Motioner i Första hammaren, Nr 258 (Motion 1928:252 Första kammaren)

Motioner i Första hammaren, Nr 258.

Nr 252.

Av herr Lindhagen, om införandet av verklig eller så kallad decisiv
folkomröstning.

Man säger att massorna äro lättledda,
men försök att leda dem baklänges.

Hugo Hamilton.

Förenämnda sentens, utslungad vid tiden för den politiska liberalismens genombrott
i Sverige, kan lämpligen grävas upp och utställas till beskådande i
skyltfönstren för den stundande valrörelsen. Då nu efter de förlängda valperioderna
ett nyval till riksdagens andra kammare åter står för dörren, uppflammar
vår gamla åkallan av de i det längsta bortglömda valmännen. Ministärbildningen
är beroende av deras vilja, nationens öden läggas i deras hand. Detta
skådespel är nog uppriktigt menat på åtskilliga händer, men säkerligen ovilligt
åtlytt på andra. Man kan emellertid utgå ifrån, att parlamentarismens idé
ännu behärskar oss officiellt vid sådana tillfällen. Folket är en högre instans
än dess förtroendemän.

Det gamla ordet om, att »folkets röst är Guds röst» lever med andra ord
ännu kvar i traditionen och föreställningssättet såsom en glimt av de gamla
sanningarna. Dess äldsta latinska källa är Senecas yttrande: »Tro mig, heligt
är folkets tal.» Den slutliga formuleringen är avfattad på 1100-talet av teologen
och statsmannen Petrus von Blois. Samma tankegång ligger under Nazaréens
förkunnelse, att grunden av tingen blivit »fördold för de visa och kloka
och uppenbarad för de fåkunniga» eller såsom Laotse för nära 3,000 år sedan
formulerade det: »De, som äga den sanna insikten höra ej till de högt lärde, de
som äro högt lärde sakna den sanna insikten.»

Nyligen utkom en bok, kallad den okände Tolstoy, innefattande en samling
nya upplysningar om honom. Där omtalar Tolstoys livmedikus några intryck
från ryska revolutionen 1905, då bönderna och deras delegerade samlades till
bondekongress i Moskva. När då några bekanta kommo till Tolstoy för att
tala om kongressen, bad han dem vara tysta, den intresserade honom inte. »Delegerade
äro ursurpatorer», sade han, »även om de väljas på det allra bästa sätt,
så kunna de dock aldrig representera folket, en människa kan aldrig vara
ställföreträdare för en annan, all representation är en dockkomedi.» Någon
nämnde då, att bönderna voro ignoranter. »Nej», sade Tolstoy, »allt gott kommer
från folket, men vem sitter i duman, professorer, journalister, advokater!»
»Vill ni därmed säga», frågade man, »att bönderna själva skola bestämma allt?
Bönderna äro dock en hjord». »Ja, det äro de», medgav Tolstoy, »men de andra
äro haltande lamm, som hanka efter jorden. Folket står i ett religiöst förhållande
till livet.»

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 8 samt. 74 höft. (Nr 252.)

Motioner i Första hammaren, Nr 86%.

Ett i någon mån omvänt omdöme fälldes en gång av Goethe. »Ingenting är
vedervärdigare än majoriteten», menade han, »ty den bestar av nagra fa kraftiga
föregångare, av skälmar som ackommodera sig, av svaga som assimilera
sig, och av massan, som linkar efter utan att ha en aning om vad den vill.»

Sokrates, som på nära håll iakttagit det politiska livet i Athén, såg mångsidigt
på tingen. Han ansåg, att tyranniet framkom ur demokratien. Denna
bragtes nämligen i upplösning av det omättliga begäret efter vad hon förklarat
som sitt högsta goda eller friheten. Varje överdrift i en sak slog över i
sin motsats och överdrift i frihet kunde icke sia över i något annat än ytterligt
slaveri. »Brukade icke», sade Sokrates, »folket alltid uppställa någon i spetsen
för sig och giva denne stor makt och anseende?» Det vore således tydligt, att
en envåldshärskare icke uppspirade ur någon annan rot än folkledarens. Staten
kunde emellertid få en annan gestalt »genom en enda förändring, visserligen
icke obetydlig och lätt men likväl utförbar». Om icke, sade han, antingen filosoferna
bliva konungar i staten eller de som nu kallas konungar och makthavande
i sanning och grundligt ägnade sig åt filosofien, då förefunnes det icke
någon befrielse från det onda för staterna och såsom han trodde icke heller
för människosläktet. Förmodligen byggde dock Sokrates till sist sina förhoppningar
icke så mycket pa en sådan styrelse, som förmodligen aldrig blir »utförbar»,
utan mera på hans övertygelse att inom varje människa bodde hans
dämon, en ovansklig talesman för dygden.

En försonligare syn på funktionärerna hyste ibland Cicero, såsom en erfaren
politiker. Må vi aldrig glömma hans odödliga ord: »Senatorerna äro förträffliga
människor men senaten är ett odjur.»

Den orubbliga tron på folket avspeglas i forntiden mäktigt i den kinesiske
politikern Mong-Dsi’s, i västerlandet kallad Mencius, politiska program, vilket
han en gång gav följande formulering: »Medlidandet är kärlekens begynnelse,
skamkänslan är pliktmedvetandets begynnelse, blygsamheten är sedernas begynnelse,
att skilja mellan rätt och orätt är vishetens begynnelse. Dessa fyra
anlag besitta alla människor lika väl som de besitta sina fyra lemmar. Den
som i sitt jag besitter dessa fyra anlag och låter dem alla utveckla och fullborda
sig, den är såsom elden, som begynt att brinna som källan vilken begynt att
flöda. Den som uppfyller dessa anlag, den förstår att skydda världen. Den
som icke uppfyller dem förmår icke en gång att tjäna sina föräldrar.»

På detta sätt räckte Mencius och Seneca, östern och västern, varandra handen
i förvissningen, att endast folkets röst, om det leddes rätt, kan bliva Guds
röst. I en senare tid förmodade ju även Rousseau, att människan var av naturen
god.

Dylika brokiga opinionsyttringar ur tänkandets annaler kunna vara ett lämpligt
förspel till eftertanke även i vår tid om folkstyrets väsende och dess rätta
organisation så långt möjligheterna nå. Även på detta område ifrågasättes väl
knappast något stillastående inför det röjningsarbete, som nu förestår efter kriget.
Då vi åtminstone med läpparna fortfarande erkänna folket såsom högsta
instans, ligger ju däri ett godtagande av det gamla politiska programmet om

Motioner i Första kammaren, Nr 252.

lolkets röst. Denna slutledning väcker vidare insikt, att den senares förkovran
måste vara den rätta vägledningen. Därmed äro vi sålunda till sist
framme vid det oundgängligaste av allt, nämligen individens frigörelse från
den andliga fattigdomen och den andliga kapitalismens förtryck. Det finnes
emellertid ingen kungsväg ännu uti gruset, som leder fram mot denna vinkande
stjärna. Det är en mängd små stigar i den politiska djungeln, som i
begynnelsen måste banas.

