Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1900 (Motion 1960:570 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1900

Nr 570

Av herr Munktell, om eu genomgång av gällande svensk rätt
mot bakgrund av Europarådets konvention om de
mänskliga rättigheterna, m. m.

Under senare år har i vårt land förts en livlig debatt, bl. a. också i
riksdagen, om olika rättssäkerhetsproblem. Därvid har ofta jämförelser
gjorts med förhållandena i andra länder; ej sällan har Sveriges i
olika avseenden säregna ställning därvid understrukits. Emellertid är
det i allmänhet svårt att av dylika jämförelser draga några säkra slutsatser,
bl. a. därför att man saknar en ur allmän internationell synpunkt
godtagbar måttstock. Förhållandena är icke minst på det rättsliga området
ganska skiftande i olika länder — även i de fall då deras statsskick
bäres upp av samma grundsatser — och det är icke lätt att finna
någon samlande linje.

Försök har gjorts att på det internationella planet sammanfatta de
rättsstatliga principerna men har i allmänhet avsett begränsade områden.
Det mest kända exemplet på en dylik regional sammanfattning
torde vara Europarådets konvention av den 4 november 1949 angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
vilken undertecknats av de till Europarådet anslutna västeuropeiska
länderna och som ratificerats även av Sverige. Ett märkligt framsteg
gjordes under föregående år, då man lyckades samla en världsomfattande
juristopinion kring en gemensam deklaration, detaljrikt utformad,
innehållande de krav, som i olika avseenden bör ställas på en
rättsstat. Här åsyftas den s. k. Delhi-deklarationen jämte tillhörande
annex, vilken antogs vid den av Internationella juristkommissionen i
januari 1959 sammankallade internationella juristkonferensen i New
Delhi. Vid denna var representerade inte endast de traditionellt västorienterade
länderna utan också en hel rad av de nya staterna, vilka
utrikespolitiskt företräder en helt annan orientering. Det märkliga var
att vid konferensen juristopinionen inom dessa 53 länder visade sådan
enighet rörande de krav, vilka bör ställas på ett land som vill betecknas
såsom rättsstat. Visserligen kunde delegaterna vid konferensen icke
binda sina länder, men genom sin ställning i hemlandet kunde de i flertalet
fall anses representativa för den upplysta opinionen i sitt land.

Delhi-deklarationen är sålunda uttryck för meningar med starka förankringar
även inom de nyvordna länderna i alla världsdelar. Om den

Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1960

liar också av en svensk deltagare i konferensen, advokaten Bertil Ahnborg,
sagts att det finns anledning att tro, att den i framtiden kommer
att betraktas såsom ett viktigt komplement till Förenta Nationernas
deklaration om de mänskliga rättigheterna. Internationella juristkommissionens
president Vivian Bose, numera pensionerad medlem av Indiens
högsta domstol, har nyligen i en artikel på liknande sätt givit
uttryck för den i Asiens nya länder allmänt härskande uppfattningen,
att Delhi-deklarationen betyder ett oerhört viktigt steg framåt i kampen
för att säkerställa de rättsstatliga idealens inflytande i hela den del av
världen som nyligen har eller är i färd med att vinna politisk frihet.

I Sverige har denna deklaration hittills föga observerats. Inställningen
här är på många håll den, att vårt land redan nått ett så högt
stadium med avseende på rättssäkerhet, att vi icke har mycket att lära
av andra länder på detta område. Denna uppfattning torde icke vara
helt riktig. På åtskilliga punkter förhåller det sig otvivelaktigt så, att
vårt land icke når upp till den minimistandard, som Delhi-deklarationen
lagt fast som internationell måttstock. För att möjliggöra en jämförelse
mellan gällande svensk rätt och Delhi-deklarationen återgives
denna här i svensk översättning från det engelska originalet.

Delhi-deklarationen av den 9 januari 1959

Denna internationella juristkongress, bestående av 185 domare, praktiserande
jurister och universitetslärare i juridik från 53 länder, församlad
i New Delhi i januari 1959 efter kallelse av Internationella juristkommissionen,
har, efter att fritt och öppet ha diskuterat rättsstatens
problem i hela världen samt frågor om rättsreglernas tillämpning,
kommit fram till vissa rekommendationer såvitt angår lagstiftningsmakten,
den styrande makten och dess organ, straffprocessen samt domar-
och advokatstånden, vilka bifogas denna deklaration.

