Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962 (Motion 1962:729 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

Nr 729

Av herr Ohlin m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
54, angående reformering av den obligatoriska skolan
m. m.

(Lika lydande med motion nr 602 i Första kammaren)

1. Allmänna synpunkter

I skolans utveckling är några decennier en kort tidsperiod. Ändå måste
den 35-åriga epok av förslag, utredningar och försök som sträcker sig från
1938 och fram till den nioåriga grundskolans slutliga genomförande läsåret
1972/73 för berörda målsmän, elever och lärare te sig som en ganska lång
och hård prövotid, där trängseln framför skolportar och i klassrum liksom
ovissheten om framtiden satt skola och samhälle på mycket stora prov.

Riksdagens ställningstagande i skolfrågan 1962 får därför historisk räckvidd.
De liberala riksdagsmän som 1938 tog det första initiativet till en för
alla gemensam skola med lika chans för socialt och ekonomiskt olikställda
kunde knappast föreställa sig att först 60-talet skulle få se deras tankar
förverkligade.

Genom skilda redogörelser för samlingsregeringens arbete är det känt att
ecklesiastikminister Gösta Bagge — den dåvarande högerledaren —— vid
utarbetandet av direktiven för 1940 års skolutredning stannade inför folkpartimotionen
från 1938 och i mångt och mycket byggde på de tankegångar
som kom till uttryck i denna och i ett stort skoltal av folkpartiets dåvarande
ordförande, Gustaf Andersson i Rasjön.

Innan 1940 års skolutredning var helt färdig med sina betänkanden —- på
sammanlagt över 10 000 sidor — hade samlingsregeringen avlösts av en socialdemokratisk
regering. 1946 års skolkominission med från början dåvarande
ecklesiastikministern Tage Erlander som ordförande lade grunden
för det riksdagsbeslut 1950 som enhälligt godtog den nioåriga enhetsskolan
på försök. Trots en hård debatt kring denna försöksverksamhet har riksdagens
enighet i den stora frågan —- det framtida genomförandet av en för
all ungdom gemensam, obligatorisk, nioårig och examensfri skola •— hela
tiden kunnat bevaras. Riksdagens tidsplan för det kommande genomförandet
av den nioåriga skolplikten antogs 1957 på förslag av skolöverstyrelsen
och dåvarande ecklesiastikministern Ivar Persson. Samtliga de fyra demokratiska
partierna och dessas riksdagsgrupper har sålunda varit aktivt engagerade
i den nya skolans tillkomst.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 4 sand. Nr 729

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

Folkpartiets riksdagsgrupp förklarade i en partimotion 1956, att tiden
var inne att göra den sammanfattande utredning om försöksverksamheten
och den framtida skolan som förutsatts vid 1950 års riksdagsbehandling. Vi
begärde att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle anhålla

om tillsättande före 1957 års utgång av en allmän skolutredning med uppgift
att i första hand belysa skolans målsättning i en obligatorisk, organisatoriskt
sammanhållen nioårig skola samt att på denna grund inkomma med
förslag till organisationsplaner, timplaner och huvudmoment för denna
skola vid sådan tidpunkt att senast 1962 års riksdag kan ta slutgiltig ställning
till dessa frågor.

Riksdagen beslöt i enlighet med vårt förslag, och Kungl. Maj :t tillsatte en
utredning —- som antog namnet 1957 års skolberedning och vars ordförande
varit den nuvarande ecklesiastikministern — med uppdrag att bl. a.

närmare utforma och bestämma den obligatoriska, organisatoriskt sammanhållna
skola, för vilken riksdagen uttalat sig samt att framlägga förslag
i sådan tid att statsmakterna senast vid 1962 års riksdag skulle kunna
besluta om enhetsskolans definitiva utformning.

I folkpartimotionen år 1956 begärdes även, att skolöverstyrelsen i samarbete
med lärarhögskolans i Stockholm psykologisk-pedagogiska institution
skulle utarbeta en sammanfattande rapport över de tio första årens försöksverksamhet.
Riksdagen godtog även detta förslag, och den därefter utarbetade
s. k. 1 O-årsrapporten blev ett viktigt dokument i den digra samling
av undersöknings- och forskningsredogörelser, vilka jämte den praktiska
erfarenheten legat till grund för skolberedningens ställningstaganden.

När riksdagen nu i och med behandlingen av skolberedningens förslag och
Kungl. Maj :ts därpå grundade proposition har att ta ställning till den nya
skolan, är det ingalunda i någon ny eller oförutsedd situation. Riksdagsbehandlingen
1962 är en sedan länge väntad slutpunkt i en lång utvecklingskedja.

Den enighet om det väsentliga i skolreformen som alltså sedan lång tid
tillbaka präglar riksdagens arbete bör också nu eftersträvas. Det är angeläget
att den osäkerhet som skolans företrädare i likhet med målsmän och
elever känt inför framtiden nu avlägsnas samt att den villkorliga försöksverksamheten
(i enlighet med riksdagens enhälliga beslut härom 1956 och
1957) avslutas i och med innevarande läsårs utgång. Därefter synes den i
och för sig nyttiga diskussion av såväl pedagogisk som kårpolitisk och rikspolilisk
art, som i mer än femton år pågått kring högstadiets utformning
och den obligatoriska skolans återverkan på andra skolformer, till stor del
komma att gälla den nödvändiga inre förnyelsen av skolans arbete och
samarbete mellan hem och skola. Däremot skulle det vara olyckligt, om
diskussionen i differentieringsfrågan genom 1962 års beslut överflyttades
till det kommunala planet och toge formen av uppslitande strider inför
varje kommunalval i en angelägenhet, som så intimt berör hemmens och

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962 3

barnens förhållande. Vi vill därför erinra om vad de svenska kommunernas
gemensamma organ, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund anfört på denna punkt i sina remissyttranden över
skolberedningens förslag. Förbunden uttalar

sin tillfredsställelse över att beredningen avförde tanken att till kommunernas
fria val överlämna alternativa, från varandra skilda differentieringssystem.
Detta skulle på ett olyckligt och säkerligen ofruktbart sätt
blott ha överflyttat debatten kring den sålunda olösta differentieringsfrågan
från riksplanet till skolstyrelserna ute i kommunerna. Ett sådant förfarande
hade från praktiskt taget alla synpunkter — även med beaktande av principen
om den kommunala självbestämmanderätten — varit avgjort sämre
än den kompromiss, som skolberedningen nu föreslår såsom grundritning
för högstadiets pedagogisk-organisatoriska uppbyggnad.

Det står fullt klart för oss, att de kommunala skolmyndigheterna nu önskar
besked om grundskolans organisation och om den nya överbyggnaden
på denna, fackskolorna som jämte grundskolan och vid sidan av gymnasiet,
yrkesskolor och folkhögskolor skall förbereda de unga för deras livsinsats.
Ju längre ett besked om skolorganisationen dröjer, desto svårare
blir det nämligen för kommunerna att planera och i tid bygga de skollokaler
samt anskaffa all den materiel, som krävs för att den nya grundskolan
från början skall fungera på ett sätt, som inger allmänt förtroende.
Inte minst av dessa skäl finner vi det riktigt att Kungl. Maj :t i sin proposition
till riksdagen (1962:54) följer det förslag till organisation av högstadiet
och de därmed förknippade fackskolorna som skolberedningen efter
fyra års arbete enigt kunnat presentera. Det förhållandet att i beredningens
slutskede en avvikande mening framkom beträffande behovet av ytterligare
fem års villkorlig försöksverksamhet rubbar inte vår uppfattning om det
värdefulla i att beredningens organisationsförslag utformats utan reservation
från någon av dess ledamöter, vare sig de av riksdagsgrupperna nominerade
eller de övriga. Tanken på en ny försöksperiod har för övrigt
med överväldigande majoritet tillbakavisats av remissinstanserna.

över huvud taget lämnar remissbehandlingen intrycket av en mycket
omfattande uppslutning kring beredningens utformning av grundskolan.
Avgörande för vårt ställningstagande är att inget alternativ till beredningens
förslag kunnat presenteras som grundar sig på den numera av så gott som
alla godtagna principen om föräldrarnas och elevernas rätt att fritt välja
studieväg i den obligatoriska skolan. Denna i det nu samtidigt av Kungl.
Maj :t förebådade förslaget till skollag introducerade princip leder — som
flertalet remissinstanser insett — till att differentieringsfrågan måste bedömas
från andra och delvis nya utgångspunkter än vad som var fallet
under 50-talet då statsmakterna genom att i realiteten ransonera utbildningsplatserna
på exempelvis realskolans åldersstadium helt omöjliggjorde
föräldrarnas fria val.

När vi godtagit skolberedningens högstadiemodell har stort avseende

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

också fästs vid det förhållandet, att man genom den föreslagna organisationen
kommer att kunna undvika uppkomsten av sådana »negativt gallrade»
klasser, som tidigare i vissa fall — både i den gamla folkskolan och
i många av försöksverksamhetens enhetsskolor —- gett upphov till ytterst
svårbemästrade pedagogiska problem, inte minst av disciplinär natur.

Vår uppslutning kring det fria valets princip och den högstadieorganisation
som följer som en konsekvens härav gör det förpliktande för oss att
verksamt bidra till att skolan får de personella och materiella resurser som
en delvis ny undervisningssituation kräver. Vi instämmer helt i vad en erfaren
högstadielärare nyligen skrev inför riksdagsbehandlingen:

Alltför ofta händer det att stora och genomgripande reformer slängs ut
som ett grant hölje utan innehåll. Det tar sedan lång tid innan håligheterna
fylls ut, då personella och ekonomiska resurser från början har tagits till

alltför snålt. •— --Något sådant får inte hända när riksdagen inom kort

får sig skolpropositionen förelagd.---- Den enskilde läraren skall när

han står i klassrummet för att förverkliga de nya intentionerna uppleva att
han verkligen har stöd och hjälp i sitt arbete. Det skall gå en rak och fast
linje från den stora allmänna målsättningen in till arbetet i klassrummet.

Det är mot denna bakgrund våra förslag i det följande liksom i andra
motioner till avsevärt ökade resurser åt skolan skall ses. Dessa kostnadskrävande
förslag grundar sig på vår insikt om att den skolreform som
vissa lärare hyser tvekan eller oro inför kan och bör medföra en genomgripande
förbättring av skolans försörjning med personal, hjälpmedel och
byggnader. Vi återkommer under de skilda rubrikerna med konkreta förslag.

Redan i skolberedningens betänkande liksom i regeringens därpå grundade
proposition ligger emellertid en standardhöjning för skolan som det
ännu för några år sedan ansågs uteslutet att vinna statsmakternas enhälliga
medverkan till. Under hela 50-talet har vi i motion efter motion sökt
undanröja skolans bristläge, och en anledning till vår aktiva medverkan i
skolberedningens arbete är att denna skapat förutsättningar just för en betydande
standardhöjning. Våra mångåriga krav på minskade klassavdelningar
bärs nu i enighet fram till en viktig milstolpe: ingen klass skall i
fortsättningen i den nya skolan och dess överbyggnader ha mera än 30
elever. Vi anvisar i det följande hur och när ytterligare förbättringar skall
kunna åstadkommas. Våra förslag till ett mera rationellt skolhusbyggande
har godtagits av skolberedningen, som i likhet med oss uppfattar skolpaviljongen
som den i många lägen bästa byggnadstypen. Våra tidigare avslagna
krav på en kraftig ökning av investeringsramen för skolbyggandet framstår
i en ny dager genom regeringens på den eniga skolberedningen grundade
begäran om en årlig ram på 350 milj. kr. mot för närvarande blott 225. Det
hjälpmedelsprogram för skolan, som vår företrädare i skolberedningen lett
utformningen av, godtas som vägvisare av regeringen. Vi avser att påskynda
dess förverkligande.

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1902 5

Vi vill samtidigt klart redovisa att dessa för skolan gynnsamma resultat
inte kunnat nås utan vissa eftergifter från vår sida. Differentieringsfrågans
preliminära lösning inom skolberedningen hade sålunda inte kunnat
vinnas utan att man från skilda håll i beredningen måste ge efter på dittills
svårförenliga ståndpunkter. Vi har sålunda gett avkall på önskemål
om ett mera utvecklat alternativkurssystem, om en tidigare målinriktning
i omgrupperade klasser och om en särskild mognadslinje för de långsamt
utvecklade eleverna på högstadiet. Vi har i gengäld — utöver de minskade
klasserna — vunnit förståelse för 1) behovet av en rikare linjeorganisation
i 9:an än försöksskolans, 2) att de nytillkomna linjerna och deras
fortsättning i fackskolor och yrkesskolor skall ges en preciserad slutkompetens
i förhållande till yrkesliv och högre utbildning, 3) att inför valet av
de tekniska och merkantila linjerna en förberedelse för uppnåendet av deras
slutkompetens skall ske genom införande redan i årskurs 8 av »karaktärsämnen»
som teknisk orientering och handelskunskap samt 4) att vid gymnasieutredningens
prövning av det nya gymnasiet behovet av en 13-årig
studiegång för den blivande studenten skall prövas som ett alternativ till
den 12-åriga, detta med tanke på de långsammare mognande eleverna. Undervisningen
i svenska får genom förslag från vårt håll en bättre ställning
i timplanen än vad skolberedningens läroplansdelegation ville ge ämnet.

Vi uppfattar sålunda i viss mån det nya högstadiet som resultatet av sammanjämkade
ståndpunkter i en fråga, där ett samhälle inte varaktigt har
råd att uppehålla strid. Vi ser samtidigt den nioåriga grundskolan och dess
överbyggnad i andra hänseenden som en konstruktiv syntes av å ena sidan
tidigare verksamma skolformer och å andra sidan olika organisationstyper
inom försöksskolan. Att flickskolans och den praktiska realskolans traditioner
och erfarenheter så framgångsrikt kunnat inarbetas i grundskola
och fackskola betraktar vi som en stor vinning.

I en grafisk framställning visar vi på ett följande uppslag i vilken mån
den av skolberedning och regering föreslagna organisationen — särskilt
vad gäller högstadiet och dess påbyggnad i fackskolan -—- påverkats av förslag
från vårt håll. Illustrationen återger dels enhetsskolans (försöksskolans)
nuvarande högstadium, dels det förslag som vår företrädare i skolberedningen
inlämnade till beredningen, dels den i proposition 54 nu föreslagna
organisationen som är identisk med skolberedningens enhälliga förslag.

Mot bakgrunden av denna redovisning av vår allmänna inställning till
den planerade skolreformen övergår vi i det följande till att avsnitt för avsnitt
konkretisera vår uppfattning om att skolan i delta sammanhang av
riksdagen måste tillförsäkras de resurser, som erfordras för alt reformen
i sin praktiska tillämpning skall kunna ge de resultat vi avser.

FORSOKS SKOLANS ORGANISATION

nuvarande enhetsskola

I ^	g linje O-linje y-linjeB
I 8	xxxxxI
\| 7	XXX I

x= tillvalsgrupp

FP:s förslag

till skolberedningen

} årskurs 12	iiiiiifuHitiHnin	_, ■	liiiliiil
11		Gym nasi	- er	racK- gym- ■ i
10				nas	»ier
9	LU
8	—I r	D
	i»
7			Bi	■ fn 111!! 11 In 11IT111W	■i

FÖRVÄRVSARBETE

iljÉISI

/in III »»«*d

till 1,1 !■»■]

FOLK Hö G- I
SKOLA i

Kompletteringsår

Maskinlära

Ritteknik

Bokföring

Sfenografi

lub

Hemkunskap

Socialkunskap

0)-

J Yrkes®
skolor

Jord.

