Motioner i Andra kammaren, nr S04 (Motion 1949:204 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr S04.

Nr 204.

Av herr Larsson i Stockholm, angående utredning om stadsdomstolarnas
förstatligande.

Inledning.

I det mer än hundraåriga arbetet på en reform av den svenska processordningen,
vilket haft till resultat den vid årsskiftet 1947/48 ikraftträdda
nya rättegångsbalken, har en av huvudfrågorna varit organisationen av de
olika domstolarna. Helt naturligt har därvid spörsmålet om det berättigade
i den bestående olikheten mellan domstolsorganisationen i städerna och på
landet samt stadsdomstolarnas ställning i förhållande till stat och kommun
tilldragit sig stor uppmärksamhet. Under utredningsarbetet har gång på
gång uttalats att skillnaden mellan städernas och landsbygdens domstolsväsende
väl hade sina historiska förklaringar, men att förutsättningarna
för dess upprätthållande sedan lång tid tillbaka kunde anses upphävda.
Den tillämpade ordningen att städerna själva, genom särskilda stadsdomstolar,
finge svara för rättsskipningen i första instans inom sina områden
borde icke bibehållas när en ny processordning trädde i tillämpning; detta
var en av de grundsatser man i reformarbetet länge uppställde. Icke från
något sakkunnigt håll har under de senaste decennierna förnekats att rättsskipningen
såväl i stad som på landet bör vara en statens och icke en kommunens
uppgift. Vid upprepade tillfällen hava departementschefer, vederbörande
riksdagsutskott och riksdagen ävensom av Kungl. Maj:t tillkallade
sakkunniga gjort positiva uttalanden härom.

De skäl, som varit bestämmande för denna ståndpunkt, framfördes redan
av konstitutionsutskottet vid 1909 års riksdag i anledning av en till utskottet
remitterad, i ämnet väckt motion (II: 90). Efter en erinran att städernas
valrätt näppeligen kunde anses innebära garantier för att eljest gällande
befordringsgrunder komrne att tillämpas anförde utskottet vars
ordförande var Karl Staaff — i huvudsak följande. Den skarpa gränslinje
som genom t jänstgö ringssättet kommit att uppdragas mellan a ena sidan
stadsdomstolarna och å andra sidan lant- och överdomstolarna hade medfört
den konsekvensen, att borgmästarna i allmänhet vore avskurna från
möjligheten av en förflyttning eller befordran till sistnämnda båda slags
domstolar. Ordningen för ifrågavarande befattningars tillsättande lämnade
icke heller någon som helst garanti för att en borgmästare i en mindre
stad — han må hava skött sin tjänst med än så framstående skicklighet —
kunde vinna befordran till dylik befattning i en större stad. Detta förhål -

Motioner i Andra kammaren, nr 204-

lande utgjorde naturligtvis en orättvisa mot den förtjänte och berövade
ifrågavarande tjänstehavare den sporre att söka väl fylla sitt kall, som befordringsutsikten
alltid innebure. Utskottet vore sålunda med motionären
ense därutinnan, att flera skäl talade för en reform, men kunde likväl icke
tillstyrka motionärens förslag om utredning, främst med hänsyn till att
frågan om reform av processväsendet stode på dagordningen. Denna reform
borde i främsta rummet komma att avse domstolarnas organisation, varvid
frågan angående stadsdomstolarnas ställning över huvud taget komme att
göras till föremål för en ingående behandling och prövning. Den blivande
utredningen kunde icke begränsas till att avse endast spörsmål om lämpligaste
sättet för borgmästartjänstemas tillsättande utan även avse åtskilliga
frågor av ekonomisk och administrativ natur, vilka i samband med
en reform av processväsendet måste finna sin lösning. I anslutning härtill
beslöt 1909 års riksdag, att motionen icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Det må i detta sammanhang påpekas, att redan följande år, 1910, förelåg
ett förslag från Stockholms stadsfullmäktige om upphävande av städernas
rätt att utse domare genom val. Åtskilliga årtionden senare, den
19 december 1947, hava stadsfullmäktige beslutat att hos Kung]. Maj:t
hemställa att frågan om ett avlyftande från magistratstäderna av kostnaderna
för rättsskipningen i första instans måtte bliva föremål för utredning.

Landsrättsstäderna.

Allmän enighet rådde vid arbetet på processreformen därom, att nybildade
städer icke skulle tillerkännas egen domsrätt utan i judiciellt hänseende
förbliva under landsrätt. Därigenom bleve formerna för deras administration
ett problem, som slutgiltigt löstes först med 1932 års lagstiftning,
då lagen om kommunalstyrelse i stad på denna viktiga punkt erhöll
sin nuvarande avfattning. Magistratens åligganden övertogs i dessa städer
i huvudsak av kommunalborgmästaren.

