Motioner i Första Kammaren, N:o 17 (Motion 1909:17 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

N:o 17.

Af herr Blomberg, om inrättande af en personlig professur i
paleontologi vid Uppsala universitet åt docenten Carl
Wiman.

Det är nu redan ett tjugutal år sedan Uppsala universitet på det
varmaste uttalade sig för inrättandet af en professur i paleontologi,
hvarmed skulle vinnas en alltmera nödvändig uppdelning af de många,
i hög grad olikartade discipliner, som alltjämt måst företrädas af den enda
förefintliga professuren i mineralogi och geologi. Gång på gång har från
sakkunnigt håll framhållits det olämpliga i att af en person ifrågasätta
en undervisningsverksamhet, hvars olika delar kräfva till den grad skiljaktiga
förutsättningar. Också har man på alla håll, där man till fullo
lärt sig uppskatta betydelsen af detta allt mera beaktade ämne, uppdelat
detsamma i två eller flera professurer. Sålunda har Stockholms högskola
en professur i geologi samt en i mineralogi och petrografi, under det
universitetet i Kristiania har en professur i mineralogi och geologi, en i
metallurgi och en e. o. professur i grufbyggnadslära och geologi, hvarjämte
till årets storting från norska regeringen inkommit förslag om inrättande
af ytterligare en professur i paleontologi och historisk geologi.

Någon så omfattande representation af ämnet har icke blifvit ifrågasatt
för Uppsala universitet, då ju hos oss några tillämpade delar af detsamma
äro företrädda vid Tekniska högskolan samt för öfrigt en viss
arbetets fördelning med Stockholms högskola ju alltid är möjlig. Emellertid
finnes ej heller där någon företrädare för paleontologien elier den af geologiens
olika grenar, som för närvarande i Uppsala mest torde vara i behof
af en särskild representant, enär den nuvarande innehafvaren af professuren
i mineralogi och geologi torde hafva tyngdpunkten af sin verksamhet förlagd
till geologiens fysiska och kemiska delar.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Häft. (N:o 17.) 1

Motioner i Forsta Rammaren, N:o 17.

Nu 8r det emellertid så lyckligt, att vid Uppsala universitet finnes en
person med de utmärktaste förutsättningar för att med framgång upprätthålla
en professur just inom ämnets paleontologiska och historiskt-geologiska
delar. Docenten Carl Wiman har nämligen allt sedan år 1896 mot en
mycket ringa ersättning och af intresse för sin vetenskap utöfvat en synnerligen
förtjänstfull verksamhet såsom docent i paleontologi. Han har
därunder, såsom från sakkunnigt håll blifvit framhållet, genom sin begåfning
och ihärdighet och genom de fina och ändamålsenliga undersökningsmetoder
han utarbetat redan för länge sedan bland samtidens främsta
fackmän i ämnet förvärfvat en synnerligen aktad och framstående plats.
Såsom vittnesbörd härom bifogas en serie uttalanden af flera bland utlandets
förnämsta auktoriteter inom hithörande områden. I dessa skrifvelser framhålles
från skilda håll det stora gagn, vetenskapliga läroboksförfattare haft
af Wimans arbeten, hvilka betecknas såsom i sitt slag klassiska och grundläggande.
Två af de främsta ryska specialisterna, den ena chef för Rysslands
geologiska undersökning, framhålla betydelsen af Wimans arbeten
för studiet af de siluriska bildningarna såväl i de baltiska provinserna som
inom Sibiriens aflägsnaste delar. Med hänvisning till de lofordande uttalanden,
som därjämte inkommit ifrån såväl Tyskland som Förenta staterna
samt från svenska geologer och zoologer, må det tillåtas att här i sin
helhet återgifva dels ett i flera afseenden beaktansvärdt yttrande af den
framstående franske geolog-paleontologen Charles Barrois och dels slutorden
i det likaledes synnerligen varmt erkännande utlåtande om docenten
Wiman, hvilket afgifvits af den berömde engelske graptolitkännaren Charles
Lapworth.

Ärade kollega!

Det är mig lätt och angenämt att meddela eder min åsikt om herr
Carl Wimans vetenskapliga meriter.

De svenska naturforskarna hafva sedan 200 år gjort sig synnerligen
förtjänta af tacksamhet från forskare i alla länder, och de frön, som utsåddes
af Linné, hafva burit frukt tusendefaldt. Sverige har bland andra framstående
naturforskare äfven frambragt paleontologer och geologer. Det är
de svenska paleontologernas samvetsgrannhet, noggrannhet och begåfning,
som vi ha att tacka för de exaktaste och värdefullaste fakta rörande såväl
lifvets som mänsklighetens första skeden (under den palaeozoiska såväl som
den kvartära epoken). Och huru svårt det än må vara för ett folk att
länge upprätthålla en sådan ställning och att beständigt framgå såsom en
vetenskapens och civilisationens vägledare, synes det i hvarje fall, att

Motioner i Första Kammaren N:o 17.

bästa medlet att nå därhän är att underlätta tillvaron för sina bäst begåfvade
söner.

Det är till dessa, de franska vetenskapsmännen räkna Carl Wiman
allt sedan hans minnesvärda undersökningar öfver graptoliterna. Ingen
djurgrupp är viktigare än denna för kunskapen om den palaeozoiska
världen, intet land lämnar ett gynnsammare material för deras studium
än edert: man måste lyckönska eder att i C. Wiman hafva funnit den
man, som kräfdes för deras studium. Hans Graptoliternas anatomi, hans
mikrotomiska teknik och de resultat, som erhållits inom dessa fossila formers
histologi och utveckling, äro så förvånande, att de till en början
hos många icke framkallade annat än tvifvel: vi måste själfva se för
att tro.

Alla, som sett arbetet, äro uppfyllda af verklig beundran, och läsningen
af sedermera utkomna skrifter öfver olika paleontologiska ämnen,
trilobiter, brachiopoder, bryozoer och koraller från Gotlands siluriska korallref
bekräfta C. Wimans växande anseende såsom en vetenskapsman, hvilken
är en heder för sitt land och full af löften för framtiden.

Tillåt mig etc.

Ch. Barrots.

Slutet af Lapworth’s skrifvelse lyder:

Det torde vara helt naturligt, att jag, som med intresse ägnat mitt
studium åt graptoliterna, för min del måste med styrka betona det synnerligen
önskvärda för den svenska nationen i allmänhet och Uppsala universitet
i synnerhet att göra sitt yttersta för att för framtiden försäkra
sig om doktor Wimans tjänster i och för fortsättningen af ifrågavarande
undersökningar.

Utan tvifvel skulle det blott vara billigt, att Sverige såsom nation
för sin och för de svenska paleontologernas räkning försäkrade sig om
förtjänsten att till gagn för den vetenskapliga världen i dess helhet till
det yttersta tillgodogöra sig de säregna företräden, som de svenska lagren äga
utöfver andra länders med hänsyn till pävisandet och tolkningen af byggnaden
hos dessa fossil. Och tvifvelsutan är det endast som sig bör, att
universitetet i Uppsala — Linnés och Wahlenbergs Uppsala — gör sitt
yttersta för att försäkra sig om, att detta verk skall utföras inom dess

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

murar af en af dess egna alumner och af en man, som visat sig i så
framstående grad äga betingelserna för detta arbete.

Jag förblifver etc.

Charles Lapwortli.

