Motioner i Föräta Kammaren, ff:o 40 (Motion 1873:40 Första kammaren)

Motioner i Föräta Kammaren, ff:o 40.

N:o 40.

Af Herr Rydin: Om aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t i
fråga om utländsk undersåtes rätt att i riket besitta fast egendom
m. rn.

Vid 1850—1851 års riksdag väcktes i Borgareståndet en motion, hvaruti anmärktes,
att, ehuru Kongl. Kungörelsen af den 3 Oktober 1829 stadgar, att »utländsk
undersåte icke kan lagligen förvärfva och besitta fast egendom i riket utan att
dertill hafva undfått Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd,» det likväl förefunnes den
ofullständighet i hittills gifna föreskrifter, att ej enahanda allmänna skyldigheter,
som svenske medborgare måste vidkännas, jemväl åligga utländingar, hvilka här i
riket bygga och bo, samt ej mindre till person än till egendom njuta med de förra
lika skydd; och ville motionären särskildt med hänseende dertill, att under de
senare åren isynnerhet i södra Sverige betydliga fastigheter på landet förvärfvats
eller på längre tids arrende mottagits af utländingar, föreslå, att Rikets Ständer
måtte medverka till det lagstadgande: »att utländsk man, som vill här i riket sig
bosätta, antingen för att besitta fast egendom eller för utöfvande af annan näring,
bör, innan rättighet dertill vinnes, vara till svensk medborgare antagen.»

Sedan Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i sitt betänkande
fäst uppmärksamhet derå, att någon dylik bestämmelse icke vore af nöden med
afseende å rättigheten att utöfva »annan näring», enär enligt Handels-, Fabriksoch
Handtverks-ordningen af den 22 December 1846 svensk medborgarerätt förutsattes
som vilkor för utöfvande af handel eller näring i stad och å landet, men för
ifrigt tillstyrkt] motionärens förslag, beslöt Riksdagen att i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t hemställa, att utländsk man, som hädanefter vill hår i riket sig bosätta
för att bruka eller besitta fast egendom, icke må dertill erhålla tillstånd, innan han
blifvit till svensk medborgare antagen. Som skäl härtill anfördes i Riksdagens skrifvelse,
»det rättigheten att i riket besitta fast egendom» medgifven utländsk undersåte,
som i denna egenskap qvarstår under främmande makts beskydd och inflytande,
icke allenast föranleder flera olägenheter, utan äfven, i en vidare utsträckning, skulle
kunna medföra betänkliga och för samhället vådliga följder.»

Vid riksdagen 1856—1858 upptogs den fråga, som sålunda blifvit väckt, i en
alldeles ny form. Konstitutions-Utskottet framställde, i memorial N:o 11 mom. 2,
Bih. till Riksd. Prot. 1873. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Höft. 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 40,

mot den Konungens rådgifvare, till hvars föredragning dessa ärenden varit hänvisade,
eu vidlyftigt motiverad anmärkning med anledning deraf, att han under den
tid som förflutit sedan nyssberörde skrifvelse ingått, lemnat densamma helt och
hållet utan afseende. Utskottet meddelade, att trenne af KonuDgens rådgifvare,
Friherre Palmstjerna, Herr Gripenstedt och Grefve C. G. D. Mörner vid ett eller
annat tillfälle lifligt afstyrkt beviljande af tillåtelse åt utländsk man att i riket besitta
fast egendom; och att dervid anförts, hurusom det vore »ganska betänkligt,
att främmande makters undersåter berättigades i riket inköpa fast egendom; att
de, som på sådant sätt vunne fast fot i riket, borde i allo vara svenske undersåter,
förenade med samma intressen och samma band, som infödde svenskar, uti samfälda
pligter mot gemensam Konung, och uti nit för Sveriges sjelfbestånd; att vid
sådana frågors pröfning det allmänna gagnet borde vara det afgörande skälet, med
åsidosättande af all undfallenhet för önskan uttalad af enskild främling; att, om
det aldrig nekades välfräjdad främling att. vinna fastighet i riket, skulle besittningar
af stor vidd och betydlig vigt kunna komma i händerna på främmande makters
nndersåtar, hvilka kunde föranleda svåra förvecklingar med samma makter och
af dem användas till en vådlig inblandning i våra inre angelägenheter.)} Kon3titu~
tions-Utskottet hade likväl funnit att dessa skäl lika litet som Riksdagens skrifvelse
utöfvat något inflytande på dessa frågors behandling, utan att föredraganden
tagit för regel att bevilja hvarje sådan anhållan äfven utan någon preliminär undersökning
af sökandens karakter, samt huruvida af ansökningens beviljande några
för riket tillfälliga eller permanenta olägenheter kunde härflyta, och hemställde
Utskottet derför till Riksdagen, huruvida föredraganden dervid iakttagit rikets sannskyldiga
nytta.

Under diskussionen inom Riksdagen öfver denna Konstitutions-Utskottets anmärkning
erinrades af en Statsrådets ledamot på Riddarhuset, att, då Kongl. Majrt
vägrat bifall till det i 1851 års skrifvelse af Riksdagen gjorda förslag, sådant skett
på tillstyrkan af samtliga Statsrådets ledamöter, hvilka således varit eniga derom, att
ett dylikt bestämdt förbud för utländsk medborgare att i riket besitta fast egendom
ej vore för riket fördelaktigt. För öfrig! hänvisades derå, att någon verklig olägenhet
ännu, så vidt kändt var, ej uppstått af de meddelade tillåtelserna och att deras
verkan på det hela kunde anses särdeles obetydlig, då värdet af all den utländingar
i Sverige (med undantag af Wermlands, Wester-Norrlands och Westmanlands
län, för hvilka uppgifter ej inkommit) tillhöriga jordegendom utgjorde allenast
1,770,723 R:dr B:ko. För öfrigt uttalades vid riksdagen af flere talare redan nu
allvarliga farhågor för följderna af detta system, och man betonade särskild^ att
dess vidhållande lätteligen i en framtid kunde inleda landet i förvecklingar med
främmande makter. Sjelfva anmärkningen fick dock, jemte öfriga i utlåtandet
framställda, förfalla, och någon vidare påföljd har sedermera icke synts deraf framgå
vid behandlingen af dylika frågor, än att bland vilkoren för utländings förvärfvande
af fastighet intagits den bestämmelsen, att sökanden, då han sjelf är ur ri -

Motioner i Första Kammaren, N;o 40. S

ket frånvarande, skall hålla sig ett å orten bosatt ombud, för att svara i alla de
egendomen rörande rättsfrågor.

Enligt hvad nyss omnämnda Konstitutions-Utskotts utlåtande gifver vid handen
hade under perioden 1854—1856 till Kong!. Maj:t ingått ansökningar om rättighet
att i riket besitta fast egendom till ett antal af 37, hvaraf 35 blifvit bifallna.
Ansökningarne sägas i allmänhet ej hafva afsett små lägenheter utan egendomar
af betydande storlek och högt värde.

Under den näst följande treårsperioden 1857- -1859 hade dylika ansökningar ingått
til] ett antal af 32, af hvilka 30 blifvit bifallna. Tillika upplystes då i Konstitutions-Utskottet
åt t, enligt uppgifter under år 1857, från Konungens Befallningshafvande
till Justitiestats-departementet infordrade, utgjorde då antalet af norske
och främmande makters undersåter, som i Sverige besuto jord, endast 71, nemligen
37 danske, 4 preussiske, 12 andra tyske makters, 5 engelska, 1 finsk och 12 norske
undersåter, hvaraf 47 voro inom och 24 utom riket boende. Taxeringsvärdet å
den till bemälde personer inom riket upplåtna jord. uppgick till 1,991,568 R:dr’jB:ko,
hvaraf den, som tillhörde utom riket boende utländingar, var taxerad till belopp
af 591,235 R:dr B:ko.