Under förarbetet till processreformen förutsattes även på ett tidigt stadium,
att som ett led i reformen de mindre städernas rådhusrätter skulle
indragas och dessa städer i judiciellt hänseende förenas med kringliggande
landsbygd. Genom cirkulär den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 anbefallde
ICungl. Maj:t vissa åtgärder i sådant syfte. Det förutsattes därvid, att en
landsrättsläggning icke borde ske mot stadens önskan.

Sedermera erhöll Kungl. Maj:t genom lag den 13 juni 1924 befogenhet
att vid ledighet å borgmästartjänsten i stad, vars folkmängd understeg
3 000 personer, även utan stadens samtycke förordna, att stadens rådhusrätt
skulle upphöra, om efter utredning och vederbörandes hörande stadens
läggande under landsrätt funnes vara till gagn för rättsvården samt icke
medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen
i staden eller i den domsaga, vari staden skulle ingå.

Motioner i Andra kammaren, nr 204-

I överensstämmelse med huvudgrunderna för rättegångsreformen utvidgade
1932 års riksdag kretsen av städer, som borde läggas under landsrätt,
till att även omfatta större städer än sådana, vilkas folkmängd ej uppginge
till 3 000 personer. Lagen den 17 juni 1932 utgick dock icke ifrån invånarantalet
utan avgörande var, huruvida staden, då fråga uppkommer
om dess förenande med domsaga, hade behov av en rådhusrätt med minst
tre lagfarna ledamöter. Vore så ej fallet, ägde Kungl. Maj:t på framställning
av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke förordna om landsrättsläggning.

Denna lag skärptes år 1945 för att påskynda avvecklingen av rådhusrätterna
i de mindre städerna. Kungl. Maj:t äger nu ovillkorlig rätt att
beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot
eller jämte borgmästaren erfordras endast en ledamot som skall vara
lagfaren, meddela förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens
förenande med domsaga. Samtidigt upphävdes den i 1932 års lag intagna
bestämmelsen att stad, där länsstyrelse har sitt säte, ej får landsrättsförläggas.
1

Processreform en.

Den stora frågan om förstatligandet av samtliga stadsdomstolar upptogs
— såsom 1909 års konstitutionsutskott förutsatte — av de organ, som
hade till uppgift att framlägga förslag om en reform av vårt processväsen.
När detta förslag framlades i processkommissionens betänkande (SOU
1926/31), visade det sig att processkommissionen reservationslöst föreslog
ett förstatligande av samtliga städers jurisdiktion.

I kommissionens betänkande heter det bland annat: »När samhället icke
längre vilar på de förhärskande ståndsidéerna, den principiella skillnaden i
privaträttsligt hänseende mellan stadsrätt och landsrätt upphört och den
städerna tillerkända monopolställningen på stadens många näringars område
upphävts, hava grunderna för denna städernas särställning fallit bort.
Detta framträder också däri, att på landsbygden talrika samhällen uppstått,
som till sin sociala och ekonomiska struktur äro likartade med städerna,
under det att många städer nedsjunkit till betydelselöshet.---

Om grunderna för städernas särskilda jurisdiktion sålunda numera hava
bortfallit, så måste därav först och främst följa, att städernas inflytande
på ordnandet av deras domstolar och deras däremot svarande plikt att
även bekosta dem, upphöra. Som på landsbygden måste denna angelägen -

1 Följande 51 städer ha för närvarande rådhusrätt: Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg, Örebro, Uppsala, Borås, Västerås, Eskilstuna, Linköping, Gävle, Jönköping, Karlstad,
Halmstad, Lund, Karlskrona, Kalmar, Sundsvall, Landskrona, Kristianstad, Motala, Södertälje,
Uddevalla,- Östersund, Växjö, Luleå, Nyköping, Trelleborg, Kristinehamn, Umeå, Falun, Vänersborg,
Västervik, Härnösand, Visby, Lidköping, Skellefteå, Köping, Ystad, Varberg, Alingsås, Falköping,
Söderhamn, Karlshamn, Oskarshamn, Enköping, Sala, Mariestad, Sölvesborg och Nora.

Beslut om landsrättsförläggning fiireligger beträffande tre av dessa: Falköping, Karlshamn och
Sölvesborg.

Motioner i Andra kammaren, nr 20 Jt.

het bliva statens. Rättsskipningens ordnande och bekostande är också enligt
nu rådande samhällsuppfattning såväl för stad som för landsbygd en
statens uppgift, icke en kommunal uppgift.»

