Motioner i Första Kammaren, N:o 14 (Motion 1895:14 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

N:o 14.

Af friherre KlinckOWStrÖm, med åtskilliga förslag beträffande
vissa delar af Kongl. Maj:ts proposition angående
statsverkets tillstånd och behof.

Sedan regeringen vid 1892 års riksdag föreslog nedsättning af spanmåls-
och mjöltullar till slutet af nämnda år, och Riksdagen beslutat denna
nedsättning till något olika belopp, har denna opåaktadt fortgått äfven
under hela åren 1893 och 1894, utan någon nämnvärd anmärkning hvarken
från regeringens eller Riksdagens sida. Väl åstadkoms, till följd af en reservants
i bevillningsutskottet (herr Burens) reservation, en öfverläggning
härom i Första Kammaren; men hans excellens herr statsministerns deltagande
i denna öfverläggning visade, att regeringen önskade, att den år 1892
beslutade nedsättningen af ifrågavarande tullafgifter skulle fortfarande ega
bestånd. Lågt beräknadt uppgår den förlust, som statsverkets inkomster
fått vidkännas genom denna okloka åtgärd, till omkring 4 millioner kronor
årligen, en skänk gjord till förmån för de utländske varuafsändarne af spanmål
och mjöl till vårt land, som endast ökat dessa utländske varuafsändares
handelsvinst, men ingalunda minskar de inom vårt land boende konsumenters
utgifter för brödföda. Tvärtom måste dessa konsumenter underkasta
sig en ökad beskattning för att fylla denna brist i statens inkomster.

Jag har i en för några dagar sedan i denna kammare väckt motion
om ökade tullar å spanmål och mjöl vidlyftigt nog behandlat frågan om
hvem som betalar dessa tullar, och får hänvisa dem, som önska upplysning
derom, till nämnda motion.

Bil). till Riksd. Blot. 1895. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft. (N:o It) \

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

Sedan regeringen under tiden mellan denna och nästföregående års
riksdag ej velat förr än den 5 i denna månad, således allt för sent, göra
bruk af § 60 i regeringsformen; ej heller gittat besvara alla de böneskrifter
om böjda spanmåls- och mjöltullar, som från en stor mängd hushållningssällskap,
husbållsgillen, agrarföreningar med flere öfver allt i landet egt
ruin, och det är att befara, att regeringen ej heller vid denna riksdag vill
genom sitt mägtiga inflytande bidraga att genom tillräckligt höjda spanmåls-
och mjöltullar rädda jordbrukets idkare från undergång — återstår
intet annat medel, än att Eiksdagen tager sjelf frågan om hand och beslutar
i den af Kongl. Maj:t nu till densamma afgifna nådiga proposition om
statsverket de indragningar och nedprutningar, som, utan att störa statens
nödvändiga behof för att fortsätta administrationens gilla gång, skola kunna
motsvara den förlust, statskassan gör af 4 millioner, som nedsättningen i
tullarna kommer att utgöra, om de äfven för denna statsreglering komma
att fortfara.

"Val har Kongl. Maj:t under den 5 i denna månad, med stöd af
§ 60 regeringsformen befalt, att från och med den 7 januari innevarande
år tullen å spaumål skall höjas till 3 kronor 15 öre, å malt till 4 kronor
och å mjöl till 6 kronor 50 öre, allt pr 100 kilo; men denna åtgärd kommer
för sent, om dermed afses att hjelpa det nödstälda jordbruket ur dess
betryck; den af Kongl. Maj:t beslutade tullökningen förslår ej, om dermed
afses jordbruksnäringens skydd, och för hela detta år är den inhemska
marknaden tillsluten för det svenska jordbrukets produkter. Att vår statskassa
gör en förlust af millioner kronor genom regeringens okloka vägran
att ej redan sistlidna vår höja spanmåls- och mjöltullarne, ligger för en hvar
i öppen dag.

Statsverkets inkomster.

Utan att nu vilja ingå i anmärkningar angående de inkomster, som
finnas upptagna såsom tillgängliga i och för den blifvande statsregleringen,
vill jag dock i förbigående anmärka, att den af statskontoret upptagna
nettoinkomst af tullarna, 30 millioner kronor, torde, om spanmåls- och
mjöltullarna blifva förhöjda utöfver hvad Kongl. Maj:t under den 5 januari
1895 påbjudit, och som vi litet hvar hoppas måtte ske, kunna blifva icke
obetydligt förhöjd; hvaremot de 35 millioner kronor, Kongl. Maj:t i den
nådiga statsverkspropositionen deraf hoppas inflyta i statskassan för detta
år, synes mig mycket tvifvel underkastadt.

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

Enligt min åsigt hade statsmagterna vida mer än som hittills skett
bort begagna tre vigtiga inkomstkällor, för att derur tillföra statskassan
ökade, väl behöfliga inkomster. Dessa inkomstkällor äro tullen, mellanrihslagen
och huitbetssockerinciustrien.

Hvad tullen beträffar och den ökade inkomst, staten deraf skulle kunna
erhålla, har jag redan här ofvan uttalat mig och mera omständligt i den
motion jag för några dagar sedan derom i denna kammare väckt. Denna
inkomstkälla är så mycket mer att förorda, som de inkomster, deraf erhållas,
ingalunda hvad de lifsmedel beträffar, som vårt land producerar, är en skatt
lagd på landets konsumenter; emedan denna inkomst endast är en liten förminskning
af den utländska varuafsändarens handelsvinst, som är nog stor
ändå. Genom den förlust, vi gjort årligen genom nedsättningen af spanmåls-
och mjöltullarna under åren 1892, 1893 och 1894, har årligen statsverket
förlorat omkring 4 millioner kronor. Om nu dessa tullar från och
med år 1895 och allt framgent höjdes icke blott till hvad de voro före år
1892, utan till hvad de böra vara, för att rädda jordbrukets idkare från
undergång, eller till 4 kronor pr 100 kilo för spanmål och 6 kronor pr i
100 kilo för mjöl, såsom jag i min tullmötion vid denna riksdag föreslagit,
så skulle statsverket vinna en ökad inkomst af mellan 7 och 8 millioner
kronor.