Rörande meddelandet af dylika tillåtelser under åren 1860—1869 kunna vi ej
nu meddela några statistiska upplysningar. Men af oss tillgängliga handlingar
framgår att af dylika ansökningar hafva blifvit bifallna

år	1870:	58
år	1871:	51
år	1872:	90
				1870	1871	1872
de sökande	voro Danskar	35	37	68
			Tyskar	11	6	5
			Engelsmän	9	5	16
			Ryssar	1	1	1
			Finnar	1	1	—
			Norrmän	1	—	—
			Nordamerikanare		1	—
			Fransmän	—	1	—

Under tiden från 19 Januari 1872 till och med 10 Januari 1873 äro åt Danskar
följande tillåtelser meddelade att besitta egendom:

Kronobergs län 29
i Malmöhus „ 18
i Christianstads „ 8

Hallands „ 6

Jönköpings „ 3

Skaraborgs „ 3

Calrnar ,. 1

Motioner i Första Kammaren, N:o iO.

Tillsammans utgöra de belopp som från den 19 Januari 1872 till den 10
Januari 1873 af utländingar blifvit trlagdo för här i riket under detta år inköpt

egendom en summa af............ R:dr R:mt 10,601,151: 59

hvari dock ingå .............. „ „ 2,117,608: 71 *)

som utgöra köpesummor för med egendomarne förenade grufveandelar och skogsafverkningsrättigheter,
så att de för fastigheter erlagda beloppen endast utgöra
Riksmynt Riksdaler 8,483,542: 88.

Dessa inköpssummor äro på de olika länen fördölade på följande sätt. Inköpta
egendomar

i Örebro och Kopparbergs	län	1	för	3,200,000: —
i Gefleborgs	35	4	55	1,501,638: —
i Malmöhus	35	19	55	1,498,653: 88.
i Westmanlands	55	1	55	1,192,970: 71.
i Norrbottens	-55	2	55	775,310: —
i Jönköpings	55	3	55	504,000: —
i Skaraborgs	55	3	55	444,572: 50.
i Kronobergs	55	29	55	443,832: 50.
i Christianstads	55	8	35	350,000: —
i Södermanlands	35	1	55	180,000: —
i Blekinge	?•	1	55	100,000: —
i Hallands	55	6	55	72,400: —
i Jemtlands	55	1	55	46,000: —
i Wester-Norrlands	55	2	55	33,000: —
i Wermlands	55	1	35	2,574: —
samt, i 6 af rikets städer				256,200: —
	Summa	10,601,951: 59.

Dessa fakta synas mig egnade att påkalla en närmare uppmärksamhet så väl
från Riksdagens som från Regeringens sida. De ådagalägga tydligt, att fastighetsförvärf
inom Sveriges landamären blifvit föremål för spekulation i utlandet, och de
visa äfven, vid närmare granskning af de särskilda fallen, att denna affär bedrifves
ej blott af sådane främlingar, som personligen hit inflytta och således antagligen
förr eller sednare blifva svenske medborgare, utan äfven af enskilde kapitalister
och kapitalstarka handelsbolag eller firmor, hvilka finna förmånligt att i svensk
jord, svensk bruks- och skogsegendom nedlägga penningar, utan minsta tanke från
någon af köparnes sida på att med sådan egendom taga annan befattning, än som
från ett kontor i London eller Berlin kan utöfvas för att af kapitalet draga största
möjliga vinst. I det förstnämnda fallet synes oss föga anledning förefinnas till

*) Då i de handlingar, hvarur dessa siffror äro hemtade, köpesummorna för fastighet icke alltid
äro afskeda från köpesummorna för lös egendom, är det ^löjligt att den sednare siffran i verklighet
fpn kan vara något högre an den hav angifna,

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

oro eller restriktiva åtgärder: vår nationalitet är alldeles tillräckligt stark, för att
ej behöfva frukta något intrång eller obehag af de få utländske medborgare som
här nedsätta sig för bedrifvande af jordbruk eller bruksrörelse; våra samfundsförhållanden
äro tillräckligt lyckliga för att vi kunna antaga det hit inflyttande främlingar,
som söka sin utkomst af landets förvärfskällor, förr eller senare skola finnas
hugade att antaga svensk nationalitet, och i de flesta fall kunna vi då endast
lyckönska oss åt det tillskott ej blott af kapital utan äfven af intelligens, arbetsskicklighet
och ekonomisk företagsamhet, som med dem komma vårt land tillgodo.
Mer än ett skede af vår ekonomiska utveckling har fått sin prägel af främlingar,
som vunnit svensk medborgarerätt, och Sveriges nationela utveckling har deraf
veterligen icke tagit någon skada. För närvarande är det för öfrigt, hvad jordbruksegendom
beträffar, till allra största delen danskar, som utan att hafva vunnit
svensk medborgarerätt söka tillstånd att i Sverige sådan besitta, och det är visserligen
sannt, att en och annan gång större kapitalister i Köpenhamn blifvit godsägare
i Sverige utan afsigt att. här nedslå sina bopålar, hvilket förhållande icke i
allo kan anses för oss fördelaktigt; men utom att denna nationalitet svårligen i
något fall kan anses hotande för vår sjelfständighet, ser man också på de inköpta
jordegendomarnes i allmänhet ringa storlek, att köparne till större delen sjelfva
bruka sin jord, och således, en gång hit inflyttade, utan tvifvel med det snaraste
förvärfva äfven medborgarerätten. Endast i det fall, att jordegendomar i någon
sådan landsdel som t. ex. Gotland eller nordliga delen af Norrbottens län skulle
blifva föremål för spekulation af t. ex. Tyskar eller Ryssar, synes det vara någon
anledning för handen att af sådanes inflyttning befara något för rikets säkerhet
vådligt inflytande, men då torde ock Kongl. Maj:ts rätt att efter omständigheterna
pröfva dylika ansökningar utan svårighet kunna tillämpas derhän, att sådant intrång
vederbörligen afväges.

Vida mera betänkligt synes oss det här ofvan antydda förhållande, att fast
egendom med dertill hörande gruffält, skogsafverkningsrätt, sågverk m. m. på sista
tiden begynt afyttras till utländske affärsmän eller handelsfirmor, om hvilka man
med säkerhet kan veta, att förvärfvande af medborgarerätt för egarnes personer
icke skall komma i fråga. Det må villigt medgifvas, att Sverige äfven af dylika
köpeafhandlingar kan draga åtskilliga fördelar, dels genom sjelfva köpesummorna, med
hvilka vanligen ganska betydande kapitalbelopp tillflyta landet, dels genom de oftast
nya industrigrenar och arbetssätt, som å de inköpta egendomarne af främlingarne införas,
dels genom de ökade arbetstillfällen, som med stregrad produktion beredas
landets invånare. Det är icke heller vår mening, att vi med något särskildt misstroende
behöfva åse att främmande kapital strömma till industrien och jordbruket
i Sverige: kapitalet är till sin natur kosmopolitiskt och ju förmånligare de vilkor
blifva, under hvilka vår produktion kan komma i tillfälle att använda rikare
länders kapital tillgång, desto lättare skola våra näringar uppblomstra. Men äfven
dessa förmåner kunna köpas för dyrt; vilkoren för kapitalanvändningen kunna

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

blifva sådana, att de träda i strid med vilkoren för hela samhällets trygghet och
lugn, och de förhållanden, vi nu åsyfta, synas hafva infört oss på en väg, der ekonomiska
fördelar lätt kunna komma i kollision med nationela och politiska. Det
är icke heller så säkert, att vi ej, äfven i afseende å de ekonomiska fördelarne,
i dylika fall göra oss skyldiga till en missräkning, då vi för en ögonblicklig vinst
afhända oss dyrbara och för hela vår utveckling oumbärliga förvärfskällor.

