Motioner i Andra kammaren, Nr 62 (Motion 1917:62 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

Nr 62.

Av herr Lundberg m. fl., om provisoriskt rusdrycks förhud m. m.

Man möter vid bedömande av alkoholfrågan två grundskilda uppfattningar.
Den ena menar, att ett oavlåtligt arbete på övertygelsens
väg, riktat på de enskilda individerna, är i huvudsak nog. För karaktärens
stärkande anser denna riktning det icke vara så önskvärt, att
frestelserna undanröjas som fastmer att den personliga motståndskraften
stärkes. Den andra riktningen gör gällande, att den historiska erfarenheten
såväl som den psykologiska iakttagelsen visar, att det är ett stort
självbedrägeri, om man tror, att den individuella bearbetningens väg
kan annat än för kort tid och för en bråkdel av nationen öva någon
väsentligare påverkan. Vill man folkets befrielse i stort från alkoholens
förbannelse, är det en i hög grad opraktisk metod att upptaga hundratusentals
människors tid och kraft — väl behövlig för positiva samhällsuppgifter
— på den negativa uppgiften att generation efter generation
förmana den övriga nationen att taga sig till vara för starka drycker.
Det är, som träffande anmärkts, lika opraktiskt som att utpostera en
levande kedja av hundratusentals människor vid randen av ett bråd djup
för att varna vandrarna från att gå för nära, under det man med oerhört
mycket mindre kostnad och större effektivitet kunde bygga en stenbarriär
till skydd. Denna barriär är förbudet.

Vi bekänna oss utan tvekan till den senare av dessa uppfattningar.
En förnuftig nykterhetsrörelses uppgift kan icke vara en evig Sisyfusmöda,
ny och lika hopplös för varje generation. Rörelsens uppgift
måste i stället vara att förbereda och skapa en allmän opinion av den
styrka, att den möjliggör det definitiva förbudet. Förbudet vore en
överdrift, om det kunde visas, att nyttan av alkoholdryckerna övervägde
deras skada. Men vem med ringaste ansvarskänsla vågar ett sådant
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 samt. 30 höft. (Nr 62.) 1

2 Motioner i Andra leammuren, Nr 62.

påstående? Förbudet vore en utopi, om det kunde uppvisas vara praktiskt
sett outförbart. Men vem kan uppvisa det? Den enda bevisning, som
här duger, är ett praktiskt experiment, vilket därför så snart som möjligt
bör göras. De sannolikhetsskäl, som kunna anföras med ledning av
erfarenheter från länder, där försöket i större eller mindre utsträckning
gjorts, tala — som senare skall uppvisas — ett tydligt språk till förmån
för förbudet och icke tvärtom, så snart fakta få tala och icke den tendentiösa
förvrängningen.

Givetvis är nykterhetsrörelsens uppgift även att i möjligaste män
motarbeta dryckessederna även på andra vägar, så länge icke förbudet
kan uppnås, men det måste betecknas som högst opraktiskt och kortsynt
att laborera med palliativ, så snart det är möjligt att med större fördel
än olägenhet genomföra den mest definitiva lösningen.

Tänker man på förbudsrörelsen särskilt mot brännvinet, har den
pågått i organiserad form allt sedan 1830. I stället för att tillmötesgå
den dåvarande nykterhetsrörelsens krav på ett verkligt brännvinsförbud,
lät 1854 års riksdag — i skarp strid mot den tidens demokrati, bondeståndet
— reformen löpa ut i en finanspolitisk kompromiss, vilken
inbragte en skenbar vinst åt staten, städerna och vissa allmänna inrättningar
men på bekostnad av folkets alltjämt av brännvinet försvagade
fysiska och moraliska kraft. Genom denna riksdags beslut, vilka lågo
till grund för förordningarna av den 18 januari 1855, skapades nya, år
efter år allt starkare hinder av ekonomisk art för ett blivande förbud.
Nykterhetsrörelsens målsmän blevo missmodiga och tröttnade på den till
synes hopplösa striden. Rörelsen domnade av och under Karl XV:s
regering var den blott eu skugga av vad den hade varit på 1830—50-talet. Då några entusiastiska förbudsvänner på 1870-talet igångsatte en
petitionsrörelse för att uppkalla folkopinionen till stödjande av tanken
på ett förbud, misslyckades givetvis denna oförberedda ansats. Med
anledning av densamma uppträdde emellertid den äldre svenska nykterhetsrörelsens
främste märkesmän, domprosten P. Wieselgren, jämte tvä
av hans gamla medkämpar, kontraktsprosten A. Sandberg och brukspatronen
C. af Ekenstam och publicerade ett »upprop till svenska folket
av trenne nykterhetsrörelsens åldermän». Icke utan skäl har man kallat
detta 1876, året före Sveriges störste nykterhetskämpes död publicerade
dokument, för »Wieselgrens nykterhetspolitiska testamente». I en tid,
då man missbrukat den gamle föregångsmannens namn till intäkt för
strävanden, som äro så fjärran från hans egna som öster är från väster,
kan det vara av intresse att lyssna till vad en lång nykterhetskamps
erfarenhet lärt honom och hans bägge åldriga medkämpar.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62. H

»Vi hava icke uppgivit hoppet om ett framtida varaktigt förbud,
varförutan vårt folk skall gå under i elände». Så yttra de sig och uppdraga
därefter grundritningen till den nya rörelse, som just då började
vakna till liv och med tiden skulle fortsätta deras livsvärv. Huru såg
då denna grundritning ut? Jo, på följande sätt: Först bilda förbudsiöreningar
i varje svensk församling, därigenom övertyga folket om
förbudets önskvärdhet, och så komma till de styrande med kravet på
ett förbud, bakom vilket borde stå en stark folkvilja.

Vad är det nu den moderna nykterhetsrörelsen gjort, om icke just
utfört detta Wieselgrens testamente? Tusentals förbudsföreningar äro
sedan dess bildade allestädes i vårt vidsträckta land, och att deras verk
burit den åsyftade frukten, folkets förbudsvänliga övertygelse, det visade
bland annat den enastående folkomröstningen 1909—1910. Närmare
2 miljoner vuxna svenska medborgare gåvo då med sina namns underskrift
ett ojävigt vittnesbörd om att flertalet av Sveriges till vuxen ålder
komna innevånare ansåg tidpunkten inne för att börja genomföra »ett
fullständigt och permanent rusdrycksförbud».

Exakt uttryckt, röstade 1,884,298 personer för och 10,715 emot
det permanenta förbudet. *) Den förstnämnda siffran motsvarade 55.6
procent av Sveriges till vuxen ålder komna befolkning. Redan detta klen
meningsyttring så stark, att den icke motsvaras av någon annan i
någon som helst politisk fråga. Men man skulle storligen misstaga sig,
om man droge den slutsatsen, att de 44.4 procent av den vuxna befolkningen,
som icke antecknat sig å förbudslistorna, skulle vara motståndare
till förbudet. 1 de allra flesta fall beror frånvaron av denna
procent säkerligen på de ofullständiga anordningarna vid den med ytterst
blygsamma medel iscensatta omröstningen; på många orter kunde, av
brist på personal, som hade tid att åtaga sig det mödosamma och oavlönade
organisationsarbetet, ingen omröstningsbyrå upprättas. Där åter
anordningarna kunde nå ett samhälles hela befolkning eller allra största
delen därav, visar sig procenten av förbud sröstande ha vida överstigit
55.6 procent. I Uppsala, som dock ingalunda var eller är något förbudscentrum
och där till och med en motrörelse sattes i gång, hänvisande
till »rationella åtgärder» i den av dr Ivan Bratt just då föreslagna riktningen,
röstade 81 procent av stadens vuxna befolkning för förbudet och
i Jönköpings län nådde man i vissa kommuner över 90 procent. Det

*) En påstådd förfalskning av ett bland namnen föranledde en noggrann, av opartiska
personer företagen undersökning, som visade, att påståendet saknade all grund. Samtliga namnen
ha för övrigt allt sedan omröstningens avslutning varit offentligen tillgängliga för en var som
önskat granska dem.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

är snarare för lågt än för högt beräknat, om man antager, att, därest
praktiskt sett hela den vuxna befolkningen varit i tillfälle att avgiva
sin meningsyttring, minst 75 procent skulle uttalat sig för förbudet.

Ett vittnesbörd om förbudsopinionens fortfarande styrka i vårt land
ligger också i valen till andra kammaren. Trots de förskjutningar i
partiproportionerna, som ägt rum efter 1911, är antalet av de representanter
i kammaren, som uttryckligen deklarerat sin anslutning till förbudstanken,
dock nästan på siffran densamma än i dag som vid 1911 års
val (omkring 130). Med rätta har det blivit sagt, att »en fast punkt i
den annars under dessa år ganska gungande politiken har varit svenska
folkets obrutna förbudsvilja». Det är sant, att de allra senaste åren
sett eu motrörelse uppstå huvudsakligen ledd av mer eller mindre framstående
krafter ur de högre samhällslagren. Men trots enstaka anslutningar
från smärre arbetargrupper har denna rörelse blivit en krusning
på ytan. »Böljan därunder» är alltjämt lika lugn och bestämd i sin
rörelse.

Folket väntade 1911 en jämförelsevis snar lösning av förbudsfrågan,
som onekligen redan då var väl mogen för sitt avgörande. Det
oaktat har sedan dess ännu icke vare sig från regeringshåll eller av
enstaka motionärer någon framställning om allmänt förbud ägt rum.
Orsaken därtill har uppenbarligen varit, att man på varje sådant yrkande
väntat den naturliga invändningen: frågan är ju under officiell utredning
av den år 1911 tillsatta kungl. nykterhetskommittén, och innan denna
utrednings resultat föreligger, kan det icke vara lämpligt eller möjligt
att av riksdag eller regering begära ett avgjort ställningstagande till
frågan. Det ligger emellertid fara i fortsatt dröjsmål. Medan vi här
vänta på utredningen, har man handlat i andra länder. Förutom i det
lilla Island, vars förbudslag fullständigt trädde i kraft 1915, kar
i det stora ryska riket med dess oerhörda inkomster av det förut där
rådande spritmonopolet ett radikalt förbud införts samtidigt med krigsutbrottet,
och under de 5 år, som förflutit sedan slutet av år 1911,
hava i Förenta Staterna ej mindre än 15 nya förbudsstater tillkommit
till de 8, som redan 1911 funnos.