På förslag af professorn i mineralogi och geologi vid Uppsala universitet
A. G. Högbom beslöt därvarande matematisk-naturvetenskapliga sektion
år 1907 enhälligt att föreslå inrättandet af en personlig professur i paleontologi
åt docenten Carl "Wiman med undervisningsskyldigbet i paleontologi
och historisk geologi. Detta förslag understöddes af konsistoriet och
förordades lifligt af kanslern för rikets universitet, hvilken i sin skrifvelse
till Kungl. Maj:t härvid erinrat om, hurusom Riksdagen år 1876 förklarat
sig anse det vara af särledes stor vikt att, då tillfälle därtill yppades, vid
universiteten bibehålla män af synnerligt framstående vetenskaplig förtjänst
genom tillfälliga professorsbeställningar för att tilldelas utmärkte vetenskapsmän.

Någon kungl. proposition i ärendet blef emellertid ej framlagd inför
1908 års Riksdag.

Då samma skäl som föregående år fortfarande äga giltighet och
behofvet af ökade lärerekrafter genom den nya examensstadgans tillkomst
ytterligare vuxit, upprepade den matematisk-naturvetenskapliga sektionen
år 1908 sitt föregående år gjorda förslag, som dock ej heller i statsverkspropositionen
till innevarande års Riksdag blifvit upptaget.

Som detta helt visst i förevarande fall ej gärna kan bero därpå, att
regeringen icke skulle till fullo behjärta befogenheten och vikten af det
framställda förslaget, men väl uteslutande på ekonomiska hänsyn, må det
vara tillåtet för en enskild motionär att bringa denna fråga inför Riksdagens
pröfning.

Som af det föregående och af bifogade meritförteckning, sakkunniges
utlåtande och öfriga handlingar torde framgå, synes frågan på ett synnerligen
tillfredställande sätt vara af vederbörande myndigheter utredd, hvarför
ingen som helst tvekan i detta afseende torde behöfva föranleda ytterligare
uppskof med frågans afgörande. Man måste erinra sig, att det är
ett tjugutal år, sedan förslaget om professur i paleontologi först väcktes,
och vidare, att det nu gäller att genom en personlig professur i detta
ämne bereda fortsatt arbetsmöjlighet åt en framstående svensk forskare,
som från de yppersta auktoriteter erhållit det varmaste erkännande och

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

till heder för vårt land och dess forskning förvärfvat sig en framskjuten
ställning inom sin vetenskap, medan han i ekonomiskt afseende under en
lång följd af år från det allmänna icke åtnjutit annat understöd än deför
en någorlunda bekymmerfri tillvaro synnerligen otillräckliga belopp,
hvilka utgå såsom docentstipendier och tillfälliga reseanslag. Lägges vidare
härtill, att denna mer än blygsamma ställning kommer att ytterligare
försämras, då dispositionsrätten till det docentstipendium han nu innehar
utgår, så torde det vara tydligt nog, att det på samma gång för oss är
en hederssak att tillse, att en om den svenska vetenskapen så väl förtjänt
forskare som docenten Wiman omsider röner ett rättvist erkännande för
sin mångåriga, framgångsrika verksamhet och därmed sättes i tillfälle att
utan näringsbekymmer infria de vackra löften, hans arbeten äfven för
framtiden afgifva.

På samma gång tillgodoses ju härigenom ett vid Uppsala universitet
sedan länge kännbart behof af en lämplig arbetsfördelning inom den geologiska
undervisningen.

Utan tvifvel är det särskildt i smärre länder, där af ekonomiska skäl
antalet ordinarie professorsbefattningar alltid måste blifva ganska begränsadt,
af synnerlig vikt, att man genom inrättandet af personliga professurer
inom växlande ämnen åt nationens kulturella arbete räddar och tillvaratager
mera betydande vetenskapliga förmågor, då sådana någon gång
framträda.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen till en personlig professur för docenten
vid Uppsala universitet Carl Wiman, omfattande
paleontologi med undervisningsskyldighet jämväl i
historisk geologi, ville anvisa ett årligt belopp af 7,500
kr. jämte ett ålderstillägg af 600 kr.

Stockholm den 25 januari 1909.

Hugo Blomberg.

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

Transsumt.

TILL KONUNGEN.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionens enhälligt gjorda och af konsistoriet
understödda framställning om inrättande af en personlig professur
i paleontologi för docenten Carl Wiman får jag för min del lifligt förorda
till bifall. För en sådan personlig professurs upprättande talar icke blott
den utaf professorn i mineralogi och geologi A. G. Högbom särskildt framhållna
nödvändigheten, att en del af den omfattande ämnesgrupp, han vid
universitetet representerar, borde, till stort gagn för undervisningen, utbrytas
därifrån och öfverlämnas till en särskild lärare, utan framför allt
vikten af att på ett stadigvarande sätt vid universitetet fästa en vetenskapsman,
hvilken under en följd af år mot ringa ersättning ägnat universitetet
sina tjänster och därunder inom området af en specialvetenskap
utvecklat en verksamhet, som, enligt hvad af framstående sakkunnige blifvit
vitsordadt, förskaffat honom anseende i utlandets fackkretsar såsom en af
samtidens mest dugliga och mångsidiga forskare på paleontologiens område.
Jag anser mig hafva desto större skäl att ansluta mig till denna framställning,
som den efter min uppfattning står i god öfverensstämmelse med
vissa af Kiksdagen gjorda uttalanden i fråga om upprättande af personliga
professurer. I detta hänseende får jag erinra, hurusom 1876 års Riksdag
vid behandling af frågan angående ombildning af den dåvarande adjunktsinrättningen
— efter omnämnande, att vederbörande departementschef förklarat
det vara önskligt, att nödiga tillgångar kunde beredas att, då tillfälle
därtill yppades, vid universiteten bibehålla män af synnerligt framstående
vetenskaplig förtjänst, utan afseende på läroämne — förklarat sig
anse det vara -af särdeles stor vikt, att universiteten genom anställning af
professorer i ofvan omförmälda syfte skulle äga ett medel att vid sig och
vetenskapens tjänst fästa män af ovanlig skicklighet och sällsyntare gåfvor,
äfvensom föreslagit, att i stället för de bestående adjunkturerna måtte inrättas,
bland annat, »tillfälliga professorsbeställningar för att tilldelas utmärkte
vetenskapsmän».

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag i underdånighet hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att anvisa nödiga medel
för upprättande af en personlig professur i paleontologi för docenten Wiman.

Underdånigst

F. CL:SON WACHTMEISTER.

Stockholm den 1 oktober 1907.

Otto Cronéborg.

Rätt transsumeradt intyga:
Wernberg.

H. Röding.

Afskrift.

På förslag af professor Högbom beslöt sektionen upprepa sitt föregående
år gjorda förslag om inrättande af en personell professur i paleontologi
åt docenten C. Wiman, och åberopade sektionen härvid professor
Högboms skrifvelse i ärendet så lydande:

»Till matematisk-naturvetenskapliga sektionen. För ett år sedan väcktes
inom sektionen förslag om inrättandet af en personell professur i paleontologi åt
docenten C. Wiman. Förslaget var åtföljdt dels af en skrifvelse från
paleontologiens målsmän inom vårt land (professorerna Nathorst, Holm och
Moberg m. fl.), hvari framhöllos såväl docenten Wimans vetenskapliga
förtjänster som ock paleontologiens tillbakaskjutna plats vid vårt största
universitet, dels ock af uttalanden från flera bland utlandets mest representativa
fackmän (Tschernyschew och Schmidt i Ryssland, Frech, Walther
och Kayser i Tyskland, Barrois i Frankrike, Lapworth i England, Walcott
i N. Amerika), som alla vitsordade docenten Wimans kapacitet och betydande
insatser i sin vetenskap. Vidare framhölls i sektionens skrifvelse
behofvet för undervisningen i ämnet geologi, som numera studerades af ett
flera gånger större antal elever än förr, af en förstärkning i lärarekrafterna
inom denna vid andra universitet vanligen af två eller flera professurer
representerade vetenskapsgrupp.

