Motioner i Andra kammaren, Nr 403

Motion 1918:403 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 403.

1

Nr 403.

Av herr Hildebrand, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning
rörande omläggning av första kammarens sammansättning.

Rösträttsfrågans historia rullar upp en brokig mångfald av hugskott
och förslag av mycket växlande värde. Åsikterna ha stått hårt emot varandra
på vänster- och högerhåll. När till sist en lösning, sådan man på
vardera sidan helst önskade den, ej syntes genomförbar, utvidgade högern
rösträttsfrågan till en representationsfråga, i riktig uppfattning av att även
första kammaren borde reformeras samtidigt med den andra, för att den
ej skulle förlora i inflytande och så småningom alldeles skjutas undan.
På denna väg kom man fram till 1907—09 års författningsreformer.

Det är ganska naturligt, att någon enighet i uppfattningen av förändringarnas
betydelse för vår författnings utveckling ännu ej uppnåtts
— vi stå ju ännu allt för nära vad som då timade, och många se fortfarande
på det uppnådda resultatet ur synpunkter från de hetaste stridsr
dagarna.

För egen del trodde jag då och tror fortfarande, att de genomförda
ändringarna beträffande första kammaren hava länt densamma till gagn.
En bredare grund lädes för den och därmed stärktes dess ställning inom
författningen. Till stöd för denna min uppfattning tillåter jag mig åberopa
två vittnen, vilkas utsagor torde böra tillmätas ett objektivt värde.
Den ena är professor Kjellén, som helst önskat en annan lösning än dubbelproportionalismen.
Han säger i sin bok Rösträttsfrågan (Stockholm
1915, sid. 173) bl. a.:

»Det var således i full och medveten avsikt att söka bygga F. K. ''fastare
och djupare i folket’ (statsminister Lindman i F. K. 10 maj 1907) och hindra

. Bihang till riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 177 käft. (Nr 403). 1

r. Inledning.

2

Motioner i Andra hammaren, Nr 403.

den att ''förlora känningen av den nya A. K.’ (justitieminister Petersson i statsrådsnrot.
30 jan. 1907), som 1907 års höger satte yxan till den gamla F. K:s
rot. Hitåt syftade bondedemokratien på Tällbergsvägen: det var en ’do-ut-des’-politik, i det att F. K. tjänade bonden till tillflykt och bonden på samma gång
tjänade F. K. till stöd. Så förmälde sig det sociala och det politiska problemet.
Vi skönja nu ock kortsyntheten i den motsatta klagan om kammarens
sjunkande och självmord. Kammaren måste mista sitt liv för att bevara det.
Vad som stod på spel var icke bara 1866 års F. K., som vägts på vågen och befunnits
för lätt, utan F. K.-institutionen eller — med ett annat ord — tvåkammarsystemet:
det kunde räddas endast med den gamla kammarens uppoffring.»

Längre fram anmärker han, att de nya förhållandena behöva längre
tid att jämna ut sig, innan den nya första-kammar-typen avsatt sig. Och
han tillägger:

»Men den senare erfarenheten ger knappast stöd för farhågorna, att karaktärsskillnaden
mellan kamrarna skall bli utplånad. Tyngdpunkten, som i det
gamla skicket var stadd i rullning mot A. K., har åter stannat i ''sammanbindningsbanan’
mellan kamrarna. Intet antyder numera, att F. K. icke skall kunna
uppehålla sin likställighet. Så till vida har högern räknat rätt. Louis De
Geers verk står ännu upprätt på sin svenska grund.»

Det andra vittnet är docenten Gunnar Rexius, vilken mig veterlig! ej
alls deltog i författningsstridérna 1906—07. Han skriver i en artikel om
första-kammar-frågan i Svensk tidskrift 1917 sid. 253:

»I fyra decennier levde och verkade Louis De Geers första kammare, i
somt utförande ett gott verk, i annat kanske mindre lyckligt. Till sist gick tiden
den förbi, den hotades till livet av den Staaffska liberalismens anglicerande
program, som ville låta den långsamt vissna bort till ett rudiment av vårt
statsskick. Lindman räddade den dock genom ett kraftgrepp, under vilket emellertid
också den gamla första kammaren nästan till oigenkännlighet omstöptes
i demokratisk riktning.»

Man borde efter 1909 kunnat hoppas på en längre tids stillestånd
i vårt inre författningskrig, men vänsterpartierna ha icke så velat, och i
deras makt ligger det otvivelaktigt att giva aktualitet åt nya vittgående
krav. De göra nu en slags kringgående rörelse, angripa ej första kammaren
direkt utan vända sig emot den graderade, kommunala skalan.
Till slutet av år 1915 var det liberala partiet inom riksdagen övertygat
om, att skalans borttagande måste draga med sig andra förändringar för
att trygga en lugn, kommunal utveckling, och dess ansträngningar begränsades
för den skull till åstadkommande av partiella reformer. Socialdemokraterna
gingo däremot fram med krav på allmän, kommunal röst -

Motioner i Andra kammaren, Nr 403.

3

rätt (d. v. s. utan graderad skala och utan kommunal skattskyldighet
såsom rösträttsgrund i kommunerna), och deras starkare vilja har fått övertaget
inom vänstern. Liberalerna ha förenat sig om kravet på skalans fall,
socialdemokraterna acceptera tillsvidare den lika rösträtten men förbehålla
sig naturligtvis efteråt full handlingsfrihet. Den gemensamma regeringen
har nu lagt fram proposition i ämnet.

Att skalans fall mäktigt måste inverka på första kammaren bekymrar
föga vänstern och dess regering. Man söker på det hållet inbilla sig
själv att reformens innebörd på första kammaren blir obetydlig. Men fortfarande
står herr Brantings uttalande vid 1912 års riksdag obestritt:

»Deri 40-gradiga skalans slopande skulle därjämte i sina konsekvenser sam
nolikt leda till en avsevärd minskning i artskillnaden mellan kamrarna och påskynda
det närmande dem emellan, som redan på olika sätt tagit sig uttryck.
Därmed skapas på samma gång en fullt naturlig utgångspunkt för en kommande
utveckling av vår författning i demokratisk riktning fram mot enkammarsy
stena.»

Uppfattningen på de håll, där man fortfarande håller på ett verkligt
två-kammar-system i överensstämmelse med våra grundlagars anda, tolkades
på ett förträffligt sätt av herr Trygger, då han den 17 mars 1918 i
sitt Linköpingstal yttrade:

»Lika litet som den bristande jämnvikt, som utmärker vissa folkelement för
närvarande, skulle kunna förmå oss att offra garantier, som äro nödvändiga för
samhällets lyckliga utveckling, lika litet kommer densamma att hindra oss att gå
med på sådana ändringar, vilka vi eljest anse förenliga med en dylik utveckling.
Lag har redan vid tidigare tillfällen uttalat, att det enligt min mening
icke kan bli tal om bifall från vår sida till andra ändringar i fråga om den
kommunala rösträtten och första kammarens sammansättning än sådana, som
trygga en sund kommunalförvaltning och bibehålla ett verkligt tvåkammarsystem.
Därvid fasthåller jag fortfarande, och det parti, jag har äran tillhöra, fäster
särskild vikt därvid, att vår självägande bondeklass och vår medelklass över
huvud taget icke berövas det inflytande på kommunens och statens angelägenheter,
som är ett nationellt arv från äldre tider och som visat sig i stånd att
tillförsäkra handhavandet av allmänna angelägenheter en rik fond av skicklighet,
erfarenhet och moget övervägande. Av det liberala och det socialdemokratiska
partiet göres visserligen gällande, att vårt samhälle skulle vinna ökad
styrka genom en ytterligare demokratisering därhän, att inom kommunerna
massan bleve allenahärskande och att första kammaren byggdes på en kommunal
rösträtt, som icke vore underkastad någon annan inskränkning än högst
skyldigheten att till kommunen erlägga skatt. Man torde emellertid icke behöva
annat än erfarenhetens vittnesbörd för att ådagalägga, att detta är en bedräglig
dröm, som skulle följas av ett hemskt uppvaknande, och bleve ett så -

4

Motioner i Andra, kammaren, Nr 403,

dant system ett enkammarsystem med all makt koncentrerad hos en oansvarig
majoritet. Vilken fara detta skulle innebära för den medborgerliga fribeten,
torde icke vara svårt att finna. Men såsom jag i det föregående sökt utveckla,
denna makt skulle småningom glida i händerna på de hänsynslösaste och sämsta
elementen inom majoriteten själv. Genom att fråntaga samhällets värdefullaste
medlemmar ett tillbörligt inflytande i dess angelägenheter skulle man alltså
komma till en diktatur för ett fåtal, som saknar varje annan förmåga än att
till såväl egen som samhällets skada ödelägga den kultur, som under sekler uppbyggts
av generation efter generation.»

Situationen är nu ungefär densamma som år 1906. Vänsterpartierna
åtrådde då en reform av allenast andra kammaren, men högern kastade
sig djärvt fram med sin dubbelproportionalism, för att genom en författningsändring
av hålla kamrarna rädda första kammarens auktoritet
och därmed hela två-kammar-systemet. Nu vill vänstern vidtaga djupgående
förändringar i den kommunala skalan enbart. Det tillkommer då högern
att bestämt avvisa detta vådliga försök men tillika noga undersöka
i vad mån och på vad sätt en författningsändring möjligen kan uttänkas,
som innebär ett tillmötesgående av vissa starka folkkrav, på samma gång
den behåller första kammaren som en bärande grundsten inom vårt riksdagsskick.
Efterföljande förslag utgör ett försök i sådan riktning.

II. Första
kammarens
uppgift.

Då justitie-statsministern De Geer år 1863 motiverade sitt representationsförslag
fäste han särskild uppmärksamhet vid

»den grundsats, att en nationalrepresentations nödvändigaste egenskap är
att vara ett sant uttryck av tänkesättet hos majoriteten av den politiskt tänkande
delen av nationen, men att detta tänkesätt, med alla sina växlingar, icke bör
hava makt att göra sig gällande förr än visshet vunnits, att den utgör majoritetens
överlagda och varaktiga tanke, samt att en lagstiftande församling, liksom
varje annan mänsklig makt, behöver vid sin sida en jämlike för att icke
förr eller senare urarta till ett envälde, som sätter sin egen maktfullkomlighet
framför sanningens och rättvisans.»

Man har all anledning att godkänna detta generella uttalande, ehuru
det förvisso icke tillräckligt uttömmande preciserar första kammarens uppgift.
Friherre De Geer synes hava överskattat jämnviktstankens betydelse
och däremot underskattat nödvändigheten av en sådan artskillnad mellan
kamrarna, att den första verkligen ägde betingelser att utöva kritik
på och supplera den andra. I en broschyr av år 1865 uttalar han, att,
även om den ena kammaren blott är en fördubbling av den andra, en sådan
dualism dock har fyllt »det väsentligaste av sin bestämmelse». Lyck -

Motioner i Andra kammaren, Nr AOS.

5

ligtvis funnos i representationsförslaget åtskilliga andra moment, som gåvo
större garantier än dualismen ensam, i första rummet den graderade kommunala
skalan, som återverkade på första kammarens sammansättning genom
landsting och stadsfullmäktige.

Som en konsekvens av De Geers ovan återgivna uttalande skulle kunna
utdragas den satsen, att första kammaren har en uteslutande negativ
uppgift. Detta är emellertid icke riktigt, ty — såsom jag i april 1907
skrev i Stockholms Dagblad (senare avtryckt i boken Demokrati, Stockholm
1913, sid. 68) —

»gentemot ett enkelt framhållande av nödvändigheten därav, att utvecklingen
ej må bliva alltför påskyndad, resas beskyllningar för ensidiga partiintressen,
för oskäligt skydd åt den konservativa åskådningen o. d. Stannar försvaret
för första kammarens plats i vår författning vid ’bromsnings’-synpunkter,
sa fa motstandarna en agitatorisk hjälp därav, i det den övre kammaren
i så fall framstår för ytligare betraktare uteslutande såsom ett hinder för folkviljan
att göra sig fullt gällande. Nej, försvaret måste vara principiellt kraftigare
för att i längden kunna stå sig.

Huvudfrågan är, om första kammaren med fog kan sägas vara en bärande
del av vår författningsbyggnad eller blott en mer eller mindre önskvärd tillbyggnad.
Ty endast ett organ, som har en verklig uppgift att fylla, kan funktionera
väl och bliva beståndande; har det ej en sådan uppgift, förtvinar och
förkrymper det tills det alldeles försvinner. Detta synes vara en grundregel lika
väl i det politiska som i det organiska livet.

Statsrättsläraren Bydin går mera in på ovan antydda tankegång än vad
friherre De Geer gjort; — hans motivering blir mera positivt hållen och lyder
sålunda:

»Bepresentanter böra därför finnas, som göra gällande tidens krav för en
sund samhällsutveckling, betraktade såväl från den synpunkt, som en längre tids
erfarenhet, ålder, användning eller arbete i det allmännas tjänst giva, som ock
med hänsyn till de förhoppningar, som liva det ungdomliga arbetet. Till följd
härav är det av vikt, att två representationsavdelningar av skiljaktig karaktär
bildas, med iakttagande av ovan angivna förhållanden vid deras sammansättning.
»

Ej heller detta uttalande synes oss tillfyllestgörande. Vida bättre är då följande,
som återfinnes i en artikel av professor Eeuterskiöld i tidskriften Det
nya Sveriges senaste häfte (år 1907) och som vi härmed återgiva, ehuru vi
ställa oss oppositionella emot mycket annat i artikeln:

»Sin politiska uppgift har första kammaren principiellt icke i att vara
broms, utan tvärtom däri, att den skall positivt föra fram och vara målsman för
sadana idéer och önskemal, vilka till sin natur äro för den stora massan mera
främmande, men icke desto mindre, för statens väl och det s. k. lugna framåtskridandet
av betydligt större vikt än avvisandet av ett eller annat populärt
och omoget projekt.»

6

Motioner i Andra hammaren, Nr JfOS.

Här har man enligt vår mening ett gott uttryck för kammarens uppgift :
»Den skall positivt föra fram» etc. Där är kärnpunkten.»

