Motioner i Första Kammaren, N:o 1 (Motion 1891:1 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

N:o 1.

Af herr (tf liurétl, om ändring af Riksdagsordningen i syfte
att riksdagsmannaval å landsbygden och i valkretsar, bestående
af flere städer, må förrättas endast medelst elektorer, m. m.

Riksdag efter riksdag kafva förslag framkommit att ändra vår
riksdagsordning i syfte att förebygga de många missförhållanden, som
uppkommit genom minoritetsval, röstkassering ock öfverklagade val, särskild!
vid riksdagsmannavalen till Andra Kammaren, ock i synnerhet vid
de val till Andra Kammaren, som före ock efter riksdagsupplösningen år
1887 egde rum.

Redan vid 1885 års riksdag väcktes förslag af herr P. J. Petersson
i Eksebo om ändring af 17 § riksdagsordningen, kvilket förslag
med någon ändring förnyades vid januaririksdagen 1887 uti hans
motion n:o 184, hvari bland annat framhölls att vid 1884 års val till
Andra Kammaren antalet riksdagsmän, som blifvit utsedde af en minoritet,
utgjorde 49 åt 214, deraf vid omedelbara val på landet icke mindre
än 30 af 86. Motionen hann ej behandlas till följd af riksdagsupplösningen,
hvarför den återkom vid den s. k. majriksdagen under n:o 68,
då motionären anför att »af de nyligen afslutade valen till Riksdagens
Andra Kammare styrkes jag ännu mera i den öfvertygelsen att något
måste göras för afhjelpande af de brister i föreskrifterna om valsättet,
som i gällande riksdagsordning förefinnas, ty icke kan det vara rätt att
eu person, som vid valet erhållit endast ett fåtal röster — ja, en enda
röst derför att de röster, som till ganska stort antal blifvit afgifna på
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 1 Höft. 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

andra personer, af en eller annan orsak måst kasseras, skall vara behörig
att representera en valkrets, då valmännen tydligen visat, att det varit
helt andra personer, hvilka haft deras högsta förtroende». (Yid samma
riksdag väckte herr E. Hammarlund sin motion, n:o 52, att »om minst
halfva antalet af de afgifna rösterna varder kasseradt, nytt val skall anställas»
och anför i motiveringen »att en bestämmelse i nu angifna rigtning
är af behofvet påkallad, ligger i öppen dag. Yår riksdagsordning
gifver nemligen i närvarande stund herrar valförrättare snart sagdt otaliga
anledningar, att, om de så finna lämpligt, omintetgöra valmännens
tydliga afsigt.»

Den märkligaste af de motioner som afgifvits för att åstadkomma
rättelse i angifna syfte torde vara herr von Ehrenheims motion n:o 40
i Första Kammaren om tillägg till 25 § riksdagsordningen. Jag tager
mig friheten att i dess helhet här införa motiveringen af denna motion:
»Under den tid af mer än 20 år, som den närvarande riksdagsordningen
varit gällande, hafva åtskilliga förhållanden uppkommit vid tillämpningen,
som äro stridande mot riksdagsordningens syfte, likasom äfven
mot de allmänna grunderna för det representativa systemet. I hvad mån
en annan tillämpning än den, som egt rum, kunnat i vissa fall hafva stöd
i riksdagsordningen är här icke stället att framhålla; statsmakterna ega
icke rättighet att i fråga om grundlag afgifva bindande lagförklaring, men
de hafva så mycket mera skyldighet att genom lagförändring rätta hvad
som kunnat gifva anledning till praktiska svårigheter. Kiksdagsordningens
syfte, likasom syftet i alla vallagar, som icke innehålla särskilda, i
så fall noga afvägda bestämmelser om s. k. minoritetsval, är, att majoriteten
inom valkorporationen, representerad af dem, som infinna sig vid valet,
skall bestämma om valets utgång. Genom fel dels af de väljande vid
sjelfva valet, dels af dem, som i följd af offentligt uppdrag haft att med
valet taga befattning, har det emellertid i flera fall inträffat att minoriteten
och icke majoriteten blifvit bestämmande. I förra fallet är det visserligen
de väljande sjelfva, som äro orsaken till utgången, men felet kan
ofta vara ganska ursäktligt, och en stor del af de väljande lärer icke personligen
vara i tillfälle att tillförlitligt undersöka alla de omständigheter,
hvarpå valbarhet beror. I alla fall kan det icke ligga i det allmännas
intresse, att sådana fel, om de förekomma i större utsträckning, skola utöfva
inflytande på representationens sammansättning. Ännu mindre rimligt
synes det vara att personer, som i sjelfva riksdagsordningen förordnats
att ombesörja valen, genom fel och försummelser skola kunna beröfva