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

Sektionens förslag upptogs af konsistorium såsom riksdagspetitum och
erhöll äfven af universitetskanslern ett kraftigt förord. Någon kungl. proposition
i ärendet blef emellertid ej framlagd inför detta års Riksdag.

Då samma skäl som i fjol fortfarande äga giltighet och då dessutom
genom den nya examensstadgans tillkomst behofvet af en förstärkning i
lärarekrafterna blifvit ännu mera kännbart, får jag hemställa, under åberopande
af (fen utförliga motivering och utredning, som åtföljde förra årets
förslag, att sektionen åter upptager detsamma bland detta årets riksdagspetita.
Och får jag — äfvenledes i öfverensstämmelse med förra årets
petitum — föreslå, att, därest docenten Wiman tilldelades en personell
professur i paleontologi, hans undervisningsskyldigbet må omfatta paleontologi
och historisk geologi.

Uppsala den 29 april 1908. A. G. Högbom.»

Därjämte skulle vid dagens protokoll fogas afskrift af de handlingar,
som intagits i protokollet vid förevarande ärendes behandling inom sektionen
föregående år, och bvilka voro af följande lydelse:

»Till matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Då jag nu hemställer,
att sektionen ville för sin del bland årets riksdagspetita upptaga förslaget
om en personell professur i paleontologi åt docenten C. Wiman, så skall
jag tillåta mig att utöfver de skäl härför, som finnas anförda i bifogade
skrifvelse (Bil. A.), i hvilken jag för öfrigt i alla delar på det lifligaste
instämmer, äfven påpeka, hurusom universitetet redan för snart 20 år
sedan kraftigt uttalat sig för inrättandet af en professur i paleontologi och
hurusom det vid upprepade tillfällen från sakkunnigt håll blifvit påpekadt,
att den enda nu förefintliga professuren i de mineralogisk-geologiska disciplinerna
har en alltför stor omfattning. Denna olägenhet blir med vetenskapens
hastigt fortgående utveckling och differentiering allt mera kännbar,
såsom bland annat torde inses däraf, att i alla kulturländer af större utsträckning
och mera omväxlande geologi ämnesgruppen delas på två eller
flera professurer. En sådan delning kan tänkas göras på flera olika sätt
och bör rätta sig efter de särskilda ländernas säregna naturbeskaffenhet.
Vid en mera tillfällig eller provisorisk utbrytning af någon disciplin ur
gruppen kan man i första rummet böra ta hänsyn till de personliga krafter,
som äro disponibla.

I föreliggande fall ställer det sig emellertid så förmånligt, att båda
synpunkterna blifva tillgodosedda. Paleontologien, som i docenten Wiman
har en så förtjänt representant, är utan tvifvel den vetenskap, som med

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

största fördel kan afskiljas från den geologiska professuren, detta dels
emedan den med denna står i det minst nära sambandet, dels emedan
samma professurs innehafvare både för närvarande har och troligen framgent
kommer att ha tyngdpunkten af sin vetenskapliga utbildning och
undervisning förlagd till de mera på fysik och kemi baserade forskningsområdena.

Geologien med mineralogien har såsom universitetsämne på det sista
årtiondet fått en allt mera ökad betydelse. Dels har det för dem, som
studera geografi och på grund af geografiens växande betydelse såsom skolämne,
blifvit regel, att de äfven idka studier i geologi; dels har det för
åtskilliga nya riktningar inom den botaniska och zoologiska forskningen
blifvit ett behof att anknyta studierna i botanik och zoologi till geologi i
mycket större utsträckning, än förut varit fallet. Äfven i kombination
med de fysisk-kemiska vetenskaperna tages nu geologi mera än förr. Detta
gör, att antalet studerande i detta ämne nu är 5 ä 6 gånger större, än
det var för blott ett eller ett par årtionden sedan. Att upprätthålla undervisningen
med en enda professur blir under dessa förhållanden så mycket
svårare, som de olika studieriktningarna kräfva hvar sin undervisning.
Man kan icke rimligtvis undervisa botanister och zoologer, som studera
geologien hufvudsakligen för att få en inblick i jordens utvecklingshistoria,
medels samma kurser i de grundläggande ämnena kristallografi, mineralogi
och petrografi, som ägna sig för dem, som med grundligare kemiska och
fysiska förkunskapar studera geologi i syfte att för praktiska eller teoretiska
ändamål utbilda sig såsom geologer. Omvändt kan man icke af
dessa senare fordra samma utförliga kurser i jordens och organismernas
utvecklingshistoria som af den förra gruppen. För att icke allt för mycket
förlänga studietiden ha därför, senast innevarande termin, föreläsningarna
måst tagas med större antal timmar än som åligger professorn; och många
gånger ha desslikes öfningar och demonstrationer måst dubbleras för att
bättre tillgodose de olika studieriktningarna både med afseende på tid och
kursernas omfattning.

Med personell professur i paleontologi synes mig böra förenas undervisningsskyldighet
i historisk geologi, en del af examensämnet geologimineralogi,
som nu på grund af nödvändigheten af undervisning i första
rummet af de grundläggande grenarna mineralogi, petrografi och dynamisk
geologi allt för litet kunnat upptagas till behandling i föreläsningar och
öfrig undervisning.

Det torde af det ofvan anförda framgå, att inrättandet af en professur
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Häft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

för docenten Wiman skulle, utom det att därmed gåfves ett erkännande åt
hans vetenskapliga förtjänster och att därmed befordrades en vetenskap, som i
vårt land ej är förut representerad vid universiteten, äfven vinnas en väl
behöflig förstärkning i lärarekrafterna inom en ämnesgrupp, som måste
erkännas vara i behof däraf.

I betraktande häraf får jag hos sektionen anhålla, att förslaget om
en personell professur för docenten Wiman i paleontologi med undervisningsskyldighet
jämväl i historisk geologi måtte bland dess riksdagspetita
upptagas.

Uppsala den 9 april 1907.

A. G. Högbom.»

(Bil. A.)

»I vårt land har man vid flera tillfällen genom att tilldela en synnerligen
förtjänt forskare personlig professorsanställning bevarat åt universitetsundervisningen
en dugande förmåga och samtidigt beredt åt en exklusivt
vetenskapligt anlagd begåfning den lugna bärgning, utan hvilken de vetenskapliga
intressena skulle förkväfts under en hård och måhända föga framgångsrik
kamp för dräglig existens. Denna utväg har med rätt blifvit
företrädesvis använd till förmån för representanter för de mer speciella
vetenskapliga discipliner, som ej äro vid universiteten genom fasta lärostolar
företrädda. Yåra universitets historia erbjuder också en rad exempel
på den vinst, som landets högre odling skördat af detta förfaringssätt.

Då vi nu våga vördsamt rikta vederbörandes uppmärksamhet därpå
att enligt vår mening synnerligen tungt vägande skäl tala för att tilldela
en framstående forskare en personlig professorsanställning, sker detta i
den lifliga förvissningen, att en sådan åtgärd i detta fall skulle i hög grad
gagna den svenska forskningen och blifva ett nytt hedrande bevis på vårt
folks kulturella intresse.