En sådan stig är vägröjningen för att vid sidan av det representativa systemet
införa avgörande genom folkomröstning. Den förlorar sig dock ej i
sparsamma steg bland mossan på hälleberget utan den är redan väl upptrampad
och lagd tillrätta uti terrängen. Det är en nyorientering med anor. Gamla
författningar före världskriget har införlivat med sig denna hyllning till folket
och revolutionsförfattningarna efter kriget ha besjälats av samma hänsyn.
Även den svenska riksdagen begärde år 1920 förslag om en dylik utvidgning
av folkstyret. Den kommitté, som i anledning härav tillsattes, framlade
först förslag till konsultativ omröstning, vilket förslag år 1922 blev lag. Sedan
framlade kommittén ett betänkande om verklig eller så kallad decisiv folkomröstning,
vilken avstyrktes i betänkandet av majoriteten mot en enda reservant.
Huruvida regeringen sedan tagit ställning i denna fråga är mig icke bekant.
I varje händelse har något initiativ i ämnet icke försports.

År 1926 ansåg jag mig därför pliktig att återupptaga frågan. Kommitterade
hade huvudsakligen betonat de formella svårigheterna. Det var, syntes
mig, trötta män från en illusionslös tid, som fört pennan. Den av 1920 års
riksdag utsträckta handen till folket har sedan uppenbarligen dött sotdöden
även i regeringen.

Det nya i reformen är ju, att folket beredes tillfälle att någon gång i viktiga
avgöranden få rösta tämligen fritt för en sak och icke såsom nu företrädesvis
tvångsvis allenast på en person. Endast med detta system kan folket få tillfälle
att rösta någorlunda under självansvar, byggt på objektiv upplysning.
Den verkliga folkomröstningen om betydande lättfattliga grundsatser innefattar
ett bidrag till nyorienteringen fram emot folkupplysningen och individens
karaktärsdaning. En begynnelse således i sin mån »på broslagningen från
formaidemokratiens ödemarker till de jungfruliga riken, där människan är god
och hennes verk rättvisa». Vid motionen var fogad en skildring av folkstyrelsens
utveckling i Amerika intill år 1916 genom folkomröstning. Denna berättelse
var författad av Judson King, sekreterare i den stora enskilda organisationen
för främjande av denna sak. Framställningen bär även i dag »morgonens
dagg över sin livsskildring». Dessa två dokument bifogas denna motion
till närmare utveckling av ämnet.

Konstitutionsutskottet, som år 1809 satts till väktare och ledare av folkstyrets
grundläggande principer, spillde, såsom numera oftast sker, icke heller
vid detta tillfälle många ord på desamma. Utskottet åberopade kommitténs
slutsats, »att nuvarande förhallanden i vårt land icke giva tillräckliga skäl
för att framlägga förslag om införande av ett decisivt folkomröstningsinstitut
i Sveriges författning». Tanken pa detta ägde icke någon större aktualitet.

Motioner i Första hammaren, Nr 252.

Reformkraven hade icke fatt det fäste i den allmänna opinionen, som borde
utgöra en förutsättning för en positiv lösning. Utskottet ansåg dessa skäl
fortfarande äga giltighet och avstyrkte därför motionen.

Två reservationer funnos antecknade vid betänkandet, en blank av herr
Vennerström samt en av herr Engberg, vilken anförde:

»Den konsultativa folkomröstningen utgör ett led i ett statsmakternas utredningsarbete.
Den är en form för inhämtande av de upplysningar beträffande
opinionsläget inom nationen, vilka för vissa ömtåliga frågors vidkommande
äro behövliga för att bedöma både huruvida och i vad mån en ifrågasatt lagstiftning
har nödigt underlag i folkmeningen. I den konsultativa folkomröstningen
delegera därför statsmakterna ingenting av sin befogenhet tillbaka till
folket. De endast skaffa sig bättre vägledning för utövandet av de befogenheter
som i enlighet med det representativa systemets hela idé äro till dein.
genom folket i val och genom författningens uppbyggnad delegerade Helt
annorlunda beträffande den decisiva folkomröstningen. I denna är det icke
längre fråga om inhämtande av upplysningar till vägledning för statsmakternas
omdöme, icke om ett led alltså i ett pågående utredningsarbete i syfte att
skapa största möjliga klarhet över det underlag i folkmeningen ett reformkrav
faktiskt kan påräkna. Den decisiva folkomröstningen är ett led i sjalva beslutsproceduren.
Statsmakterna delegera tillbaka till folket sin rätt att fatta
det avgörande beslutet i en fråga. Därmed genombrytes det representativa
systemets egen princip. Medan ett konsultativt referendum såsom ett led i ett
statsmakternas utredningsarbete kunnat harmoniskt inpassas i vår författning,
måste däremot ett decisivt referendum betraktas som ett högst betänkligt avsteg
från det svenska statsskickets idé. Vid sådant förhållande har jag ansett
det vara av vikt, att konstitutionsutskottet i sitt ställningstagande till kravet
på decisiv folkomröstning i första rummet tar sikte på sakens principiella sida
och följaktligen i sin avslagsmotivering betonar, att ett decisivt referendum ma
av riksdagen avvisas icke blott med hänsyn till kravets bristande aktualitet,
utan även och framför allt med hänsyn till dess egenskap av att stå 1 klar motsättning
till grundtanken i vårt statsskick. Inom utskottet har jag därlör yrkat,
att utskottets utlåtande måtte få följande lydelse: .

Vid det förhållandet, att kravet på ett inskrivande t vär författning av decisiv
folkomröstning står i bestämd och klar motsättning till vart statsskicks
grundläggande principer och att kravet i fråga dessutom saknar varje som
helst aktualitet, får utskottet hemställa, att förevarande motion matte av riksdagen
avslås.»

Utskottets hemställan godkändes utan debatt av andra kammaren.

Under överläggningen i första kammaren upplyste utskottets ordförande
von Geijer, att flera av dess medlemmar däribland även ordföranden uttalat
tankar i överensstämmelse med Engbergs reservation. Men majoriteten ansåg,
att man icke borde föregripa utvecklingen och skrida till handling, förrän
omständigheterna så fordrade, och icke göra större våld än läget kräver, då
man hade ett så tillfyllestgörande och nära till hands liggande skäl nämligen
att frågan icke ägde någon större aktualitet. Reformkravet hade icke fått
tillräckligt fäste i den allmänna opinionen. På ett yttrande under debatten av
herr Israel Holmgren, att han icke visste, vilken ställning vänsterpartierna intogo
i ämnet, svarade utskottets ordförande, att de icke torde ha någon upp
fattning av saken alls, därför att de icke sysselsatte sig med frågan. Herr Lyberg
meddelade, att han inom utskottet stått helt på Engbergs reservation, men

Motioner i Första hammaren, Nr 852.

ansett onödigt att särskilt betona det. Han ansåg, att förslagets genomförande
skulle verka synnerligen skadligt. Summan av debatten i kammaren
var, att herrar Israel Holmgren, Lindhagen och Winberg, såsom representanter
för de gamla vänsterpartierna, yttrade sig till förmån för motionen och
att herrar Lyberg, vänster, samt herr von Geijer, höger, som sagt, gingo emot
motionen. Omröstning ägde rum medelst uppresning och befanns därvid flertalet
ha röstat för utskottets hemställan.

