Motioner i Andra kammaren, nr 458 år 1957 (Motion 1957:458 Andra kammaren)

Nr 458

Motioner i Andra kammaren, nr 458 år 1957

Nr 458

Av herr Cassel m. fl., angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt.

Både i svensk och i utländsk debatt har under senare år växande uppmärksamhet
ägnats frågan om vilken inverkan på samhällsekonomien som
kan åstadkommas genom variationer i sättet att utforma den offentliga hushållningen.
Den samhällsekonomiska aspekten har fakt:skt kommit att dominera.
Allt mindre och mindre avseende fästs vid andra frågeställningar
som också måste anses betydelsefulla i detta sammanhang. Bland dessa kan
nämnas rättsgrunden för de tvångsålägganden inför vilka medborgarna
ställs, skäligheten i den belastning som läggs på särskilda grupper och årgångar
av skattebetalare och den väsentliga omständigheten att ett samband
måste kunna påvisas mellan de tjänster det allmänna gör medborgarna
och den kostnad för medborgarna dessa föranleder. Ej heller visas något
större intresse för den förskjutning mellan enskild och offentlig äganderätt
till vilken ett offentligt hushållande efter konjunkturpolitiska grunder
ofta för. Dock är detta en fråga där djupgående meningsskiljaktigheter
föreligger.

Redan på grund härav har debatten om finanspolitik och konjunkturpolitik
fått en schematisk prägel. Den hotar att bli korttidsbetonad och i förhållande
till hela problemet alltför avgränsad. Denna tendens förstärkes
ytterligare av att diskussionen snabbt övergått i ett rent balanstekniskt
resonemang. Man koncentrerar sig på att efter diskutabla, rent teoretiska
grunder söka räkna fram vilken åtstramningseffekt eller vilken expansiv
verkan på samhällsekonomien som en viss budgetpolitik anses ha. Denna
sida av problemet har naturligtvis sin betydelse men denna betydelse kan
inte bedömas isolerad från de verkningar i övrigt samma budgetpolitik har
eller från de allmänna förutsättningar från vilka den utgår.

Ett mycket högt utgiftsläge har i sig självt, även oberoende av hur det
inkomstmässigt balanseras, en benägenhet att verka samhällsekonomiskt
störande. Offentliga utgifter har en ovanligt hög grad av stelhet. Kostnadssynpunkten
har svårare att tränga igenom inom den offentliga sektom
än annorstädes. Risken för misshushållning är större.

De risker ett högt utgiftsläge medför för stabiliteten blir än större om
en fortlöpande utveckling mot stigande utgifter gör sig gällande. Är stegringstakten
hög kan denna omständighet i och för sig vara tillräcklig för
att framkalla rubbningar även av bestående art oavsett det totala utfallet

Bihan g till riksdagens jrrotokoll 1957. 4 samt. Nr 458

Motioner i Andra kammaren, nr 458 år 1957

ur balanssynpunkt. Omställningen i samhällsekonomien hinner inte i kapp
utgiftsstegringen.

Erfarenheten visar att varje verkligt eller förment utrymme för nya utgifter
snabbt blir taget i anspråk. Hur stark den abstrakta, konjunkturpolitiska
motiveringen för ett budgetöverskott än är, så dröjer det inte länge
förrän detta överskott i de avgörande instanserna faktiskt blir betraktat
som ett utgiftsutrymme. Det som avsetts skola ge en åtstramande samhällsekonomisk
effekt kommer på detta sätt att efter en mycket begränsad
övergångsperiod leda till utgiftsstegringar — till expansiv effekt i stället
för restriktiv. Synpunkten är praktisk-politisk, men debatten gäller ju ej en
teoretisk fråga utan i eminent grad de verkliga förhållanden med vilka
man har att räkna.

Eu konjunkturpolitiskt betingad finanspolitik måste med nödvändighet
aktualisera en rad konkreta skattefrågor. Dessa måste för att kunna realistiskt
bedömas ses mot bakgrunden av det allmänna skatteläget. Man kan
självfallet inte begränsa sig till att bara kassamässigt stämma av de offentliga
utgifterna mot inkomsterna tid efter annan. Man måste i bilden också
ta in hur dessa inkomster åstadkommes. Det lär ju dock icke gå att bortse
från de återverkningar nya skattepålagor får på faktorer i det ekonomiska
livet och i samhället över huvud, som i verkligheten är långt mer bestämmande
för händelseförloppet än de rent kassamässiga följderna av en
budgetpolitik.

Ett skattetryck, vilket de skattskyldiga känner som hårt eller för hårt,
ger kraftiga utslag av varje nytt skatteingripande. Återverkningarna blir
stora och svårberäkneliga. Riktas skattekraven direkt mot medborgarna
sprider sig skattetänkandet och känslan av växande ofrihet vid förfogandet
över de egna arbetsförtjänsterna. Kompensationskraven får ny näring och
den egna arbetsinsatsen förlorar i värde som personligt välståndskapande
möjlighet. Läggs skatteanspråken så, att de passerar omvägen via företagsbeskattningen
riskerar man en snedvridning av produktionen, en dämpning
av kostnadsmedvetandet och alla de svårigheter, som följer med en
övervältringsprocess.

