Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 1965 (Motion 1965:777 Andra kammaren)

Xr 777—778

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 1965

Nr 777

Av herr Hedlund m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
nr bl, med förslag till jordförvärvslag m. m.

(Lika lydande med motion nr 657 i Första kammaren)

Det är givetvis ett primärt samhällsintresse att jordbrukets och skogsbrukets
produktionsmark utnyttjas på bästa sätt. På en förvärvslagstiftning,
som avser att främja detta syfte, måste enligt vår mening ställas tre huvudkrav.
För det första måste eftersträvas att jordbruket och skogsbruket så
långt möjligt bevaras i form av bondebruk med självägande brukare. För
det andra är det en angelägen uppgift för samhället att befrämja den s. k.
yttre rationaliseringen eller strukturrationaliseringen. Det tredje kravet,
som enligt vår mening bör ställas i sammanhanget, är att spekulationsköp
så långt möjligt förhindras.

Gällande förvärvslagstiftning, dvs. bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen,
har varit av stor betydelse för det angivna syftet men kan inte i alla delar
sägas svara mot tidens krav. En modernisering av förvärvslagstiftningen
framstår sålunda som angelägen.

Jordlagsutredningens förslag

Den 1958 tillsatta jordlagsutredningen lade 1961 fram sitt betänkande
med förslag till ny jordförvärvslag, som skulle ersätta gällande jordförvärvs-
och bolagsförbudslagar.

Jordlagsutredningen tog i första hand sikte på att bevara bondebruket.
Jordbruksföretag, som ger innehavaren en tillfredsställande försörjning,
borde i allmänhet, framhöll utredningen, tillhöra en självägande jordbruksbefolkning.
Till bondebruk eller en till sådant företag uppbyggbar enhet borde
med undantag för i lagen särskilt angivna fall endast sådana personer
vara förvärvsberättigade, vilka hade för avsikt att bosätta sig på fastigheten
och där skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst.

I första hand avsågs härmed brukningsenheter som kunde betraktas som
en- och tvåfamilj sjordbruk med eu alltefter driftsinriktningen varierande
storlek och ägosammansättning. Särskilt kapitalkrävande fastigheter borde
däremot enligt utredningens förslag få förvärvas även av sådana enskilda
personer som icke hade den aktive jordbrukarens avsikt med förvärvet. Vi1
Hihang till riksdagens protokoll i!)G5. 4 samt. Xr 777—778

Motioner i A ad ro kammaren, nr 777 år 1965

(inre skulle konkurrensen i princip bli fri mellan jordbrukare och »icke jordbrukare»
om alla andra jordbruksfastigheter än sådana, som nu eller inom
en snar framtid kunde ge aktiva jordbrukare en tillfredsställande försörjning,
dvs. i första hand de s. k. övergångsjordbruken.

Den nya förvärvslagstiftningen skulle enligt utredningsförslaget inrymma
ett ra t io n al i se r inigs mome n t av samma innebörd som i gällande jordförvärvslag.
Förvärvstillstånd skulle sålunda kunna vägras, om egendomen fanns böra
tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning
ändamålsenliga brukningsenlieter. Härmed skulle också behållas ett ur
jordbrukets synpunkt nödvändigt korrektiv mot »icke jordbrukares» förvärv
av t. ex. övergångsj ordbruk. Av särskild betydelse ur rationaliseringssynpunkt
var utredningens förslag om att hinder inte längre skulle föreligga för
aktiva jordbrukare att tillköpa mark, även om detta skulle innebära att varför
sig bärkraftiga fastigheter sammanfördes till en enhet.

Med hänsyn till den pågående och väntade omvandlingen av jordbruksmark
till skogsmark föreslog jordlagsutredningen särskilda ändringar. Inom
den med jordbruksbygderna närmast sammanhängande skogsmarken
fanns det i allmänhet enligt utredningens uppfattning inte utrymme för andra
ägarkategorier än den befolkning som är knuten till jordbruket, om till
storlek och ägosammansättning ändamålsenliga en- och tvåfamilj sjordbruk
i denna befolknings ägo skulle kunna bildas. Men för de mera skogsbetonade
områdena, enligt utredningens terminologi främst de s. k. avfolkningsbygderna,
där de naturliga förutsättningarna för jordbruk var så svaga att
detta i huvudsak eller kanske helt konnne att försvinna, men även för de
s. k. mellanbygderna, där förutsättningar för jordbruk fanns men där antalet
brukningsenheter komme att starkt reduceras allteftersom åkerjord överfördes
till skogsmark, aktualiserades nya ägandeformer.

I s. k. avfolknings- och mellanbygder borde enligt jordlagsutredningen
lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet inriktas på att bilda
skogsbruksföretag med samma förutsättningar som en- och tvåfamilj sjordbruken
att ge innehavaren en tillfredsställande försörjning. Med hänsyn härtill
bedömdes det motiverat att ur förvärvssynpunkt låta samma regler gälla
för bärkraftiga och till full bärkraft uppbyggbara skogsbruksföretag som för
motsvarande jordbruksföretag, dvs. att de borde kunna förvärvas i princip
endast av personer vilka hade för avsikt att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst
av företaget. Andra möjligheter var enligt utredningen att man
i sådana bygder lät ägare av jordbruksföretag i jordbruksbygden inköpa
skogsmark, som kunde förvaltas och skötas i form av skogsbruksområden,
eller att grupper av jordbruksföretag bildade gemensamhetsskogar.

Utredningen ansåg emellertid att inom s. k. avfolkningsbygder och i viss
män även inom mellanbygder utrymme borde kunna lämnas även för andra
ägarkategorier än enskilda, dvs. även för juridiska personer. Härvid skulle
kunna ifrågakomma skogsindustriella företag med bygdeanknytning. I mel -

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 1965

lanbygderna skulle dock gälla att sådana förvärv kunde godtagas i allmänhet
endast om bondebrukets stödskogsbehov tillgodosågs genom att förvärvaren
avstod härför erforderlig skog, som fanns i hans ägo.

Slutligen kan konstateras att jordlagsutredningens förslag liksom gällande
förvärvslagstiftning avsåg att effektivt förhindra spekulationsförvärv.

Jordlagsutredningens förslag till ny j ordförvärvslag gav i stort sett uttryck
för den grundsyn och det syfte som förvärvslagstiftningen enligt vår
mening måste ha. Det kunde också sägas innebära en i det stora hela godtagbar
anpassning efter utvecklingens krav.

