Motioner i Andra kammaren, Nr 518 (Motion 1936:518 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

Nr 518.

Av herr Gustafsson i Välsnäs m. fl., angående en allsidig fri och
förutsättningslös utredning av vår författningsfråga.

Den författningspolitiska utvecklingen i Sverige under de senaste årtiondena
Ilar i hög grad bestämts av den inverkan på vårt politiska liv, som följande tre
faktorer åstadkommit, nämligen väljarkårens kraftiga ökning, de våldsamma
kriserna, vilka tvingat till långtgående statsingripanden, samt väljarkårens
organisering genom uppkomsten av stora fast sammanhållna politiska masspartier.

Vad först väljarkårens numerär beträffar, ökades den från c:a 400,000 till
c:a 1,100,000 genom införandet av den allmänna och lika politiska rösträtten
1909, och från c:a 1,200,000 till c:a 3,200,000 genom införande av rösträtt
även för kvinnor, sänkningen av rösträttsåldern från 24 till 23 år samt
borttagandet av vissa utskyldsstreck år 1921. Antalet röstberättigade svenskar
uppgår f. n. till i runt tal 3,800,000. De röstberättigades antal har sålunda
under loppet av de senaste trettio åren tiodubblats. Samtidigt har antalet i
valet till riksdagens andra kammare deltagande personer ökat från omkring
200,000 år 1908 till 2,500,000 år 1932 och innebär under loppet av icke fullt
tjugofem år en tolvdubbling av den aktiva väljarkårens numerär.

Vad åter kriserna beträffar ha dessa under perioden 1906—36 i sin våldsamhet
skakat hela världen och kommit flera skarpsynta och intelligenta iakttagare
av det historiska skeendet att beteckna vår tid som en av historiens
största och allvarligaste brytningstider.

1. Världskriget 1914—18.

2. De ryska, tyska, österrikisk-ungerska och italienska revolutionerna; kri gen

mot den nyupprättade bolsjevikregimen i Ryssland samt den ekonomiska
fredskrisen med ty åtföljande massarbetslöshet under perioden 1918 1922.

3. Den ekonomiska världsdepressionen 1930—1933 med revolutioner i Spanien
och i Tyskland samt stora krigiska konflikter i Fjärran östern.

4. Efter årsskiftet 1933/34 den europeiska freds- och förtroendekrisen kännetecknad
— sedan nedrustningskonferensen definitivt misslyckats — av en
allas misstro mot alla och en allmän kapprustning med en genommilitarisering
av flertalet europeiska samhällen utan motstycke hitintills i världshistorien.

Det säger sig självt, att en sådan tid med sa valdsamma, tätt återkommande
och allmänt omfattande kriser måste medföra lägen och situationer, dar
statsmakterna måste gripa in på ett helt annat sätt än tidigare och taga på
sig helt nya maktbefogenheter, örn icke statsmaskineriet skulle råka i olag och
fruktansvärda lidanden oförskyllt drabba stora delar av rikets innevånare.
Detta gäller givetvis även för vårt lands vidkommande, ehuru vi hitintills
lyckligen undgått dessa krisers allra svåraste och mest farofyllda faser.

lii hang till riksdagens protokoll 1030. 4 sami. Nr 518 620.

2 Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

För det tredje har tiodubblingen av de röstberättigades antal och tolvdubblingen
av den aktiva väljarkårens numerär under en tid av 30 år, där
sålunda endast 16 år varit, vad man plägar förstå under uttrycket »normala
fredsår», medan däremot de övriga 14 varit i hög grad onormala krisår fördelade
på inte mindre än fyra olika kriser, samtliga av världshistorisk omfattning
och betydelse, helt naturligt skapat en ypperlig jordmån för uppkomsten
och organiserandet av stora och mäktiga politiska masspartier. Och denna utveckling
har självfallet gynnats av den moderna reklamteknikens utveckling,
baserad på en nära nog teknisk fulländning inom press, radio, film, grammofon,
affisch- och broschyrtrycket, vartill kommer en under årens lopp uppövad
skicklighet i konsten att genom personlig propaganda och genom skicklig
regi av större och mindre folkmöten påverka opinionen i önskad riktning.

Efter denna de senaste gångna trettio årens utveckling stå vi emellertid
i vårt land i ett läge, då man enligt vår uppfattning skulle göra klokt i att till
en förutsättningslös prövning upptaga den viktiga frågan, huruvida icke en
svensk författningsrevision kan vara av behovet påkallad, för att vi i vårt politiska
liv skola kunna fullt ut tillgodogöra oss de erfarenheter, som de sistförflutna
30 ovädersåren givit oss. En sådan prövning synes oss så mycket
mera påkallad, som intet i den nuvarande världssituationen motsäger riktigheten
av deras antaganden, som vilja göra gällande, att de närmast kommande
trettio åren skola hli minst lika rika på kriser, krig och stormiga världspolitiska
händelser, som någonsin den av oss nu upplevda perioden 1906—36.

Inom Sveriges Nationella Ungdomsförbund har en av förbundets ledande
krafter med särskild insikt i författningsfrågor bestående kommitté under
hösten 1933 och våren 1934 sökt företaga en sådan prövning och värdering av
vårt läge. Denna kommittés förslag och den kring detta förslag förda debatten
i vår svenska författningsfråga har ytterligare stärkt oss i vår redan tidigare
omfattade mening, att de svenska statsmakterna måste snarast möjligt
låta underkasta vår nu gällande författning en sådan kritisk granskning i ljuset
av de under åren 1906—36 vunna erfarenheterna och rönen. De för vårt
ställningstagande avgörande synpunkterna ha därvid varit följande:

Den allmänna och lika valrätten bör godtagas som en anordning, under
vilken intet numerärt betydande samhällselement rimligen kan känna sig
tillbakasatt ifråga örn möjligheten att få sina önskemål framförda i folkrepresentationen
genom personer, för vilka väljarna väl få antagas äga åtminstone
tillfälligt förtroende. Folkrepresentationens rekrytering bör alltså grundas på
allas lika inflytande.

