Motioner i Borsta kammaren, Nr 135 (Motion 1920:135 Första kammaren)

Motioner i Borsta kammaren, Nr 135.

Nr 135.

Av herr Lindhagen, med förslag till lag angående förhud i vissa
fall för enskild person att besitta fast egendom.

Den stora faran för bondestånd och jordbruk i följd av främmande
jordköp har från begynnelsen vant koncentrerad i bolagens jordförvärv.
Dessa voro den störa ångvälten, som gick fram över bondejordbruken
under senare hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet. Vid tiden för norrlandslagstiftmngens förberedelse gick det ett
nödrop över hela Norrland inför denna företeelse. Sedan nu storindustrien
så gott som uteslutande förkroppsligat sig i aktiebolagsformen,
måste de industriella aktiebolagens jordförvärv fortfarande framstå såsom
det bestående stadigvarande äventyret, så länge något finnes kvar
att köpa.

Om än sålunda tidigt faran av bolagens jordförvärv var uppenbar
och den stora befolkningens bekymmer oavlåtligt gav sig till känua,
dröjde det däremot länge, innan statsmakterna blevo färdiga till någon
handling. Ett ingrepp i den fria handeln med jordbruksfastigheter betydde
nämligen för det första ett brytande med den ekonomiska liberalismens
principer, vilka genomträngt statslivet och upphöjts till orubbliga
dogmer. Vidare mötte det naturliga och ofantliga motståndet från
storindustriens män, som hade ett mäktigt inflytande, där avgörandena
skulle stå, och man kan även säga nästan en särskild representation i
den första kammaren.

Det kanske ödesdigraste hindret mot ett avbrott i rätten att köpa
och sälja jord fritt restes slutligen från den högre ämbetsmannakåren.
Detta berodde på dennas kouservativa läggning i allmänhet och även
en dogmatisk hängivenhet för ovannämnda principer. Särskilt var den
högre juridiken i denna punkt orubblig i sin uppfattning, att det alldeles
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 3 sund. 56 höft. (Nr 135—137.) 1

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

icke gick an, att rättsordningen lånade sig till att på detta sätt sätta
samhället i gungning, såsom man ansåg följden skulle bliva. Att livets
egen gång just satte allt i gungning och skapade olyckor för människorna
bekymrade icke så mycket, då den ekonomiska liberalismens ämbetsmannastånd
fostrats mera till att expediera frågorna än till att förstå och lösa dem.

Därtill kommer en annan sak, som måhända är den viktigaste
sidan i ämbetsmannamaktens motstånd, nämligen funktionarismens industrialisering.

De ledande ämbetsmannakårerna rekryteras företrädesvis ur de
förmögnare samhällsklasserna på grund av kraven på universitetsstudier,
vilka endast den, som har råd, kan avlägga. Även de obemedlade, som
genom egen energi eller understöd från andra håll lyckas slå sig fram
vid univei*siteten, känna sig mycket snart såsom ett med den övre
miljö, med vilken de stå i beredskap att införliva sig.

I våra dagar ha förmögenheterna i följd av ångans och elektricitetens
frigörelse antagit ofantliga proportioner samt genom aktiebolagsinrättningen
ännu lättare än förut fördelats på åtskilliga händer bland
de förmögnare klasserna. Dessa rikedomar uppkomma i all synnerhet
från jordvärdena eller med andra ord genom besittningen av stora
skogar, vattenfall, malmfyndigheter samt stora jordbrukspossessioner
med därifrån inflytande arrenden och tomtavgälder. Det måste bli ett
ganska naturligt intresse hos alla dem, som hämta vinst ur ett sådant
besittningstagande av naturrikedomarna, att ingenting företages, som
förefaller kuuna hota eller begränsa den fria exploateringen av dem.
Bland dessa intressekretsar befinna sig de högre ämbetsmannakårerna
och alla de unga män, som aspirera till högre befordringar. De själva
eller släktingar till dem äro i stor utsträckning aktieägare i de jordindustriella
företagen eller hava utsikt att bliva det, de umgås på vänskaplig
fot med dem, som hämta stora inkomster från jordvärdena, och
bliva genom varjehanda nöjestillställningar delaktiga i de behagligheter,
som en sådan ställning kan bereda. De ämbetsmän, som icke hava del
i de inflytande förtjänsterna, sträva ock på grund av sin sociala ställningoemotståndligt
att uppnå samma fömånliga ekonomi för de många nya
behovens tillfredsställande, som lyckligare umgängesvänner och släktingar
förvärvat. Därav har följt en allmän spekulation i industripapper inom
ämbetsmannakårerna och ett allmänt bemödande att vinna biförtjänster
genom allehanda officiella eller privata anställningar hos storkapitalet.

Därmed sammanhänger också den företeelsen, att storindustriens
män gärna genom sådana anställningar söka binda vid sina företag
framskjutna personer inom ämbetsmannakårerna, både på grund av

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

;{

deras skicklighet och erfarenhet i formerna, som även pa grund av det
inflytande de genom sin auktoritet eller i sitt ämbete äga över själarna.
Även underordnade statsämbetsmän såsom särskilt länsmän, kronofogdar,
landsfiskaler och även jägmästare komma på detta sätt i stor utsträckning
i beroende.

Dessa synpunkter hava här något utförligare framhållits såsom eu
erinran om, att statens förvaltning allt för litet följer med sin tid och för
mycket sysslar med förlegade otidsenliga metoder, samt att däri kanske
ligger den förnämligaste orsaken till statsmaskineriets oförmåga att
bliva vuxen sin uppgift. Denna omständighet föranledde också, att,
även då frågan om bolags och vederlikars jordförvärv på allvar genom
riksdagens ingripande upptogs till behandling, dröjde det många och
långa år, innan något resultat utgick ur detta initiativ. Under tiden
fortgingo förvärven ohejdade, och även framställning om ett provisoriskt
förbud för desamma avstyrdes av ämbetsmannamakten med regeringen
i spetsen.

Trots allt detta motstånd kommo småningom på grund av nödvändigheternas
tvång förbudslagar till stånd för bolagsförvärv i större delen
av Norrland och Dalarna och till sist även Värmland om än med viktiga
begränsningar.

Vid sidan av bolagsförvärv förekomma emellertid också jordförvärv
av enskilda, som köpa jordbruksfastigheter liksom bolagen på spekulation,
huvudsakligen för andra ändamål än att idka jordbruk, i all
synnerhet för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Vid tiderna för
norrlandsfrågans första uppkomst voro sådana förvärv icke så talrika,
att de föranledde någon allvarlig uppmärksamhet. Alla farhågor voro
koncentrerade på bolagsförvärven. Den förbudslagstiftning, som till
sist kom till stånd, visade sig också synnerligen effektiv dels i principiellt
avseende genom det bestående genombrott i den ekonomiska liberalismens
dogmatik, som därigenom skedde, och dels i praktiskt avseende
i de stora områden av den svenska jorden, som på detta sätt räddades
undan bolagens besittningstagande.

Med tiden hava emellertid de enskilda spekulanternas förvärv blivit,
att döma av ingångna upplysningar, mera talrika. Att de högeligen gynnats
av tidsandan med dess växande spekulationsraseri ligger i ganska
öppen dag. Under kristiden i följd av kriget har denna fastighetshandel
nått sin höjdpunkt och, även såsom det uppgivits, ofta tagit form av
s. k. kedjehandel, bestående däruti, att en fastighet går ur hand i hand
efter en kort besittningstid och utan att lagfaras. Vanligen ske dessa
spekulationer huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen,

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

och i sådan händelse skövlas skogen oftast och vanvårdas även jordbruket.
På sista tiden förekomma sådana enskilda spekulationsköp jämväl
i syfte att göra sig hastig vinst genom avyttrande av gröda, fastighetens
uppdelning i smärre lotter eller dylikt.

Vid sidan av dessa enskilda förvärv för egen räkning, fästes uppmärksamheten
även på s. k. bulvauförvärv för bolags räkning i syfte
att kringgå lagstiftningen om förbud för bolagsförvärven. Efter norrlandslagens
tillkomst förekommo sådana kringgåenden, såvitt man vet, mera
enstaka och särskilt var det allenast ett eller annat bolag, som till skillnad
från det stora flertalet, kunde göra sig skyldigt till en dylik illojalitet.
Emellertid synes, såvitt ingångna upplysningar giva vid handen, denna
traflk tilltagit småningom i det tysta och sedan framträtt allt uppenbarare
särskilt på sista tiderna. När en förbudslag sent omsider antogs
även för Värmlands län, lära betänkligheterna på många håll därstädes
att fritt överträda densamma genom bulvanköp visat sig mycket otillräckliga.

Dessa bulvanköp ske genom bolagstjänstemän, ledamöter i bolagsstyrelser
och även andra enskilda, ja till och med statstjänstemän lära
låna sig därtill. Det är givet, att, när lagstiftningen tiger och statens
ämbetsmän i varje fall se fullständigt genom fingrarna med vad som
sker, måste laglöshetens smitta hota att sprida sig allt mer även om
bulvanköpen ännu ej antagit några verkligt stora proportioner. Efter
dylika köp kan visserligen antagas, att skogen oftast blir väl skött
eller åtminstone någorlunda eftersedd. För jordbrukets vård föreligger
däremot ringa trygghet. Dessutom är det nog så ordnat, att
vid den nominella ägarens frånfälle bolaget genom omflyttning av
äganderätten fortfarande tillförsäkrar sig en stadig besittning av densamma.
Vid enskilda spekulantköp för egen räkning är däremot faran -för jordbrukets stadigvarande övergång i främmande händer ringare.
Ofta, ja mångenstädes oftast lärer egendomen snart åter säljas till en
jordbrukare och, där så ej sker under första köparens tid, sönderbrytes
besittningen förr eller senare genom arvslagarna.

Ett tredje slag av enskilda jordförvärv, som inkräkta åtminstone
på ett fritt bondestånd, äro sådana förvärv, varigenom någon enskild
person inköper och sammanlägger flera gårdar för att där ensam driva
jordbruk i större skala antingen i en enda jordbrukshushållning eller
fortfarande i skilda drifter på de olika gårdarna. Därigenom minskas
möjligheterna för flera familjer att uppehålla sig med jordbruk. En
sådan kumulation måste av detta och andra skäl anses ur social syn -

. Motioner i Första kammaren, Nr 135. 5

punkt skadlig och därför synes den också böra med lämpliga medel
förebyggas.

Slutligen förekomma i all synnerhet på sista tiderna enskilda förvärv
av lantgårdar från stadsbor för att använda dem såsom angenäma
vistelseorter eller ock för kapitalplacering. Dessa förvärv kunna anses,
ofta åtminstone, såsom en utelöpare av stadsinnevånarnas spirande längtan
till naturen. De äro grundade i samma behov, som givit upphov till
koloniträdgårdar, trädgårdsstäder ävensom sommarkolonier för stadsbarn.
I dylika fall bli både skog och jordbruk oftast väl skötta. I den mån
dylika besittningar hålla sig inom rimliga gränser och ej avsevärt uttränga
bondeståndet, kunna de därför knappast kallas skadliga, och då
förvärven avse stora egendomar, som förhindra tillgång till jorden, inträder
genom ett dylikt förvärv icke någon förändring i det tidigare
förhållandet, som måste på annan väg rättas genom en expropriationsoch
reduktionslagstiftning.

Det är givetvis eu stor lucka i lagarna mot bolags jordförvärv, att
icke enskilda förvärv, vilka till sina skadliga verkningar kunna anses
likvärdiga med bolagens, även innefattats under förbuden. Denna lucka
hade bort fyllas n-dan vid lagarnas tillkomst, även om någon större
fara för enskilda förvärv då ej förelåg. Det är alltid bättre att förekomma
än att förekommas, men för en sådan omtanke ha, som sagt, i
jordfrågan statsmakterna och de kanske ännu mäktigare,ämbetsmannakårerna
icke varit vuxna. Behovet av eu komplettering har emellertid
från början givit sig tillkänna och sedan allt mer uppmärksammats från
olika håll, utan att man dock. lyckats förmå statsmakten att röra sig ur
fläcken.

I den motion vid 1901 års riksdag, som föranledde en framställning
från båda kamrarna i norrlandsfrågan, hade sålunda framlagts
ett utarbetat lagförslag, enligt vilket förbudet skulle omfatta även vissa
enskilda spekulanter. Rådplägning med juridisk sakkunskap hade avskräckt
från att redan vid den tiden giva förslaget eu vidsträcktare
omfattning i denna del och något • trängande behov därför förspordes
icke heller då, varför i § 2 av förslaget intogs allenast följande bestämmelse:
»För enskild person, vilken idkar träförädlings- eller trävarurörelse,
med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, skall
vad i 1 § är stadgat om bolag och förening för ekonomisk verksamhet
jämväl äga tillämpning, dock ej i det fall, att fastighet genom arv eller
giftorätt tillfallit sådan näringsidkare.» Såsom motivering anfördes i
motionen beträffande enskildas jordförvärv följande:

Riksdagen

1901.

Motionär i Första kammaren, Nr 135»

»Genom att anlita enskild person som mellanhand kan inköpet för sågverksägare
bliva en framtidsaffär, endast om mellanhanden får tillfälle överlåta köpet på
sågverksägaren. Då detta ej kan ske genom försäljning eller gåva återstår dock
testamente. Det är därför skal att såsom regel förhindra även fång genom testamente,
varemot naturligtvis utan fara kan bibehållas enskild näringsidkares rätt att
behålla fastighet, som tillfallit honom genom arv eller i giftorätt. Att i övrigt anlita
enskild person som mellanhand måste alltid möta mångahanda olägenheter. Inköp
av skogsmark med äganderätt sker nämligen endast för att bygga affären för all
framtid på säkra grunder. Men i detta avseende blir det svårt att i längden kunna
lita till fastigheter, som av en annan innehavare eller dennes arvingar kan fritt
disponeras efter godtycke. Icke heller blir det gärna uträkning att genom annan
förvärva fastighet med äganderätt i avsikt att blott för en gång avverka skogen
och sedan åter låta avyttra fastigheten, vilken utväg förra året föreslogs i första
kammaren av en representant för sågverksnäringen. Insikten om hemmanets värde
är dock numera så allmän, att den köpeskilling, som betingas för en överlåtelse för
all framtid, ej kan göra en dylik avverkning till en affär. En total avverkning av
ett hemman är i varje fall en mindre olycka, än att hela hemmanet för all framtid
fäller i »död hand», och möjligheten av dylik åverkan blir det dessutom skogslagstiftningens
uppgift att förekomma.

Det är därför sannolikt obehövligt och i varje fall för tidigt att redan nu
söka förutse, huruvida överträdelser komma att äga rum och vilka omvägar man
därvid skall välja. Och givet är. att redan ett förbud blott för.alla bolag och föreningar
skulle väsentligen förekomma en vidare utredning av fastighetsförvärvet.
Genom hotelser om att på alla sätt söka kringgå rikets lagar bör väl sågverksnäringen
ej bereda sig rättighet att fortsätta på en väg, som numera till och med
mången sågverk^ägare är nog klarsynt erkänna vara från samhällets synpunkt synnerligen
fördärvlig. Det skulle nog också endast undantagsvis falla representanter
för sågverksnäringen in att planlägga invecklade metoder för fortsatta inköp av
hemman för deras affärers räkning. Komma missbruk att i avsevärd omfattning
yppas, blir det i varje fall tid att då tillgripa strängare åtgärder.

Ett sätt gives visserligen, som möjligen redan nu kan tillitas och vilket bör
vara ägnat att på det fullständigaste sätt befrämja lagens syfte. I förordningen
om handelsböcker stadgas nämligen, att de »näringar, vilka med jordbruket sammanhänga»,
äro befriade från bokföringsskyldighet. I följd härav är skogsbruk, som
bedrives fristående från sågverks- eller brädgårdsrörelse, fritaget från sådan skyldighet.
Nu har ju emellertid ostridigt i de norra delarna av riket utbildat sig eu
affärsverksamhet med ändamål att idka skogsbruk och tränantering, som icke alls
är binäring till jordbruk, samt till och med ofta själv kallar sig för en industri,
som har till uppgift att ersätta jordbruket. Det kunde därför vara på sin plats att
i 2 § av förordningen om handelsböcker göra ett tillägg om att bokföring skall
fullgöras även av dem, vilka idka skogsbruk eller annan skogshantering för någon
förut i samma paragraf nämnd rörelses räkning eller eljest under sådana förhållanden,
att hanteringen uppenbarligen ej är att anse såsom binäring till jordbruket.
Den nu ifrågasatta lagen kunde därefter lätt formuleras så, att även alla dessa
drabbades av förbudet att förvärva skogshemman. Ehuru det i praktiken nog ej
ställer sig svårt att skilja skogsspekulanten från den verklige jordägaren, kunde
visserligen, liksom redan nu är händelsen, förekomma tillfällen, där ovisshet rådde,

Motioner i Första kammaren, Nr Mö.

om bokföringsskyldighet förelåg eller icke. Men här vore denna ovisshet just ett
verksamt, medel att från fastighetsförvärv avhålla alla, som ej borde få inlåta sig
därpå. Och stadgandet skulle ej förlora sitt värde genom att dessutom, med
påföljderna för uraktlåten bokföringsskyldighet, drabba alla dessa äventyrliga
skogsaffärer, vilka man är enig om att utdöma. Att nu upptaga en dylik bestämmelse
torde dock bliva för mycket på en gäng, dä det frän formell synpunkt kan
förefalla oegentligt att ålägga ifrågavarande affärer bokföringsskyldighet, samt man
även måste räkna med det stora inflytande, som är tillmätt den formella juridiska
granskningen.»