,Ol

Hantverk

er-

Hushålls-

utbildning

Jord. _

,å~A

Hantverk

metall

Hushålls-

utbildning

Allm. prak

. verkstad

ÅRSKURS 1-6 gemensam undervisning

Högstadiet i

enligt s k o I b e r ednin g e n o c h p ro po s i ti o n e n

f Öfi VÄR VSARBETE

Fackskolcr

IFackgy

fnssier

Yrk e s~
skolar

11; Gymnasier

h t m s

K? #n£gg »ik-AJkd

moi:

m^ayFW

ÅRSKURS 1-0

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

2. Lärarutbildningen

I avbidan på en aviserad proposition om intagning vid seminarier och
lärarhögskolor skall här endast tagas upp några allmänna resonemang om
lärarutbildningen, ett spörsmål som allt starkare framträder såsom centralt
inför den väntade utvecklingen i utbildningssamhället.

Vi har att förutse en kraftig expansion på hela skolområdet under 1960-talet. Grundskolan införes i samtliga kommuner, de planerade fackskolorna
kommer att inom få år ta åtskilliga lärarkrafter i anspråk, och yrkesskolväsendet
och gymnasieorganisationen befinner sig i en kontinuerlig
utbyggnad. Den rådande lärarbristen måste därför betraktas med stor oro.
Grundskolans högstadium intar i viss mån en särställning vad avser lärarutbildning
och läraruppgift. Realskolans och flickskolans uppgående i den
obligatoriska skolan kommer för många lärare att innebära stora förändringar.
Läraruppgiften måste lösas i en delvis ny arbetssituation. Vi beklagar,
att ej realistiska och kraftfullt verkande åtgärder satts in i tidigare
skede med klar syftning att täcka planerade och förutsebara utbyggnader
och därav uppkommande lärarbehov.

Sådana åtgärder måste nu vidtagas, dock under starkt hänsynstagande
till att skolan kontinuerligt tillföres väl utbildade lärare. Kvantitetssynpunkten
får inte tillåtas slå ut kvalitetssynpunkten. Detta bör komma till
klart uttryck även vid okonventionella och mer eller mindre tillfälliga lösningar.
Utvecklingen inom skola och samhälle har lett till att den praktiska
lärarutbildningen måste tillmätas en allt större betydelse. Lärarhögskolorna
bör, när det gäller den praktiska lärarutbildningen för småskollärare,
folkskollärare och lärare i läroämnen, bli den regelmässiga utbildningsgången.
Utbyggnaden av lärarhögskolor bör ske i den takt och omfattning,
som övriga beslut rörande skolväsendets utveckling påkallar. Det
vore orätt att besluta om en genomgripande skolreform utan att samtidigt
sörja för att det därigenom uppkommande behovet av väl utbildade lärare
blir tillfredsställande täckt. I detta sammanhang vill vi också stryka under,
att en god tillgång på lärare utgör den ena av två grundförutsättningar för
en successiv minskning av elevantalet i klasserna. Till skolbyggandet —
den andra huvudfaktorn — återkommer vi i det följande.

Den decentraliserade akademiska kursverksamheten, som tillåter inhämtande
av kunskaper på 1- eller 2-betygsnivå synes kunna bli ett användbart
medel att snabbt tillföra skolan bl. a. lärare i matematiskt naturvetenskapliga
ämnen. Med iakttagande av att undervisning och examination sker
under fullt betryggande former kan dessa kurser ge intresserade personer
möjligheter till önskvärd fortbildning och komplettering av tidigare utbildning
i eller i närheten av sin bostadsort.

Under rubriken »Vissa anslagsfrågor för budgetåret 1962/63; 12. Vidareutbildning
av lärare m. m.» har Kungl. Maj :t hemställt om ett reservations -

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

anslag av 1 800 000 kr. I anslutning därtill har departementschefen framhållit,
att den brist på lärare, som för närvarande råder, är allvarlig och
tills vidare måste mötas med provisoriska och ibland improviserade åtgärder.
Nya uppslag och möjligheter av värde, då det gäller att förbättra situationen
bör därför enligt departementschefens mening utan dröjsmål kunna
bli tillvaratagna.

Vi delar denna uppfattning liksom uppfattningen att insatserna i än högre
grad än hittills bör koncentreras på de skolämnen, där den mest påtagliga
lärarbristen råder, t. ex. matematik, fysik och kemi. Det borde enligt vår
mening övervägas, att som ett led i dessa strävanden försöksvis anordna
särskilda ämnesvisa metodikkurser vid lärarhögskolorna för studenter,
som utan att ännu ha avlagt fullständig slutexamen ändock förvärvat ett
eller flera betyg i naturvetenskapliga ämnen och är villiga att parallellt
med fortsatta studier åtaga sig viss lärartjänstgöring. Även om ett sådant
arrangemang i första rummet skulle komma skolväsendet i universitetskommunerna
och deras närmaste omgivning till godo, skulle det givetvis
indirekt lätta på bristen också i landet i övrigt.

För att möjliggöra anordnandet av ytterligare någon terminskurs för blivande
ämneslärare i matematik och fysik samt i varje fall en av de vidareutbildningskurser
på kvällstid, som skolöverstyrelsen föreslagit i fysik och
kemi, hemställer vi att riksdagen anvisar ytterligare 100 000 kr. utöver vad
Kungl. Maj :t föreslagit till vidareutbildning av lärare m. m. Vi förutsätter
därvid att en vidareutbildningskurs för lärare i ämnet kristendomskunskap
skall inrymmas i kursprogrammet.

Det i propositionen framlagda förslaget att ämnet engelska skall införas
fr. o. m. klass 4 och att folkskollärarexamen skall som regel medföra kompetens
att undervisa i ämnet i klass 4—6 förutsätter en översyn av gällande
tim- och kursplaner vid seminarier och lärarhögskolor, vilken översyn snarast
bör komma till utförande.

Med den målsättning, organisation och verksamhetsform som den obligatoriska
skolan nu kommer att tilldelas krävs att lärarutbildningen i sin helhet
tas upp till prövning och översyn. Vi instämmer därför helt i departementschefens
förslag på denna punkt och föreslår att denna översyn, som
alltså i hög grad gäller lärarutbildningens kvalitativa och innehållsmässiga
sida, snarast kommer till utförande. 1960 års lärarutbildningssakkunniga
synes med lämplig utvidgning av antalet ledamöter och experter kunna
tilldelas utredningsuppdraget och erhålla tilläggsdirektiv.

Under hänvisning till vad vi här anfört hemställes,

1. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om skyndsam översyn av lärarhögskolornas och seminariernas
kurs- och timplaner i syfte att möjliggöra att
folkskollärarexamen i regel medför kompetens att undervisa
i engelska i klass 4—6,

10 Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

2. att riksdagen vidare i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om att lärarutbildningen i sin helhet blir föremål
för utredning, varvid dess kvalitativa och innehållsmässiga
sida beaktas med hänsyn till skolans behov och utveckling
samt att, om 1960 års lärarutbildningssakkunniga tilldelas
detta utredningsuppdrag, detta sker under samtidig vidgning
av utredningens sammansättning och direktiv,

3. att riksdagen måtte till Vidareutbildning av lärare
m. m. för budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag med 100 000
kr. höjt reservationsanslag om inalles 1 900 000 kr.

3. Lärarfortbildningen

Om nu — såsom vi finner önskvärt — frågan om den obligatoriska skolans
yttre former efter vårens riksdagsbeslut kan föras ur stridslinjen, så
måste desto större vikt därmed läggas vid frågan om skolans innehåll. Målsättningen
står klar. De enskilda elevernas egenart och behov skall iakttagas,
undervisningen bör bli mera individualiserad och aktivitetsbetonad
och särskild tonvikt skall läggas vid att odla varaktiga intressen under en
fri och skapande elevverksamhet. Men det är då också nödvändigt att på
olika sätt skapa möjligheter för lärarna att förverkliga målsättningen. De
minskade klasserna och hjälpmedelsupprustningen kommer härvid lärarna
till hjälp.

Som vi inledningsvis i denna motion berört, måste emellertid mycket
kraftfulla åtgärder vidtagas för att lärarna skall kunna ge undervisningen
dess avsedda innehåll. Det är sålunda ingen tillfällighet att vi när det gäller
minskning av klasserna och förbättring av hjälpmedlen siktar åtskilligt
längre än vad departementschefen synes göra i den förevarande propositionen.

Tidigare skolreformer har ej alltid fått avsett resultat på grund av att
upphovsmännens intentioner ej blivit fullt ut omsatta i det praktiska skolarbetet.
Detta får ej bli fallet med den nya skolreformen. Liksom beträffande
den grundläggande lärarutbildningen är vi därför för vår del beredda
att förorda att tillräckliga medel ställes till de redan verksamma lärarnas
förfogande i syfte att skolans arbetssituation i övrigt skall bli sådan att
grundskolans målsättning kan så långt det är möjligt infrias.

Med dessa utgångspunkter måste lärarfortbildningen under de närmaste
åren få intaga en central plats och det förefaller då vara nödvändigt, att
väsentligt större anslag anvisas för fortbildningsverksamheten än vad departementschefen
för sin del förordat. Särskilt under de närmaste åren
kommer grundskolans lärare att stå inför många svårbemästrade problem.
Nya undervisningsplaner skall tagas i bruk. Nya hjälpmedel skall komma
till riktig användning. Skolreformen bygger delvis på en förändrad meto -

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962 11

disk uppläggning av arbetet. En delvis ny arbetssituation föreligger i grundskolan.
I viss mån nya förhållanden skapas på högstadiet i synnerhet genom
den föreslagna partiella sammanhållningen av klasserna 7 och 8. Det
är förståeligt, att många lärare hyser oro och tveksamhet inför förändringarna.
De nya förhållandena har av naturliga skäl ej kunnat beaktas i de
redan nu yrkesverksamma lärarnas grundutbildning, vilken i regel försiggått
under andra former och med en annan inriktning än vad den nya
skolan kräver.

Skolberedningen betonar i sitt betänkande att den 9-åriga skolan är att
uppfatta som en enhet. Samtliga lärare inom skolenheten måste gemensamt
och i lika mån ansvara för skolreformens genomförande. Man skulle kunna
säga att samhället i förhållande till lärarna har en förväntan om deras
aktiva medverkan. Men då bör lärarna givetvis i sin tur kunna förvänta,
att var och en av dem ges tillfälle till information om skolreformen och de
nya villkor som de kommer att ställas inför. Praktisk handledning och
hjälp samt en brett upplagd rådgivningsverksamhet om på vilka vägar och
med vilka metoder uppgifterna kan lösas måste ofrånkomligen tillhandahållas.

För kontinuerlig upplysnings- och rådgivningsverksamhet har skolöverstyrelsen
föreslagit inrättandet av en konsulentorganisation på länsplanet.
Vi kan instämma i departementschefens uttalande att organisationens ekonomiska
och administrativa sida bör bli föremål för ytterligare överväganden.
Vi vill dock bestämt hävda, att dessa överväganden ej får tas till intäkt
för att förslagets genomförande skjutes på framtiden. Den utbildningsverksamhet
i angivet syfte, som departementschefen håller för nödvändig,
bör igångsättas redan instundande sommar, varigenom utredningen
och kostnadsberäkningen genom skolöverstyrelsens försorg kan slutföras
i så god tid, att ett fullständigt förslag i frågan kan föreläggas nästa års
riksdag.

Samma syfte som konsulentorganisationen — att för alla lärare underlätta
en smidigare till den 9-åriga skolan — har de studiedagar, där lärarna
generellt är skyldiga att närvara. Kostnaden för studiedagarna faller för
närvarande till övervägande del på kommunerna, vilket vi finner otillfredsställande,
då vi anser, att lärarfortbildningen lika väl som lärarutbildningen
borde vara en statlig angelägenhet. Den omständigheten att kommunerna fått
svara för rese- och traktamentskostnader i samband med studiedagarna har
känts särskilt betungande för landsbygdskommuner med stora avstånd
till den ort, där studiedagarna hålles. En väsentlig förbättring uppnås vid
realiserandet av departementschefens förslag, att staten skall svara för reseutgifterna
i samband med studiedagarna och att därvid allmänna resereglementet
skall gälla. Grunden för studiedagsverksamheten bör enligt vår
mening vara, att samtliga studiedagar skall bekostas av staten mot för närvarande
enbart en. Med hänsyn tagen till de betydande kostnader som är

12 Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

förenade med en sådan reform, bör emellertid denna målsättning förverkligas
i etapper. Vi föreslår därför, att ecklesiastikdepartementet låter undersöka,
vilka kostnader som är förenade med ett statligt övertagande av finansieringen
av tre studiedagar för samtliga lärare inom det allmänna skolväsendet.
På grundval härav bör en plan för ett successivt överförande till
staten av alla med denna verksamhet förenade kostnader framläggas för
nästkommande års riksdag.

För en viss kategori lärare kommer särskilda problem att framträda vid
skolreformens genomförande, vilket nödvändiggör en särskild fortbildningsverksamhet
för dessa. Enligt den i propositionen angivna tidsplanen skall
nya undervisningsplaner tillämpas fr. o. m. läsåret 1963—1964 och anordningen
med sammanhållna klasser i årskurs 7 fr. o. m. höstterminen 1964.
Ambitionen att göra övergången till de nya skolformerna så mjuk som möjligt,
måste i särskilt hög grad inriktas på de lärare som under de närmaste
läsåren har sin tjänstgöring förlagd till klasserna 6, 7 och 8. Enligt vår
mening bör redan nu särskilda åtgärder vidtagas för att göra denna lärarkategori
väl insatt i de problem, som kan komma att uppstå.

De förslag, som vi tidigare i detta avsnitt framfört, tar visserligen sikte
på framtiden, men vi anser likväl att en betydelsefull upprustning måste
påbörjas omedelbart. Vi föreslår därför ett trepunktsprogram för fortbildningen.
Punkten 1) i vårt program riktar sig till alla lärarkategorier medan
punkterna 2) och 3) tar särskilt sikte på att underlätta övergången
till grundskolan för de nuvarande och blivande högstadielärarna.

1) Samtliga de fortbildningskurser, som skolöverstyrelsen i sina äskanden
begärt medel till, bör anordnas under nästkommande budgetår. Därigenom
möjliggöres för skolöverstyrelsen, fortbildningsinstitut, lärarorganisationer
och ämnesföreningar att anordna fortbildningskurser i rikare
omfattning. Vi vill i detta sammanhang särskilt trycka på behovet av skolledarkurser.

Ett bifall till skolöverstyrelsens anslagsäskanden torde medföra att ytterligare
505 400 kr. behöver anvisas till fortbildningsverksamheten under
budgetåret 1962/63, ett belopp som vi föreslår avrundat till 500 000 kr.

