Motioner i Andra kammaren, Nr 97 (Motion 1911:97 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 97.

Nr 9?.

Af herrar Öberg och Åsiund, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder i syfte att för fiskarbefolkningen i
Norrland bereda tillfälle att förvärfva äganderätt till
fiskelägena.

Bland vårt lands äldsta och hufvudsakligaste näringskällor räknar
man fisket utefter rikets kuster, hvarigenom sedan urminnes tider en
stor del af rikets innebyggare, nämligen de, som varit bosatta vid
kusterna, kunnat förskaffa sig sin utkomst och bärgning.

Denna näringsgren har sålunda tiderna igenom varit af ganska
stor betydelse för såväl den enskilde yrkesutöfvaren som för det allmänna.

För utöfvande af sin näring måste fiskeribefolkningen emellertid
föra en hård och stundom ojämn strid mot elementerna, och det är
ofta med fara för egna lif och under risk att förlora sina dyrbara redskap,
som denna befolkning förmår förskaffa sig sitt lefvebröd. Utbytet
af denna näring är ju också vanligen mindre, än man af den därpå
nedlagda arbetskraften kunde hafva rätt att vänta.

Orsakerna härtill kunna vara mångahanda och olika alltefter
orternas varierande beskaffenhet. Det är särskildt den norrländska
fiskarbefolkningen som vi härigenom vilja fästa Riksdagens synnerliga
uppmärksamhet på i ändamål att komma den till hjälp i deras vid
ett flertal fiskelägen svåra belägenhet, beträffande deras bostads- och
fiskerättsförhållanden. Dessa äro nämligen på många ställen sådana, att
befolkningen är på god väg att mer och mer öfvergifva sitt yrke, såvida
ej snar och kraftig hjälp från statsmakternas sida gifves den.

Utnyttjandet af det norrländska fisket, hvars fångst hufvudsakligast
utgöres af strömming, har i regel utarrenderats eller på annat
sätt upplåtits åt personer, som helt och uteslutande ägnat sig åt fisket,

12 Motioner i Andra kammaren, Nr 97.

af fiskerättsägarne, som i de flesta fall utgöras af byamän, och har
tiden för sådana upplåtelser och aftal oftast bestämts ganska olika.

De bostäder och fiskebodar, som i äldre eller i senare tid blifvit
uppförda, hafva uppförts på den enskilda mark, å ofri grund, till hvilken
i bästa fall innehafvaren endast haft ett arrendekontrakt för en tid af
tjugu å tjugufem år. Sedan nu många dylika upplåtelser utlöpt, har
det visat sig vara för fiskarbefolkningen nästan omöjligt att få till
stånd nya aftal om fiskelägenas fastsätta upplåtande, hvarigenom dess
ställning blifvit ganska bekymmersam.

Uti en till Västernorrlands läns förvaltningsutskott ställd skrifvelse,
den 26 maj 1910 (bilaga 1), har länets fiskeriinstruktör J. A.
Lång fäst utskottets uppmärksamhet på fiskarbefolkningens'' »inom länet
ogynnsamma ställning gentemot strand- och fiskerättsägare vid kusten,
hvad bostad och fiskerätt beträffar», samt ifrågasätter i samband därmed
vissa åtgärders vidtagande på lagstiftningens väg.

Med anledning af nämnda skrifvelse, som af förvaltningsutskottet
remitterades till en tidigare tillsatt fiskevårdskommitté för yttrandes afgifvande,
besökte denna kommitté, förstärkt med undertecknad, Öberg,
under sommaren 1910 en del fiskehamnar inom länet för att på ort
och ställe taga närmare reda på förhållandena. Utlåtande häröfver
inlämnades den Bl augusti samma år till förvaltningsutskottet (bil. 2),
som beslöt öfverlämna detsamma jämte fiskeriinstruktören Lings ofvannämnda
skrifvelse till kungl. landtbruksstyrelsen. Af dessa skrifvelser
framgår otvetydigt, att i en del hamnar, där fisket sedan många århundraden
tillbaka utöfvats af fiskare, som ditkommit från städerna Gäfle
och Norrtälje samt fastlandet vårtiden, fiskarenas antal är i starkt
sjunkande;

att fiskebåtarnas antal väsentligen på senare tiden nedgått;
att fiskarena själfva befarade, att om ej en tryggare besittningsrätt
och i öfrigt bättre ordnade förhållanden kunde åvägabringas dem,
hamnarna komme att så småningom öfvergifvas;

att fiskarena, som åtskilliga gånger gjort försök till förnyade aftal
med strand- och fiskerättsägarne, icke kunnat erhålla sådana på gamla
och i öfrigt för dem antagliga villkor;

att fiskarena därför kände sig ganska osäkra och att de hvilken
dag som helst kunde bortdrifvas från sina hem och från fiskets utöfvande; att

uppdelning emellan de olika ägarne till de största fiskelägena
ifrågasatts, hvarigenom svårigheterna att kunna komma till uppgörelse
om bindande aftal än ytterligare stegrats;

Motioner i Andra kammaren, Nr 97.

att fiskarena låta sina bostäder och fiskebodar i följd häraf
förfalla;

att fiskeribefolkningen mången gång varit till stor hjälp och nytta
vid nödlotsning och bärgning af skeppsbrutna, och att de själfva kände
sig urståndsätta att kunna vidtaga de åtgärder, som vore nödiga för
åstadkommande af en sådan uppgörelse med vederbörande ägare till
fiskelägena, som afsåge äganderättens förvärfvande eller dess förnyade
upplåtelse på förmånliga villkor.