Med anledning av denna utgång i riksdagen har jag hos den stundande socialdemokratiska
partikongressen år 1928 hemställt, att kongressen ville uttala
sig för genomförande av decisiv folkomröstning samt förklara, att detta
avsetts med det politiska programmets innehåll i denna punkt. Partiprogrammet
upptager nämligen i sin punkt II om styrelsesättet bland annat kravet på
»folkomröstning». Partiets programkommission har nu härom avgivit följande
utlåtande:

»I fråga om folkomröstningen såsom programkrav uttalade programkommissionen
vid 1920 års p rogram re vision: ’Det vid förra partikongressen upptagna
kravet på folkomröstning har i förenklad form överflyttats till förslaget.
Rörande den omfattning folkomröstningsinstitutet bör erhålla i svensk
författning är det lämpligast, att programmet icke uttalar sig. Mycket beror
på hur författningen i övrigt utformas. Formuleringen inrymmer möjlighet
för både bekräftelsereferendum och initiativreferendum.’

Den åsikt, åt vilken programkommissionen i ovanstående citat givit uttryck,
äger fortfarande giltighet. Om kongressen skulle hava beslutat ett uttalande
enligt motionärens förslag vore detta uppenbarligen lika förbindande för partiets
politik som om programmet omformulerades i den riktning motionären
önskar. Ett dylikt förbindande uttalande torde icke vara lämpligt med hänsyn
till den rörelsefrihet, som bör tillkomma partiets riksdagsgrupp. Därför
hemställer programkommissionen, att motionen icke måtte föranleda någon
åtgärd.»

Det har således anförts tre skäl mot att upptaga den decisiva folkomröstningen
på vår politiska dagordning. Reformen är icke aktuell, därför att
partiledarna icke intressera sig för frågan. Ett sådant intresse kan icke ens
komma i fråga, därför att därigenom genombrytes det representativa systemets
egen princip i klar motsättning till grundtanken i vårt statsskick. Slutligen
är i varje fall ett ställningstagande till den decisiva folkomröstningen
olämplig med hänsyn till den rörelsefrihet, som bör tillkomma partiernas riksdagsgrupper.

För den, som upplevat förberedelserna tilDvänstergenombrottet och kampen
för folkstyret, komma dylika förklaringar överraskande. I själva verket bemöta
de väl sig själva. Några erinringar må dock göras.

En fråga kan väl icke sägas sakna aktuell betydelse, därför att de, som skola
vårda sig om frågan, underlåta att göra det. Historien är rik på försummade
tillfällen. Folkomröstningen är en aktualitet i följd av det parlamentariska
systemets genombrott och övriga tidsförhållanden, såsom ovan framhållits.
Den kan sägas hava lika stor eller lika liten betydelse för alla länder.
Frågan om rätt för folket såsom en högsta instans att få någon gång

Motioner i Första kammaren, Nr 252.

rösta direkt i sak, i en grundläggande angelägenhet är aktuell icke minst i
vår brytningstid, då just stora avgöranden kunna förestå och plötsligt falla
över oss på många områden. Att en lagstiftning är färdig att vara till hands
för sådana tilldragelser, är väl icke heller annat än välbetänkt.

För övrigt ansåg ju den svenska riksdagen frågan aktuell redan år 1920.
Det svenska socialdemokratiska partiet upptog samma år kravet på sitt politiska
aktionsprogram i överensstämmelse med aktuell önskan från näst föregående
kongress. Det var då också fråga allenast om decisiv folkomröstning.
Denna folkomröstning kan nämligen bestå antingen uti »referendum», som
påbjudes av regeringen, eller i »initiativ», som skall äga rum, när ett visst antal
medborgare därom göra framställning. Vad på ett av dessa två sätt beslutes
blir lag med förbigående av valsystemets förtroendemäns beslutanderätt.
Programkommissionen av 1928 synes ha förbisett, att 1920 års programkommission
med sina uttryck »bekräftelsereferendum och initiativreferendum»
avser just nämnda två slag av decisiv folkomröstning. Då det nu hemställts,
att det socialdemokratiska folket må begära programmets förverkligande, så
avböjes detta med det skälet, att detta ej vidare angår folket utan endast riksdagsgruppen.
Och dennas ledning vill tydligen nu, liksom 1926, ej förverkliga
partiets program. Innebär detta tillbörlig hänsyn till folket, och är det verkligen
parlamentarism?

Det andra skälet var, att decisiv folkomröstning är under alla förhållanden
förkastlig, såsom stridande mot det representativa systemets princip och ägnad
att införa en sämre ordning. Denna uppfattning är ganska uppfriskande,
därför att den utan kompromiss vill obeskuret hävda en princip. Grundsatsen
synes dock vara särdeles relativ, eftersom många andra länder förkastat densamma.
För demokratiens del kan jag icke godkänna densamma, då den i
strid mot parlamentarismens väsende och historiens instinkter sätter förtroendemännen
över folket, blundar för krisen i det parlamentariska systemet och
dessutom innefattar en utmaning mot det socialdemokratiska politiska programmet.
Dödstystnaden i andra kammaren inför konstitutionsutskottets enhälliga
framträdande med sådana meningar är talande. Den belyser mäktigare
än ord tidslägets sårbara sidor. Vid sekelskiftet skulle under en liknande
situation säkerligen i nämnda kammare från skilda håll talats sunt och
hälsosamt.

Med vad sålunda sagts om det första och andra skälet faller också det tredje.
Jag förstår uppriktigt sagt icke vad som menas med att folket ej bör tillförsäkras
eller själv få kräva decisiv folkomröstning av hänsyn till riksdagsgruppernas
rörelsefrihet. Det begäres därför nu liksom år 1926, att de senare
skola uttala sig för eller emot denna reforms befogenhet och dess lämplighet.
Förkastas den, och detta till och med i strid mot egna partiprogram, få vi väl gå
med vår sak till folket i val. Men maktbefogenheterna komma då säkerligen
med utnyttjande av sina rika resurser att förhindra, att frågan blir »aktuell»
ens vid valen.

Det är sålunda sannolikt, att konstitutionsutskottet icke heller nu ägnar
saken någon ingående uppmärksamhet. Utskottet kommer nog, såsom dess

Motioner i Första hammaren, Nr Z5Z.

ordförande uppriktigt medgav vid förra debatten, att helt enkelt »icke sysselsätta
sig med frågan», trots dess skyldighet att göra det. Bakom denna
obenägenhet döljer sig dock, mänskligt att döma, något av tidslägets tillfälliga
mentalitet. I tävlan om makten glömma vi bort folket och väl komna till
makten finna vi oss väl i densamma. Vi söka därför göra folket till våra
tjänare för att kunna i bästa avsikt regera länge. Konstitutionsutskottet har
ju sagt ifrån, att de röstberättigade ej kunna lämpligen anförtros mera än
valrätt. Vår grundlag är på den punkten den bästa möjliga. En utveckling
av dess former för att skapa ett rikligare innehåll och avhjälpa allas andliga
fattigdom ligger utanför våra sysselsättningar.