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

hela kommuner deras inflytande på valet, att t. ex. försummelse att kungöra
valet eller att insända ordentligt valprotokoll, äfven om utgången
derigenom förändras eller kunnat förändras, icke skall föranleda rättelse,
utan på sin höjd kunna framkalla en ofruktbar ansvarspåföljd. Åtskilliga
utvägar att motverka ofvan anmärkta olägenheter torde väl kunna utfinnas,
men det enklaste och verksammaste, likasom äfven med hufvudgrnnderna
för hvarje representativt system mest öfverensstämmande, synes vara
att i anmärkta fall föreskrifva, att nytt val skall ega rum och således
återföra frågan till valkorporationen, hvars uppfattning det onekligen är
riksdagsordningens mening att göra gällande. Har felet blifvit begånget
af de väljande sjelfva, torde det emellertid icke böra få rättas genom nytt
val i annan händelse än att det blifvit begånget i så stor utsträckning
att majoriteten af de i valet deltagande derigenom beröfvats inflytande på
valets utgång. Till betryggande af valkorporationens rätt och för att
förvissa sig om att representationen är ett uttryck af deras mening, synes
det äfven böra föreskrifvas att myndigheterna i anledning af anförda
besvär öfver val icke skola ega rätt vidtaga annan åtgärd än att fastställa
valet eller förordna nytt val. Man kan väl förstå den uppfattning, som
hittills i saknad af bestämda föreskrifter gjort sig gällande, eller att myndigheterna
vid pröfning af anförda besvär skola återställa rättstillståndet,
sådant det vid valförrättningen bort uppehållas, men när det gäller ett
folks representation, måste man afvika från denna uppfattning. Lika så
lyckligt som det är, att enligt riksdagsordningen klagan öfver valen skall
ega rum hos myndigheterna, lika olämpligt är det att myndigheterna tillsätta
riksdagsman. Uppdraget är till sin natur ett af medborgare gifvet
förtroende, och saknaden af majoritetens förtroende kan icke ersättas
genom myndigheternas formelt rigtiga tillämpning af lagbud, gifna för att
förekomma obehöriga val. Hvad som må vara formelt rätt är ej heller
alltid ostridigt, och yppa sig olika meningar derom bland de dömande,
måste det förefalla ännu mera oegentligt att riksdagsmannen framgår icke
ur ett val, utan ur en votering».

Vidare torde böra erinras om herr E. Beckmans motion n:o 2,
vid den s. k. majriksdagen, herr G. E. Beskows motion n:o 54 och
herr E. V. Carlssons motion n:o 7 vid 1888 års riksdag, alla i Andra
Kammaren.

Herr Beckman anför: »De besvär», som anförts öfver ett betydande
antal val, likasom ock pressens redogörelse för tillvägagåendet inom vissa
orter vid valens anställande, gifva otvetydigt vid handen, att äfven i fråga

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

om de vigtigaste förhållanden, såsom valsätt, valbarhet, valprotokolls förande,
valsedels giltighet m. m. alltjemt råder ett i hög grad betänkligt
osäkerhetstillstånd».

Herr Beskow åberopar de många olagligheter och oformligheter
som förekommo vid valen till Riksdagens Andra Kammare våren 1887
»och hvilka skulle efterföljts af vida större olägenheter vid senast företagna
riksdagsmannaval».

Herr Carlsson å sin sida anför, bland annat, att »genom valförrättares
okunnighet eller försummelse hafva icke blott enskilde medborgare
blifvit förvägrade ntöfningen af sina politiska rättigheter utan till och med
hela kommuners tydligt uttalade önskningar blifvit lemnade utan allt afseende».

Samtliga dessa motionärer föreslå utarbetandet af en särskild vallag.

Slutligen kommer herr G. E. Beskows motion n:o 55 vid 1889
års riksdag, som närmast sluter sig till herr von Ehrenheims under n:o
18 då förnyade motion.

Konstitutionsutskottet har afstyrkt alla till detta utskott remitterade
motioner, och Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3 bar med anledning
af herr Beckmans motion, som till detta utskott remitterades, föreslagit
eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, »det Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till stadganden, afseende att
fullständiga nu gällande bestämmelser om val till riksdagsman och dermed
sammanhängande ämnen». Riksdagen har afslagit samtliga förslag.

Konstitutionsutskottet håller före: »att riksdagsmannavalen måtte
blifva ett sant uttryck af majoritetens åsigter, vunnes ej genom de framstälda
förslagen. Det vore nemligen icke säkert att ogillade valsedlar afgifvits
på samma person eller att valet utan sådant ogillande af röstsedlar
inneburit ett uttryck af majoritetens åsigter.» För omval vid minoritetsval
hyser utskottet stora betänkligheter, då utskottet anser det vara
»ett betydande ondt i följd af den tidsutdrägt och den oro i sinnena dessa
medföra.» Och om den föreslagna vallagen yttrar sig Andra Kammarens
tillfälliga utskott att »bot för de öfverklagade olägenheterna är att söka
icke i en allmän kodification af gällande bestämmelser om val, utan först
och förnämligast i eu tydligare och fullständigare affattning af hit hörande
grundlagsstadganden».