Det innehåll — i form av önskemål, yrkanden och förslag i olika hänseenden,
företrädda av de valda representanterna -— som genom den allmänna
rösträtten tillföres det offentliga livet, upptager och kan blott upptaga en del
av statsmaktens politiska verksamhetsfält.

Ty mål och riktlinjer för statens strävan erbjuda även de internationell:!
och politiska problemen, de världsekonomiska sammanhangen och de allmänna
kulturidéerna. Här framtvinga sig avgöranden ofta nog oberoende av
de folkliga önskemål, som genom den allmänna rösträtten föras fram till en
kanske flyktig dagsländetillvaro. Hos rikets judiciella, administrativa, kyrk -

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

liga och kommunala organ liksom inom den visserligen icke talrika, men
kvalitativt så mycket mer betydande krets, på vilken så mycket av ansvaret
vilar för landets andliga och vetenskapliga, finansiella, socialekonomiska,
industriella och agrikulturella utveckling, framväxer under mödor och risker
en fond av erfarenheter och rön, som förvisso är i åtskilliga stycken ägnad
att påverka statsmaktens beslut och handling. Valrörelsens alla slagord förblekna
inför de impulser, som undan för undan förmedlas från verkstäderna
i nationens egentliga arbetsliv.

Vad »väljarfolket» önskar och äskar måste prövas, vägas och avslipas mot
de fordringar, som resas av rikets yttre läge och av det inre, andliga och materiella
odlingsarbetets behov. Det ofta formlösa innehåll, som genom den allmänna
rösträtten tillföres det samhälleliga livet, är därför snarast att betrakta
som ett råmaterial, som det allmänna först i omsmält, siktat och sovrat skick
bör tillgodogöra sig.

I denna argumentering ligger motiveringen klar för en avvägning av statsmaktens
olika organ: en stark regeringsmakt, en kontrollerande folkrepresentation
på den lika och allmänna rösträttens grund, samt vid dess sida ett
organ, som i första hand representerar erfarenheten, traditionen och den
sakliga insikten i de olika frågor, vilka beröra nationens arbetsliv.

Att antaga att majoriteten på grund av eget intresse skulle styra i hela samhällets
intresse, skulle i själva verket vara att tillerkänna folkmassan full insikt
i problem, som kräva vetenskapens och statsmannakonstens största ansträngningar.
Icke heller styras människorna helt och hållet av en insikt örn sitt
eget intresse. De äro varken så intelligenta eller så egennyttiga. De pådrivas
av affekter och impulser, och såväl för gott som för ont skola de ständigt med
hänförelse understödja politiska rörelser, vilka de som individer ej ha något att
vinna på. För att fatta det fria svenska folkstyrets hela värde, måste man
djupare än så klarlägga förhållandena mellan individ och samhälle.

Var enskild människas intresse sammanhänger visserligen i det hela med
samhällets välfärd, men sammanhanget är för de allra flesta ännu oändligt
tunt och indirekt. Därtill kommer, att det tar tid, innan det gör sig
gällande.

Det onda, som göres i dag, bär kanske ej frukt förrän den generation, som
åstadkommit det, är gången. Alltså kan majoritetens omedelbara och beräkneliga
fördel ingalunda sägas sammanfalla med det mål, som samhället i sin
helhet bör eftersträva. Ett privilegierat fåtalsvälde skall, örn dess företrädares
makt är obegränsad, regera i eget intresse, och precis på samma sätt skall
en folkklass med obegränsad makt förfara.

Då representationsreformen 1866 genomfördes, sökte man i första kammaren
skapa en motvikt till den »folkvalda», och detta ehuru av de till myndig
ålder komna svenska medborgarna av mankön icke fullt 300,000 eller c:a
28 procent ägde politisk rösträtt, medan de övriga 72 procenten voro utan.
Detta på grund av de boga censusbestämmelserna även för politisk rösträtt,
som utestängde c:a 900,000 personer.

Vad första kammaren beträffar bestämdes rösträtten till dess valkorporationer
— landsting och stadsfullmäktige i städer som icke deltaga i lands -

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

ting — efter en 5,000-gradig skala på landsbygd och en 100-gradig skala i
städer alltefter storleken av den inbetalda kommunalskatten, vartill kom
höga förmögenhets- eller inkomstcensus för valbarhet till denna kammare.
Följden blev också, att 1867 års första kammare till över två tredjedelar kom
att bestå av personer, vilka förut varit representanter i de tvenne högre stånden
— adel och präster —- och att mer än hälften av dess ledamöter tidigare
tillhört ridderskapets och adelns representanter. Vid sekelskiftet hade visserligen
riddarhustraditionen i första kammaren förbleknat, men ännu 1901
års första kammare bestod till över en tredjedel av adelsmän.

Likaså hade den ursprungliga andra kammaren till största delen bestått
av representanter för de forna borgar- och bondestånden. Mellan de båda
kamrarna existerade sålunda under perioden från 1867 och ända fram till
1909 mycket väsentliga och för det svenska statslivet karakteristiska typoch
karaktärsskillnader bottnande i den gamla fyrståndsriksdagen, vars 250-åriga traditioner därför kommo att fortleva med ganska stor styrka ännu
nära ett halvt hundratal år efter det fyrståndsriksdagen själv blivit avskaffad.

Genom rösträttsreformen av 1909 inledes emellertid en ny utveckling på det
författningspolitiska området i Sverige: Första kammaren bibehåller sin
maktställning obestridd och jämbördig med andra kammaren men till priset
av dess genom rösträttsbestämmelsernas ändring skeende omvandling
till en kopia av den folkvalda. Detta förhållande har blivit klart för alla
iakttagare av svenskt politiskt liv under de 17 år, som nu snart förflutit sedan
första kammaren i sin nuvarande gestaltning i augusti 1919 för första
gången trädde ut i det levande livet, efter det riksdagen 1918 förut helt dragit
konsekvenserna av den år 1909 inledda reformpolitiken.