2) För de lärare, som under de allra närmaste läsåren har sin tjänstgöring
förlagd till klasserna 6, 7 och 8 bör redan fr. o. m. instundande sommar
särskilda kurser anordnas med inriktning på den nya undervisningssituationen.
Fortbildningskurserna synes lämpligen kunna förläggas i anslutning
till läsårets början, förslagsvis med 10 dagar i slutet av ferierna
och 5 dagar vid terminens början. Andra tider kan givetvis också ifrågakomma.

Vi föreslår att skolöverstyrelsen får i uppdrag att till Kungl. Maj :t inkomma
med förslag om dessa kursers uppläggning och innehåll under beaktande
av att de bör vara kvalitativt högtstående. Kurserna bör vidare
kunna anordnas centralt eller regionalt och i begränsad utsträckning kunna

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

förläggas till terminstid, även om de i dessa fall skulle medföra större utgifter
för staten. Deltagandet i kurserna föreslås bli helt frivilligt.

Vi föreslår vidare, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att inom den
ram som riksdagen fastställer fördela medel till den kursverksamhet, som
skolöverstyrelsen framlägger förslag till.

3) De föreslagna fem studiedagarna bör under en övergångstid delvis
kunna tagas i anspråk för samma ändamål som det under punkten 2) angivna.

Under 1960-talet kommer grundskolan att byggas ut kontinuerligt till
att omfatta alla landets kommuner. Innan grundskolan införes i en kommun,
är det nödvändigt, att en omfattande information och erforderlig fortbildning
kommer till stånd för de berörda lärarna.

Vi föreslår att vissa medel ställes direkt till länsskolnämndernas förfogande
för kursverksamhet. Kommuner, som inom de närmaste åren får
högstadium, skall kunna ansöka om bidrag ur denna särskilda anslagspost
till täckande av kostnaderna för studiedagar. Samtidigt skall kommunerna
kunna medges tillstånd att använda samtliga fem obligatoriska studiedagar
till detta ändamål. Länsskolnämnderna skall vidare bemyndigas, att, då
skäl därtill föreligger, medge att ytterligare ett antal dagar, förslagsvis upp
till fem, skall få användas till fortbildning av högstadielärare och även i
detta fall skall kommunens utgifter bestridas med bidrag från länsskolnämnderna.

De eventuella betänkligheter, som kan tänkas bli anförda mot detta förslag,
torde kunna övervinnas under beaktande av att snabba och effektiva
åtgärder på detta område är nödvändiga. Det informella sätt på vilket kursverksamheten
enligt förslaget är ämnad att bedrivas torde i hög grad vara
ägnat att öka självverksamheten inom kommunerna, vilket i sig skulle verka
pådrivande på fortbildningsverksamheten. Det här föreslagna programmet
bör dessutom kunna underlättas av den konsulentverksamhet, som
efter hand träder i funktion. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda
de föreskrifter som erfordras för det föreslagna programmets genomförande.

För de under punkterna 2) och 3) angivna verksamheterna föreslår vi
att för budgetåret 1962/63 anvisas 3 milj. kr. att stå till Kungl. Maj :ts förfogande.

Med hänvisning till vad vi här anfört hemställes,
att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om att de överväganden
som kommer till stånd angående länskonsulentverksamhetens
ekonomiska och administrativa sida slutföres
i så god tid att förslag om denna verksamhets utbyggnad
kan föreläggas 1963 års riksdag,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

av bestämmelserna om statsbidrag till anordnandet av studiedagar
i syfte att möjliggöra en utökning av bidragen till
att omfatta samtliga kostnader för tre studiedagar årligen
för samtliga lärare inom det allmänna skolväsendet,

3. besluta att den fortbildningsverksamhet, till vilken
skolöverstyrelsen begärt anslag men departementschefen ej
förordat medelsanvisning igångsättes under år 1962 samt
att medel härför ställs till skolöverstyrelsens förfogande,

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
från skolöverstyrelsen infordrar förslag om uppläggning och
innehåll av särskilda kurser för lärare efter de riktlinjer
som anges i punkten 2) i ovan skisserade trepunktsprogram
för lärarfortbildningen,

5. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t
låter utfärda föreskrifter för den fortbildningsverksamhet
som upptages i punkten 3) i ovannämnda trepunktsprogram
för lärarfortbildningen,

6. till Lärares fortbildning m. m. för budgetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett med 3 500 000 kr. till
inalles 8 180 000 kr. förhöjt reservationsanslag.

4. Hjälpmedel och pedagogisk ledning i skolan

En betydelsefull målsättning för den nya skolan är att skapa sådana förhållanden
att läraren får möjlighet att ordna undervisningen efter elevernas
skiftande studieförutsättningar. Den önskvärda individualiseringen av
undervisningen kan i hög grad främjas genom ökad användning av moderna
hjälpmedel i skolarbetet. Under förutsättning att en förbättrad tillgång
på hjälpmedel följes upp med reformer på angränsande områden bör de
stora förväntningar som ställts på hjälpmedlen kunna realiseras.

Förbättrad tillgång på hjälpmedel är en av de åtgärder som skolberedningen
föreslagit i syfte att underlätta genomförandet av den nya skolan.
Parallellt därmed borde dock i högre grad än som skett vikten av en effektiv
pedagogisk ledning i skolan ha beaktats. Visserligen har beredningen
för sin del uttalat, att frågan om skolledarorganisationen ej har direkt samband
med beredningens arbete, men med hänsyn till frågans betydelse för
skolreformens framgång framlägger vi förslag, som syftar till att ge skolledarna
reella möjligheter att fullgöra den pedagogiska ledning som förväntas
av dem.

En ny giv för pedagogiska hjälpmedel

Upprustningen på hjälpmedelsområdet kan förväntas medföra särskilda
fördelar därigenom, att en mycket god effekt på undervisningen uppnås

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

till relativt begränsade kostnader. En förutsättning härför är emellertid att
såväl lärarutbildning som lärarfortbildning fäster den största vikt vid att
bibringa lärarna kunskaper i handhavandet av hjälpmedlen och i den särskilda
metodik som är förenad med användningen av dem. Icke minst viktigt
är att lärarna får fortlöpande kännedom om de nya hjälpmedel som
introduceras i skolan, och att kurser för detta ändamål anordnas i tillräckligt
stor omfattning.

Under den tid som upprustningen sker, måste samhället genom olika åtgärder
ge lärarna det stöd som är nödvändigt för att den beräknade effekten
skall kunna nås. Förutom kursverksamheten för lärare är en snabb
utveckling av hjälpmedelscentralerna det stöd som närmast kommer i fråga.
Vi kommer för vår del att föreslå en snabbare utvecklingstakt för dessa än
den som förordas i propositionen.

Departementschefens på skolberedningens framställning grundade förslag
till hjälpmedelsupprustning innebär en i vissa avseenden väsentlig reform.
Så t. ex. äskas kraftigt förhöjda anslag till framställning av läroböcker,
audivisuella hjälpmedel, instruktionskort, studieplaner m. m. Vidare förstärkes
organisationen för granskning av läroböcker och AV-hjälpmedel,
och kravet på pedagogisk-psykologisk forskning tillgodoses i viss utsträckning.
Mot bakgrunden av att departementschefen i dessa avsnitt godtagit
skolberedningens förslag, finner vi det emellertid vara en brist att motsvarande
förslag till upprättande av en organisation, som kan föra ut hjälpmedlen
till skolorna, ej i samma grad tillgodosetts.

Rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel

Departementschefen föreslår, att en rikscentral inrättas i Stockholm med
uppgift att närmast ansvara för produktion och distribution av samt information
om olika slag av hjälpmedel. Informationen skall, enligt förslaget,
framför allt bestå i upprättandet av olika slags förteckningar samt utställning
av hjälpmedel. Ecklesiastikministern anger ej närmare rikscentralens
administrativa anknytning, men skolöverstyrelsen har för sin del förutsatt
att Kungl. Maj :t får besluta om detta, varvid överstyrelsen nämner lärarhögskolan
och skolöverstyrelsen som lämpliga anknytningsobjekt.

Enligt vår mening bör rikscentralen ges en så fristående ställning som
möjligt, då detta kan antagas befordra dess möjligheter till en aktiv insats
på området. En nära anknytning till skolöverstyrelsen är naturlig och bör
givetvis åstadkommas. Vi förutsätter vidare att rikscentralens provningsverksamhet
sker i nära samarbete med lärarhögskolans pedagogisk-psykologiska
institution, varvid en personalförstärkning vid denna måste antagas
bli nödvändig. Med tanke bl. a. på att rikscentralen är avsedd att betjäna
Stockholms stad och län, skulle vi vilja ifrågasätta huruvida icke ett visst
samarbete med i synnerhet Stockholms stad, som redan nu byggt upp en
ansenlig audivisuell central av hög kvalitet, vore lämpligt och då särskilt

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

vad gäller tillhandahållandet av personal och lokaler för rikscentralen.
Men ett sådant samarbete får givetvis icke medföra att rikscentralens karaktär
av statligt centralorgan för administrationen av hjälpmedel förloras.

Vad gäller rikscentralens uppgift att uppgöra förteckningar över hjälpmedel,
vill vi framhålla, att denna uppgift ej får tydas så att rikscentralen
blir en central granskningsnämnd för hjälpmedel över huvud taget i skolarbetet.
Vi förutsätter, att de förteckningar som göres upp blir utförliga,
och att de beskrivningar som avges över hjälpmedlen blir så fria från
värdeomdömen som möjligt.

En betydelsefull uppgift för rikscentralen blir att anordna utställningar
av hjälpmedel. Det torde bli möjligt att till denna central få hjälpmedel
deponerade av enskilda företag. Vidare bör möjligheterna att hyra ut utrymme
för utställning av läroböcker inventeras. Vi vill kraftigt förorda att
även utländska firmor inbjudes att under samma förutsättningar som de
svenska utställa material i utställningslokalerna. Som det nu förhåller sig,
synes de utländska företagen inom hjälpmedelsbranschen vara alltför blygsamt
representerade, till nackdel för skolorna.

Länscen tralerna

Departementschefen har i enlighet med skolöverstyrelsens förslag förordat
att länscentraler för undervisningshjälpmedel byggs ut så att större
centraler inrättas i Malmö, Göteborg och Umeå och mindre centraler i övriga
länshuvudstäder. Stockholms stad och län bör kunna betjänas av rikscentralen
i Stockholm.

Departementschefen har icke för sin del velat föreslå, att utbyggnaden
av länscentraler påbörjas redan under budgetåret 1962/63. Vi finner detta
bl. a. av de skäl som ovan angivits högst otillfredsställande. Vår uppfattning
är, att ett antal länscentraler bör inrättas redan under nästkommande
budgetår. Därigenom skulle också den experimentverksamhet, som är nödvändig
på detta område, komma i gång. Vidare kan det befaras, att om rikscentralen
får arbeta första året så att säga »i lufttomt rum» utan samband
med underliggande centraler, en felinriktad praxis kommer att grundläggas
med verkan under kommande år. Det är av stor betydelse att erfarenhet
nås om samordningen mellan rikscentralen och länscentralerna, en erfarenhet
som kan ligga till grund för en smidigare anpassning av tillkommande
länscentraler till organisationen. Av väsentlig betydelse är dessutom
att erfarenhet snarast vinnes om länscentralernas egna arbetsformer, varigenom
en felprojektering av senare inrättade centraler kan undvikas.

Alla dessa förhållanden talar entydigt för att ett antal länscentraler bör
inrättas redan under budgetåret 1962/63. Vi föreslår att de större länscentralerna
i Malmö, Göteborg och Umeå inrättas under nästkommande budgetår,
detta med tanke på att de större länscentralerna bör starta sin verk -

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962 17

samhet genast för att, i den mån det befinnes lämpligt, på ett senare stadium
kunna ombildas till för respektive landsdel avsedda centraler.

Skolöverstyrelsen beräknar kostnaderna för inrättande av de större länscentralerna
till sammanlagt 96 000 kr. (sid. 388 i propositionen), varvid
överstyrelsen bl. a. utgår ifrån att ett kontorsbiträde i vardera centralen
anställes på deltid. Vi anser emellertid att centralerna skall betjänas hela
dagen och föreslår därför, att kontorsbiträdena anställes på heltid. Vårt förslag
föranleder en uppräkning av kostnaderna för centralerna med sammanlagt
18 000 kr. jämfört med skolöverstyrelsens förslag.

Med sålunda justerade kostnadsberäkningar föreslår vi att för upprättande
av länscentralerna i Malmö, Göteborg och Umeå till Pedagogiska
hjälpmedelscentraler för budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisas
ett ytterligare förslagsanslag av 114 000 kr.

För länscentralerna måste ett oavvisligt krav vara, att de står i nära
kontakt med såväl skolor som lärarutbildningsinstitut inom länen. Genom
en fortsatt utbyggnad av lärarhögskolorna kan möjlighet beredas lärare att
utpröva hjälpmedel också på det lokala planet. Det förefaller lämpligt att
de lokala hjälpmedelsutställningarna förläggs till skolor, varvid intresserade
lärare kan anlitas som föreståndare. En sådan organisation torde förutsätta
att statsbidrag lämnas vederbörande kommun. Denna fråga torde i
sitt sammanhang få beaktas i det planeringsarbete, som vi förutsätter bli
den omedelbara följden av årets beslut om en hjälpmedelsreform. Planeringsarbetet
bör, enligt vår uppfattning, inriktas på att samtliga länscentraler
skall vara inrättade inom den av skolberedningen skisserade treårsperioden.

Skolbibliotek

Den aktiva och individualiserande undervisning, som utgör målsättning
för grundskolan, kommer att underlättas vid förverkligandet av det program
för skolbiblioteksverksamheten som skolberedningen och departementschefen
lagt fram. Ett särskilt betydelsefullt förslag i det nya programmet
är att anordnandet av skolbiblioteken obligatoriskt skall åvila
kommunerna. Det synes oss naturligt att i samband med realiserandet av
detta förslag en avlösning av det år 1955 tillkomna särskilda statsbidraget
till skolbiblioteken kommer till stånd. Även i övrigt sympatiserar vi med
departementschefens förslag. Vi hälsar med tillfredsställelse att skolbibliotekens
pedagogiska funktion särskilt blivit betonad i skolpropositionen.

Pedagogiska stimulansbidrag

Pedagogiska stimulansbidrag föreslås skola utgå till täckande av kommunala
kostnader i samband med hjälpmedelsreformens genomförande. Vi
förutsätter härvid att länsskolnämnderna vakar över att medlen blir utnyttjade
för en pedagogisk standardhöjning och verkligen tryggar detta syfte.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 4 samt. Nr 729

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

Skolledarens uppgifter

Den nya skolans utformning kommer att få betydande konsekvenser för
skolledaruppgiftens karaktär och omfattning. Skoladministrationen får nya
uppgifter, bl. a. i fråga om rådgivning vid val av studieväg och när det gäller
planeringen av skolans dagliga arbetsrutin. Skolledaren får större pedagogiska
uppgifter som ledare av det pedagogiska förnyelsearbetet. En större
del av skolchefens tid måste beräknas för personliga kontakter med lärare,
elever, föräldrar och lokala skolmyndigheter. Det kommer vidare att krävas
av honom, att han skall ha överblick över beståndet av hjälpmedel i skolarbetet
och främja pedagogisk försöksverksamhet.