Förberörda fiskevårdskommitterade säga det vara till fullo konstateradt,
att de missförhållanden, hvilka i fiskeriinstruktören Långs till
förvaltningsutskottet ställda skrifvelse påpekas, äro af den art och betydelse
för såväl fiskarena och jord- eller fiskerättsägarne själfva som
för det allmänna, att ett verksamt ingripande är fullt motiveradt, såvida
utnyttjandet af det värdefulla fiske vattnet vid våra kuster ej skall helt
eller delvis äfventyras.

Då liknande förhållanden lära vara rådande inom andra närgränsande
län som dem, hvilka nu antydts beträffande Yästernorrlands
län, så stöder det ju ytterligare behofvet af att frågan om den norrländska
fiskarebefolkningens osäkra ställning bringas till Riksdagens
kännedom.

Olika förslag till afhjälpande af deras svårigheter hafva ju framställts,
såsom af bilagorna framgår, men hvad som i hvarje fall och
allra först bör i saken åtgöras, torde vara att hos Kungl. Maj:t
anhålla om en fullständig utredning i ärendet, på det att man må erhålla
en säker insikt om arten och vidden af det förefintliga behofvet
af åtgärder äfvensom för att få eu tillförlitlig grundval för bedömande
af de förslag, som framställts till olägenheternas lindrande eller afhjälpande.

Då Riksdagen tidigare i likartade fall ägnat sin uppmärksamhet
åt fiskarbefolkningen inom Göteborgs och Bohus län samt Blekinge län,
hvarigenom för dem åstadkommits stor och värdefull hjälp, är det att
hoppas, det Riksdagen äfven ville behjärta det stora behofvet af hjälp
äfven åt den norrländska fattiga fiskarbefolkningen, som minst af alla
fiskerinäringsidkare kommit i åtnjutande af understöd från det allmänna.

Med stöd af hvad sålunda anförts, tillåta vi oss vördsamt hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t låta utreda huru och
på hvad sätt fiskarbefolkningen i Norrland kunde beredas
tillfälle att förvärfva sig äganderätt till de fiske -

Motioner i Andra kammaren, Nr 97-

lägen med därtill hörande vatten, där de hafva sina
bostäder, fiskebodar och andra hus uppförda, äfvensom
snarast möjligt afgifva det eller de förslag hvartill
den verkställda utredningen kan föranleda.

Stockholm den 25 januari 1911.

•• o

C. J. Oberg. Z. Åslund.

Bilaga 1.

Afskrift af afskrift.

Till Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

De fiskare, som hafva fisket såsom sin hufvudn äring, äro företrädesvis att
finna i de större fiskehamnarne och de flesta af dem flytta årligen »in till lands»
för vintern samt hafva där vanligen någon mindre jorclbrukslägenhet, hvarå en å
två kor kunna vinterfödas.

Många af de fiskare, som bo året om i fiskeläget, hafva ock numera köpt
eller arrenderat på 50 år odlingsmark (stenbacke eller myr) i närheten af fiskeläget
och uppodlat denna så att en eller flera kor kunna vinterfödas. Det har för fiskaren
visat sig vara alldeles nödvändigt att hafva något jordbruk (så att mjölk och potatis
m. m. ej behöfva köpas), om han skall kunna reda sig med den inkomst han får
af fisket, hvilken inkomst alltid måste bli osäker eller ojämn, beroende på fiskets
utfall och gällande fiskpriser samt andra orsaker.

A de platser, där det funnits god tillgång på dylika smärre jordlägenheter
och priset samt villkoren ej varit orimliga, har också de egentliga fiskarenas antal
icke väsentligt förminskats under de senaste 10—15 åren, ehuru stegringen i arbetslönerna
inom andra yrken nog borde hafva lockat dem att öfverge fiskareyrket.

Däremot har under samma tid de fiskande böndernas antal betydligt minskats
eller deras fiske inskränkts till husbehofsfiske som idkas när de hafva tillfälle härtill;
detta på grund af att de sakna nödiga arbetskrafter att sköta både jordbruk
och fiske och bär det sig ej för dem att lega folk särskildt för fiskets bedrifvande.

Motioner i Andra hammaren, Nr 97.

På vissa ställen kan man därför nog få arrendera fiskerätt men icke köpa
lämpliga bostadsplatser, därför att vid laga skifte sådana platser tilldelats enskilda
hemman; hvars innehafvare skälfva fortfarande drifva fiske och ej önska få konkurrenter,
då de öfriga delägarne få uppbära största delen af arrendeinkomsten för
fiskerätten.