Det höga skattetrycket är i och för sig ägnat att skapa stillastående.
På längre sikt verkar det återhållande på tillväxten i de reella resurserna
för både det allmänna och de enskilda. I en progressiv ekonomi är det dock
denna tillväxt, som ger de verkliga möjligheterna att skapa bestående
stabilitet, att bygga upp reserver för olika konjunktursituationer och att
hålla den lugna framstegstakten. Tillfälliga skatteingripanden, även finanspolitiskt
motiverade sådana, blir ej sällan bestående. Efter en tillvänjningsperiod
bakas de in i skattesystemet. Eventuellt byter de namn men
när de också formellt permanentas rycker de den allmänna skattenivån

Motioner i Andra hammaren, nr 458 år 1957

ytterligare en avsats uppåt. Ovanpå denna anmäler sig behovet av nya ”tillfälliga”
skatteingripanden. En permanent jakt efter nya skattekällor etableras
och allt kortare tid gives för överväganden om dessa konjunkturpolitiskt
motiverade nya skatters återverkningar i olika avseenden.

Anspråken att den finanspolitiska metodiken skall bedömas inte endast
statistiskt utan med hänsyn till alla sina verkningar och till den bakomliggande
situationen i sin helhet betyder självfallet inte att detta medel
utdömes som ingrediens i en stabiliseringspolitik. Farorna av ett doktrinärt
och ensidigt betraktelsesätt måste emellertid framhållas. Det finns
skäl att samtidigt erinra om två självklara förutsättningar för en verksam
konjunkturpolitik — ett offentligt utgiftsläge, som står i rimlig relation
till de samlade utgifterna i samhället och ett skatteläge, som inte skär av
för stor del av de samlade resurserna.

Den svenska statsbudgeten är utformad efter svenska förhållanden och
återspeglar på sitt sätt svensk samhällsutveckling. Det kan därför varken
vara klokt eller lämpligt att på denna budget utan närmare överväganden
tillämpa totalbalanseringsresonemang, som bygger på i sak ohållbara
internationella jämförelser. Ej heller kan det vara skäligt att mot denna
bakgrund motivera krav på att alla utgifter staten gör omedelbart skall betalas
med skattemedel under hänvisning till konjunkturpolitiska målsättningar,
vilka i själva verket är synnerligen schematiskt angivna. Vår statsbudget
innesluter utgifter för direkt räntabla, rent affärsmässigt betingade
investeringar. Den räknar med anslag för bostadsfinansiering som otvivelaktigt
är att betrakta som placeringar från det allmännas sida i realkapital.
Att utan vidare jämställa dessa med till exempel expensutgifter i
den statliga förvaltningen kan varken vara rationellt eller riktigt även om
de självfallet ur den mycket begränsade, rent kassamässiga synpunkten
just i det ögonblick då de görs har samma karaktär. Vårt budgetsystem
skall naturligtvis inte anses vara ett en gång för alla färdigt, för all framtid
låst system. Tvärtom synes starka skäl tala för en översyn inom en
snar framtid. En viss grad av kontinuitet måste emellertid ett budgetsystem
ha, oavsett hur de nationalekonomiska teorierna för dagen växlar.
Det måste vara rationellt med hänsyn till hela sin funktion.

Kravet på skattelättnader är allmänt spritt. Bakom det ligger icke endast
en i och för sig naturlig önskan att få den egna skattebördan lättad
utan också i växande omfattning den övertygelsen att skattetrycket blivit
en för sparande, produktivitet och produktion hämmande omständighet.
Så är uppenbart också fallet. Detta framgår redan av det förhållandet att
ingen meningsriktning i vårt politiska liv principiellt motsätter sig tanken
på åtgärder i syfte att bringa ned den allmänna skattenivån. Nästan varje
inlägg i frågan börjar tvärtom med en deklaration om hur önskvärt det i

Motioner i Andra kammaren, nr A58 år 1957

och för sig är att allt som därvidlag kan göras också blir gjort. Diskussionen
gäller dels huruvida en för alla påtaglig skattesänkning är möjlig
att förena med statsverkets behov av medel för de utgifter, som måste
göras. Dels rör den frågan om en sådan skattesänkning är förenlig med
en politik för ett fast penningvärde. Därjämte bryter sig meningarna om
reformens utformning.