Andra kammarens ledamöter i 11)01 års lagutskott, vilka såsom
reservanter förordade omedelbart antagande av en provisorisk förbudslag,
yttrade, att denna syntes dem böra inskränkas till sågverksbolag, och
att eu. sådan lagstiftning förenklade saken mycket, genom att domstolarna
lätt bleve i stånd att avvisa alla obehöriga lagfartsansökningar.
Vidare anfördes av reservanterna i denna punkt följande:

»Vid sakligt bedömande av den ifrågasatta lagstiftningen hava, såsom förut
är nämnt, påståenden framkommit om, att den skulle döda sågverksindustrien. När
man åter kommer in på den formella granskningen, säges ofta från samma håll, att
lagstiftningen är verkningslös, enär den lätt kan kringgås. Iledan det starka bifall
eller motstånd, som saken rönt från olika läger, visar emellertid, att man allmänt
har en förnimmelse av, att bestämmelserna sannolikt skulle få en ganska kraftig
verkan i åsyftad riktning. Man vinner ju också för det första en princip, på vilken
mycket kan byggas för framtiden. Och i tillämpningen ernås redan i början, att
sågverksbolagen, vilkas inköp utgöra den egentliga faran, bliva avskurna därifrån,
samt att sålunda fastigheterna ej skola för all framtid bliva till nytta endast för
dessa korporationsintressen. Även om köp genom mellanhänder äger rum, måste
dock sådana köp av skäl, motionären närmare angivit, antagas bliva väsentligen
färre. Om blott fastigheterna befinna sig i enskild mans ägo, skall tiden eller lagstiftningen
alltid kunna avhjälpa missförhållandena, och hemmanen ej undgå att tjäna
en verklig samfundsordning. T sådana fall är även den politiska faran undanskjuten.
»

Uti norrlandskommitténs den 27 oktober 1904 avgivna betänkande
anfördes i motiven till förslaget om förvärvsförbud för bolag och ekonomisk
förening i förevarande fråga följande:

»Man har mot en förbudslag av ifrågavarande beskaffenhet invänt, att densamma
svårligen kan bliva effektiv. Ett bolag, vilket trots lagen vill förvärva sig, praktiskt
taget, samma inflytande över en fastighet, som vinnes genom äganderätt, kan,
säger man, låta en enskild person inköpa fastigheten samt till bolaget överlämna så
stora inteckningar i densamma, att bolaget, för den händelse ägaren icke ställer sig
dess önskningar till efterrättelse, kan när som helst låta exekutivt försälja fastigheten
och därvid inropa den genom ett villigare redskap. Möjligheten av dylika
förfaranden till lagens kringgående för någon tid är naturligen icke utesluten. Men
att så skulle komma att ske i någon större utsträckning, anser kommittén föga
troligt. Åtgärder, avseende lagens kringgående, äro nämligen alltid förenade med

Norrlands rzommittén.

Rik dag ärna
1907—1913.

8 Motioner i Första kammaren, Fr 135.

kostnader och besvär samt åtskillig risk, särskilt med avseende på möjligheten av
att man missräknat sig i fråga om de använda redskapens pålitlighet och tillmötesgående.
Det torde vidare från åtskilliga synpunkter komma att medföra obehag
för ett bolag, om det hänsynslöst skulle trotsa ett dylikt, av en utbredd allmän
opinion understött förbud. Skulle emellertid lagen komma att på detta sätt kringgås,
får man ytterligare se till, om ej något kan göras till förekommande av de
missbruk, som visa sig kunna äga rum, men att för blotta möjligheten av missbruk
alldeles underlåta att begagna sig av ifrågavarande utväg, om den överhuvud eljest
är lämplig, synes kommittén vara föga framtidsklokt.

Om man sålunda icke synes böra hysa någon större fruktan för att lagen
skall komma att i avsevärdare utsträckning kringgås, finnes det däremot en annan
invändning, som vid första påseendet förefaller att vara av mera betänklig art. Det
kan sägas, att, även om man utestänger bolag och föreningar från fastighetsmarknaden,
man därmed icke har utestängt kapitalet. År det överhuvud en förmånlig
kapitalplacering att nedlägga penningar i skogsaffarer, komma säkerligen enskilda
affärsmän att taga vid, där bolagen och föreningarna nödgas sluta. 1 stället för
skogsköpande bolag och föreningar skulle man få en klass av skogsspekulerande
enskilda personer, och det kunde vara tvivelaktigt, om man skulle hava vunnit på
bytet.

Härtill må genmälas, att de gynnsammaste tiderna för att bilda nya, framgångsrika
trävaruaffärer nu torde vara förbi. Att det för en gammal affär, som
förvärvat den huvudsakligaste delen av sina skogsdomäner för underpris, kan vara
uträkning att i konsolideringsändamål söka förvärva ytterligare skogsmark även till
de jämförelsevis höga pris, som nu begäras, är tydligt, men det är föga troligt, att
enskilda kapitalister numera skulle finna det särdeles lockande att göra skogsaffarer
i större skala och i avsikt att för en längre framtid sammanhålla större skogskomplexer.
Däremot får man naturligtvis räkna med, att en del enskilda skogsspekulanter
fortfarande som hittills komma att göra tillfälliga hemmansafiärer, avseende
att få tillfälle att på en gång tillgodogöra sig ett samlat skogskapital. I dessa fall
bliva emellertid i regel de sålunda förvärvade hemmanen, sedan de avverkats, snart
åter försålda, och de undandragas därigenom icke bondeståndet på ..samma definitiva
sätt, som om de ingått i de stora bolagens skogsbesittningar. Aven om de icke
säljas, bliva de förr eller senare föremål för arvsdelningar, som naturligen på ett
synnerligen effektivt sätt motverka skadlig jordkoncentration. Slutligen är att märka,
att det numera icke torde ställa sig alldeles så lätt att utan bolagsbildning uppbringa
det kapital, som erfordras för att jorduppköp skola kunna ske i en sådan
skala, att de kunna anses medföra sociala vådor.»

Vid riksdagen 1907 berördes i eu motion i andra kammaren (nr 147)
även de enskilda spekulanterna, nämligen deras redan skedda jordförvärv.

I en motion i andra kammaren (nr 204) vid 1908 års riksdag
begärdes utredning rörande bolag ävensom enskilda industriidkares och
skogsspekulanters jordförvärv i de mellersta och södra delarna av riket
samt förslag till lagstiftning i syfte bland annat att förekomma sådana
förvärv. Lagutskottet anförde, att val ingen lagstiftning kunde förekomma,
att jord förvärvades huvudsakligen eller endast i spekulations -

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

syfte och knappast kunde heller utrönas, i vilken omfattning- förvärv i
sådant syfte ägde ruin. Förslaget avstyrktes i sin helhet och föll i
båda kamrarna.

Vid 1909 års riksdag väcktes i andra kammaren eu motion (nr 115)
med yrkande, att riksdagen ville lör sin de! antaga en lagstiftning, i
syfte att förbudslagen av den 4 maj 1906 skulle i erforderlig mån gälla
även för förvärv av vissa enskilda personer. Till stöd härför anfördes
bland annat följande:

»Lagen den 4 maj 1906, angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom, kan givetvis lämna rum för ett visst kringgående genom
försäljningar till enskilde. Detta insågo lagens anhängare redan vid tiden för dess
antagande. Lagens utsträckande att omfatta vissa kategorier enskilde måste man
dock då tills vidare avstå ifrån i följd av omöjligheten att i den punkten övervinna
den juridiska formalismens betänkligheter. Man antog och såsom sannolikt, att
kringgåendet skulle bliva en obetydlighet i jämförelse med den störtflod av försäljningar,
som alltjämt översvämmade landet, så länge bolagen fingo köpa. En viss
tröstegrund lag också i det sakförhållandet, att de enskildes förvärv ej kunde bli
lika framtidsvådliga som bolagens, enär de förra måste snart nog sönderbrytas av
arvslagarna. Med andra ord, man trodde sig kunna se tiden an.

De av sakkunniga vitsordade berättelser om lagens kringgående, som på sista
tiden förekommit i pressen, synas, med undantag möjligen för vissa undantagsfall,
ej ådagalägga, att kringgåendet hitintills antagit större proportioner, än man, på
sätt ovan sägs, kunnat, ifrågasätta. De visa emellertid å andra sidan, att man nu
bär och var litet smått börjat försöka sig på de obehöriga vägarna. Får detta ske
opåtalt, kunna dylika försök bli allt livligare. Aptiten brukar växa medan man
äter, och dessutom smitta exemplen lätt, isynnerhet de dåliga.

Erfarenheten visar emellertid, att man härvid måste sikta icke blott mot
enskilda näringsidkare av ovannämnda slag utan främst mot tjänstemän hos bolagen
och för säkerhets skull även dem, vilka såsom ledamöter i bolagsstyrelser eller
eljest ha del i ledningen. Uti noirlandskommitténs förslag till arrende-, vanhävdsoch
expropriationslagar liksom i det av regeringen vid 1907 års riksdag framlagda
förslaget till vanhävdslag betecknas de enskilda, som ansågos böra innefattas under
berörda lagstiftningar, sålunda: enskild person, som ej å fastigheten har sitt bo
och hemvist samt uppenbarligen besitter den huvudsakligen för att tillgodogöra sig
skogsavkastningen.’ Undantag bör ske för förvärv på grund av arv och giftorätt
och eventuellt även testamente.

Från juridiskt håll kommer säkerligen att framhållas svårigheten för domare
att få vetskap, huruvida köpare, som söker lagfart, är obehörig person. I realiteten
ställer sig dock saken så, att eu person, som förklarats obehörig att förvärva fast
egendom, endast i sällsynta undantagsfall kommer att äventyra ett försök, enär
egendom lätt skulle genom klander kunna från vinnas honom. Fall då lagfart utan
upptäckt meddelas sådan person bliva således ännu mer sällsynta, och medgives
rätt till besvärs anförande häremot icke blott allmän åklagare utan vem som helst,
kommer säkerligen ett sådant fall ej vidare att inträffa.

Vill man dock särskilt trygga sig mot, att ett obehörigt lagfaret fastighetsförvärv
kan under lång tid framåt bli föremål för klander, så kan antingen, liksom
Bihang till riksdagens i>rotokoll 1920. 3 samt. 56 höft. (Nr 135—137.) 2

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

i 1901 års lagförslag ifrågasattes, föreskrivas viss kortare tid, exempelvis ett år, förrätt
att väcka dylik klandertalan eller ock stadgas, att talan mot förvärvslaglighet
icke alls får anställas, därest lagfart beviljats.»

Lagutskottet avstyrkte denna motion, medan ett par reservanter förordade
densamma under åberopande av uttalande även från dom havande och
sakkunnig inom lagutskottet med vitsordande, att enskilda spekulanter börjat
åter inköpa jordbruksfastigheter. Utskottets yttrande hade följande lydelse:

»Enligt vad utskottet inhämtat lär det visserligen förekommit, att avtal
ägt ram rörande fastighetsköp i Norrland, som synas hava haft till ändamål att
åt bolag åtkomma fastigheter, vilka bolagen ej ägt själva förvärva. I någon avsevärdare
omfattning torde dock detta icke hava skett. I allmänhet synas nämligen
bolagen icke gärna kunna inlåta sig på dylika avtal, som för dem icke äro
utan ekonomisk risk. Det torde också få antagas, att ett dylikt motverkande frän
bolagens sida av lagens syfte än mera sällan kommer att ske, i den mån densamma
fortfarande förblir gällande, och den uppfattningen hinner tränga igenom, att den
skall bliva beståndande. I allt fall synes man icke kunna i lagstiftningsväg skapa
en hållbar grund, efter vilken det skulle förmenas vissa enskilda personer att förvärva
och nyttja landets jord. Och även om sådant skulle låta sig göra, torde det
i fråga om en sådan lagstiftning vai-a vida svårare att skaffa densamma nödig effektivitet,
än fallet är med den gällande lagstiftningen rörande bolagens fastighetsförvärv.
Någon garanti för, att vissa kvalifikationer, som i det föreslagna hänseendet
skulle kunna fordras av en köpare vid tiden för köpet, även sedermera skola kunna
uppehållas, synes väl knappast stå att få.»

Lagutskottets avslagsyrkande bifölls i båda kamrarna, i den andra
dock efter votering med 108 röster mot 8:2, vilka senare voro för bifall
till en skrivelse i ämnet.

Frågan om eu utsträckning av förbudslagstiftningen till enskildas
förvärv upptogs ånyo vid 1910 års riksdag genom eu i andra kammaren
väckt motion (nr 154). I motionen, som påkallade en undersökning,
av norrlandslagstiftningens verkningar även i andra delar, begärdes i
nu förevarande fråga utredning allenast rörande verkningarna av förbudslagstiftningen,
»särskilt beträffande bolagstjänstemäns och andra dylika
personers fastighetsförvärv.» Lagutskottet åberopade sina skäl vid föregående
riksdag och ansåg utredningen vara synnerligen svår att med
någon tillförlitlighet åstadkomma samt tilläde:

»Skulle åter med utredningen avses att få besvarad frågan om den ifrågavarande
lagens gynnsamma eller ogynnsamma inverkan för den jordbrukande befolkningen
eller för trävaruindustrien eller dess verkan för landet i dess helhet, tillkommer
såsom en ytterligare omständighet att beakta, att den tid, under vilken
lagen gällt, är väl kort för att något bestämt omdöme i sådant avseende skulle
kunna uttalas. I varje fall har utskottet icke varit i stånd att med ledning av vad
motionärerna anfört bilda sig en bestämd mening, vare sig angående behovet av den
av dem påyrkade utredningen eller om vad med densamma eller det lagförslag de
begära egentligen skulle åsyftas.»

Motionär i Första kammaren, Nr Vlä.

Utskottets avståndstagande godkändes av forsta kammaren, varemot
andra kammaren, i enlighet med eu vid utskottets betänkande fogad
reservation, begärde en fullständig undersökning rörande verkningarna
av den norrländska förbudslagen samt framläggande, på sätt som funnes
lämpligt, av resultaten av denna undersökning.

År 1911 väcktes inom riksdagens andra kammare eu motion (nr
242) däri, »på grund av kända missförhållanden, som utvecklats i eu
myckenhet äldre framställningar, och då några livstecken frän regering
eller länsstyrelse fortfarande icke avhöras, oaktat folket på många orter
förblöder», hemställdes bland annat dels om förslag, att förbudslagen
enligt förebild av norrländska arrende- och vanhävdslagarna utsträcktes
att omfatta även enskilda skogsspekulanter och dels en undersökning av
förbudslagens verkningar.

Lagutskottet åberopade emot framställningen om enskilda skogsspekulanter
samma skäl, som framförts av utskottet år 1909, samt tilläde,
att den ifrågasatta lagstiftningen »tydligen icke kan utgå från samma
förutsättningar i berörda avseende som ifråga om norrländska arrendeoch
uppsiktslagarna». Beträffande utredningen om förbudslagens verkningar
framhöll utskottet, att den erfarenhet, som numera vunnits angående
lagen, torde givit vid handen, att den verkade i det hela gott. 1 fråga
om själva utredningen yttrade utskottet bland annat:

»Åven om de framställda anmärkningarna ofta torde vara överdrivna, synes
dock det av motionären framställda spörsmålet icke böra lämnas obeaktat. Då, på
sätt ovan nämnts, lagen i fråga tillkommit för att förekomma och avhjälpa ett förhållande,
som visat sig innebära en betydande fara för samhället, är det uppenbarligen
av vikt att tillse, att den verkat och verkar i den åsyftade riktningen.
Har ej så skett, kan behov förefinnas att i vissa hänseenden skaffa densamma större
effektivitet. Har åter lagen visat sig tillfredsställande fylla sitt huvudsakliga ändamål,
men det oaktat i andra hänseenden medfört skadliga verkningar, vilka ej avsetts,
böra tydligen dessa i möjligaste mån undanröjas. En allsidig utredning i
dessa hänseenden synes utskottet därför vara av nöden.»

Utskottet hemställde därför om en undersökning rörande lagens
verkningar samt resultatets framläggande i den män och på det sätt,
som kunde anses lämpligt.

Utskottets första hemställan bifölls av båda kamrarna, dess andra
åter endast av andra kammaren, under det första kammaren avslog
motionen även i denna del.

Åven i motioner om bondeståndets bevarande (nr 14 och 82 i
första samt nr 32 och 280 i andra kammaren) berördes indirekt förevarande
fråga.

Vid 1912 års riksdag fullföljdes genom motion i andra kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

(nr 214) bland annat yrkande om förbudslagens utsträckning även till
enskilda spekulanter samt en undersökning av alla norrlandslagars verkningar.
Lagutskottet avstyrkte och riksdagen avslog de nämnda yrkandena,
därför att de spörsmål, som i dem berördes, hade »i den omfattning,
som för närvarande anses erforderlig och lämplig, av regeringen gjorts
till föremål för undersökning och prövning, i syfte att, där behov därav
framträder, åvägabringa nödiga förbättringar.»

J. WitfAis Med denna erinran åsyftades, att regeringen den 30 december 1911

undersökning. in(jCj anledning av andra kammarens beslut samma år förordnat om
utredning angående verkningarna i olika avseenden av den norrländska
förbudslagen. I anledning därav kallades landshövding Johan
VVidén att biträda med uppgörande av plan för en dylik utredning samt
med utredningsarbetets ledning. Betänkande över denna undersöknings
resultat avgavs den IG juni 1913. Undersökningen omfattade även
bulvanköp och enskilda skogsspekulanters förvärv. Betänkandet i dessa
delar, som ej kan här i sin helhet återgivas, återfinnes å sid. 28, 54, 82 och
114 i betänkandet jämte tabellbilagan nr 2.

Vad först angår förbudslagens kringgående genom inköp för bolagen
av enskilda s. k. bulvaner, bär undersökningen genom hänvändelse till
kronofogdar, länsmän, kommunalnämndsordförande och ordförandena i
hushållningssällskapens länsstyrelser kommit till följande resultat, beträffande
omfattningen av bulvanköp från tiden efter utfärdandet av lagen
den 4 maj 1906 intill tiden för upplysningarnas inhämtande, vilket skett
mellan juli 1912 och juli 1913:

Kopparbergs lön: 17 hemman eller hemmansdelar, nämligen i

Svärdsjö 1, Boda 2, Ore 5, Gagnef 1, Sollerön 2, Orsa 3, Älvdalen 2,
Transtrand 1. Dessutom inrapporteras från Rättvik »ett ganska stort
antal» bulvanköp, Våmhus »mycket talrika», Venjan »ett flertal mindre»,
Älvdalen »några fall ytterligare misstänkta».