Såsom nu gällande skifteslag tolkas, synes den ej heller lägga hinder i vägen
för skiftesdelägarne att, om de enas därom, uppdela de samfälligheter, som redan
blifvit afsätta till fisklägen eller ock försälja dem för att användas till annat ändamål
än fisklägen, ehuru de blifvit afskeda i syfte att fiskvattnet må kunna nyttjas
af flere än hemmanshafvame. Det är ej så sällsynt att så sker och i dagarne
har delning af våra största fiskehamnar blifvit begärd. Dylika delningar begäras
vanligen mest för att man skall få skilja hvad förut ansetts ovillkorligen höra tillsammans,
nämligen fiskerätt och bostadsrätt i fiskläget, ty så länge dessa höra
ihop, har den enskilde hemmansägaren ej rätt att godtyckligt höja afgiften för
bostadsrätten ■— om t. ex. fiskaren uppfört en bra gård — eller uppsäga någon
honom misshaglig person, för så vidt icke öfriga delägare härtill lämna sitt bifall.

Det finnes därför ingen som helst garanti för fiskaren att få behålla sin
bostadsrätt någon längre tid än aftalet gäller, hvilket vanligen är blott ett år, ett
förhållande, som är till stor skada för fiskerinäringen och till föga gagn för fiskerättsägarne.
Fiskarena själfva inse nog knappast vådan häraf, men klart är att
man under dylika förhållanden svårligen kan genomföra något större företag i syfte
att för framtiden gagna fiskarena eller fiskerinäringen; och bostadsfrågan kan icke
lösas på ett tillfredsställande sätt, så länge besittnings- eller äganderätt till tomtplatsen
saknas. Äfven om aftal träffas för 15 å 20 år — hvilket dock numera
synes vara omöjligt genomföra 1) — anses det dock ej lönande uppföra ordentliga
bostäder, enär fiskaren, om han vid arrendetidens slut upphör att idka fiske, icke
kan påräkna erhålla nämnvärd valuta för sina hus. Då hemmansägaren bestämmer
om hvem som får köpa dem — om de nu tillåtas få stå kvar å fiskläget —• och
då konkurrensen således ej är fri, återstår för säljaren blott att antingen antaga
det låga anbudet eller flytta bort sina hus.

På vissa ställen i länet äro förhållandena annorlunda, däribland i Nordingrå.
där å de flesta platser fiskarena endast få arrendera fiskerätten mot synnerligen
låg taxa, men omtvistligt är, om den tillhör endast hemmansägame därstädes.
Bostadsrätt måste de själfva anskaffa och faller sig detta icke alltid så lätt.

Afgiftens storlek växlar i öfrigt ganska betydligt äfven där bostads- och
fiskerätt äro förenade, men torde sällan öfverstiga 25 kronor per båt eller 50 kronor
per not, där fiskarena själfva underhålla fiskebod och boningshus. Därtill komma
särskilda afgifter för betesrätt och vedbrand samt en afgift af cirka 4 kronor per
båt till prästerskapet in. m. Med hänsyn till hamnarnes och fiskevattnets beskaffenhet
är afgiften mångenstädes alltför hög, och, då fiskarena dessutom hafva att
erlägga dryga utskylder för sina gårdar och jordlägenheter samt för inkomsten af
fisket (under det hemmansägame, som utan någon direkt uppoffring få uppbära en
dryg del af nettoinkomsten, slippa någon särskild beskattning härför), är det ej att
undra öfver, om fiskarenas antal förminskas och missnöjet med dessa förhållanden i
stället växer.

Något särskildt klander framför föregående generationer förtjäna dock icke
de nuvarande fiskerättsägarne vid kusten. De utgöra icke någon majoritet bland
våra lagstiftare.

Motioner i Andra kammaren, Nr 97.

Det är dock ej blott de höga afgifterna, utan måhända i lika hög grad
svårigheten att kunna få köpa en för fiskare lämplig jordlägenhet samt osäkerheten
i fråga om arrendeafgifternas storlek för framtiden, som verka hämmande för fiskets
utveckling. Om nu någon eller några fiskare lyckas vinna en jämförelsevis god
ekonomisk ställning, finnes ingen garanti för att ej strand- och fiskerättsägarne
pålägga dem sådana afgifter, att de nödgas upphöra med fisket. Visserligen är ett
dylikt tillvägagående hittills mycket sällsynt, men det är ej otroligt att det hädanefter
blir mera vanligt, sedan nu bönderna vid kusten nästan öfverallt nedhuggit
sin skog och derföre torde blifva mera måna om att få sina inkomster af fiskevattnet
ökade.

Det torde i sammanhang härmed böra anmärkas, att den särskilda grundskatt,
som bönderna förut nödgats erlägga —• såsom de uppgifvit —- för sitt fiskevatten,
numera afskrifvits, men omtvistligt är, huruvida de på grund häraf äga oinskränkt
rätt att direkt eller indirekt omöjliggöra fisklägenas bebyggande och härigenom
förhindra bedrifvandet af allt hafsfiske, hvilket de, så länge skatten skulle utgå, af
eget intresse icke kunde göra. Om de äga en dylik rätt, synes det vara hög tid,
att våra lagstiftare taga hand om denna sak och i första rummet förhindra delning
af fiskelägen mellan skatteägarne.