Dessutom ha i flera av de krigförande länderna mer eller mindre
långt gående inskränkningar av förbudskaraktär genomförts, vilka nödvändiggjorts
av tidens allvarliga läge. Åven i vårt land har till en
viss grad så skett, och man har med fullt skäl ansett sig nödsakad till
dessa åtgärder utan att avvakta slutförandet av alla de detaljundersökningar,
som nykterhetskommittén har att föranstalta.

Denna utredning, som sedan mer än fem år pågår, är givetvis av

Motioner i Andra kammaren, Nr 62. 5

dot största värde och intresse. Men den behöver kompletteras med en
experimentell undersökning, utan vilken den teoretiska bevisföringen
dock alltjämt, även när den blir färdig, kan bemötas med varjehanda
invändningar. Ingen må tro, att det principiella förbudsmotstånd, som
är huvudhindret för genomförande av denna av folkets flertal sedan
länge livligt önskade reform, låter avväpna sig genom aldrig så grundliga
och sifferfyllda betänkanden, så länge de blott röra sig med ovissa
framtidsberäkningar. Större slagkraft äga siffror från länder, där förbudet
försökts. Åven mot dem kan man göra invändningen: vi veta ej
om förhållandena hos oss äro så likartade, att samma verkningar även här
skulle framkallas. Men får hela folket inför sina ögon i eget land so
förbudet i verksamhet, så att även den blindaste ej kan undgå att
månad efter månad avläsa dess verkningar i ekonomiskt, fysiskt, kriminalistiskt
och moraliskt avseende, då torde motståndet komma att snart
nog nödgas bliva inskränkt till det fåtal, som ha personlig vinst av rusdryckers
tillvaro. Det är detta som i huvudsak inträffat i Ryssland, där man
nu ser de ledande klassernas offentliga talesmän med finansministern i
spetsen yttra sig om förbudssaken i samma anda som hos oss de speciella
förbudsvännerna. De bildade samhällsklassernas syn på saken var
dock före förbudsexperimentet ungefär detsamma i Ryssland som i Sverige,
likgiltig eller avvisande.

Alla förhandsberäkningar måsto enligt sakens natur bli till en viss
grad osäkra. Detta är nödvändigt redan därför, att framtida förhållanden
aldrig låta sig exakt beraknas. Men i detta fall tillkomma vissa andra
omständigheter, som göra den vanliga utredningsmetoden beträffande
alkoholkonsumtionens verkningar otillförlitlig. Ett par exempel skola
påtagligen visa detta. Antag att en officiell undersökning anbefallts
rörande alkoholbrukets inverkan på sjukdomsprocenten. De läkare,
som skola lämna primäruppgifter till en sådan undersökning, kunna,
även om de besitta den största möjliga skicklighet, icke annat än i
vissa särskilt påtagliga fall med visshet konstatera förhand en varon av
alkoholbruk såsom enda eller väsentliga orsaken till ett visst sjukdomsfall.
Men de kunna icke i sin statistik upptaga andra fall än de exakt
eller med en mycket hög grad av sannolikhet bevisliga. Resultatet blir,
att en dylik undersökning i regeln visar en relativt obetydlig sjukdomsprocent
vållad av alkoholen. Att detta resultat är missvisande, inser
vid minsta eftertanke en var. Men hur stor missvisningen är kan icke
beräknas.

Ett annat exempel är lika påtagligt. Antag, att undersökningen
gäller, hur stor del av fattigvården som rätteligen bör skrivas på rus -

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

dryckernas konto. De myndigheter och sakkunniga, som här skola ge
primäruppgifter, befinna sig i ett analogt dilemma. 1 vissa särskilt
flagranta fall kan man med bestämdhet påvisa, att den eller den försörjningstagaren
supit sig till sitt obestånd, men i de flesta fall kan
detta säkerligen icke bevisas. Och till och med i de allra påtagligaste
fallen kan kritiken göra den fullt befogade invändningen: »Hur kan Ni
bevisa, att ifrågavarande person, även om han exempelvis på grund av
rådande totalförbud, ej varit i tillfälle att supa bort sin förtjänst, icke
på annat sätt skulle ha slarvat bort den?» Det låter ju tänka sig, att
det är något fel med hans psyke av den beskaffenhet, att han över
huvud icke kan vårda sin ekonomi Titan att dock vara så påtagligt
abnorm, att han måste ställas under förmyndare.

Eller tag frågan om självmorden. Det är självklart, att förbudets
inverkan på deras frekvens icke på förhand låter sig beräkna. Men om
det konstant visar sig, att självmorden avtaga under förbudstillstånd, där
sådant försökts, är det sannolikt, att även i Sverige samma erfarenhet
skulle göras. Sak samma beträffande äktenskapsskilsmässor och andra
symtom av ett upprivet familjeliv.

Dessa exempel skulle kunna mångfaldigas. Deras sens moral
gäller på många andra områden än de exempelvis här anförda. Det
vore emellertid förhastat att därav draga den hyperkritiska slutsatsen,
som förbudets motståndare så gärna vilja draga, nämligen att det icke
finns något sätt att i förbudsfrågan åstadkomma en exakt och bevisande
utredning. Det finns ett sådant sätt, det mest praktiska och osvikliga.
Det är att iakttaga verkningarna av de praktiska experiment, som gjorts
i andra länder, och framför allt — att göra ett experiment i eget land.

Dessa verkningar göra sig gällande i synnerhet, i ekonomiskt, i
folkhygieniskt och moraliskt avseende och således

ingripa på synnerligen viktiga, för land och folk betydelsefulla områden.

Det är uppenbart, att den ekonomiska synpunkten icke kan eller
får vara den viktigaste, när det gäller att taga ställning till förbudsfrågan.

Skulle det nu visa sig, att förbudet medför den praktiskt sett fullständiga
befrielse från alkoholfaran, som det åsyftar, då är otvivelaktigt
den eventuella statsutgift, det kostar, väl använd.

Och skulle det till och med visa sig, att ett förbud även statsfinansiellt
sett betalade sig, med andra ord vore en så att säga god
affär, så måste icke blott varje invändning däremot ur ekonomiska synpunkter
förstummas, utan det måste rent av anses vara ur statsekonomisk
synpunkt i högsta grad oklokt att icke genomföra det.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

Låtom obs uu so till, vilken statsekonomi roll det eventuellt kan beräknas
komma att spela. En på officiellt uppdrag- verkställd utredning härav
har nyligen offentliggjorts av en yngre svensk nationalekonom, docenten
t. f. professorn vid Lunds universitet Fritz H:son Broek.J) Enligt hans
beräkning skulle netto!orlnsten av alkoholkonsumtionen i Sverige utgöra
minst mellan 70 och 80 miljoner kronor. (Utgifterna för rusdrycker
beräknar han till cirka 127 miljoner, varifrån statsinkomsten därav —
beräknad efter 1911 års summa, som var 52,790,000 kronor — fråndrages.)
Denna beräkning är säkerligen för låg, men den har åtminstone förtjänsten
att icke kunna beskyllas för ens skymten av överdrift och lämpar
sig därför till utgångspunkt för en på motståndaren inverkande kalkylering.
Men han reducerar ytterligare denna summa genom erinran därom,
att vid ett totalförbud säkerligen en del av de förut för alkoholdrycker
utgivna beloppen skulle gå till ökad konsumtion av kaffe, svagdricka
m. m. Emellertid skulle enligt hans beräkning årliga nettobesparingen
genom ett totalförbud komma att uppgå till åtminstone 40 miljoner
kronor.

Huru betydande även denna summa är i ett land med Sveriges
kapitalförhållanden, belyses genom påpekandet, att »ungefär hälften av
denna summa förslår till de årliga räntebetalningarna på statens obligationsskuld
och slutstaten för ingen av riksstatens huvudtitlar — med
undantag för lantförsvarsdepartementets — har ännu nått detta belopp.» -)
Må man ett ögonblick göra klart för sig vad det innebär, att t. ex. alla
statsanslag till vår kulturbudget, folkskolor, läroverk, universitet, konstanstalter,
tekniska läroverk, kyrkliga ändamål o. s. v., med ett ord hela
ecklesiastikdepartementets budget, skulle täckas av den summa, som
även vid den mest kritiska beräkning bleve folkets kontanta nettobesparing
av ett förbud!2)

Och dock, denna summa är säkerligen även ekonomiskt sett blott
en bråkdel av den vinst, ett förbud skulle medföra. Alkoholens ekonomiska
roll ligger icke huvudsakligen i den direkta utgift, folket ålägger
sig för dess förtäring. Vida betydligare ekonomiska värden förloras
genom den över en stor del av befolkningen sig utbredande slöhet och
minskade energi, som är dryckessedernas ofrånkomliga biverkan. Denna
minskning i arbetsduglighet, initiativ och produktionsmängd kan givetvis
icke genom teoretiska förhandsberäkningar mätas. Men den är sannolikt
vida mer betydande för landets och folkets ekonomi än även de

’) Nykterhetskommittén X.

'') Dr Broeks utredning utkom för ett par månader sedan. De ifrågavarande summorna
åro, som bekant, nu något överskridna.

8 Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

icke obetydliga summor, som äro direkt påvisbara följder av den egentliga
alkoholismen i sjukvård, fattigvård och fångvård m. m. Verkningarna
av ett totalförbud till landets och folkets ekonomiska lyftning
låta sig, som sagt, på förhand icke exakt beräknas, men av erfarenheterna
från sådana länder, där ett förbud försökts, kan man draga betydelsefulla
slutsatser. Vi återkomma härtill vid redogörelsen för vissa
utländska erfarenheter.

Den andra huvudsynpunkten är den folkhygieniska.

När det varit fråga om den roll, alkoholdryckerna spela för folkhygienen,
har man vanligen diskuterat de sjukliga förändringarna i
organen, som den egentliga alkoholismen vållar. Detta är emellertid en
högst underordnad fråga; all den strid, som förts och föres om i vad
mån vissa av dessa förändringar bero av alkoholbruket eller av andra
detsamma mer eller mindre regelbundet åtföljande omständigheter har
helt och hållet akademisk karaktär och kan här lämnas åsido.