Konstitutionsutskottet anför, »att riksdagsordningens nuvarande
föreskrifter äro att föredraga framför nya omständligare stadganden, som
antagligtvis vid tillämpningen skulle komma att i sin ordning tolkas på
olika sätt och framkalla olägenheter måhända större än de som nu före -

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

finnas». A andra sidan kan emellertid utskottet icke förneka att förslagen
»i många afseenden äro beaktansvärda, enär det understundom inträffat,
att fel och försummelser af dem, som på grund af kommunalt uppdrag
haft befattning med riksdagsmannaval, inverkat på valens utgång,
så att majoriteten icke blifvit bestämmande, men att svårigheten att finna
det nödiga botemedlet är mycket stor, i synnerhet som här närmast blifver
fråga om kommunalstämmas ordförande, som ej har någon tjenst utan ett
förtroendeuppdrag».

Så vidt jag kan finna, är den åsigten allmän såväl hos Riksdag,
utskott, motionärer och reservanter att något bör göras dels för att förebygga
det orimliga deruti, att riksdagsman kan ingå på ett fåtal röster,
dels för att förekomma kassering af röster i massa och slutligen för att
de många anledningarne till klagomålen måtte bortfalla, men hvad som
skall göras, derom äro meningarne mycket olika. Af alla dessa förslag,
betänkanden och öfverläggningar har man icke kunnat komma till något
afgörande. Det gäller derför att föreslå ett annat sätt att lösa denna
magtpåliggande fråga, och som jag nu vågar framställa.

Våra riksdagsmannaval grunda sig såsom känd! är på de i grundlagen
föreskrifna valsätten. Undersöker jag dessa valsätt för Riksdagens
Andra Kammare med afseende på de minoritetsval som egt rum, det antal
röster som vid valen blifvit kasserade, och öfverklagade val, hvarvid
alla dessa missförhållanden förekommit, så finner jag af Sveriges officiella
valstatitistik angående minoritetsval att vid omedelbara val på landet

år	1872	af	60	val 26	val	voro	minoritetsval
»	1875	»	67	»	32	»	»	»
»	1878	»	73	»	36	»	»	»
»	1881	»	78	»	30	»	»
»	1884		86	»	30	»		>
»	1887	»	92		8	»		»	förra	valet
»	1887	»	104	»	20	»			senare valet
vid medelbara val	på landet
år	1872	af	78 val	15	val voro	minoritetsval
»	1875	»	71	»	9	f>		»
	1878	»	67		11	»	»
»	1881	»	64	»	9	»	»	»
»	1884	»	59	»	8	»	»	»
	1887	»	54	»	1	»	»	3»	förra	valet
»	1887		42		1		»	»	senare	valet.

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Då vid det omedelbara valsättet i städerna, såväl de som hvardera
välja en eller flera riksdagsmän som i valkretsen af flera städer, det relativa
antalet röster som tillkommit den valde i valstatistiken äro sammanslagne
för åren 1872, 75, 77, 81, 84, och då mitt förslag icke gäller de
städer som hvardera välja en eller flera riksdagsmän, af skäl som jag härnedan
skall anföra, torde det vara tillräckligt att från valstatistiken omnämna
att vid omedelbara val i valkretsar af flere städer,

år 1887, båda valen, af 40 val 2 voro minoritetsval
och att vid medelbara val i valkretsar af flere städer,

år 1887, båda valen, af 10 val intet minoritetsval.

Angående 1887 års förra val säger statistiska centralbyrån: »domför
man dessa siffror kan man icke undgå att finna, att den majoritet af röster,
som tillfallit de valde, vid intet föregående tillfälle varit så stor som
vid 1887 års tidigare val, och detta så väl i fråga om landsbygd som städer,
om omedelbara som medelbara val. Att utaf det förhållandet, att den valde
med få undantag erhållit öfver hälften af de afgifna rösterna, vilja sluta dertill,
att vid valen inga mera betydande valstrider blifvit utkämpade, vore emellertid
för tidigt. När, såsom vid det nu afhandlade valet för första gången
sedan det nya statsskickets införande varit fallit, tvenne partier stå skarpt
emot hvarandra, hvilka nästan odeladt ådraga sig valmännens uppmärksamhet,
plägar just motsatsen inträffa. Motkandidaterna blifva färre och
derigenom sannolikheten för den segrande att uppnå absolut majoritet
större, emedan de olika partiernas ansträngningar för att valet måtte få
en för dem lyckosam utgång samtidigt ökas.»

Om dessa uppgifter för senare valet år 1887 säger centralbyrån:
»Betydelsen af dessa uppgifter blifver dock först rätt fattbar genom jemförelse
med motsvarande procenttal för föregående val. Anställer man en
sådan jemförelse, framgår af denna, att äfven vid nu ifrågavarande val
sammanhållningen emellan de röstande af olika åsigter varit ganska betydande
och, om också långt ifrån så stor som vid årets föregående val,
dock större än vid något annat allmänt val».

