Motioner i Andra kammaren, Nr 777 (Motion 1936:777 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

Nr 777.

Av herr Kilboln m. fl., om avslag å Kungl. Maj:ts proposition,
nr 225: angående försvarsväsendets ordnande.

Nationernas Förbund har icke hart krigens orsaker, icke minskat

spänningen.

Med Nationernas Förbunds bildande trodde nian sig på borgerligt och socialdemokratiskt
håll ha fått en organisation för kollektiv säkerhet. Nationernas
Förbund skulle inte blott fördela råvarutillgångarna i världen utan också
rättvist dela upp marknaderna. Därtill skulle Nationernas Förbund lösa
konflikter av politisk innebörd mellan medlemmarna och även tillvarataga
de nationella minoriteternas intressen. Mot bakgrunden av dessa sköna
illusioner dikterades Versaillesfreden. Ena parten i världskriget ålades
tryckande bördor, den andra tog »segerns frukter». Världskriget orsakades
dock av det ekonomiska system, imperialismens system, som var förhärskande
i samtliga i kriget deltagande stormakter. Världskriget var kampen örn
marknaderna och råvaruområdena.

Nationernas Förbund medförde icke avspänning. Striden mellan de imperialistiska
makterna pågår örn den ekonomiska och därmed den politiska
makten i och utom Europa. Tvenne grupperingar avtecknar sig. 1) De
i Nationernas Förbund sammanslutna stormakterna, vilka emellertid också
representerar sins emellan stridiga intressen, och de i dessas kölvatten
mer eller mindre frivilligt seglande småstaterna, samt 2) de kapitalistiska
diktaturstaterna, för vilkas uppslutning på gemensam front i det kommande
världskriget allt flera bevis framträder. Sovjet-Unionen står på grund av
där rådande ekonomiska system i en klass för sig, även om den genom
motsättningen till framförallt Japan och Tyskland samt genom anslutningen
till Nationernas Förbund i den internationella politiken på senare
tid kommit att mer eller mindre fast uppträda vid Englands men framförallt
Frankrikes sida.

Motsättningarna mellan staterna bottnar alltjämt i det kapitalistiska
systemet och därur följande kamp örn marknaderna och råvarukällorna.
Tydligast framträder detta i kravet på nyuppdelning av kolonierna, vilket
framföres av imperialisterna i Italien och Tyskland. Av samma skäl är
imperialisterna i England och Frankrike motståndare till uppdelningen. Av
rädsla för att den egna maktställningen skall rubbas bryter de till och med
i samband med Versaillesfreden och senare ingångna förpliktelser att ge
folken i »mandatländerna» självstyrelse (Frankrike gentemot Syrien, England
gentemot Palestina och Egypten etc.).

Om kapitalismens system således är roten till krigen, så har naturligtvis
krigsfaran skärpts genom fascismen och den därur ända till vanvett stegrade

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 4 sami. Nr 777. 933 1

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

nationalistiska politiken. Exemplen ges dagligen av Italien oell Tyskland.
Också den hemliga diplomatin spelar alltjämt en stor roll i förvecklingarna
mellan folken. Demokratins krav — från den tid den ännu var frisk och
handlingskraftig — på öppenhet i förhandlingarna örn folkens intressen är
alltjämt motiverat. »Demokratiens» seger har dödat det mest bärande i demokratins
ideologi och politik.

Betecknande för läget är det uttryck som för inte så länge sedan fälldes
av Englands premierminister Baldwin, nämligen att »Europa liknar ett dårhus».
Inte nog med att diplomaternas »krig» å konferenser och genom notväxlingen
pågår. »Kriget» genom handelspolitiska åtgärder är bittrare än
någonsin i modern tid. De kapitalistiska intressena har drivit praktiskt
taget alla stater att genom de underligaste åtgärder begränsa handeln och
de internationella förbindelserna. Det nuvarande handelspolitiska tillståndet
påminner örn merkantilismen. Valutaspärr, importregleringar, kontingentering
av importen, allt göres för att behålla den inre marknaden åt det egna
landets industri och handel. Så långt ifrån att detta förbättrat situationen
har det förvärrat den. I de diplomatiska noternas, i förhandlingarnas och
handelskrigets spår följer den militära upprustningen. Fortsättning av pågående
utveckling måste föra till ett nytt världskrig. Kapprustningen mellan
de stora makterna antar på alla områden jätteproportioner. De militära
utgifterna drivas i höjden, folkens fri- och rättigheter kringskäras — också
det senare förberedelser för kriget.

Med inträdet i Nationernas Förbund uppgav Sverige neutralitetspolitiken.

Genom sin »traditionella» neutralitetspolitik har Sverige under mer
än hundra år kunnat bevara freden. Detta trots att krig åtminstone vid
tvenne tillfällen (Krimkriget och världskriget) varit i närheten av eller berört
svenskt område. Ett enastående uppsving har tillfölje freden ägt rum på
alla områden. Med vårt lands inträde i Nationernas Förbund bröts neutralitetspolitiken,
dess för land och folk enbart gynnsamma följder hotar att
förbytas i oöverskådbara risker, omständigheter som nu från alla håll erkännes.
Förklaringarna att vi blivit delaktiga av den kollektiva säkerhet,
som Nationernas Förbund påståtts och alltjämt påstås skänka sina medlemmar,
är osanna. Vi bindas vid de stormakter, som i eget intresse leda
nationsförbundets politik och faran skärpes för att vi skall dras in i deras
tvistigheter och bli militära redskap för deras politik. Socialistiska partiet
har sedan lång tid oupphörligt krävt att det skulle göras slut på detta. Vi
har år efter år föreslagit utträde ur Nationernas Förbund, inte därför att vi
är motståndare till en verklig internationell organisation för att på fredlig
väg lösa mellanfolkliga frågor, vi är tvärtom de livligaste anhängare av en
sådan på likaberättigandets och de gemensamma intressenas grund, utan
därför att Nationernas Förbund är ett organ för de imperalistiska stormakterna,
i vilket de små staterna saknar reellt inflytande. Intill senaste tid

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

bar denna vår ståndpunkt mött kompakt motstånd från såväl socialdemokraterna
som de borgerliga. Nu synes dock situationen ute i världen hålla
på att medföra en allt mer förändrad uppfattning också utom socialistiska
partiet.

Bland annat anslutningen till nationsförbundet och därav följande förändrade
utrikespolitik, men framförallt de härskande klassernas intressen har dragit
också Sverige in i upprustningspolitiken. I stället för den så sent som
föregående val vitt och brett från socialdemokraterna omdeklarerade »nedrustningen
ända fram till avrustning», i stället för att vi rent av skulle
»nedrusta oberoende av utvecklingen i andra stater», medverkar nu också
den socialdemokratiska regeringen till en efter våra förhållanden jättelik
upprustning. I stället för att återgå till den strikta neutralitetspolitiken
och därigenom stärka Sveriges utsikter till fortsatt fred har man slagit in
på en politik, som ytterligare mäste försvåra vårt läge, ytterligare öka riskerna
för vårt lands indragande i krigiska förvecklingar.

Sveriges fiende — Ryssland eller Tyskland?

Mot vem rustas det? Försvarskommissionen kan icke i sin omfattande
utredning påvisa någon gripbar fiende. Kommissionen rör sig sida upp och
sida ned med tänkta fall av krigsrisk. Sverige som stat, Sveriges folk har
inga fiender. Reservanten i försvarskommissionen, Elof Lindberg, som från
närmast tänkbara hall tagit del av den militära sakkunskapens uppfattning,
framhåller att Sverige ännu så länge befinner sig i det lyckliga läget att
behöva »uppfinna» sina fiender. Den känsla av otrygghet, som framträtt
hos en del av allmänheten, har framskapats av en »välmenande, men ovis
försvarspropaganda». Denna har nästan uteslutande skrämt med Ryssland.
Före 1917 förklarades att tsarryssland planerade överfall på Sverige. Sedan
genom bolsjevikernas försorg ryska utrikesdepartementets hemliga papper
publicerats, framstår detta som den rena svindeln. Professor Karlgren, som väl
svårligen kan beskyllas för att vara ointresserad för Sveriges försvar, konstaterar
följande: »I själva verket kan man efter de avslöjanden av tsarpolitikens
intentioner, som nu skett, utan betänkande fritaga denna politik från misstanken
att ha umgåtts med några över fallsplaner på Sverige».

Sedan 1917 har man på borgerligt håll sökt framställa Sovjet-Unionen som
vår fiende. Man har förklarat att denna driver samma imperalistiska politik
som tsarryssland. I själva verket föreligger intet enda bevis för dessa påståenden.
Motsatsen är fallet. Sovjet-Unionen har sedan 1917 gång på gång
på det mest påtagliga sätt visat sitt intresse för fredens bevarande. Dess
uppträdande mot Japan borde kunna övertyga den mest klentrogne. Arbetarnas
och böndernas Ryssland har mer än nog att göra med det inre
uppbyggandet. Tyngdpunkten i landets ekonomiska utveckling är inte heller
förlagd åt västra gränsen, den ligger i ost och sydost. Sovjet-Unionens ledning
har ju för övrigt icke på något siitt ådagalagt annat än vilja att leva
i fred och vänskap med Sverige. Den ena gången efter den andra har ut -

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

talats önskan att få livligare såväl handels- som kulturella förbindelser mellan
Ryssland och Sverige. Tyder detta på fientlig inställning?

Då socialdemokraterna i tal och skrift gå att försvara sina nya ståndpunkter
i militärfrågan söker de berättigandet för dessa i »ett nytt läge».
Tidigare hade, säger man, arbetarklassen ingenting att försvara. Arbetarna
voro rättslösa, socialt och politiskt. Nu har arbetarklassen fått rättigheter
i samhället, dess ställning har förbättrats. »Med rättigheter följer ansvar
och skyldigheter.» Arbetarklassen måste försvara vad den utvunnit, den
måste försvara sina positioner och de demokratiska rättigheterna.

Då man kommit så långt talar man örn följande fara för friheten: I ett
flertal stater i Centraleuropa har demokratin krossats. Från dem hotas
den svenska demokratin. I all synnerhet från Tyskland, som säges lia stora
intressen av en expansion norrut. Därefter ställer man frågan: Skall inte
svenska arbetare vara beredda att försvara sin frihet mot den bruna pesten?
Till då inte också Sveriges arbetare vara med örn de offer som krävas för
en förstärkning av den militära försvarsberedskapen?

Ett resonemang som detta är i all sin demagogi bestickande. Den svenska
arbetarklassens försvarsvilja i kampen mot reaktionen är stark. Men det
sätt varpå socialdemokraterna söker utnyttja den är otillbörligt. Reaktionen,
faran för demokratin, hotar inte i första hand från andra länder utan från
de desperata kapitalistgrupperna här i landet. Och den awärjes inte genom
en förstärkning av militarismen.

Existerar då inte den »tyska faran»? Socialdemokraten, herr Elof Lindberg
besvarade den frågan i debatten vid remiss av statsverkspropositionen
sålunda:

»Föreligger överhuvud taget en tysk fara, är den av samma natur som
före världskriget, d. v. s. att man där åstundar ett alliansförhållande till
Sverige. Det är ju rätt anmärkningsvärt, att Tyskland så vitt jag vet är
det enda land, där ledande politiker uttalat ett positivt intresse för en svensk
militär utrustning, varvid Sverige tillagts rollen som nyck elber ar ar en vid
Östersjön. Ett land, som allvarligt räknar med att stå som motståndare till
Sverige, förhåller sig inte på detta sätt.»