Uppskovsbeslutet 1963

I avvaktan på resultatet av remissbehandlingen av jordlagsutredningens
förslag blev giltighetstiden för gällande jordförvärvslag genom beslut av
1962 års riksdag förlängd till och med den 30 juni 1963.

Remissyttrandena över utredningen gav sedan nära nog genomgående uttryck
för den meningen alt tiden inte var mogen för ett avgörande om jordförvärvslagstiftningens
framtida utformning. I synnerhet underströk remissinstanserna
frågans beroende av de resultat vartill 1960 års jordbruksutredning
kunde komma. Men även andra pågående utredningar och inte
minst rådande oklarhet om vårt tillträde till europeiska ekonomiska gemenskapen
ansågs motivera ett uppskov.

I proposition till 1963 års riksdag föreslogs mot bakgrunden av vad remissinstanserna
sålunda framhållit förlängning av nuvarande jordförvärvslags
giltighetstid till och med den 30 juni 1965. Departementschefen erinrade
i sammanhanget också om den då tillsatta etableringsutredningens uppdrag
att verkställa en allmän översyn av de frågor som sammanhänger med
rätt att i vårt land förvärva egendom. Övervägande skäl talade därför enligt
departementschefens mening för ett anstånd med reformeringen av jordförvärvslagstif
t ningen.

Tredje lagutskottet framhöll i sitt tillstyrkande utlåtande bl. a. att det var
naturligt och lämpligt alt en samtidig lösning av hithörande komplicerade
problem såvitt möjligt eftersträvades, vilket uppenbarligen kunde bli tidskrävande.
Detta fick likväl inte innebära, att frågan om en reformering av
jordförvärvslagen fördröjdes.

Riksdagen antog utskottets förslag.

Ändrad grundsyn i regeringsförslaget

Under 1964 upprättades i jordbruksdepartementet en promemoria med
förslag till ny jordförvärvslag, avsedd att ersätta gällande jordförvärvslag
och bolagsförbudslag. Det i den förevarande propositionen nr 41 framlagda
förslaget är i huvudsaklig överensstämmelse med promemorian.

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 19(>5

I det nya förslaget till jordföniärvslagstiftning har rationaliseringsinstrumentet
bibehållits. En huvudregel är sålunda att tillstånd till markförvärv
alltid skall kunna vägras, om marken behövs för att underlätta tillkomsten
av ändamålsenliga jordbruk och skogsbruk. I stort sett i överensstämmelse
med jordlagsutredningens betänkande föreslås därjämte att förvärv, som
medför att förvärvaren tillhörig brukningsenhet vinner i ändamålsenlighet,
skall medges, såvida inte förvärvsfastigheten med utnyttjande av rationaliseringsparagrafen
befinnes vara erforderlig för rationalisering av annan fastighet.
Vidare innehåller propositionen, likaledes i överensstämmelse med
jordlagsutredningen, förslag om att även icke prioriterade förvärvare skall
få köpa dels jordbruk, som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och
ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande
försörjning, dels jordbruk av sådan storlek eller med sådana övervärden att
egendomen inte efterfrågas av jordbrukare i allmänhet. Visst korrektiv mot
spekulationsköp kan också sägas ingå i förslaget.

Enligt propositionen skall förvärvslagstiftningen i huvudsak avgränsas
till ratiomaliseringsuppgiften. Det i nuvarande lagstiftning ingående och av
jordlagsutredningen bibehållna skyddet för bondebruket har i promemorian
och propositionen helt skjutits åt sidan. Aktiva jordbrukare skall visserligen
ha kvar förvärvsprioritet. Men vid sidan av dem upptar propositionen en ny
prioriterad huvudgrupp, nämligen juridiska eller fysiska personer som här i
riket driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks-
och skogsbruksprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter
och får antas svfta till att varaktigt använda egendomens alster i rörelsen.
Företag inom handel och industri, vilka eftersträvar jord eller skog som
råvarubas, skall alltså enligt propositionen i förvärvsavseende jämställas
med aktiva jordbrukare. Samtidigt meddelar departementschefen sin avsikt
att söka tillse att domänverket får särskilda anslag för väsentligt ökade
inköp av framför allt skogsmarker.

Med den aktuella utvecklingen är skogsmarken naturligtvis av särskilt intresse
i sammanhanget. Jordlagsutredningen fäste, såsom framhållits, stor
vikt vid att i skogsbygderna enskilda skogsbruk av familjejordbrukets karaktär
skulle kunna bildas samt vid åtgärder för främjande av tillkomsten
av gemensamhetsskogar och skogsbruksområden. I propositionen är visserligen
— i motsats till promemorian — enskilda personer, som avser att skaffa
sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på sådan skogsbruksfastighet,
med viss reservation upptagna som förvärvskategori. Departementschefen
ger emellertid klart förord åt bolags- och statsskogsbruket
framför sådant enskilt skogsbruk. Bl. a. framhåller departementschefen att
statligt kreditstöd inte torde böra lämnas för markanskaffning till sådana
enskilda skogsbruksföretag. Gemensamhetsskogar och skogsbruksområden
skall enligt propositionen inte ha något företräde i förvärvshänseende.

Departementspromemorian och propositionen representerar sålunda en

Motioner i Andra kammaren, nr 777 är 1965 5

helt ny grundsyn och målsättning. Nuvarande lagstiftning har som ett huvudsyfte
att bevara bondebruket, vilket jordlagsutredningen bibehöll i sitt
1961 framlagda betänkande. Men propositionen har vid sidan av rationaliserings,
momentet som målsättning i första hand att låta staten samt bolag
och andra sådana kapitalintressen köpa upp stora delar av produktionsmarken
på bekostnad av bondebruket.

Det är enligt vår mening i hög grad anmärkningsvärt att en sådan omsvängning
från den nuvarande lagstiftningens och den parlamentariska jordlagsutredningens
grundsyn och målsättning baserats enbart på en departementspromemoria.
Motiveringarna i den knapphändiga promemorian är i
stort sett begränsade till att storskogsbruket bör delta i omhändertagandet
av de frigjorda markerna för rationell skogsproduktion samt till att livsmedelsföretag
och skogliga förädlingsföretag bör få möjligheter till integration,
emedan en sådan skulle förekomma inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.
Promemorian och propositionen redovisar i övrigt inte något
underlag, som möjliggör en saklig bedömning av motiven för förslaget till
en helt ändrad inriktning av förvärvslagstiftningen eller av de konsekvenser
som ett genomförande av förslaget kommer att leda till i olika avseenden.