Då man genom en undantagslagstiftning ansett sig böra hindra bolag att
köpa jordbruksfastigheter, torde det väl ej vara mera orättvist att genom lagstiftning
ordna så, att en näring, som icke på något sätt hindrar jordbrukets utveckling,
må utan något hämmande förmynderskap kunna ostörd få utveckla sig
såsom förhållandena i öfrigt medgifva, för så vidt nämligen man anser att vårt
land är i behof af en i möjligaste mån oberoende fiskarebefolkning, som är i stånd
att bättre än andra samhällsklasser rekrytera vår handels- och krigsflotta.

Fordomdags hände det ej sällan att fisklägen utvecklades till städer. Nu
synes detta knappast kunna komma i fråga i Norrland, men därför sakna de väl
icke berättigande att finnas till, så länge det finnes fiskare, som vilja bo i dessa
fisklägen, hvilkas historia säkerligen är äldre än den närbelägna byn, som nu
erhåller arrendet för fiskevattnet

Det är kändt att borgarne i städerna vid Mälaren (Västerås, Strängnäs.
Torshälla m. fl.) redan på 1400-talet och antagligen långt förut drefvo fiske här i
Norrland under somrarna och ännu på 1700-talet fortsatte de härmed, tillökade
med fiskare från Norrtälje och Galle, hvarifrån de talrikast och längst eller intill
nuvarande tid bedrifvit fiske inom Västernorrlands län.

De flesta fisklägen torde då hafva varit kronofiske^ belägna å eller invid
byallmänningar, men högst få hafva intill senare tid stannat kvar i kronans ägo.
De öfriga synas hafva utan särskild skattelösen blifvit närmaste bys tillhörighet.
Såsom ex. härpå må anföras att enligt Hiilphers beskrifning öfver Ångermanland,
tryckt år 1780, var fiskläget Marviks grund å södra Ulfön då ett kronofiske, som
för 50 år upplåtits till Hernösands stad, sedan Galle fiskerskap förut innehaft det
och år 1771 uppfört ett kapell där, som ännu står kvar och 1908 blef repareradt
af de fiskare från Vibyggerå, som nu äro arrendatorer. Fiskläget tillhör nu Sörbyn
å Ulfån utan att så vidt jag kunnat utröna byamännen behöft inköpa det af kronan
eller att det någon tid legat öde och ej lämnat inkomst. Sådana exempel kunna
anföras från flera platser och en utredning om huruledes alla dessa fisklägen 2)
kommit i böndernas ägo jämte ensamrätten till allt fiske vid stränderna i den yttre
skärgården och i öppna hafvet skulle säkerligen ej komma att sakna intressanta

Motioner i Andra kammaren, Nr 97.

detaljer. Af särskild vikt är att frågan om fiskerätten bättre klargöres än hittills
skett genom lagstiftningen. Lämpliga platser för fisklägen kunna möjligen inköpas
på rimliga villkor men icke gärna en omtvistlig fiskerätt.

Då de främmande fiskarena från Mälarstäderna hyrde sina fiskebodar, betalades
»strand- och bolega» till strandägaren, men ingen särskild afgift för fiskerätten,
som då tydligen ansågs vara oskiljaktigt förenad med fiskläget i så måtto att strandägarne,
om de skulle få rätt att uppbära någon afgift härför, vore skyldiga att
hålla fiskebod, för hvilken skatt till kronan och prästerskapet etc. skulle erläggas.
De ägde nog ej själfva rätt att drifva fiske vid fiskläget, om de icke nyttjade och
underhöllo en fiskebod, för hvilken skatt erlades.

Efter hand har dock för hvarje gång det lagstiftats om fiskerätten i saltsjön
de egentliga fiskarenas frihet att där idka fiske mer och mer inskränkts och med
undantag af det så kallade utgrundsfisket har fiskerätten vid hafskusten i verkligheten
blifvit den skattlägga jordens enskilda tillhörighet, något som icke lärer förekomma
i andra länder och icke heller i Bohuslän.

Bestämmelsen i § 3 mom. 1 och 2 i lagen om rätt till fiske af den 27 juni
1896 synes _ nämligen numera icke kunna tillämpas i Norrland på grund af det i
denna lag införda uttrycket »rörlig» redskap, till hvilken man endast vill räkna
not- och drifgarn, ehuru det enligt min uppfattning ursprungligen härmed afsetts
sådana sättgarn, för Indika inga landfästen (pålar eller dylikt) erfordras och hvilken
redskap ofta utsättes utanför strandrättsområdet för fångst af s. k. klabbströmming
in. m. Genom denna ögonskenligen obetydliga ändring om rörlig redskap
har dock (genom bestämmelsen i par. 2 mom. 1 i nämnda lag) strandägarnes
ensamrätt till strömmingsfisket 3) utanför strandrättsområdet i våra stora och djupa
hafsfjärdar blifvit tydligt fastslagen, om nämligen förstnämnda tolkning af uttrycket
»rörlig» redskap blifver gällande! Hittills har denna lag icke tillämpats här, men
beklagligt är att en sådan lag utfärdats, som kan gifvas en dylik tolkning, och den
blifver säkert icke till gagn för någon part. Minst gagnar den aflägset boende
strandägare. Den enda följden är processer och trakasserier, om någon öfverskrider
de tänkta rålinjerna miltals från land, samt minskad fångst, då de fiskande ej
såsom förut kunna »följa fiskens dref» med sina sättgarn.