Det nazistiska Tysklands uppfattning om Sveriges roll i ett

kommande krig.

Detta torde vara en riktig värdering av det verkliga läget Tyskland siktar
på ett alliansförhållande med Sverige i ett kommande krig. Det stora och
levande intresse, varmed ledande tyska militärer och politiker följer rustningsdiskussionen
i Sverige, talar härvidlag ett språk, som ej lämnar rum
för några missförstånd. Yarpå de bygger sina tal och skriverier härutinnan
undandrar sig nu vårt bedömande. Den hemliga diplomatin består alltjämt.
Klart är att man i Tyskland inte kan framställa Sverige som en framtida
bundsförvant utan att ha någon grund för det. I Deutsche Allgemeine
Zeitung skrev i juli 1935 greve Piickler:

Motioner i Andra kammaren, Nr 777. O

»Det kan ej råda något tvivel om att Tyskland bär ett starkt intresse av
en förstärkning av den svenska försvarsmakten. — Om Tyskland alltså bar
alla skäl att i oell för sig hälsa en svensk upprustning med tillfredsställelse,
så måste man ställa sig betänksam när denna upprustning motiveras med
en tysk fara. Aven örn man antar det gynnsammaste fallet att en kanske
ännu existerande förnuftig oell konservativ mening i Sverige använder Tyskland
som spöke, endast som medel för ett i och för sig lovvärt ändamål,
så föreligger det en fara att den politiska atmosfären mellan Tyskland och
Sverige härigenom förgiftas på ett sätt som inte kan bli utan återverkningar
på andra områden. — Skola vi verkligen behöva erinra oss att sedan Hansakrigen
en tysk soldat aldrig kämpat på svensk mark, men däremot mer än
en gång svenska soldater på tysk mark.»

Föregående höst hade Sverige besök av en förnäm företrädare för det
nazistiska Tyskland, generalen och professorn Haushofer, en av Göiings
utskickade. Denne höll bland annat tal på Tysk-Svenska föreningen i Stockholm
där han enligt referat i »Zeitschrift flir Geopolitik» yttrade:

— — — »Örn vi sammanfattar Östersjöbäckenets geografiska fakta i en
kartbladsserie, så kommer den överväldigande insikten över oss, att en
verkligt försvarsberedd Östersjö icke skulle kunna sprängas genom något
oceaniskt eller kontinentalt tryck utifrån. Men örn vi studerar de historiska
fakta, så kommer vi till den smärtsamma insikten att alla enskilda försök
till en politisk sammanfattning av Östersjöområdet till en enhet hittills varit
förgäves. Det ser ni av de visade kartbladen över danska, svenska, tyska
och ryska ansatser därtill och först riktigt i de försök som gjorts utifrån,
av England, Holland och Frankrike vid Östersjön.

Betraktar ni dessa 21 kartblad, så förnimmer ni kravet på nödvändigheten
av en sammanslutning, på en ömsesidig försäkring i någon form. Men
viljan till självhävdelse synes oss i södra Östersjön vara en förutsättning
därför. I andra rummet kommer nödvändigheten av ett portförsvar, som
för oss tyskar ju bara kommer i fråga för en av oss själva grävd kanal.
Oändligt mycket större synes oss väktarnas ansvar vid de förbindande havsvägarna,
vid sunden och vid de landsträckor därinvid som ligger öppna för
skaror och massor av västasiatisk härkomst, örn vi undersöker möjligheten
av en vakttjänst, så frapperas vi av den starka yttre belastningen för nästan
alla andra vid Östersjön belägna stater, utom Sverige . . . Och så synes
oss i Tyskland, då vi tror oss kunna betrakta Östersjöbäckenets västra,
norra och östra omramning som fritt från annan belastning, ert land det
stora Sverige med sina 450,000 kvadratkilometer — som den stat, vilken av
det geografiska ödet bestämts att bevara nyckeln till Östersjön.

Endast av denna uppfattning härstammar vår begripliga önskan att genom
en sammansättning av lands-, marin- och luftstridskrafter veta denna nyckelbevarare
så stark som möjligt. Ty när allt kommer omkring är ju varje luftvärnskanon,
som ni ställer upp på er sida av Sundet eller pa Gotland,
ett skydd också för de vattenvägar, vilkas frihet också vi betraktar som
en nödvändig förutsättning för vår oavhängighet. Färje andligt uppsving, som

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

nu försvarspolitiskt kail ge edra ledare till lands och vatten, varje meningsutbyte
synes oss vara en lycka och fördel för oss också. Vi tror ju till och
med att vi kan se Ålandsfrågan kanske friare från störande belastning än
ni själva, som ett mycket viktigt försvarsgeografiskt problem, som denna
förbindelse emellan Finland och Sverige inför er huvudstads portar betyder
för ert land.

Var helst ni således ser försvarsgeografiska frågor av betydelse för ert
land dyka upp, inser ni av djupaste och yttersta försvarsgeografiska nödvändighet
att ingen fara hotar er från Tyskland. Tyskland hälsar av egen
livsnödvändighet varje steg av Sverige, som ju i sin egen historia redan en
gång förut spelat en sa stor roll, till självförsvar — då egentligen Sverige
måste betrakta det tyska självförsvarets förnyelse som en trygghet för det
viktigaste av sina egna områden . . .

Örn Europa med ali sin landfördelning icke till sist åter skall duka under
för de uppstående jätteomradena, så måste det lära sig att inse och bevara
sitt eget av ödet bestämda område samt försvara det som enhet. Att
Östersjöområdet är en sådan enhet, att maktsplittringen upphäver denna
verkan och att ett ärligt samarbete med vår nordiska ras ursprungliga hemland
vore ett mäktigt skydd mot Europas uppgivelse i småeuropeiska idéer
— det är vad denna betraktelse velat söka bevisa för er.»

Det anförda torde vara tillräckligt för att visa halten i agitationen omkring
den »tyska faran». Den bevisar lika litet behovet av militära rustningar
som det utnötta talet från högerhåll örn en »rysk fara». Det är allenast ett
sätt varmed socialdemokratin söker försvara en ur arbetarklassens synpunkt
omöjlig — ja ur det arbetande folkets synpunkt brottslig ståndpunkt till
frågan örn det militära »försvaret».

Sveriges förhållande till de nordiska staterna.

Ifråga örn Sveriges förhållande till övriga nordiska stater råder inte mer
än en mening. Ingen i detta land väntar något anfall från Norge, Island
eller Danmark. De som räknar med anfallsmöjlighet från finska statens
sida torde mera röra sig med tänkta fall och teoretiska problem än med
verkligheten. I själva verket har, framförallt på senaste tiden, den uppfattningen
vuxit sig allt starkare i allt bredare kretsar bland respektive folk,
att de nordiska länderna icke skiljes av några olikartade intressen, som inte
kan lösas på fredlig väg. Från alla håll anses att det nordiska samarbetet
skall utbyggas, att de nordiska staterna i största möjliga omfattning bör
uppträda gemensamt. Vi vinner i styrka därpå. Detta innebär ingalunda
att något av de nordiska folken skulle uppge sin egenart. Det betyder
heller inte uppgivande av egna intressen, vare sig nationellt eller internationellt.
Alla som vill nordiskt samarbete bör emellertid akta sig för
att tala örn den ena eller andra staten som »ledande». Varje försök från
svensk sida att spela »för mer» än våra grannländer måste hos dessa väcka
misstämning.

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

De militära rustningarna i våra nordiska grannländer visar inte blott att
de vill leva i fred med vårt land, de visar framförallt liur annorlunda man
i dessa länder uppskattar det internationella läget. I slutet av föregående
år höll nuvarande försvarsministern ett föredrag i Nyköping, i vilket han
berörde också militärutgifterna i de skandinaviska staterna och därmed sammanhängande
problem. Yi tillåta oss citera följande:

Sverige bör nu skapa en försvarsorganisation, svarande mot dess ställning
som ledande stat i Skandinavien, säges det. Yid en jämförelse mellan
Sveriges och de andra skandinaviska ländernas försvarsanstalter förefaller
det som örn Sveriges »ledande ställning» redan erhållit en påtaglig avspegling
i dess försvar skostnader. Sveriges försvarskostnader ligga för närvarande
obetydligt under grannstaternas tillsammantagna. I Nationernas Förbunds
senaste årsboks kostnadsuppgifter för budgetåret 1934/1935 upptages Sveriges
försvarskostnader till 122.6 miljoner. Norges uppgavs officiellt till 36 miljoner,
Danmarks till 33 och Finlands till 64 miljoner, räknat efter dåvarande
kurser. Pensionskostnaderna äro icke i något fall medtagna. Totalkostnaden
för Norge, Danmark och Finland gemensamt är 133 miljoner, eller
blott ett tiotal miljoner mer än Sveriges. Norge, Danmark och Finland
ha tillsammans 10 miljoner innevånare mot Sveriges 6.2 miljoner, deras
ytområde är dubbelt större, deras landgräns mer än dubbelt längre,
deras sjögräns likaså. Efter detta år lia vissa förskjutningar länderna
emellan ägt rum, bland annat har Finland nyss beslutat avsevärda engångskostnader,
s. k. grundanskaffningar. En försvarsorganisation enligt försvarskommissionens
förslag skulle bringa Sveriges försvarskostnader fullt i nivå
med, ja något över de andra skandinaviska ländernas försvarskostnader
sammanlagt.

Inför dessa siffror anmäler sig omedelbart några frågor: Yarför måste
Sverige allena ha större utgifter än övriga nordiska länder tillsammans?
Ar vårt militärpolitiska läge sämre? För vi i förhållande till utlandet en
agressivare politik? Utmanar innehållet i vår politik eller vårt land som
sådant de stora makterna? I senare fallet borde vi utan uppgivande av
våra intressen ändra vårt uppträdande. Med undantag för Norge torde
Sverige av de nordiska staterna ha det gynnsammaste militärpolitiska läget.
Vårt land är i öster, söder och väster omflutet av »fritt hav». Yår landgräns
är mot Norge och, en relativt sett betydelselös sträcka, mot Finland.
På andra sidan Östersjön har Sveriges militärpolitiska läge, örn man ser
det med de militärvänliga partiernas ögon, till och med förbättrats sedan
världskriget. Ett bälte av åtminstone politiskt självständiga randstater ligger
mellan Östersjön och högerns »buse» Ryssland. Sverige har som redan
tidare framhållits inte varit invecklat i krig på över hundra år. Bevisar
inte detta något angående Sveriges läge i förhållande till andra länder, angående
våra risker att bli indragna i krig, angående behövligheten av våra
militära rustningar?

