Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956 (Motion 1956:359 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

Nr 359

Av herr Svensson i Ljungskile, angående en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden, m. m.

Med teknikens utveckling och näringslivets omformning följer en genomgripande
förändring av hela samhällets struktur. Denna tar sig framför
allt uttryck i en folkomflyttning från den rena landsbygden till tätorter av
olika slag. Företeelsen är i sina grunddrag av global natur. Från Japan i
oster till Amerika i väster följer urbanisering med ett samhälles övergång
från agrarstat av äldre typ till modernt industriland. Om de krafter, som
driver fram detta händelseförlopp, kan i varje fall två saker sägas. De är
inte knutna till någon viss politisk uppfattning eller till någon särskild statsform,
och de har en mycket stor genomslagskraft. Därav följer att det inte
ligger inom de politiska möjligheternas ram att vånda strömmen. Därmed är
ingalunda sagt att inte i en framtid folkvandringens riktning under trycket
av nya förhållanden kan kastas om och ej heller att det skulle vara omöjligt
att i nuvarande utvecklingsskede i viss mån kontrollera hastigheten och riktningen
av de folkomflyttningar som pågår.

I vårt land har folkvandringen från landsbygden sysselsatt såväl myndigheterna
både statliga och lokala — som den allmänna opinionen ända
från senare delen av 1800-talet. Om man undan för undan jämför vad som
faktiskt skett med målsättningar och prognoser ett kvarts sekel tidigare,
nodgas man konstatera, att utvecklingen från landsbygdens synpunkt oavlåtligt
överträffat de värsta farhågorna. Detta gäller inte minst de sista 25
åren från 1931 till 1955. Samtidigt bör medgivas att de olycksprofetior, som
knutits till folkomflyttningen, icke gått i uppfyllelse. Tekniken har givit
oss möjligheter att bemästra en längre gående urbanisering än man på ett
tidigare stadium föreställt sig. Personligen hörde jag till dem, som i början
av 1930-talet trodde och klart sade ifrån, att man vid det laget måste räkna
med en ytterligare betydande utvandring från jordbruket. Jag kan i detta
fall hänvisa till min skrift »Riktlinjer för svensk jordbrukspolitik», som utkom
på hösten 1935.

Jag tror emellertid icke, att man av våra hittillsvarande — för övrigt
mycket korta historiska erfarenheter kan draga den slutsatsen, att en
lyckosam utveckling av samhället kan förenas med en fortgående uttunning
av landsbygden.

Några statistiska data

Den svenska jordbruksbefolkningen fortsatte att öka fram till omkring
1880, då den nådde sin kulmen. Huru utvecklingen sedan gestaltat sig
framgår av följande siffror:

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

År	Jordbruk med binäringar	Minskning under 10-årsperioden
1880 ........	........ 3 102 000
1890 ........	........ 2 973 000	129 000
1900 ......	........ 2 828 000	144 000
1910 .......	........ 2 697 000	131 000
1920 .......	........ 2 596 000	101 000
1930 ......	........ 2 417 000	179 000
1940 ......	........ 2 162 000	255 000
1950 ........	........ 1 645 000	517 000

Under de 20 åren från 1930 till 1950 minskade alltså jordbruksbefolkningen
med 772 000 personer mot 684 000 under de 50 åren närmast före
1930. Enbart under 1940-talet var minskningen över en halv miljon. 10-årsperioden
från 1945 till 1955 kommer förmodligen att uppvisa en ännu högre
siffra.

Med jordbruksbefolkningens decimering följer att även den totala folkmängden
på den egentliga landsbygden minskas. Under de sista 20 åren har
utvecklingen varit följande:

År

1930

1940

1950

Egentlig landsbygd 3

164 000
2 790 000
2 384 000

Minskning under
10-årsperioden

374 000
406 000

Om man jämför siffrorna för jordbruksbefolkningens minskning med den
totala utflyttningen från landsbygden finner man, att denna senare under
1930-talet översteg jordbruksbefolkningens minskning med 119 000 personer,
under det att utflyttningen under 1940-talet var 111 000 mindre. Till en del
torde detta förhållande kunna hänföras till bristen på bostäder i tätorterna.
Men härtill kommer att det under senare år på grund av motorismens utveckling
blivit lättare att bo kvar på landsbygden även för den som arbetar
i en tätort.

Folkvandringen från landsbygd till tätort motsvaras av en successiv forskjutning
från mindre till större tätorter. »Flyttningsmekanismen» synes
vara — eller har i varje fall varit — sådana att flertalet av dem som lämnat
landsbygden sökt sig till någon av de närmaste mindre tätorterna. Dessa
har fungerat som slussar vid folkomflyttningen till större tätorter och landsortsstäder,
vilka i sin tur förmedlat en väsentlig del av inflyttningen till storstäderna.
I denna omflyttning synes emellertid storstäderna, såsom framgår
av följande siffror, få ett alltmer markerat övertag.

År	De sex största städernas folkmängd	ökning under 10-årsperiodcn
1930 .......	........ 1 021 000
1940 .......	........ 1 294 000	273 000
1950 ........	........ 1 516 000	307 000

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

Storstädernas dragningskraft framgår med ännu större skärpa om man
tar med den tätbebyggelse, som ligger utanför deras juridiska gränser men
ändå bildar en ekonomisk enhet med dem.

De mindre tätorternas utveckling framgår av följande tabell.

Icke administra- Ökning under

tiva tätorter 1 O-årsperioden

1930 .................. 616 000

1940 .................. 750 000 134 000

1950 .................. 773 000 23 000

Förklaringen till de mindre tätorternas utveckling i fråga om sammanlagd
folkmängd är åtminstone delvis mycket enkel. Allteftersom en successiv
befolkningstillväxt fortgår, flyttas de större icke administrativa tätorterna
upp i städernas krets. För att gruppen som helhet skall kunna behålla
sin folkmängd behöver en »nyrekrytering» av tätorter ske. I den mån
som landsbygdens folkmängd minskas avtar givetvis möjligheterna för en
sådan nybildning av tätorter. Ändå torde detta inte vara hela förklaringen.
Den lokaliseringspolitik som nu bedrives synes nära nog innebära en »nyetableringsspärr»
för tätorter. En dylik förmodan kan emellertid inte f. n.
stödjas med tillförlitlig statistik.

Det förtjänar till sist framhallas, att den fulla sysselsättningen och den
efterlysning, särskilt av specialutbildad arbetskraft, som bedrives genom
radion och genom arbetsförmedlingen i övrigt utlöst en folkomflyttning,
som icke följer de traditionella banorna genom de olika tätorternas slussningsmekanism.

Folkomflyttningen och jordbrukets struktur

Folkvandringen från jordbruket till näringslivets övriga delar har hitintills
inneburit, att landsbygdens under 1800-talets förra del starkt utvidgade
fattigbebyggelse i form av småtorp och backstugor avvecklats. Vidare har
antalet lantarbetare vid de större gårdarna minskat starkt. Detsamma gäller
antalet tjänare i husbondens kost samt antalet hemmavarande vuxna familjemedlemmar.
Däremot har utvecklingen fram till mitten på 1940-talet inte
i någon större utsträckning lett till att bosättningen brutits ner på egentliga
småbruk och mindre bondgårdar.

Antalet jordbruk enligt jordbruksräkningarna framgår av nedanstående
tabell.

År	Antal
1927 ...........
1932 ...........
1937 ...........
1944 ...........
1951 ...........

Det är, såsom framgår av tabellen, först vid 1951 års jordbruksräkning
som en väsentlig minskning av antalet brukningsdelar kan registreras. Un -

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

der den då närmast förflutna 7-årsperioden har antalet jordbruk minskats
med ca 5 000 om året. Detta tempo i utvecklingen innebär att vi efter andra
världskriget skulle ha fått en minskning av brukningsenheternas antal med
drygt 50 000.