Processkommissionen föreslog alltså förstatligande av städernas domstolsväsen.
Därvid borde de kommunala och andra uppgifter av icke judiciell
natur, som nu tillkomma magistraten, övertagas av andra organ.

T remissyttrandena över betänkandet underströks nästan enhälligt önskvärdheten
av att staten övertoge städernas skyldigheter och rättigheter
med avseende å rättsskipningen. Lagrådet uttalade att från rättsordningens
synpunkt vore en förening av stad och landsbygd under gemensam jurisdiktion
ett intresse av högsta vikt. Sambruket mellan jurisdiktion och kommunal
administration hade otvivelaktigt redan under nuvarande förhållanden
ingalunda varit så lyckligt för rättsväsendet, vilket långt ifrån alltid
dragit den bästa lotten. Hänsyn till angelägenheten att vinna en i domarvärv
erfaren och framstående kraft hade, enligt vad nogsamt vore känt i
talrika fall, icke varit den dominerande synpunkten vid borgmästar- och
rådmansval, och de mångahanda administrativa uppgifterna hade ofta så
tagit funktionärens tid och intresse i anspråk att domarvärvet framstått
som en relativt underordnad bisyssla. I sådana, ej sällsynta fall, där skolningen
varit ringa och ensidig och domkretsens obetydliga omfång och
invånarantal gåve föga tillfälle att öva förmågan på mera krävande uppgifter,
kunde resultatet ej bliva tillfredsställande. Men även i något större
stadssamhällen bleve förutsättningarna ogynnsamma för utdanande av sådana
förhandlingsledare, som det nya rättegångsskicket krävde.

Icke förty gjordes i den till 1931 års riksdag framlagda propositionen
angående huvudgrunderna för eu rättegång sreform (nr 80) ett avsteg från
den linje, efter vilken reformarbetet dittills bedrivits. Spörsmålet om domstolsorganisationen
sköts undan, medan processreformen i första hand föreslogs
skola gälla rättegångsförfarandet. Med utgångspunkt härifrån angav
föredragande departementschefen, f. justitierådet Nils Gärde, att han väl
principiellt anslöte sig till tanken på ett förstatligande av stadsdomstolarna,
men att det med hänsyn till rättsskipningen icke förelåge anledning
till omedelbar övergång till den av processkommissionen förordade anordningen;
frågan borde upptagas till slutligt avgörande i samband med en
jämväl ur kommunala synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas
förvaltning. Svårigheterna att nå en god rekrytering av stadsdomstolarna
vore visserligen sådana, att det enligt mångas mening vore oundgängligt att
förstatliga rättsskipningen i städerna. Därest lagstiftaren ägde en av traditioner
och av redan bestående förhållanden obegränsad frihet, skulle mot
en dylik åtgärd icke vara något att invända. Det av departementschefen
framlagda förslaget innefattade emellertid en mindre ingripande åtgärd,
nämligen en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande i syfte att
begränsa valet av domare i städerna till sökande, som med hänsyn till
skicklighet och erfarenhet ägde för tjänsten erforderliga kvalifikationer.

Motioner i Andra kammaren, nr 204.

Härom gäller numera, enligt lag den 6 april 1945, att vid val av borgmästare
och rådmän hovrättens yttrande skall hava inhämtats rörande
sökandena och beträffande ordningen mellan de tre, vilka enligt hovrättens
mening med hänsyn till förtjänst och skicklighet främst böra ifrågakomma.
Valkorporationerna — vid borgmästarval stadens kommunalt röstberättigade
invånare,1 vid rådmansval stadsfullmäktige — äro emellertid icke
bundna vid det förslag hovrätten sålunda avgivit. Utnämningen av borgmästare
och lagfaren rådman inom det genom valet uppgjorda förslaget
ankomme å Kungl. Maj:t.

Departementschefens inställning föranledde en motion av herr Carl Lindhagen
med yrkande, att riksdagen måtte uttala sig för ett förstatligande i
samband med det definitiva avgörandet av rättegångsref ormen. Motionären
framhöll, att städernas privilegium att ombesörja sin rättsvård borde
upphöra och rättsskipningen liksom lagstiftningen bli en hela landets gemensamma
angelägenhet. I motionen heter det vidare: »Så är saken även
ordnad i Norge och Danmark och bemödandet till gemensam nordisk lagstiftning
talar för att Sveriges hållning på detta område upphör. Gagnet
av en stats organisation för hela landet framträder på många sätt. Likformigheten
i domstolsväsendets organisation för alla invånare är ju en
naturlig sak och man kan ej förstå varför den behöver vara så olika som
nu är fallet. Cirkulation mellan ledamöter i de olika domstolarna förhindras
genom det nuvarande tillståndet. Den politiska motsättningen mellan
land och stad upprätthålles genom bibehållandet av onödiga skiljaktigheter.
Nu kommer såsom en stor överraskning, att regeringen väl föreslår,
att de minsta städernas rättsskipning skall förstatligas. För de övriga skall
den gamla ordningen fortfarande gälla. Detta kan väl knappast sägas vara
uttryck för en »allmän rättegångsref orm», som landet väl kunde på en
sådan kardinal punkt hava omsider förväntat sig efter mer än ett århundrades
förberedelser.