I detta sammanhang bör inte förbises att militära rustningar väcker misstankar.
»Rustar de, så måste vi också rusta» ■— kapprustning och slutligen

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

krig blir resultatet. Vi bestrider riktigheten i satsen att »den som vill fred
måste rusta för krig». Vi hävdar motsatsen: »vill du fred så rusta för fred,
vill du leva i fred med dina grannar så bör detta visas i handling.» Svensk
upprustning så långt ifrån befordrar det nordiska samarbetet att motsatsen
är fallet. Våra grannar, för övrigt också de stormakter som anser sig ha
intressen i Norra Europa, måste genom den jättelika upprustning som nu
föreslås bringas till frågorna: Mot vem? För vilka intressen? Vad förut
anförts angående Tysklands ställning till svensk upprustning visar tydligt
nog vilka förhoppningar och spekulationer hela denna politik befordrar.
Anser Tyskland svensk upprustning nyttig så framkallar den hos andra
makter motsatt uppfattning. Så långt ifrån att upprustningen gagnar utsikterna
att bevara vår fred är enligt vårt förmenande motsatsen fallet.

Kan Sverige försvara sig {

Örn vi således hävdar att propagandan för upprustning vilar på falska
förutsättningar, så skall vi ändå beröra frågan: kan Sverige försvara sig
under nuvarande militära förhållanden? Vi utgår därvid från den förutsättningen,
att vi blir anfallna av en stormakt. Denna må sedan föra ett isolerat
krig eller vara indragen i krig mellan grupper av stater. Redan det
förhållandet att militärerna själva är djupt oeniga både örn arten av vårt
lands krigsrisker och örn militärväsendets organisation är ägnat att väcka
misstankar. Inte blott att en grupp anser det Sverige med hänsyn till ett
kommande krig måste ha en stark armé, en annan kräver en stark flotta
och en tredje ett starkt flygvapen är ägnat att ställa »sakkunskapen» i underlig
dager. Därtill finns det olika meningar bland företrädarna för var
och en av dessa riktningar angående de olika vapnens styrka, organisation

o. s. v. Även i fråga örn de »militärt nödvändiga» kostnaderna råder stor oenighet
såväl bland de civila som militära anhängarna av upprustning. Socialdemokraterna
har som visas längre fram haft många olika ståndpunkter.
Folkpartiet och bondeförbundet har en ståndpunkt, högern en annan (för
övrigt finns också inom högern olika meningar) och militärerna slutligen
företräder även i detta avseende skilda linjer. Under det en del av dem
anser försvarskommissionens kostnadsram tillräcklig hävdar andra att kostnadsramen
överhuvudtaget inte skall begränsas uppåt, och för dem som tror
på möjligheten att genom eftergifter tillfredsställa de militära anspråken
borde händelserna i Japan ha något att säga — detta utan att några jämförelser
i övrigt göres. Där har gång efter annan ledande statsmän mördats
för att de vågade sätta sig emot de militära kraven.

Från de mest skilda håll medges att Sverige inte kan försvara sig i krig
med en stormakt. Herr Vougt exempelvis förklarar att inte ens en militärbudget
på 200 miljoner kronor årligen skulle ge oss ett härför tillräckligt
försvar. Hur vore detta också möjligt? Sverige har en befolkning på 6
miljoner, Tyskland på mellan 60 och 70 och Ryssland har bra nära 180
miljoner innevånare. Övriga styrkeförhållanden avspeglas i stort sett av
befolkningssiffrorna. I sin reservation i försvarskommissionen framhåller
också herr Lindberg:

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

»På ett tidigare skede av den militära utvecklingen kunde visserligen med
något fog sägas, att en stat, med en i förhållande till motståndaren underlägsen
krigsmakt, icke under alla förhållanden var prisgiven. Pinga tillgång på
kommunikationer eller otillräckligt tonnage för trupptransporter över vattnet
eller terrängförhållanden kunde hindra den militärt överlägsne att utveckla
hela sin lantmilitära slagkraft. På sjökrigets område kunde den åsikten
äga värde, att en mindre sjöstyrka, gynnad av djupförhållandena vid egna
kuster, av skärgårdsområden eller understödd av kustvärnsbatterier, vore i
stånd att hindra en överlägsen sjöstyrka att åstadkomma ett avgörande till
sin fördel. Nu däremot, i bombflygets tidevarv, är läget radikalt förändrat.
En stat med det överlägsna flygvapnet, i stånd att träffa motståndarens
hemort, måste lii situationens herre. Småstaternas läge har till följd härav,
militärt sett, undergått en försämring gentemot de större staterna som måste
sägas vara ingenting mindre än katastrofal.

Detta konstaterande av ett militärt faktum innebär för Sveriges del icke
detsamma, som att landets nationella oberoende och territoriella integritet
skulle vara i fara. Freden beror dess bättre icke på den militära kraft vi
har möjlighet att utveckla, nu lika litet som under de 125 år landet fått
njuta av en ostörd fred.--—»

Till detta kan anföras att enligt försvarskommissionens majoritets förslag,
d. v. s. bondeförbundets och folkpartiets, skall Sveriges flygvapen omfatta
under 300 flygmaskiner. Tyskland har enligt officiella uppgifter ett
flygvapen på över 2,000 maskiner och Ryssland över 4,000 — inofficiella
uppgifter påstår till och med att Tyskland till hösten 1936 kommer att lia
ett flygvapen omfattande minst 6,000 maskiner och Ryssland ett som räknar
minst 8,000. Är det under sådana förhållanden orimligt örn frågan ställes:
Kan Sverige med nuvarande militära utveckling försvara sig?

Dea internationella arbetarklassens kamp mot de militära rustningarna.

Den internationella solialistiska arbetarrörelsen har alltid bekämpat de
kapitalistiska rustningarna. Vid alla tillfällen har man visat folken vilken
fara för demokratin och freden som dessa rustningar innebära. Redan vid
den internationella socialistiska arbetarkongressen i Paris 1889 antogs en
resolution vari det heter:

»Den stående hären eller den väpnade makten i den regerande och besittande
klassens sold är ett förnekande av all demokrati och republikanism
och ett militärt uttryck för ett monarkistiskt eller oligarkisk! eller kapitalistiskt
välde samt ett medel för reaktionära statskupper och statskupper åsyftande
socialt förtryck.

Vid Brysselkongressen 1891 antogs ett uttalande angående: »Arbetar klassens

ställning och plikter gentemot militarismen» som ännu i dagens
situation är riktigt. Däri heter det att kongressen

»uttalar att militarismen, som tynger Europa, är ett naturnödvändigt resultat
av det öppna eller dolda ständiga krigstillstånd, som påtvungits sam -

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

hållet genom människors förtryck av andra människor och genom den klasskamp
vilken är en följd därav;

anser att alla försök i syfte att upphäva militarismen och införa freden
mellan folken — hur välmenta avsikter som än kan ligga bakom — inte
kan bli annat än utopiska och kraftlösa, ifall de ej drabba det ondas ekonomiska
källa;

att endast framskapandet av en socialistisk samhällsordning som gör slut
på människors exploatering av andra människor kommer att göra slut på
militarismen och genomföra en definitiv och säker fred;

att sålunda alla de som vilja göra slut på kriget måste och borde ansluta
sig till det internationella socialistiska partiet, vilket är det enda riktiga
fredspartiet.

Därför vädjar kongressen, inför den var dag allt mer hotande situationen
i Europa och inför de härskande klassernas chauvinistiska upplietsningsförsök
i skilda länder, till alla arbetare att protestera genom att utveckla
en oavlåtlig propaganda mot all krigslystnad och mot de allianser, som
gynna den, och att genom att stärka proletariatets internationella organisation
påskynda socialismens triumf, samt

förklarar att detta är enda medlet som är i stånd att avvärja ett världskrig
— en katastrof, vars kostnader arbetarna ensamma komma att få uppbära
— och ämnar i varje fall låta de härskande klasserna inför historiens
och mänsklighetens domstol uppbära ansvaret för allt som kunde bli följden.»

På Ziirichkongressen 1893 diskuterades socialdemokratins hållning i händelse
av krig och i den antagna resolutionen heter det:

»Arbetarnas ställning i händelse av krig har på ett klart och tydligt sätt
definierats av Brysselkongressens resolution rörande militarismen. Den internationella
revolutionära socialdemokratin i alla länder bör resa sig med
all makt mot de härskande makternas ekonomiska lustar, den bör allt fastare
konsolidera solidaritetsbanden mellan arbetarna i alla länder, den bör utan
uppehåll arbeta på att besegra kapitalismen, vilken delar mänskligheten i
två stora fientliga läger och sätter folken i harnesk mot varandra. I och
med klassherraväldets upphävande kommer kriget att försvinna. Kapitalismens
fall betyder världsfreden. Arbetarpartiets ombud i de lagstiftande församlingarna
böra rösta mot alla militära utgifter. De böra oavlåtligt protestera
mot de stående härarna och kräva avväpningen. Hela det socialistiska
partiet bör lämna sitt understöd åt alla de sammanslutningar som ha
världsfreden som mål.»

Avståndet mellan denna uppfattning och regeringssocialdemokratins i dag
är mycket stor. Detta hindrar icke, att man vid högtidliga tillfällen åberopar
denna gamla socialistiska rörelse som emellertid icke hade något gemensamt
med de uppfattningar som regeringssocialdemokratin företräder i fråga örn
rustningarna. Dessa betecknades då, med hänsyn till deras politiska innehåll,
såsom borgerliga, vilken beteckning socialisterna i dag hävdar är den
riktiga för regeringens ställning och förslag till »lösandet» av försvarsfrågan.

Vid kongressen i London 1896 behandlades krigsfrågan och i resolutionen
som antogs säges bland annat:

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

»Under den kapitalistiska perioden utgöres huvudorsaken till kriget inte
av religiösa eller nationella åtskillnader utan av den ekonomiska antagonism,
vartill de härskande klasserna i skilda länder drives genom produktionssättet.
Kapitalismen, som oupphörligen offrar arbetarnas liv och hälsa på arbetets
slagfält, har inga skrupler mot att låta deras blod flyta i syfte att erhålla
ny profit genom erövring av nya avsättningsmarknader.

Det är därför en plikt för arbetarklassen i alla länder att resa sig mot det
militära trycket likaväl som mot alla andra former av exploatering, vilken
den är utsatt för från den härskande klassens sida.

I detta syfte bör den erövra den politiska makten för att upphäva det
kapitalistiska produktionssättet och samtidigt i alla länder vägra regeringarna
— kapitalistklassens redskap — medlen att upprätthålla de nuvarande tingens
ordning. De stående härarna, vilkas underhåll redan i fredstid utmattar
nationerna och vilkas kostnader uppbäres av arbetarklassen, öka krigsfaran
mellan folken och gynna framför allt det brutala förtrycket av arbetarna i
alla länder. Det är därför som ropet: »ned med vapnen», lika väl som varje
annat vädjande till kapitalistklassens humanitära känslor förklingar ohört.

Endast proletärklassen kan äga en allvarlig vilja och ha förmåga att realisera
världsfreden.

Den fordrar:

Upphävande av de stående härarna och organisering av det väpnade folket.»

Pariskongressen 1900 behandlade frågan örn: »Världsfred, militarism och
avskaffande av de stående härarna».

Följande punkter godkändes:

1. De skilda socialistpartierna uppmanas att omsorgsfullt se till ungdomens
organisering och uppfostran i syfte att bekämpa militarismen.

2. De socialistiska riksdagsmännen i alla länder förbinda sig att rösta
mot alla militärutgifter och alla utgifter för krigsflottan och de militära koloniexpeditionerna.