Kongressen bekräftar de principer, som funno uttryck i Athén-akten,
antagen av juristkongressen i juni 1955, särskilt vad däri sägs om att
en självständig domarkår och ett självständigt advokatstånd äro av
grundläggande betydelse för rättsstatens upprätthållande och för en
rättvis rättstillämpning.

Kongressen är medveten om att rättsstaten är ett dynamiskt begrepp,
för vars utveckling och förbättring juristerna i första hand ha ansvaret,
och om att rättsstaten har till uppgift inte endast att garantera och
ytterligare befordra de enskildas medborgerliga och politiska rättigheter
i ett fritt samhälle utan också att på de sociala, ekonomiska och
kulturella områdena lägga grunden till levnadsförhållanden, under
vilka de enskilda kunna få sina legitima önskemål förverkligade och
sitt människovärde respekterat.

Motioner i Andra kammaren, nr 510 år 1960

Kongressen vädjar till jurister i alla länder att var och en i sin stad
försöka förverkliga de principer som kommit till uttryck i kongressens
rekommendationer. Kongressen hemställer vidare till Internationella
j uristkommissionen:

1. att sätta till alla krafter för att överallt i hela världen söka genomföra
principerna i kongressens rekommendationer;

2. att särskilt uppmärksamma och lämna hjälp till sådana länder,
som nu äro i färd med att grunda, omorganisera eller förstärka sina
politiska och rättsliga institutioner;

3. att uppmana juris studerande och yngre medlemmar av juristkåren
att arbeta för rättsstatens idéer;

4. att befordra denna deklaration med bifogade rekommendationer
till regeringarna, till intresserade statliga organisationer och till juristorganisationer
i hela världen.

Denna deklaration skall kallas Delhi-deklarationen.

A. Rättsstaten och den lagstiftande makten

I. Den lagstiftande maktens uppgift i ett som en rättsstat organiserat
fritt samhälle är att skapa och upprätthålla sådana levnadsvillkor, som
kunna garantera den enskildes människovärde. För att trygga detta
människovärde måste icke endast hans medborgerliga och politiska rättigheter
erkännas utan också sådana sociala, ekonomiska, utbildningsmässiga
och kulturella villkor etableras, som äro nödvändiga för att
han skall kunna fullt utveckla sin personlighet.

II. 1) I många samhällen, särskilt de i vilka en demokratisk lagstiftningsmakts
traditioner ännu icke blivit rotfästa, är det angeläget att
vissa begränsningar läggas på lagstiftningsmakten, närmare angivna
under punkt III, och att de upptagas i en skriven författning, ävensom
att de garantier, som sålunda intagas i denna, upprätthållas av oavhängiga
domstolar. I andra samhällen kunna fast grundade traditioner
för lagstiftningsmaktens verksamhet tjäna som garanti för att samma
begränsningar iakttagas. Varje jurist har ett positivt intresse i och tilllika
en plikt att medverka vid upprätthållande av dylika traditioner i
just hans samhälle, även om ett ingripande till förmån för dem får politisk
karaktär.

2) För att konkretisera de grundsatser, som angivits under I, är det
av vikt att lagstiftningsmaktens befogenheter fixeras och bestämmas
av grundläggande konstitutionella stadganden eller sedvänjor, som

a) garantera, att lagstiftningsmakten uppbygges på sådant sätt, att
folket utan någon diskrimination med hänsyn till individ får möjlighet
att direkt eller genom sina företrädare bestämma om gällande rätts
innehåll;

b) tillägga lagstiftningsmakten, särskilt med hänsyn till de under
punkt I angivna spörsmålen, exklusiv behörighet att antaga generella
normer (till skillnad från erforderliga detaljföreskrifter);

Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1960

c) införa kontroll via folkrepresentationen över regeringsmaktens
utövande av de fullmakter, som den måste ha att giva tillämpningsföreskrifter
för att lagstiftningen skall tjäna sitt syfte fullt ut;

d) föreskriva domstolsmässiga anordningar, som trygga upprätthållandet
av de grundsatser, vilka upptagits under denna punkt (II), samt
skydda den enskilde mot att hans under punkt III angivna rättigheter
bli naggade i kanten. Författningens garantier få icke indirekt undergrävas
genom anordningar, vilka endast till det yttre ha sken av att
vara verkliga rättskontroller.