Med ett sådant sinnelag är förklarligt, att, om man ej heller anser ett stillastående
vid status quo vara bra, dyker lättare en tillbakagång än ett framsteg
upp i tankarna. Det spörjes allt mer, om valmännens beskurna valrätt bör
fortfarande grundas på proportionalitetsval eller återföras till de gamla majoritetsvalen.
De senare visade sig så ofullkomliga och orättvisa, att man
övergick till proportionalitetsval. Dessa senare ha därefter visat sig också
vara mycket dåliga. Då man nu glömt det förra systemets brister söka vi en
utsikt i att falla tillbaka på dem med resultat förmodligen, att vi snart åter
upptäcka deras förefintlighet. Skola vi sålunda återgå till de gamla klubbkrigen
och uppgiva försöken att humanisera krigföringen och skapa rättvist
medinflytande för minoriteter?

Det enda riktiga är väl att vidhålla den lilla landvinningen med det proportionella
valsättet och söka komma bort från båda valsystemens återstående
vanskligheter. Erfarenheten har lärt åtminstone mig, att detta kan ske endast
genom att upptaga princippolitiken vid sidan av dagsbestyren, det vill säga
realiteterna på lång sikt vid sidan av realiteterna för tillfället. Därav skulle
följa att regeringsbildandet måste bli byggt på grundsatser och icke företrädesvis
på ett förtvivlat fastklamrande vid regeringsmakten. Varför skall en
ministär nödvändigt sitta så länge? Må den i det nuvarande föret falla på
rimliga grundsatser, på insikt om kulturfrågornas samhörighet och icke blott
på en eller flera standardfrågor för dagen. Inför ett sådant skådespel måste
folket vakna, ty det förstår först då vad det gäller inom omfånget för hela
dess livserfarenhet. På detta sätt kan med tålamod ånyo skapas majoriteter
och långlivade regeringar, uppbyggda på nutidens landvinningar och fortsatt
framfärd emot allas sammanhållning och fostran i humanitet och medkänsla
med alla.

Med detta är icke sagt, att folkomröstningen är någon revolutionerande fråga.
Den är som sagt en stig emot de mera hoppfulla utvägarna liksom många
andra, varpå flera exempel av mig vid denna riksdag framförts. Icke heller
är folket idealiskt och dess folkomröstningar även i sak ha sina vanskligheter.
Folkomröstning kan därför enligt sakens natur nu ifrågakomma endast om
stora principfrågor, som djupt ingripa i folkets liv.

De röstberättigade komma visserligen även vid dessa omröstningar att i viss
mån vara ledda av sina organisationer och sin press. Men möjligheten för personlighetens
utbrytning till större frihet och självansvar är dock vida större

Motioner i Första hammaren, Nr 252.

än vid en valförrättning. Folkomröstningen betyder med andra ord ett framsteg
mot bättre tider.

De, som nu önska större utrymme för personligheten vid valen, borde väl i
synnerhet begärligt utnyttja även denna utväg, som åtminstone någon gång giver
de röstberättigade något tillbaka av deras personlighet. De ensidiga valsystemen,
de må vara byggda för proportions- eller majoritetsval, tillskapa obönhörligt
ett övervälde för oss förtroendemän. Då vi av våra göromål och aspirationer
ledas bort från realiteternas grundvalar och partipressen undertrycker
kunskap om dem, får folket ingen väckelse och kan lätt också »ledas baklänges»
i blindo.

De förenämnda kommitterade ha ryggat tillbaka särskilt för de formella
svårigheterna för den decisiva folkomröstningens anordning. Detta är icke
något skäl emot densamma. Kommitterade ha icke haft någon önskan att åstadkomma
en sådan omröstning, och därför har det för dem icke heller funnits
någon väg. I andra länder, där man velat saken, har man också funnit vägarna.

Frågan har av mig upptagits ånyo därför, att den hör intimt samman med
de nu brännande konstitutionella frågorna och bör bli uppmärksammad icke
minst i valrörelsen. Det vore även önskligt att ett beslut, utformat i lagtext,
kunnat komma till stånd denna riksdag, som utgör den sista i senaste valperiod
till andra kammaren. När viljan är god kan mycket uträttas genom samverkan
mellan vederbörande utskott och departement. Men förutsättningen
saknas uppenbarligen.

Emellertid hemställes med stöd av förenämnda motivering,

att riksdagen ville besluta införandet i någon form av verklig
eller så kallad decisiv folkomröstning eller ock hos Kungl.
Maj:t begära övervägande därom samt framläggande av förslag
om tillägg till grundlagarna i sådant syfte.

Stockholm den 20 februari 1928.

Carl Lindhagen.

Bilaga.

Motionen nr 37 vid 1926 års riksdag

av herr Lindhagen, angående utförande av verklig (decisiv) folkomröstning.

Riksdagen begärde år 1920 utredning och förslag rörande införandet i vår
författning av folkomröstning. Det framgick av konstitutionsutskottets motivering,
att man hade i tankarna huvudsakligen den avgörande s. k. decisiva
folkomröstningen. En kommitté blev tillsatt. Denna framlade först förslag
till konsultativ folkomröstning, vilket förslag framfördes 1921 motionsvis i

Motioner i Första kammaren, Nr £52.

riksdagen, som antog detsamma. År 1922 blev förslaget definitivt grundlagsfästat.
I början av år 1923 framlade kommittén betänkande angående decisiv
folkomröstning. Kommitténs majoritet (Nils Eden, K. von Geijer, Mauritz
Hellberg, Viktor Larsson, och Axel Brusewitz) fann »nuvarande förhållanden
i vårt land icke giva tillräckliga skäl för att framlägga förslag om
införande av ett decisivt folkomröstnin^sinstitut i Sveriges författning». Kommittéledamoten
Ivar Vennerström uttalade sig för införande i sagda författning
av den decisiva folkomröstningen i dess fakultativa form.

De av undertecknad åren 1917, 1919 och 1920 väckta motionerna i ämnet
syftade endast till en verkligt avgörande (decisiv) omröstning. I framställningen
av år 1920 yttrades härom följande:

»Sedan historien nu avslutat ett kapitel i sin berättelse och ett nytt är
under omprövning, gäller det att ägna odelad uppmärksamhet åt detta nya
skedes innehåll och utstyrsel. Beträffande innehållet ha några tankar nedlagts
uti en förut gjord framställning (motionen nr 188). Något bör nu tillläggas
om de nya formerna, vilka, ehuru ej huvudsak, dock av naturliga skäl
också äro mycket viktiga.