När man blickar tillbaka över första kammarens verksamhet har man
svårt att frigöra sig från det intrycket, att den själv emellanåt drivit det
negativa momentet i sin riksvårdande uppgift för långt, och att den ej heller
tillräckligt behjärtat nödvändigheten av starka positiva insatser i utvecklingen.
Oförbehållsamt må dock erkännas, att dess nationella uppfattning
städse varit oomtvistligt god och riktig, och att den förvisso gjort
vad den mäktat för att bättre tillgodose vårt försvarsväsen och hävda landets
ställning utåt. I stort sett torde den i övrigt hava uppfyllt de krav,
som med fog kunnat ställas på den. Sålunda har den visst icke, såsom slagordet
på vänstersidan lyder, förhindrat all nyttig utveckling utan tvärtom
gått med på en stor mängd synnerligen genomgripande reformer. Men
väl har den genom sin kritik medverkat till, att de ursprungliga förslagen
blivit bättre genomtänkta och därigenom mera skickade att lända till
gagn, och samtidigt förhindrat en massa skadliga förslags realiserande.

Att de positiva uppgifterna i någon mån skjutits tillbaka, kan möjligen
sammanhänga därmed, att medelåldern inom kammaren var i oavbrutet
stigande ända till 1907—09 års reform. År 1867 var medelåldern 52,»
år, 1870 54,2 år, 1876 55,i år, 1885 56,9 år, 1894 57,: år, 1897 58,» år,
1900 59,i år, 1903 59,» år och vid början av år 1907 60,7 år. Med ett
par mindre här ej angivna avvikelser har man en fortgående åldersstegring
från i medeltal 52,5 -—60,7 år. En förändring synes komma att inträda
efter den sista första-kammar-reformen. I början av 1918 års riksdag
var medelåldern 56,» år (en plats var då vakant, varför medelåldern
uträknats för de övriga 149, avseende den ålder samtliga medlemmar uppnå
under år 1918).

Ingen bör kunna förneka, att den på högre ålder grundade rikare erfarenheten
bör vara väl representerad i ett överhus, men en genomsnittsaliler
av c:a 60 år synes dock vara alldeles för mycket av det goda. På
vad sätt grunderna för kammarens sammansättning än må komma att
fastställas, är det säkerligen ett livsvillkor för dess ställning och auktoritet,
att rekryteringen vid nyval blir sådan, att medelåldern sänkes. Ty eljest
löpa vi risken att i stället för en initiativkraftig första kammare erhålla
ett »de gamles råd», som till skada för vår författning kommer att alltmera
fjärmas från folket i val och från andra kammaren på grund av överdrivet
olika betraktelsesätt i allmänhet.

Den väsentliga synpunkten vid bedömandet av första kammarens uppgift
bör vara, att båda kamrarna skola representera olika områden av fol -

Motioner i Andra kammaren, Nr kOS.

7

kets liv. Den första kammaren bör supplera den andra, bör, där så kan
erfordras, bromsa dess alltför häftiga reformiver och bör själv taga nyttiga
initiativ. I motiveringen till 1907 års författningsproposition betonas mest
bromsningsmomentet. Där säges nämligen, att första kammaren bör »vara
uttryck för en mera bestående politisk åskådning och därigenom ägnad att
hindra förhastade beslut samt förekomma sådana alltför häftiga omkastningar,
vilka kunna menligt inverka på samhällets lugna framåtskridande».
Statsminister Lindman supplerade detta i debatten med orden, att
andra kammaren utgör »ett mera omedelbart uttryck för den allmänna folkmeningen,
under det att första kammaren mera företräder opinionen hos de
mera besinningsfulla och eftertänksamma elementen i nationen».

Samma år förklarade herr Trygger i första kammaren, att denna
kammares »uppgift är att inom representationen bereda plats för egenskaper,
som krävas i landets intresse, och som icke äro tillräckligt representerade
i andra kammaren. Dessa kammare komplettera varandra». I sitt
åberopade Linköpingstal i mars 1918 utför herr Tygger denna tanke med
särskild anspelning på åtskilliga företeelser i Ryssland och Finland samt
med kritik av vänsterns underhusparlamentarism:

En allt starkare uppfattning hos stora lager av befolkningen »utmärkes av
ett fortgående misskännande av att samhället icke är en tillfällig skapelse utan
en produkt av historiska förhållanden. Vore samhället endast ett verk av dem,
som på en viss tid utgjorde dess medlemmar, kunde det anses ganska naturligt,
att varje tid gåve samhället den organisation, samhällsmedlemmarna kunde anse
för sina privata syften mest passande. Medborgarnas rättigheter mot samhället
bleve det primära, deras plikter däremot det sekundära. Deltagandet i samhällets
angelägenheter bleve en oförytterlig rättighet; frågan däremot, om en sådan
sakernas ordning kunde vara till samhällets bästa, komme först i andra rummet.
Varje undersökning, huruvida den enskilde hade de kvalifikationer, som
erfordras för att tillfredsställande fylla den uppgift, han tillerkänt sig, avvisas
från en sådan ståndpunkt med den förklaringen, att den s. k. personlighetsprincipen
kräver, att intrång ej sker i den enskildes maktfullkomlighet. Slutresultatet
blir alltså med denna utgångspunkt, att all makt i samhället tillkommer
majoriteten av dess medlemmar, oberoende av denna majoritets förmåga
att till samhällets bästa utöva en sådan myndighet. Annorlunda blir resultatet,
om man beaktar, att samhället är ett väsen av större värde än den enskilde, att
samhället är en organism, som lever sitt liv genom århundraden, och som mot
den enskilde äger en oeftergivlig rätt att få sina angelägenheter förvaltade på
det sätt, som bäst tillfredsställer dess över den enskildes ställda höga uppgifter.
Mot den enskildes anspråk står då samhällets rätt, och det föreligger icke
blott plikter för samhället mot den enskilde utan framför allt plikter för den
enskilde mot samhället. Den enskildes personlighet och dess krav måste med en
sådan uppfattning underordnas samhällets personlighet och dess krav. Vilket

8

Motioner i Andra kammaren, Nr J^OS.

inflytande medborgaren bör äga i samhällets angelägenheter bör enligt denna
livsåskådning avgöras efter hans förmåga att fatta samhällets uppgifter och att
verka för realiserandet av desamma.

Ett överlåtande av hela samhällsmakten till majoriteten av medborgarna
blir vid sådant förhållande en orimlighet, då, efter vad all erfarenhet visar,
icke den störa massan utan ett relativt fåtal i kunskaper, bildning, erfarenhet
och skicklighet stå högre än de övriga. Samhället måste därför i sitt intresse
fordra, att detta fåtal blir i tillfälle att jämte den efter antalet bestämda majoriteten
effektivt deltaga i samhällsmaktens utövning. Det är just detta, som de
förneka, vilka hylla den s. k. parlamentarismen, eller att all makt skall samlas
hos en på den mest vidsträckta rösträtt grundad folkrepresentation eller del av
en sådan. Denna parlamentarism bär emellertid inom sig själv fröet till sin
egen undergång. Den kan icke moraliskt uppbära hela den maktfullkomlighet,
som den tillerkänt sig själv. Den faller till föga inför frågan: varför skola de
beslut, som stödja sig endast på de beslutandes antal, men ej på deras större
förmåga, vara allom bjudande i samhället? En blick på en sådan representation
är tillräcklig för att svaret skall bliva, att någon förnuftig grund icke finnes
för ett dylikt envälde. Ett samhälle, som utvecklat sig gradvis under sekler, kan
icke rimligtvis underkastas deras godtycke, som vid en viss tidpunkt i samhällets
liv icke kunna åberopa annat stöd för sina beslut än att dessa utgöra ett
tillfälligt flertals vilja. Dessa beslut förlora följaktligen lätt sin auktoritet, och
detta desto mera, i samma mån som den på blotta antalet grundade maktfullkomligheten
är större. Kommer då därtill, såsom i våra dagar är fallet, att aktningen
för rätten jämväl av andra anledningar rubbats, blir steget icke långt
till den uppfattningen, att samhällets angelägenheter med nästan lika god
grund kunna omhändertagas av vilka samhällselement som helst, vilka för ögonblicket
lyckats rycka till sig ledningen. Därmed har man kommit fram till den
grunduppfattning, som utmärker den samhällsomstörtande rörelse, som jämväl
i vårt land börjat att resa huvudet. Kär alla andra faktorer än den nakna majoritetens
blivit uteslutna från effektivt inflytande på vården om samhällets angelägenheter,
har denna majoritet svårt att värja sig mot deras anspråk, som
stödja sig på en, låt vara tillfällig maktusurpation. Även majoritetens egen
rättsgrund är ju makten och intet annat, och kan icke majoriteten behålla
denna makt, har den föga skäl att beklaga sig över att makten tillgripes av
andra. Jag kan följaktligen för min del icke förstå annat än att det enda,
som särskilt i en tid som den närvarande kan bevara ett samhälle mot revolutionens
och pöbelväldets fasor, är ett sådant utskiftande av samhällsmakten, som
i första hand tar sikte på samhällets intresse, och därför ger ett tillbörligt inflytande
åt alla dem, som på grund av kunskaper, bildning och erfarenhet äro
särskilt skickade att deltaga i handhavandet av samhällets angelägenheter.

Med denna min syn på saken är det klart, att jag icke kan anse tillrådligt
att vidtaga sådana ändringar i vår författning, som skulle göra den stora massan
enväldig i statens och kommunens angelägenheter.»

När herr Trygger och andra högermän kräva ett beaktande av vissa
fåtalsgrupper inom samhället, sker detta icke med hänsyn till dessa grup -

Maiionn- i Andra kammaren, Nr AOS. 9

pers egna intressen utan i övertygelse om, att grupperna i fråga representera
synnerligen viktiga samhällsintressen, vilka icke utan allvarlig
våda kunna åsidosättas.

Även på vänsterhåll visar man sig emellanåt förstå behovet av eu
övre kammare bredvid den allmänna rösträttens andra kammare. I en redaktionsartikel
i Dagens Nyheter för den 28 mars 1918 läses följande:

»Skälet varför även vänsterpartierna i deras stora flertal hålla på tvåkammarsystemet
är just erkännandet att det finns ett behov att inom representatio
nen själv förfoga över en andra instans till förhindrande av att överilade beslut
sättas i verket under en uppjagad stämning, vare sig denna fått överhand vid
ärendete avgörande i andra kammaren eller har en mer permanent karaktär
och kommit att prägla hela sammansättningen av den andra kammaren. Fal
ler det på regeringsmakten att fullgöra denna kontroll direkt, så uppstår lätt endera
av två betänkliga olägenheter: antingen underlåtes åliggandet av svaghet
gentemot den politiska makt, av vilken den- parlamentariska ministären är beroende,
och då uppkommer ett betänkligt riksdagsenvälde, eller också ser regeringen
sig i stånd att, stödd på en sund allmän opinion, sätta sitt veto mot den
folkvalda kammarens tillkännagivna vilja och då inträder automatiskt en nedskrivning
av den senares auktoritet, medförande möjlighet till oberäkneliga inskränkningar
i den folkliga självstyrelsen.

Det är följaktligen av betydelse för representationen själv, att den inom
sig har garantier mot förlöpningar och förhastande^ På denna psykologiska
grund är det som en modern senat skall uppbyggas, och omdömet om dess verk
samhet beror på hur den lyckas i den angivna funktionen.»

Man får emellertid icke, såsom redan påpekats, stanna vid företa kammarens
uppgift att kritiskt sofra från regeringen eller medkammaren utgångna
förslag, utan kammaren har även betydande positiva uppgifter. I
en artikel i Stockholms Dagblad den 19 april 1907 sökte jag utveckla detta
på följande sätt (Demokrati sid. 71):

»Första kammaren får ej vara enbart återhållande och negativ, utan man
bör ställa de kraven på ett överhus, sidoställt med den allmänna rösträttens
andra kammare, att det positivt företräder berättigade och för landets utveckling
viktiga intressen och önskemål. Vår första kammare bär länge gått i spetsen
vid arbetet för vårt försvarsväsens stärkande och har därjämte visat större
insikter på det utrikespolitiska området än andra kammaren. Vi hoppas att det
större mått av vidsynthet, som kommit till synes på dessa områden, lika framgent
må utmärka vår första kammare, men uppställa tillika som ett önskemål,
att kammaren må speciellt upptaga representanter för näringslivet. Vi ha redan
påpekat, att jordägarnas antal torde komma att minskas i andra kammaren,
och vilja här tillägga, att jordbruksnäringen givetvis bör äga en manstark

Bihang till riksdagens protokoll 1918. It samt. 177 käft. (Nr A03.) 2

10

Motioner i Andra kammaren, AV i0:l.

III. Olika
lösning ar av
förstakamm
arproblem et.

representation i den första.. Även den handelspolitiska och industripolitiska sakkunskapen
bör vara val företrädd inom denna kammare, som likaledes bör inrymma
målsmän för den högre bildningen.

Det borde bliva första kammarens sak att med vaket intresse supplera initiativen
från andra kammaren inom de områden, som ligga dess medlemmar nära,
med initiativ av framför allt näringspolitisk art. Det torde hven komma att
ställas allt större krav på första kammaren i fråga om • reformvänlighet- -i allmänhet
och förmåga och vilja att kämpa för vad den anser vara riktigt och
gott. Endast det överhus, som i rätt tid går tillmötes befogade reformkrav från
underhuset och som tydligt ådagalägger sitt existensberättigande genom att
positivt företräda vissa folkets livsintressen, kan. få. den inre styrka Och den
auktoritet inför folket, som erfordras för att lyckosamt uppträda mot lättsinniga
experiment och godtyckliga klassförslag från medkammaren.

Yi vänta oss den invändningen, att vad vi förorda innebär en sannskyldig
dualism inom representationen. Anmärkningen är både riktig och oriktig. Det
torde ej kunna undvikas och ej heller höra fördöljas, att en på politiska direkta
allmänna val grundad andra kammare helt visst kommer att i rent politiska
frågor få eu sådan styrka att man. visserligen kan säga, att »tyngdpunkten»
ligger inom den andra kammaren* Även det sociala reformarbetet kommer givetvis
att utgå från andra kammaren, som genom sitt större antal får ett betydande
inflytande vid de gemensamma voteringarna. Om. första kammaren i alla
dessa fall kan få blott andra platsen, synes det återigen vara den, som bör gå i
spetsen för det riksdagsarbete, som kräver större vidsynthet och särskilda näringspolitiska
insikter. Den påstådda dualismen torde därför snarare bliva den
ena kammarens supplering av den andra för tillgodoseende av samhällets olikartade
behov. Innebörden härav torde bäst framträda, om man betänker, huru
viktigt utskotts arbetet är för riksdagens beslut samt speciellt att de viktigaste
utskotten äro sammansatta av ledamöter från båda kamrarna.» .

Dessa, ord äga sin riktighet ännu i dag.