Den av Kungl. Maj :t under år 1961 tillsatta skoladministrativa utredningen
torde icke ha direktiv att utreda frågor som rör skolchefens uppgifter
i den obligatoriska skolan. Fördelningen av arbetsuppgifter mellan de statliga
skolorna och den obligatoriska skolan är emellertid sådan att en ändrad
rutin för den ena skolformen genast påverkar arbetet i den andra. Vi
vill därför understryka angelägenheten av att utredningen ges sådana tillläggsdirektiv,
att en fullständig analys av det skoladministrativa området
kommer till stånd.

Det torde icke vara att förvänta att den skoladministrativa utredningen
kan komma fram med förslag redan de närmaste åren. Om grundskolans
genomförande skall kunna följa den tidtabell, som skolberedningen lagt
fram, måste därför vissa konkreta åtgärder omedelbart vidtagas för att
underlätta för skolledaren att fylla sina administrativa och pedagogiska
uppgifter.

Enligt vår mening är det varken ekonomiskt försvarbart eller praktiskt
möjligt att skolans rektor, vid sidan av sin rektorsuppgift, skall svara för
vården av skolans gemensamma materiel. Om departementschefens förslag
att tillskapa tillsynslärartjänster även vid rektorsskolor begränsas till
skolor, som har fler än tio klasser, blir detta dock fallet för ca 550 rektorer.

Enligt vår mening talar övervägande skäl för en utökning av antalet
tillsynslärartjänster. Vi föreslår att tillsynslärartjänster inrättas vid alla
skolenheter, som har två eller flera klasser. Kostnaderna härför torde för
helt budgetår belöpa sig till ca 30 000 kr. Något anslag för budgetåret
1962/63 är av tekniska skäl ej erforderligt.

Nyligen genomförda undersökningar visar att de rektorer, som samtidigt
är skolchefer i kommuner med enbart obligatoriskt skolväsende, i genomsnitt
har en undervisningsskyldighet av över 15 veckotimmar, vilket medför
skyldighet för rektorerna att samtidigt vara klassföreståndare i egen
klass. Mot bakgrunden av de nya uppgifter av administrativ och pedagogisk
natur som skall åvila skolcheferna, förefaller det nödvändigt med en
översyn av bestämmelserna om rektorernas undervisningsskyldighet i syfte
att möjliggöra en nedsättning i denna. Vi föreslår att den skoladministrativa
utredningen får tilläggsdirektiv på detta område.

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

Även här bör emellertid omedelbara åtgärder vidtagas. I de anvisningar
för bestämmande av undervisningsskyldigheten, vilka har utfärdats av
skolöverstyrelsen, tas inte någon särskild hänsyn till skolledarskapet, när
undervisningsskyldigheten fastställes. Mot bakgrund av de med skolchefsskapet
förenade arbetsuppgifterna föreslår vi, att de rektorer som tillika
är skolchefer i likhet med de skolchefer, som är förste rektorer, bör medges
en speciell nedsättning av undervisningsskyldigheten med 5 veckotimmar.
Då ett sådant förslag förutsätter Kungl. Maj :ts övervägande torde
riksdagen ej nu böra ta bindande ställning härtill.

Förbättrade bestämmelser för den skolkamerala hjälpen skulle i hög grad
underlätta skolledarnas arbetssituation. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande
över skolberedningens förslag ansett, att det är möjligt att centralt
utfärdade bestämmelser blir nödvändiga för att frågan skall få en tillfredsställande
lösning. Vi föreslår, att även denna fråga tas upp i de tilläggsdirektiv,
som vi begär för den skoladministrativa utredningen.

Med hänvisning till vad vi här anfört hemställes,

att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att kontakter
etableras med Stockholms stad i syfte att möjliggöra
viss samverkan i frågor rörande rikscentralens personaloch
lokalbehov,

2. besluta att länscentralerna i Malmö, Göteborg och
Umeå inrättas under budgetåret 1962/63,

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att planeringsarbetet
för hjälpmedelscentralerna inriktas på att samtliga
länscentraler skall vara inrättade före utgången av
budgetåret 1964/65,

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att sådana
ändringar i länsskolnämndernas instruktioner måtte vidtagas,
att länsskolnämnderna i samarbete med kommunerna
kan trygga syftet med de pedagogiska stimulansbidragen,

5. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att sådana
tilläggsdirektiv utfärdas för den skoladministrativa utredningen
att en fullständig analys av det skoladministrativa
området kommer till stånd,

6. besluta att inrätta tillsynslärartjänster vid alla de skolenheter,
som har två eller flera klasser,

7. hemställa att Kungl. Maj :t måtte överväga sådan ändring
i skolstadgan, att tjänstgöringsskyldigheten för rektor,
som tillika är skolchef, må nedsättas med 5 veckotimmar,

8. till Pedagogiska hjälpmedelscentraler för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett med 114 000
kr. höjt förslagsanslag om inalles 406 000 kr.

Motioner i Andra kammaren, nr 729 är 1962

5. Behovet av ökat skolbyggande

Grundskolans genomförande ställer ökade krav på investeringar för uppförande
av skolbyggnader. Samtidigt med den nya skolans införande skall
kravet på lägre antal elever i klasserna tillgodoses. Skall denna »den angelägnaste
skolreformen» kunna förverkligas måste lokalfrågan lösas. I skolberedningens
betänkande har grundskolans lokalbehov ingående behandlats
och vissa beräkningar av investeringsbehovet härför har redovisats.

Vi finner det synnerligen angeläget att alla berörda parter söker bidraga
till skapande av ändamålsenliga och funktionsdugliga skollokaler och att
detta sker med hänsynstagande till de ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga
konsekvenserna utan att man därför gör avkall på vare sig kvantitativt
eller kvalitativt berättigade krav.

Om man skall kunna undvika onödiga och felaktiga investeringar på utbildningens
område, räcker det inte med att själva byggnaderna blir billigt
och bra uppförda. En aldrig så billig skola innebär en felinvestering, om
det efter några år visar sig, att skolan inte längre behövs. Till undvikande
härav krävs en omsorgsfull skolplanering. Innan man anlitar arkitekter
och andra byggnadssakkunniga, är det sålunda från rent ekonomisk synpunkt
utomordentligt viktigt, att kommunens utbildningsbehov noga kartlägges.
Härvid har man att ta hänsyn till ett stort antal ofta svårbedömbara
fakorer, såsom befolkningsutvecklingen på lång sikt, näringslivets
lokalisering och behov av personal med varierande utbildning, grannkommunernas
egen planering o. s. v. Först på grundval av en sådan kartläggning
kan en förutseende organisation av skolan skisseras och de olika skolenheterna
i denna organisation lokaliseras på lämpligt sätt inom området.
Det är viktigt att skolplaneringen får ingå som en integrerande del av samhällsplaneringen
i övrigt och att den sker i samverkan mellan pedagogiskt
och administrativt högt kvalificerad personal.

Skolplanering är nämligen i mycket hög grad en fråga om ekonomi, men
den bestämmer också i stor utsträckning de pedagogiska förutsättningarna
för skolans arbete. Redan på planeringsstadiet måste beaktas, att det både
från ekonomisk och pedagogisk synpunkt är förkastligt att uppföra skolanläggningar,
där det inte går att förverkliga de syften för vilka de tillkommit.

Vi anser det glädjande, att byggandet av skolpaviljonger ökat kraftigt
under senare år. Detta byggnadssätt har tilldragit sig ett allt större intresse
i kommunerna, främst därigenom att detta synes bli avsevärt billigare än
det tidigare allena rådande konventionella skolbyggandet.

Skolpaviljongbyggande synes särskilt lämpligt i kommuner och kommundelar
som undergår snabba befolkningsmässiga förändringar; och detta
vare sig det gäller kommuner med vikande befolkningsunderlag eller expanderande
tätorter. I kommuner med vikande befolkningsunderlag, där

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

man inte med så stor säkerhet kan överblicka den väntade befolkningsutvecklingen,
bör skolpaviljongen med sin kortare livslängd vara att föredra
framför den »permanenta» byggnaden. I expanderande tätorter kan man
snabbt komplettera redan befintliga skollokaler med paviljonger så att billiga
men likväl ändamålsenliga skollokaler tillskapas. Byggande av skolpaviljonger
innebär också att man, jämfört med resultatet av konventionellt
skolbyggande, avsevärt kan öka antalet nya klassrum inom en given
investeringsram. Paviljongbyggande är alltså effektivt byggande.

Vid allt skolbyggande måste tillses att de hjälpmedel av t. ex. audivisuell
art som erfordras med lätthet kan inmonteras och användas i skollokalerna.

Härutöver skulle vi även vilja framhålla önskvärdheten av att skolans
lokaler genomgående utformas så, att de utan olägenheter efter skoltid kan
utnyttjas även för allmänhetens behov av olika fritidssysselsättningar av
både bildnings- och förströelsekaraktär.

I en motion vid 1961 års riksdag (I: 318 och II: 373) angaende skolbyggan
det anförde vi bl. a. följande:

Enligt beslut av 1957 års riksdag har man förutsatt, att den s. k. försöksverksamheten
med nioårig obligatorisk skola skall upphöra med utgången
av läsåret 1961/62. Därefter skulle den nya skolorganisationen allmänt införas
i landets kommuner, dock successivt under en övergångsperiod fram
till och med läsåret 1968/69. Eftersom den nya organisationen normalt
skulle börja i årskurserna 1—5, skulle man i de kommuner, som sist övergav
den gamla folkskolan, nå fram till högstadiet med dess särskilda krav
på speciella undervisningslokaler 1972/73.

Under förutsättning att den nu arbetande skolberedningens förslag icke
ger anledning till avvikelser från den tidigare antagna tidsplanen för den
nioåriga skolans genomförande, kommer sålunda praktiskt taget samtliga
av den nya skolorganisationen föranledda byggnadsbehov att aktualiseras
under loppet av innevarande decennium. Enligt beräkningar, som gjorts
inom Kungl. skolöverstyrelsen, rör det sig om byggnadsbehov på över två
miljarder kronor under ifrågavarande period.

Utan att taga ställning till denna siffermässiga uppskattning av investeringsbehovet
för den obligatoriska skolans del är vi övertygade om nödvändigheten
av att samhället under de närmaste åren gör betydande ekonomiska
insatser på förevarande område. Erfarenheterna från de kommuner,
som redan genomfört eller beslutat genomföra försöksverksamhet med nioårig
skola, visar otvetydigt, att lokalfrågorna spelar en avgörande roll för
den nya skolans möjligheter att bli både accepterad och välkomnad på
orten. Det vore enligt vår mening oklokt att blunda för det faktum, att den
nya skolan på sina håll fortfarande betraktas med viss misstro och skepsis.
I den mån man hyser uppfattningen, att den planerade skolreformen
trots allt skall kunna frambringa en grundskola, bättre än den gamla, blir
det därför av den allra största betydelse att den nya skolan får starta under
så gynnsamma betingelser som möjligt. I synnerhet gäller detta om högstadiet,
som bl. a. ersätter realskolan. För att undervisningen där skall
kunna ges ett innehåll, som svarar mot de pedagogiska intentioner, som bildar
själva utgångspunkten för skolreformen, fordras speciallokaler långt
utöver vad de gamla folkskolorna normalt tillhandahållit. Utöver facksalar

Motioner i Andra kammaren, nr 129 år 1962

för övningsämnen, lokaler för naturvetenskapliga institutioner och bibliotek
gäller det inte minst att skapa utrymmen för en rätt bedriven förberedande
yrkesutbildning inom den obligatoriska skolans ram.

Vid övergången från försöksverksamhet till allmän nioårig skola måste
elevantalet per klass sänkas, om det av skolberedningen preliminärt föreslagna
högstadiet skall kunna förverkligas. Det ökade skolbyggandet under
de närmaste åren utgör den grundläggande förutsättningen för en sådan
sänkning av elevantalet per klass. Det vore olyckligt om den nya grundskolans
allmänna genomförande skulle innebära ett återinförande av eller
förvärrande av de svårigheter, som klassdupliceringen tidvis fört med sig i
vissa kommuner. De nya skolbyggnaderna måste stå färdiga i den stund
den nya skolorganisationen kräver dem. Däremot kan i många fall det rena
ersättningsbyggandet — där en äldre byggnad på grund av förslitning ersättes
med en ny — anstå till den period mot slutet av 1960-talet då nybyggnadsbehovet
för högstadieskolorna minskar.

Vad vi sålunda anförde äger alltfort full giltighet.

I nämnda motion föreslog vi, att den totala investeringsramen för skolbyggande
skulle ökas med 75 milj. kronor utöver vad Kungl. Maj :t förordat
för budgetåret 1961/62. Vi beklagar, att riksdagen med avvisande av
vårt förslag lämnade sitt bifall till Kungl. Maj :ts proposition. Att vårt förslag
var realistiskt visas av att det för 1961/62 fastställda investeringsbeloppet
på 225 milj. kronor redan för länge sedan tagits i anspråk. Flera av
kommunerna färdigprojekterade skolbyggen har därför fått skjutas framåt
i tiden. Att en väsentlig ökning av skolbyggnadsinvesteringarna är nödvändig
har emellertid besinnats av skolberedningen, som också — i anslutning
till av oss sedan länge hävdade tankegångar — erinrar

om den särskilda möjlighet härvidlag som består i att kommunerna i ökad
omfattning uppför skolanläggningar eller delar av skolanläggningar i —
kyggnadstekniskt sett — förenklat utförande, d. v. s. i form av paviljonger.
Även om paviljongbyggandet först under de allra senaste åren vunnit en
vidare spridning i landet, är det tydligt att erfarenheterna därav — både
pedagogiskt och byggnadsekonomiskt — varit goda. Beredningen vill med
hänsyn därtill förorda att denna form av skolbyggande framdeles ges ett
vidgat utrymme inom den totala investeringsramen.

Vi finner det tillfredsställande att Kungl. Maj :t i propositionen nr 54 år
1962 ansett sig kunna biträda skolberedningens förslag om en till 350 milj.
kronor förhöjd investeringsram för det totala skolbyggandet budgetåret
1962/63. Genom att hålla investeringarna på denna nivå torde det enligt vår
mening vara möjligt att anskaffa de för grundskolan nödvändiga lokalerna
i sådan utsträckning, att den av beredningen föreslagna och av Kungl. Maj :t
tillstyrkta tidsplanen för grundskolereformens genomförande ter sig realistisk.
Vi ansluter oss sålunda härtill.

Av den föreslagna totala investeringsramen till skolbyggnader för budgetåret
1962/63 bör emellertid enligt vår mening paviljongandelen ökas
från föreslagna 80 milj. kronor till 100 milj. kronor, varav följer att ande -

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

len för permanenta skolbyggen minskas från 270 milj. kronor till 250 milj.
kronor. Härigenom vinnes utrymme för ytterligare ett antal byggnadsprojekt
inom den av Kungl. Maj :t föreslagna ramen.