Paleontologien är en af dessa ofvan antydda forskningsgrenar, hvilka
ej äro genom fasta lärostolar representerade vid de svenska högskolorna.
Flertalet af de svenska forskare, som idkat denna vetenskap, hafva sålunda
nödgats att däråt ägna endast de stunder, som blifvit öfriga från annan
verksamhet, hvilken gifvit dem deras lefvebröd. Sålunda var Hisinger, en
i det praktiska lifvet verksam man, Wahlenberg var professor i botanik
i Uppsala, Sven Nilsson professor i zoologi i Lund, Dalman och Lovén

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

intendenter i zoologi vid riksmuseum. Extra ordinarie professuren i geologi
ocli mineralogi i Lund inbjuder genom sin belägenhet i en synnerligen
fossilrik trakt innehafvaren till paleontologiska studier, men en omfattande
geologisk lärareverksamhet gör det dock för honom omöjligt att helt ägna
sig åt den paleontologiska forskningen. En enda fast befattning är i vårt
land uteslutande afsedd för djurpaleontologien, nämligen intendenturen för
fossila djur vid riksmuseum, och på denna plats hafva vi också ägt forskare,
Angelin och Lindström, hvilka lämnat synnerligen betydande bidrag till
den paleontologiska vetenskapens utveckling. Dessutom finnes en personlig
intendentur i växtpaleontologi vid riksmuseum (innehafvare A. G. Nathorst).
Yidare bör i detta sammanhang nämnas, att en paleontologplats
tidvis funnits vid Sveriges geologiska undersökning (Linnarsson, Tullberg,
Holm).

Ehuru paleontologien sålunda är i viss mån hemlös vid de svenska
högskolorna, är den dock en vetenskap af vidtgående betydelse. För geologien
är den en grundläggande hjälpvetenskap, utan hvilkens jordens
historia för alltid förblefve ett outredbart kaos, och stor är dess betydelse
för de biologiska vetenskaperna, hvilka paleontologien förskaffat ett af de
viktigaste stöden för den moderna utvecklingsläran. Genom den intima
förbindelsen med den stratigrafiska geologien kommer paleontologien i beröring
med det praktiska lifvet, t. ex. vid utredandet af lagringsförhållandena
inom de bildningar som föra kol och annat fossilt bränsle, t. ex. alunskiffer.
Genom att direkt belysa djur- och växtlifvets gradvis försiggångna
utveckling erbjuder den paleontologiska vetenskapen å andra sidan ett
betydande teoretiskt bildningsvärde.

Särskildt i vårt land föreligger för den paleontologiska vetenskapen
en uppgift af synnerlig vikt. I våra vidt utbredda kambrisk-siluriska
lager förekomma nämligen talrika lämningar af jordens äldsta, hittills med
säkerhet påvisade djurformer, hvilka därtill ofta äro ovanligt väl bevarade.
Klart är, att den internationella vetenskapen på grund häraf med rätta
väntar, att man i vårt land skall göra ett för de biologiska studierna så
sällsynt värdefullt material tillgängligt för forskare och lärare inom andra
i detta afseende mindre lyckligt lottade länder.

Denna synpunkt förtjänar att beaktas vid bedömandet af nedanstående
framställning, hvilken åsyftar att söka åtminstone temporärt bereda
paleontologien en plats vid en af våra högskolor och därmed också
samtidigt gifva en bekymmerfri bärgning åt en forskare, som ägnat allt
sitt intresse åt denna vetenskap, men nu i sin bästa arbetsåldor står utan

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

möjlighet att ostörd, af näringsbekymmer hängifva sig åt det arbete, som
redan gjort hans namn kändt på alla platser, där paleontologisk forskning
bedrifves. Den man, vi härmed åsyfta, är den nu 40-årige docenten i
paleontologi vid Uppsala universitet Carl Wiman.

Efter en mindre uppsats på gränsområdet mellan paleontologi och
geologi publicerade Wiman 1893 sin första rent paleontologiska afhandling
»Ueber Diplograptidae», som snart följdes af en andra »Ueber Monograptus»,
hvilka båda kunna betraktas såsom förarbeten till hans stora
verk »Ueber die Graptoliten» (1896). I dessa arbeten lämnade han en ingående
anatomisk utredning af ett betydande antal viktiga typer inom
graptoliternas egendomliga och svårtydda djurgrupp, och med dessa undersökningar
förde han på en gång kunskapen om graptoliterna ett verkligt
jättesteg framåt. En af orsakerna till den betydelse, som hans arbeten
öfver denna fossila djurgrupp äga, är visserligen det nästan enastående
gynnsamma bevaringssätt, som de i en del svenska kalkstenar inneslutna
graptoliterna förete, och äfven andra svenska forskare ha lämnat epokgörande
bidrag till graptoliternas anatomi. I vissa tekniska förfaranden är
Wiman emellertid en verklig föregångsman; särskildt är hans omfattande
och framgångsrika användande af mikrotomtekniken utan motstycke i
zoopaleontologisk praxis. Monografien öfver graptoliterna gjorde i ett slag
sin författare känd och aktad i utlandets fackkretsar.

Äfven i ett antal senare arbeten har Wiman fortsatt sina undersökningar
rörande graptoliterna (Ueber Dictyonema cavernosum, 1897. Ueber
den Bau einiger gotländischen Graptoliten, 1898. Ueber die Borkholmer
Schicht im mittelbaltischen Silurgebiet, 1902).

I ett betydande antal afhandlingar och uppsatser har Wiman vidare
behandlat skilda delar af de svenska kambro-silurbildningarn a, deras fauna
och stratigrafi. Han har därvid fått tillfälle att syssla med skilda djurgrupper
såsom trilobiter, brachiopoder, bryozoer m. m.

Många af Wimans geologiska arbeten innehålla uppslag af synnerligen
stort palaeo-biologiskt intresse, så t. ex. hans arbete om kambrisksiluriska
faciesbildningar i Jämtland (1897) och hans uppsats öfver
siluriska korallref på Gotland. Denna sistnämnda skrift, i hvilken förekomsten
af verkliga korallref i Gotlands öfversilurlager för första gången
angifves och åskådligt beskrifves, bildar begynnelsen af ett nytt skede i
Gottlandssilurens utforskande, och betydelsen af det af Wiman angifna
uppslaget har framgått vid den af Sveriges geologiska undersökning under

Motioner i Första Kammaren, N:o 17. 13

de senaste åren utförda, delvis ännu pågående detalj-karteringen af
Gottland.

Intill år 1904 hade Wimans arbeten varit begränsade till den svenska
kambro-silurformationen. Detta år mottog ban emellertid till bearbetning
det af den svenska sydpolsexpeditionen hemförda materialet af vertebratrester
härstammande från Seymouröns tertiärlager. Preparationen af
dessa benrester utförde ban med utomordentlig omsorg, och hans beskrifning,
omfattande rester af en Zeuglodon och af minst fem obeskrifna
pingvinsläkten, ådagalade hans skicklighet som forskare på ett för honom
nytt arbetsområde (Ueber die alttertiären Vertebraten der Seymourinsel,
1905).

Carl Wiman, som i utlandets fackkretsar förvärfvat sig anseende som
en af samtidens mest dugliga och mångsidiga forskare på paleontologiens
område, bekläder alltjämt endast de i ekonomiskt afseende ytterst blygsamma
befattningarna såsom docent och amanuens. Sedan flere år tillbaka
har ban under föga gynnsamma förhållanden medels föreläsningar
och kurser i paleontologi och historisk geologi på ett förtjänstfullt sätt
medverkat vid undervisningen i geologi, ett ämne, som numera vid Uppsala
universitet vunnit en betydande anslutning från de studerandes sida. Under
nu förbandenvarande förhållanden kan Wimans ekonomiska ställning vid
universitet ej förbättras snarare skall den, då dispositionsrätten för det
docentstipendium, som ban nu innehar, utgår, väsentligt försämras. Under
sådana förhållanden våga vi, representanter för geologi, paleontologi och
zoologi, uttala önskvärdheten af att genom en personlig professur åt denne
förtjänte vetenskapsman beredes tryggare förutsättning för fortsatt forskningsarbete
och samtidigt billig ersättning för hans verksamhet som lärare.

Stockholm den 26 april 1907.

Hjalmar Théel, A. G. Nathorst, Wilhelm Leche,

Gerhard Holm, Gerard De Geer, Einar Lönnberg, J. G. Andersson.»

