Motioner i Andra kammaren, nr 6i7 (Motion 1951:647 Andra kammaren - extrahöst)

Motioner i Andra kammaren, nr 6i7.

Nr 647.

Av herrar Edström och Braconier, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition, nr 170, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 2S september 1928 (nr 870),
m. m.

I proposition nr 170 har Kungl. Maj :t föreslagit ändrade bestämmelser
rörande beskattning av realisationsvinst.

Vi ansluta oss helt till grundtanken i det framlagda förslaget. Att man
vid beräkning av skattepliktig realisationsvinst icke tager hänsyn till förändringar
i penningvärdet under den tid den avyttrade tillgången innehafts,
är enligt vår mening att anse såsom en påtaglig brist i skattelagstiftningen.
Om emellertid ett sådant hänsynstagande av praktiska skäl icke låter sig
göra, måste man för undvikande av orimliga beskattningsresultat antingen
helt avstå från realisationsvinstbeskattning eller söka finna utvägar att
modifiera densamma. Genom de reducerande skalor, som föreslås i propositionen,
vinnes åtminstone i viss utsträckning en kompensation för berörda
brist, varjämte en av flera skäl önskvärd uppmjukning av övergången
mellan skatteplikt och skattefrihet åstadkommes.

Vid den närmare utformningen av förslaget synas oss emellertid vissa
detaljfrågor ha erhållit en lösning som icke ur alla synpunkter är lycklig.

Såsom kammarrätten framhållit borde man helst söka undvika att införa
särbestämmelser beträffande visst slags egendom. Sadana bestämmelser
föreslås emellertid i fråga om beskattning av realisationsvinst vid avyttring
av vattenkraft eller rättighet till sådan kraft. I samtliga de yttranden rörande
denna fråga, som återgivas i propositionen, ha betänkligheter uttalats
mot dessa särbestämmelser, som icke kunna anses ur sakliga synpunkter
behövliga. Sålunda framhåller kommerskollegium, att den relativt ringa
kvantiteten av den å icke fasta händer befintliga outbyggda vattenkraften
ävensom olägenheter i vissa fall vid vinstberäkningen syntes motivera iakttagande
av samma regler som föreslagits gälla för fast egendom. Svenska
vattenkraftföreningen framhåller bl. a. att beskattningen skulle drabba icke
endast dem som spekulerade i förhöjning av vattenkraftens värde utan därjämte
och kanske framför allt även andra som nödgades avyttra vattenkraft
eller fastighet, vartill hörde vattenkraft. Skärpningen av beskattningen syntes
framför allt komma att drabba den jordbrukande befolkningen. Redan
föreliggande bestämmelser — nämligen lagen om kontroll å överlåtelse och
stadgandena i I: 14 vattenlagen — vore fullt tillräckliga för att hindra spe -

Motioner i Andra kammaren, nr 6i7.

kulation i vattenkraft. När en ägare av vattenkraft underkastades risken att
bii fråntagen sin falldel efter värdering av vattendomstol och när därjämte
Kungl. Maj :t kunde bestämma att den köpeskilling som han vid en frivillig
försäljning betingade sig icke finge mottagas, därför att den vore oskäligt
hög, vore han praktiskt taget förhindrad att spekulera i värdeförhöjning på
sin falldel. Vid den tid en skärpning av realisationsvinstbeskattning för
vattenkraft föreslogs av 1942 års sakkunniga fanns icke någon lag om kontroll
av överlåtelse och föreslogos mindre långtgående ändringar i I: 14 vattenlagen.
Genom de lagstiftningsåtgärder som därefter vidtagits hade situationen
väsentligt förändrats.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län framför liknande synpunkter. Länsstyrelsen
förklarar sig ha svårt att inse, att de föreslagna skattereglerna
skulle kunna få någon som helst preventiv betydelse i det avsedda syftet.
Förutom nämnda länsstyrelse synes endast länsstyrelsen i Västernorrlands
län ha yttrat sig i den föreliggande frågan. Båda länsstyrelserna anse särskilda
övergångsbestämmelser erforderliga, om de föreslagna särbestämmelserna
skulle införas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län konstaterar,
att en lagstiftning enligt förslaget komme att få en retroaktiv verkan, som
saknade motsvarighet inom hittillsvarande skattelagstiftning. En vattenfallsägare,
som innehaft sin fastighet i exempelvis elva år, hade sålunda
kommit ur den tidsperiod, inom vilken beskattning av realisationsvinst enligt
gällande lag finge ske, men skulle enligt förslaget helt oförberett råka in i
en ny period med realisationsvinstbeskattning på eventuellt uppkommande
vinst.

