Motioner i Andra kammaren, Nr 363 (Motion 1938:363 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

Nr 363.

Av herr Hagberg i Luleå m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 74, med förslag till avtal med Kassavaara—Kiirunavaara
Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund.

I ett anförande vid remissen av proposition nr 74 påyrkades av Hagberg
i Luleå en särskild granskning av propositionen utifrån frågorna om tilläggsavtalets
inverkan på inlösenbestämmelserna 1937, om bolagets skattepolitik,
örn bolagets bokföringsprinciper och förvaltning, om bolagets framstötar i
fraktfrågorna, om de krav som uppställts från Norrbotten för att vinna trygghet
mot de våldsamma konjunkturrubbningarna, om Malmbergets brytningsandel
och om gruvarbetarnas pensioner. Det hävdades därvid att en utökning
av produktionen under angivna betingelser skulle betydligt höja medelnettovinsten
per ton, vilket i sin tur komme att återverka på inlösenbeloppets
storlek. En uträkning av exportkvantiteter och nettovinst respektive
förlust per ton visade exempelvis

1926	export	5,679,000	ton	=
1927	>	6,752,000	»	=
1928	»	3,202,000	»	=
1929	»	7,642,000	»	=
1930	»	7,274,000	»	=
1931	2>	3,608,000	»	=
1932	>	1,574,000		=
1933	»	2 126,000	>.>	=
1934		3,943,000	>	=
1935	»	4,901,000	2>	=
1936	»	7,138,000		=
1937	»	9,576,000		=

4.25 i nettovinst per ton

3.80 » » » »

2.70 » förlust » »

1.90 » nettovinst » >

2.30 » » » »

1.00 > » » »

12.00 » förlust » »

9.80 » » » »

0.90 » nettovinst » »

0.70 » » > »

2.80 » » » »

5.00 » > « > •

Man bör observera att i denna nettovinst inte alls medräknats royaltyn och
att vissa förskjutningar äro beroende av bolagets egna dispositioner; upplåningar,
fonderingar, skuldbetalning, utdelningspolitik o. s. v. Vid en stor
malmbrytning undkommer bolaget helt frakttilläggen, vilka vissa år äro betydande:
1935 uppgick frakttillägget till 14.7 milj. kr. och 1936 7.8 milj. kr.
Därjämte blir fraktkostnaderna betydligt högre vid låg brytning. 1932
beräknades bolagets fraktkostnader Kiruna—Narvik till 8.69 pr ton. 1929
var motsvarande kostnad 4.69 kr. per ton.

Så mycket är emellertid klart att dimensioneringen av bolagets apparat
och förpliktelser nödvändiggör en betydande minimiexport av järnmalm —
närmare fyra milj. ton — för att man överhuvud skall erhålla något netto

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

på brytningen. Med hänsyn till dels att planerad merbrytning kan äga rum
utan nämnvärda nyinvesteringar, dels att årets nettovinst per ton varit avsevärt
större om inte extraordinära dispositioner genomförts av bolagsledningen
(betydande avskrivningar har gjorts, räntebärande skuld har nedbringats
med 6 milj. kr. medan betydande reserver dolts i den stora tillökningen av
kassatillgången), dels att malmpriserna stiga, framfördes genom Hagberg
antagandet att nettovinsten per ton om planerna realiserades skulle stiga till
7 kr. Den relativt obetydliga merbrytningen skulle därmed sensationellt påverka
vinstmöjligheterna. Från 47 milj. kr. vinst vid 9 milj. tons brytning
kunde man påräkna 77 milj. kr. vid en ökning av 2 milj. ton.

Vi tro att en undersökning kommer att bekräfta detta. Nu hävdas visserligen
att nettovinsten måste sjunka när man tvingas övergå till enbart underjordsbrytning
i Kirunavara, men detta blir ännu inte aktuellt på åtskilliga år.
ålen även härvidlag kommer att gälla, att en ökad malmbrytning nedbringar
brytningskostnaderna per ton främst på grund av apparatens dimensionering.
Principiellt gäller alltså resonemanget även när vinstmarginalen av olika anledningar
sjunker. När man konstaterar detta behöver man därför inte
göra sig skyldig till påståendet att nettovinsten per ton skulle stiga i det oändliga
allt efter brytningens ökning.

Den fondering av en tredjedel av vinsten på den utökade brytningskvantiteten
som regeringen föreslår håller inte, enligt det tidigare resonemanget,
staten skadeslös. Med ett netto av 77 milj. kr. per år bleve fonderingen blott
en tredjedel av 14 milj. kr., alltså 4.6 milj. kr. medan bolaget efter detta avdrag
ändå skulle ha en nettovinst av 25.4 milj. kr.

Inlösen blir dyrare.