Vid landsbygdens omedelbara val förra valet 1887 erhöllo 84
riksdagsmän af 92 absolut majoritet och vid senare valet 84 riksdagsmän
af 104; vid de medelbara valen uppnådde vid förra valet 53 af 54
och senare valet 41 af 42 riksdagsmän absolut majoritet.

Om de förra medelbara valen heter det: »Att döma af nu anförda
siffror för de medelbara valens utfall, skulle sålunda vid dem minoriteten
varit ringa, ofta alldeles ingen», och om de senare medelbara valen 1887:

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

Talen för de röster som vid detta sistnämnda val folio på tredje person
äro deremot lika låga som vanligt».

Går jag nu till frågan om antalet kasserade röster, så finner jag.
att vid omedelbara val på landet utgjorde dessa

år	1872,	552 st. och	2,8	% af afgifna	röster
	1875,	430 »		1,8	» >	> »	»
	1878,	919 »	y>	3,5	> >	> »
	1881,	1256 »		3,7	» >	► »	»
	1884,	1185 »		2,9	y> >.	> »	»
	1887,	3982 »	»	5,4	» s	>	» förra valet
»	1887,	1669 »		2,8	» >.	> »	» sednare valet;

hvaremot för medelbara val å landet vid förra valet år 1887 af 1728 afgifna
röster endast 9 kasserades eller 0,5 % utaf afgifna och för det senare
medelbara valet å landet år 1887 heter det: »Talen för de röster, som
då kasserades äro lika låga som vanligt», som gifver vid handen att någon
nämnvärd kassering af röster vid föregående medelbara val ej egt rum,
hvarom mig tillgängliga officiella uppgifter likväl icke lemna någon upplysning.

Vid fyllnadsvalen till Andra Kammaren åren 1885—1887, som utgjorde
24, hvaraf 16 omedelbara, och 8 medelbara, och hvilka angå så väl
landsbygd som städer, förekommo vid de omedelbara valen 61 kasserade röster,
men vid de 8 medelbara valen ingen enda kasserad valsedel. Om
dessa fylnadsval skrifver statistika centralbyrån: »Deltagandet i de fyl nadsval

som egt rum under riksdagsperioden 1885—1887 har varit ganska
lifligt, åtminstone om hithörande siffror jemföras med motsvarande för nyvalen
till samma period. I 9 af de 16 val å landsbygden, för hvilka
uPPgifter föreligga och i 5 af de 8 valen i städerna var deltagandet lifligare
vid fylnadsvalet än vid nyvalet.» Då mitt förslag icke afser de
städer, som hvardera välja en eller flera riksdagsmän, torde de uppgifter,
som härom föreligga, kunna förbigås.

Med afseende på öfverklagade val har jag funnit det allra tydligaste
bevis på hvilket valsätt som är att föredraga, då jag jemför dessa
val de båda kamrarne emellan. Statistiska centralbyrån upplyser derom,
att då antalet öfverklagade val till Andra Kammaren under valåren 1872,
75, 78, 81, 84, 87 förra valet och 87 senare valet utgjorde 190, af 60
val till Första Kammaren, som under 1885, 86 och 87 förrättats, intet åt
dessa val, som förrättats af landstingsman utsedde af elektorer, öfverkla -

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

gata, och som bättre än något annat ådagalägger på hvilken stark och
hållfast grund, valsättet till Första Kammaren hvilar.

Men det är med afseende på dessa öfverklagade förhållanden icke
allenast de medelbara valens företräde framför de omedelbara, som jag
velat framhålla och bevisa, utan äfven den oreda, som spörjes deraf att
för landsbygden och i valkretsar af flere städer det i grundlagen är tilllåtet
att välja mellan dessa tvänne valsätt.

Statistiska centralbyrån yttrar härom: »Genom domsagors reglering
eller folkmängdens tillväxt har ej sällan inträffat, att trakter som ett
föregående år valde omedelbart, ett senare år kommit att välja medelbart.
Dessa omständigheter hafva nemligen föranledt bildandet af nya valkretsar
och i dessa måste enligt riksdagsordningen medelbart valsätt användas,
så vida ej annat på grundlagsenligt sätt beslutas. Särskilt då en domsaga
på grund af folkmängdens tillväxt blifvit delad i tvenne valkretsar
eller på grund af folkmängdens aftagande upphört att på sådant sätt vara
fördelad, möta emellertid stora svårigheter att få ett beslut fattadt så
tidigt, att det omedelbara valsättet kan användas redan vid det första val,
som inom den nya valkretsen företages. På grund häraf kommo Lifgedingets
domsagas båda valkretsar och Fryksdals domsagas valkrets att välja
medelbart vid 1887 års senare val, medan den förra domsagan, då den
bildade en valkrets, hade valt omedelbart, under det att de två kretsar, i
hvilka Fryksdals domsaga förut var delad, hade användt olika valsätt. Åt
samma skäl, som förut i fråga om landsbygdens valkretsar blifvit anförda,
ökades i följd af den år 1886 skedda regleringen af städernas valkretsar
antalet till 3 vid 1878 års val, men redan vid 1881 års val hade dessa
förändrat sitt valsätt, så att samtliga städer då för första gången valde
omedelbart. I följd af 1886 års reglering tillskapades 11 nya valkretsar
inom den grupp af dessa som utgöres af mer än en stad. Då före den
ordinarie tiden de allmänna valen den 4 mars 1887 påbjödos, hade blott
två af dessa, eller kretsarne Uddevalla m. fl. städer samt Hernösand m.
fl. städer beslutit antagandet af det omedelbara valsättet så tidigt, att det
af dem kunde användas vid nämnda val och måste således alla de återstående
9 kretsarne, eller Södertelje m. fl. städer, Nyköping in fl. städer, Eskilstuna—Strengnäs,
Wexiö-Oskarskamn, Eksjö-Wimmerby-Westervik, WisbyBorgholm,
Wenersborg m. fl. städer, Östersund-Hudiksvall samt Luleå
m. fl. städer, välja medelst elektorer.» Ännu oredigare är då, såsom har
skett, inom samma valkrets en kommun valt medelbart och en annan
omedelbart. Af dessa utdrag från valstatistiken är alldeles uppenbart,