Förestående afskrifters likhet med orginalen intyga:

J. G. Andersson. Henrik Santesson.

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

Afskrift.

Herr professor, D:r A. G. Högbom, Uppsala.

Med anledning af benäget öfversända skrifvelsen angående ifrågasatt
upprättande af en personlig professur i paleontologi vid Uppsala universitet,
för docent C. Wiman, ber jag få uttala som min åsigt, att nämnda plan
synes i alla afseenden väl förtjäna att realiseras.

Å ena sidan är det nu så, att vi vid våra universitet blott ha en

lärare i geologi och mineralogi vid hvartdera universitetet, men å andra
sidan måste det i våra dagar gränsa till det omöjliga att finna någon, som
är väl kvalificerad i alla delar af detta vidlyftiga ämne med alla dess skilda
fack eller, om man så vill, hjälp vetenskaper.

Paleontologien är emellertid ett för geologien i dess helhet så viktigt
fack, att det ej utan stor skada kan tillbakasättas. Och i öfrigt är ju
dess värde för all biologisk vetenskap obestridligt.

Men vid Uppsala universitet är det för närvarande i just detta fack,
som läraren i geologi och mineralogi som bäst skulle behöfva en medlärares
hjälp. Därest dylik kunde erhållas genom upprättande af en personlig
professur, skulle det helt visst lända ämnet i dess helhet till stort gagn.

Är nu docenten Wiman lämplig eller, så att säga, rätte mannen att

fylla en sådan plats? Den frågan tror jag mig kunna utan betänkande
bejaka.

Äfven om det ej kan vara behöfligt att nu ingå på en detaljerad
granskning af docenten Wimans utgifna skrifter, torde dock arten af dessa
här böra i någon mån angifvas. — De flesta afhandla uteslutande vår
kambro-silur, men i ett af de senaste arbetena, hvilket har till ämne
tertiära vertebrater, visar sig docenten Wiman ha goda förutsättningar
äfven för arbete på andra områden.

Ett godt vittnesbörd om hans förmåga lämnar hans graptolitarbeten,
i hvilka han genom anpassning för paleontologien af nyare (låtom oss säga
zoologiska) arbetsmetoder lyckats lämna synnerligen värderika bidrag till
den utredning af graptoliternas byggnad, hvarmed svenska paleontologer
de sista årtiondena mycket sysslat. Äfven en rad skrifter af mera stratigrafisk
natur äro af intresse och allestädes spårar man den om sigt, noggrannhet
och reda, som tillhöra vetenskapsmannens bästa egenskaper.

Till allt detta kommer det lefvande intresse, med hvilket docenten
Wiman ägnat sig åt sin vetenskap, ett intresse, som han måhända allra
bäst ådagalagt därmed, att han i relativt lönlös ställning under så många

Motioner i Första Kammaren, N-o 17 15

år med aldrig svalnande nit alltjämt hållit fast vid det ämne, han gjort
till sitt.

Genom sin föregående verksamhet som lärare och författare är docenten
Wiman sålunda väl förtjänt af erkännande och uppmuntran. Komme, såsom
det ur många synpunkter vore önskligt, den ifrågasatta välbehöfliga förbättringen
af docenten Wdmans ställning till stånd, skulle han, därom är
jag förvissad, säkerligen göra vetenskapen god tjänst, hälst som han till
sin bepröfvade förmåga parar den kärlek till sitt ämne, hvilken måste
verka medryckande på lärjungarne.

Lund den 20 maj 1907.

Joll. Chr. Moberg.

Afskriftens likhet med originalet intyga:

G. von Post. Emelie Envall.

Afskrift.

Marburg, den 14 Mai 1907.

Einer Anregung mehrer ausgezeichneter schwedischer Fachgenossen

Eolge leistend, erkläre ich gern, dass ich Herrn D:r C. Wiman in Uppsala

schon länge als gewissenhaften und kenntnissreichen Forscher auf dem

Gebiete der Paläontologie und Geologie hoch schätze, und es daher mit

Freuden begrussen vurde, wenn ihm durch Yerleihung einer Professur die

verdiente Anerkennung ftir seine vielfältigen und hervorragenden Yerdienste

zu Teil wtirde. D /• ^ „

Professor I):r E. Kayser.

Halle 13 Mai 1907.

Hochverehrter Herr College.

Mit Freuden will ich Ihnen, Ihren Wunsche gemäss iiber Wiman
mein Urteil sägen:

Seit 14 Jahren verfolge ich mit gam besonderem Interesse die ausgezeiclineten
Arbeiten dieses talentreichen Forschers. Denn seinen ebenso mtihevollen
wie methodisch geistreichen Arbeiten ist es zu danken, dass die
ausgestorbene Gruppe der Graptolithen uns ebenso bekannt ist, wie eine
rezente Polypengruppe. Nicht minder hoch schätze ich seine Arbeiten

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

iiber die Kalkriffe von Gotland, die ich selbst kenne, und deren volles
Yerständniss mir dock erst durcb Wimans Arbeit aufgegangen ist. Gerade
in der Yielseitigkeit der bisherigen Arbeiten Wimans liegt die Bilrgsehaft
daflir dass er aucb kunftigbin ausgezeichnete Arbeiten vollenden wird.

Mit vollem Becbt weisen Sie in Ihrer Denkschrift daraufhin, dass es
eine Ehrenpflicht Schwedens ist dafiir zu sorgen, dass die wunderbaren
palaeontolog-Scbätze Ihres Ländes grtindlich durcbforscbt nnd beschneben
werden. Hierfur aber dtirfte sicb Niemand besser eignen, als gerade
Wiman. Es wiirde den Geologen und Palaeontologen Europas ein besonderer
Dienst gethan, wenn ein so begabter und bewährter Palaeontolog den
besondern Auftrag erhielt, die Lethaea Ihres Ländes zusammenfassend dar -

zustellen. , ™ ■,

Ich begrilsse es daher auf das freudigste, dass Sie diesen Plan dem

Eeichstag vorlegen, und wiirde mir zur besonderer Ehre anrechnen, wenn

Sie auch meinen Namen mit unterzeichnen wurden.

Mit herzlichem Gltlckauf

D.r Johannes Walther,

o. ö. Professor der Geol. u. Palaeontologi.
Direktor des Kön. Acad. Mineral. Instituts,
Halle-Wittenberg.

Geologisch-mineralogisches Institut .

ö der 15 Mai 1907.

Universität Tubingen

Hochgeehrter Herr College.

Das wissenschaftliche Wirken Wimans hat mich seit semem ersten
Auftreten interessirt, anfänglich, weil ich selbst mich mit Studien uber
baltische Geologie und Palaeontologie beschäftigte, dann aber auch durch
die griindliche und klare Behandlung, die er palaeontologischen Stoften von
allgemeiner Bedeutung zu Theil werden liess. Es war hald zu erkennen,
dass ein ungewöhnliches Talent hier auftrat, und die Entwickelung die er
genommen hat, hat dies durchaus bestätigt. In anspruchsloser Weise werden
Beiträge geboten, welche durch ihre sichere, auf vollendeter Ausnutzung
des Materials, und auf verfeinerter Technik beruhende Begrundung in die
erste Beihe der neueren Arbeiten einzuriicken sind. Der geologischen Anlage
Skandinaviens entsprechend, handelte es sich um die silunschen und cambrischen
Faunen, deren stark abweichende Formen noch in vielen Punkten

Motioner i Första Kammaren, N:o 17. it

der Aufhellung bediirften. Dem Geologen wurde dadurch ein vvichtiges
Material fur stratigrafische und erdgeschichtliche Studien geliefert. Dass
Wimans Fähigkeiten aber nicht in diesem Kahmen eingespannt sind, zeigte
sich in der Leichtigkeit, mit der er einen ganz anderen Stoff bewältigte,
die von der schwedischen Siidpolar-Expedition auf der Seymourinsel gesammelten
alttertiären Yertebraten. Hier galt es osteologische Kentnisse einzusetzen
und in ganz anderer Weise vorzugehen als bei der palaeontologischen
Untersuchung von Graptolithen und Trilobiten. Auch hier ist er
zu Eesultaten gekommen, welche von allen Palaeontologen dankbar begriisst
-\verden.
ragende Kraft, von der noch viel zu erwarten steht, und es wäre zu
wiinschen, dass es geläuge ihm eine Stellung zu verschaffen, die ihm eine
ruhige Fortsetzung seiner erfolgreichen Thätigkeit ermöglicht.