Mellanrikslagen och dess bestämmelser, hvad tullen beträffar, äro af
beskaffenhet att tarfva grundlig förändring, så vida ej statsverket skall lida
betydlig mistning af väl behöfliga inkomster, och våra näringar försvagas
genom öfvermägtig utländsk täflan.

I kommerskollegii nu utkomna berättelse öfver vår utrikeshandel år
1893 har lemnats en beräkning öfver de tullbelopp, som skulle erlagts för
från Norge hit införda varor, derest dessa ej på grund af mellanrikslagen
varit tullfria. I jemna tusental ställa sig för de vigtigtfste artiklarne —
deri dock ej inberäknade kläder, segel, slöjdvaror, möbler m. m., der tullsatserna
ej blifvit beräknade — dessa belopp sålunda:

Qvantitet

kg Ej

specificerade slag af ylleväfnader,______ 785,000

Saltad eller inlagd ansjovis m. m..........1,640,000

Blekta och oblektat bomullsväfnader, ej

specificerade ................................. 424,000

Strumpor m. in., andra slag än siden lOOdlOO"!

Y ärde
kr.

2,355,000

328,000

V •«

Tullvärde

kr.

1,3 73''boto
‘-*"■820,Obf)

»ifiiiul norna!

2,btob.ooto''''''‘''32^000

i'';(k)to;00to> "i:i7o;doto

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

	Qvantitet	V ärde	Tullvärde
	kg.	kr.	kr.
Papper, andra slag	1,475,000	369,000	148,000
Bomullstyll	58,000	876,000	146,000
Margarin	654,000	589,000	131,000
Glas, ej specificerade slag	195,000	390,000	117,000
Porslin m. m.	568,000	567,000	114,000
Omålade snickeriarbeten af furu och gran	2,104,000	1,262,000	105,000
Fernissa, annan än sprit	300,000	66,000	90,000
Sulläder	. 287,000	362,000	69,000
Spik af minst 45 m.m. Snickeriarbeten af päron, valnöt, ma-	1,317,000	257,000	66,000
hogny m. m.	90,000	272,000	54,000
Hattar, andra än fruntimmers Konserver, andra slag än af nötboskap	st. 62,000 kg.	184,000	45,000
och får	83,000	185,000	41,000
Finare, ej specificeradt gjutgods	80,000	241,000	40,000.

Sammanräknadt och närmare utfördt uppgår det tullbelopp, som för
dessa från Norge införda varor skulle erlagts till svenska statskassan, till en
summa af ej mindre än 4,313,856 kronor.

Stegringen har varit rask. 1890 utgjorde detta belopp 2,827,771
kronor, 1891 2,669,809 kronor, 1892 3,146,311 kronor och för 1893
har ökningen uppgått till nära 1,200,000 kronor. För åren 1890—93
uppgår sammanlagda summan af de tullafgifter, som skulle erlagts, derest
ej mellanrikslagen varit, till 12,957,747 kronor, förutsatt nemligen, att
importen skulle , varit lika stor, om tullen å norska varor varit densamma
som å andra utländska.

Det är emellertid gifvet, att hade vi mot Norge tillämpat samma tulltariff,
som eljest mot utlandet, så skulle Norges utförsel till oss högst väsentligt
reducerats och de tullinkomster, som verkligen tillfallit svenska
statskassan, också blifvit betydligt mindre än ofvan angifvits. Men i stället
skulle alla dessa millioner, som nu gått från Sverige till norska fabrikanter
och norska arbetare, ofta blott till importörer af utländskt gods, som i
någon hastig vändning gjorts till »noi;sk vara», fallit svensk industri och
svenske, arbetare till. Det är de svenska näringarna, som långt mer än
statskassan lida af den tullfria och dertill så ofta illojala konkurrensen från

Motioner i Första Kammaren, N:o 14

Norge, det är för derå som den starka importökningen, som af kommerskollegii
ofvan anförda siffror utvisas, tiar sin största betydelse.

Det ligger i sakens natur, att denna ökning skall blifva allt starkare
i samma mån som våra år 1892 införda industritullar börja att gent emot
utlandet visa sina verkningar. Man inser också i Norge mycket väl, att
mellanrikslagens upphäfvande är den klara logiska konsekvensen af dessa
tullars införande. En författare till en artikelserie i »Morgonbladet» om
mellanrikslagen — för öfrigt fanatisk frihandlare och förande helt och hållet
samma resonnement, som var det vanliga för 40—50 år sedan — säger
också öppet sina landsmän, att »det tjenar till ingenting att vägra att erkänna
en sanning, derför att den är obehaglig». Mellanrikslagen öppnar
»en bresch» i Sveriges tullsystem, i det den »ger den norska produktionen,
som till en stor del arbetar med tullfria råämnen, i viss mån lättare tillgång
till konkurrens med den svenska». Logiskt sedt äro derför de svenska
protektionisterna, som begära mellanrikslagens upphäfvande, i sin
fidla rätt1).