Propositionen innebär frångående av 1963 års riksdags önskemål om lösning
av förvärvslagstiftningens problem i samband med behandlingen av
jordbruksutredningens och etableringsutredningens förslag. Inte heller för
denna avvikelse lämnas i promemoria och proposition någon närmare
motivering. I promemorian sägs att det synes möjligt att genomföra reformen
så, att den inte skall behöva hämma vår rörelsefrihet vad det
gäller en vidgad europeisk integration och inte heller stå i vägen för en rationell
lösning av vår framtida jordbrukspolitik. I övrigt upptar materialet
inte någon närmare redovisning i fråga om dessa två centrala problemställningar.

Frågan om integration

Den i propositionen föreslagna förvärvsprioriteringen för livsmedelsföretag
och skogliga förädlingsföretag avser att öppna vägen för företagens strävanden
till integration mellan råvaruframställning, förädling och distribution.
Enligt departementspromemorian skulle beträffande de enskilda jordbruksföretagens
produkter eu särskild form av integration i stor utsträckning
ha kommit till stånd genom den förädlings- och distributionsverksamhet
som bedrivs av jordbrukets ekonomiska förcningsrörelse. Såväl rättviseskäl
som det allmänna intresset av fri konkurrens inom produktion och handel
skulle därför tala för att förädlings- och distributionsföretag inom livsmedelssektorn
bör få motsvarande möjligheter att utsträcka sin verksamhet
till att omfatta även jordbruksproduktion. I promemorian erinras om att
skogsindustriföretag av ålder kombinerat skogsproduktion med förädlings lt

nihang till riksdagens protokoll 19GG. 4 saml. Nr 777—778

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 1965

verksamhet. De skogsindustrier som skogsägarföreningarna numera driver
skulle enligt promemorian betyda en likartad integrationsprocess inom småskogsbruket,
vilket skulle motivera bolagsförbudslagens avskaffande och
prioritering av skogsindustriföretagen som markförvärvare.

Departementschefens uttalanden är i överensstämmelse med promemorian.

Vi delar givetvis uppfattningen att näringslivet måste vara baserat på eu
effektiv konkurrens mellan olika företag och företagsformer.

Den parallell som dragés i promemorian och propositionen mellan å ena
sidan de enskilda jordbruken och jordbrukets föreningsrörelse och å andra
sidan förädlings- och distribntionsföretag med egen råvarubas är enligt vår
bedömning helt missvisande.

Inom jordbrukets och skogsbrukets ekonomiska föreningsrörelse har
medlemmarna full frihet att driva sina företag efter eget gottfinnande. De
bestämmer också över föreningsföretaget, vars verksamhet är att betrakta
som ett bihang till medlemmarnas verksamhet. Inom producentkooperationen
är sålunda beslutsförfarandet decentraliserat. Producentföreningen har
gentemot medlemmarna mottagningsplikt, medan medlemmarna inte är
bundna av leveransplikt. Ett skogsindustribolag t. ex. kan konkurrera om
leveranser från en skogsägarförenings medlemmar, medan föreningen i princip
kan hämta sin råvara endast från medlemmarna. Inom producentkooperationen
kan sålunda inte sägas föreligga något integrationsförhållande,
som utgör hinder för konkurrensen om råvaran.

För t. ex. ett skogsindustribolag gäller en starkt centraliserad beslutsprocess
från råvaru- till försäljningsstadiet. En sådan direktintegration eliminerar
konkurrensen om råvaran och leder till en faktisk monopolställning.
Förslaget i propositionen kan sålunda inte betecknas som konkurrensfrämjande
i fråga om råvaran utan tvärtom som monopoliserande. Särskilt för
skogsbrukets vidkommande kan förslagets genomförande befaras leda till
stora sammanhängande monopolområden.

Som skäl för utökad direktintegration mellan förädlingsindustri och
skogsbruk har i promemorian även anförts behovet av en tryggad råvaruförsörjning.
Den svenska förädlingsindustrien på detta område har emellertid
inte mött några problem, som hänför sig till produktionen av råvaran.
Tvärtom föreligger inom vissa delar av landet ett råvaruöverskott.

I promemorian och propositionen har inte redovisats någon egentlig utredning
om behovet av möjligheter till direktintegration för livsmedelsföretag
och skogliga förädlingsföretag och om de konsekvenser som förslagets
genomförande skulle leda till i nämnda avseende. Lagförslagets bestämmelser
är vagt och allmänt hållna. De synes medgiva förvärvstillstånd, även när
företaget inte har möjligheter alt genomföra någon fullständigare integration.
T. ex. rena sågverksindustrier, snickerier, låd- och möbelfabriker torde
med lagförslagets utformning anses förvärvsberättigade men torde i regel

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år W65

inte kunna genomföra en sådan integration att de helt tillgodogör sig och
vidareförädlar råvaran från en egen fastighet.

Frågan om integrationen bör bli mera ingående belyst genom den pågående
jordbruksutredningen.

Regeringsförslagets konsekvenser

Såsom vi framhållit har departementspromemorian och propositionen inte
något egentligt material för bedömning av konsekvenserna av regeringsförslagets
genomförande. Vissa utvecklingstendenser framstår dock klart.

Bondebruket trängs tillbaka. Förslaget i propositionen om att livsmedelsföretag
och skogliga förädlingsföretag vid sidan av de aktiva jordbrukarna
skall prioriteras som förvärvsgrupp inrymmer givetvis den öppna målsättningen
att bondebruket skall trängas tillbaka. Propositionen innebär sålunda
en mycket väsentlig ändring av jordbrukspolitikens inriktning — utan
avvaktande av den pågående jordbruksutredningen, som har att ta ställning
till dessa problem.

För det egentliga familjejordbruket skall dock enligt promemorian och
propositionen knappast någon ökad konkurrens behöva befaras i fråga om
jordbruksmarken. Man förutsätter att industri- och distributionsföretagen
inom livsmedelsbranschen, skall komma att inrikta sig på så stora och kapitalkrävande
jordbruk att de inte efterfrågas av jordbrukare i allmänhet.