Den, som önskar allt framgent bereda plats i vår författning för ett
verkligt två-kammar-system, där kamrarna supplera varandra, såsom ovan
antytts, kan omöjligen vara tillfredsställd med regeringens nu framlagda
förslag. Genom den graderade skalans slopande utan någon som helst ändring
i övrigt beträffande första kammarens sammansättning kommer helt
säkert det mesta av artskillnaden mellan kamrarna att försvinna. Att detta
är detsamma, som att första kammarens inflytande skall bliva försvagat
och dess ställning i grund rubbad, torde vara alldeles uppenbart. Återigen
må gärna erkännas, att den 40-gradiga skålan icke i och för sig innebär
något eftersträvansvärt, utan allenast i den mån den kan medverka
till tryggande av en sund kommunal hushållning och en god sammansättning
av första kammaren. På senaste tiden har dragits i tvivelsmål,
om den i längden skall kunna fylla dessa sina uppgifter. Med ett sjunkande
penningvärde nedflyttas faktiskt till allt bredare folkgrupper de

.1 lolmncr i Andra linnjnart‘n, Å r AiK’

11

förment oförändrade röstetalen, och särskilt innebär stegringen av de kontanta
lönerna eu förskjutning till arbetarnas förman på bekostnad av den
jordägande befolkningen. När den kommunala skattereformen blir en
verklighet, kan även någon omläggning av den nuvarande skalan bliva
nödvändig, även om inga som helst maktförskjutningar ifrågasättas.

Dylika reflexioner få emellertid icke missleda den författningstrogna
delen av folket. Skalan bör icke utan vidare få borttagas. Kan den ej i
längden innebära den nödvändiga garantin, måste man i god tid söka denna
på annat håll. Till dess detta lyckats, bör man avgjort hålla på den
40-gradiga.

På det kommunala området torde eu jämförelsevis god lösning kunna
vinnas genom ett system med lika rösträtt för alla, som erlagt kommunalskatt,
med tilläggsröster för vissa särskilt kvalificerade inedborgargrupper
samt med andra garantier emot kommunal misshushållning.

Vanskligare är första-kammar-problemet.

Den nuvarande anordningen med landsting och stadsfullmäktige såsom
valkorporationer motiverades sålunda av friherre De Geer:

''

»Den förmedling, valen komma att genom landstingen undergå, bör bidraga
att göra dem till ett uttryck av ett upplyst tänkesätt. Landstingsmannen
kunna nämligen icke antagas komma att utses med något huvudsakligt
avseende å befattningen att stundom vara elektorer till riksdagsmän, som efter
långa mellantider ombytas, utan vid deras tillsättande måste tagas i betraktande
de. egenskaper, sofn berättiga till förtroendet att utöva beskattningsrätt och
vården om länets gemensamma angelägenheter. Den insikt, som vinnes genom
deltagande i en om allmänna ärenden rådplägande församling, måste vidare
giva landstingsmannen en mera vidgad synkrets än som kan påräknas, vare sig
hos omedelbart väljande menigheter eller hos elektorer, utsedda endast för ett
visst val.» - ■

Erfarenheten har icke i allo bekräftat dessa antaganden. Så till vida
har själva grundidén visserligen visat sig riktig som de nämnda kommunala
korporationerna merendels utsett till medlemmar av första kammaren
personer, som i ett eller annat hänseende intagit en auktoritativ ställning
inom länet eller som åtnjuta ett inom landet i dess helhet stadgat anseende.
Men å andra sidan bör ej fördöljas,, att de kommunala korporationernas
uppdrag att förrätta politiska val så till vida inverkat menligt, som det
bidragit att skärpa det politiska momentet vid landstingsmanna- och
stadsfullmäktigeval. Man anser sig t. ex. i Norge kunna såsom en fördel
för de kommunala valen och den kommunala förvaltningen konstatera, att
det politiska inslaget hitintills varit jämförelsevis mindre framträdande,

V2

Motioner i Andra kammaren, År -tOd.

emedan de norska kommunala representationerna sakna motsvarande politiska
befogenheter.

Då. den kommunala, röstskalan genom 1907—09 års reformer visserligen
omlades men doek bibehölls såsom en graderad skala, var det förklarligt,
att någon ändring icke vidtogs i anordningen med landsting och
stadsfullmäktige såsom valkorporationer. Justitieministern framhöll år
1907 att första kammaren bör

»fortfarande utses av slutna valkorporationer och medborgarnas inflytande
på dessa korporationers bildande i viss män bero av deras större eller mindre
skattskyldighet till det allmänna.---Då det vidare lärer ligga i samhäl lets

intresse liksom det även varit av grundlagsstiftarna avsett, att valen till
första kammaren försiggå såvitt möjligt oberoende av dagens växlande politiska
vindkast, anser jag i överensstämmelse med de kommitterade, vilka inom justitiedepartementet
biträtt vid rösträttsfrågans utredande, att först a-kamma rvalen
fortfarande böra anförtros åt landstingen och stadsfullmäktige i de städer,
vilka ej i landsting deltaga. Dessa kommunala institutioner, som väljas för
jämförelsevis kort tid och hava allmänna angelägenheter av stor vikt sig anförtrodda,
torde aldrig bliva främmande för den politiska utvecklingen. Det
kan ej antagas, att de skola ställa sig oförstående emot det lugna framåtskridandets
krav, men å andra sidan bliva de icke beroende av allmänna opinionens
häftiga omkastningar i den grad, som alltid måste vara fallet med för
tillfället utsedda valkorporationer.»

Frågan om skilsmässa mellan första kammaren och landsting—stadsfullmäktige
behövde aldrig sättas på sin spets år 1907. Den olika grundkaraktären
mellan båda kamrarna garanterades ej allenast genom de medelbara
valen till den första, den högre valbarhetsåldera och övriga valbarhetsvillkor,
utan förnämligast därigenom att urväljarna ej ägde lika
rösträtt, utan att den högre inkomsten och större förmögenheten tillerkändes
ett något större inflytande. Man får emellertid ej överdriva den 40-gradiga skalans direkta inverkan såsom man gärna gör på vänsterhåll,
där man ofta synes förmoda, att det är 40-rösterna eller de allra högsta
röstgrupperna, som i allmänhet behärska de kommunala valen. Så är i verkligheten
alls icke fallet. Enligt siffrorna från landstingsmannavalen 1912
-14 samt stadsfullmäktigevalen i de större städerna 1913 och 1914 uppgick
antalet kommunalt röstberättigade i hela riket till 1,095,080 med ett
sammanlagt röstetal av 7,662,189 eller i medeltal pr röstberättigad 7 röster.
I hela riket funnos blott 12,285 ägare av 40-röster av inalles mera
än en million röstberättigade. Ännu mer överraskande äro de lågo siffrorna
för de närmaste enröstgrupperna. I hela riket funnos blott 711 röstberättigade
med 39 röster, 812 med 38, 839 med 37, 1,021 med 36 rös -

Motioner i Andre! kamma in n. Sr aOA.

13

t er. Talet om 40-rösternas kommunala övermakt illustreras utmärkt därav,
att i hela riket 40-rösternas sammanlagda röstetal var 491,400 av inalles
7,062,189. Alla, som ägde 40 röster, bolag inberäknade, disponerade
över 0,4 proc. av rikets totala röstvärde. Röstgrupperna 1—4 uppväga
i det närmaste ifråga om sammanlagt röstvärde grupperna 26—40 och
grupperna 1—5 hava något högre sammanlagt röstetal än grupperna 24
40. Detta betyder att vid kommunala val i hela riket (landsbygd och
städer) kunde röstberättigade med intill 500 kr. uppskattad inkomst eller
däremot svarande fastighet väga upp alla enskilda och bolag med inkomst
av kapital eller arbete å kr. 7,501 å landsbygden eller 3,501 i stad eller
dä nitöver eller med däremot svarande fastighet.

Ännu egendomligare ställer sig saken på landsbygden enbart. Å rikets
hela landsbygd funnos endast 2,406 40-röster, 107 39-röster, 137 38-röster,
146 37-röster, lika många 36-röster och 130 35-röster. Av sammanlagda
löstetalet å landsbygden både 40-rösterna 96,240 röster eller 2,6 proc.
Röstgrupperna 26—40 disponerade över 198,958 röster, vilket är mindre än
vad en-röst-gruppen ensam hade eller 200,110. Denna enda grupp kunde
uppväga de 15 högsta grupperna. Dessa siffror visa, huru överdrivna vänsterns
klagomål över den »skändliga 40-gradiga» i verkligheten äro. (Se
min bok Den kommunala rösträtten. Stillna 1916, sid. 44 ff.)

Men den 40-gradiga har i alla händelser visat sig tillräckligt verksam
för att giva första kammaren eu annan sammansättning än den andra.
Den har icke utestängt arbetare- och bonderepresentanter ur kammaren,
men dock medgivit, att den högre bildningen, företagareandan och
den större jordbruksproduktionen fått ett antal fullödiga målsmän inom
\''årt överhus.

Helt annorlunda ställer sig saken om den graderade skalan borttages.
Om den lika rösträtten införes vid kommunala val, finge garantien för artskillnaden
mellan kamrarna uteslutande sökas i det indirekta valförfarandet
och vaibarhetsvillkoren. Dessa garantier synaa emellertid vara så litet
betryggande, att man för visso kan instämma med herr Brant ing, då han
år 1912 uttalade, att den graderade skalans borttagande vore ägnat att
bana väg till ett en-kammar-system.

De nämnda garantiernas i viss mån gagnande inflytande motverkas
för övrigt av sådana moment, som att valrätt,såldern nu är beträffande urväljarna
till första kammaren flera år lägre än för valrätt till andra kammaren
och att utan höjning av åldersgränsen vid kommunala val urväljarekåren
sålunda vid första-kammar-val omfattar flera yngre åldersklasser
än vid andra-kammar-val — en fullkomlig anomali, om man tänker på

/ V. Kktswal.

14 Motioner .i Andra kammaren. Nr AOH.

möjligheten att bevara första kammarens överhuskaraktär. Ej ens. om begynnelseåldern
för kommunal valrätt höjes, kan man finna garantien betryggande
tillräckligt.-

EU kommunalt rösträttssystem med lika rösträtt för alla skattebetalare
och tilläggsröster för på visst sätt särskilt kvalificerade valberättigade
skulle givetvis bereda-större trygghet. Men det synes dock vara fullt befogat
att i samband med eventuell omläggning av den kommunala röstskalan
taga under allvarlig omprövning, huruvida det kan vara klokt att fortfarande
bevara sambandet mellan kommunal rösträtt och första-kammarbildningen.
Man behöver garantier för en sund kommunal förvaltning, garantier,
vilka systemet med tilläggsröster i någon mån torde kunna giva.
Det torde emellertid vara lättare att genomdriva sådana bestämmelser inom
kommunerna, för så vitt sambandet upplöses mellan den kommunala rösträtten
och första kammaren. Hithörande problem äro så. pass svårlösta,
att onödiga kombinationer och sammankopplingar såvitt möjligt böra borttagas.
Det vore säkerligen en fördel både för de kommunala valen och för
den kommunala förvaltningen, om man vid uppdragandet av nya riktlinjer
för dem allenast behövde taga hänsyn till kommunernas egna behov
utan att tillika nödgas tänka på återverkan på första kammaren.

Då man dessutom, otvivelaktigt har. misstagit, sig på verkningarna av
de kommunala valkorporationerna, i det att det politiska momentet vid
deras utseende kommit att spela in mera än som från början ansetts komma
att ske, således till förfång för det kommunala livet, synas mycket
starka skäl tala för att landsting och stadsfullmäktige böra befrias från
uppdraget att utse representanter i nämnda kammare. Naturligtvis under
förutsättning att man kan finna ett annat lämpligt system. Man får
då visserligen bryta med 50-årig hävd, men detta är vida att föredraga
framför att sätta första kammarens egenart på. spel. Ett visst samband
mellan den kommunala förvaltningen och första kammaren kan för övrigt
vinnas genom fastställande av speciella valbarhetsgrunder (se kap. 11).

Den bästa nya grund för första kammaren lägges enligt min mening,
om man ersätter det .nuvarande, systemet, med ett väl genomtänkt klassvalsystem.
- •

k • ■ • • • - *’

Vid fastställandet av nya grunder för första kammaren bör man hava
noga i ögonsikte kammarens verkliga uppgift i vår författning. Enligt
vad redan påpekats, bör den på ett lyckligt sätt komplettera andra kammaren
i de delar, där denna ej tillfullo kan anses fylla måtten av eu duglig
riksförsamling. Den bör sålunda komma med egna uppslag och förslag.

Mot laner i Andni ka mmu re n, År .p/-,''.

15

Den bör anlägga eu sund kritik på andra kammarens ej sällan svagt motiverade
krav och, där så behöves, sörja för att, utvecklingen ej brådstörta*
efter illa genomtänka linjer, utan att dock förhindra en för landet gagnelig,
vill övervägd, kraftig reformpolitik. Den bör så vitt möjligt bliva
sakligt mera kompetent än vad andra kammaren i vissa hänseenden kan
anses vara. Vid eu reform bör man ej främst söka utfundera, om en ny
kammare blir konservativ eller liberal eller radikal, utan om den blir sakkunnig
å områden, som för landets väl äro väsentliga.