Det framgår av skolberedningens betänkande, att en investeringsram på
350 milj. kronor knappast kan inrymma andra än för grundskolans planenliga
genomförande oundgängliga skolbyggnadsinvesteringar. Vi vill därför
erinra om att det i många kommuner — inte minst i de stora städerna
— finns stora eftersläpande byggnadsbehov, framför allt gymnastikanläggningar,
som av olika skäl icke blivit uppförda i samband med skolornas
uppförande i övrigt. Som exempel kan nämnas, att det bara i Stockholm
torde fattas mellan 90 och 100 gymnastiksalar vid i övrigt redan färdigställda
skolor. Vi anser det vara orätt att låta elever och lärare i ämnet
gymnastik arbeta under förhållanden, som beträffande varje annat ämne
på skolschemat skulle betraktas som helt oacceptabla och omöjliga. Riskerna
för olycksfall vid gymnastikundervisning i olämpliga lokaler måste också
undanröjas. Emellertid är vi väl medvetna om att det av olika skäl icke är
möjligt att på en gång avhjälpa den stora gymnastiksalsbristen. Vi föreslår
därför, att statsmakterna inriktar målsättningen på att gymnastiksalsbristen
i landet skall »byggas bort» under loppet av en femårsperiod och att
ett nytt särskilt byggnadsanslag under denna period årligen uppföres för
detta ändamål i riksstaten. För budgetåret 1963/64 räknar vi med en investeringsram
på 10 milj. kronor. Som Bidrag till vissa gymnastiksalsbijggen
inom det allmänna skolväsendet skulle i så fall för budgetåret 1963/64 be -

Maj:t bör uppmanas att efter överväganden inom skolöverstyrelsen förelägga
1963 års riksdag en dylik femårsplan.

Ett intensivt, effektivt och rationellt skolbyggande är en förutsättning
för skolreformens genomförande. Ett intensivare, effektivare och rationellare
skolbyggande är en förutsättning för att det skall bli möjligt att
icke blott nödtorftigt täcka lokalbehoven utan även åstadkomma en pedagogiskt
fullvärdig skola med klassavdelningar av hanterlig storlek. Vi har
iakttagit att kommunerna i sitt skolbyggande arbetar efter en sådan målsättning.
Men vi har också iakttagit, att kommunerna hämmas i denna
strävan genom det byråkratiska »kineseri», som nuvarande författningar
och anvisningar på skolbyggandets område tvingar till. Skolöverstyrelsen
bör snarast utarbeta särskilda anvisningar för skolbyggande i expanderande
tätorter och i övrigt verka ej bara som kontrollerande utan även rådgivande
organ gentemot länsskolnämnder och kommuner. Kommunerna
ifrågasätter vidare med skäl, om det verkligen skall behöva vara nödvändigt
att varje skolbyggnadsärende vandrar tre gånger från kommunen via länsskolnämnden
till skolöverstyrelsen för att slutligen efter skolöverstyrelsens
tredje prövning avgöras av Kungl. Maj :t.

höva anvisas ett förslagsanslag om 1 800 000 kronor

Kungl.

24 Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

Vi hävdar, att betydande förenklingar i denna procedur måste vara möjliga
att åstadkomma. Beslutanderätten beträffande byggen av »paviljongtyp
1» bör kunna förläggas till länsplanet. Riksdagen bör bland annat på
denna grund uppdraga åt Kungl. Maj:t att utfärda förenklande bestämmelser
på detta område med syfte att uppnå ett snabbare och effektivare
skolbyggande.

Under hänvisning till vad vi här anfört hemställes,

att riksdagen måtte

1. rekommendera att av investeringsramen på 350 milj. kr.
för budgetåret 1962/63 cirka 100 milj. kr. utnyttjas för paviljongbyggande
och cirka 250 milj. kr. utnyttjas för byggande
av »permanenta» skolor,

2. godkänna den av oss föreslagna målsättningen, att gymnastiksalsbristen
i landet skall vara avvecklad senast under
budgetåret 1967/68,

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att i riksstaten för
budgetåret 1963/64 bör upptagas en ny anslagspost benämnd
Bidrag till vissa ggmnastiksalsbgggen inom det allmänna
skolväsendet,

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala angelägenheten av
att förenklande bestämmelser och anvisningar skyndsamt
utarbetas och utfärdas i vad avser de statliga myndigheternas
prövning av skolbyggnadsärenden.

6. Mindre klasser

Den för det inre skolarbetet viktigaste punkten i propositionen gäller
antalet elever i klasserna. Kungl. Maj :t har där respekterat skolberedningens
förslag, att ingen klass eller annan undervisningsavdelning skall innehålla
mer än 30 elever och på lågstadiet högst 25. Denna sänkning av elevantalet
per klass är i förhållande till vad som gällt i motsvarande klasser
av folkskola och realskola — i synnerhet den senare skolformen — mycket
betydande. Kungl. Maj.t erinrar också om att de av skolberedningen
avsedda riksmedeltalen på 21—22 elever på lågstadiet och 26—27 elever
i årskurserna 4 9 kan uppnås endast om delningsbestämmelserna tillämpas
per skolenhet och årskursvis. Denna uppfattning som från vårt håll
ihärdigt hävdats kan vi självfallet biträda.

Mot bakgrunden av Kungl. Maj :ts uttalanden, att »i princip ny klass får
upprättas i årskurserna 1—3 för varje påbörjat 25-tal elever och i årskurserna
4—9 för varje påbörjat 30-tal elever», samt »att ingen klass normalt
skall behöva bli större än vad lågstadiet beträffar 25 elever och i övriga
årskurser 30 elever», synes emellertid följande uttalande av departementschefen
på sid. 289 i propositionen inge betänkligheter:

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

I anslutning till vad jag här anfört i fråga om de generella delningsreglerna
vill jag slutligen peka på att en strikt tillämpning av dem emellanåt
kan vara mindre lämplig, ibland kanske inte ens möjlig. Vad jag här avser
är närmast sådana fall, där kvarsittning eller inflyttning av en eller annan
elev skulle medföra uppbrytning av ett flertal väl sammanhållna klasser,
vilkas elevantal tillsammans ligger invid eller strax under gränsen för upprättandet
av ytterligare en klass, eller där man av lokal- eller lärarbrist
eller andra tillfälliga lokala förhållanden kan vilja stanna vid det lägre
antalet klasser eller för tillfället helt enkelt inte kan öka detta. Den lokala
skolledningen bör i sådana fall vara obetagen att avstå från en strikt tilllämpning
av de av statsmakterna medgivna delningsreglerna även om därigenom
de förutsatta maximitalen för elevantalet i klass — 25 respektive
30 — tillfälligtvis skulle komma att överskridas.

Denna tanke att rektor och skolstyrelse skall kunna överskrida de förutsatta
maximitalen för elevantalet i klass kan vi endast godta om den uteslutande
avser att tillfälligt reglera förhållanden under ett pågående läsår.
Erfarenheterna från realskolan visar nämligen, att rektorerna vid intagning
till skolan inför trycket från föräldrar och inför svårigheterna att
upprätta ny klassavdelning ofta överskridit gällande maximital. Sålunda
var enligt realskoleutredningens beräkning det genomsnittliga elevantalet
för realskolans intagningsklasser vid 50-talets mitt högre än det fixerade
maximitalet 35. En senare undersökning visar, att elevantal på över 35 i
dessa klasser långt ifrån att vara undantag förekom i ungefär »/4 av nybörjarklasserna.
Även klasser på 40—41 elever har förekommit på senare tid.
Därtill kommer att erfarenheterna från inflyttnings- och expansionskommuner
visar att under pågående läsår antalet nytillkommade elever ofta
blir så stort att det är nödvändigt att beräkna viss marginal för dessa elever
om talet 30 under läsårets huvuddel ej skall bli en fiktion.

Vi hävdar därför att skolstadga och anvisningar skall ges en sådan utformning
att länsskolnämnden, när den före läsårets början fastställer antalet
klasser, tar hänsyn till det antal barn, som den lokala skolstyrelsen
erfarenhetsmässigt bedömer såsom sannolikt inflyttande. Detta innebär att
även i kommuner med en betydande inflyttning maximitalet 30 normalt inte
skall behöva överskridas. Länsskolnämndens beslut skall grundas på att
ingen klass eller annan undervisningsavdelning vid läsårets början omfattar
mer än 25 elever i årskurs 1—3, resp. 30 elever i årskurs 4—9. Om den
lokala skolledningen tillfälligtvis skulle sakna möjlighet att vid det nya
läsårets början skaffa erforderliga lokaler och lärare, skall länsskolnämnden
äga rätt att medge att —- i avvaktan på att hindren undanröjes — klassen
likväl uppdelas och samläsning sker mellan de således uppdelade klasserna.
Rätten begränsas att gälla pågående läsår. Så snart som lokal- och
lärarförsörjningen ordnats, skall dock undantagslöst klasserna läsa åtskilda,
även i de fall då situationen förbättras under pågående läsår.

Med hänsyn till B-klassernas läroplaner, kursväxling, in. m. kan vi icke
godta den i förslaget till skolstadga förordade regeln att b- eller B-klass

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

skall få anordnas jämsides med a- och A-klass i syfte att nedbringa antalet
klasser, vilket förslag vad beträffar låg- och mellanstadiet biträtts av Kungl.
Maj :t.

Viktigt är också enligt vår mening att den förbättring av skolans undervisningssituation
som den nu föreslagna maximeringen innebär ej betraktas
som en slutlig lösning. Även om lärar- och lokalförsörjningen för närvarande
lägger hinder i vägen för en verkligt radikal reform, måste på något
längre sikt denna bristsituation övervinnas. Väl medvetna om de ekonomiska
konsekvenserna förordar vi en planering av skolväsendet som tar
sikte på att de nu föreslagna maximitalen inom fem år sänkes med ytterligare
3 elever, så att läsåret 1967/68 ingen klass normalt omfattar mer
än 22 elever på lågstadiet resp. 27 elever på mellan- och högstadierna. Planeringen
bör vidare inriktas på att en ytterligare sänkning skall kunna
genomföras i årskurserna 4—9 fr. o. m. läsåret 1970/71, så att ingen klass
då normalt innehåller mer än 25 elever.

Denna betydande standardhöjning av skolans arbetsmöjligheter betingas
bl. a. av att under 60-talet snabbt minskande årskullar befolkar grundskolan.
Det är angeläget att utnyttja den »vilopaus» som de förhållandevis små
årskullarna under 60-talet ger skolan i syfte att vinna en stabilisering av
skolans inre arbete och disciplinläge innan under 70-talet stora årskullar
på nytt stormar in i skolan.

Vi vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på under den allmänna
motionsperioden från vårt håll väckta motioner som avser dels en
sänkning av elevantalet i realskolans avslutningsklass, dels bidrag till kommunerna
för disciplinfrämjande åtgärder samt till läxhjälp på den obligatoriska
skolans högstadium. Dessa motioner, vari bl. a. yrkas på medelsanvisningar
med 1 400 000 kr. för prövande av disciplinfrämjande åtgärder och
400 000 kr. som statsbidrag för organiserad läxhjälp, ansluter direkt till förslag
av skolöverstyrelsen och är för närvarande föremål för riksdagens prövning.

De betydande krav samhället i samband med skolreformen ställer på lärarkåren
måste honoreras med väsentligt förbättrade arbetsvillkor, om skolreformens
innersta syften att skapa en harmonisk och hänsynsfull men samtidigt
aktiv och välutbildad ungdom inte skall förfelas.

Kungl. Maj :t har på sid. 495 i proposition 54 diskuterat lärarnas arbetsbörda
och arbetsförhållanden i övrigt. Vi delar uppfattningen att en
undersökning härav under medverkan av lärarnas egna organisationer torde
vara nödvändig. För att det allmännas företrädare skall kunna bilda sig en
rättvis uppfattning om nu gällande föreskrifter beträffande tjänstgöringsskyldigheten
skall omprövas eller ej fordras en sådan aktuell inventering.
Det är vår uppfattning att i samband med en sådan arbetstidsundersökning
och bedömningen av dess resultat två för lärare och målsmän angelägna
frågor av stor räckvidd upptas till förutsättningslös prövning.

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

Vi syftar för det första på behovet av återkommande perioder av fortbildning
för de ordinarie lärarna i analogi med vad som utomlands går under
benämningen »sabbatsår». Här bör en förutsättningslös prövning ske,
huruvida ett sådant system med fördel kan genomföras i den takt som balans
uppnås mellan tillgång och efterfrågan på lärare i läroämnen liksom
på övriga lärarkategorier, givetvis med beaktande av de ekonomiska konsekvenserna.

Vår andra synpunkt tar fasta på målsmännens ihärdigt uttalade och förvisso
berättigade önskemål om minskad frekvens av lärarbyten, särskilt i de
ömtåliga årskurserna 1, 6 och 7. Det är otvivelaktigt så att lärarbyten, som
försvårar ett gott studieresultat för eleverna och som från föräldrarnas sida
ter sig svårförståeliga och rent av onödiga, kan undergräva elevernas intresse
för skolarbetet och deras personliga ambitioner. Huvudorsaken till att lärarbyten
kan förekomma i tät följd i en och samma klass under samma läsår
är givetvis den generella lärarbristen. Det reservvikariesystem som prövats
i de större städerna bör utbyggas i syfte att skapa garantier för att en
vikarie finns till hands även för längre tid, om en ordinarie lämnar sin
klass.

Vad det gäller är således att förena de naturliga och lovvärda strävandena
hos lärarna att vidareutbilda sig för att nå högre kompetens med ett undvikande
av de avigsidor som bl. a. framträder i form av täta lärarbyten. Den
senare effekten bör kunna dämpas om man regelmässigt kräver, att ansökan
om sådan tjänstledighet skall inges senast tre månader före påbörjandet av
kurs eller annan vidareutbildning. Likaså bör man sträva efter att vinna
lärarnas förståelse för att tjänstledighet ej bör begäras medan vederbörande
följer sin klass till en avslutad studiegång. I samband med förhandlingar
med lärarorganisationerna om mera regelbundna perioder av fortbildning
bör denna fråga ingående dryftas. Likaså bör skolstyrelserna rörande
tjänstledighet för lärare erhålla vägledande anvisningar. Dessa bör förena
skolans och lärarnas intresse att genom tjänstledighet för studier möjliggöra
vidareutbildning för nya uppgifter inom skolväsendet med målsmännens
och elevernas intresse att erhålla minsta möjliga antal lärarbyten. Inte
minst viktigt är det att finna en lämplig avvägning av dessa båda intressen
när det gäller klasslärare i årskurs 6 resp. klassföreståndare i årskurs 7,
där eleverna står inför nya och viktiga valsituationer.

