Motioner i Andra kammaren, nr 682 är 1955 (Motion 1955:682 Andra kammaren - höst)

Motioner i Andra kammaren, nr 682 är 1955

Nr 682

Av fröken Höjer m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 177, med förslag till lag om socialhjälp, m. m.

Det finns all anledning att med tillfredsställelse hälsa, att förslag om
1918 års fattigvårdslags ersättande med en mera tidsenlig lagstiftning
nu framlagts för riksdagen. Även om Fvl på sin tid representerade stora
framsteg, hänger den dock starkt samman med äldre fattigvårdsförfattningar
och har länge varit mogen att avlösas av en lagstiftning, som
mera passar samman med hela den omfattande socialpolitik, som redan
1918 var på väg och sedermera nått så imponerande omfattning. Tyvärr
är det uppenbart, att det i propositionen framlagda förslaget till socialhjäpslag
i alltför hög grad kan betecknas som en reviderad upplaga av
Fvl eller i varje fall står denna närmare än som måste anses önskvärt.
Propositionen skiljer sig härvidlag klart från det av socialvårdskommittén
utarbetade förslag, som dock ligger till grund för propositionen.
Anledningen härtill synes framför allt vara, att socialvårdskommitténs
förslag bygger på väsentliga statsbidrag till den kommunala socialhjälpen
under det att Kungl. Maj :t avvisat statsbidrag. Därmed har otvivelaktigt
utgångsläget för reformen blivit starkt försämrat så till vida att
man blivit bunden av hänsyn till kommunernas finanser, deras berättigade
krav att själva få bestämma mera fritt, när de ensamma står för
kostnaderna o. s. v., och därmed har resultatet blivit ur allmänna sociala
synpunkter sett alltför likt Fvl. Sålunda har det exempelvis inte blivit
möjligt att vidhålla kommittéförslaget, att den obligatoriska socialhjälpen
skulle omfatta alla faktiska nödlägen. Ur allmänna socialpolitiska
synpunkter borde ju ett samhälle, som vill göra anspråk på att det
ger sina medborgare trygghet mot nöd, lämna dem en verklig garanti
för hjälp i alla faktiska nödlägen. Enligt Fvl lämnas sådan garanti genom
föreskrifterna i 1 § (obligatorisk fattigvård), men denna gäller endast
för det fall att den lijälpbehövande är arbetsoförmögen. Enligt propositionen
vidgas området för den obligatoriska hjälpen endast i ett
speciellt avseende (den som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla
sig från arbete, 12 §). I det väsentliga kommer lagstiftningen här alltså
att stå kvar på Fvl:s ståndpunkt. I nuvarande allmänna ekonomiska
läge med goda försörjningsmöjligheter för nästan alla kan det kanske
sägas att saken inte har någon större praktisk betydelse, men lagstiftningen
hör inte byggas på ett läge, om vars varaktighet vi dock föga
vet.

Å andra sidan är det ovedersägligt, att införandet av statsbidrag till
Ili han p till riksdagens protokoll 1955. 4 samt. Nr 682

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

socialhjälpen måste väcka betänkligheter ur flera synpunkter. Sålunda
skulle statsbidrag, såsom framgår av kommittéförslaget, medföra att
lagstiftningen blir i avsevärd grad komplicerad, vartill kommer att de
ekonomiska konsekvenserna för statsverket är svåra att överblicka. Då
det i och för sig är angeläget att en lagstiftning av här ifrågavarande
slag är så enkel som möjligt och då vidare hänsyn måste tas till det
statsfinansiella läget, har vi funnit, att man i varje fall för det närvarande
måste ansluta sig till den ståndpunkt, som i propositionen intagits
i fråga om statsbidrag till socialhjälpen. Det är emellertid angeläget,
att man från denna utgångspunkt underkastar propositionen en
noggrann granskning till klargörande av om inte vissa av de delar, vilka
sammanhänger med avvisandet av statsbidrag, likväl kunde ersättas
av något bättre. Vi har därvid i första hand de former av socialhjälp i
tankarna, vilka avser att förebygga behov av socialhjälp för uppehället
i framtiden eller att återföra till försörj ningsduglighet dem som
av någon anledning glidit ur de självförsörjandes kategori och hotar
att bliva permanenta understödsfall. Det är alltså fråga om människor,
vilka bör erhålla omskolning eller särskild utbildning, eventuellt hjälp
att starta ett eget företag i anspråkslösa former (t. ex. kioskrörelse)
eller att i liknande sammanhang få ett handtag av annat slag för att
hjälpa dem över det svåra föret i portgången. Vi sammanfattar här dylika
åtgärder, som numera i samband med arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet benämnes arbetsvärd och som även kan ingå i sjukvårdens
rehabilitering under rubriken Förebyggande hjälp, varvid det åsyftas,
att det här gäller att förebygga, att personerna blir i permanent behov
av socialhjälp eller andra former av samhällets hjälp.

Efter denna stora fråga upptar vi vissa andra delar av propositionen
till granskning.

Förebyggande hjälp (1 och 13 §§)

Socialvårdskommittén konstaterade med tillfredsställelse, att det nu-''
mera utgör en viktig del av socialpolitiken, att man i generella former
ger tillfälle till utbildning m. m. och genom stipendier m. m. underlättar
för medborgarna att utnyttja dessa möjligheter samt att omfattande
åtgärder av likaledes generell natur såsom anordnandet av skyddad
verksamhet vidtages för partiellt arbetsföra. På dessa vägar kunde
man emellertid inte nå alla dem, beträffande vilka åtgärder av förebyggande
slag behövde sättas in. I det särskilda fallet erfordrades ofta
åtgärder, vilka inte kunde komma till stånd utan att hjälpen avpassades
efter omständigheterna just i detta fall. I de statliga organens individuella
förebyggande verksamhet borde kommunerna ta del. Kommittén
fann det vara av stor vikt, att socialhjälpslagen erhölle en utform -

Motioner i Andra kammaren, nr 6S2 år 1955

ning, som befrämjade en intresserad och effektiv verksamhet från kommunerna
på nu ifrågavarande område (SOU 1950: 11 sid. 55).

Till detta bör läggas att de förebyggande åtgärderna är lika mycket
ett samhällets som ett individens intresse. Ej sällan råkar en av något
skäl partiellt arbetsför person psykiskt i ett sådant tillstånd av passivitet,
att han är nöjd med att för framtiden leva på socialhjälp och sålunda
inte har något intresse för åtgärder som syftar till att göra honom
självförsörjande. Här gäller det alltså åtgärder för att förebygga att
han för resten av sitt liv förblir ett understödsfall.

Sedan kommittén avlämnat sitt betänkande har utvecklingen gått
vidare på samma linjer men mot en allt högre effektivitet. Orubbat
kvarstår emellertid att kommunerna förutsättes göra viktiga insatser på
området, vilket i regel i de individuella fallen sker genom fattigvården
och alltså framdeles skulle ske genom socialhjälpen. Sålunda har det
efter beslut av statsmakterna gjorts till regel, att arbetsvärdens utbildnings-
och omskolningsåtgärder skall till 25 % bestridas från annat håll,
och i den mån en anhörig eller annan enskild inte kan och vill träda
emellan, blir därför frågan om åtgärdernas genomförande helt och hållet
beroende på om fattigvården vill lämna bidrag. Det är alltså inte
arbetsvärdens organ, som ytterst har det avgörande ordet, utan fattigvårdsstyrelsen.
Eftersom det i dylika fall endast kan bli fråga om frivillig
fattigvård, ligger den definitiva bestämmanderätten i fattigvårdsstyrelsens
händer.

I stort torde man kunna säga, att fattigvårdsstyrelserna väl behjärtar
betydelsen av att människor erhåller den hjälp till självhjälp, som det
här är fråga om, och inte nöj er sig med det passiva understödsmeddelandet.
Förhållandena är dock därvidlag ganska ojämna. Det är inte
ovanligt, att fattigvårdsstyrelser lever kvar i den föreställningen från
gamla tider, att fattigvård enbart är till för att lämna ett nödtorftigt
uppehälle åt arbetsoförmögna människor, och avvisar förslag om förebyggande
åtgärder. I sådana fall blir sålunda partiellt arbetsföra i kommunen
ställda helt utanför, inte bara de särskilda rent kommunala åtgärder
av förebyggande slag, som de skulle ha blivit föremål för, om
de tillhört en kommun med större förståelse för saken, utan även utanför
de statliga förmåner, som erbjudes genom arbetsvärden under förutsättning
av visst lokalt bidrag. Även om en hjälpbehövande, som lyfter
löpande understöd, själv på grund av sin passivitet är till freds med
detta, är det otillfredsställande, om det kommunala organet ställer sig
lika passivt.