Andra kammarens svaghet framträder särskilt på det näringspolitiska
området, beträffande landets politiska och handelspolitiska förhållanden
till utlandet samt i allmänhet i frågor rörande den högre bildningen och
statsförvaltningen. Ej så att förstå, som om andra kammaren vore likgiltig
för allt detta, vilket ej med fog kan sägas, utan i den meningen att
dess överväldigande flertal saknar förmåga och insikter att tänka sig in i
föreslagna besluts inverkan på det ekonomiska livets ömtåliga förhållanden
eller på övriga nyssnämnda områden. Andra kammarens beslut fattas alltför
ofta i frågor av denna art mera på måfå, utan den på verklig kunskap
grundade känslan av ansvar. Ej heller första kammaren kan alldeles frikännas.
från samma fel. Så mycket viktigare är det därför att vid en omläggning
söka tillse, att en förbättring därutinnan kan inträda. En första
kammare, som väl skall komplettera andra kammaren, måste sålunda inrymma
särskilda insikter på näringslivets, utrikesförhållandenas och den
högre bildningens områden. Det är en fördel för riksdagsarbetet om eu del
representanter för den högre statsförvaltningen ävenledes hava plats i
kammaren. Om andra kammaren till viss grad ger eu bild av samhället,
sådant det uppdelas numeriskt efter olika politiska grunduppfattningar,
så bör första kammaren i stället avspegla alldeles samma samhälle, sådant
det är uppdelat på olika näringsgrenar och vrken, med tillbörligt hänsynstagande
till de grupper, som faktiskt hava ledningen av landets både
materiella och andliga utveckling. Andra kammarens styrka ligger däri, att
väljarefolket vid val på jämförelsevis korta mellantider ger uttryck åt sin
uppfattning i allmänt politiska ting. Om första kammaren skall beredas
verklig livskraft, bör även den byggas på den bredast möjliga grundval,
ehuru ej alldeles densamma, varpå andra kammaren är uppbyggd. För att
en lämplig artskillnad skall kunna uppstå och första kammaren kunna
fylla de krav, som med nödvändighet ställas på densamma, måste vissa
olikheter genomföras. Om valrättsålder och andra valrättsbestämmelser
samt valbarhetsgrunder skall talas längre fram. Här må understrykas nödvärn!
i ghe ten av att vid valmanskårens uppdelning ej valmännens blotta

16

Motioner i Andra kammaren. Nr AOS.

antal spelar samma roll beträffande första kammaren som vid andra kammarens
tillkomst. .Jag'' vill helst tänka mig'' en lösning med praktiskt taget
allmän rösträtt till första kammaren och eu röst för varje valman men med
valmännen sammanförda i grupper eller klasser, vardera med det Lagbestämda
antal representanter i kammaren, som kan anses rimligen beteckna
klassens betydelse för det allmänna. Vid strävan att förverkliga ett sådant
program ligger närmast att söka utforma ett system med klassval.

Emot klassvalstanken framställas vissa invändningar, vilka torde
böra upptagas till principelit bemötande, innan jag går vidare. Professor S.
Wallengren har nyligen i ett föredrag i Frisinnade klubben i Stockholm kritiskt
granskat klassvalstanken. Enligt ett utförligt referat i Dagens Nyheter
uttalade han därvid bland annat:

»Idén om en representation på klassvalsgrund är, närmare besett, redan
motsatt det moderna representationsbegreppet. Det senare vilar på de allmänna
valens princip. Representationen skall vara ett uttryck för det samlade statsintresset.
Idén om en klassvalsrepresentation utgår däremot från att varje representant
företräder speciella särintressen. Den vilar så till vida på en lägre
princip än det andra representationsbegreppet. I intresserepresentationen måste
kompromissen mellan enskilda intressen bliva ett normalt arbetsredskap.»

Innebörden av detta uttalande synes vara, att eu medlem av en på
allmän rösträtt grundad andra kammare känner sig representera det samlade
statsintresset, under det att medlemmen av eu genom klassval bildad
första kammare endast företräder speciella särintressen. Denna kritik bottnar
i en felbedömning. Det är naturligtvis riktigt, att varje riksdagsman,
han må nu vara vald på den allmänna rösträttens eller klassvalens grund,
bör vara och även känna sig vara, representant för staten och statsintressena.
Men denna principiella fordran kan förvisso ställas på riksdagsmannen
vare sig han blivit utsedd på det ena eller andra sättet. Vad som gör
professor Wallengrens jämförelse så ytterligt felaktig, är att han å ena sidan
supponerar, att ett ideellt krav verkligen blir uppfyllt, under det han å
den andra föreställer sig, att det ideella momentet helt och hållet måste
släppas. Var och en, som närmare studerat vår andra kammare, inser till
fullo, att de allra flesta medlemmarna i första rummet känna sig representera
sin hemort eller sin klass, och detta senare ehuru kammaren icke är
grundad på klassval. Den alldeles riktiga tanken, att riksdagsmannaskap
innebär representation för riket, oberoende av vilken krets riksdagsmannen
representerar och vilken klass han tillhör, är verkligt levande endast hos
ett fåtal andra-kammar-ledamöter. Vid andra-kammar-val ha partierna i

Motioner i Andra hammaren, Kr JfOii.

IT

allt starkare grad avgränsats mot varandra efter klasslinjer. Den till riksdagsman
valde industriarbetaren eller arbetarförtroendemannen känner sig
såsom målsman för industriarbetarna, den i kammaren insatte bonden såsom
representant för bönderna. Klass- och vrkessynpunkterna dominera
mycket mera i andra kammaren än vad professor Wallengren synes vilja
medgiva.

Om nu eu första kammare skulle bildas medelst klassval, skulle man
siikerligen hos minst lika stor del av kammaren finna en levande känsla av
riksdagsmannauppdragets riksrepresentativa sida, allra närmast hos den
högre bildningens och statsförvaltningens målsmän. Det är för övrigt en
ren konstruktion, att en bonde, vald proportionellt, av övervägande bönder
till andra kammaren, skulle hava en mindre stark klasskänsla än en bonde,
insatt medelst klassval av bönder i första kammaren. Man kan beklaga,
att så många viktiga riksdagsfrågor skärskådas ur klassynpunkt, men man
bör erkänna faktum och jämföra de verkliga förhållandena inom andra kammaren
med en klassvald första kammare. Om man så gör, kan man omöjligen
få fram en sådan skillnad som i det nyss anförda citatet. Man bör
för övrigt besinna, att en mängd spörsmål ligga vid sidan av all klassuppfattning
och att vid dessa spörsmåls behandling ingen som helst skillnad
mellan de båda kamrarna ens bör kunna uppkonstrueras.

Professor Wallengren har i sitt år 1915 tryckta arbete Valrättsproblem
tämligen utförligt behandlat frågan om intresserepresentation. Efter en
kritisk granskning av i olika länder framkomna förslag att basera underhuset
på klassval yttrar författaren å sid. 146:

■ »Med den utveckling till partiernas allt avgjordare intressebestämdhet, som
män tror sig iakttaga, blir det så mycket dess mera av nöden att låta den suggestion
till statligt sinne bestå, som kan tänkas utgå ur de samfällda valens institut
och ur det uttryckliga grundlagsstadgandet, att representanten företräder
hela folket.»

Om författaren under en lång följd av år stått i nära kontakt med
andra kammaren, skulle han säkerligen ha uttalat sig ännu försiktigare om
den supponerade suggestionen till statligt sinne. En sådan suggestion kan
vara lika stark i en klassvald kammare, och även beträffande denna bör
givetvis grundlagsstadgandet bestå, att representanten företräder hela folket.

Författaren säger sig emellertid icke alls vilja förneka, att gruppintressena
och deras organ måste på statens verksamhet utöva det mest ingripande
inflytande. Han erkänner även, att den mot klassvalen riktade
kritiken huvudsakligen avsett den nedre kammaren och icke ställt sig lika
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 177 käft. (Nr 403.) 3

18

Motioner i Andra hammaren. Nr-MJd.

avvisande mot tanken på den övre kammarens baserande på ifrågavarande
idé. »Tvärtom finner man ofta», säger han å sid. 155, »även på detta håll
tankarna kretsa just kring föreställningen, att man möjligen kunde genom
gruppval organisera den första kammaren till en intressenas —- vissa utvaldas
eller samtligas :— representation».

Samtidigt med att man i Österrike avvisade tanken på klassval till
den nedre kammaren, antog Österrikes herrehus i november 1916 en resolution,
däri regeringen uppfordras att efter fullbordande av valreformen beträffande
nedre kammaren, »i betraktande av den omständigheten att bredvid
ett ur allmänna val framgånget representanthus, ett herrehus i dess
nuvarande sammansättning vore en orimlighet, framlägga ett lagförslag,
vilket har till föremål omvandlande av det nuvarande herrehuset till ett
genom val ur yrkesorganisationerna sammansatt ständerhus».

Klassvalstanken har för övrigt funnit hängivna anhängare i åtskilliga
länder såsom Frankrike, Belgien och Tyskland. Professor Kjellén har nyligen
i eu artikelserie i Nya Dagligt Allehanda åberopat vittnesmål från
olika länder för ett system med klass val. Han ställer mycket stora förhoppningar
på intresserepresentationen. Den »ägnar sig att återge representationen
dess statliga värde», säger han bl. a., »genom att förlägga
tyngdpunkten ifrån partiernas maktstrid tillbaka till samarbetet i samhällets
och rikets tjänst». Han utför denna tanke vidare, såsom i följande
passus:

»Här öppnar sig en utsikt, som måste räknas vårt system särskilt starkt
till godo, och det är att komma ut ur våra nuvarande agitationsformer vid allmänna
val, Det är åtminstone att förmoda, att tyngdpunktens förskjutning
från allmänna idéer till reella intressen skulle medföra en rengöring från vissa
utväxter inom våra valrörelser, som utgöra en formlig skam för vårt nuvarande
samhälle. Kunde vårt system icke göra mera än det, så skulle det i alla
fall vara väl motiverat.

Vad vi av intresserepresentationen med skäl kunna hoppas, är alltså en bot
för partiväsendets sjukliga överdrift, varav vi synas lida svårare än något annat
folk i samtiden.»

Huvudinnehållet i artiklarna sammanfattar Kjellén sålunda:

»Intresserepresentationen som princip har visat sig i innerlig överensstämmelse
med de krafter, som bestämma vår tids offentliga fysionomi. Kallar man
den en reaktion,''så är det åtminstone reaktion bara till medeltiden, medan
pereonalprineipen vill föra oss tillhaka ända till antiken med dess folkförsamlingar
på torgen. Med sådana slagord komma vi för resten aldrig till sanning
och rätt. Tntresseprincipen står på rent demokratisk grund; den accepterar

Motionär i

ludra hd in ma ren, ,\ /■ -''iO-i.

1!)

den allmänna rösträtten i lika vid utsträckning'' som någonsin person alprincipen
r och vad mera är den realiserar den i verkligheten, medan nuvarande
system har falluckor, där stora massor gå förlorade ur väljarekåren. In
tresseprincipen innebär alltså ett högre mått av medborgerlig rättvisa, på sam1
ma gång som en fastare anslutning till verkligheten. Den återställer riksdagens
arbetsduglighet- och återupprättar därmed dess anseende. Den lägger på statslivet
en naturlig och moralisk grund i samhällets egna solidariska bildningar.
De anmärkningar, man riktar mot densamma, äro bumeranger, som träffa nuvarande
system ännu hårdare. 1 grunden är den en hot just för vårt system, som
allt mera uppenbarat sig som en ren fara för staten och folklyckan.»

Klassval kunna förrättas antingen så, att vissa korporationer anses
representera klasserna och å deras vägnar förrätta val eller att urväljarna
välja själva, direkt eller genom elektorer. Diskussionen i vårt land har
egentligen rört sig om det förra alternativet.

Villkoren för att ett system med korporationsval skall kunna fungera
väl äro

att tillräckligt många sådana korporationer finnas inom landet, så att
varje klass är representerad,

att korporationerna intaga eu så pass auktoritativ ställning, att de
erkännas såsom representativa av klasserna själva,

att de äro så organiserade, att de lämpa sig för ett politiskt valuppdrag,
samt

att ej av ett eller annat skäl starka betänkligheter kunna resas emot
att till dem överlämna valförrättningen.

Då jag nu vill undersöka, i vad mån de svenska korporationerna uppfylla
här angivna krav, vill jag inledningsvis anföra, att jag räknar med
fem klasser (se därom kap. 6.), nämligen: 1 Bildnings- och allmäntjänstklassen.
2 Jordbrukareklassen. 3 Jordbruksarbetareklassen. 4 Borgareklassen
samt 5 industri- och samfärdselarbetareklassen.

Eu av dessa klasser saknar alldeles representativa korporationer,
nämligen jordbruksarbetareklassen. Industri- och samfärdselarbetareklassen
är vida bättre organiserad, men anmärkas må, att endast en mindre
del av dess väldiga medlemsantal tillhör fackförbunden eller landsorganisationen.
Här finnas sålunda störa luckor i korporationsrepresentationen.

I allmänhet anföras hushållningssällskapen och handelskamrarna såsom
goda representativa korporationer. Även här kunna emellertid befogade
anmärkningar göras. De förra ha utan minsta tvivel inlagt stora förtjänster
om jordbrukets förkovran, men deras ställning är icke överallt lika
Stark, och för den allmänna uppfattningen stå de icke alla såsom jordbrukets
och jordbrukareklassens representativa organ. För att en korporation

I . Ej korpolationsval.

20

Motioner i Andra kammaren, AV 403.

skall erkännas såsom ett sådant organ erfordras säkerligen, att det företräder
enbart den klass, som det skall representera och blott består av dess
medlemmar. Så är emellertid icke fallet med hushållningssällskapen. Enligt
Kungl. Maj:ts brev av den 28 okt. 1910 består sällskapens ändamål i
»jordbrukets och därtill hörande binäringars ävensom fiskets främjande».
Men enligt stadgarna kunna i sällskapen inväljas personer, som icke alls
syssla med nämnda näringar, om de blott »nitälska» för sällskapets ändamål
el. dyl. Ibland äro invalsbestämmelserna mycket vaga, såsom i Älvsborgs
läns norra hushållningssällskaps stadgar av år 1892: »Sällskapet består
av ett obestämt antal inom dess område bosatta välfrejdade män, vilka
efter förslag av förvaltningsutskottet genom sällskapets val blivit inkallade
och kallelsen antagit.» I samma läns södra hushållningssällskaps
stadgar av år 1916 är formuleringen i huvudsak densamma. Flera liknande
exempel kunde anföras, överallt inväljas personer, som icke idka jordbruk
eller liknande näring.

Om sällskapen skola å jordbrukareklassens vägnar förrätta, politiska
val, måste stadgarna givetvis ändras därhän, att endast medlemmar av
jordbrukareklassen kunna inväljas. Sällskapen måste alltså först ganska
grundligt omorganiseras. Frågan om sällskapens rekrytering har för övrigt
varit föremål för innevarande riksdags behandling.

Handelskamrarna torde i högre grad representera handel och industri,
men även deras stadgar ge möjlighet att invälja ej blott yrkesutövare utan
även »andra personer, vilka äro av handelskammarens verksamhet intresserade»
el. dyl. Det torde så till vida vara förmånligt, som kamrarna därigenom
tillföras rikligare medlemsavgifter, men om åt dem överlämnas politiska
valuppgifter å vissa näringsgruppers vägnar, måste en stadgeändring
tydligen genomföras även här.

Staten ger numera handelskam rama auktorisation och kan helt säkert
föreskriva vissa ändringar i deras organisation, men ett förslag till
första kammarens bildande ter sig icke synnerligen starkt, om det för sitt
genomförande kräver en mer eller mindre grundlig omorganisation av sådana
korporationer, som skulle bliva valförrättare.