Konsekvenserna av denna mervinst per ton framträder jämväl mycket
skarpt när det gäller inlösenbestämmelserna. Vid inlösen 1947 skall medelvinsten
per ton under de senaste tio åren multipliceras med 25 gånger 4,250,000
ton och därefter minskas med hälften. Med nuvarande brytning och en
nettovinst av 4.50 kr. per ton skulle detta bli 265,250,000 kr. Ökar nettovinsten
till 7 kr. per ton blir motsvarande belopp 371,875,000 kr. Dessutom
tillkommer royaltyn, som i det förra exemplet blir 135 milj. kr. och i det
senare 165 milj. kr. Om innebörden i § 25 är att även royaltyn skall delas
med hälften blir rovaltybeloppet i det förra exemplet 67.5 milj. kr. och i det
andra exemplet 82.5 milj. kr. Om denna tolkning är riktig blir inlösensumman
med oförändrat malmavtal 265,250,000 kr. plus royalty 67.5 milj. kr =

332,750,000 kr. I det senare exemplet blir resultatet 371,875,000 kr. plus
hälften av royaltyn 82.5 milj. kr. = 454,375,000 kr. Skall hela royaltyn
återbetalas blir inlösensumman vid oförändrat malmavtal 400,250,000 kr. och
vid förändrat malmavtal som regeringen föreslagit 536,875,000 kronor.

Statsrådet Wigforss förklarade vid remissdebatten örn propositionen att
man befarat vissa dylika konsekvenser, men böjt sig inför sakkunnigas bestridanden.
Genom att tilläggsavtalet begränsades för en tid av tre år hade

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

man emellertid möjlighet att vinna tillräckliga erfarenheter, och om farhågorna
skulle besannas kunde man efter tre år genomföra en förändring. Behöver
man påpeka att varje år som går gör en inlösen 1947 betydligt dyrbarare?
Framgår det inte av ovannämnda beräkning hur många miljoner
som staten därmed skulle avhända sig vart år?

Inlösen nu innebår ...

För vår del ha vi föreslagit en omedelbar inlösen i enlighet med § 26 i
1927 års malmavtal. Eftersom malmexporten står i ett omedelbart sammanhang
med hela landets öde och direkt måste påverka utrikespolitiken, eftersom
bolaget upprepade gånger rubbat grunderna för 1927 års malmavtal
och eftersom bolaget därjämte misskötts så att det tvenne gånger varit bankruttmässigt
föreligger alla juridiska skäl för en snar inlösen.

På grund av påståenden från olika håll, att en sådan inlösen skulle ställa
sig dyrare än en inlösen 1947 och i vart fall dyrare än vi uppgivit återge
vi härmed ur bolagets styrelseberättelser nettovinsterna respektive förlusterna
för de år på vars verksamhet inlösensumman skulle beräknas. Bolagets nettovinst
utgjorde

1930

1931

1934

1935

1936

1937

Summa kronor 95,757,000

kronor 16,776,000
y> 3,980,000

» 3,760,000

» 3,223,000

» 20,311,000

» 47,707,000

Bolagets förlust var

1932 .............. » 18,980,000

1933 .............. 21,032,000

Summa kronor 40,012,000
Kvarstår nettovinst .. kronor 55,745,000

Royalty utgjorde sammanlagt till staten TGO och Broms’ arvingar:

1930 kronor 20,936,000

1931 » 13,073,000

1932 » 4,387,000

1933 » 2,804,000

1934 » 161,000

1935 » 2,767,000

1936 » 9,311,000

1937 » 15,546,000

Summa kronor 68,985,000

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

Nettovinsten 55,745,000 kr. blir, delad på 8 år, 6,880,625 kr. om året. Detta
belopp multipliceras sedan 20 gånger och reduceras med hälften varvid resultatet
blir 68,806,240 kr. Detta inlösenbelopp torde rätteligen böra reduceras
med de 30 milj. kr. som staten satsade in i bolaget och som direkt
påverkade nettovinsten. I så fall reduceras inlösensumman till 107,791,000
kronor.

Det är tydligt att staten även ekonomiskt skulle ha oerhört mycket att vinna
på en omedelbar inlösen i enlighet med § 26 i 1927 års malmavtal. Skulle
emellertid inte riksdagen bifalla detta av oss i en annan motion framförda
krav bör enligt vår mening de ekonomiska konsekvenserna av den planerade
utökade brytningen noggrant undersökas och betydande förändringar genomföras
i malmavtalet innan merbrytningen godkännes.

Det invändes här kanske att staten dock erhåller hälften av LKAB:s vinst.
Staten skulle under tioårsperioden vid en brytning av 110 milj. ton och en
nettovinst av 7 kr. per ton erhålla 362 milj. kr. plus royalty 165 milj. kr. plus
en tredjedel av vinsten på »merbrytningen» 46 milj. kr. eller tillsammans
573 milj. kronor. Av detta skulle staten sedan år 1947 återbetala minst 454.4
milj. kr. och har som bibehållen inkomst 118 milj. kronor. Samtidigt erhåller
privatintressena 362 milj. kr. plus inlösensumman 454.4 milj. kr. eller
tillsammans 816.4 milj. kronor. Genom att nu inlösa gruvorna skulle alltså
staten under nästa tioårsperiod förtjäna 935 milj. kr. minskat med inlösensumman
107.8 milj. kr. eller sammanlagt 827 milj. kronor. Därmed hade
också staten åter förvärvat en av världens rikaste järnmalmfyndigheter.