Det viktiga är: vinner eller förlorar nationen i sin helhet i hälsa
och kraft på alkoholdryckernas försvinnande ur folksedvanorna? Svaret
på denna fråga förefaller självklart, och ingen ansvarskäunande sakkunnig
torde tveka om detsamma. Men några av de av forskningen
ådagalagda fakta, som visa den folkhygieniska förmånen av total alkoholavhållsamhet,
må dock anföras. Det stora engelska livförsäkringssällskapet
»The united kingdom temperance and general provident institution»
har sedan 1847 i sin statistik över sina försäkringstagare även tagit
hänsyn till deras alkoholbruk. I den grupp av försäkringstagare, som
icke var totalavhållsam, överensstämde i regel antalet av de beräknade
dödsfallen ungefär med verkliga antal inträffade dödsfall, medan i den
totalavhållsamma gruppen dödligheten höll sig avsevärt lägre (i genomsnitt
74.3 procent av de beräknade dödsfallen inträffade).

På grundvalen av Englands officiella statistik har man uträknat
dödlighetsgraderna för olika yrken, varvid det visat sig, att bland män
i åldern 25—65 år finner man värdshus- och hotellbetjäning, samt därnäst
värdshusvärdar och alkoholhandlare, därnäst ölbryggeriarbetare vara
utsatta för abnormt stor dödlighet.

Sätter man geuomsnittstalet till 1,000, bli dödlighetssiffrorna för

värdshus- och hotellanställda .............................. 1,725,

värdshusvärdar och andra alkoholhandlare......... 1,642,

i ölbryggerier anställda .......................................... 1,427,

skräddare ..................................................................... 989,

skomakare.................................................................... 920,

jordbruksarbetare....................................................... 666,

präster ......................................................................... 633 o. s. v.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

1 den norske statistikern, professor N. Ryggs omfattande undersökning,
som ingår i den norska Alkoholkommissionens nyligen avgivna
betänkande meddelas bland annat, att bland samtliga dödsfall av över
20 år gamla män i Kristiania enligt läkarnes dödsattester minst 16.2
procent haft påvisligt sammanhang med alkoholismen; motsvarande siffra
för övriga städer var 10.7 (allt gällande år 1911).

Välbekanta äro den tyske forskaren, Miinchen-professorn Krmpeliens
ingående experimentella undersökningar över alkoholens, även smärre
dosers, ofördelaktiga inverkan på minne, iakttagelseförmåga, synskärpa.
hörsel, uppmärksamhet o. s. v., iakttagelser som på ett särskilt område,
nämligen i avseende på precisionen vid skjutövningar, i detalj bekräftats
av en svensk militärs, kapten Boys, experiment inom svenska armén.

Efter de undersökningar att döma, som försiggått i Schweiz, beräknas,
att omkring tre fjärdedelar av de veneriska åkommorna vållats
av alkoholpåverkan (vanligtvis icke i det egentliga rusets stadium) samt
att ungefär hälften av beivrade sedlighetsförbrytelser äro att hänföra
till samma anledning. Den berömde psykiatrikern professor Aug. Forel
har föranstaltat en statistisk undersökning rörande veneriska åkommor,
vilken dock ej omfattade mer än cirka 300 fall; det visade sig därvid,
att mellan 60 och 70 procent av fallen bevisligen voro att hänföra till
alkoholens konto.

Av de i Norges städer åren 1895—1911 begångna självmorden
av män beräknar professor Rygg i sin ovannämnda undersökning 27.»
procent såsom vållade av dryckenskap. En liknande beräkning i Danmark
har givit siffran 22.8 procent.

Lika viktig som folkets fysiska sundhet är dess andliga hälsa.

Här må först ett mycket vanligt missförstånd eller kanske rättare
eu illvillig vanställning i motagitationen bemötas. Det är icke fråga
om eu moralisk värdesättning av den avhållsamme i jämförelse med
den måttligt eller till och med omättligt drickande. En mördare, som
under påverkan av alkohol begått ett brott, som straffas med långvarigt
frihetsstraff, kan mycket väl vara moraliskt bättre än en av de nio och
nittio i yttre måtto rättfärdiga, vilken kanske genom intriger och lagligt
tillåtna affärer bragt många människor indirekt om deras välfärd och
kanske deras liv. Men därför vore det ju dåraktigt av samhället att
uppgiva kampen mot mordet och andra grova brott. Samhällets plikt
är framför allt att genom avlägsnande av brottens orsaker och anledningar,
i den mån detta är möjligt, höja folkmoralen. Talet om »tvångsnykterhet»
såsom moraliskt lägre än »frinykterhet» är missvisande. Ingen
förnekar detta axiom. Alternativet skall ställas annorlunda: Vilket är för
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 saml. 30 höft. (Nr 62.) 2

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

folkuppfostran och folkmoral bättre: tvångsnykterhet med dess konsekvens
enorm nedgång i brottmål och ordningsstörande företeelser, eller fria
berusningsmöjligheter med deras lika säkra konsekvenser i ökat antal
brott och allsköns social oordning?

I Sverige beräknas procenttalet av de förbrytare, som antingen i
allmänhet varit begivna på dryckenskap eller åtminstone vid brottets
begående varit berusade till mellan 60 och 70. Det håller sig tämligen
konstant inom dessa gränser år efter år. Ungefär liknande äro siffrorna
från andra länder, nästan aldrig lägre men flerstädes högre. Kejsar
Wilhelm upplyste i ett tal till unga sjöofficerare vid marinskolan i Miirwik
1910, att av de brottmål, han som högste domare haft att bedöma,
hade nära 90 procent varit föranledda av alkoholen. En liknande siffra
angav i ett tal år 1912 lord Alverston i sin egenskap av Lord Chief
Justice i England.

Fängelsedirektören Segelcke Tlirap i Kristiania yttrar: »Visst är, att
en hel del, kanske den största av de vanskligheter, som nu stå oss i vägen
under strävandet att skapa ett ordnat och laglydigt samhälle, skulle försvinna
från den stund, då alkoholismens förbannelse bleve avlägsnad.»

Det är nu en vanlig invändning, som plägar möta förbudsmotiveringen,
den nämligen, att förbudet väl skulle vara gagneligt för samhället,
om det läte sig genomföra, men att det skulle vara praktiskt
outförbart.

Detta påståendes halt prövas bäst genom ett verkligt försök. Och
det är just ett sådant vi i vårt yrkandes första moment löreslå.

Emellertid äro redan många försök gjorda och det är synnerligen
lärorikt att iakttaga de resultat, vartill man vid dessa försök kommit.
De senaste erfarenheterna i detta avseende äro vunna under de sista tre
åren i Ryssland. Ryske finansministern Bark har vid upprepade tillfällen
påpekat, vilken påtaglig ökning i arbetsintensitet och produktionskraft,
som i Ryssland visat sig efter förbudets införande; trots krigets
ekonomiska sugkraft och den därav förorsakade dyrtiden kan folkets till—
tagande välstånd avläsas i den överraskaude stora ökningen av sparbanksinsättningarna.
De privata bankerna ha samtidigt gjort analoga
erfarenheter. Dessa påtagliga stora besparingar motsvara givetvis icke
allt, vad man ekonomiskt vunnit på att ej frestas till alkoholutgifter:
en mängd nyttighetsartiklar ha vunnit eu enormt ökad avsättning. Särskilt
har man i Ryssland liksom i de amerikanska förbudssamhällena
kunnat iakttaga en stark stegring av åtgången på kläder och skodon,
vilket vållat, att allt vad skofabrikanter, skräddare och textilfabrikanter
heter i hast blivit landets mest uppriktiga förbudsvänner.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

Do ryska sparbankernas insättnings- och uttagningsstatistik visar
under tiden 1913—1915 (t. o. in. juni månad 1915) följande siffror för
dot. belopp, varmed insättningarna överstego uttagningarna:

1913 första halvåret överskott 21.6

» andra » » 17.3

1914 första » » 18.s

» andra » » 70.4

1915 första » » 300.1

miljoner rubel,

» »

)> 5)

» »

» » .

Vi ha ej officiellt statistiskt material tillgängligt för längre tid
framåt, men enligt publicerade uppgifter i pressen har den enorma
stegring, som började med andra halvåret 1914, under vilket förbudet
började, fortsatt under senare hälften av 1915 och under 1916 i liknande
progression.

Omdömet om den efter förbudets införande stegrade välmågan är
så allmänt och obestritt, att det är fullkomligt omöjligt att jäva. Sparbanksinsättningarna
tala ju det omedcdbaraste språket, men samma tendens
går igen på en mängd andra områden, som äro åtkomliga för
iakttagelse. Sparbanksinsättningarna beteckna vad som blir över, sedan
man använt den ökade penningtillgången till sina utgifter. Åven dessas
beskaffenhet talar, som ovan antytts, ett tydligt språk; man köper
nyttigt)etsartiklar i stället för de onyttiga och skadliga rusdryckerna.
Mycket belysande är i detta avseende vad professor Hjalmar Sjögren i
december 1914 efter ett längre besök i Ryssland under de första förbudsmånaderna
yttrar (återgivet i en intervju i Dagens Nyheter den 8
december 1914). Han sade bland annat:

»Av största intresse är spritförbudets verkningar. Detta är ytterligt
strängt genomfört; det är i hela det stora Ryssland praktiskt taget
omöjligt att få sig en sup. Kronans tusental brännvin sbutiker stå obevekligt
stängda. Till och med på första klassens lokaler erhåller man
endast lätta viner, en så stark vara som portvin är förbjuden och står
heller icke att få.*) Och det märkvärdiga är att alla finna sig häruti
utan klagan. Många stadsdumor och semstvoförsamlingar ha redan ingått
till regeringen med skrivelser, vari uttalas förhoppningen, att spritförbudet
måtte upprätthållas, även när kriget en gång upphört. Underbart
är att se verkningarna därav bland den stora allmänheten redan
nu, efter endast fyra månaders förlopp. Textilindustrien blomstrar som
aldrig förr. Arbetaren, som förr kanske bara ägde en skjorta eller två,

*) Successivt utsträcktes förbudet och kort efter den tid, dessa ord gälla, voro även lättare
viner förbjudna i själva huvudstaden.

