Motioner i Första Kammaren, N:o 19 (Motion 1890:19 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

N:o 19.

Af herr Adelsköld, med förslag till lag om älderdomsförsäkring.

Vid 1884 års riksdag väcktes af herr A. Hedin i Andra Kammaren
följande motion:

»att Riksdagen behagade

dels i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong! Maj:t täcktes så väl
låta utarbeta och i de delar, der sådant finnes nödigt eller lämpligt, underställa
Riksdagen lagförslag angående säkerhetsåtgärder mot olycksfall i
yrkesarbetet, angående arbetsgifvarnes ansvar för sådana olycksfall, angående
arbetares olycksfallsförsäkring, samt angående arbetares ålderdomsförsäkring,
som ock meddela föreskrifter om vissa för denna lagstiftning
erforderliga, vare sig tillfälliga eller fortgående statistiska undersökningar;

dels äfven för detta ändamål ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett
förslagsanslag af 25,000 kronor.»

Denna motion väckte på sin tid icke så litet uppseende och förhoppningar
inom vida kretsar, och jag tror att man dervid mest fäste sig
vid och fröjdade sig åt den gyllene tid, som skulle inträda, när staten
öfvertoge pensioneringen af till en viss ålder komna svenska medborgare.
Alla skulle då blifva försörjda på gamla dagar, och fattigvården vara —
en saga blott.

Att något sådant äfven varit herr Hedins menniskovänliga afsigt och
mening, uttalades visserligen icke i motionens »kläm», som är hållen uti
mycket elastiska ordalag, men framgick temligen tydligt af motiveringen,
och i synnerhet af de af motionären åberopade och citerade uttalanden af
framstående nationalekonomer och jurister till fördel för den sorts »stats -

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

socialism», som består uti att staten i en eller annan form lemnar medborgare
i samhället understöd; men klargjordes företrädesvis utaf följande
anförda yttrande af regeringsrådet Quentin i Dösseldorf:

■»att den säkraste garanti för ett reformatoriskt, icke revolutionärt framåtskridande
skulle vinnas, derest man kunde göra det stora flertalet af
arbetarebefolkningen solidariskt i upprätthållandet af den bestämda statsorganismen
genom att åt detta flertal bereda tryggade anspråk på en
ålder domsstatspension.»

»Häruti finnes väl något», säger motionären, »som kan sägas vara taladt
för alla land och alla tider», och har dermed äfven uttalat sin egen åsigt
i frågan och motionens andemening.

Herr Hedins motion bifölls utan öfverläggning och votering i Första
Kammaren, men först efter ett allvarsamt meningsutbyte samt votering och
ändring i formen för framställningen till Kongl. Maj:t i den Andra Kammaren.

Med anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse tillsatte Kongl.
Maj:t sedermera den s. k. »arbetareförsäkringskomitén», med herr landshöfding
Hederstierna såsom ordförande och ledamöter herrar Ernst Beckman,
A. P. Danielson, E. Fränekel, H. Gyldén, Hugo Hamilton, A. Hedin, Otto
Printzsköld och Johannes Svenson, hvilken komité afgifvit särskilda lagförslag
till olycksfall i arbetet, till ändringar i reglementet för sjömanshusen
i riket, till sjukkassor samt till ålderdomsförsäkring, det sistnämnda
afgifvet den 15 maj 1889, och det är till detta sistnämnda lagförslag, jag
egentligen ämnar inskränka mig.

Grunderna, hvarpå detta lagförslag är bygd!, äro uttalade i §§ 1, 2
och 3, enligt hvilka i hufvudsak stadgas:

att »en hvar svensk undersåte, som är i riket mantalsskrifven, skulle
vara pligtig att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig
årlig lifränta för ålderdomen»; samt

att »hvar och en, som enligt § 1 är underkastad försäkringspligt, skall
från och med det kalenderår, då han fyller 19 år, till och med det år, då
han fyller 28 år, i försäkringsafgift erlägga ett belopp, motsvarande 25 öre
för vecka, eller 13 kronor för år», hvarefter »hvar och en, som fullgjort
denna honom åliggande betalningsskyldighet, eger att vid uppnådda 60 år
från riksförsäkringsanstalten utbekomma en årlig lifränta af 72 kronor».

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

Utom dess stadgas:

att »för ett allmännare genomförande af ifrågavarande försäkring för
obemedlade» det skall åligga hvarje kommun i riket att årligen inbetala
så stort belopp, som efter 13 kronor för person belöper sig eventuel till
3 eller 41/8 procent af kommunens mantalsskrifna folkmängd, hvilket bidrag,
i enlighet med alternativt förslag, skulle till hälften ersättas af staten».

Rörande organisation af och statens omkostnader för den föreslagna
riksförsäkringsanstaltens centralstyrelse och kontrollverk samt aflöningar till
»ombuden i rikets kommuner» in. m. har komitén icke yttrat sig.

Emot detta komitéförslag äro reservationer afgifna af ordföranden samt
ledamöterna herrar Axell, Beckman, grefve Hamilton, Fränekel, Gyldén och
Hedin, hvaruti anmärkningarna hufvudsakligen galt det »moraliskt skadliga
uti tvångsförsäkringen», men äfven »den allt för högt beräknade räntefoten
4 procent» m. in., hvarförutom allvarsamma betänkligheter uttalats
mot den »oerhörda administrativa apparat», som är afsedd att skapas, samt
»de kolossala uppoffringar förslagets genomförande skulle pålägga stat och
kommun».

Efter emottagandet af komiténs underdåniga förslag till ålderdomsförsäkring,
har Kongl. Magt remitterat detsamma till öfverståthållareembetet
i Stockholm och till Kongl. Maj:t,s befallningshafvande i länen, för afgifvande
af underdåniga betänkanden, och resultatet häraf har varit, att öfverståthållaren
och alla landshöfdingarne med undantag af två — i Vesterbotten
och å Gotland — afstyrkt förslagets antagande i sin nuvarande
form; att elfva bland Kongl. Maj:ts befallningshafvande uttalat sig för frivillig
ålderdomsförsäkring, fyra för obligatorisk och åtta ansett hela frågan
för tidigt väckt.

A ena sidan har dervid, som det synes, den tanken gjort sig gällande,
att ålderdomsförsäkringens fördelar endast genom tvång kunna komma ett
större flertal till godo, och således icke blott de mera dugliga, omtänksamme
och välbergade, utan jemväl blifva till gagn för dem, som befinna
sig i ogynsamt socialt läge och mest äro i behof af hjelp på ålderdomen,
samt att tanken på ålderdomen med dess krämpor och skröpligheter åtminstone
i de år, »då hoppet ler och ungdomsblodet pulserar varmt i spända
muskler», är för de allra fleste så pass främmande och likgiltig, att besparingar
icke utan tvång allmännare komma att ega rum.