Utvecklingen under perioden 1921—36 har sålunda tydligt visat, att första
kammaren icke längre i stort sett företräder någon annan typ än den andra
kammaren. Det torde ej kunna bestridas, att den graderade kommunala
röstskalan — 40-gradig sedan 1909 — hur ohållbar den än ur andra synpunkter
må ha varit, likvisst kringgärdade en sfär av väljare — urväljare samt
landstings- och stadsfullmäktigeledamöter — av vilka åtminstone en del representerade
ett icke ringa mått av självständighet gentemot partiorganisationerna.
Under den fullständiga frånvaron av någon motvikt mot de på
den allmänna rösträttens grund uppbyggda valorganisationernas en gång intagna
hållning, som kännetecknar det nuvarande författningsskicket, är det
i och för sig meningslöst att förvänta någon annan hållning från den första
kammarens sida. Och den frågan inställer sig, huruvida det verkligen
skall behövas två kamrar, den ena på 150 medlemmar, den andra på 230,
för att konstatera, å ena sidan viljeöverensstämmelsen mellan dem båda och
å andra sidan bägges i regel redobogna anslutning till parti- och organisationsviljorna.
På det spörsmålet svara vi för vår del ett bestämt nej, och
detta så mycket mer som första kammaren genom kameraderiet i de väljande
korporationerna —- landsting och stadsfullmäktige — ofta kommit att
rekryteras av sådana män, som de mäktiga partiledningarna velat hönö -

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

rera för en lång och trogen insats i partiets tjänst i mera påfrestande och
nervslitande arbete än vad som kan väntas förekomma i första kammaren.

Ännu ett väsentligt skäl talar enligt vår bestämda uppfattning för ett avskaffande
av första kammaren, nämligen, att man därmed skulle rycka undan
grunden för utskottsväldet i den svenska riksdagen. Detta baserar sig
nämligen på det förhållandet, att man för att uppnå positiva resultat i den
svenska riksdagen måste få dess båda kamrar att fatta lika lydande beslut,
och det är just i utskotten man finner den formel, efter vilken dessa lika lydande
beslut tillyxas. Här ligger i själva verket förklaringen till utskottens
maktställning, som gör, att även regeringsmakten gång efter annan tvingats
att vika för dem. Utskotten ha vrakat undan regeringspropositionerna och
själva utarbetat helt nya förslag, som regeringen i sin tur fått taga emot och
tacka till. Ett slopande av första kammaren betyder sålunda utskottsväldets
fall, en riksdagsbyråkratisk nedrustning och därmed en automatisk förstärkning
av regeringsmakten.

Att riksdagsmännens antal genom först^ kammarens slopande skulle reduceras
från nuvarande 380 till 230 hålla vi för en stor vinning. Riksdagsarbetet
skulle vinna i effektivitet.

Vad utskotten i övrigt beträffar anse vi, att man vid en författningsrevision
även bör taga under övervägande att avskaffa den år 1921 inrättade utrikesnämnden,
då det visat sig, att den direkt motverkat sitt syfte. De utrikespolitiska
debatterna i riksdagen ha genom utrikesnämndens inrättande
blivit allt mera sparsamt förekommande, och när de äga rum, är mycket
av intresset borta, enär flera av partiernas ledande män genom sitt ledamotskap
i utrikesnämnden känna sig bundna och icke vilja deltaga i debatten,
medan de andra på grund av bristande informationer icke kunna ge det värde
åt debatterna i dessa viktiga frågor, som så väl skulle behövas. Då det
gäller utrikespolitik är en slö resignation i den fasta förvissningen om att
»oss kan intet ont hända» lika farlig som uppjagande panikstämningar. För
att undvika dessa båda ytterligheter skulle vägledande och upplysande utrikespolitiska
debatter i den svenska riksdagen med klarläggande exposéer
av vårt läge från den ansvariga utrikesledningens sida vara av största betydelse
för en rätt vägledning av den allmänna opinionen i dessa landets i
egentligaste mening vitala livsfrågor. Sådana debatter förekomma också
ganska regelbundet före utrikesnämndens tillkomst 1921 men lia sedan dess
— som vi ovan framhållit — nära nog upphört. Vid en författningsrevision
är det därför angeläget att man finner de rätta formerna för en reform i
detta stycke med den syftning vi här skisserat.

Vad rösträttsåldern beträffar anse vi, att den befolkningspolitiska utvecklingen
i vårt land talar för en sänkning av denna ålder från nuvarande 23
till 21 år. Medan vi för 50 år sedan hade en åldring över 65 år på tio medborgare
i de produktiva åldrarna 15—65 år, var detta förhållande år 1930
en på sju och beräknas örn 40 år vara en på fyra och örn 55 år en på tre.
Sveriges Nationella Ungdomsförbunds författningskommitté säger härom i
sitt våren 1934 avgivna förslag bl. a. följande tänkvärda ting:

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

»Sedan den nuvarande rösträttsåldern (1909: 24 år, 1921: 23 år) fastställdes,
har den redan då sakta framträdande förskjutningen i folkets sammansättning
i årsklasser fortsatt med nästan våldsam hastighet. Procenten
av medborgare, som uppnått och vida överskridit 65-årsåldern, är nu mycket
större än då, medan å andra sidan de årskullar, som nedifrån rekrytera
den röstberättigade delen av folket, relativt sett, blivit mindre. Redan
behovet av en bättre balans mellan olika ålderselement inom väljarkåren
gör därför en förskjutning nedåt av rösträttsåldern påkallad. Härtill kommer,
att den ekonomiska och sociala utvecklingen numera allt tidigare ställer
de unga generationerna inför livsuppehällets problem i deras mest krävande
tillspetsning. Även ur denna synpunkt synes det vara berättigat, att
genom en sänkning av valrättsåldern till den civila myndighetsåldern bereda
dessa årsklasser tillfälle att direkt medverka vid politiska avgöranden. Riskerna
av denna reform förefalla i jämförelse härmed att vara begränsade.
Den tilltagande ansvällningen av de äldsta årsklasserna skapar förvisso i
numeriskt hänseende den motvikt, som må anses önskvärd.»

Denna reform om en sänkning av den politiska rösträttsåldern bör dock,
enligt vår mening, icke utbrytas ur sitt här givna sammanhang utan lösas
i samband med en allmän författningsrevision.