12 Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

köper sig lika många dussin, färdiggjorda kläder ka eu enorm åtgång,
likaså t. ex. galoscher. Man kan säga att hela Ryssland riggar upp sig
för de pengar, som annars gå åt till brännvin. Trots kriget har folkets
köpkraft stigit. De niohundra miljoner rubel brännvinsmonopolet inbringat
ryska staten årligen skola lätt kunna tas igen på andra vägar,
om detta förhållande får fortfara.»

För att förstå den ekonomiska innebörden av det ryska brännvinsförbudet
äro följande uppgifter av vikt:

Förslaget om statsverkets inkomster och utgifter för år 1915
upptog de ordinarie inkomsterna till 3,080,108,314 rubel mot 3,572,169,473
föregående år, de extraordinarie inkomsterna till 152,200,100 rubel mot
41,399,925, d. v. s. en sammanlagd inkomstsida på 3,234,308,414 rubel
mot 3,013,569,398 rubel föregående år. De ordinarie utgifterna uppgå
till 3,078,814,461 rubel mot 3,309,523,517 rubel föregående år, de extraordinarie
utgifterna till 155,493,953 rubel mot 304,045,881 rubel föregående
år, alltså eu sammanlagd utgiftssiffra på 3,234,308,414 rubel
mot 3,613,569,396 rubel föregående år. Det visar sig alltså, att monopolinkomsterna
överstego fjärdedelen av hela inkomstbudgeten. Den
omedelbara förlusten täcktes huvudsakligen genom lånemedel.

Ett svenskt officiellt utlåtande om det ryska förbudet föreligger
från svenske konsuln i Retrograd, K. E. Widerström, som bland annat
skriver:

»På uppblomstringen av Rysslands egen industri kommer det
sedan krigets början existerande spritförbudet att ha en ofantlig inverkan.
Mot krigets många faror och olyckor kan det ryska folket med
tacksamhet och glädje sätta välsignelsen av spritförbudet. Krigets ohyggligheter
komma att glömmas efter en generation, välsignelsen av spritförbudet
kommer att vara för alltid, ty även om det totala förbudet
kommer att mildras, så kommer dock aldrig spritförbrukningen att få
återgå till de senare årens. Folket och regeringen ha fått se, att det
är möjligt att leva utan brännvin, de ha till sin förvåning fått se, att
det lägre folkets köpkraft i stället för att, som allmänt troddes, starkt
avtaga på vissa områden, ökats efter kriget utbrott. Så har t. ex.
försäljningen av manufakturvaror efter krigets utbrott avsevärt ökats.
I stället för att lämna arbetsförtjänsten på krogen, begagnade man den
till att skaffa mat och kläder — och att sätta in på bankerna. I kamnoch
lastningsplatserna är förhållandet särskilt iögonfallande. De i trasor
höljda figurerna äro nästan försvunna, och i stället för att begära allmosor
till brännvin och natthärberge, förekommer det att de förut förfallna
männen skänka pengar i sparbössorna till lindring av nöden bland

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

de av kriget lidande. På inånga platser, där ingen utan att riskera
livet kunde visa sig efter mörkrets inbrott, ilr det nu ofarligt, och
brottens antal har minskats i ofantlig grad. Varje bemödande från
bryggeriernas, Öl- och vinhandlarnas sida att få Öl- och vinhandeln frigiven
har mött det starkaste motstånd från flera stadsförsamlingar och
från prästerskapet samt från industriidkare, som med fruktan emotse den
tid, då spritdryckerna åter skola lössläppas. De som knota! över spritförbudet
äro huvudsakligen de, som ekonomiskt drabbats därav, bryggare,
bränneriägare och försäljare; de som tacka tsaren och Gud äro miljoner
hustrur och barn i det stora landet.»

Ett talande vittnesbörd om den efter förbudet tilltagande ekonomiska
förbättringen är även den ökade skatteinbetalningen. Under de
tre första månaderna av år 1915 inbetalades i Astrakan 250,000 rubel
mera i skatt än föregående år. Det är ju antagligt, att vid denna
stegring även andra orsaker medverkat, men förbudet har säkerligen
vant en viktig faktor.

Negativt visas samma förbättring av folkets ekonomiska villkor
— trots dyrtiden och kriget — i en stark nedgång av pantbankslånen.
På huru vitt skilda områden denna fördelaktiga inverkan av ett förbud
visar sig exemplifieras även av den statistik angående eldsvådor, som
brandförsäkringsbolagen föra. I guvernementet Tver t. ex. var under
de på eldsvådor i regeln särdeles idka månaderna augusti och september
antalet före förbudet (uträknat i medeltal efter statistiken för femårsperioden
1909—1913): 2,384 med en förlust av 464,015 rubel, men år
1914 endast 1,631 med en förlust av 226,246 rubel; motsvarande siffror
för guvernementet Jekaterinoslav voro för ifrågavarande månader 1913:
310 fall med en förlust av 28,893 rubel, men 1914: 147 fall med eu
förlust av 13,287 rubel.

Dr A. Karlgren, som under flera resor till Ryssland ägnat dessa
förhållanden särskild uppmärksamhet, meddelar *), att man före förbudet
beräknat eu årlig totalförlust av ungefär 500 miljoner rubels värde
genom eldsvådor, men att denna förlustsumma sjunkit till ungefär 250
miljoner, alltså med 50 procent efter förbudet.

Med tanke härpå och om man besinnar, att denna besparing av
en kvarts miljard per år endast gäller en sådan jämförelsevis underordnad
detalj, kan man få en aning om till vilken verkligt revolutionerande
förbättring i ett lands och folks ekonomi förbudet kan bidraga
och huru befogad prof. Sjögrens nyss anförda reflexion verkligen är,

'') A. Karlgren: Ryssland utan vodkn, Stockholm 1916 sid. 133. Beträffande eldsvådestatistiken
hänvisas vidare till de ännu mer detaljerade uppgifter, som ingå i tidskr. Mimer 1916 s. 10.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

att »de niohundra miljoner rubel brännvinsmonopolet inbragt ryska
staten årligen skola lätt kunna tas igen på andra vägar», om förbudet
får fortfara.

Men ännu betydelsefullare än minskningen av sådan oförsiktighet
och ouppmärksamhet, som uppenbarligen äro anledningen till ökningen
av t. ex. eldsvådornas antal, då folket äger tillgång till alkoholdrycker,
är den genomgående ökning av arbetsintensiteten och energien, som konstaterats
vid undersökningar av ett större antal (ej mindre än 172)
fabriker inom den s. k. Moskvaska fabriksrayonen. *) Arbetsförsummelserna
under månaderna augusti—oktober gåvo (med fråndragande av
strejk-, permissions- och dylikt avbrott)

1913 en summa av 4,347,000 timmar,

1914 » » » 3,001,800 »

alltså en minskning under förbudstiden av ej mindre än 31 procent.

Vad en genomgående dylik stegring av arbetsintensiteten betyder
för ett helt land på olika områden och i vilken mån den kan påverka
folkets välstånd och landets ekonomiska lyftning, ligger i öppen dag.2)

Men, som redan är anmärkt, trots den oerhörda betydelse dessa
ekonomiska faktorer äga, är ekonomien dock icke huvudsaken. Förbudets
verkningar på folkhälsans och folkmoralens område äro ännu
betydelsefullare.

Svenska Dagbladets korrespondent skriver till tidningen på senhösten
1914 (se Sv. D. 9/ia s. å.):

»Förbudet har under de gångna 3 1/2 månaderna utsträckts det ena
steget efter det andra. Konjak och likörer förbjödos först, vidare Öl
och starkare viner samt nu senast även röda och vita viner. Alla ölstugor
ha för länge sedan måst stänga sina portar, och i dessa dagar
kommer även all vinservering, till och med i de finaste restauranter,
att upphöra. — — — Man kunde vara böjd att tro, att detta borttagande
på en gång av allt vad alkohol heter skulle för alla dem, som
sedan ungdomen varit vana vid bruket, vålla kännbara svårigheter eller
rent av menliga följder. Varken bland arbetare eller den bildade klassen
har dock något sådant kunnat förmärkas. — — — Ehuru jag själv

’) Jfr Karlgrens ant skr. s. 98. Jfr Mimer 1915 och 1916, flera artiklar.

5) Jfr O. J. Woronow, Lantbefolkningens levnadssätt under de nyktra dagarna. På grundval
av de i zemstwo’erna insamlade uppgifterna och andra undersökningar. Petersburg, rikstryckeriet 1916.

A. K. Witt, Ändringar i textilproduktionen i sammanhang med kriget och förbudet för
alkoholförsäljning.

J. A. Nazorow, Sparkassorna och förbudet för alkoholförsäljning. Moskva 1916.

M. J. Semenow, Förbudet för alkoholförsäljning och eldsvådorna på landet.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62. 15

sedan mer än 30 år ''tagit mitt glas’, kan jag ej påstå att, förlusten av
vare sig den ena eller andra sorten varit mig svår. — — — Man
känner sig nu bättre till sinnes, spänstigare och mer arbetskraft^ än förr.
Och samma erfarenhet som jag tyckas de flesta ha gjort. Det är blott
det första steget eller kanske riktigare att taga detta steg fullt ut, som
synes svårt. Man har ej själv energi nng att bryta med mångåriga
vanor. Men med härskareordets stöd går det bra.»

Vi vilja här anmärka, att här i Sverige intet sådant härskarord
behövs: här begär sedan många år folkets överväldigande flertal denna
välgärning mot hög och låg. De som här kunna uttala härskarordet,
begagna det tyvärr ännu att förhindra folkviljans genombrott på detta
område.

Man kan icke mot Rysslands talande exempel invända, att befolkningen
där skulle vara i det hela mer begiven på dryckenskap än i

andra länder, så att ett förbud på den grund vore befogat där men

obefogat i Sverige.