Hvad enligt min mening återstår att göra för att rätta detta missförhållande
är, att statsmagterna helt enkelt uppsåga hela mellanrikslagen
och hädanefter behandla Norge såsom huarje annan främmande nation,
huad tullförhållanden beträffar. Man bär så ofta genom revision af
mellanrikslagen sökt rättelse i hvad den innehåller för svenska handels- och
tullintressena och våra näringar skadliga bestämmelser utan att åstadkomma
jemvigt mellan fördelar och förpligtelse!'' de båda länderna emellan, att mig
synes rättast vara att afhugga den gordiska knut, som kallas mellanrikslagen.
Jag skall längre ned i denna motion, vid behandlingen af 3:e
hufvudtiteln, återkomma till våra förhållanden med vårt s. k. broderland;
här vill jag blott i förbigående nämna, att den af mig här förordade åtgärden
beträffande mellanrikslagen skulle med all sannolikhet öka våra statsinkomster
med 3 å 4 millioner kronor årligen.

En tredje inkomstkälla, hvarur statsmagterna borde tillföra statsverket
vida högre inkomster än nu sker, är genom att på ett rättvist och billigt
sätt beskatta den inhemska hvitbetssockertillverkningen: Den komité, som

för någon tid sedan tillsattes för att behandla denna fråga, kan ej numera
anses hafva sä utredt denna fråga, som den numera, i afseende på dess
beskattning, i så många afseenden förtjenar.

Vid senaste riksdag väckte herr Wtcrn i Första Kammaren en motion,

’) Se tidningen »Vält Land» för den 4 sistlidnc december.

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

n:o 23, angående bland annat äfven den inhemska hvitbetssockerindustrien.
Bevillningsutskottet, som med anledning deraf behandlade denna fråga, afgaf
deröfver ett betänkande n:o 21, som lemnar flera sakrika upplysningar
utan att fullt utreda densamma. Men till följd af detta betänkande höjde
Riksdagen den påräknade inkomsten, genom beskattning af ifrågavarande
industri, från 2,600,000 kronor, som den finnes upptagen i 1894 års riksstat,
till 6,800,000 kronor uti 1895 års riksstat; hvarjemte Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t i underdånighet anhöll, »att Kongl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån ändring i bestämmelserna
angående hvitbetssockertillverkningen och dermed sammanhängande förhållanden
erfordras för vederbörligt tillvaratagande af statsverkets finansiella intresse.»

Söker man med de officiella handlingar och den särdeles magra litteratur,
som förefinnes, närmare upplysningar i denna vigtiga industriella fråga, så
finner man, att orsaken till den otillfredsställande beskattning, som denna
är underkastad, hufvudsakligen härleder sig dels från den jemförelsevis för
låga procent af socker, man ansett kunna uttagas ur betorna, dels från den
alltför höga premie, som man lemnat för att uppmuntra denna industri i
dess början.

Sockerindustrien inom vårt land har under senare åren fått en ansenligt
ökad betydelse genom den snabba utveckling, tillverkningen af hvitbetssocker
vid de samtliga inom Malmöhus län belägna fabrikerna företett.
Nedanstående siffror lemna härom vittnesbörd1)

Tillverknings- år	Antal fabriker	Afverkade betor, tons	Utbyte af rå-socker, tons	Utbytes-procent2)
1882—83	1	19,280	1,539	7,8
1883—84	2	37,830	2,953	7,7
1884—85	0 <v	47,170	4,299	8,0
1885—SO	3	43,260	3,919	8,7
1886—87	3	56,385	5,807	9,2
1887 — 88	3	83,605	9,176	10,1
1888—89	4	86,111	8,881	10,3
1889 -90	4	136,813	14,626	10,0
1890—91	6	218,229	20,632	9,6
1891—92	8	200.064	26,843	9,5
1892—93	10	307,811	31,089	10,1
1893—94	10	318,952	31,895	10,0

'') Illustreradt Varulexikon^ pag. 804.

-) Bevillningsutskottets vid 1894 års riksdag betänkande n:o 21.

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

Af ofvanstående tabell syues, att genom förbättrade maskiner och metoder
bär år från år ett större utbyte af socker ur hvitbetorna egt rum, så
att när detta utbyte under tillverkningsåret 1882—83 endast lemnade 7,8
procent, kunde under tillverkningsåret 1885 — 86 lemnas 8,0 och under de
flesta derefter följande åren ända till 10 å 10,1 % socker. Och taga vi
Tyskland till jemförelse, der odling af sockerbetor sker på delvis mindre
god jord än den, som upptages för ifrågavarande betor i Malmöhus län, så
befinnes, att utbytet af socker af betorna i det förstnämnda landet i medeltal
utgjorde:1)

1836 — 40	i genomsnitt	5,72 %
1841—45	»	6,49 »
1846—50	»	7,22 »
1866—77		8,30 »
1881 — 85		10,65 »
1886—90	»	12,73 »

Af föregående uppgifter synes, att utbytet af råsocker utur betorna,
och hvaraf beräkningen af beskattningen till en del beror, i allmänhet är
för låg och kunde beräknas något högre. Enligt bevillningsutskottets uppgift2)
bestämdes år 1892 denna utbytesprocent till endast 6,25 och vid
1893 års riksdag höjdes denna procent till 7,5 från och med den 1 september
1893 och till 8,25 från och med den l september 1894. Under
året 1895 från och med den 1 september beräknades denna procent till 9
kilogram allt för 100 kilogram råa (ej torkade) hvitbetor.

Det andra medlet att tillgodose statskassan genom beskattning af
ifrågavarande hvitbetssockerindustri är att minska eller snarare helt och hållet
borttaga den premie, denna industri nu åtnjuter, derigenom att beskattningen
utgör endast hälften mot hvad tullen för importeradt råsocker nu utgör,
hvilken tull uppgår till 33 öre per kilo.