Ännu har emellertid inte en motsvarande nedbrytning av bebyggelsen ägt
rum. Av de 36 000 försvunna brukningsdelarna tillhör drygt 14 000 gruppen
0,26—1 hektar åker. En hel del av dessa har under den föreliggande
perioden enligt taxeringsmyndigheternas direktiv taxerats som »annan fastighet».
I vissa fall gäller detta även följande storleksgrupp med 1—2 hektar
åker, som minskats med nära 8 000 brukningsdelar. I den mån en omtaxering
skett innebär »försvinnandet» endast en bokföringsfråga.

Vidare har under ifrågavarande period med dess rikliga tillgång på arbete
många fastigheter bortarrenderats till grannar. Det gäller framför allt
i de fall då de gamla inte orkar med jordbruket, under det att barnen haft
goda arbetsförtjänster på annat håll. I dylika fall finns bosättningen kvar
och därmed möjligheten att återupprätta jordbruket om något av barnen
vid en sämre konjunktur vill flytta hem.

Jordbrukets strukturrationalisering har därför inte ännu fått en sådan
återverkan på själva bosättningen som man kunde ha anledning förmoda
av minskningen i antalet brukningsdelar. Folkräkningen år 1951 visar
emellertid att vi närmar oss ett skede i utvecklingen som — om inga motåtgärder
vidtages — måste leda till att ett stort antal av de mindre bondgårdarnas
gamla boplatser blir ödetomter på samma sätt som småtorp och
backstugor tidigare har blivit.

Nedanstående tabell från 1951 års folkräkning ställer dessa förhållanden

i skarp belysning.
Ålder	J ordbruksbef olkning Absoluta tal	ökning el.	övrig befolkning Absoluta tal	ökning
	1945	1950	minskn. %	1945	1950	eller minskn. %
0—15 år....	445 800	391 600	— 12,2	995 300	1 256 000	+ 26,2
15—30 »____	361 100	260 300	— 27,9	1 142 100	1 143 800	+ 0,2
30—50 »____	502 000	426 600	— 15,0	1 519 500	1 699 400	4 11>8
50—65 i> ....	324 200	315 000	— 2,8	723 200	823 900	4 13,9
65— » ....	246 200	251 800	4- 2,3	414 300	475 100	4 14,7
Samtliga 1 879 300	1 645 300	— 12,4	4 794 400	5 398 200	4 12,6

Av en minskning av jordbruksbefolkningen under femårsperioden på
234 000 personer kommer endast 3 600, motsvarande ca 1,5 %, på åldersgrupper
över 50 år under det att 155 000, eller drygt 65 % av hela folkminskningen,
drabbar åldersgrupperna under 30 år. Jordbruksbefolkningens nuvarande
struktur med drygt en tredjedel över 50 år och en stark minskning
av de yngre åldersgrupperna inrymmer uppenbara risker för en långt gående
nedbrytning av bosättningen på landsbygden. Detta måste få en långt
hårdare återverkan på bygdens struktur och näringsliv än den hittillsvarande
folköverflyttningen. I den män som antalet jordbrukarfamiljer mins2
nihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 352—359

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

kas kominer även servicepersonal, byggnadsarbetare och hantverkare att i
växande utsträckning flytta över till städer och tätorter.

Vårt livsmedelsproblem

Hitintills har den starkt minskade jordbruksbefolkningen kunnat förse
vårt folk med jordbruksprodukter. Enligt de prognoser, som gjordes upp
av 1942 års jordbrukskommitté och som i stort sett godkändes av 1947 års
riksdag, skulle en målmedveten krympning av det svenska jordbruket vara
önskvärd dels för att undvika pristryckande överskott på livsmedel och dels
för att lösgöra arbetskraft för industri- och stadsmannanäringar. De dynamiska
krafterna inom näringslivet har under efterkrigsåren varit mycket
starka, överströmningen av arbetskraft från jordbruket till andra näringar
har varit ännu större än man beräknade strax efter kriget, och ändå har
produktionsvolymen under dessa år varit tillräcklig för vårt behov. Stora
tongivande grupper i vårt samhällsarbete drar härav den slutsatsen, att vi
med all kraft bör söka driva utvecklingen vidare.

För min del anser jag att detta är en felbedömning. Det finnes starka skäl
som talar för att målsättningen bör omprövas och samhällsplaneringen beträffande
landsbygden modifieras.

Att vi under senare år — åtminstone skenbart — kunnat hålla jordbruksproduktionen
uppe, trots den starka folkströmmen från jordbruket, beror
framför allt på minskningen av hästbeståndet och den starka ökningen av
konstgödselanvändningen. Rationaliseringen efter dessa linjer har emellertid
snart uttömt sin kraft. Fråga är vad man i fortsättningen har att sätta
in som balanserande faktorer gentemot den fortgående folkminskningen.
Man kan inte underhålla byggnadsbeståndet, genomföra på lång sikt nödvändiga
grundförbättringar och underhållsarbeten samt bedriva en animalisk
produktion av erforderlig omfattning om jordbruksbefolkningen fortsätter
att minskas. Tendenser till krympning av produktionen inom sådana
områden, som kräver relativt mycken arbetskraft, är redan skönjbara. Inom
växtodlingen gäller detta sockerbets- och potatisodlingen. Detta är naturligt.
I den mån gårdarna blir större och tillgången till extra arbetskraft i
jordbruksbygderna minskas, måste också de mest arbetskrävande grödorna
— de som ger största avkastningen per ytenhet — minskas. Kraven på arbetsbesparing
och på kortare arbetstid leder också till att nötkreatursskötseln
går tillbaka. Även den utvecklingen är i full gång. I min bok »Politiska
tankelinjer» har jag vänt mig emot överdrifterna i denna form av rationalisering.
Jag citerar:

Visst kan man på slättbygderna, om man har god jord i hög kultur samt
riklig tillgång på konstgödsel, driva ett lönande jordbruk utan mjölkhushållning.
Tar man hänsyn till hela vårt land och därtill ser saken på något
längre sikt, gäller dock fortfarande den gamla erfarenheten att man inte
kan driva ett uthålligt jordbruk utan en tämligen omfattande animalisk
produktion. I en dylik produktion förblir korna för flertalet gårdar det viktigaste
djurslaget. Varken kött- eller fläskproduktion kan med framgång
bedrivas annat än i kombination med mjölkproduktion.

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

Gäller det alltså att i våra brutna bygder ta vara på bete och grovfoder,
upprätthålla jordens växtkraft, skapa tillräcklig sysselsättning för jordbruksbefolkningen
samt få en lämplig avvägning mellan olika djurslag, ar
korna ofrånkomliga. De ingår praktiskt taget i det biologiska system, som
hör samman med vårt lands naturbetingelser.

Professor Yngve Zotterman har nyligen framhållit att en god mjölkko
från rent fysiologisk synpunkt står i särklass som energiomvandlare. Jag
citerar:

Våmmens mikroorganismer syntetiserar äggviteämnen från sådana enkla
kvävehaltiga föreningar som urinämne. De bildar också B-vitaminer och en
rad organiska syror. Tack vare denna stora jäsningskammare kan kon
konsumera och smälta oerhörda kvantiteter grovfoder som svin, höns och
människor varken kan få ner eller kan smälta. Mjölkens näringsämnen erhåller
vi därför delvis som en oväntad gåva från material som egentligen
är värdelös föda för oss människor och sådana enmagade husdjur som svin
och höns.

Professor Zotterman framhåller vidare, att kons »verkningsgrad» är hög.
Inte mindre än 35 % av fodrets energivärde kan överföras i mjölk.

Mjölkproduktionens verkningsgrad är omkring dubbelt så hög som äggproduktionens
och många gånger högre än nötköttproduktionens. Fläskproduktionen
är mera effektiv än köttproduktionen, men svinen konkurrerar
med människorna om spannmål och vitaminer, vilket kon gör i långt
mindre utsträckning. En god mjölkko utgör därför, tack vare sina våmbakterier,
en synnerligen effektiv omvandlare och nyskapare av animalisk
föda för oss människor.