Det är under dessa omständigheter av särskild vikt, att socialhjälpslagcn
får en utformning, som i möjligaste mån aktiviserar kommunernas
förebyggande hjälp. Socialvårdskommittén hade i detta avseende
fäst förhoppningar vid statsbidraget och föreslog i samband med detta

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

därjämte, att den hjälpbehövande, som fick avslag på hemställan om
förebyggande hjälp, skulle få en möjlighet att draga frågan under länsstyrelsens
prövning. Vidare föreslogs inrättandet av socialläkartjänster
hos länsstyrelserna, varigenom man räknade med att kunna stimulera
kommunernas intresse för den förebyggande hjälpen. Ingenting av
detta har godtagits i propositionen. Över huvud ägnas föga uppmärksamhet
åt frågan på vad sätt man skall kunna öka intresset och villigheten
hos de kommunala organen att medverka i förebyggande hjälp.
Detta är så mycket egendomligare, som det i olika sammanhang framskymtar,
att man varit fullt på det klara med att socialhjälpsklientelet
liksom nu fattigvårdsklientelet framför allt består av människor med
tills vidare nedsatt försörjningsförmåga och med möjlighet att återvinna
denna endast genom särskilda åtgärder av det slag varom här är fråga.
Det är fråga om sjuka eller tidigare sjuka människor, psykiskt labila
människor och psykiskt efterblivna, straffade och andra på skiftande
sätt socialt missanpassade. Det kan inte vara försvarligt ur vare sig
mänskliga eller samhällsekonomiska synpunkter att här enbart nöja sig
med att hänvisa till att ”de möjligheter, som lagstiftningen sålunda
öppnar för kommunerna, har på många håll tillvaratagits på ett mycket
förtjänstfullt sätt; särskilt i de större kommunerna bedrives numera en
vidsynt hjälpverksamhet, som är stadd i ständig utveckling” (sid. 123).
Det måste dock vara angeläget att söka vägar för att få till stånd en sådan
inställning även i andra kommuner.

Enligt propositionen skulle sålunda socialhjälpslagens bestämmelser
av betydelse för den förebyggande hjälpen bli alldeles desamma som
Fvl:s, och så till vida skulle man ha anledning att räkna med att socialhjälpslagens
ikraftträdande inte skulle innebära någon förändring av
kommunernas intresse och aktivitet på området. Den som finner detta
vara till fyllest har åtminstone inte stora förväntningar på socialhjälpsreformen.
Tyvärr har man anledning att befara, att inte ens så små
anspråk kommer att tillgodoses genom den föreslagna lagstiftningen.
Sannolikt skulle i stället en försämring inträffa. Detta sammanhänger
med det i propositionen upptagna förslaget att i princip varje medborgare
skall i socialhjälpsavseende tillhöra den kommun, där han är mantalsskriven,
vilken enkla av socialvårdskommittén föreslagna ordning
sålunda ersätter de gamla invecklade hemortsrättsbestämmelserna; det
må dock erinras om att kommittén föreslog, att kostnaderna i väsentlig
grad skulle täckas med statsbidrag.

I kammarrättens remissyttrande över socialvårdskommitténs betänkande,
i vilket nyssnämnda förslag om hemortsrätten tillstyrktes, uttalades
dock, att kommitténs kritik mot de nuvarande hemortsrättsreglerna
var ensidig, i det att dessa utgjorde ett viktigt stöd för de hjälpbehövande.
Det kan icke förnekas att så är förhållandet i vissa särskilda

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

sammanhang och bl. a. just i det här ovan berörda sammanhanget. Om
en fattigvårdsstyrelse inte kan förmås att endast av mänskliga eller allmänt
samhällsekonomiska skäl lämna frivillig hjälp i förebyggande
syfte, så kan den otvivelaktigt många gånger övertalas därtill, när den
erinras om att personen har hemortsrätt i kommunen och kommer att
belasta kommunens ekonomi mer eller mindre fortlöpande under obestämd
tid med behov av understöd för uppehället, om inte kommunen
är med om att satsa något på hans rehabilitering. Det är nämligen, om
så inte sker, sannolikt, att personen aldrig får något ”fattigvårdsfritt”
år, och han bibehåller därför sin hemortsrätt i kommunen, även om
han blir mantalsskriven på annat håll. Hemortsrättskommunen har alltså
ett direkt ekonomiskt intresse i den förebyggande hjälpen,och därigenom
ökas självfallet kommunernas intresse för sådan hjälp åt de i kommunen
hemortsberättigade. lOm tillhörigheten till en viss kommun förvärvas
enbart genom mantalsskrivning blir situationen en annan. Om
personen över huvud bosätter sig i en annan kommun, blir han i sinom
tid där mantalsskriven, och även om han hela tiden åtnjuter socialhjälp,
avlyftes därmed den tidigare mantalsskrivningskommunens ansvar. Kan
socialnämnden räkna med att personen inom överskådlig tid blir mantalsskriven
i annan kommun, har den inte samma anledning som med
nuvarande hemortsrättsbestämmelser att satsa något på förebyggande
hjälp.

Det är sålunda uppenbart, att propositionen innebär, att förutsättningarna
för förebyggande hjälp från kommunernas sida i många fall
kommer att försämras. Då vi inte är benägna att tillstyrka statsbidrag
till socialhjälpen och vidare anser förslaget om mantalsskrivningen som
tillräcklig grund för kommuntillhörigheten böra tillstyrkas, enär det
ur många andra i socialvårdskommitténs betänkande och i propositionen
berörda synpunkter medför stora fördelar, finner vi angeläget, att
riksdagen, utan att man frångår den ståndpunkt, som intagits i propositionen
i berörda avseenden, söker finna andra möjligheter att stärka
förutsättningarna för en aktiv förebyggande hjälp.

I första hand bör då socialvårdskommitténs förslag om inrättandet
av socialläkartjurister uppmärksammas. För vår del betraktar vi det
som synnerligen angeläget, att socialnämnderna får möjlighet till medverkan
av socialläkare. Ute i landet torde det bland bade förtroendemän
och tjänstemän råda den uppfattningen, att man behöver bistånd
av en på området erfaren läkare både för att kunna bedöma om förebyggande
åtgärder är påkallade och för att kunna ta ställning till om
en önskan om löpande understöd verkligen är befogad eller om kanske
hjälp till självförsörjning i stället bör erbjudas. Departementschefen
uttalar, att han är ense med kommittén om att en fortsatt utbyggnad av
soicalläkarinstitutionen bör komma till stånd. Likväl avvisar han för -

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

slaget under hänvisning till läkarbristen. Vi kan inte finna denna negativa
inställning till ett förslag, som dock i och för sig anses önskvärt att
genomföra, tillräckligt motiverad. Det antal läkare, som här erfordras
för att man skall kunna na en betydande verkan, är så pass ringa, sannolikt
endast 20 å 25 (enligt kommittén åtminstone en per län, eventuellt
bortsett från de minsta länen), att det alldeles saknar betydelse för
frågan om läkarbristen. Att med denna motivering undanskjuta en viktig
fråga till en oviss framtid, trots enighet om sakens värde, kan inte
vara rimligt. Det förhållandet, att dylika tjänster kanske inte överallt
omedelbart kan finna lämpliga innehavare, är endast ett ytterligare
skäl att inte skjuta undan frågan om tjänsternas inrättande. Endast
om tjänster inrättas kan man räkna med att lämpliga läkare inriktar
sig på att skaffa sig kompetens och erfarenhet på detta självfallet ganska
speciella område. Inte minst med hänsyn till rekryteringen är det
angeläget med en snar utredning. Därvid bör beaktas, att det redan nu
finnes exempel pa gott samarbete pa detta område mellan landsting
och primärkommuner. Det torde kunna anföras skäl för att föredraga
denna ordning framför att inrätta statliga socialläkartjänster i länsstyrelserna.

Av det anförda framgar att riksdagen hos Kungl. Maj :t bör begära
snabb utredning och förslag om inrättandet av socialläkartjänster i sådan
omfattning, att innehavarna kontinuerligt kan bistå socialnämnderna
i deras förebyggande verksamhet.

I övrigt är det angeläget att i själva lagtexten inskärpa den förebyggande
hjälpens betydelse. I själva verket har dylik hjälp i socialhjälpslagen
erhållit en mycket mera undanskymd plats än i Fvl. Ehuru lagbestämmelser
här inte blir av tvingande karaktär, kan de dock vara
betydelsefulla såsom opinionsbildande och utgöra ett kraftigt stöd för
de framsynta förtroendemän och tjänstemän, som vill arbeta för effektiva
insatser av socialhjälpen på det förebyggande området. Det är ju
här fråga om en lag, som tillämpas framför allt av personer utan juridisk
utbildning och i de flesta fall utan att de trängt in i de uttalanden
angående lagstiftarnas avsikter, som kan återfinnas i motiven. Lagen
bör skrivas för folket. Till 13 § bör därför fogas en vädjan till socialnämnderna
att beakta angelägenheten av förebyggande hjälp.