Här nedan meddelade tabell lemnar några märkliga upplysningar om
utgjord beskattning och af Riksdagen kalkylerad afgift under åren 1882—94
vid de inhemska hvitbetssockerfabrikerna samt för åren 1887—91 den
förlust, statsverket gjort i sockertullen genom att endast fordra af nämnda
fabriker halfva tullen.

'') Illustrera^ Varulexikon af Ekenberg och Landin, pag. 799.

2) Bevillningsutskottets betänkande vid 1894 Srs Riksdag n:o 32 pag. 9.

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.
Hvitbetssöck er-till verkningsafgiften utgjorde1)

År	Afgiftens belopp kronor '')	Kalkylerad afgift enligt riksstatcn	Statsverkets förlust å sockertull till följd af den inhemska socker-industrien * 2)
1882	111,000	50,000
1883	149,000	70,000
1884	268,000	90,000
1885	334,000	100,000
1886	323,000	150,000
1887	346,000	200,000	1,556,058
1888	544,000	200,000	1,481,293
1889	636,000	250,000	2,472,421
1890	998,000	550,000	3,343,708
1891	1,847,000	650,000	3,590,575
1892	2,260,000	1,600,000
1893	2,719,000	1,800,000
1894	5,295,251	2,600,000
1895	---	6,800,000

Det måste väcka skälig förundran att se, huru Eiksdagen år efter år
så origtigt som skett kalkylerat den inhemska sockerskattens belopp utan
att söka upplysning om denna industris verkliga förhållanden. Från år
1882 till och med år 1894 utgjorde den af Eiksdagen för alla åren sammanslagnaskatten
8,310,000 kronor, när den i verkligheten utgjort 15,830,251
kronor. Vid sistlidne riksdag upptog statskontoret ifrågavarande sockerskatt
endast till 3,200,000 kronor, när bevillnings-utskottet, på goda skäl, hemtade
från den sakrika utredning, som finansdepartementets kontrollbyrå lemnade,
föreslog, att denna skatt måtte å 1895 års riksstat uppföras med 6,800,000
kronor, som också blef Eiksdagens beslut.

Mig synes, att Eiksdagen bör åsätta denna sockerindustri samma skatt
för dess socker, som hit importeradt socker får i tullafgift betala, eller 33
öre per kilo.

'') Enligt bevillningsutskottets betänkande vid 1894 års riksdag. n:o 21.

2) Enligt herr Waerns vid 1894 års riksdag i Första Kammaren väckta motion n:o
23 pag. 7.

Motioner i Första Kammaren, Abo 14.

Enligt Börstidningens beräkningar skall hela den inhemska rasockerproduktionen
för år 1894 komma att uppgå till 61,700 ton, motsvarande
i raffinad 55,500 ton eller precis hela årskonsumtionen år 1895. Då man
härtill lägger importen under januari—oktober, uppgående till 4,000 ton
raffinad och 13,000 ton oraffineradt, motsvarande tillsammans 15,000 ton
raffinad, torde icke kunna betvifla^, att vi redan i år stå inför eu öfverproduktion.

• Betsockerskatten för innevarande kampanj skulle utgöra 6,165,489
kronor. Beskattades betsockret efter samma grunder som sockertullen utgår,
det vill säga 23^2 öre per kg. råsocker, skulle skatten uppgå till 15,533,500
kronor. Alltså en skilnad af öfver 9 millioner kronor till sockerbrukens
favör.

Under år 1893 uppgick den inhemska råsockerproduktionen till 31,895
ton och under den sista kampanjen (1893 — 94) till 43,400 ton. Ökningen
i hvitbetssockertill verkningen under innevarande kampanj i jemförelse med
den närmast föregående innebär för statskassan en minskad inkomst af
sockertull och soekeraccis uppgående till mer än 3 millioner kr.1)

En ökad statsinkomst af minst 3 millioner kronor borde kunna erhållas
af denna sockerindustris rättvisa och billiga ökade beskattning, så
mycket hellre, som årliga utdelningen å vinsten lärer variera mellan 10,
20, 40 å 60 procent af kapitalet, ja, det sägs, att stundom hela kapitalet
erhållits i årlig vinstutdelning.

Statsverkets utgifter.

Jag ämnar ej här i denna motion föreslå nedprutningar eller afslag å
alla de anslag, som Kongl. Maj:t i den nådiga statsverkspropositionen
äskar, men som likväl torde böra af Biksdagen till ett mindre belopp afkortas,
till en lägligare tid uppskjutas,, eller alldeles afslås. Tid och
nödig detaljkännedom saknas. Jag är äfven öfvertygad derom, att statsutskottet,
som eger noggrant granska alla dessa förslag, skall deri föreslå
de nedprutningar eller afslag derå, som finnas behöfliga och möjliga att
åstadkomma, utan att hindra eller försvåra administrationen i dess gilla
gång, eller träda enskild persons laga rätt för nära. Det är endast några
större, företrädesvis nya anslag, som jag ämnar pröfva och, om dessa utan

*) So Stockholms Dagblad den 24 november 1894.

Bill. till Riksd, Prof. 181)5. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft.

10 Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

skada kunna afslås, nedprutas eller till lägligare tid uppskjutas, sådant
föreslå.

Att sträng sparsamhet i allmänhet måste iakttagas, är den allmänna
och väl motiverade meningen i landet, och svenska folkets representanter
vid riksdagen böra, enligt min mening, ej tveka att söka inbespara hvad
möjligt är å den nu ifrågavarande kongl. statsverkspropositionen, ty Kongl.
Maj:t har ej beslutanderätten öfver statens utgifter, utan den ligger uteslutande
i händerna på folkets ombud vid riksdagen och såsom en följd
deraf det dryga ansvaret, huru de begagnat denna rätt.