III. 1) Varje lagstiftande församling i ett fritt samhälle, organiserat
som en rättsstat, bör sträva efter att helt genomföra de grundsatser,
som fastslagits i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

2) Världens regeringar böra åvägabringa de medel, som erfordras för
rättsstatens upprätthållande och främjande genom internationella eller
regionala överenskommelser efter mönster av den Europeiska konventionen
till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (undertecknad i Rom den 4 november 1950) eller på annat
sätt. Sådana överenskommelser skola erbjuda möjlighet att hos ett internationellt
forum anföra besvär i de fall, då de rättigheter, som tillkommer
envar enligt rättsstatliga grundsatser, förvägrats någon i någon
del av världen.

3) Varje lagstiftande församling bör särskilt iakttaga de begränsningar
i dess makt, till vilka hänvisas i det följande. Underlåtenhet att
där hänvisa särskilt till andra inskränkningar eller att uppräkna särskilda
rättigheter får inte fattas såsom ett försök att minska dessas
betydelse.

Lagstiftningsmakten får

a) i sin lagstiftning icke diskriminera med hänsyn till individ, klass
eller minoritetsgrupp bildad med hänsyn till ras, religion, kön eller av
annat liknande skäl, som inte erbjuder en godtagbar grund för att göra
skillnad mellan mänskliga varelser, mellan klasser eller mellan minoriteter; b)

icke ingripa i religionsfriheten eller i religionsutövningen;

c) icke vägra samhällsmedlemmar rätten att fritt välja en för dem
ansvarig regering;

d) inte stadga inskränkningar i yttrandefrihet, församlingsfrihet eller
föreningsfrihet;

e) icke tillgripa retroaktiv lagstiftning;

f) icke hindra individen i utövande av hans grundläggande rättigheter
och friheter;

g) icke underlåta att skapa ett kontrollförfarande ävensom garantier,
som trygga de förut nämnda friheterna och ge dem reellt innehåll.

IV. 1) De grundsatser, som slagits fast i föregående punkter, innebära
vad alla människor innerst inne eftersträva. Varje lagstiftningsmakt
och varje regering hör eftersträva att helt genomföra dessa inte
endast i förhållande till sina egna länder utan även inom varje territo -

Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1960

rium, som står under dess förvaltning eller beskydd, och bör vidtaga
åtgärder för att upphäva sådan gällande lag, som strider mot dessa
grundsatser.

2) Världens alla lagstiftningsmakter och regeringar böra med alla
medel, som stå i deras makt, främja det slutliga och fullständiga genomförandet
av de här angivna principerna.

B. Rättsstaten och förvaltningen

Rättsstaten är avhängig inte endast av att lämpliga garantier mot
maktmissbruk från de styrandes sida förefinnas utan också av att det
existerar en effektiv regering, som är i stånd att upprätthålla rätt och
ordning och att garantera att lämpliga sociala och ekonomiska villkor
äro tillstädes i samhällslivet.

Följande rekommendationer, som gälla rättssäkerheten i förvaltningen,
ha avfattats med utgångspunkt från vissa förutsättningar, som
antingen föreligga eller i de nyligen självständiga länderna, som ännu
kämpa med ekonomiska svårigheter och sociala problem, äro i färd
med att skapas. Sålunda förutsättes förekomsten av en regering, som
tillagts sådana befogenheter och erhållit sådana resurser, att den kan
fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt och i full självständighet.
Vidare förutsättes förekomsten av en lagstiftningsmakt, som är vald
enligt en demokratisk ordning och som inte kan bli föremål för några
ingripanden från regeringens sida vare sig genom manipulationer vid
själva valet eller på andra vis. En oberoende domarkår förutsättes
existera, beredd att utan fruktan fullgöra sina plikter. Slutligen måste
förefinnas en allvarlig strävan från regeringens sida att upprätthålla
sådana sociala och ekonomiska villkor i samhället, att den stora massan
av befolkningen tillförsäkras en rimlig standard i fråga om ekonomisk
trygghet, social välfärd och utbildning.

Mot bakgrund av det anförda ha följande rekommendationer utformats: I.

Under nutida förhållanden, särskilt i samhällen som tagit på sig
uppgiften att tillhandahålla allmänheten sociala välfärdsanordningar,
är det en erkänd regel, att lagstiftningsmakten kan finna nödvändigt
att till regeringen eller andra förvaltningsorgan delegera befogenhet
att utfärda bestämmelser, som ha lags karaktär.