Att man sålunda framhåller den förebyggande hjälpens betydelse
men i övrigt intar den rent passiva attityden, att socialhjälp får meddelas,
kan möjligen komma att tolkas så, att lagstiftarna inte har något
egentligt intresse för andra behov av frivillig hjälp. I själva verket är
det verkligt angeläget, att kommunerna genom socialhjälpen tar sitt
ansvar även i andra fall, främst gentemot den som utan att vara berättigad
till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa kommit i nöd genom
arbetslöshet i en kommun, som ännu inte funnit arbetslösheten så

Motioner i Andra kammaren, nr 682 dr 1955

omfattande, att den upptagit statsunderstödd hjälpverksamhet för arbetslösa
(jfr inledningen till denna motion). En omredigering av 13 §
bör därför inte begränsas till ett tillägg till den förebyggande hjälpen.

Enligt 2 § Fvl äger fattigvårdssamhälle bestämma ”de grunder, som
böra av samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas”, när fråga är om frivillig
fattigvård. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer det på
fattigvårdsstyrelsen att meddela fattigvård i den män styrelsen prövar
nödigt. I praktiken har denna rätt för kommun att bestämma grunder
för den frivilliga fattigvården åtminstone så gott som saknat betydelse
och torde för närvarande knappast vara tagen i anspråk i någon kommun.
Anledningen lärer främst vara den, att sådana bestämmelser av
fullmäktige ytterligt lätt kommer att strida mot föreskrifterna i 10 §
Fvl, att det åligger fattigvårdstyrelsen ”att bestämma i vilka fall och
under vilka former fattigvård skall meddelas”, vilken bestämmelse
överflyttas till 6 § socialhjälpslagen.

I socialvårdskonmiitténs förslag finnes ingen motsvarighet till sagda
bestämmelse i 2 § Fvl. I propositionen har den däremot avskrivits från
Fvl. Man får både här och i vissa andra sammanhang en känsla av att
man från Fvl behållit allt som inte kan antas vara till direkt skada,
trots att man därmed tynger den nya lagen med meningslösa bestämmelser.
En sådan respekt för en gammal lag kan inte vara försvarlig.

Då vi nu ur förut berörda synpunkter föreslår en omarbetning av 13 §
socialhjälpslagen sådan som den föreligger i propositionen, har vi funnit
riktigt att även justera bort omskrivna relikt från Fvl.

Förslag till ny lydelse av 13 § återfinnes i det efterföljande lagtextförslaget.

Vi har för vår del inte funnit möjligt att anvisa andra vägar än de
här berörda för förbättring av den kommunala förebyggande hjälpen
utan en djupgående omläggning av de i propositionen framlagda förslagen,
något som inte torde kunna ifrågakomma. Tyvärr kan man befara,
att vad vi föreslagit inte kommer att visa sig tillräckligt. Man får emellertid
avvakta erfarenheter av socialhjälpslagons verkningar. Det bör
snart kunna skönjas, huruvida åtgärder av helt annan räckvidd är nödvändiga.
Bl. a. kan det visa sig nödvändigt att modifiera eller avstå från
det krav på kommunalt deltagande i kostnaderna för arbetsvärden, som
nu uppställes och som kan utgöra ett oöverstigligt hinder för en människa
att erhålla en för hela hennes framtid avgörande omskolning
c. d.

I nära samband med det föregående bör en detalj i lagtexten beröras.

Det ligger i den generella och fritt behovsprövade hjälpens natur och
uppgifter, att den behövande måste vara berättigad att erhålla hjälp i
den kommun, där han vistas, när hjälpbehovet uppstår. Eftersom denna
kommun inte rimligen kan göras definitivt ansvarig lör kostnaderna

Motioner i Andra kammaren, nr 682 dr 1955

medges den rätt att uttaga ersättning av hemortsrättskommunen. Helt
naturligt är emellertid denna ersättningsrätt begränsad till den hjälp,
som över huvud taget är obligatorisk. På grund av den i äldre tiders förhållanden
starkt rotade uppfattningen, att det är hemortskommunen,
som skall bära ansvaret, är det därför i praxis på så sätt, alt frivillig
hjälp i regel inte lämnas av en vistelsekommun, som inte på samma
gång är hemortsrättskommun, savida inte hemortsrättskommunen efter
förhandlingar frivilligt åtagit sig att ersätta vistelsekommunen. Inte ens
en sadan ordning torde vara mera allmän, utan de hjälpbehövande får
vända sig direkt till hemortsrättskommunen, om de skall ha någon utsikt
att få frivillig hjälp (jfr socialvårdskommitténs uttalande härom
SOU 1950:11 sid. 68).

I propositionen förekommer uttalanden, som ger vid handen, att man
föreställt sig att Fvl i dess faktiska tillämpning innebär något helt annat,
nämligen att all fattigvård lämnas av vistelsekommunen, som sedan
dock får ersättning endast i den mån fattigvården varit obligatorisk.
Salunda uttalas exempelvis följande: ”Enligt Fvl är den kommun,
där en hjälpbehövande vistas, skyldig att lämna honom fattigvård oavsett
om han anses tillhöra kommunen eller ej. Om hjälpen har karaktären
av frivillig fattigvård, får vistelsekommunen alltid själv bära
kostnaderna därför” (sid. 191). Denna framställning är alltså vilseledande,
eftersom vistelsekommunen inte ger frivillig fattigvård utan
överlämnar åt hemortsrättskommunen att göra detta direkt, en ordning
mot vilken ingen bestämmelse i Fvl kan åberopas. I viss mån kan man
våga anta, att lagförslaget för socialhjälpens del kommer att medföra
en annan praxis än den som alltså gäller i fråga om fattigvården, nämligen
för dem vilkas vistelse i en kommun är liktydig med bosättning och
där denna bosättning kan antas inom kort ge anledning till mantalsskrivning
i kommunen; i så fall vågar man antaga, att vistelsekommunen
kommer att handla som om den redan vore mantalsskrivningskommun.
Men i övrigt får man räkna med att situationen blir oförändrad
och att frivillig socialhjälp alltså kommer att alls ifrågakomma endast
direkt från den aktuella mantalsskrivnings kommunen.

Det är ur denna synpunkt betänkligt, att man genom en ändring i
lagtextens uppställning och avfattning jämfört med Fvl inskärpt vistelsekommunens
ansvar på ett sådant sätt, att man kan frukta, att socialnämnderna
kommer att uppfatta lagen närmast som ett förbud för
andra kommuner än vistelsekommunen att lämna socialhjälp. Då den i
sagda paragraf upptagna föreskriften att vistelsekommun skall sörja
för att den som finnes vara i behov av hjälp erhåller sådan enligt vad
i lagen sägs, trots det här kursiverade verbet, självfallet inte innebär
skyldighet att lämna hjälp längre än som anges i 12 § (obligatorisk
hjälp) och då vidare enligt det föregående vistelsekommunen kan antas

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

ofta obenägen att alls lämna frivillig hjälp, kommer den föreslagna
betydelsen av 1 § att ytterligare försämra möjligheterna att erhålla frivillig
hjälp. Det är därför angeläget, att 1 § erhåller en annan lydelse.

I sammanhanget bör också uppmärksammas att det inte kan vara
något intresse för vare sig samhället eller den lijälpbehövande medborgaren
att motverka eu sådan ordning, att när vistelsekommun och mantalsskrivningskommun
är närbelägna eller ärendet eljest lätt kan handläggas
direkt från den senare, detta sker och omgången över vistelsekommunen
sålunda undvikes, förutsatt att parterna är ense om en sådan
ordning. Inte heller finns det anledning lägga hinder i vägen för
en kommun som varken är vistelsekommun i rättslig mening eller mantalsskrivningskommun
att meddela socialhjälp. Även dessa synpunkter
bör beaktas vid avfattningen av 1 §. Med hänsyn till dessa önskemål har
vi uppgjort förslag till en annan lydelse av 1 § än i propositionen och
hänvisar till det åtföljande textförslaget.

Borgensförbindelse och ersättningsskyldighet (1 ''t § tredje stycket, 33 §
samt 35 § första stycket)

Enligt propositionen skall ersättningsskyldighet för mottagen socialhjälp
i regel inte föreligga för obligatorisk hjälp men väl för frivillig.
Vidare skall socialnämnden kunna möjliggöra för den hjälpbehövande
att erhålla hjälp från annat håll genom att teckna borgen för honom,
varvid den hjälpbehövande, om socialnämnden måste infria hans förbindelse,
blir ersättningsskyldig mot nämnden. Denna sista form av socialhjälp
får dock tillämpas endast om frågan gäller ”bekostande av
utbildning eller inköp av redskap, verktyg eller annat dylikt”.