Att vid innevarande riksdag stor sparsamhet är nödvändig, synes mig
otvifvelaktigt af följande anledningar, nemligen:

att derigenom skulle den af Kongl. Maj:t föreslagna tilläggsbevillningen
af 4,500,000 kronor kunna upphöra att utgå;

att derigenom kunde äfven några medel reserveras för de många
Kongl. Maj:ts propositioner, som under riksdagen säkerligen kunna förväntas
(t. ex. för industriutställningen i Stockholm; de med vestkustbanans
inlösen förenade omkostnader; ersättning till statskontoret för förskjutna
medel till kabin ettskassan för den anpart Norge vägrar att utbetala m. m.);

att dermed tillgodose behjertansvärda enskilda motioner, hvilfai troligtvis
icke komma att saknas; , ''

att slutligen söka åtminstone delvis minska den allmänna nöden och
oförmögenheten hos den jordbrukande samhällsklassen att mer än hittills
trycka den med ökad beskattning, som den omöjligen kan utgöra.

Jag kommer i det efterföljande yrkandet å besparingar, afslag och så
vidare å de flerehanda anslag Kongl. Maj:ts statsverksproposition innehåller,
att hänvisa till nu ofvan anförda allmänna anledningar, der ej särskilda
grunder finnas, hvilka då af mig skola anföras.

Tredje liufvudtiteln.

Det kungabref till statskontoret, som tillkommit med anledning af »uteblifvandet»
af det norska bidraget till kabinettskassan, lyder i sin helhet
sålunda:

Yi gifve eder härigenom till känna, att sedan hos oss blifvit anmäldt,
att utbetalningen af den del af ka bin ettskassans utgifter, hvilken beräknats
skola gäldas af norska medel, och som från och med den 1 sistlidne juli
förfallit till utbetalning, hittills uppskjuta till följd deraf att det påräknade
norska bidraget icke erhållits, Vi funnit godt besluta, att hela det

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

belopp, som i de innevarande års Riksdag och Storting förelagda propositioner
beräknats för utgifter från kabinettskassan, skall tills vidare hållas
vårt utrikesdepartement till banda, endast med den inskränkning, att för utgifterna
till Vår beskickning i Wien samt för hemliga utgifter endast påräknas
de af Riksdagen anslagna belopp, äfvensom bemyndiga vår minister
för utrikes ärendena att, med iakttagande af nyssnämda inskränkning beträffande
omkostnaderna för beskickningen i Wien samt förekommande utgifter
under anslagsrubriken »hemliga utgifter», tills vidare af förskottsmedel
från vårt statskontor bestrida hvad i öfrigt beräknats skola gäldas med
anslag från Norge intill ett belopp af 15,300 kr. i månaden, skolande det
i följd häraf åligga eder att tills vidare, räknadt för tiden från och med den
1 nästlidne juli, af under händer varande medel på reqvisition af ministern
för utrikes ärendena tillhandahålla utrikesdepartementet högst 15,300 kr.
för månad.

6 augusti 1894.

OSCAR. ''

'', i i s • 1 r; ;• fila. >■ O '' -! i f • ! i ».;))•;( i v./ *;>;•.».*;? -

C. Leivenhändt.

Samma dag brefvet anlände till statskontoret, eller den 1 december,
utbetalades derifrån enligt utrikesministerns reqvisition beloppet för sex månader
med 91,800 kronor1)

Öfver denna enastående finansiella tilldragelses konstitutionella sida
vill jag här icke yttra mig. Det tillhör väl konstitutionsutskottet att i
första hand behandla denna fråga och derefter Riksdagen att derom yttra sig
och besluta. Men mig synes detta icke kunna ske utan att Sveriges och
Norges unionella förhållanden i deras helhet behandlas.

Oväntadt nog har Kongl. Maj:t i sin statsverksproposition icke äskat något
extra anslag till ersättning för af statskontoret förskjutna medel, som af
norska statsverket bort inbetalas till svenska kabinettskassan under senare
halfåret 1894; ej heller äskat ett extra anslag för hela året 1895 till att
betäcka denna brist. Skulle meningen vara att inom Riksdagen nedtysta
all diskussion i denna vigtiga internationella fråga, tvifla!'' jag att sådant
skall lyckas.

’) So tidningen »Vält Land» den 5 december 1894.

Motioner i Försto Kammaren, N:o 14.

Jag har redan den 12 april 1893, då norska frågan till öfverläggning
förekom i Riksdagens Första kammare, yttrat mig derom i ett längre anförande,
som återfinnes i kammarens protokoll för nämnda dag. Mig synes
föga kunna uträttas genom fredlig öfverenskommelse med Norge, som
genom senaste valen till Stortinget visat föga benägenhet att vidblifva föreningen
med Sverige och sannolikt under de 3 följande åren, som detta
Storting har rätt föra norska folkets talan, sannolikt hädanefter som hittills
kommer att utöfva denna rätt på ett för Sverige, dess Konung och hela
unionen föga smickrande sätt.

Svårt vore det visserligen icke att med de magtmedel Sverige eger
tvinga norska folket uppfylla sina skyldigheter och åtaganden; men den
nuvanmde unionen är ej värd, att Sverige derför uppoffrade en enda af
sina tappre krigare. Och någon tillgifvenhet af norska folket skulle sannerligen
icke derigenom vinnas.