Vad angår själva valsättet anse vi att starka skäl synas tala för ett införande
i modifierad form av det system som för närvarande praktiseras i
Danmark: röstsedlarna tryckas på statens bekostnad och upptaga för varje
valkrets samtliga de av partierna uppställda kandidaternas namn under vederbörlig
partibeteckning. Valmannen röstar genom att sätta ett kryss för
den kandidat, han önskar få invald. Sedan efter sammanräkningen partierna
fått sina platser i enlighet med den proportionella metodens utslag, inväljas
de olika partikandidaterna efter antalet uppnådda »kryss» eller röster.
Ett personligt moment av ingalunda föraktlig styrka kommer därmed in i
valrörelsen och mäktiga partiorganisationer kunna icke längre begagna sig
av systemet att placera ur valbossarnas synpunkt mindre önskvärda kandidater
så långt ner på listan, att deras val därmed praktiskt taget omöjliggöres.
Även förtjänar undersökas, huruvida icke ett system med tilläggsmandat
bör införas för att onödiggöra nu praktiserade valkartellbildningar, som
ingalunda kunna sägas utgöra någon tillfredsställande metod för partierna
att kunna effektivt tillgodogöra sig sitt samlade röstetal. Vi anse även, att
nu gällande bostadsband bör borttagas. Genom kommunikationsväsendets och
propagandateknikens utveckling vållar det ingen svårighet att göra en kandidat
känd inom en valkrets, även om han icke skulle bo inom sagda valkrets.

Som motvikt till den nya riksdagen, som sålunda skulle komma att bestå
av en enda kammare, ha vi förutsatt en stark regeringsmakt. Vad som författningsmässigt
erfordras för skapandet av en sådan, finnes enligt vår mening
redan i 1809 års regeringsform, och om utskottsväldet brytes genom
första kammarens avskaffande, ernås enligt vårt förmenande en av huvudförutsättningarna
för att dessa bestämmelser i regeringsformen också kunna
tillämpas i den anda. som grundlagens författare själva en gång avsågo.

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

Emellertid ha de allmänna tidsförhållandena, såväl i Sverige som annorstädes,
nogsamt ådagalagt, att situationer kunna uppstå, då samhällets ordningsmyndighet
måste utrustas med extraordinära befogenheter. Fall lia redan
förekommit, då de administrativa myndigheterna utan legal grund måst
taga sig dylika befogenheter. Våra straff lagsbestämmelser om uppror, upplopp
och dylikt inrikta sig på att, vilket ju också är fullt naturligt, reglera det
straffrättsliga ansvaret för upprorsmännen. Myndighetspersonerna däremot
riskera att kollidera med strafflagens bestämmelser om ansvar för ämbetsmän
och sväva bland annat därför i ovisshet om vidden av sin rättsliga
handlingsfrihet i dylika situationer. Kungl. Maj:ts befallningshavande i orterna
sakna mången gång lagligt bemyndigande att effektivt ingripa utöver
de självklara befogenheterna, som straff lagsbestämmelser na direkt angiva.
Kungl. Majit saknar själv varje laglig möjlighet att proklamera undantagstillstånd
(belägringstillstånd, skyddstillstånd o. s. v.) av olika art och olika
lokal utsträckning, i motsats till vad fallet är i de flesta andra stater. Ja,
Kungl. Majit torde knappast ens med riksdagens medgivande äga ostridig
konstitutionell rätt att proklamera dylika undantagstillstånd i de fall, då dessa
måste sätta även vissa grundlagsstadganden temporärt ur gällande kraft
och alltså endast borde kunna utfärdas i för grundlagsändring fastslagna former.
Det är nämligen uppenbart, att dylikt undantagstillstånd kan komma
att innebära nödvändigheten av att tillämpa preventiv tryckcensur samt även
vidtaga inskränkningar i den personliga friheten.

Det är självklart, att örn ett allvarligt uppror eller dylikt skulle inträffa,
Kungl. Maj :t helt enkelt måste taga sig de befogenheter, som pläga medfölja
undantagstillstånd. Samhällets nödvärnsrätt skulle nämligen i så fall oemotståndligt
göra sig gällande. Det synes emellertid önskvärt, att befogenheter
av denna art icke böra lämnas åt en slumpmässig improvisation utan regleras
i klar grundlagsbestämmelse.

Vi anse oss därför böra föreslå införandet i regeringsformen av en bestämmelse,
som möjliggör proklamerande av dylikt undantagstillstånd av olika
grad och av olika lokal omfattning, en grundlagsbestämmelse, som givetvis
måste kompletteras med en i vanlig ordning stiftad allmän lag.

Vi ha i vår tidigare framställning sökt visa, hur de stora välorganiserade
politiska masspartierna, som i sin nuvarande gestaltning blevo till under de
på sekelskiftet 1900 närmast följande åren, efter 1909 inför den stora väljarkåren
övertagit de agitations-, upplysnings- och organisationsuppgifter, som
före 1866 åvilat de fyra stånden. Örn man sålunda kan finna parti- och
valorganisationernas framväxt och nuvarande maktposition historiskt förklarliga,
kan man å andra sidan omöjligen undgå att finna, att detta organisationssystem
ingalunda givit en tillfredsställande lösning av uppgilten att anvisa
åt den allmänna rösträtten dess naturliga plats inom statslivet. Det ligger
nämligen i sakens natur, alt dessa sammanslutningar, representerade och
styrda som de äro av vederbörande partiledningar, måste vara ytterligt känsliga
för opinionsskiftningarna inom de delar av väljarkåren, till vilka de
rikta sig, och då framför allt för antagna önskemål inom de lager av samma

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

kår, där de hoppas kunna värva nya röster. Av dessa röstvärvande förbund
kan det därför icke förväntas, vare sig att de på ett verksamt sätt tukta och
fostra folkmeningen och tvinga den till ett tillbörligt hänsynstagande till rikets
och det gemensamma arbetslivets krav eller att de ens söka påverka folket
i sådan anda.

Vi anse därför, att i författningen vid sidan av reglerna örn den allmänna
rösträtten och av bestämmelserna örn riksdagens sammansättning och kompetens
böra införas stadganden, som nödga valorganisationerna till en större
aktsamhet vid sitt arbete. I sådant syfte anse vi, att den av oss föreslagna
författningsutredningen även till behandling bör taga upp frågan om decisiv
folkomröstning i frågor av särskild vikt och betydelse, där regeringen önskar
att över partierna vädja till folket. Vid sådan folkomröstning bör enligt
vår mening en tilläggsröst tillerkännas varje man eller kvinna som utövar
vårdnaden av barn inom äktenskap.