Av både statsfinansiella och konjunkturpolitiska skäl måste en allmän
sänkning av skattenivån bygga på motsvarande minskningar i statens utgifter.
Självfallet gäller denna princip endast de skatter, som pålagts för
att skapa ett hållbart underlag för utgifter. De som tillgripits i uppgivet
syfte att strama åt investeringsmöjligheter och marknadens tillgång på
medel måste bedömas helt från sin egen utgångspunkt. Den troliga åtstramningseffekten
måste vägas mot skatteingripandenas samlade verkningar
och återverkningar. Självfallet måste frågan om vilket utrymme
för skattesänkningar som uppstår genom utgiftsminskningar ventileras
med utgångspunkt i de regler som gäller för beräknande av driftbudgetens
utgifter. Att just i detta sammanhang uppställa nya och skärpta krav på
täckning är icke möjligt. Vill man lägga andra normer till grund för en
skattelättnads utgiftsmässiga täckning än dem som åberopas för en skärpning
måste detta betyda att man vill låsa skatteläget på högsta möjliga
nivå.

Att staten ”har råd” till en allmän skattesänkning, som bygger på motsvarande
utgiftsminskningar, är i själva verket självklart. Vad som kan
ifrågasättas är om staten och framför allt samhället i stort längre har råd
att inte genomföra en sådan reform. Dess angelägenhet markeras dels av
skattetänkandets faktiska omfattning, dels av frågeställningen om det över
huvud taget är möjligt att föra en verkligt stabiliserande finanspolitik om
det allmänna skattetrycket ej sänks. Efter överväganden av denna art anser
vi oss berättigade att hävda att en allmän skattesänkning i nuvarande
situation måste ges företräde framför varje annan åtgärd. Den bör utformas
som en steg för steg genomförd sänkning. Som ett mål sätta upp
ett skatteläge, vilket allmänt godtages som rimligt. Den successiva skattesänkningen
bör successivt underbyggas på utgiftssidan. Detta betyder en
åtstramning av de nuvarande utgifterna. Det innebär också att den fortsatta
skattesänkningsnödvändigheten måste hållas levande. Den måste
ligga under bedömningarna då det gäller att disponera inkomstökningar för
statsverket, både de som framkommer på grund av att de reella inkomsterna
i samhället stiger och de som staten kan tillgodoräkna sig därför att
dessa inkomster på grund av skattesänkningarna stiger snabbare än de
eljest skulle ha gjort.

Budgetens resultat påverkas inte av en skattesänkning, som är täckt av

Motioner i Andra kammaren, nr i58 år 1957

utgiftsminskningar. I den mån dessa utgiftsminskningar är till någon del
framkomna genom att gällande avskrivningsregler tillämpats kan naturligtvis
uppstå en likviditetsmässig förändring. Effekten därav måste emellertid
vägas dels mot de allmän-ekonomiska följderna av den åtstramningsåtgärd,
som rent statsfinansiellt får uttryck i en likviditetsförändring,
dels mot den ovedersägligt stabiliserande effekt en utgiftsbegränsning
som sådan har, dels också mot de likaledes stabiliserande resultat som
under alla förhållanden efter en kort övergångstid kan nås med en rationellt
utformad och av samtidigt insatta sparstimulerande åtgärder understödd
skattesänkning.

Övervägande skäl talar för att ansträngningarna i syfte att sänka skatterna
— i vad det rör de ordinarie pålagorna — nu koncentreras på ”den
allmänna inkomstskatten”. Denna är den mest kännbara och det är där
man stöter på progressivitetsproblemet. Inkomstutvecklingen och penningvärdeförsämringen
har medverkat till att göra detta problem allmänt samt
till dess skärpning i säkerligen inte beräknad grad. Skatterna på ny inkomst
eller på ökad inkomst har fått en höjd, som begränsar utbudet av
arbetskraft, kanske särskilt av utbildad arbetskraft, och föranleder uppgörelser
av mycket litet önskvärt slag. De bidrar till att försvaga deklarationsmoralen
och till att trubba av viljan att göra en egen insats och att
ta en egen risk. En ojämn och hård progressivitet är i längden oförenlig
med det samhälle som håller på att växa fram. Det pågår en naturlig utveckling
mot högre och jämnare inkomster. Detta måste medföra att också
de stora medborgargrupperna måste vara beredda att ta ett eget ekonomiskt
— också samhällsekonomiskt — ansvar vilket förutsätter att de når
en vidgad rätt att själva få bestämma över en växande del av en växande
inkomst.

Rörande 1947 års riksdagsbeslut i frågan om den direkta statsbeskattningen
med dess i flera avseenden genomgripande ändringar i vad dittills
gällt synes, oavsett hur man på olika håll uppfattat beslutet, enighet ha
rått om att man därigenom uppnått ett skattetryck vad inkomstskatten beträffar
som icke gärna borde överskridas. Det kan därför vara anledning
att undersöka, i vad mån förskjutningar sedan 1947 inträtt i fråga om det
faktiska skattetrycket.