Gränserna för sådana fullmakter böra dragas så snävt som möjligt.
Omfattningen och syftet med sådan delegation av lagstiftningsmakt
böra noga definieras. Vidare skall tillses att en särskild ordning finnes
fastställd, i vilken de delegerade befogenheterna skola utövas.

I fall av trängande fara, som hotar nationens liv, kan en vidsträckt
maktdelegation bliva nödvändig. Men också i sådana fall bör med hänsyn
till rättsstatens krav fordras att lagstiftningsmakten med all kraft
försöker att så noggrant som möjligt definiera omfattningen och syftet
med de beviljade fullmakterna ävensom den ordning, som skall tillämpas
vid utövning av de delegerade lagstiftningsbefogenheterna.

I inget fall få grundläggande medborgerliga rättigheter åsidosättas
genom delegerad lagstiftning.

II. För att garantera att vad som föreskrivits beträffande ändamålet

Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1960

och proceduren i fråga om delegerade lagstiftningsbefogenheter iakttages
är det av grundläggande vikt, att sådana lagstiftningsakter kunna
bliva föremål för omprövning av i sista hand ett domstolsorgan, som
är oberoende av regeringsmakten.

III. Systemet med domstolskontroll i fråga om författningar, som äro
resultatet av delegerade lagstiftningsbefogenheter, kan ofta lämpligen
kompletteras av en ordning med granskning antingen före eller efter
författningarnas ikraftträdande genom den lagstiftande församlingen
själv eller genom en parlamentskommitté eller en parlamentarisk ornbudsmannainstitution
eller också genom någon annan oberoende myndighet.

1Y. I allmänhet skola belastande förvaltningsakter, som direkt inverka
på den enskildes person, hans egendom eller övriga rättigheter,
kunna bliva föremål för omprövning genom domstolar.

V. Domstolsprövning av förvaltningsakter kan ordnas på ett tillfredsställande
sätt antingen genom ett särskilt system av förvaltningsdomstolar
eller också genomde allmänna domstolarna. Därest förvaltningsdomstolar
inte förekomma, är det av vikt att beslut av speciella administrativa
besvärsorgan och liknande myndigheter, där sådana skapas
— bär avses alla administrativa myndigheter, som fatta beslut med moment
av rättsskipning -— äro underkastade kontroll av i sista hand de
ordinarie domstolarna.

Eftersom domstolarna vid omprövning av beslut av de nu ifrågavarande
förvaltningsrättsskipande organen icke alltid kunna inlåta sig
på en fullständig omprövning av fakta, är det av betydelse att proceduren
hos dessa speciella organ är så utformad att vissa grundläggande
principer tryggas, såsom kommunikationsprincipen, om möjligt kompletterad
med en rätt att få yttra sig vid en offentlig förhandling, rätt
att få detaljerad kännedom om de regler, som skola tillämpas i ärendet,
rätt att få begagna ett kvalificerat ombud, rätt att få del av motpartens
yrkanden och krav samt rätt att få motivering till det slutliga
beslutet.

Bortsett från sådana fall, där det föreligger tillräckliga skäl för en
motsatt ståndpunkt, skall rätten att begagna ombud också innefatta rätt
att bruka juridiskt biträde.

VI. Varje person, som lidit skada på grund av en oriktig förvaltningsakt,
skall ha tillgång till ett praktiskt framkomligt sätt att få ersättning
genom talan "emot staten eller emot den felande tjänstemannen
eller också genom anordningar av båda slagen. Föres talan mot tjänstemannen,
skall finnas säkerhet för att utdömd ersättning också kan erhållas.

VII. Oavsett om det finns möjlighet att via domstol i efterhand få
felaktiga åtgöranden av den styrande makten korrigerade, är det i allmänhet
önskvärt att det föregående förvaltningsförfarandet är ändamålsenligt
anordnat, så att parter, vilkas rättigheter eller intressen beröras
i saken, bli börda antingen skriftligen eller vid särskild muntlig
förhandling eller hänvändelse. Om parterna sålunda på lämpligt sätt
få tillfälle att framföra sina synpunkter, minskas sannolikheten för att
olagliga eller olämpliga förvaltningsakter beslutas.

Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1960

VIII. Det skulle främja rättsstatliga ideal, om förvaltningsmyndigheterna
åläggas att ange skäl för sådana beslut, som äro av rättsskipande
eller administrativ natur och som angå den enskildes rättigheter, i den
mån berörd part det begär.