Jag anser, lika med många tänkande män inom de båda landen, att
en fast förening mellan dessa land, grundad på varaktiga principer och ömsesidiga
skyldigheter och rättigheter, skulle vara till en stor nytta och välsignelse
för de båda folken; men denna förening skulle då grundas enligt
andra bestämmelser än den nuvarande riksakten innehåller, och många
paragrafer i den nuvarande norska grundlagen tarfvade likaledes grundlig
omarbetning till det bättre i unionelt afseende och meddelande af större
magt för Konungen.

Jag skulle mycket beklaga, om ett nyvaldt Storting skulle behålla
samma åsigter, som det nyss föregående genom sin majoritet uttalat, äfvensom
om den norska regeringen fortfarande skulle tillåta sig sådana
ovänliga utlåtanden om broderlandet, sotn äro både olämpliga och oförtjent»;
om detta sker, då är min åsigt, som kanske skiljer sig från mången
annans, men Söm jag genom noggrant bepröfvande och öfverläggning kommit
till, att det är bäst att låta båda länderna skiljas och hvarje land
få sin egen vilja, och att låta det norska folket pröfva på hvad det vill
säga och hvad det kostar att vara själfständigt, hvithet detta folk hittills icke
pröfvat, i olikhet med de flesta andra mindre nationer, som lyckats frigöra
sig från större nationer. När vi tänka på att Sverige allt sedan Kalmarunion
i större eller mindre mån varit under mer än hundrade år beherskadt
och till eu viss grad tyranniseradt af Danmark, så finna vi, att detta
förutnämnda land under denna långa tid utkämpat blodiga strider för att
lyckas frigöra sig från ett dylikt förtryck.

Hvad har Norge att jemföra härmed? Vi hafva återskänkt detta land

Motioner i Första Kammaren, N:o It.

sjelfständighet, frihet och rättighet att fritt besörja sina inre angelägenheter,
Och under de snart åttio år, föreningen fortvarat, har Norge, på ett
särdeles förvånande sätt, rest sig upp och blifvit ett land, som i många
hänseenden lian både respekteras och beundras, sedan det blifvit frigjordt
från Danmarks mångåriga förtryck. Det är visserligen svårt att uttala, att
en sådan åtgärd måste vidtagas, men det är alldeles nödvändigt att åtminstone
förutsätta, att det kan ske, och redan den passus, som förekommer
i 1814 års konstitutionsutskotts betänkande och som en dess ledamot,
herr Silfverstolpe, dikterade till utskottets protokoll, visar, att man redan
då tänkte på möjligheten af att föreningsbandet skulle upplösas. Jag tvifiar
ingalunda derpå'' att, om eu sådan olycka skulle ske, Norge inom några
få år skulle inse sitt oförstånd och komma och begära att få återförenas
med Sverige. Detta är så innerligt min öfvertygelse, att ingen kan tvinga
mig att derifrån afvika, ty detta land, frigjordt från hvarje förbindelse med
Sverige, kommer att utstå mycket svårare prvfningar, än Norges folk och
dess ledande män nu kunna ana. Det är på många sätt, som dessa pröfningar
kunna komma öfver detta land, och äfven om Sverige håller sig
stilla efter skilsmessan från broderlandet, så kunna dock sådana ledsamheter
uppkomma för Norge, att norrmännen komma att mycket önska återförenas
med Sverige. Sverige behöfver visserligen icke Norge för att förtjena.
Yi hafva fortleft under århundraden utan att vara förenade med
Norge, och vår vackraste historia i tideböckerna finnes tecknad under den
tid, då Norge, såsom utgörande en del af Danmark, till och med uppträdde
fiendtligt mot vårt land. Jag tror att Norge således skall snart inse behofvet
att återförenas med Sverige. I sådant fall tror jag, att eu ny förening
med Norge borde ske på andra och mer solida grunder än de, hvilka nu
gälla, ty den förening, som nu finnes mellan Sverige och Norge, är en förening
att gråta åt.

Jag har här uppstält de grunder för ett nytt föreningsband mellan de
båda länderna, som jag anser skola sedermera för lång tid betrygga det
förenade nordens framtid.

Om efter den nuvarande unionens mellan Sverige och Norges upplösning
en ny förening mellan dessa riken skulle uppgöras, torde detta endast
böra ske på följande grunder, nemligen:

1 :o) att den konstitutionella konung amagien fick sig tillerkänd ungefärligen
samma myndighet, som den för närvarande eger i Sverige, i afseende
på lagstiftning, på Stortinget, på krigsmagten in. m. dylikt;

2:o) att de unionella förhållandena de båda rikena emellan afvägdes

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

i proportion af rikenas folkmängd och icke, såsom nu sker, med full likställighet:
vid ny konungaätts utseende; vid regering under konungs minderårighet;
vid interims-regerings tillsättande; vid samme konungs uppfostran'';
och val af hans förmyndare m. m.;

3:o) att det gemensamma försvaret så ordnades, att konungen egde
att i Norge förfoga öfver alla detta lands stridskrafter till lands och sjös
så, som han nu lagligen är berättigad till i Sverige;

4:o) att de utrikes ärendena haudhafvas för båda rikena gemensamt
af en svensk utrikesminister, och att, i den hithörande ministeriella konseljen,
den norske statsministern, som tjenstgör hos konungen, äfven är närvarande
och eger yttra sig. Ministerstaten i utlandet, äfvensom konsulsstaten,
äro för båda rikena gemensamma, och kan unionskonungen till hithörande
platser utse vare sig svenskar eller norrmän;

5:o) att alla de bestämmelser, som beröra båda rikena gemensamt och
sålunda äro af unionel beskaffenhet och förekomma i Norges grundlag,
kunna icke ensidigt förändras eller upphäfvas af det ena landet utan det
andra landets medgifvande genom dess lagliga myndigheter;

6:o) att alla de lagbestämmelser, som angå de båda rikenas unionella
förhållanden, upptagas i en för båda rikena lika gällande riksakt, hvilken
endast kan förändras i samma ordning, som för grundlag bestämd är,-det
vill säga genom båda ländernas representativa församlingars medgifvande
och unionskonungens bifall.