Man har nu inget annat avsevärt skäl för förslaget, än att det skulle
bliva så bråkigt och tidsödande att reglera det ekonomiska mellanhavandet
mellan staten och de större stadskommunerna med anledning av en konsekvent
rättegångsref orm. Ett magert och principlöst skäl, synes mig. Svårare
uppgifter har väl den svenska statsmakten ridit ut även i senare tider. För
övrigt kommer avfattandet i lagparagrafer av riksdagens eventuella anvisningar
samt begrundandet av den myckenhet spörsmål, om vilka riksdagen
ej kommer att ens i någon mån yttra sig, förmodligen att taga åratal, innan
saken ånyo kan definitivt föreläggas riksdagen. Under den tidrymden bör
den ingalunda svårare frågan om en ekonomisk utjämning kunna klargöras.
»

Någon anslutning av riksdagen lyckades motionären dock icke vinna. I

1 Enligt vid 194-8 års riksdag såsom vilande antagen grundlagsändring skall jämväl borgmästarval
ankomma å stadsfullmäktige.

12 Motioner i Andra kammaren, nr 20Jf det

av riksdagen i denna del godkända utskottsutlåtandet anfördes bland
annat, att utskottet i princip anslöt sig till den meningen att rättsskipningens
ordnande och bekostande vore en statens angelägenhet, ävensom att de
samhällsförhållanden, som i äldre tid motiverade att städerna i judiciellt
hänseende intogo en särställning, numera bortfallit. Utskottet kunde däremot
icke biträda motionärens uppfattning att rättsskipningen i städerna
borde övertagas av staten i samband med rättegångsreformen. Endast beträffande
de mindre städerna påkallades en ändring så till vida som dessa
borde förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga. I samband med
borttagandet av den särskilda jurisdiktionen borde utredning verkställas
rörande det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och vederbörande
stad. Vid ordnandet av detta mellanha vande borde som huvudregel gälla
att stad som förlorar sina särskilda jurisdiktioner skall befrias från de med
den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna.

Utskottet tilläde: »Då utskottet sålunda förordar att den nuvarande av
städerna bekostade rättsskipningen i viss utsträckning bibehålies, vill utskottet
samtidigt framhålla att denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet
om städernas förvaltning. Problemet om förhållandet mellan magistraten
och de kommunala organen torde inom en nära framtid böra erhålla
sin lösning.»

Fråga om avveckling av magistraten vid nya rättegångsbalkens
antagande.

Genom statsmakternas beslut vid 1931 års riksdag kom frågan om domstolarnas
förstatligande icke längre att vara sammankopplad med den blivande
rättegångsreformen utan blev i stället beroende av en omorganisation
av städernas förvaltning, främst i fråga om magistratsinstitutionen.

Vid 1942 års riksdag, då förslaget till ny rättegångsbalk antogs, hade
riksdagen på grund av en motion (I: 182) emellertid anledning att ånyo
befatta sig med spörsmålet om rättsskipningens förstatligande i städerna.
Därvid anförde vederbörande utskott bland annat att det ansåge att ett
allmänt överförande till staten av städernas rättsskipning icke omedelbart
påkallades av rättegångsreformens genomförande; denna fråga sammanhängde
nära med spörsmålet om städernas förvaltning. Enligt utskottets
mening borde emellertid frågan om förstatligandet av städernas rättsskipning
upptagas till förnyat övervägande så snart en reform av städernas
förvaltning bleve aktuell.

Fråga om magistratens avveckling vid 1930 års
kommunallagstiftning.