Enligt den officiella statistik, som av dr J. Gabrielsson meddelats
i kungl. nykterhetskommittdns betänkande nr 4, har den årliga konsumtionen
per individ i årligt genomsnitt under femårsperioden 1906—1910 varit
i Ryssland (europeiska R.) 6.0 9 liter brännvin, 6.5 2 liter Öl, 0.6 8 liter vin

i Sverige (1911) 6.6 » » 50.17 » » 0.52 » »

Den ojämnhet, denna statistik företer däri, att jämförelsen för
Sverige gäller'' ett något senare år, har praktiskt ingen betydelse, enär
siffrorna för de senaste åren icke visat någon större fluktuation annat
än möjligen beträffande ölet, som haft något lägre siffror under perioden
1906—1910.

Det framgår emellertid med fullkomlig tydlighet av statistiken, att
genomsnittskonsumtionen i Sverige av Öl varit högst betydligt större än
i Ryssland, av brännvin ungefär lika stor och av vin obetydligt mindre.

I fråga om det ryska förbudets återverkan på folkhälsan må några
särskilt belysande siffror anföras:

I de vårdanstalter för alkoholister, som »Sällskapet för folknykterhet»
underhåller i Retrograd, intogos under senare halvåret 1913 och
1914 följande antal patienter (förbudet började, först blott som brännvinsförbud,
den 16 juli 1914).

Juli...................	1913	1914		1913	1914
..... 154	56	Oktober ..........	..... 131	0
Augusti ..........	.... 147	5	November.......	...... 117	1
September.......	..... 136	3	December ......	...... 63	2.

Ungefär liknande äro siffrorna från Moskva.

16 Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

På det hospital i retrograd, där sinnessjukdomsfall bland den
fattigare befolkningen omhändertagas, förekommo under senare halvåret

1913 summa 998 fall och samma tid 1914 summa 794 fall manliga
patienter. Minskningen är påtaglig, men dock icke så stor som inom
armén, där enligt den krigspsykiatriska statistiken sinnessjukfallen äro i
proportion cirka en sjundedel av motsvarande fall under japanska kriget.

Självmordsstatistiken visar i retrograd under första halvåret av

1914 385 fall självmord och registrerade självmordsförsök och under
det senare halvåret med förbud under större delen 174 tall, alltså eu sänkning
av 45 procent. I Warschau var motsvarande sänkning 52 procent.

Självklart är, att förbudet skall direkt visa sina verkningar i stark
minskning av fylleriförseelserna. I den lör sin alkoholism kända stadsdelen
Spasskaja i retrograd anhöllos under 1914 års törra hälft 4,894
fyllerister; under förbudsmånaderna samma år utgjorde siffrorna:

Juli (brännvinsförbud från 16In) ........................................................... 474 tali

Augusti (förbud mot. brännvin och andra starkare drycker) ...... 123 »

September (något skärpt förbud) ......................................................... 100 »

Oktober (ytterligare skärpt förbud; även mot Öl)........................... 71 »

November...................................................................................................... 56 »

December (förbud även för lättare viner från 16/iä) ..................... 31 »

Den ryska kriminaljuristen professor Bechterev hade beräknat, att
med ett spritförbud brottsligheten i allmänhet skulle minskas med en
tredjedel.

Brottm ålsstatistiken för första halvåret av 1914 (utan förbud) visar
261,953 vid städernas underdomstolar åtalade brott, för motsvarande
halvår av 1915 (med förbud) 193,036. (Statistiken omfattar städerna i
europeiska Ryssland utom Warschauguvernementet.) Det ligger i sakens
natur, att brottmålen koncentrera sig i städerna. På landsbygden voro
brotten ju fåtaligare redan förut, men minskningen efter iörbudet är
likväl ännu större. Fullständig statistik står oss här ej ännu till buds,
men talrika uttalanden av polismän och jurister visa, hur oerhörd förbättringen
varit. Eu länsman (citerad hos Karlgren sid. 131) skriver:
»Polisen och myndigheterna ha fått det lättare, sjukhusen vila ut,
fängelserna tömmas.» »Lantpolisen har ingenting att göra, vägglössen
do av svält i polishäktena» o. s. v. Folkmeningen är ytterst gynnsamt
stämd mot förbudet, vilket bevisas av svaren på frågan: »Önskar ni
bibehållandet av förbudet även efter kriget?» som ställdes till distrikten
Penza och Jekaterinoslaw. (Se tidskriften Mimer 1916 sid. 106):

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

1		Önska		Önska	Önska	l
I		förbud	Önska	fullstän-	j
Distrikt;	Antal	för alla	bibehålla	bibehålla	digt upp-	Obe-
svar	alkohol-	vinförsälj-	ölförsälj-	hävande	stämda !
		haltiga	ningen	ningen	av för-
		drycker			budet	J
Penza..........................................	00	7„,	1.8	3.0	15.0	1.0
Jekaterinoslaw..............................	1,857	81.o	8.o	5.o	6.0	- 1

I Norge rådde ett kortvarigt förbud mot brännvin (även import;
den 8—26 juni 1916 (med anledning av en allmän strejk). I Kristiania
var även utminutering och utskänkning av vin förbjuden 9—15 juni
(öl var således dock tillåtet).

Under de 7 dagar, då både brännvins- och vinförbud rådde (men
Öl var tillåtet) förekommo 123 arresteringar för fylleri, i genomsnitt
alltså 17.5 per dag;

under de 15 0 dagar, då enbart brännvinsförbud rådde, förekommo
770 arresteringar =51.3 per dag;

under de 8 dagar, då intet förbud rådde, 587 arresteringar = 73.3
per dag.

Den 16 december utfärdades en ny kunglig resolution om »förbud
mot sälg og skjsenkning av brsendevin og mot införsel og forsendelse
inden riket av desamme varer samt förbud mot sälg av vin og skjrnnkning
av het vin».

Detta, norska julförbud trädde i kraft den 18 december och upphörde
partiellt den 8 januari. Det omfattade absolut förbud mot försäljning
av brännvin och starkare viner, medan lättare vin och Öl voro
tillåtna. Från den 8 är det upphävt i avseende på vinerna (dock med
vissa inskränkningar i dessas försäljning), men brännvinsförbudet äger
alltjämt bestånd och skall bestå tills vidare.

Från Kristiania poliskammare föreligger angående dess verkningar
under december följande statistik:

Dagliga antalet för fylleri anhållna (drukkenskabsarrestanter) i
december månad 1916:

9 Till de ovannämnda dagarna böra tilläggas lördagen den 3, söndagen den 4 och måndagen
den 5 juni, enär i Kristiania även under normala förhållanden brännvinsförsäljning år förbjuden
lördagar, söndagar och måndagar.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 samt. 30 höft. (Nr 62.)

18			Motioner	i Andra	kammaren,	Nr	62.
Dag	Datum	Man	Kvinnor	Summa	Dag	Datum Man	Kvinnor	Summa
Fredag	1	81	12	93	Söndag	17	33	4	37
Lördag	2	69	9	78	Måndag	18	15	1	16
Söndag	3	41	4	45	Tisdag	19	11	1	12
Måndag	4	26	2	28	Onsdag	20	15	2	17
Tisdag	5	86	6	92	Torsdag	21	25	i	26
Onsdag	6	54	7	61	Fredag	22	37	0	37
Torsdag	7	55	2	57	Lördag	23	44	2	46
Fredag	8	61	2	63	Söndag	24	7	1	8
Lördag	9	66	4	70	Måndag	25	11	1	12
Söndag	10	36	1	37	Tisdag	26	10	0	10
Måndag	11	34	4	38	Onsdag	27	21	2	23
Tisdag	12	47	3	50	Torsdag	28	13	0	13
Onsdag	13	56	3	59	Fredag	29	11	1	12
Torsdag	14	68	2	70	Lördag	30	22	1	23
Fredag	15	73	3	76	Söndag	31	14	0	14
Lördag	16	76	1	77	Summa	1,218	82	1,300

Det ligger nära till hands att antaga, att konsumtionen av de
tillåtna vinerna skulle ökats i stället. Men enligt Verdens Gång (8
januari 1917) har detta icke varit fallet i nämnvärd grad. En annan
intressant iakttagelse har gjorts av samma icke särskilt förbudsvänliga
tidning: »frekvensen har märkligt nog varit ungefär densamma men
omsättningen betydligt minskad». Denna iakttagelse är betydelsefull.
Den antyder, att om någon ruin för ens restaurantrörelsen i och för sig
kan det icke bli fråga genom ett förbud; ännu mindre givetvis för
hotellrörelsen.

Anmärkningsvärt är, att angreppet på förbudet i annars förbudsfientliga
tidningar denna gång nästan uteblev. Alla ha förstått att en
tid, då livsmedlen börja tryta, är det orimligt att låta spritfloden flöda.

Emellertid är det uppenbart, att det norska provisoriska förbudet
skulle ännu effektivare visat sin verkan i polisstatistiken om även ölet
varit förbjudet.

Men vi ha även egna erfarenheter att åberopa. Under den svenska
storstrejken 1909 rådde under cirka en månad ett förbudstillstånd, som
på många ställen kom ett verkligt totalförbud mycket nära.

Den 28 juli nämnda år avläts av dåvarande civilministern, numera
landshövdingen Hugo Hamilton telegram till överstathallarämbetet i Stockholm
och samtliga länsstyrelser, däri dessa vederbörande anmodades att
tillse, att under strejkdagarna, och då eljest funnes nödigt, lokaler, där

Motioner i Andra kammaren, Nr 62. 19

spritdrycker erhölles, stängdes i den omfattning, som vore av behovet
påkallad.

I allmänhet föranledde denna anmodan, praktiskt sett, fullständigt
brännvinsförbud samt i många län även förbud lör utminutering av vin
och Öl; utskänkning av vin och Öl var i allmänhet tillåten till spisande
gäster vid verkliga måltider (så i Stockholm). I många fall fastställdes
därvid ett visst lågt maximum, som tick utskänkas. På några orter,
särskilt på landsbygden, var dock även detta förbjudet.

Förbudsbestämmelserna trädde i kraft på olika tider i olika län; i
Stockholm den 4 augusti. De upphörde successivt under september månad
och på ett fåtal orter först i oktober. I Stockholm upphävdes förbudet
för utskänkning av brännvin och vin den 6 september och den 20 i
samma månad beträffande utminuteringen och ölutskänkningen.