Levnadskostnadsindex — numera konsumentindex — visar, att levnadskostnaderna
nu är ca 50 % högre än 1947. För att få en jämförelse beträffande
den reella skattebelastningen måste man följaktligen för 1957 räkna
med en inkomst, som är 50 r; högre än den man utgår från för år 1947,
liksom man måste förvandla skattebeloppet 1947 till 1957 års penningvärde.

Vilka ändringar som skett i den reella statsskattebelastningen belyses

Motioner i Andra kammaren, nr 458 år 1957

i den till motionen fogade tabell 1. Hur denna tabell är uppbyggd, belyses
av följande exempel:

En gift person hade 1947 en årsinkomst på 4 000 kronor (kol. 1). Utan
att ha fått någon realökning måste han i dag ha en inkomst på 6 000 kronor
(kol. 2). Räknar man ut statsskatten 1947 på en inkomst av 4 000 kronor,
kommer man fram till ett belopp av 76 kronor. Detta skattebelopp förvandlas
från 1947 till 1957 års penningvärde genom en förhöjning med
50 %, varigenom man kommer upp till ett belopp av 114 kronor (kol. 3).
Enligt de 1957 gällande bestämmelserna blir skatten på en inkomst av
6 000 kronor 156 kronor. Det har följaktligen inträtt en ökning på (156 —
114 =) 42 kronor (kol. 4) eller 36,8 % (kol. 6).

Det kan erinras om att denna metod för belysande av den reella förändringen
i fråga om inkomstskatten tidigare kommit till användning, bl. a. i
1956 års proposition (nr 88) med förslag till nya skatteskalor.

Det framgår av tabellen, att de nuvarande reglerna för bestämmande av
den statliga inkomstskatten ger en högre belastning än 1947 för gifta personer
som haft en inkomst — uttryckt i 1947 års penningvärde — på upp
till 6 000 kronor, ökningen är förhållandevis större vid en inkomst på 4 000
än vid 6 000. Detta sammanhänger med att de nuvarande ortsavdragen
reellt sett är lägre än de 1947 fastställda. Inkomst som 1947 var fritagen
från skatt blir följaktligen nu i större eller mindre grad skattebelagd.
Uppenbarligen finns inte någon annan möjlighet att rätta till detta förhållande
än att höja de statliga ortsavdragen. Ingen som helst ändring i
själva skatteskalan kan åstadkomma samma effekt.

Vid inkomster — alltjämt i 1947 års penningvärde — å 8 000, 10 000 och
12 000 har det reella skattetrycket för gifta blivit lägre än 1947. Detta
sammanhänger med den 1952 företagna ändringen, varigenom beskattningsbara
inkomster upp till 8 000 kronor kom att beskattas efter en enhetlig
skattesats. I den 1947 antagna skalan var ifrågavarande beskattningsbara
inkomst fördelad å ej mindre än sex olika progressionsskikt med skilda
skattesatser, den högsta 18 %.

För inkomster utöver de nämnda visar tabellen stegrat skattetryck —
relativt sett mest vid 20 000 kronors inkomst (10,3 %) — utom i det högsta
läget, där en minskning på 2,1 c/c föreligger. Sistnämnda förhållande har
samband med att högsta skattesatsen 1952 fastställdes till 65 U mot 70
enligt 1947 års skala. Övergången från skatteskärpning till skattelättnad
sker vid eu årsinkomst (1947) på något mindre än 325 000 kronor. Skattebeloppen
för de högsta skikten påverkas emellertid även av andra bestämmelser,
varför de slutliga verkningarna i dessa inkomstlägen i allmänhet
blir helt andra än här visats.

Vad ensamstående angår visar tabell 1, att den reella skattebelastningen

Motioner i Andra hammaren, nr 458 år 1957

stigit i alla inkomstskikt — även här bortsett från inkomster i de allra
högsta inkomstskikten. Skatteskärpningen är störst i de lägsta inkomstskikten.
Högre upp i inkomstskalan finner man den största skärpningen
(17,4 %) i inkomstläget 18 000 (1947).

Den här redovisade undersökningen visar enligt vår mening, att det gällande
skattetrycket är för hårt. Det finns redan av denna anledning skäl
att företaga en omprövning av skatteskalorna. Därtill kommer att andra
anmärkningar av såväl principiell som praktisk natur kan riktas mot de
nuvarande skatteskalorna.