En jordbruks- och landsbygdspolitik som medför en stark minskning av
kostammen kommer att leda till att en stor del av vart lands produktionsresurser
i fråga om livsmedel icke blir utnyttjade. Den kan inrymma jordbruk
med hög avkastning per arbetstimme och stor lönsamhet från privatekonomisk
synpunkt, men den är raka motsatsen till rationalisering om
man ser saken på längre sikt och från hela folkets synpunkt. På detta område
föreligger — eller kan i varje fall uppkomma — en motsättning emellan
privatintresse och samhällsintresse av samma principiella art som inom
skogshushållningen.

Om jordbruksbefolkningen decimeras ytterligare i betydande omfattning
och om gårdarna göres så stora att en familj inte kan klara både växtodling
och djurhållning, så måste resultatet bli att kostammen minskas.

Därmed försämras även åkerjorden. Mullbildningen minskas genom halmbränning,
minskad vallodling och hård bearbetning. Samtidigt skall en del
av den sämsta åkerjorden läggas ut till skogsmark. Den bästa jorden återigen
tages i ständigt ökad utsträckning i anspråk för flygfält, vägbyggen och
tomtmark. Det är ju billigast att gräva källarvåningar och avloppsledningar
i åkerjorden!

Om vi säkert kunde räkna med att det i framtiden alltid finnes livsmedel
att köpa samt att bytesrelationen emellan våra industriprodukter och de livsmedel
vi behöver anskaffa förbleve fördelaktig, så låge det från rent ekonomisk
synpunkt ingen fara i denna utveckling. Enligt min mening vore saken

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

därmed inte avgjord. Jag tror inte att det stora problemet om landsbygden
och tätorterna kan reduceras till en renodlad ekonomisk frågeställning. Men
jag tar i alla fall den sidan av problemet först.

Under senare år har runt om i världen pågått en intensiv debatt om folkökningen
och livsmedelstillgångarna. Framtidsbedömningarna är mycket
divergerande. Enligt min mening ger även en relativt optimistisk bedömning
av livsmedelsproduktionen fullgoda skäl för oss att vara försiktiga.

Även om världens årliga folkökning under de närmaste 30 åren endast
skulle bli hälften så stor som f. n„ så kommer folkmängden att öka till
3 000 milj. eller med 20 %. Om man dessutom räknar med en mycket måttlig
standardförbättring för de underutvecklade ländernas folk, behöver världens
livsmedelsproduktion under dessa tre decennier ökas med 50 å 100 %.

Asiens stora folk har efter det andra världskriget tagit sitt öde i egna händer.
De är var för sig i full fart med att bygga upp en egen förvaltning, en
egen industri och en egen krigsmakt. Även om inte hela folkets standard kan
hojas måste de kvalificerade folkgrupperna inom ovan nämnda sektioner av
samhällslivet få en livsmedelsstandard, som sätter dem i stånd att fylla sina
uppgifter. Under loppet av 30 år kan dessa länder hinna långt i industrialisering.
Därmed har de långt större behov av sina livsmedel och sina råvaror
än nu och långt mindre anledning att byta bort dem för att få västerländska
industrivaror.

Det är ju inte våra dagsaktuella spekulationer om var den från ekonomisk
synpunkt effektivaste avvägningen ligger emellan landsbygds- och
stadsnäringar, som vi bör styra efter i en planering på lång sikt. Det avgörande
är huru problemet gestaltar sig när större delen av jordens folk byggt
ut sin industri. Var ligger globalt sett den riktiga avvägningen beträffande
arbetskraftens fördelning på livsmedels- och råvaruproduktion å ena sidan
och förädlingsindustri och tätortsnäringar å andra sidan? Den avvägningen
kan inte gärna vara densamma som den blir när en fjärdedel av jordens befolkning
ägnat sig åt industriproduktion med klotets övriga delar som livsmedels-
och råvarubas.

Även den som vill vara mycket försiktig i sina slutsatser måste väl ändå
mot denna bakgrund säga sig, att det inte finnes någon trygghet för att vi i
längden kan köpa livsmedel till fördelaktiga priser.

Tätorterna och naturvården

I de allmänna perspektiven ingar inte bara risken för att livsmedelsproduktionens
underlag kan försvagas genom brist på arbetskraft och minskad
animalieproduktion så att det blir en belastning för landets ekonomiska liv.
Under senare år har de växande tätorterna och industrialiseringen även skapat
svårigheter för naturvården, som är ytterst svåra att bemästra. Detta gäller
framför allt vattenhushållningen och vattenvården.

De moderna bostäderna med vattenledning, badrum och w. c. har i förening
med en stigande hygienisk standard mångdubblat vattenförbrukningen
per person och dag. Denna, som i Stockholm omkring år 1870 inte var mera

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

än 25 1, är nu uppe i 260 och beräknas under 25 å 30 år stiga till 500 1.
Tendensen är naturligtvis densamma överallt. Även industrien är en stor
vattenförbrukare. En fabrik, som tillverkar 50 000 ton cellulosa, förbrukar
mera vatten per år än Malmö stad. Härtill kommer skördeökningen. Det beräknas
att växternas vattenförbrukning sedan slutet av 1800-talet ökats med
en kvantitet motsvarande 50 mm av årsnederbörden. Till denna tredubbla
påfrestning från befolkningen, industrien och växterna måste läggas att vara
vattenreglerande ingrepp i landskapet genom utdikning av myrar, sänkning
av sjöar, reglering av floder och dränering av akrar minskar landskapets
vattenhållande förmåga. Det sammanlagda resultatet av allt detta har lett
till att grundvattnet inom vissa områden börjat sjunka.

Frågan om vattentillgången är emellertid bara den ena sidan av vattenproblemet.
Den andra gäller föroreningarna. Också i det fallet är det främst
industrien och tätorternas sanitetsanläggningar, som orsakar svårigheterna.
Enbart från sulfitcellulosaindustrien tillföres våra vattendrag en miljon ton
organiska föroreningar per år. Även gruv- och järnindustrier, garverier, mejerier,
slakterier, textilfabriker och läkemedelsfabriker levererar stora mängder
föroreningar. Den tyngst vägande faktorn är emellertid kloakvattnet från
bostäderna. Sammanlagt har föroreningarna fått en sådan omfattning att
sjöar och vattendrag i stor utsträckning håller på att förstöras. Yi har under
de senaste åren fått hårda påminnelser om att vi i fråga om vattenvård och
hygien icke är i nivå med utvecklingens krav. Vi håller på att förlora ute i
naturen vad vi vunnit inomhus.

De moderna sanitetsanläggningarna har emellertid också en återverkan på
livsmedelsproduktionen av betydande omfattning. Mängden torrsubstans i
kloakvattnet håller sig ganska konstant vid 150 g per person och dag. För
hela befolkningen rör det sig alltså i runt tal om 1 000 ton per dag. Därtill
kommer allt industriellt avfall. Om denna substans sändes ut i vattendrag
och sjöar så betyder det en i längden mycket betydande förlust av växtnäring.
Denna väldiga avtappning av åkerjordens näringssalter måste ersättas
av produkter från saltgruvor och kemisk industri. Om man runt om i världen
slår in på en liknande linje, så blir anskaffandet av växtnäring ett gigantiskt
problem. Som exempel kan nämnas, att om större delen av jordens
åkerareal skulle tillföras samma mängd konstgödsel per hektar som vi nu
använder i Sverige så skulle härför erfordras ett järnvägståg med 15-tons
vagnar, som räckte fem gånger runt ekvatorn. Naturen arbetar med stora
vikter.