C. Rättsstaten och brottmålsprocessen

Den anklagades rättigheter i en brottmålsprocess kunna visa sig icke
i realiteten ha avsedd effekt, hur väl utarbetade garantierna än må vara
på papperet, därest de inte understödjas av organ, vilka genom sin
anda och enligt sina traditioner söka inskränka förekomsten av allt
godtycke, såväl i rättstillämpning som i praxis, som kan förekomma
särskilt hos åklagarmyndigheterna och hos polisen. Med denna bestämning
i minnet har ett försök gjorts att besvara följande fråga: Om en
medborgare i ett land, som erkänner rättsstatliga principer, anklagas
för ett brott, vilka rättigheter anser han sig då vara berättigad att åtnjuta?
Denna fråga har övervägts under efterföljande rubriker. Det ankommer
på varje land att inom ramen för sitt eget rättssystem upprätthålla
och utveckla följande regler, vilka äro att betrakta som de minima,
vilka äro nödvändiga för att garantera de rättsstatliga principernas
iakttagande.

I. Straffrättsreglernas avfattning.

Det är alltid av betydelse att bestämningar och tolkningar av rätten
skola vara så tydliga som möjligt, men det är av alldeles särskild betydelse
på straffrättens område, där medborgarens liv och frihet kan
stå på spel. Sådan säkerhet om rättens innehåll kan inte förekomma,
om stadgandena rörande brotten och straffen för dessa givas tillhakaverkande
kraft.

II. Den misstänkte förutsättes oskyldig.

Tillämpning av rättsstatliga principer innebär godtagande av grundsatsen,
att en anklagad person förutsättes vara oskyldig intill dess hans
skuld bevisats. Ett godtagande av denna allmänna grundsats är inte
oförenligt med föreskrifter i lag, vilka i det särskilda fallet vänder om
bevisbördan, sedan en gång vissa fakta fastslagits, vilka motivera en
presumtion av motsatt innehåll. Den anklagades personliga skuld skall
bevisas i varje särskilt fall.

III. Frihetsberövande.

1) Befogenheten att anhålla, vare sig vederbörande tages på har gärning
eller inte, måste vara noggrant bestämd i lag och får endast utövas,
då grundad anledning till misstanke föreligger att vederbörande
person begått brott.

2) Vid varje anhållande skall den anhållne genast få besked om
anledning till frihetsberövandet.

3) Vid varje fall skall den anhållne genast och under alla omständigheter
efter anhållandet ha rätt till biträde av juridisk rådgivare efter
eget val; han skall i samband med anhållandet genast upplysas om
denna rätt på ett sätt som han klart förståi’.

4) Varje anhållen skall inom en i lag bestämd tid så snart som möjligt
ställas inför behörig domstolsmyndighet.

Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1900

5) Sedan den anhållne en gång ställts inför sådan domstolsmyndighet,
får hans vidare kvarhållande inte bestämmas av polisen.

IV. Kvarhållande i avvaktan på rättegång.

1) Ingen får berövas sin frihet utom i den mån det erfordas av hänsyn
till allmän säkerhet eller rättvisans utövande.

2) Varje anhållen skall ha en med relativt korta mellanrum återkommande
rätt att inför kompetent domstolsmyndighet ansöka om frigivande.
Han skall ha rätt att hli frigiven på rimliga villkor, för såvitt inte
antingen

a) anklagelsen är av ovanligt allvarlig natur, eller

b) den behöriga domstolsmyndigheten finner utrett att, för den händelse
frigivande beslutas, den anklagade sannolikt icke kommer att inställa
sig inför rätta, eller

c) den behöriga domstolsmyndigheten finner utrett att, för den händelse
frigivande beslutas, den anklagade sannolikt kommer att inverka
på bevisningen, t. ex. åklagarens vittnen, eller

d) den behöriga domstolsmyndigheten finner utrett att, om frigivande
beslutas, den anklagade sannolikt kommer att begå ytterligare brott.

V. Försvarets förberedande och utförande.

Rättsstatliga principer kräva, att en åtalad person skall ha lämpliga
möjligheter att förbereda sitt försvar; detta innebär,

1) att han vid varje tillfälle skall vara berättigad att få biträde av
juridisk rådgivare efter eget val och ha frihet att stå i förbindelse med
denne;

2) att anklagelsen mot honom skall delgivas honom med tillräcklig
noggrannhet;

3) att han skall ha rätt att inkalla vittnen till sitt försvar och att
vara närvarande, då sådan bevisning upptages;

4) att han åtminstone i allvarliga fall skall i tillräckligt god tid före
rättegången upplysas om arten av den bevisning, som åklagaren ämnar
förebringa;

5) att han skall ha rätt att vara närvarande, då åklagarens bevisning
upptages samt att få förhöra åklagarens vittnen.