Det är nämligen, såsom redan framhållits, icke nog med den allmänna och
lika rösträtten. Den betecknar ett betydelsefullt steg framåt. Men dess
ofullkomlighet är uppenbar och beprövad. Man kan, såvitt jag förstår, sammanfatta
bristen i det förhållandet, att människorna genom den allmänna
och lika rösträtten ingalunda vunnit en ny politisk frihet och ännu mindre
naturligtvis någon ekonomisk och andlig. Den nya författningen förbättrar
icke våra karaktärer och den upprätthåller fortfarande vår träldom under
lärorna och partiorganisationerna. Någon sann upplysning och någon kärleksfull
hänsyn bestås icke heller av det nya systemet. Tvivelaktigt är om
det i och för sig någonsin kan skänka världen ens en blygsam ekonomisk
frihet.

Den första formella brist, varpå uppmärksamheten då riktas, är att författningen
skänker medborgarna rättigheter att välja allenast på personer
och att även denna valrätt till stor del är en illusion. Utvägar måste därför
sökas att möjliggöra för alla valberättigade att kunna få rösta även för
en sak° och få göra det under självansvar, byggt på objektiv upplysning.
Detta åter innebär ingenting mindre än ett attentat emot det nuvarande
partiväsendet och dess kapitalisering i några få personers händer av ekonomiska
och. a,ndliga värden. Under ett system, i vilket massorna uppmanas
att partivis rösta på personer, där kan med pengar, tidningar och personliga
agitationsresurser, allt samlat kapitalistiskt i en brännpunkt, händelserna
ledas ofantligt utan att massorna få egna begrepp och ej heller
något eget inflytande. Uppfordras de däremot att rösta på en sak, som de
själva känna av sitt dagliga liv, förändras situationen. Den enskilde valmannen
får större möjligheter att lösrycka sig från partiväsendet. Han
börjar tänka själv pa saken, och han märker, att han för en gångs skull
betyder något, vilket vida mindre är fallet, då man sätter i hans hand allenast
en valsedel, med vars tillkomst han icke haft någon egentlig befattning.

Denna folkomröstning i sak kallas på det lärda språket referendum och
initiativ såsom komplement till valrättssystemen av det ena eller andra slaget.
Referendum är. en saklig folkomröstning, som författningsenligt påbjudes av
regeringen. Initiativ är en saklig folkomröstning, som författningsenligt skall
äga rum, när ett visst antal medborgare därom göra framställning. Vad på
detta sätt beslutes blir lag med förbigående av de olika valsystemens förtroenderåds
beslutanderätt.

Detta nya inslag skulle emellertid förlora avsevärt, ja, kanske det mesta
av sin betydelse och till och med mången gång leda till en tillbakagång i

Motioner i Första kammaren, Nr 252.

stället för ett framsteg, om icke det blev nytt även i den meningen, att det
sökte bygga den enskilde röstandes beslut på objektiv kunskap om saken
och mänsklig medkänsla med densamma. Det gäller således framför allt
skydda de röstande från den nuvarande partiundervisningen och bereda _ dem
insikt i den föreliggande angelägenheten. Det är givet, att detta bör i sin
mån betyda en uppryckning och omvärdering i mycket för den stackars
valboskap, som vi nu i själva verket äro, som sällan får tillfälle att. tänka
själv, som sorteras i partifållorna och uppfostras endast i en viss självisk
känsloriktning. Om människorna en gång få tillfälle att tänka sakligt, måste
detta skapa även ett ofantligt intresse. För första gången bliva de nämligen
behandlade såsom medborgare. Det gäller att taga det första steget
och sedan de följande fram mot en verklig politisk uppfostran, som under det
nuvarande systemet åsidosättes helt och hållet.

Den allmänna och lika rösträtten måste sålunda efterföljas av många omvärderingar
och främst av ett folkligt upplysningsarbete, varigenom individerna
få möjligheter att lära sig sanningen, känna mänskligt och tänka
själva.

Det har på senare tider särskilt i Nordamerika experimenterats med denna
sak. En stor enskild organisation har ock bildats därstädes för att främja
densamma. På dessa vägar böra många kunna mötas under en gemensam
känsla av självbevarelsedrift inför dessa formella universalmedel, som hota
oss alla. Nämnda organisations sekreterare avgav år 1916 vid ett besök i
Sverige en kortfattad framställning om organisationens erfarenheter.

I denna framställning, som här bifogas, heter det bland annat: ’Ett århundrades
försök med självstyrelse genom valda lagstiftare och ämbetsmän
har skänkt det amerikanska folket en del värdefulla erfarenheter, som jag
tror ha universell betydelse. Bland dessa kunna nämnas: 1) att icke allt
är demokratiskt, som bär detta namn; den folkliga självstyrelsens principer
äro endast av föga värde utan ärliga och verksamma bestämmelser beträffande
deras praktiska användning; 2) att ett pålitligt system för offentliggörande,
genom vilket folket beredes tillfälle att få veta . sanningen om
statsangelägenheterna, är en nödvändig beståndsdel i varje demokratisk
styrelseform; 3) att absolut bestämmanderätt i offentliga angelägenheter icke
utan fara kan tillerkännas valda personer; politiker och politiska partier
bryta alltför ofta sina löften och förråda det allmänna bästa; 4) att partiväldet
är en källa till allvarliga faror för friheten och att därför skarp
kontroll från folkets sida är av nöden.’ Det utarbetas därför från officiellt
håll en refererande allsidig framställning om själva saken och
tillika få olika uppfattningar rättighet att inom ett visst utrymme med
egna ord utlägga sin syn på densamma. Denna publikation utdelas till var
och en av dem, som skola deltaga i röstningen. Denna senare sker samtidigt
med att ett allmänt val äger rum för att undvika en stor och besvärlig
apparat. Uti den nämnda framställningen om de amerikanska erfarenheterna
uppgives, att Väljarna få pålitliga upplysningar’ samt att ''politikerna
och tidningarna tvingas att hålla sig till sanningen’. Det läses
vidare: ''De privilegierade frukta icke folkets okunnighet utan dess in telligens.

Det är också de intresserade medborgarna, som rycka fram och deltaga
i omröstningarna. De likgiltiga och okunniga, som icke kunna intresseras
för principer, men väl drivas samman, när det gäller att stödja personer och
partier, försvinna av sig själva.’

Under åberopande tillika av enahanda motioner åren 1917 (nr 289 sid. 28
—33 och 290 i andra kammaren) samt 1919 (nr 290 i första kammaren) hemställes
sålunda:

Motioner i Första kammaren, Nr 252. 11

att riksdagen måtte besluta hos regeringen begära förslag till sådant tillägg
till grundlagarna:

att folkstyrelsen kommer att omfatta icke blott valrätt till förtroenderådsförsamlingar
av det ena eller andra slaget utan även omedelbar beslutanderätt
i viktiga frågor;

att denna beslutanderätt vid sidan av riksdagens befogenheter kommer att
omfatta icke blott folkomröstning på initiativ av regering eller riksdag (''referendum’)
utan även folkomröstning på initiativ från medborgarens sida (''initiativ’)
;

samt att för dylik beslutanderätts utövning objektiv kunskap i det ämne,
varöver skall beslutas, i möjligaste man meddelas de röstande.»