Året före riksdagens uttalande angående huvudgrunderna för en rättegångsreform,
d. v. s. år 1930, hade frågan om magistratens ställning såsom
stadsstyrelse förevarit till behandling i samband med den då föreliggande

Motioner i Andra kammaren, nr 20Jf.

propositionen med förslag till nya kommunallagar (nr 99). I denna proposition
angavs att frågan om stadsförvaltningens ordnande efter processreformens
genomförande icke för det dåvarande kunde bringas till lösning och
att det icke syntes lämpligt att i avbidan på slutförandet av det pågående
processreformarbetet uppskjuta arbetet med revisionen av kommunallagarna.
Propositionen föranledde en socialdemokratisk partimotion i första
kammaren, undertecknad av bland andra nuvarande statsrådet Gustav
Möller samt i andra kammaren av bland andra framlidne statsministern
Per Albin Hansson och nuvarande statsrådet Ernst Wigforss. Därvid hemställdes,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt framläggande
av förslaget till sådan revision av lagen om kommunalstyrelse i
stad att magistratens befattning med kommunens förvaltning upphörde.
Det utskott, till vars handläggning ärendet hänvisades, avstyrkte motionen,
då utskottet, i det läge frågan befunne sig, ej ansåge det lämpligt att
föreslå borttagandet av magistratens befogenheter i avseende å kommunens
förvaltning samt att dessa befogenheter, även om de voro av väsentligt
mindre betydelse än tidigare, borde bibehållas till dess en omorganisation
av stadsförvaltningen kunde komma till stånd. Åtta reservanter inom
utskottet, herrar Sävström, Thulin, G. W. Hansson, Sandegård, Larsén,
Andersson i Igelboda, Fast och Källman, ansågo, att utskottet bort hemställa
om skyndsamt framläggande av förslag till sådan revision av lagen
om kommunalstyrelse i stad att magistratens befattning med kommunens
förvaltning upphörde. Riksdagen anslöt sig till utskottets majoritet.

Utredning om magistratens kommunala uppgifter.

Trots att sålunda frågan om magistratens och rådhusrättens ställning i
olika sammanhang förklarats böra lösas utan tidsspillan, blev på länge
ingenting åtgjort i saken. I motion vid 1943 års riksdag (I: 2) återupptog
borgmästaren W. Linder i Malmö frågan om magistratens ställning i stadsförvaltningen
och det därmed nära sammanhängande spörsmålet om förstatligandet
av rådhusrätterna. Motionen — som närmare påvisade magistratens
otidsenliga ställning och organisation — åsyftade »att så vitt möjligt
komma till klarhet mellan jurisdiktion och administration i våra magistratsstäder,
att institutioner, som utan eget förvållande samt varken av
våld eller list men av själva utvecklingen tvingats tillbaka och blivit omoderna,
böra avvecklas och giva rum för tidsenliga samhällsgagnande organ».
Motionen utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om slutgiltig utredning angående magistrats skiljande från rådhusrätt
i anseende till magistratens såväl kommunala som statliga funktioner.

Det sammansatta konstitutions- och lagutskott, till vilket motionen hänvisades,
remitterade denna till magistraten och stadsfullmäktige i tio städer
samt härjämte till Svenska stadsförbundet och styrelsen för föreningen

Motioner i Andra kammaren, nr ''20A

Sveriges stadsdomare. Remissen åtföljdes av en inom utskottet utarbetad
promemoria, av vilken framginge, att utskottet övervägde lämpligheten av
en partiell reform av den innebörden, att magistraten skulle fråntagas sina
kommunala funktioner och befattning med valförrättningar men i övrigt
bestå. I samtliga yttranden, utom det som avgivits av stadsfullmäktige i
Umeå, tillstyrktes helt eller delvis bifall till motionärens hemställan. En
utredning med den begränsning utskottet närmast ifrågasatte förordades
sålunda av stadsfullmäktige i Östersund, Landskrona och Malmö. Övriga
hörda myndigheter och sammanslutningar, nämligen magistraterna i Halmstad,
Norrköping, Uppsala, Östersund och Gävle, stadsfullmäktige i Halmstad,
Gävle, Norrköping, Ystad, Uppsala och Skövde, drätselkammaren i
Falkenberg, Svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för föreningen Sveriges
stadsdomare samt styrelsen för föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister,
ansago att utredningen borde omfatta såväl magistratens
kommunala som dess statliga funktioner.