I remissinstansernas yttranden över skolberedningens förslag till högstadieorganisation
har berättigad kritik yppats mot det bristande underlaget
för klassföreståndarskap i årskurserna 7 och 8. Vi finner att de åtgärder
av försöksnatur som departementschefen föreslår är otillräckliga. Självfallet
bör dessa möjligheter att okonventionellt utnyttja ledig tid under skoldagen
på allt sätt stödjas av den lokala skolledningen för de högre skolmyndigheterna,
men vi finner det nödvändigt att nu föreslå, alt som norm
en veckotimme per klass i årskurs 7 ställes till rektors förfogande i de fall,

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

där klassföreståndaren ej förfogar över mer än två undervisningstimmar
i klassen. Det skall även vara rektor obetaget att avsätta viss del av den
»klassföreståndartid» som sålunda ställes till hans förfogande även för sådan
klass i årskurs 7, där klassföreståndaren har något mer än två veckotimmar,
men den totala kostnaden för det allmänna får ej överskrida vad som
gäller enligt normen. Denna tid till förfogande bör förläggas inom skoldagens
ram med utgångspunkt från de 35 veckotimmar som eleverna reguljärt
undervisas. Det har nämligen erfarenhetsmässigt visat sig att ett schema
på denna grund vanligtvis innehåller någon håltimme och till denna bör så
långt möjligt klassföreståndartimmen förläggas. Kortare pass under längre
rast eller annan fritid under skoldagen må också utnyttjas. Under alla förhållanden
bör rektor eftersträva att tilldelningen av den extra klassföreståndartimmen
ej vållar förskjutning i skolskjutsförhållandena.

Under hänvisning till vad vi här anfört hemställes,

att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en sådan utformning
av skolstadga och anvisningar, att det, i enlighet
med vad ovan anförts, fullt tydligt framgår att undantag
från regeln, att elevantalet i klass icke skall överskrida 25
resp. 30, endast får medges, om det på grund av tvingande
praktiska skäl visar sig nödvändigt att tillfälligt reglera förhållandena
under ett pågående läsår,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att planeringen
av skolväsendet i hela riket inriktas på att

a) de nu föreslagna maximitalen för elevantalet per klass
inom fem år skall sänkas med ytterligare 3 elever, så att
läsåret 1967/68 ingen klass normalt skall omfatta mer än
22 elever på lågstadiet resp. 27 elever på mellan- och högstadierna,

b) en ytterligare sänkning skall genomföras i årskurserna
4—9 fr. o. m. läsåret 1970/71, så att ingen klass då
skall normalt innehålla mer än 25 elever,

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en förutsättningslös
prövning av de ovan av oss aktualiserade frågorna
rörande

dels behovet av regelbundet återkommande perioder av
fortbildning för ordinarie lärare,

dels önskemålet om åtgärder i syfte att minska frekvensen
av lärarbyten, särskilt i de ömtåliga årskurserna 1, 6 och 7,

4. besluta, att en veckotimme per klass i årskurs 7 skall
ställas till rektors förfogande i de fall, där klassföreståndaren
ej förfogar över mer än två undervisningstimmar i klassen;
dock så att denna timme förlägges inom skoldagens

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

ram med utgångspunkt från de 35 veckotimmar som eleverna
reguljärt skall undervisas, varvid särskilt på schemat uppkommande
hål timmar bör utnyttjas.

7. Yrkesskolans anpassning till grundskolan

1957 års skolberedning hade icke direktiv att verkställa någon utredning
om det svenska yrkesskolväsendet eller anknytningen mellan grundskola
och yrkesskola. Emellertid synes beredningen ha bemödat sig om att i
grundskolan — genom inslag av såväl teoretisk som praktisk yrkesorientering
i klasserna 8 och 9 samt förberedande yrkesutbildning i klass 9 — skapa
förutsättningar för en god yrkesutbildning efter det nionde skolåret. Det
kan också göras gällande att yrkesskolväsendet, yrkesutbildningen och skolans
anknytning till näringsliv och arbetsmarknad därigenom blivit en väsentlig
faktor för skolans utformning. En önskan har varit att utforma den
obligatoriska skolan så, att teoretiska och praktiska studievägar uppfattas
som likvärdiga.

Yrkesskolan i en ny situation

Den svenska yrkesutbildningen kommer efter grundskolans genomförande
i en helt ny situation. Den får elever, som ofta har två års skolutbildning
mer än de elever, som yrkesskolan tidigare tagit emot, och dessutom en viss
förberedande yrkesutbildning. Yrkesskolväsendet kommer härvid att behöva
omarbeta undervisningsplanerna med hänsyn till de delvis nya förutsättningarna.
Yrkesskolan måste därvid anpassas efter övriga skolformer,
t. ex. de föreslagna fackskolorna. Vi vill härvid fästa uppmärksamheten vid
att vissa yrkesutbildningsformer redan nu har utbildningslinjer som starkt
påminner om de av skolberedningen föreslagna fackskolorna. Själva begreppet
fackskola och begreppet yrkesskola behöver därför ytterligare klarläggas
och respektive skolforms uppgifter särskiljas. I samband därmed
bör också terminologien överses.

Såväl landsting, kommuner som företag har gjort stora insatser för yrkesutbildningen.
överstyrelsen för yrkesutbildning har också verkat för
denna utveckling. Men trots allt vad som gjorts så saknar flera viktiga yrkesområden
särskilda yrkesavdelningar och över huvud taget planerad lärlingsutbildning,
t. ex. den kemisk-tekniska industrien, livsmedelsindustrien
in. fl.

Yrkeslärarutbildningen

Lärarfrågan behöver ytterligare överses i samband med att yrkesskolorna
skall mottaga elever, som befinner sig på en nivå, som närmast kan jämföras
med gymnasiestadiet. Under många år framåt kommer en del av de i
och för sig väl kvalificerade yrkeslärarna att ha en mindre omfattande

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

skolutbildning än eleverna. Därtill kommer, att undervisningen ständigt
måste anpassas till strukturförändringarna i näringslivet. Utvecklingen medför
alltså stora krav på åtgärder för vidareutbildning av yrkeslärare samt
ökade kompetenskrav på nya lärare.

I samband med införandet av grundskolan torde vissa yrkesskolor få
ett minskat elevantal under två år — vid övergång från sjuårig till nioårig
grundskola. En större del av de eventuellt friställda lärarkrafterna vid
yrkesskolan kommer troligen att kunna placeras temporärt i andra skolformer,
men på vissa orter och i en del specialyrken torde svårigheter kunna
uppstå. Då sannolikt ett visst behov av vidareutbildning av vissa yrkeslärare
framstår som en nödvändighet, torde med klok statlig planering — det gäller
en arbetsmarknadsfråga — vissa yrkeslärare med fördel kunna beredas
vidareutbildning för nya uppgifter.

Den pedagogiska utbildningen av yrkeslärare bör i framtiden ske vid
ett särskilt statligt institut i huvudsak uppbyggt efter de riktlinjer, som
uppdragits av sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning (SOU
1959: 8). Yrkeslärarutbildningen i vårt land behöver en samlad enhet, den
behöver möjligheter till forskning och insatser på längre sikt, möjligheter
till studier av och kontakter med utländska motsvarigheter samt möjligheter
till att i egen miljö med egna företrädare samla resultat och olika insatser,
vilket allt bäst kan ske vid en institution, som samtidigt är en statlig myndighet
och därmed även kan skänka det anseende åt yrkeslärarutbildningen,
som statliga åtgärder givit andra lärarutbildningsformer.

Vi vill hävda, att en snar planering av yrkeslärarnas fortbildningsmöjligheter
bör verkställas och samtidigt yrkesskolans lärarsituation vid grundskolans
genomförande uppmärksammas.

Vidareutbildning genom yrkesskolan

Yrkesskolan leder till ett yrke men ger ej särskilt goda vidareutbildningsmöjligheter
med de former för yrkesskolan, som skolberedningen utgått
ifrån i sitt huvudbetänkande. Ofta är det möjligheten till vidareutbildning,
som bestämmer yrkesvalet. Yrkesskolan har hittills i sina olika utbildningsformer,
ofta lokalt anpassade, varit en form av trappstege till högre
utbildning, ett förhållande som icke bör slopas i framtiden.

Yrkesvalet kan med hänsyn till propositionens uppläggning i vissa avseenden
utsättas för sidoinflytanden, som även en god yrkesvägledning kan få
svårigheter att övervinna. En elev, som genomgått klass 8 i grundskolan,
kan förmodas välja linje icke efter önskan om verksamhet inom ett speciellt
område utan efter önskan att få möjlighet att studera vidare. En elev,
som således skulle kunna tänkas gå till 9 mek för att t. ex. bli verkstadstekniker
eller optiker, väljer kanske 9 t, därför att den för honom möjliggör
studier vid en fackskola, som är attraktiv.

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962 31

Med genomgången fackskola kan eleven i fråga naturligtvis synas ha ännu
större möjligheter att göra sig gällande som verkstadstekniker eller som
optiker, men dyrköpta erfarenheter inom yrkesskolväsendet visar, att en
utbildad ingenjör eller tekniker icke alltid skaffar sig de praktiska erfarenheter
ute i yrkeslivet som lärling och arbetare, vilka erfordras för att
nå de djupa kunskaper i yrkets metodik som möjliggör för en förman, en
verkmästare, en hantverkmästare att fullgott lösa sina uppgifter. Dessa
chefer på mellanplanet, så nödvändiga för hela vårt näringsliv, har hittills
skaffat sig en god praktik, under denna praktik gjort sig gällande och därefter
vidareutbildat sig. Det behövs även i framtiden i vårt land. Vår höga
standard är beroende av dessa mäns och kvinnors insatser och deras ansvarskänsla,
som oftast är personligt erfarenhetsmässigt grundad under
praktikåren, och deras stora kunnande. Enda utvägen förbi sidoinflytanden
för ett riktigt yrkesval är, att även yrkesskolan göres attraktiv, så att den
för många måste te sig lika värdefull som fackskolan. Skolberedningen har
i sitt betänkande huvudsakligen tänkt sig fackskolan som ett alternativ till
gymnasiet, för att icke gymnasiet skall »sprängas», och har tyvärr ägnat
alltför liten uppmärksamhet åt yrkesskolans problem i samband med införandet
av den nya fackskolan.

Ingen yrkesskola får vara en återvändsgränd. Ingen yrkesskolutbildning
skall vara så upplagd, att den enbart för till en arbetsbänk eller t. ex. till
vissa storköksmaskiner. Yrkesskolan bör även ha vissa allmänbildande ämnen
på schemat. Den bör vid sidan av den rena yrkesutbildningen i varje fall
bereda elever som så önskar möjlighet att under en flerårig yrkesutbildning
läsa t. ex. första årskursen i fackskolan eller i varje fall så mycket, att en
fortsatt inläsning av kursmomenten blir möjlig genom kvällsstudier under
de följande årens praktik. Den blivande yrkesskoleleven blir då icke avskuren
från fackskolan och vidareutbildningsmöjligheterna. Den unge eleven,
som har intresse för t. ex. det mekaniska yrket eller optikeryrket och gärna
vill arbeta med sina händer, behöver då inte ta en annan utbildningsväg än
den som han egentligen skulle vilja gå.

Ett sätt att stimulera ungdomar att välja praktisk yrkesutbildning vid
yrkesskola är att genom slutprov ge den praktiska utbildningen ett direkt
kompetensvärde. Om för inträde till vissa tekniska skolor ställes som villkor
en längre praktik eller en godkänd lärlingsutbildning vid en yrkesskola,
skulle yrkesskolans status avsevärt förbättras. De svenska kraven på praktik
är i jämförelse med utländska krav i vissa fall lägre. En genomgången
lärlingsutbildning borde kunna ge företräde vid teknisk utbildning framför
i övrigt lika kvalificerade.

Yrkesteoretiska studier bedrivs för närvarande inom yrkesskolan även i
form av deltidskurser för ungdomar och vuxna. Dessa yrkesteoretiska studier
bör ytterligare utvecklas och eu teknisk folkhögskoleutbildning möjliggöras
i vårt tekniskt sett alltmer expanderande samhälle.

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

Vuxenutbildning

Möjligheterna för vuxna att kunna taga upp teoretiska studier och genom
kompletterande eller introducerande kurser få en yrkesutbildning eller återgå
till sitt gamla yrke bör för framtiden ytterligare stimuleras. Detta gäller
ingalunda enbart i fråga om gymnasiestadiet, för vilket studiesociala utredningen
nyligen framlagt ett betänkande om vidgad vuxenutbildning. Det
gäller i lika hög grad all annan utbildning, som normalt sker i direkt anslutning
till den obligatoriska skolan. Rätt till utbildning kan inte vara något,
som är exklusivt förbehållet det yngre släktet. Därför anser vi det vara
en samhällets skyldighet, att bereda dem, som i sin ungdom av ekonomiska
eller andra skäl inte fick en utbildning, svarande mot deras fallenhet och
begåvning, möjlighet att senare komplettera sina kunskaper.

Den nuvarande teknikerutbildningen inom de s. k. kommunala tekniska
skolorna med såväl dag- som aftonundervisning bör icke i samband med de
nya fackskolorna försvinna utan ges ändamålsenliga former. I vilken utsträckning
denna form av yrkesteoretisk utbildning skall knytas till fackskolan
och vad som bör komma till yrkesskolan bör ytterligare övervägas.

Ansvarsfördelningen mellan näringsliv och samhälle

Näringslivet svarar för närvarande för en rätt stor del av yrkesutbildningen.
Vi anser, att mycket mer skulle kunna göras för att stimulera industrien,
handeln och hantverket och förmå kommunerna och landstingen
till ett ökat samarbete med företagen genom att stat och kommun svarar för
en än större del av kostnaderna, vilket skulle vara ekonomiskt fördelaktigt,
i stället för att kommuner och landsting bygger egna skolverkstäder. Likaså
skulle samhället kunna lämna företagsskolor och hantverksmästare en
bättre service såväl genom överstyrelsen för yrkesutbildning som genom
bransch- och hantverksorganisationerna. Statsbidrag borde utgå till nämnda
organisationers yrkeskonsulenter.

De nuvarande statsbidragsbestämmelserna för yrkesskolor av skilda slag
är i behov av en översyn. De är för närvarande alltför svåröverskådliga och
saknar enhetlighet. Det beror givetvis på yrkesskolväsendets skiftande former
och starka utveckling.

Inom de skilda branschsammanslutningarna och inom Arbetsmarknadens
yrkesråd pågår ett intensivt utrednings- och planeringsarbete på yrkesutbildningens
område i syfte att skapa förutsättningar för en effektiv yrkesutbildning.
En samordning av dessa strävanden och ett tillgodogörande av
vunna erfarenheter och kursplaner för det kommunala yrkesskolväsendet
borde ske i större omfattning än nu. Till överstyrelsen för yrkesutbildning
borde centralt placerade tjänstemän med uppgifter att samarbeta med
branschorganisationerna knytas. I andra sammanhang har från vårt håll
framhållits behovet av ett särskilt arbetsmarknadsråd, som bl. a. skulle ha

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

till uppgift att samordna arbetsmarknadsprognoser, yrkesvägledning och
yrkesutbildningsverksamhet.

För hjålpklasselever anpassad yrkesutbildning

Yrkesskolan bör i framtiden medverka till att lösa frågan om för hjälpklasselever
anpassad yrkesutbildning, som hitintills endast prövats vid ett
mindre antal yrkesskolor med ettåriga kurser, som visat sig ha en stor
uppgift att fylla. Hjälpklasseleverna har svårt att konkurrera om såväl platser
på yrkesskolor som mera kvalificerade arbetsuppgifter inom näringslivet.
En flerårig utbildning är för många ungdomar, som söker sig till industrien,
för omfattande med hänsyn till de arbetsuppgifter, som tilldelas
dem, och deras förmåga att tillgodogöra sig den. En kortare utbildning måste
därför ordnas för sådan ungdom, anpassad efter branschernas och yrkenas
skiftande behov. En systematisk yrkesutbildning inom en enstaka yrkesgren
eller i enstaka färdigheter inom en sådan yrkesgren bör stimuleras
och även prövas inom yrkesskolor. Sådan utbildning har framgångsrikt bedrivits
inom textil- och konfektionsindustrien. Vi är medvetna om, att denna
fråga tagits upp i andra sammanhang, men med hänsyn till dess angelägna
natur har vi icke ansett oss kunna förbigå den här.