VI. Minimiförpliktelser för åklagaren.

Åklagarens plikt är att öppet förebringa relevant bevisning inför
domstolen och inte att till varje pris erhålla en fällande dom. Om
åklagaren har till sitt förfogande bevisning, som är till den anklagades
fördel, men som han inte ämnar begagna, har han att ställa sådan
bevisning till förfogande för den anklagades eller hans juridiska rådgivare
i så god tid att denne kan göra vederbörligt bruk av bevisningen.

VII. Förhör med den anklagade.

Ingen skall tvingas att lämna sådana upplysningar som innebära
medgivande om att ha begått brottslig gärning. Ingen anklagad, ej heller
vittne, får underkastas fysisk eller psykisk press (inbegripet allt,
som kan beräknas sätta hans vilja ur spel eller kränka hans människovärde).

Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1960

Post- och telefonförbindelser få inte avlyssnas utom på grund av
speciella omständigheter angivna i lag och" på befallning av behörig
domstolsmyndighet.

Husundersökning hos den åtalade, utan hans medgivande, får endast
göras efter beslut av behörig domstolsmyndighet.

Bevisning, som erhålles genom att någon av ovan angivna rättigheter
kränkes, bör inte få förebringas gentemot anklagad.

VIII. Offentlig rättegång.

Rättsstatliga principer kräva, att rättegången i brottmål skall i allmänhet
vara offentlig. Förekomsten av undantag från denna regel
måste emellertid erkännas. Arten av dessa undantag skall angivas i
lag, och tillämpningen av undantagsreglerna i det särskilda fallet skall
ankomma på domstol.

Brottmålsrättegångar skola kunna refereras av pressen, men det är
inte i överensstämmelse med rättsstatliga principer, att tidningar skola
äga före eller under en rättegång publicera upplysningar, som med viss
sannolikhet kunna äventyra den anklagades möjligheter att inför domstolen
framlägga sin sak.

IX. Omprövning.

Sedan en slutlig dom meddelats, vare sig den är fällande eller frikännande,
skall den anklagade icke kunna ännu en gång åtalas på grundval
av samma fakta, oavsett om fråga är om samma brott eller ej.

X. Rättsmedel och överklagandemöjligheter.

Varje dom och varje beslut innebärande vägran att frige en anhållen
skall kunna överklagas åtminstone till en högre domstolsinstans.

Det är viktigt att lämpliga rättsmedel finnas beträffande varje åsidosättande
av någon av de tidigare angivna rättigheterna. Arten av dylika
rättsmedel måste med nödvändighet bli beroende av naturen av den
rättighet, som åsidosatts, och rättssystemet, som gäller i det ifrågavarande
landet. Sättet att kontrollera verksamheten hos polis och åklagaroch
undersökningsmyndigheterna kan växla med hänsyn till rättssystemets
utformning.

XI. Straffet.

Rättsstatliga principer kräva inte tillämpning av någon särskild
straffteori, men användningen av grymma, omänskliga eller överdrivna
påföljder och straff måste enligt dessa nödvändigtvis fördömas. Fastmer
understödja de reformsträvanden i den utsträckning det är möjligt.

D. Rättsstaten och domar- och advokatstånden

L En oavhängig domarkår är en nödvändig faktor i ett fritt samhälle,
organiserat enligt rättsstatliga principer. Oberoendet innefattar, att den
utövande eller lagstiftande makten icke äger ingripa i utövandet av
de dömande funktionerna, men innebär däremot icke, att domaren har
rätt att handla godtyckligt. Hans plikt är att tolka lagen samt de grundläggande
principer och förutsättningar på vilka den bygger, i" idéen
om det oberoende, som beskrives under denna punkt, ingår att bestämmelser
skola meddelas rörande rimlig ekonomisk gottgörelse till domarna
och att en domares rätt till de avlöningsförmåner, som äro be -

Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1960

stämda för hans tjänst, icke under hans tjänstgöringstid få ändras till
hans nackdel.