Mot hvarje förslag till inskränkning i utländska medborgares frihet att inom
riket besitta fast egendom kan utan tvifvel anföras den omständigheten, att Sverige
genom en sådan inskränkning skulle komma att ställa sig temligen ensamt
bland de civiliserade nationerna, af hvilka åtminstone de allra flesta lemnat främlingar
tillträdet fritt till förvärfvande af vare sig fast eller lös egendom, utan att
dervid fästa förbehåll om förvärfvande af medborgarerätt. Sådan obetingad frihet
är främlingar medgifven i Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien, Frankrike,
Spanien, Portugal, Italien och Grekland. I Preussen erfordras särskild! tillstånd
af Konungen endast för »civile personers d. v .s. bolag, kommuner, stater o. d., och
i öfriga tyska stater äro, med några mindre betydande undantag, främlingar i allmänhet
berättigade att förvärfva fast egendom. I Ungern förekommer ingen inskränkning
i denna rätt och i de öfriga till Österrikiska monarkien hörande stater
allenast det vilkoret, att utländing, för att åtnjuta lika rätt med infödde, måste
visa, att lika förmån i det hänseende, hvarom fråga är, inom hans land medgifves
Österrikes statsborgare. I det egentliga Ryssland är numera dylik förvärfsrätt
främlingar ovilkorligen medgifven, och nu senast har äfven i England genom stat.
af den 12 Maj 1870 blifvit stadgadt:

»Fast och lös egendom af hvarje slag kan förväfvas, innehafvas och disponeras
af en främling på samma sätt i alla hänseenden som af en infödd engelsman; och
kan äfven en rätt till fast eller lös egendom förvärfvas genom, från, eller i succession
efter en främling på samma sätt som genom från, eller i succession efter
en infödd engelsman» — endast med vilkor att denna rätt ej gäller Kolonierna,
ej medför någon annan rättighet som Britisk undersåte, ej heller inverkar på någon
före denna akt förvärfvad rätt till lös eller fast egendom.

Vigten af denna anmärkning synes oss dock icke litet förminskas af den omständigheten,
att Sverige är ett land, hvars ekonomiska förhållanden i ej ringa
mån inbjuda till sådan spekulation, hvarom nyss är nämndt, och att vi i detta
hänseende svårligen kunna jemföras med de stater, hvilkas föredöme sålunda åberopas.
För England medför det helt visst ingen den ringaste våda att sålunda
utan vilkor bereda främlingar tillträde till engelsk jord och öfriga engelska förvärfskällor,
ty jord, skogar, grufvor m. m. d. betinga i England ett sådant pris, att
det utom i högst få undantagsfall knappt är antagligt, det någon främling skulle
finna för sig förmånligt att der nedlägga kapital, för hvilket han i de flesta fall
ej kunde påräkna mer än 2 till 3 procent ränta. Sverige åter har en helt annan
ekonomisk ställning än de flesta andra europeiska länder derutinnan, att det i

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

ekonomiskt hänseende ännu befinner sig, så att säga, på det första utvecklingsstadiet.
Det eger oerhörda naturliga rikedomar, men dess befolkning har till följd
af naturförhållandenas oginhet hittills icke kunnat göra sig dessa rikedomar vederbörligen
till godo, och vår kapitalbildning har derför intill senaste tider varit
ytterligt ringa. När nu i ett sådant land den nyare tidens mäktiga häfkrafter
för all industriel utveckling komma till full utveckling, så inträder der helt naturligt
ett alldeles nytt utvecklingsskede, rikt på stora förhoppningar; dess naturliga
rikedomar i skogar, malmfält, stenkolslager m. m. få en helt ny betydelse, så
snart de moderna kommunikationsanstalterna öppna utsigten til] dess fulla och
vinstgifvande användning, och särskildt vigtiga blifva dessa rikedomskällor just
nu, då hela verldens uppmärksamhet är riktad på möjligheten att förse den industriela
konsumtionen med dess behof af de förnämsta råvarorna, jern och trä:
Under sådana förhållanden skall den naturliga följden af vår kapitalbrist vara den,
att främmande länders rika kapitaltillgångar söka sig hit, der utsigt finnes för deras
lönande användning, och der konkurrensen ännu icke nedsatt penningeräntan
så lågt eller bragt arbetslönerna så högt som i andra länder. Engelska och tyska
handelsbolag, som förfoga öfver ofantliga kapital, hafva lätt att till den svenska
jord- och bruksegaren, som är i besittning af vidsträckta malmfält eller skogssträckor,
erbjuda summor, hvilkas ränta flera gånger öfverstiger hvad han sjelf med sitt
jemförelsevis ringa driftkapital, sin ofta mycket begränsade kredit och sin måhända
mindre utvecklade industriela företagsamhet skulle kunna af egendomen uttvinga
— och ingen må förundra sig deröfver, att utsigterna till en dylik ofta storartad
förbättring i förmögenhetsvilkor kommer den enskilde att förbise den lilla omständigheten,
att egendomen öfvergår i främlingars hand. Det är i de flesta fall
för mycket begärd,t, att frestelser af denna art skola röna motstånd af eu finkänslig
patriotisk betänklighet, och det är dessutom för den enskilde i de bestå fall
nästan omöjligt att klart se eller uppfatta de olägenheter, som medfölja dylika
transaktioner, eftersom deras följder uppenbara sig, först när de många enstaka
fallen summeras ihop till ett enda stort faktum, som måhända snart nog kan komma
att karakteriseras dermed, att våra flesta och bästa naturliga rikedomar blifvit
förvärfskällor för utländska handelsbolag.

De företeelser, som föranledt här antydda farhågor, hafva under det sist förflutna
året varit af icke ringa betydenhet, och de underrättelser om dylika köpeafhandlingar,
som dertill under de tre första månaderna af detta år förljudits, bidraga
ej att lugna de af dem väckta farhågor. För året 1872 hafva vi att efter
offentliga handlingar inregistrera följande: ett handelskonsortium af tvåBerliner och en
Hamburgerfirma har i Westmanlands län inköpt en stor landt- och bruksegendom med
tillhörande skogar, malmfält in. ro. för en summa af 1,192,970 R:dr. Ett handelskonsortium
af tre eller fyra Londonerfirmor har i Örebro och Kopparbergs lån
inköpt en bruksegendom med skogar, gruffält, masugnar, valsverk in. m. för 3,200,000
R:dr, hvaraf 1,200,000 äro beräknade för grufveandelar. Eu delegarej i eu af dessa

B Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

Londonerfirmor har i Gefleborgs län inköpt en liten fastighet för 35,000 R:dr, men
dertill hörande skogsafverkningsrätt för 1,374,638 R:dr, samt dessutom i samma län
tillhandlat sig 5/100 sågverk med någon afverkningsrätt för 34,000 R:dr, och vid ett
annat tillfälle fått tillstånd att besitta diverse ytterligare inköpta sågandelar, för
hvilka köpesumman ej är uppgifven. Den firma, till hvilken denne Storbritanniske
undersåte lärer höra, har vidare i Wester-Norrland inköpt 6 seland skatt och
B/16:delar i en finbladig såg för 30,000 R:dr, i Gefleborgs län 2 öresland jord, diverse
sågandelar och några bitar strandjord för 58,000 R:dr, samt i Jemtland 2
tunnland skatt för 46,000 R:dr, — allt transaktioner som tydligen häntyda på en i
stor skala bedrifven skogsafvcrkning af främmande, för vårt lands intressen i all
tid likgiltiga, köpmän. En annan Londonerfirma har i Jönköpings och Kronobergs
län inköpt 15 7/24 mantal med sågar, jernbruk m. m. för 360,000 R:dr. Eu
Storbritannisk undersåte har i Wermland fått tillstånd att besitta en liten hemmansdel,
inköpt för allenast 2,571 R:dr, men hvars besittningsrätt, enligt hvad vi
af tillförlitligaste källa inhemtat, anses »hufvudsakligen afse bedrifvande af skogsafverkning;»
och en annan engelsk köpman har, antagligen i liknande afsigt, tillhandlat
sig 2 7 seland skatt i Wester-Norrland. Slutligen hafva nu senast de
namnkunniga Gellivara-fälten, en possession af 25 qvadratmils vidd, genom köpeaftal
öfvergått till Storbritanniske undersåten Giles Loder, för en summa af 775,000
R:dr, och Kongl. Maj:t har, här som alltid, åt den engelske affärsmannen meddelat
tillståndet att i riket besitta fast egendom. *)