Kvinnornas utbildningsmöjligheter

Det tidigare så begränsade yrkesvalet på den kvinnliga sidan gör det angeläget
att nu trycka på det fria yrkesvalet könen emellan. Självklart kan
skolan inte ensam åstadkomma några revolutioner.

Yrkesvalet är säkert en långvarig utvecklingsprocess, där många olika
faktorer inverkar med skiftande styrka, t. ex. familjens ekonomi, föräldrarnas
utbildningsnivå, tillgång till fortsatt utbildning, familjens och den övriga
omgivningens inställning till yrkesarbetande kvinnor och till gift kvinnas
arbete, lärare och yrkesvägledare, egen förmåga och intresse samt den
eventuella insikten om olika livsperioder eller övertygelsen om ett snart inträffande
äktenskap med livslång »försörjning».

Dessa och liknande faktorer gör sig likväl starkast gällande under tonåren
då linjeval sker i skolan eller då valet sker mellan typer av utbildning eller
mellan arbete och vidare utbildning. Längre fram, i 18—25-årsåldern, ligger
äktenskapet inom nära räckhåll. Arbetsgivarna betraktar inte alltid kvinnan
som en stabil arbetskraft. I vissa fall planerar flickan medvetet även för
en tillvaro utan man och barn eller för yrkesår efter äktenskapets ingående.
I andra fall — och troligen i de flesta — sker ingen sådan planering. Hon
försörjer sig dock i ett arbete vilket kan vara fullt acceptabelt som korttidsengagemang.
Intervallen mellan skola och äktenskap tenderar i dagens
samhälle att bli allt kortare, varför kvinnan får allt mindre tid att förbereda
sin yrkesframtid.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. i samt. Nr 729

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

Ser man till hur yrkesvalet sker i praktiken, visar det sig att den dubbla
livsuppgiften starkt influerar valet. Traditionella föreställningar om vilka
arbetsuppgifter som passar män respektive kvinnor betyder mycket för deras
inplacering i arbetslivet. Kvinnor hamnar i stor utsträckning på arbetsområden
som anknyter till uppgifter som tidigare utförts i hemmen. Hela
yrkesområden såsom husligt arbete, sjukvård, socialvård och lägre undervisning
är kvinnodominerade. Svårigheter yppar sig för kvinnor som vill in
på arbetsområden som sedvanemässigt ansetts böra förbehållas männen.
Man kan i praktiken dela upp yrkena i tre grupper, manliga, kvinnliga och
yrken där män och kvinnor arbetar sida vid sida, varav de sistnämnda utgör
en relativt liten del av samtliga. En genomgång av studier inom detta område
ger vid handen att uppdelningen i »manliga» och »kvinnliga» yrken i
de flesta fall inte står sig inför psykologiska eller fysiologiska analyser. Det
torde finnas ganska få yrken som kan sägas lämpa sig för enbart män eller
enbart kvinnor. Arbetssituationen kan däremot vara bättre eller sämre avpassad
för en individs förhållanden.

Utifrån såväl individens som arbetslivets utgångspunkter förefaller det
angeläget att eftersträva att intresse, begåvning och övriga personliga förutsättningar
får vara utslagsgivande för yrkesval och arbetsmöjligheter.

Det är en angelägen uppgift för yrkesrådgivarna att göra flickorna medvetna
om dessa principiella resonemang. Men för att i praktiken verkligen
bredda flickornas yrkesval bör man inte dra sig för att i den individuella
rådgivningen särskilt fästa uppmärksamheten på sådana yrkesområden, där
en flicka kan etablera sig utan att möta alltför många hinder i form av vanemässiga
föreställningar. Vi vill bl. a. fästa uppmärksamheten vid de finmekaniska
yrkena, vid optiker- och fotografyrkena, vid tele- och radioteknikerområdena.
Den hushållstekniska utbildningen bör givetvis öppna vägen
för många flickor till vårdnadsyrken, till storkök och restauranger, till konfektionsindustrien
och viss detaljhandel, men ej heller här bör yrkesrådgivningen
befästa uppfattningen att det skulle röra sig om speciellt »kvinnliga
yrken».

Allsidig översyn och utredning rörande den framtida yrkesskolan

Vi vill hävda, att grundskolans, fackskolans och gymnasiets utbyggnad
icke får leda till att yrkesskolväsendets anpassning till grundskolan och inpassning
i utbildningsväsendet i stort försummas. Med hänsyn till den
snabba utvecklingen inom vårt näringsliv behöver yrkesskolan behålla den
expansiva livskraft den haft under det sista årtiondet. Hela yrkesskolväsendet
behöver bli föremål för en översyn. Viktigt är att utredningen om yrkesutbildningens
centrala ledning slutföres, så att icke förekomsten av denna
utredning utgör en hämmande faktor på yrkesskolväsendet i stort. Kommunerna
ute i landet arbetar målmedvetet på att effektivisera yrkesutbildningen
för att kunna ge ungdomen den praktiska utbildning, som närings -

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

livet kräver. Det är då av största vikt, att dessa planer samordnas med övriga
planer för skolväsendet och icke får vika för dem.

Under hänvisning till vad vi här anfört hemställes,

att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att yrkesskolväsendet
blir föremål för en allsidig översyn,

2. uttala att yrkeslärarutbildningen vid denna utredning
särskilt bör uppmärksammas med hänsyn till yrkesskolans
förändrade läge från rekryteringssynpunkt efter grundskolans
genomförande,

3. uttala att yrkesskolan bör tillförsäkras utbildningsformer
som pekar mot mer kvalificerade uppgifter, varigenom
samhället skulle kunna tillförsäkras kvalificerade yrkesutövare,
som dels känner sitt yrke från grunden, dels har nödiga
förutsättningar för arbetsledande uppgifter av olika
slag,

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
nästa års riksdag om upprättande av ett statligt institut för
pedagogisk utbildning av yrkeslärare i huvudsak efter de
riktlinjer, som uppdragits av de sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning.

8. Fackskolorna

I propositionen förordas, att principbeslut nu fattas om upprättande av
de av skolberedningen föreslagna fackskolorna. Häremot har vi från våra
utgångspunkter intet att erinra. Vi vill tvärtom understryka, att införandet
av dessa former av specialinriktade, frivilliga skolor utgör en integrerande
del i den samlade avvägning av bildnings- och utbildningssynpunkter, som
utgör grunden för den nu föreslagna skolreformen, till vars bärande principer
vi givit vår anslutning. Vi vill också framhålla, att förslaget om fackskolor
enligt vår mening i minst lika hög grad som förslaget om den för alla
gemensamma grundskolan pekar framåt mot framtidens »utbildningssamhälle»,
där utvecklingstakten i än högre grad än i dag blir beroende av vår
förmåga att ta till vara den naturtillgång som ligger förborgad i de mänskliga
begåvnings- och färdighetsresurserna.

Till frågorna om den närmare utformningen av fackskolorna bör riksdagen
få taga ställning sedan de nu tillkallade sakkunnigas arbete avslutats.
I samband med sitt förord för en översyn av läroplansförslaget för fackskolorna
har departementschefen framhållit, att gränsdragningen mellan de
föreslagna typerna kan behöva ändras. Vi vill understryka detta och särskilt
framhålla, att den humanistiska skolan enligt vår mening mera bör närma
sig den hittillsvarande flickskolans bildningsmål och särskilt beakta de
3*.— Bihancj till riksdagens protokoll 1962. 4 samt. Nr 729

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

konstnärligt begåvade elevernas intressen och behov, medan den socialekonomiska
fackskolan genom alternativa kurser i vissa ämnen bör tillgodose
behovet av en utbildning som mera direkt tar sikte på kommande
yrkesverksamhet. Därvid bör man, inom ramen för det föreslagna antalet
fackskolor, bl. a. söka tillgodose det av flera remissinstanser resta kravet
på en fackskola med konsumtionsekonomisk inriktning. Det här sagda innebär,
att vi för vår del inte kan ansluta oss till den av departementschefen
antydda möjligheten av en sammanslagning av de här ifrågavarande två
slagen av fackskolor.

Under hänvisning till vad vi här anfört hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna sin anslutning till av oss redovisade synpunkter rörande
fackskolorna.

9. Folkhögskolan

I samband med förslaget om inrättande av de nya fackskolorna — i synnerhet
då de humanistiska och socialekonomiska linjerna -— har folkhögskolan
kommit i blickpunkten. Det gäller här en skolform, som i snart ett
århundrade tillfört vårt land stora värden. I icke ringa mån har folkhögskolan
säkerligen hjälpt till att ge innehåll åt vår demokratiska samhällsutveckling.
Den har också spelat en stor roll för de stora folkrörelsernas frammarsch
och inriktning. Samtidigt är den en skola, som i intim anknytning
till likartade skolor i övriga nordiska länder, väckt uppmärksamhet och
efterföljare vida omkring i världen.

Under hela sin existens har folkhögskolan meddelat både förberedande
yrkesutbildning och allmänbildning med tonvikt på medborgarfostran. Det
är samspelet mellan dessa olika faktorer i folkhögskoleundervisningen, inte
minst internatvistelsen, som lett till att folkhögskolan blivit en så betydande
faktor i den pedagogiska utvecklingen i vårt land. Av dess elever har en stor
majoritet kommit till skolan för att få kunskapsunderlag för sin yrkesutbildning.

Enligt skolberedningen — citerad av departementschefen — förväntas den
nya fackskoleorganisationen under tiden 1965—1970 bli utbyggd till en omfattning
motsvarande omkring 20 % av varje årskull. Det innebär, att de
humanistiska och socialekonomiska fackskolorna kommer att kunna ta
emot upp emot 20 000 elever. Enligt samma beräkningsgrund går f. n. 13 %
till folkhögskolorna. Sannolikt är det här i någon utsträckning fråga om
samma kategori av elever. Allteftersom fackskolorna genomföres skulle därför
sannolikt folkhögskolan komma att avta i betydelse som genomgångsled
för vidare yrkesutbildning. Detta i sin tur medför — har det påståtts från
olika håll — att folkhögskolan utsättes för hotet att helt eller delvis
manövreras ut ur den framtida utbildningsorganisationen. Ett sådant resul -

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

tat av konfrontationen mellan folkhögskolan och fackskolan måste betraktas
såsom ytterst olyckligt.

Departementschefen tror dock för sin del inte att de nya fackskolorna
kommer att innebära någon fara för folkhögskolans fortsatta existens. I en
intervju har han med skärpa framhållit: »Jag är positiv till folkhögskolan
och vill understryka, att skolberedningen ingalunda ansett att folkhögskolan
är en utdöende skolform.» Han anser tvärtom att tillkomsten av särskilda
fackskolor kommer att möjliggöra för folkhögskolan att hålla fast vid sin
primära målsättning, nämligen att ge medborgerlig och personlig bildning åt
vuxen ungdom.

Departementschefen hävdar att det i praktiken är ogenomförbart med en
folkhögskola som arbetar med den för fackskolorna angivna målsättningen.
De föreslagna humanistiska och socialekonomiska fackskolorna är — för
att blott ta ett exempel — företrädesvis avsedda för andra ålderskategorier
än dem folkhögskolan stadgemässigt och traditionellt vänder sig till. Faekskolorna
väntas få elever i åldern 16—18 år, medan folkhögskolan till övervägande
delen tar emot elever, som är lägst 18 år.

Gentemot detta må påpekas, att det f. n. inom folkhögskoleförfattningarnas
ram bedrives en försöksverksamhet med ungdomsskolor i internatform
för 16—18-åringar. Försöken har slagit mycket väl ut. En skola av denna
typ bör betraktas som ett beaktansvärt alternativ vid lösningen av de uppgifter,
som fackskolorna har att möta. Danmark har ett hundratal sådana
»ungdomsskolor», som ungefär motsvarar våra humanistiska och socialekonomiska
fackskolor. Vid den pågående utbyggnaden av det danska skolväsendet
avser man att utnyttja dessa skolor som ett alternativ till den kommunala
undervisningen av åldersgrupperna 14—18 år. Det bör vara möjligt
att vid utformningen av fackskoleorganisationen i vårt land ta hänsyn till
det alternativ, som en skola av de nuvarande svenska och danska ungdomsskoletyperna
kan ge.

En viktig uppgift för folkhögskolan under framför allt de senaste åren
har varit, framhåller departementschefen med all rätt, att utan att göra avkall
på sin huvudsakliga målsättning, meddela målinriktad fyllnadsutbildning
och komplettering. I samma takt som yrkes- och fackskoleutbildningen
bygges ut kan man dock räkna med att denna målinriktade grundutbildning
kommer att avtaga. Skulle då huvudmannen för någon folkhögskola
vilja ändra skolan till fackskola bör detta, menar departementschefen, utan
svårighet kunna ske.

Samma konstruktion bör enligt vår mening också vara möjlig om huvudmannen
i en skola, som f. ö. bibehåller karaktären av folkhögskola utan
fasta kursplaner osv., önskar lägga in en humanistisk eller social-ekonomisk
fackskolelinje. Tillkomsten av en dylik fackskola, respektive fackskolelinje,
i internatform skulle med all säkerhet kunna ge värdefulla möjligheter till
utbildning för elever, tillhörande ovan nämnda ålderskategorier, som eljest

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

endast med svårighet skulle kunna komma i åtnjutande därav, främst då
glesbygdens ungdom.

Med instämmande noterar vi departementschefens förpliktande ord om
»det angelägna i att den i folkhögskolan frivilligt inhämtade allmänbildningen
vinner allt erkännande. Icke minst bör man vid utfärdande av olika
intagnings- och meritvärdesbestämmelser på nämnda grund regelmässigt
kunna ange folkhögskoleutbildningen som ett alternativ likvärdigt med motsvarande
eller likartad fackskoleutbildning.»

Alla remissinstanser har på det mest eftertryckliga sätt framhållit värdet
av folkhögskolan. Icke minst gäller det denna skolforms insats i det fria
och frivilliga folkbildningsarbetet. Det är därför angeläget att medel ställes
till förfogande för kvalificerade kurser i ämnen, centrala för folkhögskolans
allmänbildande insats. Vidare bör statsbidrag för driftkostnaderna utformas
så, att folkhögskolorna får möjlighet att parallellt med längre kurser
anordna kortare sådana för t. ex. kommunalmän, arbetsledare och socialtjänstemän.
över huvud taget är det mycket angeläget att denna skolform
snarast möjligt ges ökade ekonomiska resurser.

I likhet med en rad remissinstanser finner vi sålunda, att en särskild utredning
om folkhögskolan är av behovet påkallad.