II. I olika länder finnas skiftande sätt, på vilka en domare kan utnämnas,
omförordnas, där nytt förordnande kommer i fråga, och befordras.
De kunna inbegripa medverkan av den lagstiftande makten, av
regeringsmakten, av domarkåren själv, i vissa länder av företrädare för
<le yrkesutövande juristerna eller av kombinationer av två eller flera
av nu angivna grupper. Utseende av domare genom val och särskilt
genom återval, vilket system finns i några länder, erbjuder särskilda
risker för domarkårens oberoende, vilka sannolikt kunna undvikas, endast
om enligt gammal praxis kandidatlistan kan begränsas genom valet
föregående överenskommelser och där praxis gjort politiska motsättningar
vid domarval ovanliga. Det finns också potentiella faror i
en ordning, enligt vilken domare exklusivt utnämnas av lagstiftningsmakten,
regeringsmakten eller domarmakten. I de fall, då det på det
hela taget råder en allmän tillfredsställelse med kvaliteten och oberoendet
hos domarna, visar det sig, att vid domarutnämning antingen i gällande
rätt eller i praxis någon form av samverkan eller åtminstone konsultation
förekommer mellan domarkåren och den myndighet, som i det
särskilda fallet ombesörjer utnämningen.

III. Principen om domarnas oavsättlighet och deras kvarblivande i
tjänst på livstid eller intill uppnående av en i lag fixerad pensionsålder
är en betydelsefull garanti för rättsstatens upprätthållande. Även om
det ej är helt omöjligt för en domare, som utnämnts för bestämd tid,
att bevara sitt oberoende, blir han — särskilt om han önskar ifrågakomma
för förlängt förordnande — föremål för större svårigheter och
tryck än en domare, som åtnjuter en säker ställning för återstoden av
sin verksamma tillvaro.

IV. För att principen om domares oavsättlighet skall kunna förenas
med möjligheten att under exceptionella omständigheter avlägsna eu
domare måste frågan om avlägsnandet och anledningen därtill avgöras
av ett organ av domstolsmässig karaktär, som garanterar domaren åtminstone
samma mått av trygghet som en anklagad tillerkännes i brottmålsprocessen.

V. De allmänna överväganden, som angivits under föregående punkt,
ha avseende på 1) allmänna tvistemåls- och brottmålsdomstolar samt
2) förvaltningsdomstolar och författningsdomstolar, som ej äro underordnade
de allmänna domstolarna. Medlemmar i domstolsliknande organ
inom förvaltningen, antingen dessa bestå av jurister eller lekmän,
liksom lekmän vilka utöva domstolsfunktioner (jurymän, bisittare,
fredsdomare etc.) få utnämnas och avlägsnas endast i överensstämmelse
med andan i dessa allmänna överväganden, för såvitt dessa resonemang
över huvud kunna tillämpas på deras allmänna ställning. Alla
dylika personer ha i varje händelse samma skyldighet att visa oavhängighet
vid utövande av sina domstolsfunktioner.

VI. Det bör fastslås, att lagstiftningsmakten har ansvaret för att den
allmänna ramen och de organisatoriska principerna angivas för den
dömande verksamheten, ävensom att den får delegera en del av sitt
ansvar till regeringsmakten, därvid dock de begränsningar för dclege -

Motioner i Andra kammaren, nr 570 år 1960

rande av lagstiftande myndighet, som behandlats i annat sammanhang,
äger giltighet. Emellertid få de möjligheter, som erbjuda sig vid utövande
av detta ansvar, icke av lagstiftningsmakten (däri inbegripet
eventuell delegation till annan myndighet) utnyttjas för att på indirekt
väg våldföra sig på domstolarnas oberoende vid fullgörande av deras
dömande funktioner.

VII. Det är viktigt för upprätthållande av rättsstatliga principer att
ett advokatstånd finnes organiserat, som kan fritt sköta sina egna affärer.
Det måste emellertid vara underkastat en allmän övervakning av
domstolarna. Vidare måste finnas bestämda regler gällande tillträdet
till kåren och advokaternas fullgörande av sina yrkesuppgifter.

VIII. Underkastad sina yrkesmässiga föx-pliktelser att mottaga uppdrag,
då^ icke särskilda omständigheter föreligga, står det advokaten
fritt att åtaga sig vilket som helst fall som erbjudes honom.