Mit freundlichem Gruss
Ihr ergebenster
E. Koken.

Geologisches Institut
der

Universität Breslau.

Breslau I., den 17 Mai, 1907.

Hochgeehrter Herr College.

Unter den Arbeiten der schwedischen Gelehrten, die ich fiir mein
Handbuch der Erdgeschichte (Lethaea palaeozoica) benutzt habe, nehmen
die palaeontologischen und stratigraphischen Studien Wimans eine besonders
hervorragende Stolle ein. Ich erinnere mich von wie grossem Werte seine
bedeutsamenUntersuchungen iiber Monograptus, Diplograptus und Dictyonema
fiir die Deutuug der bis dahin rätselhaften Gebilde gewesen sind. Die Darstellungen
der Lehrbiicher basieren somit grösstenteils auf Wimans subtilen Untersuchungen.
Aenlich wie auf dem palaeontologischen Gebiet hat es Wiman
auch in seinen geologischen Beobachtungen fiber Korallenriffe Gotlands und
die cambrisch-silurischen Faciesbilduugen Jemtlands verstanden, aus sorgfåltigen
Einzelbeobaehtungen weitreichendo Folgerungen allgemeiner Art
abzuleiten. Ich unterlasse es auf die zahlreichen weiteren Schriften im einzelnen
einzugehen, sondera möchte nur konstatieren, dass Wimans Name
Bih. till Biksd, Prot. 1909. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 12 Häft. 3

18 Motioner i Första Kammaren, Af:o 17.

auch im Auslande vohlbekannt ist und sich eines hoten vissenschaftlichen
Ansehens erfreut.

Mit vorztlglicher Hochaohtung
Ihr sehr ergebener
Frech.

Herrn Prof. D:r. A. G. Högbom.

Hochgeehrter Herr College.

Sei einer Peihe von Jabren kenne icb D:r. C. Wiman und schätze
seine Arbeiten bocb; ich vurde es mit grösster Freude begrässen, venn
er eine sorgenfreie Stellung erhält, die ihm erlaubt sicb ganz seiner Wissenschaft
zu vidmen.

D:r. Wimans Arbeiten bezieben sicb auf ein ausgedebntes Gebiet, die
Erforscburg der cambro-silurischen Gebilde Scbvedens und unter dieser
speciell auf die erfolgreiche Ergrundung des feinen anatomischen Baues der
Graptolitben, ferner in neuester Zeit auf die Bescbreibung der von der
schvedischen Sädpolar-Expedition beimgebrachten Tertiärfossilien. Indem
icb die eingebende Wtirdigung der verdienste Wimans um die Graptolitben
und die Säd-Polarfossilien Andern uberlasse, vill icb hervorheben
seine Bedeutung fur unser gemeinsames Arbeitsfeld das Cambro-Silurgebiet
N. Europas. Ausser den schon in der Stockbolmer Yorstellung erväbnten
und gevurdigten Arbeiten uber Jämtland, Dalarne, Nerike, Östergötland
sind es besonders die Arbeiten uber die Umgebuugen der Ostsee, die vesentlich
dazu beigetragen baben die Einbeit des ganzen russisch-scandinavischen
Cambro-Silurgebiets uachzuveisen. In Estland batte icb die höcbste untersiluriscbe
Stufe als Borkholmer Scbicht bescbrieben und aDgenommen, dass
sie sicb in den nördlichen Theil der Ostsee fortsetze, D:r. Wiman bat nun
in seiner Arbeit »Pber die Borkholmer Schicht im Mittelbaltischen Silurgebiet»
nachgeviesen dass die Borkholmer Scbicht auf Gotland im zahlreichen
Geschieben vertreten ist, die vesentlicb zur Kenntniss ihrer Fauna
beitragen und dass sicher anzunehmen ist dass diese Scbicht nördlicb von
Gotland auf dem Boden der Ostsee anstebt. Ausser den schon fräher
bekannten Ost- und Westbaltischem Gebieten hatte Wiman noch ein Nordbaltisches
Silurgebiet im N. von Stockholm nachgeviesen, in dem nur wenig
anstebenden Silurgebilde z. B. bei Gefle, bekannt sind, dass sich aber durcb

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

eine reiche und eigenthumliche Verbreitung von Geschieben auszeichnet, die
auf alte Verbindungen im O. himveisen. Dahin gehört die untercambrische
Form Mickwitzia monilifera, die zuerst in Westergötland bei Lugnås entdeckt,
dann in Estland weit verbreitet wiedergefunden und jetzt im Nordbalticum
zwischen den beiden erstgenannten Stellen von Neuem nachgewiesen
wurde. Ein besonderes Interesse erregt nocb die ebenfalls untercambriscbe
scböne Muschel Causea formosa Wim., die zuerst von Wimail
als Geschieben im Nordbaltischen Silurgebiet entdeckt, später in vielen Stellen
in cambrischen Schichten Ostsibiriens weidergefunden wurde, so von Gekanowski,
Lapatin und Jawgowski an verschiedenen Stellen an der Angara
und zuletzt von Tolmatschoiv im kochnordischer Chatanga-Gebiete. Ich vermuthe
dass auch die iibrigen von Tolmatschow eingesammelten Cambrosilurpetrifacten
viele Beziehungen zu scandinavischen Funden enthalten
werden, womit ich meinen Brief schliesse in der Hoffnung dass Ihre Bemuhungen
um D:r. Wimans Professur mit Erfolg gekrönt sein werden.

Ergebenst Academiker F. Schmidt.

St. Petersburg 4/17 Mai 1907.

Comité Géologique St. Pétersbourg, den 20 Juni 1907.

de Bussie.

Herrn Professor A. G. Högbom.

Geehrtester Herr College.

Ihr schmeichelhafter Auftrag Ihnen meine Ansicht tiber die Bedeutung
der wissenschaftlichen Arbeiten D:r. C. Wimans mitzutheilen, kann
ich nur sägen, dass ich vollständig den Werth dieser Arbeiten theile,
der in der von Ihnen und Herm Prof. Hathorst, de Geer, Holm und
anderen unterschriebenen Recension ausgesprochen ist.

Der Ruf D:r. Wimans, eines hervorragensten gegenwärtigcn Palaeontologen
ist von den Fachmännern allgemein anerkannt. Die Abhandlungen
dieses Gelehrten iiber die Untersuchung der Graptoliten sind in der
That als classische zu betrachten. Als Direktor des Geologischen Instituts
im Hachbarlande . kan ich abcr nicht umhin noch hinzufttgen, dass die
Untersuchungen D:r. Wimans im scliwedischen Gebiet des Cambro-Silurs
fiir die russischen Geologen, die sich mit dem Studium der baltischen
Provinzen beschäftigen von besonderer Bedeutung sind.

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

Aber auch im entfernsten Osten in Sibirien fiibrten diese Arbeiten
zur Feststellung des Alters der räthselhaften Ablagerungen, welche auf
grossen Flächen verbreitet sind und deren Character der Fauna nur dank
den ausgezeiebneten Untersuchungen D:r. Wimans festgestellt werden konnte.