Gävleborgs län: 2 hemman i Färila.

Västernorrlands län; Medelpad: 39 hemman, nämligen i Tana och
Attmar c:a 10, Stöde 1, Borgsjö 3, Haverö 2, Lelånger 1, Indal 1, IndalsLiden
5, Holm 1, Skön 1, Alnö 1, Timrå 5, Ljustorp 6, Hävsjö 1, Njurunda
1. Dessutom inrapporteras 9 torp, nämligen Haverö 2 (odalstorp),
Sättna 2, Indal 3, Indals-Liden 2. — Ångermanland: 19 hemman, nämligen
i Multrå 2, Styrnäs 1, Nora 1, Långsele 1, Graninge 1, Junsele2,
Ramsele 8, Helgum 1, Tåsjö 1, Nordingrå 1. Dessutom uppgivas i
Fjällsjö 2 torp, Trehörningsjö 4 torp samt Tåsjö »ett par smärre hemmansdelar».

Motioner i Första kammaren, Nr lön.

1:5

Jämtlands län: 40 hemman, nämligen i Hel löje 1, Räv,sund 3,
Bodsjö 4, Bräcke 1, Näs 1, Lit 3, Föllinge 5 (minst), Hammerdal 3
minst), Gosjö 2, Ström 2, Alanäs 5, Kall 2, Offerdal 2, Sveg 4, Linsele
1, Ytterbodal 1. Dessutom uppgåvos från H äggen ås »några smärre
fastigheter», Bräcke 1 torp, Brunflo en fyllnadsord (100 hektar), Lit 1
odalstorp, Fors 2 skogsskiften, Hackås 2 skogsskiften och Offerdal 1
skogstrakt.

Västerbottens län: It: hemman, nämligen i Nordmaling 2, Burträsk 1,
Skellefteå 1, Lycksele 5, Stensele 2, Sorsele 2, Örträsk 1. och uppgives
dessutom från Degerfors »flera fall misstänkta».

Norrbottens län: 4 hemman, nämligen i Älvsby 1, Arjeplog 1, Nederluleå
1 och Nederkalix 1.

De, som lånat sig till bulvaner, voro nästan undantagslöst bolagstjänstemän,
i de flesta fall disponenten för respektive bolag; i vissa fall,
annan styrelseledamot, ganska ofta även någon underordnad tjänsteman
(skogsförvaltare inspektor eller dylikt). Det anmärkes, att uppgifterna kunna
anses i så måtto tillfredsställande, att de icke upptagit flera sådana fall,
än som verkligen kunna antagas hava förekommit. Vid jämförelse med
förteckningarna över lagfarter för ett av länen, beviljade styrelsemedlemmar
eller tjänstemän hos trävarubolag, har det visat sig, att i åtskilliga
fall köp förekommit, vilka icke av vederbörande uppgiftslämnare
blivit anmärkta, men beträffande vilka skäl föreligga, som tala för, att
de varit av sådant slag, som här avses. Ofta nog tillgår i transaktionerna
så, att bolaget erhåller inteckning i fastigheten för hela köpeskillingen
eller till och med högre belopp. Därjämte tillförsäkrar sig
bolaget nyttjanderätt till egendom.

Såsom bevis för att bulvanköp föreligger hade av uppgiftslämnarna
åberopats, att köpare själv medgivit det, att avverkat virke omedelbart
överlämnats till bolaget eller ock att bolaget självt avverkat med
eget folk och med åsättande av egna timmermärken ävensom att bolaget
deklarerat till skogsaccis för det fällda virket. Såsom andra bevis
uppgåvos, att fastighet förvaltades av bolagets tjänstemän liksom dess
övriga fastigheter, att i händelse jordbruket utarrenderats bolaget självt
uppbar arrendeavgiften, att utskylderna för fastigheten erlades av bolagets
ombud o. s. v. I det övervägande antalet fall hade lagens kringgående,
såvitt man kunde döma, endast orsakats av bolagets önskan
att i trots av gällande lag söka förvärva skogsområden. I vissa fall
uppgåvos såsom orsak, att ett bolag, vilket förut vant ägare till de
flesta fastigheterna i en by, genom förvärv av den eller de återstående
önskat arrondera sitt område, understundom ock att det velat undgå

Motioner i Första kammaren, Nr. 135.

kostnader för laga skifte. Någon gång liar förvärvet ansetts önskvärt
för att förhindra ett eventuellt bruk till bolags förfång av hemmanets
strandrättigheter. Inköp av torp hade emellanåt skett för att komma
i besittning av den torpen medgivna husbehovsrätten å skog till bolagen
tillhöriga hemman o. s. v.

Såsom slutresultat av undersökningen anfördes i densamma följande
(sid. 114):

»Det genom undersökningen vunna faktiska materialet skulle alltså kunna anses
giva stöd för vidtagande av lagstiftningsåtgärder i förevarande syfte. Härvid må
jämväl bemärkas, att man härutinnan kan åberopa, att lagstiftningen i Norge förut
beträtt denna väg; vilken erfarenhet man där haft av densamma, har dock icke
ansetts tillhöra denna utredning att undersöka.

Emellertid är det uppenbart, att härvid även andra synpunkter böra inverka än
den, att ett kringgående av lagen faktiskt ägt rum. Eu sådan är, huruvida det
finnes möjlighet att giva det lagbud, som här ifrågasattes, en sådan avfattning, att
det kan göras effektivt, så att icke detta å sin sida även blir föremål för kringgående.
Det torde nämligen icke kunna förnekas, att även den lagstiftning, som
man i detta syfte påyrkat, ävenledes måste vara i hög grad utsatt för faran att
kringgås. Vidare kan ifrågasättas, huruvida genom det anförda förhållandet av
lagens kringgående i vissa fall det kan anses fullt motiverat att utesluta de personer,
som ett dylikt förbud skulle drabba, från all möjlighet till fastighetsförvärv inom
den del av landet det här gäller. Uppenbart är för övrigt, vad angår förbudslagens
huvudsyfte, att, så länge icke de på detta sätt förvärvade områdena helt och fullt
kunna bliva bolagsegendom, en större möjlighet finnes, att de kunna återgå i bondeklassens
händer, än om de även formellt tillhörde bolag.

Med hänsyn till de olika synpunkter, som alltså kunna läggas på denna fråga,
har det ansetts angeläget att över densamma inhämta särskilda yttranden från
Konungens befallningshavande i de av lagen berörda länen. Av dessa är det
endast Konungens befallningshavande i Kopparbergs län, som ansett sig böra förorda
utfärdandet av lagbestämmelser, i syfte att förhindra att lagens syfte på angivet sätt
eluderas. Samtliga de övriga befallningshavandena hava avstyrkt vidtagandet även
sådan åtgärd under hänvisning till det jämförelsevis ringa antal fall av kringgående,
som ändock i det stora hela kunnat påvisas, samt till den ringa effektivitet
ett lagbud av detta slag med all sannolikhet skulle komma att få. I sistnämnda
hänsende yttrar särskilt Konungens befallningshavande i Västernorrlands län: ''Visserligen
bör det tillses, att lagen är effektiv, men Konungens befallningshavande
förmenar, att dess effektivitet icke skulle nämnvärt höjas genom eu sådan utsträckning.
Lika lätt som hittills skall lagen kunna kringgås. Endast genom att stadga
försäljningsförbud för alla bondehemman torde med full visshet lagens syfte kunna
vinnas, men en sådan åtgärd torde icke rimligen kunna ifrågasättas.’

Då man väger de olika synpunkterna mot varandra, måste det alltså framstå
såsom mycket tveksamt, om skäl föreligga att utsträcka förbudslagen uti här ifrågasatta
avseende. För ett avgörande av frågan skulle det utan tvivel vara av intresse
att veta, huruvida sådant kringgående av lagen, som här åsyftas, till- eller
avtagit. De inkomna uppgifterna giva dock icke någon säker ledning för bedömande
av tiden för de här omhandlade förvärven. Det synes likväl mest antagligt,

Muttoner i Första kammaren, Nr 135.

att de till den mera övervägande delen hänföra sig till förbudslagens första tid och
i många fall omfattat, fastighetsöverlåtelser, som i själva verket varit planerade
eller till och med kontraherade, innan lagen utfärdades. Man synes på vissa
håll rent av hava i början intalat sig den föreställningen, att förbudslagen allenast
vore ett provisorium, som inom en jämförelsevis snar framtid skulle komma att
upphävas, och att man därför icke borde låta tillfället till köp gå sig ur händerna.
Det torde därför kunna antagas, att med tiden även bolagen skola mera lojalt
komma att i detta avseende ställa sig lagen till efterrättelse. Häruti skulle alltså
föreligga ett praktiskt skäl att icke för närvarande vidtaga någon utsträckning av
förbudslagen i förevarande hänseende.

För den allmänna rättsuppfattningen måste dock alltid ett kringgående av
lagen, huru det än må ursäktas, framträda såsom synnerligen stötande; och skulle
det visa sig, att försöken därtill fortfara, torde en lagstiftning i syfte att förekomma
dylika, trots de betänkligheter som framställa sig däremot, icke kunna
avvisas.

Till detta yttrande har tillagts i en not följande: ''Det har, sedan detta betänkande
redan förelåg färdigt i korrektur, till utredningen uppgivits, att ett trävarubolag
med stora skogsegendomar i Ångermanland och Jämtland, vilket redan förut synes
i jämförelsevis större utsträckning hava praktiserat kringgående av lagen på sätt
här avses, skulle ligga i underhandling om inköp genom bulvan (dess disponent
eller verkställande direktör) av i bondehand varande skogsegendom för en halv
miljon kronor. Därest detta skulle bekräfta sig, torde det bliva ett mycket starkt
skäl för nödvändigheten att för bolag, som till den grad lämna å sido respekten
för gällande lag, genom lagstiftning, såvitt görligt, stävja möjligheten till dylik
trafik’.»

Vad härefter angår enskilda skog sspekulanters jordförvärv inom de
områden av Norrland och Dalarna, för vilka förbudslagen gäller, grundar
sig den Widénska undersökningen på uppgifter, infordrade från häradsskrivarne
angående skattetal och taxeringsvärde å fastigheter, vilka i
1906 och 1912 års taxeringslängder funnits påförda »enskilda idkare av
trävarurörelse samt i övrigt personer, om vilka man med säkerhet kunnat
antaga, att de innehaft eller innehava fastigheterna huvudsakligen för
att tillgodogöra sig skogsavkastningen». Till fullständigande av dessa
sifferuppgifter har ett frågeformulär utgått till kronofogdarna, länsmännen,
kommunalnämndsordförandena och ordförandena i hushållningssällskapets
kretsstyrelser.

Resultatet har blivit, att dylika fastighetsinnehav inom det område,
vartill förbudslagens tillämpning ända till den 10 maj 1912 begränsats,
ökats från 77.1 66 till 97.635 mantal samt i taxeringsvärde från 4,490,600
kronor till 7,893,200 kronor. I mantalet ingår emellertid icke en del
uppgivna fastigheter utan skattetal, vilka däremot äro medräknade i
taxeringsvärdena. Omfattningen av förvärven ha varit mycket olika i
olika trakter, såsom tabellen 2 till betänkandet närmare utvisar.

16 Motioner i Första kammaren, Nr 135.

1 Kopparbergs läa synas förvärven hava varit »på det hela taget
rätt obetydliga». Intressant är uppgiften, att i Särna hemmansförsäljningar
i spekulativt syfte så gott som upphört efter »lapplandslagens» införande.
De sex socknarna inom Gävleborgs län som berörts av den
första förbudslagen förete mindre ökning söderut och mera norrut,, där
det alltmer funnits gott om skogs]obbare, för det mesta bönder. Ansenligt
mera omfattande vore de enskilda spekulanternas förvärv i Västernorrlands
län, särskilt i vissa socknar i Medelpad och i norra Ångermanland,
och vidare i Jämtlands län, där i all synnerhet det norra fögderiet
varit utsatt för de enskilda skogsspekulanternas operationer. Vad
Västerbottens län beträffar bär man där haft »jämförelsevis mindre känning»
av förvärven, ehuru dock åtskilligt under de sex åren inköpts,
särskilt i Umeå fögderi. I lappmarksfögderiet, där trots lapplandslagen
funnes icke så få fastigheter i enskilda spekulanters ägo, särskilt i Wilhelmina
och Dorotea, hade någon anmärkningsvärd tillväxt icke förmärkts,
snarare tvärtom. I Norrbottens län hade förvärv över huvud
taget endast undantagsvis förekommit.

Den Widénska utredningen uttalar det allmänna omdömet, att ur
synpunkten av en självständig jordbruksbefolknings bevarande de enskilda
spekulanternas förvärv icke innebära något anmärkningsvärt i jämförelse
med de stora trävarubolagens. I svaren på frågeformuläret förekommer
nämligen ytterst ofta den anmärkningen, att de inköpta fastigheterna
vanligen endast helt kort tid stanna i spekulanternas händer, ja
så kort, att de mången gång aldrig hinna i taxeringslängderna påföras
dem. Naturligtvis förekomma stora skiljaktigheter och många köp ske
genom enskilda sågverksägare för stadigvarande trävarurörelse, vilket
omtalades från Kopparbergs, Västemorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län. Det övervägande antalet hade emellertid varit rena spekulationsköp,
efter vilka skogen på kortaste tid avverkades, varefter fastigheten
hel eller styckad såldes till någon jordbrukare. Spekulanterna
uppgåvos i många fall vara förmögna bönder, i andra yrkesmässigt opererande
timmerleverantörer. I allmänhet återgingo fastigheterna, som
sagt, snart nog i jordbrukares ägo, men »mestadels med skövlad skog
och vad jord och byggnader beträffar i ett mer eller mindre vanvårdat
tillstånd». Efter denna utredning kommer landshövding Widén, som
redan förut inom riksdagen såsom ledamot i lagutskottet ansett övervägande
skål tala mot förbudets utsträckning till enskilda spekulanter,
även nu för egen del till följande slutsatser:

»Ökningen är dock i det stora hela icke synnerligen stark, och i förhållande
till den totala fastighetsmassan är omfattningen av ifrågavarande fastigheter för -

Motioner i Första kammaren, Nr 135. 17

svinnande. Även om man tager i betraktande, att säkerligen åtskilliga köp av
hithörande slag aldrig hinna införas i taxeringslängderna, och att de anförda uppgifterna
även av andra orsaker torde vara något bristfälliga, så lärer med ganska
stor visshet kunna sägas, att med undantag av vissa områden de enskilda skogsspekulanternas
jordbesittning icke utgör någon mera betydande del av den fasta egendomen
i Norrland över huvud. Icke heller kan gärna en starkare tillväxt därav
vara att befara, då, såsom redan av norrlandakommittén påpekades, kapital för
fastighetsförvärv av mera omfattande art med nuvarande höga priser på skogsfastigheter
utan bolagsbildningen lätteligen torde stå att uppbringa.

Redan på denna grund är det klart, att en utsträckning av förbudslagen till
att gälla enskilda sågägare och skogshandlare icke bör kunna vara av så synnerligen
stor vikt, även om den ur vissa synpunkter kan äga fog för sig.

För att emellertid utröna i vad mån en lagändring i sådan riktning tilläventyrs
kunde väntas finna stöd i eu folkopinion har av de lokala myndigheterna och
hushållningssällskapens kretsordförande begärts svar å följande fråga: finnes inom
orten någon allmän önskan om förbudslagens utsträckande även till enskilda skogsspekulanter? Av

de ingångna svaren framgår tydligt, att en eventuell lagstiftning i antytt
syfte icke torde mötas av någon livligare genklang i orterna. Av de tillfrågade
kronofogdarna hava endast ett par, av de 127 länsmännen omkring 25, av
-de 199 kommunalnämndsordförandena ett trettiotal och av de över 100 ordförandena
i hushållsdistriktnämnderna omkring 20 stycken yttrat sympatier för att på lagstiftningsväg
söka hämma de enskilda skogsspekulanternas fastighetsköp. Flertalet
av dessa uttalanden hava emellertid givits formen av rent personliga omdömen och
synas icke avsedda att tolkas såsom uttryck för någon allmän önskan bland befolkningen
i respektive orter om vidtagande av åtgärder i antydd riktning.

Från Kopparbergs län ha ingått endast några få tillstyrkande uttalanden.
I Gävleborgs län ha en kronofogde och ett par av länsmännen ansett lagstiftningsåtgärder
behövliga. Från Västemorrlands län förordas de av icke så få bland meddelarna.
Framför allt är det från socknarna i det inre Ångermanland (Helgum,
Ramsele, Bodum, Fjällsjö m. fl.) samt från de nordligare ångarmanländska kustsocknarna
man på grund av ett utbrett missnöje med de enskilda skogsspekulanterna,
påyrkat, att en damm sättes för deras verksamhet. Då dessa i allmänhet på
ett långt hänsynslösare sätt skövla skogen samt vanvårda jord och byggnader än
bolagen, har man ansett en lagstiftning inkonsekvent, som förbjuder fastighetsförvärv
av de senare men tillstädjer dem för de förras vidkommande, ja, som till
och med givit deras verksamhet en högst oförtjänt uppmuntran. Från en socken
yttras, att man »till och med fordrar», att en lagstiftning mot yrkesspekulanters
och enskilda industriidkares jordförvärv genomföres. Vad Jämtlands län beträffar
hava de flesta uttalandena till förmån för en sådan lagstiftning gjorts från det
norra fögderiet samt från Härjedalen. Exempelvis från Lit, Föllinge, Laxsjö och
Hotagen hava ganska bestämda yttranden av sådan art framkommit. Likaså från
Lillhärdal m. fl. socknar i Härjedalen.