Ä andra sidan åter har flertalet varit af den åsigt, att »långt ifrån
att utöfva ett förment välgörande inflytande på befolkningen och blifva en
uppfostran till sparsamhet och omtanke för framtiden, skulle ett lagstadgadt

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

tvång för den enskilde, att på föreskrifvet satt bereda sig en lifränta på
ålderdomen, verka skadligt i moraliskt hänseende, då mängden af samma
befolkning skulle betrakta tvånget som ett förhatligt statsförmynderskap,
som det skulle på allt sätt söka undandraga sig, hvaremot en uppmuntran
från statens sida till en frivillig ålderdomsförsäkring borde verka välgörande
och bättre ledande till ändamålet».

Men om också tankarne inom komitén och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
varit mycket delade i fråga om principerna för ålderdomsförsäkringens
ordnande samt tiden då en lag härom borde stadgas, har deremot,
så vidt jag kunnat finna, ingen meningsskiljaktighet ridt om nyttan af en
sådan försäkring, eller om principen att det allmänna borde vara skyldigt
att träda hjelpande emellan, och i synnerhet som Kongl. Majrts befallningshafvande
i Kopparbergs och Örebro län varmt uttalat sig rörande »statens
pligt att, om allmänna missförhållanden sådant kräfva, gripa in, stödjande,
hjelpande och lindrande».

Det nittonde seklet, som nu snart går till ända, har varit vittne till
de mest storartade framsteg i den menskliga utvecklingen, någon framfaren
tid kan uppvisa. Vetenskapsmannen tyder lifvets och naturens gåtor.
Konstnären utbildar smaken och skönhetssinnet och lyfter tankarne mot
det ädla, det höga, och ingeniörer omspinna jorden med, nät af jernvägar,
telegrafer och telefoner. På allt mera snabbgående ångskepp kan man på
några dygn förflytta sig och alla länders produkter från den ena verldsdelen
till den andra, och medelst telegraf och telefon kan man samtala
med hvarandra på snart sagdt hvilka afstånd som helst.

Menniskosnillet har åstadkommit underverk i underlättandet af tillverkningen
af alla för menniskan erforderliga förnödenhetsartiklar och för att
bereda handeln och industrien i samverkan all möjlig beqvämlighet. Lifsförnödenheter
och industriartiklar frambringas i öfverflöd, till förr okänd
godhet och prisbillighet; men, oafsedt allt detta, har aldrig misströstan för
framtiden varit starkare och allmännare än i denna tid af rastlöst framåtskridande,
aldrig längtan efter något bättre än det nuvarande tillståndet
uttalat sig högljuddare, aldrig sträfvandet att komma sig upp varit hänsynslösare
än just nu, och aldrig har må hända den sociala ställningen i
Europa varit vådligare än nu.

Hvilka kunna då orsakerna vara till det, i synnerhet i gamla Europa,
rådande ekonomiska betrycket och den derigenom uppkomna misströstan,
förtviflan och missnöje med de nuvarande förhållandena hos massan af be -

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

folie ni ngen, isynnerhet de djupare lagren, och som gifva sig luft i de
ständiga, allt mer och mer omfattande arbetsinställelserna?

Arbetarens ställning har, vid ytligt betraktande, aldrig varit bättre.
Arbetslönerna aldrig högre. Den ordentlige arbetaren här i Sverige eger
vanligen ett trefligt hem, han söker gifva sina barn så god uppfostran som
möjligt. Genom yrkesskolor, populära föredrag öfver allt menskligt vetande,
genom billig, lättfattlig lektyr i alla ämnen är han i tillfälle att utbilda sig
ej allenast i sitt yrkes teori, utan inhemta kunskaper om hvad som tilldragit
sig i verlden och dagligen inträffar, om den omgifvande naturen
och de förhållanden, under hvilka han lefver; han är ledamot i yrkesföreningar,
sjuk- och begrafningskassor samt ordnar, der han och hans familj
i anspråkslöst men angenämt samqväm sammanträffar med vänner och bekanta,
och han borde ju sålunda vara belåten.

Uti sitt epokgörande verk: »Den kristliga ethiken», flera gånger citeradt
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län i underdånigt utlåtande
rörande arbetareförsäkringskomiténs förslag till ålderdomsförsäkring,
yttrar biskop Martensen följande tänkvärda ord:

»Det låter icke förneka sig, att den fria konkurrensen har bidragit till
att utveckla många krafter och förhulpit många menniskor till välstånd;
och icke heller låter det förneka sig, att kapitalet har en stor betydelse
för samhället, för omfattande företag och ett universel ekonomiskt samqväm
och utbyte, en verldsekonomi i motsats till en blott nationalekonomi.
Men lika litet låter det förneka sig, att den fria konkurrensen har gjort
långt flera olyckliga och eländiga, att tusende och åter tusende måste
kämpa en förtviflans kamp för sitt dagliga bröd, i hvilken kamp de slutligen
helt och hållet duka under för den starkare. Det är detta, som har
framkallat den s. k. »arbetar ef rågam, hvilken har en ödesdiger betydelse
för samfundets framtid. Närmast tänka vi här på fabriksarbetarnes vilkor
i de stora fabriksområdena, der tusenden af fattiga arbetare stå i absolut
beroende af sina rika fabriksherrar. De stora fabrikanterna konkurrera
med hvarandra, och de fattiga arbetarne konkurrera likaledes med hvarandra,
underbjuda hvarandra för att finna arbete till sitt lits uppehälle.
Förhållandet emellan arbetsgifvaren och arbetaren är icke något personligt,
utan ett opersonligt, hvilket också uttryckes genom det vanliga språkbruket:
arbete och kapital, som är en opersonlig motsats. Arbetaren gäller endast
såsom arbetskraft. Det är sin arbetskraft, som han för en tid säljer åt
arbetsgifvaren, hvilken betraktar honom som en annan vara. Atskilnaden

Bill. till Riksd. Prat. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Käft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

från slafveriet i flen gamla verlden är endast den, att slafven var bunden
vid en enskild herre, men arbetaren till en hel klass af arbetsgivare. När
arbetsgivaren säger upp honom eller stänger sin fabrik, så är arbetaren
hänvisad till att lefva af luften, hvarföre han ock är nödsakad att söka
och emottaga arbete hvar och under hvilka vilkor han kan få det. Hans
existens är beroende af tillfälligheten och fullkomligt osäker, han lefver
från hand till mun och är utan säkerhet för sin framtid.»