Regeringsförslaget ger staten vid inlösen 1947 i allt 118 milj. kr.

Vårt förslag » » >. » 1938 » » 827 » » .

Ett bifall till regeringens förslag och avslag på vårt skänker alltså privatintressena
enligt denna beräkning under nästa tioårsperiod 709 milj. kronor.

Bolagets bok färings principer.

LKAB borde som ett halvstatligt företag av vars verksamhet det allmänna
är synnerligen beroende åläggas dels en offentlig kontroll, dels sådana bokföringsbestämmelser
att varje manipulation liksom varje vilseledande av
det allmänna förhindras. I vår tabell över malmexporten och nettovinsten
per ton exporterad malm framträder mycket klart ojämnheten och inkonsekvensen
i bolagets redovisningar. Att bolaget 1926 med dåvarande låga malmpriser
på en malmexport av 5.6 milj. ton kan lia 4.25 kr. nettovinst och 1930,
då malmpriserna säkert var högre, på 7.3 milj. ton blott 2.30 kr. i nettovinst
per ton är frapperande. Lika frapperande är att bolaget 1934 på en export
av 3.9 milj. ton hade 90 öre i vinst och 1935 på en export av 4.9 milj. ton, alltså
på en milj. ton mer, hade 90 öre mindre i nettovinst per ton. Låt vara
att man i det sista exemplet kan förklara att det berodde på den stora inbetalningen
till staten för frakttillägg och royalty som redovisades 1935, så är det
i alla fall påtagligt vilken väldig marginal för att laborera och vilseleda allmänheten
och det allmänna bolaget har.

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

En annan ändå genomskinligare metod för att laborera med bokslutet påvisades
vid remissen av Hagberg när det gällde bolagets egen uppskattning
av lagertillgångarna. Vi återger denna approximativa uppskattning, som
måst göras genom jämförelser mellan bolagets brytnings- och exportsiffroi
och därför kan vara missvisande i fråga örn något hundratusental ton, vilket
dock inte har en väsentlig inverkan på bedömningen. Malmlagren upp -

skattades av bolaget till

1929 .............. 4.64 kr. per ton

1930 .............. 6.14 » » *

1931 .............. 9.65 * » »

1933.............. 9.70 » » »

1934 ............ 6 25 kr. per ton

1935 ............ 8.80 » » »

1936 ............ 5.35 » » »

1937 ............ 10.90 » » »

Sådana manipulationer ge en skev bild av ställningen. De tjäna syftet
att bedraga det allmänna — staten, landstinget och kommunerna — på skatt,
och de vilseleda staten och allmänheten i bedömningen av bolagets ställning,
soliditet och dispositionsmöjligheter.

Just bolagsledningens friheter härvidlag bidrogo enligt vår mening till den
stora kraschen 1932, då bolaget endast tack vare statens insatser med friskt
kapital kunde räddas. Även härvidlag är en studie av bolagets styrelseberättelser
mycket lärorik.

I proposition nr 173 till 1932 års riksdag framhåller finansministern att bolaget
redan kalenderåret 1930 genom krisen minskat malmexporten med väl
1.5 milj. ton. Trots detta redovisade bolaget nämnda år 2 milj. kr. mer i vinst
än året före. Kalenderåret 1931 hade exporten sjunkit med ytterligare 3.8
milj. ton och bolaget redovisade detta till trots samma verksamhetsår nära 4
milj. kr. i vinst. Men redan hösten 1930 inskränkte enligt samma uppgifter
bolaget arbetstiden vid malmfälten till 5 dagar i veckan, senare under vintern
till 4 dagar i veckan och minskade arbetsstyrkan med 1,000 man.

År 1929, dd bolaget redovisade 1A.8 milj. kr. i vinst, ökade det sin obligationsskuld
med Al milj. kr. Året därpå, då vinsten redovisades till 16.8 milj.
kr. medan malmbrytningen sjönk 1.5 milj. ton och förberedelser för avskedanden
och arbetstidsinskränkning genomförts, ökade bolaget obligationsskulden
med ytterligare 20 milj. kr., och året därpå, då malmskeppningen
sjönk ytterligare nära A milj. ton och nettovinsten redovisades med 3.8 milj.
kr., ökades obligationsskulden med ytterligare 7 milj. kronor.

Vi anföra här finansministerns egen förklaring:

»Bolagets skulder, som den 1 okt. 1927 utgjorde 52,145,253 kr. 14 öre, ökade
således i anledning av utvidgningen av bolagets rörelse till ett belopp av
105,715,758:24 kr. den 1 okt. 1930. Skuldsättningen uppgår för närvarande
till 159,500,000 kr., varav 101,300,000 kr. utgör obligationslån och lån från
pensionsförsäkringsfonden samt omkring 58,200,000 kr. utgör svävande
skuld.»