Yon ganzen Herzen wiirde ich die Ernennung D:r. Wimans als Professor
der ^Universitet in Upsala begrussen, wenn Ihr gerecbter Yorscblag
Erfolg haben wird.

Mit vorziiglicher Hochachtung
Ihr ganz ergebener
Th. Tschernyscheiv.

The University, May 29th., 1907.

Birmingham.

Dear Professor Högbom.

I have read the type-written circular which you have kindly forwarded
to me with reference to Dr Karl Wiman of Upsala, with great
interest and sympathy.

I agree fully with all that is brought forward in that circular as to
the value and excellence of the work Dr Wiman has done both in Palaeontology
and Stratigraphy. His publications are well known and appreciated
by British geologists and palaeontologists, especially by those amongst
us who work among the Lower Palaeozoic rocks and fossils. We should
indeed be all delighted to learn of his appointment to a personal professorial
post, which would among other things afford him not only the
leisure but also the means to devote himself to those branches of original
research which in a sense he has made his own.

My own work among the Cambro-Silurian formations and fossils has
lead me again and again to the study of Dr Wiman’s papers. I have
found them of the greatest service. Especially has this been the case
with his memoirs on the Graptolites. His brilliant paper »Ueber die
Graptoliten», published in 1896, in which, by carrying out into the
minutest details the methods inaugurated by Dr Holm, he worked out
and figured the original structure of the Dendroidea, Betioloidea and
Diplograptidae, is, I consider, one of the most valuable papers ever written
upon the structures of the Graptolites. It is absolutely indispensable for
all those who study these fossils.

Motioner i Första Kammaren, N:o 17. 21

His two previous papers: — »Ueber Diplograptidae» and »Ueber
Monograptus» — thougb shorter, were in their way equally original and
valuable, and tbe remain down to the present time our most authoritative
papers upon the subjects of which tbey treat.

His subsequent papers: — »On Dictyonema cavernosum», and »Ueber
den Bau einiger Gotländischen Graptoliten» greatly advanced our knowledge
along tbe same line.

Of late years Dr Wiroan, being probably absorbed in otber work,
bas not gratified us by publishing additional memoirs on this special
departement of palaeontology; but all graptolithologists look forward witb
keen expectation to future papers from bis pen dealing wilb tbose graptolitic
genera, tbe intimate strueture of wbicb is as yet unknown.

Sweden as a country is exceptionally fortunate in the fact tbat in
that country alone, or almost alone, tbese fossils occur in limestone strata
witb tbeir original structures beautifully preserved. To Sweden and swedisb
researchers tberefore do all students of these fossils naturally look
för ligbt and leading. But all tbose who have carefully studied graptolites
are well aware of tbe fact that even witb all the advantages of
excellent ^reservation, nevertheless tbe successful isolation of tbese fossils
from their matrix, tbeir detailed study and description after isolation and
tbe correct interpretation of tbe appearances they present, demand eacb
such varied qualifications tbat one could hardly dåre to liope tbat they
migbt be found united in a single researcher. Dr Wiman’s papers on
the graptolites show, bowever, tbat be possesses them all, and bis results
bave been proportionately brilliant and trustworthy.

It is perhaps only natural that as an interested Avorker among graptolites
I sbould personally urge tbe great desirability of tbe swedish nation
in general, and of tbe University of Upsala in particular, doing their
utmost to secure permanently tbe services of Dr Wiman for tbe continuation
of tbese researches.

Surely it is only just that Sweden as a nation sbould secure for
Sweden and for swedish palaeontologists tbe credit of developing to the
utmost, for tbe benefit of the scientific world as a wbole, the peculiar
advantages that tbe swedish strata possess over tbose of otber countries
for the discovery and interpretation of tbe strueture of tbese fossils. And
surely it is only Åtting that tbe University of Upsala — tbe Upsala of
Linnaeus and Wahlenberg — sbould do its utmost to secure that tliis

Motioner i Första Kammaren, N;o 17.

work shall be done within its walls by one of its own graduates, and by
the man who has shown himself so eminently qualified to do the work.

I remain, Sir,
sincerely yours,

Charles Lapworth.

Smithsonian Institution. June 28, 1907.

Washington U. 8. A.

Professor Doctor A. G. Högbom.

University of Uppsala, Uppsala, Sweden.

My dear Sir.

I am in receipt of your letter of May 8 in regard to Doctor Carl
Wiman. It is a great pleasure to me to be able to recognize the faithful
and conscientious work of Doctor Wiman, muck of which I kave had
frequent occasion to study. It kas been of great service to me, and I
feel sure that his contributions will be of lasting value to the Science of
palaeontology. I trust that opportunity will be given him for many years
of useful work.

Sincerely yours,

Charles D. Walcott.

Secretary. Eecently Director
of the United States Geological Survey.

Université de Lille.

Faculté des Sciences. Le 14 Mai 1907.

Géologie.

Monsieur & Honoré collegue,

Il m’est facile et agréable de vous donner mon sentiment sur les titres
seientiflques de M:r Carl Wiman.

Les naturalistes suédois ont depuis 200 ans acquis des titres éminents
ä la reconnaissance des savants de tous pays, et la semence jetée par Linné

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

a millement prospérée. La Suéde n’a pas seulement produit des naturalistes
éminents, mais des paléontologistes, des géologues. (Test ä la conscience,
a la précision, au talent des paléontologistes suédois que nous devons les
données les plus exactes et les plus précieuses sur les premiers temps de
la vie, (ä 1’époque paléozoique) et sur les premiers temps de 1’humanité
(å l’époque quartenaire). Et quelque difficile qu’il soit pour un peuple de
maintenir longtemps une semblable réputation, et de marcber toujours en
éclaireur de la Science et de la civilisation, il semble bien qne le meilleur
moyen d’y arriver est de faciliter 1’existence de ses enfants les mieux doués.

(Test parmi eux que les savants frangais rangent Carl Wiman, depuis
ses mémorables recherches sur les graptolites. Aucun groupe d’animaux
n’est plus important que celui-lå pour la connaissanee du monde paléozoique,
aucun pays ne présentait d aliments plus favorable pour leur étude que le
vötre: on doit vous féliciter d’avoir trouvé en C. Wiman l’homme qu’il
fallait pour leur étude. Son anatomie des graptolites, sa tecbnique microtomique,
les résultats obtenus dans 1’histologie et le développement de ees
fossiles sont si merveilleux, qu’ils n’ont d’abord provoqué chez beaucoup
que 1’incrédulité: il nous a fallu voir, pour croire.

Tous ceux qui ont vu Foeuvre sont remplis d’une réelle admiration.
Et la leeture des mémoires postérieurs, écrits sur divers sujets de paléontologie,
trilobites, braebiopodes, bryozoaires, et coralliaires des récifs siluriens
de Gothland confirment la réputation grandissante de C. Wiman,
comme celle d’un savant bonorable pour son pays et plein de promesses
d’avenir.

Perm ett ez moi de vous adresser, mon tres honoré collégue, en méme
temps que mon appréciation des travaux de Mr C. Wiman, les assurances
de mes sentiments tres distingués.

Ch. Barrois.

Lika med originalen intyga:
G. von Post.

Emelie Envall.

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

Docenten Carl Wimans meritförteckning.

1. Examina:

Mogenhetsexamen i Uppsala den 8 juni 1888.

Fil. känd.-examen den 15 dec. 1891.

Fil. lic.-examen den 28 febr. och 23 nov. 1895.

Disputerade för graden den 4 dec. 1895.

2. Förordnanden:

Är amanuens vid Geol. Inst. sedan den 1 okt. 1895.

Docent i paleontologi sedan den 22 febr. 1896.