Man bör för övrigt på allvar uppkasta den frågan, om det vore gagnande
för hushållningssällskaps och handelskamrars närmaste verksamhet
att syssla med politiska val. Jag tror det icke. Man har sett, att politiken
kommit in i landsting och stadsfullmäktige, på grund av deras val till
första kammaren, i långt högre grad än som avsetts, och denna erfarenhet
är skrämmande. Det skulle förvisso lända dessa korporationer -till
skada, om det ena eller andra partiet ville använda invalsmöjligheten för

Motioner i Andra kammaren, Nr JOU. -1

att'' förstärka sitt medlemsantal till nästa förstakammarval och om de
politiska partimotsättningarna därigenom ytterligare skärptes.

Denna senaste invändning kan med ännu större fog riktas emot en anordning
med universiteten — deras konsistorier, fakulteter eller lärareförsamlingar
— såsom politiska valkorporationer. Redan nu äro motsättningarna
mellan olika grupper stundom oerhört skarpa, och skall det politiska
momentet därtill spela in vid professorstillsättningar o. d., uppkommer
en verklig fara för den vetenskapliga forskningen. Man har därför
hört framkastas den tanken, att alla vid ett universitet graduerade skulle
utöva universitetets valrätt. Därmed är vägen beträdd från korporationsval
till val av klasserna själva, oeh den vägen bör man enligt min mening
resolut slå in på.

Mina invändningar emot korporations val kunna så sammanfattas:

1. Vi äga icke ett sådant nät av korporationer, som täcker de olika
klasserna. Stora luckor uppkomma.

2. Förefintliga korporationer intaga ej alltid en så auktoritativ ställning,
att de av klasserna betraktas såsom tillräckligt representativa.

3. Korporationerna måste omorganiseras, innan de lämpa sig för
uppdraget att förrätta val å vissa klassers vägnar.

4. Det vore för korporationerna själva skadligt att dragas in i det
politiska livet.

Inom ett folk uppkomma vanligen flera eller färre mer eller mindre
skilda grupper eller klasser. Med klass menas då ett större antal personer,
vilka på grund av stånd, utövad näring, utbildning eller ekonomiska förhållanden
i allmänhet stå varandra nära med till viss grad gemensamma
intressen och önskemål.

Klasskillnaden är ej lika starkt utvecklad i vår tid som exempelvis under
medeltiden. Man kan dock urskilja vissa större samhällsgrupper av
klassnatur, bredvid vilka finnas smärre mellangrupper eller små fristående
grupper utan större betydelse. Vid en uppdelning av folket i klasser
måste man uppdraga större linjer, emedan klassernas antal eljest skulle
bliva alltför stort. Åtskilliga små grupper bliva alltid svåra att placera,
t. ex. — för att taga ett drastiskt exempel — den officiella statistikens
»akrobater, gatumusikanter o. d.» (335 män och 38 kvinnor jämte hustrur
och anhöriga). Tvekan kan råda beträffande några samhällsgrupper, som
äro mera betydande, exempelvis vaktmästare i statens och kommunens
tjänst m. fl. En tillnärmelsevis riktig fördelning på olika klasser kan ej
företagas utan ingående undersökning. De beräkningar och sifferuppgif -

ts. Folkel
uppdelning i
klasser.

as

Motioner i Andra kammaren. Nr 41)3.

ter, som meddelas här nedan, äga därför blott relativ riktighet, medtagna
närmast för att belysa hithörande problem utan några anspråk på allmängiltighet.
De torde emellertid visa, att en uppdelning är möjlig. .

Det erforderliga statistiska materialet har jag hämtat ur »Folkräkningen
den 31 december 1910. bearbetad av Statistiska Centralbyrån»,
del 3. Folkmängdens fördelning efter yrken (Stockholm 1917). En sammandragstabeli
finnes intagen i Statistisk årsbok 1918 sid. 18—27. I
nämnda översiktstabell redovisas i särskilda kolumner manliga och kvinnliga
yrkesutövare, hustrur utan yrke, barn under 15 år, övriga familjemedlemmar
och tjänare. Totalsumman uppdelas på landsbygd och städer. Enligt
vad jag anför i kap. 7 ingår i mitt förslag, att valrätt skulle tillkomma
yrkesutövare, f. d. yrkesutövare nr. fl. samt hustrur och övriga familjemedlemmar
från det år, under vilket de fylla 25 år, för så vitt de
ej falla för vissa allmänna streck. Vid mina nedan anförda beräkningar
sammanför jag sålunda hustrur utan eget yrke och övriga familjemedlemmar
med yrkesutövarna själva. Jag bortser sålunda från barn under 15
år. En stor grupp »änkor utan uppgivet yrke» (med familjemedlemmar
över 15 år c:a 145,000 personer) lämnas tills vidare utanför klassuppdelningen.
I eu tabell, gällande hela landet, äro åldersklasserna 15—25 år
särskilt redovisade, vilket möjliggör eu allmän åldersgruppering ;i ungefärlig
överensstämmelse med mitt rösträttsförslag. Då jag emellertid behöver
gå till yrkesfördelningstabellerna för de olika länen i syfte att få material
för uppdelning i olika valkretsar, och åldersklasserna 15—25 år icke
äro särskilt redovisade i dessa tabeller, har jag funnit det lämpligast att i
min framställning i allmänhet icke fråndraga nämnda åldersklasser utan
röra mig med de större siffrorna. Därav följer, att mina siffror äro genomgående
för stora. De torde dock vara tillräckligt jämförliga sinsemellan.
Till grund för mina beräkningar ligger ganska rikt statistiskt material.
Då det skulle taga för stort utrymme att ingående redogöra för hur varje
liten grupp förts, anger jag i det följande endast de allmänna grunder, som
jag’ följt.

Ku samhällsgrupp med mycket utpräglad klasskänsla bildas av
industriarbetarna. Eu viss motsättning- finnes visserligen mellan organiserade
och oorganiserade, mellan socialdemokrater och icke socialdemokrater,
men dock kan man utan överdrift säga, att denna grupp är väl
sammanhållen på grund av dess ställning av lägre löntagare och konsumenter.
Samfärdselns arbetare böra föras hit, sålunda å ena sidan sjömän,
å deri andra järnvägstjänstemän i lägre grad. Frågan om uppdel -

Muttoner t

I ndett I,''tint tutt er n. År J/Oti.

23

ning i lägre och högre grad har jag icke gått närmare in pa, utan har
tillsvidare godtagit den uppdelning, som tinnes i den officiella statistiken.
•lag hänför till denna klass ej blott de enskilda järnvägarnas utan även
statsjärnvägarnas och övriga statens affärsverks lägre tjänstemän. Likaså
för jag hit funktionärer hos arbetareorganisationer samt i allmänhet personer
i arbetareställning inom de yrken, som kunna kallas borgerliga,
såsom uppassare och uppasserskor, badare och baderskor, tjänare, portvakter,
vedhuggare, månadskarlar, hjälphustrur, städerskor, handelsarbetare,
hyrkusk- och åkardrängar, chaufförer, stadsbud och bärare.

Totala antalet personer, hustrur och familjemedlemmar inbegripna,
uppgår till 1,152,000. Till jämförelse må nämnas, att till landsorganisationen
räknas 186,146 arbetare. Om man kali utgå från, vilket synes sannolikt,
att de 31 fackförbund, vilka inrapportera arbetslöshetssiffror till socialstyrelsen,
äro mera fast sammanhållna, kan siffran för deras medlemmar
även vara av intresse: den uppgår i det närmaste till 100,000. Båda
dessa senast anförda siffror höra emellertid utökas med antalet hustrur
och andra familjemedlemmar.

En annan klass, som börjar allt mera uppträda skiljd från andra
samhällsgrupper, utgöres av bönderna. På senaste tiden ha inom landet
uppträtt speciella bonderörelser. Krigstidens bekymmersamma förhållanden
med alla regleringar av jordbruksprodukter hava tydligen stärkt böndernas
klasskänsla och givit bonderörelsen ökad fart. Den nuvarande
politiska bonderörelserna komma möjligen att ändra karaktär — för mig
står det dock ganska klart, att bönderna under eu lång framtid komma
att fortsätta ined sin sammanslutningsrörelse, sedan deras klasskänsla nu
en gång blivit stärkt. Aven här kan man givetvis skilja mellan moderata
och liberaler samt radikaler eller rent av socialdemokrater, men dessa
politiska skiljaktigheter bortelimineras delvis av klasskänslan, vilken i
vissa stycken fastare förenar dem, än vad politiken skiljer dem åt.

I statistiken redovisas i samma grupp företagare och arbetare, vilka
jag här uppdelar på två klasser.

Till jordbrukareklassen hänför jag ägare eller brukare av jord.
Någon nedre gräns synes böra väljas, och har jag tänkt mig, att en
sådan lämpligen kunde sättas så, att jordtorpare i regel komma att föras
till jordbruksarbetare. Denna gräns kan emellertid icke uppdragas utan
ingående undersökning. Hemmavarande söner och mågar räknas tillsammans
med föräldrarna.

Till jordbrukareklassen hänföras sålunda godsägare, hemmansägare
och deras hemmavarande barn och mågar, arrendatorer av större egen -

24

Motioner i Andra hammaren, Air Jf03.

domar, brukare samt deras barn och rnågar, nybrukare med barn och
måo-ar. Till denna företagareklass torde även böra föras lantbruksingenjörer,
lantbruksinspektorer och bokhållare, rättare och befallningsman,
lantbrukselever och lärlingar (av vilka de flesta dock torde falla för åldersgränsen)
samt mejerister. Jordtorpare föras liksom stattorpare till jordbruksarbetareklassen.
Trädgårdsmästare hava förts till företagare-klassen,
ehuru ett större antal vid närmare undersökning lämpligare torde böra
föras till jordbruksarbetare-klassen. Födorådstagare, lägenhetsinnehavare
m. fl. f. d. yrkesutövare ha tills vidare förts hit, ehuru en stor del torde
böra överföras till arbetareklassen.

Till jordbrukareklassen föras även nomadlappar, fiskare, fiskeriuppsyningsmän,
jägmästare och skogsförvaltare.

Totalantalet uppgår till 1,093,000. Denna siffra kan tagas som
utgångspunkt för beräkningar, ehuru den säkerligen vid närmare utredning
skulle nedbringas därigenom att en god del av trädgårdsmästare,
fiskare, f. d. yrkesutövare in. fl. böra föras över till jordbruksarbetareklassen.

Till jordbruksarbetareklassen hänföras alla i jordbruket anställda
arbetare, jordtorpare och stattorpare, trädgårdsdrängar, mejerskor, ladugårdsbiträden,
skogvaktare och skogsarbetare samt tjänare inom lanthushållen.
Totalantalet blir 657,000, vilken siffra av redan anförda skäl
torde vara något för låg.

En fjärde grupp bildas av företagarna inom industri, bergsbruk,
handel och samfärdsel. Till denna klass böra även hänföras andra utövare
av statsmannanäringar såsom exempelvis värdshusidkare, fastighetsägare
i stad. I överensstämmelse med den officiella statistiken upptagas
här även bank- och försäkringstjänstemän, högre post-, telegraf- och järnvägstjänstemän
samt tjänstemän vid lots- och fyrstaten. Totala antalet
blir 472,000.

Såsom en femte klass räknar jag bildnings- och allmäntjänstklassen.
Begreppet allmän tjänst tages här i samma mening som i den officiella
statistiken, d. v. s. såsom förvaltningstjänst utan medräkning av anställda
vid statens affärsverk. Ur vissa synpunkter vore det lämpligare att uppdela
denna klass i två efter högre eller lägre bildningsgrad och högre
eller lägre allmän tjänst, men en sådan uppdelning synes vara- omöjlig
på grund av svårigheten att erhålla en lämplig gräns mellan de båda
delarna av klassen. Till denna klass hänföras sålunda hovämbetsmän,
hovbetjäning, statens civila åmbets- och tjänstemän, kommunala tjänstemän,
polis- och brandmanskap, övrig betjäning i civil stats- och kommu -

Molwnei'' i Andra kammare, Nr J/Od. 2ö

nalförvaltning, officerare och underofficerare, svenska kyrkans prästerskap
och kyrkobetj aning, andra religiösa samfunds prästerskap och
kyrkobetjening, lärare och folkskollärare, tjänstemän vid inrättningar
för vetenskap och konst, advokater, lärjungar vid läroanstalter (vilka till
större delen dock torde vara underåriga) och vad statistiken kallar för
ståndspersoner. Totala antalet uppgår till 172,000. Då personer med
viss examen böra kunna föras hit, även om de utöva annat yrke, torde
antalet komma att ökas, med motsvarande minskning på andra håll.

Här ovan hava klasserna anförts närmast i den ordning, vari de
komma, om man ser till graden av sammanhållning och klasskänsla, i
en skematisk uppställning torde följande ordning vara lämpligare:
klass 1: bildnings- och allmäntjänstklassen,

» 2: jordbrukareklassen,

» 3: jordbruksarbetareklassen,

» 4: borgareklassen,

» b: industri- och sainfärdselarbetareklassen.

Såsom redan påpekats, böra vissa grupper uppdelas på ett par klasser,
vilket endast kan ske efter en mera ingående undersökning. Många
fall kunna tänkas, då samma person kan tillhöra mer än en klass, till
exempel en lantbrukare, som har handelsbod. I sådana fall torde personen
själv få välja klass. Den, som närmare studerar det statistiska
materialet, torde, såsom redan inledningsvis anförts, finna, att vissa mindre
grupper kunna bereda svårigheter vid klassuppdelningen, men att
dock allra största delen av folket jämförelsevis lätt kan fördelas på de
här nämnda 5 klasserna. Under sådana förhållanden svnes någon befogad
invändning icke kunna resas mot, att även de återstående mindre
betydande grupperna tillföras var och en den klass, som den synes stå
närmast. Så starka skäl tala för klassval till första kammaren, att rent
praktiska svårigheter i speciella fall icke få stå hindrande i vägen för eu
anordning, som i högre grad än någon annan nu föreslagen kan giva åt
första kammaren en särkaraktär av gott slag och därmed en lämplig och
för statsarbetet i dess helhet tjänlig artskillnad från andra kammaren.

Utgångspunkten vid fastställandet av valrättsbestämmelserna bör tv/ Valrätt.
vara den bärande idén för intresserepresentationen, nämligen att första
kammaren skall avspegla samhället, sådant det är uppdelat i större näringsgrupper.
För valrätt erfordras sålunda medlemskap inom viss klass.