Försöken att skylla en del av denna skuldsättning på omtanken om arbetarna
äro löjeväckande. Lämpligare är att jämföra de stora utdelningarna
med upplåningen.

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

Det halvstatliga LKAB har sålunda skötts som ett äkta Kreugerföretag, vilket
det ju också var ända till Kreugerkraschen. Dess manipulationer med
vinster och bokslut ställde det inför konkurshot både 1932 och 1934. Som
en särskild tankeställare erinra vi örn att finansministern i sin proposition år
1932 meddelar att statens representanter i bolagsstyrelsen redan före upprättandet
av bokslutet 1931, vilket som bekant upptog en utdelning till aktieägarna
av nära 9 procent, hade klargjort för finansministern att »åtgärder torde
bliva nödvändiga för att dels ordna bolagets kredit. ..»

Enligt gällande lag skall före vinstutdelning till reservfonden avsättas 10
procent. Men LKAB kunde redan 1929 till TGO och staten utdela 41.34 °/o
och utplåna hela reservfonden.

Behöver man tveka om att bolaget är vanskött och fört en katastrofbringande
finanspolitik, när man vet, att bolaget under perioden 1908—1931 utdelat
till Grängesbergsbolaget 343.5 milj. kr. — 14.3 milj. kr. per år_ när

det till de båda medkontrahenterna samma tid utdelat i genomsnitt 31, 41 °/o
per år och, såsom redan påpekats, 1929 förbrukat hela reservfonden, samtidigt
som utdelningen uppgick till 51.4 % för att därefter under de senaste
åren före katastrofen 1932 ha ökat skulderna med 200 %? Är det rim och
reson att bolaget skall få värdera upp sina malmlager på 2 år med 10.5 milj.
kr. för att vara i stånd att hålla uppe utdelningarna och omedelbart därefter
kunna tvinga staten att satsa 30 milj. kr. för att rädda det från konkurs?
Kan bolaget alltså anses ha skött sina förpliktelser mot det allmänna, när
det upptar väldiga lån för att kunna dela ut höga profiter?

Skattepolitiken.

Det har redan antytts att manipulationerna med bokföringen bl. a. haft
ett skattepolitiskt syfte. Hagberg påpekade i sitt remissinlägg det vidunderliga
missförhållandet att bolaget i Kiruna och Malmberget, där gruvorna och
dess områden flyter ihop med samhällsbildningen, blott behöver skatta till
municipiet för 10 °/o av sin inkomst. Att detta är oriktigt behöver inte närmare
utvecklas. Eftersom samhällena äro helt beroende av gruvdriften och
gruvdriften av samhällena är det bara helt i sin ordning att bolagets hela
inkomst skulle beskattas. Till detta kommer att bebyggelse och samhällsbildning
ovan polcirkeln faller sig väsentligt dyrbarare än på andra platser,
varför det inte vore mer än rätt att bolaget skulle påläggas rimligare förpliktelser
härför. I Stockholm har bolaget endast sitt huvudkontor. Är det
inte en utomordentlig illustration till det avvita förhållandet att i Stockholm,
där kontoret ligger, beskattas bolaget för 20 °/o av sin inkomst, men i Kiruna
och Malmberget, där gruvorna ligga och hela inkomsten tas in, där får bara
10 °lo av motsvarande inkomster beskattas!

Detta jättebedrägeri mot malmfältssamhällena har med skattemyndigheternas
och statsmakternas benägna medverkan godkänts. Numera inriktar
bolaget sina största ansträngningar på att klå kommunerna och landstinget
i Norrbotten på skatt. Man behöver väl knappast påpeka att dylikt inte försvårats
vare sig igenom länsstyrelsens omtanke att förordna bolagstjänste -

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

män som ordförande och kronoombud i taxeringsnämnder eller genom riksdagens
egna åtgärder. Måste inte allmänhetens respekt för rätt och billighet
befästas, när den får se att den del av profiten, som kallas royalty, lagligen
kan bokföras som utgift och följaktligen befrias från beskattning? Vilka
lysande perspektiv för jobberiet öppnar inte bolagets åtgärd 1928 att
både upptaga statens royalty, 4.7 milj. kr., som utgift under året och skuld
vid året slut och därmed undkomma skatt för året! Och förstärkes inte intrycket
när bolaget samma år för att kunna utdela vinst upptager skulden
till staten för frakttillägg, 13.2 milj. kr., både som skuld och som tillgång!

Dessa randanmärkningar kanske te sig en smula vanvördiga mot ett halvstatligt
företag, där staten har välbetrodda representanter, men de äro tyvärr
baserade på kontrollerbara fakta.