Beträffande avstående från ersättningsskyldighet går propositionen
längre än socialvårdskommitténs förslag. Detta förhållande torde sammanhänga
med att man i propositionen valt en annan metod för ersättningsskyldighetens
begränsning än kommittén, vilken metod, ehuru
eljest redigare än kommitténs, skapat svårigheter i fråga om avgrånsning
av de grupper, för vilka man dock vill upprätthålla ersättningsskyldighet.
Särskilt bör därvid uppmärksammas att kommittén ville ha
ersättningsskyldighet för det fall att hjälptagaren ”är i besittning av
tillgångar, ehuru dessa för närvarande inte kan disponeras för uppehälle
och vård”. I propositionen återfinns ingen motsvarighet bärtill.
En person kan vara i behov av obligatorisk socialhjälp, ehuru han har
en fastighet med ett värde av t. ex. 30 000 kr. och belånad för 15 000 kr.,
vars nettovärde åtminstone just i det aktuella läget inte kan omsättas
i likvida tillgångar. En sådan person skulle sålunda erhålla hjälpen
utan återbctalningsskyldighet. Det bör anmärkas, att en person, som bar

Motioner i Andra kammaren, nr 682 dr 1955

något litet belopp på bankräkning, givetvis inte är berättigad till socialhjälp
vare sig med eller utan ersättningsskyldighet.

Departementschefen försvarar sin ståndpunkt med att kommittén
inte tänkt sig, att vilken obetydlig tillgång som helst skulle konstituera
ersättningskyldighet. Var gränsen skulle dragas framginge ej av betänkandet,
och det vore svårt att fastställa några allmängiltiga normer.
Kommitténs ståndpunkt torde sammanhänga med att den velat överlämna
åt socialnämnden att efter allmänna anvisningar i lagen pröva
frågan från fall till fall. I propositionen däremot fastslås i själva lagtexten,
när återbetalningsskyldighet skall föreligga, och därigenom uppstår
ett krav på precisering av omständigheterna, som är svårt att tillgodose.
Departementschefen böjer sig för dessa svårigheter och tröstar
sig med ”att det torde vara ganska sällsynt, att obligatorisk socialhjälp
behöver tilldelas någon som har egna tillgångar av mera betydande
värde”. Detta antagande överensstämmer knappast med verkligheten.

Det torde vara ganska vanligt, att människor i små förhållanden är
i besittning av en fastighet, som visserligen är belånad men dock har
ett ganska betydande nettovärde. Det strider mot enkel rättvisa, att de
sättes i en förmånsställning i avseende på rätt till socialhjälp utan återbetalningsskyldighet
jämfört med den som sparat ihop motsvarande
kapital på bankräkning. En bestämmelse därom kan för övrigt lätt bli
till deras egen nackdel. Om socialnämnden finner, att den hjälpsökande
har kanske ganska betydande tillgångar men inte skulle bli ersättningsskyldig
för hjälpen och anser detta vara en otillfredsställande ordning,
skapas en benägenhet att uppskjuta beviljandet av hjälp, som kan bli
den behövande till stor skada. Det är under dessa förhållanden angeläget,
att man söker finna någon annan väg för att skapa den ersättningsskyldighet,
som här är påkallad. För vår del vill vi peka på den
väg, som kan erbjuda sig genom en vidgad tillämpning av den föreslagna
bestämmelsen om rätt för socialnämnden att teckna borgen. Den
hjälpbehövandes intressen skulle vara i tillräcklig grad tillgodosedda,
om han kunde belåna sina tillgångar djupare än som eljest är möjligt,
och en sådan möjlighet kan yppas genom att socialnämnden tecknar
borgen.

När framställning göres om socialhjälp och vid bifall härtill den behövande
inte skulle bli ersättningsskyldig, får alltså socialnämnden
överväga, om den sökande har icke likvida tillgångar av sådan omfattning,
att det synes orimligt, att han oavsett dessa skall tilldelas socialhjälp
utan ersättningsskyldighet. Anses så vara förhållandet skall socialnämnden
vara berättigad att i stället för att bevilja kontant understöd
erbjuda honom borgen å lån, dock att borgen får avse ett belopp,
högst lika med tillgångarnas värde.

Mot detta förslag skulle möjligen kunna invändas, att det ger en möj -

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

lighet för en socialnämnd, som över huvud taget är kritiskt inställd
mot regeln om ersättningsfrihet för obligatorisk hjälp, att sätta denna
regel ur kraft genom att gå borgensvägen även vid mycket små tillgångar.
Risken för sådant missbruk kan dock inte vara stor. Dels är
ju rätten för fullmäktige att medgiva, att socialnämnden får teckna
borgen, till sin omfattning begränsad genom bestämmelserna i kommunallagens
58 §, dels är ju hela förfaringssättet så pass invecklat, att det
säkerligen inte kommer att tillgripas för mera oväsentliga tillgångar.
Begränsningen till tillgångarnas eget värde utgör därför en garanti mot
missbruk. Självfallet kan det inte undgås, att bestämmelsen får en i viss
mån ojämn tillämpning, men detta gäller ju om praktiskt taget alla
sidor av en hjälpverksamhet av socialhjälpens natur. En garanti mot
alltför stora ojämnheter ligger däri, att ett beslut att vägra kontant
hjälp och erbjuda borgensteckning i stället såsom avseende socialhjälpens
form kan överklagas av den hjälpbehövande.

I 14 § bör sålunda intagas en bestämmelse som utvidgar rätten till
borgensteckning till bär berörda fall.

Emellertid föreslog socialvårdskommittén att ersättningsskyldighet
skulle kunna fastställas ytterligare i ett fall, som icke beaktats i propositionen,
nämligen när den hjälpbehövande ”är i tillfälligt nödläge
och kan antagas inom kort åter komma i god ekonomisk ställning”.
Departementschefen uttalar, att en bestämmelse av detta innehåll måste
medföra betydande tillämpningssvårigheter. Vidare uttalar departementschefen,
att man möjligen skulle kunna tänka sig en regel av innebörd
att vederbörande bleve återbctalningsskyldig för den händelse han
vid hjälpens beviljande på grund av särskilda förhållanden — t. ex.
genom ett arv eller en lotterivinst — finge sin ekonomi förbättrad på
ett mera markerat sätt. Han avvisar emellertid en sådan regel.

Den sist berörda tanken bör enligt vår mening över huvud taget inte
ifrågakomma till förverkligande. Vad kommittén åsyftat torde ha varit
något helt annat. Det förekommer ej sällan, att människor, vilka eljest
bar relativt goda inkomster, opåräknat råkar i en så svår situation, att
12 § socialhjälpslagen blir på dem tillämplig. I stor omfattning önskar
de då ingenting annat än ett lån för att kunna klara sig över det tillfälliga
nödläget. Enligt propositionen skulle socialnämnden sakna möj lighet
att ge dem socialhjälp med återbetalningsskyldighet utan vara nödsakad
alt — mer eller mindre mot deras vilja ■—■ ge dem socialhjälp
utan återbetalningsskyldighet. En sådan ordning kan inte vara rimlig.
Man måste hålla vägen öppen för att i fall av angiven art kunna hjälpa
människor med ett lån, d. v. s. ge socialhjälp med återbetalningsskyldighet.

Den av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelsen skulle kunna
]>]i av betydelse även i ett helt annat sammanhang. Om en person, som

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

i stort har en god ekonomisk standard, periodvis får små eller inga inkomster
och inte bryr sig om att planera för detta, är det icke tilltalande,
att han, om under en sådan period 12 § blir tillämplig på honom,
skall erhålla socialhjäp utan återbetalningsskyldighet. När man sålunda
kan förutse att personen inom kort kommer tillbaka till sina tidigare
goda inkomster, borde man därför ha en möjlighet att göra honom
återbetalningsskyldig för den hjälp han åtnjöt under sin nedgångsperiod.

De här omskrivna omständigheterna är av den art, att man kan säga,
att socialhjälpen där bör ha karaktären av förskott på inkomster, som
vederbörande inom kort kan beräknas komma att få. Förhållandena
är sålunda likartade med dem som i lagförslaget upptagits under 33 § a).
Å andra sidan är omständigheterna växlande, och någon generell bestämmelse
av den typ, som förekommer i sistnämnda punkt, kan inte
komma i fråga. Man är därför hänvisad till att gå den väg, som socialvårdskommittén
gjorde i sitt förslag, d. v. s. att överlämna åt socialnämnden
att med hänsyn till omständigheterna besluta att i fall av angiven
art ersättningsskyldighet skall föreligga. Om man i motiven i enlighet
med det föregående gör vägledande uttalanden om avsikterna
med bestämmelsen, torde missbruk icke behöva befaras. I sista hand
får dylika justeras besvärsvägen.