Även departementschefen medgiver, att det ur vissa synpunkter varit mera
tillfredsställande, om en särlagstiftning av förevarande slag kunnat undvikas.
Han förklarar emellertid, att det synes erforderligt föreskriva en viss
förlängning av tidsgränsen beträffande nu ifrågavarande försäljningar. Såsom
skäl för denna ståndpunkt åberopas emellertid allenast »de speciella
förhållanden, som råda i fråga om nämnda slag av tillgångar».

De ovan berörda yttrandena, särskilt det som avgivits av Svenska vattenkraftföreningen,
ge enligt vår uppfattning icke vid handen, att något behov
av de föreslagna särbestämmelserna numera skulle föreligga. Det är ej
heller antagligt, att de skulle få den avsedda hämmande effekten å till äventyrs
alltjämt förefintliga spekulativa tendenser inom förevarande område.
Under sådana förhållanden synes det oss olämpligt att belasta lagstiftningen
med de ifrågavarande bestämmelserna. Ett ytterligare skäl för att dessa
böra utgå är att de, enligt vad de båda ovannämnda länsstyrelserna anmärkt,
uppenbarligen skulle nödvändiggöra tämligen komplicerade övergångsbestämmelser,
något som dock icke i propositionen beaktats.

Enligt gällande bestämmelser föreligger skattefrihet för realisationsvinst
vid försäljning av egendom, som den skattskyldige erhållit som gåva eller
vid bodelning. Förvärv genom bodelning grundar i enlighet härmed icke

Motioner i Andra kammaren, nr 647.

skatteplikt, såvida icke vid bodelningen egendomen tilldelas samme make
som ursprungligen förvärvat den genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång. För att förhindra att skattebestämmelserna kringgås föreslås i propositionen,
att skattefriheten vid bodelning begränsas till sådana fall, då
make erhållit egendom vid bodelning i anledning av andre makens död samt
förstnämnde make icke själv före eller under äktenskapet förvärvat egendomen
genom fång, som grundar skatteplikt för realisationsvinst.

Att förvärv genom bodelning »i anledning av andre makens död» således
alltjämt icke anses böra grunda skatteplikt, beror givetvis på att bodelningen
i ett dylikt fall icke kan ha skett i syfte att kringgå skattelagstiftningen.
Det är emellertid enligt vår mening jämväl uppenbart, att bodelning
i anledning av äktenskapets upplösning, vare sig detta skett genom dödsfall
eller skilsmässa, över huvud taget icke grundar sig på ett dylikt syfte. Man
kan nämligen icke rimligen antaga, att äkta makar söka skilsmässa för ait
en av dem skall kunna komma i åtnjutande av skattefrihet för en realisationsvinst.
Det finnes dock en gräns för det inflytande det nuvarande skattetrycket
utan tvivel har på medborgarnas handlande. Syftet med lagändringen
— att förhindra att skattebestämmelserna kringgås — skulle icke i
någon mån äventyras, om skattefriheten för realisationsvinst bibehölles även
i sistnämnda fall. Därtill kommer att det föreliggande förslaget, sådant det
i propositionen utformats, understundom kan få obilliga verkningar. Då
hustrun i samband med skilsmässa vid bodelningen tillskiftats t. ex. en av
mannen ägd villafastighet, bör hon enligt vår mening icke skäligen drabbas
av beskattning för realisationsvinst, om hon nödgas sälja fastigheten. Uttrycket
»bodelning i anledning av andre makens död» bör därför enligt vår
'' mening utbjdas mot »bodelning i anledning av äktenskapets upplösning».