3. Föreläsningar m. m.:

Fe kambrisk-sihiriska bildningarna inom det skandinavisk-baltiska området: vt.

1902, ht. 1903, ht. 1905, vt. 1908.

Historisk geologi:

vt, 1904, vt. 1905, ht. 1907, ht. 1908.

Utförligare kurs öfver de kambris k-siluriska bildningarna inom det
skandinavisk-baltiska området:

ht, 1906, vt. 1907, vt. 1907, samma kurs vid Stockholms högskola.

Skånes och Danmarks geologi och museer (såsom förberedande till
en excursion).
vt. 1906.

Viktigare fossilförekomster i utlandet:
ht. 1904.

Har ledt öfning ar i paleontologisk undersökning af berg- och jordarter:
ht. 1902, vt. 1903.

Har ledt geologiska excursion er.

Har gifvit kollegier i historisk geologi.

Har föreläst på sommarkurserna 1897, 1899, 1901 och 1905.

Har hållit populärvetenskapliga föreläsningar i Uppsala, Gäfle, Söderhamn,
Hudiksvall m. fl. ställen.

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

4. Vetenskapliga resor:
a) I Skandinavien:

1890. Studerade i 7 veckor Gotlands öfversilur.

1891. Vistandes med understöd af K. V. A. och Riksmuseum 7
veckor i Jämtland samt 1 månad vid riksmuseum förundersökning
af silurformationen i Jämtland.

1892. Studerade 3 veckor i Roslagen och på Aland Bottenhafvets
silurområde samt deltog såsom extra-geolog 5 veckor i fältarbeten
för utgifvande af geologisk beskrifning öfver Jämtlands
län.

1893. Reste för geologiska undersökningar några veckor i Roslagen
och Jämtland.

1894. Reste såsom Linnéstipendiat flera veckor på Gotland, Öland
samt i Skåne, Kristianiatrakten och Jämtland.

Vistades en månad vid K. V. A:s biologiska station
Kristineberg.

1896. Reste 3 veckor på Gotland samt med Sederholms större
inrikes resestipendium 7 veckor i Jämtland.

1897. Vistades några veckor i Jämtland.

1898. Utförde för Sveriges geologiska undersökning två månader
geologiska kartarbeten i Ångermanland och Lappland.

1899. Rekognoscerade för S. G. U. två månader i Lappland.

1900. Reste 3 veckor på Gotland samt rekognoscerade för S. G.
U. 6 veckor i Lappland.

1901. Undersökte 2 månader Bottenhafvets silurområde.

1902. Afslutade för S. G. U. 6 veckor fältarbetena för de geologiska
kartorna öfver Öland samt reste med understöd af
den Hahnska donationen några veckor i Roslagen.

1903. Studerade 6 veckor delvis för S. G. U. silurformationen i
Öster- och Västergötland.

1904. Undersökte för S. G. U. 1 månad kritblocken i Bohuslän.

1906. Reste 6 veckor i Dalarne.

1907. Utförde kartarbeten i Jämtland samt deltog som geolog i
renstakningen af bandelen Östersund—Ström.

b) I utlandet:

1888. Reste 9 veckor i holländska Limburg för studium afMuastrichterkritan.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band 12 Iiäft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

1899. Yistades med understöd af Letterstedtska föreningen några
veckor i Petersburg och Östersjöprovinserna.

1903. Deltog med understöd af offentliga medel i geologkongressen
i Wien och den i samband med denna anordnade excursionen
i Böhmen.

1904. Företog med understöd af Letterstedtska föreningen under
några veckor en resa i Tyskland och Ryssland.

1908. Företog med understöd af Wahlbergska stipendiet som
paleontolog i Svenska Spetsbergsexpeditionen.

5. Har af trycket utgifvit:

1. tiber das Silurgebiet das Bottnischen Meeres. Bull. of the Geol.

Inst. of Upsala 1893.

2. tiber Diplograptidae Lapw. Ibid 1894. (Belönad med 200 kr. af

Bjurzons premie).

3. tiber Monograptus Gein. Ibid. 1894.

4. tJber die Silurformation in Jämtland. Ibid. 1894.

5. Paleontologische Notizen, 1 und 2. Ibid. 1895.

6. tiber die Graptoliten. (Doktorsafhandling). Ibid. 1896.

7. The structure of the Graptolites. Natural Science 1896.

8. tiber Dictyonema cavernosum n. sp. Bull. of the Geol. Inst. of

Upsala 1896.

9. Cambrisch-silurische Faciesbildungen in Jämtland, Ibid. 1896.

10. tiber silurische Korallenriffe in Gotland. Ibid. 1897.

11. tiber den Bau einiger gotländischen Graptoliten. Ibid. 1897.

12. Eine untersilurische Litoralfacies bei Locknesjön in Jämtland.

Ibid. 1899.

13. tiber die Borkholmer Schicht im Mittelbaltischem Silurgebiet.

Ibid. 1901 (belönad med halfva årsräntan af Oscar II:s jubelfestdonation,
800 kr.).

14. Bergens uppkomst. Yerdandis småskrifter.

15. Beskrifning af kambrisk-siluriska bildningarna på Ölandsdelen af

bladet Kalmar af H. Munthe i S. G. U., ser Ac, n:o 6, 1902.

16. D:o bladet Ottenby af H. Munthe S. G. U., ser. Ac, n:o 7 1903.

17. D:o bladet Mönsterås af H. Munthe och H. Hedström, S. G. U.

ser. Ac, n:o 8.

18. D:o bladet Oskarshamn af E. Svedmark, S. G. U., ser. Ac, n:o 5.

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

19. Studien tiber das Nordbaltische Silurgebiet. I. Olenellussand stein,

Obolussandstein und Ceratopygeschiefer. Bull. of tbe
Geol. Inst. of Upsala 1902.

20. Paleontologiscbe Notizen, 3—6. Ibid. 1902.

21. Ett nytt fynd af Obolussandsten i Östergötland G. F. F. N''o

223 Bd. 25, H. 6.

22. Iakttagelser på Nileus Armadillo Dalm. Ibid. N:o 225, Bd

26, H. 1.

23. Ein Shumardiaschiefer bei Lanna in Nerike. Arkiv för Zoologi

utg. af K. V. A. i Stockholm, Bd. 2, N:o 11. Uppsala 1905.

24. Yorläufige Mitteilung tiber die alttertiären Yertebraten der Sey mourinsel.

Bull. of the Geol. Inst. of Upsala, N:o 12, Yol.
Yl, Part. II 1903. Upsala 1905.

25. tiber die alttertiären Yertebraten der Seymourinsel. Wissen schaftl.

Ergebnisse der Schwed. Stidp. Exp. 1901 —1903. Bd.
III, Lief. 1. Stockholm 1905.

26. Beskrifning af de kambro-siluriska bildningarna på blad 5 S. G.

U. Ser. A 1 a. H:o 5, 1906. Tillsammans med Hedström.

27. Palaeontologische Notizen 7—13. Bull. Geol. Inst. of Upsala

Yol. 7, 1906.

28. Bergens uppkomst. 2:dra uppi. 1906.

29. Om ceratopygeregionen inom Siljansiluren. G. F. F. Bd. 28. 1906.

30. Uber die Fauna des westbaltischen Leptaenakalks. Arkiv för

zoologi. Bd. 3, N:o 24.

31. Studien tiber das Nordbaltische Silurgebiet II. Bull. Geol. Inst.

of Upsala, Yol. 8, 1908.

Att ofvanstående meritförteckning öfverensstämmer med oss företedda
afhandlingar och med af oss i öfrigt kända förhållanden, intyga:

A. G. Högbom. Håkan Sandqvist.

Stockholm. Victor Pettersons A-B. tr. 1909-