Motioner i Första Kammaren, N:o 1

hvilket valsätt som är att föredraga. Icke förekomma några nämnvärda
orimligheter, oefterrättligheter, oegentligheter och oformligheter vid valen
medelst elektorer till Andra Kammaren, ännu mindre vid landstingsmannavalen,
utan hufvudsakligen å landsbygden och i valkretsar af flere städer
vid användandet af det omedelbara valsättet, der man eger rättighet enligt
grundlagen att välja mellan de båda valsätten. Till man således få
bort grunden och orsaken till oredan och alla de missförhållanden, som
egt rum vid minoritets val, vid röstkassering och öfverklagade val, och som
gifvit anledning till ofvannämnda motioner, så måste man borttaga denna
rätt att välja emellan tvenne valsätt och, der den nu i grundlagen är tilllåten,
förändra valsättet från omedelbart till medelbart. Endast ett sätt
är föreskrifvet att välja riksdagsman till Första Kammaren, endast ett sätt
tinnes att välja i städer, som hvardera utse en eller flera riksdagsmän,
och jag kan ej förstå att det skall behöfvas mera än ett sätt att välja
riksdagsman till Andra Kammaren äfven på landet och i valkretsar af
flere städer.

A andra sidan kan jag ej finna annat än att till elektorer alltid
väljas kommunernas mest insigtfulle och betrodde män, hvilket måste ingifva
större trygghet och säkerhet än då alla röstberättigade i hvar sin
kommun kunna deltaga i valen. Jag tror att alla röstberättigades politiska
rättigheter lika bra, om ej bättre bevaras, när de inom sina respektive
kommuner indirekt deltaga i valet med att utse elektorer, som de
känna, än då de, för att ej bortkasta sina röster, välja direkt på eu riksdagsman,
som de fleste aldrig sett, ej heller veta af annat än hörsagor,
hurudan han är.

Jag vet att häremot kommer att invändas, hvad konstitutionsutskottet
så vackert anför vid 1885 års riksdag med anledning af herr P.
J. Peterssons i Eksebo ofvannämnda motion att »i den mån, kännedom
om och intresse för allmänna angelägenheter mer och mer spridas bland
alla samhällsklasser, i den mån alltså den röstande med klarare blick för
och sjelfständigare uppfattning af statens kraf lägger sin röstsedel i valurnan,
skall det åsyftade ändamålet utan lagstiftningens hjelp falla af sig
sjelft, såsom en mogen frukt af folkets politiska uppfostran».

Ja, så kunde det vara; men huru gestaltar det sig? Folkets politiska
uppfostran bibringas dess värre i nio fall af tio af eu dålig tidningspress,
som icke aktar för rof att använda alla medel för att befordra
det upplösningsarbete, som pågår inom familj, stat och kyrka; och hvartill
skall eu sådan politisk uppfostran leda? Det är af vigt att akta på

Bill. till Bilcsd. Prof. 1891. 1 Sami. 2 A/d. 1 Band. 1 Höft 2

■Sr

''Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

tidens tecken, innan det blir tör sent. Man har i en tidning kallat ett
förslag att i en valkrets återgå till medelbara val för politiskt sjelfmord
och menas dermed, att den dåliga pressen härigenom skulle mista sin betydelse
af att vara politisk uppfostrare, skulle jag sannerligen icke beklaga
ett sådant sjelftaget mord. En öfvergång från elektorsvalen till det omedelbara
valsättet bar alltid af den liberala pressen helsats såsom en »seger
för friheten», såsom ett framåtskridande, under det samma press ej haft
starka ord nog för att beklaga allt valtrassel, som just på grund af det
omedelbara valsättet egt rum. Hvilken motsägelse ligger icke häruti?