Den likaledes i syfte att förhindra missbruk föreslagna bestämmelsen om
skatteplikt i vissa fall vid försäljning av tillgång, som erhållits såsom gåva,
synes oss ur principiella synpunkter motiverad. Begreppet »skyldeman»
innefattar emellertid även avlägsna släktingar, och med den i propositionen
föreslagna lagtexten kan befaras såväl att skatteplikt kommer att inträda i
fall, då sådan icke kan anses motiverad, som att tillämpningssvårigheter
uppstå. För vinnande av syftet med den ifrågavarande lagändringen torde
det vara tillräckligt att stadga skatteplikt, då fråga är om »gåva av make,
syskon eller skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led».

I fråga om rätt till avdrag vid taxering för organisationskostnader har
kammarrätten anfört, att vissa skäl kunde anses tala för att organisationskostnader
erhölle en likartad behandling som good-willvärden men att ämbetsverket
dock i sakens nuvarande läge ställde sig tveksamt till förslaget.
Kammarrättens tveksamhet synes grunda sig därpå, att frågan enligt kammarrättens
förmenande ur principiell synpunkt vore så betydelsefull att den
krävde ytterligare utredning.

Kommittén synes icke ha hyst denna uppfattning, och vi kunna ej heller

Motioner i Andra kammaren, nr 6b7.

ansluta oss till densamma. Att kommittén som exempel på organisationskostnader
anfört utgifter i samband med bildande av företag, såsom stämpelkostnader
å aktier, advokatarvoden m. m., torde ha sin grund i att detta
slag av organisationskostnader, omförmälda i 100 § 8 mom. första stycket
aktiebolagslagen, synas vara praktiskt taget de enda varom tvist mellan de
skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna uppkomma, medan däremot det
skatterättsliga bedömandet av kostnader av sådant slag, som avses i andra
stycket av samma lagrum, icke synes ha föranlett tvister.

Den föreliggande frågan torde icke hava nämnvärd statsfinansiell betydelse.
Vare sig kostnaden måste avskrivas omedelbart eller, såsom fallet är
med organisationskostnader som avses i sistnämnda lagrum, må avskrivas
under en femårsperiod, framstår det enligt vår mening såsom principiellt
felaktigt, att dessa avskrivningar måste ske med beskattade vinstmedel.
De ifrågavarande kostnaderna äro ju lika nödvändiga för inkomstens förvärvande
som exempelvis arbetslöner. Även om det regelmässigt är fråga
om jämförelsevis obetydliga belopp, föranleda de nuvarande bestämmelserna
i detta avseende enligt vad erfarenheten ger vid handen mycken irritation,
eftersom avslag på ett avdragsyrkande helt naturligt framstår såsom materiellt
felaktigt.

Den omständigheten att organisationskostnader, som avses i första stycket
av ovanberörda lagrum, på sätt departementschefen anfört över huvud taget
icke få upptagas såsom tillgång synes oss icke rimligen böra föranleda, att
de alls icke skulle få avdragas vid taxeringen, utan tvärtom motivera en
omedelbar avdragsrätt. Med hänsyn till att inkomst ofta icke uppkommer
under ett företags första verksamhetsar och en omedelbar avdragsrätt i
vissa fall därför skulle bli värdelös och för att icke i onödan komplicera
skattebestämmelserna vilja vi emellertid förorda den av Sveriges industriförbund
med flera näringsorganisationer förordade lösningen, nämligen att
organisationskostnader enligt såväl första som andra stycket av 100 § 8
mom. aktiebolagslagen få avdragas under en femårsperiod.

Beträffande frågan om utsträckt rätt till avdrag för realisationsförluster
instämma \i i 1944 ars allmänna skattekommittes uttalande att den särställning,
som realisationsförlusten i fråga om avdragen sedan gammalt intager
inom inkomstbeskattningen, är inkonsekvent och orättvis. Om intäkt av
realisationsvinst anses öka den skattskyldiges skatteförmåga och därför
beskattas, måste förlust av liknande slag anses minska skatteförmågan, och
den borde för den skull vara avdragsgill. Av taxeringstekniska skäl har
kommittén dock nödgats stanna vid att föreslå en väsentligt mera begränsad
avdragsrätt än som materiellt sett vore befogat.

Ehuru kommitténs förslag i denna del i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet yttranden, upptager propositionen intet förslag om
ändring av de i detta avseende gällande bestämmelserna.