Nu har kammarrätten -— som vanligt! — godkänt en ny metod för att
beröva det allmänna skatteinkomster. Det gäller härvidlag ett extra avdrag
av 50 öre per ton bruten malm och vissa värdeminskningsavdrag å i rörelsen
använda byggnader och maskiner. Dessa avdrag ske utöver de extra avdrag,
som fastställts i 1927 års malmavtal och som i sin tur tillförsäkrat bolaget
gynnsammare avdragsregler än något annat bolag. För 1936 ha dessa
avdrag berövat

Dessutom har som sagt på byggnader och maskiner »avskrivits» 2 milj.
kr. Dessa värdeminskningar lia emellertid inte gjorts på bolagets motsvarande
tillgångar och äro alltså något fullständigt unikt. Skulle »värdeminskningen»
också återspeglas i balansräkningen innebure det ju en förtjänst
för staten vid kommande inlösen. Det skulle vid en brytning av
110 milj. ton minska inlösensumman med 26.5 milj. kr. Något dylikt menar
naturligtvis inte bolaget med sina värdeminskningstransaktioner. I varje
fall har dess resonemang hittills varit, och detta lia tidigare riksdagar och
regeringar utan att blinka godkänt, att ju mer malm som bolaget lyckas
vräka ur landet, ju mer det förtjänar på exploateringen av denna nationaltillgång,
desto iner skall staten få betala för att åter komma i full besittningav
sin egendom.

Vore inte frågan så allvarlig skulle man skratta åt dessa värdeminskningsavdrag
nied 50 öre per ton bruten malm och dess kompletterande pendang
på balansräkningen med dess sedan tiotals år oförändrade värdering
av malmlagren till 78 milj. kr. och Grängesbergsbolagets egen värdering av
dessa gruvor till 110 milj. kr., d. v. s. dubbla värdet av bolagets nominella
aktiepost i LKAB.

Och vore inte situationen så tragisk skulle man i kommunernas och landstingets
representanters ihärdiga, heroiska och nästan alltid misslyckade
kamp för rättvisa mot detta bolag, mot prövningsnämnder, kammarrätt och
regeringsrätt, lia alla tiders stoff för gyckel med både rättvisa och sunt för -

landstinget .........

malmfältskommunerna
Stockholm .........

kronor 176,000
» 352,000

75,000.

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

nuft. Finansministern har själv erkänt att det hela är på tok. Vid remissen
av propositionen förklarade han:

»Det förekommer vissa dunkla punkter ifråga om skattelagstiftningen i
detta hänseende, vilka, såvitt jag förstår, verkligen kunna ge anledning till
att se efter vad som på den punkten kan vara riktigt eller lämpligt i lagstiftningsväg,
men innan man fått full klarhet över vad som är gällande rätt,
förefaller det som örn dessa frågor böra uppskjutas.»

Å andra sidan kunde herr Wigforss inte bestrida den formella möjligheten
av att i malmavtalet genomföra nödiga justeringar. Han säger:

»Regeringen har därför vid resonemanget med bolaget icke velat föra in
dessa lokala intressen. Det enda, som skulle ha kunnat föranleda detta,
skulle lia varit, att man ville öka ut dels malmkommunernas, dels Luleå
stads, dels länets rättigheter gentemot bolaget. Detta skulle dock ha varit
förutsatt, att denna överenskommelse om en utökad brytning på 2 milj. ton
per år skulle ha haft ett så stort värde för bolaget, att det för den sakens
skull varit villigt att gå med på de saker, som nu förutsättas.»

Vi kan till detta nöja oss med att säga att det nya avtalet utan tvivel har
så stort intresse för bolaget och att staten under alla förhållanden genom inlösenparagrafen
har medel fullt tillräckliga för att betvinga ett eventuellt
motstånd.

Malmbergets rätt

Bolagets strävan under senare år har varit att på Malmbergets bekostnad
öka brytningen i Kiruna. Denna strävan är från profitsynpunkt förklarlig,
då avkastningen i Kiirunavaara naturligtvis är betydligt större än i Malmberget.
Men även om produktiviteten inte är lika hög i Malmberget betyder
detta inte att gruvdriften därstädes är en dålig affär. De flesta europeiska
länder skulle säkert skatta sig lyckliga, örn de innanför sina gränser hade
järnmalmstillgångar av Malmbergets mäktighet, kvalitet och åtkomlighet.

Staten har i 1927 års malmavtal föreskrivit att en fjärdedel av den kvantitet
som brutits i Kiruna bör brytas i Malmberget men att sistnämnda brytning
inte behöver överstiga 1 milj. ton malm om året. Det vaga sätt varpå
denna bestämmelse formulerats möjliggör för bolaget att steg för steg avveckla
Malmberget därest inte alldeles särskilda åtgärder vidtages. I regeringens
förslag till tilläggsavtal har denna fråga helt utelämnats, och ändå
gäller det härvid inte bara frågan om försörjning av ett 10,000-tal människor,
som direkt och indirekt skulle bli lidande på Malmbergets avveckling,
det kommer att gälla existensbetingelserna för Luleå stad och en betydande
del av norrbottniska jordbruket.

Och Luleås .. .