Den i ovannämnda motion åberopade framställningen om folkstyrelsens utveckling
i Amerika förtjänar att fogas som bilaga även till förevarande motion,
ehuru framställningen är nära tio år gammal. Den kastar nämligen ett bländande
ljus över bristerna i parlamentarismen sådan den utvecklat sig och bär
även i dag morgonens dagg över sin livsskildring.

Kommitterades majoritet har som sagt avstyrkt ett avgörande (decisivt)
folkomröstningsinstitut för Sverige. Motiveringen skiljer sig som natt och
dag från den framställning, som återfinnes i bilagan. Man finner föga
behjärtande av det andliga innehållet i folkomröstningen. Den möter, säges
det, ur olika synpunkter huvudsakligen formella betänkligheter, hur man
än ordnar eller begränsar saken. Det är trötta män från en illusionslös tid,
som fört pennan.

Det synes mig av flera skäl vara angeläget, att denna fråga icke får förfalla
med kommitterades utlåtande. Riksdagen av 1920 har ännu icke från
regeringen fått något klart besked på sin framställning om just en sådan
folkomröstning, som kommitterade avböjt. Funktionarismens alltmer spirande
envälde behöver all den motvikt, som står till buds. Det är visserligen
klokt att icke överskatta folkomröstningen, såsom mången gjorde
med den allmänna rösträtten. Men liksom mänsklighetens väg mot horisonterna
måste gå genom den senare, så är det säkerligen också ett framsteg
under ^ alla förhållanden att taga det första steget fullt ut och låta menige
man få rösta direkt icke blott på personer utan också på saker. Resultatet
kan icke bliva sämre än det nuvarande tillståndet. Det betyder däremot
en nyorientering fram emot folkupplysningen och individens karaktärsdaning,
som är den enda grund, på vilken en stat och ett världssamhälle kan
varaktigt och betryggande uppbyggas. En begynnelse således i sin mån till
broslagningen från formaldemokratiens ödemarker till de ännu obeträdda
jungfruliga riken, där människan är glad och god och hennes verk rättvisa.

Det hemställes alltså,

att riksdagen ville hos regeringen begära ett snart övervägande
av införande i någon form av verklig (decisiv) folkomröstning
i vårt land samt framläggande för riksdagen av
det förslag om tillägg till grundlagarna, vartill förhållandena
kunna föranleda.

Stockholm den 20 januari 1926.

Carl Lindhagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 252.

Folkstyrelsens utveckling i Amerika år 1916.

Av Judson Ring.

Ett århundrades försök med självstyrelse, genom valda lagstiftare och
ämbetsmän, har skänkt det amerikanska folket en del värdefulla erfarenheter,
som jag tror har universell betydelse.

Bland dessa kunna nämnas:

1. Att icke allt är demokratiskt, som bär detta namn. Den folkliga självstyrelsens
»principer» äro endast av föga värde utan ärliga och verksamma
bestämmelser beträffande deras praktiska användning.

2. Att ett pålitligt system för offentliggörande, genom vilket folket beredes
tillfälle att få veta sanningen om statsangelägenheterna, är en nödvändig
beståndsdel i varje demokratisk styrelseform.

3. Att absolut bestämmanderätt i offentliga angelägenheter icke utan fara
kan tillerkännas valda personer. Politiker och politiska partier bryta alltför
ofta sina löften och förråda det allmänna bästa.

4. Att partivälde är en källa till allvarliga farhågor för friheten, och att
därför en skarp kontroll från folkets sida är av nöden.

Under 1890-talet fick det amerikanska folket upp ögonen för det faktum,
att det i verkligheten styrdes av politiska »maskiner», som voro intimt lierade
med trusterna och andra särintressen. I striden för befrielsen uppdagade väljarna
att deras politiska redskap voro föråldrade. De försökte bekämpa en
det tjugonde århundradets fiende med vapen från det adertonde. Men ingen
tänkte här på återgång. Vad som behövdes var icke mindre utan mer demokrati.
Styrelsen genom valda representanter, som utövade hela den politiska
makten, hade slagit fel, och folket beslöt därför att taga makten omedelbart
i egen hand.

Så begynte agitationen för initiativ (rätt för folket att framställa lagförslag)
och referendum (rätt att hänskjuta frågor till allmän folkomröstning),
medel som träffade det onda i dess rot. Man bildade organisationer i många
stater och städer, och de kröntes av en förvånadsvärd framgång.

Redan nu ha, som vi senare skola se, sjutton stater och flera hundra städer
infört dessa reformer. Rörelsen går raskt framåt och skall snart ha erövrat
hela landet. Den engelska historikern James Bryce yttrar om denna rörelse,
att »den kommer att visa sig vara en händelse av utomordentlig betydelse».
En annan uppmärksam iakttagare har sagt: »Det är en av de mest betydelsefulla
ändringar, som någonsin skett i den amerikanska styrelseformen.»

Låt oss emellertid undersöka de nya metoderna.

Den viktigaste fördel folket har vunnit är förslagsrätten (initiativ), som
ger folket makt att föreslå och genomdriva lagar samt även att förändra styrelseformen
(grundlagarna) genom sin egen omröstning. Det är alltså icke
längre hittills tvunget att vänta i åratal på en reform för att sedan —
såsom alltför ofta hänt — bli bedraget på valutan därav, emedan de s. k.
»representanterna» till sist fört igenom den i förfuskad form. Närhelst en
folkmajoritet i en stat vill ha någonting gjort, kan den även få det utfört, och
då är det varken för tidigt eller för sent.

I praktiken verkar förslagsrätten på följande sätt: En viktig sak förkastas
eller nekas behandling av statens lagstiftande församling. En grupp av med -

Motioner i Första kammaren, Nr 252.

borgare eller en organisation upptar då denna lag, antingen i den form, vari
den förut framlagts till behandling, eller ock utarbetad till ett självständigt
förslag, som man låter trycka på petitionsblanketter och skickar omkring. Om
åtta procent av statens valmän underskriva petitionen, måste statssekreteraren
förelägga väljarna förslaget till avgörande. Omröstningen verkställes icke särskilt
för varje sak för sig, utan frågorna bli avgjorda vid tillfället för nästa
allmänna val. På en särskild plats på röstsedeln eller i somliga stater på en
särskild sedel finnes en kort »titel», som beskriver lagen, och mitt för denna
stå orden »ja» och »nej». Om de röstandes majoritet strukit under »ja», är
förslaget godkänt av folket och träder i kraft som lag.

Den andra rättighet, folket försäkrat sig om -—• det s. k. referendum -—
lägger i dess hand ett praktiskt medel att förhindra genomförandet av lagar
eller koncessioner, som antagits av den lagstiftande makten, om det finner
att dessa icke böra godkännas. Inom loppet av nittio dagar efter antagandet av
en lag kan en ansökan av fem procent av valmännen insändas till statssekreteraren
och lagens ikraftträdande uppskjutes tills vidare. Vid nästa val blir
det så omröstning om saken på samma sätt som om insända förslag, och om
flertalet nöstar »nej», är lagen förkastad.