Det är därför nödigt att i förutnämnda lag om rätt till fiske införes en bestämmelse
om att i de fjärdar, där strömmings- eller torskfiske idkas, strandägarnes
enskilda fiskerätt ej gäller längre ut än 180 meter från det ställe vid stranden, där
2 meter stadigt djup vidtager, såsom praxis hittills varit. Äfvenså bör uttrycket
»rörlig redskap» förtydligas så att långvariga processer härom må undvikas.

Då, såsom här ofvan påvisats, lagstiftningen hittills gått i den riktningen att
direkt eller indirekt klafbinda hafsfisket och fisket i den yttre skärgården under
hemmansinnehafvame och då detta numera icke är behöfligt eller gagnande för
jordbruket men utgör ett mäktigt hinder för fiskerinäringens utveckling, måste lagstiftarna
snart börja gripa in och ställa till rätta hvad som i detta hänseende blifvit
snedvridet.

Därvid torde, förutom härofvan antydda ändringar i lag om rätt till fiske,
följande frågor böra tagas i öfvervägande:

l:o) Om hemmansägarne äga rätt att direkt eller indirekt ödelägga befintliga
fisklägen;

2:o) Huruvida de fiskare, som tillika äro småbrukare, d. v. s. ägare af mindre
jordbrukslägenheter inom byalaget, fortfarande äro skyldiga erlägga afgifterna för
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sand. 2 Afä. 2 Band. 40 Höft. 3

18 Motioner i Andra kammaren, Nr 97.

fiskerätten till hemmansägarne, sedan nu afskrifning af grundskatten för fiskerätten
verkställts;

3:o) Om, därest dessa utgifter anses böra utgå, bestämmanderätten öfver deras
storlek samt villkoren i öfrigt skall fortfarande ensamt tillhöra hemmansägarne
eller kunna öfverlämnas till en särskild uppskattningsnämnd.

4:o) Huruvida det kan anses vara rättvist och för landets utveckling nyttigt
att många fiskare och särskildt de, som tillika äro småbrukare eller lägenhetsinnehafvare
och ofta själfva uppodlat sin jord, skola betungas med lika höga och ej
sällan högre direkta utskylder — när afgiften för fiskerätten inräknas — än hemmansägare,
som innehafva 5 å 10 gånger större areal odlad jord förutom en mer
eller mindre vidsträckt skogsmark.

1) 1 hushållningsställskapets handl. för 1908 häft. I sid. 217 och 218 är
närmare beskrifvet om de försök, som gjorts att få sådana aftal upprättade för
längre tid, men Indika hittills ej ledt till något resultat på grund af de ogynnsamma
villkor och höga arrendeafgifter, som föreslagits af strandägarne. Ehuru
dessa å en plats under de sista 20 åren erhållit minst 11,000 kr. i arrendeafgifter
för ett i jordbrukshänseende värdelöst skär och vid arrendetidens slut fingo omkring
3,500 kr. för den skog fiskarena under tiden sparat åt dem, då de haft rätt
till husbehofsvirke — så ville de nu dock ej åtnöja sig med lika stor afgift, som
förut er lagts för hvarje not, hvadan intet nytto aftal kunde uppprättas.

2) Enligt Hulphers fanns då ensamt i Ångermanland 14 »fiskelägenskapell».
Dessa funnos förmodligen i Skagen, Skeppsmalen, Grisslan, Trysunda, Ulföhamn,
»Marviksgrund», Norrfållsvik, Lossmen, Barsta, Sörfällsvik, Berghamn, Storön,
Hemsön, Lugnön och Balsvik.

3) Och äfven torskfisket, där det vintertid idkas i vissa hafsfjärdar.

Docksta 26 maj 1910.

./. A. Ling.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:
J. Modin.

Från vidimerad afskrift rätt afskrifvet, betygar.

A. ./. Hagström. Fr. Berglund.

Motioner i Andra kammaren, Nr 97.

Bilaga 2.

Afskrift af afskrift.