Rörande vår inställning till den starka regeringsmaktens problem i övrigt
är vår uppfattning preciserad i S. N. U:s tidigare av oss citerade författningsbetänkande,
där det bl. a. heter:

»En regerings ledareställning må vara aldrig så programmatiskt uttryckt i
formella författningsbestämmelser, aldrig så väl kringgärdad av i grundlagarna
uppbyggda garantier, en maktmedveten och maktlysten isolering
från deras sida, som uppbära regeringen, gentemot nationens tanke- och
känsloliv och dess däri uttryckta allvarliga livsbehov skall hastigt nog ödelägga
regeringens auktoritet och befrämja andra, till äventyrs rent ansvarslösa
samhällselements makttillväxt. Riksledningen skall vara en folkledning,
som även övertygar och övertalar. På samma gång som den från sin höga
utsiktspost, stödd på alla de upplysningar över vilka den förfogar, anger
målen och utstakar kursen, skall den taga plats mitt i strömmen av folkets
eget liv, samla dess sunda krafter och söka betvinga dess vanföreställningar
och oarter. Ledning under samverkan nied allt som duger något till inom
folket — se där den enkla, genom tiderna giltiga grundregeln för en riks- och
folkregerings rätta värv.»

Återstår den icke minst viktiga frågan, hur man inom det nationella livet
skall skapa den nödiga motvikten till den folkvalda kammaren. Under de
kriser, som sedan 1906 gått fram över världen berörande även vårt land, ha
statsmakterna gång efter annan tvingats ingripa i näringslivet och den enskilde
individens sfärer på ett sätt som tidigare generationer ansett hart när
otänkbart. Gränserna mellan å ena sidan statsmakten och å den andra näringslivets
och den enskildes rättigheter och befogenheter lia så småningom
suddats ut, och en allmän känsla av osäkerhet har som följd härav insmugit
sig. I Sverige har man inom vissa kretsar sökt finna sin tröst däri, att
dessa statsingripanden skett efter majoritetsbeslut i riksdagen, eller i vad man
plägar förstå under termen »i demokratiens namn». Vi för vår del finna
denna tröst ganska klen, då det visat sig, att ett s. k. demokratiskt majoritetsförtryck
kan bli minst lika tyranniskt och minst lika nyckfullt som vilket
despotiskt system som helst, och då det står klart för oss, att ett av de vik -

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

tigaste problemen f. n. just är att ge minoriteten garantier mot ett för långt
gående förtryck från majoritetens sida. Detta så mycket mer, som det i
själva verket är mycket lätt för en majoritet att handla despotiskt genom
att påyrka något, som innebär en obetydlig förmån för den själv på bekostnad
av ett måhända verkligt lidande för minoriteten.

Under 1920-talet började man i flera europeiska länder försöket att lösa
dessa svårigheter genom införandet av ett korporativt författningssystem.
Man tänkte sig sålunda, att man vid sidan av den folkvalda kammaren
skulle inrätta ett överhus, där näringslivets, kulturlivets och den andliga
odlingens organisationer och institutioner skulle bli företrädda genom av
dem själva utsedda representanter, vilka där skulle arbeta samman med av
regeringen utsedda företrädare för statsnyttan och den högre civila och militära
förvaltningen. I en sådan lösning ligger alltid risken för en icke önskvärd
hopblandning av ekonomi och politik. Därtill kommer, att de korporationer,
som i Sverige skulle komma i åtanke, då det gäller att välja dessa
representanter, nått en mycket olika grad av utveckling. Medan landsorganisationen
exempelvis i augusti 1935 räknade bortåt 700,000 medlemmar av
teoretiskt organiserbara 1,200,000 kroppsarbetare, räknade R. L. F. endast
55,000 organiserade av teoretiskt möjliga 300,000, medan köpmannaförbundet
räknade 14,000 medlemmar av teoretiskt möjliga 35,000 och hantverksförbundet
25,000 av teoretiskt möjliga c:a 100,000. Inom de privatanställdas
stora grupper voro i regel endast i genomsnitt var tionde teoretiskt organiserbar
ansluten till sin yrkesorganisation. Vid utformningen av S. N. U:s
författningsförslag har det också visat sig, att oöverstigliga hinder möta att
nu realisera tanken på en korporativ representation vid sidan av den folkvalda
riksdagen, antingen detta nu skulle ske efter utländskt mönster med en
särskild korporativ kammare eller, som man inom S. N. U:s författningskommitté
tänkt sig saken, genom ett särskilt riksråd. Detta är i varje fall en
tanke som än så länge måste ställas på framtiden.

Vi för vår del se i stället vägen ut ur de nuvarande svårigheterna ligga i
en ny gränsdragning mellan statsmakten å ena sidan, korporationer och de
enskilda å den andra. Vid en sådan gränsdragning skall staten enligt välmening
giva korporationerna en viss form av legal självstyrelse till lösande
av sina egna uppgifter i samhällsarbetet, och endast där intressena så brytas
mot varandra, att samhällsnyttans krav uppenbart åsidosättas, skall staten
ingripa. Denna uppfattning bygger på insikten om att framåtskridandet
icke åvägabringas genom någon mekanisk anordning utan genom frigörande
av levande andlig energi. En god mekanism är en sådan som bygger de kanaler,
där denna energi ohämmat kan flöda fram utan att hindras av sin
egen ymnighet, givande liv åt samhällsorganismen, utvecklande och förädlande
själslivet.