Upprepade framstötar ha gjorts för att säkra en ökad malmskeppning
över Luleå. Bolagets »fosterlandskärlek» har därvid bjudit ett kraftigt motstånd
— den skenbara merprofiten på en skeppning över Narvik har gjort

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

att det gladeligt offrat Sveriges intresse av att arbetstillfällen bevaras för
dess innevånare. Nn har emellertid en ny krossverksanläggning rests utanför
Luleå med en kapacitet av 12,000 ton per dag. De experiment som
gjordes under en mycket ogynnsam vinter 1933—1934 med isbrytare lia
visat att skeppningen över Luleå kan hållas uppe bortåt 9 månader per år.

Därjämte har staden nedlagt stora kostnader för att göra hamnen och
farleder tillfredsställande. Sedan 1927 har staden för att möjliggöra malmskeppningen
över Luleå lagt ut omkring 800,000 kr., av vilket belopp nära

300,000 kr. överstiger inkomsterna och fortfarande amorteras och kommer
att vara slutbetalt först år 1949. I 1927 års malmavtal förutsågos dessa utgifter,
och bolaget förpliktigades då att ge staden en extra ersättning de år
när skeppningen understeg 1,200,000 ton. Denna garanti för staden
består inte längre. Det hade inte varit för mycket om regeringen i det nya
avtalet, dels med tanke på det omnämnda stora belopp som inte slutamorterats,
dels i vetskap om att nya muddringsarbeten äro ofrånkomliga, vilka
komma att belöpa sig på minst 1 milj. kr., hade sörjt för att denna garanti
åtminstone förnyats. När muddringsutgifterna under den relativt
gynnsamma perioden 1926—1930 med 371,000 kr. överstigit hamnens
inkomster, inses det lätt vilka bördor staden får bära för att kunna möjliggöra
malmskeppningen. Dessa bördor behövde aldrig komma ifråga örn
bolaget skeppade en större kvantitet över Luleå än vad det hittills velat göra.

Bolagets antisociala politik belyses ganska bra av att av dess 169 arbetare i
Luleå, som helt eller delvis sysselsatts i malmskeppningen, ansågos 1933 inte
70 procent lia så stora inkomster att de kunde klara sig utan fattigvårdens
eller AK:s hjälp. Motsvarande siffra 1934 var 50 procent. Dessutom har
bolaget ett 50-tal så kallade säsongarbetare, vilkas ställning givetvis är ändå
mer prekär.

En sammanställning som gjorts i Luleå visar att de totala fraktkostnaderna
järnväg—båt år 1929 från Kiruna till Emden över Narvik belöpte sig till
8.09 kr. per ton och att samma befraktning över Luleå endast kostade 7.33
kr. per ton. För krisåret 1932 försköts dessa siffror ännu mer till Luleås
fördel, i det kostnaden över Narvik uppskattades till 12.09 kr. per ton och
över Luleå till 7.33 kr. per ton. Ändå bör man erinra sig att i det förra exemplet
skeppningen över Narvik var 120 procent större än över Luleå och i
det senare fallet nära 300 procent större. Även de ekonomiska skälen tala
alltså för en ökad malmskeppning över Luleå. Norrbotten och Luleå jämte
landet i sin helhet hade nytta därav i form av arbetstillfällen, avsättning för
jordbruk, ton-, fyr- och lotsavgifter, liksom ifråga örn skatteinkomster.

Genom den planerade merbrytningen vore ögonblicket lämpligt för en
ökning av exporten över Luleå. Detta kan då ske utan att Narviks rätt
kränkes och med vidmakthållande av en skeppning över Narvik, som möjliggör
för bolaget att amortera sina investeringar i Narvik. Örn merbrytningen
uttoges i Malmberget eller i vart fall proportionen 1—3 hölles skulle
skeppningen över Luleå givetvis ställa sig ännu fördelaktigare för bolaget.

Endast i ett fall synes regeringen lia velat bevaka intressena av att vid -

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

makthålla brytningen i Malmberget. Det säges i propositionen att ett eventuellt
järnverk i Norrbotten skall tillförsäkras 100,000 ton järnmalm per år
till självkostnadspris ökat med 10 procent och att därvid vid likvärdighet
Malmbergsmalmen skall erhålla företräde för Kirunamalmen. Om denna
bestämmelse inte skall ha direkt hinder för ett järnverk och i onödan fördyra
dess råvaruförsörjning bör den kompletteras med en förklaring att som
självkostnadspris beräknas genomsnittet av brytningskostnaderna per ton
i Kiruna och Malmberget.

Fraktavgifterna.