Sextio dagar före valet kommer ett cirkulär, tryckt och distribuerat på
statens bekostnad till varje särskild valman i staten. Cirkuläret innehåll er
officiella avtryck av de förslag, om vilka det skall röstas, och tillika inlägg
för och emot förslagen. Varje organisation, medborgargrupp eller enskild person
kan få sitt inlägg medtaget i cirkuläret mot att underskriva det med sitt
namn eller namnet på styrelsens medlemmar och mot att betala staten omkostnaderna
för tryckningen m. m. (I Oregon t. ex. är denna kostnad 125 kronor
per sida.)

Väljarna få alltså pålitliga och förstahands upplysningar, och dessutom
tvingar man politikerna och tidningarna att hålla sig till sanningen. Det är
svårt att missleda eller skrämma folket, då det har tillfälle att få veta sanningen.

Innan valet äger rum, sändas provröstsedlar till väljarna, för att de skola
få tillfälle att studera dem ■—- och då särskilt titlarna på lagförslagen —
innan de gå till valet.

Man bör lägga märke till, att den lagstiftande statsmakten (riksdagen) fortsätter
sitt arbete som vanligt, och utför största delen av lagstiftningsarbetet
alldeles som nu. Endast de frågor, varom befolkningen själv genom petition
fordrar att bli hörd, komma under omröstning, och denna företages som sagt
vid de allmänna valen, varför kostnaderna därför bliva högst obetydliga.

Den första stat som införde initiativ och referendum i sin grundlag var
Syd-Dakota 1898. Att det lyckades kan direkt tillskrivas de organiserade jordbrukarna,
och i själva verket äro jordbrukarna över hela landet så gott som
enstämmigt anhängare av direkt lagstiftning, som initiativ och referendum med
ett gemensamt namn kallas. Här nedan följa namnen på de stater, som infört
systemet, och årtalen för införandet.

1898	-— S. Dakota	1911 — Arizona
1902	-— Oregon	•— -— California
1905	-—■ Nevada	1912 -— Nebraska
1906	■— Montana	— — Washington
1907	— Oklahama	•— -— Ohio
1910	— Arkansas	1913 -— Michigan
1908	-— Maine	1914 -— Mississippi
•—	-— Missouri	-— -— N. Dakota.
—	— Colorado

Motioner i Första hammaren, Nr 252.

Därtill ha nästan alla dessa stater grundlagsenlig utsträckt systemet (initiativ
och referendum) till att gälla även grevskapen samt lands- och stadskommunerna
i deras lokala angelägenheter. Vidare ha åtskilliga stater, som
ännu icke infört systemet i statslagstiftningen, givit kommunerna rätt att använda
det. Och cirka 400 städer, som infört stadsstyrelse enligt det nya »fullmäktigesystemet»,
ha tillfogat dessa säkerhetsanordningar för att garantera
folkets inflytande.

Rörelsen har en anmärkningsvärd livskraft. Omkring tjugu stabsorganisationer,
ledda av en kraftig nationell sammanslutning, verka oavlåtligt för införande
av dessa och liknande reformer. En gång införda lära de bliva beståndande,
ty folket kommer icke att avstå sin makt.

Vid bedömandet av resultaten av den direkta folkstyrelsen genom initiativ
och referendum tar man i allmänhet mest hänsyn till om folket på ett klokt
sätt utövat sin rätt att förkasta och genomföra lagar, och de forskare och
författare, som undervisa oss i dessa frågor, gå vid avgörandet av detta ut
ifrån förutfattade synpunkter. De konservativa underskatta och de radikala
överskatta — och där står man! Båda förbise vanligen det betydelsefullaste
i hela saken. Det är icke så mycket vad folket gör, som det faktum att folket
gör det självt, vilket på ett alldeles särskilt sätt ger det nya systemet dess
särprägel.

Ingen kan tvivla på att det försiggår en politisk omdaning, något liknande
en fredlig revolution, i dessa amerikanska stater och städer, där initiativ och
referendum äro i användning. Där födes nytt hopp och nytt mod. Folket
blir medvetet om makt- och frihetskänslan. Man nöjer sig icke längre med att
lita på andra, man kan själv handla —• därav det nya modet, den nya handlingskraften
och den sunda samhällsandan, som håller på att utveckla sig.

Intresset för de frågor, som komma upp är ofantligt. Veckor och månader
före valen anställer man utredningar och diskussioner, debatter och samtal i
politiska kretsar, i jordbrukar- och arbetarorganisationer, i handels- och folkbildningsföreningar,
i skolor och universitet, i kvinnoklubbama, på landsvägarna,
på gatorna i städerna, vid middagsbordet och omkring aftonlampan,
överallt. En del av statsbiblioteken ha måst anskaffa hela nya avdelningar för
att kunna tillfredsställa efterfrågan, så starkt är folkets begär efter vetande
och upplysning angående de frågor, som skola avgöras.

Cirkuläret för offentliggörande av lagförslag är typen för denna upplysningslitteratur
och det stormcentrum, omkring vilket hela denna folkuppfostrande
verksamhet rör sig. Man kallar det »Väljarnas katekes». Tusenden av
de bästa och mest intelligenta medborgarna, som icke låta förmå sig att blanda
sig i den vanliga politiken, taga verksam del i lösandet av de framförda frågorna.
Många, många av dem arbeta gärna intensivt på utarbetandet och
spridandet av petitioner om en lag, som ersätter en nödvändig reform, som
politikerna neka att skänka sin uppmärksamhet — åtminstone tills den blir
mycket populär och agitation för den betyder framsteg. Dessa psykologiska
och uppfostrande verkningar, tillika med möjlighet för ett nytt slags ledarskap,
får man icke glömma bort. De äro i verkligheten de värdefullaste, såsom
de andliga verkningarna alltid äro det.

Det nästa betydelsefulla »resultat», som i allmänhet förbises, är systemets
verkan på de lagstiftande samhällsorganen. »Vi kunna icke genomdriva denna
lag, den kommer att hänskjutas till referendum och förkastas» —- är ett konstant
omdöme bland lagstiftarna. Eller detta: »Vi kunna lika väl antaga
denna lag; om vi icke göra det, driver folket igenom den genom initiativ, och

Motioner i Första kammaren, Nr 252.

liur går det sedan med oss:''» Följaktligen ha i de stater, där initiativ nedi
referendum inforts, lagstiftarna blivit folkets tjänare, i stället för som förr
dess herrar, och endast detta är mödan värt.

Vänder man sig nu till sakens mera konkreta och påtagliga sida, uppstår
naturligen den frågan: »Vad slags lagar föreslår man? Vilka folklager sända
ut petitionerna.''''» .1 allmänhet ha de lagförslag, varom man anställt omröstning,
rört sig om viktiga ekonomiska, politiska och etiska frågor, som berört
hela folkets välfärd i dess dagliga liv, d. v. s. de levande, brännande frågor,
som tränga sig fram, och som det vanligen är svårt att få politikerna att lösa
utan ändlös förmalning, stora ansträngningar och mycket ödande av tid, kraft
och tålamod från folkets sida.