Folkomflyttning och investeringsbehov

I en broschyr om vattenfrågans läge, som nyligen utgivits av Ingenjörsvetenskapsakademiens
vattenvårdskommitté, lämnas följande uppgifter om
»vattenvårdens ekonomi»:

Do projekterade anläggningarna för behandling av kloakvatten beräknas
kosta drygt 540 miljoner kronor. Och de som redan finns behöver kompletteras
för ett lika stort belopp. Det gör sammanlagt 1 dryg miljard. Men då
återstår fortfarande mycket. Man kan räkna med att ytterligare minst 3 mil -

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

jarder behöver investeras innan vatten- och avloppsfrågan är tillfredsställande
löst i hela vårt land. Den nuvarande årliga investeringen _ 200_250

miljoner kronor — skulle behöva höjas väsentligt om vi skall kunna klara
upp behandlingen av kloakvattnet inom rimlig tid och förhindra svårreparabla
skador.

Eftersom det ännu aldrig varit möjligt att på en gång helt överblicka problem
av denna storleksordning får man nog räkna med att kostnaderna blir
väsentligt större.

Ändå är detta baya en liten del av de väldiga investeringsproblem, som
den hastigt fortlöpande tillväxten av tätorterna för med sig. Som exempel
kan nämnas de stora städernas inre kommunikationsproblem i samband med
bilismens tillväxt. Härtill kommer, att då nästan allting i tätorterna —• och
särskilt i de större städerna — måste lösas i samhällets regi, upplöses på
en mängd områden det nära sambandet emellan personligt sparande och
standardförbättring. Även om ingen i närvarande stund kan överblicka och
mäta de ekonomiska och psykologiska verkningarna härav, lär man inte
kunna komma ifrån att vi här står inför ett stort problem. Samtidigt som
samhället eller av andra kollektiv anställda personer sköter planering, bostadsbyggande
och nästan all serviceverksamhet, uppkommer för de enskilda
människorna ett fridtidsproblem, som i sin tur får mötas med planering,
investering, organisation och funktionärer.

Man må ha vilken uppfattning som helst om de mera avlägsna målsättningarna
i vårt samhällsbygge. Det borde vara praktisk politik att söka
moderera tempot i den pågående folkomflyttningen så att inte hela vår ekonomi
och administration överanstränges.

Möjligheterna att påverka utvecklingen

I en lång råd motioner har man under årens lopp sysslat med frågan: Vad
skall man göra från samhällets sida för att motverka landsbygdens avfolkning?
Och den frågan behöver utan tvivel ställas på nytt — och ställas med
okad skärpa. Vi har närmast framför oss en period om 10 å 15 år under
vilken en oproportionerligt stor del av vår jordbruksbefolkning går ut ur
förvärvslivet. Vi får under samma tid ungdomskullar av växande storlek,
som skall välja yrke och boplats. Om vi inte inför denna situation finner vägar
att upprätthålla en rimlig balans emellan tätorter och glesbebyggelse,
kan skadorna för hela vår samhällsstruktur på ett senare stadium bli mycket
svåra att övervinna.

Innan man agnar sig åt frågan: Vad skall vi göra? kan det emellertid
tinnas anledning att söka ett konkret svar på en annan fråga Och den

lyder: Vad gör samhället f. n. för att hindra människor att bosätta sia på
landsbygden? r

Etter kriget har ett omfattande lagstiftningsarbete ägt rum. Det har be j0rddelrlmgsIagen’

byggnadsIagen, byggnadsstadgan, egnahemslån och
lorbattnngslån, vatten och avlopp etc. Den nya lagstiftningen innehåller i
vissa fall mycket elastiska bestämmelser. Vad de administrativa myndig -

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 195(>

heterna under inbördes samråd bestämt om huru dessa lagar skall tillämpas
är mera avgörande än själva lagtexten. Åtskilligt harom kan inhamtas
ur ett meddelande på 19 trycksidor med »råd och anvisningar angaende
samverkan mellan lantmäteri- och bostadsmyndigheter in. m utgivna av
kungl. lantmäteristyrelsen och kungl. bostadsstyrelsen i samrad med kungl.

bvfignadsstyrelsen år 1950». . , ..

När man läser dessa »anvisningar» får man ett starkt intryck av att o
man utbytte den nuvarande tillämpningen, som ger prioritet åt tätorterna,
mot en annan tillämpning, som lika bestämt gynnade landsbygden, skulle
vi i realiteten få en ny lagstiftning. Förutom att detta från allmän demo
kratisk och rättsvårdande synpunkt är otillfredsställande, behover det också

från landsbygdens synpunkt observeras.

I lag av den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (nr 326) med andring
av den 19 september 1947 (nr 700) heter det i 19 kap. 2 § 3 st.:

Kan ej antagas, att styckningsdel .kall
erhållit varaktig användning för det avsedda andamalet, ma avstyckning ej

äga rum.

Denna bestämmelse i jorddelningslagen, som i myndigheternas fackspråk
benämnts aktualitetskravet, har genom anvisningar och rättspraxis givits
den innebörden, att med »nära förestående hd» skall forstås ett a två åi.
Någon motsvarande bestämmelse gäller ej i tätorterna. Det heter nämligen i

4 § 1 st.:

Inom område, som ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd
byggnadsplan, skall vad i 2 och 3 §§ stadgas ej utgöra hinder mot avstyckning,
som överensstämmer med planen.

Här föreligger en klar motsatsställning emellan landsbygd och tätort. På
landet kan inte en person köpa en tomt några år i förväg för att sedan under
hand planera och ordna för en tänkt bebyggelse den dag han far råd.

I stad däremot går det bra t. o. m. att köpa på spekulation. Detta ar i allra
högsta grad ogynnsamt inte minst med tanke på den ungdom, som vaxer upp
på°landsbygden. Det skulle ligga ett stort värde i att två ungdomar, som vill
förena sina öden och som vill bo på landsbygden, finge någorlunda fritt
välja en tomt, köpa den och utan alltför mycket krångel få den avstyckad.
Mycken arbetsvilja och sparvilja kan inte mobiliseras genom en dylik form
för bosättning. Det är lika grymt som oklokt att göra unga människor som
verkligen vill någonting till passiva och hjälplösa vantare i städernas ostadsköer.
Men myndigheterna driver aktualitetskravet mycket hårt.

I byggnadslagen av den 30 juni 1947 (nr 385) heter det i 5 §.

Markens ägare är med avseende å dess användning för olika slag av bebyggelse
underkastad de inskränkningar som stadgas i denna lag eller med

ö r ''a 11 mai k skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid
planläggning enligt denna lag prövats från allmän synpunkt lampad for

ändamålet.

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

I ovan omnämnda anvisningar från lantmäteristyrelsen heter det:

dun„nya byggn.adslagstiftningen är att främja tillkomsten av
miil\SSdh Sain^.a en> som tillgodose högt ställda krav hygieniskt, ekonomiskt
och socialt, samt att förhindra uppkomsten av illa planerade eller från
allmän synpunkt ej önskvärda samhällsbildningar.

Det ar inte lätt att polemisera emot någonting som låter så vackert Men

LÄValIrrpunkt»tycks man kunna **** in nästan vad SOm

! IM 1 SkG annat än 6fter PIan''äggning. Om planlägg ng

får ske bestämmes av lansstyrelsen, vilket i praktiken betyder länsarkitekt
och distriktsingenjör. Resultatet blir ofta att personliga initiativ dödäs
långt innan de hunnit ge någonting av värde. Många av våra stora och
nslcniftiga samhallen skulle förmodligen aldrig ha byggts ut om platsen
rån början skulle ha godkänts av länsexperter såsom ur allmän synpunkt
nmplig för tätbebyggelse. Mest lämplig för tätbebyggelse anses åkerjord

vara. Dar ar lätt att gräva!

Vad som menas med tätbebyggelse angives i 6 §.

väS t.ätbebygg(;1jse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse som nöd
vand.ggor särskilda anordningar för tillgodoseende av it

Annan bebyggelse benämnes glesbebyggelse.

När särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov skall
anses föreligga ar också ett mycket tänjbart begrepp. Det förefaller emelerhd
som om man från myndigheternas sida driver de restriktiva synpunkterna
mycket hårt. Det behövs ibland endast att ett par tre lägenheter behover
en gemensam utfartsväg eller ett gemensamt avlopp för att man skall

anse fara for uppkomsten av tätbebyggelse vara för handen. Så träder 87 6
i tunktion. ö

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stads SndÄ

flK ÄÄ K0nungen meiidela de <^iUev som lör

Ä ,är

Sedan ligger avgörandet enligt 107 § hos länsstyrelsen:

Har tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom
nara förestäende tid uppkomma å viss ort. och föraÖ ef oZtändiåh”
erna till upprättande av stadsplan, skall länsstyrelsen, i den mån det^fin naSdspla0n

för oHenr ^ beby^elsen uPPrätta och fastställa bygg -

Nekas plan, så kan ej tätbebyggelse tillåtas, och det kan över huvud icke
bil mer än någon enstaka bebyggelse.

Det vore rimligt, att en markägare finge taga initiativ och låta upprätta
plan därest han så önskar. På sätt och vis står ju också den vägen öppen.

Kungl. Maj :ts byggnadsstadga, given Stockholms slott den 30 juni 1947
13 kap. Om byggnadsplan. 113 § heter det:

Det åligger länsstyrelsen att upptaga fråga om upprättande av bvggnadsplan,
nar sådan plan erfordras.

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

Vin markägare, kommun eller annan att byggnadsplan skall upprättas,
göres hos länsstyrelsen framställning i ärendet. Vid framställningen skall
fogas den förberedande utredning med förslag till planläggning som sökanden
kan vilja åberopa.

Enligt denna paragraf står det en enskild markägare fritt att framlägga
ett väl motiverat förslag. I realiteten blir det dock de inkopplade myndigheternas
experter, som avgör frågan om en samhällsbildning skall få komma
till stånd. Om dessa efter samråd enat sig om avslag är det i praktiken
omöjligt att med framgång hävda en mot deras mening avvikande uppfattning.
Om ett ärende överklagas går det efter hela linjen den administrativa
vägen, och de centrala myndigheternas uppfattning synes, som tidigare
nämnts, vara utpräglat restriktiv. Detta vad det gäller bostadsbebyggelsen.

I fråga om en annan bebyggelse heter det i byggnadsstadgans 17 kap. 143 §:

Inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
ej fastställts, må, såvitt angår hotell, sjukhus, fabrik eller
annan industriell anläggning, nybyggnad ej äga rum, med mindre länsstyrelsen
prövat att den ej står i strid med de grundsatser, som angivas i
122 § byggnadslagen.

De grundsatser återigen varom talas i 122 § byggnadslagen gäller område,
som bör särskilt skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra
särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig från historisk
eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar
eller andra minnesmärken.

Det är ju här fråga om klart uttryckta speciella synpunkter, men under
experternas granskning kan alla möjliga invändningar framföras under föregivande
att man vill taga till vara ett »allmänt intresse». Även om de därmed
inte kan komma fram till ett direkt avslag med lagens stöd blir resultatet
ofta, att vederbörande tröttnar. Slutresultatet blir i en mängd fall att
både industriföretag och bostadsbebyggelse tvingas in till närmaste tätort.
Uppkomsten av nya samhällsbildningar ute i landsbygden förhindras. Detta
synes också vara helt i linje med de centrala myndigheternas program. I
lantmäteristyrelsens förut omnämnda cirkulär heter det på tal om kreditvärdigheten: På

grund av den förutsebara befolkningsutvecklingen, jordbrukets rationalisering
och den fortsatta dragningen till tätorterna torde antalet hushåll
på den egentliga landsbygden icke komma att öka, såvida icke landsbygdsbefolkningen
erhåller nya förvärvsmöjligheter genom förläggning till landsbygden
av industri och hantverk samt serviceverksamhet. Behovet av nya
bostäder på den egentliga landsbygden torde därför i huvudsak komma att
tillgodoses genom förbättring och ombyggnad av befintliga bostäder samt ersättningsbyggnader
i anslutning till tidigare bosättningar.

Genom en sådan inställning från samhällets sida gör man det i stor utsträckning
omöjligt att under fria former överföra eu del av småbruksbebyggelsen
till en bosättning av annan typ, som kunde passa in i framtidens
landsbygd.

Slutligen gäller det kreditvärdighet och låneinöjligheter. Enligt KungL

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

Maj :ts kungörelse 546/1948 om egnahemslån och förbättringslån skall enligt
5 § såsom villkor för beviljande av egnahemslån till uppgörande eller
ombyggnad av enfamiljshus gälla att huset anslutes till gemensamhetsanordning
för vattenförsörjning och avlopp eller i fråga om hus, som icke är
beläget å tätort, att vatten- och avloppsledningar anordnas, där så kan ske
för rimlig kostnad. Om paragrafen tolkas med rimlig hänsyn till den enskildes
intressen, så är det gott och väl. Men det finnes exempel på att man med
stöd av denna paragraf sökt tvinga in den, som vill bosätta sig på landet, till
samhälle t. o. m. i fall där ifrågavarande tätort saknat vatten och avlopp.
Anmärkningen gäller självfallet inte randbebyggelsen alldeles utanför samhällsgränsen.
Att man i sådana fall måste gå relativt hårt fram lär ingen
vilja förneka.

Att det numera inte är så lätt att få bo på landet, därom ger lantmäteristyrelsens
anvisningar till lantmätarna klart besked. Lantmäteristyrelsen föreskriver,
»att vid avstyckning för permanent bostadsbebyggelse i redogörelsen
regelmässigt skola intagas upplysningar i följande frågor»:

a) Markbeskaffenhet ur byggnadsteknisk synpunkt samt i tveksamma
fall grundvattensytans läge.

b) Befintliga, beslutade eller planerade gemensamma anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp, till vilka anslutning kan ske, eller — om gemensamhetsanläggningar
icke bedömas erforderliga inom ifrågavarande bebyggelseområde
— beskaffenhet och belägenhet av vattentäkt och recipient
för separata vatten- och avloppsanläggningar.

c) Beskaffenheten av befintlig eller tillämnad utfartsväg till allmän väg.

d) Lämpligheten av den tillämnade fastighetens läge med hänsyn till bebyggelsens
allmänna lokalisering å orten. Särskilt för bedömande av den under
d) angivna frågan är det önskvärt att erforderligt samråd kommer till
stånd med byggnadsnämnden.

Vidare föreskriver lantmäteristyrelsen, att förrättningsman vid avstyckning
för permanent bostadsbebyggelse skall hos den som ämnar utföra bebyggelsen,
såvida denne är känd, efterhöra huruvida han har för avsikt att
bygga med hjälp av statligt egnahemslån. Om så icke är fallet bör sakägare
tillfrågas, hur han avser att finansiera bostadsbyggandet. Man måste alltså
ha sina byggnads- och finansieringsplaner väl ordnade om man tillfredsställande
skall kunna besvara alla de frågor en lantmätare måste ställa för att
få en avstyckning godkänd. Ett par ungdomar, som med begränsade tillgångar
vill köpa en tomt för att så småningom bygga ett eget hus ute på landsbygden,
har många svårigheter att övervinna.

Konkreta exempel

Som belägg för att den här lämnade relationen inte rör sig om spekulationer
utan motsvarighet ute på fältet skall här några konkreta exempel anföras.
Det första visar huru en mindre industri tvingas in till närmaste stad.

a. En person övertog en 70 år gammal verkstadsrörelse belägen i en kraftig''
jordbruksbygd lem km utanför en stad. Han var den ende på platsen,
som hade serviceverksamhet för jordbruksmaskiner. Dessutom tillverkade
han mekaniska artiklar. Rörelsen upparbetades så att den sysselsatte 12

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

man. Så kom yrkesinspektionen och förbjöd fortsatt verksamhet i de gamla
lokalerna. Då tomten var för liten köpte han en ny 500 m från den gamla.
Såväl distriktslantmätaren som vederbörande lantbruksdirektör vitsordade
behovet att ha industrien kvar i orten. Handlingarna i ärendet kan inte citeras,
men jag anger ett schema.