Det är just i ett skapande och byggande av sådana kanaler för det samhälleliga
organisationsarbetet, som de svenska statsmakterna under de närmast
kommande åren enligt vår uppfattning har möjlighet att göra en av
sina mest betydande insatser. Att många krav och problem här vänta på sin

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

lösning visar det myckna talet i pressen om strävandena att bilda nya politiska
partier för de mest olika yrkes- och intressegrupper, såsom exempelvis
»motormännens parti», »hantverkets parti» etc. Mot tredjemansfrågans mörka
bakgrund avtecknade sig också under förra vårens riksdagsdebatter klart
och tydligt mångfalden av svårlösta problem, som här torna upp sig, och
som statsmakterna uppenbarligen inte kunna komma till rätta med utan att
angripa dem från åtminstone delvis nya utgångspunkter. I en intressant
broschyr: »Tredjemanslagen» framför professor C. A. Reuterskiöld följande
synpunkter på problemet:

»Med korporation bör förstås en legalt bestämd, varaktig tvångssammanslutning
av enskilda för vissa intressens förverkligande på ekonomisk grund.
Att korporationer tillika kunna utgöra grundval för den politiska representationens
ordnande, är utan all betydelse för själva korporationsbegreppet
och ingalunda något nödvändigt moment i detta. Från föreningen skiljer sig
korporationen väsentligen i två avseenden: först och främst beror anslutningen
icke av frivillighet och sker icke i privaträttsliga former, och vidare äro
organen för korporationen alltid offentligträttsligt ansvariga för de maktåtgärder,
som må vidtagas, under det att något sådant ansvar icke finnes i
fråga om föreningsåtgärder. Skulle en förening söka framtvinga anslutning
av alla dem, som föreningen finner böra tillhöra densamma, läge häri en
sådan motsägelse till själva grunden för föreningen — frivilligheten — att
dylika åtgärder måste anses som övergrepp och i den mån de allvarligt upphäva
de enskildes frihet beivras. Å andra sidan är dock möjligt att en dylik
förening i verkligheten utgör en faktisk korporation, ehuru iklädd privaträttsliga
föreningsformer, och då blir förr eller senare oundvikligt att genom
lagstiftning häva motsatsen mellan form och innehåll och förty förvandla
föreningen till legal korporation. Det är på denna punkt som facksammanslutningarna
i vårt land nu befinna sig. Och det är därför ofrånkomligt att
genom lag ordna förhållandena.

De svenska industriarbetarnas fackföreningar voro från början vanliga
föreningar med privaträttslig karaktär. Men i den mån fackföreningen inom
viss yrkesgrupp vann allmännare anslutning bland denna grupps enskilda
arbetare och kunde göra sig till tolk för deras samfällda intressen, blev också
kravet på »tvångsanslutning» allt mera naturligt och högljutt: i verkligheten
betydde detta, att fackföreningen avslöjade sig såsom en korporation de facto,
ehuru ej av rätten som sådan erkänd. Sedermera har denna utveckling fortgått
även bland industriens arbetsgivare; och de facksammanslutningar, som
i senare tid blivit allmänna på jordbrukets område, hava precis samma karaktär.
Man måste visserligen bestämt avvisa såväl de enas som de andras anspråk
på makt över utomstående yrkesbröder, så vitt denna makt skall godtyckligt
utövas av privaträttsliga föreningar, men man kan icke i längden avvisa
sammanslutningarnas krav på tvångsanslutning, och dessa motsatta synpunkter
kunna förenas allenast, örn lagen påbjuder allas anslutning1, vilket

1 Fullt riktigt heter det i folkpartiets reservation till andra lagutskottets betänkande
nr 29 vid 1935 års riksdag (sid. 173), »att, om det ur allmänna synpunkter finnes oundgäng -

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

blir liktydigt med bildandet av en juridisk korporation. Erkänner man •— och
detta är numera en nödvändighet, sedan staten själv byggt vissa förvaltningsåtgärder
till näringars stödjande på sådana sammanslutningar — att de enskilda
idkarna av visst yrke eller viss näring måste solidariskt samverka, finnes
icke längre någon som helst anledning att längre upprätthålla skenet av
frivillig föreningssammanslutning; det kan tvärtom medföra allvarliga faror,
örn man så gör. Tiden är då mogen för korporationerna att även rättsligen
erkännas och framträda i sin rätta skepnad.

Förvandlingen av arbetarnas och jordbrukarnas facksammanslutningar till
korporationer skulle, ur tvångsanslutningens synpunkt, innebära å ena sidan
att alla, som utövade yrket eller näringen — eller, örn lagen skulle fordra
vissa kompetensprov, alla, som avlagt dessa — skulle utan vidare inregistreras
som medlemmar av korporationen samt att vid tvist örn inregistreringens
riktighet myndigheterna, och i sista hand naturligast regeringsrätten, hade
att pröva och avgöra frågan, och å andra sidan att ingen av dem som sålunda
skulle tillhöra korporationen kunde av denna godtyckligt nekas inträde eller
uteslutas. Över huvud måste korporationens makt över sina medlemmar helt
bero av dess statuter och icke av godtyckliga beslut in casu.

Korporationens statuter måste vidare fastställas av viss myndighet, som
därvid hade att tillse ett behörigt avvägande av förhållandet mellan korporationen
och dess medlemmar. Det vore härvid det riktigaste och lämpligaste,
att genom lagstiftning grunddragen av detta förhållande bleve bestämda liksom
ock grunderna för medlemskap av korporationen. Lagstiftningen har
här fullt fria händer och kan, örn så finnes lämpligt, i samma korporation
sammanföra både arbetsgivare och arbetstagare, även om det självklart ytterst
beror och måste bero av den faktiska utvecklingen inom varje särskilt fackområde,
huru därmed bäst bör ordnas. Statuternas tillämpning genom korporationsorganen
för dessa bör dessutom ske under liknande ansvar som enligt
lag gäller i fråga om offentlig myndighets maktutövning: därmed följer, att
de godtyckliga tvångsmedel som nu ofta anlitas skulle försvinna och ersättas
av ett legalt tvång. Vid den legala regleringen av korporationsrätten möta
emellertid i dessa fall åtskilliga svårigheter, ej minst med hänsyn till det godtycke
och den självrådighet, som i åtskilligt kommit att göra sig gällande inom
fackföreningslivet, men som vid förvandlingen till korporationer måste avskaffas
och förhindras. Även ur denna synpunkt vore det ömkligt att en utredning
snarast igångsattes.