Och tilläggom att, äfven om arbete icke saknas, och om inkomsterna
äro jemförelsevis goda, så uppslukas de i allmänhet till stor del af allehanda
direkta och isynnerhet indirekta skatter, bevillningar och afgifter
till stat och kommun, så att, under alla förhållanden, och äfven med den
största sparsamhet, för flertalet, ingenting blifver öfver, utan fattigdom
och nöd hägra mot honom i ålderdomen, när krafterna äro uttömda och
arbetsförmågan sviker.

Staten liknar grekernas Kronos, som, om den också inte precis »med
hull och hår» äter upp sina barn, likväl med god smak, utan miskund
slukar deras med svett och möda förvärfvade inkomster.

Under ett sådant sakernas tillstånd för stunden, och med sådana utsigter
för framtiden, är det lätt förklarligt, att krig mellan kapital och arbete
måste uppkomma och pågå i allt större utsträckning och allt bittrare i
de storindustriidkande länderna, och att »arbetarefrågan» erhållit en allt
större betydelse». Och om arbetarnes kraf, på »en menniskan värdig existens»
äro rättmätig a,» »så följer deraf,» (såsom Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Kopparbergs län uttalat sig i ofvannämnda utlåtande) »icke blott
att dessa kraf böra, så snart förhållandena det medgifva, tillfredsställas,
utan äfven att uppskof dermed icke kan, utan att framkalla faror för samhällets
bestånd, ega rum, hvilka, genom solidaritetskänslan mellan arbetare
i alla länder, kunna komma att skaka och rubba samhällets grundvalar.
»

Här i vårt afskilda land är den sociala frågan visserligen icke ännu
af den betydelse som i det öfriga Europa med mera utvecklad fabriksindustri,
men äfven här äro arbetarens utsigter för ålderdomen icke synnerligen
ljusa, och åtskilliga andra missförhållanden råda, som, »i första
rummet rättvisan, och med afseende på åtskilliga tidens tecken jemväl
klokheten», bjuda att medan tid är ordna.

Ty liksom en klok skeppsbefälhafvare refvar seglen och faller undan,
innan stormen utbryter, så afböjer den klarsynte statsmannen i tid, medan
lugn ännu råder, genom kloka lagar icke allenast i negativ utan företrädesvis
i positiv riktning, de sociala stormarne, innan ovädercentra hunnit
bildas, och revolutionen står för dörren, ty, då är det — för sent.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

Den tid torde således nu vara inne, då arbetarefrågan allvarligen bör
upptagas på dagordningen såsom en allmän angelägenhet, hvilken icke
må undanskjutas till en obestämd framtid, ty »det är statens pligt, när
allmänna missförhållanden sådant kräfva, att gripa in stödjande, hjelpande,
och lindrande.»

Uti mönsterlandet Tyskland och i flera andra främmande länder har,
till fördelande och afledande af sociala stormar, mångt och mycket af de
åtgärder till den arbetande klassens bästa blifvit genomfördt, som här
återstår att taga i tu med, såsom bland annat införandet af

Sjukförsäkring,

Olycksfallsförsäkring,

Sträng kontroll mot förfalskning af lefnadsmedel och andra förnödenheter,

Utsträckt politisk rösträtt, samt

Ålder domsförsäkring.

Bland ofvanstående, nästan »allmäneuropeiska» åtgärder till befordrande
af de lägre stående klassernas bästa och lösandet af den sociala frågan
stå frågorna om sjuk- och olycksfallsförsäkring på dagordningen äfven
här i landet och torde, som det är att hoppas, motse en lycklig utgång.

Vid framstäldt förslag åter om eu bättre kontroll mot de öfverhandtagande
förfalskningarne af lifsmedel och andra förnödenheter, har Riksdagen
med anledning af en min motion i ämnet, n:o 28 i Första Kammaren
vid 1877 års riksdag, hänvisat på kongl. giftstadgan, hvilken nog
kan Vai’a bra, om den blott allmänt kunde tillämpas, och de mindre bemedlade
klasserna egde medel att bekosta de dyrbara undersökningarne.

Men, såsom förhållandet är, att hvarken tillräckligt antal kemister
finnas, isynnerhet på landet, som hinna verkställa de ofta svåra, invecklade
och erfarenhet fordrande undersökningar, och den allra största delen
af befolkningen icke skulle kunna betala dessa undersökningar, äfven om
kemister funnes att tillgå, kan denna kongl. stadga, utan att på något
sätt nedsättas till sitt värde i öfrigt, betraktas såsom lika oskadlig för
förfalskaren som den aflidna margarinlagen, d. v. s. som en död bokstaf,
och således, i likhet med lagar, som icke kunna strängt tillämpas, anses
mera skadlig än gagnande för den stora allmänheten.

Då nu hvar man känner, hurusom lefnadsmedel och de allra flesta
förnödenheter förekomma förfalskade i handeln med ofta giftiga och för
helsan skadliga ämnen, samt tager i betraktande att helsan är arbetarens
oftast enda och bästa kapital, på hvilket han skall lifnära sig med familj,
synes det vara statens pligt att härvidlag, likasom i utlandet, träda emellan
hjelpande och skyddande och straffande den brottslige, likasom staten gör,

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

då det på armat sätt gäller hvarje, äfven det minsta, attentat mot eganderätten,
mot lif eller lem.

Hvad frågan om utsträckning af den politiska rösträtten beträffar, har
den hittills af Riksdagen tillbakavisats såsom skadlig och öfverflödig.

Egendomligt förefaller emellertid att, då t, ex. den politiska rösträtten
i Tyska riket, utan afseende på förmögenhet, utsträckts till hvar och en
oförvitlig medborgare i samhället, som fylt 25 år, som icke är anstäld i
härens eller flottans manskap, som råder öfver sin förmögenhet och som
icke åtnjuter offentligt fattigunderstöd, man här i Sverige — »frihetens
stamort på jorden» — der man dock är så stolt öfver den höga ståndpunkt,
på hvilken dess folkbildning befinner sig, och sin lydnad för lagen,
icke ens skulle våga, såsom föreslagits, utsträcka den politiska rösträtten
till de oförvitliga svenska medborgare, som fylt 25 år, betalt sina
utskylder till stat och kommun, fullgjort sin värnpligt i fredstid eller
varit derifrån lagligen befriad, som råder öfver sig sjelf och sin egendom
och som genomgått folkskola o. s. v., oaktadt redan »1809 års män» antydt
såsom idealet för en nationalrepresentation »valrättens utsträckning till alla
bofasta, oberoende och fullmyndige svenske medborgare utan åtskilnad till
stånd, yrke och lefnadssätt.»