I Västerbottens län florerar i kusttrakterna, trots den gällande särskilda
skogslagen, en utbredd skövling av ungskog förorsakad av skogsspekulanter, och
har detta givit anledning till från flera håll framställda krav på förbudslagens utsträckning
till dylika, om också från andra håll uttalats starka betänkligheter, med

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 3 samt. 50 käft. (Nr 135 — 137.) 3

Muttoner i Första kammaren, Nr 135.

hänsyn till svårigheten att avgöra vilka som skola anses som »enskilda skogsspekulanter».
I Norrbottens län hava ingenstädes förhållandena ansetts påkalla lagstiftningsåtgärder
av här ifrågavarande slag.

Som härav framgår, saknas i orterna ingalunda röster, som förorda förbudslagens
utsträckning i här ifrågasatt riktning. Men de är o i en avgjord minoritet
gent emot dem, som bestämt avvisa varje tanke härpå, främst av det skäl, att
fastighetsliandeln därigenom skulle påläggas ett allt för stort tvång.

En och annan framhåller ock, att de olägenheter i avseende på skogsskötseln,
som merendels äro förknippade med skogsspekulantemas fastighetsköp, långt
säkrare torde kunna förekommas genom en skärpning av skogslagstiftningen än
genom en utsträckning av förbudslagen.

Rörande eljest lämpligheten och önskvärdheten från en mera allmän synpunkt
sett av, att jämväi enskilda idkare av trävarurörelse och skogshandlare i
likhet med bolag drabbas av förbud mot fastighetsförvärv, har yttrande inhämtats
från Konungens befallningsliavande i samtliga de av förbudslagen berörda länen.
Det har därvid visat sig, att ingen av dessa befunnits villig att tillstyrka en sådan
åtgärd. Av Konungens befallningshavande i Västernorrlands län framhålles i detta
sammanhang, att det väl icke kan förnekas, att i flertalet fall enskilda, vilka inköpa
skogsegendomar i spekulationssyfte och vilka sakna den ekonomiska bärkraft,
trävarubolagen i allmänhet äga, så fort ske kan skövla skogen och därjämte vanvårda
jordbruket, och att från denna synpunkt det vore en fördel att kunna förhindra,
att jord komme i sådana enskildas ägo. Men det torde enligt Konungens
befallningshavandes mening alltid bliva förenat med snart sagt oövervinnelig svårighet
att utan att alltför mycket lämna rum för godtycke bestämma, när en enskild
skall anses som »skogsspekulant» eller icke. Någon särskild klass, som kunde betecknas
såsom enskilda skogsspekulanter, säges knappast hava uppstått i länet.
Det vore vidare att märka, att enskilda skogsspekulanters fastighetsförvärv icke
medförde samma sociala följder som bolagens, då nämligen, enligt vad erfarenheten
givit vid handen, enskilda skogsköpare i allmänhet frånhände sig av dem inköpta
fastigheter, sa snart skogstillgången å fastigheterna genom avverkning uttagits, och
sålunda all utsikt förefunnes, att hemman, som kommit i dylik enskilds hand förr
eller senare återkomme i enskild självägande jordbrukares ägo. Om i allt fall lagen
i fråga ansåges böra utsträckas att gälla fastighetsförvärv av en viss angiven grupp
av enskilda, måste detta vara fallet mera ur skogskulturell synpunkt än för att
förhindra en nedgång uti de självständiga jordbrukens antal.

Av Konungens befallningshavande i Jämtlands och Västerbottens län framhålles
visserligen såsom högst önskvärt, att åtgärder vidtagas för att hämma enskilda
skogsspekulanters verksamhet, men detta säges icke böra ske genom förbudslagens
utsträckande till dessa, utan genom förändrade bestämmelser i lagen om
vård av enskildas skogar.

Redan förut är berört, att det under alla omständigheter är i högsta måtto
angeläget, att en mera effektiv skogslagstiftning kommer till stånd och att enbart
en sådan kan antagas råda bot på den missvård och misshushållning med
skogen, vartill förnämligast här åsyftade skogsköpare göra sig skyldiga. Vad däremot
angår förslaget att därjämte till dessa utsträcka förbudet för bolag eller förening
att förvärva fäst egendom i Norrland, synes härtill knappast föreligga tillfyllestgörande
skäl. I avseende på skogsvården skulle detta, såsom förut fram -

Motioner i Först// kärnnia rev, Nr 135. It)

hållits, icke bliva effektivt utan vidtagande därjämte av andra åtgärder. Och vad
beträffar jordbruket synes just den omständigheten, att arrende- och vanhävdslagarna
gälla även för dessa jordägare, snarare utgöra ett skäl för att behov av
ett förvärvsförbud i mindre mån föreligger, då deras missvård av jordbruket härigenom
kan på annan väg drabbas av laga ingripande. Ännu hava väl dessa lagar
varit alltför kort tid i verksamhet för att någon bestämdare slutsats härutinnan
skulle kunna dragas, men vad man hittills sett visar, att jordbrukskommissionerna
icke minst hava sin uppmärksamhet fästad på jordbruksförhållandena å de enskilda
skogsspekulanternas hemman.

Det måste också erkännas, att, såsom jämväl förut är framhållet, huvudsyftet
med förbudslagstiftningen, nämligen bibehållandet av jorden såvitt möjligt i den
jordbrukande befolkningens händer, icke egentligen kräver, att förbudet utsträckes
till de enskilda skogsspekulantema, vilka vanligen efter kort tid åter avyttra de
inköpta egendomarna till allmogen. Såsom av utredningen framgår, är ock opinionen
inom orterna i vida övervägande grad emot en sådan utsträckning, vilken ej
heller tillstyrkts av någon bland Konungens befallningshavande. Efter allt att döma
anser man förbudets utsträckning i den omfattning, som härav skulle bliva följden,
utgöra ett alltför hårt ingrepp i den fria fastighetshandeln. Mången gång skulle
det, om så skedde, tilläventyrs möta svårigheter att finna köpare till en egendom,
som på grund av ägarens obestånd eller andra orsaker måste gå till salu.

På grund av dessa skäl synes alltså förbudslagens utsträckning till enskilda
skogsspekulanter nu icke kunna förordas.»

Angelägenheten av förvärvsförbudets utsträckande även till enskilda
spekulanter berördes i jordundersökningens betänkanden rörande
Värmland den 10 mars 1913 och den SO december 1915. Uti detta
sistnämnda betänkande (avgivet av Carl Lindhagen, Åke Ingeström och
Carl Ros) anmärkte jordundersökningen i redogörelsen om metoden fölen
undersökning (sid. 40), att enskilda skogsspekulanter ingingo ej i
norrlandsutredningens statistik i vidare mån, än de voro hänförliga till
»andra sågverksägare och bruksägare», för vilkas jordförvärvs omfattningupprättats
statistik vid sidan av statistik över trävaruaktiebolagens förvärv.
Jordundersökningen hade också i sin statistik på angivna skäl
ej kunnat åstadkomma någon upplysande utredning om enskilda spekulanters
förvärv, särskilt ej rörande de smärre enskilda skogsspekulanterna
inom de särskilda socknarna. Denna lucka borde emellertid, upplyser
jordundersökningen, ha fyllts genom att i en direkt fråga uti
formuläret begära uppgift i detta avseende för varje socken. Detta
hade tyvärr försummats. Endast genom svaren på andra frågor, som
tangerade ämnet, hade någon vägledning för en del orter vunnits även
i denna angelägenhet. Längre fram i samma betänkande (sid. 252)
yttrades om de enskilda skogsspekulantema bland annat följande:

Jordunder sökningen.

lag stiftning.

20 Motioner i Första kammaren, Fr 135.

»Man liar sagt, att deras förvärv aldrig kunna bliva av den uppfattning som
bolags, och att de icke heller få samma verklighet i tiden, då de snart nog måste
sönderbrytas av arvslagama. Även om en viss sanning må ligga i detta påstående,,
är det kvarstående missförhållandet dock så påfallande, att det icke kan vara försvarligt
att blunda för denna sak, helst det visar sig, att de enskilda skogsspekulanterna
ofta gå längst i ödeläggandet av både skog och odlad jord. Detta senare
förhållande är särskilt kännbart i Värmland, varför även svaren på sakkunnigas

frågor på många olika sätt giva talande uttryck — ---. Uti jordundersökningens

första betänkande erinrades också om, att denna fråga stått på dagordningen redan
från frågans första uppkomst, och sakkunnige utlovade då att framdeles ägna den
en närmare uppmärksamhet.

Denna sak är emellertid också en angelägenhet, som ej torde komma att
tillgodoses ensamt för Värmland, utan bör tagas i övervägande vid en blivande
revision av den norrländska förbudslagen, rörande vars verkningar en särskild undersökning
blivit verkställd.»

Sakkunnige begränsade sig därför till den framställning (sid. 256),.
att norrländska förbudslagen måtte kompletteras med föreskrifter, genom
vilka enskilda skogsspekulanter i likhet med bolag och ekonomiska
förenigar inbegripas under lagen.

I Norge bar på senare tider i sammanhang med det genomförda
koncessionssystemet för utnyttjande av naturrikedomar även införts koncession
för förvärv av skogs- och jordbruksfastighet. Man har därvid
ingalunda begränsat sig till bolag utan även medtagit enskilda förvärv,
i syfte att kunna förhindra sådana förvärv likaväl som bolags, när de
visat sig skadliga. Härvid har den norska lagstiftningen gjort på visst
sätt skillnad på förvärv av skog och förvärv av odlad mark. Den norska
lagstiftningen har vidare icke, i olikhet med den svenska, tvekat att
förbereda den slutliga lagstiftningen och förbehålla den någon verkan i
tillämpningen genom provisorisk lagstiftning. Man har till och med därvid
skilt mellan ett första provisorium, utfästat av regeringen att gälla till
nästa stortings sammanträde, varefter kunnat följa en »midlertidlig» lag
med något mera detaljerat innehåll, intill att slutligen följt den definitiva
lagstiftningen. Koncessionslagstiftningen för skog har nu uppnått
det definitiva stadiet, under det att koncessionslagstiftningen närmast
för odlad jord ännu befinner sig på mellanstadiet. För att vinna kännedom
om det norska systemet är det mest upplysande att taga kännedom om de
båda lagarnas ordagranna lydelse i sina huvudpunkter, varför dessa här
nedan återgivas så lydande:

Motioner i Första kammaren, Nr Idb.

»Loa om erhvervelse av skog av 18 september 1909 med forandringer
av 13 august 1915 og 26 juli 1916.

Kapitel 1.

Om tillåtelse (koncession) til åt erhverve skog.

§ 1. Ved skoggrund forstaaes i denne lov foruten grund, som er bevokset
med skog, ogsaa snauhugget skogmark. Efter andragende fra herredsstyret
kan Kongen bestemme, åt lyng- och heiestraekninger og andre skogbare utmarksstraskninger,
som er bovelige till barskogsavl, skal indgaa under skoggrund.

Om de erhvervelser av skoggrund, som ikke gaar ind under denne lov, gjaelder
lovgivningens almindelige regler om erhvervelse av fast eiendom.

§ 2. liten tillåtelse av Kongen (koncession) kan eiendomsret til skoggrund
ikke med fult! retsvirkning erhverves av andre end staten, norske kommuner og
norske statsborgare, saafremt skoggrunden alene eller sammen med det erhververen
tidligere eier av skoggrund i kerredet, utgjor mer end 100 hektar eller mer
end en tiendedel av herredets samlede flateindhold av skoggrund.

§ 3. Selv om erhververen er norsk statsborger, maa han ha kongelig tilladelse
till erhvervelse av skoggrund, som alene eller sammen med det, erhververeren
og i ti Kådde dennes familie tidligere eier av skoggrund i herredet, utgjor
mer end 500 hektar eller mer entl en tiendedel av herredets samlede flateinhold av
skoggrund:

a. saafremt erhververen eller dennes egtefselle eller, hvis erhververen er
under 21 aar, nogen av hans forasldre leder eller har del i ledelsen av eller er
ansat i tjeneste hos et selskap, hvis forretning omfatter handel med eller utnyttelse
av skog eller skogprodukter;

b. saafremt erhververen ikke i de to sidste aar for kontraktens avslutning
har vseret og framdeles er bosat i det herred, hvor eiendommen ligger.

Ogsaa i andre tilfaelde maa en norsk statsborger ha kongelig tilladelse til
erhvervelse av skoggrund, saafremt den alene eller sammen med det, erhververen
og i tilfaelde dennes familie tidligere eier av skoggrund i samme herred, utgjor mer
end en femtedel av herredets samlede flateindhold av skoggrund.

Til familie henregnes i denne lov hare erhververens egtefaslle og barn under
21 aar samt hvis erhververen er under 21 aar, ogsaa forasldre og soskende under
21 aar.

§ 4. For norsk kommune er konglig tilladelse nödvändig til erhvervelse av
skoggrund i en anden kommune, saafremt skoggrunden alene eller sammen med det
kommunen tidligere eier av skoggrund i den anden kommune, utgjor mer end 500
hektar eller mer end en tiendedel av kommunens samlede flateinhold av skoggrund.

§ 5. Efter andragende fra herredsstyret kan Kongen nedsaette de i §§ 2, 3
og 4 nsevnte arealgraenser for et herred, naar det på grund av forholdene findes
paakraevet. Dog maa de ikke sasttes lavere efter §§ 3 og 4 end efter § 2.

Hvis det bestemmes, åt lyng- og heiestraskninger og andre skogbare utmarksstraskninger,
som er kovelige til barskogavl, skal indgaa under skoggrund, kan
Kongen för disse straskningers vedkommende efter andragende fra herredsstyret forhoie
de i §§ 2, 3 og 4 omhandlede arealgraenser.

Bestemmetserne kan efter andragende fra herredsstyret igjen ophaeves.

Motioner i Första hammaren, Nr 135.

§ 6. For norske statsborgere er tilladelse ikke nodvendig till erhvervelse av
skoggrund gjennem arv, egteskap eller odelsloning eller gjennem overdragelse, naar
erhververen er nsermere odelsberettiget til eiendommen end overdrageren eller er
dennes egtefselle eller beslegtet eller besvogret med overdrageren i op- eller nedstigende
linje eller i förste eller anden sidenlinje.

Norsk statsborger, som hare trsenger koncession, fordi han gaar ind under
§ 3, bokstav b, kan uten tilladelse erhverve skoggrund, naar den alene eller sammen
med det, erhververen og i tilfselde dennes familie tidligere eier av skoggrund inden
herredet, ikke överstiger 200 hektar, selv om arealgrasnsen efter § 3, förste led,
jfr § 5, er lavere. Men betingelsen herfor er, åt han lar tinglsese en erklaering
paa aere och samvittighet om, åt han har overtat og bosat sig paa eiendommen
för selv åt drive den eller vil gjore dette inden et aar efter kjopekontraktens avslutning,
og om, åt han vil vedbli åt bo paa eiendommen og drive den selv i saa
lång tid, som er nodvendig til åt utbringe to aars sammenhengende fast ophold i
herredet. Den her omhandlede fritagelse for koncession falder bort, hvis erkkvringen
er urigtig, eller hvis erhververen uten samtykke av vedkommende departement
undlater åt opfylde den.»

»Midlertidig lov om erhvervelse av fast eiendom paa landet
av 14 august 1918.

§ 1. Eiendomsret til fast eiendom paa landet kan ikke uten tilladelse av
Kongen eller den, han bemyndiger, erhverves med fuld retsvirkning, selv om erhververen
er norsk statsborger eller norsk korporation, stiftelse eller selskab, saafremt
den til eiendommen horende dyrkede mark alene eller sammen med dyrket mark,
som erhververen eller i tilfeelde dennes familie tidligere eier i samme herred utgjor
i Smaalenene, Åkershus, Hedemarken, Kristians, Buskeruds, Jarlsberg og Larviks
samt Sondre og Nordre Trondhjems amter mer end 40 hektar, i de ovrige amter
mer end 20 hektar.

Til familie lienregnes her hare erhververens egtefselle og barn under 21 aar
samt, hvis erhververen selv er under 21 aar ogsaa forseldre og soskende under 21 aar.

Herredsstyret kan med Kongens godkjendelse beslutte nedssettelse av den i
förste led fastsatte arealgrsense.

§ 2. Tilladelse efter § 1 er ikke nodvendig for Norges Bank, Kongeriket
Norges Hypotekbank, Den norske Arbeiderbruk- og Boligbank, Den norske Stats Smaabruk-
og Boligbank, Riksforsikringsanstalten, offentlige fond og autoriserte sparbanker.

Heller ikke er tilladelse efter § 1 nodvendig for norske statsborgere, naar
erhvervelsen sker gjennem arv, egteskap eller odelslosning eller gjennem overdragelse,
naar erhververen er nsermere odelsberettiget til eiendommen end overdrageren eller
dennes egtefselle eller beslegtet eller besvogret med overdrageren i op- eller nedstigende
linje eller i förste eller anden sidelinje.

Till erhvervelse gjennem tvangsauktion, derunder ogsaa auktion i henhold till
konkurslovens § 127, er tilladelse efter § 1 ikke nodvendig for norske statsborgere
samt bankaktieselskaper og forsikringsselskaper, som har helt norsk styre med
slete i Norge, saafremt erhvervelsen er skedd for åt redde en fordring, som tilhorer
erhververen, og som denne har panteret for i eiendommen. Kongen kan bestemme,

Motioner i Första kammaren, Nr 135. 23

ut. detsamme skal yjåsido for kredit- og hypotekforeninger, hvis statutter er godkjendt
av vedkoramende departement.

§ 3. Skogutvalget skal paa begjsering av amtmanden, vedkommende regjoringsdepartement
eller nogen i erhvervelsen intressert skjonsmessig bestemme åt orreisen
av den dyrkede mark, som omfattes av en erhvervelse, og av den dyrkede
mark, som erhververen, og i tilfselde dennes familie (jfr g 1 andet led), tidligere
oier inden herredet.