örn korporationsformen på detta sätt användes i fråga örn industriens och
jordbrukets facksammanslulningar, skulle uppenbarligen det mesta av svårigheterna
vid en tredjemanslagstiftning bortfalla, liksom ock behovet av
skydd för tredje man i avsevärd mån inskränkas därigenom att antalet s. k.
tredjemän bleve ej oväsentligt begränsat, då alla yrkes- och näringsutövare
måste tillhöra korporationerna och då i konflikter mellan korporationerna

ligell erforderligt att vissa ekonomiska sammanslutningar måste omfatta alla på ett bestämt
område verksamma personer, statsmakterna må besluta sådan tvångsanslutning genom
lag. Det bör däremot icke tolereras att enskilda utöva tvång mot andra medborgare.»

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

såsom offentligrättsliga subjekt de nu vanliga påtryckningsmedlen knappast
komme att vare sig erfordras eller alltid bliva ens användbara.

Med denna korporationsbildning behövde ingalunda följa en sådan också
på alla andra ekonomiska områden. I allmänhet är en konstlad uniformitet
föga lycklig, och för korporationsbildning på andra områden av näringslivet
måste alltid först konstateras ett behov av allmän anslutning till de här verksamma
föreningarna. Den naturliga utvecklingen frän förening till korporation
bör ingenstädes påskyndas eller för tidigt genomföras, utan städse bero
av de faktiska förhållandena. Det är mycket möjligt, att t. ex. handels- och
hantverksföreningar redan nu kunde ombildas till korporationer, men det
kan icke påstås, att behovet härav hittills visat sig vara lika trängande som
på fabriks- och industriområdet eller inom jordbruket. Och det bör ej heller
förbises, att månhända ej ens inom jordbruket behovet av en korporativ bildning
ännu är vordet konstant — mycket beror här av den utsträckning i tiden
och den omfattning i övrigt statens stödåtgärder månde erhålla. Visst är dock,
att hela vår samhällsutveckling mer och mer gått fram emot korporationsbildning,
och detta rent faktiska förhållande gör det fullt försvarligt och förklarligt,
att här en utredning sättes i gång, innan behovet blir alltför trängande
och innan tredjemanslagstiftningen på nytt upptages.

En ovärderlig vinst skulle dessutom medfölja en korporationslagstiftning
av här antydd omfattning, och redan den ger full motivering för lagstiftningens
omedelbara förberedande. Denna vinst består däri, att den motsättning,
som ovan berörts, mellan äldre och nyare rättsåskådning, och som hotar
att dela Sveriges folk i tva motsatta läger, därigenom skulle försvinna.
Den solidaritetsprincip, som kännetecknar den nyare rättsuppfattningen, är
också den bärande för korporationerna, och den offentligrättsliga maktutövning
utan offentligträttsligt ansvar, som är oförenlig med äldre rättsuppfattning,
är för korporationerna främmande. I korporationen förenas båda rättsuppfattningarnas
väsentliga moment och full enighet i rättsprinciper blir
därmed säkerställd.»

Som en av de mest framskjutna männen inom bondeförbundet känner säkerligen
professor C. A. Reuterskiöld bättre än de flesta de strömningar som
nu göra sig gällande inom det svenska bondesamhället och har säkerligen
också givit ett koncist uttryck åt dem.

Att liknande tankegångar göra sig gällande även inom den svenska exportindustrien
framgår av ett anförande, som exportföreningens nuvarande ordförande,
överdirektör Björn Prytz, år 1934 höll inför en församling av näringsidkare,
då han yttrade:

»Den, som haft erfarenhet av samarbetet inom de redan existerande sammanslutningar,
som syssla med exportproblem, vet mycket väl, hur svårt det
är att draga upp och vidmakthålla ett gemensamt program. Jag tror också,
att det kan ligga något i denna tanke, så beroende av samarbete som exporten
har blivit både för förhållandet till den egna staten och till främmande
stater. Icke minst under kontingenteringstider sådana som de nuvarande
kan det nog ibland behövas, att man på ett eller annat sätt skall kunna

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

tvinga en tredskande medlem av en industri till en förnuftig politik för det
hela. Jag tror dock icke, att man behöver gå så långt som att tillsätta något
slags överråd eller statlig kontrollmyndighet, men jag skulle kunna tänka
mig, att man på något sätt (möjligen lagstiftningsvägen) skulle kunna ge de
industriorganisationer, som nu existera, större möjlighet att handla genom
att låta ett majoritetsbeslut bliva bindande för industrierna i fråga. Det är
säkerligen mycket pengar, som gått förlorade till andra länder just genom
svårigheten att få en överenskommelse till stånd inom sådana industrier som
järn och stål, massa, trä och papper. Jag skulle alltså vilja ge styrelsen i
en dylik industrisammanslutning något slags myndighet att tillse att besluten
bleve efterlevda.»

Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas, att i Norge Handelsstandens
Förbund ganska nyligen ifrågasatt en ordning liknande den av hr Prytz
föreslagna.

1 ett sommaren 1935 avgivet utlåtande över den föreslagna revisionen av
den norska »trustloven» framhöll Handelsstandens Förbund, att samhället
är bättre betjänt av näringslivets självhjälp under statens kontroll och beskydd
än direkta statsingripanden. I syfte att främja denna självhjälp föreslog
förbundet, att det i norska lagen om illojal konkurrens skulle införas
en bestämmelse, genom vilken det bleve straffbart att motverka, motarbeta
eller kränka reglerande avtal, som voro träffade av en kvalificerad majoritet
inom vederbörande bransch eller branschorganisation och som godkänts
av en av samma lag omnämnd allsidigt sammansatt sakkunniginstans.

Det är givet att genom en sådan auktorisering av näringsorganisationernas
beslut den enskildes frihet i viss utsträckning skulle begränsas, nämligen
friheten att gå ifrån de beslut, som befinnas önskvärda av det stora flertalet
inom vederbörande bransch. En auktorisering av näringsorganisationernas
beslut skulle icke träffa de lojala företagen utan drabba de fribytare, som
för egen vinning och utan hänsynstagande till allmänna intressen gå egna
vägar och som kanske draga tillfällig fördel av de gemensamma åtgärder,
varom andra yrkesidkare inom branschen ena sig.