1 NN begär yttrande av ortens byggnadsnämnd angående en planerad
verkstadsbyggnad om 40 X 15 m. Byggnadsnämnden hänskjuter jämlikt
143 § byggnadsstadgan ärendet till länsstyrelsen.

2. Distriktslantmätaren avstyckar en tomtplats om 5 942 in2 för verkstadsändamål.

3. Samma dag hålles »litet länsråd» angående byggnadsansökningen, som
hänskjutes till »stort länsråd».

4. Stort länsråd å länsstyrelsen (närvarande: landssekreterare, länsasessor,
länsarkitekt, överlantmätare, biträdande överlantmätare, vägdirektör,
förste provinsialläkare, distriktsingenjör för vatten och avlopp och länsbostadsdirektör).
Det stora ärendet principdiskuteras, och beslut fattas nu om
nybyggnadstorbud jämlikt 123 § byggnadslagen.

5. Byggnadsförbud utfärdas av länsstyrelsen.

6. NN begär klart besked, då han var tvingad att bygga.

7. Nytt stort länsråd med avslag.

8. Med anledning av stora länsrådets ställningstagande in. m. hänskjuter
överlantmätaren frågan om avstyckningens fastställande till ägodelmngsrätten.

9. Lantbruksdirektören avger utlåtande, vari han klart påvisar behovet
för omkringliggande landsbygd av serviceindustrien.

10. Ägodelningsrätten prövar lagligt fastställda avstyckningen sedan syn
hållits på platsen och alla experternas utlåtanden genomgåtts och vägts.

11. Länsarkitekt och överlantmätare överklagar ägodelningsrättens utslag
till hovrätten.

12. Den vägrade dispensen att trots det införda byggnadsförbudet få uppföra
lokalen har överklagats vid sidan av avstyckningsärendet, och kungl.
byggnadsstyrelsen avstyrker besvären.

13. Kungl. lantmäteristyrelsen tillstyrker besvären angående vägrad dispens,
»då det synes vara ett önskemål för ortens jordbrukare att ha tillgång
till en för dem lättåtkomlig reparationsverkstad».

14. NN har inte kunnat vänta längre utan köpt tomt i staden och återkallar
därför besvären i nybyggnadsfrågan men begär att avstyckningen skall
fastställas, då han förvärvat tomtplatsen och ämnar överlåta den till annan
person, som skulle kunna vara intresserad av en mindre reparationsverkstad.
Detta är emellertid inte klart, och då NN således inte skall bebygga
tomtplatsen faller avstyckningen på grund av att »aktualitetskravet» icke
är uppfyllt.

b. Följande exempel visar hur man genom administrativ tjänstemannatolkning
av gällande lagstiftning söker hindra sonen till en lantbrukare att
avstycka och bebygga en tomtplats på fädernegården. Vederbörande distrikts -

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

lantmätare verkställer avstyckning av en tomtplats om 0,1883 hektar. Området
är beläget omkring 1300 meter väg från ett område vid X fabrikssamhälle,
lör vilket byggnadsplan skall upprättas. Lantmätaren bedömde ren
glesbebyggelse föreligga och att området var lämnat för bostadsändamål etc.
samt lämnade tillstånd till avstyckningen. Eftersom området är beläget inom
trakt med utomplansbestämmelser översänder överlantmätaren ärendet till
länsarkitekten. Denne kontaktar under hand länsbostadsdirektör och distriktsingenjör
(alla har väl besökt platsen i tur och ordning). Yttrandena
är följande:

Länsbostadsdirektören: »Den föreslagna bebyggelsen anses utgöra en ur
allmän synpunkt diskutabel spridning av tätbebyggelsen inom samhället.
Vidare anses tomtplatsen ha ett ur kreditvärdesynpunkt olämpligt läge. Av
nämnda orsaker är länsbostadsnämnden icke beredd att bevilja statligt lån
till styckningslottens bebyggande.»

Distriktsingenjören: »Ett bebyggande av avstyckningslotten är enligt
distriktsingenjörens uppfattning att anse som en olämplig spridning av tät—
bebyggelsen i X samhälle. Då det icke framlagts några särskilda skäl som
motivering för bebyggelse på platsen i fråga, anser sig distriktsingenjören
förhindrad tillstyrka fastställelse av avstyckningen.»

Länsarkitekten med kontrasignation: »Enligt vad som uppgivits vid telefonsamtal
med en av sakägarna skall tomtplatsen användas för bostadsändamål,
som icke har samhörighet med jordbruket. Sakägaren som förvärvat
området är, enligt uppgift, byggnadssnickare och därför icke absolut hänvisad
till bostad utanför X byggnadsplaneområde. Under sådana omständigheter
är en byggnad här att betrakta som olämplig spridning av bebvggelsen
och är länsarkitekten för sin del icke beredd medverka till fastighetens
bildande.»

Med anledning av dessa remissyttranden var överlantmätaren förhindrad
fastställa avstyckningen, som sändes till ägodelningsrätten, varvid överlantmätaren
i anslutning till expertutlåtandena yttrade bl. a. följande: »Särskilt
torde härvid ha beaktats, att ett förläggande av i trakten erforderlig ny bostadsbebyggelse
ett kort stycke utanför tätortens gräns kommer att minska
de ekonomiska möjligheterna för kommunen att inom rimlig tid kunna
åstadkomma, fullt utnyttja samt förränta för planområdet avsedda gemensamhetsanordningar
(för vattentäkt, reningsverk för avloppsvatten, ledningar
för vatten, avlopp och belysning samt vägar etc.) därigenom att samhällsbildningen
undandrages det ekonomiska stödet från nybebyggelsen till kostnaderna
för anordningarnas anläggning och drift.----En utspridning

av bostadsbebyggelsen inom det närliggande tätområdet till jämväl nu aktuell
plats synes således icke vara ur allmän synpunkt önskvärd eller lämplig
.. .»

Distriktslantmätaren skrev en längre inlaga, med mycket upplysande synpunkter.

Ägodelningsrätten fastställer avstyckningen i fråga, varvid bl. a. följande
utsäges: »Eftersom styckningslotten, som förut angivits, ej är belägen inom

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

område, där tätbebyggelse uppkommit eller kan förväntas uppstå, finner
ägodelningsrätten överlantmätarens invändning om att bebyggelsen av styckningslotten
skulle minska de ekonomiska möjligheterna för kommunen att
fullt utnyttja och förränta de för det byggnadsplanerade området avsedda
gemensamma anordningarna icke förtjäna avseende.» (Kursiv, här.)

Det är många experter och mycket arbete med åtföljande kostnad för att
söka hindra en lantbrukarson, som blivit byggnadssnickare, att skaffa sig
en bostad hemma vid fädernegården!

c. Det tredje exemplet visar huru man hindrar en mindre industri att flytta
ut på landsbygden. Företaget i fråga är förlagt till residensstaden. Det hyr
där en upplagstomt, å vilken uppförts provisoriska lokaler. Dessa kan få rivas
med en månads varsel. Man söker nu få köpa mark från föräldragården
till en av delägarna. Gården äges av hans bror. Företaget skulle då komma
att ligga med ett 20-tal stödj ej ordbruk runt omkring, vilkas innehavare
kan få deltidsarbete. Vatten och avlopp samt utfartsväg kan ordnas utan
större svårigheter.

Till byggnadsnämnden i vederbörande kommun sändes följande skrivelse:

Undertecknad ämnar av lantbrukaren NN inköpa ett markområde tillhörande
— ---.

Vi vilja härmed göra en förfrågan om på detta markområde får uppforas
en verkstadslokal med en golvyta av ca 300 m2. Ut- och infart till verkstadsområdet
kommer att ske från gamla landsvägen.

Läget på denna mark är för oss gynnsamt från flera synpunkter och vi
äro tacksamma för svar snarast då vi äro erbjudna mark för var industri
t. o. m. gratis inom andra kommuner.