Då man betänker att de, som, om den politiska rösträtten utsträcktes,
skulle erhålla rättighet att deltaga i valen till landets representanter i
Riksdagens Andra Kammare — såsom det nu är stäldt — icke hafva ett
ord med i laget vid besluts fattande i vigtiga frågor, som t. ex. kunna
gälla deras ekonomiska välfärd, så må man ej undra på att önskningarne
om utsträckt rösträtt i politiska och kommunala angelägenheter och öfvertygelsen
om det billiga och rättvisa deruti blifvit allt allmännare; och
för min del vågar jag hysa den tron, att ingenting i närvarande stund
skulle vara så egnadt att lugna sinnena och hämma de socialistiska agitationerna,
som just en utsträckning af den politiska rösträtten.

Efter denna kortfattade öfversigt af de åtgärder, som vidtagits i många
andra främmande länder till de arbetande klassernas förmån, till lösande
af arbetarefrågan och till förekommande af sociala oinstörtningar, och mina
enskilda åsigter rörande hvad som i berörda hänseenden här i landet
borde göras, återkommer jag till hufvudföremålet för denna vördsamma
motion — frågan om ålderdomsfförsäkring.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

Då denna fråga är den måhända mest svårlösta af alla, och förslag
nu föreligga till flere olika lösningar af densamma, kan det förefalla väl
djerft att jag vågar upptaga Riksdagens dyrbara tid med ännu ett ytterligare
projekt.

Jag väntar icke heller något omedelbart afgörande af saken, men det
kan ju ej skada att den vigtiga frågan skärskådas från en ny synpunkt.

Och att ålderdomsförsäkringsfrågan är af stor betydelse och en af
tidens vigtigaste, visar sig af det intresse, hvarmed saken omfattats af
vetenskapsmän och lagstiftare i de flesta af Europas stater, och de försök,
som på flera ställen skett att på tillfredsställande sätt lösa densamma;
samt af erkännandet öfver allt — äfven här — att staten, utom rättstillståndets
uppehållande och undanrödjandet af rättsliga olikheter individerna
i samhället emellan, äfven har andra uppgifter, bland hvilka förbättrandet
och betryggandet af de kroppsarbetande klassernas ekonomiska ställning i
allmänhet och på ålderdomen isynnerhet allt mera framträdt i förgrunden
såsom en af de angelägnaste och mest magtp åligg ande.

Uti sitt underdåniga »utlåtande och förslag till ålderdomsförsäkring,»
samt uti »öfversigten af lagstiftningen rörande arbetareförsäkring i åtskilliga
främmande länder» har arbetarekoinitén utförligt redogjort för de åtgärder,
som i berörda hänseende vidtagits i Frankrike, Italien, England,
Danmark och Tyskland, och jag får till undvikande af onödig vidlyftighet
äran hänvisa till komiténs »betänkande», men anser mig böra uppmärksamma
:

att såväl i Frankrike som England deri lagstadgade ålderdomsförsäkringen
grundats på frivillighet med bidrag af statskassan;

att uti Italien och Danmark förslag uppgjorts till ålderdomsförsäkring
på samma frivillig /^princip som i Frankrike; samt

att endast Tyskland genom lagen af den 22 juni 1889 bestämt sig
för tvång sförsäkring med bidrag af staten, men att denna försäkring inskränkts
till egentligen kroppsarbetare äfvensom till personer, »som mot
aflöning äro anstälda hos arbetsgifvare eller husbonde, såsom gesäller, lärlingar
eller vanligt tjenstfolk samt såsom arbetsförmän, handelsbiträden
och elever, hvilkas lön icke öfverstiger 2,000 mark, och slutligen till besättningar
å tyska fartyg» — alla dessa klasser tillsammans uppgående
till ett beräknadt antal män och qvinnor af 11,018,000 eller omkring 1/i
af hela befolkningen.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

Enligt denna tyska ålderdomsförsäkringslag skall ålderdomsränta utgå
till dem som fyllt 70 är och bekostas:

dels af staten, med 50 riksmark för hvarje utgående ålderdomsränta, och
dels, för att fylla bristen i de lagstadgade beloppen för olika aflöningsklasser
(resp. 78, 130, 165 och 204 mark), samt till bestridande af förvaltningskostnader
och afsättningar till reservfond utaf arbetarne och
arbetsgifvarne till 1/2 hvardera. Enligt tyska regeringens förslag skulle
staten tillskjuta V,,, och statens bidrag, när organisationen genomförts,
uppgå till 79,200,000 mark om året, och ehuru principen för statens bidrag
ändrats vid lagens antagande af riksdagen, så vill det synas, om man
multiplicerar medelålderdomsräntan — 140 mark — med 50 mark x

11.000. 000, som att statens årliga bidrag skulle komma att uppgå till c:a

77.000. 000 mark, eller omkring 7 riksmark för hvar och en af de 11
millionerna försäkrade.

Af denna kortfattade redogörelse framgår, att man ingenstädes har
vågat uttaga steget så fullt och så radikalt till allmän tvångsförsäkring
som kongl. svenska arbetareförsäkringskomitén, och då icke ens den store
och allsmägtige tyska rikskanslern ansett sig våga pålägga mer än c:a i/i
af tyska folket tvångsförsäkring för ålderdomen, torde det kunna befaras,
att det ännu mindre skall lyckas genomföra en allmän tvångsförsäkring
här i Sverige.

»Det föga afundsvärda resultat, som genom komiténs förslag till obligatorisk
ålderdomsförsäkring vunnes, står dessutom icke,» — såsom herr
Axell i sin reservation anmärker — »i något rimligt förhållande till vare
sig storleken af det tvång, hvarje svensk man och qvinna måste underkasta
sig, eller till den oerhörda administrativa apparat, som erfordras till tvångets
genomförande; och icke heller till de ekonomiska uppoffringar förslaget
pålägger kommun och stat». — Och enligt min uppfattning ligger otvifvelaktigt
något absolut skadligt och demoraliserande uti att staten, mot löfte
om kontanta skänker, tvingar till försäkring, ty den naturliga följden häraf
kunde endast blifva likgiltighet att spara något för ålderdomen samt obegränsade
anspråk på ökadt bidrag till pensioneringen, sedan staten en gång
i princip erkänt sin skyldighet att pensionera alla, som uppnått en viss
ålder och icke velat eller kunnat sörja för sitt uppehälle under ålderdomen.