Fraktavgifterna ha varit föremål för otaliga konflikter mellan staten och
bolaget. Täta framstötar hos riksdag och regering, processer och förlikningar
ha tillhört ordningen för dagen. Behöver man säga att dessa tvistigheter
inte röra sig örn frakterna på Grängesbergsbolagets malmbåtar, vilka
befrakta en stor del av LKAB:s malmexport? Eftersom direktören för
LKAB och direktören för Grängesbergsbolaget är en och samma person
löses den frågan utan friktioner till »det helas bästa». Grängesbergsbolagets
rederi är följaktligen ett lukrativt företag, som så sent som 1935 kunde
redovisa 3 milj. kronor i vinst. Denna fina kanal, som möjliggör att leda
ut profit från LKAB, tycks ännu aldrig ha besvärats av den minsta lilla
inspektion från någon svensk finansministers sida. Och chefen för LKAB
synes utan svårighet lia låtit övertyga sig av chefen för Grängesbergsbolaget
örn det skäliga och berättigade i sistnämnda företags fraktavgifter.

Nej, som sagt, på den fronten är det harmoni, en harmoni som bjärt sticker
av mot den bittra tvekampen mellan LKAB och staten i fråga örn
avgifterna för järnvägstransporterna. Säkert skulle även denna fråga lösas
i lugn och ro, örn Grängesbergsbolaget även ägde riksgränsbanan och järnvägen
Luleå—Kiruna. Det är dock inte troligt, att nu gällande låga frakter
då skulle utgå. Dessa frakter uppgjordes redan strax efter sekelskiftet efter
dåvarande lägre omkostnader. På linjen Malmberget—Luleå har bolaget
63 procent billigare frakter än andra befraktare och på linjen Kiruna—
Riksgx-änsen 50 procent lägre frakter. När dessa frakter, som utgöra 264
öre per ton, vid 1907 års avtal fastställdes var ordinarie fraktavgiften mellan
Kiruna—Riksgränsen 330 öre, medan den nu är 530 öre, och på linjen
Malmberget—Luleå, där avgiften fastställts till 275 öre per ton, var ordinarie
avgift 460 öre och nu är den 740 öre. Det fanns en tid under kriget,
då kostnaderna uppgått till 1,750 öre Malmberget—Luleå, men bolagets
fraktkostnader har oförändrat varit 275 örel Och ändå bråkar bolaget. . .
Att staten i järnväg och kraftverk investerat 150 milj. kr. i runda tal för
att möjliggöra malmbrytningen och att inkomsten för amortering vid vissa
konjunkturer är i nättaste laget tycks inte genera profitintressena ett dugg.

Enligt vår mening böra inte blott fraktförhållandena visavi LKAB och
statens järnvägar fastställas utan motsvarande reglering genomföras när det
gäller fraktförhållandena mellan LKAB och TGO.

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

Det tyska inflytandet.

Utan att någon uttalat detta torde det vara ställt utom tvivel att regeringens,
riksdagens, den allmänna opinionens och Norrbottens accepterande
av tanken på en så betydligt ökad malmbrytning vid Lapplandsgruvorna,
trots den osympatiska karaktär av rovdrift, som en sådan merbrytning har,
och trots att malmtillgångarna inte komma att vara i så många generationer,
har ett omedelbart samband med det brydsamma utrikespolitiska läget
för vårt land. Det har hävdats att en väsentlig anledning till den tyskitalienska
interventionen i Spanien är de spanska järnmalmtillgångarnas
begärlighet för dessa länder. Då Tyskland tillfredsställer blott en obetydlig
del av sitt malmbehov från Spanien men i stället 55 å 60 procent av sin
malmimport från Sverige och då Tyskland i ett krig utan att erhålla de
svenska malmerna snart skulle förlamas är det uppenbart att detta måste
stämma till eftertanke. Tyskland konsumerar ZU av den svenska järnmalmsexporten,
Tysklands rustningar äro beroende av denna export, Tyskland
betraktar Sverige som en av sina viktigaste råvarukällor. Här skall icke
ingås på alla de tecken till militärstrategiska förberedelser från Tyskland
under de senaste åren, som tydligen ha ett direkt samband med strävandena
att säkra en orubbad järnmalmstillförsel från Sverige i händelse av
ett krig, där Tyskland är en av kontrahenterna. Vi nöja oss med att konstatera
själva faktum.

Därför har det i skilda kretsar hälsats med tillfredsställelse att England
uppträtt som konkurrent om den svenska järnmalmen. Därför att England
skall köpa den merbrytning, som regeringen föreslagit, mottages detta på
vissa håll med en viss lättnad, då man anser att därigenom det tyska inflytandet
på ett välgörande sätt balanserats.

Det har emellertid ifrågasatts att Tyskland i samband med dessa nya dispositioner
skulle få köpa ytterligare 600,000 ton utöver nuvarande kvantiteter
och att detta skulle möjliggöras genom en utvidgning av brytningen i
Grängesberg. Det är näppeligen ett svenskt intresse att Tyskland kan öka
sina malminköp i Sverige, varför riksdagen inte bör medverka till dylika
planers realiserande. En ökning av driften i Grängesberg kan lämpligen
genomföras på så sätt, att en del av den i malmavtalet förutsedda malmbrytningen
uttages därstädes.

Gruvarbetarnas pensions/''örhållanden.