Till Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Sedan förvaltningsutskottet genom beslut den 1 nästlidne juni anmodat fiskevårdskommittén,
förstärkt med ledamoten af utskottet, ledamoten af Riksdagens
Andra kammare in. m. C. J. Öberg i Domsjö, att verkställa utredning och afgifva
yttrande i anledning af en från fiskeriinstruktören J. A. Ling inkommen skrifvelse
rörande fiskarebefolkningens inom länet ogynnsamma ställning till strand- och fiskerättsägarna
vid kusten hvad bostads- och fiskerätten beträffar, i sammanhang hvarmed
utskottet lämnat kommitterade i uppdrag att för ändamålet besöka lämpliga
fiskelägen, få kommitterade, som besökt vissa här efteråt angifna fiskelägen, hvarest
fiskarena beredts tillfälle att i frågan uttala sig, till fullgörande af ifrågavarande
uppdrag, härmed vördsamt anföra följande.

Kommitterade ha vid följande fiskelägen inhämtat upplysningar och uttalanden
direkte från fiskarebefolkningen.

Grisslans fiskeläge i Själevads socken.

Vid sammanträde på denna plats tillstädeskommo 15 fiskare.

Fiskeläget äges af Norrvåge byamän och omfattar: Grisselön och Yågön
med tillhörande fiskerätter vid större delen af Klösan, hälften af Ellön, äfvensom
en del af Råskärsön, hvarjämte fiske äfven bedrifves vid en mindre del af fastlandet.

Fisket har härstädes utöfvats sedan många århundraden tillbaka af fiskare,
hvilka för viss, bestämd tid arrenderat fiske- och bostadsrätten och bär hufvudsakligen
idkat strömmingsfiske. Med undantag för de senaste åren, då två familjer
äfven under vintern varit bosatta i fiskeläget, har fiskarebefolkningen under vintrarna
varit bosatt å fastlandet.

Sista arrendeperioden, som omfattade 25 år, tilländagick år 1907, och har
nytt arrende därefter, oaktadt flere försök från fiskarenas jsida, ej kunnat åvägabringas
med jord- och fiskerättsägarna. Orsaken härtill ansågo fiskarena vara, dels
att byamännen (jordägarna) icke kunnat fullständigt enas om villkoren för nytt
arrende, dels att de velat höja afgiften per båt eller hushåll så, att fiskeläget skulle
lämna dem samma inkomst som förr, eller 575 kronor årligen, oaktadt fisket under
denna tid betydligt mindre utnyttjats och fiskarefamiljerna sedan år 1907 nedgått
från 25 till 17 med minskning af strömmingsnotarnas antal från 13 till 9 — ett
tillbakagående i det gifvande fiskeläget, som orsakats af fiskarebefolkningens synnerligen
osäkra ställning — och oaktadt den afverkningsbara skogen a. Vagön och
Grisselön numera blifvit försåld och afverkad, hvarigenom tillgång till virke för
strömmingskärl, vedbrand och annat husbehof försvårats.

Motioner i Andra kammaren, Nr 97.

Fiskarena hade under de sista åren betalat liknande afgift som förut blifvit
erlagd per not räknad, men ansågo de, att det nu funnes ytterst ringa utsikt för
dem att själfva kunna träffa aftal för bestämd tid med byamännen på rimliga villkor.
Helst önskade de att kunna blifva själfägande och uttalade den uppfattningen att,
om de ej kunde förhjälpas till en tryggare ställning till fiskerättsägarne, skulle fiskeläget
efter hand komma att alldeles öfvergifvas. Boningshus och fiskebodar finge
redan nu förfalla. Om däremot tryggande bostadsrättigheter kunde förvärfvas,
ansågs det, att flera fiskare skulle komma att äfven för vintern bosätta sig i fiskeläget
och att icke obetydligt vinterfiske kunde idkas, enär isförhållandena härstädes
i regel vore gynnsamma härför. Fiskelägets betydelse för sjöfarande framhölls
äfven. Det vore ej sällan, som fiskaren härstädes biträdde med nödlotsning och
med bärgning af skeppsbrutna.

Fiskehamnskommissionen hade äfven, med hänsyn till fiskelägets och hamnens
stora betydelse, föreslagit, att 10,000 kronor skulle anslås till denna fiskehamns
förbättrande.

De närvarande fiskarena uttalade sin glädje öfver att hushållningssällskapet
velat låta undersöka deras ställning; och hoppades de att hjälp på ett eller annat
sätt skulle kunna bringas dem.

Trysunda fiskeläge i Nätra socken.

Vid det i detta fiskeläge hållna mötet voro 17 fiskare närvarande, och upplystes
därvid, att 22 hushåll bodde där, hvaraf 17 hela året och 5 endast sommartiden.
Fiskeläget med tillhörande skär och fiskevatten äges af Kung!. Maj:t och
kronan, som hittills utarrenderat det för 15 år i sänder till den högstbjudande och
ej direkt till fiskarena, hvilka i sin ordning vanligen fått betala en betydligt högre
afgift, till arrendatorn. Årliga arrendet har på sista tiden varit 515 kronor med
rätt till 115 träd. årligen.^ Arrendetiden utgår den 31 december innevarande år.

För omkring 25 år sedan voro 15 strömmingsnotar i bruk, men nu funnos
här blott 12.

Las- och sikfisket är obetydligt på denna plats. En del af fiskarena måste
för att kunna reda sig skaffa biförtjänster genom lastningsarbete vid lastageplatser
under vissa tider af året.