I enlighet med det föregående bör då 33 § kompletteras på sätt framgår
av lagförslaget. Vi är medvetna om att förslaget ur lagtekniska synpunkter
kan kritiseras men föreställer oss, att det såsom 33 § är upplagd
möter svårigheter att finna en bättre formulering. Att av dylika
skäl avstå från en bestämmelse, som verkligen skulle fylla en uppgift,
kan inte vara rimligt. I fråga om tydlighet torde förslaget vara fullt
tillfredsställande.

Såsom redan berörts måste beslut om ersättningsskyldighet kunna
överklagas och viss ändring därför göras i 54 §.

En specialfråga beträffande ersättningsskyldighet för socialhjälp åt
anhöriga bör även uppmärksammas. Det gäller makes skyldighet att
utgiva ersättning för obligatorisk socialhjälp åt andra maken. En sådan
skyldighet måste otvivelaktigt upprätthållas. I propositionen har den
''emellertid givits karaktären av vad som i samband med Fvl kallats
ovillkorlig försörjningsplikt, d, v. s. att ersättningsskyldighet föreligger
oavsett om den underhållsskyldige vid tiden för makens hjälpbehov
var i stånd att bistå maken eller inte. Även om den ovillkorligt försörjningspliktige
varit urståndsatt att hjälpa och fattigvård just för den
skull måste utgå, kan alltså fattigvårdsstyrelsen, om han sedermera får
tillgångar, då uttaga ersättning av honom. Vid villkorlig försörj ningsskyldighet
föreligger inte ersättningsskyldighet i sådant fall. Sammanställt
med förslaget om frihet från ersättningsskyldighet för obligato -

Motioner i Andra kammaren, nr 682 är 1955

risk socialhjälp för hjälptagarens egen del och med hänsyn till den
utformning, detta förslag fått i propositionen, får bestämmelsen om
makars skyldighet i här ifrågavarande sammanhang konsekvenser, som
knappast kan ha uppmärksammats vid utarbetandet av propositionen.
Om två makar båda åtnjuter obligatorisk socialhjälp blir ingen av dem
ei’sättningsskyldig för vad han själv åtnjutit men väl för vad maken
åtnjutit. Antag att båda makarna eller en av dem sedermera på ett
eller annat sätt får tillgångar, kan ersättning inte uttagas av var och en
för den socialhjälp han själv åtnjutit men väl för den socialhjälp maken
åtnjutit. Tillgångarna kommer alltså att tas i anspråk för att täcka
kostnaderna för den meddelade hjälpen men formellt inte för den hjälp
vederbörande själv åtnjutit utan för den hjälp, som utgått till maken.
Detta är ingenting mindre än ett partiellt upphävande av regeln, att
ersättning ej får uttagas för obligatorisk socialhjälp, ett upphävande,
för vilket inte anförts och inte torde kunna anföras några skäl.

Här måste uppenbarligen en justering göras. Enklast torde en tillfredsställande
ordning uppnås genom att makes ersättningsskyldighet
för andra makens socialhjälp göres villkorlig, d. v. s. föreligger endast
om vederbörande vid tiden för hjälpbehovet var i stånd att bistå maken.
För ändamålet erfordras en omarbetning av förslagets 35 § första stycket.

I överensstämmelse med vad i denna avdelning anförts framlägges i
textförslaget förslag till ny lydelse av 14 § tredje stycket, 33 §, 35 § första
stycket och 54 § första stycket, vilka torde bli föremål för överarbetning
ur lagtekniska synpunkter av vederbörande utskott.

Vilken kommun skall vara ersättningsskylclig (hemortsrättskommun) ?

(22 %)

Mot den huvudregel för kommuntillhörigheten, som föreslagits, alltså
den enkla mantalsskrivningen, har vi såsom framgår av det föregående
ingenting att erinra. Däremot torde de undantagsbestämmelser, som anknytes
till denna regel, inte kunnat godtagas i oförändrat skick.

Principen för dessa bestämmelser är, att person, som åtnjuter vård i
enskilda hem eller vårdhem och därför räknas såsom bosatt i den kommun,
där hemmet ligger och blir där mantalskriven, inte därigenom skall
förvärva tillhörighet till denna kommun utan fortfarande tillhöra den
kommun, där han var mantalsskriven, när vård i enskilt hem eller vårdhem
började. Denna senare kommun blir alltså ersättningsskyldig för
socialhjälp (kostnad för omhändertagande enligt barnavårdslagen) för
den vårdade, så länge han åtnjuter vård i hem av angivet slag.

Vad gäller den som fyllt 16 år innebär förslaget enligt uttalande i propositionen
(sid. 203) endast att en föreskrift i 48 § Fvl överföres till

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

socialhjälpslagen med utvidgning till att gälla inte bara enskilda hem
utan även privata vårdhem. Detta är emellertid inte alldeles riktigt. Genom
48 § Fvl stadgas, att mantalsskrivning, som sker på grund av bosättning
förenad med vård under angivna omständigheter, inte kan läggas till
grund för förvärv av hemortsrätt. Vad som skulle kunna kallas vårdkommunen
kan sålunda aldrig bli ersättningsskyldig. Enligt propositionen
gäller undantaget från huvudregeln däremot endast så länge själva vården
fortsätter. Man har anledning att räkna med att det just under
första tiden efter upphörandet av vårdsituationen lätt uppstår behov av
socialhjälp. Om detta inträffar medan personen fortfarande är mantalsskriven
i den kommun, där han åtnjutit vård, blir det denna som blir
ersättningsskyldig. Eftersom syftet med här ifrågavarande bestämmelser
just är att hindra, att vårdkommunen blir ersättningsskyldig, är alltså
propositionen i motsats till Fvl ineffektiv i ett inte oväsentligt avseende.

Vi kan inte finna, att det finns anledning frångå den utformning av
undantagsbestämmelsen, som denna erhållit i 48 § Fvl. Socialhjälpslagens
22 § bör alltså i avseende på den som fyllt 16 år omskrivas på så sätt,
att ersättningsskyldigheten ligger kvar på den kommun, där vårdtagaren
var mantalsskriven, när vårdsituationen uppstod, intill dess mantalsskrivning
skett efter vårdsituationens upphörande.

Mot själva principen för undantagsbestämmelserna beträffande både
barn och vuxna kan riktas den erinran, att man grundar ersättningsskyldigheten
på en i tiden kanske mycket avlägsen mantalsskrivning. I mycket
stor utsträckning kommer ersättningsfrågan otvivelaktigt att gälla personer,
vilka under lång tid ofta många år åtnjutit vård i enskilt hem utan
att ha erhållit socialvård eller varit omhändertagna av barnavårdsnämnd.
Det är självfallet ur praktiska synpunkter inte tillfredsställande att utredningarna
skall behöva gripa långt tillbaka i tiden. När flyttning från hem
till annat förekommit, måste det många gånger bli svårt att avgöra, om
vistelsen i det senare hemmet följt ”omedelbart” på vistelsen i det tidigare
hemmet (22 §). Dessa olägenheter häftar även vid det förslag beträffande
de vuxna, som vi i föregående stycke stannat för. Tyvärr synes det i fråga
om de vuxna inte finnas någon möjlighet att undgå detta. Beträffande
barnen ställer sig saken annorlunda, vartill vi återkommer.

Mot principen för undantagsbestämmelserna kan även riktas den erinran,
att den kan komma att påverka den tidpunkt vid vilken en utplacering
av personen i enskilt hem äger rum. Valet av vårdform blir föremål
för en otillbörlig påverkan. Genom att utplaceringen sker på en annan sida
av ett årsskifte än som ur vårdsynpunkt skulle ha skett kastas det ekonomiska
ansvaret över från en kommun till en annan. Om en kommun har
inflytande på tiden för utplaceringen frestas den att låta hänsyn till den
egna ekonomien gå före vårdsynpunktema. Det skall hållas i minnet, att
det här kan bli fråga om det ekonomiska ansvaret för vederbörande un -

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

der många år. När frågan gäller vuxna personer torde emellertid i praktiken
denna synpunkt inte behöva tillmätas någon större betydelse, eftersom
utplaceringen i de flesta fall torde göras från anstalter och kommunens
inflytande på tidpunkten vara så gott som obefintlig. Utformningen
av 22 §, undantagsbestämmelsen, bör alltså kunna i fråga om vuxna göras
utan hänsyn till nämnda farhågor. När det gäller barnen, ställer sig saken
annorlunda. I stor omfattning gäller frågan utplacering av barn, omhändertagna
av barnavårdsnämnd, i enskilt hem såsom fosterbarn, och här
har barnavårdsnämnden det avgörande inflytandet i fråga om den tidpunkt,
när utplaceringen skall ske. Vi återkommer härtill nedan.