Om en skilsmessa mellan de båda folken skulle i godo öfverenskommas,
kan detta ej ske, synes mig, utan att Norge ersätter Sverige all den
omkostnad i länder och penningar, som Sverige fått vidkännas för Norges
befrielse undan det danska oket.

Hvad den finansiella delen af den norska frågan beträffar, så synes
mig, att det tillhör den unionella regeringen att söka förmå den norska
staten uppfylla sina unionella förpligteler. Svenska Riksdagen torde deremot
ej undandraga sig skyldigheten att godtgöra den utgift enligt kongl.
brefvet af den 6 augusti 1894, enligt livilket Kongl. Maj:t anbefalt statskontoret
hålla utrikesdepartamentet till banda det anslag till kabinettskassan,
som norska statsverket bort erlägga, men vägrat utgifva, emedan Kongl.
Majff ej velat indraga svensk-norska beskickningen i Wien. Detta anslag

Motioner i Första Kammaren, N:o 14. 15

har enligt omnämnda kongl. bref utgjort för de sista 6 månaderna af
året 1894 en summa af 91,800 kronor och blifvit provisoriskt utbetaldt
af statskontoret af under händer varande medel.

Då statsregleringen för år 1895 redan blifvit af sistlidne Riksdag afgjord,
men i fall den unionella regeringen ej skulle kunna förmå norska
stortinget att,‘ sin pligt likmätigt, för sistnämnda år inbetala till svenska
statsverket sin vanliga anpart till kabinettskassan, torde denna anpart utgörande,
enligt meranämnda kongl. bref, 183,600 kronor nu höra på
extra stat, så fort ske kan, hållas utrikesdepartementet till banda för bestridande
af kabinettskassans utgifter, på sätt kongl. brefvet den 6/s 1894
föreskrifter.

Hvad deremot beträffar utrikesdepartementets utgifter genom kabinettskassan
för 1896 — som i sammanhang med hela statsregleringen för
sagda år vid innevarande riksdag skall afgöras — anser jag det till nämnda
kabin ettskassa utgående anslag bör — för den händelse norska staten vägrar
fortfarande att erlägga dess anpart — sålunda utgå, att svenska statsverket
ökar tills vidare med ett extra anslag af 100,000 kronor utrikesdepartementets
tillgång på kabinettskassan; att hvad som derutöfver brister,
för norska statens vägrade anpart i utrikesdepartementets utgifter, skulle
åstadkommas dels genom en provisorisk nedsättning i ministerstatens aflöning,
dels genom indragning af militäratachéerna och dels genom sammanslagning
af åtskilliga envoyé-befattningar vid några främmande hof.

Jag förmodar, att regeringen såsom följd af norska statens vägran att
utbetala framdeles sin anpart till kabinetsskassan förafskeda!- alla under utrikesdepartementet
lydande norrmän, vare sig de tillhöra ministerstaten eller
tjenstgöra i öfrigt inom landet uti utrikesdepartementet.

4:<le hufvudtiteln.

Kongl. Maj:t bar, bland annat, äskat följande extra anslag:

(16) för anskaffning af nya eldhaudvapen åt armén 895,300
kronor;

(17) anskaffning af mobiliseringsammunition till eldbandvapen

800,000 kronor;

(18) anskaffning af fästningsartillcrimateriel 100,000 kronor;

(19) fortsatt anskaffning af ny fältartillerimateriel 254,000
kronor;

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

(20) till förstärkning af försvaret vid Oxdjupet 1,010,000
kronor; till komplettering af försänkningarna vid Vaxholm
och Oskar-Fredriksborgs fästning 100,000 kronor
och till förstärkningsarbeten vid Kungsholmen 671,500
kronor, äfvensom till utgående under år 1806 deraf
anvisa för förstnämnda ändamål 150,000 kronor;

För försänkningarna vid Vaxholm och Oskar-Fredriksborgs
fästning 50,000 kronor;

För förstärkningsarbetena vid Kungsholms fästning

140,000 kronor;

(21) till fortsättande af arbetena å Karlsborgs fästning med
Vaberget 200,000 kronor.

Samtliga dessa af Kongl. Maj:t nu äskade anslag, tillsammans uppgående
till en summa af 2,589,300 kronor, yrkar jag, på de allmänna
skäl till sparsamhet jag ofvan anfört, måtte af Riksdagen endast till deras
halfva belopp beviljas; hvarigenom en besparing på denna hufvudtitel
skulle uppstå af 1,294,650 kronor.

5:e hufvudtiteln.

Flottans nybyggnad: (Se den kongl. statsverkspropositionen, anslaget 14.)
Förutom det ordinarie anslag, som Kongl. Maj:t å denna hufvudtitel äskat,
eller 1,300,000 kronor, äskar Kongl. Maj:t på extra stat 12,250,000 kronor,
att utgå under 5 år, till nyanskaffning af flottans fartygsmateriel, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den af Kongl. Maj:t förut gillade plan, samt
att deraf för år 1896 anvisa till afslutande af pansarbåten »Öden * 690,000
kronor, samt till anskaffning af ett rekognosceringsfartyg, tre l:a klassens
minbåtar och två 2:a klassens minbåtar 1,710,000 kronor, eller tillsammans

2,400,000 kronor.