Redan i fjol vintras hade^ fiskarena till Kung!. Maj:t inlämnat köpeanbud å
fiskeläget men ännu ej erhållit något besked om detta anbuds antagande eller förkastande.
De hade. egna, tämligen goda boningshus och fiskebodar och önskade nu
att få förvärfva sig åtminstone bostads- och fiskerätt samt den jord, de uppodlat
till potatisland m. m., äfvensom nödigt skogsfång och möjligen någon del af den
närbelägna odlingsbara marken.

Ulföhamn i Nätra socken.

Detta fiskeläge tillhör Ulfö—Sörby.

Vid det sammanträde, konnnitterade hade därstädes, närvoro såsom ombud
för de 39 hushållen i fiskeläget fiskarena J. Ax. Söderberg och O. Axel Söderberg
samt lotsförmannen ,T. A. Viberg; och förklarade dessa, att i afseende på fiskarenas
bostads- och fiskerätt vid detta fiskeläge vore förhållandena så osäkra, att de hvilken

Motioner i Andra kammaren, Nr 97.

dag som helst kunde bortdrifvas från sina hem. Intet annat skriftligt aftal om
deras arrende hade de förut kunnat erhålla än ett protokoll öfver en hamnstämma,
som enligt hosföljande ordningsstadga årligen hålles omkring den 24 augusti. Men
enär byamännen i Ulfö—Sörby numera ej plägade infinna sig på denna stämma, kunde
nu ingen giltig anteckning ske rörande arrendet för efterföljande år.

Såsom bilagda skiftesprotokoll utvisar, hade i år delning af fiskeläget begärts,
något som ytterligare bidragit att öka osäkerheten rörande bostadsrätten för närmaste
tiden.

Hittills hade ett slags sämjedelning af hamnens 34 fiskebodar gällt, så att
hvarje hemmansägare hade 5 å 6 bodar att underhålla och utarrendera. Arrendet
för fiskebod jämte tomt och gistplats samt fiskerätt var nu 32 kronor per bod men
hade fordom vant 15 kronor. Arrendetiden hade ansetts gälla för blott ett år i
sänder, men den fiskare, som årligen erlagt afgiften, hade i regel fått kvarbo till
sin död. De flesta fiskarena hade bott här hela sin lifstid, och numera flyttade
ingen härifrån för vintern, sedan de efter hand uppfört ordentliga vinterbostäder
åt sig.

Ombuden ansågo, att den enda utsikten för fiskarena att kunna komma till
en tryggare och bättre ställning vore att fiskeläget med tillhörande fiskevatten förvärfvades
af Kung], Maj:t och kronan och att sedan andelar i detsamma kunde få
med äganderätt förvärfvas af fiskarena.

Grunnan i Nätra socken.

Detta fiskeläge är beläget på södra Ulfön. Äfven detta tillhör byamännen
i Ulfö—Sörby, men har fordom tillhört Kungl. Maj:t och kronan och arrenderades
då senast af fiskare från Härnösand.

Fiskarena bo här endast sommartiden och äga samt underhålla själfva sina
fiskebodar och boningshus. Fångsten delas lika mellan fiskebåtarna. Sista arrendeaftalet
hade gällt för 5 år och utginge i år. Afgiften hade varit 22 å 25 kronor
per fiskebåt eller halfnot-rättighet räknadt. Fiskebåtarnas och fiskarefamiljernas
antal hade under tiden minskats från 15 till 12, och fordrade nu byamännen därföre
högre afgift per båt räknadt, på det att deras inkomst af fiskeläget ej skulle bli
minskad.

De närvarande fiskarena uppgåfvo, att de nyligen tillsport byamännen, om
de mot samma afgift som förr, per fiskebåt räknadt, skulle åter få arrendera fiskeläget,
men hade då en af byamännen neka! utarrendera hamnen och de andra,
såsom redan anförts, velat höja afgiften. Fiskarena ansågo sig icke kunna ingå
på höjning af denna, då de nu hade dryga utskylder för sina torp å fastlandet (i
Vibyggerå socken) och dessutom finge erlägga särskildt för betesrätt samt för ved
och annat husbehofsvirke. Do önskade därför att något skulle göras för att förbättra
deras ställning till strand- och fiskerättsägarna, i annat fall troddes, att
fiskeläget skulle till sist öfvergifvas.

Fiskehamnskommissionen hade, enligt hvad det upplystes, tillstyrkt ett anslag
af 3,000 kronor för hamnens förbättrande.

Motioner i Andra hammaren, Nr 97.

Bönhamn i Nordingrå socken.

På denna fiskeplats, som därefter besöktes, voro afgifterna jämförelsevis
låga; för bostadsrätt 3 kronor per tomt till bostad med fiskebod och för fiskerätt
en fjerding strömming per båt. Boningshus och fiskebodar ägas af fiskarena och
voro ganska väl underhållna.

Solum å Hemön.