Vi övergår därmed helt till frågan om vilken kommun som skall vara
ersättningsskyldig för den som inte fyllt 16 år. Propositionen gör intet
undantag från huvudregeln för denna grupp i dess helhet utan endast för
de barn, som faller under den i det föregående behandlade undantagsbestämmelsen,
alltså i huvudsak fosterbarn. Bortsett från dem skulle alltså
gälla att barnets egen aktuella mantalsskrivningskommun är ersättningsskyldig
för socialhjälp åt barnet respektive kostnad för dess omhändertagande
av barnavårdsnämnd. Har mantalsskrivning ej skett för det aktuella
året utgår ersättning av statsmedel. Det bör erinras om att enligt
Fvl den som inte fyllt 16 år har samma hemortsrätt som en av föräldrarna
samt att kommunandel i särskilt barnbidrag och bidragsförskott
gäldas av en av föräldrarnas mantalsskrivningskommuner efter i detaljerna
något skiftande regler. Socialvårdskommittén ville för socialhjälpens
del hålla fast vid anknytningen till föräldrarnas mantalsskrivning.
Att ett barns egen mantalsskrivning knyter det till kommunen har ingen
tidigare motsvarighet. Detta utgör dock självfallet inte något avgörande
skäl mot förslaget, om det medför påtagliga fördelar. Vi kan emellertid
inte finna att så är förhållandet.

I första hand uppmärksammas att barn inte blir mantalsskrivna förrän
de upplevt en 1 november, eftersom mantalsskrivningen alltid grundas på
bosättning denna dag, ehuru den gäller det följande kalenderåret. Alla
barn saknar alltså mantalsskrivning under de första två levnadsmånaderna,
och ju tidigare barnet är fött före den nästkommande 1 november
under desto längre tid saknar det mantalsskrivningsort (högst under 14
månader). Om barnet under denna tid blir utplacerat i fosterhem, blir
staten ersättningsskyldig så länge fosterhemsplaceringen fortgår, eventuellt
tills barnet blir 16 år. De föreslagna bestämmelserna innebär alltså,
att kommunerna regelmässigt skall erhålla ersättning av statsmedel lör
en ganska omfattande barngrupp. Detta kan inte gärna ha varit avsikten
utan måste bero på ett förbiseende. Att undanröja ett sådant missförhållande
utan mera vidlyftiga ändringar är emellertid inte alldeles enkelt.
Vad som väl närmast finge ifrågakomma är att anknyta kommunansvarigheten
för denna barngrupp till kyrkobokföringen, t. ex. så att den

Motioner i Andra kammaren, nr 682 dr 1955

kommun där modern var kyrkobokförd vid tiden för barnets födelse
finge stå för ersättningen intill dess barnet blivit någonstädes mantalsskrivet.
Det är emellertid fråga om inte ett sådant frångående av mantalsskrivningen
som grund kan skapa svåröverskådliga komplikationer.

Genom att det blivit nödvändigt att taga med barnen i den förut
nämnda undantagsgruppen kompliceras bestämmelserna i hög grad. Just
för barnens del måste man räkna med att det blir synnerligen vanligt att
en mycket avlägsen mantalsskrivning bestämmer ersättningskommunen.
Mödrarna (föräldrarna) utplacerar i stor omfattning själva sina barn och
bestrida kostnaderna med underhållsbidraget (bidragsförskott) jämte
egna tillgångar; mindre än hälften av fosterbarnen är omhändertagna av
barnavårdsnämnd. Så småningom inträffar dock omständigheter, som
gör att ett omhändertagande måste ske och då skulle det alltså bli nödvändigt
att utreda, vilket år barnet placerades inte i detta fosterhem utan
över huvud taget i fosterhem utan att därefter följt en placering av sådan
annan art, att det genom mantalsskrivning kunnat vinna och faktiskt
vunnit anslutning till en ny kommun. Detta inte bara låter invecklat utan
är det också, vilket för övrigt bekräftas av den svårförståeliga lagtexten.
Då fosterbarn tyvärr ej sällan flyttas från hem till annat kommer tvister
att uppstå, om barnet flyttades (kanske för många år sedan) omedelbart
från fosterhem till fosterhem eller kanske under en mellantid, eventuellt
bara på några dagar, vistades t. ex. hos modern eller på barnhem.

Vi återkommer så för barnens del till frågan om ersättningsbestämmelsens
påverkan på vårdformen. Det är en för de omhändertagna barnens
del viktig fråga, att de blir placerade i fosterhem, när detta ur vårdsynpunkt
är lämpligt. Att vistelsen å barnhem förlänges av ovidkommande
skäl är till barnets skada, likaså om en-utplacering i fosterhem sker utan
tillräckliga undersökningar av det tilltänkta fosterhemmets lämplighet
o. s. v. Sådant kan lätt inträffa, om tiden för utplaceringen blir avgörande
för kommunansvarigheten.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga, att propositionen i avseende
på kommunanknytningen för den som inte fyllt 16 år i ett avseende är
uppenbart felaktig och i andra avseenden förenad med allvarliga olägenheter.

Såsom redan berörts innebar socialvårdskommitténs förslag att barnens
kommunanknytning skulle liksom i övrig lagstiftning ske via föräldrarnas
mantalsskrivning. Ersättning skulle sålunda utgivas i regel av
den kommun, där den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet, är
mantalsskriven eller om, såsom i regel är fallet, för barn i äktenskap båda
har vårdnaden av faderns mantalsskrivningskommun (vårdnad åsyftar
här de i föräldrabalken stadgade rättigheterna och skyldigheterna beträffande
barnets person). I princip har detta förslag såsom omnämnes i propositionen
inte mött erinran från någon remissmyndighet (sid. 198 i pro -

Motioner i Andra kammaren, nr 6S2 år 1955

positionen), men föredragande departementschefen frångår likväl principen.
Ilans huvudinvändning mot kommittéförslaget är, att ett genomförande
av detsamma skulle leda till att ett fosterbarn eller ett omhändertaget
barn skulle komma att växla hemortsrätt allteftersom fadern eller
modem ändrade mantalsskrivningsort, något som även kritiserats av
vissa remissmyndigheter. Särskilt för de större kommunerna, som har
många barn tillhörande dessa kategorier, måste det bli ett tidsödande och
kostnadskrävande arbete att år från år följa föräldrarnas mantalsskrivningar
och bevaka kommunens ekonomiska intressen gentemot andra
kommuner. Irritation och tvister mellan olika kommuner skulle kunna
uppstå, och barnets intressen skulle rent av kunna bli åsidosatta.

Vad som sålunda berörts i propositionen är otvivelaktigt av betydelse
även om det förefaller som om olägenheterna överdrivits. Vad angår barnets
intressen är det dock svårt att förstå, hur dessa skulle kunna bli
lidande genom den föreslagna ordningen. Olägenheterna torde helt och
hållet ligga däri, att den omhändertagande kommunen varje år måste
verkställa utredning om respektive faderns eller moderns mantalsskrivning
för det året. Detta är en påtaglig olägenhet av förslaget.

Det är sålunda uppenbart, att båda de ifrågavarande förslagen för bestämning
av ett barns hemortsrätt eller kommuntillhörighet är behäftade
med olägenheter. Något tredje alternativ torde knappast kunna ifrågakomma.
Man får alltså väga de båda alternativens fördelar och nackdelar
mot varandra och stanna för det som i ett för allt är det bättre förslaget.
För vår del har vi funnit, att denna vägning hör leda till följande.

Grundas barnens kommuntillhörighet på föräldrarnas mantalsskrivning
slipper man att såsom måste ske om den grundas på deras egen
mantalsskrivning införa särbestämmelser för de yngsta barnen, sannolikt
bestämmelser, vilka faller helt utanför ramen för kommunanknytningen i
övrigt (bestämmelser byggande på kyrkobokföringen). Man undgår helt
risken för att ersättningsfrågan inverkar på tidpunkten för barnets överförande
från en vårdform till en annan eller dess omhändertagande. I stället
drar man på sig arbetet att varje år undersöka föräldrarnas mantalsskrivning.
Vill man med hänsyn till detta gå över till barnets egen mantalsskrivning
som grund så drar man på sig olägenheten av att för nya
fall få göra undersökningar långt tillbaka i tiden om barnets dåvarande
mantalsskrivning och tvister, huruvida två eller flera fosterhemsplaceringar
följt omedelbart på varandra. Dessa båda senare olägenheter i
respektive alternativ är av samma slag, och det synes skäligen likgiltigt,
vilket av dem man accepterar. Under sådana förhållanden blir de andra
synpunkterna avgörande, och man hör därför stanna för att grunda kommuntillhörigheten
för den som är under 10 år på en av föräldrarnas mantalsskrivning.
Socialvårdskommitténs förslag till socialhjälpslag (22 §)

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 5 samt. Nr 682

Motioner i Andra kammaren, nr 682 dr 1955

hör därvid kunna läggas till grund för omarbetning av det .i propositionen
intagna lagförslagets paragraf med samma nummer.