Vid sidan af dessa köpeafhandlingar försvinna de öfriga köpen, som hufvudsakligen
afse jordbruksegendomar och hvilka på längd svårligen kunna leda till
annat än köparnes hitflyttning, i våra ögon till en obetydlighet. Ty det är just
bruks-, grufve- och skogsnäringarne som mer än någon annan locka till dessa spekulationer,
hvilka kunna bedrifvas utan någon tanke på inflyttning i det rike, der
egendomen är belägen; det är de som bäst kunna skötas utan något personligt
deltagande af egaren, och det är de, som just i dessa tider skänka utsigt till en
med landets förbättrade kommunikationer och verldsmarknadens växande efterfrågan
för dessa varor, allt mer stigande vinst. Det är derföre hufvudéakligen med
hänsyn till dessa, som vi våga framställa det påståendet, att vi äro inne på en
väg, som kan leda oss till ej så litet betänkliga förvecklingar. Det ligger redan
ur den fosterländska känslans synpunkt något motbjudande deri, att ypperliga andelar
af våra bästa förvärfskällor, af vår jord och våra skogar skola besittas som
egendom af innehafvare, hvilka icke äro med landet förenade genom de band, som
gifva samhället dess styrka; och tänker man sig dessa egendomsförvärf under de
förhållanden, som ofvan antydts, ohejdadt fortgå, kommer till denna motvilja äfven

*) Ofvan anförda bolag tyckas alla hafva varit solidariska eller handelsfirmor. Deremot har förekommit
att Kongl. Maj:t afslagit dylik ansökan på den grund att den varit framställd af anonymt
aktiebolag.

Motioner i Första Kammaren, N:o åt).

én stark känsla af otrygghet. Men det är under samma förutsättning ej mindre
säkert, att sakens ekonomiska sida är ganska betänklig. Det ligger ingen öfverdrift
uti att tänka sig som en möjlighet, att tyska, engelska och franska handelsfirmor
eller konsortier bit för bit tillvälla sig do bästa och rikaste styckena af det
jernbälte, som sträcker sig genom det mellersta Sverige, de största och mäktigaste
resterna af de skogar, som ännu återstå oss^i VYermland, i Dalarne, i Norrland. —
Deras förmåga att dertill anskaffa penningar torde ej kunna betviflas, då man dagligen
ser, hvilka oerhörda kapital af dylika bolag nedläggas i de mest aflägsna
främmande länder; utsigterna för dylika anbud växa med hvarje ny jernväg, hvarje
ny vattenled i de mera aflägsna, hittills obefarna trakterna af vårt land och med
hvarje förhöjning i jern- och träprisen på marknaden, och den enskildes förmåga
att dem motstå kan, som sagdt är, omöjligen vara tillräckligt stark i ett land, der
det inhemska kapitalet är knappt. Vi kunna då måhända tänka oss en tid, när de 10
millionerna, som i år influtit för sådana egendomsförsäljningar, växt till 100 millioner
om året eller mer, då våra bergslager äro tätt genomkorsade af jernvägar, då
våra vattenfall äro rikt försedda med de ståtligaste manufakturer, då våra gruffält
och jernverk förse den europeiska marknaden med mångdubbelt större qvantitet
jern än nu, då vår export af skogsprodukter inbringar hundratals millioner riksdaler,
men då tillika våra bergslager icke längre äro våra, då stegringen i afkastningen
af våra grufvor, skogar och bruk icke ökar landets förmögenhet utan tillflyter
tyska och engelska handelshus, och då kanske till slut svenskt jern och
svenska trävaror kunna beställas icke i Stockholm och Göteborg utan endast i
London eller Berlin. Måhända skulle vi då icke prisa den frisinnta lagstiftning,
som kommit oss att lemna landets bästa krafter till förfogande åt den mestbjudande.

Härtill kommer ännu eu omständighet, hvilken måhända mer än någon annan
i dessa tider förtjenar stort afseende. Det sista årtiondets historia är rik nog
på exempel, huruledes länders rent inhemska förhållanden blifvit gjorda till föremål
för internationela underhandlingar och bestämmelser — aldrig till fromma för
mindre och svagare staters sjelfständighet; och dylika förvexlingar af nationel och
internationel rätt hafva ej sällan haft sin grund äfven i tvistefrågor af rent ekonomisk
natur. Vårt land torde icke hafva något skäl att frukta för sådana missförhållanden,
som ledt till Tysklands inblandning i den Danska statens inre rättsordning,
eller sådana, som gifvit den ryske czaren anledning att att uppträda som
skyddsherre för Turkiets undersåter; vår nationela homogeneitet och vår kyrkliga
enhet äro dertill alltför starka. Men sådana företeelser, som Nordtyska förbundsmyndigheters
underhandlingar med Rumäniens styrelse i anledning af ett jernvägsföretag,
eller Frankrikes och Italiens uppträdande till skydd för främlingars anspråk
på malmlagren vid Laurion äro för oss varnande exempel. De visa att starkare
länders styrelser anse sig ega fog att ingripa i mindre staters sjelfbestämningsrätt,
der denna kommer i strid med deras undersåters förmenta rättsanspråk,
Bill. till Riksd. Prot. 1873. 1 Sand. 2 Afd. 1 Band. 5 Höft. g

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

och det innebär då alltid eu stor våda att åt främmande statera undersåter inryui^
ma sådana anspråk, hvilka sedan under en eller annan form kunna göras gällande
mot staten sjelf, stödda af argument som ej kunna bemötas af jurisprudensen. Det
torde icke vara för mycket sagdt, att Gellivara under förhållanden, som kunna gifva
denna egendom ett omätligt värde, och som kunde upplifva vissa nu hvilande
anspråk frän svenska statens sida, lätteligen kunde framkalla en Laurionfråga för
vårt fädernesland. Och det skulle i sanning icke för Sverige vara något angenämt
rön, om dess lagstiftande myndigheter en dag, då de möjligen funnit nödigt
att för skogsafverkning eller grufdrift stadga strängare bestämmelser, oförmodadt
funne sig hejdade af anspråk och rättsfordringar framställda af utländske egendomsägare
inom landet, hvilka genom främmande makters sändebud sökte häfda
sin förmenta rätt och med hotande språk förhindra en för deras intressen menlig
lagstiftning.

O O

Det är af dessa skäl, som vi våga förmena, att föredömen för vår lagstiftning
icke äro att hemta från länder, sådana som England, Frankrike, Tyskland eller
Italien, utan snarare från ett annat land, der förhållandena i nyss nämnda hänseende
äro mera att jemföra med våra egna, och der fruktan för obehörigt intrång
af främmande makters undersåtar gifvit upphof åt strängare lagbestämmelser.

Efter den »common law» och de statuter, hvilka före Förenta Staternas oafhängighetsförklaring
gällde der såväl som i England, kunde utländing icke, hvarken
genom arf, testamente eller köp förvärfva fäst egendom derstädes, och hvarje sådan
egendom, som utländing mot detta förbud åtkommit, hemföll till kronan (staten).

Denna regel har dock sedan blifvit i särskilda stater inom Unionen dels upphäfd,
dels modifierad.

I vestra staterna har man i allmänhet varit mycket benägen att låta utländingar
köpa fast egendom.

I Massachusetts och i Ny-England i allmänhet befarar man ej att blifva öfverlupen
af utländingar. Sådana slå sig der knappt ned utom i de större städerna,
och äfven der icke i något antal som kan väcka oro.

Och man kunde derföre i Massachusett den 5 Mars 1852 med lull trygghet
för följderna genom lag stadga, att utländingar der kunna förvärfva, behålla och
öfverlåta fast egendom; en lag, hvilken, såsom vi bestämdt veta, ännu 1859 gällde,
och, såsom vi anse mer än sannolikt, ännu i denna stund gäller.