Under hänvisning till vad vi här anfört hemställes,

att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att vid planläggningen
av den nya fackskoleorganisationen vederbörlig hänsyn
tages till de ungdomsskolor i internatform, som redan arbetar
inom folkhögskoleförfattningarnas ram,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
av folkhögskolans framtida ställning och uppgift under beaktande
av det allmänna skolväsendets tillväxt och utbyggnaden
av det högre folkbildningsarbetet,

3. uttala att huvudman för folkhögskola må äga rätt och
möjlighet att inom denna skola, som alltjämt må kunna behålla
sin ursprungliga karaktär, anordna en eller flera fackskol
elin jer.

10. Gymnasiesambandet

Under försöksverksamheten med nioårig enhetsskola har det varit ett stående
inslag i debatten under 1950-talet att en sådan skola skulle ge ett alltför
klent underlag för de gymnasieinriktade elevernas fortsatta studier.
Enstaka elevers och elevgruppers misslyckanden har utnyttjats i debatten
utan att man alltid gjort klart för sig huruvida de enskilda fallen varit jämförbara
med elever som gått vägen över realskola till gymnasium. De mycket
omtalade s. k. Enskedefallen utgjorde ett sådant exempel på tendentiös
och osaklig jämförelse mellan å ena sidan en elevgrupp som kom från för -

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962 39

söksskolan och som med läroverkens snäva intagningsbestämmelser aldrig
nått gymnasiet och å andra sidan en redan hårt gallrad realskolegrupp.

Mot försöksperiodens slut har prestationsskillnaden mellan försöksdistriktens
gymnasieinriktade elever och realskolans minskat och på vissa
orter så gott som helt försvunnit. Skälen är två. Dels har man inom försökskommunerna
nått bättre kännedom om de mottagande skolornas krav
och delvis anpassat sig till dessa. Dels har realskolan på många håll breddats
till att omfatta mer än hälften, ja i vissa fall upp till 85 % av årskullen
och därmed i realiteten så gott som upphört att vara en urvalsskola.

Med det partiellt sammanhållna och i tillvalsämnen och -kurser omgrupperade
högstadium som skolberedningen utformat och som Kungl. Maj :t
nu föreslår riksdagen att godta finns under två villkor goda betingelser
för gymnasieförberedelsen. Det ena villkoret är att fackskolorna snabbt
upprättas och blir så attraktiva, att de mot dem inriktade kompetenslinjerna
drar till sig en del av de elever som svarar mot dem som i försöksskolan sökt
sig till gymnasium utan att ha fullgoda möjligheter att tillgodogöra sig de
teoretiskt mycket krävande gymnasiestudierna. Det andra villkoret är att
det nya gymnasiet i sin uppbyggnad inrymmer ett hänsynstagande till den
elevkategori som departementschefen på sid. 268 i propositionen betecknar
som »de sent utvecklade eleverna, de som efter medelmåttiga eller kanske
rent av dåliga skolprestationer under en följd av år helt plötsligt tar ett
språng i sin utveckling». Enligt vår uppfattning bör det nya gymnasiet
som till sin huvudform blir treårigt även inrymma ett antal, över landet
likvärdigt utplacerade fyraåriga linjer för att tillgodose de långsamt mognande
men i och för sig gymnasiekapabla elevernas behov. Det är i gymnasieutredningens
direktiv inskrivet att denna skall pröva behovet av en
trettonårig studiegång fram till studentexamen vid sidan av den tolvåriga.
Genomsnittsåldern i studentexamen torde f. n. vara 20,3 år. Denna genomsnittsålder
måste med hänsyn till de föreslagna flyttningsbestämmelserna
komma att avsevärt sänkas, då flertalet studenter avlägger sin examen efter
tolv studieår påbörjade i sjuårsåldern och alltså endast är 19 år vid examenstillfället.
Hänsynstagandet till den mindre grupp av gymnasiekapabla
elever som ej kan gå fram i denna takt kan möjligen även tillgodoses genom
eu på en successiv och förlängd studentexamen inriktad slutfas av gymnasiet,
men ännu så länge förefaller oss den reguljära fyraåriga studiegången
vara den enda ändamålsenliga för detta behov.

Att enstaka gymnasister nu och framdeles kan gå fram i snabbare takt än
vad eu tolvårig studiegång erbjuder torde vara obestridligt. Hittills har skolans
myndigheter varit alltför restriktiva i fråga om att låta elever börja
studierna i sexårsåldern. På denna väg eller genom att hoppa över en klass
kan en elev stundom komma i bättre takt med sin egen och kamraternas
utveckling. Som en följd av den förbättrade och utvidgade förskoleundervisningen
bör större hänsyn i framtiden kunna tas även till de utpräglat

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

teoretiskt begåvade elevernas behov av en snabbare studiegång, och det
framtida gymnasiet bör genom betingsläsning och koncentrationsläsning
samt individuella tentamina söka motsvara dessa elevers speciella förutsättningar.

Vi förutsätter att gymnasieutredningen arbetar för att åstadkomma ett
smidigt och variationsrikt utformat gymnasium. Vi förutsätter vidare att
gymnasieutredningen godtar vår målsättning och därvid även strävar efter att
ge de fackinriktade gymnasierna den ev. erforderliga förlängning i studietiden
som blir en följd av att man söker tillföra dessa linjer ett större mått
av allmänt medborgerlig bildning. Sålunda bör i framtiden teknisk-naturvetenskapligt
inriktade gymnasister beredas rikare tillfällen att komma i kontakt
med humanistisk bildning liksom på språk- och samhällsstudier inriktade
gymnasister får fylligare undervisning än hittills i tekniska och naturvetenskapliga
ämnen.

11. Elevrådsverksamheten

En av skolans viktigaste uppgifter är att fostra eleverna till demokratiska
medborgare. Skolberedningen framhåller värdet av att eleverna ges praktisk
skolning i demokrati och meningsfyllt ansvarstagande. Elevrådet har
härvid stor betydelse. Vi anser att samhällets organ i större utsträckning än
tidigare bör beakta detta förhållande. Det existerar fortfarande skolor utan
elevråd och de elevråd som finns har många gånger svårigheter att finna
meningsfulla uppgifter.

Den viktigaste uppgiften är naturligtvis att företräda elevernas uppfattning.
Dessutom bör elevråden ges delansvar för utformningen av livet inom
skolan på sådana områden som enligt skolstadgan lämpar sig härför. Vi vill
understryka Folkpartiets ungdomsförbunds m. fl. remissinstansers uppfattning,
att det är olämpligt att elevrådet reduceras till ett organ för upprätthållande
av ordningen i skolan.

För att elevråd skall komma till stånd i de skolor som nu saknar sådana
vill vi föreslå, att i skolstadgan införs en bestämmelse att rektor i skola
med högstadium skall taga initiativ till bildande av elevråd. Denna plikt bör
dock icke utsträckas längre än att rektor samlar eleverna (eller företrädare
för dem) till ett möte där eleverna själva avgör om elevråd skall bildas eller
ej. Om eleverna önskar förrätta val till elevråd, skall rektor utlysa sådant
val. Dessutom bör närmare anvisningar för elevrådsverksamheten utformas
av skolöverstyrelsen. Därvid bör Sveriges elevers centralorganisation
beredas tillfälle att framföra sina synpunkter. Man bör bl. a. ta del av de
erfarenheter som inom denna organisation samlats av elevrådsverksamhet
på försöksskolans högstadium.

Vi hemställer,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalar sin anslutning
till vad här föreslagits.

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

12. Skolreformen i 60-talets samhälle

Det nu framlagda förslaget till obligatorisk skola med överbyggnader i
yrkesskola, fackskola och gymnasium tillgodoser enligt vår syn väl det föränderliga
samhällets krav. De högt ställda målen kan säkerligen ej alltid
och fullt förverkligas, men den idealitet som ligger bakom målens formulering
är väl förenlig med den liberala människosyn, som vill vädja till och
stimulera de positiva personlighetskraven. Den centrala liberala princip som
ligger till grund för våra krav på den nya skolan har i propositionen fått
en pregnant formulering:

Avgörande för skolans mål och undervisningens innehåll är enligt min
mening varje människas rätt till allsidig utveckling av sina anlag och intressen
(sid. 71).

Principen om gemensam studiegång på låg- och mellanstadierna bör självfallet
avse samtliga ämnen. Därav följer, att även ett sådant ämne som slöjd
bör ges samma innehåll för samtliga elever. Olikartad undervisning i ämnet
bör sålunda inte erbjudas skilda elevgrupper. Samtliga elever, såväl pojkar
som flickor, bör ges samma kvantum undervisningsstoff i de olika slöjdarterna.
Att undervisningen i skolan på låg- och mellanstadierna är neutral
i förhållande till yrkesvalet är en av förutsättningarna för att ungdomarnas
valsituation inte skall bindas vid föråldrade uppfattningar om vad som
passar en flicka resp. en pojke. Då det är angeläget att flickor i större utsträckning
än hittills väljer tekniska och liknande praktiska yrken, och då
ett mindre traditionellt yrkesval från många utgångspunkter eftersträvas,
är det viktigt, att dessa syften inte motverkas genom uppläggningen av
undervisningen i den obligatoriska skolan. En allsidig undervisning i ämnet
slöjd —- utan förbehåll för viss slöjdart knuten till elev av visst kön —
torde också kunna medverka till att göra de unga bättre rustade att i framtiden
åstadkomma en riktigare och mindre traditionsbunden arbetsfördelning
inom hemmet och familjen oavsett familjemedlemmarnas kön.

Grundskolan bör bli en arbetsskola, där individens självansvar sporras
av klart definierade, kompetensgivande mål. Den duktige eleven bör få uppleva
mödans belöning. Häri ligger ingen överbetoning av det tävlingsbetonade
momentet i skolarbetet. Det gäller också att fostra dem som har lätt
för sig i skolan att ta hänsyn till dem som har svårt att hävda sig, liksom
det numera är självfallet att skolan strävar efter att vänja dem som kommer
från en socialt gynnad miljö att hjälpa och stödja dem som kommer
från splittrade hem. Grundskolan är en skola för alla, där den gemensamma
undervisningen också bör leda till gemenskapskänsla, samarbete och tolerans.

Det är angeläget att var och en som verkar i skolan handlar med detta
mål i sikte. Inget ämne och ingen stund av skoldagen är därvid oviktig.
Det säger emellertid sig självt att vissa undervisningssituationer lämpar

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

sig särskilt väl för en sådan djupgående fostran till hänsyn och tolerans,
till personlig stil och hållning och till individuellt ansvar. Samhälls- och
människokunskapen lägger här ofta grunden. Det är för folkpartiets företrädare
naturligt att vid sidan av detta ämnesinnehåll betona det angelägna
i kristendomsundervisningen. Rätt bedriven kan den ge unga människor
den avgörande impulsen till ett rikare personligt liv och en kontakt med
högre värden, som eljest blir dem främmande.

Vikten av att de internationella aspekterna kraftigt betonas i de metodiska
anvisningarna vill vi här understryka. Det vidgade samarbetet med
andra länder inom och utom Europa, engagemanget för utvecklingsländerna
och det stora antalet personliga kontakter över gränserna under kommande
årtionden gör det nödvändigt att en starkare tonvikt läggs vid kunskap
om och förståelse för andra länder och kulturer.

Vi delar skolberedningens uppskattning av föreningslivets betydelse för
ungdomens demokratiska fostran. Vi vill i detta sammanhang framhålla att
skolans uppgift i detta hänseende huvudsakligen bör vara att förmedla
kontakten mellan eleverna och det fria föreningslivet. Självklart bör härvid
de demokratiska politiska föreningarna få verka inom skolan på samma
villkor som övriga föreningar.

Till det demokratiska samhällets förpliktelser hör även att respektera
de föräldrars önskan som vill ge sina barn undervisning i annan ordning
än genom det allmänna skolväsendet. De förpliktelser som Kungl. Maj :t
enligt proposition 54 ikläder sig beträffande privata skolors rättigheter
förefaller oss i princip betryggande. Det torde emellertid förhålla sig så, att
dessa principers förverkligande helt beror på den anda varmed man i departement
och överstyrelser handlägger ärenden beträffande de privata skolorna.
En generös tolkning av statsbidragsbestämmelserna och en vidsynt
bedömning av friskolornas pedagogiska reformvärde förefaller oss angelägna.
Likaså är det självklart att Kungl. Maj :t vid bedömningen av redan
existerande privata skolors bidragsbehov skall beakta den historiska roll
många av dem spelat i den pedagogiska utvecklingen i vårt land. Det får
icke bli så, att den allmänna kulturinsats skolreformen utgör samtidigt utlöser
en kulturutarmning i form av värdefulla enskilda skolors försvinnande.

Att ta ställning till de problem som efter grundskolereformen uppkommer
för de föräldrar, som önskar fostra och undervisa sina barn i hemmet,
förefaller oss ej möjligt förrän Kungl. Maj :ts förslag till skollag ligger på
riksdagens bord. Vi förutsätter att vidsyn och omtanke dikterar statsmakternas
ställningstagande till dessa barns undervisningssituation. Samtidigt
utgår vi från att målsmännen ser den nya grundskolan som en god miljö
för barnen, där det är naturligt att möta oliksinnade och olikartade med
förståelse. Grundskolan måste också i denna mening kunna vara en skola
för all svensk ungdom.

MotiorieA i Andra kammaren, nr 729 år 1962 43

Med 1962 års skolreform vill statsmakterna inbjuda målsmän och lärare
till ett samarbete, genom vilket den rent organisatoriska reformen kan fördjupas
till en genomgripande insats för ungdomens fostran. De skyldigheter,
som det aktiva medarbetarskapet vid skolreformens genomförande
lägger på samhällets företrädare, är vi djupt medvetna om.

Vi hemställer, j;*■ % -,jpfjt tf j. j /> jf 3 yy_ {

, att riksdagen — utöver ställningstaganden till vad under

de särskilda avsnitten yrkats..— beaktar vad vi i denna

motion	änfört.	L ihltinmiU .S
Stockholm den 23 mars 1962 r,;»äniab’	■;«\|Jl6l-!KljU .S
	i g civil; vt iaiiv-airiwq riv*.- «
Bertil Ohlin	Wald. Svensson	Gunnar Helén
Bertil v. Friesen	Oscar Malmborg	Sven Gustafson
	va ;u! ; ''nn-vxqc r ;-i	i Göteborg
Sven Wedén	..... . . . Henning Gustafsson	Brita Elmén
	i Skellefteå r.-t t ''....	.61
i ^ ..........	........-....... C''»?-. ....... a i i i; H mu ?. / i u l (Kl l u a	'' £!

Motioner i Andra kammaren, nr 729 år 1962

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

1. Allmänna synpunkter ..... 1

2. Lärarutbildningen ................................ g

3. Lärarfortbildningen ................................ 10

4. Hjälpmedel och pedagogisk ledning i skolan.......... 14

5. Behovet av ökat skolbyggande ...................... 20

6. Mindre klasser ................................;___ 24

7. Yrkesskolans anpassning till grundskolan ............ 29

8. Fackskolorna .................................... 35

9. Folkhögskolan ....... 36

10. Gymnasiesambandet .............................. 38

11. Elevrådsverksamheten ............................ 40

12. Skolreformen i 60-talets samhälle.................... 41

IDUNS TRYCKER I. ESSELTE, STHLM SS
202103