Mängden af tvångsförsäkrade mindre bemedlade skulle dessutom säkerligen
komma att betrakta försäkringsafgifterna som en förhatlig skatt,
pålagd för att lindra fattigtungan för de förmögna och rika, och söka
undandraga sig erläggandet af denna skatt; och man kan lätt tänka sig
mängden af lagsökningar och utmätningar med böter etc., som skulle
blifva en följd af tvångssystemets allmänna genomförande och tillämpning,

Motioner i Första Kammaren, N:o 19. 15

samt den bitterhet i sinnena, som genom detta tvångssystem skulle utsås
och frodas.

Det skulle säkert ej så sällan inträffa, att oförvitliga arbetarefamiljer
vid minsta ekonomiska svårighet ohjelpligt ruinerades genom det exekutiva
uttagandet af en försäkringsafgift, hvaraf de må hända aldrig finge hvarken
gagn eller glädje i framtiden.

Vill man således det stora ändamålet, befordrandet af sparsamhet i
ungdomen för vinnande af en mera betryggad ålderdom, måste man söka
andra medel än rent af demoraliserande och förderfliga, och då en allmän
tvångsförsäkring således hvarken torde kunna eller böra genomföras, finnes,
enligt mitt förmenande, icke annat att välja på än frivillig försäkring,
men uppmuntrad genom staten i form af premier till den eller dem som
vilja spara i ungdomens och arbetskraftens dagar för att förskaffa sig
eller andra utkomst, när ålderdomen och bräckligheterna infinna sig. Och
knappast lär väl någon finnas (med undantag af idioter och ofärdiga samt
sjuka, hvilka det alltid måste blifva anhörigas, statens eller kommunens
skyldighet att vårda och underhålla), som icke, genom sparsamhet, nykterhet,
ordentlighet och tillvaratagandet af slantar och småsaker, på sätt
jag här nedan kommer att föreslå, skulle kunna bereda sig ett nödtorftigt
uppehälle för ålderdomen och, om lyckan är med, en till och med jemförelsevis
god ekonomisk ställning.

Jag har förestält mig, att detta skulle kunna vinnas genom antagandet
af en lag af ungefär nedanstående lydelse, hvilken jag härmed har äran
underställa Riksdagens sakkunniga och mångsidiga pröfning, under anhållan
om öfverseende för de brister, som måste förefinnas, då författaren icke
är lagkunnig.

Förslag till lag om ålderdomsförsäkring.

§ 1.

Den nuvarande kongl. postsparbanken ombildas till en allmän svensk
riksålderdomsförsäkringsanstalt under statens garanti.

De i anstaltens vård befintliga fonder och medel tillhöra delegarne
och få icke sammanblandas med statens öfriga fonder eller tillgångar.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

§ 2.

Staten bekostar utgifterna för riksålderdomsförsäkringsanstaltens förvaltning
samt lemnar dessutom ett kontant årligt bidrag till premier åt
insättare i anstalten, beräknadt till 2 procent af det vid kalenderårets
början innestående, af insättarne inbetalda och med ränta på ränta bildade
kapitalet, tills detta uppgår till 10 millioner kronor; 1 Vs procent då det
uppgår till 10 millioner, men understiger 50 millioner kronor; 1 procent
då kapitalet öfverstiger 50 millioner kronor och uppgår till 100 millioner
kronor; 3/4 procent då det öfverstiger 100 millioner kronor, men understiger
200 millioner kronor; 1/2 procent då det öfverstiger 200 millioner
kronor, men understiger 400 millioner kronor; samt slutligen 1/i procent
då oftanämnda kapital öfverstiger 400 millioner kronor och i öfrig! på
nedanstående vilkor.

§ 3. >

Hvar och en svensk undersåte är berättigad att, på nedanstående
vilkor, genom insättningar i riksålderdomsförsäkringsanstalten bereda sig
ett kapital eller en lifränta efter uppnådda 60 års ålder.

§ 4.

• Insättningar uti anstalten verkställas på samma sätt som i postsparbanken
medelst kuponger med minst en krona o’ch förräntas med ränta
på ränta.

§ 5.

Delegarnes insättningar få ej uttagas ur anstalten förr, än den, för
hvilken insättning skett, fylt 60 lefnadsår, men kunna då förvandlas till
lifränta.

§ 6.

Delegare, som låta sitt insatta och med ränta på ränta bildade kapital
öfvergå till lifränta, erhålla andel, i förhållande till insättningens belopp, i
den arfsvinst, som uppkommit genom före 60 lefnadsår aflidna delegare.

De delegare åter, som icke bestämma sig för lifränta, utan vid fylda
60 år uttaga sitt kapital, erhålla ingen andel i ofvannämnda arfsvinst,
endast det insatta kapitalet åter med ränta på ränta till den dag, då de
uppnått 60 års ålder.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19. 17

§ 7.

Delegare, hvilkas samlade kapitalbehållning med ränta på ränta vid
fylda 60 års ålder understiger 100 kronor, erhålla det bildade kapitalet åter.

§ 8.

Ingen ränta tillägges delegares kapital, sedan denne fylt 60 år.

§ 9.

När delegarens insatta kapital med tillagd ränta på. ränta uppgår till
fullt 100 kronor, erhåller han eu talong med n:o, som berättigar honom
till delaktighet i de premier, som årligen komma att utdelas bland delegarne.

Uppgår insättningen, med tillagd ränta på ränta, till fulla 200 kronor,
erhåller delegaren ytterligare en numrerad talong, som berättigar honom
till samma förmån som den första talongen, o. s. v. för hvarje fulla 100
kronor.

Större insättningar för samma person få icke göras än att lifräntan
efter fylda 60 år, uppgår till högst 150 kronor om året.

§ 10.

Kommuner, arbetsgivare och enskilde personer, vare berättigade göra
insättningar i anstalten för lifränta åt arbetare, barn och medellösa, men
insatsen skall då på en gång uppgå till minst 100 kronor.

§ lU

Aflider delegare i anstalten före fylda 60 år, är hans dödsbo berättigad!
uppbära det för honom insatta kapitalet, men utan ränta.

§ 12.