Sasom motivering för sin ståndpunkt att icke nu föreslå bestämmelser

Motioner i Andra kammaren, nr 6i7.

om vidgad avdragsrätt anför departementschefen, att kvittning mot en tidigare
realisationsförlust är förenad med den uppenbara nackdelen, att vinsten
skulle få kvittas mot en förlust, som i själva verket icke blivit till sitt
belopp noggrant prövad. Ett system, som å andra sidan innebure att en
realisationsvinst finge kvittas mot en senare realisationsförlust, vore betänkligt
ur den synpunkten att en skattskyldig kunde frestas att av skatteskäl
arrangera en realisationsförlust under den femårsperiod som följde
närmast efter en gjord realisationsvinst. Finansministern understryker
vidare, att farhågor hade uttalats för att den nuvarande taxeringsorganisationen
icke skulle mäkta på ett tillfredsställande sätt fylla sina åligganden,
därest nya arbetsuppgifter av den art som de nu diskuterade skulle tillkomma.

Ovanberörda uttalande, att kvittning i enlighet med kommitténs förslag
mot en tidigare realisationsförlust skulle innebära, att vinsten finge kvittas
mot en förlust, som i själva verket icke blivit till beloppet noggrant prövad,
giver enligt vår mening icke en rättvisande bild av verkliga förhållandet.
Självfallet förutsättes nämligen, att en sådan noggrann prövning av förluslen
kommer att äga rum i samband med kvittningen och att avdrag icke
medgives med högre belopp än det, till vilket förlusten vid denna efterhandsgranskning
visas ha uppgått. Mot kommitténs förslag om kvittning mot
tidigare förluster synes således intet annat vara att anföra än det därav föranledda
merarbetet för taxeringsmyndigheterna. Såsom kommittén framhållit
kan det emellertid, då det här gäller transaktioner som ligga längre
tillbaka i tiden än beskattningsåret, knappast anses oskäligt att lägga hela
bevisbördan på den skattskyldige.

Beträffande risken för att vid kvittning mot senare realisationsförluster
de skattskyldiga av skatteskäl skulle arrangera sådana förluster har kommittén
framhållit, att såväl den föreslagna utsträckningen i tiden av kvittningsrätten
som den reducerande skalans inverkan på storleken av skattepliktiga
realisationsvinster och avdragsgilla förluster borde verka i viss mån
avhållande å de skattskyldigas benägenhet till dylika transaktioner. Kommittén
erinrar ock i detta sammanhang om skyldigheten för taxeringsmyndigheterna
att icke vid taxeringen godtaga skentransaktioner.

Kommittén har i sitt betänkande (s. 69—79) framlagt en utförlig motivering
för sitt förslag om utsträckt avdragsrätt. Vi hänvisa till vad kommittén
sålunda anfört och kunna för vår del icke finna att vad finansministern
åberopar som skäl för avvisande av kommitténs förslag i denna del är bärande.
Varje utvidgning av den rätt till avdrag vid taxering, som enligt
gällande bestämmelser tillkommer den skattskyldige, medför självfallet ökad
arbetsbelastning för taxeringsmyndigheterna. Vi kunna emellertid icke ansluta
oss till den uppfattning, varåt finansministern synes giva uttryck, att
uppgiften att kontrollera sådana avdrag, som principiellt måste medgivas
om ett materiellt tillfredsställande resultat skall vinnas vid taxeringen, bör

Motioner i Andra kammaren, nr 64-7.

stå tillbaka för andra med taxeringsarbetet förenade arbetsuppgifter. Syftet
med detta arbete är ju att åstadkomma en i möjligaste mån likformig och
rättvis taxering. Den av kommittén förordade avdragsrätten för realisationsförluster,
uppkomna fem år före och fem år efter det beskattningsår
varunder realisationsvinst föreligger, är lika sakligt befogad som den enligt
gällande bestämmelser medgivna ytterst beskurna rätten till avdrag för sådana
förluster. Veterligen har aldrig ifrågasatts, att denna senare avdragsrätt
skulle berövas de skattskyldiga på grund av det därigenom åsamkade
merarbetet för taxeringsmyndigheterna.