Iteglerno i lov om erhvervelse av skog av 18 september 1909 (jfr lov avis
august 1915 §§ 10, 11 og 12) faar tilsvarende anvendelse paa skogutvalgets
bestemmelser i henhold til denne paragraf.

§ 4. V ed indsendelse av andragende om koncession efter denne lov faar
§ 13 i lov om erhvervelse av skog tilsvarende anvendelse. Forovrig faar reglerne i
lov om erhvervelse av vandfald, bergverk og anden fast eiendoin av 14 december
1917 kapitel V anvendelse, forsaavidt dertil er anledning.

Ved bedommelsen av, hvorvidt en erhvervelse strider mot denne lov, bor
retsskriveren som regel godta en av erhververen paa tro og love avgit skriftlig
erklaering om storrelsen av den dyrkede mark, erhvervelsen gjaelder, og om storrelsen
av den dyrkede mark, erhververen og i tilfelde dennes familie (jfr § 1,
andet led), tidligere eier inden samme herred.

§ 5. 1 de tilfaslde, da der efter bestemmelserne i denne lov utfordres koncession
til erhvervelse av fast eiendom, og erhvervelsen ikke sker gjennem tvangsauktion,
derunder ogsaa auktion i henhold til konkurslovens § 127, har den herredskommune,
livor eiendommen er beliggende, forkjopsret til eiendommen. Denne bestämmelse
gjaelder dog ikke. ifald kjoperen er indenbvgdsboende eller i förbindelse med
koneessionsandragendet avgir erklaering om, åt han inden et aar efter kjopekontraktens
avslutning vil bosastte sig paa eiendommen og drive den som gaardsbruk
i minst 5 aar, medmindre eiendommen skal benyttes til smaabruk, boligtomter eller
skal anvendes til smidige kommunale formaal. Undlater erhververen åt opfylde de
betingelser, han har paatat sig, indtrseder kommunens forkjopsret ogsaa for disse
bruk. Beslutning om åt gjore forkjopsretten gjseldende maa i tilfselde trseffes
inden 3 maaneder, efteråt ordfereren fik kjendskap til forholdet.

Bestemmelserne i lov om erhvervelse av skog av 18 september 1909 (jfr
lov av 13 august 1915 og lov av 26 juli 1916, kapitel II) faar tilsvarende anvendelse,
forsaavidt dertil er anledning.

§ 6. Yed anvendelsen av de ovenfor givne bestemmelser skal bruksret. som
gjselder for en tid av over 10 aar. regnes like med eiendomsret.»

Ln tredje koncessionslag- av den 14 december 1917 gäller förvärv
av vattenfall, bergverk och annan fast egendom. Därjämte finnas speciella
koncessionslagar beträffande större mossar och kalkstensfyndigheter.
Nämnda koncessionslag av 1917, såvitt den rör annan fast egendom,
åsyftar endast att förhindra utlänningars rättsförvärv.

Skogs- och jordbrukskoncessionlagarna tillämpas jämsides med varandra.
Har sålunda en fastighet så mycket skogsmark, att den faller
under skogskoncessionslagen, och tillika så mycket odlad jord, att den
faller under jordbrnkskoncessionslagen, skola båda dessa lagars bestäm -

Jordkimmissionen.

24 Motioner i Första kammaren. Nr 135.

meker iakttagas, det vill i praktiken säga, att i den mån den ena lagen
är strängare än den andra, den förra blir att följa. Annorlunda skulle
däremot saken ha ställt sig enligt ett förslag till fullständig lag om koncession
vid förvärv av jordbruksfastighet, som utarbetats av en år 1917
tillsatt kommitté. Enligt detta förslag skulle den föreslagna lagen tilllämpas,
endast om koncession ej erfordrades efter någon annan särskild
koncessionslag. Betämmelserna i 1917 års lag om koncession å »anden
fast eiendom» äro subsidiära och gälla alltså endast, om övriga koncessionslagar
ej äro tillämpliga.

Inom jordkommissionen yppades olika meningar, huruvida eu provisorisk
förbudslag för enskilda spekulanters förvärv borde framläggas
redan vid 1919 års riksdag. Ett yrkande i detta syfte framställdes av
hr Lindhagen, med vilken herrar Johansson och Hansson förenade sig.
Kommissionens övriga sex medlemmar röstade däremot för avslag. Därefter
framlades av herr Lindhagen en skriftlig reservation i ämnet, som
finnes bifogad kommissionens skrivelse den 7 mars 1919 rörande annan
lagstiftning, avsedd att framläggas för nämnda riksdag. Efter en återblick
på frågans förhistoria anfördes i reservationens motivering följande:

»Denna fråga sammanhänger med spörsmålet om behövligheten och möjligheten
av kontroll på fastighetsförvärv i allmänhet med hänsyn till tidernas allt
mer komplicerade sociala förhållanden. Man kan säga, att en sådan sak bör ordnas
genom vad man kallar en koncessionslagstiftning. Både norrlandslagstiftningen och
den norska lagstiftningen äro på denna punkt i själva verket koncessionslagstiftningar.
En sådan författning kan svårligen överlämna åt någon viss myndighet,
företrädd av växlande personer med skilda anlag och förmåga, att efter sitt gotttinnande
bedöma, huruvida ett fastighetsförvärv är ur allmän synpunkt skadligt
eller icke. Författningen måste innehålla någon ryggrad i form av exempel på
sådana fall, då i regel koncession ej bör meddelas annat än om särskilda omständigheter
därtill föranleda. Främst bland dessa framträda bolags och enskilda spekulanters
förvärv av jordbruksfastigheter med äganderätt. Fn sådan uppfattning
har även tagit sig uttryck i den senaste norska koncessionslagen den 14 augusti
1918 för förvärv av fast egendom på landet.

En koncessionslagstiftning bör således innehålla någon anvisning, att sådana
förvärv måste anses i regel skadliga, men att undantagsvis koncession även i detta
fall kan erhållas. Därmed är man för de enskilda spekulanternas del inne på en
nära anknytning till den norrländska förbudslagstiftningens koncessionssystem för
just dylika fall.

Spörsmålet blir då till en början att finna en saklig beteckning för de spekulanter,
som förbudet skulle provisoriskt omfatta. Det är därvid naturligt att
utgå från den formulering på dem, som användes i de norrländska vanhävds-, och
arrendelagarna. I 1 § andra stycket av vanhävdslagen stadgas nämligen: ''Lag

samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, vilken uppenbarligen besitter

Motioner i Första kammaren, Nr Illa. 25

fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke är
mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma.’
Arrendelagen innehåller i själva verket samma definition såsom framgår av on
jämförelse mellan slutorden i dess ingress och andra stycket av dess Öl g.

Meningen med denna definition var att från lagarnas tillämpning befria alla,
som äro verkliga jordbrukare, och dessutom även andra ägare, såvitt de ej kunna
anses såsom skogsspekulanter. Det är nämligen från denna senare kategorien ägare,
som de väsentliga missbruken enligt erfarenheten kunde förväntas.

Om nu vanhävds- och arrende!agarnas definition begagnas även för en förbudslag,
måste dock göras en skillnad. Vid förvärv kommer mantalsskrivning väl
merendels till stånd först efter tillträdesdagen och därför måste korrektivet med
mantalsskrivning i en förbudslag utsträckas till avsikt att bosätta sig å fastigheten
och således bliva där mantalsskriven. En viss tid, inom vilken sådan mantalsskrivning
bör äga rum, måste dock fastställas, och torde den lämpligen kunna bestämmas
till två år från förvärvets dag. Det kan hava sitt intresse erinra om,
att den norska lagstiftningen med sitt system fordrar koncession, om förvärvaren
icke de sista två åren före kontraktets avslutande har varit och framdeles är bosatt
i det herred, vari egendomen är belägen.

I södra och mellersta delarna av riket kunna spekulationsförvärv mera än
i den norra ifrågakomma även för andra ändamål än att tillgodogöra sig skogsavkastning.
Det skulle då kunna ifrågasättas, att formuleringen i stället blev den,
att person, som uppenbarligen förvärvat fastigheten för huvudsakligen annat ändamål
än att idka jordbruk för egen del, borde förvägras rätt att förvärva jordbruksfastighet,
med mindre koncession mellankommer. Emellertid torde nämnda fall av
spekulation vara så föga omfattande och ofta även av en ganska lojal och nyttig
beskaffenhet, att hänsyn ur saklig synpunkt ej nödvändigtvis behöver nu tagas därtill
i en provisorisk förbudslag för enskilda spekulanters förvärv, vilken hör inskränkas
till att sätta en damm för överhängande fara.

Ett annat spörsmål är den ofta åberopade formella svårigheten att vid lagfartsprövningen
bedöma, med vilket slag av köpare lagfartsdomstolen i de olika
fallen har att göra. Till en början må då erinras, att beviljad lagfart enligt gällande
lag icke innefattar någon rätt till fastigheten, som ej kan rubbas. Om själva
fånget är olagligt, kan det i alla fall genom rättegång hävas, och lagfarten går då
åter. Ett förvärv av fastighet kan vara ogiltigt av många grunder, och endast
undantagsvis kan lagfartsdomaren bedöma, om en sådan ogiltighetsgrund föreligger
annat än då den består uti underlåtenhet att iakttaga föreskrivna former för en
köpe- eller annan förvärvshandling.

Garantien i alla dessa fall är, att äventyret av fångets upphävande avhåller
folk i allmänhet från att inlåta sig på sådana förvärv och sedan lagfara dem.
Detsamma kommer säkerligen att bli händelsen även i förevarande fall.

Vill man emellertid ytterligare skapa garanti för att ogiltiga förvärv i möjligaste
mån upptäckas redan vid lagfartens prövning, har lagstiftaren — utöver
garantien i själva lagens tillvaro — en förebild uti förordningen om stämpelavgiften,
som till ledning för tillämpningen av vissa föreskrifter rörande överlåtelse
av fastigheter på samma villkor stadgar, att vid lagfartssökande skall köpeavhandlingen
vara åtföljd av skriftlig, utav såväl säljare som köpare på heder och samvete
avgiven förklaring, att icke i någon form lämnats eller skall lämnas annan betalning
Bihang till riksdagens protokoll 11)20. 3 sund. 56 käft. (Nr 135—137.) 4

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

för köpet, än den som finnes upptagen i den för lagfarten företedda fångeshandlingen.
Det skulle således kunna föreskrivas, att, där rättens personalkännedom ej
räcker till, lagfartsdomstolen äger för lagfarts beviljande fordra en av köparen på
beder och samvete avgiven förklaring, att han förvärvat fastigheten, i syfte att där
bosätta sig och huvudsakligen för annat ändamål än att tillgodogöra sig skogsavkastningen.
Vill man här förbehålla sig prövning av alla enskildas spekulativa
förvärv, som ske i annat ändamål än att idka jordbruk för individuell räkning,
skulle saken kunna formuleras så, att förklaringen avsåg en försäkran, att köparen,
som ej redan var bosatt å fastigheten, hade för avsikt att inom två år låta mantalsskriva
sig å densamma samt förvärvat den huvudsakligen för att därå idka jordbruk
eller, alternativt, för annat ändamål än att tillgodogöra sig skogsavkastningen.

Emellertid kan denna sak ordnas på ett annat sätt, som betydligt förenklar
proceduren. I den norrländska förbudslagen förekommer nämligen ett stadgande,
att bolag och förening medgives att trots förbudet inropa fastighet å exekutiv
auktion, men sedan har skyldighet att inom viss tid avhända sig samma fastighet
vid äventyr av tvångsförsäljning. Med tillämpning av enahanda system skulle den
enskilda spekulanten väl formellt kunna förvärva fastigheten men ej tillåtas besitta
den och därför vara skyldig att avhända sig densamma enligt nyssnämnda föreskrifter.
Detta äventyr blir i och för sig så överhängande, att det bör vara en kanske
ännu kraftigare hämsko på obehörigt förvärv än en genom domstol vunnen ogiltighetsförklaring
av detsamma.

Under sådana förhållanden bör det för den provisoriska lagen åtminstone
ställa sig, enklast att från lagens tillämpning undantaga personer, som ämna mantalsskriva
sig, d. v. s. i regel de verkliga jordbrukarna, och vidare alla de undantag,
som uppräknas i norrländska förbudslagen, samt slutligen naturligtvis även bibehålla
möjligheten till regeringens medgivande för ett visst fall (koncession).

På detta sätt bör ett verkligt hinder kunna resas för skadliga förvärv.
Därigenom synes även kunna vinnas en ganska stor motverkan till allt för mycket
uppdrivna fastighetsvärden och svårigheter i följd därav att förvärva jord till överkomliga
priser. Därigenom bör även sättas en damm även för en myckenhet under
kriget i städerna hopsamlade penningars placering genom inköp av jordegendomar.

Givetvis måste eu provisorisk förbudslag för enskilda spekulanter formuleras
sä, att även den omfattar tillsvidare icke blott själva jordbruket med stödskog utan
all mark med de ovan angivna undantagen.»

Pa grund av denna motivering hemställdes, att för 1919 års riksdag
måtte framläggas följande förslag till

Lag angående förbud i vissa fall för enskild person att förvärva fäst egendom.

§ 1-

Enskild person må ej i andra fall än nedan sägs med äganderätt besitta
läst egendom å landet, utan att vara eller inom två år från äganderättens förvärvande
bliva och sedan fortfarande vara mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,
som är. i sambruk med densamma.

Detta förbud gäller ej förvärv genom arv eller giftorätt.

Vad i lagen angående förbud i vissa fäll för bolag och förening att förvärva
fast egendom den 4 maj 1906 är stadgat rörande ovillkorliga undantag från

Motioner i Farstu kammaren, Nr 135.

berörda läge tillämpning och lätt att på grund av särskilda omständigheter söka
Konungens tillstånd (koncession) till förvärv, skall gälla även besittning, varom i
denna lag stadgas.

g 2-

Aven i andra delar än i 1 § sägs skall lagen den 4 maj 1906, med undantag
för vad i 3 § föreskrives, i tillämplig män gälla för de fall, som i denna lag avses.

Har enskild person, som i l § sägs, ej inom tvä år från äganderättens förvärvande
blivit eller har han sedan upphört att vara mantalsskriven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, skall fastigheten åter avyttras,
på sätt i 6 § av lagen den 4 maj 1906 föreskrives.

§ ’>■

Denna lag äger tillämplighet å förvärv, som äga rum efter det proposition i
ämnet blivit förelagd 1919 års riksdag. Den gäller även för alla förvärv, som tillkommit
efter det lagen den 4 maj 1906 eller senare tillägg till densamma vunnit
laga kraft, när den, som förvärvat och fortfarande besitter fastigheten, vid tiden
för förvärvet varit ledamot i. styrelsen för bolag, vars verksamhet omfattar utnyttjande
av eller handel med skog och skogsprodukt eller eljest deltagit i dess ledning,
eller varit anställd i sådant bolags tjänst. Denna lag gäller tillsvidare intill den
1 juli 1920.

Vid återupptagande i jordkommissionen av frågan om förslag till
provisorisk lag skulle framläggas för 1920 års riksdag, blev detta avslaget
med fyra röster mot fyra, sedan herrar Wihlborg, Wieselgren
och von Steyern förklarat, att de efter en längre tids förberedelse dock
icke kunnat ännu utfinna någon för dem tillfredsställande lösning.

Även mot detta beslut får jag anföra skiljaktig mening samt framlägger
i sådant avseende för min del följande utlåtande och förslag
i ämnet.

Jordkommissionen bar sökt vinna kännedom om bland annat nu
ifrågavarande förhållanden genom två frågeformulär, som för besvarande
tillställts kommunalnämnderna i landskommunerna, landsfiskaler, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, odlingsråden, skogsvårdsstyrelserna
oeh under dessa lydande tjänstemän, överjägmästarna och jägmästarna,
ävensom en del sammanslutningar representerande jordägande
industrier.

Såsom man finner är denna omdömesstatistik, såvitt den avser att
vinna kännedom om de verkliga förhållandena i orten och ortsbefolkningens
på denna kännedom grundade opinion, icke lagd på samma
grund som norriandskommitténs och jord undersökningens utredning.

Jordkommissi
(mens utredning.

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

I norrlandskommittén och än mer i jordundersökningen var man tämligen
enig om, att tyngdpunkten för frågornas besvarande icke fick läggas hos
några självskrivna myndighetspersoner, oavsett deras personliga kvalifikationer
(se norrlandskommitténs betänkande, reservationen sid. 378 o. f.
samt jordundersökningens andra betänkande sid. 34 o.f.) Man sökte i stället,
enligt jordundersökningens formulering, utfinna personer i de olika orterna
»som ägde eu ingående kännedom om förhållandena, behjärtade de missförhållanden,
varunder torpare, småbönder, bolags arrendatorer och andra
arbetare och deras familjer kunde lida samt slutligen vore i stånd att
självständigt, utan fruktan och på samma gång objektivt besvara de
uppställda frågorna». Man var för övrigt också tämligen enig därom,
att alla intressen och samhällsklasser borde beredas tillfälle att framföra
sin erfarenhet och syn på saken.

Detta uppdrag har nu jordkommissionen i stället lämnat på ett
förenklat sätt åt kommunalnämnderna såsom självskrivna representanter
för de olika orterna. Ett visst fog av formell beskaffenhet kan anföras
därför, nämligen att det ofantliga antal socknar, om vilka nu är fråga,
skulle erfordra ett synnerligen svårt och tidsödande arbete för att utfinna
någorlunda lämpliga personer. Detta gör i alla fall, att ensidighet
och opålitlighet måste vila över den av kommissionen åstadkomna utredningen.

Såsom en motvikt yrkades inom kommissionen, att vid svarens
avgivande åtminstone skulle uppgivas namn, hemvist och adress på alla
de ledamöter inom kommunalt!ämnden, som deltagit i svarens avgivande,
'' vilket borde i sin mån skärpa ansvarskänslan vid svarens avgivande,
möjliggöra någon kontroll för vissa orter samt lämna olika uppfattningar
något utrymme att göra sig gällande. Denna hemställan avslogs
av kommissionens majoritet, och följden har nu blivit, att från kommunerna
inkommit svar praktiskt taget från kommunalnämndernas
ordförande, vilka synas i ett stort antal, kanske de flesta fall, ensamma
avgivit svaren.