Insättare för andra, äro egare till de talonger, som tillkomma dem, för
hvilka insättning skett, och sålunda berättigade att utbekomma de premier,
som utfalla på dessa talonger, äfvensom att utbekomma det i anstalten
insatta kapitalet utan ränta, om den, för hvilken insättningen skett, aflider
föi’e fylda 60 års ålder.

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Käft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

De personer, för hvilka insättning skett af andra, äro vid fylda 60 år
endast berättigade till lifränta på det insatta kapitalet med ränta på ränta
jemte andel i arfsvinsten, men icke att kontant uttaga det bildade kapitalet.

§ 13.

Räntan beräknas till 3,<> procent hvaraf 3 procent årligen tillägges
delegarnes kapital med förut tillagd ränta; 0,5 procent användes utom
statens, enligt § 2 lemnade bidrag, till premier åt insättare och delegare
i anstalten, och 0,1 procent utdelas såsom premier till posttjenstemän, i
förhållande till deras verksamhet för anstaltens utveckling.

Skulle högre ränta erhållas på anstaltens medel, användes öfverskottet
öfver 3,6 procent till minskning i statens utgifter för förvaltningen och
bidragen till premieringen.

§ H.

Anstaltens tillgångar få endast utlånas mot inteckning i fast egendom
inom halfva taxerings- och brandförsäkringsvärdet, mot statens och hypoteksbankens
obligationer eller mot andra värdepapper och säkerheter, som
belånas af riksbanken, och efter beräkning till samma värde som denna
bank.

Utlåning mot borgen är icke tillåten.

§ 15.

Af influtna räntor på före fylda 60 år afliden delegares i anstalten
kapital, bildas en arfsfond, hvaraf räntan användes till ökandet af lifräntan
för dem, som qvarstå i anstalten efter 60 års ålder.

§ 16.

Talong, som utfallit med premier uppgående tillsammans till eller
öfverstigande 1,000 kronor, indrages och får icke vidare användas.

§ 17-

År kapital, lifränta eller premie icke af delegare uttagna inom 10 år
efter det den förfallit till utbetalning, tillfaller den anstaltens arfsfond.
Ingen ränta tillägges till utbetalning'' förfallet kapital, lifränta eller premie
efter förfallodagen.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

§ 18.

Lifränta från anstalten är personlig och oförytterlig och må ej tagas
i mät för skuld.

§ 19.

Högsta premie må icke öfverstiga ett belopp af 10,000 kronor, innan
delegares i anstalten innestående kapital uppgår till öfver 20 millioner
kronor, men kan derefter uppgå till 15 å 20,000 kronor. Minsta premie
får ej understiga 10 kronor.

§ 20.

Tryckt lättfattlig redogörelse öfver riksförsäkringsanstaltens verksamhet
samt de fördelar, delaktighet i densamma bereder, införes i almanackan
anslås i skolorna, tingshus, postanstalter och å andra offentliga ställen.

Uti trenne bilagor har jag uppstält förslag till premieringar, uppgjorda
under antagande af den afsättning utaf delegarnes ränta och det
tillskott från statens sida, som skulle stadgas genom i §§ 2 och 13 i ofvanstående
lagförslag och eventuel i anstalten innestående kapital af 2 millioner,
20 millioner och 100 millioner.

Ofvanstående lagförslag till å 1 derdomsförsäkring torde icke behöfva
någon närmare explikation, ty meningen är ju tydlig, grundande sig på
det gamla ordspråket: »Hjelp dig sjelf, sä skall Gud hjelpa dig» eller som
nyligen atlidne professor Svedelius fritt öfversatt detsamma: »Gud föder
hvarje sparf, men han kastar icke födan in i boet; ja, tänk på detta, du
late; ’Gud välsignar arbetet, men göder icke lättjan’».

Delaktigheten i en sådan riksålderdomsförsäkringsanstalt borde för
alla blifva fördelaktig; ty antingen skulle delegaren genom större eller
mindre insatser bilda sig ett kapital till ålderdomen; eller erhålla en lif -

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

20 ,

ränta, som, genom den sannolikt blifvande stora arfsvinsten, hvilken emellertid
icke på förhand kan med säkerhet beräknas, bör komma att uppgå
till vida högre belopp, än som i någon annan lifränteanstalt kan erhållas;
och genom statens och eget bidrag till de årliga premieringarne skulle,
om lyckan är med, vinnas ekonomiskt oberoende för mången mindre bemedlad
med ej allt för stora anspråk på detta lifvets goda; och med någon
menniskokännedom inses lätt att denna utsigt till ekonomiskt oberoende,
skall föranleda till besparingar, som annars icke skett, för vinnande af ett
sådant oberoende.

Och det behöfves ju ej mer än inbesparing af en half butelj öl, två
cigarrer, tre supar och tre koppar kaffe i veckan för en person, att under
loppet af omkring 2 år hafva samlat 100 kronor, hvilka insatte i riksförsäkringsanstalten,
berättigar egaren af detta kapital till lifränta på ålderdomen
och gifver honom på köpet .eu »talong», genom hvilken han, om
lyckan är god, kan erhålla en premie för sin sparsamhet af ända till
20,000 kronor.

Med inbesparing af endast en kopp kaffe om dagen kunna samma
fördelar vinnas på omkring 3 å 4 år.

Naturligtvis kunna många erinringar göras mot detta förslag till
ålderdomsförsäkring, och jag ville för ingen del att det, utan skarp kritik,
af mera erfarna och insigtsfull personer än jag, skulle komma till användning.
Dertill är frågan för svårlöst och allt för vigtig; men jag skall
söka på förhand bemöta några af de anmärkningar, som med all säkerhet
kunna förutses.

Dessa äro, bland annat:

Att just de mindre bemedlade, för hvilka ålderdomsförsäkringen egentligen
bör vara afsedd, icke, åtminstone annat än undantagsvis, skulle kunna
få del utaf dess välsignelser, utan att dessa, hufvudsakligen skulle tillkomma
de förmögnare klasserna.