Jag vet att förändringen har den starka magt som heter opinionen
emot sig. En hvar har fått hos sig inprentad den föreställning, att återgång
till medelbara val är detsamma som tillbakagång. En återgång i
den meningen, att när man kommit på villospår man vänder om för att
åter komma in i det rätta hjulspåret, är icke att beklaga, fastmer är deraf
att vänta en lugn, säker och trygg utveckling. På många ställen har man
tröttnat vid den »frihet», som det omedelbara valsättet skänker, och allt
det trassel som vid detsamma egt rum, och som ofvan är framhållet, och
vill återvända till det mera betryggande elektorssystemet, men opinionen
och skriken i pressen hafva hittills beklagligen förhindrat alla förslag,
som i detta syfte framkommit. Att riksdagsmannavalens förrättande genom
elektorer icke behöfver utgöra något bevis på »politisk omyndighet»,
torde man väl finna deraf att landstingsmannaval och val till kyrkomöte
ske på samma sätt, och att många samhällen, som ega att genom allmänt
personligt deltagande afgöra sina kommunala angelägenheter, ofta finna
med klokhet förenligt att afstå sin beslutanderätt åt utsedde förtroendemän.
Man tror nemligen, att till och med i de kommunala frågorna, som
dock ligga närmare hvars och ens egen erfarenhet och kunskap, klokare
beslut fattas af ett fåtal förtroendemän än genom allas direkta deltagande
i behandlingen. På det området anses ju elektor sinstitutionen till och
med vara ett framsteg. Så olika kan det vara. Det beror endast på i
hvilken rigtning den tillfälliga opinionen går.

Korande sättet för förrättandet af riksdagsmannavalen till Andra
Kammaren föreskrifver vår nuvarande riksdagsordning i § 16 följande:
»Valen förrättas, för landet, inför domhafvanden medelst elektorer, som
utses inför kommunalstämmans ordförande. För hvarje kommun väljes en
elektor och derutöfver, efter folkmängden, eu för hvarje fullt tal af ett
tusen.

Motioner i Första Kammaren, K:o 1.

»I de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, utses inför
magistraten en elektor för hvarje stad och derutöfver, efter folkmängden,
en för hvarje fullt tal af femhundra. Desse elektorer sammanträda till
riksdagsmannaval inför magistraten i den stad inom valkretsen, som största
folkmängden eger.

Kommuner, som hafva att gemensamt välja riksdagsman, ega dock
begagna det omedelbara valsättet, derest flertalet af de röstberättigade så
besluta. Då förslag härom af de röstberättigade i en kommun väckes medelst
beslut, fattadt inför k o in mun al s t ä m m ans ordförande eller magistrat, varder
sådant meddeladt konungens befallningshafvande, som från öfriga till valkretsen
hörande kommuner infordrar de röstberättigades röster och utfärdar
kungörelse om utgången, eftersom de flesta afgifna rösterna varit för
bifall eller afslag. I sistnämda fall kan frågan icke förr, än en tid af
fem år derefter förflutit, å nyo upptagas. Beslutas åter förändringen,
träder den i kraft vid det val, som näst efter en månad från kungörelsens
utfärdande inträffar, och gäller för en tid af minst fem år, hvarefter
beslut om dess upphörande kan på lika sätt som om dess införande fattas.
Vid de omedelbara valen afgifvas rösterna, särskilt för hvarje kommun,
inför kommunalstämmas ordförande eller magistrat, och skola för rösternas
sammanräknande och fullmagts utfärdande åt den, som de flesta rösterna
erhållit, valprotokollen insändas, för kommunerna å landet till domhafvanden
och för städerna till magistraten i den stad, som största folkmängden
eger.

»I stad, som har att ensam sända en eller flere riksdagsmän, förrättas
valen omedelbart inför magistraten; och må, der flere riksdagsmän
skola utses, staden, på sätt om val för stadsfullmägtige är stadgadt, kunna
indelas i valkretsar. I stad, der magistrat ej finnes, skall den för sådan
stad särskildt tillsatta styrelse eller dess ordförande taga den befattning
med riksdagsmannaval, som enligt denna § samt §§ 18, 20 och 22 tillhör
magistrat eller dess ordförande.»

Vid representationsförändringens införande och riksdagsordningens
affattande var således meningen tydligtvis den, att för landsbygden skulle
medelbara val (genom elektorer) vara regel. I mom. 3 af den ofvan citerade
§ 16 om valsättet, förekommer endast såsom ett medgifvande bestämmelsen
om omedelbara val. Det heter »att kommuner, som hafva att gemensamt
välja riksdagsman, ega dock begagna det omedebara valsättet etc.»