Det är naturligtvis omöjligt att på grundvalen av föreliggande material
avgöra i vilken mån denna bedömning är riktig. Givetvis måste det hållas
som sannolikt att den här avsedda efterfrågan på jordbruksmark blir väsentligt
mindre än i fråga om skogsmark. I promemorian sägs emellertid
att de förädlings- och distributionsföretag inom livsmedelsbranschen, som
står utanför jordbrukskooperationen, bör få möjligheter att utsträcka sin
verksamhet till att omfatta även jordbruksproduktion, i eu omfattning som
svarar mot den jordbruksproduktion som omhändertages av den producentkooperativa
förädlings- och distributionsverksamheten. Skulle överförandet
av jordbruksmark till de utanför jordbrukskooperationen stående livsmedelsföretagen
på sikt få en sådan omfattning, måste det givetvis i väsentlig
utsträckning reducera även bondejordbruket.

Beträffande skogsmarken framhålles i promemoria och proposition att
storskogsbrukets markinnehav visserligen kommer att öka men att detta
kan väntas ske i måttligt tempo. Denna bedömning svarar enligt vår mening
inte mot verkligheten. När det i promemoria och proposition förutsattes att
det är särskilt angeläget att skogsindustribolagen får köpa upp skogsmark,
bör ju därav också följa slutsatsen att skogsindustribolagen kommer att utnyttja
möjligheten i betydande omfattning. Man torde få förutsätta att
skogsindustribolagen efter sina ekonomiska förutsättningar kommer att
konkurrera hårt med varandra om skogsmarken för att vidga de områden

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 1965

där de har monopol på råvaran. Det torde vara en realistisk bedömning att
förslaget och målsättningen i propositionen kommer att leda till att bolagsoch
statsskogsbruket helt kommer att dominera skogsbruket i vissa delar av
landet, framför allt i Norrland och vissa delar av Svealand.

I promemorian och propositionen framhålles visserligen att bolagsenklaver
i bondeskogsområden kan beräknas bli tillgängliga för bondeskogsbruket,
därför att de skulle bli svåra att ekonomiskt utnyttja. Detta är knappast
en rimlig bedömning. Då skogsindustribolagen med regeringsförslaget fritages
från skyldigheten att vid förvärv lämna kompensationsmark, måste
man tvärtom — inte minst med hänsyn till den inbördes konkurrensen mellan
bolagen förutsätta att de behåller enklaverna som utgångspunkter
för kompletteringsförvärv. Med hänvisning till rationaliseringsparagrafen
synes de i sådana positioner oftast kunna uppnå förvärvsprioritering framför
aktiva jordbrukare. Regeringsförslaget ger därmed stora möjligheter till
en utvidgning av bolagsskogsbruket även i de bestående jordbruksbygderna.

Nära till hands ligger också den situationen att livsmedelsföretag eller
skogliga förädlingsföretag utanför producentkooperationen investerar av rörelsens
kapital i en fastighet och sedan överlåter rörelsen men ej fastigheten.
Rörelsens nye innehavare äger därefter tvingande rätt till förvärvstillstånd.
En och samma rörelse torde sålunda kunna användas som förvärvsgrund
för flera förvärvare. Propositionen måste sägas öppna möjligheter
till förvärv av bondebruk för på relativt kort sikt helt andra syften än lagförslaget
avser att garantera.

Vår bedömning är att ett genomförande av regeringsförslaget på sikt kommer
att leda till att en väsentlig del av bondebrukets produktionsmark överföres
till andra ägarkategorier.

Denna vår bedömning överensstämmer med den uppfattning som jordlagsutredninge.
n efter ingående undersökningar kom fram till i sitt betänkande
1961. Utredningen räknade med ett betydande intresse från »icke
jordbrukares» sida att förvärva fastigheter med jordbruk och skog, vilket intresse
inte kunde förväntas avtaga under överskådlig tid. Särskilt hos storskogsbruket
fanns enligt jordlagsutredningen ett sådant förvärvsintresse.
En avveckling av förvärvslagstiftningen skulle enligt jordlagsutredningen
säkert ta sig uttryck i en kraftig ökning av förvärv från andra köparkategorier
än de aktiva jordbrukarna. Denna av jordlagsutredningen tecknade situation
måste befaras inträffa genom den föreliggande propositionen, särskilt
vad beträffar skogsmarken.

I sammanhanget vill vi också erinra om att lantbruksstyrelsen, dvs. den
myndighet som närmast har att svara för jordpolitiken, i sitt yttrande över
departementspromemorian framhållit, att skyddet för befintliga kombinerade
jordbruk skulle uppluckras väsentligt genom de regler, som regeringen nu
föreslagit för bolagsförvärven. Enligt lantbruksstyrelsens mening kan skyddet
för det kombinerade jord- och skogsbruket därmed väntas bli för svagt.

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 1965

Ekonomisk maktkoncentration följer, överförande av en väsentlig del av
bondebrukets produktionsmark till utanför producent kooperationen stående
livsmedelsföretag och skogliga förädlingsföretag samt till staten medför givetvis
ökad ekonomisk maktkoncentration med hårt centraliserad beslutsprocess.

Den ekonomiska maktkoncentrationen torde också ta sig det uttrycket att
framför allt de större industriföretagens och statens markförvärv medför ett
reducerat råvaruutbud för åtskilliga mindre förädlingsföretag, som inte har
ekonomiska möjligheter att i större utsträckning skaffa sig egna råvarubaser.
Vidare måste det befaras att regeringsförslaget leder till att jorden
i ökande utsträckning kommer att brukas under arrende.

I sammanhanget skall givetvis också uppmärksammas att mark, som tillförts
industriföretag eller staten, endast i mycket ringa utsträckning ånyo
utbjudes till försäljning.

De problem som sammanhänger med den ekonomiska maktkoncentrationen
har inte närmare berörts i promemorian eller propositionen.

Prisnivån stiger över avkastningsvärdet. De nya kapitalstarka förvärvskategorier
som enligt regeringsförslaget skall släppas fram medför givetvis
höjning av fastighetsprisnivån. Särskilt torde detta komma att bli fallet i
skogsbygder och åtskilliga mellanbygder liksom i områden kring större befolkningscentra
och i bygder som särskilt eftertraktas för fritidsbebyggelse.
De aktiva jordbrukarna får konkurrera med bl. a. de prioriterade bolagen
och med fritidsintressen in. fl. Den ökade konkurrensen om fastighetsförvärven
torde i stora områden komma att medföra en prisnivå som ligger över
det avkastningsvärde varmed jordbrukarna måste kalkylera.