De krav man i första hand bör kunna ställa på en skatteskala är att
skikten i skalan icke i någon del av densamma göres så små att progressionen
där blir särskilt hård, att trappstegen mellan de olika skikten i stort
sett blir likformiga samt att marginalskatterna hålles på en sådan nivå att
de i minsta möjliga mån får en menlig inverkan på arbetsvilja, företagsamhet,
sparvilja och deklarationsmoral. Vi gör gällande att dessa krav
icke iakttagits vid konstruerandet av de gällande skatteskalorna. Såsom
redan nämnts är enligt skatteskalan för gifta skattesatsen enhetlig för
en beskattningsbar inkomst upp till 8 000 kronor. Nästa skikt omfattar
icke större beskattningsbar inkomst än 2 000 kronor, och detsamma är
fallet beträffande det därefter följande skiktet. På en ökning av den beskattningsbara
inkomsten motsvarande föga mer än 4 000 kronor passeras
alltså ej mindre än tre skiktgränser. Då därtill en väsentlig ökning av skattesatsen
inträder vid övergång från ett skikt till ett annat, leder nämnda
förhållanden till en skärpning av progressionen som enligt vår mening är
orimligt hård. Medan man sålunda för en beskattningsbar inkomst strax
under 8 000 kronor har att erlägga 11 kronor i skatt för varje ny hundrakrona
i beskattningsbar inkomst, blir motsvarande skatt fr. o. m. 12 000
kronor 27 kronor, alltså i det närmaste 2y2 gånger så hög som i det förstnämnda
fallet. Det kan inte vara rimligt att lägga en så hård progressionsstegring
inom ett relativt sett så begränsat område strax ovan bottenskiktet.
Man har här anledning att tala om en ”puckel” i skatteskalan.
Detta framkommer tydligt, om man konstruerar ett diagram, där man
med räta linjer förenar de punkter som anger skattesatsen vid ny skiktgräns
i skatteskalan. Man får härigenom en bild av progressionstendensen
i en skala. Vi har här nedan intagit ett sådant diagram för beskattningsbara
inkomster upp till 30 000 kronor.

Motioner i Andra kammaren, nr 458 år 1957

PROGRESSIONS TENDENS

* nuvarande skatteskala för gifta
■ högerpartiets skatteskala för gifta

Beskattningsbar inkomst i 1000-tal kronor

Undersöker man de nuvarande trappstegen i skatteskalorna, finner man
att dessa är anmärkningsvärt ojämna. De fem första trappstegen i skalan
för gifta skattskyldiga utgör sålunda i tur och ordning 6, 4, 6, 4 och 6
procentenheter, medan de för ensamstående skattskyldiga utgör 6, 5, 3, 3
och 4 enheter. Det är naturligt att resultaten icke kan bli tillfredsställande
vid ett tillämpande av dylika skatteskalor.

Utan att närmare inlåta oss på skatteskalornas utseende beträffande
de övre skikten vill vi erinra om att 1947 års skatteskalor nådde sitt
maximum vid en beskattningsbar inkomst fr. o. m. 200 000 kr., vilket i
dagens penningvärde motsvarar ca 300 000 kr., medan den högsta gränsen i
gällande skalor satts så lågt som vid 150 000 kr.

På grund av här anförda omständigheter anser vi en justering av gällande
skatteskalor vara i högsta grad angelägen. Denna bör komma till
stånd oavsett huruvida man genom en nedskärning av de statliga utgifterna
kan lägga grund till en allmän skattesänkning eller icke. Ett väsentligt
krav är självfallet att elasticiteten i de skalor vi förordar blir sådan
att de kan tillämpas i varje fall vid en uttagningsprocent av t. ex. 110
eller 90.

Motioner i Andra hammaren, nr 458 ån-1957

Vid utarbetandet av våra förslag till nya skatteskalor har vi i första
hand funnit oss böra söka få bort den puckel som finnes i skatteskalan för
gifta. Uppenbarligen är metoden därvid att utöka skiktet närmast ovan
bottenskiktet. Vi föreslår, att de två skikten för beskattningsbara inkomster
å 8 000—10 000 och 10 000—12 000 sammanslås till ett skikt med
enhetlig skattesats. Konsekvensen härav måste bli att skattesatsen sänkes
även i de närmast högre liggande skikten. Att låta detta fortgå ända upp
till skalans översta skikt skulle emellertid innebära en så omfattande ändring
av relationen mellan gifta och ensamstående skattskyldiga, att vi för
närvarande icke velat förorda en sådan lösning. Vi har i stället föreslagit
en ny skiktgräns vid 25 000 kronors beskattningsbar inkomst.

I enlighet med vad vi ovan anfört rörande trappstegen i skatteskalorna
har vi velat ge våra skalor ett betydligt jämnare förlopp än som kännetecknar
de nuvarande. I de lägre progressionsskikten förordar vi trappsteg som
genomgående är fyra enheter, medan skillnaden mellan närliggande skikt
längre upp blir fem enheter. Utseendet av våra skalor framgår av följande
sammanställning:

Beskattnings-bar inkomst, 1 000-tal kronor	Gifta	Ensamstående
Nuvarande skala	Vårt för-slag	Nuvarande skala	Vårt för-slag
0— 4	11	10	11	10
4— 6	11	10	17	14
6— 8	11	10	22	18
8— 10	17	14	25	22
10— 12	21	14	28	26
12— 16	27	18	32	30
16— 20	31	23	36	34
20— 25	37	28	41	38
25— 30	37	33	41	38
30— 40	43	38	45	42
40— 60	48	43	49	46
60—100	54	48	54	50
100—150	59	53	59	55
150—200	65	58	65	60
200—	65	63	65	65