Riksdagsordningens skapare, dåvarande justitiestatsminister!! Louis
de Geer, hyste emellertid för sin del »ingen tvekan att tillerkänna före -

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

trädet åt detta valsätt». Han ansåg bland annat att »det skulle vara lättare
att åstadkomma en otillbörlig inverkan på ett fåtal elektorer än på en hel
menighet o. s. v.» Deremot medgaf han å andra sidan att »i ett glest
befolkadt land äro likväl de omedelbara valen i verkställigheten förenade
med svårigheter», och i sådant fall kunde omedelbara val vara fördelaktigare,
enär »elektorerna från de olika kommunerna dervid få komma tillsammans
och rådpläga före valet.» I slutorden af sin motivering i denna
punkt, yttrar statsministern: »Olägenheterna af de såsom regel uppstälda
medelbara valen hafva måhända i någon mån blifvit förminskade genom
det stora antal elektorer, som blifvit i förslaget bestämdt». Det var således
friherre de Geers mening, att de medelbara valen skulle vara regel.

Huru har det emellertid gått? Den ena valkretsen efter den andra
har, på sätt riksdagsordningen medgifver, förändrat sitt valsätt, så att numera
blott omkring Y4-del af alla valkretsarne följa »regeln». Regeln kar
blifvit undantag och undantaget har blifvit regel, och detta allt under det
man med fog klagat öfver de oegentligheter, som det omedelbara valsättet
framkallat, och ingen kan väl förneka, att enskilda inflytelserika personer
eller agitatorer ofta på ett otillbörligt sätt begagnat sig af den nu befintliga
möjligheten att på valdagen trumma ihop massor af röstande, hvilka
—• utan att sj elfva ega politiskt intresse eller nödig insigt —■ afgifvit sin
röst helt och hållet efter ledarens angifna önskan. Det är icke mot något
särskildt politiskt parti, denna beskyllning rigtas, ty dervidlag ha nog alla
varit »lika goda», men är det ej ett faktum att så skett? Och kan man
kalla detta politisk myndighet? Och huru har det gått med friherre de
Geers vackra förhoppning, att det omedelbara valet bättre än det medelbara
kan skydda mot »otillbörlig inverkan»? Den omständighet, som friherre
de Geer ansåg kraftigast tala för det omedelbara valsättet, har alltså
i praktiken blifvit ett argument emot detsamma.

Ofvan är sagdt att förslaget icke gäller de städer, som välja en
eller flera riksdagsmän. Jag vill nu uppgifva mina skäl dertill. Först
det, att här är valkorporationen samlad på ett ställe, då deremot i valkretsar
af flere städer och å landsbygden valkorporationen är spridd i
kommuner, som ofta ligga flere mil från hvarandra. Att svårigheten att
förebygga vid omedelbara val angifna missförhållanden är mycket större i
dessa vidt skilda kommuner, än der valkorporationen är samlad på ett
ställe, måste ligga i öppen dag.

För det andra är för dessa städer ej föreskrifvet mer än ett valsätt,
låt vara omedelbart, som efter min mening är bättre än att hafva

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

tvenne valsätt att välja på, hvilket ju endast förorsakar oreda, hvarom
härofvan är ordadt; och ändtligen tror jag, att de missförhållanden som
förekommit i de större städerna haft sin orsak i en tillfällig politisk strömning,
för hvilken icke kan lagstiftas.

Deremot i valkretsar af flere städer gäller enligt mitt förmenande
alldeles samma skäl för en förändring till endast omedelbart valsätt som
för landsbygden.

Att valtrassel icke uteblifvit vid de nu afslutade valen till Andra
Kammaren för denna riksdagsperiod är allmänt bekant. Inom den valkrets
jag tillhör har en hel kommun med öfver 60 röstberättigade helt och hållet
blifvit beröfvad sin rösträtt genom försummelse att i rätt tid kungöra valet.

Att detta exempel icke står enstaka finner man af föregående val
enligt valstatistiken, der det heter: »I förut afgifna berättelser om riks dagsmannavalen

har statitiska centralbyrån ansett sig förpligtad att särskilt
framhålla de icke alldeles sällsynta fall, då en kommuns eller kommundels
samtliga valberättigade antingen genom myndigheternas förvållande
eller i följd af egen likgiltighet eller af annan anledning icke utöfvat
sin valrätt.

Antalet har utgjort:

1878 års val 99 kommuner och kommundelar med i allt 3,358 valberättigade
1881 » » 68 » » » » » » 2,774 »

1884 » » 33 » » » » » ■» 1,428 »

1887 » förra val 15 » » » » » » 211 »

1887 »senare val 24 » » » » » » 689 »

Dessa resultat af det omedelbara valsättet, der det egt rum å
landsbygden och i valkretsar af flere städer, måste, om ej annat, för hvar
och en tydliggöra nödvändigheten af en förändring. Att sådana och andra
missförhållanden någon gång kunna uppstå äfven der medelbart val eger
rum, vill jag ej bestrida, men att om det medelbara valsättet uteslutande
blifver antaget och omhuldadt, så komma helt säkert origtigheterna att helt
och hållet försvinna; — säkert är att oegentligheterna alltjemt skola framkalla
nya förslag och att konstitutionsutskottet och Riksdagen komma att
få ett ständigt återkommande arbete för att söka att om möjligt förebygga
alla missförhållanden, till dess botemedlet en gång är funnet.