Enligt byggnadsnämndens protokoll blev svaret följande:

Byggnadsnämnden anser att en industri på detta område är olämplig på
grund av att bostadsfrågan i en nära framtid blir en brännande fråga för en
så stor industri, och denna kan på detta område ej ordnas. Byggnadsnämnden
hänvisar till kommunens industriområden vid----och — — — •

Beträffande de två industriområdena framhålles, att det ena inte ännu är
tillgängligt och att det andra ligger så att ingen vill flytta dit. Även påståendet
att en stor bostadsbebyggelse skulle erfordras bestrides. Det kan tilläggas
att byggnadsnämndens konsulent är en arkitekt i residensstaden. Firman
lyckades t.v. slå sig ner i ett förhyrt garage.

Vad här sagts om lagtillämpningen, sammanställt med de konkreta exemplen,
visar, att många som vill bo på landsbygden hindras att göra det. Ändå
är nog inte de största skadeverkningarna anknutna direkt till de formella
avslagen. Långt vidare går de indirekta verkningarna. Kännedom om gällande
lag och hur den tillämpas sprider sig bland allmänheten. Besultatet
härav blir, att de många, som kunde ha intresse av att bygga på landet, anser
det lönlöst att alls försöka. Vi håller på att få ett nytt bostadsband —
inte omkring godsen utan omkring slaskledningarna.

Kommer folkvandringens riktning att kastas om?

Inledningsvis har erinrats om att folkvandringen kan ändra riktning un -

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

der trycket av nya förhållanden, och dessa nya förhållanden synes vara
under full utveckling även om de ännu inte i någon högre grad kunnat påverka
själva händelseförloppet. Viktigast är det växande antalet bilar, motorcyklar
och mopeder. Jag citerar ett avsnitt ur boken »Politiska tankelinjer»
:

Det ligger t. ex. ingenting utopiskt i antagandet, att flertalet svenska familjer
under en ej alltför avlägsen framtid kan skaffa sig en egen bil. Därmed
brytes isoleringen. Känslan av lokal bundenhet minskas, när vägen ut
är fri. Arbetstillfällen kan utnyttjas inom en betydande omkrets. Inte minst
för landsbygdens uppväxande ungdom blir läget gynnsammare. Den kan utnyttja,
vad tätorterna har att bjuda av kultur och nöjesliv, utan att flytta
dit. Härtill kommer, att radion och snart även televisionen bryter ner tätorternas
monopolställning på det kulturella området.

Motorfordonen gör det också möjligt att ge en rikare utformning åt bygdens
liv. Fackliga, ideella och religiösa sammanslutningar kan arbeta inom
större områden. Genom att flera människor kommer samman, växer känslan
av gemenskap. Bruten isolering, rikare tillfällen till förströelse och rekreation,
friare möjligheter att välja, det är det framtidsperspektiv, som bilen
och andra motordrivna fordon ger för landsbygdens del.

Motorismen löser många av landsbygdens problem samtidigt som den komplicerar
de större tätorternas förhållanden, över huvud taget kan teknikens
nyare former i flera avseenden gynna landsbygden. Den elektriska kraften
kan ju användas nästan var som helst och i företag av olika storlek.

Den faktor som vid sidan om bilismen är mest värd att tagas in i blickfånget
är en fortsatt förkortning av arbetstiden. Om inte den materiella
framstegslinjen brytes — och därmed räknar vi inte i vår samhällsplanering
— så är femdagarsveckan snart en verklighet. Men ett uppehåll i arbetet
från fredag kväll till måndag morgon kan för flertalet människor inte utfyllas
vare sig av passiv vila eller av enbart nöjen. För att tiden skall få innehåll
måste det trivsamma och det nyttiga förenas alltefter vars och ens läggning
och intresseriktning.

Nu finnes det emellertid för flertalet människor ingenting mera stimulerande
och trivselbefrämjande än att äga och sköta en egen bostad med tillhörande
trädgård. I Landskommunernas tidskrift, oktober 1955, skriver professor
Torgny T. Segerstedt under rubriken »Landsbygd och sociologi», bl. a.
följande:

I den stora utredning, som jag och lic. Agne Lundqvist gjort med stöd av
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle om människan i industrisamhället,
funno vi att ägandet av bostaden var en avgörande faktor för hur man
trivdes med den. Människor — både arbetare och tjänstemän — var sålunda
anhängare av privatägda bostäder eller trivdes bäst om de i det avseendet var
privatkapitalister. Man har sagt, att det var ett självklart resultat, men var
det verkligen det? Stämmer det resultatet med den officiellt härskande ideologien?
Och ännu mindre självklart förefaller mig nästa steg i vår undersökning
vara, nämligen att det finnes ett samband mellan trivsel i bostaden och
trivsel på arbetet och mellan arbetet och trivseln i samhället i stort.

Många av dem som flyttat in till tätorterna tillfredsställer nu sitt behov
av fritidssysselsättning och avkoppling genom att ha ett semester- och week -

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

endställe. Det blir emellertid -varken privatekononiiskt eller samhällsekonomiskt
billigt om en stor del av befolkningen skall ha lägenhet i en tätort samt
bil och ett weekendställe. För ett växande antal människor torde alternativet
med fast bostad på landet, egen bil och resor till arbetet komma att te sig
både ekonomiskt fördelaktigare och trivsammare.

Dessutom finnes det många människor, som oberoende av all teknik på
grund av sin intresseinriktning och sin allmänna läggning inte vill bo i en
tätort. De trivs på landet. Kan de inte få ett litet jordbruk så vill de åtminstone
ha ett eget hus och eu egen tomt. En del vill ha en hushållsgris och
några höns, en del är jägare och vill ha både hund och fred med sina grannar.
I den mån småbrukens antal krymper bör det i vårt samhälle finnas
andra möjligheter för dessa medborgare att välja en bosättning och en livsform
som passar dem.

Vidare gäller det fritiden och livsmedelsproduktionen. Om bilen och femdagarsveckan
ingår i ordinär standard huru skall man da klara arbetet med
den animaliska produktionen, som alltjämt måste pågå sju dagar i veckan?
Inte lär en yngre generation inom jordbruket nöja sig med att vara utan en
fri veckodag om andra medborgare har två. Vid de större jordbruken kan det
rent organisatoriskt ordnas, men det blir dyra livsmedel. I en småbondeoch
småbrukarbygd kan det nog också ordnas om en stor del av landsbygdens
ungdom, som har annat förvärvsarbete, ändå bosätter sig ute på de
gårdar där de vuxit upp.

Detta förutsätter emellertid en sådan ändring av vår bostadspolitiska målsättning,
att man får lov att bygga hus på landet även om bosättningen »icke
föranledes av sysselsättning inom de primära näringarna jordbruk och skogsbruk
samt därav betingad serviceverksamhet».

I en »rationaliserad» jordbruksbygd av den typ som nu eftersträvas med
gårdar från 15 ä 20 hektar och uppåt blir det värre att ordna den animaliska
produktionen i bilens och femdagarsveckans epok. I samma mån som
livsmedlens relativa pris stiger blir emellertid den egna tomten och den nära
kontakten med släkt och vänner som har jordbruk värdefullare. På längre
sikt kommer en rimligare avvägning emellan tätorter och landsbygd än den,
som nu eftersträvas, att göra samhället mera elastiskt och mindre sårbart.
Det gäller inte bara vid krig och livsmedelsbrist. Och skulle den dag komma

_och den kan komma innan de hus vi nu bygger förbrukats — då det blir

ont om livsmedel, är den spridda bebyggelsen med fritidssysselsättning i
egna täppor och växthus dubbelt värdefull.