Samma bestämmelser som beträffande valrätten till andra kammaren
i fråga om allmän behörighet att utöva rösträtt d. v. s. att ej åtnjuta
eller viss tid före valet hava åtnjutit fattigunderstöd etc. böra vara gälBUbang
till riksdagens protokoll 1918. k samt. 1? 7 käft. (Nr Sfi A.) 4

26

Motioner i Andra kammaren, Sr ^Od -

lande. Då garantin för kamrarnas artskillnad ligger i valmännens uppdelning
på olika klasser med lagbestämt representantantal för var och én
av dem, behöver någon vikt i detta system ej läggas på särskilt hög
valrättsålder. En man, som är egen företagare vid unga år, bör naturligtvis
få utöva rösträtt inom sin klass. Återigen finnes ingen anledning att
sänka valrättsåldern under den för andrakammarvalen fastställda, utan
synes den utan olägenhet kunna vara lika denna.

Viss skattskyldighet till stat eller kommun behöver icke bestämmas
som valrättsvillkor. Däremot bör krävas, att debiterade skatter vederbörligen
blivit erlagda. Ur yrkessynpunkt vore det oegentligt att binda rösträtten
vid skattskyldighet. En bondson, som arbetar hemma hos fadern,
skulle nämligen då i en mängd fall berövas rösträtt, ehuru han utan
minsta tvivel är yrkesutövare inom faderns yrkesgrupp. Att hindra honom
från att utöva rösträtt men giva sådan åt drängen vore alldeles irrationellt.

Kvinnorna böra otvivelaktigt äga rösträtt inom respektive yrkesgrupper.
Att självständigt yrkesutövande kvinnor, vare sig de idka handel
eller .sköta jordbruk eller arbeta på kontor eller i fabrik, böra vara röstberättigade,
ligger i sakens natur. Hemmadottern, som går i arbete, bör
hava rösträtt lika väl som den avlönade pigan. Att draga gränsen mellan
verkligt yrkesarbetande hemmadöttrar och sådana, som icke deltaga i arbetet,
är omöjligt. Följden blir, att alla hemmadöttrar, som uppfylla de allmänna
valrättsvillkoren, böra kunna utöva rösträtt. Detsamma gäller i än
högre grad om hustrurna, vilka böra rösta inom mannens yrkesgrupp,
för så vitt de icke undantagsvis äga ett annat självständigt yrke, Om
t. ex. en statsämbetsmans hustru driver handel, bör vardera rösta inom
sin yrkesklass.

Både skatte- och könsstrecken kunna alltså med detta system falla bort.

Huruvida ett aktiebolag bör äga rösträtt ligger ej lika klart. Ett
industribolag utövar utan tvivel yrke lika väl som en enskild industriidkare.
För bolaget är det emellertid av ringa intresse att äga en enda
röst, och då stämningen emot bolagens rösträtt synbarligen tillväxer, kan
man med detta system utan olägenhet låta den bortfalla.

Då rösträtt ej sammanhänger med skattskyldighet, tinnes icke någon
anledning att medgiva rösträtt åt omyndiga eller åt sterbhus och andra
juridiska personer. Rösträtten kan utan olägenhet bliva lika bunden vid
levande personer som beträffande andrakammarvalen.

F. d. yrkesutövare rösta med den klass de förut tillhört. Änka
röstar inom den klass, som mannen tillhört, för så vitt hon ej själv övergått
till annan klass.

Motioner i. Andra hammaren, AV .JfOA.

''Al

Rösträtt bör endast kunna utövas inom mantalsskrivningskommunen.

Ingen äger sålunda rösträtt mer än å eu ort.

Fullinaktsröstningen måste bibehållas, bl. a. av hänsyn därtill, att
samtliga medlemmar av ett hushåll kunna få rösträtt — både mannen,
hustrun, söner, döttrar och tjänare — och att det innebure en orättvisa
mot landsbygdens befolkning, som oftast har lång väg till vallokalen, om
personlig inställelse skulle fordras. För valberättigad i stad ställer sig
saken enklare med personlig inställelse, men lämpligast synes vara, att
överallt behålla möjligheten att lämna fullmakt.

Någon ändring i antalet platser i första kammaren synes icke böra yAll.Klasservidtagas.
Kammaren är visserligen med nuvarande platsantal underlägsen tmionTprsta
vid de gemensamma voteringarna, men varje förslag att öka dess medlems- hammaren.
tal skulle utan minsta tvivel framkalla en stark opposition från alla dem,
som däri skulle se ett attentat mot andra kammarens nuvarande maktställning.
Fn dylik maktstrid mellan kamrarna synes onödig.

Jag utgår sålunda ifrån att kammaren alltfort skall bestå av 150
ordinarie medlemmar (angående visst antal övertagliga medlemmar se
kap. 13).

Enligt min mening vore det klokt att av detta antal avtaga 10
platser, vilka vart åttonde år (so kap. 10 om valperiodens längd) skulle
besättas av kammaren själv, d. v. s. av de ute i landet valda 140 ledamöterna.
Då valet skulle vara. proportionellt och 10 personer skulle utses
samtidigt, behöver man icke räkna med någon förskjutning i klassernas
inbördes förhållande i kammaren, utan varje klass skulle erhålla ett tillskott
efter sin förutvarande numerär. Avsikten med de 10 platsernas
undantagande från valen ute i landet är således icke att söka korrigera
valresultatet utan att giva klasserna tillfälle att i kammaren insätta framstående
representanter, vilka av en eller annan anledning icke förut blivit
placerade. På denna väg borde det även bliva möjligt att i kammaren
placera män, vilka icke kunna betraktas såsom representanter för något
visst parti. Jag tänker särskilt därpå, att ett par klasser kunna på sådant
sätt använda eventuellt uppkommande röstöverskott och gemensamt utse
någon framstående man. Detta suppleringsval borde i viss mån kunna
bidraga till höjande av kammarens kvalitativa ståndpunkt.

Vid fördelningen av de 140 platserna bör man till utgångspunkt
taga första kammarens författningsenliga uppgift och klassvalens bärande
grundidé. Det kan icke vara antalet medlemmar av en klass, som blir
argörande för klassens representantantal, utan klassens betydelse för landets

28

Motioner i Andra kammaren, Nr JfOA.

andliga och materiella utveckling. Om man endast skulle gå efter numerären,
bleve kammaren närmast en spegelbild av andra kammaren, ehuru
tillsatt på annat sätt. Under den danska författningsstriden framställdes
från högerhåll krav på en klassvald första kammare, i vilken endast de
högre klasserna skulle bliva representerade. Det är naturligtvis alldeles
riktigt, att de ledande klasserna, företagareklasserna i egentlig mening,
höra i ett överhus- erhålla vida större representation än vad deras numerär
direkt skulle berättiga dem till. Men det måste dock anses vara en fördel,
att även andra klasser bliva representerade i kammaren. Därmed
vinnes nämligen, att alla de olika meningar, som framföras i andra kammaren,
kunna beaktas i den första. Samarbetet mellan kamrarna blir''bättre,
emedan de dock ytterst stå på lika bred och fast grund. I mitt förslag
ingår sålunda, att alla de stora klasser, i vilka folket i dess helhet kan
uppdelas, bliva representerade i första kammaren, ehuru visserligen efter
helt andra grunder än de numeriska.

Att exakt uppskatta de olika klassernas betydelse för landet är
givetvis ogörligt, enär de synpunkter, ur vilka man söker bedöma den
frågan, kunna vara så olika. Enligt min mening torde följande allmänna
grunder för platsfördelningen vara de lämpligaste.

I överensstämmelse med första kammarens uppgift att förstärka den
större sakkunskapen inom riksförsamlingen bör den högre bildningen erhålla
en jämförelsevis mycket fylligare representation än övriga klasser.
Av skäl, som närmare angivits i kap. 6, bör gruppen bliva »bildnings- och
allmäntjänstklassen», och omfatta bl. a. statens och kommunens förvaltningstjänstemän.
Då någon tudelning av klassen knappast kan komma ifråga,
måste även lägre förvaltningstjänstemän föras till denna klass, vilket ur
vissa synpunkter är oegentligt. De starkare skälen tala emellertid för eu
sådan sammanföring. Denna klass torde i verkligheten visa sig avsevärt
större än vad siffran direkt angiver. Varje eljest röstberättigad, som tagit
sådan examen, vilken omtalas i bestämmelserna om utbildning av reservbefäl
och vilken medför längre övningstid för den värnpliktige, bör nämligen
äga rätt att inskrivas i denna klass, även om han på grund av
yrkesutövning närmast skulle tillhöra någon av de övriga klasserna. Inom
klassen blir därför helt säkert den högre bildningen starkare företrädd än
vad eu granskning av den officiella statistiken ger vid handen. I och
med detsamma minskas även betydelsen av den lägre, förvaltningspersonalens
medtagande; utan att dess behöriga inflytande tillbakasättes, blir det
dock de högre bildade, 90m få övervikt inom klassen*

Motioner i, Andra hammaren, Nr Jfid.

•_>H

t enlighet med i den officiella statistiken föras statens affärsverks
både högre och lägre tjänstemän under handel och samfärdsel, d. v. s.
till borgareklassen. Alla, som tagit sådan examen, varom nyss talats,
kunna dock komma över till bildnings- och allmäntjänstklassen.

Denna klass torde böra direkt besätta 25 platser i kammaren.

Av de övriga 115 platserna böra i första rummet jordbruket med
binärimjar bliva starkt representerat. Det är landets huvudnäring och
sysselsätter ungefär hälften av den befolkning, som ej ingår i första
klassen. Till jordbruket för jag då i överensstämmelse med den officiella
statistiken fiske och skogsbruk, däremot ej bergsbruk, som sammanföres
med industrin i borgarklassen. Industri, bergsbruk, handel och samfärdsel
äro förvisso av den allra största betydelse för landets ekonomiska utveckling
i allmänhet och särskilt för tillvaratagande av dess naturtillgångar,
men det förefaller mig dock soin om eu ny första kammare i hög grad
borde byggas på vår bofasta jordbrukareklass. Några representanter böra
tillerkännas jordbrukets arbetare, en klass, som hittills jämförelsevis litet
tagit del i det politiska livet, men vars önskemål och synpunkter böra
frambäras och beaktas liksom andra klassers. Denna klass kommer förvisso
att så småningom göra sig starkare gällande vid andrakaminarvalen
än vad som för närvarande sker. Dess platsantal i första kammaren bör
ur synpunkten av kammaren såsom en näringsrepresentation bliva ganska
ringa. Mitt förslag inrymmer 65 platser åt jordbrukets företagare och
arbetare tillhopa, därav 8 platser för jordbruksarbetarna och 57 för jordbrukets
företagare. Det är att märka, att företagareklassen ej blott är
den produktionsledande, något som i detta sammanhang i och för sig
berättigar den till jämförelsevis större representation, utan även numeriskt
mycket större än jordbruksarbetareklassen.

De återstående 50 platserna tillfalla b<n‘gareklasse?i samt industri- och
*amfärdselarbetareklassen. Denna senare klass blir ungefär dubbelt så stor
som jordbruksarbetareklassen och bör sålunda erhålla dubbelt så stor representation,
d. v. s. 16 platser. Borgareklassen erhåller då ungefär dubbelt
eller 34 platser. Att dess representation blir så pass starkare än arbetareklassens
är överensstämmande med klassvalens grundidé. Att märka är
även, att dessa företagare och arbetare representeras i andra kammaren i
omvänd ordning, i det arbetarna där på grund av sitt större antal och
den allmänna rösträtten hava ofantligt mycket starkare representation än
företagarna kunna skaffa sig.

Platsfördelningen i första kammaren skulle alltså bliva följande.

30

Motionär % - Andra-kammaren-, Nr 1/03.

IX Valkretsar.

Klass	1			25
	2		57
»	3		8	65
»	4		34
»	5		16	50
Av dessa	140	välj	as	10

Summa 150

Vid fastställande av valkretsar bör man beakta, att de ej behöva
vara desamma för samtliga ldasser. Den jämförelsevis fåtaliga första
klassen kan lämpligen hava färre valkretsar än den större borgarklassen,
och denna i sin tur bör få sin valkretsindelning annorlunda bestämd än
jordbrukareklassen. För att det proportionella valsättet må fungera väl
inom varje klass, måste valkretsarna bliva stora, något som ej behöver
framkalla betänkligheter, eftersom valen äro indirekta. Elektorsvalkretsarna
kunna däremot sättas till vilken lämplig storlek som helst under
förutsättning blott att antalet elektorer inom varje valkrets må bliva lagom
stort. För jordbrukareklassen och jordbruksarbetareklassen kan man taga
de nuvarande landstingsvalkretsarna, vilkas antal å landsbygden år 1916
uppgick till 228. Om varje sådan krets i genomsnitt utser 5 elektorer,
skulle landsbygdens hela elektorsantal för vardera klassen bliva 1,140. Om
man utgår från en funktionstid i första kammaren av 8 år, skulle landet
lämpligast kunna uppdelas i 8 valkretsar för jordbrukareklassen och jordbruksarbetareklassen.
Inom vardera klassen skulle antalet elektorer i
medeltal bliva för varje krets 142—143, vilket antal ej konstituerar någon
onaturligt, stor elektorsförsamling.

De 8 valkretsarna för jordbrukareklassen torde kunna sammansättas
sålunda:

1.	Norrbottens och Västerbottens län........................	med	5	representanter
2.	Västernorrlands och Jämtlands län........................	»	4	>
3.	Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län ........	>	9	1
4.	Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands, Väst-manlands och Örebro län ..............................	»	8	''fr ’ ''
5.	Östergötlands, Kalmar och Gottlands län ...............	>	6
6.	Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län ............		8
7.	Kronobergs, Jönköpings och Hallands län ............	>	7	»
8.	Skaraborgs, Älvsborgs och Göteborgs län...............	»	10
	Jordbruksarbetareklassen torde böra uppdelas	på samma antal val-

kretsar med en representant för varje krets.

31

Motioner i Andra kammaren, Nr 1)011.

Borgareklassen synes böra erhålla eu annan valkretsindelning än
jordbrukareklassen, exempelvis följande:

1. De norrländska länen ....................................... med 4 representanter

2. Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands och Gottlands län........................ » 10 >

3. Kopparbergs, Västmanlands, Örebro och Värmlands län » 4

4. Göteborgs, Skaraborgs, Älvsborgs, Hallands och Jön köpings

län................................................... > 8 »

5. Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kalmar och Krono bergs

län .............................................. » 8 i

Industri- och samfärdsel arbetareklassen fördelas på samma 5 klasser
med resp. 2, 5, 2, 4 och 3 represantanter.