Av kommitténs utredning måste anses framgå, att det av kommittén framlagda
förslaget är fullt praktikabelt, vilket också vitsordats av de flesta i
ärendet hörda myndigheter. Det synes oss under sådana förhållanden framstå
såsom ur principiella synpunkter betänkligt att stadga en dn mer inskränkt
avdragsrätt än kommittén förordat. Förslag i denna riktning har
dock framlagts av överståthållarämbetet, som i sitt yttrande förordar det av
kommittén såsom alternativ I betecknade förslaget, innebärande att avdrag
skulle medgivas endast för förluster, som inträffat under beskattningsåret
eller fem år dessförinnan. Kommittén framhåller beträffande detta alternativ,
att det har den fördelen att det icke är alltför komplicerat, om ock
vissa svårigheter kunna uppstå då det gäller att i efterhand fastställa realisationsförlustens
storlek. Kommittén anser emellertid, att en avdragsrätt
enligt detta alternativ kan komma att verka synnerligen orättvist, vilket
kommittén belyser med följande exempel. Antag att två skattskyldiga, A
och B, göra vardera en realisationsvinst och en realisationsförlust. Om A
t. ex. gör sin vinst 1946 och sin förlust 1947, blir han beskattad för vinsten
och får ej avdrag för förlusten, under det att B, om han gör förlusten 1946
och vinsten 1947, får möjlighet till avräkning. Kommittén anser därför en
lösning enligt detta alternativ icke vara tillfredsställande.

Vi dela denna kommitténs uppfattning, ehuru vi vilja erkänna att sistberörda
lösning ur materiell synpunkt skulle leda till ett bättre resultat än
gällande bestämmelser.

Vi vilja slutligen framhålla, att en i överensstämmelse med kommitténs
förslag utformad avdragsrätt, enligt vad av dess betänkande framgår, i allenast
ringa mån skulle inverka på skatteunderlaget.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställa vi,

att riksdagen för sin del måtte antaga
1) följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370J.

Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall upphöra att gälla och att 35 §, 46

Motioner i Andra kammaren, nr 647.

§ 1 mom. samt 52 § 1 mom. ävensom anvisningarna till 21 § punkt 2, 22 §
punkt 4, 28 § punkt 1, 29 § punkterna 3 d, 5 och 10, 35 § punkterna 1—2
och 36 § punkt 2 och 3 samt 46 § punkt 1 nämnda lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande angives.

35 §.

/ mom. Till intäkt--- •— (likalydande med 1 mom. i propositionen)

— ---av kapital.

2 mom. Till intäkt —--(likalydande med 2 mom. första stycket i

propositionen)---(realisationsvinst).

Har egendom, som skattskyldig erhållit såsom gåva av make, syskon eller
skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, av givaren förvärvats genom
fång, som ovan sägs, skall frågan om och i vad mån skattepliktig realisationsvinst
skall anses föreligga bedömas med hänsyn till sistnämnda fång.
Motsvarande skall gälla om make vid bodelning i anledning av äktenskapets
upplösning erhållit egendom som han före äktenskapets ingående eller
under äktenskapet förvärvat genom köp, hyte eller därmed jämförligt fång,
eller om make vid bodelning av annan anledning än äktenskapets upplösning
erhållit egendom, som någondera maken före äktenskapets ingående
eller under äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång.

Såsom skattepliktig realisationsvinst skall, med i 3 mom. angivna undantag,
räknas

a) då fråga---(likalydande med 2 mom. i propositionen)---—

å tomträtt.

3 mom. Vinst, som--— (likalydande med 4 mom. i propositionen)

---mot engångsersättning.

Till intäkt---(likalydande med 5 mom. i propositionen) ---—

års taxeringar.

46 §.

1. mom. Därest vid beräkning enligt ovan angivna grunder av skattskyldigs
inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, må, med
iakttagande av vad nedan i detta mom. sägs samt av föreskriften i 74 §,
sådant underskott, i den mån det med tillämpning av de i 56—59 §§ meddelade
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till en kommun, avräknas
å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall tagas till beskattning
i samma kommun.