I den övervägande delen av remissvaren tillstyrktes sålunda den utredning
motionären föreslagit. Flera av remissinstanserna underströko med
skärpa vikten av att utredningen icke begränsades på det sätt utskottet
ifrågasatte. Magistraten i Norrköping framhöll, att om magistraten avkopplades
från de kommunala uppgifterna, konnne den sista resten av dess
funktioner som en stadens styrelse att försvinna, Vid sådant förhållande
förelåge ej något som helst skäl för att bibehålla dess befattning med den
mångfald administrativa uppgifter, som för närvarande åvilade den. Om
man en gång tagit bort magistratens kommunala funktioner, kunde däremot,
enligt magistratens i Halmstad mening, risk förefinnas att den större
reformen bleve begravd på obestämd tid. Även föreningen Sveriges stadsdomare
underströk att en partiell reform utan tvivel komme att ställa
bland annat frågan om stadsdomstolarnas förstatligande på en högst oviss
framtid. I fråga om angelägenheten av utredningen uttalade föreningen Sveriges
kommunala förvaltnings jurister bland annat, att då den form för
svensk stadsstyrelse, som skapades för snart hundra år sedan, i väsentliga
stycken visat sig föråldrad och i behov av att ersättas, borde kravet på
en snar utredning mötas med förståelse från statsmakternas sida och vinna
deras välgrundade bifall. I åtskilliga av remissvaren underströks vidare
den synpunkten, att den nya rättegångsreformen i hög grad aktualiserade
frågan om magistrats skiljande från rådhusrätt, då därigenom utan tvivel
komme att ställas sådana ökade krav på underrättsdomarnas tid och arbetskraft,
att dessa icke kunde tillfredsställande fullgöras med mindre magistratsgöromålen
överflyttades till andra myndigheter. Ur statsfinansiell
synpunkt borde utredningen icke behöva innebära några allvarliga vådor.
Icke heller kunde en utredning om en stadsstyrelsereform behöva inverka

Motioner i Andra kammaren, nr S04-

fördröjande på genomförandet av den beslutade rättegångsreformen eller
eljest motverka dess syften.

I trots av de i remissvaren utvecklade starka skälen till förmån för en
mera omfattande utredning vidhöll det sammansatta konstitutions- och
lagutskottet den uppfattning som kommit till'' synes i den remissen bifogade
promemorian. Visserligen sade sig utskottet anse en reform av magistratsinstitutionen
påkallad ur olika synpunkter och den föreslagna utredningen
i och för sig önskvärd, men tilläde: »För närvarande synes emellertid
icke kunna ifrågakomma att igångsätta en utredning av så vidlyftig
omfattning. Mot en sådan åtgärd talar framför allt den omständigheten
att en slutlig lösning kommer att inbegripa även frågan om kostnaderna
för städernas rättsskipning och att densamma med hänsyn härtill icke torde
kunna åvägabringas under nuvarande statsfinansiella förhållanden. Såsom
framhållits redan vid nya rättegångsbalkens antagande av riksdagen, är
rättegångsreformens genomförande icke beroende av den nu ifrågasatta
omorganisationen, och någon sammankoppling av dessa båda frågor bör
enligt utskottets uppfattning icke ifrågakomma.»

Ehuru utskottet sålunda motsatte sig en mera omfattande utredning,
föreslog det likväl, att spörsmålet om ett avvecklande av magistratens befattning
med i kommunallagen föreskrivna uppgifter jämte ämnen som
kunna finnas äga samband därmed utan uppskov skulle göras till föremål
för en utredning. Utskottet underströk dock att utredningen ej finge anses
avslutad därmed, utan senare så snart ske kunde borde fullföljas i hela sin
vidd.

Utskottets förslag bifölls av riksdagen utan debatt. Tre år senare, den
22 mars 1946, tillsattes den s. k. kommunallagskommittén, i vars direktiv
ingick att i samband med en allmän revision av kommunallagstiftningen
jämväl undersöka i vad mån det av riksdagen framställda önskemålet om
en avveckling av magistratens befattning med i kommunallagen föreskrivna
uppgifter jämte därmed sammanhängande ämnen läte sig realisera.

Svenska stadsförbundet år 1946.

Direktiven i denna del föranledde Svenska stadsförbundet, som sedan
länge haft sin uppmärksamhet riktad på nu avhandlade fråga, att till
Kungl. Maj:t rikta en framställning, dagtecknad den 29 juni 1946, om åtgärder
för att utredningen måtte erhålla vidgat uppdrag, så att samtliga
för magistratsstäderna aktuella spörsmål bleve behandlade. I skrivelsen anfördes
beträffande ett förstatligande av rättsskipningen i städerna bland
annat följande: »Det må vara att läget år 1943 kunde föranleda betänksamhet
mot att på staten överflytta ifrågavarande kostnader (för städernas
rättsskipning). Men i vart fall torde situationen nu i detta avseende få

Motioner i Andra kammaren, nr 20J.

bedömas annorlunda. Att beträffande en kostnadsbelastning på vissa av
rikets kommuner, som erkänts vara oegentlig, alltfort åberopa statsfinansiella
skäl mot ett tillrättaläggande, kan icke vara rimligt. Styrelsen tror sig
kunna påstå, att de ifrågavarande städerna redan länge nog fått vänta på
detta tillrättaläggande och att fördenskull ett yrkande om ett slutligt ställningstagande
till hela frågekomplexet om magistratens avskaffande och statens
övertagande av kostnaderna för rådhusrätterna är fullt befogat.»