De förslag, som oftast framförts genom initiativ, ha egendomligt nog gått
ut på att förbättra formerna för det representativa styrelsesättet och bevara
det för korruption. Man har stiftat lagar, som minska farorna av partiväldet;
som begränsa.- och fordra offentlig kontroll över de penningmedel som användas
i valkampanjerna; lagar, som fråntagit de politiska ledarna makten att utse
kandidater och lagt den i väljarnas egna händer; lagar om återkallelserätt
(recall), vilka sätta folket i stånd att genast kräva nytt val, genom petition,
och genom omröstning avsätta valförrättaren, om denne visat sig partisk eller
inkompetent; lagar om självstyrelse för stads- och landskommuner i lokala
angelägenheter o. s. v. — Lagar, som vidga folkets makt över styrelsen, bli
alltid antagna, åtminstone om de äro väl utarbetade.

Näst dessa frågor i frekvens komma de stora ekonomiska och etiska samintressen,
som tiden överallt står ansikte mot ansikte emot. I Amerika, som
överallt, gynnar skattesystemet de rika på bekostnad av folkets stora flertal.
Följaktligen har folket i alla stater med direkt lagstiftning, där de alltså nu
ha makt därtill, gripit sig an med detta problem, och många ändringar ha
föreslagits, huvudsakligen i syfte att frigöra arbetet och beskatta privilegierna.
— Genom sina diskussioner lär folket känna sanningen och en rättfärdig lösning
av denna fråga står för dörren.

Alkoholfrågan är också ett ämne, som alltid står på dagordningen. Några
stater och städer besluta att avskaffa spirituosahandeln, andra att inskränka
och reglera konsumtionen, men överallt motarbetar man de krafter, som stå
bakom handeln med alkohol, och driver dem ut ur politiken.

Med tillhjälp av initiativ ha åtskilliga stater försäkrat sig om kvinnornas
deltagande i politiken, det som just nu är dagens brännande fråga. Lagar,
som förbättra arbetande mäns, kvinnors och barns rättsställning och arbetsvillkor,
föreslås ofta, liksom lagar till nytta för lantbrukarna. Dessa klasser
ha vunnit mycket. I själva verket ha initiativ och referendum i Amerika inga
säkrare anhängare och understödjare än de organiserade farmarna och arbetarna.

Folket gynnar lagar och bevillningar till främjandet av undervisningen,
men ar emot militära föranstaltningar. I allmänhet synes det vara för den
lagstiftning, som gagnar det stora flertalet, och emot speciella privilegier.
Mycket få likgiltiga frågor komma upp.

De, som företrädesvis sätta i gång petitioner, äro de stora lantbrukar-, arbetar-
och reformföreningarna, de människor, som arbeta för att gagna mänskligheten
och°göra världen bättre att leva i. De reaktionära krafterna mobilisera
även någon gång, som de ha rätt att göra, men måste underkasta sig
majoritetens beslut. Inga ljusskygga metoder hjälpa här. Kampen för framåtskridandet
föres på öppen mark.

I sina beslut har folket blivit en missräkning både för de längst gående
radikalerna och för den yttersta högern. De ha gått i en riktning, som man
skulle kunna kalla uppbyggande framåtskridande. Man antager inte en re -

Motioner i Första kammaren, Nr 252.

form, förrän man är förvissad om att den ger vad man behöver och kommer
att göra nytta. Men när man fattat sitt beslut, kan saken icke, som hittills,
förhalas år ifrån år. Det faktum att man, såväl i Schweiz som Amerika, någon
gång förkastar nya reformer, som folket ännu ej förstår, har föranlett
många att anse referendum såsom alltför konservativt. Dessa kritiker förbise,
att dessa samma en gång förkastade reformer kunna tagas upp på nytt, godkännas
vid en senare omröstning eller genomföras av den lagstiftande församlingen,
och sålunda föras ut i livet många år, innan de, kunnat förverkligas
enligt det gamla systemet. De glömma, att lagar som icke vila på den allmänna
meningen, svårligen kunna hållas vid makt utan bliva ineffektiva. De
förbise det faktum, att då en majoritet har antagit en ny lag, denna i och
med detta vunnit erforderlig styrka och beständighet. Sålunda blir den direkta
lagstiftningen även administrationen till mycken och betydelsefull li,]älp.

Men blir det icke för många frågor, som föreläggas folket, och är detta
tillräckligt intelligent? Folket kommer alltid i längden, om det blott får tillfälle
därtill, att sköta sina egna angelägenheter bättre än någon vald eller
ärvd regeringsmakt skulle kunna det. Detta är ett faktum, som tusende års
historia odisputabelt visar oss. De privilegierade frukta icke folkets, okunnighet
utan dess intelligens. Tills dato hava 44 statsomfattande val hållits i 15
stater, där folket kunnat framlägga lagförslag genom petitioner. Tillsammans
285 frågor av alla slag hava varit under omröstning, eller i genomsnitt 6.5
vid varje val. Endast vid fyra tillfällen hava för många frågor framkommit,
och den lätthet, varmed folket fattat sina beslut, har förvånat kritiken.

Och väljarna äro ytterst intresserade. Rösträkningen ger vid handen, att
75 procent av väljarna rösta för eller mot varje lag, som hänskjutes till dem,
88 procent rösta om de viktigaste sakerna och 68 procent t. o. m. om de mera
oväsentliga angelägenheterna. De, som icke ge uttryck åt, sin mening, äro de
okunniga och obildade, som icke kunna intresseras för principer, men väl kunna
drivas samman, när det gäller att stöda personer och partier. Det naturliga
resultatet blir då att, utan att något villkorligt förbud lågt hinder i vägen för
deras deltagande, de okunniga och likgiltiga väljarna av sig själva, försvinna
ur det offentliga livet, så att besluten komma att fattas av de intelligenta och
kompetenta — de verkliga medborgarna. TT n ,

Så skall alltså till sist folkstyret försöka sin lycka. Lnder a,rhundraden
ha folken böjt sig för budet, att regering och styrelse voro uppgifter för de
bästa och visaste och något vida över förmågan för det stora flertalet. Världen
har prövat despotism, monarki, konstitutionell monarki och valrepubliker
— alla hava misslyckats med att stifta fred och rättvisa. Folken fordra nu
omedelbar makt. Detta är det sista steget, och initiativ och referendum lämna
oss medel till detta ändamål. Som Theodor Curti, en av Schweiz’ ledande statsmän
och förutvarande redaktör av »Frankfurter Zeitung», en gång yttrat:
»initiativ och referendum är icke en princip, som endast vidkommer två eller
tre land, den angår alla land. Den är ett politiskt varsel, den betecknar ett
folkens allmänna uppvaknande till insikt om sin rätt att själva uppbygga st3-''
ten. Detta varsel och detta uppvaknande har en historisk bakgrund och skall
bliva en levande länk i den framtida utvecklingen av världens folkslag, åtminstone
är jag övertygad om, att detta system för lagstiftning skall följa
det allmänna antagandet av engelsk parlamentarism och eventuellt fullkomna
eller ersätta denna.»

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

280729