Eu förvärvslagstiftning enligt propositionen torde medföra svårigheter för
enskilda jord- och skogsbrukare att förvärva egendomar till villkor som kan
anses skäliga i förhållande till avkastningen inom jord- och skogsbruket.
Det verkliga resultatet torde därmed i många fall bli att »icke jordbrukare»
trots rationaliseringsparagrafen lämnas förvärvstillstånd före en aktiv jordbrukare,
som behövt förvärvsfastigheten ur rationaliseringssynpunkt.

Strukturrationaliseringen motverkas. En höjd fastighetsprisnivå måste,
såsom framgått, väntas få en negativ inverkan på strukturrationaliseringen.
Lantbruksnämnderna har, såsom lantbruksstyrelsen framhållit i sitt yttrande
över departementspromemorian, över lag anfört starka farhågor för
att det kan komma att bli betydligt svårare att köpa tillskottsmark till priser
som är rimliga i förhållande till värdet ur jordbruks- och skogsbrukssynpunkt.

Särskild uppmärksamhet kräver i sammanhanget den s. k. intressearronderingen,
som avser att ge olika skogsägare möjligheter att samla sina innehav
traktvis. I de skogsbetonade bygderna ligger storskogsbrukets och det
privatägda skogsbrukets innehav i stor utsträckning blandade med varandra
och ofta splittrade på många skiften, tillkomna utan anpassning till de

Motioner i Andra kammaren, nr 777 dr 1965

naturliga drivningsförhållandena. Likaså förhåller det sig mellan olika företagare
inom storskogsbruket. Strukturförhållanden och ägoblandning av sådan
karaktär har varit till men för ett rationellt skogsbruk. Under senare år
har i stor utsträckning skogsbolagen lämnat sina insprängda fastigheter i
bygder, dominerade av enskilt jord- och skogsbruk, mot att de fått förvärva
samlade block i områden som är av mindre intresse ur jordbrukssynpunkt.
Allmänt torde denna intressearrondering bedömas som ett av de mest positiva
resultaten av rationaliseringsarbetet.

En konsekvens av den i propositionen föreslagna prioriteringen av skogsindustribolagen
blir att den nuvarande möjligheten att såsom villkor för förvärvstillstånd
kräva att bolaget avstår viss redan innehavd skogsmark i stort
sett bortfaller. Såsom vi redan framhållit kan vi inte dela uppfattningen i
promemorian och propositionen att bolagen skulle vara benägna att avyttra
sina enklaver i bondeskogsområdena. Det sannolika är att bolagen kommer
att anse sina fastigheter i bondeskogsregionerna såsom särskilt värdefulla
som utgångspunkter för inköp av intilliggande fastigheter. Härmed torde
man, såsom lantbruksstyrelsen konstaterar i sitt yttrande över departementspromemorian,
ha avsagt sig den kanske främsta möjligheten att påverka
bolagens aktivitet i den intressearrondering som har eu central uppgift
i strukturrationaliseringen.

Både lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen, dvs. de två myndigheter som
bör vara av särskilt intresse i detta sammanhang, har avstyrkt att kompensationsskyldigheten
för bolagen avskaffas så som förordas i promemorian
och propositionen.

Regeringsförslaget har bibehållit rationaliseringsmomentet, men förslagets
genomförande kan, såsom framgått, i väsentliga avseenden väntas medföra
att de för strukturpolitiken ansvariga myndigheterna kommer att sakna
instrument att fullfölja målsättningen. Departementspromemorian ger
inte någon närmare belysning av konsekvenserna från rationaliseringssynpunkt.
Givetvis måste strukturpolitiken bli beroende av den rationaliseringsmålsättning
den framtida jordbrukspolitiken kommer att få, vilken fråga
prövas av pågående jordbruksutredning. Förslagen i propositionen hav framlagts
utan hänsyn härtill.

Regeringsförslaget har befolkningspolitiska konsekvenser. Helt naturligt
måste arbetskraftsåtgången per enhet beräknas vara densamma inom bondeskogsbruk
och bolagsskogsbruk. Det är emellertid sannolikt att bolagsskogsbrukets
arbetskraft i förhållandevis stor utsträckning kommer att samlas
till tätorter. Förslagen i propositionen med inriktning på ökat bolagsägande
har därmed för stora områden konsekvenser även befolkningspolitiskt och
lokaliseringspolitiskt, vilket är av betydelse i sammanhanget.

Dessa problem har inte berörts i departementspromemorian.

Skogsmark kan komma att överföras i utländsk ägo. Enligt den sedan
1916 gällande utlänningsförbudslagen förbehålles aktier i företag, som äger

Motioner i Andra kammuren, nr 777 år 1965

svenska naturtillgångar, i allt väsentligt svenska medborgare. Vid en anslutning
av vårt land till EEC eller en ännu större europeisk marknad torde vissa
konsekvenser på det etableringsrättsliga området vara ofrånkomliga. Det
kan hållas för sannolikt att utlänningsförbudslagen med hänsyn till en europeisk
företagsintegration helt eller delvis måste upphävas. Jordförvärvslagstiftningen
måste då bli tillämplig även å utländska rättssubjekts förvärv
av jord och skog.

Osäkerheten beträffande dessa förhållanden var ett av huvudskälen till
att man uppsköt ställningstagandet till 1958 års jordlagsutrednings förslag
till ny förvärvslagstiftning. Riksdagsbeslutet 1963 underströk bl. a. att man
borde avvakta etableringsutrednimgen, som har att överväga med en ekonomisk
europaintegration sammanhängande frågor rörande bl. a. förvärv av
fast egendom. I departementspromemorian har emellertid etableringsproblemen
inför en ekonomisk integration över huvud taget inte tagits upp till diskussion.

I propositionen uttalar departementschefen att, eftersom frågan om Sveriges
anslutning till EEC eller en ännu större europeisk marknad inte torde
aktualiseras inom överskådlig tid, det inte skulle finnas någon anledning att
av detta skäl uppskjuta en reformering av jordförvärvslagstiftningen. Vidare
erinrar departementschefen om att etableringsutredningen inte motsatt
sig att jordförvärvslagstiftningen ändras i avvaktan på resultatet av utredningens
arbete. Etableringsutredningens krav på att man vid en reformering
av jordförvärvslagstiftningen inte får bortse från de etableringsrättsliga
aspekterna skulle enligt departementschefen vara tillgodosett genom vad
som i departementspromemorian föreskrivits och uttalats beträffande hur
vid tillståndsprövningen skall beaktas från samhällelig synpunkt primära
intressen.