Detta är de svenska socialistiska riksdagsmännens ställning nu liksom
tidigare medan de socialdemokratiska för länge sedan lämnat denna fasta
ståndpunkt och nu vaja som rö för rustningsvindarna mellan netto 114 upp
till 148 miljoner kronor till kapitalismens försvar.

Stuttgartkongressen 1907 behandlade frågan örn militarismen och de internationella
konflikterna och uttalade bland annat följande:

»Arbetarklassen, ur vars led man företrädesvis rekryterat soldaterna och
vilka främst får uppbära de materiella offren därför, är krigens naturliga
fiende, emedan de stå i motsägelse till dess mål: att skapa en ny ekonomisk
tingens ordning, som är baserad på de socialistiska principerna, vilka äro
bestämda att i verkligheten omsätta folkens solidaritet.

Därför anser kongressen det som en plikt för alla arbetare och för deras
representanter i parlamenten att av alla krafter bekämpa rustningarna till lands
och till sjöss och framhålla borgarsamhällets klasskaraktär och avslöja de
bevekelsegrunder, som ligga bakom strävandet att vidmakthålla de nationella
motsättningarna, samt att vägra varje som helst pekuniärt stöd åt denna politik

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

oell ävenledes se till att proletärungdomen uppfostras i de socialistiska idéerna
om folkens förbrödring och systematiskt väckes till klassmedvetenhet.»

I fortsättningen heter det:

»Kongressen förklarar, att örn ett krig hotar utbryta det är en skyldighet
för arbetarklassen i de intresserade länderna, det är en skyldighet för deras
representanter i parlamentet att med Internationella Byråns hjälp genom
enhetlig aktion göra allt, som står i deras makt för att förhindra kriget med
alla medel, som synas dem lämpligast och som nödvändigtvis växla allt efter
klasskampens skärpa och den allmänna politiska situationen.»

I fall kriget ej dess mindre bröte ut, så är det deras skyldighet att ingripa
för att få det att snart upphöra och av alla sina krafter utnyttja den
ekonomiska och politiska kris, som kriget framskapat för att uppvigla folkets
breda lager och påskynda det kapitalistiska väldets fall.»

Köpenhamnskongressen 1910 diskuterade avväpningen och sammanfattade
sina synpunkter i ett uttalande, varur vi citera följande:

»Att alla länders arbetare icke ha någon som helst tvist med eller oenighet
sinsemellan som skulle kunna framkalla ett krig, att de moderna krigen
blott är förorsakade av kapitalismen och framför allt av de kapitalistiska
staternas internationella konkurrens i ekonomiskt hänseende på världsmarknaden
och av militarismen som är ett av det borgerliga väldets kraftigaste
organ inåt för att hålla proletariatet kvar i ekonomiskt och politiskt slaveri.»

»Kongressen vidhåller alltjämt för de socialistiska representanternas i parlamenten
del den flera gånger upprepade skyldigheten att av all makt bekämpa
rustningarna och att vägra alla därför avsedda utgifter.»

I Zimmerwaldsmanifestet 1915 sade de revolutionära socialisterna följande
örn det då pågående världskriget:

»Så avslöjar kriget den moderna kapitalismen i all dess nakenhet, denna
kapitalism som blivit oförenlig inte blott med arbetarmassornas intressen,
inte bara med den historiska utvecklingens behov, utan med det mänskliga
samhällets förutsättningar.

Det kapitalistiska samhällets härskande myndighet i vars händer folkens
öde vilar, de monarkistiska såväl som de republikanska regeringarna, den
hemliga diplomatien, de mäktiga företagareorganisationerna, de borgerliga
partierna, den kapitalistiska pressen, kyrkan — alla bära det fulla ansvaret
för detta krig, som uppstått ur den, dem födande och av dem skyddade samhällsordningen
och som föres till förmån för deras intressen.»

Efter fredsslutet när den internationella arbetarrörelsen åter knöts samman
har uttalanden för nedrustning, avrustning och kamp mot militarismen antagits
av både de politiska och fackliga internationalerna varje gång de varit
samlade, men något uttalande till förmån för upprustning eller att något lands
arbetarrepresentanter, även om de sitter i regeringsställning, skulle gå in för
någon form av upprustning har aldrig beslutats på några av dessa internationella
kongresser. Skall arbetarrörelsens internationella beslut brytas på ett
sådant sätt av dem som beskylla oss för solidaritetssvek mot N. F. hinderås
värde icke större än de fredstraktater som slutas mellan de kapitalis -

Motioner i Andra kammaren, Nr 777. 13

tiska regeringarna — resolutionerna bliva »papperslappar» som till ingenting
förpliktar.

Fackföreningsinternationalens sjätte kongress i Bryssel 1933 antog ett uttalande
mot krig oell för avrustning, som är representativt, för massorna i
denna rörelses uppfattningar. Yi återge följande avsnitt:

Fackföreningsinternationalens YI ordinarie kongress bekräftar Internationalens
oförändrade vilja att kämpa för avrustning och krigs förhindrade.
Med tillfredsställelse erkänner kongressen betydelsen av de aktioner, som
hittills genomförts från Fackföreningsinternationalens sida till förhindrande av
krig, och detta särskilt med hänsyn till de förvecklingar och svårigheter,
som förekommit under de senaste 2—3 åren.

Den internationella arbetarrörelsen är av den uppfattningen, att antikrigspropagandan
måste föras oavbrutet och med allra största energi och att den
utgör en av den organiserade arbetarklassens allra viktigaste uppgifter. I
denna propaganda får intet verksamt medel lämnas oprövat. Här måste föredrag,
flygskrifter, scioptikon och film användas och masspetitioner mot krig
organiseras. Yidare måste i olika länder — örn möjligt i gränsområdena —
samtidigt internationella demonstrationer organiseras med talare av olika
nationaliteter, och på så sätt skola internationella antikrigsveckor förberedas.

Yårt mål är den privata rustningsindustrins fullständiga avskaffande och
genomförande av en verksam nationell och internationell kontroll över krigsmaterialfabrikationen
liksom över handeln med vapen och ammunition. Yi uppmana
väldens samtliga arbetarrörelser att sammansluta sig i kampen mot
kriget och att lämna den ekonomiska hjälp, som beliöves för att understödja
de delar av arbetarklassen, som eventuellt kallas till aktiva åtgärder mot
angripande stater.

Yi äro medvetna örn det faktum, att generalstrejken utgör arbetareklassens
avgörande vapen mot kriget, men vi veta även, att örn arbetareklassens
aktion skall bli framgångsrik, så måste den företagas i det psykologiskt
riktiga ögonblicket.

Under det internationella folklivets nuvarande förhållanden kommer detta
ögonblick att bestämmas av en hänvändelse till Nationernas Förbunds skiljedomstol
enligt paragraf 11 i Nationernas Förbunds stadgar, eller genom att
någon regering åberopar sig på fyrmaktspakten eller det bestämmes av en
gemensam kommission för Fackföreningsinternationalen och Socialistiska
internationalen, som tillsättes med speciell uppgift att i kritiska tider giva
arbetareklassen nödiga riktlinjer.

Enligt vår uppfattning måste varje politisk, ekonomisk eller annan konflikt
underställas skiljedomstol, därest Nationernas Förbund icke är i stånd
att lösa konflikten. Yarje land, som icke underkastar sig skiljedomsförbundet,
måste av den internationella arbetareklassen betraktas som angripare.
Från och med det ögonblicket är det de organiserade arbetarnas
plikt i angriparstaten att genomföra generalstrejken. I de andra länderna är
det organisationernas plikt att understödja denna strejkrörelse och att organisera
bojkott mot angriparstaten.»

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

Det nuvarande läget visar kanske allra bäst att den internationella arbetax-erörelse,
som behärskas av socialdemokraterna, liksom den kommunistiska
rörelsen, ej i handling förverkligar sina löften, uttalanden och resolutioner.
Konflikten Italien—Abessinien vittnar tyvärr örn att det icke är någon risk
att bryta internationella överenskommelser och beslut, att Nationernas Förbunds
statuter till ingenting förpliktiga, att Kellogpakten är luft, att rövarmoralen
bestämmer de kapitalistiska staternas umgängesformer. Den socialdemokratiska
regeringens upprustningsförslag visar att arbetarerörelsens
överenskommelser och beslut brytas lika lättvindigt. Sedan 15 år tillbaka
har fackföreningsrörelsens och socialdemokratins internationella kongresser,
under medverkan av de nuvarande regeringsmedlemmarna, fattat många beslut
om nedrustning. Nu bryter regeringen besluten lika lätt som Mussolini
och Hitler bryter av respektive länder ingångna överenskommelser. Jämförelsen
är sorglig men tyvärr sann.

Beil svenska arbetarerörelsens kamp.

Den ursprungliga socialdemokratiska ståndpunkten till militärväsendet i
Sverige torde bäst avspegla sig i en artikel, som herr Hj. Branting skrev
i Social-Demokraten november 1892 efter genomförandet av 1892 års härordning,
genom vilken 90 dagars övningstid bestämdes.

»Militarismen har alltså segrat, segrat fullständigt, oåterkalleligt. Folkens
sak är förrådd, det är sålt, utlämnat, bundet åt odjuret, som skall suga
det intill märgen. De nyss voterade miljonerna skola utpressas jämte alla
de andra, som följa i släptåg. Sveriges kultur skall klämmas undan i en
vrå, för att kulturens vrångsida, råheten satt i system, skall i militarismens
skepnad ensam vräka sig i högsätet. Och allt detta beslutat utan folkets hörande
och genom ett det hänsynslösaste maktmissbruk av den härskande
klassen.

Att vi när det nu måste göras något för en tidsenligare härordning fått
hålla till godo med det dåliga och himmelskriande dyra, därför att det
passade överklassens privatfördelar, att vi med andra ord icke tagit ett steg
i riktning mot en demokratisk folkarmé utan till en militaristisk yrkesarmé,
avsedd att hålla eget folk stramt i tygeln, det är vår skam inför historien,
ty det vittnar örn att ännu 1892 är den den svenska underklassens maktmedel
icke större än att överklassen vågar göra precis vad den behagar.

Det kungliga förslaget har segrat genom en korruption utan motstycke
sedan långa tider i svensk riksdagshistoria. Men i vår riksdag får för själ
och pina icke yttras ett ord örn sådant.»

»Allt går igen» heter det och detta kan med skäl sägas om Hj. Bräntings
uttalande att »allt detta beslutats utan folkets hörande». Den nuvarande
regeringen har handlat på samma sätt som Branting så kraftigt utdömer,
ja ännu värre. Den lovade nämligen folket i val 1932 nedrustning, ja en -

Motioner i Andra kammaren, Nr 777. 15

ligt nuvarande ecklesiastikministern Artur Engbergs ledare i Social-Demokraten
valdagen den 18 september 1932 skulle valet innebära att:

»Det skall avgöras, huruvida militarismen skall sitta i orubbat bo eller
örn de miljoner, den slukar, skola börja tas i anspråk för verkligt samhällsgagnande
ändamål.»

I samma tidningsnummer, tryckt med fetstil på första sidan, heter det
bland annat.