Erfarenheterna ha visat att trots de strängaste krav på hälsa och fysik,
som uppställas på arbetskraften vid malmfälten, förbrännas krafterna därstädes
snabbare än annorstädes. Arbetet är hårt, klimatet bistert, drag och
fukt, stendamm och gaser göra, att den kraftigaste dukar under i förtid. Från
dessa malmfält har därför vid åtskilliga tillfällen framförts kravet örn en
förkortning av arbetstiden till 6 timmar örn dagen för att därmed skydda

Bihang till riksdagens protokoll 1938. i sami. Nr 359—363. il

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

människomaterialet. Hittills ha dock alla sådana ansträngningar avvisats
av profitintressena och statsmakterna.

Man har alltså »inrättat sig» efter den snabba förbrukningen av människorna
— någon brist på arbetskraft finnes som bekant inte numera — och
genom en pension av 75 kr. i månaden »omöjliggjort» för de förbrukade att
draga sig tillbaka. Då levnadskostnaderna vid Lapplandsgruvorna äro högst
i hela landet, är 75 kr. inte tillräckligt ens för en anspråkslös livsföring.
Många ha sökt sig till andra sydligare belägna och billigare platser för att
slå sig till ro, men de flesta av dessa ha återvänt efter att förgäves ha sökt
anpassa sig till en ny främmande miljö.

Med hänsyn till att staten är hälftenägare i bolaget och det här gäller
ett synnerligen lukrativt företag är det inte mer än på sin plats att de gamlas
intressen nu tillgodoses. Antalet pensionärer torde aldrig komma att
överstiga 300. En fördubbling av pensionerna till 150 kr. i månaden skulle
inte bereda de gamla någon lyx och bleve för bolaget en merutgift av högst

270,000 kr. Detta har bolaget god råd till liksom att säkra ålderdomen för
de gamla avlidna gruvarbetarnas änkor. Enligt vår mening bör denna fråga
lösas i samband med behandlingen av regeringens proposition.

Alla dessa frågor skulle automatiskt kunna lösas därest riksdagen i enlighet
med vår motion nr 159 i enlighet med § 26 i 1927 års malmavtal nu
vidtoge åtgärder för ett snabbt helförstatligande av Lapplandsgruvorna. Därest
riksdagen emellertid föredrar regeringens linje och uppskjuter inlösen till
tidigast 1947 anse vi att regeringsförslaget bör omarbetas och att i stället
för ett tilläggsavtal, som regeringen föreslagit, sådana förändringar genomföras
i 1927 års malmavtal, som här tidigare motiverats.

Vi föreslå därför,

att riksdagen för sin del, därest vår motion nr 159 inte bifalles,
med avslag på Kungl. Maj:ts proposition nr 74 i skrivelse
till Kungl. Majit anhåller örn nytt förslag till förändring
av malmbrytningen vid Lapplandsgruvorna och att i detta
förslag följande synpunkter böra vara vägledande:

1. Reglerna för inlösen förändras så, att en inlösen 1947
under inga förhållanden får bli dyrare än vad som förutsetts
i 1927 års malmavtal.

2. Bestämda regler uppställas för bolagets bokföring, som
dels möjliggöra en offentlig kontroll, dels omöjliggöra de i
motiveringen exemplifierade manipulationerna.

3. Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen äga att
Irnit liksom kommunerna beskatta bolaget. Värdeminskningsavdrag
för bruten malin, för byggnader och maskiner,
som går utöver 1927 års malmavtal och inte motsvaras av
avskrivningar, får icke förekomma. Royaltyn betraktas som
vinst och beskattas i vanlig ordning.

4. Bolaget ålägges att bryta minst en fjärdedel av den
samlade malmmängden i Malmbergets gruvor.

Motioner i Andra kammaren, Nr 363.

5. För att säkra en ökad export över Luleå bör minst en
tredjedel av malmen skeppas från Svartön.

6. § 23 i 1927 års malmavtal bibehålies med den förändringen
att årtalet 1937 helt slopas, varigenom minimigarantien
för Luleå stad även i fortsättningen upprätthålles.

7. Vid järnmalmsförsäljning till ett järnverk i Norrbotten
bestämmes priset med företrädesrätt för Malmbergsmalm
vid lika användbarhet till bolagets genomsnittliga självkostnader
per ton plus 10 % vid gruvorna i Kiruna och Malmberget.

8. Bestämd uppgörelse träffas med TGO i fraktfrågan
som utesluter en godtycklig debitering för LKAB:s malm.
Järnvägsmalmerna få inte rubbas nedåt.

9. Den planerade fonden genom merbrytningen ställes
till regeringens förfogande för att vid konjunkturrubbningar
ge de norrbottniska kommunerna och landstinget ett skäligt
stöd.

10. Åtgärder vidtagas för att säkra en pension åt de gamla
arbetarna av 150 kr. i månaden och att en motsvarande
trygghet tillförsäkras bolagsarbetarnas åldriga änkor.

Stockholm i februari 1938.

H. Hagberg.

J. H. Brädefors.

S. Rönn-Ckristiansson.

K. Senander.