Att den operation vi företagit beträffande progressionsskikten strax
ovan bottenskiktet varit ägnad att avlägsna den puckel som förekommer i

Motioner i Andru kammaren, nr 458 wr 1957

nuvarande skatteskala visas i det diagram vi förebragt ovan å sid. 8. Progressionstendensen
får som synes av den streckade linjen i diagrammet ett
mycket jämnt förlopp. De två linjerna fjärmar sig till en början alltmer
från varandra men närmar sig åter längre upp i inkomstskalan.

Resultatet av den skala vi här föreslår för gifta skattskyldiga skulle
givetvis bli skattesänkningar som inte blott i kronor räknat utan även
procentuellt blir större inom det område där den nuvarande puckeln finnes
än inom underliggande skikt. Detta är helt i överensstämmelse med våra
intentioner. Finner man ett orimligt högt skattetryck inom ett visst eller
mom några skikt i en skatteskala, måste den naturliga konsekvensen vara
att man just där låter företaga de förhållandevis största ändringarna.

I skalan för ogifta skattskyldiga förekommer inte någon puckel motsvarande
den i skalan för gifta. På grund härav behöver man inte inlåta
sig på så genomgripande ändringar av nämnda skala. Dessa kan väsentligen
inskränka sig till att göra trappstegen mer likformiga. Den naturliga
konsekvensen är då att ett genomförande av våra förslag skulle leda till
en viss omfördelning av skatten mellan gifta och ogifta.

Konstruktionen hos de nuvarande skalorna är sådan, att tudelningsprincipen
vid sambeskattning tillämpas för beskattningsbara inkomster för
äkta makar upp till 10 000 kr., d. v. s. årsinkomster på i runt tal 16 000 kr.
På grund av att gift förvärvsarbetande hustru erhåller ett förvärvsavdrag
å minst 300 kr., kan den sammanlagda inkomsten för kontrahenterna i ett
äktenskap vara något större utan att skatteskärpning inträder som följd
av äktenskapets ingående. De skalor vi förordar innebär en höjning av
gränsen för tudelningsprincipens tillämpade, som nu ligger vid ca 16 000
kronors inkomst, till ca 23 000 kronor. Eeträffande inkomster därutöver är
skillnaden gentemot tudelningsprincipen till en början så obetydlig, att
enbart att förvärvsavdrag å 300 kr. är tillräckligt för att hindra merbeskattning
genom äktenskapets ingående för familjeinkomster upp till drygt
30 000 kronor. Vi betraktar detta såsom en ytterst väsentlig vinning.

Ett tillämpande av de här förordade skalorna vid grundbelopp skulle
innebära en skattesänkning för helt budgetår av inemot 500 milj. kronor.
Vid en förändring av uttagningsprocenten — åt någotdera hållet — med 5
enheter ändras siffran för skattesänkningen med ca 175 milj. kronor.

I den tidigare berörda tabell 1 visas även förändringen sedan 1947 i den
reella skattebelastningen vid ett tillämpande av vårt förslag. Som synes
skulle våra skalor under förutsättning att uttagningsprocenten sättes till
100 ge lägre skattetryck än 1947 för alla gifta utom i de två lägsta skikten,
där såsom antytts endast en höjning av ortsavdragen kan ge sådan effekt.
Även beträffande ensamstående skulle resultatet bli väsentligt förmån -

Motioner i Andra kammaren, nr 458 år 1957

ligare än vid nuvarande skatteskalor, ehuru 1947 års skattetryck i flertalet
av de angivna inkomstlägena inte skulle bli återställt.

Såsom vi ovan angivit kan vi på nuvarande stadium inte förorda någon
viss uttagningsprocent. Vi har dock velat redovisa de individuella verkningarna,
i första hand vid en uttagningsprocent av 100. De lättnader som
då skulle uppkomma angives i bifogade tabell 2.

En ändring av skatteskalorna kan inte åstadkomma någon i kronor räknat
större skattelättnad för de allra lägsta inkomsterna. Även en procentuellt
sett hög skattesänkning ter sig ganska obetydlig. Vi har redan framhållit,
att vad som här kräves är en höjning av ortsavdragen. Det är då naturligt
att sammanställa den ändring av statsskatteskalorna vi förordar
med den höjning av de kommunala ortsavdragen som en enhällig skattekommitté
under hösten 1956 förordat.