»Skall i denna situation makten i Sveriges riksdag läggas hos högern
och dess medlöpare, storfinansens, arbetsgivaredömets och godsägarnas
parti, militarismens och tullockrets representant, borgarblockets hörnsten
eller hos socialdemokratin, arbetets, de produktiva krafternas, de breda
folklagrens parti, fredens, avrustningens, den fria handelns, den sociala välfärdens
förkämpe?»

»Korn ihåg militarismens miljoner och åter miljoner. Kom ihåg dödsskotten
i Adalen. Kom ihåg general Munck och hans garden. Nu är räkenskapens
dag inne. Sia borgarblocket sönder och samman. Eolket är fyllt av vrede
och harm, må det handla i dag!»

Med dessa löften och paroller lockade man valmännen 1932 och skapade
den politiska maktställning varpå regeringen stödjer sig. Yad vore då naturligare
än att folket i val finge uttala sig angående regeringens missbruk
av deras förtroende genom att föreslå rustningsökningar från 103 miljoner
1933 till 135 miljoner 1936. Detta vågar man icke. Regeringen vågade
icke ens underställa den socialdemokratiska partikongressen detta upprustningsförslag,
innan det framlades i riksdagen, trots att det endast återstod
4 dagar tills kongressen skulle sammanträda när propositionen avlämnades.
När sedan kongressen, ställd inför fullbordat faktum, fick lov att uttala sig
för att regeringen skulle få det nödvändiga förtroendevotumet, yrkades av
riksdagsman Lindberg i Umeå, att i formuleringen, att regeringen har partiets
»fulla» förtroende, ordet fidla skulle utgå. Statsministern måste göra
detta till en förtroendefråga för regeringen för att uppnå det önskade resultatet.
Sådan »demokrati» tillämpas nu inom arbetarnas egna organisationer.
Icke ens regeringspartiets egna medlemmar få säga sin mening före
ett sådant viktigt avgörande. Även beträffande dessa metoder kan Bräntings
hårda ord och utdömande tillämpas.

Militärfragans tidigare behandling på de socialdemokratiska kongresserna
och i riksdagen framgår av följande redogörelse från 1905 tills årets kongress.

Yid 1905 års partikongress beslöts att programmet skulle vara:

»Ett folkligt försvarssystem.

Kamp mot militärväsendet.

Mellanfolklig skiljedom.»

Bland andra uttalanden vid denna kongress vilja vi återge följande:

A. G. Lindblad: »Sverige är ej bara överklassens Sverige. Detta vilja vi

ej försvara. Men arbetarnas Sverige skall väl en gång komma.
Nog vilja vi försvara det.»

16 Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

Charles Lindberg: »Giv oss ett sådant fädernesland, som vi vilja lia, och

vid Gud, vi skola försvara det.»

1907 års partikongress ändrade programmet till:

»Kamp mot militarismen.

Successiv minskning av militärbördorna. Kamp mot avväpning!

Bindande skiljedomsavtal, permanent skandinavisk neutralitet, kraftig
internationell samverkan emellan arbetareorganisationerna mot kriget.»

Värner Bydén höll ett principanförande i militärfrågan vid 1910 års riksdag,
varur vi citera följande:

»Ser man sig omkring i Europa, så finner man, att hela Europa bokstavligen
suckar under militarismen. I var enda stat är det en särskild
fråga, som alltid är brännande: frågan budgeten—militarismen. I Tyskland,
i Frankrike, hos stormakterna lika väl som hos de mindre staterna, överallt
är militarismen den mara, som rider hela samtiden, åtminstone när det
gäller Europas folk.

Militarismen har, varhelst den framträder, utvecklat sig till den farligaste
fienden till hela kulturen. Jag behöver icke peka på de stora militärstater,
där snart sagt varje folklig frihetstanke kväves av militär, där ej ett möte
kan hållas utan att poliser och gendarmer stå färdiga att upplösa detsamma;
jag behöver blott visa på vårt eget lilla land, där vi sett, hurusom militarismen
slagit yttrandefriheten i bojor, och hurusom militarismen står som
en makt, som är oförenlig med den folkliga friheten.

Jag ställer mig principiellt i opposition mot det nuvarande försvaret,
även ur den synpunkten, att det är ett direkt kampmedel mot arbetarklassen.
Jag föreställer mig, att här blir det protester. Men herrarna kunna gärna
protestera mot detta påstående, jag vidhåller att militarismen, försvaret, har
utvecklat sig så, att det fått till sin huvuduppgift icke att försvara landet
mot yttre fiender, utan att vara ett överklassens kampmedel mot arbetarna.
Har man förut tvivlat härpå, så bör de händelser, som stått i samband med
sommarens stora strid, hava visat, att militären i främsta rummet användes
som ett vapen mot de s. k. ''inre fienderna’.

Jag vill dock genast tillägga, herr talman, att detta för mig icke är det
huvudsakliga skälet för mitt principiella motstånd mot försvarsväsendet,
sådant det nu är beskaffat, utan det främsta och mest vägande skälet härför
är, att sedan jag år efter år alltmera sökt sätta mig in i dessa saker —
ty de hava intresserat mig — mitt enkla förstånd icke har kunnat befria
mig från den övertygelsen, att när man försöker invagga oss svenskar, en
liten nation på fem miljoner människor, i den föreställningen, att vi med
vårt försvar skulle kunna hålla stånd mot en stormakt, som förmå oss att
bygga på ett självbedrägeri, som jag för min del icke under några omständigheter
kan omfatta.»

Vid 1911 års partikongress antogs en förklaring till programpunkten i
militärfrågan, i vilken det heter:

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

»Avväpningen är det principiellt väsentliga som man med all haft måste
eftersträva--—.»

(Denna förklaring upphävdes emellertid vid 1917 års kongress).

Socialdemokraternas riksdagspolitik i militärfrågan.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen väckte vid 1911 års riksdag en
motion örn minskning av »de alltför höga» militärbördorna. Motionen krävde
att utgifterna till militära ändamål skulle sänkas till cirka 60 miljoner kronor
och att en förkortning av övningstiden för infanteriet skulle ske med
två månader. Det var detta ställningstagande som Z. Höglund betecknade
som 25 % antimilitarism. Vid 1914 års riksdag hade man höjt budet till
70 miljoner med en övningstid av 6 månader för infanteriet. I det manifest
till Sveriges arbetande folk som utgavs detta år i anledning av den
rustningshets som då pågick, och som i mångt och mycket påminner örn
den nuvarande, bjöd emellertid det dåvarande socialdemokratiska partiets
ledning, i motsats till den nuvarande, som endast faller undan, bestämt motstånd
som framgår av följande citat:

»Vi stå inför allvarstider. I månader har en hets- och skrämselagitation
pågått, som hotar att sätta frukt i oerhört uppskruvade rustningsbördor.

Djupt in i liberala leder höras stämmor, som öppet skrodera över tillärnade
löftesbrott mot valmännen.

Mot högerns och liberalernas krav på ökade bördor ställa vi:

Minskning och begränsning av de nuvarande bördorna!

Mot rustningshetsen och skrämselagitationen blir vår lösen!

En kraftig aktion mot ökade militärbördor på folkets breda massa!

Mot hela den militaristiska anda, som gör sig bred landet runt, och som
syftar till helt andra mål än värnet av vårt folks frihet och självständighet,
ropa vi ett kraftigt: Giv akt! Den internationella socialdemokratins pro gram

är:

Kamp mot militarismen! Eram för fred och folkförbrödring!»

Tonen var som synes en helt annan än nu, från socialdemokratins sida,
men så hade man inga förpliktelser mot Nationernas Förbund och hade
icke uppgivit sin självständighet för det »kollektiva säkerhetssystemet», som
åtminstone synes lia åstadkommit en slags »säkerhet», socialdemokratins
säkrande till stöd för upprustarna.

När världskriget utbröt 1914 samlades den socialdemokratiska partikongressen
och antog ett manifest till Sveriges arbetande folk författat av
bland andra Hjalmar Branting, Bickard Sandler, Ivar Vennerström och
Fredrik Ström. Däri heter det:

»I dessa blodiga dagar beseglas definitivt domen över kapprustningarnas
system, dessa rustningar, som alltid påståtts skola betrygga freden, dessa
rustningar, mot vilka socialdemokratin ensam i alla länder alltid och konsekvent
protesterat. Har icke Europa rustat, rustat, så att folken digna

Bihang lill riksdagens protokoll Wild. I sami. Nr 77/. ''jasse 2

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

under sin 10-miljarders börda! Men var är nu Europas trygghet? Kapprustandet
har ju blott kunnat åstadkomma, att offren för krigets furie bli
tallösa och hela civilisationen skakas i sina grundvalar som aldrig förr.

Men efter katastrofen stundar en räkenskapens dag. Den internationella
socialdemokratins fredsmakt, ännu tyvärr ej tillräckligt stark att kunna
hindra förbrytelsen mot folken, skall när krigsyran är över, oemotståndligt
växa. Världskrigets fruktansvärda verklighet skall väcka nya massor till
klar insikt örn, att trygghet för nationerna aldrig vinnes på militarismens
vägar. Sålunda skall, det är den förtröstan, som lyser i stundens tunga
mörker, vad i dag ter sig som den nutida militarismens största triumf också
Miva dess sista---!?*

»En obrottslig neutralitet gentemot främmande stater lia alia landets regeringar,
vänster som höger, städse förklarat vara ledstjärnan för vår utrikespolitik.
I denna stund se vi klarare än någonsin, i vilken avgrund vårt land
skulle ha störtats, örn de ansvariga statsmännen låtit sig ryckas med av enstaka
stämmors vettvilliga agitation att knyta Sverige fast nied allians vid en viss
stormaktsgrupp.

Varje tanke på, att Sverige skulle lämna sin fullt opartiska neutralitet
för anslutning till den ena eller andra koalitionen, vore för landets trygghet
så farlig, så ödesdiger, att den måste med all makt visas tillbaka. Det
socialdemokratiska arbetarepartiet anser sig ha fullt skäl att antaga, att den
nuvarande regeringen skall utan ett ögonblicks tvekan vidhålla sin tillkännagivna
ståndpunkt att söka till det yttersta bevara Sveriges neutralitet. Regeringen
kan vara förvissad örn, att den vid denna strävan har bakom sig
stödet av ett enigt folk.»

Efter världskrigets slut utsände det socialdemokratiska partiet vid landstingsvalen
1919 ett manifest varur vi citera följande:

»Den andra nära föreliggande uppgiften är att så snabbt som möjligt avskaffa
det nuvarande militärväsendet.

Utan att för ett ögonblick lämna sin verklighetssyn på försvarsfrågan
vädjar socialdemokratin nu till valmännen örn stöd för en radikal antimilitaristisk
politik, som avser att omedelbart avlyfta för staten och enskilda
orimligt tyngande och onödiga militärbördor i syfte att förbereda den fullständiga
avvecklingen av militärväsendet.»

Vid landstingsvalet 1922 deklarerades följande mening i valmanifestet:

»Socialdemokratins plats är given för en väsentlig minskning av militärbördorna,
en minskning som betingas såväl av arbetareklassens internationella
vilja till fred och avrustning som även, för vårt lands del, av dess
efter världskriget mera än förr mot grannstaternas övervåld tryggade läge».