Departementschefen påpekar i fråga om barn över 16 år, omhändertagna
för skyddsuppfostran, att socialvårdskommitténs förslag inte tillgodoser
kravet pa att dessa vid inackordering i enskilt hem i en kommun
inte genom sin mantalsskrivning i denna kommun bör få vinna tillhörighet
till denna. Detta är uppenbarligen ett förbiseende i kommittéförslaget,
som emellertid på ett enkelt sätt kan rättas till genom att de tidigare berörda
undantagsbestämmelserna för de vuxna, som vårdas i enskilt hem
eller vårdhem, utformas sa, att de kommer att omfatta även dessa ungdomar,
vilka ju efter Fvl:s och socialhjälpslagens terminologi icke är minderåriga.

På grundval av ovanstående har vi utarbetat förslag till ny lydelse av
22 § socialhjälpslagen. Därvid har även det från Fvl hämtade föråldrade
uttrycket ”sjukvårdsinrättning eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt”
utbytts mot ett mera tidsenligt uttryck. Det hänvisas till lagtextförslaget.

Preskriptionsbestummelsen vid krav mot enskild (39 § första stycket)

Det föreslås, att preskriptionstiden för talan mot enskild angående ersättning,
vilken hittills varit tio år, skulle förkortas till tre år. Förslaget
har väckts av socialvårdskommittén. Tiden skall räknas från det hjälpen
lämnats. Mot förslaget i och för sig har vi intet att erinra. Med hänsyn
till att tiden för krav kommuner emellan framskjutits så avsevärt som
skett i propositionen synes det emellertid angeläget att räkna treårsperioden
pa ett annat sätt. Om socialhjälp utges i januari, kommer i regel krav
att framställas mot mantalsskrivningskommunen först i april månad det
följande året, och kan enighet ej vinnas om ersättningen, skall talan
väckas hos länsstyrelsen före den 1 juli. I senare fallet får man räkna med
att det kan dröja ytterligare avsevärd tid, innan ersättningsfrågan är avgjord.
Först därefter blir frågan om sökandet av ersättning av den enskilde
aktuell, och detta kommer alltså i många fall att inträffa först t å
1 V2 år efter det att hjälpen utgavs och säkerligen i inte ovanliga fall
först omkring 2 år därefter. I betraktande härav bör treårsperioden i
dylika fall räknas från det ersättning utgavs till den kommun, som meddelat
hjälpen.

Det hänvisas till lagtextförslaget 39 § första stycket.

Om arbetsföreläggande och tvångsarbete (41 samt 49—51 §§;

Med hänsyn till pågående utredning om administrativa frihetsberövanden
anser departementschefen, att frågan om åtgärder mot försumliga
försör j are bör prövas senare i ett annat sammanhang, och föreslår

Motioner i Andra kammaren, nr 6X2 är 1955

därför i huvudsak, att Fvl:s bestämmelser därom såsom ett provisorium
överflyttas till socialhjälpslagen.

Det är ägnat att inge starka känslor av olust, att bestämmelserna om
det frihetsberövande, som arbetsföreläggande innebär, sålunda skall i
oförändrat skick överföras till eu ny lag. I själva verket är bestämmelserna
sådana, att det allvarligt göres gällande, att de strider mot den av
Sverige antagna Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Även om det sådan
som situationen blivit inte är möjligt att nu skapa bestämmelser, vilka
tillgodoser rättssäkerhetens krav, hör man åtminstone söka undanröja
den allvarligaste bristen i den ordning, som gäller enligt Fvl. Vi åsyftar
här det förhållandet, att föreläggande kan ges utan att den det gällter
över huvud taget fått tillfälle att försvara sig inför nämnden eller avdelning
av nämnden. På grund härav bör det stadgas, att föreläggande inte
får ges utan att den det gäller varit kallad till nämnden eller någon dess
avdelning för att där föra sin talan. Om han inte tar detta tillfälle i akt,
kan sålunda föreläggande beslutas.

I en detalj har i propositionen vidtagits eu korrigering av bestämmelserna,
som är opåkallad. Enligt 71 § Fvl innebär arbetsföreläggandet, att
den försumlige försörjaren skall fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller
eljest anvisat arbete. Departementschefen uttalar, att det numera inte
förekommer, att någon förelägges att utföra arbete annorstädes än i
arbetshem, och föreslår därför att endast föreläggande att utföra arbete
i dylikt hem skall kunna ifrågakomma.

Socialvårdskommittén föreslog, att förfarandet mot den försumlige
försörjaren skulle ha tre faser, av vilka den första skulle vara föreläggande
att inneha viss anställning samt att till den sökande nämnden varje
månad eller vecka inbetala visst belopp, varvid den försumlige borde stå
under övervakning (SOU 1950: 11). I själva verket innebar detta förslag
eu utbyggnad av nämnda bestämmelse i Fvl, som ju redan den ger en
fattigvårdsstyrelse rätt att ålägga vederbörande arbete var som helst. Eu
ordning som den åsyftade innebär, att man söker ta i anspråk varje möjlighet
att komma till rätta med vederbörande, innan den dyrbara metoden
att ta in honom på arbetshem tillgripes. Den möjlighet, som redan nu
finns att ge föreläggande att arbeta utanför arbetshem, torde visserligen
av fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder i saknad av fullständigare
bestämmelser därom föga utnyttjas, men att detta aldrig skulle förekomma
torde inte överensstämma med verkliga förhållandet. Om möjligheten
nu avskaffas, gör detta därjämte intryck av ett ståndpunktstagande
mot själva tanken, något som verkligen vore att föregripa den slutliga
prövningen av hela frågan om arbetsföreläggandet. Här bör alltså
ingen ändring göras i sak, när bestämmelsen överflyttas från Fvl till
socialhjälpslagen.

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1!)55

1 betraktande av det föregående är det desto mera överraskande, att
departementschefen låtit Fvl:s bestämmelser om tvångsarbete för den
som på arbetshem undandrager sig att utföra anvisat arbete i deras helhet
följa med över till socialhjälpslagen. Det har nämligen i många år funnits
eu efter statsmakternas beslut inrättad sluten avdelning vid Västergårdens
arbetshem. Vid dess inrättande förlorade tvångsarbetsbestämmelserna
all betydelse. Såvitt vi kunnat finna, har bestämmelserna sedan dess
ej alls tillämpats. Socialvårdskommittén uttalade härom: ”Bestämmelserna
om tvångsarbete ha spelat ut sin roll och böra försvinna. Tillgången
på sluten avdelning vid Västergården torde vara en fullt tillräcklig reaktionsform.
” (Betänkande sid. 382.) I detta avseende lärer ingen annan
mening ha gjorts gällande. Bestämmelserna saknar alltså all praktisk betydelse,
och det ifrågasättes inte från något håll, att de skulle få någon
sådan betydelse. Härtill kommer att de med sitt av en förgången tid präglade
innehåll gör ett otrevligt intryck i en ny lag, som trots sin provisoriska
karaktär tyvärr kan antas komma att bli åtminstone i detta avseende
oförändrad gällande i många år.

I överensstämmelse med det anförda bör 49—51 §§ i lagförslaget utgå.
Omnumreringar av vissa paragrafer i lagen måste på grund härav företagas.

Förandet av protokoll (4 §)

Det föreslås, att det inte i socialhjälpslagen skall finnas särskilda bestämmelser
om valbarhet till socialnämnden, förfarandet vid fattande av
beslut o. s. v. utan att man därvidlag endast skall hänvisa till att samma
skall gälla som i kommunallagen stadgas om kommunens styrelse (32—
§§ kommunallagen). En sådan ordning är det tydligen meningen att
genomföra successivt i skilda lagar såsom barnavårdslagen in. fl. författningar.
I fråga om förandet av protokoll stadgas i 39 § kommunallagen,
att för kommunalstyrelsen gäller detsamma som enligt 24 § kommunallagen
gäller för fullmäktige. Innebörden av förslaget blir alltså att för
socialnämndens protokoll skall gälla detsamma som gäller för fullmäktiges.