Etableringsutredningen framhöll emellertid i sitt yttrande att promemorieförslaget
borde omarbetas så, att i lagen klart angavs vilka syften lagen
skulle tjäna och vilka förutsättningar som skulle vara uppfyllda för att ansökan
om förvärvstillstånd skulle kunna bifallas. Eu sådan uppläggning
skulle enligt utredningens uppfattning skapa bättre förutsättningar att följa
utvecklingen och bl. a. medföra påtagliga fördelar, därest man skulle komma
i ett läge där jordförvärvslagen skall tillämpas även på utländska rättssubjekt
och rättssubjekt med starkt utländskt inflytande. Någon omarbetning
i detta syfte har emellertid inte skett.

Enligt vår mening är det ett primärt samhälleligt intresse att den viktiga
råvarutillgång som skogen utgör kan nyttiggöras på ett optimalt sätt genom
vidareförädling inom landet. I huvudsak bör sålunda skogsmarken i landet
ägas av svenska intressen. Med den knapphet som kännetecknar tillgången
på skoglig råvara i Västeuropa måste man räkna med att utländska intressen
i stor utsträckning eftersträvar att förvärva skogsmark i vårt land. Det
i promemorian och propositionen framlagda lagförslaget synes inte i erfor -

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 7.965

derlig utsträckning kunna lämna skydd mot en sådan befarad utveckling.
Den stora risken måste nämligen anses vara att bolag och företag, som nu
genom propositionen ges förvärvsrätt, i en framtid helt eller delvis kan
övergå i utländsk ägo. Det torde vara svårt att —- sedan skogsmarken överförts
i bolagsägo — finna möjligheter att hindra utländskt förvärv av svenska
aktier utan att bestämmelserna i fråga uppfattas som diskriminerande
mot en kommande ekonomisk integration.

Naturligtvis kan inte en reformering av jordförvärvslagstiftningen avvakta
en framtida ekonomisk europaintegration. Men etableringsutredningen
har att överväga bl. a. hur principen om en fri etableringsrätt skall kunna
förenas med önskemålet att särskilda regler alltjämt bibehålies rörande förvärv
av äganderätten till våra viktigaste naturtillgångar och med kravet på
att dessa tillgångar även i fortsättningen utnyttjas för att trygga sysselsättningen
i vår land och i övrigt på ett ur allmän synpunkt önskvärt sätt. Det
naturliga måste alltså vara att man i enlighet med vad 1963 års riksdag förordade
avvaktar resultatet av etableringsutredningen eller — om detta skulle
anses dra för långt ut på tiden — i särskild ordning utreder de väsentligaste
problemen i sammanhanget.

I propositionen finns över huvud taget inte något material för bedömning
av etablerinigsproblemen inför en ekonomisk europaintegration.

Huvudlinjer för en reform

Såsom vi inledningsvis framhållit är det ett primärt samhällsintresse att
jordbrukets och skogsbrukets produktionsmark utnyttjas på bästa sätt.
Denna utgångspunkt leder enligt vår mening till att jordbruket och skogsbruket
så långt möjligt bör baseras på företagsformer där den direkta brukningsrätten
nära sammanfaller med äganderätten. Härigenom kan enligt vår
bedömning de positiva värden som den fria företagsamheten och det privata
initiativet representerar tillvaratas på det inest effektiva sättet. En i väsentliga
avseenden liknande uppfattning har 1958 års jordlagsutredning givit
uttryck åt, när den framhållit att anpassningsprocessen underlättas, om
jordbrukaren fritt kan disponera sin produktionsapparat och själv bestämma
när och på vilka sätt den bör ändras. Den förväntade utvecklingen ökar
enligt jordlagsutredningens mening behovet av ett samband mellan brukningsrätt
och äganderätt, åtminstone vad gäller de egentliga familjejordbruken.

Såsom framgått medför propositionen främst genom de ändrade reglerna
för bolagsförvärven i stället ökad ekonomisk maktkoncentration med en
hårt centraliserad beslutsprocess. Ett ökat bolags- och statsägande av produktionsmarken
leder enligt vår mening inte till bästa möjliga utnyttjande
av naturtillgångarna. En sådan centralisering i ägandet och beslutsfunktionerna
synes oss också vara svårförenlig med den samhällsstruktur som de -

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 7965

mokratien måste eftersträva. En direktintegration, som lägger råvaruproduktionen
under en centraliserad beslutsprocess, är sålunda från dessa utgångspunkter
inte önskvärd. Farhågorna inför propositionen i detta avseende
gäller särskilt skogsbruket. Bolagsskogsbruket och statsskogsbruket
har tillsammans cirka hälften av skogsmarken. Någon ändring i ägarbalansen
till förmån för storskogsbruket bör i varje fall inte eftersträvas.

Det har ofta hävdats att mekaniseringen inom skogsbruket skulle ge företräden
åt bolags- och statsskogsbruket. Mot detta kan för det första framhållas
att ur ekonomisk synpunkt en arbetskraftsintensiv driftform i relativt
sett mindre enheter och med lägre kapitalintensitet under vissa förhållanden
kan vara fullt konkurrenskraftig med mera kapitalintensiva stordriftformer.
Men därtill kommer att privatskogsbruken — utöver det värde som
ligger i sambandet mellan brukningsrätt och äganderätt — genom samverkan
kan nå stordriftens fördelar på ett ur investerings- och kostnadssynpunkt
gynnsamt sätt. Den samverkan som sker på olika sätt, t. ex. inom
skogsbruksområdena, medger en ur ekonomiska synpunkter lika rationell
och välplanerad drift som den som kan ske inom andra företagsformers
ram. Enskilda skogsbruksföretagares engagemang i skogsbruksområden eller
liknande måste betraktas som ett rationaliseringskriterium, som i varje
fall är jämförbart med samlande av fastigheter i bolags eller i statens hand.
Samverkanssträvandena inom det svenska bondeskogsbruket är i dag starka
med redan goda resultat. Propositionen måste emellertid betraktas som
en diskriminering av samverkanssträvandena inom bondeskogsbruket.