Detta kan nog ega sin rigtighet ur en synpunkt betraktadt, men

dels hyser jag den öfvertygelse, att högst få finnas, som icke, genom
ordentlighet och sparsamhet, genom tillvaratagandet af småsaker och i
synnerhet genom nykterhet och afhållsamhet från rusdrycker och tobak
samt någon minskning i njutningen af kaffe, skulle kunna hopsamla åtminstone
100 kronor, hvarigenom han eller hon kunde bereda sig, om än
en ringa, dock någon lifränta samt delaktighet i premieringen för sin
sparsamhet och återhållsamhet från mer eller mindre skadliga njutningar;

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

dels är genom bestämmelsen, att arbetsgivare, kommuner m. fl. tillåtas,
att genom insättningar bereda delaktighet i anstalten för arbetare,
fattighjon och andra, mot det att insättaren billigtvis får behålla talongen,
sörjdt för, att äfven sådana, som sjelfva icke kunna eller vilja betala för
sig, skola kunna erhålla lifränta på ålderdomen. Ty utsigten att genom
premieringen erhålla ersättning för sin menniskovänlighet bör, utom tillfredsställelsen
att hafva bidragit till nästans välfärd, föranleda mången
arbetsgivare, kommun och enskild person, att göra insättningar för barn,
tjenstfolk, arbetare, fattighjon in. fl., och

dels slutligen har jag sökt förekomma spekulation på anstalten af de
välbergade klasserna genom den korrektiva bestämmelsen, att ingen skulle
få insätta större kapital, än att lifräntan efter fylda 60 år uppginge till
högst 150 kronor.

Vidare skall man antagligen slå ned på, att det hela icke är annat
än ett i social-filantropisk kostym utklädt — statslotteri.

Men mot denna uppfattning, tager jag mig friheten protestera på det
bestämdaste och allvarligaste.

Med lotteri, i dess egentliga bemärkelse, menas nemligen ett spel om
penningar eller annat, uti hvilket alltid uppkommer vinst på de spelandes
bekostnad till dens eller deras fördel, som utgifva lotterna, premieobligationerna
eller hvad liknande värdepapper må benämnas, ty om ej vinst
på affären uppkom, finnes ju intet skäl att etablera eu sådan rörelse.

Svenska statens premieobligationer, på Indika långifvarne förtjenat
millioner; teaterobligationslotteriet, för vinsten på hvilket en ny opera
skall uppföras och kollektörerna m. fl., hafva ersättning för sin omtanke
och möda, samt andra staters och kommuners lotterier, premieobligationslåneaffärer
och dylikt äro hvad man menar med lotterier. Principen är
vinst — kollektivt — på de spelandes d. v. s. innehafvarnes af obligationer
eller lottsedlar bekostnad till förmån för utgifvarne af dessa papper. Ett
fåtal af spelarne tilldelas visserligen större eller mindre vinster, men mängden
förlorar, om än icke alltid sitt insatta kapital, så åtminstone ränta på
ränta å detsamma, och om den störa allmänheten förstode sig på ränteberäkningar,
vore otvifvelaktigt lotteriernas bästa tid förbi, i stället för att
de nu årligen »utsvälla» för alla möjliga ändamål.

Helt annorlunda ställer sig saken i fråga om den af mig föreslagna
ålderdomsförsäkringspremieringen.

Uti denna senare kan nemligen, i motsats till de egentliga lotterierna,
ingen förlust uppkomma för deltagarne i densamma, d. v. s. delegarne i
ålderdomsförsäkringsanstalten, alldenstund hvart enda öre, som af dem insättes
i denna försäkringsanstalt, återgår till insättarne och delegarne i form

Motioner i Första Kammaren, ]V:o 19.

af kapital, lifränta och premier, och derutöfver erhåller insättaren på köpet
såsom uppmuntran premier, tillskjutna af det allmänna.

Detta måste väl, i princip, vara något helt annat än lotteri? Och det
hela liknar ej heller på annat sätt hvad som allmänt menas med lotteri,
än att premierna, då ej alla delegarne i försäkringsanstalten kunna erhålla
sådana hvarje år, om de ej skulle blifva allt för obetydliga, måste utdelas
genom lottning ibland delegarne. Men om man också ovilkorligen
vill gifva denna premiering namn af lotteri för det sätt, hvarpå utdelningen
af premierna måste ske, så borde val en benämning icke hindra förslagets
genomförande, om saken i sig sjelf är god, rigtig och ledande till
ändamålet.

Staten har ju ett eget penninglotteri — premieobligationslånet af 1860 —
och vederbörande medgifva ju ofta inrättandet af konst- och industrilotterier.
Och om, genom den ifrågasatta premieringen af delegarne, en ålderdomsförsäkringsanstalt
derigenom lättare skulle kunna åstadkommas, så borde
väl, om ett stort statsintresse på samma gång befordrades och en synnerligen
svårlöst social fråga derigenom på ett tillfredsställande sätt kunde
lösas — om någonsin — »ändamålet få helga medlen».

Ytterligare lärer väl anmärkning komma att göras mot den ringa
lifränta, som antagligen skulle komma de fleste af delegarne i anstalten
till del.

Att ens tillnärmelsevis beräkna beloppet af den lifränta, som skulle
kunna komma att tillfalla de fleste delegarne, är ju omöjligt såsom beroende
på insättningens belopp och tiden eller tiderna, under Indika insättningar
skulle komma att göras, men så mycket kan, med erfarenhet
från andra liknande inrättningar, som den tillämnade ålderdomsförsäkringsanstalten,
på förhand med någorlunda säkerhet beräknas, att, i enlighet
med de i lagförslaget införda bestämmelser, en insats vid födelsen af 100
kronor skulle, med tillägg af den antagligen blifvande arfsvinsten, bereda
den lifförsäkrade en lifränta af omkring 75 kronor om året, hvartill kommer
utsigten att, vid någon eller några af de 60 årliga premiedragningar,
erhålla större eller mindre premier. Och i alla händelser skulle hvarje öre,
som inbesparades eller fråndroges rusdrycker och andra mer eller mindre
onödiga och skadliga njutningar, i mer än ett hänseende vara eu nationalvinst
ej allenast för den pekuniera behållning, som derigenom uppkom för
landet och den enskilde, utan ännu mer för den uppmuntran till ökad sedlighet,
som deraf skulle blifva en följd.

Ännu ytterligare torde komma att anmärkas af dem, som hylla »help
your self-principen», det origtiga uti att staten blandar sig i saken genom
lemnande af bidrag till premieringen; men härvid ber jag få erinra om

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

att alla de auktoriteter, som yttrat sig rörande ålderdomsförsäkring,
hafva ansett statens pligt vara att på ett eller annat sätt bidraga dertill;

att »statssocialism» redan längesedan finnes införd i Sverige i form af
understöd- åt allmänna arbeten, jernvägs-, bro- och hamnbyggnader, utdikningar,
vägar m. m., till bidrag åt handelsflottans pensionsanstalt, till
embetsmål^ pensionering, till sågverksegarnes garantiförening, till odlingsfonden,
till hypoteksbanken, till rånte- och kapitalförsäkringsanstalten
m. in. m. m., och att frågan således icke*är ny;

att slutligen det högsta belopp, staten kunde komma att betala såsom
bidrag till premieringen, för den händelse hela befolkningen, män, qvinnor
och barn, skulle ingå såsom delegare i försäkringsanstalten — hvilket väl
knappast är troligt — skulle uppgå till c:a 2r/2 millioner kronor, eller
omkring 40 öre per person om året, under det att t. ex. tyska staten får
betala ett årligt bidrag af öfver 6 kronor för hvar och eu ålderdomsförsäkrad,
hvilket för Sveriges 4,800,000 invånare skulle motsvara 28,800,000
kronor om året.