Det är säkerligen en riktig linje, som man är inne på, när man på detta
sätt vill undgå att få en rad från lag till lag skiftande bestämmelser om
enahanda frågor. Men det finnes vissa risker om uniformiteten drives
långt. I första hand märkes att bestämmelserna blir onödigt betungande
för nämnderna och skapar ett alldeles onödigt skrivarbete. Vidare kan
det inträffa, att man för de sociala nämndernas del på så sätt får bestämmelser,
som med hänsyn till verksamhetens art är direkt olämpliga. Vi
vill här främst rikta uppmärksamheten på bestämmelserna om protokoll.

Enligt 24 § kommunallagen skall protokollet för varje ärende, efter eu

Moliuner i Andra kammuren, nr 682 år 1955

kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva däri framställda förslag
och yrkanden, som ej återkallats, samt beslutet, ävensom, där omröstning
ägt rum, redogörelse för propositionsordningen och uppgift om hur
många röstat för eller emot. Har omröstning skett öppet, skall i protokollet
angivas, huru envar röstat. Det måste ur de angivna synpunkterna
väcka betänkligheter att socialnämndens protokoll skall göras så vidlyftiga,
och man frågar sig om eu sådan ordning verkligen fyller ett vettigt
ändamål. Därjämte måste det betvivlas, att det är lämpligt, att i protokollet
i en fråga om t. ex. beviljandet av understöd, där delade meningar funnits
om understödets storlek och omröstning därom skett,föra in uppgitt
i protokollet om hur var och en röstat. När det som här — i motsats till i
fullmäktige — i de flesta fall är fråga om beslut, som avser en enskilds
förmåner, kan det inte vara klokt, att de särskilda ledamöternas ståndpunktstagande
skall spikas fast i en offentlig handling som socialnämndens
protokoll. För vår del finner vi angeläget, att dessa bestämmelser
göres enklare och att föreskriften om intagande av de enskilda ledamöternas
vota bortfaller.

Vad beträffar formen för en sådan ändring märkes att det torde kunna
ifrågasättas, att den bör ske inte bara i socialhjälpslagen utan redan i
39 § kommunallagen angående kommunstyrelsens protokoll. Om man gor
detta organs protokoll enklare än fullmäktiges och därvid också tillgodoser
det nyssnämnda önskemålet, kan sedan socialhjälpslagen få den form
som föreslagits i propositionen. Det blir sålunda fråga om endast en ändring
av kommunallagen. På så sätt skulle man även i de övriga sociala
lagar, som här blir aktuella, kunna inskränka sig till rena hänvisningen
till kommunallagen.

I denna situation anser vi oss böra inskränka oss till att föreslå, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära en utredning om ändring a\
kommunallagen i angivet syfte eller, om sådan ändring inte befinnes
lämplig, om annan åtgärd för tillgodoseende av de här anförda önskemålen.

På grund av det anförda hemställes,

att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr
177 ville godkänna förslaget till lag om socialhjälp med
de ändringar, vilka framgår av det bilagda lagtextförslaget; att

riksdagen ville hos Kungl. Maj :t hemställa om
snabb utredning och förslag dels om inrättandet av socialläkartj
änstcr i sådan omfattning, att innehavarna
kontinuerligt kan bistå socialnämnderna i deras förebyggande
verksamhet, dels om förenkling och förkortning
av bestämmelserna angående socialnämndens pro -

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1!)55

tokoll för tillgodoseende av de syften, som i det föregående
angivits;

att vederbörande utskott ville företaga den omnumrering
av vissa paragrafer i lagen om socialhjälp som följer
av våra förslag angående ändringar av lagtexten.

Stockholm den 19 oktober 1955

Eric Ne,länder
Brita Elméti

Helga Sjöstrand
Einar Rimmerfors

Gerda Höjer
Bertil Ohlin
Ingrid Andrén

Bilaga

hörslag till lydelse av vissa paragrafer i lagen om socialhjälp

1 §•

Varje kommun skall sörja för att den, som vistas i kommunen och
som finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan enligt vad nedan sägs
(socialhjälp). Vad här sagts utgör intet hinder för att socialhjälp meddelas
från den kommun, där en hjälpbehövande är mantalsskriven utan
att där vistas, eller från annan kommun, vars socialnämnd därtill finner
anledning.

13 §.

I andra fall än vad som avses i 12 § må socialhjälp meddelas efter
vad socialnämnden prövar erforderligt. Därvid bör nämnden låta sig
särskilt angeläget vara att avhjälpa behov av socialhjälp för livsuppehälle
och vård, även när behovet är betingat av andra omständigheter
än dem som omförmälas i 12 §, samt att eljest meddela socialhjälp, där
detta prövas påkallat för att förbättra en persons förmåga till självförsörjning.

14 § tredje stycket.

Kommunens fullmäktige må medgiva, att socialnämnden, om socialhjälp
finnes böra utgå till bekostande av utbildning eller inköp av red -

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

skap, verktyg eller annat dylikt i stället för att bevilja kontant understöd,
tecknar borgen å lån, som erfordras för ändamålet. Dylikt medgivande
må även avse tecknande av borgen å lån, som erfordras för en
hjälpbehövandes uppehälle och vård, under förutsättning att personen
är i behov av socialhjälp enligt 12 § och att han är i besittning av tillgångar,
vilka för det närvarande icke kunna utnyttjas för hans försörjning,
dock att borgensteckningen i dylikt fall icke må avse högre lånebelopp
än vad som svarar mot tillgångarnas värde.

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare,
vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun,
äger erhålla ersättning därför av denna kommun.

Har hjälptagaren icke fyllt 16 år, skall vad i föregående stycke sagts
avse den kommun, där den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet,
är mantalsskriven, eller, om båda föräldrarna ha vårdnaden, den
kommun, där fadern är mantalsskriven, eller om ingen av dem har
vårdnaden den kommun, där den som senast hade vårdnaden då var
mantalsskriven.

I fråga om adopterat barn skall vad i föregående stycke sagts om faders
eller moders mantalsskrivningskommun gälla adoptants. Är barn
adopterat av makar eller har ena maken adopterat den andres barn,
skall vad i samma stycke sägs äga motsvarande tillämpning.

Har någon, som varit intagen å anstalt för vård eller fostran, genom
anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt
hem, under villkor att han fortfarande står under anstaltens tillsyn, eller
har någon eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem eller vårdhem
för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig
hrist eller svaghet eller vistas han i enskilt hem eller vårdhem i samband
med skyddsuppfostran och har han på grund av vistelsen i detta
hem mantalsskrivits i den kommun, varest hemmet är beläget, gäller
denna mantalsskrivning ej till bestämmande av ersättningsskyldighet
enligt första stycket. I stället skall i dylikt fall ersättning utgivas av den
kommun, där personen var mantalsskriven för det år han mottogs i
hemmet, eller, om han omedelbart dessförinnan under omständigheter,
som nyss sagts, vistats i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han
mottogs i detta. Har person under angivna omständigheter förflyttats
från hem till annat mer än en gång skall vad ovan sagts äga motsvarande
tillämpning.

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits
till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig
dels under förutsättning att han

a) där socialhjälpen---— denna förmån,

b) medvetet eller------socialhjälp eller

c) varit berättigad-----dylik förmån,

dels under förutsättning att han är i tillfälligt nödläge och kan antagas
inom kort åter komma i god ekonomisk ställning samt att socialnämnden
med hänsyn härtill beslutar om ersättningsskyldighet.

Motioner i Andra kammaren, nr 682 år 1955

35 § första stycket.

Make, som äger förmåga att lämna underhåll åt andra maken i sådan
omfattning, som avses i 12 §, är för det fall att detta underlåtes skyldig
att utgiva ersättning för socialhjälp, som på grund härav enligt 12 §
lämnas andra maken. Vad nu sagts skall dock icke gälla om makarna
vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad
samt den av makarna, som erhållit hjälpen, varken enligt dom
eller enligt avtal var berättigad till underhåll av den andra maken.

39 § första stycket.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning
icke godvilligt, äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den
som sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande
av ersättningen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till
ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som
skall hava inkommit till länsstyrelsen inom tre år efter det den hjälp,
för vilken ersättning begäres, lämnats eller, därest socialhjälp i första
hand utgivits av annan samt i fall, som avses i 14 § tredje stycket, efter
det kommunen fått vidkännas den utgift, varför ersättning fordras.

41 § första stycket.

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet
mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan
grad, att socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden
föreläggas att fullgöra honom å arbetshem eller eljest anvisat
arbete. Innan sådant föreläggande beslutas, skall den, mot vilken
föreläggande ifrågasatts, ha varit kallad till nämnden eller någon dess
avdelning för att där föra sin talan.

49—51 §§ utgår.

54 § första stycket.

Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp
samt om ersättningsskyldighet enligt 33 § må besvär anföras hos länsstyrelsen.
Beslutet går dock i verkställighet, såvida ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar.

Stockholm, Oskar F.klunds Boktryckeri, 1955