I 1919 års försvarskommission som framlade sitt förslag 1923 hade såväl
de borgerliga som socialdemokraterna enat sig örn att exempelvis uppbyggnadsanslaget
till flottan skulle för 5-årsperioden 1924—1928 inskränkas till
5 miljoner om året eller tillsammans 25 miljoner kronor. Praktiskt taget

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen samlades 1924 örn denna ståndpunkt.
Men i 1925 års socialdemokratiska regeringsproposition ökades budet
för flottrustningar till 7.1 miljoner per år, för 5 år alltså 35.6 miljoner. Ett
år senare, 1926, voro de socialdemokratiska ledamöterna i flottkommissionen
färdiga att föreslå till nybyggnader 105 miljoner örn året. 1927 års riksdag
beslöt också att under fem år framåt anslå per år 8,160,000 kronor för
byggande av 1 hangarkryssare — saknas i socialdemokraternas reservation —
2 jagare, 4 vedettbåtar och 3 undervattensbåtar. Dessutom skulle under
samma tid utföras »ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten för ett
pansarskepp» — vilket Thorsson några år tidigare förklarat socialdemokraterna
aldrig skulle gå med på. För detta beslut röstade också några socialdemokrater.
Majoriteten av riksdagsgruppen följde emellertid statsutskottsledamöternas
reservation, att under den angivna perioden »endast» skulle
byggas 3 jagare — 1 mer än de borgerliga -— 4 vedettbåtar och 3 undervattensbåtar
för en kostnad av 7,415,000 kronor örn året. Skillnaden från
de borgerligas anslagssumma var som man ser icke så stor. Därtill avslogo
emellertid socialdemokraterna en motion av Lindhagen, att riksdagen
skulle besluta »initiativ till förhandlingar örn skandinavisk nedrustning».
Örn den saken voro de eniga med de borgerliga.

Redan då var man således framme vid den fullständiga hållningslöshet
som karakteriserat regeringens och de socialdemokratiska ledarnas uppträdande
under denna riksdag och i slutet av förra året.

Vid 1924 års partikongress, den sista som Branting upplevde, uttalade
han i sitt hälsningsanförande bland annat:

»Så stå vi ock nu mitt uppe i reformarbetet. Det stora allt överskuggande
hindret för detta reformarbete har varit militarismen. Oerhörda offer ha
gjorts för dessa militära rustningar, som därtill ej i ringaste mån kunnat
förhindra kriget, vilket angivits vara dess uppgift. Motsatsen har blivit
fallet. Världen har varit inne på en falsk väg, följande den falska satsen:
örn du vill freden, rusta dig för kriget. Man måste slå in på den motsatta
vägen, ty detta är det enda sättet att föra mänskligheten framåt. Vi ha
även i vårt lilla land varit med på ett hörn i den militaristiska dansen. Vi
minnas vad som hände 1914.»

»Vår möjlighet att leva i fred har ökats, och då är den naturliga vägen
att minska försvarsbördorna.»

»Efter vad som nu hänt i riksdagen torde för övrigt ingen våga att hädanefter
komma med förslag om längre övningstid än 140 dagar.-»

(Nu föreslår dock den socialdemokratiska regeringen 175 dagar plus 5
dagar för landstormen.)

I 1924 års valmanifest deklarerade det socialdemokratiska partiet:

»Socialdemokratin önskar dock icke endast en omedelbar besparing på
uppemot 50 miljoner kronor utan även en betydande nedsättning av övningstiden
fä)'' de värnpliktiga.»

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

1928 års socialdemokratiska kongress antog ett uttalande angående partiets
politik i försvarsfrågan vari det heter om partiets »enhetliga» linje att:

»Den gäller icke blott nödvändigheten att under nästa riksdagsperiod avvisa
alla försök till utökningar i 1925 års försvarsordning och att energiskt
sträva efter att hålla de militära anstalterna inom den vid 1925 års riksdag
förutsatta kostnadsramen. Enigheten sträcker sig också till arbetet på ytterligare
begränsning av militärbördorna. Beslutet av år 1925 var en kompromiss,
som låg avsevärt över det förslag, som den socialdemokratiska riksdagsgruppen
enigt i motion framförde vid 1924 års riksdag. Men även
denna motion, liksom den socialdemokratiska reservationen inom försvarsrevisionen
varpå den byggde, angavs öppet som ett försök att genom tillmötesgående
vinna en folkmajoritet för största möjliga begränsning av rustningarna.
Utan meningsskiljaktigheter kan det socialdemokratiska partiet
under de närmaste åren inrikta sina ansträngningar på att vinna en övervägande
folkmajoritet för sin uppfattning, att de militära bördorna famna
ytterligare och väsentligt nedbringas. Ifråga örn tidpunkten för ett sådant
nytt steg och örn formen för detsamma anser sig kongressen icke böra
lämna närmare direktiv.»

Under 1932 års valrörelse utsände Socialistiska partiet ett flygblad med
20 frågor. Bland annat ställde vi frågan:

1) Yarför ger de socialdemokratiska ledarna även efter Adalsmorden
militarismen 122 miljoner örn året?

2) Yarför lovade socialdemokratin 1925 att militärbördorna skulle sänkas
till 107 miljoner?

På dessa frågor svarade socialdemokraterna:

I denna fråga pågår en utredning tillkommen på vårt initiativ örn ytterligare
sänkning av militärbördorna, eventuellt fullständig avrustning. Socialdemokratin
yrkar varje år på betydande besparingar på militärutgifterna.

När förslaget till ny och billigare försvarsorganisation föreligger eller
förslag örn avrustning blivit utarbetat, är tiden kommen att taga ståndpunkt
till frågor av denna art.

I Stockholms Arbetarekommuns »Kommunbladet» nr 1 år 1932 finner vi
en artikel under rubriken: »Spara på militarismens miljoner».

»Tag av militarismens miljonanslag. Det är en fantastisk galenskap att
vårt lilla land i dessa kristider skall offra mer än 120 miljoner kronor örn
året åt det s. k. försvaret, medan de nödvändigaste sociala utgifter försummas
under förevändning örn, att staten saknar ekonomiska resurser.

Under riksdagsperioden som nu stundar — d. v. s. 1933—1936 motionärerna
— torde avrustningsfrågan komma att i hög grad aktualiseras, sedan
den kommission som har försvarsfrågan om hand för utredning framlägger
sina förslag. Liksom socialdemokraterna gingo i spetsen för en nedskärning
av militärbördorna, som skedde 1925, äro de nu redo att med kraft fortsätta
på nedrustningens väg fram till den fidlständiga avrustning en.»

Vid 1932 års kongress förekom häftiga sammandrabbningar mellan å ena
sidan Per Albin Hanssons garde och å andra Arthur Engberg, Lindberg

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

m. fl. Ett tiotal motioner förelåg, från bland andra Göteborg, Gävle, Enköping,
Slite, Orust östra, Järnforsen m. fl. arbetarkommuner, i vilka man
önskade gå längre på nedrustningens väg än vad partistyrelsen önskade, som
föreslog kongressen ett uttalande vari det heter:

»Det råder överallt, i synnerhet inom arbetareklassen, ett starkt missnöje
över den långsamma takten i det allmänna avrustningsarbetet. Den socialistiska
arbetareinternationalens senaste kongress gav ett kraftigt uttryck för
detta missnöje. I den av internationalen i samverkan med fackföreningsinternationalen
organiserade stora folkpetitionen till nedrustningskonferensen
konstateras också att folkens tålamod är prövat till det yttersta.»

»Avrustningsfrågan är sålunda nu, i enlighet med av 1928 års kongress
uttalad önskan, föremål för utredning. Denna utredning måste självklart
söka klargöra alla i samband med såväl en internationell som en nationell
avrustning stående spörsmål. Genom denna utredning bör alltså erhållas
ett klarläggande av de olika linjerna, deras förutsättningar och tekniska utgestaltning.
Partiet bör lämpligen uppskjuta sitt ställningstagande till dess
detta klarläggande skett, Självklart kommer ■partiet att oavbrutet fortsätta sitt
arbete för de svenska rustningarnas nedbringande och avrustningstankens utbi edving,
lämnande som hittills full frihet åt sina medlemmar att därvid lägga tyngdpunkten
vid den nationella eller internationella avrustningen.»

Troligen kommer partimedlemmarna örn de få se regeringens 1064 sidor
digra proposition angående upprustning till årets riksdag att bliva fundersamma
över om man i denna har lågt »tyngdpunkten vid den nationella eliel
internationella avrustningen.»

Av intresse kan också vara att återge nuvarande statsministern Per Albin
Hanssons uttalande på kongressen örn det fortsatta nedrustningsarbetet. Vi
citera:

»Man kan i det läget, synes det mig, från alla sidor vara fullkomligt tillfreds,
så mycket mer som man också är ense därom, att i den nuvarande
situationen vår förnämsta uppgift blir att söka åstadkomma sa starka begränsningar
som möjligt i de militära utgifterna. Jag tror inte det finns någon ens
bland de ivrigaste anhängarna av en isolerad avrustning, som sa uppfattar
det politiska läget i vårt land, att man nu skulle kunna få vår svenska riksdag
och vårt svenska folk att acceptera ett förslag örn en isolerad avrustning.
Däremot kan man räkna med en fortsatt framgång i strävandet att begränsa
de militära rustningarna såsom ett led i arbetet för den slutliga avrustningen.»

Regeringens nu framlagda förslag torde vara en mycket tvivelaktig »fortsatt
framgång» för dessa strävanden.

Höjdpunkten av denna utveckling i fråga örn politisk dubbelmoral betecknar
emellertid det uttalande som antogs vid årets partikongress, där den
första satsen ohjälpligt slår ihjäl den sista. Vi återge följande citat:

»Med oförminskat intresse deltager den svenska socialdemokratin i arbetet
för en betryggande internationell rättsordning och en allmän minskning av
rustningarna. Den betraktar såsom sin naturliga uppgift att söka förhindra
vårt lands indragande i kapprustningsvirveln--—.»

22 Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

* Att regeringen i det nuvarande läget för att möjliggöra en samförståndslösning
i försvarsfrågan framlagt förslag till förstärkning av de militära
anstalterna, har kongressens fidla gillande.»

Detta konststycke att arbeta för »en allmän minskning av rustningarna»
och samtidigt framlägga förslag örn »förstärkning av de militära anstalterna»,
kan icke ens Dante utföra. På utförandet av det konststycket har regeringen
ensam monopol, för att konstatera detta behövs ingen utredning.

Detta är socialdemokratins utveckling från socialistiskt klass-kampsparti
till dolkilenas »-parti. De socialistiska ståndpunkterna har under denna marsch
lagts åt sidan. Nu återstår detta uttalande, ur vilket Lindberg i Umeå ville
stryka ordet »fidla». Törnqvist i Karlskrona, Bergström i Hälsingborg m. fl.
reagerade under debatten mot att vara »springpojkar» för »dagens bud» i
upprustningsfrågan. Uttalandet är karakteristiskt för en tid och ett parti,
som i fjol höstas hade en kostnadsram i fråga örn rustningarna på 114 miljoner,
10 januari i år 126 miljoner, i slutet av februari 130 miljoner, 1 april
135 miljoner och nu lär vara berett att gå ännu längre.

Förvånar det, mot bakgrunden av denna utveckling, om reaktionen tilltaloch
arbetarrörelsen splittras?

Militärväsendet som demokratins försvarare.