I Pennsylvanien, der tyskar allt från koloniens första bildning talrikt inflyttat
och der de tyske jordegarne ännu för tjugu år sedan allmänt ansågos för statens
bäste jordbrukare, och kanske ännu i dag så anses, har man länge varit gyn,samt
stämd för utländingars rätt att förvärfva jord, som de sjelfve ville bebo och bruka,
samt också benägen att visa liberalitet mot utländingar, hvilka, utan att, åtminstone
genast, taga fast bostad i staten, der velat köpa fast egendom. Men det oaktadt
märkes det lätt huru varsamt man i afseende på dem gått till väga.

Till bevis härå kan, efter the General Lavvs of Pennsylvania, tr. 1849, de sista

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

till hvilka vi egt tillgång, nämnas, att, sedan 1791 den 23 Februari det blifvit hvarje
utländing tillåtet att genom köp eller arf (nemligen från Nordamerikanska medborgare)
förvärfva fast egendom och behålla densamma, finner man, att den 20
Mars 1811 alla köp, hvarigenom i staten bosatte emigranter redan då, utan föregången
förklaring utaf afsigten att blifva nordamerikanske medborgare, förvärfvat
fast egendom, förklarats legaliserade för de fall att köparne sedan blifvit naturaliserade.
Tre år senare, den 22 Mars 1814, utsträcktes legalisationen till de köp som
egt rum efter 1811 och tillädes hvarje utländing, hvilken den 18 Juni 1812 (dagen
för krigsförklaringen mot England) i staten varit bosatt och sedan fortfarit att der
hafva sin bostad, rätt att efter inregistrerandet af förklaringen om afsigten
att blifva nordamerikansk medborgare, förvärfva, behålla och öfverlåta fast e~
gendom, som ej omfattade mer än tvåhundra acres, eller ej i värde öfversteg
tjugutusen dollars. År 1818 den 24 Mars upplifvades 1811 års akt och tilläts
hvarje utländing från land, som vore eller vid köpetiden varit i fredstillstånd
med Förenta Staterna att inom Pennsylvanien köpa och behålla fast egendom,
hvilken ej omfattade mer än femtusen acres. År 1837 deri 31 Mars legaliserades
alla köp, hvarigenom i Förenta Staterna bosatte utländingar från land, hvilka voro
eller vid köpetiden varit i fredstillstånd med Förenta Staterna, dittills i staten förvärfvat
fast egendom, soro ej omfattade mer än femtusen acres, och 1844 den 16
April legaliserades ytterligare alla köp, arf eller andra laga fång, hvarigenom utländingar
(utan afseende å bostad) dittills i staten förvärfvat fast egendom, som ej
innehöll mer än tvåtusen acres. Att dessa akter af 1837 och 1844, ehuru de be~
nämnas supplementer till 1818 års akt, likväl mot densamma vore reaktionära, ses
klart af den begränsning, inom hvilken de gjorda förvärfven legaliserades. Både
1811, 1818, 1837 och 1844 legaliserades för öfrigt de försäljningar, hvarigenom utländingar
(till nordamerikanske medborgare, såsom 1811 och 1844 uttryckligen tillädes)
afhändt sig fast egendom. 1818 och 1837 tillädes ock, att, der en i Pennsylvanien
bosatt utländing, hvilken der köpt eller innehaft fast egendom, aflidit
utan att vara naturaliserad, egendomen skulle öfvergå till dem, hvilka, om han varit
nordamerikansk medborgare, egt ärfva honom, eller till dem, till hvilka han
testamenterat egendomen; 1844 uteslöts detta stadgande, i följd deraf, att utländingar
s förvärf af fast egendom, som ej öfversteg tvåtusen acres, då blifvit legaliseradt,
utan afseende derå, om den genom arf eller annat laga fång blifvit åtkommen. Der
förbehåll om andra, än de genom akterna särskildt gynnade, personernas rätt til!
ett i egendomen orubbligt fästadt intresse ansetts nödiga, hafva de blifvit inryckta.
Förmodligen har legislaturen äfven sedermera legaliserat fast egendoms öfvergång
i utländsk hand, i den mån den ansetts nyttig.

Tända vi oss nu till Södern, kan upplysas, att enligt The Statute Law of Georgia,
tr. 1845,

utländingar i allmänhet icke i Georgien kunde ega fast egendom.

Om en medborgare aflede, hvars fasta egendom enligt testamente eller arfs»

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

rätt skulle tillfalla eu utländing, skulle egendomen säljas och köpeskillingen utbetalas
till testament.stagaren eller arfvingen.

Den enda rätt till fast egendom, som var inom staten bosatte utländingar
medgifven, var den, att efter inregistrering af deras namn hos ortens domstol, för
ett år i sender hyra eller lega sådan egendom, och att likasom hvar och en annan
utländing utlåna penningar mot pant i densamma, hvilken i brist af betalning fick
säljas med rätt för långifvaren att ur köpeskillingen njuta sin betalning. Härvid
nämnes likväl i parentes en undantagsrätt för långifvaren att sjelf inköpa egendomen
eller genom särskildt förfarande komma i besittning deraf; en rätt, hvilken,
så vidt vi förstå, dock endast genom en akt af legislaturen kunde tillkomma.

Särskildt privilegierade i detta hänseende voro dels franske undersåter i allmänhet,
dels vice Amiralen D’Estaings arfvingar, sedan legislaturen skänkt honom
tjugutusen acres.

Hvad af stadgan dena i the Code of Virginia tr. 1849, i förevarande fråga, synes,
är, att ej någon annan än nordamerikanske medborgare kunde i Virginien till
fast egendom hafva annan eganderätt än en interimistisk; och att äfven sådan i
allmänhet endast tillkom utländing med det vilkor, att han der var bosatt och edligen
förklarat sin afsigt att blifva nordamerikansk medborgare.

Hvad i det föregående blifvit anfördt kan väl så vida förtjena någon uppmärksamhet,
som det visar, hvilka olikheter i förevarande hänseende olika naturoch
socialförhållanden föranledt, men lider dock af det väsentliga fel, att endast
angifva hvad som gällde vid eller omkring medlet af innevarande århundrade. Blott
för Massachusetts hafva vi kunnat upplysa, att den anförda lagen åtminstone så
sent som 1859 ännu fortfor att gälla.

Deremot komma vi nu till en nordamerikansk lagstiftning, hvilken vi varit i
tillfälle att följa till och med år 1871, och som eger det största intresse, ej blott i
detta hufvudsakliga hänseende, utan äfven derför, att den tillhör den foikrikaste
nordamerikanska unionsstaten, med sin Sveriges öfverstigande folkmängd, staten
med det stolta valspråket: Excelsior, och med den stora, kosmopolitiska handelsstaden,
som mottager den europeiska utflyttningens ojemförligt mäktigaste ström, och
der man icke utan skäl skulle kunna förmoda, att kosmopolitiska idéer, äfven i
fråga om utländingars rätt att förvärfva och behålla fast egendom, företrädesvis
skulle gjort sig gällande.

Om man i denna förmodan finner sig bedragen, om man tvärtom uti denna
stats lag finner grundsatser, temligen lika de virginiska i ämnet, torde man med
detta exempel för ögonen från en stat, som i detta hänseende kan bestämma sig
titan all fruktan för främmande makters inblandning till sina undersåters skydd mot
förment orättvisa, kunna antaga, att det praktiska förståndet kan hafva rätt till ett

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

ord mot den flacka kosmopolitism, som anser likgiltigt, om landets jord eges af
landets barn, eller om landets jord- och bergsbrukande befolkning till större delen
består af arrendatorer, förvaltare och arbetare åt utländingar, som bo hvar i sitt
land och med vårt icke hafva annat att skaffa än att derifrån draga den högsta
möjliga revenu.