Till skillnad från norrlandskommitténs och jordundersökningens
utredningar, ha frågorna sålunda från de särskilda orterna besvarats i stor
utsträckning av allenast en självskriven person i varje socken och i övriga fall
av självskrivna okända personer, om vilkas kvalifikationer man icke haft någon
kännedom. Detta är så mycket betänkligare, som vid tiden för svarens avgivande,
åtminstone i en myckenhet kommuner, kanske de flesta, kommunalnämnderna
ännu setat kvar på grund av val enligt den gamla
ordningen. Även detta anfördes såsom ett skäl mot nämndernas hörande

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

åtminstone ensamma. Ingenting var nämligen vanligare under den
gamla ordningen, än att kommunens högre förtroendemän i stor omfattning
voro själva intresserade särskilt i bolags jordvälde eller i egna jordspekulationer
eller slutligen på grund av uppfostran, levnadsyrke, släktskap,
vänskap eller egna fördelar sago alltför milt och överseende på bolagsväsendet.
Kommissionens utredning, i all synnerhet om bolagsförvärven
och deras verkningar, måste därför upptagas med mycken reservation
och försiktighet.

En annan följd av detta system som kommissionen valt är, att, i
olikhet med norrlandskommitténs och jordundersökningens omdömesstatistik,
här icke återfinnes någon avspegling av skilda meningar och
erfarenheter inom de särskilda orterna. Från värjo socken föreligger
praktiskt taget endast ett enda omdöme, nämligen kommunalnämndsordförandens.
Detta gör resultatet ytterligare opålitligt och otillräckligt.
Särskilt i fråga om upplysningarna rörande bolags förvärv och deras
följder har man anledning hysa stort misstroende till undersökningens
opartiskhet och saklighet. A andra sidan lära de svar, som kommit
från kommunerna, vara de enda, som lämna någon verklig vägledning.
Liksom vid norrlandskommitténs och jordundersökningens fråge-enqucte
lär även här gjorts den erfarenheten, att statsmyndigheternas uppgifter
i stort sett än äro torftiga och föga vägledande och detta mera ju högre
upp man kommer på rangskalan.

Uti en preliminär översikt över svaren på vissa i jordkommissionens
enquéte förekommande frågor har aktuarien Sven Oden kunnat
från de vid tiden för översiktens avlämnande den 6 september 1919
inkomna svaren meddela följande rörande bulvanköp för bolag och enskilda
spekulanters inköp för egen räkning inom de trakter av landet, där
förbudslag för bolag vore gällande. (Enligt frågoformuläret voro de
enskilda spekulanterna specificerade sålunda: a) köpare av skog förindustriella
ändamål; b) spekulanter; c) jordstyckningsspekulanter; d) personer,
som avse att göra sig vinst genom beräknad hastig prisstegring
å fastigheten eller genom realisation av gröda och inventarier (»jobbare»);
e) andra enskilda personer, vilka köpa egendomar såsom kapitalplacering
eller för nöjesändamål eller för att säkerställa sig tillgång på livsmedel
eller för andra dylika ändamål.)

Kopparbergs län (den del som omfattas av norrländska förbudslagen).
I allmänhet: I åtta kommuner ingå köp, i övriga tjugu kom muner

köp i någon större utsträckning, dock endast i skogskommunerna
aorr och väster om Siljan. — Bulvanköp: Ett sextiotal hemman, därar
i Våmhus tjugu två stycken, i Älvdalen 12 stycken samt i Oro åtta

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

stycken. — Enskilda spekulanter: Ej i större utsträckning och ej påverkade
av kristiden annat än i Orsa; vanligen skogsspekulanter och
jobbare, en och annan enskild industriidkare och ej sällan köp av
kategorien c).

Vösternorrlands län. I allmänhet: I tolv kommuner inga köp, i

övriga femtioett köp förekommit och i ungefär lika utsträckning över
hela länet. — Bnlvanköp: inom 23 kommuner sammanlagt 120 fall;

från andra kommuner meddelas, att sådana förvärv förekommit men antalet
uppgives ej. Någon tvekan om, att bolagsbulvaner (bolagstjänstemän)
köpt för bolags räkning linnes ej, enär bolagen sedan köpen
skett, fullgöra alla hemmanens skyldigheter (deklarationer, skattebetalningar
och dylikt) och jorden brukas av bolagens folk. — Enskilda
spekulanter: Köp ha ägt rum av samtliga kategorier a)—e), förnäm ligast

av skogsspekulanter och i allmänhet utan ökning för kristiden
med undantag för ett 10-tal kommuner, där under krisen uppträtt
skogsspekulanter och jobbare mer än förut, samt ett lika stort antal
kommuner, där försäljningar ägt rum till personer, som velat säkerställa
tillgångar på livsmedel.

Västerbottens län. I allmänhet: Köp ha ägt rum över hela länet,
därvid kristidens verkningar huvudsakligen framträtt i kommunerna i
kustlandet och omkring stambanan. 1 lappmarken synes förhållandet
vara omvänt; före krisen gingo åtskilliga hemman ur jordbrukarehänder
men ej numera. — Bnlvanköp: Sammanlagt torde köpen uppgå till ett
100-tal, 70 köp uppräknas. Några meddelare uttala endast, att åtskilliga
bnlvanköp ägt rum. De flesta ha förekommit i Dorotea och Lycksele,
16 respektive 15 köp. — Enskilda spekulanter: Köp i de flesta socknar,
huvudsakligast av sågverksägare och skogsspekulanter samt någon gång
jordstyckningsspekulanter. Med krisen har skogsspekulanternas antal
starkt ökats, främst i kommuner med gynnsammare kommunikationer.

Norrbottens län. T allmänhet: Yttranden förelågo från samtliga
landsfiskaler, 19 kommunalnämnder och 1 jordbrukskonsulent. — Bulvanköp:
Endast i 6 kommuner och till antalet 25—30, därav 14 i Råneu

och 5 i Vittangi. — Enskilda spekulanter: Ej i något större antal, i

ett 10-tal kommuner ha köp inträffat i de flesta fall av skogsspekulanter,
vilka oftast, sedan skogen utdrivits, skyndat sig att realisera fastigheterna
till någon jordbrukare. Kristidens höga priser synas ej i högre
grad ha stimulerat till försäljningar.

Från Jämtlands och Värmlands lån hade vid liden för översiktens
avlämnande inga rapporter ännu ingått.

Yad härefter angår inköp av enskilda spekulanter från de delar

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

av riket, där förbudslag för bolag ej gäller, innehåller förenämnda i
september 1919 lämnade översikt åtskilliga upplysningar, vilka det skulle
vara av intresse att även i detta fall länsvis sammanföra. Då emellertid
nämnda översikt kommer att från jordbrukskommissionen överlämnas
till regeringen i samband med förslag till provisorisk förbudslag för
bolagsförvärv i södra och mellersta delarna av piket och därefter förmodligen
blir befordrad till trycket, kan det vara tillräckligt att här
gorå allenast en sammanfattande framställning av huvudinnehållet.

Enligt översikten framgår av de inkomna svaren i stort sett, att
inom länen ökas bolagsförvärven inom stora områden år ifrån år. Del
är företrädesvis trävarubolag av olika slag, som på detta sätt förvärva
jordbruks]ord, men även andra industribolag och i vissa län jordstyckningsbolag
lägga under sig fastigheter. 1 regel uttalas, att bolagens
jordförvärv ske i ungefär samma omfattning före som under krisåren,
samt att de omfatta såväl stora som små egendomar.

Beträffande enskilda spekulanters förvärv äter meddelas, att i allmänhet
inberättas sådana förvärv hava förekommit i flera socknar än bolagsförvärv
ägt ram. Någon jämförelse angående det faktiska antalet köp samt de
köpta egendomarnas sammanlagda storlek, oavsett antalet socknar, i
vilka de olika köpen ägt rum, förekommer icke. Författaren av översikten
synes emellertid fått det intrycket, att försäljningar till enskilda
spekulanter särskilt skogsspekulautor och jobbare skett i många flera
och understundom i ojämförligt många flor fall än försäljningar till
bolag. Från de flesta län inrapporteras dock samtidigt, till skillnad från
vad som uttalas om bolagsförvärven, att de enskilda förvärven fått sin
egentliga omfattning under krisåren. Även enskilda köpa såväl stora
som små gårdar. Köp hava mer eller mindre skett av samtliga förutnämnda
köpare av kategorierna a)—e), företrädesvis dock av skogsspekulanter
och jobbare. Med dessa upplysningar böra jämföras länsstyrelsernas
yttranden över behovet av den s. k. femårslagens förlängning.
De uttala i regel såsom sm mening, att femårslagen ej vidare
behövs, därför att de under krisperioden tillströmmande enskilda spekulationsförvärven
av jordbruksegendom i det närmaste upphört.

Vad slutligen angår de ekonomiska resultaten av samtliga ovan
berörda fastighetsförvärv, synes av översikten kunna såsom totalomdöme
uttalas, att i regel bolags- och bulvanköp leda till en försämring av
jordbrukets och åbyggnadernas hävd men ett bibehållande eller förbättring
av skogens vård. Enskilda spekulanters förvärv leda däremot till
vanhävd av åkerbruket och åbyggnaderna, ofta ännu mer än bolagens
samt till skövling av skogen. Från många län inrapporteras emellertid..

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

att skogsspekulanter i regel efter skogens uttagande så hastigt åter överlåta
egendomen åt en jordbrukare, att någon vanhävd å odlad jord och
byggnader ej hinner uppkomma. Från dessa allmänna företeelser givas
dock undantag både till det bättre och det sämre, och vad angår enskilda
förvärv av kategorien e), synas de i allmänhet leda till ett vidmakthållande
eller förbättring av både jordbruk och skogsvård.

Någon närmare sifferstatistik rörande enskilda spekulanters förvärv
i likhet med vad den Widénska utredningen inlät sig på, bär icke av
jordkommissionen åstadkommits. Däremot föreligger en preliminär uppgift
rörande jordbruksfastighet tillhörande utom kommunen mantalsskrivna
personer den 1 juni 1919 specificerad på de olika länen. Totalsumman
är 6,499 ägare med en åkerareal av 216,018.3 8 hektar. Frånräknas
fideikommiss blir antalet ägare 6,122 med en åkerareal av 157,911.48
hektar. Antalet ägare synes dock vara delvis felräknat, enär det anmärkes
i en not, att »dubbelräkning förekommer enär siffrorna erhållits direkt
genom summeringar av socknens siffra». Av det erhållna antalet ägare
äro 2,669 stadsbor, 3,409 lantbor och 421 utlänningar. Frånräknat fideikommiss
bliva motsvarande siffror 2,593, 3,110 och 419.

Allmän

motivering.

Den föregående historiska framställningen har till eu början sitt
intresse därigenom, att den ådagalägger, hur långsamt och mödosamt
det nuvarande statsmaskineriet verkar, hur formerna styra mera än
innehållet, samt med hur liten vishet världen över huvud taget regeras.
Den andra sluts <tsen, som måhända kan dragas av detta smärtsamma
födsloarbete, är val, att tiden mahända nu kan vara inne, att det frarnfödes
någonting ur det-amma. Fn tredje slutsats synes böra vara, att
dylika saker brådska. Det är mångfaldigt svårare att vrida en olycklig
utveckling tillbaka, sedan den ohejdat fått gå fram över markerna, i
stället för att stämma redan i bäcken.

Lagar äro oftast torftiga och valhänta redskap under det europeiska
virrvarret och slagsmålssystemet. De kunna dock icke undvaras för att
provisoriskt åstadkomma någon slags ordning och reda i förhållandena.
Mest oumbärligt och berättigat blir ett ingripande, när det gäller att
skydda jorden, grundvalen för tillvaron, från att bliva den främsta
tummelplatsen för intressepolitiken utan hänsyn till allmänt väl och allas
tillbörliga rätt.

Da man i detta avseende bland annat nu sedan åtskillig tid ansett
det vara av vikt att uppbygga förskansningar emot eu tidsutveckling,
som åstadkom eu olämplig jordbesittning, sä är det ju uppenbart, att
alla olämpliga förvärv höra med lika fog förhindras. Således icke blott

Motioner i Första kammaren, Nr 135. 33

bolags utan även enskilda spekulanters. Det visar sig visserligen av
undersökningen, att bolags förvärv är den normala, stadigvarande företeelsen
i fråga om olämpligt besittningstagande av jorden. De gå alltid
framåt år ifrån år, trots allt, så länge någonting finnes att köpa. De
enskilda spekulanternas förvärv åter ha tydligen mera karaktär av tillfälligheter
med stark påverkan av kristids förhållanden och kunna
ej i lika mån betraktas såsom ett sådant permanent ont, som i de speciella
fallen på ett bestående sätt gör intrång i bondeklassens bestånd och
jordbruks jord ens besittningstagande av verkliga jordbrukare. Men i
talrika fall är även ett sådant intrång varaktigt nog, den ekonomiska
förödelsen å skog och jord blir i de flesta fallen oberäknelig och det sociala
tillståndet försämras på många sätt. Något hinder bör uppställas omsider
även för de enskilda spekulanternas jordförvärv. Slutmålet synes visserligen
vara en mera allmän koncession för rätten att besitta fast egendom.
Men innan en sådan lagstiftning kan komma till stånd böra här som i
vårt grannland Norge provisoriska lagar stiftas. Detta är uppenbarligen
så mycket mer angeläget, om den slutliga ordningen såsom det anses
ej kan komma till stånd i sin fulländning, förrän lagfarts- och fastighetsboks-systemet
omlagts därhän, att köpeavhandlingarna om fast egendom
för att bliva giltiga skola upprättas inför någon offentlig myndighet.

Motståndet mot ifrågavarande lagstiftning är fyrfaldig. Principiellt
reser sig däremot resterna av den gamla ekonomiska liberalismens lärobyggnad
med dess krav på fri handel icke minst med jorden. Vidare
fruktas lagstiftningen helt naturligt av all den affärsverksamhet, som
vant sig att knyta förhoppningar vid den framför allt annat lönande
spekulationen i jordvärden. För det tredje reses ett ofantligt motstånd
av den officiella juridiken, vilken uppfostrats under det gångna systemet
till plikttrohet mot formerna och obekantskap med livet, samt därför i
bästa avsikt kallblodigt stryper det senare alltför ofta för det förras skull.
Detta motstånd är kanske det farligaste, därför att den härskande
juridiken är i besittning av lagstiftningsapparaten. Slutligen hopa sig
emot saken de allmänna farhågorna för den bestående fastighetskrediten,
vars ande överallt olycksbådande svävar över det sociala lagstiftningsarbetets
upprörda vatten.

Mellan alla dessa klippor och skär gäller det nu att lotsa fram
även den tidens nödvändighet, som består i förhindrandet av de enskilda
spekulanternas skadliga jordförvärv.

Givet är att, om ett förvärv anses olägligt, är det rationellast att
förbjuda själva förvärvet genom att frånkänna det all giltighet. Detta
möter inga formella svårighet, när det gäller bolag och andra dylika
Bihang till riJcsdagens protokoll 1920. 3 samt. 56 höft. (Sr 135 — 137.) 5

34 Motioner i Första kammaren, Nr 135.

samfälligheter, som instiftats genom statens lagstiftning. Annorlunda
förhåller det sig däremot med enskilda individer, som var och en ha
sina egna egendomligheter, som måste rannsakas. Att här uppställa
vissa regler måste alltid verka schablon, som tar med både likt och
olikt. Ett förvärvsförbud för enskilda kräver därför formellt en omtanke
om varje speciellt förvärv, som icke skäligen kan, såsom redan erinrats,
åstadkommas med det nuvarande iastighetsboks- och lagfartssystemet.
.åtminstone skulle det kräva en så vidlyftig och vansklig apparat, att
de enskilda med fog kunna beklaga sig däröver, då den lätt måste gå ut
även över fullt lojala förvärv eller försvåra rörelsefriheten.

Saken kan för övrigt icke med en enklare apparat ordnas annat
än på det sättet, att de obehöriga förvärven förklaras ogiltiga, oavsett
om lagfart ågått dem eller icke. En effektiv kontroll redan från lagfartsdomarens
sida torde nämligen knappast kunna ske annat än genom
mycket ingående för alla köp gällande föreskrifter. Följden kan då
enligt mångas föreställning bli, att åtskilliga, kanske en myckenhet
köp på ett för säljare och inteckningshavare överraskande och kanske
ruinerande sätt gå tillbaka. Man skulle visserligen kunna säga eller
rättare sagt hoppas, att den nya lagen avhåller de flesta från att inlåta
sig på obehöriga försäljningar på grund av lagens förbud och äventyret
av dess överträdande. De få övriga fallen skulle då icke annat vederfaras
än som redan nu gäller nämligen, att återgång av ett ogiltigt

köp kan påkallas, även om lagfart ågått detsamma. Den tongivande

juridiken kommer dock icke att betrakta saken så. Den kommer att

giva full luft åt sina farhågor och det gäller därlör att vrida detta

vapen ur dess hand.

Detta sker lämpligast genom att förbjuda själva besittningen av
det olämpliga förvärvet och åläggande för den, som gjort förvärvet,
att inom skälig tid avhända sig fastigheten vid äventyr av tvångsförsäljning.
Den norrländska förbudslagen för bolagsförvärv har redan
för vissa fall genomfört en sådan lagstiftning. Den tillåter nämligen
förvärv å exekutiv auktion, dock med sådan påföljd, som ovan sägs, och
författningen talar därför själv om, att den stadgar inskränkningar i
bolags eller förenings rätt satt förvärva eller besitta fast egendom».
Åven för bankbolags rätt att besitta fast egendom linnes stadgande i
enahanda syfte, och detta gäller generellt alla sådana bolags fastighetsförvärv
med ett visst undantag.