Effekten av dessa anordningar i avseende på fylleriförseelserna
uppgives i kommerskollegiets redogörelse för de med storstrejken 1909
sammanhängande förhållandena ha varit den, att medan antalet fylleriförseelser
under senare halvåret 1908 utgjort 31,118, utgjorde det under
samma tid 1909 28,028, utvisande en minskning av 3,090 fall. Denna
minskning faller uteslutande på förbudsmånadens konto och är i själva
verket större än som omedelbart framgår av nämnda siffra, alldenstund
man synes ha försökt, så gott sig göra lät, taga skadan igen, när dammarna
för rusdryckernas flod ånyo öppnades: såväl oktober som november
och december månader 1909 förete nämligen ökning av antalet fylleriförseelser,
jämfört med samma månader 1908, särskilt oktober månad
(förbudet upphävdes successivt under september) med den ansenliga ökningen
av 1,140 fall.

Minskningen av fylleriförseelserna under augusti, den egentliga förbudsmånaden,
var enorm: ej mindre än 3,861 fall mindre än under
augusti 1908; under september var minskningen mindre: med 699 fall
(förbudet upphävdes på de flesta ställen redan i början av september).

Vilken omedelbart lyckosam verkan ett förbudstillstånd har på
detta område visade sig med särskild pregnans i huvudstaden. Under
augusti månad förekommo där summa 168 fylleriförseelser (mot cirka
1,300 året förut i motsvarande månad), men vid närmare undersökning
visar det sig, att de allra flesta av dessa förseelser inföllo på månadens
3 första dagar (förbudet började den 4 augusti). Under de egentliga
förbudsdagarna förekom praktiskt taget knappast i medeltal 1 fall om
dagen i Stockholm.

Lärorika upplysningar kunna även hämtas från de amerikanska
förbudsstaterna. De flesta av dem ha infört förbudet jämförelsevis

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

nyligen, men tre av dem ha en mer än 30-årig erfarenhet, nämligen
Maine, Kansas och North-Dakota. När Kansas 1880 införde statsförbudet
gällde denna stat för att vara synnerligen fattig. År 1913 visade
statistiken, att den i avseende på egendomsfördelningen per capita hunnit
bli unionens rikaste stat. Egendomstaxeringen gav ett medeltal per invånare
av 1,700 dollars (medeltalet i Förenta Staterna i sin helhet var
1,200). Fn jämförelse med den »våta» grannstaten Missouri visar, att
medeltaxeringen där något understeg 300 dollars.

I avseende på folkhälsa och folkmoral visar förbudet, där det
lojalt upprätthålles, samma goda verkningar som överallt annorstädes.

De amerikanska exemplen avvisas vanligen såsom tendentiöst färglagda.
De äro dock hämtade från landets officiella myndigheters uttalanden
och ur offentliga statistiska källor. Men i förbudsmotståndets
mycket spridda och högt ansedda pressorgan propageras samtidigt de
ovederhäftigaste, mest notoriska tendensuppfinningar rörande förbudets
fiasko. Varje i saken invigd vet, att dessa regelbundet i den alkoholvänliga
pressen uppdykande rövarhistorier utsändas från vissa av alkoholkapitalet
understödda pressbyråer; vad vårt land beträffar torde man i
allmänhet ej göra sig mödan att direkt hitsända dem. Svenska därav
intresserade tidningar finna dem i de utländska organ, dit de i första
hand skickats, och översätta dem lika okritiskt som de med vaken hvperkritik
avvisa, vad som meddelas från förbudsvänliga myndigheter under
det förolämpande antagandet, att dessa icke kunna tala sanning, emedan
de äro valda av förbudsvänner. Gent emot all denna oresonliga kritik
är det nog att framställa följande två frågor:

1) Om förbudet misslyckats och — som antiförbudspressen påstår
— till och med framkallat ökad konsumtion av starka drycker och uppdrivit
förtjänsten av deras försäljning så enormt, varför bekämpas det
då så ivrigt av dessa dryckers tillverkare och försäljare?

2) Om förbudet misslyckats, hur kan man då förklara, att stat efter
stat med väldiga majoriteter övergår till förbudssystem? Ha de praktiska
amerikanarna ensamt på detta område förlorat sitt praktiska sinne? 0

'') Nedanstående tablå visar situationen i avseende på förbudsstaternas tillväxt i Amerika.
(Under de sista månaderna ha ytterligare 4 tillkommit, ehuru lagen där ännu ej allestädes trätt i kraft.)

Stat	År för lagens ikraftträdande	Lagens karaktär	Stat	År för lagens ikraftträdande	Lagens karaktär
Maine	1851 (1884) Grundlag (»Con-	Oklahoma	1907	Grundlag
		stitutional»)	North Carolina	1908	Civillag (»Sta-
Kansas	1881	Grundlag			tutory»)
North Dakota	1882	»	Georgia	1908	Civillag

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

Eu invändning, som ofta göres mot ett förbud, är att det skulle
skada turisttrafiken. Erfarenheten från turistlandet Norge talar icke i
denna riktning. Från 1906 till 1912 har antalet främmande turister i
Norge stigit med 11,892 eller 34.6 procent och från 1886 till 1912 är
antalet mer än tredubbelt. (Föreningen for Reiseliv i Norge om den
fremmede reisetrafik i Norge 1912.) Och dock har Norge målmedvetet
fortskridit på förbudsvägen.

De norska sommarsiffrorna (turister, som besökt Norge under den
egentliga turistsäsongen) förete följande stegring:

1886: 13,569, 1887: 15,747, 1888: 16,776,

1902: 20,827, 1906: 34,342, 1912: 46,234.

; Doktor Scharlacb, chefen för den skandinaviska avdelningen av
Oook’s resebyrå i London, avråder ur turistsynpunkt från underlättande
av vin- och ölhandeln. Det skulle, säger han, mest komma skjutsgossarna
till del (till nackdel för deras körning). »Den bättre klassens
turister dricker icke det Öl och det vin, som kunde serveras i de mindre
orterna i Norge.» (Se Aftenposten 5 maj 1906.)

Den kritiska tid, i vilken vi nu leva — då det dagliga brödet
måste utdelas med sparsam hand, då dyrtid råder och kanske hungersnöd
hotar — talar kraftigare än några ord för förbudet. Det stora världsbladet
Times skriver den 29 december 1916 rörande förhållandena i
själva det rika England:

»De i denna industri (— rusdrycksindustrien) intresserade torde
göra väl i att beakta tidens tecken och bereda sig på att finna sig i
det oundvikliga. Det berör krigföringen i två hänseenden: dels gäller
det födoämnesberedskapen, dels effektiviteten inom våra krigsindustrier.
Båda dessa synpunkter äro av en sådan högst viktig betydelse, att inga
hänsyn till intressen för särskilda grupper av medborgare kunna tillåtas

Stat.	År för lagens ikraftträdande	Lagens karakter	Stat	År för lagens ikraftträdande	Lagens karaktär
Mississippi	1909	Civillag	Oregon	1916	Grundlag
Tennessee	1909	»	South Carolina	1916	»
Alabama	1915		Virginia	1916	Civillag
Ark ansas	1915	»	West Virginia	1916	Grundlag (best
Arizona	1915	Grundlag			1914, träder i kraft
Colorado	1916				‘/n 1916)
Idaho	1916	Civillag	Washington State 1916	Civillag
lowa	1916	»

22 Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

få stå i vägen för vilka åtgärder det än må gälla, då det gäller stärkandet
av nationens förmåga av kraftansträngning.»

1 artikelns fortsättning meddelas, att de skotska skeppsredarne yrka
på totalförbud.

Man skall säkert här invända, att hela denna bevisföring hänför
sig till krigets extraordinära förhållanden. Ja, men vad är det. som
Times här utgår från som ett axiom. Jo, att födoämnestillgången
minskas genom rusdryckstillverkningen och nationens kraft lider av
rusdryckskonsumtionen. År icke detta lika sant även i vårt land,
ehuru vi ej äro i krig? Behövas verkligen här ej — under rådande
dyrtid — alla tillgängliga livsmedel? Och är det icke hjärtlöst att i en
tid, då flertalet knappt har råd att köpa det nödvändigaste, fortfara att
utlägga denna frestelse till bortslösande av de knappa medlen, en frestelse,
för °vilken alla tiders erfarenhet vittnar, att folk i massor faller, så
länge den finns? Och behöves nationens med noggrann omsorg bevarade
kraft först i det ögonblick, då kriget är ett faktum? och framför allt:
är det blott för kriqsbeliov, som nationen behöver en obruten kraft?

När det gäller det permanenta förbudet, bör varje ersättning åt
en näring, som nationen har utdömt och funnit landsfördärvlig, avvisas.
Den hänsyn, som billigtvis kan visas näringens målsmän, bör i stället
bestå däri, att man bereder dem nödig frist till den omläggning och
arbetsförändring, som ett blivande förbud nödvändiggör. Eu övergångstid
av tio år, som även av andra skäl synes lämplig, bör undanröja
även dessa svårigheter.

Men annorlunda ställer sig visserligen frågan, om det gäller ett
plötsligt inträdande provisoriskt förbud. Det är då billigt, att staten
bereder dem, som gå miste om sin arbetsförtjänst, skälig ersättning, i
den mån de därav äro i behov och icke genom annan anställning hållas
skadeslösa, vilket inom kort tid torde bli fallet. Staten äger även själv
möjligheter att bereda arbete åt vissa, i det den ju årligen antager ett
stort antal personer i tjänst inom sina affärsdrivande verk. Vad arbetsgivarna
beträffar, torde staten kunna i en eller annan form bereda även
dem tillfälligt bistånd, där så visar sig behövligt, t. ex. i form av
hjälp till dem som önska omlägga sin verksamhet till samhällsnyttigare
industri.

Kontrollstyrelsen, socialstyrelsen och kommerskollegium beräknade
i sitt gemensamma utlåtande kostnaden förut av ett provisoriskt förbud
under ett år till över 90 miljoner kronor. De beräknade då tull ersättning
åt alla vederbörande. Denna summa torde säkerligen kunna reduceras
ganska betydligt, då det sannolikt skall visa sig, att den befarade arbets -

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

lösheten i stort sett icke inträffar x) och då staten omöjligen kan vara
skyldig att för en åtgärd, som befunnits vara nödvändig för samhället,
lämna ersättning för all eventuell förlust.