Slutligen kommer bildnings- och allmäntjänstklassen. Då denna
klass är till numerären jämförelsevis liten, synes den böra uppdelas på
minsta möjliga antal valkretsar. Jag föreslår följande 3:

1. : Norrland och Dalarne ......................................... med 4 representanter

2. Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands,

Västmanlands, Örebro, Värmlands, Östergötlands

och Gottlands län .......................................... » in »

3. Kalmar, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristiaus stads,

Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs •

och Göteborgs län —.......................... ........... med 11 representanter

Sedan andrakammarperioden förlängts från 3 till 4 år, synes det- X. Valperiod.
vara i. hög grad motiverat att förlänga även förstakammarperioden. Lämpligast
torde den böra sättas fortfarande till dubbelt så många år som för
andra kammaren, d. v. s. till 8 år. Danmark har för närvarande 8 och
4 år för sina båda kamrar; den gamla förstakammarperioden i Sverige
var 9 år. Vidtages icke en sådan ändring i periodens längd, riskerar
man, att en av de viktigare skillnaderna mellan kamrarna nära nog bortfaller.

Kammaren torde böra successivt förnyas liksom för närvarande. Enligt,
det förslag, som ovan skisserats, skulle landet beträffande

klass	i	indelas	i 3 valkretsar
*	ii	»	»8 *
	in	>	> 8
»	IV	>	»5 »
	v	>	» 5 »

Under en 8-årsperiod skulle kammaren kunna successivt förnyas
exempelvis på så sätt att:

XI. Valbo r hetBffntndn.

32 Motioner i Andra kammaren. Nr bO-3.

klass	I.	valkrets	1	väljer	första året
»	ir—in		1		>
	ii—in	»	2	»	andra >
»	IV -v		1	»	» »
»	II—in	»	3	»	tredje »
>	IV—v	»	2	I	» »
»	ii—in	»	4	»	‘ fjärde >
»	i		2	>	» »
»	ii—in	»	5	»	femte »
»	IV-v	>	3	>	» >
>	n—in		6	»	sjätte »
>	T	»	o O	1	» »
>	n—in	>	7	»	sjunde
	IV—V	»	4	>	» »
	n—in		8	>	åttonde »
»	IV—V	7>	5	»	» »

Om kammaren upplöses och nya elektorer till alla klasser i hela
landet på en gång skola utses, väljas vid slutvalet representanter i kammaren
i varje fall endast för det antal år, som återstår av resp. ordinarie
8-årsperiod i syfte att därmed möjliggöra fortsatt successiv förnyelse av
kammaren.

Såsom förut påpekats, bör eu reform av första kammaren läggas
så att de bästa inöjliga garantier vinnas för att sakkunskapen må bliva
synnerligen väl företrädd i denna kammare. I detta hänseende äro grunderna
för valbarhet av den allra största betydelse, enär det är omöjligt
att så anordna själva valförfarandet eller så bestämma reglerna för valrättens
åtnjutande, att man endast därigenom kan erhålla förvissning om
utseende av kunniga och erfarna representanter för de olika klasserna.

För närvarande äro alla de valberättigade, som uppfylla vissa allmänna
villkor och äga viss förmögenhet eller inkomst, valbara till första
kammaren. Antalet valbara är sålunda mycket stort. Vill man erhålla
ökade garantier för de valdas lämplighet för allmänna värv, så bör man
tydligen vid sidan av de allmänna valbarhetskvalifikationerna fastställa
alldeles nya grunder för valbarhet i syfte att väsentligen minska antalet
valbara till de ur kunskaps- och erfarenhetssynpunkt mest kvalificerade.

Här har man ett gott tillfälle att sammanbinda den kommunala
förvaltningen med förstakammarbildandet medelst bestämmelsen, att den,
som åtnjutit det förtroendet att under minst tre år ha varit medlem av
kommunalnämnd eller kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige eller av
vissa andra kommunala nämnder, är valbar till första kammaren. Det är.för -

33

Mot ioner i Andra h am maren, AV Jf03.

visso för djärvt att antaga, att dessa kommunernas valda förtroendemän
utgöra eu sannskyldig elit, men tydligt är dock, att de i ett eller annat
hänseende gjort sig så pass bemärkta, att de framför andra utmärkts med
valmännens eller vissa kommunala korporationers förtroende. Genom ett
treårigt arbete i det allmännas tjänst ha de även ådagalagt ett verkligt
intresse för allmänna värv och tillika förvärvat sig åtminstone någon erfarenhet
vid desammas handläggning. Med hänsyn till den mängd frågor
a\r kommunal innebörd, som av riksdagen behandlas, kan det blott vars
eu styrka för riksdagsarbetet, att valbarhet i första rummet tillerkännes
kommunernas förtroendemän.

Av enahanda skäl bör valbarhet tillerkännas den, som tre år varit
ledamot av riksdagens andra kammare. Under övergångstiden efter en
reform i den riktning, som här anbefalles, bör valbarhet tydligen lämnas
även den, som under tre år suttit i den nuvarande första kammaren.

Valmännens uppdelning i klasser kräver med nödvändighet, att särskilda
representanter för klasserna äro valbara. Närmast till hands ligger
det att träffa sådana bestämmelser, att även här valda förtroendemän
efter minst tre års funktionstid upptagas bland de valbara, t. ex. medlemmar
av handelskammare, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
fackorganisationers styrelser etc. Till de valbara skulle sålunda räknas
styrelseledamöter i Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantmännens riksförbund,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Landsorganisationen, fackförbunden etc.
För att ingen oklarhet må råda om de olika kategorierna valbara, torde
allmänna grunder böra intagas i grundlagen beträffande villkoren för att
en organisation skall räknas till dem, som tillhöra denna kategori, samt
i varje särskilt fall Kungl. Maj:ts beslut eller eventuellt även riksdagens
medgivande erfordras för upptagande av viss organisation å förteckningen
över de organisationer, vilkas styrelseuppdrag medför valbarhet..

Slutligen torde representanter för den högre bildningen, tillhörande
bestämda, av Kungl. Maj:t, eventuellt även av riksdagen, å särskild förteckning
upptagna kategorier, böra tillerkännas speciell valbarhet. Det
synes nämligen vara angeläget tillse, att exempelvis en professor i statsrätt
eller nationalekonomi kan insättas i första kammaren, även om han
ej tillhör någon av de ovan nämnda valbarhetsgrupperna.

Med en sådan uppsättning valberättigade synes varje väljareklass
kunna erhålla tillräckligt många att välja emellan. Man bör dock bibehålla
nuvarande bestämmelse, att valbarheten ej är lokalt begränsad, utan

Bihang till riksdagens protokoll 1918. k samt. 177 käft. (Nr tf03.) 5

.''34

XII. Valets
tfbtik.

Mot io ner i Andra kammaren,-Nr J/Od.

att varje väljaregrupp kan utse representant oberoende av dennes mantalsskrivningsort
och oberoende av vilken klass han tillhör.

Till elektorer äro däremot blott de valbara, som tillhöra den väljande
klassen och äro mantalsskrivna inom elektorsvalkretsen.

Röstlängder. Vid val måste valförrättaren utan svårighet kunna
konstatera, vem som äger rösträtt. Om valmännen skola fördelas på
flera olika klasser, måste en sådan uppdelning ske i god tid före valet,
enär en fördelning vid själva valtillfället skulle onödigt försinka och intrassla
valhandlingen. Man måste lägga upp en särskild röstlängd för
varje klass för sig eller hellre använda en och samma röstlängd med olika
kolumner för de olika klasserna, kitt sådant system har under några
år med framgång tillämpats i österrikiska Mähren av hänsyn till de två
olika nationer, den tyska och den tjeckiska, som där bo blandade om
varandra. Vid ett besök i Österrike år 1915 tog jag närmare kännedom
om förfarandet, vilket här må framställas efter en redogörelse i professor
Wallengrens bok Valrättsproblem sid. 24 ff.

»Det ideella kravet går ut på att upprätta ett system med nationellt enhetliga
valkretsar. För att möjliggöra detta måste landet underkastas eu dubbel
valkretsindelning. Kronlandet Mähren betraktas först såsom ett rent tjeckiskt
land och dess tjeckiska väljaremaesa indelas i valkorporationer. Därefter såsom
ett rent tyskt land och samma procedur företages med dess tyska val berättigade
befolkning. Hela landet blir på så sätt indelat såväl i tjeckiska som ock i tyska
valkretsar, vilka äro lagrade över varandra, så att ett och samma territorium hör
såväl till en valkrets av tjeckisk som ock till eu sådan av tysk nationalitet. Iöverensstämmelse
härmed äro de tjeckiska valmännen inskrivna i tjeckiska röstlänger,
de tyska i tyska. Valkorporationerna bliva således fullständigt nationellt åtskilda.»

Dessa olika röstlängder hava sedan lagens tillkomst i november 1905 tilllämpats
vid val av mähriska lantdagen. Genom Österrikes nya vallag kommer
samma system att äga bestånd vid val av de mähriska representanterna i Österrikiska
riksrådet. En österrikisk författare karaktäriserar detta system så, att
därigenom »konstitueras alltså egentligen 2 länder Mähren: det tjeckiska Mähren,
där de tyska väljarna icke räknas med och icke välja med, det tyska, där de
tjeckiska äro uteslutna». Samma ort förekommer i valkretsförteckningen två
gånger, både som beståndsdel i eu tjeckisk valkrets och i en tysk. En tjeck och
en tysk, som bo i samma hus i stad, äro icke upptagna i samma röstlängd, utan
de båda grannarna äro såsom tillhörande olika valkorporationer inskrivna i var
sin nationella längd.

Även för andra kronlätfder bär införandet av detta system varit på tal.

Professor Wallengren anmärker, att den princip, som i denna tveklyvning
av de röstberättigade i tvenne parallella huvudgrupper, kommer

.''i:'')

Molioncr i Andra ko in ma ren. .Yr J/OH.

till uttryck, är personalprincipen; systemet kännetecknas av emancipationen
från territorial principen. Och han tillägger: »Samma grundsats återfinnes
i intresserepresentationen. Här är det icke heller individernas lokala
bundenhet utan deras tillhörighet till eu bestämd yrkesgrupp eller
social klass, alltså till en fc&e-territoriell persongemenskap, som verkar
grundbestämmande på indelningen i valkorporationer.

Med vad här anförts torde till fullo hava bevisats, att ett system
med olika röstlängder (eller eu röstlängd med olika kolumner) är genomförbart.
Huruvida en för andra val upprättad längd kan användas med
tillägg av 5 nya kolumner för de fem klasserna eller om en speciell
första-kammar-röstlängd bör uppläggas, må här lämnas oavgjort; det må
bliva beroende på en eventuell utredning i frågan.

Vid uppläggandet av den nya röstlängden kunna de flesta valberättigade
utan vidare fördelas på de olika kolumnerna: å landet föras
jordägaren i jordbrukarekolumnen, lantarbetaren i sin kolumn etc. Där
person tillhör två klasser, tillställes vederbörande ett tryckt frågoformulär,
däri de kolumner angivas, mellan vilka han kan välja; han anger å formuläret
den klass, han anser sig böra tillhöra, och införes sedan i röstlängden.

Val för farandet. Valen till första kammaren böra liksom för närvarande
vara indirekta, d. v. s. förrättas av valda elektorer. \ alhandlingen
sönderfaller sålunda i två moment, val av elektorer och elektorernas
val av första-kammar-ledamöter. \ almännen inom en klass utse
sina elektorer, vilka sammanträda kretsvis och utse i lag fastställt antal
medlemmar i kammaren.

Som redan framhållits måste valkretsarna uppdragas olika beträffande
olika klasser. Ett län kan alltså tillhöra en jordbrukarevalkrets,
en lantarbetarekrets, en borgarekrets etc. Även om man fördelar samtliga
klassers samtliga valkretsval på olika år, så att en del av kammaren
nyväljes varje år, måste det inträffa, att i ett och samma län ett par
klasser gå till val samtidigt. Efter upplösning av första kammaren inträder
detta förhållande över hela riket. Sådant behöver emellertid ej
förorsaka några särskilda svårigheter varken lör valmannen eller valförrättaren.

Rösterna avgivas kommunvis. Kommunen utgör en del av elektorsvalkretSen,
och valen i kommunen avse utseende av elektorer särskilt för
varje klass.'' Samma valförrättare fungerar för alla klasserna, hi är en
persoii infinner sig för att rösta, konstaterar valförrättären, om han äger

36

Motioner i Andra kammaren, Nr JfOS.

valrätt och inom vilken klass han är berättigad att rösta, samt avprickar
honom i vederbörande kolumn i röstlängden.

Röstsedeln inlägges för valhemlighetens bevarande i valkuvert, som
tillbandahålles av valförrättare^ Då varje valman har en röst, behöver
påteckning å röstsedel ej ske.

För att ej röster inom olika klasser skola förväxlas, böra kuverten
vara olika, exempelvis för en klass vita, för en annan blå, för en tredje
röda etc. Dessa färger äro desamma över hela landet. Staten tillhandahåller
riktiga kuvert.

När val förrättaren konstaterat, i vilken kolumn valman är upptagen,
lämnar han honom ett kuvert av den riktiga färgen. Valmannen inlägger
bakom en skärm sin valsedel. För kontrollens skull böra även valsedlarna
tryckas på olikfärgat papper, så att alla sedlar inom samma
klass, vilket parti inom densamma valmannen än tillhör, äro tryckta på
likfärgat papper som kuverten för den klassen. Därmed underlättas valhandlingen
för valmannen, och han kan tillika bäst kontrollera, att han
får rätt kuvert.

Då kuverten äro olikfärgade, behöver valförrättare!! ej inlägga olika
klassers kuvert i skilda konvolut utan insänder alla kuverten i samma
konvolut till Konungens befallningshavande jämte protokoll, däri omförmäles,
hur många kuvert av varje färg, som avlämnats.

Elektorsvalkrets sammanfaller med länet eller utgör del av detta.

I vilket fall som helst verkställer Konungens befallningshavande sammanräkningen
av rösterna. Undantag göres endast för klass I, där ett par
län kunna sammanföras till en enda elektorsvalkrets, i vilket fall Konungens
befallningshavande i ett av länen utses till sammanräknare.

Röstsedlarna skola hava partibeteckning, och valet är proportionellt,
flera elektorer utses inom varje elektorsvalkrets med antalet avpassat
efter valmännens antal inom klassen och efter valkretsens storlek.

Konungens befallningshavande sorterar inkomna valkuvert efter färg
och elektorsvalkrets samt uträknar valresultatet för varje klass och elektorsvalkrets
för sig.