Såsom av den ovan återgivna redogörelsen framgår har i princip allmän
enighet rått därom, att domstolsväsendet i sin helhet bör vara statligt.
Att borgmästare och råd alltjämt ansvara för rättsskipningen i första instans
inom magistratstädernas jurisdiktionsområden måste anses utgöra
en visserligen historiskt förklarlig men numera föråldrad ordning, vilken
vid lämplig tidpunkt bör få vika för samma ordning som gäller inom riket
i övrigt. Denna tidpunkt synes nu vara inne.

De tungt vägande, principiella och praktiska skälen för denna reform
torde till fyllest hava framgått under frågans tidigare handläggning. I allt
väsentligt återfinnas de redan i 1909 års konstitutionsutskottsutlåtande;
ytterligare hava de utvecklats i processkommissionens betänkande.

Till vad sålunda anförts må vidare framhållas följande. En enhetlig, landets
alla domare omfattande befordringsgång är efter processreformens genomförande
särskilt angelägen, men den dubbla domstolsorganisationen
lägger hinder i vägen härför. Väl har på senare år i ökad omfattning förekommit,
att jurister från den statliga karriären efter städernas val övergått
till borgmästarämbeten, men förflyttningar från kommunal till statlig
domartjänst äro alltjämt sällsynta, en naturlig följd av den bristande samordningen
mellan de statliga och de kommunala lönebestämmelserna — låt
vara att man vid rekryteringen av högsta domstolen söker tillse att de
stadskommunala underrätterna finnas representerade. Jämväl mellan de
olika stadsdomstolarna är omflyttningen ringa.

I allt större utsträckning bestämmas löne- och tjänstevillkor efter förhandlingar
mellan de enhetligt organiserade juristerna och deras olika, statliga
och kommunala arbetsgivare; även detta förhållande talar, såsom erfarenheten
givit vid handen, med styrka för ett förenhetligande av domstolsväsendet
i statlig regi.

Varför icke vid processreformens beslutande och genomförande steget på
en gång togs fullt ut, i enlighet med tidigare principuttalanden, torde finna
sin naturliga förklaring i önskemålet att vid detta tillfälle begränsa den
ändock nog så omfattande revisionen av rättegångsordningen till själva
förfarandet; förstatligandet av stadsdomstolarna kunde ju utan skada för
processreformen såsom sådan uppskjutas till ett senare skede. Den tveksamhet
inför de finansiella konsekvenserna, som år 1943 bestämde riks -

Motioner i Andra kammaren, nr 204-

dagens önskan att ytterligare skjuta på frågan, torde helt hava motiverats
av då rådande krigsförhållanden.

Rådhusrätten är tillika magistrat och har i sådan egenskap alltjämt vissa
kommunala och statligt administrativa uppgifter. De förra torde — i enlighet
med en allmän mening bland städernas kommunalmän och magistrater
och sedan även riksdagen uttalat sig i denna riktning — snart nog komma
att upphöra. Utredningen av härför erforderliga lagändringar har, såsom
nyss erinrats, anförtrotts åt den sedan år 1946 arbetande kommunallagskommittén
och kan snart nog förväntas leda till resultat. Härmed bortfaller
det viktigaste återstående skälet för ett kommunalt inflytande å magistratens
rekrytering — bortsett från det förhållandet att städerna så länge
de bekosta magistraten, givetvis hava krav å viss medbestämmanderätt
vid dess sammansättning. Vid bedömande av denna sida av frågan må
även beaktas det ökade lekmannainslag vid rättsskipningen i städerna som
införts genom nämndemannainstitutionen jämväl vid stadsdomstolarna.

Magistratens statligtadministrativa bestyr torde utan några större svårigheter,
med bevarande av behörigt kommunalt inflytande, kunna överföras
å andra organ.

Genom den starka tillväxten av landsrättsstädernas antal och folkmängd
under senare årtionden har den här förordade ordningen i sjalva verket
kommit att successivt genomföras för en stor del av landets stadsbefolkning.
Redan nu ligger flertalet städer under landsrätt. Några olägenheter
härav hava icke framträtt; tvärtom torde belåtenheten med denna ordning
i olika hänseenden vara allmän. Icke blott mindre stadssamhällen, dar
rättsskipningens omfattning givetvis ej kan motivera egen domstol, utan
även relativt stora städer, nyskapade eller förlagda under landsrätt, äro
sålunda undantagna från förpliktelsen att hålla magistrat och radhusratt
jämte flera andra därmed sammanhängande uppgifter, delvis av vidlyitig
och betungande art.