Ådagalägger skattskyldig, att underskott uppkommit å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, får efter prövningsnämnds beprövande
så stor de! därav avräknas, som svarar mot realisationsvinst, uppkommen
högst fem år tidigare, dock endast i den mån realisationsvinsten ingått i taxe -

Motioner i Andra kammaren, nr 6A7.

råd inkomst. Uppgår sammanlagda beloppet av skattskyldigs inkomster från
olika förvärvskällor (sammanräknad inkomst) under beskattningsåret, minskad
med andra allmänna avdrag än underskott, som i detta stycke sägs,
icke till sådant belopp, att avdragsrättcn för underskottet kan helt utnyttjas,
må avdrag för återstående underskott ske från sammanräknad inkomst
senast femte året efter det beskattningsår underskottet uppkommit.

Avdrag för underskott, som uppkommit å icke yrkesmässig avyttring av
fast eller lös egendom, må efter prövningsnämnds beprövande, därest avdrag
icke åtnjutits enligt andra stycket här ovan, avdragas från realisationsvinster,
som kunna komma att erhållas senast före utgången av femte året efter
det beskattningsår underskottet uppkommit.

Avdrag är icke medgivet för underskott å fastighet och rörelse i utlandet
eller för underskott, som uppstått därigenom, att avdrag, varom förmäles
i 45 §, överstigit nettointäkten av förvärvskällan.

52 §.

(Likalydande med propositionen).

Anvisningar
till 21 §.

(Likalydande med propositionen),
till 22 §.

4. Har skog---gällande ingångsvärde.

Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed växande skog kan
anses hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade
fastigheten. Har egendom, som skattskyldig erhållit såsom gåva av
make, syskon eller skyldeman, av givaren förvärvats genom köp, byte eller
därmed jämförligt fång, skall i berörda hänseende sistnämnda fång vara
avgörande. Motsvarande skall gälla, om make vid bodelning i anledning
av äktenskapets upplösning erhållit egendom, som han före äktenskapets
ingående eller under äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång, eller om make vid bodelning av annan anledning än äktenskapets
upplösning erhållit egendom, som någondera maken före äktenskapets
ingående eller under äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller
därmed jämförligt fång.

Såsom fastighetens---(likalydande med propositionen) —--

det ursprungliga.

till 28 §.

(Likalydande med propositionen).

Motioner i Andra kammaren, nr 6U7. 13

till 29 §.

3.d. Då tillgång,----— (likalydande med 3.d. i propositionen) — -— -—-

annat ändamål.

5. Avdrag får---motsvarande tillämpning.

Patenträtt eller---dylik tillgång.

Kostnad för anskaffning av varumärke, firmanamn eller andra rättigheter
av goodwills natur ävensom organisationskostnad må avdragas
genom lika stora årliga värdeminskningsavdrag, såvitt angår organisationskostnad
inom en period av fem år samt såvitt angår övriga omförmälda
kostnader inom en period av tio år från den tidpunkt, då kostnaden uppkommit;
dock att, där så på grund av särskilda omständigheter finnes
skäligt, kostnaden må, enligt beskattningsnämnds särskilda beprövande,

fördelas på en längre period. Har skattskyldigs---(likalydande med

propositionen)----— motsvarande tillämpning.

10. I anslutning —---(likalydande med propositionen)----så som

kapitalförlust.

till 35 §.

(Likalydande med propositionen),
till 36 §.

2. För att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom
skall få avdragas erfordras, att förlusten under beskattningsåret uppkommit
genom avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp,
byte eller därmed jämförligt fång och varit i säljarens ägo, om det är
fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år.

Har den avyttrade egendomen innehafts under sådan tid att, därest vinst
uppstått vid avyttringen, vinsten skolat allenast till viss del hava räknats
till skattepliktig realisationsvinst, må avdrag åtnjutas endast för däremot
svarande del av förlusten. Realisationsförlust beräknas efter samma regler
som gälla för beräkning av realisationsvinst, dock att då enligt 46 § 1 mom.
avdrag yrkas för realisationsförlust, förlusten skall så beräknas som om
den skattskyldige kommit i åtnjutande av normala värdeminskningsavdrag,
därest han icke visat, att så ej varit fallet.