I tabell 3 har vi låtit göra en sådan sammanställning. Vi har därvid utgått
från det läge som kan beräknas uppkomma under den tid då full kompensation
lämnas kommunerna för det bortfall av skatteunderlag som ortsavdragshöjningen
föranleder. Tabellen visar en skattelättnad som procentuellt
sett blir lägre ju högre inkomsten är. För gifta avbrytes givetvis
denna tendens i de inkomstskikt där bortopererandet av puckeln i den nuvarande
skalan för gifta skattskyldiga får sin största effekt.

Under åberopande av vad vi här anfört hemställer vi,
att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli 19Ift
(nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats
enligt 8 § 1 mom. andra stycket och som varit här i riket bosatt under hela
eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 10
procent av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger:

Motioner i Andra kammaren, nr 458 år 1957

8 000 men	icke	12 000 kr	800 kr	för	8 000 kr	och 14	%	av	återstoden
12 000 „		16 000 „	1360 „	„	12 000 „	„ 18	%		tf
16 000 „		20 000 „	2 080 „	,,	16 000 „	23	%	,,	it
20 000 „	>»	25 000 „	3 000 „		20 000 „	„ 28	%	»»	tf
25 000 „	>>	30 000	4 400 „		25 000 „	„ 33	%		tf
30 000 „	»»	40 000 „	6 050 „	,,	30 000 „	„ 38	%	»»	tf
40 000	»»	60 000 „	9 850 „	„	40 000 „	„ 43	%	»*	tf
60 000 „	»»	100 000 „	18 450 „	,,	60 000 „	„ 48	%		tt
100 000 „	a	150 000 „	37 650 „		100 000	„ 53	%		it
150 000	n	200 000 „	64 150 „		150 000 „	„ 58	%		tt
200 000			93 150 „	„	200 000 „	„ 63	%		tf

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke
sägs utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbars 4 000 men icke 6 000 kr	inkomsten överstiger: 400 kr för 4 000 kr och	14 7c av	återstoden
6 000 „	„	8 000 „	680	„	.. 6 000 „ „	18 % „	it
8 000 „		10 000 „	1 040		8 000 „ „	22 % „	it
10 000 „		12 000 „	1 480	»»	„ 10 000 „ „	26 % „	tt
12 000 „		16 000 „	2 000	n	„ 12 000 „ „	30 %	tf
16 000		20 000	3 200	ii	„ 16 000 „ „	34 %	tt
20 000 „	tf	30 000 „	4 560	,,	„ 20 000 „ „	38 % „	tt
30 000 „	t»	40 000 „	8 360		„ 30 000 „ „	42 % „	tt
40 000 „		60 000 „	12 560	i»	„ 40 000 „ „	46 % „	tf
60 000 „		100 000 „	21 760	»»	„ 60 000 „ „	50 % „	tt
100 OOO „		150 000 „	41 760	tf	„ 100 OOO „ „	55 %	tt
150 000 „	,,	200 000 „	69 260	ii	„ 150 000 „ „	60 % „	tt
200 000			99 260	,,	„ 200 000 „ „	65 % „

Ändå att---denna inkomstdel.

Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år.

Stockholm den 26 januari 1957

Martin Skoglund
T. G. von Seth

Elis Håstad
Ernst V. Staxäng

Leif Cassel
Einar Hceggblom
Carl östlund

Motioner i Andra kammaren, nr i58 å/r 1957

Bilaga

Tabell 1. Förändringar sedan 19lfi i den reella statsskattebelastningen.

Ortsgrupp III
A. Gifta

Årsinkomst kr.	1947 års stats- skatt i 1957 års penningvärde	Ökning eller minskning sedan 1947
1947	1957	i kronor	i procent
Nuvaran-de skatt	Vårt förslag 100 %	Nuvaran-de skatt	Vårt förslag 100 %
1	2	3	4	5	6	7
4 000	6 000	114	+	42	■f* 28	+	36.8	+ 24.6
5 000	7 500	259	+	42	+ 15	+	16.2	+ 5.8
6 000	9 0C0	415	+	32	— 9	+	7.7	— 2.2
8 000	12 000	792	—	55	— 122	—	6.9	— 15.4
10 000	15 000	1 228	—	120	— 240	—	9.8	— 19.5
12 000	18 000	1 714	—	78	— 357	—	4.6	— 20.8
15 000	22 500	2 562	+	142	— 493	4“	5.5	— 19.2
18 000	27 000	3 616	+	313	— 639	-r	8.7	— 17.7
20 000	30 000	4 441	+	459	— 730	_L	10.3	— 16.4
25 000	37 500	6 822	+	520	— 1 056	+	7.6	— 15.5
30 000	45 000	9 501	+	627	— 1270	+	6.6	— 13.4
50 000	75 000	21 375	+ 1341	— 1 898	-r	6.3	— 8.9
100 000	150 000	57 162	+ 2 601	— 4 598	i _r	4.6	— 8.0
400 000	600 000	322 723	—	6 922	-25 415	—	2.1	— 7.9

Motioner i Andra kammaren, nr 458 wr 1957

Bilaga

Tabell 1. Förändringar sedan 19Jf7 i den reella statsslcattebelastningen.