Men även om man utginge från den beräknade summan, är t. ex.
Danmarks främste statistiker professor H. Westergaard övertygad om,
att samhällets vinst av ett förbud skulle vida överväga dess förlust
därpå. När det gällt våra mobiliserings kostnader har ingen hänsyn
tagits till den ekonomiska förlusten, emedan åtgärden ansetts nödvändig.
Sak samma här, men med den viktiga skillnad, att här föreslagna åtgärd
icke blott kräver utgifter utan även kommer att skapa högst betydande
ökade inkomster för folk och land, för att icke tala om dess verkningar
i förbättrad hälsa, i fysisk och andlig kraft, värden som svårligen kunna
för dyrt betalas.

En summa av 5 miljoner kronor torde kunna anslås såsom förslagsanslag
att jämte de medel, som finnas i statsverkets fond av rusdrycksmedel,
vid behov användas till understöd åt arbetare och andra personer,
som genom ett provisoriskt totalförbud skulle bli försatta i trångmål.

För åstadkommande av denna summa synes man kunna anlita en
förhöjd lyxbeskattning och förhöjd krigsvinstbeskattning.

För täckande av den omedelbara förlust, statsverket gör genom
det upphörande av alkoholskatteinkomster, som bleve en följd av ett
provisoriskt förbud, torde kunna ifrågasättas samma utväg som tillgreps
i Ryssland, nämligen upptagande av motsvarande lån, i den mån det
låter sig göra, av inhemska långivare, helst så organiserat att så många
som möjligt kunna få bidraga därtill genom smärre låneinsatser. Ett
dylikt folklån för ett sådant ändamål som förbudet skulle säkerligen
bli högst populärt.

Givet är däremot, att ett permanent förbuds ekonomi icke kan
byggas på lån. Utvägar till dess finansiering skola vi senare antyda
och somliga äro anvisade av doktor Broek i den ovannämnda nationalekonomiska
utredningen (Nykterhetskommittén X). De inkomstkällor,
han anvisar, äro bl. a.:

höjd kaffetull, beräknad till 8 miljoner kronor vid en höjning till
36 öre per kilogram (i Norge har man 30 öre per kilogram, i Tyskland
40 pfennige);

'') Erfarenheten från förbudsstater visar i allmänhet, att efterfrågan på arbete stiger efter
ett förbud och över huvud taget är själva alkoholindustrien däri olik flertalet andra industrier,
att den använder jämförelsevis ringa personal, medan de industrier, till vilka efter ett förbud
kapitalet måste vända sig, kräva talrikare arbetskrafter. Under kriget har det för övrigt visat
sig mycket lätt att omlägga en industri till en annan.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

eu nöjesskatt beräknad till 1 V* miljoner;

en jordvärdestegringsskatt, som han beräknar efter 20 år kunna
inbringa en årsvinst av minst 18 miljoner, och efter 30 år en årsvinst
av minst 33 miljoner.

Enligt de erfarenheter, man gjort i förbudssamhällen, är det
emellertid mycket sannolikt, att statsinkomsterna skulle stegras rent
automatiskt genom det stigande välståndet efter ett förbud, så att man
ingalunda behövde år efter år vara betänkt på en ersättning av den
förlust, som första året givetvis medförde, utan att budgeten tvärtom
successivt utjämnades utan allt för omfattande konstgjorda kompensationer.

Emellertid skulle redan ett halvt eller helt års försök med ett
provisoriskt förbud säkerligen ge värderika lärdomar även med hänsyn
till tendensen av ett blivande permanent förbuds ekonomiska verkningar,
ävensom göra folkets privata ekonomi så stort gagn, att det väl vore
värt den omedelbara kostnad, det skulle medföra, alldeles oavsett det
värde det skulle äga i avseende på stegrad folkhälsa och folkmoral, ett
värde, som icke låter uppskatta sig i penningar. Vad den nationalekonomiska
sidan av saken beträffar, måste man ju erkänna, att det icke
kan vara något eftersträvansvärt system att, såsom nu varje år äger
rum, folket bortslösar minst 127 miljoner kronor på en skadlig lyxkonsumtion,
för att staten skall nominellt inhösta mellan 40 och 50
miljoner kronor. Vad folket vinner, det vinner djupare sett staten, och
vad folket förlorar, förlorar staten.

Vad de föreslagna kompensationsinkomsterna vidkommer är för
övrigt mot värdestegringsskatten och nöjesskatten ingenting att invända;
den ökade kaffetullen väcker däremot starka betänkligheter, därför att
den skulle drabba även den fattigare befolkningen. Men staten äger
andra möjligheter. Den kan på effektivare sätt utnyttja kronans väldiga
tillgångar i trävaror och malmer, elektriska kraftkällor o. s. v.

Dr Broek räknar med 20 å 30 års övergångstid. Av skäl, som
här flerstädes antytts, tro vi, att även med en långt kortare övergångstid
förbudets ekonomiska möjlighet och framgång är given.

Man har ansett, att vissa hinder för en förbudslag skulle möta
från de länder, varifrån vi importerat rusdrycker. Först och främst må
då erinras, att hela denna import är så obetydlig i jämförelse med
ifrågavarande länders hela export av motsvarande varor, att det icke är
rimligt, att de för de relativt obetydliga summors skull, vilka det gäller
(t. ex. Frankrike för högst 4 miljoner), skulle tillgripa de yttersta maktmedlen.
Och om så skulle vara, vilka äro dessa maktmedel? Givetvis
repressalier, som skulle gå ut över vår egen export till dessa länder.

Motioner i, Andra kammaren, Nr 62. 25

Men deras inköp av t., ex. svenska trävaror grundar sig naturligtvis
icke på någon hövlighetshänsyn, därför att vi köpa deras viner och
likörer, utan säkerligen på ifrågavarande länders behov av de svenska
varorna. Så länge detta behov finns och så länge vi äro i stånd att
bättre fylla det än andra, så länge få vi säkerligen fortsätta vår export.
Skulle detta behov och denna förmåga upphöra, då ha vi icke heller
någon utsikt att få behålla förmånen, även om vi fortfara att importera
en liten bråkdel av deras rusdrycker. För övrigt torde den nuvarande
tiden, om någon, just vara gynnsam för rask och beslutsam handling
härvidlag; nu lära de ifrågavarande länderna ha annat att tänka på än
eu så bagatellartad exportfråga som denna. Det är givet, att försök
komma att göras att hindra oss från ett förbudsbeslut, men det torde
också vara givet, att om vi manligt avvisa varje försök att bestämma
över våra egna inre lagstiftningsfrågor, vi därpå vinna den pålitligaste
respekten. Skulle vi på allvar icke kunna försvara oss mot ett intresse,
som gäller 4 å 5 miljoner lumpna vinpenningar, hur kan man då
samtidigt göra gällande, att vi överhuvud kunna försvara vårt lands
sj älvständighet ?

Ett totalt förbud kränker ingen särskild nations rätt, då det gäller
alla lika och går ut över våra egna alkoholförsäljare lika väl som över
alla utländska, fullt opartiskt.

För övrigt utfärdas just nu import- och exportförbud för vara
efter vara av land efter land, utan att någon hindrar det. Varför skulle
just vi ensamma vara förhindrade därifrån?

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att riksdagen ville
besluta

1) att med hänsyn till nu rådande extraordinära
dyrtidsförhållanden hos Kungl. Maj:t hemställa,

att all tillverkning, införsel och försäljning av
brända och destillerade drycker, med undantag för vad
som erfordras för medicinskt, tekniskt, vetenskapligt
eller annat därmed jämförligt behov, måtte varda
omedelbart tillsvidare förbjuden;

att all tillverkning, införsel och försäljning av
sådana viner och maltdrycker eller andra jästa drycker
och därmed jämförliga ämnen, som innehålla mer än
2 i/4 volymprocent alkohol, likaledes må varda omedelbart
tillsvidare förbjuden med undantag av vad som
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 sand. 30 höft. (Nr 62.) 4

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

för medicinska, tekniska, vetenskapliga, kyrkliga och
därmed jämförliga behov prövas skäligt;

att åt de i härav drabbade industrier anställda,
som genom det provisoriska förbudet berövats sitt
arbete utan att erhålla annan lämplig arbetsförtjänst
i stället, genom statens försorg beredes hjälp så långt
möjligt är genom anställning i statens affärsdrivande
verk, i den män behov av arbetskraft där gör sig
gällande och ifrågavarande arbetare befinnas lämpliga
därför, samt i den mån detta icke kan ske, genom
direkt ekonomiskt understöd;

att åt de tillverkare av alkoholdrycker, som i
anledning av det provisoriska förbudet önska omlägga
sin verksamhet till en samhällsnyttigare industri, må
härför beviljas statslån på billiga villkor;

2) att riksdagen för sin del ville antaga här
bifogade förslag till förordning angående permanent
rusdrycksförbud, att träda i slutlig tillämpning senast
den 1 januari 1928; med de eventuella redaktionsändringar
i fråga om lagtextens formulering, som utskottet
kan finna nödiga.

Stockholm den 23 januari 1917.

K. Lundberg.
Magnus Bengtsson.
Ernst Hage.

J. H. Erikson.
Lars B or g gr en.
G. W. Hansson.

Thure Widlund.

C. O. Johansson, Sollefteå.
Rikard Eronn.

Fabian Månsson.

G. M. Sjöberg.

J. Persson i Västervik.

J. Björling. Oscar Bogren. Olof Jansson.

C. ^Vinberg.

Ivar Vennerström.
Christian Ericson.

K. M. Andersson.
Nils P. Sköld.

K. W. Skareen.

C. Johanson.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

Bilaga.

Förslag

till

förordning angående förbud mot tillverkning, införsel och
försäljning av rusgivande drycker.1)

I. Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Med rusgivande drycker åsyftas i denna förordning alkoholhaltiga
drycker, som innehålla mer än 2 1''i volymprocent alkohol.

Med uttrycket spritdrycker förstås sådana drycker, som innehålla
mer än 21 volymprocent alkohol; med uttrycket Öl alla alkoholhaltiga
maltdrycker med undantag av sådana, som enligt den hittills gällande
kungl. förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
äro att hänföra till svagdricka; med uttrycket vin åsyftas sådana
alkoholhaltiga drycker, som icke äro maltdrycker och som innehålla mer
än 2 V4 men icke mer än 21 volymprocent alkohol.