Avdrag må i intet fall ske för realisationsförlust, som uppkommit då
egendom avyttrats eller då upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet skett under sådana förhållanden att, därest vinst i stället
uppstått, denna enligt bestämmelserna i 35 § 3 mom. icke skulle hava utgjort
skattepliktig realisationsvinst.

Avdrag är icke i något fall medgivet för utgifter för inköp av lottsedlar
eller för andra liknande insatser i lotteri.

3. I punkt 6 av anvisningarna till 18 § angives vad som beträffande icke

Motioner i Andra kammaren, nr 647.

yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri
utgör en särskild förvärvskälla. Avdrag enligt punkt 2 här ovan för
realisationsförlust får göras från realisationsvinst eller lotterivinst, som
uppkommit i samma förvärvskälla som realisationsförlusten. Om härvid
underskott uppkommer, får detta avdragas från inkomst av annan förvärvskälla
allenast i den utsträckning som i 46 § 1 mom. sägs.

till 46 §.

1. Har skattskyldig — -— — skattepliktig intäkt.

1 a. Då fråga uppkommer huruvida och med vilket belopp skattepliktig
realisationsvinst ingått i taxerad inkomst, skall så anses, som om i 46 §
omlörmälda avdrag i första hand avräknats från annan den skattskyldiges
inkomst under beskattningsåret.

Underskott vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom
må avdragas från den skattskyldiges sammanräknade inkomst först sedan
avdrag från denna inkomst gjorts för allmänna avdrag av annat slag.

1 b. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om avdragsrätt
för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom anföras
följande exempel:

a) Den skattskyldige gör 1952 en realisationsförlust å 15 000 kronor
vid försäljning av en i hemortskommunen belägen fastighet, som han innehaft
mer än sju men mindre än åtta år. Samtidigt gör han en realisationsvinst
vid försäljning av aktier, som han innehaft kortare tid än två år,
å 3 000 kronor. Beskattningsåret 1949 har den skattskyldige åtnjutit realisationsvinst
vid försäljning av fastighet i hemortskommunen å 10 000
kronor, vilken i sin helhet beskattats. Den skattskyldige åsättes av taxeringsnämnden
år 1953 taxering för en taxerad inkomst av tjänst å 7 000
kronor. Efter framställning av den skattskyldige undanröjer prövningsnämnden
denna taxering på grundval av följande beräkning:

Taxerad inkomst enligt taxeringsnämndens beslut ................ kronor 7 000

Realisationsförlust 1952: 75 % av 15 000 .... kronor 11 250
Härifrån avdrages realisationsvinst å aktier sam -

ma år ................................................................ kronor 3 000

Underskott .................................................................................... kronor 8 250

Underskottet överstiger den taxerade inkomsten med ............ kronor 1 250

Eftersom den skattskyldige år 1949 åtnjutit realisationsvinst å 10 000
kronor, är han vid 1953 års taxering berättigad till avdrag för hela underskottet
8 250 kronor. Då emellertid hans taxerade inkomst vid 1953 års
taxering uppgår endast till 7 000 kronor, återstår ett outnyttjat avdrag å
1 250 kronor. Detta belopp får han avdraga från sammanräknad inkomst
vid taxering för inkomst, som åtnjutits under år 1953, eller, om avdraget
då ej till fullo kunnat utnyttjas, vid taxering för inkomst, som åtnjutits

Motioner i Andra kammaren, nr 647.

under följande beskattningsår t. o. m. beskattningsåret 1957, d. v. s. till
och med femte året efter det, då förlusten uppkommit.

Enär realisationsvinsten år 1949 med 1 750 kronor överstiger omförmälda
underskott å 8 250 kronor, är den skattskyldige berättigad att avräkna
1 750 kronor mot realisationsförluster uppkomna under beskattningsåren
1953 och 1954, d. v. s. till och med femte året efter det, varunder
ifrågavarande realisationsvinst uppkommit. Om den skattskyldige således
år 1953 gör en realisationsförlust å 3 000 kronor på aktier, som han ägt
kortare tid än två år, är han berättigad att vid taxering för inkomst, som
åtnjutits under beskattningsåret 1953, eller, om avdrag för underskottet
då ej till fullo kunnat utnyttjas, vid taxering för inkomst, som åtnjutits
under beskattningsåret 1954, från den sammanräknade inkomsten avdraga
så stor del av underskottet, som svarar mot ifrågavarande belopp, 1 750
kronor. Återstoden av den senare förlusten, 1 250 kronor, får den skattskyldige
däremot endast avdraga från realisationsvinster, som han kan
komma att åtnjuta t. o. m. beskattningsåret 1958, d. v. s. till och med femte
året efter det, då denna förlust uppkommit.

