas, som
erhållits vid gardestomternas realisering, såsom byggnadsplats, lågt räknadt,
ett värde af 150 millioner kronor.

Detta värde kan, vid första påseendet, förefalla för högt, men om
i betraktande tages, att välbelägna tomter i Stockholm, med dålig grund,
betalas med 30 å 40 kronor qvadratfoten, vid den nya Birger Jarlsgatan
med 24 kronor och ända uppe i Vasastaden å Norrmalm med
4 kronor qvadratfoten, så torde det medelpris af 4 kronor qvadratfoten,
som jag beräknat, och hvarigenom värdet skulle vara 100 millioner kronor,
under loppet af 30 år för så värdefulla byggnadsplatser, å öfverallt
god grund, som Ladugårdsgärdet, väl ordnadt till eu modern stadsdel,
skulle erbjuda, icke kunna anses vara för högt beräknadt, så mycket

38 Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

mindre som värdet af de tomter, hvilka under de senaste 15 åren bebyggts
eller ombyggts i hufvudstaden, kunna uppskattas till 50 millioner
kronor.

Detta värdefulla fält begagnas, som bekant, för närvarande icke
för annat ändamål än till exercis för Stockholms garnison och — kobete
om höstarne.

Man behöfver icke vara sparsamhetsvän par preference för att
tycka, att detta är något kostsamt, ty hyran för detta exercisfält utgör,
efter ofvanstående värde, för hvarje gardist-öfningsdag minst 10 kronor.
Intet annat land på jorden torde, mig veterligen, heller för närvarande
anse sig hafva råd att hålla sig med ett så jemförelsevis dyrbart paradexercisfält.

Om man i stället anskaffade ett annat, något längre bort nära jernväg
beläget lämpligt exercisfält för gardesregementena och upplät
Ladugårdsgärdet till bebyggande, så borde, att döma efter den utveckling
Stockholm vunnit under de sista 20 åren, kunna antagas, att
Ladugårdsgärdet vore i det närmaste bebygdt inom cirka 30 å 40 år. I en
kongl. proposition angående begränsandet af Riksdagens ledamöter har
Stockholms folkmängd år 1920 upptagits till 539,110, mot 250,000 nu,
och plats behöfves således inom 30 år för denna ökning af 289,000 i
folkmängden. Erfarenheten har visat, att hus företrädesvis uppföres å
vackra och välbelägna platser, emedan sådana lättast uthyras.

Genom en sådan finansoperation skulle, utan att nya skatter behöfva
påläggas för att täcka bristen vid grundskatternas afskrifning,
staten hafva vunnit ett kapital, hvarå räntan utgjorde ungefärliga beloppet
af dessa grundskatter.

Enligt min plan borde de inflytande medlen ingå till och förvaltas
af riksgäldskontoret, med föreskrift, att kapitalet skulle förblifva orubbadt
och placeras uti lätt realisabla räntebärande statsobligationer eller
andra sådana värdepapper.

På detta sätt vore grundskattefrågan löst utan extra beskattning,
utan »kompromissande» och sammanblandning med försvarsfrågan, och
utan ett för båda parterna och mäklarne lika »ovärdigt köpslagande»
om landets försvar.

Grundskatterna skulle dessutom härigenom, utan större olägenhet
för statsverket och utan risk kunna afskrifvas, enär det endast vore
fråga om ett förskotterande, som skulle ersättas i samma mån medel
inflöte för försäljningen af byggnadstomter (alldeles såsom tillgått vid
byggandet af gardeskasernerna), och rust- och rotehållarne hastigare
blifva utaf med dessa besvär.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Och en fördel till, af må hända oskattbart värde, skulle vinnas
genom att staten, i händelse af behof vid tillfälle, då mycket penningar
behöfvas och lån må hända icke kunde erhållas, egde en lätt disponibel
tillgång af 100 millioner kronor. Tyskland bär i Spandaus fästningshvalf
en fond på 300 millioner riksmark.

Punkt XXV.

a) Fördelarne af ett bestämdt årligt byggnadsanslag till flottan är
i ögonen fallande, emedan det endast är genom att våra verkstäder för
fartygsbyggnad kunna påräkna kontinuitet i arbetet som de kunna lemna
det billigt och godt.

b) Genom godkännande af detta förslag skulle landet i krig kunna
utan synnerliga kostnader disponera dels ett antal fartyg lämpliga för
transporter, dels ock sådana, som skulle kunna armeras och användas i
aktiv tjenst.