Åveri med en sådan grund för den nya lagstiftningen betyder den
ju praktiskt taget ett utdömande av själva förvärvet, vilket därlör också
i de flesta fall kommer att utebliva med hänsyn till den stadgade

Motioner i Första kammaren, Nr 135. 35

påföljden. I det fall åter, där förvärv blott ägor ram på grund av
tveksamhet om lagen eller felaktig tolkning eller i illojalt syfte, vållas
dock med detta system ingå sådana svårigheter för säljare och inteokningshavare,
som skulle bli en följd av själva förvärvets ogiltighet.
Aven fastighetskrediten kommer på detta sätt mycket lättare att finna
sig till rätta, helst om tillika för tveksamma fall om lagens tillämplighet
beredes någon utväg att få eu oficiell deklaration därom med bindande
verkan.

Liksom exempelvis i strafflagen vissa handlingar äro förbjudna
men beivras, endast i den mån de upptäckas, androm till varnagel, på
samma sätt kommer även detta system att organisatoriskt verka. Ett
bemödande, att inget fall skall kunna ifrågakomma, som strider mot
lagen, måste som sagt förutsätta eu ingående undersökning av alla
försäljningar. Det kan snarare eller åtminstone lika väl betraktas såsom
en fördel att undgå inrättandet av en vidlyftig statsbyråkrätisk apparat
för kontroll å varje enskilt fall. 1 stället engageras här den enskilde
att med egen eftertanke och undersökning förvissa sig om lagens tilllämplighet
på en tillärnnad fastighetshandel. Han kommer därvid, av
egen drift eller på sin jurists tillrådan, att avhålla sig merendels från
uppenbara överträdelser av lagen, vilka lätt komma att upptäckas. I
de tveksamma fallen avstår han också gemenligen eller söker koncession.

På dessa grunder är nedannämnda lagförslag byggt, och tillfogas
härvid ytterligare någon specialmotivering till de särskilda paragraferna.

§ 2.

I denna paragraf uppräknas de tre olika slag av enskild besittning
med äganderätt, som enligt sakens natur och erfarenheten måste anses
vara ur social synpunkt mer eller mindre skadlig.

I första mom. behandlas de enskilda spekulanterna i allmänhet.
Formuleringen för att finna de vanligaste spekulanterna, nämligen skogsspekulanterna,
har i sina huvuddrag lånats från de norrländska uppsiktsoch
arrendelagarna. Det hade varit önskligt att kunna fastslå faktisk
bosättning såsom beredande befrielse från lagens tillämpning. Då bosättning
emellertid i svensk lagstiftning icke är till begreppet bestämt
annat än genom mantalsskrivning, har förslaget nödgats falla tillbaka på
mantalsskrivningen, som visserligen också skall vara grundad på bosättningmen
i vissa fall ej behöver sammanfalla med densamma. Särskilt i en
provisorisk lag bör det vara i varje fall en stor vinst att träffa de flesta
fallen, och genom andra föreskrifter i lagen kunna även de återstående

Speaial motiwerinf.

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

icke undgå att också mer eller mindre komma i konflikt med den föreslagna
lagstiftningen.

Med skogsspekulanter ha här jämnställts eu del andra spekulanter
med lånande av samma definiering, som å dem angivits i den så kallade
femårslagen av den 28 juni 1018.

Uti andra mom. behandlas, vad man kan kalla kumulations- och
latifundiebesittning. Genom att lägga gård till gård göres också intrång
på bondeklassens bestånd och möjligheterna för jordbrukare i största
möjliga antal att komma i utövning av sitt yrke och få ett livsuppehälle.
En närmare utredning skulle möjligen föranleda, att för olika orter i
större utsträckning än lagtexten innefattar fastställdes olika maximum
för jordinnehavet. Då en sådan utredning ännu ej hunnit komma till
stånd, bör det för en provisorisk lag vara lämpligt att följa den åtskillnad,
som redan gjorts genom norrlandslagstiftningen, vilken omfattar i huvudsak
Norrland, större delen av Dalarna och Värmland. Beträffande de
föreslagna arealerna äro dessa givetvis även provisoriska. I en definitiv
lagstiftning kan, såsom i den norska, fastställas ett visst normalmått
med möjligheter till nedsättning i de speciella fallen.

Lagen gäller givetvis icke redan uppkomna större egendomar,
vilka fortfarande fä förvärvas i den omfattning, de innehava. I den
mån sådana egendomar anses innefatta på grund av sin storlek ett ur
social svnpunkt olämpligt innehav, tillhör rättandet av ett sådant missförhållande
ett annat lagstiftningsområde, nämligen tvångsavlösningens.
1 förslaget bär icke medtagits det fall, att någon genom köpehandlingar
dagtecknade samma dag inköper flera invid varandra belägna fastigheter.
Detta förfarande torde nämligen knappast få någon praktisk betydelse och
drabbas merendels sannolikt också av mom. 1, åtminstone i åtskilliga fall.

Då det möter svårigheter hålla reda på, vilka fastigheter en person
kan äga i hela riket samt några sociala olägenheter genom att ej
taga en sådan omständighet med i beräkningen icke i nämnvärd mån
torde kunna uppkomma, har det ansetts praktiskt och tillräckligt att
begränsa kumulationen till tingslaget. Härutinnan har förslaget även
föredöme i den norska koncessionslagen, som går till väga på enahanda
sätt. Man skulle ju nu kunna tänka sig, att en fastighet, som ligger

invid en tingslagsgräns, skulle på detta sätt kunna obehörigt utökas

inåt det andra tingslaget. Obegränsat kan dock detta icke ske, därför
att besittningen även inom detta andra tingslag ej får överskrida lagens
mått. Det har därför ansetts obehövligt att i den provisoriska lagen

inveckla frågan genom att gå längre än nu föreslagits. För lösande

av eif konfliktfall lämnar § 9 tredje stycket erforderliga föreskrifter.

Motioner i Första kammaren, Nr 135. ''51

Slutligen innehåller inom. 3 föreskrifter mot så kallad bulvanbesittning,
vilka visa sig erforderliga med anledning av bolags pa
senare tid något ökade försök att genom enskilda personer såsom bulvaner
förvärva fast egendom i strid mot norrländska förbudslagen. Enligt
rad särskilt från Värmland ofta meddelats, förekommer sådant kringgående
också av lagstiftningen om förbud för utlänning att förvärva
fäst egendom. Det bär visat sig, att för detta kringgående, åtminstone
såvitt rör norrländska förbudslagen, så gott som uteslutande hitintills
anlitats bolagens egna tjänstemän, vilket ju ock för bolagen medför
mindre risk. Man skulle ju nu kunna säga, att genom ett allmänt
förbud mot bulvanbesittning drabbas även dessa tjänstemän, och att i
de fall, att de ej äro mantalsskrivna å fastigheten, de även kunna drabbas,
ofta åtminstone, av föreskriften i mom. 1. Då emellertid eu besittning
av bolagstjänstemän kan av lagen åtkommas utan de vanskligheter, som
eljest en undersökning i särskilda fall kan medföra, och då man icke
heller kan veta, vad bolagen efter en bulvanlags utfärdande ytterligare
kunna utfinna i mera komplicerade utvägar att kringgå lagen, vartill då i
all synnerhet tjänstemän måste anlitas, bjuder omtanke om lagens
effektivitet att utfärda ett generellt förbud för sådana tjänstemän att
utan vidare förvärva fast egendom på landet. Bestämmelsen gäller ju
för övrigt endast tjänstemän hos bolag, vars rörelse omfattar handel med
eller utnyttjande av skog eller skogsprodukter, och därifrån äro undantagna
dessutom alla i § 2 uppräknade förvärv. För ett fullt lojalt köp
har bolagstjänstemannen alltid den utvägen att söka koncession hos
Konungens befailuingskavande, vilken begäran givetvis icke kommer att
avslås, såvida det ej befinnes strida mot stället i mom. 1 och 2 i denna
paragraf.

3 §•

Undantaget i mom. 5 har här formulerats icke efter den norrländska
förbudslagens motsvarande stadgande utan i anslutning till § 4 i lagen
den 30 maj 1916 om utlänningars fastighetsförvärv m. m. Skillnaden
består däruti, att bär medgivas undantag, icke för stenbrott, grus- eller
lertag, vattenfall och torvmosse i allmänhet, utan endast för mindre
sådana nyttigheter. Man skulle ju kunna säga, att den nu ifrågavarande
lagstiftningen mera syftar på undersökningar och erfarenheter om
skogens och jordbruksjordens utnyttjande samt därför bör inskränka sig
till koncessionsbestämmelser endast för dylika saker, under det att några
grundsatser, efter vilka man bör inrikta koncessionen för de förenämnda
nyttigheterna, icke fått något uttryck i lagen med undantag för en viss

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

arealbestämmelse. Dessutom har nyligen antagits en särskild lagstiftning
rörande vattenfalls utnyttjande. Då emellertid det är av stor vikt
att begynna med någon omtanke för att hindra spekulation utan kontroll
även i andra naturrikedomar än åkerjord och skog, samt den förenämnda
lagen i viss man också inlåter sig därpå, synes det icke vara
någon anledning att i den nu ifrågasatta lagstiftningen, framkallad av
den allmänna spekulationslustan utan gränser, underlåta att följa den
nyssnämnda lagens föredöme.

Uti denna paragraf meddelas bestämmelser för att giva lagen
större smidighet genom både koncessionsmedgävandet och officiella förklaringar
om lagens tillämplighet. Det hör naturligtvis i största möjliga
omfattning undvikas, att en lagstiftning verkar brutalt, åsidosätter lojala
behov samt berövar jordägare utvägar att till sin trygghet i olika
avseenden vinna besked om, i vad mån lagen kan äga tillämpning
eller icke.

Bestämmelserna uti denna paragraf äro lånade, den första från
norrländska arrendelagen och den senare från norrländska förbudslagen.

Frågan om koncession för besittning av fast egendom är en
lagstiftningsakt, som för ett speciellt fall skall avgöra, huru ett socialt
ändamål bör lämpligast tillgodoses. Det är således en omdömesfråga
för det speciella fallet och icke en domstolsprövning, som skall avgöra
vad som är rätt i det speciella fallet enligt lagens bokstav. Därför är
i utlandet koncessionslagstiftning, beträffande fast egendom med vad därtill
hörer, lagd i statsmakternas hand. Lagen antages i sina huvuddrag
av parlament och regering och i densamma överlämnas sedan åt regeringsmakten
att själv eller genom sina underordnade, administrativa organ
avgöra det speciella fallet efter eget omdöme om den sociala nyttan
inom de gränser som lagen utstakar.

Vid avgörandena om vattenkraftens utnyttjande stod det i vårt
land strid, huruvida koncessionen för de speciella fallen skulle vara ea
lagstiftningsfråga eller en lagskipningsfråga. Resultatet blev ett blandatsystem
med avsevärd övervikt i alla fall för domstolselementet. Enligt
min uppfattning fördröjdes på detta sätt avgörandena och, vad som är
lika äventyrligt, de läggas uti händerna på personer, som åtminstone

Motioner i Första kammaren, Nr Ff5

mod don nuvarande ordningen icke pa något sätt utbildats till social
förståelse och kunskap.

Med denna uppfattning synes mig ifrågavarande sociala koncessionsIagstiftning
vara eu de lagstiftande myndigheternas och ej eu domstolarnas
angelägenhet, även när det gäller tillämpningen. Visserligen
är statens administration utbildad med enahanda försummande av det
sociala hjärtelaget och regeringsrätten såsom administrativ högsta instans
är helt och hållet organiserad såsom domstol. Emellertid har på
senare tider inom administrationen påbörjats eu reorganisation, som
ännu icke på något sätt nått domstolarna, och redan därför synes i valet
mellan de tvenne utvägarna deri administrativa instansen med sina möjligheter
tillika till ett snabbare avgörande vara, trots allt, både formellt,
reellt och principiellt att föredraga.

När det gäller koncession för undantagsfall samt förklaringar enligt
mom. 2 och o, vilka stå koncessionen nära, synes därför ostridigt avgörandet
böra begränsas till en administrativ angelägenhet. Då det icke kan
begäras att belasta högsta instans med alla dessa ärenden eller besvära
den stora allmänheten med en sådan utväg, ha dessa avgöranden enligt
förslaget hänskjutits till Konungens befallningshavande. Detta hindrar
icke, att uti en framtida definitiv koncessionslagstiftning avgörandet lägges
i en särskild myndighets hand, ifall detta med hänsyn till ärendenas
antal och beskaffenhet anses nödvändigt. Från befallningshavaude skulle
ärendet sedan kunna genom besvär fullföljas i den ordning, som för
ekonomimål i allmänhet är stadgat.

Aven för en provisorisk lag måste tillses, att ortbefolkningens
intresse och förstånd på saken kan bli på något sätt engagerat i avgörandet.
Detta kräves ovillkorligen för lagens effektivitet och praktik,
vadan föreskriften härom influtit.

Den föreslagna möjligheten för den administrativa koncessionsmyndigheten
att höra vittnen vid domstol äger motsvarighet i andra
författningar.

§ 8.

För lagens effektivitet är det vidare utan tvivel alldeles nödvändigt,
att upplysning om anmärkningsvärda fall stridande mot lagen i vidsträcktaste
mån inkommer till Konungens befallningshavande. Åven
den norrländska uppsiktslagens tillämpning har i stort sett varit beroende
på sådan anmälan till jordbrukskommissionerna. Detta har emellertid
i denna lags § 4 återgivits allenast på följande sätt: »Där på

grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig

40 Motioner i Första kammaren, Nr 135.

anledning antaga, att jordbruk är utsatt för sådan vanhävd som ovan
förmälts" etc.» I förutvarande fall förefaller det oumbärligt att ersätta
eu sådan lätt förbisedd antydning med dels eu direkt förpliktelse för
vissa statstjänstemän att inberätta sina rön och dels en rätt för en var
att göra anmälan om fastighetsinnehav, som synes strida emot denna lag.
Närmare reglementen härom kunna utfärdas av regeringen.

§§ 9 och 10.

Uti dessa paragrafer behandlas det yiktiga avgörande, varigenom
Konungens befallningshavande efter undersökning förordnar, att besittningsiiavare
skall avhända sig sin fastighet vid äventyr att detta eljest
sker å offentlig auktion. Åven i detta fall synes mig starka skäl tala
för ett avgörande allenast genom administrativ myndighet. Den omständigheten,
att förvärv ägt rum och sålunda synes kunna påkalla en
domstolsprövning i fråga om dess upphörande, bör icke förändra denna
uppfattning. I själva verket är icke heller förvärvet tillåtligt, fastän
äventyret av förut angivna skäl blivit lagt på själva besittningen. Det
tillkommer således en var — och hela lagen utgör en enda uppfordran
därtill — att redan vid det ifrågasatta förvärvet tänka sig för, om den
besittning som omedelbart framgår ur detsamma är lagligt eller icke.
En sådan tankegång skulle således leda till att även dessa avgöranden
i likhet med de under §§ 4 och 6 omnämnda träffas av betallningshavande
och sedan fullföljas i den ordning för ekonomimål är stadgat.
Denna ordning får jag för egen del i första hand förorda.

Med hänsyn till det stora inflytande, som den ekonomiska liberalismens
juridik ännu besitter i vårt land, kan det förutsägas, att stora
svårigheter skola möta för att genomdriva ett sådant åskådningssätt.
Jag har därför tillåtit mig ett medlingsförslag. Alldeles bestämt synes
mig den första prövningen böra ske genom befallningshavande, i vars
hand dessa frågor av lagen i övrigt läggas. Sedan kunde bestämmas,
att över befallningshavandes beslut talan fick fullföljas till högsta administrativa
instans och därefter en åtorvinningstalan ske hos domstol.
Detta är dock en lång och ofta tidsödande utväg. Därtill kommer
att regeringsrätten, som förmodligen kommer att pröva ärendet pa högsta
ort, såsom redan erinrats, i själva verket också är organiserad såsom
en ren domstol utan sociala inslag. Den naturligaste utvägen förefaller
därför vara, att befallningshavandes utslag får överklagas genom stämning
till domstol. Så är därföre förslaget avfattat med tillägg av ett
par bestämmelser, ägnade att förkorta en lång väntan på, huruvida befällningshavandes
utslag skall kunna överklagas eller icke. På samma

Motioner i Föräta hammaren, Nr 135.

gång erhåller befallningshavanden tidigare besked, om exekutiv auktion
skall behöva hållas eller ej. Från lagen om skiljemän är lånad bestämmelsen,
att skiljedomen får överklagas vid domstol inom 90 dagar. Detta
är eu lång tid, och den borde måhända kunna nedsättas åtminstone till
60 dagar.

§ 11-

Stadgarna i denna paragraf äro, med undantag av sista stycket,
hämtade från norrländska förbudslagen.

§ 12-

Det är icke nog med, att olämpliga ägare på detta sätt bliva
skilda från fastighetsinnehav. De kunna under den tid, som åtgår
för att skilja dem från besittningen, hinna skada egendomen på olika
sätt till oberäkneligt men för kommande innehavare och det allmänna.
Ett sådant äventyr måste förekommas, om lagen skall på ett effektivt
sätt fylla sitt ändamål. Det är också på tiden, att det på allvar sättes
en gräns för jobberiet i egendomar och även för statsmakternas vanmakt
inför detsamma.