Ortsgrupp III
B. Ensamstående

Årsinkomst kr.	1947 års stats-skatt i 1957 års penning-värde		ökning	eller minskning sedan 1947
1947	1957	i kronor	i procent
Nuvaran-de skatt	Vårt förslag, 100 %	Nuvaran-de skatt	Vårt förslag, 100 %
1	2	3	4	5	6	7
2 000	3 000	_	+	75	-f-	68
3 000	4 500	117	+	103	+	83	-j-	88.0	+	70.9
4 000	6 000	286	+	79	+	46	~r	27.6	+	16.1
5 000	7 500	483	+	66	+	7	~r	13.7	+	1.4
6 000	9 000	712	+	61	—	38	+	8.6	—	5.3
8 000	12 000	1 249	+	121	—	77	+	9.7	—	6.2
10 000	15 000	1 857	+	210	—	55	+	11.3	—•	3.0
12 000	18 000	2 559	+	323	+	5	+	12.6	+	0.2
15 000	22 500	3 624	+	598	+	202	“T	16.5	+	5.6
18 000	27 000	4 888	+	850	+	356	+	17.4	+	7.3
20 000	30 000	5 860	+	960	+	387	+	16.4	+	6.6
25 000	37 500	8 433	+ 1135	+	364	+	13.5	+	4.3
30 000	45 000	11 133	+ 1405	+	436	+	12.6	+	3.9
50 000	75 000	23 415	+ 2 167	+	365	4-	9.3	+	1.6
100 000	150 000	59 406	+ 3 318	—	1 124	+	5.6	—	1.9
400 000	600 000	325 629	— 6 703		14 443	—	2.1	—	4.4

Motioner i Andra kammaren, nr 158 år 1957

Bilaga

Tabell 2. Lättnad i statsskatten enligt vårt förslag.

	Gifta	Ensamstående
er ^ i „		Enligt	Skattelättnad		Enligt	Skattelättnad
O ni	Nuvaran-	vårt för-			Nuvaran-	/årt för-
3 o g §	de skatt	slag,	kr	%	de skatt	slag	kr	%
°<l iH		100 %				100 %
3	_	_	_		76	69	7	9.1
4	—	—	—		173	157	16	9.1
5	59	54	5	9.1	269	245	24	9.1
6	156	142	14	9.1	366	333	33	9.1
8	350	318	32	9.1	625	553	72	11.5
10	543	494	49	9.1	937	833	134	13.9
12	737	670	67	9.1	1372	1 174	198	14.4
15	1 108	988	120	10.8	2 070	1805	265	12.8
18	1 636	1357	279	17.1	2 885	2 567	318	11.0
20	2 110	1 673	437	20.7	3 448	3 095	353	10.2
25	3 383	2 572	811	24.0	5 020	4 579	441	8.8
30	4 900	3 711	1189	24.3	6 824	6 251	573	8.4
50	12 027	9 910	2 117	17.6	14 604	13 503	1 101	7.5
100	34 596	30 037	4 559	13.2	37 467	34 785	2 682	7.2
400	201 451	186 478	14 973	7.4	204 532	196 792	7 740	3.8

Motioner i Andra kammaren, nr 458 år 1957

Bilaga

Tabell 3. Skattelättnad vid en höjning av de kommunala ortsavdragen och
ändrade statsskatteskalor enligt vårt förslag.

Årsinkomst 1 000-tal kr	Gifta	Ensamstående
Total	skatt	Skattelättnad	Total	skatt	Skattelättnad
Nuva- rande	Vårt förslag	Kr	%	Nuva- rande	Vårt förslag	Kr	%
3	85	_	85	100.0	245	178	67	27.3
4	205	—	205	100.0	462	386	76	16.5
5	384	180	204	53.1	678	594	84	12.4
6	601	388	213	35.4	895	802	93	10.4
8	1 035	804	231	22.3	1394	1 264	130	9.3
10	1 468	1 220	248	18.9	1976	1 787	189	9.6
12	1 902	1 636	266	14.0	2 621	2 370	251	9.6
15	2 633	2 322	311	11.8	3 679	3 364	315	8.6
18	3 521	3 060	461	13.1	4 854	4 488	366	7.5
20	4 235	3 617	618	14.6	5 657	5 256	401	7.1
25	6108	5 127	981	16.1	7 829	7 345	484	6.2
SO	8 225	6 877	1348	16.3	10 233	9 617	616	6.0
50	17 752	15 509	2 243	12.6	20 413	19 274	1139	5.6
100	46 321	i: :''7	4 674	10.1	49 276	46 558	2 718	5.5
400	249 176	434 ?''• 1	15 055	6.0	252 342	244 575	7 767	3.1

Alfa Boktryckeri, Stockholm 1057