b) Den skattskyldige har under beskattningsåret 1952 åtnjutit realisationsvinst
å 10 000 kronor vid försäljning av aktier, vilka han innehaft
längre tid än två år men kortare tid än tre år. Beskattningsåret 1949 har
den skattskyldige lidit realisationsförlust å 11 000 kronor vid försäljning
av aktier, som han innehaft kortare tid än två år, för vilken förlust avdrag
icke till någon del åtnjutits vid taxeringarna 1950—1952. Efter framställning
av den skattskyldige åsättes av prövningsnämnden taxering för år

1953 sålunda:

Realisationsvinst: 75 % av 10 000 ............................................ kronor 7 500

Annan inkomst ............................................................................ » 10 000

Sammanräknad inkomst ............................................................ kronor 17 500

Allmänna avdrag ........................................................................ » 1 500

Taxerad inkomst enligt taxeringsnämnds beslut ................ kronor 16 000

Realisationsförlust 11 000 kronor, av vilka 7 500 kronor få

gå i avräkning 1953 .................................................................... » 7 500

Återstår taxerad inkomst ........................................................ kronor 8 500

Den icke utnyttjade delen av realisationsförlusten, 3 500 kronor, motsvarande
skillnaden mellan ovannämnda båda belopp, 11 000 kronor och
7 500 kronor, får den skattskyldige endast avräkna mot eventuella realisationsvinster
t. o. in. beskattningsåret 1954, d. v. s. till och med femte året
efter det, då förlusten uppkommit.

Motioner i Andra kammaren, nr 647.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att i samband med
lagens ikraftträdande skall iakttagas följande:

1) Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om 1952 års
taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

2) Oavsett vad ovan stadgas skola de nya föreskrifterna i anvisningarna
till 28 och 29 §§ om beskattning av ersättning vid överlåtelse av rättighet
av goodwills natur samt om rätt till avdrag från kostnaden för anskaffning
av dylik tillgång äga tillämpning, därest överlåtelsen respektive anskaffningen
skett efter 1951 års utgång, medan äldre lag skall äga tillämpning
därest överlåtelsen respektive anskaffningen skett dessförinnan.

2) följande

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 194-7 (nr 576) om

statlig inkomstskatt.

Härmed förordnas, att 4 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag
ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst
från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att beträffande
underskott vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom
de i 46 § 1 mom. andra och tredje styckena kommunalskattelagen
meddelade bestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning vid taxering
till statlig inkomstskatt;

slutlig skatt---kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som----kommunalskattelagen sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

3) följande

Motioner i Andra kammaren, nr 6i7.

Förslag
till

ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Härmed förordnas, att 120 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 skall erhålla följande lydelse:

120 §.

Framställning om att erhålla avdrag för underskott, varom förmäles
i 46 § 1 mom. andra och tredje styckena kommunalskattelagen och 4 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, skall ingivas, så vitt framställningen
avser den skattskyldiges taxering till statlig inkomstskatt, till
länsstyrelsen i det län, där han taxerats eller bort taxeras för statlig inkomstskatt
och, såvitt framställningen avser den skattskyldiges taxering till kommunal
inkomstskatt, till länsstyrelsen i det län, dit förvärvskällan är att
hänföra.

Framställningen skall, skriftligen avfattad och ställd till prövningsnämnden
i länet, ingivas till länsstyrelsen senast den 31 juli under taxeringsåret.

Har fråga om beskattning av realisationsvinst uppkommit under prövningsnämnds
behandling av skattskyldigs taxering, äger den skattskyldige
i samband därmed inkomma med framställning, som nu sagts.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

Stockholm den 16 oktober 1951.
Walter Edström.

Jean Braconier.

2. Bihang till riksdagens protokoll 1951. 4 samt. Nr 644—647.