Uti The Revised Statutes of tlie State of New-York, tr. 1846 och. 1848, finnas i
2 delen,

efter det allmänna stadgandet, att ingen statsborgares rättstitel eller anspråk
på fast egendom inom staten skall, så framt han den 21 April 1825 eller förut var
i verklig besittning deraf, skadas derutaf, att någon person, genom hvilken hans
rättstitel eller anspråk på egendomen kommit till honom, var utländing,

stadgandena eller reglorna om utländings rätt att förvärfva och ega fast egendom
och om hvad med denna rätt sammanhänger eller deraf följer, tillhörande tre olika
tider, nemligen — tiden före 1843 — året 1843 — och året 1845; hvarvid manför
de två första tiderna finner ett och annat stadgande, som delvis blifvit senare upphäfvet.

Till den första tiden höra reglorna: att en utländing, som anländt till Förenta
Staterna, eger, om han så önskar, hos dertill bemyndigad embetsman i staten afgifva
skriftlig försäkran att han bor i Förenta Staterna och ämnar för alltid der
blifva boende samt naturaliserad, samt att han för vinnande af naturalisation vidtagit
de af Förenta Staternas lagar stadgade, inledande åtgärder, och derefter hos
staten New-Yorks statssekreterare låta inregistrera denna försäkran;

samt att han derefter eger förvärfva och för sig samt sina arfvingar eller rättsinnehafvare
för alltid behålla i staten belägen fast egendom, äfvensom att under
sex år derefter sälja, anvisa, pantsätta, testamentera eller annorlunda disponera densamma
med lika rätt som Förenta Staternas medborgare, med det undantag likväl,
att han icke före sin naturalisation må utlega den;

att sådan utländing icke eger förvärfva och behålla fäst egendom, hvilken förr,
än han blef bosatt i Förenta Staterna och låtit vederbörligen inregistrera förut
nämnda försäkran, skulle, efter statens arfsrätt, gått till honom i arf eller blifvit honom
testamenterad eller öfverlåten;

att, om sådan utländing inom sex år efter nämda inregistrering aflider utan
testamente och efter sig lemnar arfvingar, som bo i Förenta Staterna, desse ärfva
hans fasta egendom alldeles som om han varit nordamerikansk medborgare;

att, om utländing säljer eller annorlunda afhänder sig fast egendom, som han
efter lag har rätt att ega och afhända sig, han sjelf, hans arfvingar och rättsinnehafvare
ega i eget namn för köpeskillingen eller någon del deraf taga underpant i
egendomen, äfvensom, vid försäljning på grund af pantsättningen eller dom om
utsökning af köpeskillingsdel, återköpa den och med samma rätt som pantsättaren
ursprungligen egde, behålla densamma.

Dertill lades 1843, utom några blott för den närmast följande tiden gällande

Motion er i Första Kammaren, N:o 40.

reglor, den, att hvarje i Förenta Staterna naturaliserad medborgare, hvilken i staten,
förr än han der lagligen kunde ega fast egendom, å sådan redan då (1843)
fått köpebref eller hvilken under samma förhållande dylik egendom genom testamente
blifvit tillagd eller skulle i arf hafva tillfallit, om han vid siste innehafvarens
död varit nordamerikansk medborgare, kan, liksom han vid köpet eller arfseller
testamentsfallet varit sådan medborgare, behålla egendomen, och att hvarje
af honom genom afhändelsebref eller pantsättning gjord öfverlåtelse är gällande,
och 1845;

dels att hustrun till en i staten bosatt utländing, hvilken före aktens tillkomst genom
öfverlåtelse eller testamente erhållit fast egendom, tagit den i besittning och
aflidit, äfvensom hustrun till eu i staten bosatt ut länd ing, hvilken hädanefter genom
öfverlåtelse eller testamente erhåller sådan, tillkommer, ehvad hon är utländsk eller
medborgarinna, enkerätt (»dower») deri, likväl ej i sådan egendom, som mannen
sjelf, förr än akten blef gällande, öfverlåtit eller pantsatt;

att hvarje utländsk qvinna, som före aktens tillkomst äktat eller derefter äktar
en nordamerikansk medborgare, tillkommer enkerätt uti mannens i staten belägna
fasta egendom, aldeles som hon vore medborgarinna;

att hvarje utländsk, i staten bosatt qvinna, berättigas att öfvertaga och behålla
fast egendom, som blifvit henne testamenterad af hennes man eller af annan person,
hvilken lagligen kan testamentera sådan egendom, äfvensom att alldeles som
en medborgarinna utföra hvarje uppdrag, som lagligen kan lemnas, att vidtaga
åtgärder i afseende å egendomen, stifta rättigheter deri eller belasta den med
bördor;

att hvarje utländsk, i staten bosatt qvinna bemyndigas att mottaga hvarje vinstgifvande
rätt uti en inom staten belägen fast egendom, som i äktenskapskontrakt,
eller i testamente af hennes man eller annan till fast egendoms testamenterande
befogad person blifvit till hennes förmån stiftad, dock med iakttagande af lagens
föreskrifter angående »uses and trusts»;

dels att hvarje i staten bosatt utländing, hvilken förut köpt och fått köpebref
eller härefter köper och får köpebref å någon i staten belägen fast egendom, eller
hvilken sådan egendom förut blifvit eller hädanefter blir testamenterad, allt förr än
han låtit vederbörligen inregistrera ofvannämnda förklaring (försäkran), må, sedan
han besörjt denna inregistrering, med lika rätt som om han vid köpet eller testamentsfallet
varit nordamerikansk medborgare behålla egendomen (1 sektionen af
akten);

att, om eu i staten bosatt utländing, som före aktens tillkomst köpt och fått köpebref
å, eller hädanefter köper och får köpebref å, någon inom staten belägen
fast egendom, aflidit eller aflider med efterlemnande af personer, hvilka motsvara
den i statens lag gifna beskrifning på arfvingar, dessa personer ega att, såsom hans
arfvingar tillträda och behålla den i staten belägna fasta egendom; hvilken den
aflidne vid sin död egt och innehaft, alldeles så som om han vid döden varit nord -

''Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

amerikansk medborgare, dock att, om några af dem äro af manligt kön och hunnit
myndighetsåldern, desse icke mot statens hemfallsanspråk kunna försvara egendomen,
utan att antingen vara nordamerikanske medborgare eller, om de äro utländingar,
låta vederbörligen inregistrera nämnda förklaring;

att, då en i staten bosatt utländing köpt der belägen fast egendom och fått köpebref
derå eller köper sådan och får köpebref derå, samt derefter aflidit eller aflider,
sedan han testamenterat eller öfverlåtit densamma, testaments- eller öfverlåtelsetagaren
eger behålla egendomen, ehvad han är medborgare eller utländing,
dock i senare fallet icke, der han hunnit till myndighetsåldern, utan att han låter
vederbörligen inregistrera ofta nämnda förklaring;

att hvarje bosatt*) utländing, som köpt och genom skriftlig, i laga form upprättad
öfverlåtelsehandling eller genom testamente förvärfvat eller hädanefter på
förenämnda sätt förvärfvar i staten belägen fast egendom och som låtit eller låter
vederbörligen inregistrera sådan förklaring, som i det föregående ofta är nämnd, kan
åt hvilken nordamerikansk medborgare eller i staten bosatt utländing (således icke
hvar och en utländing, såsom i nästföregående sektion är sagdt) som helst öfverlåta
eller testamentera egendomen, till den senare på samma sätt, med samma verkan
och för samma ändamål som till den förra, dock att den senare, om han är af manligt
kön och hunnit myndighetsåldern, icke mot statens hemfallsanspråk kan försvara
egendomen, utan att han låter vederbörligen inregistrera den ofta nämnda
förklaringen;

att hvarje öfverlåtelse, testamentering, utlegning eller pantsättning af en inom staten
belägen fast egendom, som hittills i laga form gjorts af en utländing till en
statsborgare eller bosatt utländing, som var berättigad att inom staten ega fast egendom
eller vinstgifvande rätt deri, eller som hädanefter göres af en bosatt, till fast
egendoms egande i staten berättigad utländing till statsborgare eller bosatt, till i staten
belägen fast egendoms eller deri stiftad vinstgifvande rätts egande berättigad
utländing, äfvensom alla dittills betingade eller hädanefter betingande räntor (afrader,
jordlegor) af sådana utlegda fasta egendomar, samt alla andra i legokontrakten
intagna, lagliga vilkor eller öfverenskommelser härigenom bekräftas och förklaras lika
giltiga, som om betingen gjorts af statsborgare eller mellan sådana;

att alla på grund af en bosatt utländings egenskap af utländning tagna mått
och steg för att afhända honom iunehafd fast egendom skola suspenderas, då han
låter vederbörligen inregistrera ofta nämnda förklaring samt betalar de i och för
dessa mått och steg bestridda kostnader intilldess styrkt afskrift af samma förklaring
blifvit Justitie-kanslern (»Attorney-General») meddelad;

att 1845 års akt icke skadar statens rätt i de fall, då anspråk på egendomens
hemfall är anhängiggjordt, innan svaranden låtit vederbörligen inregistrera ofta

*) Med termen bosatt utländing (utan tillägg: i staten) förmoda vi att man betecknar: i Förenta
Staterna, men icke i staten New-York bosatt utländing.

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

nämnda förklaring och ej heller personers rätt, hvilka i egendomen ega något orubbligt
intresse; men att alla mått och steg, som blifvit eller blifva vidtagna för att
göra statens hemfallsanspråk gällande mot en bosatt utländing, äro underkastade den
i näst föregående sektion angifna regel; \

att den äldre regeln om utländings eller hans arfvingars eller rättsinnehafvares
rätt att i fast egendom, som han sålt, taga underpant för köpeskillingen eller del
deraf och i visst fall återköpa egendomen fortfarande gäller, och slutligen;

att ingenting i 1845 års akt skall skada rättigheter, som i god tro blifvit genom
köp eller arf förvärfvade, utan tillkännagifvande förr än akten blef gällande.

De flesta af dessa 1845 tillkomna stadganden, hvilka ej angå qvinnors och
omyndigas rätt, hafva emellertid genom en senare akt den 15 April 1857, hvilken
säges utsträcka och upplifva nämnda stadganden, blifvit antingen för den då förflutna
tiden utsträckta till andra fall, eller för tiden efter den 15 April 1859, så vidt de
tilläto den ofta nämnda förklaringens inregistrering med laga kraft efter egendomt
förvärf, upphäfda med återgång till den gamla regeln; att förklaringen, för att
egendomen dermed skall kunna försvaras, måste vara inregistrerad före förvärfvet.
Utländings rätt att före vunnen naturalisation utlega egendomen är dock bibehållen,
och den för vissa andra af utländing vidtagande dispositioner och för arfsrätten
efter honom föreskrifna tidsbegränsning synes ock fortfarande vara upphäfven.

Genom ena ändringen förklarades nemligen, att för öfverlåtelse, testamentering,
utlegning eller pantsättning, som omförmäles i 1845 års akt, alla de gifna reglor
skulle vara gällande, som om de personer, från hvilka rättigheten först eller senare
kommit, hade varit nordamerikanske medborgare, d. v. s. derigenom legaliserades
äfven l:o) sådan öfverlåtelse, testamentering, utlegning och pantsättning, som efter 1845
till den 15 April 1857 skett af utländing, hvilken ej tillhörde kategorien bosatt, i
den af 1845 års akt åsyftade mening, och ej var berättigad att i staten ega fast
egendom, äfvensom 2:o) utur öfverlåtelse, testamentering, utlegning eller pantsättning,
härledd rått, hvilken öfvergått till, och senare åter ifrån sådan utländing.

Den andra 1857 beslutade ändringen består deruti, att enligt densamma den
i första sektionen af 1845 års akt omtalade, i det föregående ofta omförmälda förklaringen
skulle inom två år efter den 15 April 1857 vara vederbörligen inregistrerad
hos statssekreteraren, och att om någon person, hvilken enligt föreskrifterna i
1845 års akt var förbunden att hos statssekreteraren låta vederbörligen inregistrera
densamma, underläte att inom den nu bestämda tiden verkställa inregistreringen
han derigenom förverkat förmånen af 1857 års akt, såväl i hvad den angick utvidgningen
af 1845 års akt, som i hvad den angick upplifvandet deraf.

Kastar

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

Kastar man nu en blick tillbaka på den New-Yorkska lagstiftning, för hvilken
vi nu redovisat, röjer sig deri en än större varsamhet än i den Pennsylvaniska,
och äfven i den New-Yorkska framträder, ehuru senare, en reaktion mot åsigter,
som funnits alltför mycket för utländingar lätta fast egendoms åtkomst.

Frågas åter, huru New-Yorkska legislaturen hållit på iakttagandet af inskränkningarne
i utländingars rätt till åtkomst af fast egendom, så svara vi, efter granskning
af de från densamma åren 1849—1871 utgångna akter, att den under denna
tid visat benägenhet att godkänna fast egendoms öfvergång i utländingars hand,
hvilka uppehölie sig i staten eller åtminstone i Förenta Staterna, samt antagligen
hade för afsigt att blifva nordamerikanske medborgare eller förr eller senare sannolikt
dertill skulle besluta sig, benägenhet att någon gång på förhand tillåta sådan
öfvergång, benägenhet att godkänna dylik öfvergång till sådana utländingar från
andra, men isynnerhet benägenhet att genom eftergift af statens, på förutgånget
olaga fång grundade hemfallsanspråk, befordra fast egendoms återgång från utländingar
till statsborgare. På alla dessa tendenser erbjuda förenämda akter flera
exempel, på de flesta i mängd. Den sistnämd» ser man ådagalagd, ej blott i enskilda
fall, utan ock genom en akt den 1 Maj 1868, der det förklaras, att statsborgares
rätt till fäst egendom inom staten, som då fanns i deras besittning, icke
får antastas på den grund, att den kommit till dem från eller genom utländingar;
statens rätt dock förbehållen i de fall, der dess hemfallsanspråk redan äro anhängiggjorda.

På tillåtelser för andra utländingar, än dem som uppehöllo sig i staten eller
åtminstone Förenta Staterna och väntades der qvarblifva, att i staten förvärfva,
behålla och disponera fast egendom eller blott att behålla och disponera sådan,
der den dem redan tillfallit, har samma legislatur deremot varit temligen sparsam.

De ovilkorliya tillåtelserna af detta slag kunna indelas i flera klasser.

Till Jen första, som omfattar tillåtelse att förvärfva, behålla och disponera
fäst egendom, utan bestämmande af fånget, utom i en enda, der köp nämnes, höra:
den tillåtelse, hvilken den 17 April 1851 gafs en inbyggare i Nova Scotia; den,
som den 8 Juni 1853 gafs en medborgare i Ny-Granada; den, hvilken den 18
Juni samma år gafs en medborgare i Venezuela; den, som den 16 April 1857 gafs
en Canadensare; och hufvudsakligen den, hvilken den 17 April 1858 gafs tre Parisare.
Af dessa fem tillåtelser omfattade de tre första all fast egendom som de
privilegierade i staten kunde förvärfva; den fjerde blott en noga beskrifven egendom
i staden Buffalo, och den femte blott den egendom, som i staden New-York
kunde förvärfvas till ett värde af högst tvåhundratusen dollars, hvarjemte den medgaf
bibehållande af den fästa egendom som de tre eller endera redan förvärfvat.

Till den andra klassen höra tillåtelserna för utländska personer att, utan afseende
å deras egenskap af utländske eller å deras bostad ifremmande land, genom succession
eller annorlunda förvärfva, samt behålla och disponera fäst egendom i staten i
Bill. till Riksd. Prot. Idb3. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Käft. 3

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

allmänhet (den 1 Maj 1865) eller förvärfva, behålla, testamentera eller öfverlåta
två brobänkar i staden New-York (den 24 April 1855); möjligen äfven den, hvilken,
den 22 Mars 1866 gals en person att, utan hinder af hans egenskap af utländning,
lika som statsborgare ärfva, förvärfva, behålla och disponera fast egendom i staten.
Ovisst är dock, om denne ej uppehöll sig i staten eller Förenta Staterna med afsigt
att der qvarstanna.

Till den tredje klassen må räknas den tillåtelse, som den 11 April 1866 gafs
tre parisare att. med full egande- och dispositionsrätt behålla och disponera den
lasta egendom, som de samfäldt eller endera innehade i the county of Luvis eller
der till deras samfäida eller enderas enskilda förmån innehades af »trustees», hvilka

-trustees» bemyndigades att till dem eller den, för hvilka eller hvilken egendomen

i »trust» innehades, öfverlåta densamma.

Till den fjärde klassen höra åtta, åren 1850, 1851, 1861, 1862, 1864, 1866 och
1868 meddelade tillåtelser att såsom medborgare behålla och disponera den fasta
egendom, som genom arf eller testamente tillfallit de så privilegierade personerna.

För öfrigt hafva tillåtelser för utländingar, ehvad de varit bosatte utomlands
eller man ej med större sannolikhet kunnat antaga, att de ämnade blifva nordamerikanske
medborgare, att förvärfva, behålla och disponera fast egendom eller blott
att behålla och disponera sådan, dem redan tillfallen, varit förenade med vilkor.

Ittt sådant är att egendomen ovilkorligen skulle inom viss tid öfverlåtas
åt personer, hvilka efter statens allmänna lag kunde i staten ega

sådan. Detta vilkor finnes föreskrifvet i akterna den 12 April 1851, der

tiden utsattes till tre år efter aktens tillkomst; den 10 April 1852 (fem
år efter det akten blifvit gällande); den 17 Juli 1853 (tre av efter det
akten blef gällande); den 12 och 14 April 1859 (fem år efter det akterna
blefvo gällande) och den 6 April 1866 (fem av efter aktens tillkomst).

Ett annat vilkor är, att de, som vunnit tillåtelsen, inom två år efter
aktens tillkomst antingen skulle bosätta sig i Förenta Staterna eller öfverlåta
egendomen till personer, hvilka enligt statens allmänna lag kunde
ega egendomen. Detta vilkor träffas i akterna den 5 April 1867 och
den 18 i samma månad af samma år.

Dessa tvänne vilkor utsattes för personer, hvilka genom succession åtkommit
egendomen.

Ett tredje vilkor är, att de som vunnit tillåtelsen skulle afgifva och
lata vederbörligen inregistrera den i lag föreskrifna förklaringen om bosättning
i Förenta Staterna, om afsigten att der förblifva boende och
blifva nordamerikansk medborgare så snart naturalisation kunde vinnas
samt om vidtagna, inledande åtgärder till dess vinnande. Detta vilkor
finnes i akter den 15 och 16 April 1857 samt den 6 och 8 Maj 1868. —

I en akt den 24 April 1866 uttryckes detta så, att, der den berättigade
icke redan vrdtagit åtgärder till vinnande af medborgarerätt, han genast

Motioner, i Första Kammaren, N:o 40.

efter aktens tillkomst skulle vidtaga sådana och dermed fortfara till dess
naturalisationen vore vunnen; och i två akter (den 27 April och den 2
Maj 1870) nöjde man sig med föreskriften, att afsigten att blifva nordamerikanske
medborgare skulle förklaras, och att, om detta ej skett inom
fem år, egendomen inom samma tid skulle vara öfverlåten åt personer,
hvilka vid öfverlåtelsen vore eller förklarat sig vilja blifva nordamerikanske
medborgare.

För en omyndig gosse föreskrefs den 14 April 1852, att den fasta egendom,
som blifvit honom testamenterad, och för två omyndige bröder föreskrefs den 12
April 1853, att den fasta egendom, som i arf eller genom testamente kunde dem
tillfalla, skulle inom fem år efter det de uppnått myndighetsåldern, vara såld till personer,
som efter statens allmänna lag kunde ega den, så framt ej nämnde testamentseller
arftagare inom samma tid blifvit nordamerikanske medborgare.

Två för eganderättens bibehållande för längre tid tillbaka utsatta terminer
finnas efter medlet af århundradet förlängda, den ena en gång (den 19 Februari
1852) den andra två gånger (den 15 April 1853 och den 7 April 1863); såsom motsats
hvartill kan anmärkas, att en 1864 gifven och 1865 något modifierad tillåtelse
till fast egendoms behållande den 3 April 1866 återkallades.

Slutligen torde och kunna och höra nämnas, att i främmande land bosatte utländingar,
äfven till uppbärande af köpeskillingen för dem testamenterad eller i
arf tillfallen egendom anses behöfva legislaturens tillåtelse.

Sådan finnes gifven den 1 Maj 1868 och den 23 April 1869.

I alla här ofvan anförda beslut om exceptionela godkännanden eller tillåtelser,
har, der sådant kunnat erfordras, förbehåll om andra enskilda personers i egendomen
möjligen egande rättigheter blifvit gjordt.

Att den New-Yorska legislaturen under de tjugu tre ifrågavarande åren, i fråga
om utländingars bemyndigande att förvärfva fast egendom i staten, iakttagit en helt
annan hållning än den svenska regeringen, derpå lemnar det anförda mer än tillräckliga
bevis.

På grund af hvad här ofvan är anfördt och med hänvisning till de grundsatser,
som gjort sig gällande i ett land, der man varit i tillfälle att noga öfverväga
de fördelar och olägenheter som kunna följa af utländingars rätt att inom landet
förvärfva och besitta egendom, våga vi förslå,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kong], Maj:t ville uttala sina
farhågor för följderna af de grundsatser, som hittills gjort sig gällande
i afseende å beviljande af tillstånd åt utländske undersåter att i riket
besitta fast egendom eller härstädes idka bergsbruk och skogsafverkning,
samt att Riksdagen i samma skrifvelse måtte till Kongl. Maj:t hemställa,
huruvida icke för framtiden kunde stadgas såsom grundsatser i detta
hänseende;

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

dels att, då enligt Kongl. Majts nådiga Kungörelse af den 3 Oktober
1829 »utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke
kan anses vara berättigad att i riket fast egendom förvärfva och besitta
utan att han dertill undfått Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd,» sådant tillstånd
hädanefter icke meddelas utländing, som ej är norrman, utan föregående
i laga form afgifven förklaring af sökanden, att han ärnar sig
inom ett år här i riket bosätta, för att kunna, senast fyra år efter erhållandet
af den sökta tillåtelsen att egendomen besitta, undfå svensk
medborgarerätt; samt att, för brytandet af sådan förklaring af Kongl.
Maj:t stadgas det äfventyr som nödigt pröfvas;

dels att, då enligt § 28 af Kongl. Förordningen om utvidgad näringsfrihet
af den 18 Juni 1864 »tillstånd till''drifvande af masugn eller hytta,
stångjernsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande
eller förädling af mineralrikets alster och ej är att anse såsom
handtverk, sökes (af utländing) ... hos Bergs-öfverstyrelsen, som dervid
förfar efter den ordning, som i § 26 och 1 och 2 mom. af § 27 stadgad
är», och då enligt Kong!. Förordningen den 12 April 1872 utländing är
förbudet att utan Konungens tillstånd i riket vistas, och näring idka, der
bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufvedrift, hädanefter vid
beviljande af tillstånd åt utländing, som ej är norrman, att här i riket
bedrifva brukshandtering eller grufvedrift, måtte fästas sådana strängare
vilkor som för rikets säkerhet och våra ekonomiska fördelar kunna anses
betryggande;

dels ock att skogsafverkning för annat än egen bostads eller egen jordeller
bergbruksegendoms behof är utländing, som ej är norrman eller ej
redan är i besittning af rätt dertill, före vunnen naturalisation förbuden.

Stockholm den 26 Mars 1873.

Häruti instämmer
Axel Odelberg.

H. L. Rydin.

Stockholm, tryckt hos Sam. Romstedt, 1873.