En hjälp i detta avseende kan eu verksam skogslagstiftning bliva.
Den är också enda utvägen för att hindra skövling av skog genom
upplåtelse allenast av avverkningsrätt. Den lagstiftning som nyligen
kom till stånd till förekommande av skövling av ungskog räcker icke
utan måste skärpas. Men jämsides med en sådan lagstiftning måste
ifrågavarande koncessionslagstiftning också innehålla verksamt äventyr
för vad som kan ske under besittningstiden, innan fastigheten åter
kommit i behöriga händer. Detta äventyr skall då också drabba eu
besittningshavare, som hunnit avhända sig egendomen, förrän lagen ingriper,
såväl som flera sådana besittningshavare i rad (s. k. kedjehandel).
Den norska koncessionslagstiftningen för skogsförvärv i § 25 och för jordbruksförvärv,
som hänvisar till nämnda lagrum, stadgar i detta avseende
både straff och konfiskationsbestämmelser. I anslutning härtill är även
detta förslag avfattat. Det bör ej vidare gå för sig att få leka med
lagarna och utsätta hela landets ekonomi och sociala välfärd för de
största vådor.

Likaledes bör överträdelse av lagen genom bulvanbesittning skärpas
även med ett straffhot.

Eu risk i den sociala lagstiftningen visar sig allt mer vara, att
dess tillämpning lägges i åklagarmaktens hand, utan att på något sätt
tillses, att denna har tid och intresse att ägna sig åt uppgiften
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 3 samt. .56 höft. (Nr 135 —137.) <;

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

eller tillgångar för deri nödiga utredningen, som man väl ej kan begära
i oändlighet skall ske på åklagarens egen bekostnad. Det han
visserligen principiellt sägas vara en riktig tanke att, såsom på senare
tid skett, åklagarmakten icke vidare får någon andel i böterna. Men
så länge icke någon annan avlöning bestås för besvär och omkostnader,
synes det vara nödvändigt att återgå till det gamla systemet att låta
åklagaren få andel i böter och viten. Förslaget är avfattat i överensstämmelse
härmed.

§ 13.

Ett ofta ödesdigert missförhållande i lagar av ifrågavarande beskaffenhet
är, att lagstiftningens framläggande föranleder en rasning
till obehöriga förvärv under mellantiden, till dess att lagen blivit promulgera
d. Den nuvarande norr! and slagstiftningen har givit beklagliga
erfarenheter i dessa avseenden. Såväl norrlandskommittén som jordundersökningen
an sago åtminstone provisorisk lagstiftning erfordras.
Men icke ens detta råd följdes av regeringsmakten.

Även en sådan ordning i lagstiftningsarbetet synes nu böra uppgivas.
När lagförslaget avlämnas till regeringen, bliver det bekant för
allmänheten, och från den stunden bör man kunna räkna med, att lagen
också skall få tillämplighet. Om någon med förbiseende av detta förhållande
ändock förvärvar en fastighet och stora olägenheter skulle beredas
honom att nödgas frångå densamma, återstår honom att kunna
söka koncession, vilken ej lärer vägras, om god tro och rätt nöd ådagalägges.
Då jordkommissionens betänkande ännu ej inkommit till regeringen
kunde ifrågasättas, att motionen borde formellt räkna med den
tidpunkt, då den avlämnades till riksdagen. Detta är iakttaget i de
två följande motionerna. Här införes emellertid en formulering av det
andra alternativet.

Att alla bni vanför värv, som tillkommit efter det de olika förbudslagarna
för bolag trätt i kraft, böra beivras genom den nu ifrågasatta
lagstiftningen ligger i öppen dag. Dessa förvärv ha skett i ond tro, i
uppenbar avsikt att kringgå eu gällande lagstiftning på ett synnerligen
utmanande sätt. Det kan icke tilltala det allmänna rättsmedvetandet,
om ett sådant förfarande lämnas onäpst, och man kan aldrig påräkna
någon respekt för lagarna, därest statsmakterna och den gamla juridiken
blunda till och med för ett sådant förhållande.

Ett tidigare av militieombudsmannen Östergren på justitieministerns
begäran utarbetat förslag till lagstiftning mot bolagens bulvanväsende
avsåg att giva lagen just en sådan återverkande kraft, vilket framhölls

Mot tunn- t Första kammaren, AV 135. Vi

som ett av förslagets stora företräden. Hot nu framlagda förslaget går
i samma riktning.

En ligt min uppfattning har eu provisorisk lag mot bland annat enskildes
skadliga jordförvärv bort framläggas redan för 1910 års riksdag, i vilket
ändamål då ock av mig utarbetades ett kortfattat förslag. Det både i
sin mån alltid bort kunnat verka åtskilligt, till dess att vid denna riksdag
hunnit framläggas åtminstone en »midlertidig» lag-. Emellertid bär
jordkommissionen som sagt med fyra röster mot fyra beslutat att
''icke ens till 1920 års riksdag föreslå eu sådan lagstiftning. Då vid
sådant förhållande frågans framfärd hos regeringen är oviss, och hela
lagstiftningsområdets vidare öden under denna riksdagsperiod är ganska
svävande, har jag ansett tryggheten bjuda att inom laga motionstid
framlägga ett lagförslag i det viktiga och brådskande ämnet även för
riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts, får jag hemställa,

. att riksdagen ville för sin del antaga följande.

LA tf

angående förbud i vissa fall för enskild person att besitta tast egendom.

§ 1-

Enskild person må ej i de fäll denna lag säger utan särskilt tillstånd
(koncession) med äganderätt besitta fast egendom och skall, därest
det oaktat förvärv äger rum, åter avhändas egendomen i den ordning
nedan stadgas.

Vad sålunda stadgats äger tillämpning å besittning, uppkommen
genom förvärv, efter det denna lag trätt i kraft, och återverkande
tillämpning allenast på sätt i 13 § sägs.

§ 2-

Förbud enligt § 1 gäller:

1) enskild person, vilken uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller i syfte att
bereda sig hastig vinst genom avyttrande av gröda, fastighetens

Lagförslag.

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

uppdelning i smärre lotter eller dylikt samt icke vid den näst efter
fastighetens förvärvande infallande mantalsskrivningsförrättning i orten
blivit mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk
med densamma, eller ock därefter upphör att vara mantalsskriven å
fastighet som nu sagts (spekulationsbesittnitig)/

2) enskild person för fastighet, vilken sammanlagd med annan samma
person förut tillhörig fast egendom inom samma tingslag, överskjuter
inom Norrland, Dalarna och Värmland 15 hektar i tomt, åker och äng,
oberäknat dock avlägsen slåtteräng, samt 200 hektar i skogs- och hagmark
samt inom övriga riket 15 hektar i tomt, åker och äng, oberäknat
avlägsen slåtteräng, samt 100 hektar i skogs- och hagmark
(kumulationsbesittning);

3) enskild person, som i själva verket huvudsakligen för annans
räkning men i eget namn förvärvat fast egendom, vilken enligt 1 eller
2 mom. ovan eller enligt lagarna om förbud i vissa fall för bolag eller
förening eller utländsk medborgare, samfällighet eller stiftelse, att förvärva
fast egendom icke må av huvudmannen förvärvas; så ock enskild
person, som har del i ledningen av eller tjänstebefattning hos bolag,
vars rörelse omfattar handel med eller utnyttjande av skog eller skogsprodukter
(bulvanbesittning).

§ 3.

Vad i § 2 stadgas äger icke tillämpning å:

1) fastighet, förvärvad genom giftorätt eller arv;

2) fastighet, förvärvad genom avtal mellan skyldeman i ratt uppoch
nedstigande led eller syskon eller mellan ett syskon och dennes
avkomling eller mellan adoptant och adoptivbarn;

3) fastighet, förvärvad från bolag eller förening;

4) fastighet inom till bebyggande planlagt område i stad eller
enahanda område på landet, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas;

5) fastighet, som huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats
eller dylikt eller utgör mindre stenbrott, mindre grus- eller lertag,
mindre vattenfall, mindre torvmosse eller dylikt; och må såsom mindre
vattenfall icke i någon händelse anses vattenfall, varur vid vanligt lågvatten
uppenbarligen kunna uttagas mer än etthundra turbinhästkrafter,
ej heller såsom mindre torvmosse anses torvmosse med en areal av mer
än tjugufem hektar;

6) järnvägsfastighet och frälseränta.

Motioner i Första kammaren, Nr Vin

4.t

§ 4-

1. Prövas i något tall på grund av särskilda omständigheter
hora medgivas undantag från de i § 2 stadgade förbud, äge Konungens
befälIningskavaude på ansökan därtill giva tillstäud (koncession).

2. T sagda ordning kan ock erhållas förklaring med bindande verkan,
att besittning av fastighet icke är av beskaffenhet, som i 2 § sägs, så
länge ej ändring i besittningen inträder, som kan föranleda tillämpning
av sagda lagrum.

3. Vill någon till sin säkerhet erhålla uttrycklig förklaring, att
något av de i§ 3 angivna fall, för vilken lagen ej skall äga tillämpning,
är för handen, må sådan förklaring kunna på ansökan med bindande
verkan meddelas av Konungens befallningskavande.

• § 5-

Vid bedömande enligt ''§ 2 mom. 1, huruvida fastighet besittes
huvudsakligen för skogsavkastningens tillgodogörande eller för annat
ändamål, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning
eller jordavsöndring skilda områden av samma hemman betraktas såsom
en fastighet.

Sedan på ansökan fastighet förklarats vara av sådan beskaffenhet,
som i § 3 mom. 5 sägs, vare det gällande även vid framtida överlåtelser
av fastigheten eller del därav.

§ 6.

Sådant ärende, som omförmäles i § 4 inom. 1, 2 eller 3, skall
ofördröjligen företagas till avgörande och, därest bifall till ansökningen
uppenbarligen är befogat, prövas utan ärendets utställande till någons
hörande. Eljest bör yttrande inhämtas av kommunalnämnden inom
den ort, där fastigheten är belägen, eller av person, som av kommunalstämman
särskilt utsetts att bevaka det allmännas intresse i fråga om
denna lags tillämpning i allmänhet eller för visst fall.

Avser ärendet tillämpning av § 2 mom. 1 eller 3, och anses för
utredningen nödigt höra vittnen vid domstol, äge Konungens befallningshavande
därom göra framställning hos den underrätt, där förhöret
synes lämpligast kunna äga rum. Rätten utsätter tid för vittnesförhöret
och meddelar övriga för förhöret nödiga föreskrifter, därvid tillfälle
bör beredas fastighetens ägare att bevaka sin talan och även höra
vittnen.

Anses fråga, som väckts enligt § 4 mom. 2 eller 3, tvistig och

46 Motioner i Första kammaren, AV 135.

icke kunna föranleda det begärda förklarandet, utgör denna omständighet
ej hinder för prövning av besittningens laglighet, på sätt denna
lag i övrigt stadgar.

Konungens befallningshavande må vid ett bifall även kunna fästa
villkor för betryggande, att lagens mening icke kringgås.

Den, som är missnöjd med Konungens befallningshavuudes slutliga
beslut i ärendet, må däröver föra klagan i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad. Har ansökningen helt eller delvis bifallits,
må talan mot beslutet kunna fullföljas även av allmän åklagare inom
den ort, där fastigheten är belägen, eller sådan kommunal myndighet,
som ovan sägs.

§ 7''

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras
för prövning enligt § 4, eller de villkor, vilka jämlikt § 6 må kunna
fästas vid bifall till ansökning, som i förstnämnda paragraf sägs, meddelas
av Konungen, som äger jämväl i övrigt meddela erforderliga
föreskrifter för denna lags tillämpning.

§ 8-

Det tillkommer Konungens befallningshavande att söka vinna
kännedom om fastighetsinnehav i strid mot § 2 samt att låta undersöka
förhållandet.

Enahanda förpliktelse äge allmän åklagare, eu var inom sitt verksamhetsområde,
och åligger det denne liksom oek domhavande, liäradsskrivare
samt skogsvårdsstyrelse och jordbrukskommission jämte underlydande
tjänstemän att till Konungens befallningshavande inberätta, vad
under deras tjänsteutövning i förberörda avseende givit anledning till
anmärkning.

En var äge ock hos Konungens befallningshavande gorå anmälan
om fastighetsinnehav, som synes strida mot denna lag.

§ b.

•

Besitter enskild person i strid mot § 2 fastighet med äganderätt
och vinues ej vederbörligt tillstånd till besittningen, skall fastigheten
avyttras till någon, som är behörig att innehava densamma. Det åligger
Konungens befallningshavande att efter erhållen kännedom om förhållandet
förelägga ägaren viss tid, från erhållen del av föreläggandet,
att sålunda avhända sig egendomen vid äventyr, att fastigheten eljest
efter Konungens befäl In ingsliava ndes förordnande säljes a offentlig auktion.

i Motioner i Forsta kammaren, AV lHö.

Den förelagda tiden må, därest ej särskilda förhållanden därtill föranleda,
icke överstiga sex kalendermånader.

Har ägaren förvärvat fastigheten medelst inrop ä offentlig auktion
för skyddande av någon sin fordran eller rättighet, varför fastigheten
på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar;
och visas sannolika skäl, att fastigheten ej kunnat utan förlust avyttras,
äge Konungens
stånd med fastighetens avyttrande efter tv skäligt prövas.

överskjuter fastighet, som enligt § 2 mom. 2 ej må besittas, endast
delvis den areal, vilken fastigheten må, sammanlagd med annan samma
person tillhörig fastighet, innehålla, och har ej genom laga förrättning
den överskjutande arealen blivit särskilt utbruten, skall hela fastigheten
avyttras på sätt ovan sägs.

A offentliga auktionen, varp in förordnats, må fastigheten ej åter
inropas av den, vilkens olaga besittning föranlett försäljningen, och i
händelse av bulvanbesittning ej heller av det bolag, som därmed
betjänats.

§ 10.

År fastighets ägare missnöjd med Konungens befallningskavandes
beslut rörande skyldighet för honom att avhända sig fastigheten, äge
han rätt draga frågan under domstols prövning. Har han skriftligen i
två vittnens närvaro godkänt beslutet eller underlåter han att inom trettio
dagar från det beslutet delgavs honom i huvudskrift eller besannad avskrift
hos Konungens befallningshavande anmäla sin avsikt att söka
domstol, vare berörda rätt förfallen.

Eljest må han inom nittio dagar från nämnda delgivning instämma
sin talan. I sådant mål, däri stämning delgives Konungens befallningshavande
eller allmänna åklagaren i orten, föres talan å det allmännas
vägnar av särskilt av Konungens befallningshavande förordnat ombud.
Sådan kommunal myndighet, som i § G omförmäles, äge ock rätt att i
sådant mål yttra sig och åberopa bevisning.

Har uppkommen fråga om skyldighet för någon att enligt denna
lag avhända sig fastighet förklarats ej till någon åtgärd föranleda, må
allmän åklagare eller omförmälda kommunala myndighet instämma saken
till domstol i den ordning ovan sägs eller fullfölja talan mot domstols
beslut i sådant avseende till högre rätt.

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

§ 11-

H:ir Konungens befallningshavande meddelat förordnande om fastighetens
försäljning, vare det gällande, ändå att fastigheten finnes hava
vant avyttrad eller sedermera avyttras.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så
förfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen meddelats förordnande
om egendomens försäljning till gäldande av fordran, som däri äger bästa
förmånsrätt; och skall försäljningen ske, ändå att innehavaren av den
fordran sådant bestrider.

Vad i fråga om fastighetsförsäljning och köpeskillingens fördelning
nämnda lag stadgar beträffande gäldenären, skall i ärende, som nu sägs,
lämpas till fastighetens ägare, och skall denne vara pliktig att betala
kostnad, som ej kan i enlighet med 198 § utsökningslagen gäldas luden
försålda fastigheten.

Har saken hänskjutits till domstol enligt § 10 skall frågan om
fastighetens försäljning anstå, till dess laga kraftvunnet domstolsutslag
föreligger.

§ 12-

Besitter någon fastighet i strid mot § 2, må skog, torvmosse,
kalkstensbrott samt grus- eller lertag icke nyttjas annorledes än till
husbehov eller eljest så förfaras med egendomen, att jord eller åbygguader
försämras eller minskas i värde.

Överträder någon vad sålunda stadgats, straffes med böter från
och med tio till och med tiotusen kronor eller fängelse. Värdet av det,
som nyttjas annorledes än till husbehov, må ock kunna förklaras förbrutet
samt skyldighet åläggas fastighetens innehavare vid verkande
vite att återställa jord och åbyggnader i sitt förra skick.

Lag samma vare, beträffande straffpåföljden, om ledamot i styrelse
för bolag eller förening eller den som är anställd i.bolags eller förenings
tjänst eller annan person deltager i eller annorledes medverkar
till, att förbud för bolags, förenings eller utländskt fastighetsförvärv
kringgås, på sätt i § 2 mom. 3 sägs, eller om någon eljest medverkar
till annan bulvanbesittning i strid mot nämnda lagrum.

Allmän åklagare äge föra talan i mål som ovan sägs, där
ej Konungens befallningshavande finner lämpligast förordna särskild
åklagare.

Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, om förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Motioner i Första kammaren, Nr 135.

Av böter och viten, som utdömas enligt denna lag, tillfalla hälften
kronan och hälften åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

§ 13-

Denna lag träder genast i kraft och gäller provisoriskt tills vidare
intill den 1 oktober 1921.

Lagen skall dessutom hava återverkande (retroaktiv) tillämpning

1) på alla i § 2 avsedda fastighetsinnehav, som grunda sig på
förvärv efter den januari 1919, då jordkommissionens betänkande
i fråga om utsträckt koncession för förvärv av fast egendom avlämnats;

2) därutöver, såvitt rörer besittningshavares skyldighet att avhända
sig fastighet vid äventyr av tvångsförsäljning, på alla bulvaninnehav
för bolags, förenings eller utländsk medborgares räkning jämlikt
§ 2 mom. 3, grundade å förvärv, efter det de särskilda lagarna den 4
maj 1906, den 10 maj 1912 och den 2 maj 1917 rörande förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärva fäst egendom och den 30 maj
1916 om enahanda förbud för utlänning trätt i kraft.

Stockholm den 22 januari 1920.

Carl Lindhagen.

Undertecknad instämmer i huvudsak i yrkandet i förevarande motion
i enlighet med min reservation till jordkommissionens protokoll.

Nils Wohlin.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 3 saml. 56 käft. (Nr 135—137.)