Detta fiskeläge äges af fiskarena själfva. Dessa sade sig ej önska någon
förändring i afseende på sina bostadsförhållanden. Rymliga tomter och bostäder
funnos här.

Gånsvik å Hemön.

Äfven detta fiskeläge innehafves af ägarne själfva, som jämte det de sköta
sina hemman här bedrifva fiske.

Fiskebodar och bryggor voro mycket dåligt underhållna, och beklagligt nog
syntes intresset för renlighet i fiskebodarna ej vara stort här. En anledning härtill
torde vara att ringa tillgång finnes till arbetskrafter, då ju hemmanens skötsel
tarfva mycket arbete. De fiskare, som äga eller inneha blott några tunnland jord,
synas kunna hinna med att sköta både jorden och fisket på ett tillfredsställande
sätt, men de, som hafva någon större jordareal, ha sällan tillräckligt med arbetskrafter
att kunna sköta både jordbruket och fisket så som sig bör.

Prästhushamn å Remsa.

I fiskeläget finnas f. n. 9 fiskebåtar och 14 hushåll; för 25 år sedan funnos
16 båtar, för 10 år sedan 12 båtar; 4 af fiskarena hafva ej jord; de öfriga äga
dels torp, dels äro 2 hemmansägare, som bedrifva fiske.

Äfven här uttalades som önskemål, att fiskarena på tryggare villkor finge
arrendera fiskerätt och bostadsplatser eller genom årliga afbetalningar bli ägare
af dessa.

Af denna undersökning, som sålunda verkställts, finna kommitterade till fullo
ådagalagdt, att de missförhållanden, hvilka af fiskeriinstruktören Ling i hans till
förvaltningsutskottet ställda, här förut vidrörda skrifvelse påpekats, äro af den art
och betydelse för såväl fiskarena och jord- och fiskerättsägarna själfva som det
allmänna, att ett verksamt ingripande från hushållningssällskapet är fullt motiveradt,
såvida utnyttjandet af det värdefulla fiskevattnet vid våra kuster ej skall helt
eller delvis äfventyras.

Såsom hushållningssällskapet kraftigt understöd!; andra näringsgrenar, när så
påfordrats, synes det kommitterade vara både skäligt och nödigt, att detsamma
söker förhjälpa fiskarebefolkningen till ordnade och bättre existensförhållanden.

Motioner i Andra hammaren, Nr 97.

Det kan ej vara som sig bör, att fiskelägen, som länge gifvit sina innehafvare
om icke riklig så dock skälig utkomst, skola komma att på grund af missförhållanden,
hvilka säkerligen kunna afhjälpas, utsättas för faran att ödeläggas.

Ivommitterade, som hafva sig bekant, att staten förut på annan ort inom
riket (Blekinge län) gifvit sin kraftiga medverkan till förbättrande af fiskehamnsförliållanden,
hafva med ledning af här förut relaterade omständigheter enats i den
uppfattningen, att det vore högeligen önskvärd! och gagnande för fiskarebefolkningen,
om fiskelägena blefve för all framtid friköpta från deras ursprungliga ägare och
upplåtna till dem, som själfva idka fiske, då, såsom visats, sambruk af fiske
och jord i något större utsträckning måste verka hämmande för dessa båda näringsfång.
Härigenom skulle fiskarena komma ur den beroende ställning, som nu verkar
ytterst ogynnsamt på deras näring. Fiskarebefolkningen kunde då med större intresse
vinnlägga sig om denna, sina hamnar och hem, da dessa af dem själfva fritt
disponeras. Större möjlighet till erhållande af lån till bostäder samt fiskeredskaps
och båtars anskaffande och förbättrande skulle då också uppstå, med ett ord,
deras för det allmänna så betydelsefulla näring skulle icke blott bevaras utan ock
gå framåt.

En lösning af frågan hafva kommitterade tänkt sig sålunda:

Att förvaltningsutskottet ville i underdånig skrifvelse till Kung! Maj:t, med
påpekande af den bekymmersamma ställning, i hvilken fiskarebefolkningen uti en
del hamnar inom länet befinner sig, föranstalta eu mera utförlig undersökning samt
eventuella aftal med vederbörande ägare, hvarigenom hamnarna med därtill hörande
fiskerätter öfverlåtas direkt till Kungl. Maj:t och kronan, och att, om sådan öfverlåtelse
komme till stånd, fiskelägena omedelbart uppdelas i visst antal lotter eller
delar, så att hvarje fiskare Ange sig ett visst eget område i hamnen att bebygga
i enlighet med fastställd plan.

Härför erforderliga medel skulle af staten förskjutas och af blifvande köpare
så återgäldas, att köpeskillingen, fördelad på samtliga lotter, erlades medelst en
viss annuitet och ränta årligen tills det hela vore till fullo guldet.

Tiden för en sådan amortering borde ej understiga 20 år.

Härnösand den 31 augusti 1910.

J. Modin. C. J. Öberg. E. P. Hansson. J. A. Ling.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:
J. Modin.

Från vidimerad afskrift rätt afskrifvet, betygar:

A. J. Högström. Fr. Berglund.