Enligt Kungi. Maj:ts förslag till årets riksdag skall Solna stad, med ett
invånarantal av 37 000, liksom magistratsstäderna bilda egen domsaga, men
naturligtvis liksom tidigare under landsrätt. Den nya häradsrätten komme
alltså att utgöra den första statliga stadsdomstolen. Sannolikt komma andra
landsrättsstäder, vilkas invånarantal snart nog överskrida gränslinjen emot
de magistratsstäder, som anses böra bibehålla egen jurisdiktion, i samma

läge. . . . ,.

Med denna nya stadstyp, stad med egen ehuru statlig domstol, lram träder

det principlösa i den rådande ordningen i särskilt hjärt dager: vilka
ojämnheter och orättvisor som magistratsstädernas bibehållande medföra
såväl städerna emellan som gentemot riket i övhgt. Det larer icke kunna

företes några
i storlek

godtagbara skål, varför vissa

städer men icke andra, ofta

lek jämförbara eller större, skola vara förpliktade att bekosta ej

blott

2 — Bihang till riksdagens protokoll 11)19. /f saml. Nr SO//.

Motioner i Andra kammaren, nr 20Jf.

magistrat och rådhusrätt utan även åtskilliga andra, med magistratsinstitutionen
sammanhängande uppgifter, exempelvis uppbördsväsen och i viss
omfattning folkbokföring. Till rådhusrätterna eller vissa av dem hava ytterligare
förlagts särskilda slag av mål oberoende av ifrågavarande städers
jurisdiktionsområden, såsom patentmål, tryckfrihetsmål och militära mål.

I samband med frågan om stadsdomstolarnas förstatligande och överhuvudtaget
med spörsmålen om införande av likställighet mellan de berörda
städerna och landet i övrigt vid den nuvarande magistratsinstitutionens
upphörande torde även den segslitna frågan om vissa städers historiskt
betingade, särskilda rättigheter och förmåner komma att upptagas.
Därvid må beaktas att skyldigheten att bekosta rättsskipningen icke historiskt
eller rättsligt betingats av några särskilda förmåner för vederbörande
stad, exempelvis tolagsersättning; flera magistratsstäder sakna sistnämnda
förmån. Också ha vissa mindre städer, senast Karlshamn, förlagts under
landsrätt med bibehållen rätt till den staden tillförsäkrade tolagsersättningen.

Erinras må emellertid, att 1945 års riksdag vid behandlingen av uppbördsreformen
uttalade, att en utredning rörande städernas rättigheter och
skyldigheter i förhållande till staten snarast borde komma till stånd. Frågan
upptogs även vid 1947 års riksdag, som i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde om utredning av fragan, huruvida och i vad mån en avveckling
av den vissa städer tillkommande tolagsersättningen må kunna äga rum.
Enligt vad vederbörande departementschef i 1948 års statsverksproposition
anmält kommer frågan i hela dess vidd, i enlighet med 1945 års riksdagsbeslut,
att upptagas så snart omständigheterna det medgiva.

De svårigheter av finansiell art, som — enligt vad 1943 års riksdag uttalade
— kunna möta den här förordade reformen, torde icke böra tillmätas
alltför stor betydelse. Om någon ökning av det allmännas utgifter kan det
ju icke bliva tal, allenast om en överflyttning av utgifter från den kommunala
till den statliga budgeten. Uppgörelse härom måste givetvis träffas
med de av frågan berörda städerna, men det finns icke några skäl att
antaga, att denna uppgörelse skall visa sig svårare än andra liknande förhandlingar
och avtal, ofta av ganska komplicerad art, som bruka träffas
mellan staten och kommunerna. Exempelvis må hänvisas till de tämligen
invecklade uppgörelser som på senare år träffats mellan staten och Stockholms
stad om överståthållarämbetets uppdelning i en statlig och en kommunal
del. De problem, som föreligga vid stadsdomstolarnas förstatligande,
äro av jämförbar art.

Självfallet maste alla här berörda spörsmål bliva föremål för en allsidig
och förutsättningslös utredning.

Motioner i Andra kammaren, nr SO4. 19

Med åberopande av vad bär anförts hemställer jag,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning, i huvudsaklig anslutning till vad här
ovan anförts, rörande stadsdomstolarnas förstatligande och
därmed sammanhängande spörsmål samt för riksdagen
framlägga de förslag vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 22 januari 1949.

Yngve Larsson.