IX. Ehuru det råder i någon mån olika meningar i skilda länder,
beträffande i vilken grad en advokat är förpliktad att åtaga sig ett
uppdrag, gäller likväl att:

1) så snart en mans liv, frihet, egendom eller anseende är i fara,
han måste ha rätt att erhålla juridisk hjälp och biträde. Om denna princip
skall få avsedd verkan, måste en advokat ofta vara beredd att försvara
personer, som äro förbundna med impopulära angelägenheter eller
som företräda minoritetsåsikter, för vilka advokaten själv kanske
icke har någon som helst sympati.

2) Sedan en advokat en gång mottagit ett uppdrag, får han inte lämna
det ifrån sig till skada för sin klient, med mindre han har goda och
bärande skäl för en sådan åtgärd.

3) Det är advokatens plikt — vilken han bör kunna utföra utan risk
för efterräkningar — att för domstolen framlägga ettvart argument rörande
lagregler eller beträffande fakta, som han anser erforderligt med
hänsyn till en riktig processföring.

X. Likhet inför lagen, för rik som för fattig, är av grundläggande
betydelse för upprätthållande av rättsstatliga principer. Det är därför
viktigt att juridisk hjälp och biträde i lämplig form kan tillhandahållas
alla dem som äro hotade till liv, frihet, egendom eller anseende och
som ej äro i stånd att betala för hjälpen. Denna grundsats kan förverkligas
på olika sätt; den är på det hela taget för närvarande mera påtagligt
tillämpad i brottmål än i tvistemål. Det är emellertid nödvändigt
att garantera grundsatsens fulla genomförande, särskilt som den innebär
att vederbörande skall få juridiskt bistånd av den kvalitet och med
den erfarenhet, som saken erfordrar. Man är här inne på ett spörsmål,
som inte helt och hållet kan skiljas från spörsmålet om rimlig ersättning
för lämnade tjänster. I första hand vilar emellertid förpliktelsen
på advokatståndet att främja och bruka alla krafter för att tillse att
hjälp och juridiskt bistånd av lämplig art finnas att tillgå. En förpliktelse
vilar också på staten och samhället att bistå advokatståndet, då
det har att fullgöra här angivna skyldigheter.

Motioner i Andra kammaren, nr 570 dr 1960

Spörsmålet om svensk rätts överensstämmelse med internationella likare
på det allmänt rättsstatliga plan, varom här är fråga, har redan tidigare
behandlats i riksdagen. Vid 1956 års riksdag väckte herr Håstad
en motion, vari han hemställde om en utredning med uppgift att fastställa
i vad mån svensk rätt strider mot Sveriges förpliktelser enligt
Europarådets tidigare nämnda konvention.

I anledning av motionen beslöt 1956 års riksdag giva Kungl. Maj :t till
känna sin mening, att den i och för sig förordade en systematisk genomgång
av gällande rätt mot bakgrund av ifrågavarande konventions regler;
tillika uttalade emellertid riksdagen, att med en dylik genomgång
kunde något anstå, samt ansåg det få ankomma på Kungl. Maj:t att
framdeles bestämma lämplig tidpunkt för en sådan genomgång, vilken
syntes riksdagen kunna utföras inom Kungl. Maj:ts kansli.

Såvitt känt är har Kungl. Maj :t ännu icke beslutat igångsätta den av
riksdagen förordade genomgången. Då nu snart fyra år förflutit sedan
riksdagen gjorde sin framställning och alltjämt någon genomgång icke
kommit till stånd, finnes anledning aktualisera det av 1956 års riksdag
uttalade önskemålet.

Läget är emellertid nu så till vida något ändrat, att sedan 1956 års
riksdagsbelut Delhi-deklarationen tillkommit. Även om denna icke är
folkrättsligt bindande för Sverige såsom Europaråds-konventionen, bör
den likväl observeras vid den ifrågavarande genomgången av gällande
svensk rätt. Det synes uppenbart att man vid en genomgång av det
svenska rättssystemet ur rättssäkerhetssynpunkt bör undersöka på vilka
punkter detta avviker från den i Delhi-deklarationen angivna internationella
normen.

Under åberopande av det anförda hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla
att i samband med den av 1956 års riksdag förordade
genomgången av gällande svensk rätt mot bakgrund av
Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna,
vilken genomgång nu bör komma till stånd, en undersökning
jämväl göres rörande huru svensk rätt förhåller sig
till de i Internationella juristkommissionens Delhi-deklaration
av januari 1959 uppställda kraven.

Stockholm den 27 januari 1960

Henrik Munldell

2. Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 567—570

Oskar Eklunds Boktryckeri, Stockholm, 1960