Socialdemokraterna, och även en del borgerliga vänstermän, förklarar såsom
tidigare delvis anförts sitt frångående av kampen mot det militära systemet
och mot krigen med att »vi måste försvara demokratin». Sverige
skulle med andra ord tillsätta flera officerare, utöka värnpliktstiden, köpa
flera tanks, kanoner, kulsprutor och bombflygplan för att de medborgerliga
rättigheterna icke skall rubbas. I själva verket är detta en av de största
lögnerna i hela upprustningspropagandan. Talet örn att det militära systemet
skulle vara ett skydd för demokratin är grundfalskt. Socialisterna har
alltid varit av den uppfattningen, att krig och militarism är demokratins
säkraste dödgrävare. Detta bevisades för övrigt under och genom världskriget.
I detta segrade de »demokratiska» staterna. Det förkunnades under
kriget att ententens seger skulle betyda demokratins tryggande i världen.
En blick på Europas politiska karta visar motsatsen. Fåtalsväldet har i
modern tid inte gjort sig bredare än nu, det arbetande folkets rättigheter
har aldrig varit grundligare likviderade.

Det militära systemets princip är motsatsen till demokratins. Militarismen
bygger på och förutsätter ett fåtals, befälets bestämmanderätt. Det
är ingen tillfällighet att officerarna är motståndare till kravet på manskapets
medborgerliga rättigheter. Naturligtvis vill vi inte göra gällande att alla
officerare intar denna ståndpunkt. Det finns i svenska armén och flottan
förvisso många »folkliga» officerare, många som har mer eller mindre utpräglad
förståelse för betydelsen av manskapets och de breda folklagrens
medborgerliga rättigheter. Också dessa är emellertid fångna i systemet, de
anser bestämmanderätten från ovan som oundgänglig förutsättning för att
detta skall fungera.

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

Riktigheten av detta resonemang har gång på gång bevisats av verkligheten.
I alla sociala strider har flertalet officerare ställt sig på de härskandes
sida. Yi har många exempel från vårt eget land — arbetarna har
icke glömt Ådalen. Det kan ej anföras ett enda fall då militarismen samhälleligt
befordrat den demokratiska utvecklingen. Då demokratiska framsteg
vunnits har detta i regel skett i strid med och ej med stöd av militärväsendet.
Utvecklingen i Centraleuropa borde ingående studeras av alla dem
som i dag klär skott för militären i det föregivna syftet att skapa ett värn
för demokratin.

Yi vill i detta sammanhang låta tvenne socialdemokratiska redaktörer
tala örn sina erfarenheter av tysk militäranda. I Gunnar Lundbergs broschyr
»Demokrati eller blodsterror», som utkom 1932, heter det å sidan 46:

»För svenska förhållanden han det synas underligt, men i Tysklands nuvarande
läge är det naturligt, att en av de främsta krafterna socialdemokratin
litar på är den preussiska polisen, som med sina 86,000 man verkligen
utgör en ganska betydande maktfaktor. Denna polis, organiserad i ett
polisförbund, som arbetar i bästa samförstånd med den tyska fackföreningsrörelsen
är det geniala verket av den lille verkstadsarbetaren Severing, vars
namn kanske en gång i Europas historia skall omhöljas med ära, därför att
han under åratal, omgiven av lönnmördare och kämpande mot svår sjukdom,
hade den moraliska kraften att stå kvar på den tänkbarast otacksamma
post. Nyligen fick han ett förtroendevotum av de organiserade preussiska
poliserna, som granska tydligt sade ifrån att de voro beredda att dö med
sin ledare.»

Endast några månader efter att det citerade skrevs utkom en annan socialdemokratisk
broschyr, »Tyskland och socialdemokratin», med Rickard Lindström
som författare. På sid. 17 heter det:

— »länge sades det också, att en kontrarevolution i Tyskland var omöjlig,
därför att den preussiska inrikesministern, socialdemokraten Carl Severings
polismakt snabbt skulle göra ända på dylika försök. Det visade sig emellertid,
att man inte vågade lita på den preussiska polisen i det avgörande
ögonblicket. Ben användes i varje fall inte för att försvara de demokratiska
formerna, och den gled automatiskt över i de nya makthavarnas händer för
att åtgöra ett minst sagt lika nitiskt verktyg för dem som för den demokratiska
regimen---.»

Ett liknande åskådningsmaterial erbjuder utvecklingen i Österrike och i
andra länder. Men Sverige kanske utgör ett undantag? Den svenska militarismen
är kanske i sitt slag säregen? Nej, ingenting talar för att så skulle
vara fallet. Militärvurmarna inom arbetarrörelsen kan för att vinna klarhet
på den punkten också lämpligen taga upp svensk historia till ingående
studium.

Yid remiss av militärpropositionen gick försvarsministern i första kammaren
i bräschen för officerskåren, som han betecknade som lojal mot den
demokratiska ordningen. Varpå statsrådet byggde denna sin uppfattning
är oförklarligt efter allt som inträffat under senare år. Gång på gång har

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

från officerskretsarna demonstrerats en mentalitet som sannerligen ingenting
har att skaffa med demokrati. Munckska kåren oell dess bravader lever
i friskt minne. Oell att den andan alltfort lever oell frodas i vissa officerskretsar
bevisas vid det ena tillfället efter det andra. Senast gavs ett
exempel efter Hitlers brytande av Locarnofördraget. Då sände general de
Champs och överstelöjtnant Fevrell ett lyckönskning stelegram till den nazistiska
diktatorn.

Yid general Hausliofers Sverige tripp besökte han också Livgrenadj arenia
i Linköping. Zeitschrift flir Geopolitiks referat låter en ana har det är beställt
med det demokratiska nitet vid det regementets officerskår. Yi citera:

— — —»Det stämningsfulla avslutandet av professor Haushofers Sverigeresa
bildade ett föredrag i Linköping, dit Livgrenadjärernas officerskår inbjudit
honom. Framför det nära 400-åriga ärorika regementets officersmäss
flammade facklor till den tyske gästens ära. Yid det långa bordet i den
med regementschefens porträtt smyckade salen hälsade överste Alström,
livgrenadjärregementets kommendant, general Haushofer hjärtligt välkommen.
Till det leve som han utbragte för det återuppståndna Tyskland anslöt sig
det i ett rum intill av regementskapellet spelade * Deutsch!and, Deutschland
liber alles» och Horst- Wessel-sången. I djupt rörda ordalag tackade general
H. de svenska kollegerna. Efter föredraget, som hölls inom officerskårens
ram, stannade värdar och gäster ännu en lång stund i äkta kamratlig feststämning
tillsammans.»

Begår man en orätt örn man på slika uttryck bygger antagandet att stora
grupper av den svenska officerskåren äro andligt befryndade med sina yrkesbröder
i andra länder? Och att deras lojalitet mot demokratin är synnerligen
tvivelaktig?

Man börjar i allt större utsträckning komma till klarhet örn att det är
livet, miljön och arbetet, som formar människornas karaktärer. Tillämpar vi
det bedömningssättet på militären finner vi, att redan i det sätt, på vilket
det militära systemet är uppbyggt, ligger en fara för att de militära yrkesutövarna
skall bli diktaturanhängare. Det militära systemet är uppbyggt på
diktaturprinciper.

Militärorganisationen är en diktatoriskt styrd organisation. Underordnads
ställning till överordnad kännetecknas av blind lydnad. »Yarje officer
är en liten Mussolini i förhållande till sin trupp — så länge han befinner
sig i ''skyddsställning’ för högre befäl.» Så uttryckte sig en skribent i
Social-Demokraten i januari 1932. Och det är obestridligen på det sättet.
Truppen företar — som bekant — inte omröstning, huruvida den skall
marschera eller stanna hemma. Inte ens då det, som ett aktuellt exempel
från Boden visar, föreligger de mest vidriga betingelser för fälttjänst, har
militärmanskapet rätt att säga sin mening. Truppen företar inte omröstning,
huruvida den skall anfalla eller fly, befordra sina befälhavare eller
degradera dem. Underordnad har att vänta på order, diktat, även örn denna
väntan skulle få de mest svårartade följder. Menig man har i motsats till
vad fallet är i en demokratisk sammanslutning ingen makt, ingen röst, har
blott att tiga och lyda.

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

Måste inte ett »arbete» av denna art i kasernmiljö skapa diktaturanda
hos utövaren? Officerarna vänjer sig vid diktatur och de växer in i och
trives med den. Det förhållandet att de som löjtnanter får taga emot diktat
av kaptener kompenseras av att de senare som kaptener får diktera över
löjtnanter o. s. v. Underligt vore örn de inte sedan tillämpade på samhällslivet
den syn de förvärvat i sitt yrke. Och att de alltså också där fann
diktaturen som den naturliga styrelseformen.

Till de psykologiska betingelserna kommer därtill att officerskåren på
grund av nuvarande krav på studentexamen etc. till övervägande del rekryteras
från en överklass, som aldrig haft någonting till övers för demokratiska
tänkesätt.

Den argumentation för upprustning som säger, att denna skulle tjäna till
försvar för demokratien, är som vi redan delvis antytt, så länge förhållandena
är de nuvarande, ohållbar. Aven örn det låg någonting i talet örn
faran för den bruna pesten söderifrån, så återstår att garantera, att inte
den militärmakt, varmed man vill försvara sig mot denna fara, utgör en
precis lika stor fara för demokratin. Man fördriver inte Belsebub med
djävulen. Yill man med väpnad makt försvara demokratin och de resultat
som arbetarklassen genom sin kamp utvunnit — detta säger ju regeringen är
dess syfte; högern, folkpartiet och bondeförbundet företer som bekant en
annan argumentation — så måste man skapa ett organ som verkligen garanterar
ett sådant försvar. Det borgerliga militärväsendet skapar inga sådana
garantier. Tvärtemot att vara ett värn för demokratin utgör denna militarism
ett allvarligt hot mot demokratin. Det ligger i sakens natur att det
inte blir mindre farligt därigenom att det utbygges och effektiviseras.

Militärväsendets demokratisering?

Det slår en då man bläddrar igenom regeringens proposition i militärfrågan,
att alla diskussioner örn en omorganisation av militärväsendet, avseende
att dämma upp diktaturandan inom det, gått regeringen spårlöst
förbi. Allt skall få förbli vid det gamla. Nej, inte allt —• något skall försämras.
Man planlägger en skärpning av de disciplinära bestämmelserna
för manskapet. Men då det gäller officerskåren och dess förhållande till
den parlamentariskt-demokratiska ordningen har inte regeringen någonting
att säga, inga åtgärder att föreslå.

Regeringen är inte ovetande om de förhållanden som är rådande inom
officerskåren. Den 23 februari 1934 interpellerades statsministern av den
socialistiska riksdagsgruppen genom Nils Flyg, som utgående från då aktuella
händelser ställde frågorna: »Har regeringen uppmärksammat den fascistiska
och nationalsocialistiska orienteringen bland officerare och underofficerare
inom det svenska militärväsendet, samt om så är fallet, vilka
åtgärder anser sig regeringen böra vidtaga med anledning av nämnda förhållande?» Då

statsministern inte besvarade dessa frågor återupprepades de den 8

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

juni samma år. Den 19 juni kom svaret. Statsministern pekade i sitt svar på
att »den av regeringen tillsatta kommittén angående statsfientlig verksamhet
också skulle lia till uppgift att överväga frågan örn ämbets- och tjänstemäns
särskilda lojalitetsförpliktelser och örn erforderligt ingripande mot dem, som
brista i dessa förpliktelser». Statsministern ansåg inga skäl föreligga för
ett »föregripande av kommitténs utredningsarbete».