En jordförvärvslagstiftning bör enligt vår mening inte innefatta större ingrepp
i förvärvsrätten än som nödvändiggöres av syftet att skapa bästa möjliga
förutsättningar för en fri företagsamhet inom jord- och skogsbruket.
Från denna utgångspunkt synes det oss riktigt att nuvarande förvärvslagstiftning
i enlighet med vad som föreslagits i propositionen ändras så till
vida, att förvärvstillstånd bör medges för förvärv som medför att förvärvaren
tillhörig brukningsenhet vinner i ändamålsenlighet, såvida förvärvsfastigheten
inte befinnes böra tagas i anspråk för rationalisering av annan fastighet.
Likaledes ansluter vi oss till förslaget i propositionen om att jordbruk
av sådan storlek eller med sådana övervärden, att egendomen inte
efterfrågas av jordbrukare i allmänhet, bör få förvärvas även av icke prioriterade,
vilket i stort sett är eu kodifiering av gällande praxis. Beträffande
jordbruk, som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt
rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillräcklig försörjning, finner
vi angeläget att tillse dels att bondebruket tillföres erforderlig tillskottsmark,
dels att fastigheterna på önskvärt sätt kan utnyttjas som varaktiga
bostäder eller fritidsbostäder. Sådana fastigheter bör därför i enlighet med
vad lantbruksstyrelsen förordat få köpas av samtliga kategorier av förvärvare
under förutsättning av att vederbörande avstår från de delar av jordbruks-
eller skogsmarken som behövs för rationaliseringsändamål.

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 1065

Det kombinerade jord- och skogsbruket i bondebruksform måste på
grundvalen av vad vi ovan anfört tillmätas en central betydelse. Det kombinerade
företaget möjliggör ett effektivt utnyttjande av arbetskraft in. m.
året runt. Såsom jordlagsutredningen framhållit måste man räkna med att
jordbruket i framtiden behöver större skogsinnehav än vad som hittills ansetts
erforderligt för ett effektivt utnyttjande året runt av arbetskraften.
Den kombinerade företagstypen bör kunna bli den helt dominerande inom
betydande delar av vårt land. I enlighet med vad lantbruksstyrelsen förordat
i sitt yttrande över departementspromemorian bör förvärvstillstånd å
sådana kombinerade brukningsenheter, som är eller med rimliga insatser
kan bli ändamålsenliga, i första hand förbehållas sådana personer som yrkesmässigt
och varaktigt vill ägna sig åt jord- och skogsbruket å ifrågavarande
enheter.

Av det anförda framgår att bolagsförbudslagens bestämmelser i stort sett
bör bibehållas. Generellt bör sålunda bolag inte få förvärva produktionsmark
från bondebruket annat än under förutsättning av att bolaget avstår
motsvarande mark till främjande av en förbättrad arrondering. Såsom vi
nedan framhåller bör dock inom rena skogsbygder och i viss mån inom mellanbygder
bolag med bygdeanknytning kunna få förvärva skogsmark utan
skyldighet att lämna kompensationsmark.

Utvecklingen i de bygder där jordbruket inte kan upprätthållas motiverar
givetvis en särskild bedömning. Naturligtvis måste det tillses att den
produktionsmark, som sålunda kan användas endast för skogsproduktionen,
kommer till så effektivt utnyttjande som möjligt.

I sådana rena eller egentliga skogsbygder, av jordlagsutredningen betecknade
som avfolkningsbygder, borde enligt nämnda utredning lantbruksnämndernas
rationaliseringsverksamhet inriktas på att bilda skogsbruksföretag
med samma förutsättningar som en- och tvåfamilj sjordbruken att
ge innehavaren en tillfredsställande försörjning. Enligt utredningen borde
ur förvärvssynpunkt samma regler gälla för bärkraftiga och till full bärkraft
uppbyggbara skogsbruksföretag som för motsvarande jordbruksföretag.
I propositionen har enskilda personer, som avser att skaffa sig sin huvudinkomst
av sådana skogsbruksföretag, upptagits som förvärvskategori —
men på ett diskriminerande sätt. Enligt departementschefen saknas det skäl
alt stödja sådana skogsbruk. Statligt kreditstöd för markanskaffning till
sådana företag bör enligt propositionen inte utgå. Skogsstyrelsen har emellertid
i sitt yttrande över departementspromemorian framhållit, att det inte
saknas goda praktiska erfarenheter av privatägda rena skogsbruk. Enligt
vår mening bör man inom bygder med överloppsskog, dvs. i första hand
inom de egentliga skogsbygderna men i viss mån även inom mellanbygderna,
i främsta rummet inrikta sig på att bilda sådana privatägda rena skogsbruk
som avser att ge ägaren hans huvudsakliga arbetsinkomst.

En diskriminerande inställning har propositionen även till skogsmarksförvärv
för gemensamhetsskogar och allmänningar. Skogsstyrelsen framhål -

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 1965

ler emellertid i sitt remissyttrande att förvärv av skog, avsedd för gemensam
drift och belägen inom måttligt avstånd från brukningscentra i en jordbruksbygd,
kan vara en ändamålsenlig åtgärd. Vi delar denna uppfattning
och anser att sådana förvärv bör främjas.

I bygder med överloppsskog bör givetvis kunna accepteras även att mark
får förvärvas av enskilda personer, som inte avser att skaffa sig sin huvudsakliga
arbetsinkomst på fastigheten. Jordlagsutredningen förordade, såsom
framhållits, också att skogsindustriföretag med bygdeanknytning skulle
kunna få förvärvstillstånd utan kompensationsskyldighet inom s. k. avfolkningsbygder
och mellanbygder med överloppsskog. Även sådana förvärv bör
enligt vår mening kunna medges, om det befinnes nödvändigt för tryggande
av att produktionsmarken kommer till användning. Någon absolut skyldighet
för skogsindustriföretaget att lämna motsvarande kompensationsmark
bör i sådana fall inte föreligga.

Den höjning av markprisnivån, som torde följa även med en utformning
av förvärvslagstiftningen så som vi förordar, nödvändiggör att det allmänna
avlastar överpriser som kan förekomma vid rationaliseringsköp. Ökade krav
måste sålunda ställas på rationaliseringsanslaget för avskrivning av mellanskillnader.
Det är också nödvändigt att statligt kreditstöd lämnas i erforderlig
utsträckning för förvärv av privatägda rena skogsbruksföretag samt för
förvärv för bildande av gemensamhetsskogar och allmänningskogar.