ökad frihet åt landsbygden

Enligt den nuvarande bostadspolitiska målsättningen finnes det inte något
väsentligt nybyggnadsbehov på landsbygden. Därest ett nybyggnadsprojekt
inte föranledes av sysselsättning i jordbruk, skogsbruk eller fiske samt
av dessa primära näringar betingad serviceverksamhet, betraktas det med
utpräglad misstro från myndigheternas sida. Och gäller det ett mindre jordbruk
— och de utgör ju majoriteten av alla brukningsdelar — så inkopplas

•32 Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

en bedömning huruvida den brukningsdel det gäller kan äga bestånd. Så
skärpes folkvandringen från landsbygden.

Trots denna utveckling och trots allt tal om att motverka den gör samhället
alltså raka motsatsen. Med ekonomiskt och administrativt tryck plus
all den psykologiska och ideologiska påverkan, som ofrånkomligt följer
därmed, stimuleras invandringen till tätorterna. Det bostadssociala programmet
och myndigheternas attityd, när det gäller avstyckning av tomter
och belåning av husen, utgör i själva verket en mycket auktoritativ varning
mot glesbebyggelse. Vad som i första hand behövs är att denna attityd från
samhällets sida utbytes emot en mera positiv hållning till bosättning på
landsbygden. Å ena sidan bör man söka överföra så mycket som möjligt
av den bebyggelse som finnes vid småbruken — i den mån dessa inte kan
bestå som rena jordbruk — till en mera differentierad bebyggelse. Man
borde eftersträva att utöka denna bosättning i stället för att avveckla den.
Det finnes ingen rimlig anledning att söka avhålla landsbygdens ungdom
från att bygga nya familjebostäder på mark som avsöndras från föräldragården,
om de trivs därmed och om de därifrån kan nå de arbetsplatser,
som de behöver utnyttja. En dylik positiv landsbygdslinje kan snart nog
mötas av en viss återflyttning till landsbygden på grund av de orsaker —
bl. a. bilismen och femdagarsveckan — som berörts i föregående avsnitt.
Det bör så långt möjligt få ligga i vars och ens fria val att välja mellan tätort
eller ren landsbygd.

Enligt villkoren för den statliga lånegivningen skall förmedlingsorganen
utöva gransknings- och rådgivningsverksamhet i tekniska och ekonomiska
frågor. I och för sig är givetvis detta riktigt. Svårigheten från landsbygdens
synpunkt är att man i nästan alla avseenden lagt tätorternas förhållanden
och utrustningsstandard till norm även för landsbygdens bostäder. En sådan
likhetssträvan leder, inte minst med hänsyn till sanitetsanläggningarna,
in i den återvändsgränd där vi nu befinner oss. Det finns ju ingen anledning
att formellt sett göra land och stad lika. Vad det däremot gäller
är att utforma sådana bebyggelsetyper, att de var för sig kan giva stadens
och landsbygdens människor möjlighet att trivas i den miljö de valt. Det
är inte likhet utan likvärdighet som bör eftersträvas. Och eftersom trivselmöjligheterna
inrymmer personliga värderingar kan inte heller likvärdigheten
mätas med en för alla gemensam måttstock.

En av förutsättningarna för att man skall kunna utforma en för landsbygden
friare bebyggelse är att sanitetsfrågan angripes från nya utgångspunkter.
Detta är av betydelse även för tätorterna och för naturvården. Man
riskerar annars att belastningen på tätortslinjen blir för hård. F. n. beräknas
ca 60 000 vattenklosetter tillkomma årligen. Man kan i varje fall inte
med nuvarande investeringstakt fortsätta på det sättet. Här och var börjar
man också bli tveksam om rimligheten i att vattenklosetten skall vara den
avgörande faktorn för utformningen av vår bebyggelsestruktur. Vattenrättsdomaren
Gösta Schirén påpekar i Landskommunernas tidskrift att länsstyrelserna
i Skåne och Halland börjat förbjuda inrättandet av w. c. i sommar -

Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

stugeområdena, och bland remissyttranden i Kungl. Maj :ts proposition 121
förra året, med förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsledningar,
återfinnes också en del kritiska röster. Till dessa hör institutet för folkhälsan,
medicinalstyrelsen, Svenska läkarföreningen och Svenska teknologföreningen.

Det är möjligt att vattenklosetten är den enda praktiskt tänkbara anordningen
i större tätorter. Men möjligheterna är ju helt annorlunda när det
gäller enfamiljshus på rymliga tomter ute i landsbygden. Det kan väl inte
överstiga de nutida ingenjörernas förmåga att i detta fall skapa ett alternativ.
Därmed bör inte heller avloppsanläggningen i övrigt vålla några
större svårigheter. Även källarvåningarna hör ju närmast samman med
tätorterna och de trånga tomterna. De är inte bekväma och med hänsyn
till de numera vanliga kylskåpen mindre nödvändiga än förr. Huru de ställer
sig från ekonomisk synpunkt beror i hög grad på terrängen och avloppsförhållandena.
Detta har säkerligen i sin tur medverkat till att man i så
hög grad tar åkerjorden i anspråk för tomter. Om man börjar tänka och
planera utifrån landsbygdens miljö bör det finnas många olika alternativ i
fråga om kombination av bostadsutrymmen samt förråds-, garage- och sanitetsanläggningar.

En annan sak som bör beaktas är utrymmesstandarden. Del är vanligare
på landsbygden att generationerna i viss mån bor samman, och man har
mera än i tätorterna behov av att träffa grannar och bekanta i hemmen.
Därför bör inte städernas normer för bostadens storlek tillämpas på landet.

Det är hög tid att man börjar bearbeta landsbygdens bostadsproblem utifrån
dess egna förutsättningar. Nog borde väl arkitekter och ingenjörer på
den uppgiften kunna lägga ned åtminstone en hundradel av den tankemöda
som de redan offrat på att lösa stadsbebyggelsernas många och långt svårare
frågor.

En annan av de nuvarande svårigheterna är att man vid den statliga långivningen
tillmäter bostäderna ute i glesbebyggelsen ett mindre kredilvärde
än i tätorterna. Naturligtvis kan man inte komma ifrån att i detta fall
la hänsyn till faktiska förhållanden. Det är emellertid, med hänsyn till de
svnpunkter som anförts i föregående avsnitt, inte säkert att en \älordnad
lägenhet på landsbygden på något längre sikt kommer att bli mindre efteisökt
än de trånga bostäder som produceras i våra tätorter.

I ett tidigare avsnitt har anförts huru man f. n. begagnar begreppet »allmän
synpunkt» på ett mycket expansivt sätt. Man hittar på alla möjliga
skäl att från allmän synpunkt säga nej till vad enskilda människor vill
göra. Allmänna synpunkter borde emellertid inte åberopas gentemot den
imskildc medborgaren annat än när det gäller frågor av verklig tyngd. Till
dessa hör naturvården, inte minst våra vatten, våra skogar, underlaget för
vår livsmedelsproduktion och bevarandet av samhällets clasticitet och anpassningsmöjligheter
till olika förhållanden ute i världen. Det är i korthet
sagt fråga om att hålla vägen framåt öppen för kommande generationer.
Fattar man de allmänna intressena på det sätlet är emellertid en rimlig ba 8

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 4 saml. Nr 342—359

34 Motioner i Andra kammaren, nr 359 år 1956

lans emellan tätorter och landsbygd ett allmänt intresse som borde få hög
prioritet vid bebyggelsens planering.

Med stöd av det ovan anförda hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om

1) skyndsam utredning

a) angående sådana ändringar i gällande författningar,
tillämpningsförordningar och administrativa anvisningar att
förutsättningar skapas för en friare bostadsbebyggelse på
landsbygden;

b) angående vilka åtgärder som kan vidtagas för att genom
forskning, konstruktionsarbeten och försöksverksamhet
främja tillkomsten av praktiska alternativ i fråga om
bostäders och sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse; 2)

vidtagande av de åtgärder vartill utredningen kan föranleda
samt framläggande för riksdagen av förslag i de fall
åtgärdernas genomförande kräver dess medverkan.

Stockholm den 26 januari 1956

Wald. Svensson

500203 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag