Motioner i För niet Kammaren, N:o 43 (Motion 1890:43 Första kammaren)

Motioner i För niet Kammaren, N:o 43.

N:o 43.

Af grefve StrÖUlfelt, med förslag till ändrad lydelse af § 8 i
tulltaxeunder rättelser na.

Tjuder en följd af år liar den svenska sjöfartsnäringens tillstånd
ingifvit allvarliga bekymmer, då det visat sig, hurusom den icke allenast
ej mägtar intaga den ståndpunkt i jemförelse med andra nationers, hvartill
vårt lands tillgång på utmärkt fartygsmaterial och dugligt sjöfolk m. m.
lemmar så goda förutsättningar, utan äfven under senare åren företett
ett i hög grad oroväckande tillbakagående, sedan täflan med större nationer
ytterligare försvårats genom deras anlitande af hjelpmedel, som för
vår lagstiftning varit och ännu äro främmande.

Till sjöfartsnäringen har alltid räknats såsom underafdelning »skeppsbyggeri»
; också yttra sig, i infordrade utlåtanden angående sjöfartsnäringens
upphjelpande, många bland landets handels- och sjöfartsnämnder mer
eller mindre om skeppsbyggeri såsom dermed sammanhängande.

1888 års Riksdag aflat skrifvelse till Kong], Maj:t med underdånig
anhållan, »det Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta undersöka
den svenska sjöfartsnäringens tillstånd samt i sammanhang dermed
inkomma till Riksdagen med förslag, hvilka af sagda undersökning kunde
blifva en följd.» Ärendet remitterades till embetsverken, hvilka åter
hörde rikets handels- och sjöfartsnämnder m. fl., och, sedan åtskilliga
af dessa föreslagit »tullrestitution» bland ifrågasatta lättnader åt sjöfartsnäringen,
blefvo samtliga till frågan hörande handlingar af Kongl. Maj:t
den 12 påföljande oktober remitterade till tullkomitén, hvilken, efter
att hafva inkallat sakkunnige personer och med deras tillhjelp verkstält
noggrann utredning, afgaf underdånigt utlåtande den 9 april 1889 (se
Bill. till Biksd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Höft. 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

bil. A). Detta utlåtande behandlade utförligt den för sjöfartsnäringen
speciella frågan om tullrestitution och öfverlemnades omedelbart derefter
af Kongl. Maj:t till kommerskollegium och generaltullstyrelsen för afgifvande
af yttrande, hvilka embetsverk den 24 samma månad genom
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen utstälde ärendet till skeppsbyggares
och skeppsredares m. fl. hörande. Deras yttranden inkommo i
september till kongl. kommerskollegium, hvarefter desamma, jemte ernbetsverkens
utlåtande, ingåfvos till Kongl. Maj:t.

Förlidet års bevillningsutskotts betänkande n:o 10 punkten 28
innehöll afstyrkande af en motion om viss tullrestitution för vid fartygsbyggnad
använda materialier endast på den gAmd, att tullkomiténs utredning
och förslag borde afvaktas, innan Riksdagen fattade beslut i ämnet.
Sedan emellertid nämnda utredning (bil. A) af tullkomitén aflemnats
den 10 april, ansågs frågan vid betänkandets föredragning i riksdagen
den 29 samma månad så vigtig och behof vet af restitution för sjöfarten
så trängande, att ärendet återremitterades till utskottet. I bevillningsutskottets
memorial n:o 13, behandladt af Riksdagen den 10 maj, yttrar
utskottet bland annat: »Då komitén ansett på vanligt sätt utgående restitution
icke vara lämplig vid nybyggnad af fartyg, samt den »godtgörelse»,
komitén i stället förordar, är en nyhet i vår ekonomiska lagstiftning,
har utskottet funnit vigtigast att för närvarande icke göra någon
framställning till Riksdagen om understöd åt sjöfartsnäringen genom ersättning
i en eller annan form vid fartygs nybyggnad, utan afvaktar den
ytterligare utredning i ämnet, hvilken genom embetsverken kan komma
till stånd.» Vidare yttrar utskottet: »Deremot har utskottet beslutit att
upptaga komiténs förslag om beviljande af restitution vid reparation eller
förbyggnad af fartyg, och har utskottet ansett sig hafva så mycket större
skäl härtill, som komiténs ledamöter i denna punkt samtlige varit ense
och här icke är fråga om tillämpning af någon ny princip utan af en
sådan, som sedan gammalt varit erkänd.» Eomiténs förslag blef ock af
Riksdagen i denna del antaget.

Hufvudsaken i denna vigtiga fråga är utom allt tvifvel restitution
af erlagd tull eller »godtgörelse» för tullens inverkan å till nybyggnad
af fartyg använda materialier, liksom hufvudsakliga skälet, hvarför denna
del af frågan icke företogs till afgörande vid 1889 års riksdag var, att
det af komitén föreslagna »sättet» för godtgörelse var »en nyhet i vår
ekonomiska lagstiftning», hvarför det ansågs att ytterligare utredning
borde afvaktas.

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

Sådan utredning har nu egt rum. Enligt embetsverkens till Kong!.
Maj:t inlemnade utlåtande och den deri förekommande relationen hafva
Konungens befallningshafvande i 3 län och 19 handels- och sjöfartsnämnder
afgifvit yttrande.

I afseende å komiténs förslag, omfattande den s. k. nya principen
i vår lagstiftning och skälen derför, samt reservanternas förslag, tillåter
jag mig hänvisa till motionen bifogade bilaga. I afseende åter å vederbörandes
utlåtande med hänsyn till såväl restitutionsbeloppens och det
dertill berättigande bruttotonagets storlek, enligt komiténs förslag, som
ock till de för restitutionens erhållande på förut vanligt sätt uppstälda
vilkoren, enligt reservanternas förslag, hafva meningar och yrkanden
vexlat; men i afseende å de 2 olika principerna eller sätten för restitutions
eller godtgörelses meddelande och beräknande stå samtliga vederbörande
i åsigter delade, som följer, nemligen:

För komiténs förslag: Konungens befallningshafvande i 2 län och
12 handels- och sjö fartsnämnder.

Alternativt för reservanternas oeh komiténs förslag: 1 handels- och
sjöfartsnämnd.

För reservanternas förslag: embets verken, Konungens befallningshafvande
i 1 län och 6 handels- och sjöfartsnämnder.

Lägges härtill, att samtlige till komitén inkallade sakkunnige män
voro af den mening, komitén sedermera omfattat, så må med skäl sägas,
att denna princip — godtgörelse, beräknad efter fartygets bruttodrägtighet
— med stor öfvervigt vunnit anslutning.

Medel till sjöfartsnäringens upphjelpande och till sådan godtgörelse
vid skeppsbyggnad, som komitén föreslagit, torde kunna beredas af sjöfartens
egna afgifter, till hvilka utlandets fartyg bidraga med omkring
två tredjedelar.

I Sverige har, när tull varit åsatt skeppsbyggnadsmaterialier, restitution
i en eller annan form lemnats skeppsbyggeriet allt sedan år
1839. Det är då högst angeläget att, sedan tull blifvit dessa materialier
ånyo åsatt, berättigad fordran om restitution icke förhålles under längre
tid, än frågans utredning nödvändigt kräfver. Det uppskof, som förlidet
år egde rum, har redan vållat motion i medkammaren från eu skeppsbyggeriets
representant om tullens upphäfvande.

Sedan frågan nu bör kunna anses vara tillräckligt utredd, men
chefen för kongl. finansdepartementet, till hvithet departement ärenden
angående tullrestitution höra, öfverlemnat densamma till chefen för kongl.

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

civildepartementet, att med andra, under det senare departementet hörande
frågor angående sjöfartsnäringen, behandlas af en ny komité, af
Kongl. Maj:t beslutad, men ej ännu tillsatt, och således derigenom den
så vigtiga och trängande frågan om tullrestitution för skeppsbyggeriet
blifvit till oviss framtid undanskjuten, men det synes mig orätt och vådligt
att sålunda undanhålla en näringsgren dess begärda rätt, föranledes
jag, på förut anförda skäl och hvad i öfrigt blifvit af tullkomitén (se
bil. A) anfördt och utredt, vördsamt hemställa,

att Riksdagen behagade besluta, att § 8 i tulltaxeunderrättelserna
må erhålla följande lydelse:

§ 8.

Mom. 1. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller
verkstad, der fartyg byggas, erhåller vid nybyggnad
af ångfartyg om minst 500 tons bruttodrägtighet samt
af segelfartyg om minst 300 tons bruttodrägtighet,
sedan inför generaltullstyrelsen styrkt blifvit, att fartyget
kommit i fallfärdigt skick, en godtgörelse för
hvarje ton af fartygets bruttodrägtighet, nemligen:

för fartyg af jern och stål.....16 kronor

» » med träbordläggning på spant

af jern eller stål, s. k. kompost 10 »

» » af trä........3 »

Då fartyg bygges för utländsk räkning eller såsom
nytt säljes till utlandet, lemnas dylik godtgörelse
utan afseende på fartygets storlek.

Vid reparation eller förbyggnad af utländska fartyg
eller af inhemska fartyg af ofvan nämnda storlekar
erhållas, sedan inför generaltullstyrelsen blifvit
styrkt att reparationen eller förbyggnaden afslutats,
restitution af erlagd införseltull för de materialier och
skeppsförnödenheter, icke hänförliga till husgerådssaker
eller proviant, dem innehafvare af skeppsvarf eller
verkstad genom behöriga intyg visat hafva varit till
fartygets reparation eller förbyggnad använda och för
sådant ändamål från utlandet införda,

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

Mom. 2. De skeppsförnödenheter, hvarmed ett
svenskt från utrikes ort återvändande fartyg under
resan blifvit försedt, äro icke underkastade tull, så
länge de förblifva i samma fartygs bruk.

Stockholm den 27 januari 1890.

Fr. Ström/eif.

Bil. A. till motion n:o 43.

Tullkomiténs underdåniga utlåtande i anledning af väckta förslag
att genom tullrestitutioner bereda lättnader åt sjöfartsnäringen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 12 oktober 1888 bar Eders Kongl.
Maj:t till komitén öfverlemnat de utlåtanden och yttranden angående sjöfartsnäringens
tillstånd samt medlen att upphjelpa densamma, som med
anledning af en Riksdagens skrifvelse i ämnet afgifvits af kongl. kommerskollegium,
åtskilliga handels- och sjöfartsnämnder, skeppsredare in. fl.,
med uppdrag åt komitén att, då bland ifrågasatta lättnader för sjöfartsnäringen
från många båll föreslagits tullrestitutioner, taga detta ärende i
öfvervägande vid fullgörande af det komitén förut meddelade uppdrag,

Men hänsyn till de näringars vigt, hvilka af denna restitutionsfråga
beröras, och då komitén ansett den kunna behandlas fristående från
öfriga likartade, bar komitén till särskild behandling upptagit densamma

6 Motion i Första Kammaren, Nio 43.

och får nu, med återställande af remisshandlingarne, deröfver afgifva underdånigt
utlåtande.

Såsom de till komitén öfverlemnade kandlingarne utvisa, kafva
de kandels- ock sjöfartsnämnder, skeppsredare ock skeppskyggare, som
afgifvit yttrande, nästan utan undantag framkållit, att senast åsätta tullar
såväl å fartyg som å de flesta vigtigare till fartygs kyggande, utredning
ock proviantering körande artiklar menligt inverkat på den svenska sjöfartsnäringen
genom de ökade omkostnader, som de för densamma medfört.
Anförande, att kärigenom för svenska, i utländsk fraktfart stadda
fartyg täflingen med utlandets, dels af inga tullumgälder fördyrade, dels
ock på direkt sätt understödda fartyg betydligt försvårats, påyrka de bland
annat, att restitution af erlagd tull för alla till fartygs byggande, utredning
och proviantering körande artiklar må i allmänhet beviljas vid nybyggnad,
reparation ock utrustning af fartyg; särskildt framhålla de bekofvet
af restitution i fråga om fartyg, som byggas för utländsk räkning
eller som äro afsedda att i utländsk fraktfart sysselsättas.

Innan komitén går att angifva sin uppfattning af den föreliggande
frågan, anser den sig böra i korthet redogöra för såväl den äldre
svenska lagstiftningen angående beviljade lättnader vid skeppsbyggnad och
fartygs utredning m., m. som de af åtskilliga främmande stater vidtagna
åtgärder för att understödja sjöfartsnäringen.

I början af detta århundrade voro i vårt land de flesta för skeppsbyggnad
nödiga materialier äfvensom skeppsinventarier antingen till införsel
förbjudna eller belagda med så hög tull, att deras införande från
utlandet för att användas i skeppsbyggeriets och sjöfartens tjenst icke
gerna kunde ifrågakomma. Yid åtskilliga tillfällen såsom 1825 ock 1836
meddelades tillstånd att mot nedsatt tull eller äfven tullfritt få införa
vissa eller alla slags skeppsinventarier, men dessa medgifvanden voro af
öfvergående natur ock gälde vanligen blott några uppräknade platser.
Men 1838 utkom en kongl. förordning, som medförde en afgörande förändring
härutinnan. Den nämnda förordningen medgifver sålunda till
främjande af skeppsbyggeri dels införsel mot viss tullafgift utaf åtskilliga
för fartygs byggande ock utrustning erforderliga artiklar, som förut
varit till införsel förbjudna, dels nedsättning uti tullen å andra, hvarjemte
vid nybyggnad af fartyg om minst 40 lästers drägtighet beviljas restitution
till 25 procent af erlagd tull för till tackling ock utredning använda,
från utrikes ort införda skeppsförnödenheter.

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

Uti underrättelserna till 1841 års tulltaxa stadgas vidare, att
skeppsinventarier skulle få införas mot en tull af 10 procent af värdet,
om de voro föremål för inhemsk tillverkning, men i annat fall mot en
tull af allenast 5 procent, under det att öfriga slöjdvaror, till Indika skeppsinventarier
hänfördes, förut till införsel förbjudna, från och med år 1843
erlade tull med 3 31/?> procent af värdet. I afseende på restitution bibehållas
de uti förordningen af år 1838 gifna bestämmelser med tillägget,
att full restitution beviljas för fartyg, byggdt för utländsk räkning eller
såsom nytt till utlandet försåldt. Uti den år 1848 utfärdade tulltaxan
ändrades dessa bestämmelser endast i så måtto, att restitutionsbeloppet
för materialier, använda till svenska fartyg om minst 40 lästers drägtighet,
höjdes från 25 till 50 procent; och år 1854 utsträcktes denna restitution
till 2/s e^er 662/3 procent af erlagda införselafgifter för alla fartyg,
men då med uteslutande af bestämmelserna om full restitution, när
fartyget såldes till utlandet eller för utländsk räkning byggdes.

Från år 1857 till och med år 1867 beviljades enligt samtliga
under den tiden gällande tulltaxeunderrättelser full restitution af erlagda
införselsafgifter för materialier och skeppsförnödenheter, som blifvit använda
till fartygs nybyggnad, tackling och utredning, ett medgifvande,
som år 1868 utsträcktes jemväl till fartygs reparering. Dessa bestämmelser
fortforo sedan att gälla till 1872. År 1871 upphäfdes nemligen
tullarne på de flesta vigtigare skeppsinventarier, hvadan det allmänna
stadgandet om restitution utgick ur tulltaxeunderrättelserna, som nu upptogo
restitution blott för artiklarne segel och segelduk, hvilka jemte åtskilliga
mindre betydande skeppsförnödenheter fortfarande voro belagda
med tull. Från och med år 1872 intill närvarande tid innehåller § 8
uti tulltaxeunderrättelserna, hvilken handlar om restitution i förevarande
fäll, endast nämnda bestämmelse.

Angående de hos åtskilliga främmande nationer vidtagna åtgärder
för sjöfartsnäringens främjande må i korthet anföras följande:

I England har sedan lång tid tillbaka den större, oceaniska
skeppsfarten beredts ett ganska verksamt understöd genom de s. k. postkontrakten.
De stora transatlantiska ångbåtslinierna erhålla mot skyldighet
att befordra posten ett anslag, som betydligt öfverstiger de dermed
förenade kostnaderna. I äldre tid innehöllo dessa kontrakt dessutom bestämmelsen,
att de ångare, som erhöllo sådant understöd, borde i händelse
af krig stå till regeringens disposition, men på inrådan af en år 1852
nedsatt kommission uteslöts denna bestämmelse. Den summa, som den

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

engelska regeringen årligen ställer till amiralitetets förfogande för att
efter dess skön fördelas på de olika linierna, är ganska betydande. Af
en författare (van Duren Denslow, Principles of Economic Pbilosopby,
Newyork 1888) uppgifves sålunda sammanlagda beloppat af de under
åren 1848—82 på detta sätt utbetalade summorna till omkring 615
millioner kronor eller i medeltal per år 17,5 millioner kronor. Högsta
beloppet utgick år 1870 med vid pass 22 millioner kronor; under de
sista åren, 1883—87, bar den till paketpostlinierna utbetalade årliga
summan utgjort omkring 13 millioner kronor (Statistical Abstract).

I Tyskland äro fartyg af alla slag äfvensom alla vanliga skeppsutensilier
tullfria, äfven ångmaskiner och ångpannor, kvilka eljest draga
en tull af respektive 5 och 3 mark pr 100 kg., äro, när de inkomma
för skeppsbyggnad, befriade från införselsafgifter. Dessutom betalar tyska
riket, enligt lagen af den 6 april 1885, för en tid af 15 år till en
ostasiatisk och australisk ångbåtslinie jemte en bilinie mellan Triest och
Alexandria en direkt subvention af 4,400,000 mark årligen.

Uti Frankrike existerade under tiden 1866—1881 tullfri införsel
af såväl de flesta slags fartyg som af alla för fartygsbyggnad, tackling,
utrustning och reparation nödiga materialier och inventarier, inklusive
maskiner och maskindelar, men genom lagen af den 29 januari 1881
upphäfdes tullfriheten och beviljades i dess ställe för en tid af 10 år
såväl byggnads- som seglationspremier. Lagen medgifver sålunda »för att utjemna
de ökade kostnader, som tullarne medföra för skeppsbyggarne»
följ ande byggnadspremier:

för jern- och stålfartyg........ . . 60 fr. pr bruttoton

„ kompositefartyg...........40 ,, ,, ,,

,, träfartyg af 200 tons drägtighet och deröfver . 20 ,, ,, ,,

,, träfartyg af mindre än 200 tons drägtighet . . 10 „ ,, ,,

vidare för om skeppsbord anbragta motorer, maskiner af alla slag, pannor
och rör 12 fr. pr 100 kilogram.

Förbyggnad, som medför ökadt tontal, gifver rätt till samma ersättning
för det tillkomna tontalet, hvarjemte vid ombyte af ångpannor
beviljas en godtgörelse af 8 fr. pr 10 kilogram för sådana af fransk
tillverkning.

De af lagen beviljade seglationspremierna utgå med 1 fr. 50 cent.
pr ton och 1,000 i oceanisk sjöfart inseglade nautiska mil, hvilka premier
emellertid årligen minskas med:

Motioner i Förda Kammaren, N:o 4.3. 9

för träfartyg.........7,5 cent.

,, kompositefartyg........7,5 ,,

,, jern- och stålfartyg......5,o ,,

I utlandet byggda fartyg erhålla hälften af här stadgade seglationspremier.
För ångare, som äro användbara till krigsbruk, utgå de med
15 procents förhöjning. Anmärkas må emellertid, att med seglationspremierna
förbindes skyldigheten för de sålunda premierade fartygen att
afgiftsfritt föra posten; äfven gifver lagen staten rätt att i krigstid öfvertaga
dessa fartyg. Slutligen är att märka, att franska staten med högst
betydande belopp subventionerar fyra bolag för upprättande af flera oceaniska
ångbåtslinier. På detta sätt subventionerade fartyg erhålla ej seglat.
ionspremier.

Äfven uti Italien har man, med upphäfvande af förut medgifven
tullfrihet för fartygsmaterialier äfvensom af restitution vid byggande af
träfartyg, genom lag af den 6 december 1885 för en tid af 10 år tillförsäkrat
sjöfarten följande direkta understöd. För i Italien byggda äfvensom
från utlandet inköpta:

jern och stålfartyg.........60 lire

segelfartyg af trä.........15 „

för mindre båtar af jern och stål . . . . 30 ,,

allt pr bruttoton; vidare för fartygen tillhörande

ångmaskiner.......10 lire pr hästkraft

ångpannor........6 ,, ,,100 kilogram.

Dessa premier ökas med 10 ä 20 procent för ångare, som äro
användbara för krigsbruk.

Slutligen beviljas äfven till italienska fartyg seglationspremier,
nemligen vid transport af kol till Italien från hamnar utanför Gibraltar
1 lira pr ton transporteradt kol samt för oceanisk sjöfart 0,65 lira pr
nettoton och 1,000 inseglade nautiska mil. På ena eller andra sättet
premierade fartyg må ej utan regeringens samtycke till utlandet försäljas
eller förhyras.

För att i denna vigtiga fråga erhålla upplysningar bär komitén,
med begagnande af densamma medgifven rätt, dels tillkallat sakkunnige
dels ock från åtskilliga verkstäder begärt och erhållit uppgifter. De af
de tillkallade fackmännen uttalade önskningar och omdömen angående
den föreliggande frågan voro i korthet följande:

Bih. till Blksd. Prof. 1890. 1 Samt, 2 Afd. 1 Band. 11 Höft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

Restitution bör till skeppsbyggnadsindustriens och sjöfartsnäringens
upphjelpande beviljas vid fartygs nybyggnad, förbyggnad, reparation och
utredning. Dock ansågs, att denna vid nybyggnad och förbyggnad icke
borde utgå såsom restitution på vanligt sätt genom återbetalning af tullumgälder
för utifrån införda tullpligtiga artiklar, utan medelst en viss
godtgörelse pr ton utan redogöringsskyldighet för använda materialier.
Som stöd för detta yrkande anfördes, dels att svårigheter skulle möta för
vederbörande skeppsbyggare, särskildt i fråga om fartygs nybyggnad, att
under edsförpligtelse afgifva de intyg öfver åtgången af material in. m.,
hvilka vid restitution på vanligt sätt erfordras; dels ock att restitution i
vanlig form skulle förorsaka ökad användning af utländskt material i
stället för svenskt, under det att en godtgörelse med en viss summa pr
ton egde en motsatt verkan och derigenom komme äfven andra svenska
industrier till godo.

Till grund för beräkningen af den sålunda föreslagna godtgörelsen
borde läggas grosstonnaget eller fartygens bruttodrägtighet, icke register
tonnaget såsom varande synnerligen olika efter fartygens inredning för
olika ändamål.

Den ifrågavarande godtgörelsen borde dock ej medgifvas för andra
fartyg än sådana, som byggas för utländsk räkning eller äro afsedda att
i utländsk sjöfart sysselsättas. För fartyg, afsedda för inrikes sjöfart,
vore densamma öfverflödig, dels emedan till dessa svensk plåt m. m. af
vederbörande fartygsegare helst åstundas, dels ock enär någon konkurrens
från utländska verkstäder i fråga om dessa icke förekommer på
grund af den för dessa fartyg egendomliga typ samt de svenska varfvens
högt uppdrifna skicklighet i byggande af sådana.

De tillkallade fackmännen ansågo vidare bästa sättet att inskränka
ifrågavarande godtgörelse till sådana svenska fartyg, som gå i utrikes sjöfart,
vara att fastställa ett minimitontal för beviljande af nämnda godtgörelse.
De föreslogo detta minimitontal till 400 bruttoton.

Beträffande den eventuella godtgörelsens storlek uttryckte de den
åsigt, att den borde afse alla för ett fartygs byggnad samt utredning
nödiga tullpligtiga materialier, samt att densamma alltså borde utgå med
fulla beloppet af de tullumgälder, som bort för samtliga materialier erläggas.

Enligt utförd beräkning ansågs detta belopp för jern- och stålfartyg
uppgå till i medeltal omkring 20 kronor per bruttoton.

För fartyg med bordläggning af trä på spant af jern eller stål,
s. k. kompositefartyg, samt träfartyg borde äfven godtgörelse lemnas,
ehuru med mindre belopp.

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

Slutligen anmärktes i fråga om reparation, att behofvet af ersättning
i detta fall visserligen ej i och för sig voro lika stort, men att,
särskildt med hänsyn till verkstäderna vid södra och vestra delarne af
riket, rätt till restitution äfven vid reparering vore af vigt, enär eljest
reparationsbehöfvande fartyg förmåddes att söka utländska varf. Vid
reparation ansågs emellertid ersättningen böra utgå såsom vanlig restitution
af erlagda tullumgälder, enär vid sådant arbete åtgången af material
vore jemförelsevis ringa och alltså den behöfliga kontrollen lättare att
åstadkomma.

Med afseende på att i värdet af ångmaskiner arbetskostnaden är
af ojemförligt större betydelse än materialet, ansågo de tillkallade någon
restitution för tullen å detta ej vara af behofvet påkallad.

Då komitén efter dessa redogörelser går att framlägga sin uppfattning
af den föreliggande frågan, vill den till en början erinra derom,
att uti vissa af de förhållanden, som framkallat de klagomål öfver sjöfartsnäringens
betryck, hvarom remisshandlingarne bära vittne, i senaste
tid skett ändring. Efter de för sjöfarten särdeles tryckta konjunkturer,
som under en längre tid varit rådande, har visserligen under loppet af
det sist förflutna året en förändring till bättre förhållanden härutinnan
inträdt. Men huruvida denna allmänna förbättring uti sjöfartsnäringen
och skeppsbyggnadsindustrien länge kan bibehålla sig, är naturligen ovisst.
Antagligt synes dock vara, att det behof af fartyg, som för närvarande
är för handen, snart nog kan vara fyldt, då skeppsvarfven, synnerligen
de utländska, för närvarande lära vara mycket sysselsatta. Desto angelägnare
måste det derför vara för den svenska industrien att kunna begagna
den gynsamma konjunkturen. Men härför anses, såsom af flertalet
inkomna skrivelser framgår, de vid sistlidne riksdag åsätta tullar lägga
hinder i vägen, i synnerhet de, som för att upphjelpa jernindustrien blifvit
lagda på plåt, stång- och fagonjern m. fl. artiklar, som i stora qvantiteter
användas vid skeppsbyggeriet. Så är dock icke förhållandet med
de fartyg, som byggas för den inhemska sjöfarten, då till dessa i allmänhet
användas svenska materialier. Att deremot för de skeppsvarf,
som bygga fartyg för utländsk räkning, eller för de redare, som bygga
fartyg för den utländska fraktfarten, olägenhet kan uppstå, torde ej kunna
bestridas. I den mån prisen å materialier höjas, stiger ock fartygets
inköpspris, och sålunda äfven det förlagskapital, som måste förräntas, naturligen
medförande underlägsenhet i konkurrensen med fartyg, som erhållits
för billigare pris; och då dertill kommer, att de flesta mera bety -

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

dande sjöfartsidkande nationer på ett eller annat sätt verksamt understödja
sin sjöfart, så är uppenbart, att den svenska sjöfartsnäringen, som
saknar all dylik uppmuntran, måste uti den utländska fraktfarten befinna
sig uti ett jemförelsevis mindre gynsamt läge.

Erkännes detta, så synes ej blott billigheten utan ock omtanken
om den svenska sjöfartsnäringen fordra, att, såsom af skeppsredare m. fl.
påyrkats, en godtgörelse i en eller annan form beredes densamma för de
genom tullarne ökade prisen å byggnadsmaterialier. Af de medel att
upphjelpa sjöfartsnäringen, som föreslagits, synes komitén intet vara lämpligare
och verksammare än en sådan godtgörelse. Nedsättning uti hamnsamt
fyr- och båkafgifter äfvensom lastpenningar, som från vissa håll
förordats, skulle i lika mån komma äfven utlandets fartyg till del samt
åtföljes dessutom genast, såsom erfarenheten visat, af sjunkande fraktsatser,
hvadan en sådan åtgärd icke skulle lända de svenska rederierna
till verkligt gagn. Restitution af tullumgälder vid fartygs byggnad och
reparation m. m. kommer dessutom icke endast sjöfartsnäringen utan äfven
den för vårt land så naturliga skeppsbyggnadsindustrien till godo och synes
alltså i dubbelt afseende beaktansvärd. Ser man vidare på den äldre
svenska lagstiftningen härutinnan, så ledes man jemväl till enahanda slutsats.
Så länge under senare tid tull var åsatt de till fartygs byggnad
och utredning hörande artiklar, så länge meddelades restitution af för
dessa erlagda tullafgifter. När tullen å de flesta af nämnda artiklar
borttogs, bortföll stadgandet om restitution för desamma. Billigheten synes
alltså fordra, att, när nu åter af omsorg för andra näringar dessa artiklar
belagts med tull, rätten till restitution jemväl återställes. Slutligen
kan till stöd för en sådan åtgärd åberopas andra länders föredömen,
såsom den ofvan lemnade öfversigten utvisar.

Beträffande omfattningen af den restitution, som bör beviljas, så
kan komitén icke förorda medgifvande af sådan i alla de afseenden, som
påyrkats. Utom för materialier använda till nybyggnad, reparation och
utredning har äfven begärts restitution af erlagda tullafgifter för provianteringsartiklar.
För sådana anser komitén restitution icke böra ifrågakomma
och får som skäl derför anföra, dels att omkostnaderna för proviantering
i svensk hamn af ett fartyg, stadt i utländsk fraktfart, äro i
jemförelse med öfriga omkostnader, som kunna föranleda restitution, mycket
små, dels ock att restitution i detta fall skulle medföra stora svårigheter
för upprätthållande af nödig kontroll, dels slutligen att det står

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

hvarje dylikt fartyg fritt att från nederlag eller frilager, der sådant finnes,
uttaga proviant utan erläggande af tull.

''Vidare anser komitén, att restitution icke lämpligen bör ifrågakomma
beträffande fartyg, afsedda för den inhemska sjöfarten. På dessas
konkurrensförmåga inverkar nemligen ej den förböjning i anskaffningskostnaden,
som tullarne möjligen framkalla, enär denna förböjning drabbar
alla fartyg proportionsvis lika, och dessa derigenom blifva uti den
inbördes täflingen likstälda. Vid byggandet af fartyg för inrikes sjöfart
är ej heller af skäl, som de tillkallade fackmännen framhållit, någon konkurrens
från utlandet att befara, helst sedan vid 1888 års riksdag tull
åsatts fartyg. Endast för fartyg, som gå i utländsk fraktfart eller som
skola till utlandet försäljas, blifva de genom tullen å materialier m. m.
ökade kostnaderna till men, såsom ofvan är au ty dt. Således torde endast
för dessa något verkligt behof förefinnas att åtnjuta restitution.

För att erinra om, hvilken betydelse den utrikes fraktfarten haft
och har för vårt land, tillåter sig komitén här återgifva ur kommerskollegii
berättelser beloppet af de bruttofrakter, som under senare år inseglats
i sådan fraktfart. De utgjorde i jemna tusental:

1875 ..........-.....-...................... 31,189,000 kronor.

1876 ...................-................... 36,117,000 »

1877 ..........-...............-..........- 38,427,000 »

1878 .......... ----- 34,458,000 »

1879 ......................-........-....... 31,990,000 »

1880 ---------------------------------------- 36,577,000 »

1881 ......-.........-...................... 33,957,000 »

1882 .....-------- ----- 36,842,000 »

1883 ..................................—~ 36,491,000 »

1884 .......—-............-..........—- 33,307,000 »

1885 ..........-.....——.............. 28,983,000 »

1886 .......-..........—..........-.....- 27,611,000 »

1887 —.............-.................----- 29,834,000 »

Att, när ett fartyg är färdigt, afgöra, huruvida det kommer att
användas i ut- eller inländsk fraktfart, och följaktligen om det är berättigadt
till restitution eller ej, måste naturligen medföra stora vanskligheter.
En tillförlitlig kontroll är i detta afseende svår att åstadkomma;
det inträffar ej sällan, att fartyg, som vanligtvis sysselsättas uti inrikes

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

sjöfart, vid ett eller annat tillfälle användas uti den utländska och omvändt.
Komitén anser derför bästa sättet att betrygga den ofvan nämnda
bestämmelsens genomförande vara att fastställa ett visst minimitontal för
de fartyg, vid hvilkas byggande för svensk räkning restitution bör beviljas.
Erfarenheten visar nemligen, att de fartyg, som besörja den inrikes
sjöfarten, i allmänhet icke öfverstiga en viss storlek. Genom att
alltså fastställa en gräns beträffande fartygens drägtighet, under hvilken
restitution icke medgifves, vinnes, fastän på indirekt sätt, det afsedda
ändamålet eller restitutionens inskränkande i fråga om svenska fartyg till
hufvudsakligen sådana, som gå i utländsk fraktfart.

Vid bestämmande af svenska fartygs behörighet att komma i åtnjutande
af ifrågavarande restitution synes för öfrigt böra läggas till grund
fartygens bruttodrägtighet, på sätt de af komitén tillkallade fackmännen
enhälligt tillstyrkt. Bruttodrägtigheten angifver nemligen vida närmare
än nettodrägtigheten fartygens verkliga storlek samt följaktligen äfven
materialåtgången till desamma, och både i Frankrike och Italien, hvarest,
såsom äfven är nämndt, ersättning gifves för nybyggda fartyg, utgår
denna efter bruttodrägtigheten.

Hvad deremot vidkommer gränsen, der rätt till restitution bör inträda,
har komitén ej kunnat instämma i det af de tillkallade fackmännen
framstälda förslaget, att denna för så väl ång- som segelfartyg borde
sättas vid 400 tons drägtighet. Yid genomgående af skeppslistorna har
det nemligen visat sig, att med eu sådan bestämning flertalet af de utomskärs
gående ångare, som trafikera våra kuster, skulle erhålla denna förmån.
Sådant synes ej tillrådligt med afseende å de kostnader, som deraf
skulle uppkomma, äfvensom obehöfligt af skäl, som förut blifvit anförda.
Komitén har deremot ansett, att gränsen för ångfartyg borde sättas vid
500 ton. Äfven med denna bestämning blifva ej samtliga mellan inrikes
orter gående ångare uteslutna; men gränsen torde ej heller lämpligen
böra sättas högre för att ej utesluta flertalet af de lastångare, som pläga
gå mellan Ostersjö- och Kordsjöhamnar. Fartyg af den storlek, att de
kunna passera våra kanaler och slussar, komma dock samtliga under
denna gräns.

Har komitén ansett sig på anförda skäl böra höja den föreslagna
gränsen för ångfartyg, har den deremot trott sig böra sänka densamma
för segelfartyg. Förhållandet är nemligen, att flertalet sådana äfven af
dem, som gå på utlandet, hafva ett mindre tontal, och det har uppgifvits,
att segelfartyg af 300 tons drägtighet och deröfver icke utom i sällsynta

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

undantagsfall användas i den inhemska fraktfarten. Det kan då ej vara
lämpligt att bestämma gränsen så, att den förmån, man önskar bereda
äfven dessa fartyg, blefve mindre än den för ångfartygen, med kvilka
de dertill hafva att bestå en svår konkurrens, utan har komitén ansett
sig böra föreslå, att gränsen för segelfartyg bestämmes till 300 tons
bruttodrägtigket. En omständighet, som bidragit till komiténs beslut att
föreslå olika gräns i fråga om restitutions erhållande för ång- och segelfartyg,
är äfven, att ett ångfartyg i följd af det utrymme, som åtgår
för maskin och kol, har vida mindre lastrum än ett segelfartyg af lika
bruttodrägtighet.

Emot en dylik begränsning af de restitutionsberättigade fartygen
kan visserligen invändas, att derigenom fartyg under respektive 500
och 300 tons drägtighet betagas den rätt till restitution för segel och
segelduk, som de enligt nu gällande bestämmelser ega. Komitén anser
emellertid denna invändning sakna betydelse, enär rätten till restitution
för segel och segelduk under de senare åren endast i ringa grad tagits i
anspråk. De under åren 1884—1888 meddelade restitutionsbeloppen för
nämnda artiklar utgöra för fartyg af alla storlekar:

1884 .......................................... 1,885:94 kronor.

1885 ............................._............. 290: 32 »

1886 ............._............................. 1,021:63 »

1887 ._......................................... 862: 22 »

18 8 8 ........................................... 172 : 69 »

eller i medeltal per år 846 kronor 54 öre. Komitén finner derför ingen
betänklighet vid att, genom begränsning af rätten till restitution på sätt
som ofvan framstälts, föreslå borttagande af den rätt till restitution för
artiklarne segel och segelduk, som fartyg under respektive 500 och 300
tons drägtighet nu ega.

Ofvergår komitén dernäst till frågan om den form, som ersättningen
för åsätta tullar å skeppsmaterialier och inventarier bör erhålla, så tvekar
komitén icke att instämma uti det af de tillkallade fackmännen förordade
förslaget härutinnan, om ock med vissa modifikationer. Komitén anser
sålunda, att vid fartygs nybyggnad den ifrågavarande godtgörelsen bör
beviljas med en viss summa per ton af bruttodrägtigheten, utan redovisningsskyldighet
för dertill använda materialier. Att i detta fall bevilja
restitution på förut vanligt sätt medför stora praktiska olägenheter. Skepps -

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

byggaren är då skyldig under edlig förpligtelse angifva, huru mycket af
utländska materialier blifvit använd. Då man betänker, hvilken mängd
olika materialier, som till byggande af ett fartyg erfordras, och hvilken
svårighet det skall vara att noggrant öfvervälta användandet af dessa vid
de många olika slags arbeten, som vid våra mekaniska verkstäder förekomma,
en svårighet, som under ett fartygs byggande ofta förstoras deraf att
samtidigt fartyg inkomma för att repareras, hvarvid ofta alla krafter behöfva
tagas i anspråk, så torde det vara gifvet, att det äfven med den mest
noggranna bokföring skall vara svårt att lemua exakta uppgifter. Redan
af detta skäl är ifrågavarande form för restitutions erhållande önskvärd.
Men ett annat skäl af än mera afgörande beskaffenhet är, att endast på
det nu föreslagna sättet användandet af svenskt material befordras. Gfifves
restitution på vanligt sätt, kan följden blifva, att utifrån infördt material
och utländska utredningsartiklar komma att till stor del uttränga bruket
af svenska sådana. I stället för att bidraga till utvecklingen inom landet
af de näringar, kvilkas alster användas af skeppsbyggnadsindustrien, skulle
beviljande af restitution i vanlig ordning försvaga det med senast åsätta
tullar för dem afsedda skydd, hvaremot en restitution, gifven på sådant
sätt, att den bidrager till användande af svenska materialier, måste på
samma gång gagna ej blott skeppsbyggnadsindustrien utan ock de nämnda
näringarne.

Slutligen kan som skäl för den ifrågavarande restitutionens beviljande
i form af en godtgörelse per ton för nybyggda fartyg anföras föredömet
från tvenne andra stater.

Frankrike och Italien bevilja sålunda, såsom ofvan är angifvet,
godtgörelse vid nybyggnad m. m. af fartyg. De hafva båda öfvergått
till detta system ifrån att förut hafva medgifvit restitution för fartygsmaterialier.
Under denna tid minskades nästan oafbrutet de båda ländernas
handelsfartygs tonnage. Verkan af de förändrade bestämmelserna
visar sig emellertid, hvad Frankrike beträffar, mycket tydligt. Komitén
tillåter sig härom meddela efterföljande yttranden ur svenske konsulns i
Håvre årsberättelser för 1885 och 1886. Uti den förra anför han: »att,
medan Frankrikes segelflotta» au long cours »under de fyra år, som närmast
följde på premielagens antagande, förlorat 199 fartyg och 79,855 tons,
hafva deremot dess löfsångare tilltagit med 113 fartyg och 181,985 tons,
hvilket resultat i betraktande af de ogynsamma omständigheter, under
hvilka sjöfarten arbetat, med skäl torde kunna kallas tillfredsställande»;
och uti den senare: »såsom i föregående årsberättelse framhållits, måste

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

den ständiga tillväxten i franska handelsflottans tonnage otvifvelaktigt tillskrifvas
verkningarne af det genom lag af 29 januari 1881 införda premieringssystemet,
hvilket således fört till det afsedda ändamålet»; och
vidare: »Det är jemväl att förutse, att den från början fastälda period af
10 år, under hvilken premierna skulle utgå, kommer att vidare utsträckas.»

Hvad Italien angår, är den tid, som förflutit sedan lagens antagande,
allt för kort för att af komitén tillgängliga uppgifter sluta till
verkningarne af densamma.

Beträffande dernäst storleken af den godtgörelse, som bör under
angifna vilkor lemnas, så har komitén ej kunnat förorda det belopp af
20 kronor för hvarje ton af ett jern- eller stålfartygs bruttodrägtighet, som
af de tillkallallade fackmännen föreslagits. Denna siffra innebär tullrestitution
för samtliga utländska materialier, som kunna ifrågakomma vid
ett fartygs byggande. Man kan dock knappast antaga, att i ett fartyg
uteslutande sådana användas. Det har nemligen uppgifvits, att de flesta
beställningar, som från utlandet hitkomma, orsakas af önskan att i fartyget
erhålla det goda svenska materialet åtminstone i de delar, der materialets
beskaffenhet är af större vigt. Äfven der icke sådana föreskrifter gifvas,
lärer knappt vara att antaga, att ej svenska materialier åtminstone till
någon del användas. Af dessa skäl och med anledning af att från olika
verkstäder något olika uppgifter om åtgång af materialier erhållits, har
komitén ansett den af de tillkallade fackmännen förordade godtgörelsen
böra nedsättas till 16 kronor för hvarje ton af bruttodrägtigheten Med
denna summa som utgångspunkt och med ledning af erhållna uppgifter
anser sig komitén böra föreslå motsvarande godtgörelse för fartyg med
träbordläggning på spant af jern eller stål till 10 kronor och för träfartyg
till 8 kronor, allt per ton af bruttodrägtigheten. Lika med de tillkallade
fackmännen och på af dem anförda skäl anser komitén någon restitution
för de materialier, som användas till ångmaskiner, ej behöfva medgifvas.
Likaledes anser komitén någon särskild restitution för till ångpannor använda
materialier icke erfordras.

Beträffande åter reparation äfvensom förbyggnad af fartyg anser
komitén, att restitution af tullafgifter för dertill använda utländska materialier
må på vanligt sätt beviljas. De olägenheter i afseende på kontrollen,
som utom andra skäl förmått komitén att vid fartygs nybyggnad
tillstyrka en godtgörelse på annat sätt, förekomma icke i samma grad här.
Ett reparationsarbete försiggår på jemförelsevis kort tid samt kräfver vanligen
endast en relativt obetydlig mängd nytt material; sjelfva arbetet är
Bih. till BiJcsd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afcl. 1 Band. 11 Höft. 3

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

här hufvudsaken. Den behöriga kontrollen medför alltså för skeppsbyggare
i detta fall jemförelsevis mindre svårigheter. Att komitén emot de tillkallade
fackmännens uttalade mening ansett, att fartygs förbyggnad i
restitutionshänseende bör behandlas som reparation, har sin grund deruti,
att förbyggnad städse är förenad med reparation, och det naturligen vore
oegentligt och för öfrigfc omöjligt genomföra att vid arbete å ett och samma
fartyg låta restitution utgå på olika sätt.

Vidkommande de utgifter, som statsverket för den sålunda föreslagna
godtgörelsen vid fartygs nybyggnad kan komma att årligen vidkännas, är
komitén i saknad af uppgifter, som dervid kunna tjena till noggrann ledning.
Af kommerskollegii berättelser om rikets handel och sjöfart framgår,
att under senare år fartygsbyggnaden för svensk räkning uppgått till:

År	Segelfartyg	Ångfartyg	Summa
Antal	Ton	Antal	Ton	Antal	Ton
1882 ...........	10	1,149	31	5,845	41	6,994
1883 ...........	14	2,762	32	5,278	46	8,040
1884 ...........	10	2,258	43	10,231	53	12,489
1885 ...........	10	3,392	35	6,577	45	9,969
1886 ...........	9	925	10	2,123	19	3,048
1887 ...........	3	776	19	2,516	22	3,292

Af fartygens antal, jemfördt med deras tontal, framgår, att antagligen
endast ett fåtal af under dessa år nybyggda fartyg skulle kommit
i åtnjutande af den ifrågasatta godtgörelsen, äfven om afseende fästes
derpå, att i denna tabell tontalet är nettoton, hvilket för erhållande af
bruttoton i allmänhet behöfver för ångfartyg höjas med 30 ä 50 procent,
under det för segelfartyg endast obetydlig förhöjning ifrågakommer. Men
till dessa fartyg böra läggas de, som under nämnda år blifvit byggda för
utländsk räkning, hvarom uppgifter saknas.

För att på annan väg kunna göra eu förslagsberäkning hafva från
de vigtigaste af de svenska mekaniska verkstäderna, nemligen Kockums
mekaniska verkstad i Malmö, Motala verkstad, Lindholmens verkstad i
Göteborg, Göteborgs mekaniska verkstad samt Bergsunds och Lindbergs
mekaniska verkstäder i Stockholm, på begäran upplysning erhållits om

Motioner i Första Kammaren, N:o 43.

tontalet å såväl för svensk som utländsk räkning byggda fartyg år 1882,
det år, då fartygsbyggandet vid dessa verkstäder på senare tider varit
lifligast, äfvensom uppgift om det tonnage, som vid desamma anses kunna
på ett år nybyggas.

År 1882 byggdes sålunda å dessa verkstäder fartyg om 19,911
tons bruttodrägtigbet, hvaraf fartyg med antagligen högst 12,000 tons
drägtighet skulle efter förslaget varit berättigade till godtgörelse.

Samtliga de nämnda verkstädernas nybyggnadsförmåga har uppgifvits
till 30,000 bruttoton, men då vissa uppgifter lemnats under förutsättning,
att arbetet vid nedlagda varf åter upptoges, och att hela verksamheten
koncentrerades på fartygsbyggnad med åsidosättande af annan
tillverkning, samt i förenämnda tontal ingå fartyg af alla slag, äfven sådana,
som ej föreslagits till erhållande af godtgörelse, så framgår häraf,
att, utan fara för allt för låg beräkning, det till godtgörelse berättigade
tontalet torde kunna till hälften nedsättas, äfven med inberäkning af de
fartyg, som på andra varf kunna byggas. Denna uppgift afser dock endast
fartyg af jern eller stål; s. k. komposite- samt träfartyg torde ej
komma att byggas i någon afsevärd mån. Detta antagande bestyrkes
deraf, att enligt uppgift i Lloyds Register, kvilket upptager endast fartyg
af 100 tons bruttodrägtighet och deröfver, byggdes i hela verlden år 1887
jern- och stålfartyg om 528,027 tons drägtighet, men komposite- och träfartyg
af endast 51,752 tons. Komitén anser sig derför kunna antaga,
att utgifterna för godtgörelser till komposite- och träfartyg ej komma att
blifva nämnvärda.

Slutligen får komitén hemställa att, derest komiténs här afgifna
förslag till restitution i olika former vid fartygs byggnad, förbyggnad och
reparation vinner Eders Kongl. Maj.ts nådiga bifall, de derför nödiga stadgande^
måtte inrymmas uti § 8 af tulltaxeunderrättelserna, hvilken paragraf
komitén alltså föreslår måtte erhålla följande förändrade lydelse:

§ B.

Mom. 1. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller verkstad, der
fartyg byggas, erhåller vid nybyggnad af ångfartyg om 500 tons bruttodrägtighet
eller derutöfver samt af segelfartyg om 300 tons bruttodrägtighet
eller derutöfver, sedan inför generaltullstyrelsen styrkt blifvit, att fartyget
kommit i fullfärdigt skick, en godtgörelse för hvarje ton af fartygets
bruttodrägtighet, nemligen:

Motioner i Första Kammaren, N;o 43.

för fartyg af jern och stål................... 16 kronor

» » med träbordläggning på spant af jern eller stål,

s. k. kompositer................. 10 »

» » af trä........................ 3 »

Då fartyg bygges för utländsk räkning eller såsom nytt säljes till
utlandet, lemnas dylik godtgörelse utan afseende på fartygets storlek.

Vid reparation eller förbyggnad af utländska fartyg af hvilken
storlek som helst eller af inhemska fartyg af ofvannämnda storlekar erhålles,
sedan inför generaltullstyrelsen styrkt blifvit, att fartygets förbyggnad
eller reparation blifvit afslutad, restitution af erlagd införseltull för
de materialier och skeppsförnödenheter, icke hänförliga till husgerådssaker
eller proviant, dem innehafvare af skeppsvarf eller verkstad genom behöriga
intyg visat hafva varit till fartygets reparation eller förbyggnad
använda och för sådant ändamål från utlandet införda.

Mom. 2. De skeppsförnödenheter, hvarmed ett svenskt från utrikes
ort återvändande fartyg under resan blifvit försedt, äro icke underkastade
tull, så länge de förblifva i samma fartygs bruk.

Undertecknade Eklund och StyfFe åberopa sin härhos bifogade
reservation.

A. P. Danielson.

Underdånigst:

Er. (Just. Boström.

Axel Eklund.

Edw. Sederholm.

Fr. Strömfelt.

Knut Styffe.

Axel Sw artling.

P. Fahlbeck.

Stockholm den 9 april 1889.

Motioner i Första Kammaren N:o 43.

Reservation.

Lika med öfriga komiterade äro vi öfvertygade, att den svenska
skeppsbyggnadsindustrien är i behof af alla de förmåner, som skäligen
kunna medgifvas densamma, samt att godtgörelse för använda utländska
tullpligtiga materialier och skeppsförnödenheter bör beviljas ej blott vid
nybyggnad eller reparering af fartyg för utländsk räkning, utan äfven för
svenskt fartyg af sådan storlek, som företrädesvis användes i utländsk
fraktfart, men deremot hafva vi en från komiténs flertal skiljaktig mening
i fråga om denna godtgörelses omfattning och sättet för dess utgående
vid nybyggnad af fartyg.

Att, såsom komitén föreslagit, staten beviljar innehafvare af skeppsvarf
och verkstäder ett fast belopp för hvarje ton af vissa der nybyggda
fartygs bruttodrägtighet, oafsedt huruvida de använda materialerna äro
in- eller utländska, kunna vi icke finna lämpligt. År ett fartyg helt och
hållet eller till en del bygdt af svenska materialier, blefve den af komitén
föreslagna så kallade godtgörelsen uteslutande eller åtminstone delvis
en premie för användningen af svenska materialier, och ett dylikt sätt
att understödja ifrågavarande industri skulle sannolikt framkalla anspråk
på likartadt direkt understöd för flera andra näringar, hvilka anspråk
mången gång icke följdrigtigt kunde tillbakavisas. Komitén har i detta
hänseende åberopat Frankrikes och Italiens exempel; men de skäl, som
kunnat förmå dessa länder att införa ett dylikt premieringssysten, synas
icke för Sverige ega samma vigt, enär förhållandena här äro mycket olika,
och särskild! beträffande de för skeppsbyggnadsindustrien vigtiga artiklarne
jern och stål. Då Frankrikes jernproduktion icke är större, än att
den ungefärligen motsvarar eller blott högst obetydligt öfverstiger landets
eget behof, samt Italiens vida understiger hvad detta land behöfver, kunna
de i dessa länder gällande jerntullar ej undgå att väsentligen höja prisen
å jern och stål till fartygsbyggnad. Sverige exporterar deremot ungefär
dubbelt så mycket jern och stål, som det sjelft förbrukar, och der förkunna
härvarande jerntullar icke i någon afse värd mån höja prisen å
svenskt jern och stål. I motsats till hvad förhållandet är i Frankrike
och Italien kan derför den svenska skeppsbyggnadsindustrien icke hafva

Motioner i Första Kammaren N:o 43.

någon afsevärd olägenhet af jerntullarne i de fall, då densamma använder
inhemskt jern. Statsverkets uppoffring för en sådan godtgörelse, som
af komitén blifvit föreslagen, är för öfrigt svår att beräkna, och då densamma
icke, såsom händelsen är vid tullrestitution, motsvaras af med
samma belopp influtna tullinkomster, synes den ej heller böra af tullmedlen
utgå. Å andra sidan kan icke bestridas, att det af komitén föreslagna
sättet att understödja skeppsbyggnadsindustrien är enkelt att tilllämpa,
samt att det är fördelaktigt icke blott för derma industri, utan
äfven för vissa grenar af den svenska jernkandteringen, enär derigenom
tvifvelsutan svensk skeppsplåt och spantjern m. in. skulle vid byggande
af nya fartyg bär i landet vinna en ökad användning.

Det enda sätt, hvarpå staten i förevarande hänseende bör underlätta
den svenska skeppsbyggnadsindustrien vid nybyggnad af fartyg, är
enligt vårt förmenande att för sådana fartyg, som byggas för utländsk
räkning eller såsom nya säljas till utlandet, äfvensom för sådana svenska
fartyg, för hvilka enligt komiténs åsigt godtgörelse bör ifrågakomma,
medgifva restitution af de tullumgälder, som blifvit verkligen erlagda för
till fartygets byggande och utredning använda utländska materialier och
skeppsförnödenbeter, i likhet med hvad komitén föreslagit vid förbyggnad
och reparation af samma slags fartyg. Svårigheten att kontrollera materialåtgången
vid fartygs nybyggnad kan icke vara i någon väsentlig mån
större än när fartyg förbyggas eller undergå större reparation, hvarvid
jemväl enligt komiténs förslag en dylik kontroll är oundgängligen nödig,
och, efter hvad oss blifvit meddeladt, lärer vid alla större väl ordnade
skeppsvarf och verkstäder en ganska noggrann bokföring öfver materialåtgången
till hvarje der nybygdt, förbygdt eller repareradt fartyg redan nu
ega rum.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, få vi derför hemställa, att
§ 8 i tulltaxeunderrättelserna måtte erhålla följande förändrade lydelse:

§ 8.

Mom. 1. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller verkstad, hvilken
nybygger eller reparerar fartyg för utländsk räkning eller fartyg, som
omedelbart efter dess fullbordan till utlandet säljes, eller för svensk räkning
nybygger eller reparerar ångfartyg af minst 500 tons bruttodrägtighet
eller annat fartyg med en bruttodrägtighet af minst 300 ton, vare
berättigad att för dertill af honom använda utländska materialier och

Motioner i Första Kammaren N:o 43.

skeppsförnödenheter, med undantag af husgerådssaker och proviant, åtnjuta
restitution af erlagda tullumgälder på följande vilkor:

a) att afsigten med de införda materialiernas och skeppsförnödenheternas
användning till förberörda ändamål vid deras införsel och angifning
till tullbehandling skriftligen anmäles;

b) att det fartyg, till hvilket materialierna och skeppsförnödenheterna
användas, inom ett och ett hälft år efter dessas införsel till riket
styrkes vara i fallfärdigt skick;

c) att varfs- och verkstadsinnehafvaren, när fartyget är fullt färdigt,
till generaltullstyrelsen aflemnar en af honom under edlig förpligtelse
afgifven och af tvenne hans biträden, som med arbetet tagit befattning,
bestyrkt noggrann förteckning öfver myckenheten af alla de till
fartyget använda materialier och skeppsförnödenheter, för hvilka restitution
sökes, jemte försäkran att dessa äro af utländskt ursprung och att
full införselstull blifvit för dem behörigen erlagd, samt uppgift om tiden,
då de till riket inkommit, samt den lägenhet, med hvilken införseln skett;

d) att varfs- eller verkstadsinnehafvaren är förbunden underkasta
sig och bekosta all den kontroll i öfrigt, hvilken generaltullstyrelsen kan
finna skäligt föreskrifva.

De åligganden, som enligt hvad ofvan är näinndt tillhöra varfseller
verkstadsinnehafvaren, kunna jemväl fullgöras af varfvets eller verkstadens
föreståndare eller det bland dennes biträden, som har öfverinseende
öfver utförandet af det arbete, som är i fråga.

Mom. 2. De skeppsförnödenheter, hvarmed ett svenskt från utrikes
ort återvändande fartyg under resan blifvit försedt, äro icke underkastade
tull, så länge de förblifva i samma fartygs bruk.

Stockholm den 9 april 1889.

Axel Eklund.

Knut Styffe.