Enär flera län tillsammans bilda en första-kammar-valkrets, utser
Kungl. Maj:t Konungens befallningshavande i ett av länen att leda det
slutliga valet. Så snart Konungens befallningshavande i ett län avslutat
elektorsvalet inom alla elektorsvalkretsar, tillhörande länet, insänder han
valprotokollet till den Konungens befallningshavande, som utsetts att leda
slutvalet. Denne Konungens befallningshavande sammankallar samtliga
elektorer inom de län, som tillhöra viss klass’ valkrets, till gemensamt

Motioner i Andra kammaren, Nr AGS.

:57

möte å viss dag. Reseersättning lämnas av staten samt dagtraktamente
för högst 2 sammanträdesdagar. Elektorerna överlägga gemensamt och
förrätta å första eller senast å andra dagen det slutliga valet medelst
proportionella listval med partibeteckning (såsom för närvarande inom
landsting och stadsfullmäktige). Konungens befallningshavande uträknar
valresultatet och utfärdar fullmakt för de valda.

Antas: att Skåne och Blekinge utgöra tillsammans en förstakammarvalkrets
för jordbrukets företagare och för jordbrukets arbetare, d. v. s.
för klasserna II och III. Inom varje kommun rösta både företagare och
arbetare samtidigt men med olikfärgade röstsedlar och valkuvert. Från alla
kommuner i Blekinge insändas kuverten till Konungens befallningshavande
i Karlskrona, vilken sorterar kuverten efter färg och elektorsvalkretsar
samt uträknar, vilka elektorer, som inom de båda klasserna blivit valda
inom varje elektorsvalkrets i länet. Protokoll insändes till Konungens
befallningshavande i Malmöhus län, som jag förutsätter ha blivit av Kungl.
Maj:t utsedd att leda det slutliga valet. Konungens befallningshavande
i detta län tillkallar alla elektorer inom jordbrukareklassen i Skåne och
Blekinge till viss dag, elektorerna inom jordbruksarbetareklassen till annan
dag. Vardera elektorsförsamlingen diskuterar för sig kandidatfrågorna och
förrättar val proportionellt av det i lag fastställda antalet representanter.
Konungens befallningshavande i Malmö uträknar valresultatet och utfärdar
fullmakt för de valda.

Inom en klass kan till elektor utses allenast valberättigad inom klassen
och inom elektorsvalkretsen. Elektorerna böra däremot vid val av förstakammarledamöter
kunna välja obundna av klass och krets, d. v. s. fritt
över hela landet med iakttagande blott av de särskilda valbarhetsgrunderna
(se kap. XI).

Om första kammaren upplöses, förrättas nya elektorsval samtidigt
inom alla klasser över hela riket och utse de nyvalda elektorerna samtliga
medlemmar i kammaren enligt lag.

Elektorförsamlingarna inkallas endast för förrättande av val till
första kammaren. Suppleanter utses vid varje val efter enahanda grunder
som för närvarande.

Under ett system med klassval komma naturligtvis olika partier att
framträda liksom under nuvarande förhållanden. Inom jordbrukareklassen
kommer helt visst en skillnad att förefinnas mellan mera konservativa,
liberala och radikala eller rent av socialdemokratiska valmän. De
båda arbetareklasserna komma att ävenledes uppdelas på socialdemokratiskt
färgade arbetare och icke-socialdemokrater eller också på något annat

Motioner i Andra kammaren. Nr 403.

XIII. Utlandstvenskarne
och
fäntå kammaren.

3K

sätt. Ett samarbete kan givetvis etableras mellan jordbrukareklassens och
borgareklassens konservativa liksom mellan radikala inom olika klasser.
Partiväsendet kommer förvisso icke att upphöra i och med övergången
till klassval. Det kommer endast att i vissa hänseenden ändra gestalt.
Valagitationen kommer även att få bedrivas på annat sätt än nu. När
jordbrukare- och jordbruksarbetare-klasserna gå till val samtidigt, behöver
den ena klassen icke agitera mot den andra, eftersom varderas representantantal
skulle vara i lag bestämt, utan valagitationen skulle komma att
begränsas inom varje klass för sig till olika grupper inom klassen. Förefintligheten
av sådana olika grupper motiverar bibehållandet av det proportionella
valsättet, alltid vid elektorsval och vid slutvalet överallt, där
flera representanter på en gång skola väljas.

Utom Sveriges gränser lever ett stort antal svenskar, vilka fortfarande
äro den svenska kronans undersåtar Många av dem hava fått
sina intressen helt och hållet absorberade av dagsfrågorna i det land där
de nu bo, men andra äro alltjämt fästa vid hemlandet med starka band.
Jag tänker särskilt på dem, som driva handel eller idka agentverksamhet
i syfte att förmedla varuutbytet med Sverige. De nedlägga, dessa män,
ett ofantligt arbete på att å främmande marknader inarbeta svenska produkter
eller på att skaffa oss hem råvaror eller industriprodukter på bästa
möjliga villkor. De äro pioniärer för svenskt näringsliv och svensk kultur
och deras arbete gagnar i högsta grad det nationella arbetet här
hemma.

Om man i enlighet med mitt förslag bygger första kammaren såsom
en intresse- och klassrepresentation, finnes all anledning att ej förgäta
dessa svenskar i andra länder och världsdelar. Det är en riksgaguande
angelägenhet att binda dem allt fastare vid hemlandet och att i
eu kammare, där de bästa insikterna på olika områden böra vara företrädda,
direkt tillgodogöra statsarbetet deras rika erfarenheter och i helt
andra förhållanden förvärvade kunskaper.

Utlandsvenskarna äro så till vida olikställda hemmasveuskarna, som
de icke erlägga skatt till kommun eller stat härhemma (utom våra diplomater,
vilka äro mantalsskrivna i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm).
Skulle de tillerkännas rätt att bliva representerade i första kammaren,
måste de för den skull få en annan ställning än övriga kammarledamöter.
De böra nämligen ej utöva rösträtt i utgifts- eller skattefrågor och knappast
heller i andra frågor* sålunda ej heller deltaga, i gemensamma voteringar.
A andra sidan är det till fördel för överläggningarna,-om de

Motioner i Andra kam inaren, Xr ''i()■!.

afl

äga yttranderätt på samma sätt som övriga medlemmar av kammaren.

Det Vore även en vinst, om de ägde rätt att motionsvis framlägga förslag.

IJr valteknisk och kontrollsynpunkt är det otänkbart att giva rösträtt
till första kammaren åt alla utlandssvenskar. Ett undantag synes i
detta tall vara motiverat från den här ovan angivna grundsatsen, att valen
till första kammaren icke höra förrättas av korporationer. -lag vill föreslå,
att svenska handelskamrar i utlandet äga att utöva rösträtt å utlandssvenskarnas
vägnar, och jag föreslår detta så mycket hellre som våra
handelskamrar i London och Washington, framförallt den i London, nått
en sådan fasthet och eu så auktoritativ ställning, att de i många hänseenden
redan utöva eu slags representation för svenskarna i resp. länder.

Mitt förslag innebär sålunda, att i första kammaren beredes plats
för några få, kanske 3 å 4, representanter, utsedda av svenska handelskamrar
i utlandet, vilka representanter åtnjuta yttrande- och motionsrätt,
men icke rätt att deltaga i besluten. De erhålla eu slags konsultativ
ställning såsom övertaliga ledamöter av kammaren, d. v. s. utöver det
nuvarande antalet, 150, vilka samtliga skola utses inom landet. Till eu
början kan varje handelskammare få utse en representant. I samma mån
kamrarnas antal växer, uppdelas de i grupper enligt beslut av Kungl.

Maj:t med rätt för varje grupp att utse en representant.

Jag föreställer mig, att ett förslag i denna riktning kommer att
hälsas med stor tillfredsställelse bland utlandssvenskarna själva. Tydligt
är, att, vistelse vid riksdagen skulle för dessa representanter medföra mycket
större ekonomiska uppoffringar än för heinmasvenskarna, men jag känner
mig övertygad om att bland förmögna medlemmar av de svenska handelskamrarna
finnas så många fosterlandet tillgivna, uppoffrande män, att tillräckligt
antal personer finnes att välja emellan, utan att staten behöver
ikläda sig andra utgifter än för övriga medlemmar av kammaren, d. v. s.
vanligt arvode och möjligen ersättning för resa till och från riksdagen.

1 en så sammansatt första kammare, som här föreslagits, skulle AIV. Första
säkerligen alla nuvarande politiska partier bliva representerade. Bildnings- ''‘kamktä^
och allmäntjänstklassen, jordbrukareklassen och borgareklassen torde över- Samarbetet
vägande komma att utse moderata och liberaler. Industriarbetareklassen ''kammaren
åter skulle väl nästan uteslutande sända höger- och vänstersocialdemokratér,
under det att jordbruksarbetareklassens val undandrager sig all beräkning:
det torde dock helt säkert gå i radikal riktning. Om kammarmajoritetens
politiska beskaffenhet kan foga sägas. in

Däremot borde med1 säkerhet mycket sakkunnigt folk komma att

40

Motioner i Andra hammaren, Nr 408

inväljas i kammaren. Allra först specialister på de olika viktigare näringsområdena:
jordbruk, industri, arbetarefrågor etc. Man borde kunna
räkna med att de flesta representanterna för första klassen, bildningsoch
allmäntjänstklassen, skulle utgöra ett sammanhållande element genom
att i hög grad företräda verkliga rikssynpunkter. Denna klass torde för
övrigt bliva mera representerad än vad dess eget direkta representantantal
ger vid handen. Vid slutvalen skulle nämligen elektorerna inom
varje klass ha fri valrätt över hela landet och oberoende av klasser. Och
det synes därför ej otänkbart, att jordbrukareklassen skulle utse eu jordbrukskonsulent
eller en professor i jordbrukslära eller en jordbrukare med
högre bildning samt att industriarbetareklassen utsåge en socialdemokratisk
professor eller en redaktör med universitetsbildning etc. Borgareklassen
skulle säkerligen sända en hel del ledamöter till kammaren, vilka voro
högskolebildade, såsom tekniskt utbildade industriidkare m. fl. Ingen klass
skulle i längden finna med sin fördel förenligt att utse blott voteringsmaskiner,
eftersom ingen av klasserna skulle äga majoriteten inom kammaren.
Om klasserna rätt uppfattade situationen, borde de i tävlan sinsemellan
söka ut sina bästa män för att genom dem göra sig mest gällande
vid debatterna och i utskottsarbetet. Vid kammarens eget val av
10 ledamöter borde det vara angeläget för varje klass att söka få in framstående
representanter, vilka av ett eller annat skäl ej förut blivit invalda.
Detta fyllnadsval genom kammaren själv borde avgjort stärka sakkunnigheten
inom kammaren.

Emot en klassvald första kammare har riktats den anmärkningen
(se ovan sid. 16) att dess medlemmar skulle så till den grad betona klasssynpunkterna,
att de komme att förbise rikets intressen. Denna kritik
finner jag missriktad, emedan den lika väl kan vändas emot varje redan
förefintlig modern riksdagskammare, exempelvis emot vår andra kammare,
där redan nu bonden eller arbetaren i mycket hög grad känner sig såsom
klassrepresentant och även handlar därefter. Klasskänslan är alls ingen
nyhet i vår riksförsamling. Principen om varje riksdagsmans egenskap
av riksrepresentant, av folkrepresentant i vid mening bör naturligtvis tillfullo
upprätthållas även i en klassvald kammare, och med högre bildning
hos en del av kammareledamöterna borde följa större ansvar för att rikssynpunkterna
komma att tillbörligt beaktas.

En statsrättslärd, som förordat klassval till första kammaren, docenten
Rexius (i den redan citerade artikeln i Svensk Tidskrift) har tänkt
sig möjligheten av att klassvalda riksdagsmän ej skulle ingå i partier,
ja, han förordar förbud ,emot partibildningar. Detta är naturligtvis en

Motioner i Andra kammaren, Nr Jtl)S.

41

ren utopi. Sammanslutningar i partier eller grupper är en nödvändig
förutsättning för något så när enhetliga utskottsval, och även i övrigt är
det nyttigt, att viktigare riksdagsfrågor gemensamt förberedas av ett flertal
personer tillsammans. Partier komma för den skull att finnas lika
väl i en klassvald kammare som i en kammare på de allmänna valens
grund. Huruvida partiuppdelningen skulle bliva övervägande klass- eller
politiskt betonad, torde helt och hållet bero på tidsförhållandena. Under
en viss period kan det falla sig naturligast, att alla jordbrukare gå tillsammans,
under en annan att de dela upp sig efter politiska synpunkter.

Av största vikt är att en ny första kammare kan väl samarbeta

med andra kammaren. För ett dylikt samarbete borde förutsättningarna
vara mycket goda, på den grund att första kammaren finge lika bred
grund ute bland folket att stå på som andra kammaren. Båda kamrarna

skulle inrymma representanter för alla större grupper inom folket. Ar betarna

i båda kamrarna skulle komma att intimt samarbeta, likaså bönderna.
Och bildnings- och allmäntjänst-klassen i första kammaren skulle
i den andra kunna finna en besläktad, om också måhända mindre, grupp.
Många broar skulle byggas mellan kamrarna, möjliggörande ett samarbete
utan att upphäva den artskillnad mellan dem, som skulle konstitueras av
det olika sättet för deras bildande.

Några farhågor för bristande samarbete borde sålunda ej med fog
kunna finnas.

Det förnämsta är dock, att med en sådan sammansättning av första
kammaren, som jag här förordat, denna kammares auktoritet ute bland
folket skulle bliva lika starkt rotfästad som andra kammarens. I samma
mån första kammaren visade sig kunna med större sakkunskap behandla
föreliggande frågor, skulle dess auktoritet komma att ytterligare ökas,
något som borde inverka i den meningen gynnsamt på medkammaren,
att landets politiska partier därigenom förmåddes att i högre grad beakta
vikten av att större sakkunskap komine att bliva representerad även i
denna den allmänna rösträttens kammare.

# *

*

Då det för eu enskild motionär är omöjligt att tillräckligt genomtänka
alla olika detaljer av ett författningsförslag, och då de här framlagda
grundlinjerna för en ny första kammare för sin slutliga utformning
kräva en noggrann utredning, får jag hemställa,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. k samt. 177 höft. (Nr Jf03.) 6

42

Motioner i Andra kammaren, Nr 403.

att riksdagen — i samband med en eventuell
framställning om utredning av den kommunala rösträttsfrågan
— måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande ett på klassval byggt förr
slag till omläggning av första kammarens sammansättning
med beaktande av ovan angivna allmänna
grunder.

Stockholm den 2 maj 1918.

Karl Hildebrand.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget 191g.