§ 2.

Tillverkning, införsel och försäljning av rusgivande drycker är förbjuden
med de undantag, som här nedan angivas.

§ 3.

Spritdrycker och vin må å apotek försäljas såsom läkemedel med
iakttagande av de föreskrifter, som därom av kungl. medicinalstyrelsen
utfärdas.

I avseende å försäljning av sådana läkemedel, som innehålla sprit,
gäller vad därom är särskilt stadgat.

*) Vi ha i möjligaste man sökt upptaga de delar av kungl. nykterhetskommitténs förslag
till försäljningslag, vilka överensstämma med vår önskan att ge lagen verklig förbudskarakt&r.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

§ 4.

Tillverkning, införsel och försäljning av icke denaturerade rusgivande
drycker är för övrigt tillåten för medicinskt, tekniskt, vetenskapligt,
kyrkligt och därmed jämförligt behov på det sätt och i den ordning,
därom av Kungl. Maj:t särskilt förordnas.

§ 5‘

Rörande tillverkning, införsel och försäljning av denaturerade alkoholhaltiga
ämnen gäller vad därom särskilt av Kungl. Maj:t stadgas.

§ 6-

Vid forsling av i denna förordning omhandlade varor såsom transitogods
gäller vad tullförfattningarna därom stadga.

§ 7-

Vid annan forsling av vara hänförlig till rusgivande drycker skall
varan åtföljas av intyg, utfärdat av vederbörande myndighet eller säljare,
innehållande uppgift om avsändarens, mottagarens och den forslandes
namn och hemvist, varans beskaffenhet och mängd, orten dit varan skall
framskaffas, ävensom en efter avståndet lämpad tid, varunder intyget
äger giltighet.

Vid forsling av från apotek anskaffad hithörande vara gälle vad
därom särskilt är förordnat.

II. Straff- och kontrollbestämmelser.

§ 8.

Den, som utan att vara därtill berättigad tillverkar eller låter tillverka
rusgivande drycker, straffes första gången med böter, minst femtio
kronor, samt vid förnyad förseelse minst etthundra kronor.

Idkar någon yrkesmässigt eller i större omfattning olovlig sådan
tillverkning, straffes med fängelse ej under sex månader.

Anträffas hos person, som ej är berättigad att tillverka rusgivande
drycker, för sådant ändamål avsedda redskap eller apparater under omständigheter,
som göra otvivelaktigt att de skulle användas i lagstridigt
syfte, böte minst femtio kronor och vid förnyat beträdande minst femhundra
kronor.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

Olovligen tillverkade rusgivande drycker samt tillverkningsredskap
och dryckernas förvaringskärl vare förbrutna.

§ 9.

Den, som utan att äga rätt till försäljning, avyttrar eller utbjuder
rusgivande drycker, straffes första gången med böter minst etthundra
kronor samt vid förnyat fall minst femhundra kronor, tredje gången
och vidare med fängelse ej under tre månader.

De å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga
eller eljes för försäljning avsedda rusgivande dryckerna jämte kärl vari
de förvaras vare underkastade beslag och förbrutna.

Avyttrande av rusgivande drycker, även om icke ersättning bevisligen
mottagits, anses lika som försäljning.

§ 10.

Overskrides den i 3 § stadgade rättighet till försäljning av rusgivande
drycker i visst fall å apotek, vare lag som i 9 § sägs.

§ ii.

1. Avyttrar den som handhar enligt § 4 medgiven handel med
rusgivande drycker av annat slag eller för annat ändamål än försäljningsrättigheten
avser,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till
försäljning eller förbud däremot delgivits honom med försäljningen,
straffes som i 9 § sägs.

2. Har försäljning skett av drycker av annat slag än försäljningsrätten
avser, skall ifråga om sådana drycker tillämpas även vad i 9 §
finnes stadgat.

§ 12-

Bryter den, som handhar tillåten försäljning av rusdrycker, i andra
fall än här ovan angivits mot vad i denna förordning är stadgat eller
mot de föreskrifter, som vederbörande myndighet i enlighet med denna
förordning kunna hava meddelat, straffes med böter från och med tio
till och med ettusen kronor.

§ 13-

Tillhandagår någon med olovligt anskaffande av rusgivande drycker,
dömes till böter från och med tio till och med etthundra kronor. Sker
förbrytelsen i större omfattning eller yrkesmässigt eller beträdes någon

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

andra gången eller oftare med sådan förbrytelse, vare straffet böter från
och med femtio till och med femhundra kronor eller fängelse i högst
sex månader.

§ 14-

Den, som utan att vara berättigad därtill till riket inför rusgivande
drycker böte från och med trettio till och med ettusen kronor och vare
varorna tillika med kärlen underkastade beslag och förbrutna.

§ 15-

Försäljer någon till dryck ej hänförlig alkoholhaltig vara och försäljningen
sker under omständigheter, som kunna giva säljaren skälig
anledning antaga, att det försålda varit avsett att användas till berusningsmedel
eller eljest i lagstridigt syfte, straffes som om han avyttrat
rusdrycker, och vare å försäljningsställen med därtill hörande lägenhet
befintlig vara, varav försäljning skett, tillika med kärl underkastad beslag
och förbruten.

§ 16-

Skulle den, som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning,
själv beträdas med olovlig försäljning av rusdrycker, vare det
ansett som försvårande omständighet, och vare han därjämte förlustig
tjänsten.

§ 17.

Den, som under den tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse
mot denna förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när
han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, dömas till de böter eller det fängelsestraff, som
äro stadgade för sådan förbrytelse; dock må sammanlagda Fängelsestraffet
icke överstiga två år.

§ 18-

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande av handel
enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller i hans
arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av honom
själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett
utan hans vetskap och vilja.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

§ 19.

1. Lands- och stadsliskaler, kronobetjänte samt de personer, vilka
särskilt antagits att vaka över förordningens efterlevnad, åligger att
åtala förbrytelser mot densamma.

2. 1 övrigt äger envar rättighet att för sådana förbrytelser anställa
åtal, dock ej föräldrar och barn eller makar eller syskon mot varandra,
ej heller annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost eller
underhåll, ej fosterbarn mot fosterföräldrar och ej heller tjänare mot
husbondefolk under den tid, de äro i tjänsten.

3. Då åtal anställes av annan än den, som är nämnd i 1 mom.,
give han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne må
kunna övervara målets utförande.

§ 20.

1. Å landet bör kommunaluämnd och i stad magistrat ägna
synnerlig uppmärksamhet däråt, att förbrytelser mot denna förordning
varda angivna till åtal.

2. Tullverkets personal åligger att med uppmärksamhet övervaka
införseln till riket av rusgivande drycker.

§ 21.

Rättighet att verkställa beslag tillkommer de i 19 § 1 mom.
omförmälda allmänna åklagare, ävensom, då rusdrycker jämlikt 14 §
äro underkastade beslag, vederbörande tulltjänsteman. Beslag skall göras
i två vittnens närvaro.

§ 22.

Sådana alkoholhaltiga varor, som enligt denna förordning beslagtagits,
skola antingen underkastas denatureringsförfarande och därefter
försäljas enligt de grunder, som i särskild stadga angående denaturerade
alkoholhaltiga ämnen bliva bestämda eller, därest detta ej lämpligen
låter sig göra, till inköp tillhandahållas åt sådana inrättningar, som äga
rätt att lör legitima ändamål tillverka eller försälja rusgivande drycker,
eller i den mån intetdera av dessa förfaringssätt lämpligen kan användas,
förstöras.

§ 23.

Böter, som äro ådömda efter denna förordning skola, om tillgång
till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

§ 24.

Av böter, som enligt denna förordning ådömas, samt värde av
rusdrycker, som anses förbrutna, tillfaller två tredjedelar åklagaren och
eu tredjedel den kommuns fattigkassa, där den åtalade förbrytelsen är
begången. Finnes särskild angivare eller är annan än åklagaren beslagare,
äger sådan angivare eller beslagare taga hälften av åklagarens andel.

§ 25.

Ej vare någon jävig att bära vittne angående olovlig försäljning
av rusdrycker endast på den grund, att han därvid tillhandlat sig eller
förtärt sådana drycker.

§ 26.

Förbrytelser mot denna förordning skola åtalas och avdömas vid
allmän domstol, men i stad, där poliskammare finnes, skola åtal för
sådana förbrytelser behandlas i hittills vanlig ordning.

§ 27.

På kontrollstyrelsen ankommer att inom dess befogenhetsområde
utfärda närmare bestämmelser, som kunna befinnas erforderliga för en
lojal tillämpning av denna förbudsförordning ävensom att i de fall, där
styrelsen icke äger laga befogenhet att stadga, hos Kungl. Maj:t föreslå
utfärdande av nödiga kompletterande bestämmelser.

§ 28.

När denna förordning träder i kraft upphävas dittills gällande
bestämmelser rörande alkoholhaltiga ämnen, i den mån de strida mot
här gjorda stadganden.

§ 29.

Denna lag träder i kraft på tidpunkt som senare av Kungl.
Maj:t efter riksdagens hörande bestämmes, dock icke senare än med
ingången av år 1928.

Övergångsstadgande.

1. På Kungl. Maj:t ankommer att från 1918 till och med den
tidpunkt, då lagen träder i kraft, för varje år fastställa den maximi -

Motioner i Andra kammaren, Nr 62.

kvantitet av olika alkoholhaltiga ämnen, aom må tillverkas vid under
denna tid i verksamhet varande tillverkningsanstalter, varvid skall iakttagas,
att tillverkningskvantiteten år efter år successivt minskas.

2. Beträffande införsel under nämnda tid galle vad Kungl. Maj:t.
därom särskilt i enahanda syfte förordnar.

3. Under den tid, som förflyter intill dess ovanstående författning
träder i kraft, må icke någon ny tillverkningsanstalt för vare sig spritdrycker,
vin eller Öl upprättas, därest icke tillverkningen uteslutande
gäller enligt ovanstående författning tillåtna produkter.

Detta övergångsstadgande träder i kraft den 1 januari 1918.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 samt. 30 höft. (Nr 62.)