Kommittén, som statsministern hänvisade till, har avgivit sitt slutbetänkande,
vilket ger klara besked örn att de herrar som deltagit i kommitténs
arbete inte velat se åt det håll där verklig fara för de demokratiska formerna
hotar. Någonting annat var ej heller att vänta med den sammansättning
kommittén hade. Mycket har emellertid skett som borde varit
ägnat att stimulera regeringen till ingrepp. Att så ej skett är oförsvarligt.

Som ett exempel på att regeringen är medveten örn rådande missförhållanden
härutinnan kan anföras, att samtidigt som den stora upprustningspropositionen
utarbetades hade regeringen i egenskap av partistyrelse i det
socialdemokratiska partiet att behandla en motion till partikongressen vari
ledamoten av riksdagens första kammare, herr Georg Branting, föreslog att
partiet skulle gå in för vissa åtgärder i syfte att »demokratisera militärväsendet».
Herr Branting föreslog bland annat: att manskap och befäl
skola tillerkännas samma förenings-, församlings- och yttrandefrihet som
övriga svenska medborgare,

att inga andra inskränkningar få göras i dessa demokratiska rättigheter
än de som betingas av tjänstens fullgörande och kravet på militärmaktens
skydd mot sådana strävanden, som vilja bruka demokratien inom krigsmakten
till förgörande av demokratien över huvud taget,

att åtgärder vidtagas för en demokratisk rekrytering av befäl och fast
anställd personal, samt

att underbefäl i en helt annan utsträckning än nu beredas tillfälle att
avancera till officersbeställningar, även i högsta grader.

I utlåtande över denna motion föreslog partistyrelsen-regeringen välvilligt,
att den socialdemokratiska riksdagsgruppen och regeringen vid sitt
ståndpunktstagande i dessa frågor borde »vederbörligen beakta dem».

Som vi i det föregående påvisat ligger diktaturtendenser latenta i militärväsendets
struktur. Med mindre denna förändras kan man ej komma till
rätta med problemet. Helt kan den ej förändras så länge den sociala
grunden är det nuvarande samhällssystemet. Några förändringar skulle
dock utan tvivel kunna uppnås därest man införde vissa elementära demokratiska
principer i militärväsendet.

Första förutsättningen för en dylik demokratiseringsprocess är att den
nuvarande kastandan inom officerskåren brytes och officerarna rekryteras
underifrån. Utbildningen skulle bekostas av staten, varigenom möjlighet
bereddes för alla att genomgå nödiga skolor.

Kadaverdisciplinen brytes. Militärmanskapet får fulla medborgerliga
rättigheter, obeskuren mötes-, demonstrations- och föreningsrätt. I detta
måste ingå rätten för militärmanskapet att genom särskilt valda förtroende -

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

män tillvarataga sina ekonomiska oell rättsliga'' intressen, kontrollera kompanikassorna,
utspisningen, få inflytande vid tvister mellan överordnad och
underordnad etc. Den förnedrande honnörsplikten avskaffas. Socialisterna
har tidigare ställt förslag i denna riktning. De har betecknande nog avslagits.

Sverige deltar i kapprustningen.

Socialistiska partiet är motståndare till upprustningspolitiken. Detta betyder
inte att vi skulle vara principiella motståndare till ett försvar för det
arbetande folkets intressen. I ett samhälle där hela samhällsmakten, således
framför allt de ekonomiska maktmedlen, ligger i det arbetande folkets
händer, inte som nu maktens sken, står försvarsproblemet inte under diskussion.
Det arbetande folket kommer att försvara sina intressen med alla
till buds stående medel. Men försvarsmedlen kommer att vara förankrade
bland massorna, kontrollerade och behärskade av dessa. Det nuvarande
militärväsendet användes, som genom talrika exempel redan bevisats, till
det kapitalistiska systemets skydd. Det sättes i politiska orostider in mot
arbetarna. I krigstider ställas dessa i första linjen. Hustrur och barn får
bära alla »hemmafrontens» lidanden.

Åtgärder för att beskära de genom hård kamp tillkämpade demokratiska
rättigheterna genomföres jämsides med tillmötesgående av långt gående upprustningskrav.
Rösträtten beskäres, valbarhetsåldern höjes, fackföreningarnas
rörelsefrihet har inskränkts och förslag föreligger att den ytterligare skall
inskränkas, undantagslagar skall stiftas mot misshagliga politiska riktningar.
Förvånar det örn arbetarna under sådana förhållanden, även örn man selbert
från den principiellt antimilitära uppfattningen, är motståndare till det
militära systemet och alldeles särskilt till den föreslagna upprustningen?

Till det anförda kommer emellertid också den på all erfarenhet vilande
förvissningen, att militära rustningar icke skapar trygghet. Yi instämmer
helt i herr Lindbergs mening i årets remissdebatt, då han uttalade att svensk
upprustning »måste påverka utvecklingen i rustningsfrågan i första hand i
de andra nordiska staterna. Under en lång föjd av år har vänstern i Danmark
och Norge med förenade krafter lyckats hålla upprustningskrävarna
tillbaka. Där har man ej låtit överrumpla sig. Jag är inte säker på att
det kommer att lyckats förhindra en dansk och norsk upprustning, sedan
Sverige — som redan nu har en militärbudget inte mycket mindre än de tre
andra nordiska staternas sammanlagt — utökar sin militärorganisation. Men
en upprustning i Norden blir icke utan konsekvenser. Rustningsindustriens
talrika agenter, yrkesmilitären och de professionella s. k. försvarsvännerna i
andra småstater, komma att sörja för att exemplet från Norden göres känt
på andra håll. Det kommer att heta, att när t. o. m. de nordiska staterna,
belägna vid sidan örn oroshärdarna, finna läget så allvarligt, att de kraftigt
bygga ut sina militärorganisationer, så måste man naturligtvis, som det
något lyriskt brukar heta, förstärka låset för rikets port också i de andra
staterna.

Motioner i Andra kammaren, Nr 777.

Skruven går alltså uppåt. Rustningskurvan stiger. Det blir mera vapen
i andra stater. Alltså komma även vi att behöva mera. Vi måste lia mera
militära maktmedel, därför att vi komma att känna oss otrygga igen.»

Militära rustningar omöjliggör sociala reformer.

Hur kostnaderna för våra militära rustningar stigit framgår av nedan -

stående uppgifter angående militärbudgeten:

Budgetåret	De direkta militär-utgifterna enligt riksstaten kronor	Det militära pensionsväsendet kronor	Statsbeställningar kronor	Sammanlagda summan kronor
1885 .........................	26,203,000		_	_
1890 ...........................	28,791,100	—	—	—
1895 ...........................	35,734,460	—	—	—
1900 ...........................	54,417,050	—	—	—
1905 ...........................	77,160,700	—	—	—
1910 ...........................	84,065,200	—		—
1915 ...........................	90,940,100	—		—
1920 ...........................	118,708,000	—		—
1925—26 .....................	147,795,400	12,376.959		160,172,359
1926-27 .....................	140,795,400	12,197,663	—	152,993,063
1927—28 .....................	138,042,700	12,606,877	—	150,650,577
1928-29 .....................	133,832,000	12,646,889	—	146.478,889
1929-30 .....................	132,874,300	13,286,862	—	146,161,162
1930 -31 .....................	132,517,500	13,290,273	—	145,807,773
1931—32 .....................	130,980,300	12,923,872	—	143,904,172
1932—33 .....................	121,629,000	13,007,955	570,000	135,206,955
1933-34 .....................	102,889,700	13,187,498	10,700,000	126,777,198
1934—35 .....................	111,804,500	13,380,046	10,000,000	135,184,546
1935—36 .....................	120,900,000	18,946,010	—	139,855,910
Regeringens statförslag för budgetåret 1936—37.....................	126,041,200	19,417,550		1 145,458,750

Siffrorna visar bland annat hurusom militärutgifterna efter en nedgångsperiod
.efter världskriget, sedan den socialdemokratiska regeringen koni till
ånyo stegrats årligen. Minskningen från budgetåret 1932/1933 till budgetåret
därpå har mer än kompenserats. Redan med budgetåret 1935/1936 överskreds
militärutgifterna under den folkfrisinnade regeringens sista budgetår. Borde
inte detta säga en del till regeringens egna ledamöter? Och borde det inte
säga en del till Sveriges arbetare?

Med den föreliggande militärpropositionen kommer vi emellertid upp till
nära 160 miljoner i årliga militärutgifter, det militära pensionsväsendet då
inräknat. Vi skulle således på nytt vara uppe vid 1925—1926 års nivå.
Bifall till försvarskommissionens förslag, d. v. s. bondeförbundets-folkpartiets,
pressar enligt försvarsministern upp militärbudgeten till 175 miljoner örn
året. All erfarenhet visar nu emellertid att en beslutad militär utgiftsram
spränges. För att lättare få förslagen igenom i riksdagen har dessa alltid
beräknats för lågt. »Nya oundgängliga behov» anmäler sig alltid. Det är all
anledning anta att den skildrade utvecklingen blir kännatecknande också
ifråga örn årets beslut. De som medverkar till detta må helt ta ansvaret.

Motioner i Andra hammaren, Nr 777.

Men också för ett par andra saker få de ta ansvaret. Tanklöst folk
tycker att »några miljoner mer eller mindre betyder väl inte så mycket.»
Detta resonemang förbiser alldeles de politiska och sociala följderna av nu
föreslagna jätteupprustning. Det är emellertid också ekonomiskt grundfalskt.
För den händelse statens inkomster alltid flödade lika rikligt som för närvarande,
hade miljonrullningens lättsinniga anhängare skenbart rätt. Men
också endast skenbart, ty även då måste statsutgifternas bindande för ett
tiotal år framåt — ett hiirordningsbeslut gäller i regel tio år — vid exceptionella
militärutgifter tvinga till begränsning av den sociala välfärdspolitiken.
Nuvarande statsinkomster måste emellertid beräknas som extraordinära.
Örn inte förr kommer de att sjunka vid nästa kris — på olika
håll anser man klokt att redan nu förbereda sig på den kommande krisen.
Nya krav kommer då att från alla håll ställas på statskassan. Hur tänker sig
upprustningens anhängare att dessa skall tillgodoses? Hur tänker de sig att
redan planerade sociala reformer skall kunna genomföras med i år sannolikt
beslutade militärutgifter? Sanningen är att upprustningen till andra ödesdigra
verkningar kommer att omöjliggöra även nuvarande otillräckliga »välfärdspolitik»
så vitt man icke vill tillgripa nu oanade skattehöjningar.

Med hänsyn till här anförda skäl föreslå vi,

att riksdagen måtte avslå regeringens proposition nr 225.

Stockholm den 21 april 1936.

K. Kilbom. Arv. Olsson. Viktor Herou.

Nils Flyg. Verner Karlsson. Torsten Hernikson.

Äng. Spångberg.

Albin Ström.