Jag har i en motion n:o 73 vid 1888 års riksdag, daterad den 17
mars, rörande användandet af de beslutade nya tullinkomsterna tagit mig
friheten anvisa, hvarifrån statens bidrag till ålderdomsförsäkring m. m.
skulle kunna erhållas, och af Hans Maj:t Konungens diktamen till statsrådsprotokollet
den 20 oktober 1888 synes att Hans Maj:t för sin del gillat
ej allenast förslaget att af inflytande nya tullmedel understödja en ålderdomsförsäkringsanstalt,
utan äfven att bidrag till hvarjehanda annat allmännyttigt,
hvarom ordas i nämnda motion, borde af tullmedel utgå.

Skulle slutligen, genom införandet af en sådan ålderdomsförsäkring
som jag haft äran föreslå, någon mindre eller, som det är att hoppas,
större del af de många millioner kronor, som nu årligen bortspelas på
danska och tyska lotterier, kunna räddas åt enskilda, och derigenom åt
fäderneslandet, så vore ju detta en rik ersättning för den jemförelsevis
ringa uppoffring, staten skulle komma att göra för dess genomförande.

Fördelarne för det allmänna och för dem, som gjorde sig till delegare
i riksålderdomsförsäkringsanstalten, kunna således anses påtagliga.

De enda, som efter all anledning blefve lidande, vore cigarrbutiker,
kaféer, bierhallar, utskänkningsställen och andra liknande näringar, hvilka
säkert skulle förlora många af sina bästa kunder; och ur dessa näringars
synpunkt skulle således ålderdomsförsäkringsanstalten kunna betraktas som
en förderflig och förlustbringande konkurrent. Men är saken nyttig och
gagnande för den stora allmänheten i ekonomiskt och isynnerhet sedligt
hänseende, borde väl det mera privata intresset få maka åt sig för det
stora allmänna.

CTQ CTQ

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

Under förhoppning således, att ofvan uttalade åsigter och på dessa
rundade lagförslag till en ålderdomsförsäkringsanstalt skall, efter närmare
ranskning, vinna Riksdagens bifall, får jag vördsammast hemställa,

att Riksdagen behagade för sin del godkänna eu
lag om ålderdomsförsäkring af ofvanstående lydelse, eller
med de modifikationer, som kunna finnas lämpliga, samt
öfverlemna det förslag, som kommer att godkännas, till
Kongl. Magt titt tagas i ompröfning jemte andra förslag
till ålderdomsförsäkring, som redan afgifvits eller kunna
komma att framställas.

Stockholm den 21 januari 1890.

C. Adelsköld.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

Bilaga Litt. A.

Tablåer

öfver de premier, som skulle kunna utdelas vid eventuel innestående 2—20
och 100 millioner kronor i riksålderdomsförsäkringsanstalten.

Exempel I.

10,000 insättare ä 200 kronor — 2,000,000 kronor

Va procent å 2,000,000 kronor = 10,000 kronor

2 procent statens bidrag — 40,000 »

Summa 50,000 kronor

1	premie	å	10,000	kronor	= 10,000	kronor
1	»	k	5,000	»	= 5,000	»
2	»	å	2,500	»	- 5,000	»
4	»	ä	1,000	»	= 4,000	»
10	»	å	500	»	= 5,000	»
20	»	å	100	»	= 2,000	»
100	»	\ a	25	i»	= 2,500	% »
1,650	»	å	10	»	= 16,500	»

1,788 premier Summa 50,000 kronor

C. Adelsköld.

Anmärkning. Uti Sveriges 14 rånte- och kapitalförsäkringsanstalter
innestå, i medeltal för hvar insättare, omkring 160 kronor. Men som vildren,
i den ifrågasatta riksålderdomsförsäkringsanstalten, skulle blifva fördelaktigare
för delägare, och det torde kunna förutses att hvar och en
söker skaffa sig innestående kapital af jemna 100 kronor, har jag trott
mig böra, så väl i detta exempel som i II och III, upptaga i medeltal 200
kronor för hvarje delegare.

Bill. till Eiksd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Höft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

Bilaga Kitt. B.

Exempel II.

100,000 insättare (a per medium 200 kronor).

Kapital................................................ 20,000,000 kronor

Va procent delegarnes bidrag ........ 100,000 kronor

lV2 procent statens bidrag ............ 300,000 »

Summa_400,000 kronor

1	premie	a	20,000	kronor —	20,000	kronor
2	>	ä	10,000	» —	20,000	»
4	»	a	5,000	» =	20,000	»
8	»	a	2,500	» =	20,000	»
20	»	\ a	1,000	» =	20,000
40	»	a	500	» =	20,000	»
500		a	100	» =	50,000	»
1,000	»	k	50	» =	50,000
2,000	»	a	25	» =	50,000	»
13,000		a	10	» —	130,000	»
16,575	premier			Summa	400,000	kronor

C. Adelsköld.

Motioner i Första Kammaren, JV:o 19.

Bilaga Litt. C.

Exempel III.

500,000 insättare (ä per medium 200 kronor).

Kapital................................................ 100,000,000 kronor

V, procent delegarnes bidrag ........ 500,000 kronor

1 procent statens bidrag ................ 1,000,000 »

				Summa	1,500,000	kronor
1	premie	ä	20,000	kronor —	20,000	kronor
4		k	10,000	» =	40,000	»
8	»	\ a	5,000	» =	40,000	»
20	»	ä	2,500	» =	50,000	y>
100	»	ä	1,000	» —	100,000	»
500	»	k	500	» =	250,000	»
1,000	»	k	100	» =	100,000	»
5,000	»	k	50	» —	250,000	»
5,000		\ a	25	» —	125,000	»
52,500	»	> a	10	» =	525,000	»
64,133	premier.			Summa	1,500,000	kronor

C. Adelsköld.