c) Samma skäl, som ur hufvudstadens synpunkt göra sig gällande
för upplåtandet af Ladugårdsgärdet till bebyggande, ligga i ännu mera
öppen dager i fråga om Skepps- och Kastellholmame samt Galérvarfvet.
Stockholms stad skulle derigenom erhålla de vackraste och värdefullaste
byggnadsplatser samt kajer för sjöfarten till en längd af ej mindre än
10,100 fot utmed Saltsjön eller mera än den nuvarande begagnade kajlängden.
Fråga härom har äfven förevarit år 1863, då en kongl.
komité, bestående af generalen af Kleen, kommendörerna Diedriclis och
Feilitzen, nuvarande generallöjtnanten friherre B. A. Leijonhufvud,
majoren J. Jonzon och undertecknad, efter noggrann utredning uppgjorde
ett förslag jemte ritningar till ett nytt etablissement, med
reparationsdoeka, kaserner, maskinverkstäder och alla öfriga tillbehör
för flottans afdelning i Stockholm, vid den så kallade Hustegafjärden
å Lidingön, samt tillstyrkte Skepps- och Kastellholmarnes jemte Galérvarfvets
upplåtande till privat bebyggande.

De båda holmarnes och Galérvarfvets sammanlagda areal utgör
3,193,000 qvadratfot, hvilket enligt kompetente mäns beräkning under
nuvarande förhållanden representerar ett värde, lågt räknadt, af 10 kronor
per qvadratfot, eller närmare 32 millioner kronor; och om derifrån
dragés kostnaden för det nya varfvet, af komitén beräknad till 4,435,850
kronor, men för säkerhet ju kan upptagas till 6 millioner kronor, så
skulle ett öfverskott uppkomma af 26 millioner kronor, afsedt till
byggnad af krigsfartyg.

Motioner i Första Kammaren, K:o 1.

Tages på detta sätt vara på hvad man eger, så kunna storverk
uträttas. Genom försäljning af obrukbara gamla och kasserade kanoner,
kulor, kanonbåtar, galörer och annan bråte, som endast skräpade
å Skeppsholmsvarfvet, åstadkom en dugtig sjöminister medel till
inrättande af verkstäder i de gamla skjulen å Galérvarfvet, hvilket
medfört ofantliga besparingar vid flottans underhåll.

Skulle detta förslag till ordnande af Sveriges försvar i hufvudsak
vinna Riksdagens bifall, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen, med afslag på Kongl. Maj:ts vid
innevarande urtima Riksdag framlagda förslag till
förbättrad härordning och dermed i sammanhang varande,
ville besluta i underdånighet anhålla, det behagade
Kongl. Maj:t — snarast möjligt — låta genom
en komité uppgöra och för Riksdagen framlägga plan
till ett fullständigt ordnande af Sveriges försvarsväsen,
grundadt på landets läge och naturliga förhållanden,
dess förmåga att bära de med en så vidt
möjligt betryggande försvarsorganisation förenade
kostnader och uppoffringar samt militärteknikens och
taktikens nuvarande ståndpunkt.

Stockholm den 22 oktober 1892.

Cl. Adelsköld.

flik. till Urtima Riksd. Pro t. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 1 Rand. I Iläft.

Kostnaderna

för de europeiska stormagternas krigs- och undervisningsväsende samt antal politiskt röstberättigade
i förhållande till folkmängden och i jemförelse med Sverige.

Uppgifterna i runda tal rörande stormagterna hemtade ur tidningen »Revue Liberal».

Kostnaderna angifna i francs (= 72 öre). Förhållandet 1890—91.

	Antal invånare.	Freds- stvrka.	Krigs- styrka.	Utgifter för Hären	Utgifter för Flottan	Summa utgifter för Här och Flotta	Kostnad pr in-vånare	Kostnad för under- visnings- väsendet	Procent af politiskt röstberätti-gade i förhållande till folk-mängden.	Anmärkningar. •
Man.	Man.	i null. Fr.	i mill. Fr.	i ruill. Fr.	i Franc.	i mill. Fr.
1. Tyskland....	49,500.000	512,000	4,900,000	820	100	920	18,6	75	21,7
9 i Österrike- 1 "■ \| Ungam.....i	41,000,000	355,000	2,464,000	300	29	329	8,0	31	7,1
										x) Utom universiteten.
3. Italien........	31,000,000	262,000	2,913,000	328	123	451	14,6	20	8,s	2) Under krig kan Ryssland
										medelst reserv- och land-
										storm uppbringa härens
4. Frankrike ...	39,000,000	558,000	4,190,000	554	204	758	19,4	105 ö	27,«	numerär till 5,510,000
										man.
5. Kvssland.....	113,000,000	797,000	2,402,0002)	868	147	1,015	9,0	86	0	3) Utom universiteten.
										4) Indelningsverket inbegri- j
										pet.
6. England.....	38,400,000	226,000	824,000	800	800	21,0	1203)	lö,6	6) Med afdrag af anslag till
							*			lots- och sj ökarte verken.
7. Sverige......	4,800,000	33,800	134,700	37 4)	ll6)	48	10,o	101°)	6,0	e) Utom universiteten.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.