Grossistförbundets verkställande direktör jur. kand. K. E. Gillberg säger i
samma sak i en hösten 1935 utgiven bok: »Statsmonopol eller enskild företagsamhet»
bl. a. följande:

»Det ligger i sakens natur, att näringsorganisationerna under inga förhållanden
få verka förkvävande på den sunda, enskilda företagsamheten, som
i stiillct genom dessa näringsorganisationer skall förstärkas och främjas. Risken
för ett sådant förkvävande inflytande är också obetydlig. Den frihet,
som fortfarande lämnas den enskilde företagaren, är ganska obeskuren. Det
aktuella hotet emot densamma kommer ifrån statsmakterna.

En större, inre fara är, att näringsorganisationernas verksamhet icke kan
bli tillräckligt effektiv av den orsaken, att de inom dessa organisationer fattade
besluten icke strikt upprätthållas. I sådana fall blir näringsorganisationernas
arbete resultatlöst, deras positiva reformsträvanden misslyckas, och
statsingripanden hota.

Motioner i Andra kammaren, Nr 518.

En starkare respekt för de inom organisationerna fattade besluten är nödvändig.
Den kan successivt vinnas. När behovet av samarbete mellan näringsidkarna
ökar, blir det alltmer självklart, att den väsentliga grunden för
detta samarbete, solidariteten emellan medlemmarna, befästes. Exemplen
ifrån arbetsgivarnas och industriarbetarnas fackorganisationer visa, hur långt
man på den vägen kan nå. Kan man komma till samma resultat, när det
gäller andra yrkessammanslutningar?

Frestelsen till överträdelser är där mer lockande. Möjligheterna att ostraffat
bryta ingångna förpliktelser äro också större. Det kan därför ifrågasättas,
huruvida det blir möjligt att utan särskilda, med statsmakternas bistånd
verkställda anordningar sörja för näringsorganisationernas tillväxt i inre
styrka.»

Med utgångspunkt från ett engelskt förslag örn ett politiskt ekonomiskt
subparlament har professor Cassel ifrågasatt, huruvida icke här i Sverige
skulle kunna upprättas ett ekonomiskt råd, som självständigt kunde utreda
de ekonomiska problemen och som regeringsmakten alltid måste höra innan
dess förslag i ekonomiska frågor förelädes riksdagen.

Fullföljande denna tanke hemställa vi, att man vid den av oss föreslagna
författningsrevisionen också undersöker möjligheterna för att i vårt land
skapa ett ekonomiskt råd efter förslagsvis följande grunder.

I det ekonomiska rådet skulle ingå företrädare för parterna på arbetsmarknaden,
arbetsgivare, arbetare, kontors- och affärsanställda. Vidare skulle
där finnas plats för representanter för industriorganisationerna, hemmaindustrien
och exportindustrien för grosshandeln, med särskilt hänsynstagande
till importhandeln, för detaljhandeln, för hantverket, jämte den därmed
nära sammanhörande småindustrien, för bankväsendet och för sjöfarten.

Samtliga dessa grupper företrädas numera av sina särskilda organisationer,
som äro ganska representativa redan nu, men som skulle få ytterligare tillskott,
därest de på detta sätt auktoriserades. Statens affärsdrivande verk borde
också finnas förträdda i det ekonomiska rådet.

På samma sätt som det sålunda är möjligt att ganska klart fixera den praktiska
sakkunskapens representation — något direkt angivande av antalet representanter
har icke skett, men även en sådan avvägning är möjlig — kunna
den teoretiska sakkunskapens företrädare utväljas. I universitet och högskolor
finnas tillfredsställande organ för rekryteringen av den ekonomiska sakkunskapen.

Genom det ekonomiska rådet, sådant vi föreslagit det, skulle det utvidgade
samarbetet inom näringslivet liksom den nödvändiga kontakten mellan stat
och näringsliv kunna befästas samtidigt som ett sådant organ skulle på ett
representativt sätt tillvarataga näringslivets intressen i förhållande till statsmakterna
utan att bli direkt inblandat i de partipolitiska fejderna och stridigheterna.

Utvecklingen i våra dagar går i ett raskare tempo än kanske någonsin tillförne
i historien, över hela världen se vi folken sysselsatta med att finna nya
former för sitt politiska liv anpassat efter en ny tids krav och förhållanden.

Motioner i Andra kammaren, Nr 518-

Vi svenskar åtnjuta den oskattbara fördelen att i relativt lugn och ro kunna
sitta iakttagande och studerande andra folks experiment, lärande av deras med
blod och tunga offer köpta erfarenheter och rön. Vi böra vaksamt följa händelseutvecklingen
och se till att i tid tillgodogöra oss sådant som står i överensstämmelse
med våra behov och traditioner. Ett envist fasthållande vid
gamla former kan i ett sådant läge komma att innebära, att vi sätta hela vårt
styrelseskick på spel, något som skulle vara en olycka med nu oöverskådliga
konsekvenser för land och folk.

Vi för vår del se en möjlig lösning av dessa problem i de riktlinjer till en
författningsreform vi här tillåtit oss uppskissera, nämligen: Första kammarens
avskaffande varigenom utskottsväldet bringas på fall, riksdagsbyråkratien
nedrustas och regeringsmakten följaktligen stärkes. Sänkning av rösträttsåldern
från 23 till 21 år i anslutning till de krav, som den befolkningspolitiska
utvecklingen i vårt land ställer;

införande av decisiv folkomröstning, genom vilken regeringen kan över partiernas
huvud vädja till folket, därvid tilläggsröst tillerkännes var man eller
kvinna, som utöver vården av barn inom äktenskapet,

samt organiserandet av ett ekonomiskt råd såsom representativ organisation
för det nationella näringslivet.

Med stöd av vad sålunda anförts tillåta vi oss föreslå,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville med beaktande
av de ovan anförda synpunkterna begära igångsättandet
av en allsidig, fri och förutsättningslös utredning av vår
författningsfråga i syfte att undersöka, huruvida icke vår
författning borde revideras med hänsyn till under senare årtionden
vunna erfarenheter om dess fel och brister.

Stockholm den 23 januari 193G.

John Gustafsson C. Gösta Jacobsson. Alf Meyerhöffer.

i Välsnäs.