Jordlagsutredningen föreslog att den fria förvärvsrätten för kommuner
åter skulle inskränkas till förvärv inom kommunens egna gränser. Propositionen
har inte tagit hänsyn härtill. Det synes vara vanligt att kommuner
förvärvar mark i andra kommuner, bl. a. för att tillförsäkra sig fritidsområden.
Enligt vår mening är det angeläget att ett länsorgan ges möjlighet
bedöma sådana förvärv ur regionalsynpunkt. Den fria förvärvsrätten för
kommunerna bör sålunda inskränkas till förvärv inom kommunens egna
gränser, vilket även Svenska kommunförbundet förordat.

På grundvalen av vad vi ovan anfört vill vi ange följande huvudpunkter
för en framtida utformning av jordförvärvslagstiftningen:

1. Förvärvstillstånd å sådana jordbruk eller kombinerade brukningsenheter,
som är eller med rimliga insatser kan bli ändamålsenliga, skall i första
hand förbehållas sådana personer, som yrkesmässigt och varaktigt vill
ägna sig åt jordbruket och/eller skogsbruket å ifrågavarande enheter.

2. Juridiska personer bör med det undantag som framgår av punkten 6
nedan medges tillstånd att förvärva bondejordbruk eller bondeskogsbruk
endast under förutsättning av att motsvarande mark avstås till främjande
av en förbättrad arrondering.

3. Förvärvstillstånd bör medges för förvärv, som medför att förvärvaren
tillhörig brukningsenhet vinner i ändamålsenlighet, såvida förvärvsfastigheten
icke befinnes böra tagas i anspråk för rationalisering av annan fastighet.

4. Jordbruk, som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekono -

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 1965

miskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande försörjning,
bör få köpas av samtliga kategorier av förvärvare under förutsättning
att vederbörande avstår från de delar av jordbruks- eller skogsmarken,
som behövs för rationaliseringsändamål.

5. Skogsbruksföretag med bärkraft motsvarande familjejordbruket eller
uppbyggbara till sådan bärkraft bör i första hand få förvärvas av enskilda
personer, som avser att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst av företaget.

6. Inom bygder med överloppsskog bör förvärvstillstånd i fråga om sådan
skogsmark ges med här nämnd ordning:

a) enskilda personer, som avser att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst
på fastigheten;

b) gemensamhetsskogar och skogsallmänningar;

c) enskilda personer, även om de icke avser att skaffa sig sin huvudsakliga
arbetsinkomst på fastigheten;

d) skogsindustriföretag med bygdeanknytning, utan absolut skyldighet
för förvärvaren att avstå motsvarande kompensationsmark.

7. Rationaliseringsanslaget bör ökas så att det allmänna kan avlasta överpriser,
som kan förekomma vid rationaliseringsköp, och erforderligt statligt
kreditstöd bör lämnas för förvärv av privatägda rena skogsbruk, som avser
att ge ägaren hans huvudsakliga arbetsinkomst, samt för förvärv av mark
för bildande av gemensamhetsskogar och skogsallmänningar.

8. Kommunernas fria förvärvsrätt bör inskränkas till förvärv inom kommunens
egna gränser. Ecklesiastika jordförvärv bör underställas jordpolilisk
prövning.

Förvärvslagstiftningsreformen bör uppskjutas

Propositionen och den till grund för denna liggande departementspromemorian
innebär en helt ny grundsyn och målsättning, som helt avviker från
nuvarande förvärvslagstiftning och det förslag som den parlamentariska
jordlagsutredningen framlade år 1961. Såsom framgått saknar promemorian
och propositionen i stort sett över hela linjen underlag för bedömning
av lagförslagets konsekvenser och grad av lämplighet eller olämplighet.
Slutsatsen härav måste bli att propositionen rimligtvis inte bör läggas till
grund för ett reformbeslut. En så central lagstiftning som den beträffande
jordförvärven bör enligt vår mening inte reformeras annat än på grundvalen
av en parlamentarisk utredning.

Den pågående jordbruksutredningen måste ta ställning även till förvärvslagstiftningens
problem. Den framtida jordbrukspolitik och rationaliseringsmålsättning,
som jordbruksutredningen kommer att föreslå, måste givetvis
i dominerande avseende bli avgörande för förvärvslagstiftningens utformning.
Detsamma gäller på ifrågavarande område beträffande etableringsutredningen.
I enlighet med vad som förordades av 1963 års riksdag bör för -

Motioner i Andra kammaren, nr 777 år 1965

värvslagstiftningen reformeras i samband med behandlingen av jordbruksutredningens
och etableringsutredningens förslag. Vi yrkar sålunda avslag
på den föreliggande propositionen och i konsekvens därmed på förlängning
av den gällande jordförvärvslagens giltighetstid till och med den 30 juni

Vi har ovan angivit huvudlinjer för en reformering av förvärvslagstiftningen
i nära anslutning till 1958 års jordlagsutrednings förslag. Vi hemställer,
att motionen i nämnda del överlämnas till 1960 års jordbruksutreduing.

Såsom vi framhållit är det såväl parlamentariskt som praktiskt orimligt,
att beslut om reformering av’ jordförvärvslagstiftningen fattas i nuvarande
läge. Därest riksdagen dock skulle stanna för att lagstiftningsbeslut skall
fattas i nuvarande sammanhang, hemställer vi, att förvärvslagstiftningen
måtte utformas i överensstämmelse med det 8-punktersprogram som vi
ovan angivit i motionen.

Med stöd av vad ovan anförts får vi hemställa,

I. att riksdagen med förklaring att jordförvärvslagstiftningen
bör reformeras i samband med behandlingen av
jordbruksutredningens och etableringsutredningens förslag
måtte avslå propositionen nr 41;

II. att riksdagen måtte besluta förlänga gällande jordförvärvslags
giltighetstid till och med den 30 juni 1967; och

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför
erforderlig författningstext;

III. att riksdagen måtte besluta överlämna motionen i
den del den avser huvudlinjer för en jordförvärvslagstiftningsreform
till 1960 års jordbruksutredning; samt

IV. alternativt — därest riksdagen dock skulle anse, att
lagstiftningsbeslut bör fattas i nuvarande sammanhang —
att riksdagen måtte besluta reformering av jordförvärvslagstiftningen
i överensstämmelse med i motionen angivna
8-punktersprogram; och

att vederbörande utskott under nämnda förutsättning
måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext.

1967.

Stockholm den 26 mars 1965

Gunnar Hedlund

Gustaf Svensson
i Va

Lars Eliasson
i Sundborn

S, G. IV''. Wahlund

Nils G. Hansson

i Skegrie
Sven Vigelsbo

John Eriksson

Harald Larsson

i Bäckmora

i Hedenäsct