Då detta anslag, afsedt att utgå under 5 år, endast utgör omkring
Vi af det som fordras för att sätta flottans sjögående materiel i det tillstånd,
som Kongl. Maj:t anser nödvändigt, för att skydda våra kuster;

då 20 å 30 år skulle fordras för att uppbringa flottans sjögående
krigsmateriel till det antal fartyg, som minst erfordras till landets försvar;

då härigenom de skattdragandes börda, efter de 20 å 30 åren skulle
ökas med omkring 2 millioner kronor, om ens de återstående 36 å 37
millionerna af detta anslag af kommande Riksdagar ens beviljas; så får jag
härmed vördsamt yrka:

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

att Eiksdagen ville afslå Kongl. Maj:ts här ofvan omnämnda
förslag till anskaffande af medel på extra stat
för nybyggnad af flottans sjögående fartygsmateriel, och
att deremot Eiksdagen ville besluta att för anskaffning
af medel härtill anbefalla riksgäldskontoret upptagandet
af ett från de enskilda lånegifvarnes — allmänhetens —
sida ouppsägbart statslån på 50 millioner kronor, med
samma bestämmelser i öfrigt, som blifvit faststälda beträffande
1887 års endast från statens sida uppsägbar
lån, löpande med 3 6/10 % ränta, att halfårsvis af riksgäldskontoret
utbetalas. Obligationerna böra, till vinnande
af nödig skyndsam realisation, kunna säljas till
högst 10 % under pari och endast i den mån den nya
krigsmaterielen på svenska verkstäder och skeppsvarf
hinner tillverkas, dock icke till högre nominelt belopp
än 10 millioner kronor årligen. Genom realisation af
det ofvan föreslagna obligationsbeloppet till 90 % skulle
erhållas 45 millioner kronor, som, löpande med omkring
4 %, skulle fordra för räntans betalande omkring

1,800,000 kronor årligen.

Genom detta afslag af hvad Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
äskat skulle en direkt besparing i 5:e bufvudtitelns extra stat för 1S96 års
statsreglering uppstå af 2,400,000 kronor.

6-.e liufvudtiteln.

A de extra anslag, Kongl. Maj:t å denna hufvudtitel äskat, nödgas
jag, med stöd af de allmänna anledningar jag här ofvan anfört för att spara
på de skattdragandes penningar, yrka följande dels nedprutningar, dels
afslag, nemligen:

(35) Kongl. Maj:t äskar för anläggning af nya samt förbättring
af eller omläggning af backiga eller eljest mindre
göda vägar 800,000 kronor.

Jag får yrka, att Eiksdagen ville besluta, att detta
anslag nedsättes med halfva beloppet till 400,000 kronor.

Filt. till Rilcsd. Prof. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft. 3

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

(40) Kongl. Maj:t äskar att till utförande af nya byggnader
och anläggningar vid statens jern vägstrafik, äfvensom
till inköp af förändrad inredning, m. m. af hotellbyggnaderna
m. m. vid Bollnäs station ett extra anslag
måtte beviljas af 473,000 kronor;

Jag får härmed yrka, att Riksdagen ville besluta att
nedsätta detta anslag till 300,000 kronor.

(41) Till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens redan
trafikerade jern vägar äskar Kongl. Maj:t ett anslag af

1.250.000 kronor, deraf för år 1896 skulle utgå

850.000 kronor;

Jag yrkar härmed, att Riksdagen ville besluta att af
detta anslag endast bevilja 600,000 kronor.

(42) Kongl. Maj:t äskar, till anläggande af ett jern vägsspår
mellan Malmbergets station å Luleå—Gellivare-banan
till utmålen Välkommen, Johan och Baronerne, ett belopp
af högst 187,000 kronor att af jernvägstrafikmedlen
utgå;

Jag yrkar att Riksdagen ville afstå hela detta anslag.

Om ofvannämnda nedprutningar och afslag af nu uppräknade extra
anslag å 6:e hufvudtiteln komma att af Riksdagen bifallas, skulle derigenom
å denna hufvudtitel kunna inbesparas 960,000 kronor.

8:e hufvudtiteln.

(60) Kongl. Maj:t äskar, till förvärfvande af erforderligt
jordområde åt en asyl för sinnessjuke vid Upsala, äfvensom
till uppförande af för asylen erforderliga byggnader
m. m. ett extra anslag af 1,480,000 kronor, deraf för
år 1896 500,000 kronor.

Med afseende å det mindre farliga, att för året 1896
ej utgår hela det af Kongl. Maj:t äskade belopp, får
jag härmed yrka:

att Riksdagen ville besluta, att för omnämnda ändamål
för 1896 endast måtte beviljas 250,000 kronor.

Motioner i Första Kammaren, N:o 14. 19

Den nedprutning jag här ofvan jrrkat, att Riksdagen ville besluta i
de af Kongl. Maj:t äskade extra anslag, skulle, om de bifallas, uppgå till:

På 4:e bufvudtiteln ................................ 1,294,650 kronor

På 5:e bufvudtiteln ................................. 2,400,000 »

På 6:e hufvudtiteln:

å hufvudtiteln.............................. 473,000 »

utom bufvudtiteln...................... 437,000 »

På 8:e hufvudtiteln ................................. 250,000 »

Summa 4,854,650 kronor.

När derifrån dragas de summor jag
yrkat skulle utgå till betäckande af Norges
anpart af utgifter för kabinettskassan, utgörande
:

för halfva året 1894......... 91,800

för hela året 1895............ 183,600

för hela året 1896 ............ 100,000 375,400 kronor.

återstår erhållen besparing ..................... 4,479,250 kronor.

Om remiss af denna motion till statsutskottet får jag vördsamt anhålla.

Stockholm den 24 januari 1895.

R. Klinclcow ström,
Ledamot af Riksdagens Första Kammare
för Elfsborgs län.