Men då ett återgående till endast medelbara val för landsbygden
och i valkretsar af flere städer otvifvelaktigt skulle medföra ännu större
trygghet, om i samband med valet af elektorer äfven utsåges ett lika antal

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

suppleanter och resekostnad för valmännen till valstället bestämdes, får jag
på de skäl, som finnas angifna uti herr P. Svenssons i Brännhult motion
n:o 120 och konstitutionsutskottets betänkande n:o 14 under nästföregående
riksdag, föreslå dels den förändrade lydelse af § 16 som i afseende
å suppleantval för elektorer då blef af utskottet tillstyrkt, möjligtvis med
någon obetydlig förändring till följd af meningsutbytet vid ärendets behandling
i kamrarne den 7 och 12 maj, dels att godtgörelse för inställelse vid
riksdagsmannaval måtte få tillgodonjutas af valmännen för Andra
Kammaren till samma belopp och efter samma beräkning, som denna godtgörelse
nu utgår till valmännen för Första Kammaren, dels och slutligen
att böter för uraktlåten inställelse utan anmäldt förfall måtte ådömas.
I Kongl. Maj:ts förordning om landsting är föreskrifvet att dessa böter för
Första Kammarens valmän skola tillfalla landstingskassan, hvaremot för
Andra Kammarens valmän det torde vara lämpligt, om det bestämdes, att
de skola tillfalla respektive kommunalkassor.

Jag kan ej finna något skäl, hvarföre valmännen till Andra Kammaren,
då de utgöras af elektorer, skola behandlas på annat sätt än valmännen
till Första Kammaren. Samma magtpåliggande uppgift att
välja riksdagsman är för dem båda gemensam och att valmännen till Första
Kammaren dessutom hafva andra frågor, som höra till landstingen att afgöra,
kan ej inverka på denna sak. Deras förnämsta och vigtigaste åliggande
är dock att välja riksdagsman.

Att denna jemförelsevis obetydliga utgift för elektorernas resekostnader
till valstället anvisades från allmänna medel, finner jag så mycket
angelägnare, som enligt valstatistiken saknaden af en sådan bestämmelse
utgjort det hufvudsakliga hindret för elektorernas inställelse vid valtillfället
och varit den väsentliga orsaken till de missförhållanden, som uppstått vid
de medelbara valen.

Det heter nemligen i allmänhet: »Då vid medelbara val de ut sedda

elektorerna allesamman måste infinna sig på ett och samma ställe
för att utse riksdagsman, har detta ej sällan haft den verkan, att i afsides
belägna kommuner, för hvilka elektorernas resa till valet skulle förorsaka
besvär och kostnader, antingen inga elektorer utsetts eller de utsedde ej
infunnit sig vid valtillfället»; och särskildt för år 1887 heter det från
Arbrodelen af Ni an fors, från Arvidsjaur och Arjeploug: »ingen förklarade
sig villig att företaga den flera mil långa och besvärliga resan till
valstället».

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

På detta sätt omhuldad skulle denna elektorsinstitution komma att
på ett utmärkt sätt arbeta och enligt mitt förmenande utan tvifvel väl
uppfylla sitt ändamål till alla deras belåtenhet, som älska ordning och
en lugn utveckling.

De förändringar i grundlagen, som dessa förslag skulle åstadkomma,
äro ej betydliga. Den största förändringen komma suppleantvalen att
föranleda, men derom säger konstitutionsutskottet vid förra riksdagen:
»De förändringar af grundlagen, som ett godkännande af motionärens förslag
i denna del skulle medföra, äro ej betydande». För öfrigt skulle mom.
3 § 16 riksdagsordningen helt och hållet utgå, äfvensom i § 18 riksdagsordningen
orden »der det eger rum», och ett tillägg ske under mom. 2 §
16 riksdagsordningen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med §§22 och
24 i förordningen angående landsting. Detta är, så vidt jag förstår,
allt som behöfver ändras. Orden i lagtexten blifva icke flera än nu
utan tvärt om.

På grund häraf får jag vördsamt föreslå:

att Riksdagen ville besluta sådana ändringar i nu
gällande riksdagsordning,

att å landsbygden och i valkretsar af flere städer
riksdagsmannavalen skola förrättas endast på ett sätt,
medelst elektorer,

att vid val af elektorer val äfven företages till
ett lika antal suppleanter,

att af dessa valmän de, som inställa sig vid valstället,
må af allmänna medel tillgodonjuta godtgörelse
med ersättning för resekostnaden till och från valstället,
och

att den elektor, som utan aumäldt förfall icke
inställer sig vid valtillfället, skall bota till kommunalkassan
två kronor, men dubbelt, om han uraktlåter att
kalla suppleant.

Anhålles vördsammast om remiss till konstitutionsutskottet, samt
att utskottet för vidare grundlagsenlig behandling täcktes så väl föreslå
ordalydelsen i lagtexten som ock bestämma i kvilka lagparagrafer ändringar
och tillägg böra göras.

Stockholm den 22 januari 1891.

C. F af Buren.